Page 1

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 8 2007 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD

GATUKONSTNÄRER I KRIG VÄSTBODASKOLAN NEDLAGD UKRAINA: BAKOM MYTERNA

NYTT MÄRKE

fibåtta2007


På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Eva Wernlid, Peo Österholm, Eva Myrdal, Bengt Rydsjö, Pia Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Solveig Giambanco, Eva Dahlman, Cecilia Irefalk, Martin Schibbye, Lisa Forsberg. Debatt: debatt@fib.se Sett Läst Hört: slh@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stödprenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontåtta2007

tom carlsson

ordjakt 8

Översättaren Ia Lind är ständigt på jakt efter ord. Tom Carlsson stämde träff med henne för att fråga om det finns Mariekex i England?

knut lindelöf

skolavslutning 12

Torsdagen den 14 juni var en tragisk dag för de församlade i den grönskande skoloasen vid Forshagagatan mellan hyreshusen och radhusen i Farsta. Västbodaskolan hade sin allra sista skolavslutning. Stadsdelsnämnden har beslutat att den inte ska finnas kvar efter sommarlovet.

gunnar olofsson

statskupp 16

Den amerikansk-israeliska planen för störtandet av den palestinska nationella enhetsregeringen är avslöjad. Den jordanska veckotidningen som gjorde det belades med utgivningsstopp. FiB har läst bevisen.

ylva marsh

ukraina 22

Ja, inte är det någon revolution på gång. Ylva Marsh var i Ukraina samtidigt som svensk media kablade ut nyheten om massdemonstrationer. Följ med bakom rubrikerna.

ivar andersen mfl.

gatukonst 30

Gatukonsten växer. I boken Playground Sweden som utkommer i höst på Dokument förlag har 30 gatukonstnärer från hela landet intervjuats. Läs vad de själva har att säga

sverigebilden 4

johan kellman larsson om gatukonst 25

jorden runt 5

recensioner sett/läst/hört 36

fib noterat 6

jan myrdal skriftställning 40

tom carlsson krönika 7

ulf oldberg stadsfiskalen/novell 29

jan myrdal intervju 18

lars forssell ola med handklaveret 34

ekim caglar turkiet 26

hans johansson fibomat 46

eva myrdal krönika 28

föreningen 47

ingemar folke juridik 29

hans lindström sista sidan


fibfem

ett verkligt bloody meal

P

engar luktar inte sägs det. Men jag undrar – i vår tid av imperialistiska krig – visst stinker stora pengar både blod och förruttnelse? Hur kan man undgå denna stank? Mera precist – hur kan ”kändisar” göra reklam för McDonalds? Till exempel gör den populära sångaren och rapparen Markoolio reklam för McDonalds och höjdhoppstjärnan Stefan Holm har ett långvarit sponsoravtal med hamburgerkedjan. Men dessa herrar verkar vara omedvetna om att de, genom att ställa upp för McDonalds, i realiteten stöder USA-imperialismens brottsliga krig i Väst- och Centralasien. Ty klotets största hamburgerkedja stöder aktivt världens i särklass största och mäkOmslag: Av Botox. Snigeln är en tigaste krigsmakt. I ett så kallad ”Mördarsnigel.” pressmeddelande från den 7 mars 2005, meddelar McDonalds i USA, att de ingått ett avtal med America Supports You (ASY). Det är en propagandaorganisation, som startats och drivs av USA:s försvarsdepartement med syftet att få amerikanerna att stödja den krigsmakt som dag efter dag begår otaliga krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan.

Ostindiefararen

”klotets största hamburgerkedja stöder aktivt världens i särklass största och mäktigaste krigsmakt.”

Men krigen går dåligt för USA och dess allierade. De möter starkt motstånd, både politiskt och väpnat, i bägge länderna. Och det amerikanska folket stöder inte längre dessa krig. Pentagon anser därför att man måste bättra på krigsmaktens dåliga rykte. Annars klarar man inte av de pågående ockupationerna och skulle heller inte kunna starta de nya krig administrationen planerar för. Vice chefen för McDonalds kommunikations- och kundavdelning, Mike Donahue, säger i en intervju med US Armys nyhetsbyrå: ”Vi vill vara säkra på att våra trupper vet att våra kunder och amerikanerna står bakom dem”. Och Donahue fortsätter: ”Vi har så många gemensamma värderingar med militären. Därför vill vi nu visa att vi uppskattar den amerikanska armén. Pliktkänsla, hårt arbete, träning och samarbete är värderingar våra anställda ska lära för att arbeta hos McDonalds. Värderingar som går igen hos militären”. Och det räcker inte bara med detta. Nu är skräpmatkedjan även huvudsponsor i jippon som är länkat till ASY med samlingsnamnet National Salute to America’s Heroes med evenemang som ”Flottans vecka”, militära sjö- och flyguppvisningar med mera. Den kritik som Stefan Holm och Markoolio fått i massmedia rör bara att de gör reklam för skräpmat och i Markoolios fall även för att den TV-reklam han gör riktar sig till barn. Men ingen, jag säger ingen, har kritiserat dessa stjärnor för att de gör PR för ett bolag som öppet stöder imperiallistiska krig. Att de kan komma undan så lätt beror på att den antiimperialistiska rörelsen i Sverige är för svag. Det ska vi ändra på och tänk på att du direkt stöder USA:s brottliga krig varje gång du äter på McDonalds!

kenneth lundgren

Fladdrande segelduk och knirrande taljor. Ostindiefararen – briggen Götheborg – är tillbaka från Kina och Sverige presenteras i högtidstalen som en ”en nation utan kolonialt förflutet men med en lång historia av internationell handel.” Det är en aktiv historieförträngning. Nästa projekt bör bli att bygga en kopia av den svenska briggen Elisabeth som den 9 oktober 1805 under befäl av kapten Pyke ankom S:t Barthélemy efter 63 dagars resa från Afrika med en last av 176 ”Nya Negrar” – slavar. Svenska slavar. Sverige hade inte bara ett ostindiskt kompani. Vi hade även ett västindiskt. Dess historia är värd en egen brigg. En tur till Angola och sedan över Atlanten. Sponsorer? MARTIN SCHIBBYE

IRAKISK SEGER ”Om jag återvänder till Irak tillsammans med laget, skulle någon kunna döda mig eller försöka skada mig. En av mina närmaste vänner greps av myndigheterna för ett år sedan och varken jag eller hans familj vet var han finns. Jag vill att USA lämnar Irak. Idag, i morgon eller i övermorgon, men ut ska de. Jag önskar att USA:s folk inte hade invaderat Irak och förhoppningsvis kommer ockupationen snart att vara över.” Younis Mahmoud, lagkapten för det irakiska fotbollslandslaget och ende målgörare i finalmatchen i de asiatiska fotbollsmästerskapen den 29 juli mot Saudi-Arabien.


foto: hillevi nagel

fibsverige


fibjordenrunt gunnar olofsson

fib 5

globalt

> Tiotusentals demonstranter marscherade i maj i Caracas i protest mot president Hugo Chavez beslut att inte ge TV-kanalen RCTV förlängt sändningstillstånd. RCTV, populärt för sina filmkändisar och dokusåpor, agerade aktivt i statskuppen 2002 med TV-sända proklamationer av kuppmakaren Carlos Ortega att ”kasta ut denna förrädare (Chavez) mot det venezolanska folket”, och TV-kanalens ägare Marcel Garnier besökte i presidentpalatset personligen den tillfällige presidenten Pedro Carmona för att betyga sitt stöd. Beslutet att stänga RCTV – som för övrigt kan fortsätta att sända via kabel eller satellit – möttes av stark kritik från bland annat västmedia, EU och ”Reportrar utan gränser”. Däremot deltog 100 000-tals venezolaner i ett möte till stöd för Chavez beslut att ”demokratisera TV och radio”– detta dock utan någon som helst medial uppmärksamhet i väst. Enligt uppgift är nästan alla Venezuelas medier privatägda – 100 procent av tidningarna, 97 procent av TV- och 99 procent av radiokanalerna.

Venezuelas största privatägda tevekanaler deltog aktivt år 2002 i störtandet av landets folkvalde president.

> Den danske proffscyklisten Bjarne Riis har erkänt att han åren 1993-1998 dopat sig med hormonet epo. ”I dag träder jag fram för att lägga det förgångna bakom mig” sade Riis, numera chef på det stora proffscykelstallet CSC, inför ett stort pressuppbåd i Lyngby – och erkände samtidigt att han ”inte var en värdig vinnare av Tour de France 1996”. Just cykelsporten tycks vara dopingdrabbad. Förutom Riis har bland andra Bert Dietz, Udo Bölts, Christian Henn, Marco Pantani, Floyd Landis, Tyler Hamilton, och svenske Nicklas Axelsson, beslagits med doping. Andra namn på den mindre hedrande listan är Ben Johnson, Katrin Krabbe och Justin Gatlin (sprinters), Ludmila Engqvist (häck/bobsleigh), Johann Muhlegg (skidor), finska skidlandslaget, och Diego Armando Maradona (fotboll). Äldre svenska exempel rör sprintern Linda Haglund och brottaren Tomas Johansson. Riis erkännande har väckt starka känslor i Danmark. ”Han har bedragit hela världen. Vad han gjort är extremt oetiskt och mycket omoraliskt” säger kulturminister Brian Mikkelsen. Internationella Cykelförbundet har krävt att Riis återlämnar den gula tröja som symboliserar segern 1996 – en av de största danska idrottsprestationerna genom tiderna. Vad som skall ske med prispengar, utmärkelser och annat, som eventuellt nått Bjarne Riis, framgår tills vidare inte.

Den gula segertröjan tillbaka. Det kräver Internationella Cykelförbundet efter dopingavslöjandet.

> De vietnamesiska offren för ”Agent Orange”, avlövningsmedlet som användes av USA i Vietnam, har nu inlett rättsprocesser för att få sina skador erkända och kompenserade. Minst 80 miljoner (kanske så mycket som 140–150 miljoner) liter av medlet, som har dioxin som biprodukt och är besläktat med det i Sverige sedan 1977 förbjudna Hormoslyr, fälldes över en tiondel av Vietnams yta. På många platser har den tropiska regnskogen helt försvunnit och människor har tvingats flytta på grund av den höga dioxinhalten i jord, vatten och växter. I USA ges, genom ”US Department of Veterans Affairs”, kompensation till före detta soldater som skadats av gifthanteringen. I Vietnam beräknas upp emot en halv miljon vietnameser, varav 10 000-tals missbildade barn, direkt eller indirekt ha skador till följd av besprutningen. ”Agent Orange” fick sitt namn av färgmarkeringen på behållarna som innehöll giftet.

Avlövningsmedlet ”Agent Orange” fick sitt namn efter färgmarkeringen på behållarna.

> Mauretanien har, efter år av militärdiktatur, fått en civil president i Sidi Mohamed Ould Cheikh Abdallah. Samtidigt har jurister från Refugee Defense Alliance i amerikansk domstol lämnat in en stämningsansökan mot den förre diktatorn Maaouya Ould Sid Ahmed´Taya, som anklagas för olagliga fängslanden, tortyr och för att ha skapat en etnisk konflikt med flera tusen dödsoffer. Mauretanien ansluter sig därmed till den våg av demokrati som, tvärtemot mångas farhågor, nu sveper genom Västafrika. Under våren har val hållits i Senegal, Nigeria och Mali, val planeras i Sierra Leone och Elfenbenskusten – och Liberia har, efter 14 års inbördeskrig, sedan 2005 Afrikas första kvinnliga president i Ellen Johnson-Sirleaf. På det senaste G8-mötet lovade de rikaste länderna – än en gång! – att kraftigt öka sitt bistånd till framför allt Afrika, nu med 60 miljarder dollar till sjukdomsbekämpning! Tidigare har man, vid mötet i skotska Gleneagles 2005, utlovat att fördubbla sitt årliga bistånd fram till år 2010 från 40 till 90 miljarder dollar per år, varav hälften till Afrika – ett mål som med nuvarande takt blir allt svårare att uppnå. Förutom trixandet med skuldavskrivningar, som skrupelfritt räknats in i biståndet, har man framfört ”oro” för korruption och brist på demokrati för att slippa betala. Åtminstone det senare argumentet verkar nu förlora mark.

Demokrativindar sveper genom Mauretanien tvärtemot mångas farhågor.


fibnoteratinSWEBRIG OUT OF BOGOLAND tervju

Nu är b-styrkans uppgifter på slutövningarna inte längre att agera beväpnade fiender, utan demonstranter. På bilden ur tidningen Försvarsutbildaren demonstrerar invånarna i Bogoland (ja det heter så), mot SWEBRIG, ”en svensk militär styrka som befinner sig i Bogoland under EU:s ledning.” Samtidigt rapporterar USA-baserade Pew Research Center att nästan varannan svensk, 45 procent, vill att militäralliansen Natos soldater ska lämna Afghanistan så fort som möjligt. Det är inte bara i Bogoland man tröttnat på legoknektarna.

7procent Så mycket ökade attackerna mot USAkoalitionen i Irak mellan maj och juni, från 3423 till 3671 rapporterar Reuters. Svettigt att bära hjälm i tvåflodslandet i sommar med andra ord. Samtidigt sjönk attackerna mot civila i Irak markant med 18 procent från 932 i maj till 763 i juni, enligt Reuters.

»Det är ju inte så lätt i krigsplanering att veta att en väldig massa människor skulle bli tokiga i Irak och börja bära sig extremt konstigt åt.« staffan heimersson. sr-korrespondenterna, måndagen, den 16:e juni.

”om det språk som är ett välutvecklat modersmål för 90 procent av befolkningen inte får användas i viktiga sammanhang, så väntar en omfattande fördumning och oerhörda sociala konflikter. kostnaderna blir oöverskådliga” Chefen för Språkrådet, Olle Josephson vänder sig mot uppfattningen att en mer generell övergång till engelskan skulle vara bra för Sverige i DN (2/7). För övrigt är de två största europeiska språken ryska och tyska.

Familjejuvelerna CIA-dokument kända som Familjejuvelerna (Family Jewels) har nu släppts till allmänheten och US National Archives. Den 703 sidor långa, fortfarande delvis censurerade, rapporten för perioden 1959-1973, omfattar - utöver kontraspionage och hemliga operationer - också saker som telefonavlyssning av amerikanska medborgare, infiltration i antikrigs- och studentorganisationer både inom USA och i andra länder, inklusive Sverige, och kartläggning av kontakterna mellan medborgarrättsrörelsen i USA och ”karibisk svart radikalism”. Som för framtiden tänkbart ”generande” inblandning nämns morden på Kongos president Patrice Lumumba, general Trujillo i Dominikanska Republiken och den tidigare allierade Ngo Dinh Diem i Sydvietnam - liksom sammanlagt sex mordförsök på Kubas president Fidel Castro, utförda i samarbete med den tidigare FBI-agenten Robert Maheu och dennes kontakt inom maffian, John Roselli. I sitt svar på ett brev från redaktören för tidskriften ”Parade Magazine”, Lloyd Shearer, angående ”Operation Phoenix” - en operation som kom att innefatta mord på mellan 20 000 och 40 000 ”vietcongsympatisörer” i Vietnam - meddelar dåvarande CIA-chefen W.E. Colby artigt att ”jag kan säga, under ed om det behövs, att CIA aldrig har utfört politiska mord”. En spännande fortsättning kan följa. Rapporten finns att ladda ner bland annat här: http://www.gwu.edu/~nsarchiv/ NSAEBB/NSAEBB222/index.htm GUNNAR OLOFSSON

Bildekal i tiden.


fib 7

fibkrönika

Försvara Public service

Reaktionerna på utnämningen av Annie Wegelius som programdirektörer för allmäntv på Sveriges Television är värda att noteras. Hon sägs vara en ”välkänd kolportör av plast-tv” som ”räknar tittare vilket noga taget inte är public service-bolagens uppgift”. (Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet 1/4-07) Jaså inte? Varför ska vi alla annars via mottagarlicenser betala för radio och tv? tom carlsson text

T

anken med public service eller ”en radio och tv i allmänhetens tjänst”, som den en gång formulerades hos förebilden BBC, är att den nationella radion (och sedermera tv:n) ska vara en allmännyttig verksamhet som inte ska styras av vare sig statsmakterna eller kortsiktig efterfrågan på populära program. Som företeelse har public service varit en del av det borgerligt demokratiska samhället, i vårt land närmast jämnårigt med folkhemmet. Om den folkbildande ambitionen kan vi som växte upp med radion under 1950-talet berätta. Cecilia Stegö Chilò hann under sin vecka som

Våra medievanor ändras, visst. Men det är på Internet som SvT och SR har utvecklats mest under senare år. I min dator rullar nästan alltid något program från SR. TV ser jag allt oftare från SvT:s hemsida på tider när det passar mig. Kommersiella aktörer som Johnsonkoncernen och MTG pumpar nu in miljoner i public service-liknande kanaler som Access och TV8. Gigantiska förlustprojekt som visar det alla borde veta vid det här laget (se erfarenheten från den kommersiella radion), att en radio och tv i allmänhetens tjänst aldrig kan förlita sig på annonsintäkter. Bra radio och tv kostar nämligen. Hur stor redaktion hade Lasse Holmqvist bakom sig i ”Här har du ditt liv” på 1980-talet? Jämför med dagens produktioner som bärs upp av minimiavlönade praktikanter och media-wannabees – utlagda på slimmade företag i många fall utan kollektivavtal och rimliga anställningsförhållanden.

»Om den folkbildande ambitionen kan vi som växte upp med radion under 1950-talet berätta.« kulturminister skrämma cheferna för radion och televisionen rejält genom att säga upp statens avtal med public service-företagen i förtid. Kulturdepartementet har nu, under efterträdaren Lena Adelsohn Liljeroth, formulerat direktiven till den utredning som ska se över verksamheten. Bland alla honnörsord sägs att det är ”särskilt viktigt att slå vakt om programområden som är … underrepresenterade hos de kommersiella aktörerna”, samt att ”alla program som sänds … skall kunna motiveras utifrån uppdraget”. (Dir 2007:71) Det låter behjärtansvärt men innebär i praktiken att Sveriges Television och Sveriges Radio ska upphöra med en självständig programpolitik, och istället anpassa sig efter vad TV3, TV4, Kanal 5 och de andra för tillfället anser lönsamt att sända. Och den statliga myndigheten Granskningsnämnden ska därefter väga varje program på guldvåg.

Men det handlar också om inställningen till publiken. Vilka av dagens författare och producenter skulle likt den nyss borgångne Lars Forssell och Pär Rådström en gång ingå ”ett heligt avtal att hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs ’fin’ eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett”. (Lars Forssell, Nedslag 1969.) Se där en utmaning för Annie Wegelius.

tom carlson är bosatt i stockholm.


ÖVERSÄTTARE

fibintervju

PÅ ORDJAKT Den dag det kommer en maskin som kan översätta en mening som ”En en bär bär”, först då är vi hotade, säger Ia Lind.

tom carlson text elvine lund bild

F

ör en tid sedan läste jag en bok av den engelske musikern och författaren Ben Watts. I den övrigt mycket goda översättningen hajade jag till när huvudpersonen och berättarjaget, som ligger på sjukhus, får ett ”mariekex” av en sjuksköterska. Mariekex, tänker jag, finns de i England? Det här är exempel på frågor som en översättare ständigt brottas med. I akt och mening att utforska saken stämmer jag träff med Ia Lind, översättare sedan början av 1990-talet. – Jag har nog alltid varit en bokmal, säger hon när vi ses i hennes bostad och arbetsplats i Årsta i södra Stockholm. – Viktigast av allt för att bli en bra översättare är att man börjar läsa tidigt och har läst mycket. Man ska ha fått i sig många språk av skilda slag, och då menar jag svenska språk. Läsningen har hon med sig från barndomen. Fadern, som var tullare, hade både Stieg Trenter och Vår tids lyrik i bokhyllan. Ia började tidigt läsa vuxenlitteratur. År 1973 kom hon till Stockholm, läste på universitetet och jobbade på posten. Via den politiska vänsterrörelsen kom hon att arbeta på Oktoberbokhandeln och har sedan fortsatt inom branschen: de sista åren på Hedengrens vid Stureplan. Idag arbetar hon heltid som översättare. Tiden i bokhandeln ser hon som en stor tillgång i sitt arbete som översättare.

– Man har tillgång till ett fantastiskt referensbibliotek, inte minst alla människor – kunder och personal. Som bokhandelsanställd fick hon läsexemplar av utländska böcker. En gång i början av 90-talet låg hon förkyld hemma och läste en novellsamling av den amerikanska författaren Tess Gallagher. Hon blev gripen och översatte på prov en av berättelserna. På olika vägar fick hon kontakt med Erland Törngren, förläggare på Norstedts, som just talat med författarens agent. – Det var nog mitt livs mest vältajmade telefonsamtal. Hon fick så småningom klartecken från förlaget och satte igång. Därefter har det blivit ett 30-tal översättningar, av bland andra Slavenka Drakulic, vars reportageböcker hon översatt till svenska, och David Guterson (Skogsmadonnan, Snö faller på cederträden, Öster om bergen). Hur närmar man sig då en bok som översättare? – Man måste läsa en del av texten för att få en aning om språk och miljöer. Men jag lämnar en tredjedel oläst för att ha en morot. Jag vill inte veta hur det går. Hon arbetar på olika sätt: ibland snabbt utan att slå upp några ord, ibland mer systematiskt. – Jag tror att processen att översätta påminner om författarprocessen: En snabbt skriven bok går snabbt att översätta. Har boken värkt fram, då värker översättningen fram också.

>


fib 9

Börja läs tidigt och läs mycket är viktigt för att bli en bra översättar, menar Ia Lind.


fibintervju Råöversätter en sida och jobbar sen igenom den. Sen skriver jag ut på papper och går igenom allt från början. På slutet, när påsen ska knytas ihop, går arbetet in i en ansträngande fas. – Då måste man ha hela texten i huvudet. Jag lever med boken, drömmer om den. Jag kan höra en replik på tunnelbanan så: Plong, knäpper det till i huvudet, och jag kommer på att det är ju så han säger på det stället i boken. Mot slutet flyttar hon från skrivbordet till någon av de bekväma fåtöljerna i den ljusa lägenheten. En trerummare från folkhemsåren, med bokhyllor och konst överallt längs väggarna och vackra mattor på golven. – Jag läser texten högt det sista jag gör, innan jag lämnar den till förlaget. Då känner jag meningslängden och satslängden, det som är andningen i texten. Det är inte minst viktigt när det gäller dialogen. Plötsligt kan man höra vad personerna säger. Trots att arbetsrummet är fyllt av referenslitteratur och ordböcker händer det att hon går bet på vad ett ord betyder eller hur det används. Då tar hon hjälp utifrån. – En gång i månaden träffas vi engelsköversättare i Författarförbundets lokaler tillsammans med en engelsman och en svenska som levt större delen av sitt vuxna liv i USA. Vi frågar om allt. Och de svarar. Förbundets medlemmar har också en mejllista som de kan använda sig av.

”Ibland undrar jag vad man gjorde innan Internet fanns”.

>

I en fackbok är det förståelsen som står i centrum. Annars är det viktigaste att behålla rytmen och flödet i en text. – Man försöker ligga så nära författarens språk som möjligt utan att göra avkall på att det ska bli svenska. Sen gäller det att hålla ”perioderna”, det vill säga ha ungefär lika långa meningar som i originaltexten, och hitta rätt stilnivå. Själv gillar hon texter med hög stilnivå. – Då kan jag vädra en del sällsynta svenska ord, säger hon glatt. Efter frukost och en morgonpromenad är dagen hennes. Med ett kort avbrott för lunch sitter hon vid skrivbordet till 18-tiden. – Jag översätter kanske fem till sju sidor om dagen.

Att vara översättare är ett detektivgöra. I sitt arbete stöter hon ofta på facktermer, utan att ha en aning om deras svenska motsvarigheter. Till sin hjälp har hon ett nät av kunskapare: fotografkompisar, läkare, journalister osv. Och sen finns ju nätet. – Ibland undrar jag vad man gjorde innan Internet fanns, säger hon och berättar hur hon nyligen googlade fram en bild av korvstånden utanför Union station i Toronto för att se hur de såg ut. När inget annat hjälper kontaktar hon någon institution. – En gång ringde jag Svenska fiskares riksförbund och frågade om man på västkusten använde benämningen ”fiskare” om en fiskebåt. ”Nej”, svarade mannen jag pratade med. När jag beskrev vad jag var ute efter sa han:” De e’ ju en backefiskare”. – ”Men där sa du ju det”, svarade jag. ”Ja, det har du rätt i”, sa han. Han tänkte inte ens själv på vilka ord de använde. Några svårigheter att få hjälp har hon inte märkt. – De flesta människor tycker om att prata om det de kan. I sista hand vänder hon sig till författaren (vars


fib 11

»Jag lever med boken, drömmer om den. Jag kan höra en replik på tunnelbanan så: Plong, knäpper det till i huvudet, och jag kommer på att det är ju så han säger på det stället i boken. « kunskaper i svenska av förståeliga skäl dock är något begränsade). – Eller så får man välja något neutralt. I språkens natur ligger att det förändras. Svenskan idag låter inte som på 1950-talet. Samma sak är det med engelskan. En översättare måste hålla kontakt med det språk den översätter från. Själv läser hon mycket, både på engelska och svenska, och ser på engelsk tv. – BBC Prime, BBC World, Sky, såpor osv. Tidsfärgen är också viktig. När hon översatte Det mörka stråket av James Wilson läste hon Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist för att få till ett lagom antikverat språk. Hon beskriver sitt arbete som

en ständig jakt på ord. Varje översättning resulterar i långa listor med ord och fraser. – Jag har aldrig vågat räkna ut min timpenning. Jag är rätt långsam när jag översätter och tror att man måste vara det. Jag försöker se det som ett sätt att leva. Ekonomiskt har det dock ljusnat något sen hon fick garanterad författarpeng. Ia Lind är med i Författarförbundets livaktiga översättarsektion. – Vi är ensamarbetare, men samtidigt de mest sociala personer jag vet. Vi har skojigt när vi träffas. Där finns en gammal tradition av sammanhållning och kollegialitet. Vi konkurrerar inte med varandra. Översättarna vill att deras arbete ska värderas högre. Deras namn står sedan länge på titelsidan i boken, tidningarna missar sällan att nämna dem, men tv:s kulturprogram verkar fortfarande tro att böckerna finner sin väg till svenskan av egen kraft. Men kommer inte översättarna i framtiden att ersättas av datorer med avancerade översättningsprogram? Hon svarar med att citera en kollega: – Den dag det kommer en maskin som kan översätta en mening som ”En en bär bär”, då är vi hotade. Själv använder hon inte ens ordbehandlingsprogrammets rättstavningsfunktion. – Jag tycker om att slå upp ord i en bok, då tänker jag medan jag bläddrar. En redaktör sa: att översätta är som att skala lök, först i slutet förstår man vad det handlar om. Hur var det då med mariekexet? Ja, Ia hade nog valt ett annat ord, men först vill hon se vad som stod i originalet. Trenden är att man behåller alltfler ord och begrepp från engelskan.

tom carlsson är bosatt i stockholm. elvine lund är bildjournalist.

STILNIVÅ Termen stilnivå är ett arv från den medeltida indelningen av skönlitteraturen. Med hög stilnivå betecknas språk och innehåll i texter från till exempel myndigheter (kanslistil, äldre predikostil etcetera), medan låg stilnivå betecknar vardagligt språk (informellt brevspråk, slang etcetera.). En ”neutral” stilnivå, använd i till exempel tidningar och fackböcker avsedda för större läsargrupper, brukar benämnas sakprosa. (Källa: NE)


fibämne fibsverige

Någon har kapat flagglinan. Men sabbet upprör ingen.


fib 13

n bild riksso E e s s o text B delöf n i l t u kn

Torsdagen den 14 juni var en tragisk dag för de församlade i den grönskande skoloasen vid Forshagagatan mellan hyreshusen och radhusen i Farsta. Västbodaskolan hade sin allra sista skolavslutning. Stadsdelsnämnden har beslutat att den inte ska finnas kvar efter sommarlovet.

J

acob 5 år säger att han kanske ska börja på Västboda nästa år, men han vet också att om dom stänger blir det Hästagsskolan. Hans bror i klass 1B ska också gå där då. – Vet inte varför man lägger ner en så här fin skola, säger han efter lite funderande på min fråga om saken. Hur man än frågar olika inblandade får man samma svar som av Jacob. Birgitta Holm (m) ordf. i stadsdelsnämnden ger det officiella svaret. Det kommer som en utantilläxa aningen irriterat. Allt står ju att läsa på hemsidan. Hon vet att inga formella fel är begångna och att allt kommer att gå hennes väg. De satsar målmedvetet på att driva igenom sin vilja och kommer säkert att bli belönade för sin redbarhet. Svaret är enkelt. Barnen är för få och lokalerna för många. Man har undersökt alla alternativ och funnit att nedläggning av Västboda är enda möjligheten. Allt måste hinnas till hösten och det ekonomiska vanstyret har pågått länge nog, därav brådskan. Men, varför lägger man ner en välfungerande skola med god ekonomi (Västbodaskolan) istället för en med stort lokalöverskott och dålig ekonomi (Kvickenstorpsskolan)? Hur är det möjligt att besluta och verkställa en organisationsförändring som berör hundratals kommunanställda och tusentals medborgare i Farsta på futtiga tre månader. Det ska jag nu försöka ge ett svar på.

>


Diana Reybekiel i full färd med att organisera protester.

fibsverige

>

Några saker bör man känna till redan från början. Stadsdelsnämnden i Farsta har borgerlig majoritet. Den 1 juli övergår ansvaret för de kommunala skolorna till utbildningsnämnden i Stockholms stad. Farstabeslutet fattades i stor hast, medan andra stadsdelar valt att avvakta med stora beslut. Centralt arbetar en utredning om skollokaler och den framtida strukturen för hela Stockholm. Av någon anledning var det mycket bråttom i Farsta. Eftersom ingen tror på de officiella motiveringarna blir det spekulationer. – Jag har två möjliga gissningar, säger Gunnar Sandell (s), vice ordförande i stadsdelsnämnden. Antingen att Birgitta Holm vill vara bäst i klassen, eller att en friskola har blivit lovad plats i området. Många andra jag talat med framför varianter på samma tema. Birgitta Holm blir upprörd när jag frågar om det i framtiden kommer att finnas en friskola i Västbodaskolans lokaler. – Som ordförande i nämnden har jag ingen åsikt om det bör starta friskolor i Farsta. Men moderaterna är för friskolor, det vet du. Och vad som sker med det kan jag inte uttala mig om. Det är inte troligt att någon friskola blivit lovad plats, det vore för oproffsigt. Däremot kanske det är så att kompisbanden mellan ledande alliansanknutna rektorer och politiker banat väg för den här snabblösningen?

13-april brevet från politikerna till alla föräldrar innehöll budskapet: skolan ska stängas!

Det hela började fredagen den 13 april med ett brev till alla anställda och alla hem i Västbodaskolan, Hästhagsskolan och Kvickenstorpsskolan, belägna i en triangel runt Farsta centrum. Brevet innehöll det dramatiska budskapet att beslut skulle fattas 26 april om att från höstterminen 2007 avveckla Västbodaskolan och starta en väldig flyttkaruesell. – Redan den 30 mars hade vi lokal MBL-förhandling om skolans budget 2008. Då uppträdde vår rektor omotiverat irriterat, berättar Lotta Hedlund, fackligt ombud för Lärarförbundet på Västbodaskolan. Det började gå konstiga rykten. Den 4 april, drygt en vecka innan brevet anlände, frågade jag lokalavdelningens ordförande Johan Törnroth rakt på sak om Västbodaskolan skulle läggas ner. Hans svar var undvikande, men fick mig ändå att ana att han kände till vad som var på gång. Han visste då sedan den 30 mars, vilket jag återkommer till. 13-aprilbrevet orsakade ett regelrätt uppror bland många berörda. I spetsen ställde sig två föräldrar på Västboda; Diana Reybekiel och Johan Kant. De drog ihop möten organiserade demonstrationer, skolstrejk, uppvaktningar, skrev skrivelser som blev till en flod av överklaganden till Länsrätten. Beslutet ansågs fattat på ett regelstridigt sätt. Diana startade en hemsida som hela tiden gav senaste nytt

och höll modet uppe på alla berörda. 12 500 namn samlades på protestlistor i lilla Farsta. Men allt var förgäves. Den 14 juni lade oppositionen i Stockholms stads utbildningsnämnd ett förslag som skulle bromsa nedläggningen av Västbodaskolan. Det blev 7 – 6 för avslag. Då brast det näst sista halmstråt. Det sista brast när Länsrätten inte beslutade om inhibition, vilket betydde att nedläggningsbeslutet fortsatte att vara giltigt. Just nu pågår den stora flytten, ombyggnader i de berörda skolorna är igång och lärarna har gått på sommarlov. – Vi ska nu skapa en skola med inriktning på de mindre barnen, säger Per Mård – rektor på Hästhagsskolan. Alla elever från år 4 och uppåt ska flytta till Kvickenstorpsskolan. Vårt uppdrag är nu att organisera det här. Personalen är lojal och finner sig till rätta med det som händer. De vill att det ska bli så bra som möjligt för barnen i alla lägen. – Jag orkar inte med det här längre, säger Lotta Hedlund (skolombudet på Västbodaskolan). Nu måste vi ta semester för att orka ta itu med det kaos som säkert väntar oss till hösten. En annorlunda bild alltså. Men faktum kvarstår. Det finns för få barn och för mycket lokaler. Skulle det inte bli samma liv vilken sorts nedläggning man än föreslog? Minst en skola måste läggas ner enligt siffror som ingen ifrågasätter. Men frågan hur en lokalminskning bör ske är vad tvisten gäller. Man för fram olika argument. Birgitta


fib 15

»Misstro och olust sprider sig. Ingen kommer att kunna hängas för formella fel, men demokratin förlorar i legitimitet i medborgarnas ögon.« Foto: Sara Rydeman

robert nyberg

Holm hävdar att Västboda har gigantiska upprustningsbehov, bland annat måste ett nytt tillagningskök byggas. Västbodas rektor Ann-Mari Crona svarar henne den 19/4 i ett brev: ”... Uppgiften är helt felaktig. ... I november 2005 inspekterade Arbetsmiljöverket Västbodaskolan. ... samtliga krav [är åtgärdade] och vid ytterligare inspektion hösten 2006 var Arbetsmiljöverket mycket nöjda … och avslutade ärendet. Det finns heller inga krav på ett tillagningskök.” Birgitta Holm hävdar att Hästhagsskolan blir en ”spjutspets” i Stockholm med sin inriktning mot yngre barn. Rektor Crona svarar den 23/4: ”... att göra en ´lågstadieskola´ är att gå tillbaka till 60-talet. Är ni som beslutar helt okunniga om de nya lärarutbildningarna? Södra Farsta är värd en långsiktig plan för att inte bli en segregerad stadsdel. … Många familjer kommer att flytta sina barn och de kvarvarande skolornas intäkter kommer att sjunka kraftigt.” Rektor Crona bör veta vad hon talar om, både angående Västbodaskolans renoveringsbehov och om de sociala och pedagogiska frågorna. Mer än hälften av alla elever har faktiskt valt att flytta till andra skolor. Det framstår mycket klart att Birgitta Holm talar mot bättre vetande.

Två omständigheter har varit avgörande för genomförandet av beslutet. Till att börja med måste alla inblandade förmås hålla tyst före 13 april. Att hålla tätt runt politiker- och tjänstemannakretsen är säkert möjligt, men hur får man facket att inte läcka? För det användes den mindre kända § 21 i MBL, där det står att arbetsgivaren har ”rätt till förhandling med motparten om tystnadsplikt”. De fackliga förhandlarna från Kommunal, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet gick då alltså med på att hålla truten. Den 5 juli uppger en vänlig dam på förvaltningen oordning och semestrar som skäl till att hon inte hittar just det protokollet. Men jag får bekräftat att det var den 30 mars kl 11.30. – Facket gick med på den här omorganisationen utan att ens tala med medlemmarna på skolorna, konstaterar Lotta Hedlund (Lärarförbundets ombud på Västbodaskolan). Besvikelsen på facken är stor. Den andra och lite mer svårfångade omständigheten är den nya politiken i allmänhet och skolpolitiken i synnerhet. Den kan sammanfattas som ett uppbrott från folkhemsidéerna till förmån för fria marknadskrafter. Förr byggde man skolor

mellan radhus och hyreshus, mellan arbetare och medelklass, med bilfria gångvägar, precis som Västboda och Hästhagen. Man planerade och tänkte på de sociala konsekvenserna. Det som nu sker tar inga sådana hänsyn. Istället öppnas upp för en rå skolmarknad med skolprofileringar, fria skolval och friskolesystem. Eftersom oppositionen (s, v och mp) är splittrad i denna fråga blir motståndet lamt. Även skolpersonalen är splittrad, det fria skolvalet är fast etablerat. Västbodaskolans personal och dess föräldraförening ansökte faktiskt om att få bilda friskola, men ansökan kom för sent. Anette Claesson, uppväxt i Farsta, berättar för mig på skolavslutningen att hon placerat sin sjuåriga dotter i en friskola som protest mot kommunen och alla politiker. Denna splittring underlättar upplösningen av den likvärdiga skolan. Misstro och olust sprider sig. Ingen kommer att kunna hängas för formella fel, men demokratin förlorar i legitimitet i medborgarnas ögon. Åter till den soliga skoloasen och den dämpade avslutningen. Som vanligt sjunger och spelar barnen, lärarna har ett skämtsamt mimprogram till blandad musik. Man släpper gasballonger i alla regnbågens färger mot skyn på ett givet tecken. Skratt och applåder. Rektor Crona snubblar upp på scenen och sprätter ut en bunt papper. Det ska se ut som hon tappar sitt manus. Det enda i hennes anförande som påminner om det som alla tänker på är en kommentar om att någon kapat flagglinan som nu gör flaggstången till en naken pinne. Man flaggar när man vill fira, så sabbet av flagglinan upprör ingen.

knut lindelöf; skribent med skolfrågor som specialitet. kommer med en bok om grundskolans hädanfärd våren 2008 på karneval förlag.


fibpalestina

foto: Ingvar Hultman

Den amerikansk-israeliska planen för störtandet av den palestinska nationella enhetsregeringen är avslöjad. Den jordanska veckotidningen som gjorde det belades med utgivningsstopp. FiB har läst bevisen.


fib 17

statskupp i palestina gunnar olofsson text göran segergren illustration

D

en 30 april 2007 avslöjade den jordanska veckotidningen al-Majd ett 16-sidigt hemligt dokument, ”An Action Plan for the Palestinian Presidency”, en amerikansk-israelisk plan för störtande av den palestinska nationella enhetsregeringen - denna i sin tur en kompromiss av Hamas gentemot det rivaliserande Fatah efter internationella påtryckningar och bojkotten av den palestinska Hamasregeringen efter valsegern förra året. Aktionsplanen, som enligt al-Majd nu sätts i verket, innebär ”ett kraftfullt slag mot Hamas genom att förse det palestinska folket med dess omedelbara ekonomiska behov genom presidenten (Mahmoud Abbas) och Fatah”, samtidigt som Hamas-styrda projekt, framför allt i Gaza, dräneras på bidrag. Den internationella bojkotten skall kvarstå och Hamas, liksom kan man förmoda alla som stöder organisationen, alltså svältas ut. Samtidigt cirkulerar ett annat dokument, känt som ”The Benchmark document”, med planer på en tidsplan för borttagande av israeliska vägspärrar, och

En nyckelfigur i USA:s anti-Hamasprogram är Elliott Abrams, tidigare dömd för sin roll i den så kallade. ”Iran-contrasaffären”, benådad av president George Bush den äldre strax före dennes avgång 1992, och i dag Mellanöstern-ansvarig inom den nuvarande president Bushs ”Nationella Säkerhetsråd”. Abrams hardline-politik mot Hamas har uppenbarligen stöd i Vita Huset, men kanske inte fullt ut inom utrikesdepartementet. Medan Abrams, vid ett frukostmöte med en grupp judiska republikaner, förklarade att man inte skulle ta så allvarligt på de officiella påtryckningarna mot Israel att nå en överenskommelse med palestinierna, att detta mest var ”för syns skull” och för att ”tillfredsställa européerna och araberna”, så menar uppenbarligen utrikesminister Condoleezza Rice att någon slags lättnader i ockupationen måste genomföras. En annan viktig aktör är arabstaterna. Även om man, enligt initierade bedömare, utan vidare kan se (chefen för den egyptiska underrättelsetjänsten) ”Omar Suleimans hand i detta”, det vill säga politiken mot Hamas, så kvarstår arabstaternas eniga beslut, det så kallade saudiska initiativet, från februari 2007 (och tidigare lanserat år 2002) om ett erbjudande om fred och samexistens med Israel mot återlämnande av samtliga ockuperade arabiska områden och en lösning av palestinakonflikten i enlighet med FN:s resolutioner i frågan. Intrigerna i detta drama, till viss del som inspirerat av Frederick Forsythes ”Krigshundarna”, fortsätter. Ett parallellt scenario, inklusive insättande av någon slags legostyrka, har uppenbarligen iscensatts i Libanon för att, troligen i samarbete med den Hariri-ledda regeringen och i konflikt med såväl president som talman, destabilisera den Hizbollah- och Michel Aoun-ledda oppositionen, luckra upp de palestinska flyktingarnas status och, möjligen, komma åt att etablera en stark militärbas i det för ändamålet attraktiva området Kleiaat norr om flyktinglägret Nahr al-Bared.

Planen att beväpna Fatah togs uppenbarligen redan förra året. öppnande av trafiken, i de ockuperade områdena. En annan, potentiellt starkare, sida av dokumentet kräver att Israel skall ”godkänna begäran om vapen och utrustning begärda av försvarsstyrkor” lojala mot president Abbas. Planen att beväpna Fatah togs uppenbarligen redan förra året. Konkret handlar det om ett 1,27 miljarder dollar-program att lägga sju specialtränade bataljoner, eller 4 700 man, till de 15 000 redan befintliga i det palestinska presidentgardet. I Gaza har stödet huvudsakligen kanaliserats till ledaren för Fatahs ”Förebyggande Säkerhetsstyrkor”, Mohammed Dahlan, som dock - trots tillflödet av USA-tränade paramilitärer över gränsen mot Egypten - verkar ha dragit det kortare strået i striderna nyligen.

Efter avslöjandet av den hemliga aktionsplanen drabbades al-Majd av ett tillfälligt utgivningsstopp, då man ansågs ha ”skadat” Jordanien och ”förolämpat en systerstat” (Palestina). I dag finns materialet dock åter offentligt tillgängligt.

Mohammed Dahlan, som dock - trots tillflödet av USA-tränade paramilitärer över gränsen mot Egypten - verkar ha dragit det kortare strået i striderna nyligen.

gunnar olofsson är bosatt i göteborg. göran segergren är konstnär (www. segergren.nu).


fibintervju

Den uppmärksamme tidningsläsaren kan knappast ha undgått att notera att skriftställaren Jan Myrdal fyllt 80 år. Vecka 29 formligen excellerade i tidningsartiklar om författaren.


fib 19

Vi har jävligt roligt Jan Myrdal och Gun Kessle sammanfattar ett liv i ständig strid. Förläggaren Kalle Holmquist mötte Myrdal för att samtala om de 80 år som gått, döden, och den tid som kommer. kalle holmqvist text ewa wernlid bild

»N

är man kämpar mot den gängse meningen då kämpar man mot Böjgen, säger Jan Myrdal. I Henrik Ibsens Peer Gynt är det Böjgen som representerar den eviga kompromissviljan och anpassligheten. (Vilka knappast är Jan Myrdals främsta kännetecken). Det gäller att hänga med i de litterära referenserna när man pratar med honom. I efterhand kan jag exakt datera första gången jag läste en text av Jan Myrdal. Artikeln trycktes 12/5 1995 i Aftonbladet och hette Skall man slå nazisten när man ser honom? Såhär 12 år senare tycker jag egentligen inte att den är så fantastisk. Men det var något speciellt med stilen och med tillvägagångssättet. Jag var nyss fyllda 17 och det folkhem jag växt upp i höll på att nedmonteras. Något motstånd att tala om fanns inte. Vänstern tävlade i att be om ursäkt och i att kapitulera så mycket som möjligt. I det läget blev min första Jan Myrdal-artikel lika omtumlande som vilken förstagångsupplevelse som helst. Jag läste alla Skriftställning-böckerna, fick slå upp en ansenlig mängd namn för att hänga med, lärde mig en massa och kände mig för första gången tagen på intellektuellt allvar. Aldrig att jag var överens om allting han skrev. Tvärtom, en av poängerna med Jan Myrdals texter tyckte jag var att de tog tydlig ställning och därmed var lätta att ifrågasätta och kritisera. Barndom-serien var god underhållning, men inte så epokgörande för min del. De tidigare romanerna som Jubelvår och Karriär förstod jag mig aldrig på. För mig

har Jan Myrdal alltid varit debattör och folkbildare. Som ofta säger kloka saker, ibland säger oriktiga saker, men som alltid är högintressant. Själv vill Jan Myrdal betona mångfalden. – Det finns en anledning till att jag kallar mig skriftställare. Författare drar lite mer åt poet. Jag har rört mig i nästan alla fält; teknik, konsthistoria, vin. Men inriktningen är densamma. Att förtydliga och medvetandegöra. Det låter kanske lite pekpinnigt men så är det. Även när jag skrivit om vin har jag skrivit om bakgrunden och om sammanhangen. Som 17-åring fick han jobb på socialdemokratiska Värmlands Folkblad. Men i dåtidens enda egentliga intellektuella vänstertidskrift, Clarté, var han inte populär. – Clarté var fint i kanten. Jag ansågs klumpig, det låg mig i fatet under många år. Jag var känd som omöjlig, berättar han. – Ett genombrott kom med den första Afghanistanboken. Det visade sig också genom att jag fick skriva i Clarté igen. Med Att bli och vara 1956 slog jag igenom muren. Det var då jag började få stipendier, även om de inte var så stora. Och hederliga kontrakt. Han fick skriva i Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Läsekretsen växte ordentligt. När vänstervågen från sent sextiotal och framåt resulterade i en mängd nya organisationer, partier och tidningar fick han ännu större utrymme. Att säga att han blev vänsterikon vore att ta i. Stora delar av det som kalllades vänster fördömde ju honom hårt. Men i det som

om myrdal: ”Därför, även när Myrdal har fel, lär man sig alltid något av att läsa honom. Med de flesta andra svenska intellektuella är det tvärtom: till och med när de råkar ha rätt lär man sig inte ett jota.” Aron Etzler i Flamman den 19 juli. ”ett fenomen – en patetisk och uppblåst figur utan grepp om verkligheten; en tragisk kuriositet i ett skräckkabinett av rostiga megafoner som kan lånas ut till en Pol Pot eller en ayatolla. Varför skulle man bry sig om vad ordbehandlaren i Fagersta, begraven i sina lägg, har att meddela omvärlden?” Jackie Jakubowski i Expressen 25 juli.

>


fibintervju

om myrdal: ”Träffsäkert var ordet. Myrdal har aldrig missat en chans att hamna på fel sida.” SvD:s ledarsida signerat Per Gudmundson den 19 juli 2007. ”Den gemensamma kamp liberaler och socialister av Jan Myrdals modell den gången gemensamt förde mot ett groteskt maktfullkomligt socialdemokratiskt etablissemang gör att en hel del av oss fortfarande hälsar varandra med vänskap och respekt. När det kom till en verklig demokratisk kris visade alltså Jan Myrdal, en samtida europeisk intellektuell, inte sällan förlorad i sina egna pojkaktiga fantasier, vad han verkligen gick för. Och det är det vackraste jag kan säga om honom på åttioårsdagen.” Lars Gustavsson om IBaffären och 80:årsdagen på Expressens kultursida den 18 juli. ”Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.” Åsa Linderborg i Aftonbladet 18 juli 2007.

i efterhand kallats den maoistiska rörelsen, framförallt kring Kfml/Skp, var han länge uppskattad. Det var inte förrän i slutet av sjuttiotalet som den svenska maoiströrelsen började fördöma honom. Själv har Jan Myrdal varit partilös sedan han lämnade det gamla kommunistpartiet för snart ett halvsekel sedan. – Men utan att göra något avhopparlarm om det. Så småningom blev det konflikter med vissa inom partiet, men det är en annan sak. Med CH Hermansson behöll jag kontakt hela tiden. Jan Myrdal var med och startade Folket i Bild/ Kulturfront och det var fullt medvetet som man undvek tvetydiga begrepp som vänster och socialism. Istället skulle man lyfta fram de konkreta frågorna.I Folket i Bild/Kulturfront har han bara blivit refuserad en gång. Det var 1975 när han skrev att Gustav Husak (Tjeckoslovakiens quisling) borde hängas i en lyktstolpe. Det blev för mycket för redaktionskommittén. Skriftställningen publicerades dock i boken Avgörande år. I slutet av 1980-talet föll folkhemmet och med den nästan hela vänsterrörelsen. – På sextiotalet skrev jag i Clarté att reformerna har blivit en revolutionär faktor. För om man skulle nedmontera dem nu skulle det skapa revolution. Det är inte längre som på trettiotalet när folk var beredda till arbetslöshet, menade jag. – Det har ju visat sig vara en totalt felaktig analys. Nedskärningarna har drabbat folk hårt men motståndet har varit litet. FiB/Kulturfront finns kvar men har en bråkdel av 1973 års upplaga och och liknar inte mycket den radikala, folkliga veckotidning som den var tänkt att vara. Hela den välorganiserade vänstern försvann. Jan Myrdal säger att han inte har något bra svar på hur det kunde gå så snabbt. – Men av Gun får jag i födelsedagspresent faksimilutgåvor av Rheinische Zeitung 1842-43 och Neue Rheinische Zeitung 1848. Det där tror jag är jävligt nyttigt att gå in och i läsa. Då ser man att det som sker inte är nytt. – De här revolutionära studenterna och akademiker från 1830-talet blir Napoleon III:s vänner i nästa varv. Det är inte konstigare än vad som hände i Sverige under sjuttiotalet. Man får skilja på sken och verklighet. Såhär har det varit i alla tider. Det gäller att hålla ut. Få författare har skrivit så mycket om den egna döden. Flera gånger har han påpekat att vår tid är utmätt

och att han aldrig kommer att hinna med allt han vill göra. Vänsterpopgruppen Doktor Kosmos gjorde 2005 sången ”Jan Myrdals syn på döden” där hans kalla och rationella syn på döden kritiserades. I somras fyllde han 80 år och tiden är mer knapp än någonsin. – Det slammar igen runt en mycket lättare. Det ligger högar med saker man skulle skriva. Mycket av det kommer aldrig att bli skrivet.Den närmaste arbetsuppgiften är att redigera en utgåva av Charles Dickens journalistiska texter. Men det är mycket som drar. – Alla runt om en har olika synpunkter. Min dotter Eva vill väl jag ska skriva grundläggande politiskt. Gun vill att jag ska skriva roliga saker. Min son Janken vill att jag ska skriva mer i principiella ämnen. Alla vill de olika och alla har de rätt. Årets första maj 2007 talade han på Vänsterpartiets demonstration. Det uppskattades inte av alla. ”Får vem som helst tala på våra första maj-möten” undrade Per Sundgren, högt uppsatt vänsterpartist (bland annat före detta borgarråd i Stockholm) på Vänsterpartiets öppna debattforum på internet. Han frågar sig hur partiföreningen i Degerfors ”kan inbjuda en person som Jan Myrdal att tala första maj? Han har energiskt försvarat/ursäktat de röda khmerernas folkmord på det kambodjanska folket, liksom slakten på studenter på Himmelska fridens torg i Peking. För ett vänsterparti som vill framstå som trovärdigt när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter borde en sådan person med råge vara diskvalificerad”. I ett senare inlägg förtydligade Per Sundgren att det egentligen inte handlar om att Jan Myrdal försvarade Pol Pot, det gjorde ju många, utan att han inte ångrat sig i efterhand. Han skrev så sent som 2006 i Aftonbladet att han var där, såg vad han såg och skrev om det. Han hade ingen anledning att ta avstånd. Och det menar han fortfarande: – Jag står för allt jag har publicerat, säger han. Att han däremot ändrat sig ofta är en annan sak. Det han själv brukar ta som exempel är värnpliktsfrågan. Så sent som 1965 deltog han i antologin ”Vägra döda, vägra värnplikt”. Senare kom han att ändra åsikt om försvaret, bland annat på grund av den sovjetiska imperialismens hot mot Sverige. I kalla krigets anpassnings-Sverige var det inte populärt att prata öppet om nödvändigheten av väpnat motstånd mot en utländsk invasion. Första gången han skulle uteslutas ur Penklubben var för att han var ”mot freden”, det vill säga talade högt om rätten till motstånd mot ockupation i exempelvis Afghanistan. På 1990-talet skulle han istäl-


fib 21 Annons:

I Folket i Bild/Kulturfront har han bara blivit refuserad en gång. Det var 1975 när han skrev att Gustav Husak (Tjeckoslovakiens quisling) borde hängas i en lyktstolpe. Det blev för mycket för redaktionskommittén. let uteslutas ur Pen-klubben för att han var kommunist. Till stor del var det samma människor som krävde uteslutning den gången. Jag frågar när han började bli så illa omtyckt. Han säger först att det kom med Barndom-serien. Det var då han fick hela det socialdemokratiska etablissemanget på sig för att han skändat minnet av partihelgonen Gunnar och Alva Myrdal. (Det svängde för övrigt ganska fort. Redan i början av 1990-talet var det istället Jan Myrdal som fick försvara föräldrarna och påpeka att de faktiskt inte alls var rasister som ville tvångssterilisera alla sinnesslöa.) Men han ångrar sig snabbt: – Äh va fan, det började redan med Per Albin. Han försökte få Gunnar att tysta mig när jag hade talat för kommunistiska ungdomsförbundet 1944. Han fördöms ofta av ledarsidor och kultursidor. Men någon replikrätt har han sällan utnyttjat sig av. Är det inte ett problem att själv inte delta i debatten?

De flesta vanliga svenskar har ju fått läsa vad andra säger att Myrdal tycker. Men knappast vad han själv har skrivit. – Problemet är att det inte går. De skulle inte ta in det. Dessutom läser de ju ändå inte vad jag verkligen skriver. – Det enda som skulle hjälpa vore att införa pliktläsning av Myrdal. Ungefär som med Luthers Katekes. Eller som med Maos lilla röda. Det hjälpte ju för övrigt inte. Gun Kessle, fru och arbetspartner sedan närmare 50 år tillbaka, lägger sig i samtalet och menar att man ändå inte kan bry sig så mycket om vad en massa människor säger. – Vi har haft jävligt roligt, säger hon. Myrdal nickar instämmande.

kalle holmqvist är vårdare och frilansjournalist. tillsammans med anders roth har han gjort urvalet till medvetandet gör oss ansvariga. valda texter 1957-2007(murbruk förlag).

Jan Myrdal 80 år. Kom på kalas!

Vi firar att Jan Myrdal fyller 80 år med film och mingel. Folket i Bild/ Kulturfront bjuder in medlemmar och läsare söndagen den 2 september 2007. Vi sätter fokus på Jan Myrdals filmproduktion och visar 14.00 filmen Myglaren på Zita, Folkets bio (Birger Jarlsgatan 37). I samband med filmen talar Stefan Jarl. Efter filmen, vid 16.00 går vi gemensamt till restaurang Kjellsons (Birger Jarlsgatan 36) för snittar och mingel. Där talar Carl Henrik Svenstedt. Anmälan: FiB bjuder de 140 först anmälda på bio. Vi som inte får plats ses på Kjellssons. För 150 kronor ingår snittar och dricka efter filmen. Sätt in pengarna senast den 15 augusti på FiB:s plusgiro 70 45 88-3 och märk talongen med namn och personer.


fibutrikes

REVOLUTIO


fib 23

ONEN

SOM INTE HÄNDE

För det första var det ingen revolution på gång. För det andra fanns där inga människor. Svensk media hade tidigare i veckan kablat ut nyheten om massdemonstrationer i Ukrainas huvudstad Kiev, det hela lät som ett eko från 2004 och den orangea revolutionen – på plats var verkligheten en helt annan. ylva marsh text eric hale bild

D

et är en kylig vårdag i Kiev, människor hukar för snålblåsten och skyndar in på caféer. På Frihetstorget, Maidan Nazalezhnosti, är situationen lugn. Alldeles för lugn. Det väldiga torget ligger nästintill öde, och det verkar som om uppföljaren till den orangea revolutionen inte har samma klass som originalet. Mitt på Frihetstorget står en enorm scen, nedanför den har ett tiotal blå tält slagits upp, vilka vaktas av några huttrande unga män. Det stora torget delas upp i två delar av paradgatan Kreschatyk som löper genom centrala Kiev. På den andra sidan torget finns ytterligare tält i olika färger. Den orangea koalitionens taktik från 2004 är nu allmänt vedertagen, och varje parti har sitt eget tältläger. På ett mindre torg en bit längre bort på Kreschatyk finns ännu en scen. Över den hänger orangea banderoller och även om tystnaden motats bort med ukrainsk pop är avsaknaden av människor lika påtaglig här. Inga flygblad delas ut, inga röster höjs och de tältande demonstranterna verkar fullständigt ointresserade av att värva medlemmar. Om det är en revolution på gång så är det en mycket lågmäld sådan. Max studerar vid ett av de stora universiteten i Kiev och är engagerad i en marxistisk studentförening. Han avfärdar både händelserna 2004 och dagens politiska

situation som en maktkamp inom den styrande eliten. Partierna har ingen genuin vilja att förändra, menar han. Till och med Kommunistpartiet är reaktionärt och saknar inflytande. Maxs vän Sascha håller inte med. Kommunisterna sitter ju vid makten, säger han ogillande, och syftar på premiärminister Janukotvitsj och hans Regionernas Parti. Förvirringen över partiernas ideologiska inriktning tycks vara något som de flesta ukrainare har gemensamt. Yevgenji Ikhelzon, som är nyhetsredaktör vid landets största tidning, Segodnya, är inne på samma spår. Jag är vänster, säger han, men vet inte vad jag ska rösta på. I svensk media är det vanligt att avsluta varje artikel eller tv-inslag om Ukraina med att förklara att grundkonflikten härrör i att den ena sidan är västvänlig och demokratisk och den andra ryssvänlig och auktoritär. President Viktor Jushenko porträttteras gärna som den liberala och västvänliga (läs: den goda) och Viktor Janukotvitsj som den auktoritära och ryssvänliga (läs: den onda). Varje politisk händelse tenderar att analyseras som en geopolitisk konflikt mellan två män som endast har förnamnet gemensamt. Sanningen verkar, som alltid, vara något mer komplicerad.

>


fibutrikes

>

DN.

har publicerat över 400 artiklar om det ukrainska valet. Ingenstans har man på ett genomgående sätt berört det faktum att USA lagt ned nära en halv miljard kronor på att garantera segern för sin kandidat. I England uppskattade The Guardian att kostnaderna för konserterna och tältstaden, med gratis mat, dryck, kläder, tält och LCD-skärmar, under protesterna 2004 översteg hundra miljoner kronor.

Yevgenij menar att de olika partierna inte går att dela in i en traditionell höger-vänster skala. Varken Janukotvitsj eller Jushenko agerar efter ideologiska riktlinjer, politiken genomsyras istället av populism. Detta blir än mer påtagligt vid en undersökning av partiprogrammen. I bästa fall är de vaga, i värsta fall existerar de inte. Om konflikten tycks handla om väst mot öst så beror det på att partierna inte har många andra skillnader att spela på. Under Orangea Revolutionen höjdes kritiska röster om, en inte alltför diskret, inblandning från västvärlden. Pengar skulle ha förts in från USA via organisationer som Freedom House och Carnegie Foundation till intresseorganisationer i Ukraina, till stöd för Jushenkos kampanj. Oavsett hur demonstrationerna finansierades så anslöt sig många Kievbor till oppositionen på Frihetstorget, trots kylan och risken för statliga repressalier. Poulina var en av dem. Jag var där, säger hon, och var med vid de orangea demonstrationerna. Ingen kallar det för revolution längre. Varför? Kanske för att av en revolution förväntas förändring. Ukrainarna har sett regering efter regering bryta samman av inre konflikter, och ord som demokrati, rättvisa och solidaritet har slitits ut i takt med att den orangea färgen flagnat. Poulina är less på situationen. Och hon är inte ensam. Ingen orkar bry sig längre, säger hon. Ett av de största problemen för ett demokratiskt styre är korruption. I Ukraina finns den på minst tre olika nivåer, den sträcker sig från finansieringen av partierna till mutade parlamentariker och vidare till demonstranterna på gatan. Journalisten Yevgenij berättar om hur korruptionen fungerar på gräsrotsnivå. Människor från landsbygden slussas in i tusental till Kiev för att demonstrera. De erbjuds motsvarande 120 SEK om dagen samt en sightseeing av Kiev för att campa i ett blått, orange, rött eller rosafärgat tält på ett av torgen, samt delta i demonstrationerna. Enligt Natalya Shapalova, analytiker på en tankesmedja i Kiev, ser korruptionen lite annorlunda ut inom parlamentet. Ledamöterna i parlamentet utgörs av två sorter, säger hon. Den första sorten är skådespelare

»Jag var där, säger hon. Ingen kallar det för revolution längre.«

och sångare. Den andra sorten är affärsmänniskor. Hon konstaterar torrt att: “Business people dont like to be in opposition.” Så när enskilda parlamentsledamöter plötsligt byter block under pågående mandatperiod blir hon inte helt förvånad. Natalya förklarar vidare att alla partier, oavsett färg, samarbetar med ”big business” alltså de fem-sex olika klaner eller oligarker som sedan Ukrainas självständighet 1991 dominerat ekonomin. Desto mer pengar partierna lånar desto större politiska eftergifter blir de sedan skyldiga oligarkerna. Kanske finns svaret till hur vårens tumult uppkommit någonstans där. Natalya berättar hur premiärminister Janukotvitsj blev anklagad för att köpa till sig ledamöter från oppositionen, en mycket grav anklagelse då de påföljande omröstningarna rörde premiärministerns maktbefogenheter. Det måste ha varit något speciellt som fick flera av ledamöterna inom oppositionen att byta block, att det var Janukotvitsj charmiga sätt är svårt att tro. För att stoppa vidare omröstningar stängde Julia Timoshenkos block av elektriciteten och ockuperade ingången till parlamentet. Kaoset ledde till att parlamentet, Rahovna Pravda, upplöstes. Timoshenko är Viktor Jushenkos bästa vän när de befinner sig i opposition men bittraste fiende när de ska samregera. Hon leder det socialdemokratiska alternativet, men precis som övriga partier betyder det inte mycket för vilken politik som kommer att föras. Det tidigare samarbetet med Jushenko havererade och Timoshenko fängslades för en kortare tid. Janukotvitsj fick premiärministerposten då han i det senaste valet återfått ukrainarnas stöd, om än inte förtroende.


fib 25

Det dröjde inte många månader innan maktkampen mellan president Jushenko och premiärminister Janukotvitsj kom Radohvna Pravda att upplösas. Detta var i april. Sedan dess har händelserna accelererat på ett både bisarrt och farligt sätt. President Viktor Jushenko avskedade inrikesministern efter att denne på uppmaning av Janukotvitsj skickat polisen att kasta ut riksåklagaren från dennes kontor. Jushenko beordrade sedan in 2000 militärer i bussar i för att övervaka myndighetsbyggnaderna. Viktor Janukotvitsj svarade genom att stoppa bussarna från att komma innanför stadsgränsen med hjälp av polisen. Först då tycktes Viktor och Viktor inse att de stod på randen till ett inbördeskrig, skapat av dem själva. Förhandlingar bakom stängda dörrar tog vid. De enades om att nyval skulle äga rum den 30 september och att detta först måste godkännas av parlamentsledamöterna. Parlamentets beslut dröjde på grund av bombhot och allmänt kaos. Anklagelser och motanklagelser om att sabotera avtalet haglade tätt mellan blocken. För att tvinga fram ett beslut kom Jushenko överens med Timoshenko om att tåga ut ur parlamentet tillsammans med sina 168 ledamöter ifall inte parlamentet samlades, detta skulle innebära ett nyval inom 60 dagar. Detta ultimatum fick till följd att parlamentet tillslut valde att godkänna 30 september som datum för nyval. Oavsett hur händelserna kommer att förlöpa så är en sak säker. För att kunna muta till sig parlamentsledamöters röster krävs resurser. För att sätta igång nya valkampanjer kommer det att krävs ytterligare resurser, och partierna kommer att behöva skuldsätta sig ännu en gång. Ett kaos uppkommer inte ur ett vakuum, och det är tydligt att båda sidor har mycket att vinna på att ta sig starkast ur situationen. Oavsett vilken sida som vinner verkar förlorarna vara det ukrainska folket. En lördag i slutet av april hörs applåder och visslingar från tusentals människor, ljudet tränger ner i tunnelbanesystemet och ekar mellan väggarna. Men ovan jord ligger Frihetstorget övergivet och scenen gapar tom. Enorma storbildsskärmar placerade på baksidan av scenen visar hur Janukotvitsj stiger upp på scenen till folkets jubel. Den inspelade demonstrationen fortsätter på storbildsskärmarna. Förbipasserande kastar bara en hastigt en blick på jätteansiktet som utlovar rättvisa, innan de skyndar vidare.

ylva marsh studerar i indien vid central university of hyderabad. erik hale fotograferade.


fiblevandehistoria

Turkiet berör. Ett okänt kapitel i Turkiets historia är de nära förbindelserna med Väst under hela efterkrigstiden. Hur har detta inflytande påverkat landet? ekim caglar text

R

EPUBLIKEN. Den moderna turkiska staten utropades 1923 av landsfadern Mustafa Kemal Atatürk när det Ottomanska riket avvecklats. Han blev snabbt väldigt populär i Väst med sin moderniseringsvilja, där man sekulariserade staten. Fram till sin död 1938 styrdes landet av hans parti CHP (Republikanska folkpartiet). Fler partier tilläts inte förrän 1946, under ledning av efterträdaren Ismet Inön. Efter några år eta-

blerades DP, Demokratiska Partiet, som tog över 1950 med Adnan Menderes som premiärminister. Deras valslogan är klassisk; ”Vi ska göra Turkiet till ett mini-USA”. Menderes skulle bli den som gjorde praktisk politik av den västliga entusiasmen. Redan 1952 gick Turkiet med i NATO efter amerikanska rekommendationer och man skickade trupper till Korea-kriget. 1960 hade Menderes avsatts och avrättats av landets första juntaledning på grund av missskötsel av republiken. I slutet av årtiondet hade en kraftig vänsterrörelse växt

fram. Den klassiska vågen med ”68-vänstern” var handlingskraftig även i Turkiet. Strejker, universitetsockupationer och andra aktioner avlöste varandra. De eskalerande motsättningarna mellan höger- och vänsteraktivister, men även mellan stat och vänsterfolk gjorde att man snart tog till vapen och in på 70-talet fanns en rad framträdande vänsteraktivister som sågs som ett direkt hot mot ordningen, däribland Deniz Gezmis som tillsammans med två vänner skulle avrättas 1972. Gezmis ses än idag som en symbol för hela den turkiska 68-vänstern. En militärkupp ägde rum 1971 för att återigen få ordning på landet innan man övergick till civila regeringar efter en kort tid igen. I de nästkommande valen rös- tades den socialdemokratiske Bülent Ecevit till premiärminister. Att Ecevit vann berodde till stor del på att han under valrörelsen lovade att åtgärda den utländska inblandningen och ”den djupa staten” som stod militären nära. Här skulle snart ”Operation Gladio” bli ett känt begrepp som man från vänster försökte motverka.

O

PERATION GLADIO. Under efterkrigstiden skapades ett nätverk med antikommunistiska gerillagrupper under NATO-ledning i projektet Operation Gladio. Syftet var att beväpna och träna

antikommunister för att i krissituationer ha specialstyrkor redo för att bekämpa fiender både inrikes och utrikes. Väldokumenterade beväpningar av gamla SS-män i Västtyskland och Österrike, samt nyfascister i Italien följdes upp av liknande arbete i Turkiet, som gått med i NATO 1952. Gladio-ingrepp i Turkiet kännetecknas av en generös beväpning av den fascistiska rörelsen MHP (Nationalistiska aktionspartiet) och dess militanta undergrupp Bozkurtlar (Gråvargarna). Denna vapenhjälp, men också militär utbildning finansierades ofta med amerikanska pengar. I de så kallade terrorkrigen mellan höger- och vänstergrupper spelade detta stöd en betydande roll och den kaotiska situationen skapade ”behovet” av kuppen 1971. Snart fortsatte dock de våldsamma sammanstötningarna mellan de polariserade grupperna på båda kanterna. Ett av de värsta brott som NATO och Gladio under sin långa historia gjorde sig skyldiga till ägde rum den 1 maj 1977 på Taksim-torget i Istanbul. Dryga en halv miljon människor hade samlats för olika manifestationer. Folkmassan besköts av gärningsmän som sköt hejdlöst rakt in bland demonstranterna. Antalet döda beräknas vara över trettio och skadade uppgick till över tvåhundra personer. Premiärminister Bülent Ecevit har själv uppgett att beskjutningen ägde rum i över tjugo minuter, mitt framför ögonen på tusentals för dagen apatiska polismän.


fib 27

»De turkiska lagarna innehåller fortfarande den ökända paragrafen 301 där man värnar om den turkiska identiteten. « Gladios turkiska fraktion genomförde under 1970- och 1980-talet oftast operationer under den ökände narkotikasmugglaren och högerextremisten Abdullah Catli, medlem i Gråvargarna. På sitt samvete har han bland annat massakern i Bahcelievler 1978 där sju studenter och tillika medlemmar i Turkiska arbetarpartiet slaktades. Den här typen av attentat var inte sällsynta och bombningar av upp till hundratalet vänsterungdomar kunde äga rum, samtidigt som motsatta grupper försökte svara med liknande medel. Catli ses av många som en av de mest framträdande terroristerna i den turkiska historien, samtidigt som högerextrema fortfarande hyllar honom.

K

ENAN EVRENS 1980-JUNTA OCH SUSURLUK. Likt den föregående juntan ingrep militären den 12 september 1980 för att förhindra eskalerande våld mellan höger- och vänstergrupper för att först och främst förhindra att de senare skulle få ett ökat inflytande. Denna gång skulle USA:s inblandning i juntans förehavanden bli tydligare än förr. General Kenan Evrens installation av juntan firades i Pentagon med att ”grabbarna hade klarat det”, precis som i till exempel Argentina och Chile, mer kända exempel på militärkupper dirigerade av USA. De dramaturgiska likheterna är slående. Dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carters uttalande talar knappast emot detta scenario; ”Efter Afghanistaninvasionen [1979] och monarkins fall i Iran [1979] drog vi en lättnadens suck efter att Evren tagit makten.” Evren skulle hålla makten i tre år som kan räknas som en av blodigaste perioderna i den turkiska historien med tusentals torterade, mördade och försvunna, mestadels med offer från vänstergrupper. På sin

meritlista har Evren bland annat avrättningar av minderåriga, som den 17-årige socialisten Erdal Eren. Under den här tiden kunde den tidigare nämnda Abdullah Catli fortfarande operera under falskt namn. Abdullah Catli är en intressant profil i den moderna turkiska historien. Han nöjde sig inte med att utföra attentat i hemlandet utan var verksam även i till exempel Frankrike. Förutom sina kontakter med italienska nyfascister rörande Gladio-arbete, var han även en person som figurerade med den politiska eliten i Turkiet. I samband med sin död i en bilolycka i den så kallade susurlukskandalen 1996, döpt efter olycksplatsen, kastades ljus över turkisk politiks mörkaste sida. Förutom Catli dog en högt uppsatt polischef och en viktig medlem i det dåvarande regeringspartiet, det konservativa DYP som leddes av premiärminister Tansu Ciller. Förutom de döda i bilen fann man falska id-handlingar, vapenlicenser godkända av regeringen och en betydande mängd narkotika. Pinsamma bevis för maffians och terrorns maskopi med den politiska makten var ett faktum. Att avslöjandet kring samarbete mellan stat och paramilitära grupper skulle komma på det här sättet var en ren slump. Även om inrikesministern avgick efter skandalen försvarade bland annat Demokratiska Partiets (ombildning av DYP till DP ägde rum i maj 2007) nuvarande partiledare Mehmet Agar alla parter. Samme Agar var polischef och utövare av tortyr i stor omfattning under Evren-juntan.

O

CH IDAG? De tecken vi ser idag påminner om en stat som agerar med mäktiga vänner i ryggen, trots att man inte har det väntade understödet längre. Ett turkiskt nej till att låta USA passera

landet för en irakinvasion har ansträngt relationerna mellan länderna och nu hotar den turkiska militären med att gå in i Irak för att förinta den kurdiska PKK-gerillan. Detta mottas inte positivt av Washington som till varje pris vill behålla lugnet i de enda provinserna i Irak som kan klassas som relativt stabila. Turkiets roll som amerikansk satellitstat suddas undan för undan ut. Förutom att militären aktivt avsatte en regering 1997 tror många att Turkiet går en väldigt ljus framtid till mötes. De turkiska lagarna innehåller dock fortfarande den ökända paragrafen 301 där man värnar om ”den turkiska identiteten”, som används för att rikta godtyckliga domar mot regeringskritiker, inte sällan mot den progressiva kurdiska minoriteten. Förutom detta finns det högt uppsatta personer under 1980juntan som fortfarande innehar makt. Att Amnesty i en färsk rapport riktar skarp kritik mot fortsatt användning av tortyr ger knappast bilden av ett land som utvecklas åt rätt håll. Vad behöver då Turkiet? En fortsatt kritisk granskning av landet av externa krafter som tar till vara på den progressiva potential som finns i oppositionen. EU har tagit på sig den rollen med sina förhandlingar, men en union som bygger på ekonomiska intressen snarare än mänskliga rättigheter och ett rättvist statsskick riskerar att även dom att skapa en pseudomodernisering. Se på motsättningar man underskattat och förmodligen förstärkt mellan balter och ryssar i Baltikum och romer i Ungern och Rumänien till exempel. Förra gången turkarna litade på Väst skapade man ett ”mini-USA” och ett blodigt förtryck av oppositionella. Förhoppningsvis blir nästa våg av västligt inflytande mer positivt. Tvivlarna är många.

ekim caglar studerar statsvetenskap i uppsala.


fibkrönika

VAR INTE RÄDD T eva myrdal text

idig juli - efter att den där bilen kört in i det stora fönstret vid entrén till flygplatsen i Glasgow, börjat brinna och skadat bara dem som satt i - var jag i Ravenna och försökte se TV-nyheter. Det var samtidigt som nästan 70 civila bybor dödats av Natos stridspiloter i södra Afghanistan. Kanalutbudet var inte stort. Italiensk TV och CNN. Magert nyhetsmaterial. Samma bildsekvens kväll efter kväll - bilen börjar brinna och uniformerade män gör något med någon som ligger på marken. Upphetsad speakerröst i bak-

legitimitet och har en medveten majoritet emot sig. Om de som är beredda att gå i utländsk krigstjänst i svenskfinansierad uniform bara är en liten begabbad skärva av möjliga rekryter krymper skaran raskt ännu mer. Den som känner landet vet att det inte är en merit här att höra till de annorlunda. Kommer ni ihåg Londonpolisen som sköt ihjäl en brasiliansk medborgare efter bomberna i tunnelbanan i London? Den oskyldige brasilianaren begräts inte av journalisterna. Minns ni andra märkliga bildsekvenser på svenska och utländska TV-nyheter om tillslag i Storbritannien därefter? Kväll efter kväll såg jag i våras poliser som med en pinne (eller batong?) rotade runt i en låda med gurkor. Speakerrösten sade att det var ett genombrott, några före detta koloniserade pakistanier yttrade sig med bestörtning om misstankarna. Sedan blev det tyst. Tills nästa varv med poliser. Nu stormade de uppför stegar – samma fönster kväll efter kväll och sedan zoomade kameran en skåpbil.

”Snörp åt skattetarmen. Inga kulor till Reinfeldts ockupationsarmé.”

Wolfgang Schäuble är i Tyskland ökänd för sina starka konservativa åsikter. Under VM i fotboll 2006 gick det så långt att han krävde att stridsvagnar skulle placeras ut framför arenorna om det visade sig nödvändigt.

eva myrdal är bosatt i skarpnäck.

grunden säger att polisarbetet raskt går framåt. Så taffligt. Vilket uselt genomfört attentat. Vilka sopor till attentatsmän. Men det är OK för mig att de är oskickliga. De är inte mina politiska vänner. Är de emot pågående anfallskrig och ockupationer är de slappskaft som inte orkar arbeta politiskt. Eller så förenar de sitt ockupationsmotstånd med en agenda som inte är antiimperialistisk. Och lämpligare tidpunkt kunde inte nytillträdde Gordon Brown själv genomfört ett attentat. De som spränger på offentlig plats i norra Europa och Förenta Staterna jobbar tandem med ledarna för statsterroristerna i Washington och London. Eftersom de själva går åt kan vi gissa att de inte jobbar åt dem i bemärkelsen agenter som tar betalt. Och den viktigaste medborgaruppgiften nu är inte att ta reda på hur de är kopplade till CIA, Mossad och andra. Viktigast är att se till att finansieringen av pågående ockupationer och anfallskrig upphör. Snörp åt skattetarmen. Inga kulor till Reinfeldts ockupationsarmé. Ingen statsmakt kan genomföra beslut om den saknar

Kommer någon journalist att lyfta förslaget från Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble – det som Saarlands regeringschef Peter Müller stödjer – till första nyhetsplats? Förslaget att Tyskland skall använda utomrättsliga avrättningar (”riktade mord”) mot terrormisstänkta. Det sliter på humöret att vi lever i en tid då ledande journalister så oblygt ställt sig i den statliga propagandans tjänst. Det skaver att människoliv i å ena sidan Europa, Förenta Staterna och Israel och å andra sidan övriga världen värderas så olika av de officiella rösterna. Nå, vissa människoliv kan tillfälligt graderas upp i Darfur och Somalia när det behövs för att ge argument till en ockupationstrupp (naturtillgångar och geopolitiska vinster). Det gnager att propagandamakarna och deras herrar vill skrämma oss till lydnad. För biltrafiken är jag å andra sidan litet rädd ibland. Det är befogat och befrämjar överlevnaden. 201 människor ihjälkörda i Sverige första halvåret 2007. 5 fotgängare dödade och 42 skadade av buss eller bil i Stockholms län under samma tid.


fibrätt&rådligt förra året lade regeringen fram några kontroversiella lagförslag. den allmänna opinionen var fientlig. men hur gick det sen?

är vi övervakade? ingmar folke text

F

örra året lade regeringen fram några kontroversiella lagförslag. De handlade om buggning, militär trupp mot folket, telefonavlyssning och annan tvångsmedelsanvändning i ett skede där det ännu inte finns någon misstanke om brott; vidare om att FRA skulle få spana av alla slag av signaler även sådana som går i tråd förutsatt att signalen vid något tillfälle passerar rikets yttre gräns. Den allmänna opinionen, som den avspeglas i medierna, var snarast fientligt inställd till flera förslag. Hur gick det sedan? Riksdagen antog förslaget om att militär skall få hjälpa polisen med att bekämpa

medel få information om detta i efterhand. Utredningen blev klar i november 2006 och föreslog en lag om sådan underrättelse till berörda personer. I juni i år skickades ett bearbetat förslag på remiss till lagrådet, som gav klartecken. Vi kan alltså vänta oss att regeringen i höst lägger fram en proposition om sådan rätt till efterskottsinformation. I samband därmed vill regeringen med all säkerhet att riksdagen skall anta förslagen om buggning och s.k. förebyggande tvångsmedelsanvändning. I juni i år bestämde riksdagen att förslagen som angår signalspaning, FRA:s möjligheter att avlyssna och läsa samtal och meddelanden som passerar Sveriges

även om ett reaktionärt lagförslag återkommer i oförändrat skick efter ett års uppskov, så har man ju ändå fått fördelen av att lagen under detta år inte har varit i kraft. terroristbrott. Som läsarna av denna spalt vet, kan med terroristbrott förstås en hel del. Detta förslag uppmärksammades inte alls i de stora medierna. Men de övriga lagförslagen har ännu inte gått igenom. På våren förra året bestämde riksdagen att buggningslagen och bestämmelserna om s.k. preventiv tvångsmedelsanvändning skulle vila i ett år. För att göra dessa lagförslag smakligare lät regeringen utreda om det går att låta folk som varit föremål för hemliga tvångs-

gränser, skall vila ett år. Vi kan nog vänta oss att regeringen och socialdemokratin under detta år försöker sy ihop en kompromiss som skall kunna gå igenom i riksdagen. Har en frihetsvärnande opinion vunnit något redan? Även om ett reaktionärt lagförslag återkommer i oförändrat skick efter ett års uppskov, så har man ju ändå fått fördelen av att lagen under detta år inte har varit

i kraft. Det är svårare att bedöma värdet av att polisen och andra myndigheter som utsatt någon för hemliga tvångsmedel i efterhand måste berätta om det för den berörde. Underrättelseskyldigheten enligt lagrådsremissen är nämligen inte oinskränkt. Under tio år, 1965-75, utsattes De Förenade FNL-gruppernas kontor för telefonavlyssning. Hade den nu föreslagna regeln om underrättelseskyldighet gällt vid den tiden, hade myndigheterna sannolikt inte behövt informera då avlyssningen upphörde. Även om framgångarna hittills måste bedömas som begränsade, kan det vara värt att fundera på vad som lett till dem. Jag tror att det är den relativa bredden i opinionen snarare än styrkan och djupet som varit avgörande. Hade motståndet kommit bara från vänsterpartiet och miljöpartiet och deras mer eller mindre likasinnade utanför riksdagen, hade det varit lätt att köra över. Det var när opinionen mot förslagen gjorde åtminstone några inbrytningar bland borgerliga opinionsbildare och juridiska instanser som till exempel advokatsamfundet som den blev svårare att negligera. Om det fortsättningsvis skall bli möjligt att stoppa denna frihetsfientliga lagstiftning, krävs emellertid mer. Det inses lätt, när man betänker att ett riksdagsparti, fp, trodde sig kunna attrahera väljare genom sin positiva inställning till buggning som partiet lyfte fram på sina valaffischer. Hur åstadkommer vi att ett politiskt parti i stället får skämmas för sin åstundan att kallocainisera Sverige?

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i föreningen fib-juristerna. (www.tffr.org är adressen till föreningens tidskrift för folkets rättigheter)


fibstaden fibstaden

konsten att förä Gatukonsten växer. I boken Playground Sweden som utkommer i höst på Dokument förlag har 30 gatukonstnärer från hela landet intervjuats. Läs vad de själva har att säga ivar andersen, kristian borg, sverker ohlsson text & bild blue/göteborg Med projektet Grafitta, som har ”lite att göra med graffiti och mycket att göra med konst”, vill snart 30-åriga Blue skapa kreativa andrum. Lära unga att ta tillvara sin inre kraft. ”Det finns så många väggar jag skulle kunna tänka mig att förvandla, och det finns ju en hel armé med barn som skulle ställa upp helt frivilligt.” Hennes verk befolkas ofta av mytiska figurer. Stora färgsprakande kreationer över hela hus. ”Jag var ett ensamt barn och blev alltid missuppfattad. Det skapade en direktkontakt med en sagovärld.”

D

et blir mer konturer och kontraster. Det sätter ju kanter och skarpa hörn på allting”, svarar Göteborgsbaserade Blue på frågan om vad som händer med hennes fantasilandskap då de appliceras på stadens arkitektur. ”Men samtidigt är det dubbelt. Mina motiv suddar också ut de ännu skarpare kanterna som fanns där innan.” Gatukonstens arena, dess målarduk, är det offentliga rummet. Målgruppen är alla som rör sig i det. Men staden är inte som andra målardukar. Den är inte ett statiskt medium. Gatukonsten förändrar staden, synliggör undanskymda hörn, omdefinierar tomma ytor och skapar nya forum för interaktion. Men staden påverkar i sin tur också konsten. Dels genom sin egen dynamik, dels genom invånarnas reaktioner. ”Det blir mer konturer och kontraster. Det sätter ju kanter och skarpa hörn på allting”, svarar Göteborgsbaserade Blue på frågan om vad som händer med hennes fantasilandskap då de appliceras på sta-

dens arkitektur. ”Men samtidigt är det dubbelt. Mina motiv suddar också ut de ännu skarpare kanterna som fanns där innan.” Gatukonstens arena, dess målarduk, är det offentliga rummet. Målgruppen är alla som rör sig i det. Men staden är inte som andra målardukar. Den är inte ett statiskt medium. Gatukonsten förändrar staden, synliggör undanskymda hörn, omdefinierar tomma ytor och skapar nya forum för interaktion. Men staden påverkar i sin tur också konsten. Dels genom sin egen dynamik, dels genom invånarnas reaktioner. Gatukonsten omdefinierar det befintliga rummet. Att integrera verk i omgivningen anses ha ett estetiskt egenvärde och samspel med specifika platser blir ett kriterium för framgång. Detta påverkar i sin tur konstens storleksordning. Störst är inte nödvändigtvis bäst när syftet är att gå i dialog med omgivningen. De professionella konstgangstrarna har arbetat med vad de kallar urbana obser-


fib 31

ändra städer vatörer. Konkret handlar det om att utrusta vattenledningsstolpar med små ögon av mosaik. Ingreppet i det befintliga är lika minimalt som välavvägt. Ögonen ger inte intryck av att vara ett ingrepp i stadsmiljön. Tvärtom framstår de som den sista pusselbiten som får en större bild att framträda. Eller som konstgangstrarna själva uttrycker det: ”De där observatörerna, de finns egentligen redan. Vi bara hjälper till att sätta ögon på dem så att de kan se.” Enligt konstgangstrarna beskriver olika platser själva hur de bör utsmyckas. Det handlar som konstnär bara om att lyssna. ”Om en plats frågar efter en kritteckning så måste den ju få det. Ofta skriker nylagda asfaltsbitar att de vill ha krita. Sedan kanske det finns en massa grå väggar som kräver färger, och andra platser kanske tycker att de är bra som de är. Alla platser är ju olika.” Konstgangstrarnas kritteckningar är inte olagliga, men väcker ändå reaktioner. De bryter av ett ordnat mönster och ger gatorna en vildvuxen, okontrollerbar dimension. ”En kritteckning som det ser ut som ett barn har gjort, det får man göra. Men sen kan det

hända att man gör en kritteckning som det inte ser ut som ett barn har gjort, och då tycker de att man inte får göra så. Men det får man ju ändå göra, för annars måste någon gå och jaga alla barn som gör hopphagar.” Detta är typiskt för mycket gatukonst, särskilt den mer konceptuella. Dess uttryck är ofta oförargliga. Dess implikationer är det inte. Prao har på olika platser i Stockholm monterat upp vita skåp, fyllda med ett basutbud för hemlösa. Vissa av dem innehåller mat. Andra hygienartiklar som rakhyvlar, plåster, kondomer och bindor. Han fyller med jämna mellanrum själv på sina skåp, men förhoppningen är att detta ansvar ska övertas av de boende i områdena där skåpen monterats. Prao ogillar tanken på välgörenhet, men menar att skåpen kan fylla en funktion ”i väntan på en anständig socialpolitik”. Precis som De professionella konstgangstrarna ser det som sitt ansvar att ta hand om olika platser arbetar många gatukonstnärer med uttryck som syftar till att tillföra staden något. Konst som tar hand om sin närmiljö.

>


fibstaden

>

Poke the Pirate/Stockholm har bara ett motiv: en piratbjörn. Det har han tryckt på klistermärken, sprejmålat eller sågat ut i plywood. Han målar också graffiti, men det uppskattas inte av föräldrarna. För att inte göra dem besvikna har han tonat ner graffitimålandet och koncentrerar sig på sina andra uttryck. ”Det är jobbigt när de man gillar hatar det man älskar. Men när jag flyttar hemifrån och börjar jobba ska jag börja måla mer igen.” Gatukonsten ska avstå från politiska budskap, säger han. Piratbjörnen betyder ingenting, är bara ett motiv som är lätt att ta till sig. En gatans logotyp.

Elpënor/Stockholm är tjugofem år, en välartikulerad konststudent med en pragmatisk inställning till sitt konstutövande. ”Det är otroligt frigörande att ha möjlighet att växla. Ibland jobbar jag med rent måleri eller skulptur, ibland känner jag för att helt opretentiöst slänga upp lite affischer. Det är så olika världar. Men det finns fina saker i båda.” Han lockas av att människor genast får se resultatet, en inställning han bär med sig efter många års graffitimålande. ”Du kan förändra en vägg precis som du vill och behöver inte ens stå för det. Du är bara en okänd person i ett slags mängd. Det bara är och behöver inte förklaras – gilla det Folke /Stockholm Bland alla nattliga flanörer måste Folke anses vara en av de flitigaste. Under tre års tid har han satt upp tiotusentals klistermärken med underfundiga, vitsiga, intetsägande, lätt filosofiska eller politiska budskap. Folke är trött på skiten, Jag kan inte sova, Folke ska ta tillbaka makten över det offentliga flummet. Folke ser på sitt frekventa klistrande som en lek, men hoppas också väcka någon form av reaktion. ”Jag vet inte om de som ser det blir glada, men de tänker någonting mer än om det inte hade suttit ett klistermärke där. Och det är det som är hela grejen.”

”Reklamen finns det ju inte mycket kärlek i. Och affärerna kan var bra och mysiga, men det handlar ju ändå om att kränga grejer”, säger Erik från Malmö Streets Project. Men jag tror att de flesta gillar våra gatstenar. Att de uppfattar det som att vi tar ett ansvar för staden.” I en stad som är så stor att dess invånare blir anonyma för varandra måste delaktighet skapas genom annat än personliga kontakter. Verk som Eriks gatstenar blir på det sättet mer än bara estetik. De fyller de sociala tomrum som uppstår i den urbana stadsplaneringen. Och kanske är det också därför mycket av gatukonsten, åtminstone ännu så länge, är förbehållen storstäderna. Kanske genererar de ett brus som individer känner sig tvungna att överrösta. Det tror åtminstone Kurry från Åskliljorna. Gruppen är egentligen stockholmsbaserad, men själv bor hon för tillfället i en mindre stad för att studera animation. ”Det finns ett större behov att utrycka sig i städerna, och dessutom fler platser att göra det på”, säger hon. ”Folk som bor i de små

hålorna behöver väl också få se någonting fint. Men det är lite svårt att veta var man ska sätta saker. På de två elskåp som finns?” Gatukonsten gör staden till ett gallerirum. Och liksom gallerister hänger gatukonstnärerna sina tavlor med omsorg. Över Sergels torg i Stockholm vakar en piratbjörn med ögonlapp, omgiven av en guldram. Den har hängts upp av Poke the Pirate. Han passerade ofta platsen, och kom fram till att den behövde dekoreras. ”Jag lägger alltid märke till platser”, säger han. ”Där skulle man kunna sätta upp en tavla eller där skulle man kunna måla nåt. Det är väl som skateboardåkare tänker, där kan man göra nåt trick. Man ser ju jämt ställen man kan använda.” Men staden är ett gallerirum utan tydliga gränser. Dels i rent rumslig bemärkelse, dels genom att besökarna har frihet att göra vad de behagar med den utställda konsten. En frihet som flitigt utnyttjas. Och som ibland förändrar konstens innehåll långt bortom konstnärernas intentioner. Ett av Praos tidiga verk föreställde Sveriges

de professionella konstgangstrarna (Södertälje) är hemlighetsfulla och uttrycker sig kryptiskt. Hur många de är och vad de gör till vardags vill de inte berätta.”Att vara konstgangster är någonting man föds till. Alla konstgangstrar delar visionen om att släppa in framtiden i världen och omforma sakerna så som de egentligen vill vara”, säger en av dem. Visionen kan uppnås på många sätt. Genom att sätta ögon på vattenledningsstolpar, så att de kan samla in information som hjälper världen framåt. Eller genom en ”plan mot ensamheten”: ett hundratal gula parkbänkar utplacerade på olika platser i världen. Den gula färgen signalerar att den som sätter sig på bänken vill ha någon att prata med.


fib 33

Gatu-Beda/Stockholm är ett konstnärligt projekt som går ut på att undersöka gatukulturen genom konsten och lyfta kvinnligt hantverk i en mansdominerad ungdomskultur. Men också att problematisera den elitism som utmärker konstvärlden. ”Det är en stor lättnad att man inte kan sälja gatukonst. Det är avskyvärt att sälja sina grejer. Gatukonsten är gratis och till för alla. Så borde annan konst också vara”, säger Gatu-Beda. Konstnärens 85-åriga alias Gatu-Beda har bland annat placerat ut små vita gipshus på Stockholms Monopolgator. ”Det var ett sätt för mig att lära mig att hitta i staden”, säger konstnären, som ursprungligen kommer från skånetrakten. Prao. Gatukonsten är ett medel att etablera en politisk medvetenhet hos allmänheten, anser tjugotreårige Prao. Politiska ställningstaganden kan man se i majoriteten av hans verk. ”Konst har ju alltid använts i politiska syften, på Nordirland, i Palestina, överallt.” I elvaårsåldern började Prao måla graffiti. Men lösningsmedlet i sprejfärgen var för starkt och han började hosta blod. Då väcktes intresset för andra uttryck i det offentliga rummet. I dag använder han allt från papier-maché till affischer. ”Om man inte har pengar är det här det enda sättet att visa vad man vill.”

monark, Carl XVI Gustaf, med en uzi riktad mot tinningen. Motivets två delar var utförda på varsin affisch och klistrades upp i det av tradition högborgerliga Solna. Men i kontakten med invånarna kom högmålsbrottet att omvandlas till en hyllning. ”Folk skrapade bort uzin och lät kungen sitta kvar, så helt plötsligt var det bara en massa kungar över hela Solna”, berättar Prao. ”Men det är väl i alla fall bra att de lägger sig i, tanterna.” Gatukonsten vandaliseras, modifieras och plockas ibland ned för att pryda privata vardagsrumsväggar. Förgängligheten är gatukonstens vardag. Som konstnär är det bara att acceptera det. Eller, som de flesta gör, låta sig inspireras av det. ”Det är en befriande känsla när man sätter upp någonting, att det kan sitta en vecka och sen är det borta”, säger Elpenor. ”Det skapar ett tomrum och så vill man göra nytt. Jag gillar det.” Gatukonsten tar stadens utrymme i anspråk, men den kan inte ställa krav på att få ockupera det för evigt. Gatu-Beda tillverkar hus, skulpterade utifrån förlagor från spelet Monopol. När hon placerar ut dem på Stockholms gator, samma gator som figurerar i det välbekanta sällskapsspelet, väcker de förvirring. Men även frågor om vem som äger staden. Och vad som händer om någon gör anspråk på att

äga, men utan att vilja betala för sig. ”Så länge jag väljer att verka i det offentliga rummet så får folk göra vad de vill med mina hus”, säger Gatu-Beda. ”Gillar man inte det jag gör är det bara att ta bort det. Jag inkräktar ju mycket mindre än vad reklam gör. Mina grejer får man ta bort, men tar man bort reklam är det olagligt.” Tillgången till det offentliga rummet är reglerad. Kommersiella budskap är välkomna i staden, till skillnad från spår av dem som bor i den. En av förklaringarna från politiker och ordningsmakt är att olovliga uttryck i det offentliga är ett tecken på tilltagande förfall. Skadegörelse uppfattas som ett tecken på att rättsstaten förlorat kontrollen över samhället. Om en krossad ruta inte lagas kommer den att inspirera till mer vandalisering. Om tags inte saneras väntar stölder, personrån och annat elände. Det är ett resonemang som få gatukonstnärer skulle skriva under på. ”Om staden skulle låta tio reklamtavlor vara vita så skulle någon kanske skriva kuk och fitta på de första”, säger Stockholmsbaserade Folke. ”På de andra skulle folk försöka rita något. Och de sista skulle vara skitsnygga för ryktet skulle sprida sig och folk skulle åka dit och verkligen göra bra grejer.”

boken playground sweden ges ut på dokument förlag i september.

Malmö Streets Project är en grupp som byter ut och modifierar stadens stenar. En sten pryds av ett foto av en kravallpolis. En annan har de gjutit själva och målat ett rött hjärta på. ”Allt är bättre än bara betong och asfalt”, säger Erik, snart trettio år och lärare i grundskolan. ”Det är tillfredsställande att göra det, och de flesta gillar att man för in en mänsklig del i staden.” Erik har tidigare arbetat med reklamsabotage men tröttnade på att göra ”arga politiska affischer som ingen läser”. Att ta initiativ till att förändra sin stadsmiljö handlar om att på ett smart, roligt och kreativt sätt visa sin kritik mot det rådande, menar han.

Förutom Kurry består Åskliljorna (Stockholm) av Kiwi och Fluffy Killer Wolf, tre tjejer i tjugoårsåldern som oftast tecknar ansikten, flankerade av något antikommersiellt budskap. De är förmodligen Sveriges snällaste gatukonstnärer. De har aldrig använt sprejfärg. Det förstör miljön, tycker de. Istället använder de tejp, det ska vara lätt att ta ner verken. De ser sin konst som en gåva till andra. Ett tag smög de ner små papperslappar i främmande människors väskor och fickor. En sorts lyckokakor. ”Jag tycker att det är så fint att ge det här till andra, små saker på oväntade ställen”, säger Kurry.


fibstaden

Proteströrelse med glimten i ögat Rondellhunds-rörelsen väckte frågor om medborgarkonst, vandalism och det offentliga rummet. Johan Kellman Larsson söker svaren. johan kellman larsson text hopp louie bild

»D

en här rondellen här framme tror jag blir bra, vi får hoppas att den inte är upptagen bara. Piteå, vintern 2006. Snön lyser vit längs vägarna. Tre unga kvinnor kör runt i en bil och letar efter en lämplig rondell att placera ut en tyghund som de själva skapat. Bilderna är hämtade från en kortfilm gjord av Tove Eriksson som jag hittar på Internet. Filmen heter Rondellhunden och belyser det som tog sin början för ungefär ett år sedan i Linköping. Konstnärinnan Stina Opitz fick i uppdrag att pryda en av stadens nya rondeller. Hon valde att skulptera en hund, men efter bara en vecka bestämde sig någon för att slå sönder konstverket. Vad vandalen inte visste var att hans gärning skulle ge upphov till en mindre folkrörelse. Snart stod det en ny hund i rondellen och sedan en till i en annan. På den vägen fortsatte det och efter ett par månader hade rondellhundarna spridit sig över hela landet. Kvinnorna i filmen Rondellhunden tycks vara överens om att det finns ett politiskt inslag i vad dem gör. – För mig är det viktigt att konsten tillhör folket, och så är det ju inte idag. Jag tycker om att det genom ron-

» Det borgerliga styret i Stockholm har sedan maktövertagandet tagit hårdare tag mot olaga affischering och bland annat infört en 24-timmarsregel som går ut på att alla budskap i det offentliga rummet som inte sitter på reklamtavlor ska förstöras inom ett dygn.«

dellhunden är folket som står för konsten - inte Ernst Billgren eller någon annan figur ur det konstnärliga etablissemanget, säger en av kvinnorna i filmen. Intresset för den här typen av ”fri konst” – en slags medborgarkonst, eller gatukonst, har ökat påtagligt i Sverige de senaste åren. Med gatukonst menas en obeställd konst i stadsmiljö. Men att sätta upp klisterlappar på grå betongväggar, placera ut tyghundar i landets rondeller eller måla ett elskåp rött, är förbjudet och räknas som skadegörelse. I media reduceras ofta gatukonstnärerna till simpla ligister med exhibitionistisk läggning. Men man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna alternativa röster. Cecilia Andersson är utbildad vid institutionen för bildpedagogik på Konstfack. I sin doktorsavhandling, som färdigställdes i slutet av förra året, undersöker hon var gatukonsten uppstår och varför. – Jag har definierat gatukonsten som estetisk produktion och kreativ praktik, en konstform helt enkelt. Men även som en form av symboliskt motstånd. Gatukonstnärerna vill ta en plats i staden och använda det offentliga rummet, som ju utvecklades ur en demokratisk idé, till att sprida estetiska produktioner. Cecilia Andersson menar att den främsta skillnaden mellan vanlig konst och gatukonst är att det i gatukonstvärlden inte finns några ekonomiska vinstintressen. – Konsten med stort K är en etablerad institution, accepterad och inlemmad i högkulturen. Gatukonsten är informell, ”fri”, även om den också har börjat bli en form av egen institution, med normer och hierarkier. Precis som Cecilia Andersson hävdar även flera ledande medieteoretiker, däribland Noam Chomsky och Naomi Klein, att det är storföretagens strävan att skaffa sig


fib 35

kontroll över informationsflödena som leder till att fler gatukonstutövare känner ett behov av att inte låta reklamen – som invaderar varje ledigt utrymme i samhället och ockuperar människors tankar – ta över. Gatukonstnärerna, menar Klein, vägrar låta reklamen forma deras livsstilar och tar därför på sig rollen som ett slags konsumtionssamhällets gerillasoldater. Inom etablerad politik verkar dock inga klockor ringa. Det borgerliga styret i Stockholm har sedan maktövertagandet tagit hårdare tag mot olaglig affischering och bland annat infört en 24-timmarsregel som går ut på att alla budskap i det offentliga rummet som inte sitter på reklamtavlor ska förstöras inom ett dygn. Dessutom har man valt att sparka ut graffitin från den kommunala Kulturskolan. Samtidigt breder de massproducerade kommersiella budskapen ut sig allt mer, företagsloggor och reklamslogans täcker stora delar av det offentliga utrymmet. En av Stockholms flitigaste gatukonstnärer kallar sig för ”Hoplouie”. Han menar att det gäller att vända på perspektiven, att det är absurt att stora företag med makt och pengar har rätt att sätta upp gigantiska reklamaf-

fischer för att sälja sina produkter, medan den vanlige medborgaren inte får ta någon plats överhuvudtaget. – Jag tar mig rätten att sätta upp mina egna grejer var jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det är givetvis ett politiskt ställningstagande i sig. Jag äger staden jag bor i tillsammans med de andra som bor i den, oavsett vad storföretagen tycker om saken. ”Hoplouie” vägrar erkänna marknadens logik, som han uttrycker det. – Jag ser reklam som hjärntvättande nedskräpning och skulle gärna se att all reklam byttes ut mot folks egna kreativa uttryck i vårt gemensamma offentliga rum. ”Reklamen”, säger Brad Pitts karaktär Tyler Durden i filmen Fight Club, ”har fått oss att jaga bilar och kläder och jobb vi hatar – så vi kan köpa skit som vi inte behöver.” Och även om alla inte är beredda att dra resonemanget riktigt så långt kommer gatukonsten, som kontrast till den kommersialiserade och vinstinriktade delen av samhället, förmodligen fortsätta vara intressant för den som bryr sig om en folkets kultur.

johan kellman larsson studerar historia på södertörns högskola.

GATUKONSTNÄRER I KRIG Stockholms gatukonstnärer har förklarat krig mot stadsbyggnadsoch trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m). Krigsorsaken är Stockholms stads nolltolerans mot klotter: ”Jourtelefon för golare, utökad sanering, högre straff och nya tvångsmedel för polis är redan verklighet. Målningar, tags, affischer och klistermärken tas bort för att ge plats åt ännu fler reklamtavlor. Vi som vägrar bo i en stad där företagens köpbudskap går före invånarnas egna kreativa uttryck låter oss inte köras över av Stockholm stads korståg. Vi ristar, klistrar, sprayar, målar, rollar och ritar därför orden MIKAEL SÖDERLUND WAS HERE på brofästen, betongväggar, bänkar, elskåp och alla möjliga ställen runt om i vår vackra stad.” Gatukonstnärerna PRAO och Hop Louie motiverar på Streetart.nu sin krigsförklaring.


fibpoesi Lars Forssell Lars Forssell har alltid funnits där. I radion på 1950-talet, i tv på 60-talet, ibland i egen person, men oftare som upphovsman till oräkneliga visor, kabaréer, dikter och pjäser. Som så många andra i sin generation (Stig Claesson, Tage Danielsson, Marianne Höök, Jan Myrdal, Pär Rådström och Beppe Wolgers för att nämna några) ville han nå en publik. Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort stund, innan dörren åter stängdes till reservaten. Men viljan hade sitt pris. När Tage Danielsson och Lars-Johan Werle gjorde fiasko med operan Änglamark (baserad på filmen) jublade kritikerna skadeglatt. Och när Jan Myrdal och Rune Hassner fick en miljonpublik med filmen Myglaren stängdes porten effektiv för parets vidare filmproduktion. I ett ögonblick av dyster klarsyn skriver Lars Forssell: ”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. 1979.) Var klyftan mellan fin- och populärkulturen stor på 1950-talet har den vuxit till ett Ginnungagap i dag. Åt eliten Dramaten på det att folket må nöja sig med dokusåpor och kvartskändisar. Det manifest han och Pär Rådström skrev (återgivet på annan plats i tidningen) kunde stå som en fjärde paroll för kulturfronten. Och under många år stödde han och medverkade i Folket i Bild. En gång, det var i advent för snart tjugo år sedan, ordnade tidningen en författarafton i Strindbergssalen (numera Intima teatern) i Stockholm. Nils Granberg och jag vankade i foajén. Skulle Forssell dyka upp eller skulle han – som så många gånger förr – lämna återbud i sista minuten - eller bara utebli? Men han kom. Samlad och vid gott humör. Han läste sin dikt ”Ola med handklaveret”. Och som han läste. Övriga medverkande för ursäkta. Den här kvällen var Lars Forssells. Vad kan vara lämpligare än att till hans minne åter publicera dikten om spelemanen som så när förändrade världen. Och vem vet. En dag kanske han lyckas. TOM CARLSON

ola med handklaveret en sorgsen visa lars forssell text emma hanquist illustration Idag ska fröken berätta för er – Kajsa, var snäll och sitt stilla! – om en pojke som spelade handklaver så vackert att tårarna strömmade ner på allt folk här i Tomelilla. För här var han född, i Österlen, i vår grönskande böljande trakt men hans rykte, det spreds till Kivik och Ven och man slutade leva som hästar i sken och begrep att musik, det är makt. Ja, hans rykte det spreds från by och till stad – Kenneth, sluta nu stimma! – och gjorde vareviga människa glad, hans polskor, de var som ett lördagsbad, man förstod att man gått som i dimma och aldrig sett livet i ögonen och aldrig hört endräktens toner, bara trampat och stampat och trampat igen på varandra och aldrig skonat en vän när man ville till samhällets troner! Och Olas rykte – för så var hans namn – det nådde till självaste Slottet och Silvia slöt honom i sin famn och Konung Carl Gustaf han blev som ett lamm och tog gråtande avsked från brottet att jaga och skjuta oskyldiga djur och började odla pioner och Statsministern, han röt i sin lur åt Kanonfabrikörn i Bofors – han blev sur – att sluta gjuta kanoner ”Konvaljens avsked” ljöd genom stan – den blev stilla och underligt ljus – För bilarna slutade vråla och barn slog kullerbyttor på Fridhemsplan till ”Avestaforsens brus”. Så hände det att en representant för Förenta Nationerna fick höra Ola spela så dant

på sitt handklaver från bas till diskant och vart alldeles till sig av tonerna. Och Ola han flögs till New York minsann! (Där har ju FN sin skrapa.) Och där slåss gubbar från alla land och var gubbe anser sin sanning för sann och motståndaren kallar han apa. Var tysta nu, ungar, och hör nu på! När Ola drog ”Livet i Finnskogarna”, ja, vad tror ni hände? Jo, Ann-Kristin, då börja`gubbarna kesa och dansa på tå som förr här i Skåne på logarna! Ola reste till Kina, Moskva och Berlin och vart han kom blev resultatet att alla som lyssna`till melodin, de tyckte den lät så trevlig och fin att de alldeles glömde Hatet! Det gick som en havsvåg av dragspelsmusik där Ola for genom världen och överallt slutade småtjafs och skrik och ingen gick över andras lik och så kom han till djungeln på färden. Där satt han i djungeln i Afrika alltunder ett ambakträd och de tyckte han spelade jättebra, elefanterna, lejonen, zebrorna, ja, faktiskt att de sjöng med! Schakalerna skutta`och mamborna log när de hörde dragspelets röst och noshörningar och flodhästar tog varandra i famn och det drog, det drog en vals genom vrålapans bröst… Men då! Som Ola spela´så säll slog plötsligt en panter ner och rev Ola i bitar en sammetssvart kväll när stjärnorna sjöng som ett dragspelskapell och bet sönder hans handklaver! Vilket gny, vilket vrål, vilken sorg, vilket larm


fib 37

i Afrikas stjärnströdda natt! Där stod alla djuren bleka av harm och fast vinden var torr och natten var varm var det iskalla, hyenornas skratt... Då steg lejonet fram, djungelns talesman, bland de tropiska buskarnas löv. Du är svart och ett odjur, panter, röt han, du har tystat dragspelsmusiken som vann alla hjärtan i djungeln från skog till savann, du har dödat endräktens fackla som brann – han var så ilsken att strofen gick vill och fick nästan tre tusen versrader till! – Du odjur, du odjur, fortsatte han din dödande tass är Djävulens klöv, du är faktiskt värre än Människan! Då sa pantern: ryt högre ifall du kan, jag är nämligen lite döv! Vill ni fråga något? Ja fråga du Sandra!

Var det något du ville få sagt? Nej, nu gör vi åter vapen åt andra och politikerna förtalar varandra och kungen, ja, han går på jakt! För tystnad har Olas handklaver – Karl-Henrik, nyp inte Camilla!– så friden på jorden finns inte mer i Förenta Nationernas högkvarter eller här i vårt Tomelilla! Men en gråkall dag, Marianne och Helen, när ni bara bråkar och grälar, om ni hör långt bortifrån Österölen en valsmelodi, försonlig och ren, är det kanske Ola som spelar...

lars forssell (1928-2007) var författare poet och dramatiker. emma hanquist är illustratör (www.emmahan.com).


fibsettlästhört kultur som politik och trivsel

för båda riktningarna var ett förakt för populärkulturen, som folks dansande och spelande. Antingen för att dragspel, dans Kulturen och arbetarrörelsen| och fotboll inte var fiint nog eller så för att Per Sundgren | Carlssons fördet stod i vägen för utbildning av antingen lag fackliga funktionärer eller av proletära Förhållandet mellan arbekampgeneraler. Även liberaler och kontarrörelsen och kulturen servativa kunde stödja bibliotek och även har väl aldrig varit någon folkhögskolor som Brunnsvik med baktanrolig visa precis. Riktigt ken att bildningen gjorde arbetarklassen hur illa det varit frammer samarbetsvillig. går av Per Sundgrens Senare, efter andra världskriget kom en bok med undertiteln tid av förhoppningar om en ny vänstervåg Kulturpolitiska strävanden från Palm till och kommunisterna satsade på en enad Erlander. Från första stund har det handlat kulturvänster kring ett kulturpolitiskt proom att få arbetare att lära sig överhetens gram. Världspolitikens kalla krig knäckte fina bildning och kultur. Ja kanske inte de förhoppningarna och broarna revs första stund. August Palm och fler med igen. Från denna period skriver Sundgren honom i den tidiga arbetarrörelsen var inte mycket, men mest om debatten kring olika särskilt till sig i byxorna för överheten. Inte program, där socialdemokraternas idag heller för dess kultur. Men för Branting och framstår som genant världsfrånvänt, med ”intelligensan”, som Palm kallade de välen psykologisering av amerikansk modell. utbildade inom rörelsen, handlade det om Författarna Folke Fridell, Stig Carlson och att lära arbetarnas företrädare att föra sig andra vände sig mot politiker och folkbili salongerna. dare, som tyckte att om det var tungt och Palm förlorade striden och uppbygget farligt på arbetet så skulle ett trivsamt kulav ett bildningsförbund kom att handla turliv kompensera helvetet för arbetarna. om att fostra arbetare, inte kring en självFridell skildrade arbetslivet som det var, ständig arbetarkultur utan i att hylla klasför att skapa förändring, men kallades pessiska ideal. Redan där segrade eliten över simistskrivare. Andra författare kallades in massan. Föreläsningar av experter ansågs att skriva positiva skildringar från arbetet. Jag hade gärna sett ett avsnitt »Även liberaler och konservativa här om arbetarförfattarna och kunde stödja bibliotek och även folk- om rörelsen kring förlaget Folket högskolor som Brunnsvik med bak- i Bild och dess utgivning av arbetanken att bildningen gjorde arbetar- tarförfattare i massupplagor och bokförsäljning på arbetsplatserna. klassen mer samarbetsvillig.« Det är ju en sådan här satsning på en motkultur på arbetsplatserna bildat medan traditionell folklig berätsom Per Sundgren efterlyser. Sundgrens tartradition var alltför lågt. bok är egentligen en avhandling i idéhisDet finns en myt kring studiecirklar om toria. Men det gör inte så mycket. Den är ett uttänkt ideal med aktivt lärande som ändå lättläst och rent av riktigt spännande. fostrar deltagare till självständigt tänOch med citat som är både avslöjande kande. Så var det nu inte tänkt när de kom och genanta. Vad säger ABF:are idag om till. De startades helt enkelt för att det inte denna sin historia? Och var står kulturpofanns nog många utbildade föreläsare till litiken idag? Kanske alliansens strypning studiemöten. Tanken var alltså ändå att av förlaget En bok för alla kan dra igång fostra massan. Ledningen i den opposition en motrörelse? Då finns en del att lära ur som kom att bilda kommunistpartiet hade Sundgrens bok. i stort sett samma inställning. Gemensamt åke johansson

smal kritiker K.J. En biografi över Klara Johanson | Carina Burman | Bonniers | Litteraturhistorikern Carina Burman har skrivit en läsvärd och mycket tjock bok om en mycket smal kritiker: ”K.J. En biografi över Klara Johanson”. Tyngdpunkten ligger på hennes liv, vilket innebär att traditionell verkanalys har fått stå tillbaka. Burman har använt ett stort primärmaterial, mest brev, och ur detta rekonstruerat ett livslopp. Och det var ett udda livslopp. Född i Halmstad 1875 i ett småborgerligt hem läste hon, sladdbarn i en stor syskonskara, in studentexamen som privatist för att sen ta en språkligt inriktad fil.kand i Uppsala 1897. Därefter skrev hon i borgerliga kvinnopolitiska tidskrifter och i starkt högerinriktade Stockholms Dagblad. En föga typisk karriär för en medellös kvinna ut småborgerligheten. För att finansiera studierna tog hon privatlån av kvinnliga rika överklassvänner som senare hjälpte henne in i yrkeslivet. Hon framstår som den fattiga men älskliga kusinen från landet. Rörande hjälplös. Men som kritiker är hon vass och lyhörd om än begränsad i ämnesval. Till skillnad från flertalet av samtida estetiskt inriktade borgerliga kritiker är hon fortfarande läsvärd. Dock tycks hon ha ställt sig utanför de stora litteraturfejderna. I Burmans bok nämns varken Strindbergsfejden eller Krusenstjernafejden (fast KJ under signaturen Huck Leber gjorde ett inlägg i den förra). Ändå var hon inte oengagerad. Förutom kvinnosaksfrågan deltog hon i fredsarbetet och blev i tidigt trettital övertygad anti-nazist och såg Ture Nermans Trots allt! som föredömlig. Privat levde hon merparten av sitt liv tillsammans redaktören Ellen Kleman som tycks ha försörjt henne. Burman beskriver deras liv i detalj och citerar rikligt ur


fib 39

många kärleksbrev. Deras kärleksliv, blöta dryckesvanor och kulturresor är intressanta på ett sätt: de ger en bild av hur ett tunt socialt skikt levde i ett Sverige där homosexualitet var kriminaliserad.

nils granberg

på slumplaneten Slum. Världens storstäder | Mike Davis | Arkiv Mike Davis lilla men episkt genomgripande nutidsskildring, Planet of Slums, finns nu på svenska, i översättning av Gunnar Sandin. Det är en bok som bör spridas och läsas av många. Alltför sällan tecknas det landskap som bildar bakgrund till den segrande kapitalismen och dess militära syskon, kriget mot terrorismen. Utan att se bakgrunden – eller förstå den – blir såväl kriget som freden obegripliga. Världens megastäder övergår i detta nu i hyperstäder, samtidigt som storstäderna blir megastäder, en halsbrytande urbanisering och folkomflyttning som på några decennier förändrat livsvillkoren för miljarder människor. Framför allt växer slummen: sedan 1970 har befolkningstillväxten i slumområden överskuggat den samlade övriga urbaniseringen. En tredjedel – en miljard – av alla stadsbor lever i slum idag och med nuvarande tillväxttakt kommer halva mänskligheten vara sluminvånare 2030. Det är ett globalt fenomen, men medan sluminvånarna bara utgör 6 procent av stadsborna i de industrialiserade länderna så utgör de 78,2 procent i de minst utvecklade länderna. Begreppet slum kan låta som ett pejorativ, men är officiell FN-terminologi för områden som karaktäriseras av ”trängsel, dåliga eller informella bostäder, bristande försörjning med otillfredsställande vatten och avlopp samt otrygg besittning.” En torr beskrivning av levnadsvillkor som är så vidriga att det blir snudd på obegripligt

från en nutida svensk horisont. Ett tillstånd som omöjliggör demokrati och utveckling därför att det innebär att livet självt, varje dag, är villkorat. Mike Davis är förvisso en skrivbordsresenär på slummens planet, men med en mångfald av källor lyckas han ändå levandegöra dess geografi, från skjul på stinkande sopberg (Manila, Khartoum) till miljonstäder i kyrkogårdars katakomber (Kairo). Byggmaterialen är plast, överblivna träbitar och korrugerad återanvänd plåt, platsen är – naturligt nog – nästan alltid en periferi bortom fungerande kommunikationer och på gränsen till en genomskitig flod, en träskmark eller på en rasbrant. En värdefull inventering som genom sin blotta omfattning är angelägen. Den verkliga ammunitionen i Mike Davis bok väntar ändå i analysen. Davis plöjer litteratur och rapporter och visar att de senaste decenniernas exploderande tillväxt är en produkt av en ”slumbyggarpolitik” med stolta koloniala rötter. IMF och Världsbanken, den ”postmoderna motsvarigheten till en kolonial civilförvaltning”, har genom urskillingslös skuldindrivning, enkelriktade frihandelsdogmer och strukturanpassningsprogram placerat varje by, varje småbonde i syd på världsmarknaden samtidigt som påtvingade neddragningar i offentliga sektorn och sjunkande reallöner skapat ny nöd i städerna. Det har varit en ”medvetet antiurban politik”. I Kambodja tvingas sex av tio bönder sälja sin mark och flytta till staden för att betala sjukvårdsskulder, skriver Mike Davis, samtidigt har per capitakostnaden för offentlig service i Dar-es-Salaam – exempelvis – sjunkit med tio procent årligen under hela 1980-talet. FN-rapporten ”The Challenge of Slums”, flitigt citerad av Davis, sammanfattar: ”Den enskilt viktigaste orsaken till fattigdomens och ojämlikhetens ökning under 1980- och

1990-talen var statens reträtt”. För sin upplysningsgärning har Mike Davis av somliga belönats med epitet ”apokalyptisk marxist”. Det är oförtjänt. Davis (som kallar sig för ekologisk marxist) är inte ute efter att måla upp någon hotande katastrof, han beskriver en verklighet som redan sedan länge passerat långt bortom katastrofens brant. För en del. Medan andra lever väl på toppen av samma verklighet. För slummen, verklighetens undersida, är organiskt kopplad till ovansidan. Den fyller en funktion som avstjälpningsyta, förvarings- och disciplineringszon, arbetkraftsreserv, reallönepressare och tryckkokare. Den orättvisa världsordningens allierade i syd, den lokala överklassen, såväl som biståndsarbetare från nord, proftierar själva på slummen. Där bor trädgårdskötarna, barnflickorna, kokerskorna, chaufförerna och vakterna vars arbetskraft kan köpas för en hundralapp i månaden. Avslutningsvis frågar sig Mike Davis om det finns något hopp om förändring, om slummens invånare och sociala motrörelser har ”den kraftfullaste av alla marxistiska talismaner: ’historisk verkande kraft’”. Det får vi se, menar han, men påpekar att ”pompösa postmarxistiska spekulationer såsom Negris och Hards om en ny ’masspolitik’ i globaliseringens rhizomatiska rum’ saknar grund i verklig politisk sociologi”. Romantiseringar av slummens ”revolutionära potential” förslår inte långt. Två små anmärkningar till slut på den svenska utgåvan: Det är synd att Mike Davis mäktiga och omedelbara titel Slummens Planet skrotats till förmån för den betydligt klumpigare Slum. Världens storstäder. Synd också att att Arkiv väljer att ge ut boken i storpocketformat. Den skulle förstås kommit som pocket och säljas för en bra bit under hundralappen. erik berg


fibkultur fibskriftställning TILL FRÅGAN OM

FOLKETS KULTUR Exemplet Vilhelm Moberg visar att det är hög tid för en ung genaration att återta svenska proletärförfattare. Till verket, manar Jan Myrdal! jan myrdal text I FiB/k nummer 6/7 2007 skriver Gösta Hultén med anledning av Ann Carlssons Vilhelm Moberg - En bibliografi: “Jag blir däremot lite förvånad över att FIB inte uppmärksammade denne FIB-medgrundares Min svenska historia. Den första texten om Vilhelm Moberg i nya Folket i Bild är, om man får tro bibliografin, Nils Funckes När Vilhelm Moberg tog farväl av pacifismen från 1983, om hans polemik mot stormaktskryperiet under andra världskriget.” Det är en berättigad förvåning. Fast Ann Carlsson kanske bara tappat bort hänvisningarna till FiB/k. Men den som vill

menderat Vilhelm Mobergs Otrons artiklar och hans I skrivande stund. Men vi inte bara hänvisade till honom. Han var en viktig medarbetare; vi skrev också till varandra och diskuterade just FiB/K. I nummer 9 1972 publicerade vi sedan hans ”Utpressningsgåsen”. I ingressen hette det: “Vilhelm Moberg inleder sitt medarbetarskap med att berätta om Haijbyaffären, en av de stora rättsröteaffärerna i modern tid.” I nr 12 samma år publicerade vi: När Bonniers Folket i Bild skulle bli kulturtidning. En sann berättelse av den tilltänkte kulturredaktören Vilhelm Moberg. Den 8 augusti 1973 gick Vilhelm Moberg i döden. (Jag tyar inte längre, skrev han mig.) Till omslaget för nr 20 1973 gjorde då Rolf Strindberg ett kraftfullt porträtt av Vilhelm Moberg. Sven Delblanc skrev en stark text (ingår i volymen Våra Författare) och vi publicerade ett ordentligt avsnitt ur Soldat med brutet gevär. Varför är det viktigt att nu mer än trettio år senare skriva detta?

Just detta med Vilhelm Moberg gav då upphov till rasande politiska angrepp mot oss från den akademiska vänstern. veta något om Vilhelm Moberg och FiB/k kan börja med att på närmaste folkbibliotek beställa Folket i Bild/ Kulturfront. Femårsregister åren 1972 - 1976. Bibliotekshögskolan i Borås 1977. Sedan är det bara att själv se efter. Naturligtvis tog vi upp hans svenska historia. Den hade varit oss en bakgrundstext när FiB/k grundades. Till julen 1973 skrev vi därför som inköpsrekommendation om Vilhelm Mobergs Min svenska historia: “Mobergs böcker om folkets historia nu äntligen i pocket till överraskande lågt pris.” I sommarnumret samma år hade Jan Stolpe för övrigt med entusiasm rekom-

Jo, för att kunna handla förnuftigt bör man återställa orden. Det faktiska förhållandet att Vilhelm Moberg och hans författarskap betydde - och betyder - mycket för Folket i Bild/Kulturfront bidrar till att tydliggöra vår syn på folkets kultur. Ty just detta med Vilhelm Moberg gav då upphov till rasande politiska angrepp mot oss från den akademiska vänster som då på en

gång teoretiskt revolutionärt vägrade se till huvudsidan i det de kallade litteraturvetenskap och därmed praktiskt sysslade med att etablera sin karriär i det officiella. Det är hög tid att för en ung generation åter i praktiken visa att arbetet för folkets kultur också innebär att till medvetet läsande återta svenska proletärförfattare (vilka inte enbart var män och inte ryms inom en snäv tysk term som “Arbeiterlitteratur”), Allan Eriksson till exempel, lyfta upp undanskymda klassiker som Béroalde de Verville (1556 -1626) och Johann Fischart (cirka 1546 - 1590), svenska artonhundratalsberättare som Fredrik Cederborgh - eller varför inte den nu undanträngde borgerlige tiotalisten Henning Berger? Listan kan göras mycket lång. Vi har under åren gjort en hel del av detta. Det är bara att se efter i de gamla årgångarna. Men uppgiften förblir. Även Våra Författare väntar på fler volymer! Det finns andra konkreta uppgifter vi borde genomföra/inspirera till. En gäller vår egen historia. Inte som självberöm utan som kritiskt exempel. Vårt första ordinarie styrelsemöte efter den konstituerande stämman hösten 1971 klubbade på mitt förslag att de vilka deltagit i arbetsgruppens verksamhet skulle skriva ned hur vi nått fram till våra tre paroller och hur vi arbetat. Det gjordes aldrig. Vad värre är det finns inte ens ett publicerat register att använda. Där borde vi inspirera till att Bibliotekshögskolearbetet om våra första fem årgångar följdes upp. Det behövs som verktyg. Till verket mina vänner!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fib 41

fibnovell

STADSFISKALEN I LÅNGHOLMSFÄNGELSET Han var stadsfiskal i Luleå och som sådan lagens väktare. Nu, i februari 1941, är han misstänkt för delaktighet i attentatet mot Norrskensflamman, och genomgår rättspsykiatrisk undersökning. I sin cell i Långholmsfängelset känner han slutet nalkas.. ulf oldberg text karin sunvisson illustration

M

in advokat har försökt dra en barmhärtighetens slöja över min karriär. Men något sticker fortfarande fram bakom förlåten och ger mig bockfot. Man, det vill säga Medcinalstyrelsen, vill nämligen dra gränsen för min sinnesjukdom vid 1931. Gärna för mig, jag bryr mig i alla fall inte. Ni kommer inte åt mig i alla fall. Även om Sigge och Theo skulle börja baktala mig. Man vill ha en syndabock helt enkelt, och det måste naturligtvis bli jag. Läste i bladet att det ej varit så kallt i Sverige under hela 1900-talet. Minus trettio grader nere i Skåne - och här i Stockholm har 300 personer måst föras till sjukhus på grund av köldskador. Våra förfäder föreställde sig ju helvetet som svinkallt. Medan svartingarnas och dom mörkas är varmt. Allt beror på vad man jämför med. Men när det nu råkar vara så jävla kallt kan det kanske vara lämpligt att dra sig tillbaka. För ögonblicket är det varmt i min cell, jag ser rök stiga mot himlen genom mitt gallerfönster och förstår att man eldar för brinnande livet, att man slänger in det man har och hoppas att det ska räcka tills värmen kommer tillbaka till Gamla Norden. Jag ligger till sängs och känner flöden av hetta och iskyla dra genom kroppen. Där har vi slutstationerna igen. TO BE OR NOT TO BE is not the question. Utan: Vill jag grillas på galler i helveteseldarna eller vill jag djupfrysas i Guds stora frysskåp? Frågor som ej besvaras, stryk dina önskemål, här är det Han som

>


fibkultur

M

ATTENTATET MOT NORRSKENSFLAMMAN Attentatet den 3 mars 1940 utfördes av stadsfiskalen i Luleå, en journalist på Norrbottenskuriren, och en kapten vid milostaben. (”Sigge” och ”Theo” i avsnittet.) Dessutom tre ”sakkunniga” fänrikar vid ingenjörstrupperna och en Mc-ordonnans. – I de sensationella rättegångarna uppmärksammades inte minst stadsfiskalen. Han var mycket svårt alkholiserad, och avled i Långholmsfängelset innan han hunnit få sin dom. Han erkände aldrig men hans skuld var ändå helt uppenbar bland annat genom många vittnesuppgifter. Wollweber och Hjelmen var medlemmar i den så kallade Wollweberligan, en antifascistisk hemlig organisation med uppgift att sabotera tyska transporter.

frågar och du som svarar. Jag vill EJ kremeras, tvärt emot vad ni kanske föreställer er. Men Hitler gör vad han kan, tror jag, för att få upp värmen. Naturligtvis är inte Hitler Gud, men man tror det, man beter sig som om man tror det i-alla-fall. Att jag inte lyckades gripa Wollweber blev min olycka. Hade jag gjort det hade allt varit förlåtet, som det står i bibeln. Wollweber befinner sig nu i straffängelset i Härnösand, och det har han ingenting emot. Tvärtom - han hoppas få bli kvar där så länge som möjligt. Martin Hjelmen däremot har utvisats, utan att förstå varför, och Hitler har gjort upp eld i spisen för att välkomna honom. Vad beträffar Sigge så har jag lärt känna honom som ett stort svammel. En människa som pratar ideligen utan mening och avsikter. Jag har hört att hans skrivmaskin går dag och natt och förstår att han håller på att koka ihop någonting. Någonting som ska ställa honom själv i bättre dager. Han riskerar ju högre straff i hovrätten,. inte sant? Men Hed, kassören på Norrskensflamman, Folke Hed alltså, har inget med detta att göra. Kom ihåg det. Det var så att Heds fru frågade mig, om jag inte kunde hjälpa hennes man från kommunismen. Och jag köpte honom som spejare, för att hålla reda på hans folk. Så han har ingen aning om detta, förstår docenten, det kan jag garantera. Vad Theo, kaptenen beträffar, så anser jag honom vara tämligen blöt. Viljelös.

an vill ha varmt men inte för varmt. Det är väl människans problem i ett nötskal. Martin Hjelmen har poliseskort till gränsen och ska inte klaga. Han vet ingenting. Det man inte vet har man inte ont av, det gäller i hög grad om Martin Hjelmen. Men när han hämtades av Gestapo började han förstå. Det var svenskt polisväsende som gjorde ett utomordentligt jobb i samarbete med Kriminaltekniska och den norska polisen. Mannen är sabotör och terrorist, och kriget mot terrorismen måste föras utan pardon. Det är så sant: för mycket och för litet skämmer allt. Slutstationerna igen, den ömtåliga jämvikten som måste upprätthållas för att en människa ska trivas och vara lycklig och vilja fortleva. Underbara och lysande kvinnogestalter, med förklarade anleten, lutade sig över mig och omfamnade mig, föll in mot min kropp och liksom uppslukades av den. Har jag då verkligen älskat så många kvinnor? Det tycktes mig som om de aldrig skulle vilja taga slut. Också min mor, den kvinna som en gång födde mig. Nu återfödde mitt minne henne i en för mig kritisk stund. Frid över ditt minne lilla mor, jag har inte önskat något av detta elände, jag har bara gjort min plikt och fullgjort de uppdrag min tjänst ålagt mig. Det förstår du säkert lilla mor. Borgerlighetens vakthund, Lucifers brödvändare eller eldare på historiens lokomotiv, stryk alternativen om ni vill, det har ingen betydelse. Här är det Gud som frågar, inte du. Det ankommer inte på oss att välja heller. Och, som jag alltid framhållit, åtminstone efter den 3 mars: allt är lögn från början till slut. Kvinnorna bleknar bort och iskylan hugger i mitt inre som en örn i en nordisk fabel. Vi ska alla den vägen vandra, heter det ju. Men är jag inte sjuk? Jajamensan. Jag är sjuk så in i helvete. Eftersom jag är på psyket på Långholmen och undersöks av docent Gösta Rylander. På grund av min svåra sjukdom måste det ske på ett skonsamt vis och det tar lång tid. Jag är ett exempel på Polytoxicomani. Explikanten företer ett tillstånd av långt avancerad kronisk alkoholism både i kroppsligt och psykiskt hänseende. Man kan uttrycka det som så att när nu mitt psyke tagit slut så ska det skäras upp och förtecknas. Ja, som man utnyttjat mig, om bara docenten kunde


fib 43

som han tvättade sin överkropp. Med tvål och vatten. Jag tror han hette Järvin. Kanske min kropp och själ är avslutade och ska läggas in i sprit för att bevaras åt eftervärlden? Jag svarade honom att han skulle meddela Theo och Sigge att vi måste träffas. Han blinkade mot mig, torkade vattnet ur ögonen och såg nyfiket på mig. Kaptenen och journalisten, den långe bleke? Just det. Och följ Martin Hjelmen på vägen mot hans undergång. – VEM FAN ÄR MARTIN HJELMEN? undrade han världsvant samtidigt som han påpekade att mina kumpaner, om jag så får säga, flyttat till ett annat fängelse, jag vill minnas han sa Vänersborg. Han betraktade mig med såväl nyfikenhet som medlidande. Jag fann det lämpligt att låta samtalet dö ut. Trots att spritbegäret ännu slår sina klor i min organism som ett vilddjur. Jag avslutade samtalet eftersom jag har en föraning om att jag kommer att sluta mina dagar utan sprit. Jag tror att Hanna kommer att välja den där psalmen som hon vet att jag tycker så mycket om. Jordens oro viker på naturlig väg utan hjälp av stimulantia eller seditiv. Graven förliker och himlen förklarar. Bättre kan det inte sägas. När jag anar de svartklädda varelserna runt omkring mig, de för vilkas trygghet och säkerhet jag offrat mig, ser deras svullna och rödgråtna och samtidigt skamsna ansikten - de vet inte om de skäms för att de offrat mig eller för att de måste avslöja att de känt mig - och hör bruset från orgeln och till och med känner doften från blommorna - visst är det en stor och salig stund? Jag bara ligger där, äntligen, med psalmboken under hakan, vet allt men kan inte, får inte, vill inte - och behöver inte heller - ingripa. Kom hjärtans fröjd. Äntligen under en sten. Här vilar syndabocken. O salighet, att veta att andra får ta itu med skiten medan jag får vila mig.

» Men är jag inte sjuk? Jajamensan. Jag är sjuk så in i helvete. Eftersom jag är på psyket på Långholmen och undersöks av docent Gösta Rylander. « förstå. Det har varit ett inferno, ni får ursäkta att jag brister i gråt, det är pinsamt för en man i min ställning givetvis, men jag är alldeles nedbruten. Jag har blivit en krake, men det har sin förklaring, som ni förstår när ni nu lyfter på förlåten. Har inte längre någon styrsel på nerverna. Resultatet av en gigantisk överansträngning Så mycket arbete som jag pålagts. Ta bara strejken i Luleå malmhamn 1928. 200 arbetsvilliga - strejkbrytare kallade man det på den andra sidan - mot 800 kommunister. Jag höll på att bli alldeles snurrig. Jag trodde jag skulle bli alldeles förstörd. Det var då som sömnen började trassla, och alkoholen blev en utväg - en farlig väg, det visste jag, men vad gör man inte för att orka med och fullgöra sin tjänst? Också här fortsätter man att utnyttja mig, de intagna lämnar mig ingen ro utan vill ha mina råd i sin outtröttliga kamp mot myndigheterna. Som de menar att jag ju känner som verklig fackman. Rylander har sagt till mig att avböja vänligt men lugnt; det är inte så lätt men den sista tiden tycker jag mig ha lyckats bättre, man behandlar mig som det anstår en berömdhet, en exkung, man lämnar mig i fred. I splendid isolation vill jag gärna fortleva mina sista dagar. Ja tack, jag vill vara ifred, kan ni förstå det! Tack docenten, för det goda rådet!

I

går var det en typ som tilltalade mig i tvättrummet, en riktig förbrytartyp om jag så säger, han sa att han kunde skaffa sprit åt mig, att det fanns någon därute i friheten som ville mig något, och som ville att jag skulle få sprit. Varför det? Ja se det visste han inte, men han log olycksbådande. Samtidigt

ulf oldberg text karin sunvisson är illustratör och bor i paris.

RÄTTEGÅNGEN Mordbrandsattentatet innebar att fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem personer skadades. Tidningshuset ödelades helt. I rättegången som följde behandlades aldrig det faktum att fem personer dött. Rättegången gällde skadegörelse på annans egendom. De skulle ersätta försäkringsbolaget samt utge en mindre summa pengar till tidningsföreningen Norrskenet för driftstoppet. Mamman till Arthur Hellberg, en av dom som dog i attentatet, försökte få skadestånd för att hennes son dött men tillbakavisades av rättens ordförande med hänvisning till att hon ”inte var behörig” att komma med några krav. Ett minnesmonument har upprättats i Luleå på den plats där tidningshuset låg.


fibfilm

folkstyrets

fnask hans isaksson text

M

ina herrar, öva er på dessa ord framför spegeln: ”Trots att vi ständigt forskar i frågan finns det för närvarande inte direkta bevis som skulle tyda på att användningen av mobiltelefoner skulle vara förknippat med cancer”. Nick Naylor håller kurs för företagare. Thank you for smoking är en ovanligt smart och kostnadseffektiv film av Jason Reitman, baserad på en roman av Christopher Buckley. Den handlar om lobbyistens, eller snarare informatörens arbete. Lobbying handlar om att främja ett speciellt intresse genom att direkt, och utan att gå omvägen via folkopinionen, påverka ämbetsmän och lagstiftare. Informatören är en lobbyist, som därtill har till jobb att desinformera allmänheten. Att tala för att man skall skicka mat och filtar till ett jordbävningsdrabbat land klarar vem som helst. Att övertyga oss om att

vi skall lägga 100 miljarder på ett stridsflygplan eller skicka det för att bomba samma land, trots att vi knappt vet var det ligger – det kräver mycket pengar och skickliga lobbyister. Att år efter år övertyga allmänheten i USA om att en offentligt finansierad sjukvård, inte bara är kostsam, utan därtill rent skadlig för hälsan – det kostar medicinindustrin miljarder. Av dessa har till exempel presidentkandidaten Hillary Clinton under sin kampanj inkasserat åtskilliga miljoner för att sluta tala om kollektiv sjukförsäkring, vilket tidigare legat henne varmt om hjärtat. Denna lyckade lobbying skördar år efter år fler dödsoffer bland USA:s underklass än alkohol, rökning och krig tillsammans. Nick Naylor är i Reitmans film informatör för Tobacco Institute, en amerikansk institution, som inspirerat förlagan till den svenska tobaksindustrins så kallade forskning kring tobakens skadeverkningar.

I Sverige bedrivs verksamheten av en professur, sponsrad av Swedish Match vid Karolinska Institutet (KI). Medicinsk forskning i allmänhet går ofta ut på att påvisa samband mellan en misstänkt miljöfaktor och sjukdom eller skada. Tobaksindustrins forskning kännetecknas av att den tvärtom är inriktad på motsatsen – den något enklare uppgiften att ifrågasätta sådana samband. Detta är en långt mera tacksam uppgift än vad man i förstone skulle kunna tro. Vår vetenskap har – med rätta - nämligen lärt sig att vara mera skeptisk mot orsakssamband än vad vi i dagligt tänkande och tal är. Forskare talar inte längre gärna om att A (till exempel tobaksbruk, alkohol, handeldvapen, asbest, amalgam eller mobiltelefoner) är orsaken till B (till exempel cancer, skrumplever eller våldsam död). På sig höjd medger man att B i många fall kan vara förknippad med A och att A merendels i tiden föregår B. Eftersom B i praktiken stundom föregår A och i praktiken stundom uppträder även utan A, kan B lika gärna vara orsak till A, försåvitt inte en ännu ej känd, underliggande faktor C givit upphov till såväl A som B. Detta öppnar enligt alla erfarenheten hart när obegränsade möjligheter att frikänna den misstänkt skadeframkallande A – och därmed tillverkaren eller försäljaren av en skadlig vara. En konsekvens av denna filosofi är uppenbar – det är svårare att fälla än att av brist på bevis frikänna till exempel tobaksbruk, alkohol, asbest, amalgam eller mobiltelefoner beträffande skadlig inverkan. Informatören står, då det passar honom, på fast filosofisk grund genom att benhårt försvara den avgrund som skiljer mellan ”att inte” från ”inte att”. I informatörens eller den professionelle lobbyistens yrkesetik är Sanning ett lika irrelevant, amatörmässigt eller till och med löjeväckande begrepp, som Rättvisa på Handelshögskolan. Eftersom informatörskap är en profession kan dess utövare i princip välja att försörja sig på åklagarsidan eller på försvarssidan, hos industrin eller den drabbade, hos


fib 45

»Att tala för att man skall skicka mat och filtar till ett jordbävningsdrabbat land klarar vem som helst. Att övertyga oss om att vi skall lägga 100 miljarder på ett stridsflygplan...det kräver mycket pengar och skickliga lobbyister.« skaparen av hälsovådliga substanser och arbetsmiljöer eller hos de exponerade. I den mån enskilda individer, patientföreningar eller smärre fackföreningar kan betala för sig, vilket de i regel inte har samma resurser att göra, kan man arbeta även för dessa. Dessa kunder får dock ofta lita till engagerade amatörer. Tillsammans med två framgångsrika kolleger har Nick Naylor tagit upp tävlingen med medicinindustrin om titeln som mest framgångsrika folkförförare, och -förgörare. De har bildat ett kotteri med det interna namnet MOD – Merchants Of Death. En medlem är informatör för alkoholindustrin (USA:s motsvarighet till vinlobbyisten Kjell Olof Feldt eller krogarnas man Mats Hulth). Den andra kollegan försörjer sig på att tala om vapens förträfflighet (liksom före detta Aktuelltchefen Helena Stålnert under en tid fann sin födkrok i att hjälpa SAAB att kränga JAS-plan till mutade militärer och/eller ministrar). MOD-gruppen tävlar om vilken av de tres uppdragsgivare som slår ihjäl flest medborgare varje dag – och ännu så länge leder tobaken rejält. Denna tävlan innebär inte (enligt trojkan själv) att de vill skada någon människa – bara att de inte anser att det är en prioriterad fråga att förhindra det. Det är bara en tävlan om vems arbete som kräver mest yrkesskicklighet. Nick Naylor ser, liksom MOD-kollegorna, sin uppgift som försvarsadvokatens. Även mördare har ju rätt till försvarare inför rätta. ”När jag såg in i min sons ögon insåg jag plötsligt varför jag sysslar med det jag gör: Att försvara de värnlösa, skydda bolagen som saknar rösträtt och som övergivits av sina egna konsumenter: den som hugger ned urskogar, den som driver fabriker där arbetarna arbetar dygnet runt mot låg

betalning, oljeborraren, konstruktören av landminor, sälklubbaren…” Fast ibland tillkännager den professionella informatören Nick Naylor till skillnad från t ex våra mest uppburna ex-journalister och ex-statsministrar sin djupaste drivkraft: ”Jag måste ju betala mina lån” Och till filmpubliken: ”Det är Nürnbergförsvaret för yuppies” Nick Naylor har så högt anseende bland sina kolleger, att han i Newsweek kalllas ”the Sultan of Spin”. Han behärskar de överväldigande medicinska fakta som talar mot tobaken och dess profitörer, ty han är expert i ämnet, vilket ytterst få vetenskapsmän eller läkare är. Sådana måste i sitt yrke antingen läsa in en massa andra saker - om de inte liksom Nick själv redan står på Big Tobaccos avlöningslista. Nick Naylor befinner sig i en annan moralisk och filosofisk division än t ex min far gjorde när han en gång undervisade oss barn i att stjäla ved i Husebyskogen: ”Si, du måste alltid ha en lögn tillhands. Den kan vara hur usel som helst, bara du vinner tid, för då vinner du allt”. Att ljuga kontrollerbart för att försvara sitt eget eller uppdragsgivarens projekt, må vara en strategi för Husebytorpare eller presidenter. Men det är under Nick Naylors värdighet, eftersom det är onödigt: ”Om du argumenterar korrekt har du aldrig fel”. Och om allting annat skiter sig måste försvaret gå över till att gälla marknadens, dvs viljans, Frihet och inte minst kundens eget Ansvar. Nick förklarar sin filosofi för sin son och trainee Joey på ett glassbar. Det är en snabbkurs i avancerad demagogi: NN: Okej, låt oss säga att du försvarar chokladglass och jag försvarar vanilj. Om

jag nu säger dig att vanilj är den bästa smaken på glass, så säger du… J: Nej, choklad är bäst. NN: Precis, men den debatten kan du aldrig vinna …. Så jag frågar dig om du anser att choklad är den definitiva glassen? J: Ja, choklad är allt jag behöver. NN: Nå, jag vill ha mer, mer än choklad, eller för den delen vanilj. Jag anser att vi behöver frihet. Och, Joey Naylor, detta är, när det gäller glass, själva definitionen av frihet. J: Men det var inte det vi talade om. NN: Jovisst, men det var det som jag talar om. J: ..men du kunde inte visa att vanilj var bäst… NN: Det behövde jag inte. Jag visade att du hade fel, och om du har fel så har jag rätt. J: Men du övertygade mig inte. NN: Det är inte dig jag är ute efter. Jag är ute efter de där andra (som sitter runt omkring). Lobbying är nästan lika gammal som prostitutionen. Svenska företag lägger enligt uppgift nu årligen ner 40 miljarder på lobbying och informatörer. Det är en gigantisk syltburk, vari kvalificerade, journalister, expolitiker, och nu även Göran Person stuckit sina fingrar. Därmed har de visat att de har förträngt, eller som Carl Bildt aldrig omfattat, distinktionen mellan att tjäna allmänheten och förtjäna på den. Även om de åtminstone själva en gång har uppfattat sig som demokratins bärare ser vi dem för vad de är – Folkstyrets Fnask.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia.com/~u47210515/


fibmat ”HANS SKOR Ä FÖR STORA Å HANS MÖSSA FÖR TRÅNG”

hans johansson text mare toomingas bild

E

lfte maj skrev ledarskribenterna i Sverige ärebetygelser till Tony Blair; ”FN:s sändebud till Mellanöstern” nu för tiden. ’Der Blair ist ein grosser Führer gewesen,’ skrev dom om man översätter till min skoltyska. SvD till exempel: ”Blair har varit en förebild för varje modern europeisk politiker,” skrev Linder eller nån. Så sant han var; men för brittisk underklass en streber med väloljat munläder men utan mustasch. För resten av världen utom ”moderna” politiker och deras taltrattar är han krigsförbrytare med tusentals liv på samvetet. Där har brittiska polisen ett fall att ta tag i. I Sverige imiterar regeringen vad Blair misslyckades med; ängsliga trendnissar på global efterkälke. Bush log fryntligt när Rheinfeldt var på visit. Det gör han än, ty i deras värld är det ”modernt” att börja krig i länder med olja eller pipelineläge. Odenberg vill slopa värnplikten, ty anfall är bästa försvar. Svenskt Näringsliv utreder nyttan med yttrandefrihet. Tala om miljöpolitik! Det är politiken som är mest förgiftad! – Odenberg ska få sparken i höst, sade Fondägarn tvärsäkert en kväll när vi satt på klipporna på båtklubbens holme och han hörde mig örja om världsläget. Dä skrev di i Svenskan för flere måner sen.

– Vafför dä? Han ha’nte gjort nôt inte Rheinfeldt va mä på, sade Sjöfararn som av dagstidningar på sin höjd läste Metro. Inte va’rä han sôm låne ubåten te amrikanera å börje samarbete mä NATO... å ja minns en sång ôm en försvarsminister: ”för fet för min ubåt”, sjöng dom i ’Helt Apropå’ på åttitale.

låter sôm snusk i sammanhange! Han drev med mig. Jag var hungrig. Det började bli kyligt. Men min beredskap är god när den dagen kommer och jag måste skaka malkulorna ur långkalsongerna. Inte än. Här är sommarens sista suck på grillgallret.

GRILLAD KANTARELLFYLLD FISK. Vi försökte komma på hur låten gick. Vi var överens om att den lät som cajunmusik. Apotekarn reste sig och hans ena arm rörde sig som hade han pirken i vattnet och storgösar på kö: – ”Jag ingenting gjorde, men hade ej ro, för att hjälpa var hjälplös gäck. Till mur vill man ha mig kring bondens bo och lås för tiggarens säck. På sakören, edgång och tjuvar och rån jag hörde mig mätt... vor’ jag långt därifrån uppå havet.” – Dä där ä inte ’Helt apropå’, sade jag. – Dä’ä ur ’Vikingen’ av Geijer, sade Apotekarn som läste Folkbladet och det syntes och hördes att han hade ätit kvällsmål och inte tog allvarligt på säkerhetspoltik. Dä vet fäll du sôm använde’t själv! Ni vet... Oden Berg. Passande namn på en smällfet försvarsminister i Norden... å på tyska hetter’dä Wotan G. Birge... hi, hi... krigsguden. Dä blir svårt för åppositionen å få tag på nôn bättre... Len I. Björklund, dä

En nyfångad gös eller stor abborre fjällas. Rensa fisken genom att lägga ett snitt på vardera sidan om ryggfenan och förläng snitten fram till huvudet och halvvägs till stjärten. Fördjupa snitten tills ryggbenet är frilagt. Klipp bort ryggbenet och rensa bukhålan utan att skinnet går sönder. Klipp bort fenor och gälar. Skölj fisken, torka den torr; salta och peppra invändigt. Tänd grillen. Fräs kantareller i smör med lök på elden i en panna; salta lätt. Fyll fisken med så mycket fräst svamp som får plats. Grilla fisken på lägsta möjliga värme när glödbädden är som jämnast. Duscha den med citron och servera med nykokt mandelpotatis, skirat smör, lättgrillad tomat och basilika. Jag tänker dricka en österrikisk Grüner Veltliner.

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är lärare och illustratör.


fib 47

fibförenar

KULTURFRONT Afghanistan i mitt hjärta På Karlshamns museum visas Gun Kessles och Jan Myrdals utställning ”Afghanistan i mitt hjärta” fram till 30 september. Vernissagen 19 juli sammanföll med Jan Myrdals 80-årsdag. I SVT:s intervju uttalade skriftställaren att han var glad åt att på sin födelsedag kunna göra en insats för Afghanistan och att ”kunna hjälpa till att få hem de svenska legoknektarna” (Sydnytt 19 juli). Folket i Bild passade på tillfället att vid vernissagen lansera det nya rockmärket med texten ”Ta hem soldaterna från Afghanistan”. Jan Myrdal och Gun Kessle blev de första bärarna av märket. Förhoppningsvis ska det inom kort sitta på tusentals personer och bidra till opinionen i denna för Sverige och Afghanistan så viktiga fråga.

ulf bjerén

p. 15 kr p a n k ny Betala in summan för de märken du beställer på postgiro 70 45 88 - 3 . Märk talongen ’Afghanistan-märken’. Glöm inte att skriva namn och adress på talongen. Priser: 1 knapp - 15 kr, 2 knappar - 30 kr, 3 knappar - 40 kr, 5 knappar - 50 kr, 10 knappar - 90 kr 15, knappar - 120 kr, 20 knappar - 140 kr, 30 knappar eller fler - 5 kr/st .

Massor av extra läsning på

fib.se

Inrikesreportage sökes Det goda inrikesreportaget är hotat. FiB planerar att rädda det. I höst. För att lyckas behöver vi er hjälp. Ni behöver inte avslöja något hemligt och sedan sitta i fängelse. Vi kräver med andra ord inte ett nytt IB-avslöjande. Vi vill ha berättelser om livet,döden, bostäder, arbetsplatser och kärlek. Vardagen avgör allt! Skicka era idéer till red@fib.se. Tack. / martin schibbye redaktör.

Nästa FiB kommer den 13 september

Här kan du köpa Folket i Bild: ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se

FiB#8-2007  

FiB#8-2007

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you