FiB#2-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 2 2009 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD ETT SKEPP KOMMER LASTAT SVEKET MOT SKOLAN BLUESRESA I USA

fibtvå2009

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073

folketibild/kulturfronttvå2009 mohamed omar

”Islamofobin och sionismen är de verkliga problemen,” skriver Mohamed Omar i en kommentar till de senaste veckornas debatt om radikaliseringen i Rosengård.

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Botox Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

om islamofobin 12

david magnusson

sofie mærsk 14

”Mörkret ligger tungt över Sofie Mærsk. Vi ligger i hamn i Yantian i södra Kina och ingen ombord kommer att sova än på ett par timmar. 700 containrar ska lastas på det 350 meter långa fraktfartyget och nästan lika många ska av. ”

på usa:s bakgård 22

hans falk

Med bultande hjärta och på skakiga ben lägger Hans Falk vid musikern Sonny Boys grav vördnadsfullt ned offergåvorna: en vit blomma plockad på ett av de bomullsfält på Stovalls Plannation, där Muddy Waters en gång i världen körde traktor och ett bluesmunspel i G-dur.

knut lindelöf mfl.

grundskolan 30

Är idén om grund(s)kolan död? Varningsrop hörs om att folkskolan för underklassen och läroverket för eliten är på väg tillbaka. FiB intervjuar politiker och journalisterna Patrik Pettersson & Elisabeth Ebbe gör tre nedslag i tre skolor.

sverigebilden 4

hans isaksson filmrecension 28

lisa forsberg jorden runt 5

recensioner sett/läst/hört 40

margareta zetterström krönika 6

jané morén novell 44

johan kellman larsson aktuellt 7

ingemar folke juridik 46

jan myrdal skriftställning 8

hans lindström sista sidan

Ilan pappe om gaza 12

fibtvå

SATIR, KRIG & POLITIK

V

isst kan bilder laddas med betydelse och på så sätt få verkan. När vi i Folket i Bild / Kulturfront (FiB/K) på vår hemsida publicerade Ida Dzanovics satiriska kollagebild ”Dilsa i Underlandet” (se bilden i detta nummer på sid 13) blev det ett djävla liv på landets kultursidor och ledarbloggar. Bakgrunden till ilskan är, att efter Israels ödeläggelse av Gaza fick försvarare av sionismen svårt att öppet ursäkta Israels brottsliga krigshandlingar. Då tar de i till sitt paradtrick: att beskylla motståndare till sionismen för antisemitism, nu kombinerat med beskyllningen att vi inte gör skillnad på Israel och judar. Målet för Ida Dzanovics satir är författaren och skribenten, Dilsa Demirbag-Sten, som den 21 januari skriver i Expressen att: ”Runtom i Europa görs judar ansvariga för den israeliska statens agerande. Synagogor har bränts ned, personer med judisk bakgrund har trakasserats, hotats och beskjutits. Allt detta legitimeras med hjälp av en från extrema krafter, medveten sammanblandning av judar, begreppet sionism och staten Israel.”

Dilsa Demirbag-Sten har helt rätt i att man inte ska sätta likhetstecken mellan begreppen jude å ena sidan och sionism å den andra och därför är naturligtvis inte judar i allmänhet ansvariga för Israels krigsbrott mot palestinierna. Detta är också Folket i Bilds hållning. Därför är varje beskyllning mot oss om antisemitism oriktig och ett försök att sammanblanda begreppen judendom och sionism.

Judendom är en religion och sionismen är en kolonial rörelse med rötter från andra hälften av 1800talet. Här måste särskilt påpekas, att de som mest ihärdigt propagerat för ihopkoppling mellan judendom och sionism är just sionisterna och statsledningen i Israel. Detta utrycks i verkligheten genom att de har definierat staten Israel som en exklusiv judisk stat, som ger judar speciella rättigheter. Detta gör att Israel är en rasistisk stat.

Expressens kulturchef, Björn Wiman, skriver den 26 januari lite slirigt: ”Anledningen till montaget, förstår man, är att Demirbag-Sten inte tillräckligt tydligt fördömt Israels övergrepp i Gaza.” Inte tillräckligt? Hon har ju inte med ett ord fördömt Israels blodbad i Gaza. Utan istället deltog hon – mitt under Israels dödande och lemlästande på Gazaremsan – tillsammans med Fredrik Malm, Gunnar Hökmark, Siewert Öholm och andra svenska sionister i ett möte i Citykyrkan i Stockholm. På mötet medverkade Israels ambassadör, Benjamin Dagan. Man samlades under parollen ”För fred och solidaritet med Israel” alltså var mötet en ren stödmanifestation för Israels krigshandlingar. Så nog är angreppet på Dilsa Demirbag-Sten rätt och rättvist.

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

»Nobelpristagaren i litteratur 2006, Harry Potter, har dött.« 1

P :S NYHETSUPPLÄSARE ÖVERRASKAR I EN SEN NYHETSSÄNDNING. VI SOM I ALLA TIDER TROTT ATT HARRY POTTER VAR EN FANTASIFIGUR. NU ÄR MÅNGA BARN LEDSNA FÖR ATT HARRY POTTER HAR DÖTT MEN OCKSÅ GLADA FÖR ATT HAN FICK NOBELPRISET INNAN HAN DOG. I VERKLIGHETEN VAR DET HAROLD PINTER SOM DOG. EN MAN SOM ÄR KÄND I SVERIGE FÖR SITT NOBELPRISTAL MEN I STORBRITANNIEN SOM ETT NATIONELLT SAMVETE.

HJÄLP TILL GAZA BLIR ”STÖD TILL TERRORISM”.

”Samtidigt som kraven växer om utredning av israeliska krigsbrott i Gaza, startar en rättegång i Malmö, där åklagaren vill terroriststämpla humanitär hjälp till Gaza – eftersom Hamas kontrollerar Gaza.

På måndagen den 2 februari startade en rättegång, med stark politisk laddning, i Malmö, där åklagaren vill få Khalid al Yousef, svensk medborgare med palestinsk bakgrund, dömd för terroristbrott. Han ska ha skickat pengar till humanitär hjälp till Gaza.

– Jag har ingen anledning att inte tro att pengarna gått till det han påstår att de gått till, säger överåklagare Agnetha Hilding Qvarnström, till TT. – Men att peta in pengar någonstans i det här systemet, oavsett var, är att indirekt stödja terror.

I dagens verklighet är resonemanget utmanande.

Många svenskar är upprörda och förtvivlade över Israels brutalitet mot civila i Gazakriget. Även de har ”peta in pengar i det här systemet”. Hamas är den enda organisation i Gaza som når många drabbade.

Khalid al Yousef säger själv att 13 000 dollar gått till barnsjukvård och annan hjälp. Åklagaren menar att Hamas kontrollerar sjukvården i Gaza.

Därför är all hjälp, oavsett användning, åtalbar, anser hon.

Rättegången i Malmö visar att den nya terroristlagen ger politiska rättegångar. Det hotar rättssäkerheten för alla.”

Gösta Hultén, Charta 2008 www.charta2008.se

fibsverige

f E

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

George W. Bush avslutar sitt presidentskap på ett karaktäristiskt aggressivt sätt, genom att under de sista veckorna av sin regeringstid, i all hast och under minimal uppmärksamhet i medierna, introducera en rad så kallde midnight rules. Dessa är avsedda att belöna vänner och bestraffa fiender, och utfärdas via en lucka i amerikansk lagstiftning som tillåter en avgående president att lägga sistaminutenföreskrifter till balken för federala föreskrifter. De kommer därmed att väga lika tungt som lagstiftning, men utan att ha behövt godkännas av kongressen. Bush utfärdar fler sistaminutenföreskrifter än någon annan amerikansk president före honom gjort. Dessa kommer bland annat att underminera arbetares rättigheter, innebära eftergifter i lagstiftning avsedd att förhindra miljöfarliga utsläpp från industrier, ge större utrymme för vapeninnehav och användning, underlätta för byggande av industrier nära nationalparker, utöka tiden lastbilschaufförer får köra utan vila, samt ge större utrymme för sjukvårdspersonal att vägra att utföra medicinska behandlingar med hänvisning till religiösa skäl, och därmed försvaga rätten till abort. Ett genomgående tema är att industrireglering flyttas från regeringen till industrierna själva. En ny regel gör exempelvis gällande att bedömningar av havsfiskets effekter förflyttas från federala inspektörer till rådgivande grupper kopplade till fiskeindustrin.

Bush utfärdar fler sistaminutenföreskrifter än någon annan amerikansk president före honom gjort. Dessa är avsedda att belöna vänner och bestraffa fiender.

>

University College Londons (UCL) studentkår har, liksom tidigare London School of Economics (LSE) och Goldsmiths College (vilka alla tillhör University of London) röstat för att alla former av militär närvaro på universitetsområdet ska förbjudas. Detta innebär att den brittiska armén inte tillåts rekrytera vid universitetets arbetsmarknadsmässor eller annonsera i medier som drivs av studentkåren, och att alla band bryts mellan kåren och arméns avdelning för rekrytering och träning av officerare. Protesterna har spritts även till andra brittiska universitet.

Detta innebär ett hårt slag mot armén, som rekryterar mer än hälften av sina officerare via brittiska universitet. Den brittiska armén har tidigare tvingats avråda sin personal från att bära sina uniformer när de lämnar basen, efter att många fått utstå trakasserier från en brittisk allmänhet som är missnöjd med sin regerings krigföring. UCL:s studentkårs motion gjorde gällande att ”eftersom brittisk militär under Labourregeringen för närvarande bedriver aggressiv krigföring utomlands [i Irak och Afghanistan] skulle det innebära politiskt och materiellt stöd för dessa krig om kåren använde sina resurser för att uppmuntra studenter att ta värvning”. Många politiker har invänt mot förbudet, bland annat med hänvisning till att medlemmar av kungafamiljen, av vilka flera tjänstgör i den brittiska armén, nu hindras från att beträda studentkårens områden för att utföra ceremoniella plikter.

Slut på rekryteringen på campus för den brittiska militären.

> Kuba kan komma att bli en oljeexportör. Kubas regering har gjort gällande att det kan finnas över 20 miljarder fat utvinningsbar olja utanför Kubas kust mot Mexikanska golfen, vilket är mer än dubbelt så mycket som man tidigare uppskattat oljereserverna till. Detta skulle jämställa Kubas oljereserver med USA:s, och göra att landet hamnade bland världens 20 oljerikaste. Utvinningen beräknas starta nästa år, och kommer att skötas av Kubas statliga oljebolag Cubapetroleo, eller Cupet. Chansen att Kuba blir en kommunistisk motsvarighet till Kuwait är dock liten, då oljan som hittats ligger djupt under havsbotten och är besvärlig och dyr att utvinna, särskilt eftersom den fyra årtionden långa amerikanska blockaden av Kuba hindrar dess potentiella utvinningspartner – såsom Brasilien, Norge och Spanien – från att använda den teknik som skulle underlätta utvinningen.

Kubansk olja snart i en bil nära dig?

> Ryssland stöder USA i Afghanistan. President Dmitrij Medvedev sa under ett besök i Tasjkent i slutet av januari att Ryssland är berett att samarbeta med USA för att ”skapa ordning” i Afghanistan. ”Vi är redo för samarbete i denna fråga med praktiskt taget alla länder, inklusive USA”, sa Medvedev. ”Vi hoppas att den nya amerikanska administration kommer att vara mer framgångsrik än sin föregångare i fråga om Afghanistan.” Samarbetet kan omfatta åtgärder för att stoppa narkotikahandel och terrorism, samt transitering av annan materiel än vapen till USA:s och Nato/Isaf:s trupper i Afghanistan, sa Medvedev.

fotograf: EVA WERNLID

”Nu tar vi dom,” Ryssland och USA ska samarbeta i Afghanistan.

fibkrönika

»VI ÄR ALLA PALESTINIER« Margareta Zetterström ger en färsk ögonblicksbild från Paris.

S

margareta zetterström text

edan jag anlände till Paris efter Trettonhelgen har det varje lördag varit stora demonstrationer här mot Israels krig i Gaza. Men det var först den 24 januari som jag hade möjlighet att delta.

Förväntansfulla tog vi då tåget in till stan, min man och jag, och redan när vi steg av vid stationen Denfert

bör ha med sig en näsduk indränkt i vinäger och hålla för ansiktet. Då klarar man gasen bättre.

Jävla snutar som angriper fredliga demonstranter!

Så tänker jag och tycker mig nu ha fått vatten på min kvarn. Men där bedrog jag mig! Snart ser vi genom kaféfönstren polisen slå en järnring runt en samling

Vi ger tydligen ett ömkligt intryck, två gråhåriga utländska sextioplussare som trots sitt förflutna som vietnamdemonstranter aldrig tidigare varit utsatta för en tårgasattack, för människorna på baren tar väl hand om oss. Gå in på toaletten där och skölj av er, men ni får inte gnugga er i ögonen, då blir det bara värre, säger en av servitörerna. Vi beställer in kaffe och te och lugnar så småningom ner oss. Kaféägaren ”som var med år 68 re’n” tipsar om att man, när man demonstrerar i Paris,

Så småningom när vi känner oss lite bättre i ögonen går vi ut och ansluter oss till tåget. Det har nu lämnat torget och vi hamnar nästan sist, bland idel palestinier.

Vi går den stora Boulevard Raspail, sedan Boulevard du Montparnasse och fram mot Invaliddômen.

Det är ett oerhört tryck i tåget, öronbedövande ljudvolym från lastbilarna med högtalare och ”försångare”, slagord och handklappningar avlösta av palestinska sånger, appeller om solidaritet och bistånd till befolkningen i Gaza, foton av massakrerade palestinska barn och, gång på gång, angrepp från provokatörer som slås tillbaka av demonstrationsvakter och poliser.

Det känns märkligt att som omväxling få ropa slagord på franska: Solidaritet med det palestinska folket!

Försvara Gazas rätt till motstånd! Vi är alla palestinier!

Franska medier, säg sanningen! Olmert mördare! Barak mördare! Livni mördare!

Senare på kvällen får vi, via nätet, veta att demonstrationen samlade drygt 20 000 deltagare och att det samtidigt demonstrerats för Gaza i en rad andra franska städer. Solidariteten med palestinierna lever och det gäller nu bara att inte förtröttas, blockaden måste hävas och palestinierna få sina nationella rättigheter tillgodosedda, apartheid avskaffas och en ny era av dialog och förhandlingar ta sin början.

Tills så har skett är vi alla palestinier!

Foto: Svante Svensson

Rochereau hörde vi ropen och kände spänningen i luften.

Ute på torget var det fullt med folk, palestinska flaggor, försäljare av t-shirts och palestinasjalar, högtalarrop och människor som strömmade till från alla håll. Vi noterade det stora antalet kravallpoliser och bussar. De hade all tänkbar skyddsutrustning, hjälmar, knäskydd, armskydd, skottsäkra västar, batonger och sköldar. Eftersom vi, alltsedan vår Parisvistelse sommaren 1969, ett år efter majrevolten, då stan formligen var belägrad, fortfarande blir rädda så snart vi ser dessa poliser och deras stora bussar intalade vi oss att de nu var här för att skydda demonstranterna.

Men så plötsligt ser vi de poliser som står närmast oss sätta på sig hjälmarna och lyfta sköldarna som till strid. Vi tar några steg bakåt och försöker avlägsna oss.

Poliserna rusar rakt in i folkmassan, panik utbryter, folk skriker och börjar springa och så plötsligt känner jag svedan i ögonen och den stickande känslan i luftrören.

Tårgas, är min första tanke. Som tur är har vi ett kafé bara några meter ifrån oss. Vi rusar dit, sliter upp dörren, nu svider det och värker rejält i ögonen, jag blir rädd när jag känner att det också börjar ta emot att andas. Stäng dörren, ropar kaféägaren, annars kommer det in tårgas.

margareta zetterström är författare och journalist.

mörkklädda personer försedda med franska flaggor.

De där, säger en av gästerna vid disken och pekar, är högerextremistiska provokatörer som försökt infiltrera demonstrationen med antisemitiska budskap och som demonstrationsledningen begärt polisens hjälp med att avlägsna.

fibaktuellt

fib 7

aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

»Det är en återgång till amerikanska värderingar och en strimma ljus efter åtta långa, mörka år.« Anthony H Romero, ledare för människorättsorganisationen American Civil Liberties Union (ACLU), angående Obamas beslut att stoppa tortyren och stänga fängelset på Guantánamo.

»Gömda är alltså inte sannare än ett skillingtryck, men trots allt talar boken om den erfarenhet av misshandel som tiotusentals kvinnor har, och för dem spelar det ingen roll om ’Mia’ finns på riktigt. För verklighetens slagna och gömda är diskussionen om fakta och fiktion ett groteskt lyxproblem. « Åsa Linderborg nyanserar debatten kring Liza Marklund och boken Gömda, i Aftonbladet (13/1).

»Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte [...]

Självklart kommer bloggosfären och sociala medier att påverka valutgången. Bloggarna äger ju stora delar av associationsmakten.« Maria Wetterstrand, i mediebloggen Same Same But Different (8/1) om de möjligheter för politiskt genomslag som finns på internet. 2009 lär bli året då den svenska partipolitiken fattar att utnyttja de sociala medierna. Miljöpartiet ligger, kanske inte helt otippat, i framkant här.

»Att rasism är en bärbjälke i entusiasmen för Israels massmord i Gaza är självklart. Ändå är det noterbart, om inte annat som en tydlig lägesrapport, att Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg rekommenderar en Der Stürmer-inspirerad proisraelisk video, komplett med anspelningar på arabers ohämmade sexualitet, svettiga folkmassor, MEMRI-översättningar samt getter.« Ali Esbati, om förfinad rasism, på aliesbati.blogspot.com (26/1).

»Att omvända människor till demokrati genom att spränga dem ­ i luften är och förblir oförsvarligt.« Göteborgs Posten (18/1) konstaterar i en ledare också att: ”…tiotusentals

civila har dödats och lemlästats i USA:s jakt på en ständigt gäckande Usama bin Ladin. Hundratusentals har fått anlednng att hämnas och miljoner har lärt sig att allt tal om demokrati bara gäller när rätt parti vinner valet.”

Gazafacit efter 24 dygn: 1 360 dödsoffer.

Varav 417 barn.

108 kvinnor.

5 340 skadade.

fibskriftställning fibämne Bild: Ewa Wernlid

JAN MYRDAL OM ISRAEL & hitlerTYSKLANd

”KONSTEN att sälja in ett folkmord.”

Jan Myrdal reser tre frågor att diskutera i samband med Israels angrepp på Gaza.

U

jan myrdal text

tanför staten Israel har folk världen över upprörts över israelisk statsterrorism under Gazakriget.

Alla kunde dessa veckor på tv se – ofta i realtid till och med – hur den israeliska krigsmakten använde terrorvapen som vit fosfor mot civilbefolkning; hur palestinska kvinnor och barn lemlästades, brändes och dödades och hur staten Israel därtill – medvetet, då de exakta koordinaterna var kända av dess krigsmakt – lät bomba sjukhus, FN-skolor och hjälpstationer. Upprördheten över dessa folkrättsbrott är så stor att Röda Korset tvingats bryta sin uppdragsgivna försiktighet och internationella folkrättsexperter – som i Sverige Hans Corell – kräver en internationell brottstribunal för Israel. Nu rapporterar också SVT enligt nätet: ”Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på måndagen (090119) att Israels regering befarar att staten eller enskilda individer kommer att utsättas för rättsprocesser”.

Det var med avsikt staten Israel utförde sin terror i världens åsyn. Skälet till att staten Israel valde att låta denna terror få största möjliga medieuppmärksamhet är att den lärt av Tredje riket. Den som var med, men också vi som suttit i biosalonger 1940, minns tjutet från en JU-87 Stuka när den störtdök och anföll. Det var Adolf Hitler personligen som beordrat att planet skulle förses med skräckinjagande sirener.

Wehrmacht spred därför i Norditalien efter det att dess trupper slagit ned upproret i Warszawa broschyrer som i ord och bild skildrade dess terror. Nu kan detta tyckas avslöja Wehrmacht. Då skulle de visa hur det går för sådana som söker stå hitle-

rismen emot. Staten Israel vill på samma sätt utnyttja den internationella rapporteringen från dess krigsbrott i Gaza för att sätta lämpligt förlamande skräck bland palestinier och i omvärlden.

De gör detta då den israeliska statsled-

ningen och dess krigsmakt räknar med att Förenta staterna utgör dem ett skydd mot rättsliga efterräkningar (att den nytillträdande president Obama skulle tillåta en folkrättsdomstol mot Israel är ju otänkbart!). I längden tror jag de inte räknar rätt.

Hitlertyskland gjorde det i vart fall inte.

Upproret i Norditalien fortsatte till dess Wehrmacht led nederlag och dess då lydige Mussolini sköts och hängdes i fötterna samman med sin älskarinna. Men längden kan vara lång.

Bilder ur den tyska broschyren om Warszawaupproret; samt en affisch.

II. Någon opposition att tala om mot detta krig har inte funnits i staten Israel. Utom palestinier – b-klass medborgare – blott en handfull fredsaktivister utan politiskt inflytande.

Inte ens bilder av barnansikten brända av vit fosfor har upprört någon större grupp sköna humanistiska själar i Israel. Så var det också i Tredje riket för sextiofem år sedan. Av taktiska skäl talade vi om det tyska folkets lidande och motstånd mot Hitlerväldet. Men vi visste ju egentligen att Hitler och hans NSDAP skulle vunnit ännu våren 1945 om då hållits fria och hemliga val. Inte för att tyskarna inte visste. Rasförföljelser, pogromer och koncentrationsläger var allmänt kända. (Jämför SAAR-valet!) Vad som skedde med de judar som samlades ihop och fördes österut vis-

fib 9

ste man (alla i Wehrmacht österut hade sett vad som skedde och de var hemma hos familj och vänner ibland) även om inte alla detaljer var kända (det är de ännu inte). Nå, man var med om att dela de deporterades kvarlämnade tillhörigheter och flytta in i deras bostäder. Det var inte många i Tyskland som lyfte ett finger när koncentrationslägerfångarna i krigsslutet fördes genom landet på dödsmarscher.

Skälet till regimtroheten var i Tredje riket då, som nu i Israel, dubbelt. Dels ekonomiskt/materiellt. Var och en visste att man själv levde många gånger bättre än undermänniskorna runt om. (Bättre levnadsstandard, bättre sociallagstiftning, bättre arbetsrätt och högre kultur.) En bosättare på Västbanken eller en tysk på

Balkan behövde bara se sig om för att inse att så som den eländesbefolkningen ville man inte ha det. Man värnar sitt relativa överflöd och sin relativa trygghet.

Dels ideologiskt. Som all statsbevarande propaganda utgick det Tredje rikets från verkliga förhållanden; de allierade svalt ut tyskarna efter Världskriget (barnaöverdödligheten), den förtryckande Versaillesfreden, inflationen som plundrade medelklass, bönder och arbetare. Därtill utnyttjades föreställningar om tyskhet, om kulturella och genetiska olikheter, germaners företräden.

Staten Israel utnyttjar på liknande sätt dels verkliga förhållanden som Tredje rikets folkmord under Andra världskriget (dock ideologiskt uppvridet till en Förintelse i vilken övriga offer, slaver, romer etcetera mörkats). Dels ideologiska föreställningar. Äldre, som religion och ett Guds löfte; yngre, som att det i verklig mening funnes ett judiskt folk och detta i årtusenden.

De två, tysken i Tredje riket och israelen blir spegelbilder av varandra. Det blir lika omöjligt för en israelisk bosättare att ha

Bilden, en israelisk granat med vit fosfor exploderar över Gazaremsan.

empati för ett fosforbränt palestinskt barn vars fädernejord han just övertagit som det var för en berlinertysk att känna empa-

ti för de deporterade judar vars våning han just flyttat in i. Ty den ene som den andre är ideologiskt förgiftad. Tysken har fostrats till lydnad och övermänniskotro och israelen har ända sedan barndaghemmet uppfostrats med berättelser om Förintelsen och att alla alltid och överallt är fiender till det av Gud utvalda folk han fått lära sig att han tillhör.

För tyskarna fanns ingen befriande utväg ur detta annan än det totala militära nederlaget. Om det finns krafter i Israel som kan finna en Sydafrikansk utväg vet jag inte. Finns det inte blir det närmaste århundradet dem – och deras grannar – ohyggligt och blodigt.

III. Men vad med judar? Att Israel för sin tillstymmelses skull behöver antisemitism vet vi. Zionism och antisemitism är avigan och rätan; som krona och klave på ett mynt.

Att det finns många som i religiös mening är judar eller som kan sägas ha något slags judisk bakgrund vilka inte stödjer Israel och dess politik vet vi. Vi går

»Inte ens bilder av barnansikten brända av vit fosfor har upprört någon större grupp sköna humanistiska själar i Israel«

dessa dagar i samma demonstrationer mot terrorn i Gaza och är i all vår individuella olikhet nu som förr och i framtiden

med i likartade organisationer, nätverk och umgänge.

Men det är med detta som med tyskheten under Andra världskriget. Många tyskar var med i det antifascistiska arbetet. Men från Berlin sökte man länka alla utlandstyska sångföreningar och ölklubbar och hembygdsrörelser till samma Tyskhet och därmed till försvar för Tredje riket och dess politik.

Berlin hade i detta ganska stor framgång. Ännu våren 1945 kunde ”Der Deutsche in Schweden. Mitteilungsblatt für das Deutschtum in Schweden” fylla två sidor i tidskriften med olika meddelanden om sammankomster i allt från ”Ortsgruppe der NSDAP” till ”Deutscher Chor” och ”Deutscher Sportclub”.

Liksom vi då på en och samma gång både måste vara på vakt mot talet om ”tyskarna” i våra länder som ansvariga för Tredje rikets brott (vilket i verkligheten tjänade Berlins avsikter) och samtidigt sökte dra över så många bland dem som möjligt i det antifascistiska arbetet måste vi nu vara på vår vakt mot talet om ”judarna” som allmänt ansvariga för Israels brott och söka dra över så många bland dem som möjligt i solidaritetsarbetet.

Lätt var det inte och lätt blir det inte.

Jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Bild: Wikipedia Commons

fibopinion

Ilan PAPPE OM GAZA

”PALESTINIERNAS MOTSTÅND HAR ALLTID UTGÅTT FRÅN STÄDER.”

I

ilan pappe text lasse lindström översättning

srael började 2004 bygga en arabisk attrappstad i Negevöknen. Den är stor som en riktig stad, med gator (alla har fått namn), moskéer, offentliga byggnader och bilar. Denna spökstad som kostade 45 miljoner dollar att bygga blev vintern 2006 en attrapp för Gaza, efter att

Hizbollahs strid mot Israel slutat med ett oavgjort resultat. Den israeliska krigsmakten skulle förbereda sig för ”ett bättre krig” mot Hamas i söder.

När den israeliska generalstabschefen Dan Halutz besökte platsen efter Libanonkriget sa han till pressen att soldaterna ”förberedde sig för en skådeplats i Gaza Citys tätbefolkade område”. Efter en veckas bombardemang mot Gaza närvarade Ehud Barak vid en övning för markkriget. Utländsk TV filmade honom när han tittade på hur marktrupper intog attrappstaden, stormade de tomma byggnaderna och utan tvivel dödade ”terroristerna” som gömde sig där. ”Det är Gaza som är problemet”, sa Levy Eshkol, då Israels premiärminister, i juni 1967. ”Jag var där 1956 och såg giftormar promenera på gatorna. Vi borde flytta en del av dem till Sinai och förhoppningsvis kommer de andra att emigrera.” Eshkol diskuterade de nyss erövrade områdenas framtid: Han och hans regering ville ha Gazaremsan men inte människorna som bodde där.

Flygfoto över det tättbefolkade Gaza. Vit fosfor har använts över hela Gazaremsan, rapporterar ett undersökningsteam från Amnesty International. En del fosforbitar brann fortfarande, en vecka efter nedslag när de påträffades på gator och gränder i tätbebyggda områden.

Israeler kallar ofta Gaza ”Ormgropen”, ‘Me’arat Nachashim’. Före första intifadan, när Gazaremsan försåg Tel Aviv med människor som diskade deras disk och gjorde rent deras gator, beskrevs människorna mer humant. ”Smekmånaden” avslutades under den första intifadan, efter en rad incidenter där några av dessa anställda stack kniven i sina uppdragsgivare. Den religiösa glöd som sades ha inspirerat dessa enstaka angrepp skapade en våg av islamhat i Israel, vilket ledde till den första stängningen av Gaza och att ett elektriskt stängsel byggdes runt remsan. Till och

»Haifa behandlades 1948 som fiendebas, liksom Jenin 2002; nu ses Beit Hanoun, Rafah och Gaza på detta sätt. «

med efter Osloavtalet 1993 förblev Gaza avstängt från Israel och användes bara som källa för billig arbetskraft; genom hela 1990-talet betydde ”freden” för Gaza att remsan stegvis förvandlades till ett getto. År 2000 började Doron Almog, då chef för södra kommandot, avpatrullera Gazas gränser: ”Vi anlade observationspunkter utrustade med bästa teknik och våra soldater hade rätt att skjuta mot vem som än befann sig inom ett avstånd av sex kilometer från stänglet, eller på väg emot det”, skröt han och föreslog att en liknande politik skulle genomföras för Västbanken.

Enbart under de senaste två åren har 100 palestinier dödats av soldater bara för att de kommit för nära stängslen. Från år 2000 tills det nuvarande kriget bröt ut har israeliska styrkor dödat 3 000 palestinier (varav 634 var barn) i Gaza.

fib 11

Mellan 1967 och 2005 utplundrades Gazas mark och vatten av judiska nybyggare i Gush Katif på bekostnad av den lokala befolkningen. Priset för fred och säkerhet för palestinierna där var att de gick med på fängslande och kolonisering. Alltsedan år 2000 har Gazabor i stället valt att i större antal och med större kraft göra motstånd. Det var inte det slags motstånd västvärlden godtar; det var islamiskt och militärt. Dess kännemärke var de primitiva Qassamraketerna, som till en början i huvudsak avsköts mot nybyggarna i Katif.

Närvaron av bosättarna gjorde det dock svårt för den israeliska armén att vedergälla med den brutalitet som annars används mot rena palestinska mål. Så bosättarna flyttades undan, inte som del i en ensidig fredsprocess som många då sa (i den utsträckning till och med att Ariel Sharon borde tilldelas Nobels fredspris). Avsikten var snarare att underlätta för kommande militära aktioner mot Gazaremsan och att konsolidera kontrollen över Västbanken.

Efter tillbakadragandet från Gaza tog Hamas över, först i demokratiska val, sedan i en föregripande kupp som genomfördes för att avvärja ett USA-stött övertagande av Fatah. Under tiden fortsatte israeliska gränsvakter döda vem än som kom för nära och en ekonomisk blockad genomfördes mot remsan. Hamas slog tillbaka med missiler mot Sderot, vilket gav Israel förevändning att använda sitt flygvapen, artilleri och kanonbåtar. Israel påstod sig skjuta mot ”avskjutningsområdena för missilerna”, men i verkligheten betydde det var som helst och överallt i Gaza.

Offren var många: Under enbart 2007 dödades 300 människor i Gaza, varav dussintals var barn.

Israel rättfärdigar sitt uppträdande i Gaza som en del av kampen mot terrorismen, fastän landet självt har brutit mot varenda internationella krigslag. Det tycks som om palestinierna inte har rätt till någon del av det historiska Palestina om de inte vill leva utan grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. De kan antingen vara andraklassens medborgare

i den israeliska staten eller instängda i de mega-fängelser som Västbanken och Gazaremsan är. Om de gör motstånd kommer de med säkerhet att fängslas utan rättegång, eller dödas. Detta är Israels budskap.

Palestinas motstånd har alltid utgått från byar och städer; varifrån skulle det annars komma? Det är därför som Palestinas större och mindre städer och byar alltsedan den arabiska revolten 1936 har utmålats som ”fiendebaser” i militära planer och befallningar. Varje vedergällnings- eller bestraffningsaktion riktas oundvikligen mot civila, varav kanske en handfull är inblandad i aktivt motstånd mot Israel.

Haifa behandlades 1948 som fiendebas, liksom Jenin 2002; nu ses Beit Hanoun, Rafah och Gaza på detta sätt. Finns eldkraften och inga moraliska betänkligheter mot massakrer mot civila är det lätt att förstå det vi nu bevittnar i Gaza.

Men det är inte bara i militära predikningar som palestinierna avhumaniseras.

En liknande process pågår i det civila judiska samhället i Israel och det förklarar det massiva stödet där för blodbadet i Gaza.

Palestinier har blivit så avhumaniserade av israeliska judar – vare sig de är politiker, soldater eller vanliga medborgare – att dödandet bara är naturligt, liksom utdrivningen var det 1948 eller inspärrningen inom de ockuperade områdena. Det förekommande svaret i västvärlden visar att dess politiska ledare inte kan se det direkta sambandet mellan den sionistiska avhumaniseringen av palestinierna och Israels barbariska politik i Gaza. Det är allvarlig risk för att Gaza efter avslutningen av ”Operation gjutet bly” ser ut som spökstaden i Negevöknen.

ilan pappe är chef för historiska fakulteten på exeters universitet och medansvarig för exeters centrum för etnisk-politiska studier. the ethnic cleansing of palestine gavs ut 2007. http://ilanpappe.com/?p=83. texten publicerades ursprungligen i, london review of books, den 14 januari 2009.

SDEROT– vad är det?

Några enkla fakta på marken. Den 4 november 2008 bröt Israel vapenstilleståndet med Hamas och dödade sex palestinier i Gaza.

Dagen därpå skickades raketer från Gaza över gränsen mot Israel. Då stoppade Israel införsel av medicin, bränsle, mat och hushållsgas till de 1,5 miljoner människor som lever i Gaza, inspärrade av den israeliska militären.

Under oktober släpptes i genomsnitt 123 lastbilar genom den israeliska gränskontrollen varje dag. Under november tillät Israel bara i genomsnitt fem dagliga lastbilslaster att nå den nödställda befolkningen. Hamas erbjöd förnyad vapenvila mot att Israel skulle häva blockaden. Israel vägrade. Och i mellandagarna påbörjade den israeliska militären sin slakt på

människor i Gaza.

I våra medier började journalisterna åter att skriva om platsen Sderot. Sderot, en stad i Israel som ligger 14 kilometer nordöst om Gaza stad. År 2006 hade Sderot 19 300 invånare. I maj 2008 meddelade borgmästaren att 10-15 procent av familjerna lämnat staden på grund av raketattackerna från Gaza. Många som stannat gjorde det endast för att husen deras blivit osäljbara.

Men bebyggelsen är ung. Det skrev journalisterna inte om. Fram till mitten av maj 1948 bodde det arabiska familjer här. Drygt 700 var invånarna i byn Najd när de fördrevs och deras hus jämnades med marken. Många blev flyktingar i Gaza. De fick aldrig återvända till sina hem, och deras barn och barnbarn lever fortfarande som flyktingar. De fördrevs av fotsoldater ur Negev Brigaden, en infanteribrigad i den sionistiska rörelsens tjänst. Sderot grundades i tidigt 1950-tal på de fördrivna palestiniernas marker som en bosättning för judar.

EVA MYRDAL är med i FiB:s utrikesgrupp

och vill tipsa om: Khalidi, Walid (red.).

1992. All That Remains:The Palestinian Villages Occupied and Depopulated by Israel in 1948. Institute for Palestine Studies Washington, D.C. Morris, Benny. 1987. The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949.

Cambridge Unversity Press. Cambridge.

Pappe, Ilan. 2007. Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag.

Stockholm.

Bild: Lennart Engström

fibopinion

Mohamed Omar OM RANSTORP

”Islamofobin och sionismen är de verkliga problemen.”

D

mohamed omar text en 28:e januari överlämnades en ”studie” till regeringen om ”utanförskap” i Malmökvarteret Rosengård. Den så kallade ”studien” bygger på trettio intervjuer med personal inom skola, polis och socialtjänst, det vill säga myndighetspersoner.

Det är en oseriös och politiskt motiverad rapport som har fått stark kritik av seriösa forskare. I morse begärde Centrum för Mellanösternstudier och Mänskliga rättighetsstudier vid Lunds universitet ut källmaterialet för granskning. Så här skriver centrumet i sitt pressmeddelande: ”Sedan mer än ett decennium tillbaka har forskare och studenter vid Lunds universitet haft en kontinuerlig kontakt med de många olika muslimska föreningarna i Malmö.

Detta arbete har gett oss en god bild av de muslimska miljöerna som lyfts fram i rapporten.

Utifrån detta ifrågasätter vi starkt resultaten av rapporten och speciellt dess anspråk på vetenskaplighet. Därför anser vi det nödvändigt att granska de djupintervjuer som rapporten sägs vila på. Vi har därför på torsdagsmorgonen begärt ut källmaterialet från Försvarshögskolan.

Med tanke på den rapportering, uppmärksamhet och debatt som följt i rapportens spår och de konsekvenser som kan bli resultatet, vi tänker bland annat på kränkningar av mänskliga rättigheter som följer på till-

Mohamed Omar var inbjuden till Aktuellt för att debattera Ranstorps statliga utredning om extremism och radikalisering.

tagande islamofobi, är det viktigt att slentrianmässiga schabloner och hörsägner undviks i dessa för demokratin så viktiga frågor.

Vikten av god forskning och vetenskaplighet är en grundsten i detta arbete.”

Samma kväll debatterade jag rapporten i SVT Aktuellt med dess upphovsman, Magnus Ranstorp. Jag försökte ifrågasätta motiven. Om man verkligen var oroad över extrema politiska åsikter som skulle kunna leda till våldshandlingar, varför söker man då i Rosengård?

För bara några dagar sedan skedde en massaker i Gaza. Barn brändes ihjäl med kemiska vapen. I Sverige finns det sionistiska grupper och nätverk som helt öppet stöder Israels folkmordspolitik. En av dem är riksdagsmannen Fredrik Federley som deklarerat att han skänkt pengar till IDF och därmed bidragit till att döda barn med kemiska vapen. Han har även kallat pales-

»Om Ranstorp verkligen var intresserad av att kartlägga extrema åsikter som skulle kunna bli grogrund för våldshandlingar borde hans uppmärksamhet riktas mot sionisterna.«

tinier för ”hundar”. Denne extremist är inte ensam.

Om Ranstorp verkligen var intresserad av att kartlägga extrema åsikter som skulle kunna bli grogrund för våldshandlingar borde hans uppmärksamhet riktas mot sionisterna. Dessa samlar in pengar inför öppen ridå som används till att under­ stödja Israels statsterrorism. Till Hamas kan vi i nuläget inte skänka en krona, trots att dess kamp är rättfärdig både ur ett moraliskt och ur ett folkrättsligt perspektiv. Men Ranstorp är inte intresserad av alla sorters extremism. Han vill bara kartlägga extremism bland muslimer. I sin artikel i Svenska Dagbladet skriver han och hans kollega att Irakkriget är en bidragande faktor till radikalisering.

Radikalisering är resultatet av politiskt medvetenhet. Den är ett sundhetstecken.

Det är tvärtom den som stillatigande accepterar att USA har dödat en miljon ­irakier och fördrivit fyra miljoner, eller ännu värre, försvarar kriget, som är moraliskt klandervärd, inte den som opponerar sig. Det är den som inte blir upprörd av att se 1300 palestinier dödas som bör granskas. Och de som öppet stödjer Israels folkmordspolitik är definitivt värda en studie av betydligt seriösare slag än den Ranstorp producerat.

Ranstorp talar också om vår ”värdegrund” som om det vore något statiskt för evigt givet. Värderingar växer fram genom ­kulturkamp. Den värdegrund som den opinionsbildande klassen bekänner sig till i dag har inte tillkommit genom ett trollslag utan har föregåtts av bittra fejder. Den kampen fortsätter och Rosengårdsborna är med och formar morgondagens svenska värderingar. Ranstorp är också en del i den

kampen och hans hafsverk är ett försök att befästa den pro-amerikanska elitens grepp över tanken och det som Gramsci kallade det ”sunda förnuftet”.

Det hans ”studie” framför allt avslöjar är att det finns en alarmerande islamofobi bland respondenterna, det vill säga myndighetspersoner i Sverige. Och den islamofobin påverkar muslimernas vardag. Hur de bemöts av sjukvården, rättsväsendet, socialtjänsten och skolan.

Det verkligt akuta problemet, som Ranstorp inte vill se, är den massiva diskrimineringen av muslimska kvinnor, särskilt de som klär sig i sjal, inte bara av privatpersoner, utan av myndigheter. Många muslimska kvinnor är i dag rädda för att uttrycka sin tro offentligt. De är rädda för att inte få ett arbete, för att bli påhoppade, för att bli trakasserade. Det tycks inte bekymra Ranstorp det minsta. Han fortsatte i stället att upprepa anekdoter om muslimska ”åsiktspoliser” och ser inte att vad han själv gör är att förespråka en inkvisition för muslimer liknande den man hade i 1500-talets Spanien.

Lennart Persson, som var värd för debatten den 28 januari, hävdade att jag ”bytte spår”. Jag anser dock att den här ”studien” måste kontextualiseras. Varför upplever man ”extrema” åsikter i den fattiga förorten Rosengård som ett problem medan sionister och sympatisörer med Israels statsterrorism inte tycks väcka någon som helst oro?

Han talar också om ”hat mot Sverige”.

Hur definierar man ”Sverige” i sammanhanget? Är det statsskicket, kulturen, värderingarna. Vad är det? Enligt min mening är det fullt legitimt att både ogilla som motarbeta det politiska systemet, kulturen och värderingarna i Sverige. Det är inte grundat i ”hat”, utan i övertygelse, en vilja att förändra det svenska samhället i enlighet med sina ideal. Alla politiska och religiösa rörelser strävar efter att förändra (”förbättra” skulle de själva säga) de samhällen i vilka de verkar. Det är vad kulturkampen handlar om. Det var så det nuvarande systemet och den nuvarande

värdegrunden tillkom. Och Ranstorp är en aktiv part i den kampen.

Ett annat fel han gör är att blanda ihop religiös fromhet med politisk radikalism.

Det finns många muslimer som är djupt fromma men politiskt reaktionära. AlAzharuniversitet i Kairo är fullt av män med långa skägg och fez som ber sina böner regelbundet men som samtidigt är medlöpare till Hosni Mubarak och Israel.

Islam Karimov, USA:s man i Uzbekistan, en så kallad ”moderat” muslim, som kokar sina politiska motståndare levande, är omgiven av ett lismande hov av korrumperade skriftlärda. När Ranstorp efter debatten säger att ”man får tro vad man vill” och ”jag har ingenting emot islam” är det antagligen sådana skurkar han helst skulle vilja se som muslimernas ledare i Sverige.

Radikaliseringen är befogad. Den beror bland mycket annat på att USA har invaderat Irak, plundrat landet och dödat mer än en miljon människor. Det enda sättet för USA att hejda radikaliseringen är att drastiskt ändra sin politik. Det är ockupationen av Irak – dödandet, våldtäkterna, tortyren – som är problemet, inte att människor blir upprörda över den. Det tyder tvärtom på att man är sund och har hjärtat på rätta stället.

mohamed omar är författare och poet.

Addendum 2009-01-30 nn Källmaterialet till Ranstorps “studie” begärdes ut för granskning av forskare vid Lunds universitet.

Nyligen meddelar Försvarshögskolan att materialet har förstörts. Forskarna skriver i Sydsvenska Dagbladet: ”Vår besvikelse efter läsningen av rapporten var närmast total. I rapporten som sägs ha vetenskapliga ambitioner, staplas det ena påståendet efter det andra nästan utan källhänvisningar. Vid universitetet skulle den underkännas vid ett uppsatsseminarium på grundnivån.

Det är häpnadsväckande att en statlig myndighet förstör källmaterialet till en rapport som av regeringen uppenbarligen uppfattas som ett viktigt underlag för integrationsdebatten. Har Försvarshögskolan inte lärt något av den fällande domen mot professor Christopher Gillberg och dåvarande rektorn för Göteborgs universitet Gunnar Svedberg? I februari 2006 dömdes Gillberg och Svedberg till dagsböter för att Gillberg förstört forskningsunderlag som begärts ut av en annan forskare. Det finns alltså inte längre möjlighet att granska källmaterialet bakom rapporten.

Detta är illa nog. Värre är att stadsdelen Rosengård i Malmö ännu en gång fått stå i centrum för schablonmässiga och illa underbyggda påståenden.”

Montage: Ida Dzanovic.

fib 13

STORM I UNDERLANDET

Bilden ovan gjordes av Ida Dzanovic, konstnär och designer. FiB:s webbredaktör fann den pricksäker och lade ut den också på FiB:s hemsida. Sedan utbröt storm.

Claes Arvidsson på SvD tyckte det var ”sjukt lågt” att publicera bilden. Det mest avskyvärda tycks vara att applicera Israels flagga på Dilsa Demirbag-Steens förkläde. Denna flagga är Israels officiella standar och kan svårligen tolkas som skändning av religiös (judisk) symbol. Att Israels flagga har blivit en symbol för grymheterna i Gaza är självklart. Flaggan är inte en religiös (judisk) symbol, såvida man inte vill att den så ska vara.

Sammanblandningen av israelisk politik och judendom ingår i krigspropagandan.

Vi på FiB/K håller isär dessa ting. Ett blodigt och skadat barn i hennes famn pekar på hennes objektiva roll. Fler kunde avbildas på samma sätt.

Under brinnande massaker deltog Dilsa Demirbag-Steen i en manifestation tillsammans med Israels ambassadör i Citykyrkan i Stockholm. Under kriget försökte hon också påskina att rapporteringen om blodbadet är falsk: ”Rapporteringen bygger till stor del på information från Hamas. Man hade hoppats på att kolleger skulle förhålla sig mer kritiska till det material de kablar ut” (GP).

Vi publicerade bilden Dilsa i underlandet för att vi anser att den utmärkt fångar situationen. Det kallas politisk satir. Historien är full av exempel. Uppståndelse runt träffsäker satir är legio.

KNUT LINDELÖF, webmaster, läs hela debatten på fib.se

fibfolkibild

fib 15

Ett skepp kommer lastat david magnusson bild mirjam johansson text

Mörkret ligger tungt över Sofie Mærsk. Vi ligger i hamn i Yantian i södra Kina och ingen ombord kommer att sova än på ett par timmar. 700 containrar ska lastas på det 350 meter långa fraktfartyget och nästan lika många ska av. Tusentals Ipods, tändare, bananer och skjortor ska iväg från produktionen i Kina till konsumenterna i Europa.

Metall slår mot metall, kranar flyttas, lastbilar kör i en oändlig rad, walkie-talkies anropar och fryscontainrarna mullrar dovt.

>

fibfolkibild På båten tjänstgör 26 personer från sju länder, främst Danmark och Filippinerna. De flesta danskar är högre officerare och jobbar mellan tre och fyra månader i sträck för att sedan vara lediga två eller tre. De får lön även under ledigheten. De har från 30 000 kronor i månaden och uppåt i lön.

De flesta filippiner jobbar på sexmånaderskontrakt. De är lediga ungefär en månad utan lön för att sedan hoppa på ett nytt kontrakt. Lön: cirka 10 000 svenska kronor i månaden.

fib 17

>

fibfolkibild

fib 19

Vincente är, liksom en stor del av besättningen, från Filippinerna och har jobbat i branschen sedan han var 18 år. Nu är han 48 och längtar efter pensionen. Hemma har hans barn fått en bra utbildning tack vare hans arbete och han kan räkna med en ekonomisk trygghet efter sjölivet. Varje dag lägger han patiens för att spå sin framtid eller för att bota tristessen. Han knyter rep och kedjeröker. Ingenstans i hans hytt finns fotografier av familjen.

– Det är för smärtsamt, säger han och tar sig åt hjärtat. Jag vill inte bli påmind om dem.

>

fibfolkibild Sju våningar högre upp är stressen mer psykologisk än fysisk. Här vankar kaptenen Leon Jensen av och an på kommandobryggan. Hans blick är trött bakom glasögonen. Det har varit en jobbig vecka. Skeppet har gått från hamn till hamn längs kinesiska kusten och mannarna har jobbat många fler timmar än de vanliga 11,5.

– Vi har bara fått några timmars sömn per natt. Men det kommer att bli lugnare imorgon – till sjöss. Det är alltid bättre till sjöss, säger han.

fib 21

david magnusson 채r frilansfotograf baserad i stockholm, deltog i world press photo masterclass 2008 och 채r nominerad i 책rets bild 2009. www.davidmagnusson.se mirjam johansson 채r frilansjournalist.

fibkultur

Bluesresa PÅ USA:S BAKGÅRD

Med bultande hjärta och på skakiga ben lägger Hans Falk vid musikern Sonny Boys grav vördnadsfullt ned offergåvorna: en vit blomma plockad på ett av de bomullsfält på Stovalls Plannation, där Muddy Waters en gång i världen körde traktor, och ett bluesmunspel i G-dur.

fib 23

V

hans falk text anna björkvall bild

i befinner oss i Tallahatschie County, mitt i Mississippideltat. Vi stannar till vid en skylt med texten ”Welcome till Glendora Birth Place of The King of The Harmonica Wille ”Sonny Boy” Williamson”. Vi kliver ur bilen och hettan och fukten slår emot som en våtvarm handduk. Här finns inte, som vi hade förväntat oss, vare sig något museum eller ens någon minnesplatta över denna världsberömda musiker, som var den främste munspelaren och som sångare inte hade någon överman. Och ingen vi frågar verkar ens ha hört talas om honom.

Och vi finner egentligen inget annat heller.

Glendora ser att vara utbombat. På en del av de sönderfallande husen kan man knappt urskiljbart läsa ”Family Grocery”, ”Barbershop” och ”Restaurant”, vilket vittnar att här en gång i tiden funnits en levande stad.

Men i likhet med många andra småstäder i deltat har det lokala näringslivet försvunnit genom den mördande konkurrensen från de monstruösa köpladorna

och snabbmatskedjorna vid motorvägarna: Wal-Mart, Krugers, Mc Donald´s, Kentucky Fried Chicken.

Bara två procent av Glendoras innevånare är vita, 92 procent är afroamerikaner, tre procent är ”chicanos” och lika många Native Americans, eller indianer som vi säger. Människorna har alltså övergivit stadskärnan och bor i stället på sidogatorna i ”bostäder” som består av sneda och vind skjul av ihopsamlade bräder och korrugerad plåt och många tomter är fyllda till brädden med bilvrak. Här är arbetslösheten enligt officiella siffror 30 procent, men vi får en känsla av att den är betydligt högre, för överallt i gathörnen står unga afroamerikanska män och dricker ”Bud”, Budweiser burköl, nödtorftigt kamouflerade av små bruna påsar – offentlig alkoholförtäring är ju enligt lag förbjuden i USA – och äldre kvinnor och män sitter sysslolösa på sina hemsnickrade verandor. De enda vi ser som utför någon typ av arbete är tre unga män i grönrandiga

>

fibkultur

>

byxor i färd med att tömma soptunnor. De kommer från det närbelägna och därtill legendariska fängelset Mississippi State Penententiary, mera känt som ”Parchman Farm”.

Vad vi möts av i detta världens rikaste och mäktigaste land är alltså förhållanden fullt jämförbara med dem i kåkstäderna i Soweto eller i Limas slum. Vi är alltså så långt bort man kan komma från Woody Allens och Sex and The Citys mondäna Manhattan. Liksom från de luxuösa villorna i collegefilmernas värld, där de största problemen för odygdiga sjuttonåringarna är om de ska våga smyglåna pappas Cadillac när föräldrarna är på golfsemester i Florida.

Vi visste ju redan innan att Mississippi var USA:s fattigaste delstat, att deltat var den fattigaste delen av Mississippi och att Tallahatschie County var den fattigaste delen av deltat. Ändå lämnar vi Glendora bestörta och beklämda. Vi diskuterar vad presidenten och miljardären, den kristne George W. Bush och hans regering hade kunnat åstadkomma för sina egna mest utarmade undersåtar om det satsats bara en bråkdel av de tusentals miljarder dollar som nu slösas på de kriminella överfallen mot Irak och Afghanistan och på militärbaser runt om i världen i det blodiga och meningslösa ”Kriget mot terrorismen.”

Det är alltså med beklämning vi lämnar Glendora. Men detta var före Barack Obamas valseger, som kanske ändå kan ha bidragit till att bryta hopplösheten och inge ett visst hopp. McCain lyckades visserligen ta hem Mississippi, men i deltat, som sträcker sig som en rätlinjal triangel från Tennesse i norr med spetsen i Vicksburg i söder och en bit in i östra Arkansas med sin stora majoritet av afroamerikaner, så

McCain lyckades visserligen ta hem Mississippi, men i deltat, som sträcker sig som en rätlinjal triangel från Tennesse i norr med spetsen i Vicksburg i söder och en bit in i östra Arkansas var stödet för Obama stort.

var stödet för Obama massivt.

Vi svänger ut på Highway 49 och beger oss till avfarten till den lilla staden Tutweiler, cirka tre mil längre norrut, för att vallfärda till Sonny Boys grav som enligt uppgift ska finnas där. Vi planerar att där nedlägga ett av mina munspel och en blomma från min likaså munspelande gamle barndomsvän Patrik.

Det första vi ser är en flagnad muralmålning av två afroamerikanska män ovanför den nedlagda järnvägsstationen: en elegant herre klädd i svart kostym och hatt som lutar sig över en man i blåställ som sitter med en gitarr i knäet. Texten ovanför lyder: ”This Was The Place Where

»Först spelade jag på som vanligt, men när jag insåg att jag stod i bluesens hjärta, på samma scen som en gång Muddy Waters, började händerna skaka och saliven torka ur.«

The Blues Was Born”. Om detta finns det flera aspiranter får vi senare klart för oss.

Men det är utan tvekan så att det var här som deltabluesen först upptäcktes av en man av betydelse, nämligen den högt ansedde afroamerikanske orkesterledaren och kompositören W.C. Handy. Här fick han höra en man spela ´slide-guitar` med hjälp av en kniv. W.C Handy tog djupt intryck och blev senare världsberömd med sånger som ”S:t Loius Blues” och ”Beale Street Blues”.

På en annan, lika flagnad muralmålning, avbildas ”the man himself”: Sonny Boy i sitt obligatoriska svarta plommonstop och munspelet i den väldiga högernäven.

Men att finna hans gravplats visar sig inte bli lätt. Tutweiler ger inte ett lika eländigt intryck som Glendora. I stället för skjul finns här små stugor och det finns faktiskt en affär, en livsmedelbutik som drivs av ett medelålders par av indianskt ursprung, troligen från Choctawfolket – det återstår bara ungefär 7 000 personer av Mississippis en gång så talrika ursprungsbefolkning.

fib 25

Utanför affären står två afroamerikanska män, den ene ser ut att vara i 70-årsåldern, och saknar helt tänder i överkäken. Den andre verkar vara runt fyrtio och står lutad mot sin ”truck”, den lilla lastbil som är ett så typiskt fordon för USA:s fattiga. Vi undrar om de känner till graven.

Det är tydligt att frågan besvärar dem.

De blir tysta en stund.

– Well, säger den äldre mannen till slut.

Jag vet var den ligger, men det är ingen riktig kyrkogård längre. Kyrkan brann ned i mitten av 1960-talet. Det kan ha varit blixten.

– Ja, det är inte säkert att någon brände ned kyrkan, säger den yngre mannen. Det kan ju ha varit blixten

Vi känner oss plötsligt väldigt vita.

Visserligen verkar vi vara hyggliga, men vi har ju trots allt samma hudfärg som de fanatiska rasister som då, i mitten och början av 1960-talet, mördade medborgarrättsaktivister och brände ned svarta kyrkor – något som odödliggjorts i den lysande och gripande filmen: ”Mississippi Burning”.

Efter en viss tvekan erbjuder sig trots allt den yngre mannen att med sin ”truck” köra före oss till Sonny Boys sista viloplats.

Vi skakar hand och presenterar oss, han visar sig heta Rufus.

Vi kör efter Rufus med vår hyrbil och kommer så småningom ut på en grusväg.

Efter några kilometer stannar Rufus, och faktiskt, där uppe på grässlänten, finns några halvt igenvuxna gravar. Vi kliver ur våra bilar och blir omedelbart attackerade av tre stora, gula hundar. Hundrädd som jag varit ändå sedan barnsben hoppar jag omedelbart in i bilen.

Anna, som är van vid sin fars jakthundar ger dem skarpa kommandon, vilket på sin höjd gör dem en aning förvirrade. Rufus metoder är mera handfasta, och också mer effektiva. Han börjar kasta stenar mot hundarna, förvånansvärt välriktade. Anna börjar leta bland de förfallna gravarna och snart kommer hon till mig i bilen och meddelar glädjestrålande att hon funnit Sonny Boys grav.

– Kom ut då, säger hon.

– Aldrig i livet, svarar jag. Dom där gula bestarna kommer att slita av mig strupen det första dom gör.

– Varför kommer du inte ut, undrar Rufus, din fru har ju hittat graven.

– Jag är rädd för hundar, förklarar jag.

Rufus tittar förvånat på mig och frågar: – Varför det?

Han lyfter en sten och får in en direktträff och en hund drar sig gnyende tillbaka.

– Där ser du, säger Rufus. Dom är helt ofarliga. Kom ut nu min vän.

Nu står min ära på spel. Med bultande hjärta och på skakiga ben följer jag Anna, medan Rufus håller ställningarna. Och där finns Sonny Boys grav prydd med hans porträtt. Jag lägger vördnadsfullt ned offergåvorna: en vit blomma från Patrik, som vi plockat på ett av de bomullsfält på Stovalls Plannation, där Muddy Waters en gång i världen körde traktor och från mig ett bluesmunspel i G-dur.

– Vänta bara några sekunder, säger Anna, jag måste bara ta ett kort.

Det blir långa sekunder, som blir ännu längre tills jag äntligen är framme vid bilarna igen. Men nu har hundarna dragit sig tillbaka.

– Ni kommer väl långt ifrån, undrar Rufus.

– Ja, säger jag.

– Ända ifrån Kanada, undrar Rufus.

– Nej från Sverige, säger Anna.

Rufus får ett frågande uttryck i sitt stora, vänliga ansikte.

– Sverige, förklarar jag. Det ligger i Europa, i norra Europa.

Rufus ser fortfarande lika frågande ut och säger efter en stund: – Det måste vara långt borta, säger han. Då måste ni ha åkt flyplan för att komma hit.

– Ja, det stämmer, bekräftar Anna.

Detta var en reaktion som vi mötte bland många människor i Mississippi, både svarta och vita. Världen är liten, från Mexiko söder och till Kanada i norr.

Vi lämnade Tutweiler en smula omskakade och for på den omsjungna ”Highway

Sångtips om de bluesmusiker som förekommer i reportaget: n Sonny Boy Williamson eg. Aleck Miller (1899 el.1908–1965) Sångtips: ”Bring it on Home”, ”The Skie Is Crying”. n Muddy Waters eg. Mc Kinley Morganfield (1915– 1983) Sångtips: ”You Can´t Lose What You Ain´t Never Had”, ”She Moves Me”. n John Lee Hooker (1917–2001) Sångtips: ”Boogie Chillum”, ”Crawlin´ King Snake” n Charley Patton (1891–1934) Sångtips: ”Pony Blues”, High Sherriff Blues”. n Eddie ”Son” House (1902–1988) Sångtips: ”Preachin´ The Blues”, ”Deathletter”. n Tommy Johnsson (1896–1956) Sångtips: ”Canned Heat Blues”, ”Cool Drink Of Water Blues”. n Robert Johnsson (1911–1938) Sångtips: ”Come On In My Kitchen”, ”Me And The Devil Blues”. n Buddy Guy (f. 1936) Sångtips: ”I Smell A Rat”, ”Anna Lee”. n Nehemiah ”Skip” James (1902–1969).

Sångtips: ”Hard Times Killin´ Floor Blues”, ”Sick Bed Blues”. n Jack Owens (1904–1997) och Bud Spires (f. 1931).

Sångtips: ”Catfish Blues”, ”Cool Water”. nT-Model Ford eg. James Lewis Carter (f.1924 Sångtips: ”Sail On”, ”How Many More Years”. n R(obert) L(ee) Burnside (1926–2005) Sångtips: ”Over The Hill”, ”You Gotta Move” .

61” till vårt pensionat utanför Clarksdale, Mississipi-bluesens huvudstad som fostrat stjärnor som Muddy Waters och John Lee Hooker, vilken till och med har en aveny uppkallad efter sig.

W.C. Handy upptäckte deltabluesen, men var föddes den? Det vet ingen, men god aspirant är Dockery Farms. Här ifrån kom nämligen Charley Patton, den första att spela deltablues på skiva 1929 då han var 38 är gammal. Fem är senare dog han av sviterna efter ett knivhugg i halsen. Han, precis som de andra tidiga bluesmusikerna som Son House och Tommy Johnsson levde ett våldsamt och farligt liv. De drack hårt, ofta egenproducerad whisky, ”moonshine” och till och med ”canned heat”, ett lös-

>

fibkultur

>

Artikelförfattaren träffar den blinde och legendariske munspelaren Bud Spires.

ningsmedel som sedan blev namnet på den världsberömda rockbluesgruppen.

Vi stannar till utanför Dockery Farms och läser minnesskylten över den man med vilket allt eventuellt började: ”Denna plantage anställde en gång Charley Patton, en legendarisk bluesmusiker, som inspirerade sådana storheter som Muddy Waters, Robert Johnsson, B.B. King och Elvis Presley.”

Robert Johnsson ja, den kanske störste av dem alla, blev bara 27 år gammal innan han förgiftades av en svartsjuk äkta man, vars hustru han hade förfört. Denna mytomspunna man har inte mindre än tre olika gravplatser. Vi valde den i det lilla samhället Itta Bena. På den obeliskformade gravstenen stod namnet på alla de 29 sånger han spelade in, bland dem standardnummer som ”Dust My Broom” och ”Sweet Home Chicago” som Buddy Guy spelade på Barack Obamas stora segerfest.

Det sades, och kanske sägs fortfarande, att han sålde sin själ till djävulen för att i gengäld få sin häpnadsväckande gitarrteknik, en föreställning som han gärna understödde själv: Early this morning when you knocked upon my door.

And I said, ”Hello Satan, I believe it´s time to go” Bland mycket annat hinner vi på vår resa också besöka Bentonia där Skip James, en annan blueslegend växte upp. Staden ger nästan samma dystra intryck som Glendora: sönderfallande hus, igenbommade småbutiker och ruckel. Men vi hittar i alla fall ett anspråkslöst ölkafé, en ”juke joint” och där träffar vi två vita män som omedelbart och korrekt identifierar oss som bluesturister.

De insisterar på att vi måste träffa den blinde munspelaren Bud Spires. Det var ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till, trots risken att de båda männen skulle visa sig vara bondfångare. Vi blev beordrade att köpa med några ”Bud” till Bud och blev också hjärtligt mottagna av den gamle bluesmannen.

Vi pratar en stund, sedan spelar Bud några låtar och därefter spelar han och jag en tillsammans. Jag hade fått reda på att han spelat med gitarristen och sångaren Jack Owens, som i sin tur spelat med Skip James. Och nu hade jag alltså spelat med honom: apostolisk succession.

Styrkt av detta vågar jag kvällen därpå, den sista i Clarksdale och Mississippi, spela

på den jamsession som den respekterade bluesmannen Big T anordnar på bluesklubben ”Ground Zero”. Big T introducerar mig som ”a young man from Sweden”, vilket ju var hedrande för en nybliven farfar. Först spelade jag på som vanligt, men när jag insåg att jag stod i bluesens hjärta, på samma scen som en gång Muddy Waters, började händerna skaka och saliven torka ur.

Men det måste ändå ha gått hyggligt, för människorna, särskilt afroamerikanerna, applåderade ordentligt, när jag lättad hoppar ner från scenen.

Bluesen lever i deltat, om än inte lika starkt som förr. Men den sprids över världen genom artister som T-Model Ford och den nyligen bortgångne R.L. Burnside.

Lokalt förs traditionen vidare och utvecklas genom till exempel Big T och den unge, särdeles begåvade Ligntnin´ Malcolm. Att detta sedan inte kan lösa de gigantiska ekonomiska och sociala problemen i Deltat är en annan sak – där om någonstans måste Barack Obama verkligen leva upp till sina löften – men en verklig pånyttfödelse av bluesen kan säkert vara en väg till bidra till ökad stolthet och självrespekt.

hans falk är fil. dr. i idéhistoria, journalist och författare.

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2008 • 45 KRONOR

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 9 2008 • 45 KRONOR

GEORGIENKRIGET HENNING MANKELL

FOAL,LLAKGSETIFTTADiBAPARILD

USA STÄRKER GREPPET OM IRAKS OLJA PIA SUNDHAGES VÄG TILL OS-GULDET LEIF ZETTERLING & SATIREN

LAV SKARPNÄCK FRÅN UTSIDAN HAMAS OM MOTSTÅNDET

fibtolv2008

fibelva2008

FOLKETiBILD KJERSTI BOSDOTTER

FOLKETiBILD

1 2009 • 45 KRONOR FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER

MORDET PÅ FOLKE BERNADOTTE ÖDESTID FÖR FACKET

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 12 2008 • 65 KRONOR

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2008 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD STRIDEN OM KOLLEKTIVAVTALEN

alltfibid27 nde e o r e b o alltid fri THEID

FOLKETiBILD

SUSAN FALUDI OM BACKLASHEN MATTIAS GARDELL OM TORTYREN ALLT OM USA:S NYA STYRKA I AFRIKA

fibett2009

fibtio2008

fibnio2008

folket i bild/kulturfront www.fib.se FOLKETiBILD

CONDOLEEZZA NOT WELCOME STENHAGEN JERUSALEM

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 4 2008 • 45 KRONOR

HILLBILLYHEROIN, HONEY SLAGET OM HUSBY

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 5 2008 • 45 KRONOR

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 6-7/08 2008 • 60 KRONOR

FOLKETiBILD SÄPO:S JAKT PÅ SVERIGESOMALIER

FOLKETiBILD

TRÄDGÅRDSSTRIDEN I BÅSTAD GEORGE GALLOWAY LIV STRÖMQUIST

FOLKETiBILD

IRYA GMEYNERS SOLODEBUT SLUTET FÖR MAFFIAN PALESTINA 1948

–Vi älskar arbetare, alla borde ha en! fibsexsju2008

fibfem2008

fibfyra2008

fibett2008

fibfilm

Grupptryck under lupp Hans Isaksson recenserar Ruben Östlunds De Ofrivilliga.

S

hans isaksson text

kam är en smärtsam känsla som uppstår ur ett medvetande av otillräcklighet eller skuld. Den skiljer sig enligt den psykologiska expertisen från skuld, det vill säga den ånger som man erfar då man med rätt (eller orätt) anser sig ha begått en överträdelse. Den vanliga känslan av skam kan vara så plågsam att vi är beredda att gå ganska långt för att behöva slippa uppleva den.

Ruben Östlund nämner själv som historisk inspiration till sin film De Ofrivilliga den stöddige ingenjör S.A. Andrée. Denne tog, mot dokumenterat bättre vetande, 1897 med sig två män i luftballong på en dödsfärd mot Nordpolen. Detta, eftersom han hellre dog än medgav att han i sina kalkyler hade haft fel, och troligen därtill hade fuskat. Ty därmed skulle han ha förlorat ansiktet – och säkert även sina penningstarka och uppsatta sponsorer.

Historien om Andrée gav sedermera upphov till en roman av P O Sundman, vilken sedan filmades av Jan Troell.

Ett liknande (högst apokryfiskt, och veterligen ej filmat) exempel var när den uppburne Tycho Brahe under en roddtur år 1601 hade två fina överklassdamer i båten, varvid han trots trängande behov lät sig drabbas av en dödlig urinstämma. Detta hellre än att uppleva skammen att nödgas låta sitt vatten i så fint sällskap.

Östlunds film handlar om högst vanliga människor som försatt sig i liknande, fast betydligt mindre extrema, situationer och om de ”ofrivilliga” som mer eller mindre tvingas att agera med i dessa. Den visar oss att Harvey Pekar i American Splendor ändå slog huvudet på spiken när han sammanfattade sin livsvisdom och noterade att redan ”det vanliga livet är ganska invecklade grejor”, som håller de flesta av

oss livet ut sysselsatta på heltid. Den som anser sig ha trängt mycket djupare än så, måste vara beredd att styrka sina anspråk. Östlund ger i De Ofrivilliga fem utmärkta exempel genom att skildra: A. En övernitisk, lätt uppblåst, nyskild och olycklig bussägare och hans efterhand alltmer skamsna och skuldtyngda passagerare.

B. Två fjortisar, som överskattar såväl sin charm som sin förmåga att tåla alkohol och på denna flyta med, eller ovanpå, omgivningen, vars överdrivna tolerans de alltför länge misstolkar som uppmuntran.

C. En partyvärd, 60+, som med ödesdiger utgång försöker spela macho – och som uppmuntras därtill av några konkurrerande alfahannar bland gästerna.

D. En tillförordnad driftkucku, som för att inte riskera att uteslutas ur sitt grabbgäng inte vågar be en bögfejkande kamrat dra åt helvete när dennes drift inte längre är

»Det är lika dödfött att tänka sig oss utan våra grupper, och därmed grupptryck, som utan samhället.

Eller som att debattera för och emot månförmörkelser.«

rolig, om den någonsin varit det – medan kamraten samtidigt skäms att för att medge sitt fiasko som rolighetsminister.

E. En lärarinna, som tycker att det borde vara nog med att ha rätt för att få det, missbedömer sin status i gruppen och därmed blir mobbad av kollegerna.

Deltagarna i det aktuella skådespelet menar ju väl, liksom vi själva alltid gör

förstås. De menar i varje fall inte medvetet illa. De flesta av oss har, vid närmare eftertanke, spelat med i de flesta av liknande mänskliga komedier på såväl denna som den andra sidan. Tyvärr är det ofta först i efterhand som man inser att man deltagit i pjäsen, och då inte alltid i hjälterollen.

Filmen De Ofrivilliga erinrar oss om detta trista förhållande, vilket antagligen är orsaken till att det på många åskådare efter ett tag börjar krypa i skinnet. Ungefär som hos många känsliga personer, vilka har haft svårt att se ens ett helt avsnitt av The Office, som ju också bygger på igenkännandets fasa och skam. Ty när vi skäms över David Brent och Östlunds rollfigurer är det förstås oss själva vi skäms över – vem annars?

Normala människor får finna sig i att varje dag hemsökas av såväl skuld som skam. Som de flesta har dessa känslor sitt överlevnadsvärde – om inte alltid för individen, så för det samhälle, som vore otänkbart dem förutan. De ger bland annat omgivning och samhälle rikliga – och nödvändiga – tillfällen att styra och manipulera oss.

Styrningen sker ofta genom så kallat grupptryck. Grupptryck kommer par definition från ens likar, från ”massan”, inte uppifrån. Denna påverkan gestaltas i nio fall av tio inom den borgerliga litteraturen, inte minst i filmer, huvudsakligen

fib 29

”Varför måste du prompt vara en individualist som alla andra?”

James Thurber

negativt – med amerikanska krigs- och fotbollsfilmer som mycket frekventa, och revolutionära filmer som mycket sällsynta, undantag.

Motsättningen mellan individ och massa har formulerats nästan arketypiskt negativt i Axel Sandemoses tolkning av den inställning han tillskriver folket i Jante (pseudonym för Nykøbing). Inte minst idag citeras Jantelagen som varnande exempel för alla som yppar tvivel över liberalismens individualistiska samhällssyn. I den senare är hjälten i extremfallet den som likt Robinson Crusoe (skenbart) klarar sig utan medmänniskor och samhälle. Men framför allt den som vågar gå emot gruppen, kollektivet, till exempel hamnarbetaren i Storstadshamn, vilken (likt för övrigt regissören Elia Kazan själv) blir tjallare och går emot facket. Eller arbetarynglingen Billy Elliott, som mitt under kolstrejken överger sin klass och vill lära sig dansa balett för överklassen.

Så stark är ställningen för individualismen inom den borgerliga konsten, att även den som gör revolt inom (om dock inte emot) borgarklassen blir hjälte, som till exempel gymnasisten i Döda Poeters Sällskap när han hellre skjuter sig, än överger sina osäkra konstnärsplaner för att foga sig i familjens önskan att han skall bli läkare. (Tyvärr överlevde läkarsonen Tom Shulman däremot sin skolgång och blev så småningom författaren bakom

denna och ytterligare några lika kräkvänliga Hollywoodfilmer). De otaliga laglösa filmskurkar och till och med yrkesmördare, som vi förväntas känna sympati för – innan de enligt spelets regler tyvärr måste dö på slutet är andra extremindividualistiska hjältar. Man blir således i vår förhärskande kultur mycket sällan filmhjälte genom att i fredstid stå på gruppens eller majoritetens sida.

Inget under att de flesta recensenter reflexmässigt läser in motsättningen mellan individ och kollektiv som huvudtema i Östlunds film och anser att den som vanligt handlar om grupptryckets fördärvlighet. Denna tolkning säger nog mer om bedömaren och det kulturbärande skikt han tillhör än om filmen och det samhälle den beskriver.

Människan är, vad än Sandemose säger, från början, och sannolikt även intill slutet, ett socialt djur. Det är lika dödfött att tänka sig oss utan våra grupper, och därmed grupptryck, som utan samhället.

Eller som att debattera för och emot månförmörkelser.

Historierna är nog mera komplicerade än så. Endast i fall E, den olycksaliga men politiskt korrekta lärarinnan, förekommer ett någorlunda klockrent fall av negativt grupptryck – och då är det faktiskt den revolterande huvudpersonen som ställer till det för sig. Detta, trots att hon hade bort veta bättre än att in pleno brännmärka en kollega, och att tro att man inte behöver agera politiskt/taktiskt i sitt kol-

lektiv, även när man råkar ha rätt.

I övriga fall handlar det mera om låsta situationer där prestige, det vill säga

undvikande av skam, spelar huvudrollen – tydligast i fallet A med den överambitiöse busschauffören och hans skamsna passagerare. Och här löses knuten inte av de båda antagonistiska individerna, utan av passagerarkollektivet. ”Partiet, partiet har alltid rätt“ skaldade på sin tid i DDR den tysk-slovakiske Louis Fürnberg. Detta må ha varit en poetisk överdrift. Men motsatsen, till exempel ”Minoriteten har alltid rätt”, som faktiskt är något av en grundläggande maxim inom den borgerliga litteraturen, har egentligen långt mindre stöd av erfarenheten. Den tillämpas utanför litteraturen mest på dissidenter mot främmande regimer, som vi står under opinionstryck att ogilla. ”Betrakta dessa människor!”, säger Brecht i Liten Hjälpreda för Teatern. Det är vad Östlunds film gör, och det är vackert så. Även om det ofta är synd om människorna är de lika roliga att beskåda som djuren på Skansen – om man bara för en stund glömmer att man själv inte bara är åskådare utan därtill bara är en av många medaktörer i komedin.

>

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web. telia.com/~u47210515/

fibsverige

ÄR DU LÖNSAM

” På Josefinaskolan är det lätt att genomföra projekt, vi jobbar tätt tillsammans och det finns en generell samsyn mellan oss som jobbar,” säger Anders Hector-Stahre.

fib 31

M LILLA SKOLA? patrik pettersson & elisabeth ubbe text & bild

Alla sveriges skolor är finansieras av skolpengen. De ideella skolorna låter automatiskt eventuellt överskott gå till verksamheten och eleverna. De vinstdrivande genererar miljoner till aktieägarna. FiB gjorde hösten 2008 tre nedslag hos en ideell friskola, en vinstdrivande friskola och en kommunal skola.

1. Idédrivna Josefinaskolan i Märsta

P

å Josefinaskolan utanför Märsta, en bit från Arlanda, rör sig rektor Christina Thunberg bland eleverna i cafeterian. Soffor, bord, cafédisk.

Det ger trots de kala väggarna en känsla av mysig fritidsgård.

Christina Thunberg förklarar att de opyntade väggarna beror på ombyggnation. Genom ombyggnaden får de lägre driftskostnader och mer pengar till undervisning.

– Jag är väldigt, väldigt medveten om att vi måste ha en sund ekonomi. Vårt engagemang bygger på att det går runt, vi måste skapa möjligheter för att bedriva det vi tror på, säger hon.

Josefinaskolan är en waldorfskola som drivs ideellt. Det betyder att alla pengar som blir över går tillbaka in i verksamheten. För Christina Thunbergs del innebär det att hon har kontroll över alla kostnader.

Medan Christina Thunberg puttar undan lite papper på bordet i vad som liknar ett litet personalrum förklarar hon att det här också är hennes kontor. Plats för sex personer. Småskaligheten märks genomgående i skolan. Här finns elever i årskurs ett till tolv, alltså det som normalt kallas årskurs tre på gymnasiet. Med 200 elever blir det ett genomsnitt på 17 elever per klass.

– Här kan vi göra det vi vill, säger Christina Thunberg. Vi har till exempel fiolundervisning för eleverna i de lägre årskurserna.

Det tar hon som ett bevis för att det är lättare på en friskola än på en kommunal skola att förverkliga det man vill.

– Upphandlingsavtalen i kommunen styr väldigt mycket. Och så finns det en rädsla hos kommunala skolledare att stöta sig med kommunen. Det finns många som är handlingsförlamade. De tror att man inte får, att det inte går, att det är för dyrt och att det är olagligt. Att det är så tror hon beror på att många skolledare är pressade av budgetar och regler.

Det knackar på dörren.

– Jag såg att de har hyvelbänkar till salu för 500 kronor styck.

Mannen som tittar in frågar om de ska slå till på fyra stycken som en annan skola säljer.

Christina Thunberg funderar två sekunder.

– Hugg dem då! säger hon och ytterligare tjugo sekunder senare har hon antecknat i kalendern när de ska hämtas.

Anders Hector-Stahre är lärare på skolan.

Han jobbar inte på Josefinaskolan för att det är en friskola utan för att det är en waldorfskola. Tidigare har han arbetat 16 år som

>

fibsverige

>

lärare på kommunalt gymnasium.

– Jag kan inte begripa hur vinstdrivande friskolor över huvud taget kan få fram en vinst att tillfredsställa ägarna med. Jag förstår inte hur de gör. Det är klart, det är stordrift på ett annat sätt. Waldorfundervisning och de material vi använder kostar mer.

Christina Thunberg ogillar inte kommunala skolor. Hon har själv jobbat som skolledare på skolor i Stockholms stad i tio år.

– Däremot avskyr jag bolag som ska gå med vinst, eftersom skolpengen är våra gemensamma skattemedel som vi ska förvalta och använda till våra barn.

Men hon kan inte låta bli att vara lite avundsjuk på de friskolor som ändå ingår i de stora koncernerna. De har ekonomer, jurister och

en hel armada av stödfunktioner kring sig. En liten skola som Josefinaskolan måste hyra in de tjänster man inte kan sköta själv. Å andra sidan, menar hon, är ju koncernskolorna helt i händerna på styrelser som ställer krav på vinst.

En annan sak som hon inte gillar är de fördomar som finns om friskolor.

– Många som jobbar inom kommunen tror att friskolor tar sig friheten att slarva. Men vi har samma uppdrag och samma lagar att följa.

Sedan tar hon fram ett blankt papper och börjar skissa med bläckpennan. Det blir ett isberg.

– Här, förklarar hon och pekar på toppen. Det är här man försöker förändra verksamheten i kommunala skolor, i den synliga delen av verksamheten.

Hon pekar på den nedre delen av isberget som är ungefär 15 gånger större.

– Föräldrar brukar tycka att det är mysigt när de kommer hit till Josefinaskolan. När man frågar dem vad det är som gör det funderar de en stund. Sedan säger de att det kanske är färgen på väggarna.

Men det som verkligen märks, menar Christina Thunberg, är förändringarna i den undre delen av isberget, det som handlar om människosyn och förhållningssätt. Hon tycker att man bara försöker ändra på konsekvenserna i kommunala skolor medan man på Josefinaskolan arbetar med det som orsakar problemen.

»Jag avskyr bolag som ska gå med vinst, eftersom skolpengen är våra gemensamma skattemedel som vi ska förvalta och använda till våra barn.«

Christina Thunberg, Josefinaskolan i Märsta

Stella Sjögren är vikarie på Kunskapsskolan i Enskede. I dag har hon workshop för elever som vill ha hjälp med svenskan.

fib 33

2. Privata Kunskapsskolan i Enskede

C

hristian Wetell kan titta på eleverna i kapprummet genom glasrutor som räcker från golv till tak.

– Jag är synlig här på skolan. Eleverna ska känna att jag är en del av deras vardag, säger han.

Christian Wetell är rektor på Kunskapsskolan i Enskede, södra Stockholm, och samtidigt som han kan se eleverna kan de se honom när han sitter vid skrivbordet.

– Vi har eleverna i centrum. Kunskapsskolan bygger på att varje elev ska bli sedd och att de ska sätta sina egna mål.

På Kunskapsskolan fungerar inte undervisningen som i den traditionella kommunala skolan.

Inom varje ämne finns olika steg som eleven ska klara av. Genom att sätta mål varje vecka och sedan stämma av hur det har gått, kan man hålla reda på hur långt varje individ har kommit i sin utbildning.

För på Kunskapsskolan är i stort sett allt individuellt. Lärarna erbjuder workshops, handledarsamtal, föreläsningar och basgruppsträffar. En stor del av undervisningen sker i ett slags kontorslandskap. Bakom glasväggar finns lite tystare rum för de som behöver.

Stella Sjögren är vikarie på Kunskapsskolan i Enskede. I dag har hon workshop för elever­som vill ha hjälp med svenskan.

Hon springer in och ut ur det inglasade personalrummet. Hon haffas ständigt av elever med frågor när hon går längs korridoren som smälter samman med kontorslandskapet.

– Jag hittar inte uppsatsen, tvingas hon konstatera för en av tjejerna.

– Jag vill gärna redovisa i dag, svarar tjejen.

Och Stella Sjögren fortsätter leta.

Hon jobbade tidigare på Mobila gymnasiet i Stockholm, en skola som köptes upp av Kunskapsskolan. Dessförinnan jobbade hon på ett kommunalt gymnasium, vilket hon tyckte var fruktansvärt tungt.

– Det var som om man tar stövlar på sig och går i ett kärr. För att komma vidare med den ena foten trycker man ner den andra, som fastnar.

Det största problemet, menar Stella Sjögren, var att frågor var tvungna att skickas uppåt i hierarkin. Och när de till sist hamnade hos rätt person kunde hon inte vara säker på att frågan fortfa-

»I grunden är det så att ska man starta något kräver investerarna avkastning.» Christian Wetell Kunskapsskolan i Enskede rande ställdes som hon hade tänkt från början.

– Engagemanget försvann på vägen. Och möten var inte arbetsmöten utan pratmöten. Jag vet inte om det är en kommunalgrej eller om det bara var på den skolan, säger hon och fortsätter.

– På Mobila gymnasiet satt rektorn på samma våning och om man hade ett förslag sa han ”ja, det gör vi!”.

På Kunskapsskolan i Enskede finns runt 500 elever

Friskolefakta (2007-2008) Friskolor finns på förskole-, grundskole-, gymnasie- och särskolenivå. De finansieras genom skolpeng från elevens hemkommun. Skolpengen är densamma för kommunala och fristående skolor.

Skolpengen varierar utifrån elevens behov.

Antal skolor i Sverige • 4 826 grundskolor, varav: – 635 är friskolor.

• 889 gymnasieskolor, varav: – 359 är friskolor.

Elever i friskola • 9% av grundskoleeleverna.

• 17% av gymnasieeleverna.

Inriktning friskolor • Konfessionell (religiös) 10% • Waldorfskolor 6%.

• Allmän inriktning 84%, varav: – 28% särskild pedagogik.

– 13% särskild inriktning.

– 6% språklig/etnisk inriktning.

Driftsform friskolor • 64% aktiebolag.

• 11% ideell förening.

• 11% ekonomisk förening.

• 11% stiftelse.

• 2% enskild firma.

• 1% handelsbolag.

Lärare per 100 elever • Kommunal grundskola: 8,4.

• Fristående grundskola: 7,6.

Andel utbildade lärare • Kommunal grundskola: 86,6%.

• Fristående grundskola: 66,9%.

Betygsvärde i 9:an • Kommunal skola: 206 poäng.

• Fristående skola: 226 poäng.

Slutbetyg i gymnasiet • Kommunal skola: 14,0.

• Fristående skola: 14,3.

Källa: Skolverket, Friskolornas riksförbund.

i årskurserna sex till nio. Skolan ingår i en koncern med 22 grundskolor och tio gymnasier.

Totalt går 10 000 elever i någon av koncernens skolor.

Investor äger 30 procent av aktierna i företaget och aktieägarna vill naturligtvis ha vinst. Stella Sjögren tycker inte att hennes yrkesroll påverkas av det.

– Det som är viktigt för mig är vilka resurser som ställs till elevernas förfogande och att det fungerar för dem. På den kommunala skola där jag jobbade var man tvungen att använda upp pengarna, annars försvann de och man fick lägre anslag nästa år. Det kan ju inte vara rimligt att det ska vara så, man behöver ju olika mycket pengar varje år.

Enligt Christian Wetell har inte frågor kring vinsten varit uppe till diskussion på något personalmöte.

Att han både fungerar som rektor och som ansvarig för skolans ekonomi inför en vinstkrävande styrelse ser han inte som något problem.

– När eleverna börjar är jag tydlig inför dem och deras föräldrar med vad vi kan erbjuda. Det är det jag sedan levererar. Det är jag som står och lovar eleverna saker och jag vill absolut inte ha någon här som inte tror på det vi jobbar med. Jag vill att alla ska kunna stå för det vi lovar.

Han menar att ett positivt ekonomiskt resultat är en trygghet. Att det går bra innebär ju att verksamheten kommer att fortsätta. Ändå blir hans panna blank när vinstfrågan kommer på tal.

– I grunden är det som så, att ska man starta något kräver investerarna avkastning.

>>

fibsverige Camilla Bergman har jobbat på Tumba gymnasium tre år.

Tumba Gymnasium. Tiden då den kommunala skolan hade monopol på eleverna är förbi. Om några år sjunker elevkullarna och konkurrensen hårdnar.

3. Kommunala Tumba gymnasium

>

A

lf Solander är rektor på kommunala Tumba gymnasium i Botkyrka utanför Stockholm.

Med en bakgrund som biträdande rektor för ett friskolegymnasium har han sett båda sidor.

Det krävs tre grundläggande saker för att bygga en bra skola menar Alf Solander.

Först och främst krävs det ett bra ledarskap både i klassrummet, i skolledningen och inom kommunen. Sedan krävs det god ekonomi för att få en väl fungerande infrastruktur och för att ha tillräckligt med resurser för skolans och elevernas behov.

Dessutom måste varje skola bygga sin egen identitet.

– Alla kämpar om eleverna i dag. Det är ju eleverna som ger pengar till skolan, konstaterar Alf Solander.

Plötsligt stiger elevrådets ordförande Rebecka Stavbom in genom den öppna dörren tillsammans med elevrådets Prassistent Romeana Bikaska. De vill prata om upplägget för Luciafirandet. Rektorn lyssnar och lovar höra av sig så fort som möjligt för att synkronisera firandet. Att eleverna är skolans bästa ambassadörer är något man tagit fasta på här. Och Rebecka

beskriver elevinflytandet som stort.

Just Tumba gymnasium fungerar väldigt bra enligt Alf Solander. Dels har han själv ett mycket gott samarbete med utbildningsförvaltningen och de andra rektorerna i kommunen. Dels satsar Botkyrka, som är en socialdemokratisk kommun, mycket på skolorna vilket gör att hans möjlighet att kunna låta eventuellt ekonomiskt överskott gå tillbaka in i verksamheten är stor.

– I Botkyrka är den kommunala organisationen inget problem utan en tillgång. Men det kan se oerhört olika ut i Sveriges kommuner, säger han och fortsätter.

– Ur ett skolperspektiv skulle det vara ännu bättre om jag själv kunde fondera pengar för bland annat långsiktiga investeringar.

Camilla Bergman har jobbat på Tumba gymnasium tre år. Hon började sin lärarkar-

riär på den nyöppnade friskolan Walters gymnasium.

– Hon menar att det gick fortare för henne att driva igenom idéer på där än på Tumba gymnasium. Samtidigt berättar hon att besluten emellanåt riskerade att bli lite ogenomtänkta, just därför att det gick för fort.

På Walters gymnasium hade hon högre arbetsbelastning.

– Där kunde eleverna få vänta två månader på att få tillbaka en uppsats. Det fanns ingen tid att läsa den, om man inte ville göra det på kvällar och helger. Jag tröttnade på att jobba under villkoren som jag hade där.

När hon kom till Tumba minskade hennes undervisningstid från 800 till 475 timmar om året.

– Det var som att få en halvtidstjänst.

När Camilla Bergman tackade ja till jobbet på Walters friskola fanns det inte ens några lokaler. Hon berättar att det var som

»Jag tror att stålbadet för de kommunala skolorna har varit jättebra även om det varit frukAlf Solander rektor, Tumba gymnasium tansvärt.«

fib 35

»Sveket mot grundskolan«

Knut Lindelöf menar att politiker ur alla läger har svikit idén om grundskolan.

M

knut lindelöf text robert nyberg bild

att komma till en helt ny värld när hon började på skolan i Tumba.

– Här finns det bibliotek, institutioner med massor av böcker och en fungerande elevhälsovård med skolsyster och kurator.

Enligt Alf Solander har elevflykten från de kommunala skolorna efter friskolereformen betytt stora förbättringar för skolan i Sverige.

– Jag tror att det har varit jättebra även om stålbadet var fruktansvärt och det har tagit ungefär tio år att bygga upp något nytt.

Han menar att skillnaden mellan i dag och när friskolereformen genomfördes är att syftet för friskoleaktörerna att driva skola har förändrats.

– De politiska ideologierna bakom friskolereformen var att det skulle bli en mångfald pedagogiska idéer och utbildningssätt. Men så fort en bra friskola dyker upp i dag riskerar den att bli uppköpt av någon av de stora koncernerna.

Risken är att skolan i Sverige blir väldigt stereotyp och det oroar mig. Friskolor i dag har alldeles för stort fokus på att tjäna pengar, säger Alf Solander.

patrik pettersson & elisabeth ubbe studerar journalistik på tollare folkhögskola.

eningen med grundskolan var att alla barn skulle gå i likvärdiga skolor med hög materiell, kulturell och pedagogisk standard. Att inte skilja patrons och tjänstemännens ungar från arbetarnas och böndernas var en politisk radikal idé. Efter en lång politisk kamp mot den gamla högern lyckades en allians av bönder, liberaler och arbetare efter andra världskriget äntligen avskaffa systemet med parallella skolsystem för olika samhällsskikt. Det var omvälvande.

Folkbildarna fick rätt, det var givande eftersom kunskaper och erfarenheter forsade över klassgränserna på det att alla blev klokare på sitt sätt. Överklassens bildningsprivilegium underminerades kraftigt. De som förutspådde ett grånivellerat samhälle fick fel. Istället var det ett sätt att ta vara på begåvningsreserven – i allas intresse faktiskt. 1962 var denna unika vision verklighet.

Men inget är för evigt. Redan i slutet av 1970-talet vände utvecklingen.

Standarden i grundskolan sjönk både kulturellt och materiellt. Det började med SIA-reformen som skulle riva staketet mellan skoltid och fritid, fortsatte med betygsfrihet och Lgr 80 som gynnade en flummig medelklasspedagogik. Så blev det lokal profilering, fria skolval, skolpeng, kommunalisering, lokala arbetsplaner, friskolereformer, individuella löner och hela containern med nyliberalt idégods.

Så började medelklassen röra på sig.

De tyckte sig få vatten på sin kvarn.

Grundskolan var usel, sämst i världen till

och med. Kunskapsförmedlingen måste systematiseras. Enfalden måste få bli mångfald. Satsa på dig själv! Var och en sin egen skola! Eliter är inte fel! Låt de begåvade få luft under vingarna!

Jan Björklund var den politiker som till slut slog mynt av alla dessa försummelser. Med enkla oneliners, tycktes allt kunna förklaras. Han koncentrerade sig på ordningsfrågor och förenklade skolans kunskapsförmedling till en fråga om prov och kontroll. Han undvek däremot den nya ofriheten i skolpengens, valfrihetens, kommunaliserings och friskolereformernas spår.

Men det är värre ändå, inte heller Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet har några allvarliga invändningar mot det som skett. Alla har medverkat till den organisatoriska upplösningen i frihetens namn och lydigt antagit Björklunds förenklande skolspråk.

Ingen säger stopp till det förment fria skolvalet, skolpengen eller skattefinansierade friskolor. Resultatet är en förskräckande multiparallell bottenskola med extremt stora standardvariationer där frihet blivit liktydigt med segregering. Sveket är fullbordat. Grundskolan är stendöd.

knut lindelöf; skribent med skolfrågor som specialitet. kommer med en bok om grundskolans hädanfärd hösten 2009 på karneval förlag.

fibsverige

Är idén om grund(s)kolan död?

Hur vill socialdemokratiska skolpolitiker att framtidens skola ska se ut? FiB samlade Roger Mogert och Robert Noord – för ett samtal i ett av Rågsvedsskolans klassrum.

G

knut lindelöf text robert nyberg illustration

rundskolan som kom 1962 var,ett stort jämlikhetsprojekt. Med dagens språk ett integrationsprojekt. Alla skulle gå i samma, bottenskola. Det var idéer som omfattades av många, men framför allt av (s). I dag faller grundskolan isär i olika religiösa, invandrarskolor ,och rena klasskolor genom ”det fria skolvalet”. Hur ser ni på det?

Noord: Vi vill gärna att bankdirektörens dotter gifter sig med rörmokarens son. Barn från olika ekonomiska förhållanden borde mötas i skolan. Men vi lyckades inte på grund av boendesegregationen. Att man inte fick välja löste inte heller segregationen. I Haninge är nu det största problemet att resursstarka väljer andra kommunala skolor, inte friskolor. Friskolorna kanske till och med har en bättre integration än kommunala skolor ibland. Vad det gäller är att hitta en politik som både kan möta föräldrar och elever i att kunna välja skola och åstadkomma den här mötesplatsen. Där har vi inte en bra politik. Problemet kvarstår.

Mogert: Rörligheten mellan de kommunala skolorna är på både gott och ont. I Stockholm till exempel finns en rörelse från Järvaområdet in mot Kungsholmen, som ger mer socialt mixade skolor på Kungsholmen. Å andra sidan lämnar många av de resursstarka barnen skolorna på Järva.

Dessutom har det uppstått en olustig

Knut Lindelöf intervjuar skolpolitikerna Roger Mogert och Robert Noord i Rågsvedsskolan.

rörelse på Kungsholmen, där resursstarka etniska svenska barn rör sig bort från vissa skolor. En forskare grävde i detta och fann att eleverna med olika bakgrund på Kungsholmen umgås mycket lite med varandra.

Noord: Vi hade samma problem i Haninge i våra miljonprogramsområden. Svenska barn i radhusområdena valde bort vissa skolor för att man där fick sämre betyg, vilket faktiskt visade sig vara sant. Då kunde vi politiker inte säga att de skulle lära sig lika mycket i sin närmaste skola. Det handlar om att alla skolor måste bättra resultaten.

Mogert: Om man skärskådar de här valen ser man att föräldrar väljer bort sina grannars barn. Man väljer bort sitt eget område mer än vad man väljer till ett nytt område.

Vilken är socialdemokraternas skuld till den nuvarande situationen?

Noord: Vi socialdemokrater skyllde de dåliga resultaten på att föräldrarna har för

låg inkomst, dålig utbildning och inte kan hjälpa sina barn, alltså på att det är skillnad på barnen i Haninge och Täby. Det har jag varit kritisk mot.

Mogert: Man har mycket tuffare förutsättningar i Rågsved än på Östermalm, men det måste ingå i vårt politiska uppdrag att hantera skillnaderna och ge Rågsvedsskolan resurserna för att klara av alla. Det uppdraget har vi inte grejat.

I Rinkebyskolan har man fått katastrofresultatet i sin årskurs 9. De har fem nior, varav en är en elitklass. I de fyra övriga klasserna hamnade betygen på katastrofnivå.

Mogert: Jag var faktiskt där och träffade elever och föräldrar för en vecka sedan. 40 elever och 40 föräldrar har ett gemensamt möte med rektorn och säger: Ni har inte lyckats ge våra barn de kunskaper de har rätt till! De kommer inte att ha en chans att klara det här. Reaktionen är jäkligt sund.

Ska rektorn fixa den omfattande kravlistan blir det en resursfråga. Fan, det här blir dyrt, var min första tanke – man är ju inte mer än kommunpolitiker. Det här kommer att sprida sig till Husby, Rågsved, Skärholmen, det bara tickar iväg. Men så tänkte jag: Om det till slut kokar ner till att de säger: Vi vill ha det här! Vi är beredda att satsa! Då tar vi fram pengarna. Fan va skönt det vore.

Noord: Skolan verkar inte vara så fram-

>

fib 37

>

fibsverige gångsrik, men rektorn är det. Jag har varit tveksam hela tiden till hans arbetssätt, att betona skolans öppethållande på nätterna och på julafton med en massa aktiviteter.

Uppenbarligen har man tappat fokus på kunskapsinlärningen.

Mogert: Att man inte klarat de övriga 80 procenten sticker enormt i ögonen. Lotta Edholms (fp) skolborgarrådet kommentar var ”Rädda elitklassen!”. Jag skrev om detta till utbildningsnämnden utifrån flera perspektiv. Ska de klara det här behöver de också resursstöd i form av kompetens från utbildningsförvaltningen. Om de klarar det, då har vi en modell att flytta hit till Rågsved och andra ställen.

Det är inte bara uppfriskande med föräldrar som kräver sin rätt. Det blir också principiellt och praktiskt djävligt intressant.

Västbodaskolan i Farsta inte långt härifrån var en välplacerad låg- och mellanstadieskola från 1970-talet mellan radhus och hyreshus för att få en social blandning – god social ingenjörskonst. Den las ner förra året, vilket ledde till stor friskoleflykt och bevarandet av en högstadieskola, som lättare skulle kunna ha flyttats. (I FiB:s sommarnummer 2007 hade vi ett stort reportage om detta.) Känner ni till fallet?

Mogert: Nedläggningen var – ursäkta – ett mentalt djävla haveri. Skolan var full, alla hade valt att gå där, man samlade 12 000 namn, nära kravet för en kommunal folkomröstning. Man hade gjort en budget som skulle spara 150 miljoner på lokaler. Den byggde på 14 kommunala skolor, varav den här var en. Det var en försöksballong. Birgitta Holm (m) drev frågan in i kaklet. Och så var det i princip slut på skolnedläggningar i Stockholm. Jag tror de valde ut Farsta för att det är en traditionell arbetarklassförort. De trodde att här protesterar folk inte så mycket. Samtidigt är

Robert Noord

det inte Tensta, inte Rinkeby, uppfattning. Det är just inte Rågsved, inte medialt här som situationen börfarligt. Hade du gjort samma i jar bli akut. Man måste n 32 år, uppväxt i Haninge, sedan Rinkeby och fått 12 000 namn, förändra regelverket kring 1 januari 2008 socialdemokratiskt hade de fått det mycket jobfriskolorna. Efter valet 2006 oppositionsråd i Haninge kommun, var under mandatperioden 2003 bigare. De var nog chockade hade vi 30 kommunala – 2006 ordförande i den lokala över reaktionen. Sen klarade gymnasieskolor i Stockholm barn- och utbildningsnämnden.

Då påbörjades ett förnyelse- och de inte prestigemässigt att och 30 fristående. I dag 30 utecklingsarbete för att ompröva backa ur. Rågsvedsskolan som den socialdemokratiska skolpolikommunala och 65 friståtiken. Bor i Handen, Haninge med vi sitter i var också med på ende. Etableringstakten är sambon Sara. listan 2007 över skolor som mycket hög. Vi står inför Källor: Wikipedia, bloggen www. kansla-for-haninge.blogspot.com skulle läggas ner eller förlora ett gymnasiehaveri som lokaler. Men för Rågsved är hotar hela utbildningssysdet viktigt att ha en skola. temet. Det skiljer sig tydligt Den fyller en jättefunktion. Det är värt en från grundskolan där ännu 85 procent går peng att skolan finns här. Jag tror inte att i kommunala skolor. Där är det inte ett borgerligheten förstått skolans stora betystrukturellt problem på samma sätt efterdelse för lokalsamhället, även i en storstad. som grundskoleelever inte är lika rörliga.

Men, ingen gillar att lägga ut mer pengar Föräldrar vill ha en skola som är nära, och så på lokaler än man behöver. Så var det även länge den fungerar så går man gärna där. med Västbodaskolan.

Noord: Vi socialdemokrater ska sluta tala om driftsformerna. Det viktigaste är att I er skolmotion 2008 till riksdagen poängteskolan håller en bra kvalité oavsett om den ras stora problem med friskolorna och vissa är fri eller kommunal. Det finns bra komrestriktioner föreslås. I grunden är man ändå munala skolor och bra friskolor. Det finns positiv till friskolorna och ”det fria skolvalet”. också dåliga av båda slagen. Vi inom (s) ska Hur får ni ihop det här? inrikta vår kritik på alla dåliga. De borgerliga Noord: Jag tycker inte att friskolorna är gör det enkelt för sig och sätter friskola lika ett stort problem i dag i Stockholm. Vi har med kvalité. en växande befolkning och skolor som Mogert: Det är nog lite mera komplicerat byggdes under miljonprogrammet är mer än så. Jag bad studenter göra en djuplodeller mindre fallfärdiga. Vi lappar och lagar, ning i samtliga Stockholms friskolor, både men det räcker inte. Därför har vi alltid gymnasie- och grundskolor. De fann att de välkomnat friskolor, men sagt att ni får fria idédrivna – även religiösa – hade större bygga själva. Det vore toppen om Vittra eller lärartäthet än kommunala, fler behöriga Kunskapsskolan smällde upp en byggnad lärare, plockade inte ut vinstpengar och här för 300-400 miljoner. Det skulle underhade hela apparaten som vi kräver i komlätta för kommunen. Men så gör de inte. Det munala skolor. De vinstdrivande däremot är inte deras affärsidé. På landsbygden är hade lägre lärartäthet, mycket fler obehöproblemen säkert större. Om det bara finns riga lärare och ställde inte upp med kringen skola och en friskola etableras så finns verket – hälsovård och så vidare. Alltså, även det kanske inte underlag för båda. Den kom- bland friskolorna är det en väldig skillnad. munala riskerar då läggas ned.

Tänk om vi hade den fokusen på kritiken, Mogert: Här vill jag anmäla avvikande istället för att säga att alla friskolor är dåliga...

Noord: Avknoppningar, där personalen i en kommunal skola erbjuds ta över, som borgarna föreslagit, det vore katastrof. Att överlåta kommunal verksamhet och tillgångar till privata personer som då kan göra vinst, så får det bara inte gå till. Det har inget med

»Vi står inför ett gymnasiehaveri som hotar hela utbildningssystemet.«

fib 39

kvalitén att göra. Friskolor är välkomna om de ökar kvalitén och tillför någonting. Men inte för att det finns en rektor som vill ta över.

Mogert: För 15 år sen var den kommunala skolan stel och lyckades inte bryta sambandet föräldrars studiebakgrund – ”elevernas utfall”. Skolan missgynnade en del elever på grund av klass och kön. Systemet måste ses över. Vi gillar friskolor som har allt som till exempel Fryshuset har. Och vi borde vara lika radikala som Tories i England – friskolor är en spännande idé, men man ska inte få plocka pengar ur verksamheten.

Noord: I en skola som tar ut övervinster blir kvalitén lidande. Där får man inte fokus på rätt saker, då tappar de elever. Den så kallade marknaden kommer att lösa det här. Men vi måste hjälpa marknaden genom tydliga kvalitetsuppföljningar som visar hur lärandet går. Men det handlar också om att ha en ekonomisk redovisning, för det är ju skattebetalarnas pengar. I dag behöver man inte redovisa någonting. De får pengar för det antal elever som går på skolan, punkt slut.

robert nyberg illustration barn att nå målen. Våra kunskapskontroller och tidigare uppföljningar i matematik i årskurs tre visade på bara ett år i ett miljonprogramsområde, Brandbergen, att 96 procent av eleverna klarade provet, mycket bättre än medelklassområdena. Man är inte dummare i Haninge än i Täby.

Haningemodellen som förespråkas av dig TV-programmet Klass 9A fick ett enormt Robert Noord är ju ett politiskt samarbete genomslag. Där gavs bilden att bra och över blockgränsen där höga förväntningar ambitiösa lärare kan göra underverk, så att och ambitioner för alla elever, tidiga kunalla elever får bra betyg. Jan Björklunds skapskontroller och tidiga skriftliga omdöolika förslag ligger onekligen i linje med men har varit nyckelåtgärder. vad Haninge och ”Klass 9A” försökt bevisa.

Noord: Även om jag hoppas det så tror Kommer (s) att rätta in sig i den fåran? jag nog inte att Haningemodellen komMogert: Marie Granlund, s-talesman i mer att bli hela partiets skolpolitik. Jag är skolfrågor gjorde ett utspel i DN häromnöjd att vi tagit flera kliv dan. Hennes slutsats om i rätt riktning. Haninge ”Klass 9A” verkar vara att blev 2004 utsedd både till eleverna klarade sig för att landets sämsta skol- och de var motiverade. Men det sämsta barnkommun. Jag berodde mest på att hela fick då upp ögonen för den n 39 år, född i Hagsätra, anslöt sig förutsättningen var att de till SSU i slutet av 1980-talet, gatuhär nya skolpolitiken och vi och fastighetsborgarråd i Stockholm skulle visas upp för hela inledde ett samarbete över 2002 – 2004, kultur-, arbetsmarksvenska folket. Producenten nads- och personalborgarråd i blockgränsen. Andra komsa att ”det påverkade ingenStockholm 2004 – 2006 samt muner har inte haft förmå- oppositionsborgarråd sedan 2006. ting, eleverna jobbade jätHar tidigare arbetat på LO-distriknen – om man får kalla det tet i Stockholms län, Långholmens tebra, nästan hårdare på de Folkhögskola och Svenska Trans så – att genomgå denna lektioner vi inte var inne.” portarbetareförbundet. Gift med utveckling. Vi lärde oss att Noord: Vi kan tänka oss Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagsledamot. Källa: Wikipedia det är fullt möjligt för alla betyg i lägre åldrar och

Roger Mogert

tidigare uppföljningar än i dag, men frågan är vem det är vi följer upp. Björklund följer upp den enskilda eleven och sätter stämpel på den som inte lyckats få godkänt medan vår nya skolpolitik ska följa upp skolan som organisation. Hur lyckas lärarna? Betyg är inte ett betyg för eleven, utan ett betyg för skolan. Haninges lästest i ettan handlar inte om att stämpla barn, utan om att se hur skolan har lyckats. Ser vi att många barn i ettan inte kan läsa så ska vi politiker säga: Ni måste lösa den här uppgiften! Som föräldrarna i Rinkeby sa, fast helst före föräldrarna.

Mogert: Jag delar Rogers uppfattning att det är långt mellan Björklund och oss.

Men i den politiska retoriken får man nog konstatera att en viss anpassning skett.

Hela den skolpolitiska diskussionen har drabbats. Folkpartiets ovilja att göra upp är det stora problemet, det vill ha kvar skolan som konfliktfråga. Vad ska Björklund göra den dagen han inte får klaga på skolan?

Noord: Vi skulle vinna på att göra upp över blockgränsen i en del frågor. Jag tror rent av att det vore lättare med en överenskommelse mellan (m) och oss.

knut lindelöf är skribent med skolfrågor som specialitet. kommer med en bok om grundskolans hädanfärd hösten 2009 på karneval förlag.

fibsettlästhört alla var inte mördare

Michael Degen | Karneval | övers. Margareta Zetterström De senaste åren har böcker om Nazityskland och andra världskriget – både skönlitteratur och sakprosa –börjat behandla den tyska befolkningens roll på ett sätt som nyanserar och komplicerar.

I Niklas Sennertegs historiska studie Stalins hämnd beskrevs fördrivningen av bortåt tio miljoner tyskar från Ostpreussen under krigets slutskede. En demografisk katastrof som hittills varit relativt osynlig

i slagskuggan av Förintelsens ofattbara grymheter. Historikern Bengt Liljegren upprörde känslor i våras genom att ge ut en Hitler-biografi där diktatorn skildrades som en människa, inte ett monster: Ett välgörande avstånd skapades till Hollywoodmyten att nazisternas folkmord på Europas judiska befolkning och andra demoniserade folkgrupper var ”the work of one evil man”.

Att Hitler brann för judeutrotningen vet alla, men projiceras allt ont på Hitler riktas ljuset bort från det faktum att nazismen var ett grupparbete, ett verk av miljoner mer eller mindre hyggliga människor varav många egentligen inte ens ville judarna något ont. Himmler sägs ha blivit förtvivlad inför idén om utrotningsläger, men vägrade han? Nej. Med huvudet i händerna lär han ha utbrustit: ”Om ni anade vad jag måste göra”. Som om det fanns ett ”måste”.

I romanen De välvilliga rev Jonathan Littell upp himmel och jord genom att

Bokbål i Berlin maj, 1933. Bild: U.S. Holocaust Memorial Museum/NARA.

gestalta SS-män som människor vars känsloliv liknar ditt och mitt.

Men allmänna psykologistudier och studier av nazismens illgärningar specifikt, visar att vanligt folk tyvärr skrämmande enkelt kan tubbas att utföra de mest bestialiska handlingar om förutsättningarna är de ”rätta”. Det finns ingen omväg förbi frågan vem du eller jag skulle ha varit i Auschwitz. Vi är människor, alltså kan vi under vissa omständigheter bli mördare.

Men självklart var inte alla tyskar i Berlin på 1940-talet judemördare.

I sin självbiografi gestaltar Michael Degen det sunda bondförnuft i människan som gör att hon spontant vägrar ställa upp på dumheter och reflexmässigt stäcker ut handen till en medmänniska som behöver det. I brist på bättre ord vill jag kalla det

»Det finns ingen omväg förbi frågan vem du eller jag skulle ha varit i Auschwitz. Vi är människor, alltså kan vi under vissa omständigheter bli mördare.«

godhet. Alla var inte mördare är en spännande bok där huvudpersonens unga kynne ibland ger en touch av äventyr åt alltihop, mitt i det farsartat förryckta eländet. Som få andra förmedlar Degen känslan av halvt euforiskt, halvt förtvivlat vanvett som kan uppstå när normala mänskliga regler har satts ur spel och ingen vet om hon får leva till kvällen. Anarki råder, vad som helst kan hända, vi har ingen mat, vi har ingenstans att sova, polisen är efter oss, vi sprängs i luften innan vi vet ordet av, det är för… dråpligt. Det är clownens skratt just innan det slår över i panik.

Degens uppväxt som gömd judisk tonårspojke i Berlin var en tillvaro där vanligt folk med fel och brister – inte alls speciellt goda eller fina människor – till priset av stora uppoffringar hjälper och gömmer honom och hans mamma. Den som söker ljusgestalter får, på något undantag när, leta förgäves.

Godheten här i världen materialiseras inte av perfekta helgon och hjältar, den måste materialiseras av dig och mig. Om inte, är det kört. Inte bara för dig och mig utan för hela planeten.

maria kÜCHEN

fib 41

maffian i havanna T.J. English |

Karneval förlag

Påpassligt till femtioårsfirandet av den kubanska revolutionens seger 1959 utkommer nu, om uttrycket godkänns, den verkligt maffiga skildringen över gangsterepokens femtiotal på Kuba. Som i så mycket annat är även detta en historia om inflytandet från det stora landet i norr, USA. När vi nu i våra medier får översikter om den kubanska revolutionens historia så handlar de om felslagna förhoppningar, om varubrist och förföljelser mot oliktän-

kande och om hur revolutionen slog över i kommunistisk diktatur. Då kommer en bok som denna om gangsterväldet på Kuba före revolutionen lägligt. T.J. English skildrar i boken ”Havannamaffians” dröm om att skapa den första staten i världen som var styrd av maffian och politikerna i symbios. Storslaget och grandiost. Ett Kuba skrubbat in på bara skinnet där överklassen, de köpta politikerna och gangsterna festar när turisternas pengar strömmar in.

Det finns en lång tradition av gangstervälde inom den kubanska politiken som föregick den period som skildras här. T.J. English skildrar hur ritningarna för hur maffian skulle ta över kasino- och spelverksamheten i Havanna drogs redan efter kriget 1946. Ingenstans tycks brottsligheten och politiken samsats så väl som på Kuba decenniet före revolutionen.

Berättelsen om hur den amerikanska maffian infiltrerar Kuba, gör svarta pengar vita och delar med sig av förtjänsterna till landets politiker – framförallt till deras främsta tillskyndare den kubanske diktatorn Batista – får Bertold Brechts ord att ringa i läsarens öron: ”bättre än att råna en bank är att starta en”. Boken har tillkommit i sista minuten då de sista vittnena från denna tid fortfarande lever.

På det sättet är det en kulturgärning. Det är den solkiga historien om hur allt kan köpas och allt är till salu – rättigheter,

»T.J. English skildrar hur ritningarna för hur maffian skulle ta över kasino– och spelverksamheten i Havanna drogs redan efter kriget 1946.« ämbeten, koncessioner – allt som revolutionen sopar bort. Det är en nödvändig bakgrund att känna till för att förstå revolutionärernas enorma förakt mot imperialismens dekadans.

Det glittrande nöjes- och nattlivet var maffians exklusiva domän. I detta arrangemang såg alla till att sko sig. Artisterna och kasinona drog stålar och turister till ön och politikerna fick sin beskärda del.

När revolutionen kom kastades allt detta över ända. Till det pampiga Riviera hotell, ägt av bossarnas boss Meyer Lansky, körde revolutionärerna en lastbil fylld med grisar som de lät rumstera om ibland hotellets foajéer och receptioner. Det finns en härligt skruvad ironi och djup humor i detta.

För vad var det som pågick här om inte svindlerier och svinerier bakom prakten och glittret.

Den ironin och humorn är en stor tillgång i revolutionen. T.J. Englishs lite torrt pratiga stil till trots, så framstår det ändå angeläget att epoken som föregick revolutionen blir belyst – och inte bara i filmen Gudfadern II. jan bergsten

trippen Tom Wolfe | Norstedts

Trippen är ett inifrånreportage om Ken Kesey (författare av bland annat Gökboet) och hans löst sammansatta kollektiv The Merry Pransters, som i mitten av 1960-talet satte den snöboll i rullning som senare blev hippierörelsen. Med tripp avses de LSD-orgier som gruppen företog i sitt sökande efter nya sanningar om sig själva och verkligheten.

Som 70-talist hade jag aldrig möjlighet

att uppleva hippierörelsen när den blomstrade. I brist på egna förstahandserfarenheter så har jag ersatt dessa med myter och fördomar. Jag hoppades på att Trippen skulle avhjälpa detta. Efter att ha läst de 430 sidorna så måste jag konstatera att Tom Wolfes dokumentärroman snarare cementerat dessa.

Allt för ofta förstår jag inte vad jag läser.

Om detta beror på att författaren varit lite för ambitiös i sin studie av LSD-trippande

eller om det bara är jag som har svårt att tyda de jazzkonversationer som LSD, enligt Wolfe, frambringar skall jag låta vara osagt. Faktum kvarstår, att läsa en betraktelse från LSD-test är som att läsa hebreiska, mandarin eller något annat språk jag inte behärskar.

Två av mina föreställningar om hippierörelsen belyses i boken. Den ena är den om hippierörelsens politiska roll, som i Keseys och The Merry Pranksters fall enligt författaren är ytterst marginell. Man menar att genom att protestera mot krigets fasor så spelar man krigsherrarnas spel. Det bästa eller minst dåliga man kan göra är att nonchalera grymheterna. Den andra är myten om den familjekänsla som 1960talets San Fransisco genomsyrades av. Hela boken präglas av människor som är helt uppe i sitt eget sökande efter den ultimata sexuella eller kemiska upplevelsen. En sorts själslig girighet.

Var det politiskt ointresse och girighet som var essensen av hippierörelsen så känns det inte som jag missade något.

Boken är en återutgivning av den första svenska översättningen som kom 1970, och kanske är det just detta faktum som är en av bokens problem. En nyöversättning med avstamp från dagens verklighet hade möjligen kunnat ge Tom Wolfes klassiker den vitalisering den så väl behöver.

charlie aronsson

>

fibsettlästhört

>

från kart till fallfrukt

håll med eller håll käft

Förra årets bästa boktititel? Ulf Linde har talat in sina minnen på band, texterna har sedan redigerats av Lars Nygren.

Bitvis är denna självbiografi väldigt roligt att läsa, särskilt hans barndomsminnen och hur han gick från att vara jazzmusiker till att bli konstkritiker, via föreläsningsverksamhet om konst.

Han formulerar sig roligt och drastiskt.

Boken är en rapsodisk historik över 1900talskonsten, och illustreras med många bilder, mest av olika konstverk. Största delen av boken handlar om olika målande

Åsa Linderborgs bok gör mig upprörd. Jag vill utgå från en artikel om Antonio Gramsci (efternamnet uttalas med mjukt sj-ljud) där hon nagelfar Anders Ehnmarks bok En stad i ljus, och skriver: ”Med sitt kokett vackra språk har Ehnmark fördunklat, reducerat och avradikaliserat Gramsci till – ingenting.” ”1926 fängslades han: ’Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under 20

Ulf Linde | Bonniers

bildkonstnärer, men också om olika vänner i Konstakademin respektive i Svenska akademin (han sitter i båda). Ulf Linde beskriver öppenhjärtigt hur mycket han uppskattade att vara lärare på Konsthögskolan, och hur mycket roligare kontakten med blivande konstnärer var, än att ägna sej åt dagstidningskritik av konstutställningar.

Han höll fantastiska föreläsningar som fångade eleverna, om nästan vilket ämne som helst (jag hade turen att höra honom några gånger).

Ju närmare nutid skildringen kommer desto ytligare blir texten, och för mycket utrymme tas upp av kortfattade kärleksförklaringar till olika akademikollegor. Och han levererar också några tilltvålningar av folk som han känt sig påhoppad eller kränkt av. Detta får Linde att framstå i en väldigt mänsklig dager: även denna skärpta person måste skriva av sig sitt gamla agg till personer som han känt sig förorättad av.

De flesta som recenserat Från kart till fallfrukt har varit odelat entusiastiska.

Kanske skrämmer hans imposanta skugga fortfarande konstkritiker och andra i dagspressen… ulla wennberg

– Artiklar i samförståndets tid | Åsa Linderborg | Atlas

år’, kved fascisterna. Det misslyckades fullständigt. I fängelset – isolerad även från Moskva – utarbetade han sina självständiga marxistiska teorier om makt och motmakt, samlade i Quadermi del carcere (Fängelseanteckningarna). De är svårtolkade, skrivna för att passera censuren.” Åsa Linderborg skriver om den borgerliga hegemonin över tänkandet, ett uttryck som Gramsci introducerade. Om hon medvetet knutit an till Gramsci vet jag inte, men hon visar med råge att hon förstått begreppet när hon i artikel efter artikel i detta urval som tidigare publicerats i Aftonbladet åren 2003–2008, skriver om det tänkande som styr våra liv. Här behövs en motkraft. Åsa Linderborg är en, men vi måste bli flera!

Det hon skriver om bör vi lära oss omfatta, skaffa kunskap om och organisera motståndet kring.

I fråga efter fråga ligger förnekelsen hos de självgoda liberalerna, som sällan ägnar sig åt självkritik. ”Borgerlighetens propagandaövertag ligger inte i att den har bättre argument eller till skillnad från vänstern står utan skuld, utan i handfasta realiteter: informa-

»Kan man skriva om nazismen... genom att låta en av dess bödlar föra ordet...«

tionsflödet förmedlas av annonsberoende medieföretag med ideologiska nyhetsfilter.”

Ett exempel är förnekelsen av Vietnamkriget och USA:s brott mot mänskligheten. Annat är de ledande opinionsbildarnas selektiva intresse för historia där de hela tiden betonar västmakternas betydelse i kampen mot nazismen, utan att se de närmare nio miljoner sovjetiska soldater som dog på östfronten och ytterligare 17 miljoner civila offer. Åsa Linderborg visar även på hur liberalerna lämnat sin idéhistoria, till exempel Tingsten bakom sig. Istället har vi fått en liberalism, som förnekar ett ockuperat folks rätt att göra motstånd.

bror kajsajuntti

pengarna och paniken

– en film om girigheten | Maj Wechselmann Kritikerna av kapitalismen ökar nu åter i antal. En som tidigt och målmedvetet banat väg i denna fåra är regissören och journalisten Maj Wechselmann.

I 49 filmer har hon belyst och konfronterat mängder av omänskliga inslag i detta ekonomiska system. Den senaste – Pengarna och paniken – kom till under ett antal hektiska månader inför Göteborgs Filmfestival 2009.

I historiska tillbakablickar redovisas olika krigsförlopp och med derivatans hjälp kan vi själva tänka ut framtiden – och hoppas vi har fel. Där använder hon en slags collageteknik.

Utöver korta inblickar i till exempel spanska tronföljdskriget och Napoleonkrigen, som på ett pedagogiskt sätt parallelliserades till våra finanskriser, deltar kända svenska ekonomidebattörer med välkänt munväder och försöker ge svar på den senaste världskrisen. Speciellt komiskt blir det när alla hedgefonder och bankvärldens alla påhittiga undernamn presenteras.

Filmen slår fast att ett ursprungligt

fib 43 Wechselmanns senaste – Pengarna och paniken – kom till under ett antal hektiska månader inför Göteborgs Filmfestival 2009.

så kallat derivat belånats åtta gånger ungefär, och då rasade korthuset! In kommer ackorden och de ständiga juridiska processerna. Äger du aktier kan du belåna dem och sedan köpa nya för pengar läs fiktiva värden som till slut inte finns nånstans, bluffen spricker! Och då sitter alltid någon eller några med värdelösa papper, eller idag hårddiskar. Och plötsligt står en ny generation med byxorna nere!

Djävlar vilken smäll: massarbetslöshet och demonstrationer.

Förutom avsnitt ur sin tidigare produktion blandar Wechselmann in starkt personliga inslag, hennes mor var textilarbeterska och slet ut sin rygg i USA under 12-timmars arbetsdagar. Även pappan var kommunist och de fick ibland kasta sig undan polisens batonger.

Genomgången av Lundin Oil är filmens bästa del. Företagets framfört är ju ökänd i till exempel Somalia. Man lämnar efter sig förgiftad olja att generöst tas om hand av kommande – fattiga – afrikanska generationer.

Filmen avslutas med ett rasande skickligt avklädande av Carl Bildt – ulven i fårakläderna.

kjell martinsson

bombdiplomati

Pierre Gilly (med förord av Ali Esbati)| Verbal förlag

Stundar ett krig mot Iran? Teheran har måhända ännu inte välsignats med bomber från amerikanskt och israeliskt flyg, men propagandakriget mot Iran inleddes för flera år sedan. Det är i varje fall slutsatsen man drar efter att ha läst Pierre Gillys bok med den passande titeln Bombdiplomati: Konsten att skapa en fiende.

Gilly visar att exemplen på förvridningar och lögner om Iran är många och högst allvarliga, inte minst de ständiga varningarna om hotet från Irans kärnvapen – trots att alla bevis tyder på att republiken inte besitter några sådana vapen.

Författaren visar också att Iran (”det nya Nazityskland”) och dess president (”vår tids Hitler”) inte alls har hotat med ett iranskt anfall mot Israel. I stället är det precis tvärtom: det är Israel som gång på

gång har hotat med att bomba Iran.

Kapitlen avslutas med intressanta intervjuer, bland annat med iranier bosatta i USA som – trots sitt motstånd mot ledarskapet i hemlandet – ger en nyanserad bild av Iran. ”Mycket är fel, ojämlikt och odemokratiskt” i Iran, menar forskaren Golbarg Bashi. ”Men iranierna kan kämpa mot orättvisorna själva. De behöver varken amerikanska bomber eller råd för att hitta vägen till demokrati.”

Ett arabiskt ordspråk som Gilly fått med i boken är talande: ”En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler.”

Med Internets hjälp hinner lögnerna om Iran resa fram och tillbaka över planeten många gånger och den västerländska pressen publicerar glatt uppgifterna från Vita huset, hur osanna de än må vara.

Bombdiplomati är precis den bok som många av oss har gått och väntat på alltsedan Washingtons och Israels hot mot Iran började ta sig konkreta uttryck.

På ett konsekvent och i högsta grad intellektuellt sätt dissekerar Gilly anklagelserna om ”det iranska hotet”. Kvar återstår bara ren propaganda.

kristoffer larsson

fibnovell

En enkel från Ringvägen –V

jané morén text kristina eriksson akvarell ar är Konrad? Jag går runt i Ellinors tvåa.

Hon ser helt oförstående ut.

– Konrad?

– Din katt, säger jag och ser på filten som ligger i soffan i hallen. Där brukar han ligga,

Skulle hon inte känna igen sitt eget hem va? Vem är förresten den här flickan som står där och pratar om någon katt och att jag skulle bo här hos henne?

– Jag måste till mamma, hon behöver mig. Hon kan inte klara sig själv, Ellinor låter nära gråten. Förstår ni inte att jag inte

Jag kokar te och brer en smörgås med skinka. När hon ätit upp går hon mot hallen för att hitta sin kappa. Hon måste hem, hennes mamma väntar på henne. Tackar mig för den goda smörgåsen, det var snällt av mig att bjuda över henne, men nu måste hon gå hem till sig.

– Du är hemma, säger jag.

Ellinor ser på mig, säker på att jag försöker lura henne och i hennes huvud finns bara en tanke: hon måste undkomma det här flickebarnet som står här och försöker inbilla henne att hon är i sitt eget hem.

Benny lyckas få Ellinor att göra som han säger. Kanske är hon lite mer van vid honom, eller så är det att han är van vid henne.

hennes randiga bondkatt.

– Har du katt? Hon börjar leta. Efter vad hon tror är min katt.

Det var några månader sedan jag var här sist. Ellinor har blivit mycket sämre.

Hon har glömt sin kära Konrad. Sist jag var här hade hon glömt om det var hon på det stora svartvita bröllopsfotot ovanför soffan.

Ellinor är 78 år.

Nu går min hjärna på högvarv. Jag jobbar i kvällspatrullen vilket innebär inga dötider där man kan rusa runt och leta efter bortsprungna katter. Glöm katten, tänker jag.

Ellinor minns ju inte sin forna ögonsten och den kan nog ta hand om sig själv. Men sedan börjar det gnaga. Det är snö och kallt ute, natten blir nog ännu kallare än de miuns sju som termometern visar nu när klockan är 21.40.

kan vara borta över natten, mamma kommer inte att klara sig utan mig.

Ellinors röst bryts.

Hon står envist kvar i hallen. Jag står också kvar och tänker. Vad ska jag göra? Att inte ta henne på allvar, det är svårt, men jag kan inte låta henne gå härifrån. Måste dra ut på tiden så att jag hinner tänka ut något.

Jag försöker få henne att gå med på att stanna tills det blir morgon i alla fall, att det är för sent att gå hem nu. Men Ellinor blir bara mer orolig när jag försöker övertala henne. Hon måste till sin mamma, det har hon lovat henne och mamman behöver henne.

Inget nattlinne hittar jag heller, vart jag än söker finns där bara polyesterbyxor med pressveck och stickiga jumprar. Jag ringer Benny som också jobbar.

– Snälla Benny, du måste hjälpa mig, katten Konrad är borta och Ellinor är säker på att hon inte är hemma och vill härifrån Benny kommer efter en stund. Han ringer så jag kan gå ner och öppna porten för honom. Precis när jag öppnar dörren för att gå ner, så smiter katten Konrad som ett skott in genom dörren. Vilken lättnad.

Vi viskar lite till varandra när vi jagar runt i lägenhetens garderober och klädkammare. Hon får sova i linne och trosor, täcket är tjockt så det går nog bra. Benny och jag stoppar om henne, tänder en liten nattlampa och ser till att Konrad har vatten i sin skål i hallen. Sedan går vi. Utanför

ytterdörren står vi och funderar. Kommer hon att stiga upp och gå iväg ut i natten?

Ska vi låsa överlåset? Nej det kan vi inte.

Tänk om det börjar brinna och hon inte hittar nyckeln och kan ta sig ut. Nej, bara det vanliga dörrlåset, som hon kan öppna lätt från insidan kan vi låsa.

Utanför porten suckar jag av lättnad.

Konrad är tillbaka och Ellinor ligger omstoppad i sin säng.

Några veckor senare går Ellinor ut i mörka natten. På väg mot lägenheten där hennes mamma bodde innan hon dog för många år sedan. Ellinor klarar inte längre att svika sin mamma som behöver henne.

Ellinor måste hem.

Det är mörkt den där natten. Snön har smält i tövädret de senaste dagarna.

Klockan är runt ett. Ingen vet att Ellinor är där ute ensam. Ingen vet vilken väg hon tar.

Ingen vet hur det ser ut när hon går rakt ut på Ringvägen. Ingen, inte ens taxichauffören som helt plötsligt hör ett kraftigt dunk mot bilplåten och ser en skugga svepa förbi över motorhuven. Ingen kan heller fråga Ellinor efteråt. För Ellinor har kommit dit där hennes mamma varit så länge. Och väntat på henne.

jane morén är boende i stockholm och frilansskribent. texten är ur kaneltimmen (2007 migra förlag). kristina eriksson är illustratör och bildlärare bosatt i sala

fib 45

fibrätt&rådligt

Stöld är stöld!

– om så i digitala former anser Ingemar Folke.

U

ingemar folke text

nder våren kommer riksdagen att ta ställning till regeringens förslag (prop. 2008/09:67) att Internetleverantörer ska kunna åläggas att lämna uppgift om vem som använt en viss IP-

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna (www.tffr. org).

adress vid ett intrång i upphovsrätten. Förslaget bygger på ett EU-direktiv. Detta förpliktar EU:s medlemsstater att stifta lagar som bland annat ska göra det möjligt för upphovsmän och andra rättighetshavare, däribland innehavare av patent och mönsterrättigheter, att spåra upp personer som gör intrång i deras rättigheter.

Det gemensamma för dessa så kallade immaterialrättigheter är att den som till exempel har skapat ett konstnärligt verk eller gjort en uppfinning ensam ska ha rätt att förfoga över sitt alster. Om vi håller oss till litterära verk som exempel, så är det är bara författaren som ska få bestämma över utnyttjandet av verket, om det alls ska publiceras och i så fall i hur många exemplar och på vilka villkor. Den som framställer en upplaga av boken utan tillstånd av författaren gör sig skyldig till ett intrång i författarens rätt. Det är brottsligt och skadeståndsgrundande.

Enstaka exemplar av ett offentliggjort verk får man dock göra för privat bruk, under förutsättning dock att den förlaga som man använder är lagligen tillkommen.

Fildelning på Internet innebär att Internetanvändare som har tillgång till ett exemplar av ett verk, ett stycke musik eller en film eller en text till exempel, gör verket tillgängligt på Internet. Där kan den som vill ladda ner verket, det vill säga göra en egen kopia, till sin egen dator. Om den som innehar rättigheten till verket inte har medgett sådan kopiering, innebär fildelningen ett intrång i rättigheten. Attraktiva verk kan ju på det här sättet framställas i ett enormt antal exemplar utan att den som skapat det eller hans rättsinnehavare får ett öre i ersättning.

Om rättighetshavaren får reda på att verket har blivit föremål för fildelning och har laddats ner från en IP-adress till ett antal IP-adresser och om han vill göra något åt

detta, så behöver han få veta vilka som är innehavare eller användare av dessa IP-adresser vid de tillfällen då fildelningen har ägt rum.

En IP-adress (IP-nummer) är ett unikt nummer som kan

användas för att identifiera en abonnent som är uppkopplad mot Internet. Oftast får abonnenten ett nytt IP-nummer varje gång han kopplar upp sig mot Internet (dynamisk IP-adress). Men bortsett från detta kan IP-numret jämföras med ett telefonnummer.

I dag kan vem som helst ta reda på vem som innehar ett visst telefonnummer, om inte abonnenten begärt att numret ska vara hemligt. Men att ta reda på vilken abonnent som använt ett visst IP-nummer är inte lika lätt.

Enligt lagen om elektronisk kommunikation (LEK) får nämligen operatören ”inte obehörigen föra vidare” en uppgift om abonnemang.

Varför är telefonnummer offentliga men IP-nummer hemliga, kan man undra. Skillnaden beror på ett annat EUdirektiv som styr LEK . (För övrigt lär telefonkatalogen ha varit hemlig i det gamla Sovjet, en stat som inte gjorde sig känd för att värna om sina medborgares personliga integritet.) Regeringen har i alla händelser i sitt förslag ansett att det är domstol som ska pröva huruvida rättighetshavaren ska få veta detta, lite bökigt men rättssäkert förstås.

De allra flesta remissinstanserna hade inga invändningar. Men sedan har förslaget väckt högljutt motstånd, konstigt nog. Inte bara från krafter som Piratpartiet, som ivrar för någon sorts kulturell allemansrätt. Av partierna i riksdagen går miljöpartiet längst. I en av sex ledamöter undertecknad motion hävdas att upphovsrätten blivit ”frånsprungen av den tekniska utvecklingen”.

Motionärerna yrkar följaktligen avslag på propositionen.

Ett sådant resonemang tycker jag är cyniskt. Ingen skulle väl komma på tanken att anse äganderätten ”frånsprungen” av den tekniska utvecklingen bara därför att tjuvar skaffat sig dyrkar som inga lås kan motstå.

fibförenar

KULTURFRONT Kallelse till stämma

nn Föreningen Folket i Bild/Kulturfront kallar härmed till ordinarie stämma lördagen den 25 april klockan 10.00 i Stockholm (ABF-huset). Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 23 februari. Kenneth Lundgren ordförande för Folket i Bild.

Vietnam var nära – En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975.

Åke Kilander presenterar och diskuterar sin bok Vietnam var nära vid följande tillfällen: n n Karlstad 17 mars. Åke Kilander presenterar och diskuterar sin bok Vietnam var nära — En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975.

17 mars kl. 19.00-21.00 i Stadsbibliotekets sessionssal, V:a Torggatan 26.

Arrangörer: Ordfront och ABF Värmland. n n Lund 1 april.

Klockan 19.00 i Biblioteket Väster, Örnvägen 66.

Arrangörer: ABF Burlöv Lundabygden och Biblioteket Väster.

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 12 mars. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se