FiB12-2012 by Folket i Bild Kulturfront

TEMA

KÄRLEK

SCHIBBYE Livet efter fängelset TEATERKÖREN De sjunger för livet SIDOR LIBYENKRIGET Den sanna bilden GREKLAND Ingen lön för mödan HUS I FOLKETS TJÄNST En svensk fotoexposé

Folketibildtolv201265 kr

Red.

INNEHÅLL

Så länge vi känner kärlek kan vi kämpa

Månadens SATIRARKIVET.SE

SNART ÄR ÄNNU ett år till ända. Ännu ett

år att lägga till handlingarna. Ett år som för många har präglats av oro, kamp och motstånd. Det finns många skäl till att se mörkt på framtiden. Den obevekliga och ofrånkomliga klimatkrisen kastar sin skugga över hela mänskligheten, ja över allt liv på jorden. Till det kommer hur globala maktkamper förgrenar sig till världens alla hörn och ger bränsle åt krig och konflikthärdar. I EUROPA SER VI hur ekonomin – sedan

tidigare destabiliserad av avregleringar, finansiell spekulation och högriskprojektet med euron – går in i en depression som spränger Europa i en nordlig och en sydlig del, men också klyver de enskilda länderna ackompanjerat av fascistiskt stöveltramp. I SVERIGE BLÅSER en kall vind över lan-

det. Varsel om uppsägningar duggar tätt. Sverigedemokraternas järnrörsretorik vinner mark. Men förhoppningsvis har också det gångna året för er läsare varit fyllt av – kärlek. Kärlek – inte hat – är grunden till ett långsiktigt och starkt motstånd mot både fördomar och profithunger till värn för hela mänskligheten och för planeten vi bor på. Det sägs att kärleken är blind. Jag hävdar tvärtom; hatet förblindar, men kärlek hjälper dig att se klart – att välja de vägar som leder till en bättre värld för alla. Därför ägnas årets julnummer till ett tema om kärlek. Kärlek kan vara så mycket och ta så många former. Jag hoppas att denna tidning stärker er alla inför det kommande årets utmaningar. God jul och gott nytt år!

stefan ljung, redaktör fib 2

Sverigebilden

Noterat

Mänskligt

Libyen

Stick&Klipp

Novell

Grekland

Dikt

Följetong

Recensioner

Media

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

6 Intervju: MARTIN SCHIBBYE. Kärlek till och från de anhöriga var ett av ljusen som skingrade mörkret under tiden i Kality-fängelset.

36 Sverige: FOLKETS EGNA HUS. Runt om i Sverige hus skapade för att användas av folket. Behovet av deras funktion och skönhet är stort än idag.

Krönika.

Erkänn Palestina! DEN 29 NOVEMBER röstade FN:s Generalförsamling för

en uppgradering av staten Palestinas status till en nivå näst intill fullt medlemskap – något helt i enlighet med FN:s grundinställning att existensen av en israelisk stat i området också förutsätter existensen av en palestinsk sådan (FN:s delningsplan 1947). Beslutet togs med betryggande majoritet, 138 röster mot 9 och 41 nedlagda. Av europeiska länder röstade bara Tjeckien emot. I Västeuropa avstod Tyskland, Nederländerna och Storbritannien, tillsammans med en grupp östländer, från att ta ställning. INVALET AV PALESTINA i FN är en viktig markering. I en

Kultur: TEATERKÖREN. Följ med bakom kulisserna till den hårt arbetande Teaterkörens repetitioner i Kärrtorp.

Intervju: KÄRLEK. Möt författarparet Sigrid Kahle och Carl-

Göran Ekerwald som bevisar att det alltid finns tid för kärlek.

Recension. BAGDAD INDIGO. En existentiell balansgång på gränsen mellan liv och död under regnande bomber.

intervju i tidningen New York Times förklarar palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat att ”dagen efter kommer livet inte att vara detsamma. Jo, ockupationen kommer att fortsätta, bosättningarna fortsätta, våldet från bosättarna kan fortsätta. Men det kommer att bli konsekvenser”. Med inträdet får palestinierna tillgång till FN-systemets regelverk, och det går inte längre att försöka - som israelerna länge gjort – förklara de palestinska områdena som ”omstridda”, och inte ockuperade. FN har, genom resolutionerna 242, 338 och 194, definierat ramarna och villkoren för staten Palestina. I korthet innebär det en självständig palestinsk stat, vid sidan av Israel, inom 1967 års gränser, med Jerusalem som gemensam huvudstad och en rättvis lösning av flyktingfrågan. Genom Osloavtalet 1993 har den palestinska befrielseorganisationen (PLO) – som är palestiniernas representant i alla förhandlingar – och Israel i praktiken kommit överens om en tvåstatslösning, och erkänt varandra. Vad sedan Hamas, eller olika enskilda partier i Israel, har för synpunkter på detta är i sammanhanget helt ointressant. STATEN PALESTINA har idag diplomatiska relationer

med över 100 länder i världen. En majoritet av partierna i Sveriges riksdag är i nuläget för att Sverige, som andra land i Norden efter Island, erkänner Palestina. Det finns ingen anledning att vänta längre med det beslutet. Ett svenskt erkännande kan tvärtom sätta press på EU att börja spela en mer aktiv roll i Mellanöstern, bryta isoleringen av palestiniernas valda representanter och agera för en rättvis och hållbar fred. Att Sverige röstat för ett palestinskt inträde i FN är ett välkommet första steg. Men nu gäller det att sätta kraft bakom beslutet och diplomat-iskt erkänna staten Palestina. gunnar olofsson debattör och medlem i palestinagrupperna fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. SAS, vingklippt.

ILLUSTRATION mare toomingas

Välsignade valfrihet I 25 ÅR HAR JAG HAFT tre minuters gångväg till apoteket. Jag har känt mig privilegierad. Men det är ingenting mot vad jag känner mig nu. Efter apoteksreformen har jag 3 (tre) apotek inom tre minuters gångväg. Jag kan nu alltså välja mellan tre olika. Jag har fått VALFRIHET. Ett av apoteken kan jag faktiskt nå på två minuter – om det är grön gubbe vid Kungsgatan. JAG TÄNKER MED FASA tillbaka på den trista statliga apoteksbolagstiden då jag bara hade ett apotek att välja emellan. Ibland tänker jag också på dem i glesbygden som har blivit av med sina apotek som ett resultat av reformen. Men vi är väl alla överens om att inte hela Sverige ska leva. Jo, i officiella deklarationer och i valtider förstås. Men hur tungt väger glesbygdsbornas olägenheter jämfört med storstädernas? De är ju så få. Min glädje stannar inte vid att jag nu kan välja. Alla tre

apoteken säljer nämligen julklappar. När man kommer snubblar man på julklappserbjudanden. DocMorris erbjuder mig ”naturliga och väldoftande ansikts-och kroppsprodukter” med 30 procents rabatt. Vem kan motstå ett sånt erbjudande? Dessutom saffran och julsenap är några av produkterna i en tiosidig katalog. APOTEKSGRUPPEN LOCKAR MED ”lucköppning” ända fram till dopparedan. En vara säljs varje dag till 40 procents rabatt. Exempel: den 3 december säljs en Roll-on för bara 23 kronor. Apoteket Samariten säljer necessärer och liknande och ger dessutom sina kunder recept på julgodis som saffranskola, mintkyssar och lakritsknäck. Tycker det är bra att begreppet kärnverksamhet inte längre tas så himla bokstavligt. Men VILKET apotek ska jag välja? PEO ÖSTERHOLM fib 5

Intervju.

Först etiopiskt fängelse och ovisshet, sedan intensivt mediatryck i allas blickfång. Nu försöker Martin Schibbye, tidigare redaktör för FiB/K, hitta fast mark under fötterna.

fib 6

KÄRLEKEN HÖLL HONOM UPPE Martin försöker hålla fast i tankarna från fängelset om vad som är väsentligt i livet. – Linnea, min gamla farsa, min mamma Karin, min syster Greta och hennes familj. Och att fortsätta att resa och skriva.

fib 7

INTERVJU

En hyllning till familjen

TEXT solveig giambanco FOTO oda lystrup hodlekve

Erfarenheterna har gett h0nom en ny botten att stå på. Det näst värsta har hänt. Det värsta, risken att inte komma tillbaka, var stor. fib 8

fter 14 månader i etiopiskt fängelse och 14 dagar i medialt strålkastarljus försöker Martin Schibbye att få fast mark under fötterna. Han har hunnit med en kort semesterresa med hustrun Linnea och tillvaron återgår sakta till det normala. Mentalt befinner han sig någonstans mellan Kalityfängelset och Farsta. Han försöker hålla det han tänkte under fängelsevistelsen levande: Vad är viktigast i livet? – Linnea, min gamla farsa, min mamma Karin, min syster Greta och hennes familj. Och att fortsätta att resa och skriva. ANTIKLIMAX. Erfarenheterna har gett honom en

ny botten att stå på. Det näst värsta har hänt. Det värsta, risken att inte komma tillbaka, var stor. – Jag har dåligt samvete för att jag inte är gladare och lyckligare. Även om jag bara längtade efter att bli fri i fängelset känns det som ett antiklimax att faktiskt vara det. Jag kan inte heller gå och tänka att jag är glad att jag lever. Lever man inte vore man ju ofödd eller död. Normaltillståndet är ju att leva. Men jag påminner mig ständigt om vad jag har. Han hjälper sin pappa Sture med memoarerna. Hemma tömmer han soporna och lagar middag ibland. Tar sats för att komma igång med skrivandet. – Mottagandet när vi kom hem var överväldigande. Johan och jag visste att det hade skrivits en del men vi blev överrumplade. Och jag möts fortfarande av vänliga ord och uppmuntran i en aldrig sinande ström. Men Martin skriver inte under på att han och Johan är några ”svärmorsdrömmar”, som en analyschef uttryckte det i DN. I en sammanställning över de mest omskrivna nyhetshändelserna kom frigivandet av Martin och Johan på sjätte plats

och på andra plats som den nyhet som gjort mest intryck på läsarna. Och mest på kvinnor. – Det beror mer på att Linnea och Karin släppte in medierna i sina liv på ett bra sätt. Vi hade hört att våra anhöriga var med i olika medier, satt i morgonsoffor och så, och vi fattade ingenting. Där skulle det väl hellre vara jurister och experter. Vi insåg inte hur betydelsefulla de var för vår sak. Människor identifierar sig med den lilla människans kamp. INTEGRITET. Samtliga inblandade

har uppträtt med värdighet och integritet och såg sig aldrig som offer. De betonade ofta att detta rörde något mer och större än endast Martin och Johan. Även om medieintresset utifrån sett har dämpats, puttrar det på. De är efterfrågade, men sovrar. De måste hinna komma ifatt sig själva. – Vi ska ta upp vår fysiska träning, jag saknar den. Rutinerna i fägelset var bra. Men hundra armhävningar klarar jag fortfarande. Nu ska vi ta itu med boken om våra 438 dagar i fängelse, vår egen historia. Gå igenom material, till exempel ta del av Karins dagliga anteckningar här hemifrån. Jag funderar på formen. Det måste bli två röster, två ”jag”, även om det är jag som skriver. Johan och jag är olika som människor, har olika språk och olika perspektiv. Det blir en bra tempoväxling, tror jag. Och intressantare för läsaren. TAJT DUO. MartinochJohan, JohanochMartin har

blivit ett begrepp. Har ni kapat bandet? – Vi kommer nog att vara ”ett” ganska länge till. Det vi delade i fängelset kommer för alltid att vara en del av våra liv. Utan varandra skulle vi inte ha klarat oss så pass bra som vi gjorde. Jag mår bra, lider inte av posttraumatisk stress, men bör lugna

– Även om jag bara längtade efter att bli fri i fängelset känns det som ett antiklimax att faktiskt vara det, säger Martin Schibbye.

fib 9

INTERVJU

fib 10

ner mig litet. Så vi fortsätter att göra allt tillsammans ett tag framöver. Deltar i möten, skriver boken, intervjuas (det här är den enda jag gör ensam hittills). Vi är till exempel inbjudna till en konferens i Wien som behandlar säkerhetsläget för journalister. Vi vill också skriva en handbok för journalister om hur man ska agera i svåra lägen och vi ska försöka påverka så att risktänkande läggs in i journalistutbildningen. Alltfler utlandsreportage kommer att göras av frilansare. Och, inte minst, ska vi slutföra Ogadenprojektet tillsammans med Anna Roxwall. Från vår gemensamma arbetslokal. VARA PÅ PLATS. Det var för att beskriva vad som

händer i ett område som utsätts för oljeexploatering som de företog den riskfyllda resan. För att träffa utsatta människor i konfliktområden och ge dem möjlighet att träffa journalister och att själva se och höra. Det finns gott om flyktingberättelser men de går nästan aldrig att verifiera. Och ambassadör Odlander ger dem rätt i ett uttalande i Aftonbladet. ”Jag sympatiserar med dem som skriver om de här sakerna. Ogaden är så oändligt underrapporte-

rat. Du kan inte verifiera från Addis vad som händer där; man måste, som Johan och Martin ville göra, ta vittnesmål. Det arbetet har vi inte gjort på ambassaden.” – Vi vill inte driva en tes där vi sedan pressar in verkligheten, inte agera domstol, utan utgå från berättelsen. När jag satt i isoleringscell första tiden i Kalityfängelset hade jag bland annat fått in en reportagebok av Martha Gellhorn. Då slog det mig återigen: det är så här utrikesreportage ska skrivas. Man måste vara på plats. Tack vare situationen fick jag möjlighet att läsa hennes bok. Jag visste inte ens att hon fanns. I min generation börjar man dagen med att kolla Facebook där de flesta tycker lika. Man blir aldrig utmanad. Jag anser att vi inte kan överlåta nyhetsgranskningen åt andra nyhetsbolag eller Facebook och Twitter. Journalister ska vara på plats. FARLIGA UPPDRAG. Martin och Johan har rest i många länder, på mer eller mindre farliga uppdrag. Säkerhetsbedömningen har de alltid tagit på allvar. Martin berättade om hur det varit, när han kom hem från en annan riskfylld resa för ett par år sedan. Det påminner lite om den här. Han och

Vad är viktigast i livet? Mentalt befinner sig Martin mellan Kalityfängelset och Farsta.

fib 11

INTERVJU fotografkollegan Jonas Gretzer beslutade då att avbryta, när de insåg att de ständigt var bevakade. De var för synliga.

Ja, vi satte dem i en svår situation. De hamnade i ett mentalt fängelse.

Martin Schibbye om sin familj under fängelsevistelsen

Du sa då att du inte tänkte riskera livet, inte ert eller andras. Varför avbröt ni inte nu? – Ja, det modiga hade varit att göra det. Vi såg nyligen vår egen film där vi satt och diskuterade hur vi skulle göra. Hålögda och trötta. Vårt tänkta dygn blev 14 dagar. Jag tror att vi drabbades av ”toppsjukan”. Vi var så nära. Omdömet brast. Men så här i efterhand är det en unik erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag har stärkts, vet vad jag klarar av. STÖDFOND. Insamlingen till stödfonden slutade

på omkring 1,7 miljoner. En helt oväntad summa. Merparten av bidragen kom från enskilda personer, ofta små belopp. – Det är också ett bevis på hur vårt fall har påverkat. Nu ska stödfonden bli permanent. Det som blev över bildar grundplåt. Det är också något vi jobbar med. Vi hoppas genom fonden bland annat kunna stödja fängslade etiopiska journalister och deras familjer och etiopiska journalister i Sverige. De fängslas inte här men utvisas till Etiopien. De anhöriga har fått stöd från sina arbetsgivare som gjorde det möjligt för dem att besöka fängelset. Och från dag ett har familjen helhjärtat ställt upp och försett Martin och Johan med det viktiga: böcker och papper, lakrits och snus, träningsredskap och byggsatser, våffelmix till sina swedish pancakes som de lagade till i fängelset. På hemmafronten har de på olika sätt haft kontakt och möten med organisationer och personer som skulle kunna vara till hjälp. Och så de livsviktiga besöken. – Vi hade sett varandra i ögonen, vi hade samtalat. Även om det var kaotiskt och kort och under övervakning så var det besökstimmen vi alla levde för. Vi gav varandra kraft till nästa möte. SAMVETE. Martin har blivit något av en hjälte för

mina barnbarn. Jag lovade min sonson att fråga Martin om han känt dåligt samvete för den situation han försatt sin familj i. Han blir tyst en stund. – Ja, vi satte dem i en svår situation. De hamnade i ett mentalt fängelse. Vi, Johan och jag, visste ju vad vi gav oss in på. Första tiden, då jag tänkte på att kanske sitta i 20 år, ville jag skilja mig från Linnea, för hennes skull. Men jag slog bort de mörka fib 12

tankarna. Och efter deras första besök kunde jag lägga bort min oro för dem. De uttryckte bara stolthet och tro på mig. De var övertygade om att vi skulle lösa det här tillsammans. Och när jag talade om att rymma så sa Linnea att: ”Det får du absolut inte göra. Sitter du i tio år så kommer jag ner varje månad”. DET FRIA ORDET. Yttrande- och tryckfrihetsfrå-

gorna kommer att bli än viktigare för Martin. Han beskriver det absurda i att sitta inspärrad tillsam-

mans med andra journalister och på fängelse-TV:n se en konferens som World Economic Forum arrangerade i Addis Abeba. Den pågick några kilometer bort med deltagare från hela världen. Det handlade om investeringar i Etiopien, Etiopien som ett framtidsland. Ingen höjde rösten mot bristen på yttrande- och tryckfrihet. Trots allt var ändå mycket positivt med fängelsevistelsen. Rutinerna. Medfångarna från 26 olika afrikanska nationer. Stödet hemifrån som de fick rapporter om. Ambassadens stöd.

– Utifrån vårt perspektiv är det Jens Odlander som lagt upp strategin. Han visste vad som skulle hända. Dömdes vi skulle vi söka nåd. Han var fantastisk som diplomat och människa. En person som kunde gå utanför protokollet när det behövdes. En blandning av Mikael Persbrandt och Harald Edelstam, diplomaten i Chile. Länder som Indien, Israel och USA agerade för vår sak i det tysta. Etiopien är så geopolitiskt viktigt att alla har intresse av att verka där och vi blev ett ”irritant” som man ville bli av med. Men Jens gjorde också

Martin vill resa igen. Många berättelser behöver fortfarande skrivas.

fib 13

INTERVJU Martin vill arbeta långsiktigare, kanske skriva mer i bokform.

klart för oss att inget land skulle bryta de diplomatiska förbindelserna med Etiopien för vår skull. Det absolut svåraste beslutet var ändå att begära nåd. – Jag frågade mig ”Vad man kan kräva av en människa”? Skulle jag överklaga, sitta av elva år och försaka mitt och Linneas liv? Det finns ju exempel på dem som handlat så. Men jag är ingen Mandela. Jag kom fram till att jag gör mest nytta ute i frihet. LÅNGSIKTIGT. Och fortsättningen, efter böckerna

och alla andra åtaganden? Blir det hemmaplan? – Nej. Jag är sugen på att ge mig ut igen. Kanske med inriktning på Afrika. Men jag kommer naturligtvis att undvika Östafrikanska länder med etiopisk närvaro. Vi har fått många berättelser som behöver skrivas. Våra kriminella medfångar har lovat att kontakta oss när de släpps fria och vi kan följa dem; människohandlare och knarksmugglare. Men å andra sidan vill jag inte hamna i gamla mönster, jag vill ta mig ur frilanscirkusen med tvånget att skriva fyra reportage i månaden. Jag skulle vilja ägna mer tid åt reportagen, arbeta långfib 14

Jag frågade mig ”Vad man kan kräva av en människa”? Skulle jag överklaga och sitta av elva år … siktigt och kunna återkomma till platser. Kanske i större utsträckning än hittills skriva i bokform. ÖPPENHET. Martin lämnar mycket öppet. Men

journalistiken ger han inte upp. – Just nu sitter jag och tar fram allt jag har skrivit, från det första jag fick publicerat, en recension av Fucking Åmål i DN 1997, till det jag skrivit i Proletären och Rebell, mitt aktivistengagemang i Irakfrågan och till redaktörskapet på FiB och framåt. En del av vad jag skrivit skulle jag inte skriva i dag, annat önskar jag att jag hade skrivit. Allt ska in på min blogg. Alltså total öppenhet! Kritik som jag förr skulle ha reagerat på berör mig inte längre på samma sätt. Inte efter att ha sett mig själv beskrivas som terrorist i etiopisk TV. ■ ■

Mänskligt. HUR EN ETIOPISK MOR ÅTERFANN SIN BORTADOPTERADE SON I SVERIGE

En ödets nyck

Det är inte helt sällsynt att adopterade från tredje världen återförenas med sin biologiska familj. Anders, som adopterades från Etiopien under 1970-talet, återförenades 2004 med sin biologiska mamma. Det sällsynta i Anders fall är att det var hans mamma som letade upp honom i Sverige. Och sättet det skedde på gör händelsen, om möjligt, än mer extraordinär. Så här redogör Anders för det hela. TEXT&FOTO anders reichenberg

prolog

ag heter Anders, men föddes som Yednkachew. I mitten av 1970-talet adopterades jag, 18 månader gammal, från Afrika till Sverige, närmare bestämt från Etiopien till Kiruna (klimatiska kontraster, minst sagt.) Relativt förlikad med mitt adopterade öde var jag under min uppväxt, som bäst, milt intresserad av min biologiska bakgrund. Är man adopterad från Etiopien och ens medvetenhet om världen väcks under 1980-talet är det inte alltför förvånande. Under decenniet som ”Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna” – för att citera Just D – så kom Etiopien att i mycket personifiera den gängse bilden av Afrikas ’eviga’ öde: svält, armod, krig. I de etiopiska svältkatastrofernas spår anordnade Bob Geldof Band/Live Aid, Michael Jackson USA for Africa, svenskarna gav generöst (inklusive undertecknad med någon månadspeng), och på skolgårdarna haglade ’skämt’ om undernärda etiopier. I min (och andras) strävan att få svar på frågan om ”varför jag adopterades bort?” tillhandahöll denna kontext mig med enkla, lättfattliga svar, en lättfattlighet som också ingav mig en slags förtröstansfull bedövan. Utrymmet för förebråelser minimerades. En pragmatisk förståelse förhärskade. Lättfattligt nog. Intresset för min biologiska bakgrund var alltså svagt. Någonstans fanns en diffus föreställning

Hopp och följaktligen ambitioner om att någon dag få träffa dem var i stort obefintliga. om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände. Hopp och följaktligen ambitioner om att någon dag få träffa dem var i stort obefintliga. Gott så. Av denna min ambitionslöshet följde att skulle vi förenas var det upp till dem, att hitta mig. Fullkomligt sannolikt om man också anser Pretty Woman vara en socialrealistisk skildring av den vardagliga gatflickans vardag. För mig fanns det inte på bordet. ÅTERFUNNEN. Men, 2004 inträffade det. Min bio-

logiska familj letade upp mig i Sverige. Stormen som händelsen utlöste har nu bedarrat, dess inre och yttre verkningar blivit överblickbara och fått stadga. Detta ihop med andras uppmaningar för mig till att nu, åtta år senare, skriva ner hur det hela gick till. Att det hände är i sig ganska (fullkomligt?) unikt, troligen värt att delge en bredare publik om oavsett hur det gick till. Men förloppet i ”mitt” fall gör ett sådant delgivande närmast obligatoriskt, där ett antal i tid och rum skilda moment och led löpte samman på ett sådant sätt att även en hårdnackad agnostiker kan vackla till. Så här förlöpte det hela:

fib 15

MÄNSKLIGT Anders Reichenberg tillsammans med sin biologiska mamma Seble och sin adoptivpappa Bo.

HÄNDELSEFÖRLOPPET (I OKRONOLOGISK FÖLJD)

2001 London EMNET, EN UNG KVINNA från etiopisk överklass,

flyttar från Addis Abeba till London. Någonstans i Sverige har hon en halvbror som adopterades bort innan hon föddes. Det har hennes mamma, Seble, berättat för henne.

2003 Stockholm EFTER ATT I TONÅREN ha flyttat från Kiruna till

Östersund – där jag tillbringade mitt sturm und drangiga 1990-tal – bor jag nu i Stockholm. Det milda intresset för min biologiska bakgrund har blivit så pass varmt att jag ber min svenska mamma, Solweig, att ge mig de dokument hon har med relevans för min adoption. Bland dokumenten hittar jag kopior på två brev som Solweig via adoptionsförmedlingen har skickat till Etiopien under fib 16

mina första år i Kiruna. I breven, skrivna på engelska, berättar Solweig bland annat vad mitt svenska namn är. I det andra brevet skickar hon även med en bild på mig, tre år gammal, sittande i full vintermundering, glatt leende, i en snöpulka.

2004 London EMNET HAR BÖRJAT sällskapa med en etiopisk

man, Fitsum. Emnet berättar för honom att hon har en bror i Sverige. Fitsum säger att han råkar ha en god vän i Stockholm, Yalem, som kanske kan försöka hitta brodern. Emnet kontaktar mamma Seble – nu boende i Paris – som skickar över de dokument hon har med relevans för adoptionen till London. Där återfinns bland annat broderns svenska namn, samt en bild på honom som treåring, sittande i en snöpulka. Emnet och Fitsum skickar i sin tur dokumenten till Yalem i Stockholm. Yalem har lovat att göra sitt bästa.

1997 Östersund JAG ÄR UTE PÅ KROGEN en sensommarkväll och

råkar på en för mig okänd etiopisk man som jag har ett kort samtal med. Han heter Sam. Jag lägger honom inte på minnet. Han, däremot, lägger mig och mitt namn på minnet.

2004 Stockholm 30 juli DAGEN EFTER ATT YALEM mottagit dokumenten

planerar han att gå till Skatteverket med den eftersöktes svenska namn. Innan dess ska han bara ta en kopp kaffe med sin gode vän, Sam. De träffas på ett kafé vid Götgatsbacken. Sam har keps på sig. Yalem berättar vad han skall göra och visar de mottagna dokumenten. Sam ryggar till när han läser namnet på dokumenten. ”Jag har träffat honom i Östersund”, utbrister Sam, ”jag vet hur han ser ut!” Uppjagat berättar Sam om den slumpartade träffen på en kvarterskrog i Jämtland sju år tidigare. Exalterade lämnar sedan Yalem och Sam kaféet och går uppför Götgatsbacken. Samtidigt råkar jag komma nedför backen.

1983 Addis Adeba NIO ÅR GAMMAL besöker jag Etiopien med mina

svenska föräldrar. Kommunistdiktatur och inbördeskrig gör att vi inte kan resa var vi vill, och inte utan så kallade guider. Vi besöker bland annat barnhemmet från vilket jag adopterades. Förhoppningen är att få veta mer om min bakgrund, kanske till och med hitta spår till min biologiska familj. Men vi får inget spår.

2004 Stockholm 30 juli DÄR JAG GÅR nedför Götgatsbacken märker jag

i vimlet framför mig två svarta män som verkar upphetsade och fokuserade på mig. Jag stannar till. De närmar sig. Den ene mannen, som har keps på sig, pekar mot mig och ropar: – Är det Anders? Anders från Östersund!? Jag nickar bekräftande. Tvekar. Backar. Känner inte igen honom. De trycker sig upp mot mig. Den andre mannen rycker upp ett foto – jag känner igen det: jag, tre år i snöpulkan! Samtidigt skriker han:

Anders med sin biologiska mamma, Seble, i Paris.

– Din syster letar efter dig! Han slår ett nummer på sin mobil, räcker över den till mig, allt går så snabbt. Sekunder senare samtalar jag, på knagglig engelska, med min biologiska syster Emnet. Och kort därefter har jag min biologiska mamma, Seble, på tråden.

epilog NÅGRA VECKOR SENARE satt jag på ett plan till

London och Paris. Tårar, glädje, förbistring, mycket frågor, mycket värme, mycket etiopisk (för en norrländsk mage mycket stark) mat. Men hur allt det förlöpte – och fortlöper – är ett annat kapitel av denna (solskens) historia. Vad det var för kraft/er som låg bakom det hela kan man tvista om. Slumpen? Ödet? Försynen? Det finns i alla fall en hypotes – benämnd Six degrees of separation – som postulerar att alla individer i världen står maximalt sex interpersonella steg (relationer) ifrån varann. Om den tesen är i behov av empiriska belägg så har det tillhandahållits här. För Sebles del så är hon en djupt troende kristen, och hon står allt annat än svarslös om vad som låg bakom och är heller inte förbluffad över hur det gick till att hon till slut fick tillbaka mig i sitt liv. ■ ■ fib 17

Intervju. ÅLDERNS HÖST BLEV TILL EN NY VÅR

Ja till kärlek TEXT solveig giambanco TEXT eva wernlid

Under våren 2013 utkommer andra delen av Sigrid Kahles självbiografi Att vilja sitt öde – trots allt. Första delen, den 700-sidiga Jag valde mitt liv, gavs ut 2003. Den trycktes i 24 000 exemplar och blev snabbt slutsåld. Sigrid Kahle är både lycklig och skärrad inför den kommande utgivningen.

i träffas i Uppsala. Där öppnas dörren välkomnande på vid gavel av CarlGöran Ekerwald. Hans tröja är varmröd och de blå ögonen är vänliga och vakna. Han och Sigrid lever samman sedan snart tre år. De båda Uppsalaförfattarna vet att kärlek inte har med ålder att göra; det är en gåva för dem som vet att ta emot. Jag strosar runt i våningen. Sigrid tampas med bankkoder och betalningar vid datorn, CarlGöran ordnar med kaffet. Jag läser titlarna på bokryggarna, betraktar tavlorna och minnessakerna från Sigrids tidigare liv som diplomathustru i länder som Pakistan, Indien, Irak och Sudan.

Carl-Göran berättar om mötet med Sigrid: – Vi träffades när jag anordnade en minnestillställning med anledning av Erik Hermelins 150-årsdag. Han översatte persisk dikt till svenska. Och eftersom Sigrids far, H. S. Nyberg, var en känd orientalist och värderade Hermelins översättningar så bjöd jag in henne. Vi hade naturligtvis stött på varandra i andra sammanhang, hälsat och så. Lyckligtvis kom hon till tillställningen och ringde efter någon dag och bjöd på te. Sedan blev det lunch hos mig och så fortsatte vi att besöka varandra. En gemensam semesterresa bekräftade att vi fungerade utmärkt tillsammans.

BILDADE. Sigrid och Carl-Göran har många

var änkling och Sigrid änka. Han är 89 år och hon 84. De tillbringar den mesta tiden i hennes våning i centrala Uppsala men helger och somrar bor de i Carl-Görans hem i Lagga, en gammal bondgård. I kärleken till läsandet och skrivandet ligger också deras kärlek till varandra. Inflätat i deras liv ligger det gemensamma och djupa intresset för historia och litteratur, och inte minst för bibelns texter. Ett intresse som väcktes tidigt. När Carl-Göran var tio år inackorderades han i Östersund. Han skulle studera på läroverket. Den första bok han fick i sin hand var en provöversättning av bibeln. Han läste och upptäckte de vidunderliga texterna. Och i Uppsala satt Sigrid vid samma ålder i sin pappas knä och hörde berättelser ur Stora Bibeln med illustrationer av Doré. – Vår första tid var rena bibelseminarierna. Sigrid kunde ringa mig halvsju på morgonen och säga ”Nu har jag läst Jesaja 17:13, vad säger du?”

beröringspunkter från sin barn-och ungdomstid. Tidigt läste de mycket och avancerat. Sigrid fördjupade sig i Strindbergs Giftas när hon var i tioårsåldern och fick böcker om Marie Curie och Madame Chiang Kai-Shek av sin mamma i julklapp och röt ”Stör mig inte, jag läser!” om någon tilltalade henne. Hon identifierade sig tidigt med starka kvinnor. Carl-Göran var i samma ålder när han av en slump letade på bokstaven G i bibliotekets kortregister och stannade för titeln Urspårade, ett lyckosamt första möte med författaren Maxim Gorkij. Sigrid och Carl-Göran var för alltid fångade i litteraturens värld. Båda är bildade, beresta och belästa. De är språkkunniga och hyser stor kärlek till den arabiska och persiska kulturen. Det var tack vare den senare de träffades. fib 18

FANN VARANN. Så fann de varandra, Carl-Göran

Sigrid Kahle – bildad, berest och beläst.

Och så samtalade vi. Det blev också en bok, En fritänkare läser bibeln, som jag nyligen har avslutat, säger Carl-Göran. Under sin månadslånga vistelse för ett år sedan på Centre Culturel Suédois i Paris fick de arbeta ostört. Sigrid forskade vid Institut de Monde Arabe och Carl-Göran letade efter information till sitt pågående översättningsprojekt. – Det är Balzacs Séraphita, en bok om Swedenborg som inte tidigare är översatt. Det är svårt. Språket är mycket romantiskt och behöver nyktras till lite, säger han. Nu skriver jag efterordet. Manuset ligger hos förläggare. Så gör även En fritänkare läser bibeln och en del andra saker. TANGENTVÄN. Carl-Görans lust och behov av att

skriva vinner över den dåliga synen. Åren har gett träning. Han känner tangenterna väl på sin Facit, skriver långsamt med pekfingret. Sedan debuten 1959 med Elden och fågelungen har det blivit ett femtiotal böcker. Bland annat om Goethe, Nietzsche och Shakespeare och två självbiografiska böcker, Skogvaktarens pojke och Tabula rasa. Han har också läst Sigrids texter, trots ansträngningen. En kärlekshandling om någon och ett sätt att lära känna henne. Som belöning förbättrades synen mirakulöst efter en kataraktope-

Carl-Göran Ekerwald skriver på en Facit-skrivmaskin.

fib 19

INTERVJU ration som Sigrid anbefallde! Hon å sin sida läser tidningen för honom om han hittat någon rubrik som lockar till vidare läsning. – Vi har enkla vanor, säger Carl-Göran. Jag är först uppe, gör te och läser tidningsrubrikerna. Sigrid läser tidningen i sängen. Och vi arbetar jämt; skriver varje dag, läser varandras texter och samtalar. OM VILJAN. Sigrid sveper in i rummet. Kodmyste-

riet med datorn är löst. Sidenblusen är himmelsblå, läpparna nymålade. Är det snyggt dukat? Har vi fått kaffe? Hon är expressiv, rör sig livligt. CarlGöran får en varm blick och en omfamning. Titeln på Sigrids självbiografi är djärv och utmanande: Jag valde mitt liv. – Det är inte alls som du tror, förekommer hon mig, att man väljer sitt liv. Mitt blev inte alls som jag hade tänkt, men jag valde det själv! Titeln på den nya boken är Att vilja sitt öde – trots allt. Där får vi läsa om hennes liv i fyra länder under ett årtionde då hon själv var i livets mitt. Där får vi veta hur det blev med det fria valet. Sigrid förklarar. Böckerna är en undersökning av hennes liv, sett utifrån, som om hon vore en annan människa. Det handlar om en människas utveckling, intellektuellt och emotionellt. Barnet och viljan och hur man blir den man blir. I EGNA ÖGON. Dessutom om ett liv i samhällets tjänst som tysk diplomathustru med inblickar i främmande länders kulturer, möten med en mängd människor. Hon har levt i de olika länderna som om hon skulle bo där för alltid. I memoarerna vill hon så sanningsenligt som möjligt beskriva hur människor tänkte då och varför, sätta in det i ett politiskt sammanhang. Förutom sitt goda minne har hon brev, tidningsurklipp, böcker och omfångsrika dagböcker till stöd. Hennes livslånga önskan att bli författare har systematisk hindrats av yttre omständigheter, av andra eller av henne själv. – Jag visste mycket tidigt att jag ville bli något stort, göra något i livet. Jag är född frisk och intelligent, fick utbilda mig. Då anser jag att man har ansvar att använda sina gåvor på ett vettigt sätt.

Har du levt ett bra liv, ett gott liv? Det glimmar till i hennes ögon. fib 20

Det är två liv som ska fogas samman. Men det går bra, om bara kärleken finns. – Ja, sett ur andra människors synpunkt. Jag har varit ute i världen, inte lidit materiell nöd. Varit privilegierad. Men varje liv måste mätas mot det liv man drömde om som ung. Och så blev det inte alls. Jag ville göra något stort men det blev futtigare och futtigare, i mina ögon. – För mig räcker det inte att bara leva och laga mat, det är inte min uppgift. Jag vill lämna denna världen i vetskap om att ha uträttat något. Lever man bara för ett mål, som män oftast gör, skadar man andra. Lever man bara för andra kommer man själv till skada. Jag vill inte vara som Peer Gynt, som gick från upplevelse till upplevelse ute i världen utan att mogna. ERÖVRING. Det har alltid kommit hinder i vägen.

En flytt till ett annat land eller andra uppbrott. Hennes man stödde henne, men hans yrke var oblidkeligt. Som pensionär har hon tid att ägna sig åt det hon längtat efter hela livet – att skriva. Men så kom den nya kärleken och Carl-Göran in i bilden. Också ett slags hinder, men ett oemotståndligt. – Aldrig hade jag tänkt tanken, det har aldrig varit med i ens mina drömmar, att jag skulle leva i ett kärleksförhållande igen. Och med en människa som slösar och ger och som vill ta emot. – Han erövrade mig. Han ville erövra mig, så urmanligt. Han förförde mig. Det är inte klokt! Han är fantasirik och har humor, är inte fastlåst och inrutad som många andra män. Han tror att allt är möjligt! Det här är en kraft som jag inte kunde motstå. Ja, hon besegrades, kunde inte avstå från denna oväntade ynnest. – Det är två liv som ska fogas samman. Men det går bra, om bara kärleken finns. I djupet accepterar jag helt och fullt Carl-Göran. Han har ovanliga åsikter i en del frågor. Det inspirerar. Vi tar till vara vår tid; vi lever just nu och framåt, vi har inte så många år tillsammans. Kärlek i vår ålder är dessutom fri från mycket som hör de unga till.

Carl-Göran har varit och hämtat mat hos Lasses Catering i närheten. I dag är det ärtsoppa och pannkakor. Billigt och enkelt. Lunchbestyr har de inte tid med. – Tiden går fort när man är gammal. Nu ska varje dag levas fullt ut, inflikar Carl-Göran. Sigrid är unik, hon är som en ung flicka. Ivrig och intelligent och med ett enormt gott minne. Hon har ett gott omdöme som ibland brister, men det gör inget. Hon utövar en mycket attraktiv kraft på mig. Unga förälskade är så egocentriska, de sätter sig själva först. För oss är det den andra som är i centrum. STOR TILLIT. – Från första mötet kände jag en stor

tillit och förtrolighet med henne. Shakespeare sa att det tar en del av en sekund att bli förälskad. Så var det för mig. Våra gemensamma intressen för oss naturligtvis samman men främst är det våra väsen som bejakar varandra. Kärleken och respekten är ömsesidig. Vänligt och uppmärksamt lyssnar de till varandra, de stöder och uppmuntrar. Sigrid kan misströsta över sitt livsprojekt. Carl-Göran påpekar att hennes digra manustravar och de handskrivna dagböckerna, skrivna dagligen från början av 1970-talet,

är ett omistligt tidsvittne. De är detaljerade och skrivna i nuet. Sigrid i sin tur lyfter fram CarlGörans böcker, anser att han har blivit orättvist behandlad ibland. – Jag respekterar honom för att han alltid säger vad han tycker. Han går sin egen väg. I det gemensamma arbetsrummet sitter Sigrid vid datorerna. I skåpet travas dagböckerna och i hyllorna böcker och foton på familjen. CarlGöran sitter vid kortändan och skriver, först för hand, sedan på sin knattrande skrivmaskin i ett annat rum. – Mitt arbetsrum brukar inte se ut så här, ursäktar sig Sigrid. Det beror på att jag måste ägna så mycket tid åt mitt kärleksförhållande!

Det gemensamma arbetsrummet är fyllt av kärlek och det skrivna ordet.

FÖRTJUSNING. Så uppmanar hon Carl-Göran att

citera något ur den diktsamling han håller på med, Sigridiana. Han lyser genast upp. – Det har blivit fyrtio dikter på vers i Birger Sjöbergs anda. Litet barnsligt skrivna. En beskrivning av den här unika människan, hon liknar ju ingen annan! Han lutar sig bakåt i stolen och läser ur minnet. Sigrid lägger armen om hans axlar och fyller i. Rummet fylls av förtjusta skratt. ■ ■ fib 21

Sverige. Hallå, inte så högt! Sopranerna måste också höras! Maria Peters ger tydliga instruktioner till altarna, som har tagit i för mycket. Det är ju så härligt att sjunga ut.

fib 22

TEATERKÖREN I KÄRRTORP: EN KÖR SOM AGERAR

Körglädje

Körsång är, som annan ideell kultur, lustgivande, energihöjande och gemensamhetsskapande. Men samtidigt är det ett hårt repetitionsslit på fasta tider vecka ut och vecka in. Följ med när FiB/K tar del av Teaterkörens repetitioner.

TEXT madeleine pousette FOTO carola björk

edan när jag stiger in i entrén på Reflexen i Kärrtorp känner jag hur stressen och regnet rinner av mig. Där sitter Viki och pratar och äter korv. Någon behöver hjälp med att låsa sin cykel, Viki lämnar genast sin halvätna korv på bordet och reser sig för att hjälpa till. Självklart! Det är onsdag, repetitionsdag för Teaterkören. Maria, körledaren, dyker upp. Glatt berättar hon om beröm som körens medlemmar fått för sin insats i repetitionen av Suzanne Ostens barnpjäs Flygräddare. Kul!

ALLA ÄR VÄLKOMNA. Maria Peters har varit ledare för kören sen 2005 då den var en del av föreningen Södra Fot som huserade i Teaterhuset i Skarpnäck. Hon höll i sångträningen för ensemblen i uppsättningen Stad i världen 2007. På den tiden var det 40 medlemmar. Nu är vi 100 och föreningens styrelse har satt stopp för fler. Eftersom andan i den här kören är att alla är välkomna så har det ju inte gått att helt säga nej. Resultatet är Lilla kören, som nu har funnits i ett år och består av 40 sångare. Men de repeterar dagtid på fredagar och är inte med här i kväll. När vi har skramlat färdigt med stolarna som vi hämtar i entré och loger är det dags för koncentration. Maria är noga med det. När vi sjunger så sjunger vi – inte småpratar eller fixar med annat. – Sträck på kroppen, andas in och sen ut på s-ljud! Rummet fylls av sssssssssss och sen av ooooooo. Jag letar efter magstödet för att få ut

Rummet fylls av sssssssssss och sen av ooooooo. Jag letar efter magstödet för att få ut sista luften. sista luften. Och sedan klättrar vi med en enkel melodi uppåt i skalan. Det är förunderligt vad en uppvärmning ändå gör med rösten. Inte blir den väl klingande klar, men i alla fall bättre. Första låten ikväll är Lill-Babs gamla slagdänga Leva livet. Inte precis min musiksmak. Men Maria har satt gester till texten, och då blir det kul. Fast simultanförmågan är inte på topp längre. Jag får svårt att göra rätt gester och samtidigt hålla min altstämma. Klappar för tidigt, viftar åt fel håll med armen. Måste öva stämman mer så att jag inte behöver tänka så mycket på den. – Den här gesten har jag snott av Lill-Babs, säger Maria och vickar på höften med en fot lite snett framåt. Den ska vi göra medan vi sjunger yeh, yeh, yeh före slutfrasen. Maria är alltid väldigt fysisk och uttrycksfull i sina instruktioner. VANA ATT SKRIKA. Alltihop blir riktigt häftigt och

det låter ju bra! Teaterkören är vad det låter som: en kör som agerar. För Maria är kommunikation viktigt. Kören ska uttrycka något. – Med den här kören är det lätt. Här är man inte rädd att agera. De är vana att skrika, kräla,

fib 23

SVERIGE Ulf Bjerking (andre man från höger) har varit med sedan i starten då kören var en teaterensemble. Han tycker det är kul att få uttrycka textens innehåll med kroppen. Här handlar det om tillväxt.

Säger man att någon är en förklädd djävul så är man väl arg. Och det ska märkas.

fib 24

hoppa och göra saker på scenen eftersom de har börjat som en teaterensemble. Maria vill ha ett tema med innehåll i körens repertoar. På den senaste konserten handlade det om resor. Men typen av musik varierar. Vi får sjunga pop, svenska och utländska visor, folkmusik från andra länder, musikal, opera med mera. POSITIV SPIRAL. När vi jobbat med Leva livet ett

tag är det dags för nästa sång, Devil in disguise. Det är ingen slump att det blir den. Maria förbereder sig noga inför varje repetition. Vad behöver vi öva mer på sedan förra gången? Det är en aspekt. Men hennes vilja är också att göra kvällen varierad. – Jag vill få en känsla av gemensamt flow. Det blir en positiv spiral då. Det händer något tillsammans med andra. Och det gör att man mår bra, säger hon. Devil in disguise har jag sjungit många gånger tidigare. Den var med i Teater Reflex-uppsättningen 13-dagsafton i vintras. Vi ska i höst ge några föreställningar till och sången behöver nog fräschas upp. Maria tycker vi är för lama och ropar ”Mer energi!”. Säger man att någon är en förklädd djävul så är man väl arg. Och det ska märkas. Vi får sätta oss ytterst på stolsitsarna för att precis när den strofen kommer hastigt resa oss och peka på en fiktiv förklädd djävul. Vi får verkligen energi av rörelsen. Men vi sjunger för vackert i versen. – Leta fram stockholmskan! Träna på att säga ”Tjena!Lege?”

Det låter kul. Jag snörper åt stämbanden – helt felaktigt – så jag är hes långt efteråt. Jag tänker att jag måste ta lektioner och rätta till min felaktiga sångteknik. Uffe Bjerking, en av männen i kören och en av dem som har varit med längst, säger att rösten blir sämre med åren. – Min röst håller egentligen inte för att sjunga. Jag blir hes hela dagen efter. Jag tar i och anstränger mig för mycket. Men det är så kul! Ett lyft. Maria är så jäkla bra! Och att träffa alla människor här är så härligt, tycker han. Han tycker också att det är kul att ”gubbgänget” har utökats från ett par stycken när han började till omkring 20 nu. Och så gillar han att det är spex, liv och rörelse när vi sjunger. Inte minst under våra bejublade konserter. HUSTOMTE. Uffe är en klippa på Reflexen. Han är en riktig hustomte. Det han inte vet om lokalen och grejerna som finns där, vet nog ingen. Han tycker det är kul med scenografi och har genom åren varit med och byggt scener ända sen han gick med i Enskedespelets uppsättning av Den kaukasiska kritcirkeln 1995. Han var med och byggde upp teatern i Skarpnäck. Föreningen Södra Fot hade fått 3,5 miljoner i bidrag av stadsdelsförvaltningen för att få igång en fungerande teaterlokal i området. Men sedan man satt upp evenemanget Allsång mot alliansen inför valet 2006, och nämnda allians fått majoritet, så drogs bidraget in. Föreningen och kören

blev husvilla och flyttade mellan olika lokaler. Teaterlokalen Reflexen i Kärrtorp blev ledig sedan Turteatern flyttat ut. Teater Reflex, som startade som ett samarbete mellan Södra Fot och Enskedespelet, hyr nu lokalen vissa dagar för teateruppsättningar, repetitioner, gästspel och annat. Kören håller också till med repetitioner och konserter i Reflexen. Sedan ett år är kören en egen förening, men samarbetar nära med teaterföreningen. KROPPEN LYFTER. Halva repetitionskvällen har

gått och det är dags att ta itu med William Shakespeares If music be the food of love, tonsatt och arrangerad av Maria. Jag har inte text och noter till den med mig, men får strax det från grannen. – Lägg undan papperna! uppmanar Maria. Det säger hon ofta. Att sitta och sjunga med blicken nere i texten skapar ingen vacker musik. Det är lätt att glömma magstödet och känslan och allt som behövs för att det ska låta bra. – Dra in luft och sjung hela första strofen utan att andas! Vi ställer oss upp och skärper oss och något händer med tonen. Det låter jättefint. Maria gestikulerar så att vi håller ut några viktiga toner. Det känns som om hela kroppen lyfter. Vi altar har en

böljande stämma som är enkel men väldigt vacker tillsammans med de andras. Jag njuter. Men hur får hon till det, Maria? Vi är ju så många. – Jag börjar med något som är lätt, med en refräng som återkommer. Om stämmorna har samma rytm och text får alla sjunga allt från början. Då får var och en en känsla för låten även om man ska sjunga en annan stämma sen. Hon tänker mycket på att vi ska slippa sitta och vänta när andra stämmor övar. Men själv har jag aldrig tyckt att vi har fått vänta. Det är intressant att höra de andra. Och kanske också lite skönt att vila en stund.

Hundra personer är gränsen. Fler kan vi inte vara, tyckte körens styrelse. Men att neka någon att vara med vill man inte. Så nu finns också Lilla kören, som hunnit bli omkring 40 personer.

KÖRKOMPISAR. När vi tar paus under kvällen får

killarna öva lite extra. Det brukar alltid vara någon stämma som sjunger medan de andra går ut. Och så turas vi om. Under pausen är det trevligt att prata lite med körkompisar. Och för mig som bara varit med drygt ett år är det fortfarande många jag inte känner. Men nu är pausen slut. Dags för mer sång. Hansson/de Wolffes Oberoende vad fursten säger är en favorit. I alla fall att lyssna på. Marias arrangemang är väldigt fint. Men varför är den så svår att

fib 25

SVERIGE Elin Westin är nästan yngst. Samtidigt är hon en av de musikaliska stöttepelarna i kören. Hon trivs med blandningen av olika åldrar. Och att jobba med skiftande uttryck och genrer.

sjunga? Förra gången var jag helt ute och cyklade. Nu gäller det att skärpa sig. Altarna får börja sjunga igenom stämman. Inga problem. Den satt med en gång. Vad skönt. Sopranerna övar sin och killarna sin stämma. Så är det dags att sätta ihop det. Men vad händer? Jag sjunger ju lite av herrstämman, och här och där sopranstämman. Försöker lyssna in de andra, men det är lite vagt även runtomkring. Nu skulle jag ha suttit framför Elin, tänker jag. Hon är otroligt säker. När jag senast satt bredvid henne fungerade det fint – när hon vände sig åt mitt håll och jag hörde ordentligt. GOD STÄMNING. Elin Westin är med sina

30 år bland de allra yngsta i kören. Hon älskar att sjunga. Elin söker möjligheter att sjunga var hon än är. Som när hon i våras pluggade i Tyskland. Då letade hon upp både en kör och ett popband att vara med i. Mest gillar hon musikteater men att sjunga i popband är också kul. Jag undrar vad den här kören ger henne. Den har inte inträdesprov och medelåldern fib 26

överstiger hennes egen bra mycket. – Det är stämningen, att det är lättsamt och välkomnande. Marias sätt att leda kören är jätteviktigt i sammanhanget. Men det är inte bara trevligt, jag lär mig också något, till exempel klang, placering av rösten och att lyssna in andra.

Att stå upp och sjunga gör väldigt mycket till röst och uttryck. Maria uppmanar ofta till olika slags rörelser och att lämna text och noter på stolen.

Hon tycker det är roligt att jobba med olika uttryck och genrer. – I alla fall när man väl börjat sjunga dem. Den franska låten vi sjunger nu skulle jag själv aldrig ha valt. Men nu när vi har repeterat den några gånger är det kul. Fast jag kan inte alls franska.

Ålderskillnaden tycker hon inte alls gör något. Hon har här fått flera äldre vänner som hon umgås med utanför kören. Hon tycker att det är roligt och berikande med åldersblandningen. Den stämning som finns i Teaterkören är viktigt att försöka behålla. Det har styrelsen diskute-

fib 27

SVERIGE rat och funderat över en del. Fast det har inte varit lätt att sätta fingret på vad det är. – Men självklart är Maria en mycket stor del i det, säger Elin. Elin är bra på att organisera och det har hon användning av i styrelsen, tycker hon. En anledning till att hon är styrelsemedlem är att hon vill vara med och se till att kören fortsätter. – Fast med den utveckling den har haft på sistone så är ju det inget problem. Att vi är många borgar också för att ekonomin håller. Terminsavgiften är 600 kr och pengarna räcker till hyra med mera. Föreningen får också bidrag från ABF. TRYGGHET. Vi kan alltså känna oss trygga med att

Vad var det som blev fel? Grabbarna behöver en kort diskussion för att reda ut något problem. Maria avvaktar tålmodigt.

fib 28

få fortsätta brista ut i härliga sånger – och att få streta på med våra olika stämmor. Om man är osäker på stämman är det lätt att dra sig undan lite så att det inte hörs. Marias recept till oss altar nu när flera av oss tappat stämman är att göra tvärtom. – Ställ er tätare! Första raden får vända sig om så att de sjunger mot oss bakom. Nu hör vi vad alla sjunger och

uppenbart är det några som kan, för plötsligt fungerar det. Vi gör den här fina låten riktigt bra. Men så tycker Maria att vi ska sjunga tredje versen utan ackompanjemang. Det är inte lätt. Vi måste räkna hur lång pausen ska vara: ”Jag håller mitt huvud högt” ett, två, tre, fyr ”längtan är mitt svärd” , två, tre, fyr. 100 personer ska göra detta samtidigt. Nu gäller det att kolla in Maria ordentligt så man ser när vi ska in. Det går så där. Men jag är säker på att Maria vet vad hon gör. Nästa gång kommer det att gå bättre och sedan sitter det efter ett tag. BEFRIANDE. Kvällen avslutar vi med att känna på en

ny sång. Det är fin georgisk visa. Vi sjunger rakt igenom och sen testar Maria några stämmor. Än har hon inte arrangerat låten. Men det känns som att den kommer att bli mycket vacker när hon är klar. När jag går ut hör jag många sjunga lite för sig själva de olika stroferna vi gått igenom under kvällen. De blandas med glada skratt och uppsluppna tillrop. Och jag tänker på det som Elin sa till mig: – Jag kommer från en körrepetition med mer energi än då jag kom dit. Det är så befriande att sjunga där. Vi är alla glada tillsammans. ■ ■

Intervju.

Ett stöd i sorgen När sonen Tuomas dog blev Viki Klingstedt som förlamad av sorg. Kören blev nyckeln till att ta sig igenom den svåra tiden.

Viki Klingstedt tycker att hon blir som pånyttfödd efter varje repetition. Det aldrig fallit henne in att hon inte skulle gå dit, hur hon än mått innan.

TEXT madeleine pousette FOTO carola björk

är vi repeterade till Ringaren för fem år sedan mådde jag väldigt dåligt. Men att komma till kören var bra. Stödet jag fick var oerhört viktigt för mig. Ibland räckte det med att någon som stod bakom började massera mina spända axlar. Viki Klingstedt berättar om en svår tid i sitt liv. Sonen Tuomas hade drunknat, 22 år gammal. Sorgen var förlamande stor och det var inte alls självklart att hon skulle orka vara med och sjunga i teateruppsättningen Ringaren på Skarpnäcks teater. – Att jag ändå bestämde mig för att gå med blev ett livsviktigt val för mig, säger hon. STARKA KÄNSLOR. För henne handlade alla sång-

erna om Tuomas. De väckte väldigt straka känslor och berörde henne mycket. – Men ibland var det svårt att sjunga. Rösten höll inte. Viki var ofta ledsen. Men det vände när hon kom till kören och fick kramar och uppmuntran av de sina körkamrater. I början satte hon sig alltid i första raden vid repetitionerna. Hon ville inte sjunga rakt in i de andras öron. Hon hade dåligt självförtroende – ytterligare försämrat av sorgen – och försökte alltid vara i vänners närhet där det kändes tryggt. ETT HÖGT PRIS. Viki säger att hon hade en svacka

i somras då hon inte mådde så bra. – Men jag sjöng över det! säger hon och skiner upp. Hon har betalat ett högt pris för att förstå många saker om livet som hon inte förstod före

olyckan och säger att hon blivit bra på att ta till sig saker som lyfter henne. Efter Tuomas död började hon arbeta deltid ganska snabbt. Viki jobbade i äldreomsorgen, men tyckte att det var väldigt tungt ibland. Hon orkade inte ge av sig själv på det sätt som hon tycker behövs i det jobbet. Efter ett tag blev hon helt sjuk-

fib 29

INTERVJU skriven, men blev stressad av de nya sjukskrivningsreglerna och tog tjänstledigt. I stället började hon på Jakobsbergs folkhögskola och gick där i två år på skrivarlinjen. SORG I KROPPEN. För Viki blev det som terapi.

Hon började skriva på sin Sorgebok, som hon nu i höst håller på att skriva klart. – Kören och skrivande har räddat mig, säger hon. Och lägger till att hon också går i dansterapi på Hälsans hus och dansar varje morgon hemma i 5–10 minuter. – Då kan det komma upp mycket. En stor del av sorgen sitter i kroppen. Viki har fött fyra barn och hon tycker att livet började när de kom. Hon har gjort mycket tillsammans med dem. Barnen blev meningen med livet. – Och kören och teatern kom bra in i det livet. Alla repetitioner börjar Hon säger att det är Marias förtjänst att hennes med uppvärmning. Det självförtroende i kören har ökat. Maria är så til�låtande och får en att känna lust. I den här kören är förunderligt vad som tillrättavisar man inte varandra, i alla fall händer händer med kroppen, själen och sångrösten sen det väldigt sällan. Man ska sköta sitt eget. Och då vågar man sjunga. vi sträckt på oss, andats –Denna späda kvinna kan få hundra persoin och ut på s-ljud och ner att tillsammans sjunga allt. Hon har energin klättrat upp och ner på på topp så ofta. Det är väl hennes professionalitet. tonskalan.

fib 30

Plus hennes personlighet. Den ger det lilla extra. Viki är sopran och hon tycker om att sjunga många olika sorters låtar. Men det får inte vara för sirapssött. När hon såg vad kören skulle sjunga i potpurriet i den förra konserten tyckte hon att den ena låten var förskräckligare än den andra. – Hur har hon tänkt?! undrade jag då. Men det blev roligt i alla fall. Maria gör det på sitt sätt och då lyfter det, tänkte jag vid första repet. Andra gången var det härligt! SOM PÅNYTTFÖDD. Hon säger att man blir som

pånyttfödd efter varje repetition. Hur det än är när man kommer dit blir man glad och får tröst. Körmedlemmarna peppar varandra när någon mår dåligt. Viki vet fler som tycker att det är så. – Det har aldrig fallit mig in att inte gå på en repetition. Hon påpekar att hon häromsistens hade satt sig längst bak bland sopranerna. Dessutom intill killarna, som kan låta väldigt starkt. – Kanske är det en ny utmaning jag har tagit, funderar Viki, men tycker att det är lite opraktiskt att hon som är kort sitter längst bak. När alla ställer sig upp och sjunger får hon svårt att se Maria. Och då är det inte lika lätt att hänga med. ■ ■

Libyen.

Lätt att förföras

Ola Tunander, forskningsprofessor vid Prio, Peace Research Institute Oslo, har sökt sanningen om Libyenkrigets geopolitik. Efter en gedigen genomgång av tidningar, teve, FN-rapporter och internetkällor kan han presentera en alternativ bild av händelseförloppet.

TEXT stefan ljung

Ola Tunander har skrivit boken Libyenkrigets geopolitik, nyligen utgiven på Celanders förlag. I den tecknar han en bild av hur mäktiga intressen med USA i spetsen gått samman för att få bort Gaddafi från makten, domptera media, lura FN:s medlemsstater och i slutändan tränga bort Kina och andra från Libyens oljefält. Hur gick du tillväga? Du verkar ha hittat motbilden i helt öppna källor? – Jag hade gärna velat ha fler underrättelsekällor, men de är inte tillgängliga. Så vad jag har gjort är att jag har gått igenom en mängd källor och hittat olika saker som inte stämmer överens med den officiella bilden av konflikten. Trots att motbilden finns tillgänglig för alla att ta del av så är ändå bilden av att Libyen befriades av en diktator och att allt blev bra förhärskande. Hur kan det komma sig? – Till att börja med har man lyckats skapa konsensus kring idén om Responsibility to protect. Det är slående hur man med den här typen av humanitär intervention-språkdräkt vinner stöd i alla politiska läger. Det är lätt att låta sig förföras. Man hade med samma argumentation kunnat intervenera på Gaddafis sida för att skydda svarta gästarbetare mot rasistiska massakrer, men de utmålades istället som legosoldater utan täckning för att legitimera mördandet. Men hur kan bilden av en lyckad humanitär intervention bestå? – Ramarna för det ”rätta sättet” att tolka konflikten bestämdes tidigt. Det var svårt att tränga igenom informationsmuren. Det var en oerhört sofistikerat genomförd kontroll av tanken redan

Ola Tunander har skrivit en lång rad böcker på olika sätt kopplade till säkerhetspolitiska frågeställningar.

från dag ett av upproret. Ett presscenter tog emot journalister i Benghazi, en tv-kanal sattes upp och började sända. Det var så perfekt förberett att det borde göra en professionell journalist misstänksam. Men det kan vara svårt för journalister som inte är skolade i säkerhetspolitik att inse vad det handlar om, säger Tunander och fortsätter: – Jag känner journalister som var med. Det var oerhört lätt att präglas av andra journalister, i och med att det sattes upp ett presscenter dag ett så blev journalisterna i praktiken ”embedded”, de visades runt av oppositionen, som också skaffade fram intervjuobjekt åt dem. Det tog också ett par månader innan jag började se att talet om hotet mot Benghazi och faran för massaker inte stämde. Varför förändrades inte mediabevakningen senare? – Jag tror att det finns en ovilja att ta tag i problemen och ändra nyhetsrapporteringen. En bakgrund kan vara att journalisterna har svårt att de begått erkänna misstag. Dels för att deras position och deras trovärdighet kan bli ifrågasatt och dels på grund av psykologiska faktorer – det handlar om självbedrägeri. De vill inte erkänna inför sig själva att de har blivit lurade. ■

fib 31

LIBYEN

Utdrag ur Libyenkrigets geopolitik

Gaddafis Libyen och Libyen efter 2011 UNDER 2010 VAR LIBYEN den rikaste afrikanska

staten med ett utvecklat välfärdssystem. Libyen intog den högsta rankingen i FN:s Index för mänsklig utveckling (Human Development Index) i Afrika, högre än de flesta latinamerikanska länder och högre än vissa europeiska länder, men Libyen präglades samtidigt av historiska och kulturella motsättningar som europeiska kolonialmakter traditionellt hade utnyttjat. Vissa stammar eller städer var missnöjda och libysk säkerhetstjänst hade en stark ställning, men Libyens folk var i många avseenden friare än folket i Saudiarabien och liknande stater. Libyerna hade något av en välfärdsstat med fri hälsovård och utbildning, och det rådde en betydande jämlikhet mellan män och kvinnor och mellan svarta och vita, vilket man inte kan säga om flera av de stater som deltog i kriget mot Gaddafi, och Saif al-Islam, Gaddafis son och trolige efterträdare, står förvisso närmare europeisk kultur och tänkande än de nu segerrika ledarna, den islamistiske rebelledaren Abdel Hakim Belhadj eller NTC-ledaren Mustafa Abdul Jalil, som har förespråkat sharialagar. Revolten mot Gaddafi inleddes i de kustnära städerna Benghazi, al-Bayda, Derna, Misrata och al-Zawiya. De var städer med Medelhavsidentitet snarare än afrikansk/saharisk identitet, medan ökenstammarnas och söderns städer i huvudsak stödde Gaddafi. Tripoli som huvudstad hade en central administration som var mer lojal mot Gaddafi och staden var uppdelad på många stammar. Medan tiotusentals eller till och med hundratusentals firade i Benghazi efter segern i Tripoli i slutet av augusti 2011, var det bara några hundra, främst väpnade stridsmän, som firade vid det stora torget (”Green Square”) i Tripoli. Två månader tidigare visar videofilmer flera hundra tusen som demonstrerade i Tripoli mot bombningarna och till stöd för Gaddafi (officiella siffror talade om fler än en miljon).204 Detta var en massiv mobilisering jämfört med de mycket få som ställde upp efter Tripolis fall. Gaddafistamfib 32

mens stad Sirte och Warfallastammens stad Bani Walid, liksom vissa sydliga städer som Sabha, var alla mer positiva till Gaddafi, medan Benghazi och Misrata i stort sett var motståndare och olika stammar i norr mobiliserade mot Gaddafi, som hade gett den största libyska stammen, Warfalla, en central position. Men de nordliga stammarna var inte på något sätt enhetliga. Efter att de brittiskledda Qatarstyrkorna och deras rebeller hade segrat i Tripoli och därefter i Sabha, Bani Walid och Sirte under hösten 2011 fanns inget enhetligt kommando. NTC, som var stationerat i Benghazi med 650 000 invånare, fick stöd från USA, Storbritannien och Frankrike, men NTC kontrollerade bara delar av staden, och de som helt ville bryta med Tripoli var också viktiga, och detsamma gäller islamisterna med deras svarta ”Al Qaida-flagga” som vajade ovanför kung Idris-epokens rödsvart-gröna flagga på Benghazis tingshus i slutet av 2011. Tripoli med 2,2 miljoner invånare var uppdelat mellan områden kontrollerade av Misratabrigaden, Zintanbrigaden, islamisterna och stammar allierade med de mer Gaddafitrogna ”Gröna styrkorna”, under det att de lokala militära styrkorna i stort sett styrde sina egna städer (med egna fängelser för tusentals svarta och fångar tillhörande Gaddafilojala stammar). YouTube-filmer visar fängslade svarta som tvingades äta gröna flaggor från Gaddafis Libyen. Enligt UNHCR har 900 000, främst svarta afrikaner, flytt från Libyen och omkring 500 000 libyer var internt fördrivna 2011. I slutet av 2011 var 150 000–200 000 libyer fortfarande internt fördrivna. Misratabrigaden kontrollerar Misrata (nära 300 000 invånare) eller åtminstone stora delar av staden, medan Zintanbrigaden kontrollerar Zintan (50 000 invånare). Sirte med 100 000 invånare var i stort sett tomt efter kriget och en YouTube-film visar en parad av bilar med ”al-Qaida flaggor” som firade i staden i mars 2012. Obeidistammen kontrollerar Tobruk (120 000

Den sammanhållna libyska staten har raserats, och Libyen har förvandlats till en fragmenterad ”misslyckad stat”.

I boken Libyenskrigets geopolitik plockar Tunander effektivt isär den officiella bilden av vad som hände före, under och efter interventionen i Libyen.

invånare) i öster, medan stammar lojala med de ”Gröna” återigen sägs kontrollera Warfalla-stammens stad Bani Walid (100 000 invånare) och till dels Sabha, som är den fjärde största staden i landet med 130 000 invånare. Medan detta skrivs, i oktober 2012, har Misratabrigaden belägrat Bani Walid i flera veckor. Situationen beskrivs som outhärdlig. Staden angrips urskillningslöst med Gradraketer och, enligt lokala läkare, med kemiska vapen, med granater som innehåller gas, kanske för att inte rasera staden på det sätt som man gjorde i Sirte. Det sägs att hundratals människor har dött i angreppen. Tiotusentals människor sägs ha flytt ut i öknen. Frågan har rests om Misratabrigaden, i likhet med vad man gjorde i Tawergha, söker eliminera befolkningen. En begäran till Säkerhetsrådet om att söka en förhandlingslösning för Bani Walid har stoppats av USA. Libyen har blivit ett land av mer eller mindre oberoende stadsstater, som det medeltida Italien. Den sammanhållna libyska staten har raserats, och Libyen har förvandlats till en fragmenterad ”misslyckad stat”. Valet 2012 ändrade inte detta. Detta faktum har i praktiken erkänts från amerikansk sida. I augusti 2012 utfärdade det amerikanska utrikesdepartement en varning om att resa till Libyen. Departemetet skrev: Konflikter mellan beväpnade grupper kan uppstå när som helst och var som helst i landet. […] Ambassadens möj lighet att intervenera vid

sådana tillfällen är begränsad, eftersom dessa grupper varken är sanktionerade eller kontrollerade av den libyska regeringen. Det finns ingen central myndighet som har auktoritet att återuppbygga landet. Under sin existens fram till augusti 2012 framstod NTC närmast som en utländsk paraplyorganisation, som spelade en viktig roll för de globala medierna, men med mindre lokalt inflytande. De Gaddafilojala såg på NTC som förrädare, medan lokala styrkor i vissa städer såg på NTC:s män från Gaddafiregeringen, som Mustafa Abdul Jalil, som fiender, samtidigt som man ser på personer som Khalifa Hifter, som har levt i exil i USA i 20 år, som utlänningar eller amerikaner. (Hifter blev befälhavare för NTC:s försvarsmakt sedan Obeidistammens general Abdul Fatah Younis hade dödats och bränts i augusti 2011, vilket skapade en konflikt med Obeidistammen.) Det förekommer fortfarande irreguljära strider mellan olika styrkor i Tripoli, liksom i Benghazi och Misrata och i söder, och likvideringen av såväl USA:s ambassadör John Stevens som hans säkerhetspersonal (med bakgrund från Navy SEALs) den 11 september 2012 i Benghazi är bara ett exempel. Amerikanska massmedier pekade ut libyska aktivister från al-Qaida, inklusive Osama bin Ladens ”chaufför” Abu Sufyan Bin Qumu. Bin Qumu överfördes från USA:s fångläger i Guantanamo till ett libyskt fängelse 2007, men han ska sedan ha släppts fri i samband med Mustafa Abdel Jalils amnesti för islamister under 2008–2010, och han ska ha spelat en roll i LIFG:s USA-stödda krig mot Muammar Gaddafis regering 2011. Det handlar med andra ord om vad man i CIA brukar beskriva med termen ”blowback”, en politik som slår tillbaka på en själv som en bumerang, det vill säga precis samma sak som skedde i Afghanistan när USA under 1980-talet stödde islamistiska aktivister med stingermissiler med mera i den då största CIA-operationen någonsin. Den var riktad mot den Sovjetallierade regimen i Kabul, och vissa av de islamistiska krigarna kom efterhand att bilda al- Qaida, som sedan slog tillbaka mot USA. Hillary Clinton sade 2009 inför kongressen: ”Kom ihåg att de människor som vi för krig mot idag [i Afghanistan] är desamma som vi finansierade för 20 år sedan […] Vi måste ta ansvar för att ha bidragit till det problem vi har idag.” Hon sade vidare: ”Vi har skapat det problem som vi nu för krig emot […] När Sovjetunionen invaderade Afghanistan hade vi den briljanta idén att vi skulle till Pakistan för att skapa en militär styrka av mujahedin och bestycka den med stingermissiler och allt annat för att besegra Sovjet i Afghanistan. Och vi lyckades […] De människor som vi för krig mot idag är desamma som vi stödde i kampen mot Sovjet.” Men exakt detsamma har skett i Libyen. Samma islamistiska krigare med band till al-Qaida som USA med flera stödde i kampen mot Muammar Gaddafi är de som nu vänder sig mot amerikanerna. ■ ■ fib 33

Stick&klipp. Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Att gilla det orimliga Att försökA få bEskEd från en ansvarig politiker om någon slags rimlig nivå för inkomstpensionen är som att spela tennis med en vägg. Det spelar ingen roll hur man ställer frågan, den studsar tillbaka på samma förutsägbara sätt. ”Det skulle ju antyda att om vi inte når upp till en rimlig nivå, så kommer vi att göra något åt den saken”, var exempelvis socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons kommentar när jag frågade honom. /Joel Dahlberg, SvD Näringsliv

Kortsiktigt tänk

November 2012 Storrengöring i Sverigedemokraterna En dokumEntärfilm har föranlett nya riktlinjer för Sverigedemokraterna. Ord som hora, blatte och babbe (babian) får inte längre användas på allmän plats. Järnrör ska i möjligaste mån bytas ut mot gåstavar. Dessutom får riksdagsledamöter inte längre ljuga för polisen, meddelas från SD-håll. Riktlinjerna har trots inre kritik antagits av partiledningen. /LG

FiB-strippen

fib 34

... Ett för stort fokus på kortsiktiga vinster och ett så kallat aktieägarvärde. Det får företagsledningar att prioritera det som ser rätt ut istället för det som verkligen är rätt. Bolagens mål borde istället vara att förbättra för dem som är kunder. En positiv bieffekt är att även vinsterna stiger. Ett råd värt att ta till sig inte bara för storföretag, utan kanske även för ett samhälle där vi under decennier kommit att tyst acceptera att alltifrån tåg till långvård ska styras med marginalmål och avkastningskrav. Att ändra på de vore om något en disruptiv* idé. /Andreas Cervenka, krönikör SvD * en väldigt bra idé

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 2

1 12

15 15

2 15

8 22

1 23

16 11 22

GEnom Att jämförA kopparmetaller i ett sjuttiotal svenska bronsåldersfynd med en databas vid universitetet i Oxford över kopparfyndigheter, har forskare visat att kopparen härrör från bland annat Cypern, Alperna, Brittiska öarna och Sardinien. – Det vi kan se är spåren av den systematiska fjärrhandeln för flera tusen år sedan, säger Johan Ling, arkeolog vid Göteborgs universitet. / Henrik Höjer, Forskning och Framsteg

Material sänds till li.juntti1@gmail.com

15 7

5 19

18 3

7 9

10 21

11 17

15 15

18 12

23 15

19 11

27 12

3 20

21 12

Å 24 B

7 8

15 1

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

Långväga handel

22 7

10 3

14 18

15 13

8 10

11 2

5 15

15 3

23 12

11 12

3 15

4 13

9 17

De äldsta

Svengelska-Svensk ordbok, G-I

khoisAntAlAndE folkslag i södra Afrika är de äldsta i världen. En ny genundersökning visar att de har en historia som sträcker sig 100 000 år tillbaka – innan de första moderna människorna lämnade Afrika. Khoisantalande folk är också de genetiskt mest varierade i världen. / Källa: forskning.no

klipp&sticks övervakning av det svenska språket fortsätter. Håll med om att till exempel ordet tågluffarkort är långt mer fantasieggande än det torrlagda interrailkortet. För att inte tala om det handfasta ordet mikrofonlur. Gatekeeper =grindvakt, kvalitetsfilter, övervakare, giveaway, presentreklam, hajpad, hypad =överreklamerad, överskattad, HD-tv =skarp-tv, headset =mikrofonlurar, hearing = förhör, utfrågning, helpdesk = hjälpcentral, kundtjänst, highlights =höjdpunkter, smakprov, hint = vink, antydan, fingervisning, hits = topplåtar, holdingbolag = förvaltningsbolag, hotellvoucher =hotellkupong, image =framtoning, profil, bild utåt, implementera = genomföra, tillämpa, input =information, indata, interface =gränssnitt, interrailkort =tågluffarkort.

Nackdelar ...sämrE kreativitet, social isolering och hälsoproblem är tre risker när mobilen får för mycket uppmärksamhet. /Peter Alestig Blomqvist, SvD

8 972 ton svensk torsk fångades under 2012 till och med september. /Källa:SCB

Järnrör Verktyg för ögontjänare. /LG och LIJ

fib 35

Sverige. Trappor och ljusgårdar var viktiga inslag i 1950-talsarkitekturen. De erbjöd många möjligheter till lekfull användning av ljus och perspektiv. Den vackra trappan på bilden finns i Halmstads teater.

fib 36

I den nyutkomna boken Hus i folkets tjänst gör Barbro Larson och Eva Wernlid 15 nedslag runt om i Sverige, bland byggnader skapade under den modernistiska eran efter kriget. Utformade med stort kunnande och omtanke om de framtida brukarna – så kallat vanligt folk. Här publiceras ett utdrag ur boken.

Folkets egna hus

TEXT barbro larson FOTO eva wernlid

et fanns en tid då skönhet och kvalitet var hela folkets angelägenhet. Man talade om vikten av ”vackrare vardag”. Arkitekter och formgivare var kända även ute i stugorna och fortfarande lever en påtaglig stolthet kvar över de hus som byggdes för att brukas av alla, i både vardag och fest. Förmodligen är modernismens stjärnarkitekt Ralph Erskine den arkitekt som flest svenskar känner till.

IFRÅGASÄTTANDE. Det finns ingen vedertagen tidsgräns för det som kommit att kallas modernismen, men dess glansperiod inföll i Sverige under 1950-talet. Modernism är en sammanfattande benämning på en strömning i västerländsk kultur som ifrågasatte traditioner och konventioner och ville ersätta dem med en rationell och kritisk hållning till världen, med öppenhet för förändringar. Modernistiska idéer präglade alla kulturyttringar; såväl konst och litteratur, som musik och arkitektur. NÄSTAN MILJONPROGRAM. Redan under denna tid

genomfördes i Sverige faktiskt nära nog ett miljonprogram. Nya lagar ställde krav på kommunala bostadsförsörjningsprogram och på 15 år byggdes 850 000 bostäder. Det omfattande byggandet blev en motor i samhällsekonomin och en förebild för andra verksamheter. Standardisering, rationalisering, storskalighet blev de nya honnörsbegreppen och folkhemsperioden sammanföll med den högindustriella epoken. Konsumtionen ökade kraftigt. Europa återhämtade sig efter andra världskriget och det fib 37

SVERIGE

En viktig och delvis bortglömd faktor i den svenska demokratins utveckling: de offentliga mötesplatserna, öppna för alla

tjänst via FiB till ett

fanns en öppenhet för nya idéer och experiment. Modernistiska idéer styrde byggandet av lamellhus, punkthus och skivhus – fritt liggande hus där det blev längre mellan husen ju högre de var. Även offentliga byggnader påverkades av modernismens stora arkitekter som Gropius och Le Corbusier. En stor del av det svenska samhällsbygget under efterkrigstiden, vägen mot Folkhemmet, skedde på de små industriorterna. I konkurrensen om den begränsade arbetskraften blev goda och välplanerade bostäder ett viktigt verktyg och det fanns utrymme för modern, experimentell arkitektur. Parallellt med denna utveckling växte fackföreningsrörelsen snabbt och det moderna anslaget kom att i högsta grad omfatta även arbetarrörelsens samlingsplatser och andra offentliga byggnader. Hus i folkets tjänst.

detta nummer! Boken

FRAMTIDSTRO. Dessa, i verklig bemärkelse folkets

Hus i Folkets tjänst Författare:

Barbro Larson

Fotograf: Eva Wernlid Förlag: Balkong

Erbjudande – du kan

köpa boken Hus i folkets kampanjpris kopplat till säljes under kampanjen för 250 kronor per

exemplar, inklusive moms och porto.

Beställning görs via

mejl till red@fib.se. Skriv ”Hus i folkets tjänst” i mejlhuvudet.

I själva mejlet skriver

du hur många exemplar du vill ha samt vilken adress böckerna ska skickas till.

OBS! Erbjudandet gäller endast inom Sverige.

fib 38

hus, kom till i en tid av stark framtidstro. Tanken var att de breda folklagren skulle ha del av företagsvinsterna. De bästa arkitekterna, entreprenörerna, konstnärerna och formgivarna anlitades. Folkets hus-rörelsen blev en del av denna satsning, även om dess ursprungliga syfte var att skaffa lokaler till arbetarrörelsens möten. Vi vill visa det kulturarv som dessa byggnader utgör, både beträffande sitt arkitektoniska och konstnärliga uttryck och för den verksamhet som bedrivits och fortfarande bedrivs. De hus och verksamheter som har förmått att förändras i samklang med tidsandan och dess nya behov är också de som överlevt som hus i folkets tjänst. Vår avsikt med boken är att lyfta fram en viktig och delvis bortglömd faktor i den svenska demokra-

tins utveckling: de offentliga mötesplatserna, öppna för alla. Vi har också velat skapa en vacker och tillgänglig bok – en bok att återvända till många gånger. Inte som en nostalgitripp utan som en fanfar för folkligheten i sin bästa skepnad. I en jubileumsskrift från 1988 om Norrahammars Folkets Hus skriver Göran Karlsson bland anant så här: ”Samhällsförhållandena är annorlunda i dag ... Folkrörelsernas ställning är svagare. Medan ungdomarna förr dansade på föreningsmöten eller på baler anordnade av Folkets hus, är det i dag kommersialismen i krogarnas skepnad som övertagit den rollen. Föreningslivet har inte samma grepp över människorna som förr. Cykeln har i stor utsträckning övergetts för den egna bilen. De tält som tillverkades under 1930–50-talen har ersatts av husvagn eller sommarstuga. Förbättringarna på de flesta områden har varit stora. På 1970- och 80-talen växte både resurser och anspråk. Man trodde att framgång skulle följa hur än tider och konjunkturer växlar.” Att så inte är fallet har vi senare kunnat konstatera. Och fortfarande saknas på väldigt många håll bra, vackra, billiga samlingslokaler som bas för det demokratiska samhället. Eller som Göran Karlsson vågade kalla det: Ett tempel för fria människor! Det kan finnas anledning att påpeka att de åsikter som framförs i denna bok är våra egna och ingen absolut sanning – någon sådan finns inte. Urvalet av hus är helt baserat på vårt eget subjektiva tyckande. ■ ■

Den välintegrerade belysningen i Eslövs medborgarhus innebär ett stort merarbete för driftspersonalen.

fib 39

SVERIGE

Skulptur eller trappa? Utsökt arkitektarbete, där plexiglas skapar en känsla av lätthet i konstruktionen av ett tungt material som ek. I Eslövs medborgarhus.

fib 40

Stig Blombergs namn har nämnts som möjlig skapare av ridån i Bolidens Folkets hus. Jörgen Eriksson och Christer Lundgren vakar över huset med viss oro för framtiden.

Utsnitt från Eslövs medborgarhus exteriör.

fib 41

SVERIGE Hagfors stadshus bjuder på en inspirerande arbetsmiljö med sin rena, strikta utformning.

Djärva material-och färgmöten var legio under det optimistiska 1950-talet. Denna komposition finns i Bolidens Folkets hus, ritat av John Åkerlund och Tage William-Olsson, mest känd som ”Slussen-arkitekten”. fib 42

Dekor och inredning i bowlinghallen i Bodens Folkets hus 채r gjord med stor skicklighet. V채ldigt mycket USA! fib 43

Novell.

fib 44

TEXT lars o. nilsson ILLUSTRATION axel hugmark

en långvariga kylan hade gjort väglaget strävt och inbjudande för fortåkning. En vilja att bli ett rött streck av fart genom midvinterstelheten bubblade upp inom mig. Så utan att egentligen ha behov av det för arbetets skull stod jag på ordentligt uppför backen till järnverket. Bilmotorn spann som katten hemma när den lagt sig på mitt bröst när jag skulle sova. De tidigare nattskiftens sega trådar av trötthet hotade att snärja in mig. Huvudvärken bestod och kändes organiskt inbyggd. Vi hade haft ett stillsamt nyårsfirande hemma innan jag åkte min väg. När tio-och tolvåringarna fått sina nyårspresenter som de var märkbart besvikna över,så drack hustrun och jag kaffe och åt en tårtbit. Barnen drog in i sitt rum och deras hårdrocksmusik sprängde snart mot väggarna. – Allt är som det brukar vara,sa min lagvigda, ”oss händer inget ovanligt”. Jag svarade inte ty jag hade inget meningsfullt att replikera. I stället hade jag plockat ner några köttbullar och skinkbitar i matbacken och ställt den försiktigt i botten på den gamla väskan. Ur kylskåpet hade jag plockat fram en kall julmust och placerat den bredvid backen.

DET YRDE KALLSNÖ kring gatlamporna därute. ”Det är grön-swix-väder” hade jag tänkt för mig själv utan att därför ha den minsta tanke på vallning eller skidåkning. Innan jag lämnade hemmet hade min hustru slagit på TV:n för att titta på ett sammandrag av det gångna årets underhållningsprogram. Jag hade känt sting av någon sorts skuld för henne. Det var inte långt till jobbet. Verkets ”gott-nytt-år”-skylt, som satt uppmonterad och illuminerad på det långa inbyggda koksbandet, lyste av beskäftig iver att få hälsa oss, de kontinuerliga mänskliga produktionsfaktorerna, välkomna även detta nattskift, som skulle fortgå ända in på det nya årets första morgon. Omklädningsrummet doftade som vanligt avblöta kläder,handbalsam och urin. Det prasslade här och där mellan raderna av gråa plåtskåp när några var i färd med att brottas med arbetskläderna.Då och då hördes en suck eller en mumlande

svordom.Allt var som vanligt denna helg för glädje och eftertanke. Jag drog på mig de flamsäkra kläderna och stålex-stövlarna. Som kronan på verket placerade jag hjälmen med visir på skallen och vandrade ut mot min arbetsplats. Masugnen brusade förnöjt sin lågmälda men intensiva välkomstmelodi. Dess enorma mage slukade väldiga laster av kulsinter, kalk, mangan och koks, en blandning som rätt tillagad skapade tre-fyra tusen ton vackert flytande råjärn per dygn, och sedan förädlades till stål i en annan process. I FIKARUMMET RÅDDE större oordning än van-

ligt. Eftermiddagsskiftet hade tydligen dagen till ära käkat pizza och klämt någon öl därtill. Papperskartonger och handkrossade burkar låg lite överallt. Vi samlades under invanda mönster, utstötte de vanligase fraserna, beklagade kylan och jämförde våra termometrar. Beklagade att vi var här medan hela, ja nästan hela den övriga mänskligheten, trodde vi, med förväntan infirade det nya året, och jämförde våra och andras livsbetingelser. Men tankarna mynnade ut i lätt självförakt. Vi var ju inte vana att hävda oss. – Var håller Sergio hus? Undrade plötsligt Paavola, tapparen på vårt tappra lag. Som något av lagbas reds han alltid av tiden. Våra åtta timmar portionerades i tappning och brytning. Vår skräck för kallgång sitter i ryggmärgen. Den Sergio som Paavola frågade om var vår egen svartskalle, en sydamerikan vars tidigare liv vi inte visste mycket om. Bara att han var politisk flykting, rådbråkade en bruten svenska och arbetade, till somligas förvåning, lika bra som vi andra tyckte att vi gjorde. Sergio hade familjen kvar i sitt hemland ,och han ville ofta att vi skulle lyssna på hans språkförbistrade utläggningar om den förträffliga hustrun och de ännu mer förträffliga barnen. Vi var väl som vanligt dåliga åhörare, eftersom vi skrämdes av de öppet ömma känslorna. Vårt nattskifts första tappning skulle enligt schemat gå av stapeln klockan 22.35. Med nonchalanta rörelser radiostyrde Paavola den stora borrmaskinen mot tapphålet, sänkte lavetten och

fib 45

NOVELL började borra in i den stinkande tjärmassa som täppte hålet. Som i kontrollerat ursinne tränger han in mot hettan, hans vilja är borrens spets. Han känner sin medvetna behärskning som en lätt darrning i fingerspetsarna. En eldkvast av miljoner nålar föregår järnet. Vi känner att vi behärskar det vitvarma flödet. Då kom Sergio. Det small ordentligt i entréns plåtdörr när han anträdde tapphallen. Han vacklade fram som om han var kanon i fyllan. Vi skrattade och gick honom glatt till mötes på det sätt som män ofta gör när någon vi känner vågar ta sig något glas för mycket. Men det luktade inte fylla om Sergio. När vi drog med honom in i fikarummet upptäckte vi att hans lustiga konvulsioner berodde på att han grät. När män ser män gråta så tröstar de inte. Vi skäms och vet att vi alla kan hamna i samma pinsamma nödläge. I stället kändes det nödvändigt att bryskt fråga: – Vafan tjuter du för? UR BYXFICKAN REV då Sergio fram ett papper. Vi

ryckte det av honom men blev inte nämnvärt klokare eftersom ingen av oss, efter snabbinventering av vårt spanska ordförråd, hade större kunskaper än att ”en öl, tack” heter ”una cerveza, por favor”. Men att det var ett telegram förstod vi i alla fall. – Hela min familj...dödade...bomber... utbrast Sergio med en kraftansträngning. Vi blev sittande tysta. Endast ugnens fridfulla brus, kulsintermatarens hackande och Sergios svaga snyftande hördes. Vi tyckte det mest liknade en jävla oordning med vapenskrammel, även när det handlade om frihet och rättvisa. Men Sergio fanns ju här och nu. Vi hade tillsammans slitit i rännorna och blandat vårt svett på samma tapphallsgolv. Vi lämnade honom i fred och gick ut för att fullfölja tappningen, vars slut markerades av ett fib 46

blästerblandat slaggdroppsregn från tapphålet. Klockan visade på tio minuter i midnatt. – Kom, vi åker upp på toppen och tittar” föreslog någon. Något annat ljushuvud menade att det vore något för Sergio att betrakta. – Inte skulle han nu sitta för sig själv”. Utan ett ord följde Sergio med oss i hissen mot masugnstoppen. Åttio meter över havet gav en fantastisk utsikt över staden. Den isiga vinden bet oss vildsint. Vi tryckte fast hjälmarna hårdare och kisade mot staden. Våra hem låg där någonstans. Våra kvinnor och barn fanns där borta i förhoppningsvis god värme och trevnad. Vi skulle med rödsprängda ögon släpa oss hem i gryningen och förena oss med dem. VI KONSTATERADE förnumstigt att utvecklingen

även på raket- och smällarområdet gått framåt. Ständigt nya formationer försökte riva upp natthimlen. – Gott nytt år då, för fan, sade Paavola när vi svagt kunde höra kyrkklockors klanger. Då blev vi plötsligt varse Sergio. Han hade klättrat upp på det smala skyddsräcket och stod och svajade i snålblåsten. – Stopp, för helvete! skrek någon, och jag som stod bäst till rusade mot honom. Jag fick tag i hans ena ben och ropade på hjälp. De andra skyndade till men innan de hann fram gjorde Sergio en sorts teatergest och ropade ur mörkret: – Adios! Utan ett enda övrigt skri singlade han iväg nedåt. Vi såg genom de gula industriljusen hur han föll mot kanten av tapphallstaket, men studsade därifrån ned mot den obevekliga betongen och försvann ur vår åsyn. I mina händer höll jag en brun och nött arbetsstövel som hade skyddshätta av stål för tårna. Den stora verkligheten trängde sig bryskt på. Sammanhangen kom obehagligt nära. ■ ■

Grekland.

Greker jobbar mest i EU En förödande storm är på väg in. De hårt prövade grekerna är vana vid katastrofer orsakade av människor; fördrivning, diktatur, ockupation, intervention, inbördeskrig, terror och militärjunta. Arbetslöshet, depression och hunger förvärras nu av Europeiska centralbankens och andras krav på åtstramningar.

TEXT&FOTO torsten rönnerstrand

å den grekiska semesterön Samos kryper Den Stora Kraschen allt närmare. Turisterna har blivit allt färre, de politiska motsättningarna ökar och efter de återkommande strejkerna hopar sig soporna framför det arkeologiska museet i den lilla staden Pythagorion. Ändå är det förvånansvärt mycket som är sig likt på Samos. Öborna och de tillresta säsongsarbetarna är lika vänliga som vanligt, och de antika ruinerna på muséet lika hänförande vackra. På de lokala helgonfesterna flödar vinet, och i dansen försonar sig kommunister och högermän med varandra. Samtalen på dessa fester handlar inte om krisen utan om ordkriget mellan Greklands två mest kända fotbollslag, Olympiakos och Panathinaikos. ELÄNDE. En så idyllisk bild är svår att förlika med

mediernas spådomar om en social och ekonomisk katastrof för Grekland. Men katastrofen kommer. Det vet många av grekerna, men de är vana vid katastrofer. För Greklands historia är full av katastrofer, och de tycks komma allt tätare. I skolan läser man naturligtvis om sådant som det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten (431–404 f Kr.) och om turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 e Kr. I vår egen tid finns det fortfarande människor som har egna minnen av fördrivningen av den grekiska befolkningen från Mindre Asien efter nederlaget i kriget med Tur-

kiet 1922, diktaturen under Metaxas 1936–1941, den tyska ockupationen 1941–1944, den brittiska interventionen 1944–1947 och inbördeskriget 1946–1949. Efter inbördeskriget vidtog de USAstödda marionettregeringarnas terror mot spillrorna av den besegrade motståndsrörelsen som haft en tydlig vänsterinriktning. Den varade ända fram till 1963. När landet under åren 1963–1967 tycktes vara på väg att hämta sig efter årtionden av umbäranden, kom militärjuntans skräckvälde 1967–1974.

Den grekiska ekonomin har säckat ihop.

fib 47

GREKLAND

Den öppna arbetslösheten i Grekland

23,1% 2012

16,8% 2011

55% Oktober 2012 är

arbetslösa i åldersgruppen 16–24 år.

Orosmolnen hopar sig ovanför ett vackert Grekland.

De många katastroferna till trots måste man konstatera att grekerna i dag kanske befinner sig i ett allvarligare läge än någon gång sedan den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Hundratusentals greker har tvingats lämna sina hem. Många av dem har inte pengar till mat och mediciner. Och det blir hela tiden värre. På lite mer än ett år har den öppna arbetslösheten stigit från 16,8 procent till 23,1 procent. I åldersgruppen 16–24 år är den i oktober 2012 mer än 55 procent. OKUNSKAP. Till det som gör situationen kritisk hör

också att de flesta av dagens unga greker inte har tillräckliga kunskaper om sitt lands historia för att förstå vad som är krisens orsaker. Ett av skälen till det är att man i skolan systematiskt har undvikit att ta upp den historiska bakgrunden till landets problem, med motiveringen att detta bara skulle riva upp de gamla såren från inbördeskriget. Men tyvärr lämnar denna tystnad om krisens historiska orsaker rum för myter och skenförklaringar. Inom den grekiska högern har man sedan länge hävdat att krisen beror på grekernas lättja. Ett exempel jag har stött på är en kraftigt överviktig underofficer från Thessaloniki som vilar ut fib 48

på Samos efter en uppslitande skilsmässa. När jag möter honom på stranden utanför Pythagorion, säger han: – Vi greker är lata! Vi behöver en stark ledare som ser till att folket kommer i arbete. FLITIGA. Denna uppfattning har också anam-

mats av många utlänningar, inte minst i svenska medier. Sanningen är dock en annan. Enligt OECD:s statistik är grekerna det mest arbetsamma folket bland länderna inom Eurosamarbetet. I genomsnitt arbetar greken 2 017 timmar om året, betydligt mer än holländarna (1 379 timmar) och tyskarna (1 143 timmar). Inte heller är det sant att grekerna går i pension vid 40 års ålder. Enligt all tillgänglig statistik är pensionsåldern i Grekland högre än i Sverige. Det mesta tyder också på att grekerna inte heller skulle vara så improduktiva som det sägs. Inom Eurosamarbetet finns det enligt OECD:s statistik sex länder med lägre produktivitet än Grekland. Detta vet naturligtvis många greker. De vet också att en stor del av grekernas arbete av olika skäl inte kommer med i statistiken. Ett vittnesbörd om det får jag av den mycket språkkunniga

2017 G R E K E R

1379 H O L L Ä N D A R E

På pappret omfattar din anställning åtta timmar per dag, men i verkligheten måste du arbeta tolv timmar.

1143 T Y S K A R

Genomsnitt antal arbetade timmar per år. Fakta: OECD:s statistik.

servitrisen Tia som inom kort ska flytta till Sverige. Hon berättar om villkoren för många av dem som vill ha ett arbete i dagens Grekland: – På pappret omfattar din anställning åtta timmar per dag, men i verkligheten måste du arbeta tolv timmar. För att din arbetsgivare ska vilja ha dig kvar måste du dessutom acceptera att han betalar in avgifter för pensioner och försäkringar som om du bara hade arbetat fyra timmar per dag. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att grekerna söker andra förklaringar till krisen. KRISENS ORSAKER. En del av dem anser att den

orsakades av de olympiska spelen 2004. Till någon del kan de ha rätt. Mycket av arbetet utfördes visserligen av obetalda volontärer, men olympiaden blev ändå mer än dubbelt så dyr som beräknat. Dessutom kostar dagens bevakning och reparationer av de övergivna anläggningarna stora summor. Andra menar att krisen orsakades av Greklands medverkan i eurosamarbetet. Sant är att detta har lett till stora svårigheter för det inhemska näringslivet som förlorat mycket av sin konkurrenskraft. Särskilt gäller det turistindustrin. Under

Det nynazistiska Gyllene Gryning fick i förra valet

åren närmast efter eurointrädet försvann många av turisterna till länder som Turkiet eller Thailand. Men man möter också mera försåtliga förklaringar. Ett stigande antal greker anser att krisen beror på de utomeuropeiska invandrarna. Många av dessa söker sig till det nynazistiska partiet Gyllene Gryning, som i det senaste valet fick 7 procent av rösterna och 17 platser i det grekiska parlamentet. På Samos är detta parti dock nästan osynligt. Det enda spår man kan finna är några exemplar av partiets tidning i framsätet på en hyrbil från fastlandet. VÄNSTERFÄSTE. Förklaringen sägs vara att ön lig-

ger nära några av de fängelseöar, där de grekiska nazisterna med stöd av Storbritannien och USA lät inspärra och tortera sina meningsmotståndare under åren 1945–1974. Det ska ha gjort invånarna på Samos immuna mot den nynazistiska propagandan. I stället söker de sig ofta till olika vänsterpartier. Ända sedan andra världskrigets slut har Samos med kringliggande öar varit det starkaste vänsterfästet i hela Grekland. Vänsterns starka ställning på Samos är något som invånarna gärna skämtar om. Ett exempel

Den mycket språkkunniga servitrisen Tia planerar att flytta till Sverige.

fib 49

GREKLAND Lyft statistik och fakta

Demonstranter gör sina röster hörda den 27 maj med krav på utträde ur eurosamarbetet.

på det är en av Samos mera välkända profiler, butiksägaren Dimitris i Pythagorion, känd som historieberättare och försäljare av underbart vacker keramik: – Det är vi, Kuba och Nordkorea! HÖGEROLIGARKI. De vänsterinriktade invånarna

på Samos godtar inte nynazisternas försök att skylla krisen på invandrarna. I stället lägger de skulden på den högerinriktade oligarki som med stöd av Storbritannien och USA styrt landet sedan andra världskriget. (Se min artikel i FIB/K 2012:8!) Detta är naturligtvis en kontroversiell hållning. Likväl kan man konstatera att den stöds av en omfattande forskning, inte sällan baserad på information som tagits fram av Secret Intelligence Service (SIS) och Central Intelligence Agency (CIA), det vill säga de brittiska och amerikanska underrättelseorganisationerna. Samtidigt måste man ställa sig frågan varför den ekonomiska krisen når sin kulmen just nu. Ett intressant svar får vi i den engelskspråkiga tidningen Athens News (14–20 september). Här hävdas att krisen avsiktligt har framkallats av den nyliberala falangen inom den så kallade trojkan, det vill säga EU, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken. Syftet skulle vara att lura in Grekland i en skuldfälla för att på så sätt fib 50

tvinga landet att sälja ut sina naturtillgångar till underpris. Ett stöd för denna kontroversiella hypotes kom den 5 september. Då meddelades att det norska bolaget Petroleum Geo-Services (PGS) börjat prospektera i havet söder och väster om Grekland. I samma riktning pekar den kontroversiella privatiseringen av vattenförsörjningen i Aten och Thessaloniki, liksom den planerade utförsäljningen av öar, hamnar, flygplatser och färjeförbindelser. UTTRÄDE. Under intryck av dessa hot hävdar

vissa vänsterinriktade ekonomer och aktivister att Grekland borde ta sig ur den ekonomiska fällan genom att träda ut ur eurosamarbetet. Ett vittnesbörd om det var den årligen återkommande demonstrationen den 27 maj, det vill säga på årsdagen av mordet på den socialistiske parlamentsledamoten Grigoris Lambrakis, känd som huvudpersonen i Vassilikos roman Z och i Costa Gavras filmatisering av denna bok. Här fanns kravet på Greklands utträde ur eurosamarbetet med på många av banderollerna. På kort sikt skulle detta krav få mycket svåra konsekvenser för vanliga greker. Hur det skulle gå i det långa loppet är det ingen som vet. Det enda vi vet är att Grekland också i fortsättningen kommer att vara ett av världens vackraste länder. ■ ■

Butiksägaren Dimitris talar gärna om politik. Många av hans släktingar har torterats i fångläger på de grekiska öarna.

fib 51

Recension. VIDUNDERLIG STRIDSSKRIFT MOT KRIGETS VANSINNE

På gränsen J

TEXT margareta zetterström

FAKTA

Förlag: Pelikanen Förlag Författare: Geir Angell Øygarden. Øygarden disputerade år 2000 vid Uppsala universitet med en avhandling om boxning. 2003 följde han med en buss med fredsaktivister från London till Bagdad som snart skulle bombas. Bagdad Indigo är boken om vad som hände sedan.

fib 52

ag har den senaste tiden vältrat mig i norska språket, ja så till den grad att det till och med invaderat mina drömmar. Ibland vaknar jag med norska ord på läpparna, meningar och uttryck som jag hört eller yttrat i drömmen och som lever kvar i vaket tillstånd. Först var det Karl Ove Knausgård och hans vidunderliga romansvit Min kamp. Den första delen läste jag på svenska, men när jag från och med del två övergick till originalspråket var det en oerhörd skillnad. Från enbart intressant blev berättelsen, just, vidunderlig! Och min användning av detta ord är, naturligtvis, en blinkning till en annan norrman, dramatikern Henrik Ibsen vars kvinnliga rollgestalter ofta går omkring och drömmer orealistiska drömmar om att någon gång få uppleva ”det vidunderliga”.

EXISTENTIELLT. Efter Knausgård övergick jag så till Knausgårds vän, Geir Angell Øygarden, som man redan tycker sig känna efter att ha klämt alla sex delarna av Min kamp. Denne Geir utgav i fjol, på Knausgårds eget förlag Pelikanen, en tegelsten på elvahundra sidor om Irakkriget. Bagdad indigo heter denna bok som det tagit många år att skriva och där Knausgårds uppgift varit att i samförstånd med författaren redigera det ursprungliga manuset på tretusen sidor till nuvarande, nerbantade, format. En delikat uppgift, kan man tänka, men med lyckat resultat. Sällan har jag, på senare år, läst en bok som uppslukat mig så totalt och som jag inte velat lämna efter avslutad läsning, en bok som inte bara är fascinerande för stunden, en bok som får en att se på världen och på andra människor på ett nytt sätt. Ja, en bok som trots sitt dystra ämne gör livet uthärdligare att leva, lite meningsfullare rentav. Irakkriget, skrev jag. Men egentligen handlar inte boken om Irakkriget så som vi är vana att analysera och diskutera det. Nej, här rör det sig inte om krigets geopolitiska, maktpolitiska, eko-

nomiska och sociala orsaker och verkningar. Den uppgift Geir tagit på sig (han är nämligen sociolog till yrket, tidigare verksam vid Stockholms universitet) är att studera hur människor uppträder i en existentiell ”gränssituation” (på gränsen mellan liv och död). Men det är inte civilbefolkningen hans undersökning avser utan den fredsrörelse, Human Shields, som i början av år 2003 samlades kring uppgiften att resa till Irak och där på plats, i egenskap av mänskliga sköldar, försöka stoppa det västliga angreppet. För att kunna leva sig in i dessa fredsaktivisters predikament måste författaren, förstås, själv gå med i denna rörelse och delta på samma villkor, resa till Irak (själv flög han till Istanbul och förenade sig där med folket i de svarta och röda bussarna), utplacera sig på ett av de skyddsobjekt som sköldarna åtog sig att försvara (i hans fall ett vattenreningsverk i den irakiska huvudstaden), leva med de andra sköldarna, komma dem nära, intervjua dem och riskera livet tillsammans med dem. I DÖDENS NÄRHET. Utgångspunkten för Geirs

undersökning är att ”det egentlige livet finnes i dødens, smertens og oppofrelsens nærhet” och att det är där människor visar vilket virke de är gjorda av. Jag vet inte om jag själv delar den uppfattningen. Den stör och retar mig, utan att jag riktigt förstår varför. Jag måste också erkänna att jag har svårt för Geirs, till synes uppriktiga, erkännande av att han just i de farligaste stunderna av sin vistelse i Bagdad kände sig lycklig och befriad. Det luktar lite av samma machoaktiga krigsromantik som en del krigsreportrar brukar ägna sig åt och som jag annars tycker fruktansvärt illa om. Men samtidigt erkänner Geir att han och de andra sköldarna inte alls delar civilbefolkningens villkor. De riskerar livet för egen del, ja visst. Men de har sina anhöriga i säkerhet, på betryggande avstånd, och det gör en oerhörd skillnad. De har

DEPRESSION. Men vilka är de då, dessa modiga (alternativt dumdristiga) fredsaktivister? Enligt Geir handlar det om människor som upplever en tomhet i vardagen och som därför gått ett steg för långt. Initiativtagaren, Ken Nichols O’Keefe är en före detta amerikansk marinsoldat, veteran från första Gulfkriget med förstahandskunskap om krigets villkor. Andra är människor vars samveten tvingade dem att personligen försöka stoppa detta nya krig, även om det så skulle bli deras död. En del av sköldarna har barn där hemma, flera av dem är kvinnor, och jag kan bara konstatera att de äger ett mod som jag personligen helt saknar. Ändå, eller kanske just därför, läser jag Bagdad indigo med glödande ögon. Och jag känner mig också på något kusligt sätt besläktad med författaren. Han skriver ofta om vardagslivets kjedsommelighet, om hur långtråkigt livet ofta är, men hur han i väntan på kriget och under själva angreppet blir kvitt denna sin leda som, enligt mina erfarenheter, snarare borde diagnosticeras som depression. Hur vanvördigt det än må låta upplever jag, under läsningen av hans bok, lite av samma ”förhöjda livskänsla” som han påstår sig ha erfarit under bombningarna. UPPRIKTIG. Bagdad indigo är alltså en uppriktig

bok där författaren verkligen inte försöker framstå som trevlig och sympatisk. Snarare tvärtom. Hänsynslös uppriktighet både när det gäller honom själv och hans ”informanter” i form av sköldar eller utsända krigsreportrar. Men därigenom blir också personporträtten trovärdiga och mänskliga. Bokens första del heter ”Freden” och handlar om den långa väntan på kriget. Mellan personporträtten skildrar författaren där krigets väsen och historia, civilbefolkningens utsatta situation (förr i tiden var kriget ”kungens och härens sak”, nu angår det hela befolkningen och uppåt nittio procent av dödsoffren är i dag civila), verkningarna av utarmat uran, det moderna krigets Shock’n’Awe-doktrin (skrämma till underkastelse och döda så många som möjligt utan egna förluster) och de psykiska skadorna hos den angripande arméns egna soldater

Foto: Christina Ottosson Øygarden

också själva frivilligt valt att bege sig till en krigszon. Det har inte den civilbefolkning som mot sin vilja drabbas av krig.

Andra delen heter, kort och gott, ”Kriget” och startar den 20 mars 2003. Där fortsätter informanterna att berätta om sig själva och sina motiv. Och där skildras självklart även själva krigsförloppet. Författaren ser döda människor för första gången i sitt liv och konstaterar att han — till skillnad från de ”riktiga” sköldarna — inte är beredd att själv dö. Livet på vattenverket blir för varje dag allt absurdare. De flesta sköldarna i Bagdad har rest hem, många av dem långt före krigsutbrottet, och de få som är kvar får allt svårare att motivera sin fortsatta närvaro i landet (de misslyckades ju skändligen med att avstyra kriget!). MARINSOLDATER. När själva angreppsfasen är över och ockupationen tar vid upplöses också sköldarnas gemenskap. De skiljs från varandra och gör sig beredda att åka hem. Utom Geir som fortsätter sin sociologiska undersökning genom att flytta in hos ett kompani amerikanska marinsoldater. Det är inte ett så stort steg som man skulle kunna tro. Han var ju, försäkrar han, själv aldrig någon mänsklig sköld. Han bara wallraffade bland fredsaktivisterna, utan egen övertygelse. Och nu övergår han till ”Den andra sidan” (som bokens tredje

Geir Angell Øygarden, mest känd som vän till Karl Ove Knausgård och mycket omskriven i Knausgård-sviten Min kamp. Han åkte till Irak och vistades först bland mänskliga sköldar och sedan bland amerikanska marinsoldater för att undersöka en existentiell gränssituation.

fib 53

RECENSION

Många blir oförmögna att leva vanligt liv bland vanliga människor. Har man en gång uppfostrats till mördarmaskin är det svårt att återgå till civilt liv.

fib 54

del också mycket riktigt heter), fortfarande som förment vetenskaplig iakttagare. På det personliga planet trivs han bra bland militärerna. Livet är enklare där, med deras fasta regelverk. Hos sköldarna var det ju en hoper superindividualister som skulle hålla stormöten och diskutera i all oändlighet så snart något skulle göras. Han genomför hur som helst sina intervjuer på samma sätt som med fredsvännerna, spelar in vad soldaterna säger men återger deras berättelser anonymt, utan namns nämnande. MÖRDARMASKINER. Den fråga som behandlas

i detta avsnitt är den svåra konsten att skapa människor som, med gott samvete och utan alltför stora egna psykiska skador efteråt, förmår döda andra människor. Vi har ju nämligen, de flesta av oss, ett mycket starkt motstånd mot att dräpa andra varelser av vår egen art, speciellt sedan vi en gång sett deras ansikten och tittat dem i ögonen. Under andra världskriget var det bara femton till tjugo procent av de amerikanska soldaterna som verkligen sköt för att döda. Majoriteten bara låtsades. Men nu har det skett en drastisk förändring. I dag är det endast tio procent som inte klarar av att döda. Resten, nittio procent, har metodiskt tränats till professionella mördarmaskiner. Denna desensibilisering och betingning är bland annat ett resultat av överkonsumtion av krigsspel och filmvåld. Men processen underlättas också genom vapenteknologins utveckling och skapandet av järnhård gruppkänsla. Lättast är att bomba människor till döds från flygplan, utan att ens behöva se de tilltänkta offren, och helt outstanding i det avseendet är då de förarlösa flygplanen, drönarna, som kan styras från en helt annan kontinent. Ändå uppvisar de amerikanska soldaterna stor psykisk ohälsa efter fullgjord tjänstgöring. Många tar sina liv. Många plågas av posttraumatiskt stressyndrom. Många blir oförmögna att leva vanligt liv bland vanliga människor. Har man en gång uppfostrats till mördarmaskin är det svårt att återgå till civilt liv. Geir (eller Angel, med ett ”l”, som hans informanter kallar honom, eftersom det är lättare att uttala) hävdar gång på gång att han är en kyligt registrerande och ”desengagerad” sociolog som bara redovisar hur andra människor tänker, känner och beter sig. Men hela hans bok fungerar ändå

som en stridsskrift mot krigets vansinne. Framför allt för att den beskriver krigets förödande effekter på civilbefolkningen och soldaternas psyken. Och för att den så träffande skildrar den moderna teknikens och kulturens effekter på fredsviljan och solidariteten. En av författarens informanter är en nästan sextioårig australisk kvinna vid namn Patricia Moynihan, sociolog precis som Geir men i övrigt hans raka motsats (och de är också ständigt i luven på varandra). Så här förklarar denna Patricia sitt beslut att resa till Irak som mänsklig sköld: ”Poenget er at på grunn av globaliseringen, mediene, nyhetene på radio och slikt, blir disse sakene personlige! De er blitt personlige, Angel! Da jeg satt hjemme og lyttet til hva som skjedde i Sarajevo og Srebrenica og husker hva amerikanerne gjorde i forrige krig, fikk jeg en sjanse, og jeg grep den sjansen, fordi det er blitt personlig! Dette har ikke du forstått ennå! Dette er min personlige grunn, Angel! For i en global verden, med radioer, medier, der Rumsfeld snakker til meg mens jeg er på kjøkkenet og spiser frokost, ken jeg ikke bara knuse tallerkener! Så hørte jeg om skjoldene, og da ville jeg bli med dem.” FILOSOFISK. Samtidigt som mycket av texten ut-

görs av informanternas egna berättelser, filtrerade och översatta till norska, innehåller boken också många djuplodande politiska, konstnärliga och filosofiska resonemang. Geir Angell Øygarden är uppenbart, trots sin relativa ungdom (född 1968), ”meget lærd”. Men när han strör litterära referenser och citat omkring sig gör han det inte för att pråla med sin lärdom. Det faller sig helt naturligt och äkta. En bildad människa, kort sagt, och sådana är inte så vanliga nu för tiden när allt skall gå så fort och alla tankar skall kunna kondenseras till lättsmält twitterformat. Det tog totalt sju år för författaren att skriva denna bok, och i ett avslutande efterord förklarar han lätt ironiskt: ”Det som har tatt tid, har vært å vente på at min redaktør skulle bli millionær, slik att vi fikk råd til å publisere den.” Alla som köpt och gottat sig åt Knausgårds romaner har alltså samtidigt bidragit till utgivningen av Bagdad indigo. Det kallar jag ett fruktbart litterärt samarbete! ■ ■

Dikt. DIKT alexander danje GRAFIK björn folke johansson

Min pappa I ett gammalt hyresrättshus I de fattigare kvarteren av stan Jag minns min pappas kök Där spenderade vi dagarna och kvällarna Gjorde figurer av modellera i olika färger Han lärde mig rita

Ofta på kvällarna när han lagade middag Satt jag på min plats Med kniven och gaffeln i handen Och dunkade i bordet: ”jag vill ha mat, jag vill ha mat” Med ett leende på läpparna Märkena syns där fortfarande

När det var läggdags läste han sagor

Det hela är en kort period i mitt minne Jag var inte hälften så lång som min pappa än

fib 55

Följetong. DEL 3 AV 4

TEXT carin åberg ILLUSTRATION tzenko stoyanov

DEL 3 AV ARBETSFÖRMEDLINGEN OCH JAG ELLER VÄGEN TILL UTANFÖRSKAPET ARBETSFÖRMEDLINGEN TUR 2 2009 VAR JAG PÅ NYTT redo för Arbetsförmed-

exakt. Svaret jag fick var att jag skulle gå in på listan över coacher på Af:s hemsida och välja åtminstone tre som jag trodde kunde hjälpa mig. Men det var ju inte det jag undrade över. Jag ville veta hur en coach kunde hjälpa mig att få ett arbete. Det fick jag inget svar på. Jag letade i alla fall upp listan – duktig idiot, eller snäll flicka – och gick in på alla etthundranio webbsidor för de coacher som angavs. Hittade bland allt psuedopsyksnack, alla new ageanhängare, kristallanalytiker, massageterapeuter och gud vet vad, fyra tänkbara alternativ. Ordande dem i prioritet med ett rekryteringsföretag på första plats. Jag tänkte att de i alla fall nog har en databas med arbetsgivare och lediga jobb som jag kunde ha nytta av. Och tänk, jag fick mitt förstahandsval.

MEN AF DÅ? Vad ska den göra? Det står det inget

VID DET FÖRSTA MÖTET fick jag veta att coachningen innebar att vi skulle träffas tre gånger till under tre månader. På nästa möte skulle vi prata om de svar jag gett utifrån frågor som fanns i en broschyr jag fick, en slags självanalys. På det därpå följande mötet skulle vi diskutera resultatet från ett MPA-test jag skulle genomföra, prata om hur man beter sig på en anställningsintervju och ”i huvudet på en rekryterare”. Sen skulle vi ha en ”uppsummeringsträff”. Deras planering. MPA står föresten för Master Person Analysis. Jag skulle genomföra MPA-testen via nätet, hon skulle maila mig. På det sista mötet skulle vi göra en utvärdering av coachningen. Men först skulle vi upprätta ett avtal med planering av aktiviteter och förväntat resultat, både å mina och hennes vägnar. Och så skulle vi titta på hur man skriver en, eller om det var ett, CV. Planeringen var ju redan given, den var tydligen fastslagen redan tidigare. En plan för alla – effektivt! Hon kom fram till att hennes förväntade resultat var att jag skulle veta vad jag ville arbeta

lingen. Första mötet, inskrivningen, innebar att jag fick lista alla mina olika utbildningar och anställningar. Fast jag trodde att de redan hade mina uppgifter, men så fungerar det inte. Inom vissa områden är myndigheternas minne kort, på gott och ont. Några veckor senare träffade jag den första i en rad av handläggare och vi gjorde upp en handlingsplan. Där stadgas vad jag ska göra under det närmaste halvåret. Hålla kontakt med förmedlingen, söka jobb, presentera mig själv på tidigare arbetsplatser, utnyttja mitt ”nätverk”, söka praktikplats. Och återkomma för ett möte om ett halvår. om i handlingsplanen. Och återigen detta om att ifall jag inte följer planen och hör av mig som jag ska så avanmäls jag till a-kassan. Men jag har ju ingen arbetslöshetsersättning! Så varför ska jag avanmälas i händelse av fall? Och till vem då? Marknadsansvarig? Kommer jag inte att vara arbetssökande längre då? Finnas på marknaden längre? I alla fall hittade jag en del jobb värda att söka. Efter ett halvår var det dags för ett nytt möte. Jag kontaktade AF enligt min handlingsplan. Men då fanns min handläggare inte kvar, utan jag hade fått en ny. Fick en dejt med henne. Hon tyckte att jag skulle ha en coach. En coach? Varför då? Hur tänker hon nu? Vad kan en coach göra för mig? Det är väl bara new age, psuedopsyksnack, kristallterapi och annat nys? Jomen, att få mig att tänka lite större. Hjälpa mig att faktiskt få ett jobb. Aha, en coach med k o n t a k t e r, tänkte jag. Eftersom jag är som jag är ville jag veta lite mer fib 56

med och mina var att hon utnyttjade sitt kontaktnät för att ge mig tips på arbeten, att hon skulle använda rekryteringsföretagets databas för att hitta adekvata jobb jag kunde söka. Här måste jag komma med en invändning: Syftet var att jag skulle komma fram till vad jag ville arbeta med, i singularis, medan de villkor jag var arbetslös under dikterade att jag skulle söka alla jobb. Måste medge att jag inte förstod logiken riktigt. Jag fick broschyren Vi hjälper dig att möta framtiden och ålades att svara på vad som är viktigt för mig i livet och sen skulle jag redogöra för var jag kunde hitta jobb.

certifierad analytiker för MPA. Jaha, sa jag. Sen sa vi hejdå och jag gick hem. Efter två veckor fick jag ett mail med en länk till MPA-testet. Genomförde det och väntade på resultat. Efter två dagar fick jag ett nytt mail från coachen där jag uppmanades att göra testet en gång till för resultatet gav inte ett entydigt resultat. Så det gjorde jag. På det tredje mötet fick jag reda på att MPA-testet inte gett något entydigt resultat. Hon sa att i vanliga fall ger testet entydiga resultat i frågor med en indikation på var man ligger på en skala med två poler. Men att i mitt fall, trots att jag genomförde testet två gånger, var resultaten tvetydiga. Jag kunde på de flesta punkter tolkas som både-och. Det illustrerades med en oval i stället för en punkt i det grafiska materialet. Vi avslutade ämnet och fokuserade vi på vår sista träff. Jag ombads fundera över vad coachningen gett mig – utvärdering. Hennes betyg för att få vidare konsultationer?

PÅ NÄSTA MÖTE gick vi igenom min meritförteck-

PÅ DEN SISTA TRÄFFEN , efter tre månaders coachning och sammanlagt fyra

ning och CV. Sen berättade hon om MPA-testen. Berättade att det var ett mycket gediget och genomarbetat test. Att det använts i USA i säkert tretti år. Att det visar på starka sidor och sidor som kan förbättras ur tre perspektiv: jag-beteende, vibeteende och jobb-beteende. Att endast certifierade analytiker fick tolka resultat och att det inte var värd speciellt mycket utan en certifierad analytikers personliga återkoppling. Och att hon var en

träffar, kom vi fram till att vi tyckte bra om varandra, att det varit kul att träffas och att vi nog skulle hålla kontakt i framtiden. Fast jag vet inte heller vad det blev av det där med att hon skulle utnyttja sitt kontaktnät för att jag skulle få fler tips om var jag kunde söka jobb. Hennes del av avtalet, matchning i rekryteringsföretagets databas. På en konkret fråga fick jag svaret att jag väl registrerat mig via nätet och att jag skulle få svar ifall ett aktuellt jobb dök upp. Via mail. Kunde jag ha uppnått det utan coach? Förmodligen. Men jag lärde mig i alla fall en sak: vad ett MPA-test är! ■ ■ fib 57

Recension. Oktober i Fattigsverige Susanna Alakoski Albert Bonniers förlag

Susanna Alakoski har denna gång valt formen av en dagbok. Hon beskriver sina tankar och sitt liv under en enda oktobermånad. Men mycket annat är också insprängt. Hon söker sig bakåt i tiden. Hur var hennes uppväxt? Hon går igenom journaler och dokument från olika sociala myndigheter om sin far och mor. De vittnar om konstant fattigdom, missbruk och våld. Hur kunde hon överleva detta? Hennes egna fragmentariska minnen finns ju där också: ”Vi befinner oss då alltid i samma kök, i samma vardagsrum, hall, badrum. Det är alltid blod där. Eller nybakat bröd. Mamma är blåslagen. Eller så är hon det inte. Pappa befinner sig i ett av sina stadium. Vi har ett litet köksbord, fyra stolar och en pall. Det är jag som sitter på pallen.” Hon känner igen sig i Kristian Lundbergs skildringar i hans bok Yarden: ”Tandläkarbesök eller nya skor. Skolresa

Du har svaren! Filosofi till vardags Tulsa Jansson Brombergs

Människan har nog i alla tider sökt vägledning inför livets prövningar och skiften. Medicinmän, kloka gummor, diakoner och präster har lyssnat och gett råd när vi har famlat efter svar. I vårt samhälle har dessa i stor fib 58

Alakoski skriver inte för att vi ska tycka synd om just henne. … Hon skriver för att mana till handling. eller vinterjacka.” Fast i hennes familj var det aldrig ens tal om att välja. Hon beskriver sina intryck från ett Sverige just nu, parallellt med de tillbakablickande avsnitten. Hon ser verkligen den tiggare som många inte bevärdigar en blick. Detta för att hon vet vad det är att vara fattig, att inte ha 50 kronor, att inte ens ha tio kronor. Hon söker sin tonårstid. Hon reser i Sverige och ser omkring sig ett land där samma mönster fortfarande finns kvar som när hon var yngre: människor lever i fattigdom, hemlöshet och osynlighet. Inte bara i Sverige finns fattigdomen kvar. 80 miljoner människor lever i dag under fattigdomsgränsen, inte i Afrika, inte i Indien utan här, just nu, i vårt eget Europa. Susanna Alakoski vet vad det innebär att arbeta hårt men ha så dåligt betalt att man ändå alltid är fattig. Hennes

föräldrar hade det så. Hon vet hur det är att alltid vara på jakt efter kasserade eller bortglömda saker eller kläder som kan tas till vara. Hon har nu blivit en känd författare och har därmed gjort en klassresa. Men många hon numera vistas tillsammans med har inte gjort någon klassresa. De har alltid haft det bra. Och de förstår henne därför inte. Hon intervjuas i TV om sin bok. Hon berättar om den skam det är förknippat med att vara fattig. Att det därför är en känsla som att komma ut ur garderoben att skriva och tala öppet om sin fattiga bakgrund. Intervjuaren frågar: ”Komma ut ur garderoben? Som vad?” och tycks inte ha förstått alls att det hon menar är just detta: att komma ut som fattig eller före detta fattig. Trots den skamstämpel det innebär. Intervjuaren kanske tror att skamkänslan försvinner med fattigdomens försvinnande? Susanna Alakoski skriver inte för att vi ska tycka synd om just henne. Hon skriver för att göra oss upprörda över tillståndet i hela samhället. Hon sätter kött på statistikens torra skelett. Hon skriver för att mana till handling. Och hon har den välformulerade skärpa som har blivit så sällsynt men är ack så välbehövlig just i dag. henrik persson

utsträckning ersatts av psykologer och psykoterapeuter. Risken är då att vi sjukdomsförklarar helt normala reaktioner eller åtminstone frånhänder oss ansvaret för våra val, menar Tulsa Jansson, författare till Du har svaren! Filosofi till vardags och tillika ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis. Människor dör, vi blir sjuka eller ställs inför viktiga val. Och om inte annat ska vi själva en dag dö. Då kan det filosofiska samtalet vara till hjälp. Med hjälp av frågor och argumentation tillsammans med en erfaren filosof i vad som kallas sokratiska dialoger kan vi få hjälp att formulera de svar vi ofta själva redan bär inom oss.

Du har svaren! är, ämnet till trots, en handfast bok med exempel på metodens användbarhet inom skola (små barn ställer ju alla de grundläggande frågorna om livet), vård och kriminalvård och i enskilda samtal eller filosofiska kaféer. Jag anar ett släktskap med folkbildningstanken men delar kanske inte författarens uppfattning att det är argumentation som är den största bristen i dagens politiska debatt. Likväl är detta en läsvärd bok för alla som någon gång varit i kris eller ”bara” ställts inför frågan vad jag vill med mitt liv. tom carlson

Gränspassager – Bildning i tolkningens tid. Bengt Kristensson Uggla Santerus

Boken består av ett antal fristående texter som har varit publicerade på olika håll, men med ett gemensamt tema: bildning. Vad är bildning? Vad skiljer bildning från kunskap i största allmänhet? Hur ska man se på bildning i vår informationstäta tid? Har bildning en uppgift att fylla? Bildningsbegreppet har en lång historia och kan ha olika innebörd. Efter franska revolutionen utvecklades ett bildningsprojekt som en romantisk reaktion mot upplysningen. De humanistiska vetenskaperna tog patent på bildningen som ett skydd mot de

Landet som sprängdes Red: Victor Estby Arbetarskrivare

Föreningen Arbetarskrivare har gett ut sin åttonde antologi. Den första kom 1988. Landet som sprängdes handlar om ett Sverige som faller isär och boken innehåller berättelser om arbetare, arbetslösa, unga och invandrare. Vårt Sverige finns inte längre, nu splittras folket och grupper ställs mot grupper. Politiken gagnar bara dem som redan har. Övriga blir utan eller får det sämre. Orättvisan råder och växer. Trettiofem författare medverkar.

anstormande naturvetenskaperna. Kultur ställdes mot natur, själ mot kropp, förståelse mot förklarande. I inskränkt mening kan bildning bli frågan om att känna till ett antal klassiska verk eller att upprätta en bildningskanon att föra ut till folket. Men bildning kan också handla om något annat, om själens formande förmåga, om läsning som leder inte bara till förståelse utan till självförståelse, om odling och utveckling av ett inre rum, en identitet. Kristensson Uggla, som stöder det senare synsättet, vill ha ett vidgat bildningsbegrepp som också innefattar naturvetenskap, teknik och ekonomi, inte bara teoretisk utan också praktisk kunskap. Vad skall i så fall skilja bildning från kunskap i största allmänhet? Författaren kontrasterar bildningsbegreppet mot ”livslångt lärande”. Det senare begreppet har kommit att handla om flexibilitet, om anpassning och därmed anställbarhet. En flexibel anpassningsbar människa blir en person utan moral, utan ansvar,

nu splittras folket och grupper ställs mot grupper Några är väl etablerade som till exempel Sven Wernström, David Ericsson, Ove Allanson och Aino Trosell, andra har nyligen publicerat sig. Resultatet är varierande. Berättelser och dikter om barn i Sverige som inte räknas, som växer upp i fattigdom. Om 60-åringar som inte räknas, som rationaliseras bort i den privata vårdsvängen. Om pensionärer och hemtjänstarbetare och några mer traditionella beskrivningar från verkstadsgolvet – så många historier om människor som far illa och behandlas illa. En del positiva glimtar finns också,

Hur skall man se på bildning i vår informationstäta tid? Har bildning en uppgift att fylla? utan förmåga att utveckla ett personligt förhållande till kunskap. Ständig anpassning leder till inre sönderfall som omöjliggör varje bildningsprocess. Bildning leder i stället till att man blir någon, har en identitet och alltså är mindre anpassningsbar. Boken känns angelägen och dess tema är tänkvärt men den har ett problem. Texten är svårläst. Förvisso är det nödvändigt ibland att använda svåra begrepp och resonemang men jag undrar ändå om den inte skulle ha vunnit på en större klarhet. Det finns alltför många trösklar som man snubblar på. Ibland undrar man om inte det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. sisela björnsson

till exempel David Ericssons busschaufför som handskas så bra med de rasister som klev på bussen en sen kväll. Flera bidrar med humor, till exempel Robert Nyberg och Gustaf Forsells fackföreningskille som lyckas blåsa personalchefen. Vissa bidrag är lite självömkande eller uppgivna, andra är hoppfulla. Sammantaget en imponerande och skiftande väv. Mest av allt gillar jag bidragen av Jane Morén, Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg. Jane Moréns dikt Ute är världen blå allt tas ifrån medan vi ser på och Wrangborgs En arbetares liv är billigt är poesi man gärna läser. Inget för navelskådare. För att beskriva läsningen av Kristian Lundbergs text finner jag inget annat ord än drabbande. pia karlsson fib 59

RECENSION

Flickan som slutade tala Yasmine Ghata Övers. Ragna Essén Grate Förlag

Yasmine Ghatas självbiografiska roman, Flickan som slutade tala, beskriver den sexåriga Yasmines sorgearbete och stora saknad efter sin far vid hans bortgång. Modern, som är poet, går helt upp i sitt skrivande och förnekar den tragedi som familjen har drabbats av. Yasmine gör till synes fruktlösa försök att finna tröst och stöd hos sin mor men endast nattetid när hon sover i den döde faderns säng, omslingrad och fastklamrad tätt intill modern, kan hon känna gensvar. I boken intar den sörjande lilla flickan

Romanifolkets visor Marie Länne Persson /Ralf Novak-Rosengren Ejeby Förlag

Kärt barn har

många namn – utom ett: Säg aldrig ”tattare”. Det är ett skällsord som ”lappar” om samer eller ”negrer” om svarta. Man kan i stället använda ord som resandefolket, romanifolket eller resanderomer. I år är det femhundra år sedan det första omnämnandet av resanderomer i Sverige 1512. Många av visorna är nedtecknade efter medlemmar i Ralf Novak-Rosengrens musikaliska släkt. Men här finns även andra familjers visor. Ibland har det varit svårt att samla in materialet. En visa ses ofta som en familjeklenod, som man har fått i arv och inte gärna delar fib 60

en observerande roll gentemot sin mor. Mammans påhittade förklaringar till varför pappan inte finns hos dem längre – ”jag lät henne prata på” skriver författaren – blev som en låtsaslek som de båda deltog i. Yasmine letar minnen efter fadern. Hans rakhyvel, som hon gömmer som en relik. Papper som han skrivit och rört vid med sina fingrar, hans frimärkssamling som doftar av hans pipa och hans skivsamling. Allt för att söka hans själ. Starkast stiger dessa minnen fram när mamman och hon reser till familjens hus vid havet där de inte har varit sedan faderns död. Yasmine återupplever deras sista sommar tillsammans där. Både hon och fadern älskade havet medan mamman alltid föredrog landskapets bergstoppar och raviner. ”Havet var det som var hederligast mot mig”, skriver hon, ” inga lögner eller lustigheter för att trösta mig för förlusten”. Berättelsen böljar fram och tillbaka mellan flickans förhoppning om kontakt med mamman och känslan att bli

En visa ses ofta som en familjeklenod, som man fått i arv och inte gärna delar offentligt. offentligt. Det paradoxala är att många resandemusiker samtidigt har varit centrala inom den svenska folkmusiken – med namn som Carl Jularbo, Lorens Brolin och Carl Herman Erlandsson. För den som är intresserad av musikhistoria har tidskriften Lira hösten 2012 ägnat ett nummer åt resandefolkets musiktradition. På bloggen skriver redaktionen: ”Det visade sig att Ralf hade plockat fram en för Marie okänd variant av medeltidsballaden Varulven, som finns upptecknad i tretton olika varianter i Sveriges Medeltida Ballader. När Marie tog fram den kunde

Starkast stiger dessa minnen fram när mamman och hon reser till familjens hus vid havet där de inte varit sedan faderns död. lämnad ensam med sin sorg. En relation i stumhet där ingen plats finns för ord. Yasmine Ghata är en fransk-libanesisk författare som debuterade 2004. Flickan som slutade tala är hennes första bok som översatts till svenska. Boken har ett poetiskt språk och Yasmine Ghata har förmåga att leda in läsaren i den för flickan svårbegripliga värld av tankar och känsloupplevelser som väcks hos henne då fadern försvinner ur hennes liv. agneta willans

de dessutom konstatera att man där missuppfattat texten, jungfrun var inte ”i vilda världar kommen” utan ”i vilda vechar”. Vechar betyder skog på romani, och har gett upphov till uttrycket ”på vischan”. För så är det ju. Den resanderomska kulturen är både så okänd att många inte ser dess traditioners ursprung och samtidigt en etablerad del av Sveriges historia. Under det senaste århundradet har förtrycket av resandefolket och andra minoriteter gjort att få forskare seriöst har studerat Sveriges historia ur ett mångkulturellt perspektiv. I stället har en myt om Sveriges unikt homogena befolkning tillåtits breda ut sig – även inom vänsterrörelser! Marie Länne Perssons och Ralf Novak-Rosengrens bok uppfyller alla tre FIB:s paroller: En kamp för yttrandefrihet ur underifrånperspektiv, en folkets kultur och en antiimperialistisk kamp för rätten att själv bestämma sin tillhörighet. olof rydström

Dialogen som idé och praktik. Englund & Sandström (red). Carlsson Bokförlag.

Utifrån ett forskningsprojekt om dialogen som teori och praktik i skola och vård har fem deltagande forskare från pedagogiska, etnologiska och psykologiska institutioner i Stockholmsområdet, samlat sina bidrag . Begreppet dialog eller dialogicitet

Lyckliga i alla sina dagar

– om pengars och människors värde Nina Björk Wahlström & Widstrand

Detta är en rolig bok , inte rolig i den meningen att man sitter och skrattar utan rolig i den meningen att den engagerar och man känner sig med på noterna. Det är inte ofta man får läsa ett ordentligt angrepp på kapitalism och marknadstänkande. Boken angriper framför allt de föreställningar som skapas av marknaden och dess maktspråk. Björk utgår från våra drömmar så som de framträder i Walt Disneys produkter. Hon påpekar att det som Disneys hjältar eftersträvar inte är pengar eller det som kan köpas för pengar, målen är i stället kärlek, längtan efter närhet och gemenskap. Samtidigt påpekar Björk att det handlar om den individuella lyckan och om möjligheten att nå en ny position i samhället grundad på individuell prestation och arbete. Det handlar inte

innebär att lärare eller vårdpersonal försöker vända klientskapet till något annat, som involvering, medarbetarskap med mera. Begreppet dyker upp i utbildningspolitiska texter under perioden 1969–79, är sparsammare 1980–93 för att bli centralt på 2000-talet. I dessa texter framställs dialogmodellen som god och problematiseras eller kritiseras således ej. Men naturligtvis finns det en baksida, nämligen att gränsen mellan myndighet/medborgare och offentligt/privat suddas ut. Dialogen förutsätter vidare att elev och förälder rätt tolkar den dolda läroplanen. Här kan klass och etnicitet försvåra en sådan tolkning. Inom vården kan den intimare dialogen göra att patienten inte vill störa den goda stämningen och därför inte för

fram vad man vill ha sagt. Eller att alltför mycket lastas över på patienten, utifrån ett marknadstänkande. Ett kapitel diskuterar dialog som tankefigur hos tre filosofer; Bachtin, Gadamer och Habermas. Ett annat redovisar utbildningspolitiska texter och analyser dem. Andra kapitel tar upp gymnasieskolans utvecklingssamtal, dialogens möjlighet hos en allmänläkare respektive vid läkarbesök på en vårdcentral. I ett avslutande kapitel konfronteras två perspektiv: ett sjukvårdpolitiskt och ett patientnära. Boken diskuterar på ett kompetent och innehållsrikt sätt möjligheter, begränsningar och konflikter med dialogmodellen. Det är spännande, politisk läsning. ulf karlström

Detta är en rolig bok, inte rolig i den meningen att man sitter och skrattar utan rolig i den meningen att den engagerar.

om ett annat samhälle, inte om jämlikhet och rättvisa på samhällsnivå. Hon drar upp skillnaden: På det individuella planet skapar vi drömmar, för samhället skapar vi utopier. Hela samhället vilar på en omöjlig ekvation. Vi måste producera för att skapa medel, pengar att konsumera de producerade varorna för men med hjälp av teknikens utveckling producerar allt färre människor allt fler varor som inte behövs för konsumtion. För att upprätthålla systemet blir shopping näst intill en nationell nödvändighet och drömmar om olika produkter ses nästan som rättigheter medan utopier om samhället i stället ses som besvärliga pekpinnar. Hon visar på hur mänskliga drömmar utnyttjas i reklam och andra medier för att avyttra varor och tjänster som kan ge vinst. I processen blir hela samhället ekonomiserat. Politiska frågor reduceras till plånboksfrågor och samtal om vilket samhälle vi vill ha blir omöjliga. Alla lösningar, inte bara på det samhälleliga planet utan också i familjen, blir till

kalkyler. Frågan om omsorg reduceras till frågan om vem som gör ekonomisk vinning. Viktiga mänskliga relationer utnyttjas i affärer för ekonomiska mål. Björk pekar på den verklighet som finns i form av fattigdom, orättvisor och miljöförstöring och på att marknadslösningar snarast förvärrar dem. Hon ger inga färdiga svar men hon vill få in utopierna i debatten. Det är en uppmaning som är en utmaning. sisela björnsson fib 61

RECENSION

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Utopins röster Svetlana Aleksijevitj Övers. Kajsa Öberg Lindsten Ersatz

I denna bok får vi ta del av de sovjetiska kvinnornas vittnesbörd om livet som soldater i Röda Armén under andra världskriget. Berättelser om ofattbart mod, om kamratskap under svåra prövningar, solidaritet, men också om krigets namnlösa fasor och lidande. Det handlar om hur de enkla och anonyma kvinnorna utförde de mest storslagna handlingar, hur de satte sina liv på spel i detta nödvändiga: att försvara sitt land. Vad som faller en i tankarna under läsningens gång är närmast apokalypsen. Ett krig som detta måste för det sovjetiska folket ha varit en helt bestämmande erfarenhet. En erfarenhet som aldrig

Filosofins Natt Lars Norén Albert Bonniers Förlag

Jag ägnade mig för två somrar sedan åt att läsa Lars Noréns monumentalt tjocka bok, En dramatikers dagbok. I den framstod han som en djupt ensam och borgerligt belastad människa. Sida upp och sida ner beskrev han vilka restauranger som kunde tillfredställa hans känsliga gom och vilka japanska märkeskläder som skulle framställa honom i ett plågat konstnärsljus. Att samma plågade konstnär håller på med en husrenovering på fib 62

Berättelser om ofattbart mod, om kamratskap under svåra prövningar, solidaritet, men också om krigets namnlösa fasor och lidande. kan glömmas. Ändå är detta tills alldeles nyligen en nästan helt okänd historia. Åtminstone för oss. När Svetlana Aleksijevitjs bok första gången utkom på ryska 1984, var det i en förkortad censurerad version, medan denna utgåva utgår från den ocensurerade versionen som utkom efter Sovjets sammanbrott. Frågan om censuren i detta ämne är inte ointressant. Till och med kvinnorna själva skyggar inför delar av sina erfarenheter och de vädjar därför till Aleksijevitj att ej nämna deras namn. Som partisankvinnan som ser de tyska trupperna komma. I spetsen har de ställt hennes mor som mänsklig sköld. Hon tvingas att rikta vapen mot sin egen mor. Här är det kvinnornas erfarenheter som står i centrum. Politiken finns, men som en bakgrund mot vilken kriget utspelas. Viljan att försvara fosterlandet var för kvinnorna en fråga om överlevnad.

… varje ord tycks vägt på guldvåg och ingenting tycks skrivet i lättja. Gotland som lätt skulle passa som en hel säsong av det mycket populära programmet Sommar Torpet kanske visar att han är en något mer mångbottnad person än han låter alla svarta polotröjor ge sken av. Läser man sedan boken Chockvågor av den numera livstidsdömde Tony Olsson, får man känslan av att Lars Norén är en godtrogen humanist som enkelt låter sig duperas av ett gäng psykopater som orsakat för de flesta väl kända konsekvenser för det lilla samhället Malexander. Men hur lättduperad Lars Norén är låter jag vara osagt. Vad som dock är ett

På kort tid har vi fått tre böcker om livet i Röda Armén under andra världskriget. Catherine Merridales Ivans krig och Vasilij Grossmans Reporter i krig. Av dessa båda är det framförallt Grossmans som enligt min mening är värd att läsa. Men ingen gör ett lika djupt och skakande intryck som Kriget har inget kvinnligt ansikte. Genom att teckna ned dessa kvinnors röster medan de ännu levat, träder historien fram nära och levande. På ett ställe skriver Aleksijevitj om lidandet som den högsta formen av information. Sällan har en sådan utsago haft en större giltighet än här. Svetlana Aleksijevitj visade redan med Bön för Tjernobyl vilken förmåga hon har att ge andra röst. Det tunga ämnet till trots är Kriget har inget kvinnligt ansikte mycket lättläst och den är ett måste. jan bergsten

faktum och hela anledningen till den här texten, är att han har släppt en ny prosabok, Filosofins natt. Det är en blytung textmassa som saknar kapitel. Man dras in i ett spekulerande sinne, varje ord tycks vägt på guldvåg och ingenting tycks skrivet i lättja. Ju mer man läser ju mer upplever man att greppet om någon sorts verklighet försvinner. Den kvarvarande känslan när man avslutat boken är att man just läst en vansinnig persons sista tankar. Nu låter det som om jag inte har haft någon behållning av boken. Detta är inte sant, jag upplever stundom att språket är så destillerat och meningarna så träffande att det är omöjligt att inte se dess kvalitéer. Säga vad man vill om den lättduperade, småborgerliga Norén – han kan onekligen sitt hantverk. peter karlsson

Indiens Historia Sören Wibeck Historiska Media

Att skriva historia över ett av världens största och mest mångfacetterade länder är inte lätt. Detta är något som Sören Wibeck själv erkänner och han deklarerar öppet att detta endast är en version av Indiens historia. Trots detta väljer han att förklara ett lands olika skeenden över inte mindre en 5 000 år och detta på 373 sidor. Han

Religion för ateister Alain de Botton Övers. Nille Lindgren Brombergs förlag

Författaren , född 1969 i Schweiz, men numera bosatt i England, har skrivit ett flertal essäböcker i vitt skilda ämnen, inklusive filosofi. Nu tar han sig an ett både diskutabelt och spännande tema. Förlorade det sekulära samhället och ateisterna något när de – för att slippa hokus pokus – avsvor sig religionen? Författarens tes inbegriper ett jakande svar. Det var överilat att offra hela ”religionspaketet” på Förnuftets altare. Därför vill boken peka ut några av de lärdomar som kan hämtas från religionerna utan att man behöver försvära sig till krafter ”ovan där”. Befriade från den vidskepelse som religionerna representerar kan vi betrakta dem som ”guldgruvor” för att hämta upp geniala synsätt för att mildra

lyckas anmärkningsvärt väl med denna uppgift. Man känner aldrig att något hastas över och hans språk och kunskaper i ämnet känns mycket initierade. Han väljer att ofta problematisera olika företeelser eller skeenden. Inget känns hugget i sten. Historiska skildringar brister ofta på denna punkt – att det bara finns en sanning – men så är det inte i detta verk. Sören Wibeck väljer också att fälla in små intervjudelar med kända nu levande indiska historiker som uttalar sig om olika ämnen. Dessa historiker kommer från olika skolor och religiösa åskådningar vilket också bidrar till att verket känns ärligt och fritt från författarens fördomar. Sedan måste man självklart erkänna att ett verk med så här stora ambitioner alltid kommer att ha brister.

”sekulariseringens missförhållanden”. På ett övergripande plan har de Botton naturligtvis rätt. Elementär religionsantropologi visar hur de materiella omständigheterna varunder historiska samhällen har framlevt, knådar och skapar tidsbundna religioner. Dessa utgör ett slags amalgam av traditioner, nytänkande, reformationsiver och transcendentalt hokus pokus. Traditioner inrymmer förbättringar och uppfinningar, tvingar fram nya tankar och nya vanor, vilka blir till nya traditioner. Därför bär traditionen oftast en kärna av förnuft och rationalitet, även om den ständigt mals, ibland mycket hårt, mellan bevarandets och förändringens kvarnhjul. Årtusendens insikter och kunskaper finns inlemmade i de gamla religionerna, tillsammans med hokus pokus. Med detta sagt måste vi granska de Botton kritiskt, till exempel hans tes att religionen har fått ensamrätt på existentiella frågor. Mot det kan vi väl ställa tänkare som Jean-Paul Sartre med flera. Och för ett antal år sedan blomstrade så kallade filosofikaféer. Att svartrockarna i dag vill ha monopol är en annan sak. Författaren menar att i det sekulariserade samhället finns en rädsla för ordet moral. Ingen vill höra predikning-

Han väljer att ofta problematisera ... Inget känns hugget i sten.

Det skulle förmodligen gå att skriva tio böcker om varje ämne som avhandlas i boken men för att närma sig ett ämne, måste man börja någonstans. Och just här fyller boken ett alldeles ypperligt hål bland svenska historiska publikationer. Jag skulle rekommendera boken varmt till alla som är intresserade av Indien men som aldrig hittat en lämplig introduktionsbok. peter karlsson

ar. Naturligtvis finns det individer som ryggar för ordet moral, men motsatsen kan lika väl hävdas. Pragmatism och utilitarism är moralsystem som ständigt ventileras i dagens samhälle. De Botton driver tesen att ”förlusten av känslan av gemenskap” är det moderna samhällets allra svagaste punkt. Jag förmodar att han till exempel skulle peka på att de tre svenska storstäderna har flest ensamhushåll, med ensamhet som följd. Frågan är om detta har med sekulariseringen eller med det moderna samhällets arbetsfördelning att göra? Här är de Botton alltför kategorisk. Ett annat problem är de Bottons korporativism. Samhället framställs som en monolit, och begreppet klasser existerar inte i hans värld. Denna monolit tillskrivs olika ståndpunkter som sannolikt få personer kan identifiera sig med. Var finns dessa sekulära personer med svåra existentiella handikapp? Jag känner inte igen dem! Skriften upptar ett tiotal kapitel, med ledorden gemenskap, vänlighet, utbildning, ömhet, pessimism, perspektiv, konst med mera. Men trots min kritik rymmer de Bottons bok mycken kunskap och många goda tankar. ulf karlström fib 63

Media.

”Enligt obekräftade uppgifter ska monsterstormen även ha drabbat USA:s östkust”

(Slutklämmen i Proletärens rapport i om orkanen Sandys härjningar på Kuba och Haiti)

Varifrån får vi vår världsbild?

TEXT hans isaksson

tt döma av vår fylliga medietäckning av dess presidentval betraktar vi numera USA som ”hemma”. Även vi som inte precis älskar landet i fråga förväntas göra det. Hur gick det till när vi adopterade USA, eller snarare tvärtom? Det är sannolikt en lång historia, men ett självbiografiskt bidrag till densamma kan jag bjuda på: 1947, två år efter Kriget, fick vi elektricitet härhemma. En av de första åtgärderna var inköpet av en Centrumradio. Inför en stor del av den samlade familjen ställde far in långvågssändaren i Motala. Det första jag fick höra i radion var När rosorna blommar i Picardie (Roses of Picardy), en smäktande sång, vars text var skriven 1916 av den brittiske officeren Frederick E. Weatherley till musik av Haydn Wood.

WEATHERLEYS TEXT VAR tydligt inspirerad av Kiplings mera elakartade imperiedikt från 1890 om Mandalay (Burma), där en exotisk skönhet troget stod under fib 64

palmerna och trånade efter sin brittiske soldat. Denna proveniens hos picardietexten insåg jag inte förrän många år efteråt. 1916 var samma år som slaget vid Somme höll på att ta slut, sedan en miljon tyskar, fransmän och britter redan hade dräpt varandra. Picardie var det område i Flandern där slakten till stor del hade försiggått.

jungen Soldaten auf der Wacht”, som först strax före och under andra världskriget blev en världsschlager, bland annat under namnet ”Lili Marlene”. Hon stod i stället troget under en gatlykta och väntade på en soldat utanför en militärförläggning – först långt senare insåg jag att hennes ärende och strategiska placering kunde tolkas på olika sätt.

SÅNGEN HANDLAR OM en blåögd liten Colinette: ”Hon väntar under popplarna, Colinette med ögon så blå som havet, Hon spanar, längtar och väntar..”... och står kvar i Flandern och väntar på att hennes (för lyssnaren) okände soldat skulle återvända västerifrån, vilket, inom parentes sagt, var något av en högoddsare. Fast när jag hörde sången 1947 hade Picardie ytterligare två gånger varit krigsscen, och dess rosor trampats ner igen – vid nazisternas anfall 1940 och reträtt 1944. Poängen förstod jag inte ens nu, förstås. Året förut (1915) hade Hamburgläraren Hans Leib skrivit ”Das Lied eines

LILI MARLENE och Rosorna i Picardie

var till skillnad från Mandalaytexten så allmänt hållna att de, likt de kristna psalmerna och bönerna, kunde användas av båda sidor i krigen. Vilket som bekant också skedde. Fred vill de flesta ha, och vad kan bättre gestalta detta

Rosorna i Picardie träffade mig i precis rätt läge: Elektriskt lyse, kriget var över, folk från vår klass hade makten i Sverige, ansåg vi.

åtråvärda tillstånd än återföreningen med en kär vän mitt bland de rosor som på nytt spirar i den jord som götts av i förtid döda människors kött, blod och ben? I Sången om Warszawa (Albert Harris), som på svenska lanserats året före av Bertil Boo, fanns däremot inga rosor, inga väntande flickor, inget susande i popplar eller palmer, bara lidande, landsflykt och ruiner. Nog ville man hellre fara i västerled, till rosorna och Colinette et cetera! ROSORNA I PICARDIE träffade mig i precis rätt läge: Elektriskt lyse, kriget var över, folk från vår klass hade makten i Sverige, ansåg vi. Bananer och kaffe fanns åter, liksom Marshalldollar. En nästan trettioårig högkonjunktur (och det kalla kriget) tog sin början, fast ingetdera visste jag förstås då. Men rosendrömmen flyttade snart västerut och förblev där mycket länge: Tage Danielsson skaldade om denna tid, att: ”Amerika var snällt”. Och mina

storasystrar hittade raskt på mellanvåg American Forces Network och Radio Luxemburg – här slapp vi höra om krig, ruiner, hungersnöd – bara synkoperade melodier med amerikanskt mellansnack och dito sång dygnet runt. Innan jag ens börjat skolan kunde jag härma engelska texter – utan att begripa många ord. Det första presidentval jag upplevde genom Centrumradion var Truman mot Dewey 1948. Det vittnar om nivån av mina dåvarande insikter i engelska språket och internationell politik att jag försökte övertyga mor att man borde hålla på Dewey, uppenbarligen emedan jag trodde att republikanen var identisk med min idol, boxaren Joe Louis. Sedan dess har jag något förkovrat mig i båda dessa ämnen, men episoden bör ändå, androm till varnagel, stämma till försiktighet när man baserar politiska ställningstaganden enbart på det man tror sig snappa i etermedierna.

I Fickjournalen stod inget om Koreakriget, men via vår Centrumradio och Björn Ahlander i Washington (och Det Bästa) fick vi reda på att de omänskliga kommunisterna hade angripit FN och därmed USA, det vill säga oss. Det sa man i radion, och allt som sas där var par définition sant. Då hade redan, fast det visste jag inte då, överklassonen Palme varit över och liftat runt i USA. Enligt egen utsago (långt efteråt) hade han sånär blivit socialist av chocken. Fast hemkommen sa han då inte så mycket om vad han hade upplevt. Han valde i stället att som pamp inom den internationella studentrörelsen i enlighet med Trumandoktrinen frysa ut socialisterna och vid behov bilda nya USA-vänliga organisationer. VI ANDRA HADE inte råd att själva åka

över och chockeras på många år ännu,

NÄR JAG BÖRJAT LÄSA kom Fickjournalen, en tjock tidskrift i knappt A5-format som riktade sig till så kallade tonåringar, ett nytt begrepp som man på 1950-talet lånade in från USA. Ordet kom nog av målbrottet, gissade far? Tidningen var uppenbarligen direkt och uselt översatt från amerikanska, fast det förstod jag inte då. De så kallade tonåringarna var vita, och sysslade med ”dejting” och framför allt ”petting” – vilket lät mycket finare än det svenska grovhånglet – och de gick ibland i kyrkan. När vi härhemma fick köpa moped hade de redan egen bil. De gick i ”college”, hade crew-cut om de var pojkar, mjuka ”collegeröjor” och nitade blåbyxor av jinghamväv, så det tjatade jag mig till. fib 65

MEDIA

schlagertävlingen med ”En bißshen Frieden” som under den ironiska generationen och det hotande socialistlägrets sönderfall dock snabbt glömdes bort. Nu är den försvunnen. Till angreppen på Balkan, mot Irak, Afghanistan och Libyen diktas inte längre några musikaliska hyllningar, varken till soldater, troget väntande kvinnor eller till freden. Om detta beror på minskad eller ökad medvetenhet tål att fundera på. USA sägs nu vara på dekis – även Svenska Dagbladet och Dagens Industri anser det. Liksom Financial Times, New York Times och till och med Wall Street Journal, som våra tidningar skriver av. USA:s nedgång har dock inte gått ut över dess militära resurser – tvärtom, det man inte har i huvudet måste man ha i musklerna. De illusioner som min generation grundlade under 1940-50-talet spelar alltjämt mycket stor roll, om man släpper garden. I MÅNGA GLOBALA opinionsundersök-

USA:s nedgång har dock inte gått ut över dess militära resurser - tvärtom, det man inte har i huvudet måste man ha i musklerna.

utan fick nöja oss med rapporter från Björn Ahlander, Claes Dahlgren från New Orleans och Det Bästa. Och framför allt Hollywoodfilmerna, som från 1940-talet nästan uteslutande var i färg, varvid man kunde se att vädret nästan alltid var vackert däröver – till skillnad från det gråskaliga Europa och ännu gråare Östeuropa. HISTORIEN OM HUR denna efterkrigs-

världsbild under sextiotalet för minst en generation solkades och för många av oss oåterkalleligen raserades är relativt bekant. Öppet chauvinistiska sångtexter

fib 66

som hos Mandalay blev ett tag inte gångbara längre. ”The Ballad Of the Green Beretts” som hyllade USA:s elitsoldater i Vietnam blev kortvarigt en succé, som dock tynade bort med framgångarna på marken. DEN FREDSLÄNGTAN som med en

välvillig bedömning kunde ha ansetts prägla sångerna från världskrigen och 1950-60-talens rörelse mot atomvapnen, fick ännu en kort renässans med 1980talets fredsrörelse för nedrustning och mot hotande atomkrig i Europa. Ännu 1982 vann Nicole Seibert Eurovision-

ningar anser folk på goda grunder att USA – inte den ”terrorism” man anser sig bekämpa – nu är det största hotet mot världsfreden. Att dela denna världsmajoritets ståndpunkt anses i Sverige för extremism. DN skrev nyss tvärtom att drönarpiloten Barack Obama är en värdig och självskriven ledare, inte bara för USA utan för hela världen, samtidigt som man tvivlar på att presidenten efter nyår ens kommer att kunna styra sitt eget folk . Vid varje val – i USA eller i Sverige – besannas det som USA:s tredje president, Thomas Jefferson insåg redan vid 1800-talets början: ”Den som inte läser något alls är mera upplyst än den som hämtar all sin information från dagstidningar.” Tillkomsten av Centrumradio, film och TV skulle nog inte ha givit honom någon anledning att revidera denna medieskeptiska hållning. ■ ■

OMAYYA JOHA

FÖDD 1972 Omayya Joha föddes i Gaza 1972. Familjen kommer från byn Muharaka varifrån de fördrevs 1948. Hon tog examen vid matematiska institutionen vid Al Azharuniversitetet i Egypten med högsta betyg. Hon medarbetar i en rad tidningar. Bland annat den palestinska dagstidningen Al-Quds. Medlem av Naji Al-Ali förbundet för de sköna konsterna i Palestina. Vann 2001 The Arab Journalism Award.

Den lille pojken med händerna bakom ryggen är Handala, en symbol som återkommer i alla teckningar av Naji al-Ali, presenterad i Satirarkivet. Pojken: ”Jag heter Handala, vad heter du?” Flickan: ”Hopp.” Hålet i muren har samma form som en kartbild av Gazaremsan.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 67

Skriftställning. Sigmund Freud hade sina egenheter – han var både austrofascist och Mussolinibeundrare. Men det finns mycket att lära av honom om hans skrifter läses med förnuft.

fib 68

LÄS FREUD! N

TEXT jan myrdal

är jag vaknar denna tidiga senhöstmorgon slår regnet mot fönsterglaset. Drömmandet finns fortfarande kvar som syner av återkommande bildskeenden. Dem lämnar jag, ty det slående är att jag i uppvaknandet ur drömmen som sekundär bearbetning högt formulerar: ”Viktigt alltså få dem att läsa Marx men också Freud.” Ordet dem var i detta sammanhang läsarna. Under orden syntes förklaringen: ”i sina sammanhang och med förnuft”. Som jag öppnar ögonen ser jag att det ännu är mörkt därute; rutan svart och jag säger mig: ”Det förord till Pehr Henrik Törngrens ’Striden om Freud’ du lovat Ylva Holm på Norstedt blev aldrig skrivet trots att hon sagt att hans son ville det. Hon dog ju.” Här går jag från drömlivet till medvetenheten ty i drömmandet denna natt formulerade jag en vaken nödvändighet. Marx har jag skrivit en del om, just om hur han bör läsas. Medvetet alltså och med en marxsk insikt om att han inte definierar ovanför tiden utan att han ställningstagande skildrar och diskuterar skeenden. Freud har jag nämnt då och då. MEN MITT DRÖMJAG hade rätt. Där bör jag skriva ordentligare. Han fanns med i min tidiga barndom. Både Alva och Gunnar hade läst honom och på olika sätt påverkats. Namnet kände jag alltså och i New York hade jag våren 1940 köpt den tjocka volymen The Basic Writings of Sigmund Freud som 1938 getts ut på ”The Modern Library”. Jag ser att jag med barnslig stil har skrivit in namnet ”Jan G. Myrdal” (I Lincoln School hade man krävt ett ”middle

name” och gett mig ett patronymiskt, ”Gunnar”.) På allvar började jag sedan läsa honom våren 1942 när jag var fjorton på det femtonde. Då hittade jag också på Björck & Börjesson just Striden om Freud. (Det exemplaret är längesedan sönderläst, det jag nu har fick jag i den samling Lennar Parknäs lämnade till

Alltså tag Freud. Läs honom men vrid honom rätt!

mitt bibliotek.) Det som då först gjorde starkt intryck på mig var dels hans utredning om glömska, felsägning, felhandling i Vardagslivets psykopatologi och dels hans syn på sexualitet (icke blott organsexualitet ) och bortträngning. Han begripliggjorde för mig då den annars lite märkvärdiga lärarkåren i Bromma läroverk. Jag kunde iaktta dem och förstå hur de fungerade. (Insåg också varför jag i ett samhälle som det dåvarande – och nuvarande – inte borde låta dem få veta detta.) Freud var mig då i fjortonårsåldern en enorm intellektuell befrielse. Visst såg jag när jag läste mer också de personliga egenheterna hos honom; kokainbruket, förhållandet till svägerskan, stingsligheten i det personliga umgänget – den kollega som inte blev troende lärjunge störtades bort och ned i ett andligt ginnungagap. Men det såg – ser – jag inte som särskilt viktigt; snarast som ett mänskligt alltför mänskligt beteende. Fast han var en för sin tid typisk

intellektuell (judisk om än inte troende) borgare i Wien. Han upprördes inte av hur de socialdemokratiska arbetarna kämpades ned 1934, politiskt var han närmast austrofascist (Dollfuß) och till Mussolinis sextioårsdag skickade han honom sin och Einsteins diskussion om krig – med en egenhändigt skriven dedikation: ”Till Benito Mussolini med respektfull hälsning från en gammal man som erkänner en kulturens hjälte i ledarens person.”Det hör till bilden. DET VAR Pehr Henrik Törngren som med Striden om Freud då dels gav mig en intellektuellt begriplig redovisning av just den strid som pågått och pågår kring psykoanalysen och dels kom med den markering som gör det möjligt att vända Freud rätt som Marx vände Hegel rätt. ”I stället för att grunda en det omedvetnas sociologi, som får att undersöka hur samhällsstrukturen återverkar på det omedvetnas driftsinnehåll (sexualhämning skapar sadism,etc.) skapar man en artificiell det omedvetnas psykologi, som gör felet att tro sitt speciella omedvetna av i dag vara den enda tänkbara. Den konservativa psykoanalysen liksom exempelvis den konservativa nationalekonomien begår misstaget att ta relativa ting för absoluta.” (”Striden om Freud” s. 392.) För mig ledde dessa ord sedan – över Nic Waal – till Wilhelm Reich. Vars stora teoretiska insatser inte bör skymmas av hans (i sin tids vetenskapshistoria helt begripliga) tro på orgonet liksom Freuds stora insatser inte bör tolkas bort av hans (litteraturhistoriskt begripliga) föreställningar om dödsdrifter. Alltså tag Freud. Läs honom men vrid honom rätt! ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

Jakten på de goda domarna

rån tid till annan blossar debatten upp om varför vi har nämndemän som är med och dömer i brottmål vid våra domstolar. Just nu ifrågasätter allt fler debattörer systemet. Att en mycket dyrbar rättegång måste göras om, därför att en nämndeman ansågs jävig, har gett kritiker vatten på kvarn. Min egen domarerfarenhet är mycket begränsad och ligger långt tillbaka i tiden. Men då upplevde jag det som en trygghet att ha fem nämndemän, varav en häradsdomare, vid min sida, då jag för enda gången i livet dömde ut ett flera månader långt fängelsestraff. Som ung och oerfaren jurist behövde jag dessa lekmän att tala med, innan jag beslöt att beröva en annan människa hans frihet. Då var de fem till antalet. Nu består nämnden bara av tre personer. Under min studietid skulle de normalt vara åtminstone sju. Ju färre de blivit, desto svagare blir argumenten för deras medverkan, tycker jag. Och vad det ska tjäna till att ha två nämndemän i hovrätten (tillsammans med tre juristdomare) har jag aldrig begripit. I NÅGON FORM förekommer medverkan

av lekmän i rättskipningen i de flesta länder, hur olika rättssystemen än kan vara i övrigt. Här i Norden är nämnden en uråldrig institution, långt äldre än juristutbildningen. Att få bli ställd till svars inför sina likar har ansetts vara en viktig demokratisk landvinning i länder med historisk erfarenhet av korrupta överhetsdomare. I anglosaxiska länder medverkar ofta lekmän som ledamöter av en jury, som är något helt annat än nämndemän. (I Sverige förekommer jury bara i tryckfrihetsmål; där gör de nytta, och här har vi inte heller någon extrem tillämpning av juryprinciperna.)

fib 70

En jury ska typiskt sett lottas fram ur den folkbokförda befolkningen på orten. Juryn avgör ofta ensam skuldfrågan. Vattentäta skott mellan juryn och domstolens jurister är på många håll något eftersträvansvärt. Juryn är en välkänd institution från film och TV. Det lilla jag har sett av utrikes jurymedverkan i verkligheten har inte övertygat mig om att jury i allmänhet är bättre än en nämnd. I Old Bailey i London har man i stora mål om komplicerad ekonomisk brottslighet haft svårt att som juryledamöter rekrytera andra personer än analfabeter och långtidsarbetslösa, fick jag veta vid ett besök i domstolen; alla som kunde läsa och skriva såg till att ursäkta sig i tid.

EN NORSK BROTTMÅLSDOM som jag nyligen fick ögonen på hade kommit till under medverkan av jury (lagrett), som med hull och hår – och utan motivering – hade svalt åklagarens uppenbart felaktiga brottsrubricering. Juryns utslag i skuldfrågan är typiskt sett inte möjliga att angripa genom överklagande. I Norge har man numera modifierat sin rättegångsordning, så att det i praktiken finns ett tvåinstanssystem. Det är ingen mänsklig rättighet att få en anklagelse om brott prövad av en domstol där lekmän är med och dömer. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställs däremot kravet på domstolen att den ska vara ”oavhängig och opartisk”. Sverige har åkt på pumpen i ett mål inför Europadomstolen. Det gällde den partipolitiska rekryteringen av jurymän i tryckfrihetsmål. Men nämndemän utses på samma sätt, vilket skulle kunna medföra komplikationer när målet rör något partipolitiskt laddat. Något liknande gäller de ledamöter i special-

goda domare finns både bland jurister och lekmän, oavsett hur de rekryteras

domstolar, såsom hyresnämnder och Arbetsdomstolen, som utses på förslag av intresseorganisationerna inom respektive område. MEN HUR MAN ÄN organiserar dom-

stolsväsendet, så får man nog säga att goda domare finns både bland jurister och lekmän, oavsett hur de rekryteras. Detsamma gäller för de dåliga domarna. I lagboken införs varje år före själva lagen Olaus Petris domarregler från 1540. Här finns vägledning att hämta för både lekmän och jurister, även om språkbruket är gammalmodigt och tidsenligt religiöst. Som ett smakprov citerar jag regel nummer 2: ”Så skall ock domaren tänka däruppå, att såsom han är själv Guds befallningsman, så hörer ock folket, som han döma skall, Gudi till, så att han skall med Guds, och icke sin egen befallning, döma Guds och icke sitt eget folk. Ty skall han så döma Guds folk, som han vill stå till svars inför honom, som folket tillhörer.”

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. Kallelse till föreningen Folket i Bild/Kulturfronts ordinarie stämma.

Lördagen den 20 april 2013 kl 10 – 16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast 23 februari 2013. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

Ta hem trupperna nu!

Folket i Bild/Kulturfront arrangerar tillsammans med Föreningen Afghanistansolidaritet och Kvinnor för fred en manifestation mot regeringens proposition att förlänga trupperna i Afghanistan. Protestmötet genomförs på Mynttorget i Stockholm tisdagen den 18 december klockan 18.00. Talare bland andra: Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, Maj Britt Theorin, ordförande i Operation 1325 tidigare riksdags- och EU-parlamentsledamot för Socialdemokraterna, Hans Linde, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, Clara Quarfood Lindberg, Föreningen Afghanistansolidaritet, Rahime Ahrary, läkare och aktiv för kvinnors rättigheter I Afghanistan, Ferah Bozcali, Kvinnor för Fred, Stanley Sjöberg, frikyrkopastor, Jan Hammarlund, kompositör och vissångare.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se FOLKET I BILD/KULTURFRONT

MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Lystrup Hodlekve

MEDARBETARE

Oda Lystrup Hodlekve, Gunnar Olofsson, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Peo Österholm, Solveig Giambanco, Anders Reichenberg, Eva Wernlid, Madeleine Pousette, Carola Björk, Stefan Ljung, Ola Tunander, Losita Garcia, Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg, Barbro Larson, Lars O. Nilsson, Axel Hugmark, Torsten Rönnerstrand, Margareta Zetterström, Alexander Danje, Björn Folke Johansson, Carin Åberg, Tzenko Stoyanov, Henrik Persson, Tom Carlson, Sisela Björnsson, Pia Karlsson, Agneta Willans, Olof Rydström, Ulf Karlström, Jan Bergsten, Peter Karlsson, Hans Isaksson, Omayya Joha, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

Månadens medarbetare

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

Foto: Lasse Hovell

MADELEINE POUSETTE Madeleine Pousette är frilansjournalist med förflutet bland annat på Miljötidningen, tidningen Förskolan och KommunAktuellt. Som frilans skriver hon mest böcker i olika ämnen – senast om barn som lever i missbruksmiljöer och vad skolan kan göra för dem. När hon inte skriver eller arbetar som mentor för mediechefer rider hon sin islandshäst eller sjunger i Teaterkören i Kärrtorp. För FiBs julnummer har hon skrivit om glädjen och tillfredsställelsen i att sjunga i den 100 personer stora kören, som leds av den energiska och ständigt entusiasmerande körledaren Maria Peters.

Nästa nummer kommer 17 januari. Prenumerera!

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2012. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 72