FiB11-2012 by Folket i Bild Kulturfront

TEMA

SHIP TO GAZA

TYROLEN Kollektiv väcker folkpark SOPDYKNING Ensamma bananer räddas AFGHANISTAN ”Sverige göder korruption” Folketibildelva201249 kr

Red.

INNEHÅLL

Att vara många är en styrka

Månadens SATIRARKIVET.SE

TEMAT FÖR DETTA NUMMER är en av vår

tids stora gräsrotsbaserade folkrörelser – Ship to Gaza. Organisationen är ett bevis för att folkrörelserna har en framtid. Att vara många är en styrka. Om många människor går samman och alla gör någonting så kan stora saker ske; förtryck och förtryckare blåses bort lätt som en fjäder. Nyckelorden är många gör någonting, betoningen kan läggas på vilket som helst av dessa ord. Det är nödvändigt att vara många för att folket – gräsrötterna – ska göra skillnad i en elitistisk värld. Göra saker är också nödvändigt, det räcker inte att enbart prata om vad som måste göras (även om att tala och skriva också i sig är handlingar och viktiga sådana). Ordet någonting måste också lyftas fram, om många är involverade behöver ingen uträtta mirakel, alla kan göra en liten del, alla kan göra något, alla kan göra det man är bra på och trivs med att göra. I Ship to Gaza kan man hålla torgtal, men också skramla med insamlingsbössor på uteserveringar, rusta upp en båt eller jobba i ett maskinrum. Den sammanlagda effekten kan då närma sig det mirakulösa. Organisationen är också ett bevis för att den internationella solidaritetstanken lever, vilket Tjatte Hedlund har märkt när han skramlar med bössan: – Det känns bra att det verkligen finns solidaritet kvar i världen.

Sverigebilden

Noterat

Jorden runt

Afghanistan

Stick&Klipp

Recension

Irak

Debatt

Följetong

Recensioner

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

43 6

ShiptoGaza: FOLKRÖRELSE. Lokalgrupper i hela Sverige, sympatisörer i hamnarna, besättningen på Estelle – alla kämpar de för samma sak: blockaden mot Gaza ska brytas.

I DETTA NUMMER finns också ett reporta-

ge (mittuppslaget och framåt) från småländska Blädinge där ett kollektiv har rustat upp den gamla folkparken Tyrolen. Ännu ett exempel på att många kan göra något tillsammans och se något gott växa fram ur det konkreta arbetet.

stefan ljung, redaktör fib 2

Sverige: TYROLEN. I småländska Blädinge har den gamla folkparken med kollektiva

krafter återuppväckts och på nytt blivit en plats för mänskliga möten och evenemang.

Krönika. ”Ship to Gaza är en gräsrotsrörelse med praktisk solidaritet som vapen” DET HÄR ÄR HISTORIEN om solidaritet, om hur männis-

kor över hela världen går samman för att återupprätta internationell lag och till försvar för mänskliga rättigheter. Det är också historien om hur staten Israel tar sig rätten att ignorera detsamma genom sin apartheidpolitik och kriminella ockupation av palestinska områden. BLOCKADEN MOT GAZA är inne på sitt sjätte år och för

med sig ohyggligt lidande för den 1,7 miljoner stora befolkningen som trängs på en yta stor som en tredjedel av Öland. Hälften av befolkningen är barn, där många aldrig upplevt annat än ockupation. Där är en israel detsamma som en soldat. STATEN ISRAEL ATTACKERADE den tremastade skonerten

Sverige: SOPDYKNING. Sopdykning, eller Dumpster Diving som det också kallas, förekommer runtom i världen. Människor kliver ner i containrar och hämtar mat och annat för överlevnads skull eller som en politisk protesthandling.

Estelle morgonen den 20:e oktober med full kraft. En stor del av den israeliska flottan var inblandad. När de maskerade soldaterna satte sina kängor på däck tog resan mot Gaza slut för denna gång. Det är en resa som påbörjades sex månader tidigare i norra Sverige och har gått via ett 20-tal hamnar i Europa. I hamnarna har tusentals människor kunnat besöka Estelle, bidra ekonomiskt eller bidra med arbete eller material som behövts för att hålla igång den 90 år gamla skutan. Så när de maskerade soldaterna satte sina kängor på däck attackerade man inte bara besättning och passagerare. Man attackerade alla de tusentals människor som slitit ombord eller i land för att göra årets aktion möjlig. Man attackerade också alla människors rättighet att färdas fritt på internationellt vatten, en rättighet författad av FN. HUR KAN DÅ en aktion som Ship to Gaza skapa sådan rädsla

Film. ÄTA, SOVA, DÖ. Pichler kliver med sin film rakt in i en

tradition av att visa upp arbetarklassens elände och det förtryck den tvingas utstå, men samtidigt också arbetarklassens inneboende storhet.

och desperation hos en av världens största militärmakter? Jo just för att vi är en gräsrotsrörelse med praktisk solidaritet som vapen och internationell lag på våran sida. Vi seglar mot Gaza för att återupprätta lagen, för att försvara människans värde. Av det känner staten Israel sig hotat och tvingas blotta sin mörka människosyn och sin arrogans mot internationell lag. Men vi seglar igen, och igen, till dess att blockaden är lyft, totalt och permanent, för vi har rätten på vår sida. salamaah abdul-karim styrelseledamot för ship to gaza fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. Köttfarsen fortsätter...

ILLUSTRATION mare toomingas

”Den 18 oktober 2012 är den 16 199 564 839 671 dollar. … Hur mycket är det egentligen? Att räkna upp beloppet i endollarsedlar, en varannan sekund, skulle ta en miljon år. Skyddsombuden på Forex skulle kunna ha synpunkter. ...” – Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet om USA:s statsskuld fib 5

ShiptoGaza.

fib 6

Ship to Gazas mål är att bryta Israels blockad av Gaza och dess 1,6 miljoner invånare. Ship to Gaza Sverige är en folkrörelse med gräsrotsaktivister över hela landet som bidrar på olika sätt. På morgonen den 20 oktober bordade israeliska soldater Ship to Gazas fartyg s/v Estelle på internationellt vatten.

Besättningen på Ship to Gazas s/v Estelle får stort stöd när de lägger till vid olika hamnar längs resrutten.

fib 7

SHIPTOGAZA

Målet är lika värde

TEXT lama abu-iseifan FOTO maria öhman

Redan när jag var fyra år insåg jag att det var något som inte stod rätt till i mitt hemland Palestina.

fib 8

tt gå från ord till handling är exakt vad som behövs för att skapa något slags förändring i det konstant fruktansvärda tillstånd som palestinier på Gazaremsan utstår. Initiativet ser det som en plikt att bryta blockaden, man lastar Estelle med bland annat cement, solidaritet och en övertygad ambition att bryta blockaden. Genom det säger man till mig att vi palestinier är människor och att vi har ett värde. Av den anledningen är Ship to Gaza det initiativ jag helhjärtat tror på och stödjer. Ofta styrs uppmärksamheten för denna extrema orättvisa av det som för tillfället är populärt att skriva om i olika medier. För Ship to Gaza är mänskliga rättigheter alltid populärt! De kompromissar inte om mänskligt värde och rätten till att bestämma över sitt eget öde. Stödet är globalt och Ship to Gaza hyllas i fler städer än jag kan räkna upp. Är inte det global solidaritet så vete katten! Ett skepp kommer lastat!

ÖVERTYGELSE. Redan när jag var fyra år insåg jag att det var något som inte stod rätt till i mitt hemland Palestina. Jag är född i Sverige men åkte ibland hem till Palestina för att träffa släkten som bor i en by söder om Hebron på Västbanken. En varm sommardag lyckades vi ta oss till Jerusalem med släkten för att be i heliga Al Aqsa. Jag höll min moster hårt i handen då vi gick mot porten där israelisk militär avgör vem som får komma in eller inte. Vi står i kö när jag plötsligt tittar upp. Då har jag ett vapen mot mitt huvud. Det är en soldat som står bredvid mig, vapnet hänger snett över ryggen och pipan når ner mot mitt huvud. Jag borrar in mig i min fasters thob (palestinsk nationaldräkt). Jag tror att det var där min övertygelse föddes att jag måste göra allt jag kan för att ändra detta tillstånd. Min aktivism har bestått av olika delar, där det

FAKTA/LAMA ABU-ISEIFAN Lama Abu-Iseifan var en av frontfigurerna i organisationen Gaza Solidaritet som formades som reaktion till Gazakriget. Hon har varit aktiv i Palestinska Föreningen och jobbat tillsammans med föreningen Judar för israelisk palestinsk fred med att föreläsa på gymnasieskolor inom ramen för Skolprojektet ”Låt oss tala om fred”. Lama var med och startade projektet där hon föreläst i åtta år, framför allt i Stockholmsregionen.

främsta verktyget har varit att öka medvetandet hos gemene man. Min ambition har varit att alla ska vara medvetna och övertygade om att det är fel att kränka mänskliga rättigheter, att döda, förtrycka och missbruka makt efter eget behag. Mitt mål är att människor ska se varandra som jämlika med samma värde och att alltid ta ställning mot rasism och förtryck. UTEGÅNGSFÖRBUD. Jag minns mina resor till

Palestina under andra intifadan med skräck. Jag minns hur vi åkte genom hemska gränskontroller och checkpoints. Resor där kulor ven överallt och hur inresorna i landet ofta försenades kraftigt efter långa jobbiga förhör. Vid ett tillfälle når vi Hebron mitt under rådande utegångsförbud. Där ska vi byta bil för att ta oss till Dahreya, orten där min släkt finns. De flesta vägar dit har stängts av israelisk militär, vi måste finna en bil som ska ta oss genom bergen för att nå fram. Väl framme i Hebron finner vi några män som trotsar rådande utegångsförbud. Att trotsa utegångsförbudet är förknippat med livsfara. Männen lyckas få en man att köra oss. En bil som beskjutits flera gånger och som bara har delar kvar av rutorna skjutsar oss till slut genom bergen och hem till släkten som väntar.

Det lilla jag kan göra, är jag övertygad om kan göra skillnad.

Efter fyra dagar är jag så uttråkad men framför allt arg för att vi inte kan åka någonstans. Jag och mina vänner kan inte umgås någon annanstans än hemma. Varje gång jag frågar om vi ska försöka åka någonstans får jag samma svar: – Fråga Ariel Sharon om han är på gott humör i dag och släpper förbi oss. Jag minns mannen i Hebrons gamla stad som jag möter då hans åsna drar stenblock. Sten till sitt av Israel söndersprängda hus, för att återställa de värsta skadorna. Han berättar vad som har hänt

och förklarar hur palestinier är förbjudna att köra bil i området. Just då kör bilar förbi mig, jag tittar och förstår snabbt att palestinier inte får köra på vägarna men att israeliska bosättare får använda dem. I min frustration och sorg vet jag inte vad jag ska säga, det jag får fram är frågan: – Amo (farbror på arabiska) hur orkar du? Han svarar: – Ya binti (min dotter) vi har något starkare än allt detta, starkare än alla bomber och vapen. Vi har Gud, där finner vi styrkan.

Lama Abu-Iseifan vill göra alla medvetna om vad som pågår i Gaza och övriga Palestina.

GÖRA SKILLNAD. Mitt liv har präglats av tusentals

liknande historier. Min övertygelse är att detta är fel och att jag kan påverka till det bättre. Det lilla jag kan göra, är jag övertygad om kan göra skillnad någonstans i ledet. Annars vore jag meningslös. ■ ■

fib 9

SHIPTOGAZA

SHIP TO GAZA ÄR KAMP MOT FÖRTRYCK OCH FÖR RÄTTVISA

Uppsala för Gaza Ö TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

FAKTA Ship to Gaza har lokalgrupper på följande ställen: Gotland. Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlstad, Lund, Linköping, Malmö, Sjuhärad, Sundsvall, Trelleborg, Uppsala, Varberg, Örebro, Stockholm och Umeå

ver 300 000 kronor har aktivister i Uppsala samlat in till Ship to Gaza de senaste tre åren. Varor och förnödenheter som inköpts för pengarna har varit på väg till Gaza men Ship to Gazas fartyg Estelle bordades av israeliska sjörövare den 20 oktober när fartyget var på väg in till Gaza. Dagarna alldeles efter den israeliska bordningen av Estelle flöt pengarna extra lätt ner i bössorna. Ship to Gaza-aktivisterna i Uppsala anordnade då ljusvaka på Stora Torget tre kvällar i rad. Folk var givmildare än normalt. Demonstration anordnades i veckan efter. Att vara på hugget och anpassa aktiviteter efter det politiska läget har aktivisterna lärt sig snabbt. Annars är det på fredagar och lördagar året runt som Ship to Gaza-aktivisterna i Uppsala syns med sina plakat och sina insamlingsbössor

på Stora torget, vid järnvägsstationen eller vid ett köpcentrum i någon förort. Det har märkts på givmildheten hela hösten att vårt svenska skepp Estelle närmat sig Gaza. MÅNGA AKTIVA. 10–15 personer är aktiva i insam-

landet. En del är pensionärer men även ungdomar hjälper till. I gruppen deltar också palestinier bosatta i Uppsala och man samarbetar nära med Palestinska Folkets Förening. Ship to Gaza i Uppsala är en av landets cirka 15 lokalgrupper. Vid ojämna mellanrum håller Uppsalagruppen apellmöten på Stora torget. Då bjuds en lång rad talare in för kortare anföranden. Flera lokala kändisar ställer upp, författare som Kjell Eriksson, journalister som Ulrika Knutsson, politiker från flera partier, däribland före detta finanskommunal-

Konkret aktion

TEXT niklas berg FOTO camilla lundkvist

et var knappt att de lokala medierna trodde oss när vi skickade ut pressmeddelandet om att Ship to Gaza skulle avgå från Umeå och inte från Grekland som tidigare år. Det var nästan som om vi inte trodde på det själva. På mötena innan Estelles ankomst tittade vi alltid på bilder på fartyget för att liksom påminna oss om att det var sant. Det är svårt att beskriva vad ett projekt som Ship to Gaza kan göra för en lokal palestinarörelse som den i Umeå. PRAKTISK KAMP. Tidigare brukade vi vara en hand-

full personer som träffades för att planera lokala Palestinaaktiviteter, men till uppstartsmötet för Ship to Gaza Umeå kom 45 personer och när Estelle gick söderut efter en månad i Umeå kunde vi räkna till ett fib 10

hundratal personer som engagerat sig på olika sätt. Att Ship to Gaza engagerar folk tror jag framför allt har sin förklaring i att det knappast går att göra skillnad mellan aktion och organisation, inte heller finns en tydlig skiljelinje mellan mål och medel. Jag tror att alla aktivister ibland känner en trötthet över att det sällan är möjligt att säga något konkret om vad all tid och engagemang har resulterat i, att man säkert gjort skillnad. Det finns ett sug efter aktioner som Ship to Gaza där varje handling har ett resultat. Det var också det praktiska arbetet på Estelle som lockade till störst engagemang i Umeå. Under en månad var Ship to Gaza mer än en idé i Umeå, det var något fysiskt påtagligt och verkligare än så blir det inte. Blockaden av Gazaremsan är ett av mänsklig-

rådet Roland Agius (C). Eva Adler, palestinaveteran i Uppsala, brukar hålla i mötena och talar lugnt och sakligt om förhållandena i Gaza, varför vårt stöd behövs med mera. Under det senaste apellmötet på Stora torget, den 13 oktober, berättade Uppsalapalestiniern Amil Sarsour om sin tid ombord på Estelle. FÖRSTÅELSE. En del äldre i Ship to Gaza var med

och skramlade in pengar till Vietnams folk. Arbetet är ganska likartat. Men då, på 1970-talet, kunde bösskramlarna mötas av ilskna kommentarer från förbipasserande. Sådant är ovanligt när det gäller Ship to Gaza. Förståelsen verkar vara mycket stor. Otrevliga reaktioner är väldigt ovanliga, säger Lennart Göransson, som försöker stå med bössan en gång i veckan. Johan Ahrne, lärarstuderande, fick upp ögonen för Ship to Gaza under Israels krig mot Gaza för tre år sedan. – När sedan attacken mot det turkiska fartyget Mavi Marmara skedde så steg min frustrationsnivå till något som kan liknas vid ett avgrundsvrål. En av mina professorer ifrån universitet var ombord och försökte göra något bra, men folk sköts till döds på en humanitär konvoj. – För mig handlar det om att kämpa emot förtryck och orättfärdigt dödande av oskyldiga män-

niskor. När jag fick reda på att Sverige inte har erkänt Palestina som nation ännu fick jag ännu en chock, jag visste inte att så var fallet. Hur bemöts ditt engagemang bland dina kamrater?

– Det varierar ifrån fullt stöd till passivt stöd, indignation eller uppgivenhet, ibland med en viss humor, likgiltighet, av få med förakt. De flesta menar att de har så fullt upp med att klara vardagen för att engagera sig och visst är det ju så att klimatet och situationen för många människor hårdnar i dagens Sverige. ■ ■

Ship to Gaza Uppsala höll ljusvaka på Stora Torget. Görel SävborgLundgren med insamlingsbössa.

hetens pågående misslyckanden, och Ship to Gaza är ett svar på politikernas oförmåga att sätta stopp för detta. Det som provocerar med Ship to Gaza tror jag är att det är en gräsrotsaktion som utspelar sig internationellt, i en storpolitisk domän där högt uppsatta politiker och stora företag är vana att verka ostört. Där råder varken demokrati eller någon form av offentligt samtal, beslut fattas bakom slutna dörrar. Ship to Gaza tvingar omvärldens aktörer att spela med öppna kort. INJEKTION. Men om ord utan handling är fel så är

handling utan ord en omöjlighet. Åratal av påverkansarbete gör Ship to Gaza pedagogiskt möjligt, och praktiskt möjligt görs det av den infrastruktur som den historiskt starka Palestinarörelsen utgör. Detta är viktigt att påminna sig om. Det är min förhoppning att den vitamininjektion Ship to Gaza innebär för Palestinarörelsen leder till ett starkare engagemang, inte bara för aktionen Ship to Gaza utan för situationen Palestina i sin helhet. ■ ■

Niklas Berg hoppas att Ship to Gaza kommer att göra skillnad. fib 11

SHIPTOGAZA

Ship to Gaza är en konkret gräsrotskamp

TEXT stefan ljung FOTO maria öhman

i fortsätter att åka med båt mot Gaza tills blockaden är bruten. Jag hoppas verkligen att vi får tillbaka Estelle, säger Anders Widell, maskinist på Estelle från april fram till att båten bordades av israeliska soldater. När Anders intervjuas är Estelle fortfarande beslagtagen, men Anders Widell hoppas att Estelle släpps innan saltvattnet har förstört båten. SOM TORTYR. Kampen tar inte slut nu, säger han.

Vid intervjun har det gått mindre än en vecka sedan Estelle bordades och besättningen tillfångatogs. – Vi blev omringade av 30–40 fartyg, det var allt från fregatter till små gummibåtar. De bordade oss med specialbyggda fartyg och runt 80 soldater vällde ombord, berättar 26-årige Anders, som

ursprungligen är från Mariefred. Han fortsätter: – Vi skulle försvara båten med ickevåld, men det var obehagligt när jag satt på övre däck och de siktade på oss med skarpladdade vapen och sa att de skulle bruka våld om vi inte flyttade på oss. Vi visste ju inte vilken typ av våld de tänkte använda. Det visade sig att soldaterna skulle använda elpistoler, men de nöjde sig inte med att använda dem för att oskadliggöra och välta omkull Ship to Gaza-aktivisterna. – De fortsatte att skjuta mig på armar, ben och rygg även när jag redan låg handfängslad på däcket, som tortyr. Det var som att bli slagen hårt med en hammare, varenda muskel i kroppen slutade att fungera, jag förlorade medvetandet en kort stund varje gång. Värst var det när de sköt på leder, som

”Solidaritet är handling”

TEXT stefan ljung FOTO cathrine sandqvist/f lamman

jatte Hedlund från Malmö har på egen hand under drygt två år samlat in 325 000 kronor till Ship to Gaza. – Det är enkelt om man bara tar initiativet, säger Tjatte, som har gått med insamlingsbössor sedan 1970-talet – först för FNL, sedan för ANC och nu för Ship to Gaza. PÅ RÄTT PLATS. Tjatte Hedlund minns tydligt när

han på ett informationsmöte den 12 juni 2010 bestämde sig för att engagera sig. – Jag förstod att Ship to Gaza är en gräsrotsorganisation, inte en paraplyorganisation. Då ville jag vara med och göra något konkret. Solidaritet betyder handling för mig – att man gör något. Sedan juni i år har Tjatte spurtat med insamlingen; 70 000–80 000 kronor har det blivit under fib 12

de senaste månaderna. – Jag har gått runt på uteserveringarna i Mölllevången. Det handlar om att vara på rätt plats i rätt tid. Tjatte har mycket gedigen insamlingserfarenhet för FNL och ANC att luta sig mot, men också en tydlig inspirationskälla. – Jag minns en kommunist i Linköping, Sandvall tror jag att han hette. Varje lördag stod han utanför Systembolaget och skramlade för FNL. I regn och rusk. Kan han så kan jag, tänkte jag då, berättar Tjatte. VARDAGSAKTIVISM. Han lyfter fram den vardagliga gräsrotsaktivismen mellan de mer spektakulära aktionerna som betydelsefull. – Att folk är kvar och bidrar kontinuerligt är det som ger resultat i längden.

armbågar och knän – det verkade också som om de siktade där, säger Anders Widell. Anders engagerade sig aktivt i Ship to Gaza i april då han mönstrade på som maskinist på Estelle. Han har tidigare varit motorman i handelsflottan och var kontrollrumsingenjör på värmeverk innan han gick till sjöss i april. Det var möjligheten att kunna bidra praktiskt och konkret och att kunna använda sin yrkeskunskap i solidaritetsarbetet som lockade. – Hela båten är gammal, den är byggd 1922 och maskinen är från början av 1950-talet. Den är sliten och tidigare illa skött. Anders var ansvarig för både maskin och övriga tekniska system på båten; allt från toaletter till elektricitet. – Det var väldigt mycket jobb. Maskindelar gick sönder. Det var svårt att hitta reservdelar, så vi fick improvisera och använda det som fanns ombord. DYGNET RUNT. Förutom det tekniska arbetet till-

kom arbetet med att prata med press och arrangera politiska aktioner i hamnarna. En vanlig arbetsdag sju dagar i veckan var 12–14 timmar lång. – Men när det var större problem så jobbade vi dygnet runt tills problemet var löst, säger Anders. – Det var otroligt häftigt att jobba på Estelle.

Hans erfarenhet är också att stödet för Ship to Gaza har ökat. Tidigare var det färre som gav, men som gav större sedlar. Nu är det mycket mer mynt i bössorna, men många fler som ger. Totalsumman är högre, trots att gåvorna är mindre räknat i kronor. – Alla bidrag gör skillnad! Det är som Jesus sa när översteprästerna i templet hånade änkan som gav en skärv: ”Hennes gåva betyder mer än vad ni någonsin kan ge. Hon gav allt hon hade”, säger Tjatte.

Jag byggde starka relationer till både båten och besättningen. Alla var där av samma anledning och vi hade ett otroligt fint samarbete ombord. Vi hade inte bara solidaritet med befolkningen i Gaza utan också med varandra. Solidariteten och kampen lever vidare. – Jag hoppas att regeringen faktiskt kommer att agera och gör något åt blockaden mot Gaza. Vår uppgift i Ship to Gaza är att se till att de går från ord till handling, säger Anders Widell. ■ ■

Anders Widell ansvarade för maskin och övriga tekniska system på s/v Estelle.

Tjatte ser till att vara på rätt plats i rätt tid – och tar initiativet.

INITIATIV. Skramlandet med bössan ger välbehövliga insikter. – Det känns bra att det verkligen finns solidaritet kvar i världen.

Har du några tips till den som vill skramla? – Det är bara att gå ut och pröva på! Försök själv! Pröva olika metoder och olika platser! Ta initiativet! Många kommer inte fram självmant, men om du söker upp folk och ger dem erbjudandet att få bidra så gör de det, säger Tjatte. ■ ■ fib 13

SHIPTOGAZA

ADAKTUSSON OCH ÅTTONDE BUDORDET

Han ljuger TEXT gunnar olofsson ILLUSTRATION eriksson&meincke

Lars Adaktusson vet det inte. Men Ship to Gaza vet. Och Rädda Barnen och 20 andra humanitära organisationer vet: blockaden av Gaza är inte acceptabel.

Ingen ”folkrätt” ger någon rätten att spärra in, plåga och svälta ut över 1,5 miljon civila palestinier

fib 14

Metro 25/9 talar journalisten och mediekändisen Lars Adaktusson ut om Ship to Gazas försök att bryta Israels förödande blockad av Gaza. I korthet hävdar Adaktusson att projektet är ”vänsterextremistiskt”, att blockaden är palestiniernas eget fel och att ”folkrätten” ger Israel rätt att spärra av området. Men då ljuger Adaktusson. CIVILA DRABBAS. Nästan alla fakta i Adaktussons

krönika är hämtade ur den så kallade Palmerkommissionens rapport. Detta är inte något FN-dokument som Adaktusson påstår, utan generalsekreterarens, Ban Ki-moon, högst personliga utredning utförd av bland annat den tidigare presidenten i Colombia, Alvaro Uribe – som knappast har utmärkt sig som någon förkämpe för mänskliga rättigheter. Rapporten spretar åt olika håll, den israeliska och turkiska versionen skiljer sig högst avsevärt åt, och slutsatserna är otydliga och obskyra. Tydligt är dock att civila inte får drabbas av någon blockad. Inte heller San Remo-manualen om sjöblockad under krig, som Adaktusson indirekt hänvisar till, godkänner att civila drabbas. OACCEPTABELT. Däremot finns tunga FN-doku-

ment – som FN-stadgan, Fjärde Genèvekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Konventionen om civila och politiska rättigheter, Barnkonventionen, Konventionen mot tortyr och Säkerhetsrådets resolution 1860 – som Adaktusson av någon anledning väljer bort. Dokument som klart och tydligt visar att den israeliska blockaden är oacceptabel och måste avbrytas. Likaså vittnar gedigna rapporter – som ”Dashed hopes”, författad av över 20 humanitära organisationer, och ”Falling

behind”, en relativt färsk rapport av bland annat brittiska Rädda Barnen, om oacceptabla humanitära konsekvenser av blockaden. Naturligtvis finns det, vad än Adaktusson må säga, ingen ”folkrätt” som ger någon rätten att spärra in, plåga och svälta ut över en och en halv miljon civila palestinier i ett gigantiskt utomhusfängelse – lika litet som det någonsin funnits någon ”rätt” att till exempel spärra in judar i olika ghetton. Som djupt troende kristen vet Lars Adaktusson säkert också att en bred opinion, inte minst inom de kristna samfunden, står bakom kravet från Ship to Gaza att bryta blockaden. Ändå skriver han som han gör. VARM PLATS. Enligt viss information finns ett

väl förberett och uppvärmt ställe för sådana som bryter mot det åttonde budordet – det om att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa. Är det månne till denna plats som Lars Adaktusson innerst inne önskar komma? ■ ■

JordenRunt. TEXTER lisa forsberg

KANADA

Radikala reformer i Quebec

USA

Manliga och kvinnliga studenter värderas olika Både manliga och kvinnliga forskare inom naturvetenskaperna anställer hellre manliga studenter, och värderar dessa som mer kompetenta och värda en högre lön än identiska kvinnliga medsökanden. Detta visar en studie av forskare vid Yale University i USA som nyligen publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences. Både kvinnliga och manliga forskare – 127 professorer i biologi, kemi, eller fysik – ombads värdera ansökningar som fiktiva studenter skickat in för ett jobb som driftsledare för ett laboratorium. Ansökning-

arna var identiska i alla avseenden, utom i det att hälften av ansökningarna slumpmässigt tilldelats ett mansnamn, och den andra hälften tilldelats ett kvinnonamn. Fakultetsmedlemmar värderade ’manliga’ sökanden som signifikant mer kompetenta och mer sannolika att bli anställda än deras identiska kvinnliga motsvarigheter. ’Manliga’ sökanden tilldelades också en högre ingångslön och erbjöds mer handledning i att utföra de arbetsuppgifter som ingick i tjänsten. Manliga och kvinnliga forskare uppvisade en lika stor partiskhet inför det manliga könet.

ECUADOR

Unikt naturområde hotas av oljeexploatering Ett område på 70 000 hektar, och som har bland den största biologiska mångfalden i världen, hotas nu av exploatering av oljebolaget Petro-Amazonas. Området, som är beläget i Ecuadors Amazondjungel nära Yasuni National Park, tillhör en by med totalt 422 invånare. Byns invånare är fattiga, och Petro-Amazonas har utlovat byborna stora mängder kontanter, nya skolor, bättre sjukvård och universitetsutbildning för deras unga, i utbyte mot att Petro-

Amazonas tillåts exploatera området. Forskare uppger att en enda hektar inom området rymmer en större uppsättning olika livsformer än hela den nordamerikanska kontinenten sammantaget. De oljebolag som har uttryckt intresse för att exploatera området uppger att de ”lovar att minimera skadan på miljön” om de tillåts utvinna olja där, men tidigare erfarenheter av oljeexploatering talar inte för att detta löfte är mycket att ha.

Redan under sin första dag på jobbet som den kanadensiska provinsen Quebecs premiärminister genomförde Pauline Marois ett antal radikala reformer. Bland annat beslöt hon att undervisningsavgifterna för universitetsstuderande inte ska höjas – en nyhet som välkomnades av de studenter som under fyra månader i våras strejkade i protest mot de 82-procentiga höjningar av undervisningsavgiften som Marois liberala företrädare hade beslutat att genomföra. Beslutet utlöste omfattande strejker och demonstrationståg vilka ibland uppgick till över 200 000 personer ur studentrörelsen och dess sympatisörer, med nattliga demonstrationer, upplopp och sammandrabbningar med polisen på nästan daglig basis. Som svar på detta införde den dåvarande regeringen en form av undantagslagstiftning vilken begränsade mötesoch organisationsfriheten. Att upphäva detta demonstrationsförbud var Marois andra åtgärd under den första dagen vid makten. Martine Desjardins, ledare för Quebecs studentrörelse, påpekar att ”det här är en historisk händelse […] som visar att vi alla kan göra skillnad”. fib 15

Sverige. Leo och Anders visar upp sina fullt 채tliga containerfynd.

fib 16

DE ENSAMMA BANANERNA

Dumpsterdiving Dumpsterdiving – containerdykning – kan bero på nödtvång, ett sätt att få livet att gå ihop i Sverige eller andra delar av världen. Det kan också vara en protest mot ett överkonsumtionssamhälle där bananer slängs för att de är ensamma.

TEXT&FOTO nathalie sagborn

et är kväll och vi står utanför en stor matvaruaffär och väntar på att den ska stänga. Så att vi i fred kan länsa containrarna som väntar på baksidan. Ur Anders blommiga tantväska på hjul tar han upp jacka och handskar och berättar att fyllda hyllor i matvarubutikerna säljer bättre och att detta leder till att mycket slängs. Något som räknas in i försäljningspriset. På med pannlamporna och så är de redo att sätta igång. Både Anders och Leo har ägnat sig åt containerdykning i några år, vilket innebär att de tar affärernas varor som precis har lämnat hyllorna och nu hamnat i soporna på baksidan. Äckligt kan man tycka. SKÖNHETSFEL. Vi börjar rota i soporna. Jag för-

väntar mig en unken, frätande lukt som sticker i näsan men förvånas av dess frånvaro. Maten hamnar ofta här på grund av skönhetsfel. Bananer finns det mycket av och de har alltid en sak gemensamt, berättar Leo. Det är inte att de är mosiga eller bruna, de är ensamma! Folk köper inte ensamma bananer. Men varför bemödar sig människor med tak över huvudet och pengar på kontot att smyga ut när mörkret fallit och rota i affärernas sopor? – Varje gång jag containerdyker får jag bevis på hur korkat konsumtionssamhället är uppbyggt, säger Leo. MOTREAKTION. Traditionellt sett tvingas man till

containerdykning av ekonomiska skäl, men att ta mat ur soporna kan också vara en motreaktion

Årligen slänger svenska matbutiker över 100 000 ton mat, enligt organisationen Svensk Dagligvaruhandel. mot överkonsumtionen. Vi lever i ett samhälle där varor och konsumtion styr oss och årligen slänger svenska matbutiker över 100 000 ton mat, enligt organisationen Svensk Dagligvaruhandel. Leo och Anders hittar alltid mer än de kan bära. Däremot är det ingen av dem som tycker att containerdykning är lösningen. Det minskar din påverkan och det är bättre, men absolut inte tillräckligt för en förändring, menar de. I HELA VÄRLDEN. Containerdykning är något

människor ägnar sig åt i hela världen och det är inte alltid mat som är målet. Allt från elektronik, kläder till möbler och köksinredning. I princip vad som helst kan komma till användning. Både Leo och Anders hem och kroppar pryds av möbler och kläder som de hittat i containrar och grovsoprum. Anders och Leo släcker pannlamporna, packar ner kvällens fångst och ger sig iväg hem för rengöring och tillagning av maten. Jag skiljs åt från grabbarna, mumsar på en clementin från containern och förvånas av den goda, söta och fräscha smaken samtidigt som jag funderar över de ensamma bananerna. ■ ■ fib 17

Afghanistan. NI STÖDER MÖRDARE OCH KRIGSFÖRBRYTARE!

Kampen mot korruptionen TEXT lars-gunnar liljestrand

Den tidigare planeringsminister i Afghanistan, Ramazan Bashardost riktar kritik mot att utländsk närvaro och bistånd – inklusive Sveriges – göder krigsherrar och korruption i Afghanistan.

amazan Bashardost är ledamot av parlamentet i Kabul och tidigare minister för planering i Karzais regering. Han besökte Sverige för Afghanistanveckan i början av oktober. Föreningen Afghanistansolidaritet hade bjudit in honom till Sverige och jag guidade honom runt på intervjuer och möten under en hektisk vecka. Vi kände till något om Ramazan Bashardost då vi kontaktade honom i juni om ett besök i Stockholm. Vi hade läst om hans envisa kamp mot korruptionen i Afghanistan och hur han ställde upp i presidentvalet 2009, kom på tredje plats och fick över 500 000 röster. Han betraktades som den ende presidentkandidaten som inte tagit emot mutor och köpt röster i valet. Han reste runt i Afghanistans 23 provinser i sin lilla Toyota utan livvakt och talade med folk i byarna och städerna. AVGICK. Då hade han redan blivit välkänd

i Afghanistan för arbetet under sin korta tid som planeringsminister 2004. Han avgick på egen begäran sedan Karzai hade vägrat att vidta åtgärder mot korruptionen. Bashardosts första åtgärd som minister hade nämligen varit att tillsätta en chef för utredning av NGO:ernas (icke statliga hjälporganistioner) verksamhet i landet. För att leda jobbet utsåg han en kvinna (den första på så hög fib 18

post i Afghanistan). Undersökningen av 2 200 NGO:er ledde till att Bashardost beslöt att drygt 1 900 av dem skulle tas bort från listan över regeringen godkända. Förslaget ledde till en våldsam reaktion från de afghaner som ledde NGO:erna men också från de utländska stater som hade intresse i NGO:erna. Ambassadörer från USA, Storbritannien, Frankrike med flera länder uppvaktade Karzai och sa att Bashardost hotade den internationella hjälpverksamheten. För att markera att han stod för något annat än de korrupta politikerna och krigsherrarna slog Bashardost upp ett tält på en plats i Kabul och hade det som sitt kontor. Där tog han emot vanligt folk som kom och talade om sina problem. ETT ENAT LAND. När jag vi sitter på Arlandatåget

in mot Stockholm säger jag att han väl är en hazara (en av de etniska grupperna i Afghanistan). Svaret kommer snabbt och bestämt: – Jag är afghan. Det är en av grundpelarna i hans politik att överbrygga de etniska, kulturella och religiösa motsättningarna och i stället verka för ett enat Afghanistan. Vi besöker Utrikesdepartementet och träffar det särskilda sändebudet för Pakistan och Afghanistan Niclas Trouvé och vi besöker Svenska Afghanistankommittén på kontoret i Liljeholmen. Bashardost ger samma besked till båda: – Ni stöder mördare och krigsförbrytare. Om ni skall behålla något anseende i Afghanistan måste ni stå fast vid era värderingar om mänskliga rättigheter. Ni får inte stöda ett system byggt på mutor och korruption och där vinnarna är krigs-

herrarna och politikerna medan förlorarna är folket. Det sägs att 59 miljarder dollar gått till landet som bistånd. Vart har det tagit vägen? frågar han. Han säger det inte på något oartigt eller bryskt sätt utan lågmält men med intensitet i rösten. Bashardost hävdar att alla från Karzai ned till distriktscheferna är del i det korrupta systemet som skapas och göds av det utländska militära och civila biståndet. Särskilt de stora NGO:erna verkar som en del i hela det korrupta systemet och här går inte heller Svenska Afghanistankommittén fri från hans kritik. När han reser runt i landet hör han överallt samma sak. Folket avskyr NGO:erna. ALLA GÖR FEL. Bashardost anser att alla stridan-

de parter, även talibanerna, är orsak till landets elände. Talibanerna finansieras indirekt av USA genom stödet till Pakistan. Han ser i första hand USA men också övriga i väst inklusive Sverige som ansvariga för situationen genom att förse samtliga krigsherrar med pengar, vapen och politiskt stöd. Den utländska militären då? Bashardost säger själv att han inte verkar för att trupperna skall lämna landet. Men i samma andetag förklarade han för UD att de utländska trupperna inte som nu får stödja krigsherrarna utan måste verka för de värden som väst ständigt predikar: mänskliga rättigheter. I dag står de på fel sida: de skyddar krigsherrarna och upprätthåller det korrupta systemet. Folket betraktar alla utländska styrkor som amerikanska och gör ingen åtskillnad mellan olika länders styrkor. På frågan om de svenska trupperna trots allt inte är bättre än USA:s svarar Bashardost att i Mazar-e-Sharif säkrar svenska ISAF ställningen för den ökände krigsherren och folkmördaren som sitter som guvernör. Han ger exempel på hur krigsherrarna kan ta en nio- eller tioårig flicka och röva bort och våldföra sig på. Folket vet allt detta och hatar krigsherrarna, men kan inte komma åt dem då de främmande styrkorna, som har som uppgift att ansvara för säkerheten, skyddar krigsherrarna och de korrupta ledarna. Han ger exemplet att Tysklands ambassadör uppträdde på afghansk TV skakande hand med den ökände krigsherren Dostum och sa att han ”gjort mycket gott för Afghanistan”. Hur kan man tala om mänskliga rättigheter och säga att en krigsförbrytare gjort mycket för Afghanistan, frågar Bashardost.

Hur ser han på framtiden? På UD ansåg man att Afghanistan måste ges tid för att allt skall bli bättre. Det avfärdade Bashardost bestämt. Det blir sämre ju längre tiden går. Korruptionen ökar, fattigdomen ökar, valen 2004 var korrupta men det fanns ett visst mått av hederlighet. Valen 2009 var genomkorrupta. Det finns ingen framtid för Afghanistan om de främmande makterna, främst USA, fortsätter att militärt, politiskt och ekonomiskt stödja regimen. Själv ser han att enda vägen ut är att arbeta med unga okorrumperade människor som vill göra något för sitt land. De ställde upp i valet 2009 men hade inte en chans då de inte hade utländska pengar att köpa röster för.

Ramazan Bashardost på Sverigebesök.

ANSTÄNDIGT LIV. När vi går på gatan från Centra-

len mot hans hotell stoppas vi plötsligt av ett par personer som visar sig vara afghaner. De hälsar glatt på Bashardost som de genast känt igen, omfamnar honom och vill absolut bli fotograferade tillsammans med honom. Det här upprepas sedan gång på gång då vi är ute. Bashardost är känd i vida kretsar bland afghaner i diasporan. Min mobil ringer i ett kör. Det är afghaner i Malmö, Göteborg, Frankfurt, Köpenhamn. De vill boka in möten med Bashardost. Kanske är det ett bevis på att Afghanistans framtid ligger hos personer som Bashardost, som vänder sig direkt till folket och som kräver stopp för korruptionen och vill verka för ett anständigt liv för afghanerna. ■ ■ fib 19

Stick&klipp. Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Kina 2. Framsteg

Oktober 2012

AntAlet Kineser som omfattas av kollektivavtal fördubblas varje år, och det sociala skyddsnätet breder snabbt ut sig. Minimilönerna steg med i snitt 38 procent förra året. I Kinas städer är lönerna nu högre än i EU-landet Bulgarien, och högre än en del grekiska löner. – Vi måste vara ärliga om framstegen i Kina, säger generalsekreteraren i Världsfacket, Sharan Burrows. De anställdas rättigheter, löner och sociala skydd förbättras snabbare där än i många, många andra länder. Hon säger också att förbättringarna av de kinesiska arbetarnas villkor har drivits på av det regimtrogna kinesiska facket ACFTU. Världsfacket,IFS, har omkring 175 miljoner medlemmar i 155 olika länder. LO, TCO och Saco är medlemsorganisationer i IFS. /Källa: Mårten Martos Nilsson, Arbetet

Kina 1. Mo Yan – en vinnare på förlorarnas sida KritiKen mot årets nobelpristagare Mo Yan har varit massiv. Gabriel Byström på Göteborgsposten menar att Svenska Akademien gjort sig förtjänt av ”Pol Potpriset.” Återigen inställer sig den till synes löjliga frågan: Kan man prisa Mo Yans för-

FiB-strippen

fib 20

fattarskap trots att han är vice ordförande i Kinas författarförbund? I Staten och Kapitalet ställer sig Mo Yan konsekvent på förlorarnas sida i den kinesiska samhällsutvecklingen. När jag läser honom blir jag närmast förvånad över att man i Kina faktiskt kan skriva som han gör.

Mo Yan visar att man kan vara samhällskritisk utan att vara explicit regimkritisk. … Men att Mo Yan i Vitlöksballaderna beskriver kapitalismens hårdhänta framfart på den kinesiska landsbygden är ur borgerlig synvinkel tydligen ointressant regimkritik. / Åsa Linderborg i Aftonbladet

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1 13 18

6 9 20 25 2

6 11

28 20

20 24

7 11

18 26

7 1

6 22

25 12

18 8

18 12

11 8

8 5

3 27

11 2

11 4

Ö M

3 20

2 11

27 11

6 9

20 11

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Richardoyork

Civilkurage Du tänKte inte att det var farligt? – Om de hade spöat mig – då hade det hänt. Om de hade kastat mig på spåret hade det varit meningen. – Jag kan inte bry mig om sånt när jag ser att hemska saker händer. Den unga norskan Mikayla Kibsgaard förklarar varför hon vågade stoppa ett rån i Stockholms T-bana och tvingade två män att lämna tillbaka en stulen plånbok till en sovande man. /Källa: Jenny Stiernstedt,SvD

Genblandning Neandertalare och människor blandade senast sina gener med varandra för 40 000–80 000 år sedan. Det anser en grupp forskare där bland andra den svenska forskaren Svante Pääbo ingår. /Källa: Vetenskap&miljö, SR

Material sänds till li.juntti1@gmail.com

Nätfiskat

EU kräver testslut

Svengelska-Svensk ordbok, D–F

Sverige har en signifikant låg antibiotikaanvändning i djuruppfödningen, vilket beror på att hälsoläget bland våra djur är ovanligt gott. Nu kräver EU-kommissionen att Sverige slutar testa nötkreatur för paratuberkulos. Kommissionen anser att det strider mot EU:s fria rörlighet och utgör ett hinder för en gränsöverskridande handel med levande djur. – Vi i Sverige kan inte acceptera att sjukdomar vi för länge sedan lyckats utrota återigen får fäste i vårt land.

nu fortsätter Stick&Klipps kampanj för svenska språket, vackra ord som ljusregulator och skönlitteratur tar strid för sin existens. Drive =kampanj, deadline =manusstopp, debriefing =krisbearbetning, default =förval, defibrillator =hjärtstartare, defroster =avfrostare, design =formgivning, designer =formgivare, dimmer =ljusregulator, display =bildskärm, ruta, e-mail =e-post, mejl, event =evenemang, fastfood =snabbmat, feedback =återkoppling, respons, fejka =låtsa, hitta på, fiction =skönlitteratur, fight =kamp, strid, flight =flygning, flygtur, freak =fanatiker.

Helena Jonsson, förbundsordförande LRF, SvD

2 842

hektar fjällnära skog avverkades 2011. /Källa:SCB

/ Losita Garcia, före detta tidningsdesigner, numera tidningsformgivare

Vådan av svengelska Uttrycket Non-profit som LO-kongressen antog som princip för välfärdssektorn har nu översatts till svenska av LO-ledningen. Nå’n profit ska det vara i välfärdssektorn, meddelar LO. /LG fib 21

Recension. Nytt ljus kastas över folkets häcklande av överheten genom tiderna. Detta efter att medeltida skämtballader hittats bland handskrifter i Växjö. De upphittade balladerna blandar högt och lågt med udden riktad uppåt.

Medeltiden – inte bara mörk

TEXT olof rydström ILLUSTRATION mare toomingas

tt sensationellt fynd har förnyat intresset för den medeltida svenska balladen. I George Stephens manuskriptsamling i Växjö stadsbibliotek har man funnit rad medeltidsballader. Ämnet medeltida skämtballader tycks under många år endast ha varit marginellt studerat. Nu finns alltså fler texter att tillgå och jämförelser mellan olika versioner av samma text. En av de mest diskuterade balladerna är Osteknoppen:

Gunilla Byrman och Tommy Olofsson – Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader”, Atlantis

Konungen sade åt Kocken sin ”Idag skall du hemta in min lilla Oste-knopp.” De sutto på golfvet och doppade. Kocken lad’ under, och elden han brann; Grytan hon kokte och flottet det rann. De sutto på golfvet och doppade. Och Kocken hemta’ in den lilla Osteknopp, Så dörrarna sprucko och dörrstolpar brast. De sutto på golfvet och doppade. Konungen skar den lilla Ost-knopp itu, Och ut kom en märr med fölerna sju. De sutto på golfvet och doppade. Konungen sade: –Det är väl mer än!

fib 22

Ett hån mot etablissemanget och dess seder med groteska överdrifter under ett groteskt tidevarv. Och ut kom en ko med kalfvarne fem. De sutto på golfvet och doppade. Före kom en anka, och efter kom en gås; Och efter kom en smed, han smidde på en lås. De sutto på golfvet och doppade. Och ut kom en ryttare, som förr had´ varit sergeant, Han hade intet bröd, han doppade med en vant. De sutto på golfvet och doppade. Före kom en qviga, och efter kom en stut, Och så kom en piga med uppstoppad trut. De sutto på golfvet och doppade.

Mycket i skämtballaderna går ut på att blanda högt och lågt; myndighetspersoner med enkelt folk, högtider med vardagshändelser, människor med djur, drömmar med verklighet. Ofta känner man igen världsbilden från Rabelais ”Gargantua” (1534). Ett hån mot etablissemanget och dess seder med groteska överdrifter under ett groteskt tidevarv. FÖRKLARINGAR. Antologin med skämtballader

utgör knappt halva boken. Den andra halvan består av författarnas kommentarer. Båda är mycket kunniga. Ibland känns texterna väl akademiska, men ofta med nödvändiga

förklaringar till medeltidens tankevärld. De försöker flera gånger koppla balladerna till svenska 1700-talsförfattare, främst Nordenflycht och Bellman. Det finns säkert influenser, men här kan även finnas andra inspirationskällor som bör beaktas. FOLKLIGT AVANTGARDE. Frågan är hur man ser på

skämtballaderna? Naturligtvis är de avsedda att roa, men är de utformade av sin tids stå-upp-komiker eller ska de ses som avantgardepoesi som vågade bryta tabun? Kanske både och. Det är ingen motsättning mellan att vara folklig och att vara avantgarde. ■ ■ fib 23

Sverige. ”VARFÖR SKA ALLA HA VARSIN SÅG?”

Kollektiv kamp väckte Tyrolen TEXT&FOTO maria lindberg

The Hector spelar på dansbanans scen med det psykedeliskt målade taket. fib 24

fib 25

SVERIGE Den kollektiva filosofin lever vidare i småländska Blädinge. Folkparken Tyrolen har med en kollektiv kraftansträngning väckts ur sin dvala och är åter en plats för fest och sammankomster.

TEXT&FOTO maria lindberg

yrolen i lilla småländska Blädinge drivs kollektivt med en filosofi om gemenskap, återvinning och omtanke om jorden. Nöjespalatset från 1960-talet har återuppstått som en plats för festivaler, bilträffar och matmässor. – Varför ska alla ha varsin såg, varsin mixer och varsin tvättmaskin, undrar Carl Hector och fångar tanken med ett kollektiv. ENGAGEMANG. Men på den gamla folkparken

Tyrolen är det inte bara vännerna som driver den tillsammans som hjälps åt och delar på allt, de har fått kompisar och grannar från hela bygden runt omkring att engagera sig. En bonde hjälper till med sin traktor, andra skänker gamla möbler och brädor och flera säljer korv eller fika. – Våra vänner hjälper till och gör det möjligt, det hade inte fungerat om alla som jobbar här var Hanna Evelyndotter, Jacob Hector och Carl Hector vid ett av borden i de färgglada bodarna som ramar in Tyrolen.

fib 26

anställda. Det var först förra året som vi kunde ta ut någon lön, berättar Hanna Evelyndotter. Hon, tillsammans med bröderna Carl och Jacob Hector, är de som driver och gör det mesta praktiska arbetet med Tyrolen. Fastigheten ägs dock av den ekonomiska föreningen Tyrolens vänner som består av sex personer och där Carl och Jacob ingår. Föreningen driver samt hyr ut platsen till olika evenemang. Ofta är det den ideella kulturföreningen Tyrolerhatten, där Hanna är ordförande, som arrangerar evenemangen men även andra föreningar samt privatpersoner och företag hyr nöjesstället och anordnar festivaler, loppisar, skördemässor med mera. MÅSTE RÄDDAS. Allt började 2006 när Tyrolen låg ute för försäljning. Då hade stället varit igenbommat ett tag och även om ägaren försökt ha lite evenemang där under åren var det längesedan Tyrolen verkligen levde som på det glada 1960-talet. – Vi fick ett tips om att stället var till salu och åkte för att titta på det, berättar Carl. – Vi hade alla tråkiga jobb och ville gärna göra något annat, fyller Jacob i. – Men vi tänkte aldrig att vi skulle leva på det. Första gången de såg Tyrolen syntes fortfaran-

Många av Tyrolens evenemang är familjefester och här samlas både mer långväga besökare och den närmaste bygdens folk och umgås.

fib 27

SVERIGE Hårdrocksfestivalen Muskelrock drar lång- och korthåriga musikälskare från hela världen.

fib 28

Utomhusscenen är större och publiken består både av röjande entusiaster längst fram och mer avslappnade öldrickare som sitter i gröngräset.

de härjningarna efter stormen Gudrun ett par år tidigare och flera byggnader saknade tak. – Det var en kuslig stämning här ute, berättar Hanna. Men förfallet till trots föll de för stället, särskilt dansbanan med innertaket som pryds av originella och färgglada målningar. De sex vännerna som sedermera blev Tyrolens vänner beslutade sig för att köpa stället tillsammans. – Vi bara kände att vi måste bevara det här stället, det måste räddas, konstaterar Carl. FAMILJÄRT. Några månader senare drog gänget

igång de första veteranbilsträffarna med fikaservering en vardagskväll i veckan. Redan efter tre veckor var besökarantalet uppe i runt 100 personer. – Vi hade räknat med kanske 15–20 besökare och köpt in lite frallor och bullar för det, minns Hanna och ler. Bilträffarna passade bra att börja med, sådana hade festplatsen inhyst tidigare. Men snart utökades utbudet och festivalen ”Tyrolen lever” visade omvärlden att nöjespalatset verkligen hade återuppstått. Bröderna Hector har festivalbakgrund från uppväxten i Uråsa och vet att en lyckad fes-

tival grundar sig på engagemang och gemenskap, mer än på pengar och affärsplaner. Snart drogs därför hårdrocksfestivalen Muskelrock igång, en festival med lite udda band som i sin fjärde upplaga i år var slutsåld och lockade folk från hela världen. En mysig och familjär hårdrocksfest full med glada och långhåriga musikälskare i skinnjackor och tatueringar. Antalet biljetter hålls medvetet nere till 1 500 för att det inte ska bli för stort. – Vi vill behålla den mysiga stämningen, understryker Jacob. Under Tyrolens glansdagar på 1960-talet spelade storheter som Little Gerhard, Hep Stars och fib 29

SVERIGE Dansbanans tak kan man titta på länge.

Sven-Ingvars här. På dansbanan och i de små bodarna som på rad omsluter platsen lever den tidens atmosfär kvar. Främst tack vare alla de udda och ofta lättklädda målningar som bevarats på väggar och tak. ÅTERVINNING. Konstnären Sven Truedsson har

målat rödnäsda tjocka gubbar och yppiga damer, kändisar som Hyland och Elvis – allt i mustiga färger och med alptoppar i bakgrunden, en koppling till namnet. Tyrolens vänner har renoverat och restaurerat stället varsamt. – Vi har använt gamla material och gamla grejer. Vi har fått nästan alla grejer till skänks och de första två åren köpte vi i princip ingenting utan samlade ihop grejer, berättar Hanna som konstaterar att det ändå inte passar med nya saker på Tyrolen. Återvinning, självhushåll och ett kollektivt fib 30

leverne genomsyrar allt med Tyrolen. Ibland går evenemangen med vinst, ibland på ett ut och ibland går det back. Hanna, Jacob och Carl har alla haft jobb vid sidan om och övriga delägare arbetar ”ute i det vanliga samhället” som Hanna uttrycker det. Men tack vare att de lever billigt, hjälps åt och odlar mycket av sin egen mat kan de leva sitt drömliv. Ett liv utanför det vanliga arbetslivet (men utan att gå på bidrag), utan märkeskläder och nyaste plattteven – ett liv på Tyrolen. – Vi har lärt oss från barnsben att man inte behöver ha så mycket saker, menar Carl. – Jag tänker ofta att fler borde leva som vi och vi uppmuntrar andra som har liknande tankar att våga! Vi drar inte in supermycket pengar, men vi lever billigt och har kul, säger Hanna. – Vi har överlistat systemet känns det som, fyller Jacob i. ■ ■

Irak.

Politiska fångar massavrättas När premiärminister Al-Malikis motståndare ska röjas ur vägen skys inga medel. Skenrättegångar och massavrättningar har redan kostat 96 personer livet i år. 196 till väntar på avrättning.

TEXT peo österholm

en 27 augusti hängdes 21 politiska fångar i Irak. Tre av dem var kvinnor. Två dagar senare avrättades ytterligare fem personer. Hittills i år har 96 politiska fångar avrättats. Alla hade de dömts för ”terrorism” i skenrättegångar. Avrättningarna har pågått under flera år. De kommer att fortsätta. En domstol i Anbarprovinsen har godkänt ytterligare 196 avrättningar.

I år har 96 politiska fångar avrättats.

CHOCKAD. Avrättningarna kommer sällan in i den

internationella nyhetsrapporteringen. Men de som är medvetna om vad som sker är förtvivlade över att avrättningarna bara fortsätter. FN:s människorättsexpert Christof Heyns säger: – Jag beklagar djupt de genomförda avrättningarna och är särskilt oroad över de fortsatta rapporterna om att flera individer riskerar avrättning. Jag är chockad över vad som sker. PROTESTERAR. Amnesty International och Human

Rights Watch protesterar mot bristen på rättssäkra processer och kräver ett moratorium. Många anhöriga vet inte om att deras familjemedlemmar har fängslats. Inga namnlistor publiceras. Åtalen är undermåliga. I praktiken handlar det om att man vill göra sig av med premiärministern och miljardären Al-Malikis motståndare. Domare som försöker genomföra rättsäkra

Ytterligare 196 avrättningar har godkänts av en domstol i Anbarprovinsen

processer avskedas. Så har skett i Nineveprovinsen där 30 domare nyligen avskedades. 40 000 FÅNGAR. I fängelserna pågår dagligen tor-

tyr och dödsmisshandel. Irak beräknas ha 40 000 politiska fångar. ■ ■ fib 31

Debatt.

YTTRANDEFRIHETENS VÄNNER OCH FIENDER

Visserligen strider det mot yttrandefrihetens anda, men utgör det verkligen ett ”hot” mot denna? ROLIGT ATT FIB/K låter yttrandefriheten slå an

tonen i förra numret. Även om dennas försvar är en väsentlig del av vår föreningsägda tidnings plattform har parollen om detta tidvis hamnat i skymundan. Och det riskerar leda till allvarliga missuppfattningar. Så sent som på årets föreningsstämma i april fanns talare som varnade för ”en alltför stor yttrandefrihet” och fick instämmanden från andra. Ett par år tidigare angrep FiB/Ks dåvarande ansvarige utgivare en person, som för sina åsikter blivit misshandlad i syfte att förhindras delta i en politisk manifestation, på ledarplats i Svenska Dagbladet. Personen ”gjorde sig omöjlig” med ”alltmer absurda analyser” och fick väl då, lätt underförstått, skylla sig själv om han fick på käften. I denna, ej helt invändningsfria, tradition utropas nu Lars Vilks till ”hot mot yttrandefriheten” av FiB/Ks nuvarande ansvarige utgivare, Hans O Sjöström. Vilks har ju bevisligen utsatts för försök till mordbrand av dem, som reagerat på hans provokationer, varför det kanske varit mera påkallat med ett försvar av yttrandefriheten, men Sjöström kan ju ha rätt i alla fall. Låt oss se på argumenten! VILKS TECKNING av ”profeten Muhammed som

rondellhund” är det första exemplet. Sjöström har här missat att teckningen först publicerades i Nerikes Allehanda och sedan i flera andra svenska tidningar varför exemplet blir obegripligt. ”Han lyckades också sabotera en hel samlingsutställning i Östersund” är exempel nummer två. Hur detta ”lyckades” framgår inte av Sjöströms artikel, men det sägs att han ”blivit avstängd från en utställning på Jamtli … dit han först blivit inbjuden.” Temat för denna utställning var just ”Profib 32

vokation”, så det fanns full kännedom om vilken genre Vilks huvudsakligen verkar i. MED YTTRANDEFRIHET har detta naturligtvis

mycket lite att göra. Däremot en del med konstnärlig frihet (likt ungefär allt Vilks blandar sig in i). Men kanske mest med den speciella ”fackliga” situation, som konstnärer och andra ”fria” yrkesutövare arbetar i. Kommer en beställning får man givetvis en del intellektuellt och praktiskt arbete med denna. Beslutas sedan att man, på suspekt grund, inte får vara med är det självklart skadeståndsgrundande. Om än inte formellt juridiskt så på definitiv moralisk grund! Sjöström, som själv frilansar som översättare, borde ha vissa förutsättningar att förstå detta. Därför är den kollegiala solidariteten beundransvärd i just detta fallet. Att utställningen inte kunde genomföras berodde ju på att Vilks kollegor nära nog mangrant avböjde medverkan när hans ”refusering” blev offentlig. Även detta yttrandefrihetshot upplöses alltså i intet. SKÄLET TILL ATT Jamtli bröt överenskommelsen med Vilks var att han skulle delta i en konferens med antiislamistiskt tema i New York, arrangerad av SION (Stop Islamization of Nations). I SVT:s Uppdrag granskning visades ett reportage om konferensen och Vilks medverkan där det med all önskvärd tydlighet framgår att såväl Vilks som SION i huvudsak bara kämpar för sin egen privata yttrandefrihet. Visserligen strider det mot yttrandefrihetens anda, men utgör det verkligen ett ”hot” mot denna? Frågan kvarstår även efter läsningen av Sjöströms krönika. dennis zackrisson

Recension. MILJÖVÄNLIG TILLVÄXT? HELA VÅRT EKONOMISKA SYSTEM står i dag

inför en jättelik utmaning: med en årlig tillväxt på dagens mål om minst 2 procent skulle ekonomin om 100 år vara 7 gånger större och om 300 år cirka 400 gånger större. För att dagens marknadsekonomi ska kunna fortsätta måste vi snart konsumera hundratals gånger fler mobiltelefoner, TV-apparater, datorspel och pizzor än idag. Om inte tusentals jordklot i materia ska behöva cirkulera om några sekel måste ekonomin omvandlas till ett nollsummespel med en konstant mängd materia. MEN I ETT NOLLSUMMESPEL utan tillväxt kollapsar samhället! Ekonomin hamnar i en negativ spiral: investeringarna upphör, arbetslösheten ökar, skatteintäkterna minskar, statsskulden ökar och om trenden inte vänder blir staten på sikt bankrutt. Men kan inte idéer, tjänster och mjukvaruutveckling utgöra en ny, miljövänlig tillväxtmotor? Jo, det går alltid att effektivisera rutinerna i vård, skola och omsorg, förbättra pedagogiken, klippa håret snabbare samt konsumera fler e-tjänster, konstverk och konserter per dag. Men dygnet har bara 24 timmar vilket sätter en övre gräns för människans produktionsoch konsumtionsförmåga av immateriella skapelser. Bilar kan man konsumera i tusental och stapla på hög på bakgården, men man kan inte gå på två konserter, gå på två restauranger eller massera tre kunder samtidigt. SLUTSATS: miljövänlig tillväxt är möjlig på

kort sikt genom att vi ersätter gammal teknik med effektiviserad, miljövänlig teknik samt ökar produktiviteten i tjänstesektorn. Men vill vi rädda ekonomin på lång sikt behöver vi antagligen bygga ut vårt medvetande med framtidens AI-teknologi: människa 2.0 som tack vare Intel Quadcore Multitasking Brain® kan spela fyra datorspel och lyssna på musik samtidigt! samuel kazen orrefur – FILOSOFISTUDENT

BANGLADESH

TEXT jan myrdal

osse Kramsjö har arbetat i Bangladesh under många år i flera omgångar. Men inte som officiell ”hjälpare” med möjlighet att lägga undan 100 000 SEK om året. Han har arbetat för Svalorna och bangladeshiska Shamunnay. Det som skiljer de organisationer han arbetat för från officiella västliga ”hjälparorganisationer” – närmast verk för utbetalningar till nykoloniala ämbetsmän – framgår av Svalornas målsättning för arbetet i Bangladesh: ”Under åren som Svalorna har arbetat i Bangladesh har frågor om fattigdomsbekämpning, miljö, ekologiskt jordbruk och hållbar utveckling varit i fokus. Svalorna arbetar för de fattigaste av fattiga genom att arbeta med deras ekonomiska utveckling och stärka deras rättigheter. Svalorna arbetar i partnerskap med våra samarbetsorganisationer och utvecklar tillsammans med dem program. Vi har länge haft nära samarbete med flera mindre organisationer runt om i Bangladesh. Genom detta arbetar vi för att uppnå långsiktig och hållbar utveckling.” DETTA INNEBÄR ATT den bok Bosse Kramsjö skrev

(och för några år sedan gav ut på svenska och bangla) om folket och om landet har ett annat och riktigare perspektiv än det mesta som skrivs utifrån om Sydasien. Han skildrar folket i Bangladesh på dess egna villkor. Därmed vrider han perspektivet rätt. Såväl den härskande klassen som det utländska herrskapet visas i en riktig belysning; underifrån. Folkets liv och arbete; bruk och sedvanor skrivs inte som gängse ”eländesporr”, för att ta hans eget uttryck. Också de i medierna återkommande ”översvämningskatastroferna” sätts i sitt riktiga sammanhang – både katastrofala och för folkets näring lika nödvändiga som Nilens översvämningar.

Bosse Kramsjö. Bangladesh, på upptäcktsfärd i verkligheten. Svalorna/ Shamunnay 2000, ISBN 91-7910-164-X

Han skildrar folket i Bangladesh på dess egna villkor.

JAG HAR INTE SETT att boken i Sverige fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Men den som bättre vill förstå Sydasien bör läsa den. Visst finns mer att läsa in sig på om detta land. Både det om blodiga skeendet 1970/71 ur vilket staten Bangladesh föddes och de politiska och sociala militanta upprorsrörelserna i dag; men börja gärna mned Kramsjö. ■ ■

fib 33

Följetong. DEL 2 AV 4

TEXT carin åberg ILLUSTRATION tzenko stoyanov

DEL 2 AV ARBETSFÖRMEDLINGEN OCH JAG ELLER VÄGEN TILL UTANFÖRSKAPET ARBETSFÖRMEDLINGEN TUR 1 NATURLIGTVIS GICK JAG till Arbetsförmedlingen. Min räddare i nöden. Vad har man kollektiva försäkringar till om inte för att kunna få hjälp när man behöver? Hade nog varit där tidigare. Då fanns AMS-utbildningar, AMS-bidrag. Långsiktig planering. Det är alltid bra att det finns en plan, för då finns det något man kan avvika från. Och med kontroll. Men nu var det 2004 och det fungerade inte alls så längre. Nu hade Af omvandlats till något som mest tycktes vara en tillsynsmyndighet för akassaersättning. Jakten på arbetslösa var hård. De beskrevs i den etablerade politiska retoriken och i medierna som en hög lata, bidragsberoende smitare. Nästan likadant som sjukskrivna faktiskt. Kraven på prestationer ökade, man skulle söka alla anvisade jobb oavsett var i landet de befann sig, oavsett ifall man egentligen var kvalificerad eller inte. Och arbetsgivarna drunknade i ansökningar. De fann det bäst att leja ut det där med rekrytering. Och rekryteringsföretagen jublade! Det finns kanhända ett samband där? Det gäller att skapa nya jobb. Frågan är bara för vem? För vad? JAG HAMNADE ganska omgående i ett projekt för

arbetslösa akademiker. Vi var väl en tretti, fyrtio stycken som fick lyssna till en introduktion om en ny satsning med speciell inriktning på arbetslösa akademiker. Det var ju så att över 20% av alla akademiker var arbetslösa. Jag hamnade i en grupp med: • En arbetslös bibliotekarie som på egen hand lärt sig SQL. En god idé, databaser och bibliotek var ju ingen långsökt idé. Inte ens då. • En rumänsk datatekniker som varit i Sverige i tre år och som fortfarande var arbetslös. • En personaladministratör med specialintresse för coachning, hon hade aldrig fått jobb efter examen så hon hade utbildat sig inom coachfib 34

området på egen hand, varvat med barnledighet. Men på fritiden alltså, när hon med gott samvete kunde ägna sig åt något annat än att söka jobb. På första mötet satt vi och funderade över syftet med det hela. Vad skulle projektet gå ut på? Var det någon som snappat upp det? Nej. Vi beslöt oss för att rota lite i saken. Tanken var att vi var och en skulle kontakta projektledaren med var sin fråga. Konspirationsteoretiskt, medges. Jag fick uppdraget att kolla upp det här med ”projekt”. Syfte, målsättning, genomförandeplan och hur det skulle utvärderas. Jag måste medge att jag misslyckades med min uppgift. Jag fick inte ett enda vettigt svar, bara statistik över hur stor andel av de arbetslösa som var akademiker. Och hur viktigt det var med riktade insatser mot just akademiker som ju var en värdefull resurs i samhället. Som samhället investerat så mycket pengar i. Men å den andra sidan så misslyckades de andra i gruppen också. Alla utom en, rumänskan, som hade undrat över ifall det fanns speciella resurser för projektet och projektdeltagarna. Svaret? Jo, det fanns en särskild pott pengar för själva projektet, men som inte erbjöds oss deltagare på något annat sätt än det Af erbjöd alla andra. Pengarna gick till omkostnader, typ, hyra för lokaler, vikarier för projektledarna och liknande. Men vi utgjorde ju mål för en riktad insats i alla fall. Af kunde visa att de verkligen gjorde nåt. PÅ DEN ANDRA TRÄFFEN redovisade vi för var-

andra vad vi kommit fram till och bestämde oss sedan för att ta saken i egna händer. Att bara skita i Arbetsförmedlingen. Så vi började med att berätta för varandra var vi stod, vart vi ville och vilka hinder vi såg. En i taget och med efterföljande kollektiv brainstorming. Vi bestämde oss också för att föra protokoll över våra möten för att kunna göra en uppföljning,

eller bara för att få alla goda idéer och förslag på pränt. Det handlade väl också om att underlätta för rumänskan som inte hade svenska som modersmål. Själv fick jag en déjà vu-upplevelse av sjuttiotalets utomparlamentariska verksamheter i form av möten och studiecirklar arrangerade utanför det etablerade: Vi satte själva upp ämnet. Och målet. Alla bereddes möjlighet att yttra sig, ingen tvingades. Var och en fick en uppgift till nästa gång. Även om en hade uppdraget att skriva protokoll så föredrogs en preliminär variant vid mötets slut och övrigas kommentarer noterades. Agendan sattes kollektivt i sann demokratisk anda. Det här berättade jag inte för de övriga, men noterade det med en flagga i den egna minnesbanken. En sak som kom fram var, för rumänskan, att trots tre års anlitande av Af hade de inte någon lösning på problemet att översätta examensbevis och betyg för henne. Vi övriga i gruppen som alla var bekanta med den svenska universitetsvärlden kunde meddela henne att hon antingen kunde vända sig till universitetet på orten eller till Högskoleverket. Så var det löst i alla fall. BIBLIOTEKARIENS MEST akuta hinder var att han

inte kunde visa några papper på sina SQL-kunskaper, eftersom han pluggat på egen hand. Och han kunde läsa i många jobbannonser att databaskunskaper var meriterande för den utlysta tjänsten. Han hade frågat sin handläggare ifall Af kunde hjälpa honom med att få papper på sina kunskaper på något sätt. Men det kunde de inte, i alla fall vad hans handläggare meddelade. Själv hade han kollat upp saken på Af:s hemsida, under rubriken

”Utbildningar” och faktiskt hittat en kurs i SQL för arbetslösa. Och arbetsmarknadsutbildning kunde komma ifråga ifall man var arbetslös, anmäld som arbetslös till Af och ifall den föreslagna utbildningen skulle tänkas kunna öka möjligheten till ett jobb. Enligt reglerna. Och så var det ju för honom. Men nej. Utbildningen var egentligen inte till för arbetslösa utan till för företag som behövde vidareutbilda sina anställda för att kunna behålla dem, slippa säga upp dem, sa handläggaren, när bibliotekarien redovisade resultatet av sina efterforskningar. Då hade han försökt en annan taktik, för han hade också hittat uppgifter om att Af kunde bistå med valideringar av kunskaper och erfarenheter för att göra en arbetslös mer attraktiv på arbetsmarknaden. Mer anställningsbar. Svaret han fick på den frågan, var att det här var i första hand avsett för äldre, lågutbildade personer. Och han var ju både ung och välutbildad. Men kunde han inte på egen hand skaffa en validering? Det fanns ju företag som erbjöd sådana? ERBJÖD OCH ERBJÖD? Sålde sådana till en dyr penning, snarare. Och pengar är

en bristvara när man är arbetslös. Det finns nämligen en parentes även här, och ett tak som innebär att oavsett hur mycket du tjänade så kan du inte få ut mer än den summa ”taket” angav. Så det är bara att sälja lägenheten, bilen, datorn och resten... för att överleva. Och hur man gör det, visas i TV3:s Lyxfällan. Vi kom inte på någon bra lösning, så där direkt. Bara att Af väl kunde lägga nåra slantar på en validering för honom istället för på ett, som vi tyckte, ganska meningslöst projekt för arbetslösa akademiker. Inte speciellt konstruktivt, medges. Personaladministratören satt i en liknande situation med sina coachkunskaper. Fanns det någon möjlighet att få hjälp med validering? Svar: Nej. Dessutom, det där med ”coachning”, det var ju bara båg. New Age, psuedopsyksnack, kristallterapi, nåt. Inget att satsa på för framtiden. För hennes del var det ännu allvarligare än för oss andra. Hon skulle snart stöta ihop med den där bortre parentesen och hennes man hade också blivit arbetslös. De hade hus och tre små barn. Vi kom inte på någon riktigt bra idé för henne heller. Mer än att försöka starta eget. Så vi peppade väl henne och bidrog med vad vi visste om företagande. Råd och dåd. Vi tog en kopp kaffe till och en glass, sedan avslutade vi mötet. ■ ■ fib 35

Recension. Vad var kommunismen? En kritisk betraktelse Tariq Ali Övers. Henrik Celander Celanders förlag

Utmärkande för 1900-talet är det gigantiska världsomspännande försöket att avskaffa imperialism och krig, kapitalism, klassmotsättningar och förtryck och att förverkliga ett nytt samhälle med social trygghet enligt den kommunistiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Aldrig tidigare har folkmassorna mobiliserats i sådan enorm omfattning i kamp för sina rättigheter, för fred och bröd, för bostäder, utbildning och sjukvård, för att erövra och utnyttja den politiska makten. De samhällen som blev resultatet lyckades inte förverkliga den socialis-

Vi kan inte ha det så här – litteratur och politik 2001 – 2012 Göran Greider Karneval förlag

Titeln Vi kan inte ha det så här leder förstås till följdfrågan: Hur ska vi då ha det? Greider konstaterar att ”medierna är konsekvent motvilliga till att medvetandegöra sina läsare och tittare om förledande dramaturgi och ofta liknar väktare av esoterisk kunskap”. Denna artikel- och diktsamling ska kanske ses som ett försök att avslöja dramaturgin och skapa fib 36

”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

tiska visionen, kommunismen. De bröts successivt ned av sina inre motsättningar. Sovjetunionens urartning och slutliga kollaps och Kinas politiska kursomläggning markerade en sorts slutpunkt. Men det betyder inte att kampen är över, att slaget är för alltid förlorat. Bertolt Brecht berättade om hantverkaren i femtonhundratalets Tyskland, som var besatt av idén att bygga en apparat som gjorde det möjligt för människor att flyga. För att prova sin teori kastade han sig ut från kyrktaket, störtade och slog ihjäl sig. Likafullt lärde sig människor några århundraden senare verkligen att flyga. Tariq Alis korta (knappt 100 sidor) pamflett är ett engagerat försvarstal för de kommunistiska idéerna och ett försök att belysa varför det gick som det gick.

Frågeställningen är inte ny och inte heller de svar som författaren från trotskistiska utgångspunkter erbjuder. Det är en bok som andas optimism och kampvilja. Den innehåller tänkvärda iakttagelser, men perspektivet är begränsat och analysen går inte på djupet. Tariq Ali bygger på den klassiska marxismen, med industriarbetarna och de avancerade kapitalistiska länderna i centrum men utan resonemang om bonderevolutionerna i tredje världen. Till exempel avfärdas Demokratiska Kampuchea och Demokratiska Folkrepubliken Korea med enkla klyschor (”Pol Pots fasor, Kim-il-Sungs parodi på stalinismen”) utan att behandla förutsättningarna för deras respektive försök att bryta sig loss ur imperialismens grepp – och socialistiska broderländers strävan efter hegemoni. Vietnamkriget nämns, men inte Koreakriget. Här finns resonemang om Kina, Jugoslavien, Kuba och de progressiva regimerna i Latinamerika, men inte om Nepal, om Indiens naxaliter eller om erfarenheter från Afrika. christer lundgren

mer intressanta frågeställningar. Här analyseras Carl Larsson, Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt men även moderna författare som Kerstin Thorvall och Jenny Wrangborg. I ett längre avsnitt diskuteras Bourdieus teorier om människors kulturella kapital: ”det enda tillåtna sättet att nämna klass blev att diskutera klassresan”. Greider har ett fräscht och ovanligt användarperspektiv på Bourdieu: ”Han ser följdverkningarna av den nya finanskapitalismen, men har egentligen bara moraliska anklagelser att utslunga mot den. Teori för det saknar han.” Även om Göran Greider delvis förklarar Håkan Juholts avgång med Bourdieus teorier; blir ändå slutsatsen att: ”Ägande har blivit ett viktigare begrepp än symboliskt kapital” Jag gillar Greiders tankar. Sam-

tidigt kan jag tycka att han, likt många vänsterdebattörer, har svårt att hantera giganter som Gramsci och Strindberg. De blir nästan gudomliga, inte felfria, men likt grekiska gudar, med sina svagheter, rör de sig högt över oss andra och bestämmer dagordningen. Arbetarklassen hanteras annorlunda. Chomsky talar till exempel gärna om ”factory girls” – fabriksarbetarkvinnor – som startade tidningar under 1800-talet. Men ofta berättar han inte vad de skrev. Fabrikskvinnorna får bara bli exempel i en färdig modell. Greider är bättre än Chomsky på att hänvisa till skrivande arbetarklass, men även här får jag ibland känslan att han räknar upp exempel snarare än att ta in dem i debatten på lika villkor. Men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning. olof rydström

Även en ihålig nöt vill bli knäckt Barbro Lindgren Karneval förlag

I Barbro Lindgrens senaste bok Även en ihålig nöt vill bli knäckt delger hon oss sina tankar om stort och smått funderingar kring jordnära iakttagelser i vardagen och under de dagliga promenaderna tillsammans med hunden Mimmi – ”livskamraten”. Hon lever sitt liv i sitt älskade Glömminge på Öland, barndomens paradis som sedan länge är hennes permanenta fristad. På kvällarna läser hon filosoferna vilket hon aldrig hann när hon var ung. De lär

Brev till min dotter Theodor Kallifatides Albert Bonniers förlag

Exilens smärta och möjlighet. Ovidius Naso (f. 43 f.Kr) var den djärvaste och mest folkkära poeten i det gamla Rom under kejsar Augustus tid. Hans kärleksdikter reciterades av litterärt intresserade, i synnerhet av den kvinnliga läsekretsen. Detta upprörde den moraliske kejsaren som år 8 utan pardon utvisade poeten till Constanca vid Svarta havet varifrån han aldrig återvände. I dag står han staty på förvisningsorten. Att Theodor Kallifatides nu ägnar en livfull och välskriven bok som

henne hur obegripligt allting är – livet, kärleken, döden. Boken är fylld av tänkvärda citat från filosofins värld som hon kommenterar rättframt och utan högaktning. ”Hegel är en jubelidiot och Swedenborg verkar helt koko”,

Ett radband av dagar rullar förbi med nya märkliga upptäckter att notera. konstaterar hon. ”Sartre är rolig men han är också en mallgroda”. Favoriterna tycks vara portugisen Pessoa, Kierkegaard och Nietzsche, hennes ”lilla sötnos”, som är pappa till bokens titel Även en ihålig nöt vill bli knäckt. Barbro Lindgrens texter är fulla av humor men samtidigt andas de sorg-

Vilken värld är till slut den mest sanna? Den vi levde i eller den vi lever i? återspeglar exilens smärta men också dess möjligheter är inte att förvåna. Även om Kallifatides inte blev utjagad av någon Augustus ur sitt land kom han från ett av militärjuntan våldtaget land till detta Sverige, möjligheternas land. Dubbelexponeringen Ovidius-Kallifatides bär upp berättarflödet i hans närmast poetiska roman Brev till min dotter. Medan Ovidius skrev brev till sina anhöriga i Rom om ”geternas” besynnerliga tillvaro i Tomis identifierar sig Kallifatides med dem men ger ”geterna” en omisskännlig svensk identitet. Sådant som vi här hemma tar

mod och uppgivenhet inför tillvaron. ”Livet har sina ljuspunkter men mycket är mörkt”, säger hon i en intervju i samband med bokens utgivning. Hon har, sedan många år tillbaka, slagit sig till ro i Glömminge för att njuta av och följa naturens skiftningar, rädda småkrypen omkring henne från undergång, vara närvarande i nuet, notera det som återuppstår och det som dör bort. Det finns en stillhet i boken men alls inte någon stagnation. Ett radband av dagar rullar förbi med nya märkliga upptäckter att notera. Även en ihålig nöt vill be knäckt är en rapport från ett liv som i hög grad kontrasterar mot det de flesta av oss lever, ett liv som dock många säger sig längta efter. Stora upplevelser i det lilla sammanhanget. Barbro Lindgren tycks vara en av dem som kan glädjas åt det lilla och därför har mycket att glädjas åt. agneta willans

för självklart framstår i dessa brev som närmast underligt och exotiskt: vithuvade ungdomar som i stora skaror dras fram på vagnar i staden, dryckesceremonier föregångna av allsång, groddanser på golvet och en mängd konstiga språkuttryck som inget latin i världen kan översätta. Men de satiriska inslagen är bara en del av berättelsen. Det som gör texten så levande och gripande är den språkliga omsorgen, de ibland aforistiskt tillspetsade slutsatserna, det poetiska stämningsläget. Boken rinner som det klara flödande källvattnet i den älskade barndomsbyn Sullmo genom läsaren, det friskar upp och skapar hela tiden nyfikenhet. Exil betyder ju inte bara att med smärta och längtan lämna något bakom sig utan också att vänja sig in i en ny värld. Vilken värld är till slut den mest sanna? Den vi levde i eller den vi lever i? peter curman fib 37

RECENSION

Ett mord i Kongo Morten A. Ströksnes Övers. Emeli André Leopard

Med dramatiken kring Johan och Martin i färskt minne så kan den här historien om två unga norrmän som sitter fängslade i Kongo efter att ha jagats av militär vid en första anblick se ut som ett norskt parallellfall. Men sedan går historierna isär. Där Johan och Martin är journalister beskrivs Joshua French och Tjostolv Moland ömsom som äventyrare med tveksamma avsikter, ömsom som legosoldater. Där Johan och Martin dömdes för terrorbrott, är norrmännen dömda för mord och spionage. Historien som har varit en följetong i norska medier sedan maj 2009 då de två greps i en nationalpark i Kongo, återberättas här av den norska journalisten Morten A. Ströksnes. Ströksnes åkte ner till Kisangani för att följa rättegången som hölls i september 2009. Den resulterade i mångdubbla dödsdomar, tjugo års

Nazistlitteratur i Amerika Roberto Bolano Övers. Lena E Heyman Bonniers

Roberto Bolano (1953–2003) föddes i Chile och flyttade i tonåren till Mexiko. Efter att ha rest runt i världen slog han sig ned i Spanien. Det var där han etablerade sig som författare. I Sverige är han nog mest känd för De vilda detektiverna (2007) och mastodontverket 2666 på totalt på 1 053 sidor i svensk översättning (2010). fib 38

fängelse och skadestånd i miljonklassen. Domarna kompletterades med ett bötesbelopp på ca 400 miljoner norska kronor riktat mot den norska staten för att ha skickat spioner till Kongo. Ströksnes berättelse tar avstamp i rättegången och fortsätter med intervjuer med de två unga norrmännen som efter viss tvekan ställer upp. Ströksnes beskriver en rättegång som skiftar mellan att vara kaotisk och parodisk, där journalisten blir utskickad två gånger för att bege sig ut på stan för att förnya diverse

dokument som påstås vara falska, där huvudvittnen inte behöver vittna och där teknisk bevisning saknas helt. Om boken ger en entydig bild av den kongolesiska rättsstaten så är Ströksnes hälsosamt nyanserad vad gäller orsaken till sakernas tillstånd. Den rovdrift som infördes med det belgiska kolonialväldet på 1800-talet har nu tagits över av ömsom nya utländska lycksökare som vill åt landets naturfyndigheter, ömsom inhemska byråkrater som använder byråkratin för att sko sig själva.

Ströksnes för ned problematiken till en personlig nivå när han beskriver relationen mellan honom själv och sin kongolesiska guide Augustine på ett mycket öppenhjärtigt sätt. Paret som bland annat gör en strapatsrik resa i Frenchs och Molands fot- och hjulspår genom den nationalpark där de slutligen grips, råkar ut för både våldsamma kulturkrockar och stunder av nära vänskap som författaren beskriver på ett lysande sätt. Som spänningsläsning når boken höga höjder under Ströksnes resa från Kisangani, genom naturreservatet Okapi mot den Ugandiska gränsen. När boken växlar mellan de båda resesällskapens upplevelser längs samma resväg med några månaders mellanrum, är det ibland svårt att avgöra om det är de för mord efterlysta norrmännen eller journalisten som är mest jagad. Ett mord i Kongo ger aldrig sken av att innehålla svaret på gåtan vem som mördade Abedi Kassongo. Med det sagt är boken mycket läsvärd, både som ett inlägg i den postkoloniala samhällsdebatten och som ren spänningslitteratur. Det som irriterar mig med boken är att den som fick betala det högsta priset, den 47-årige chauffören Abedi Kassongo, spelar en så undanskymd roll. charlie aronsson

Den aktuella boken beskriver ett stort antal fiktiva författare eller konstnärer på högerkanten, ibland yttersta högerkanten, de äldre med rent nazistiska kopplingar. Ett femtiotal personer omtalas, refereras, snarare än gestaltas, huvudsakligen med latinamerikansk hemmatillhörighet, samt några enstaka från USA. De äldsta fiktionerna är födda kring 1900 och de yngsta runt 1950. Allt är fiktion, men läsaren kopplar snabbt skisserna till verkliga historiska förlopp. Så tolkar vi etableringen av naziflyktingarna i Paraguay, Chile, Argentina med flera i Latinamerika. Och mot den bakgrunden förstår vi bättre de fascistiska strömningarna i Latinamerika. Några tog emot det nazis-

tiska slöddret, och hade uppenbarligen inget emot dem. Jag är övertygad att många fiktiva namn direkt hade kunnat översättas till verkliga höger/fascistiska politiker eller skribenter i Latinamerika. Och det är kanske här som romanen sviktar. Om jag hade samma kunskap som författaren, skulle jag skriva om verkligheten, inte fabulera. Hans fiktiva roman, eller halvdokumentära roman, speglar naturligtvis verkliga händelser och det är den skildringen man saknar. Nu trampar Bolano vatten. Jag förstår inte vitsen med fiktionen, men – bäste läsare – läs boken själv och bedöm. Materien är ju verkligen brännande het. ulf karlström

ger aldrig sken av att innehålla svaret.

Fallvatten Mikael Niemi Piratförlaget

Mikael Niemis nya roman handlar om samma sak som ett antal katastroffilmer och den fina lilla novellen av författaren och skämttecknaren James Thurber, När dammen brast. Berättelsen handlar om ett tillfälle 1913 när panik utbryter i Columbus Ohio och hela stadens befolkning rusar iväg österut eftersom ett rykte har spridit sig att en vattenreservoar har sprungit läck. Läckan

Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare Hannes Råstam Ordfront

Hannes Råstams bok inbjuder inte precis till sträckläsning. Något sådant är inte möjligt med en bok som i detalj ska bevisa oskulden hos en person som under åratal förhörts av polis, som under samtalsterapi med psykologisk expertis erinrat och erkänt för länge sedan begångna brott och som dömts för åtta mord av allehanda juridiska instanser. Paketerat och klart, kan tänka. Alltsammans börjar den dag då den prisbelönte tv-reportern Hannes Råstam kliver in på Säters slutna avdelning och börjar tala förtroligt med Thomas Quick. Det är då han, av någon dunkel anledning, tar tillbaka allting. Han har inte, som han har uppgivit, med början vid fjorton års ålder, farit

uteblir dock och ingen talar eller skämtar om händelsen på två år. I Niemis text är det nutid, nästan hundra år senare och ett annat tempo och det uppstår verkligen en bristning i en vattenreservoar med katastrof som följd. I alla fall i fiktionen. Vi får följa några av människorna som drabbas av den, i alla bemärkelser, rasande naturen. Det är mycket spännande och så väl beskrivet att man kan höra och känna de kalla och leriga vattenmassorna som med oerhörd kraft drar med sig allt som kommer i dess väg: hus, bilar, skog och människor. Några kloka och rationella personer som alltid finns med i ordinära katastrofbeskrivningar på film, finns inte här – varken av Dustin Hoffmans eller Bruce Willis typ vilket gör berättelsen otäckt realistisk. Självklart har många människor som

Norrländsk brutal realism, enkel och osminkad. drabbas av svårigheter en instinkt att rädda andra och hjälpa till, men långt ifrån alla reagerar så. Det finns också de som vill hindra sina medmänniskor eller dra nytta av katastrofen på olika sätt, vilket visar sig här. Norrländsk brutal realism, enkel och osminkad. Niemi får också fram att det som förändrar många människors liv och hela landskapsbilden längs Lule älv, från Porjus vid Stora Lulevattnet ner till kusten och Luleå, visar sig endast som ett sekundsnabbt el-avbrott i Stockholm. Vad sägs om det? stefan estby

Alltså – dömd på rent godtycke. Inget annat ord kan vara giltigt. Sverige som rättsstat? Tja, känn dig blåst …

land och rike runt och mördat, druckit blod, ätit och styckat människor och gömt kroppsdelar i väntan på nästa offer. Vad han har gjort är att han ljugit eftersom han varit avundsjuk på sina syskon som alla utbildat sig och är vad han tycker intellektuella. Själv löser han numera korsord i den cell där han suttit i över tjugo år. Att han lyckades med lögnerna var enkelt. Under permissionerna från sjukhuset knatade han direkt iväg till biblioteket och läste gamla tidningar som hade skrivit om morden. När han väl använt sina läsefrukter och minnesexperten och förhörsledaren och åklagaren och all annan personal varit nöjda så fick han sig tilldela alla de narkotikaklassade preparat han önskade. Hannes Råstam, som gick bort i cancer i januari, har efter ett herkuliskt arbete granskat det omfattande utredningsmaterialet. Någon kverulansparanoia är det inte frågan om, utan konkreta frågor om underligheter. Den tekniska bevisningen, för att bara nämna något, är häp-

nadsväckande tunn. Så här tragikomiskt formulerar sig en tingsrätt i domen: ”Quick har erkänt gärningen och hans erkännande får stöd av de uppgifter han själv lämnat. Någon teknisk bevisning som binder Quick vid brottet föreligger dock inte.” Alltså – dömd på rent godtycke. Inget annat ord kan vara giltigt. Sverige som rättsstat? Tja, känn dig blåst, medborgare. Hannes Råstams bok får nackhåren att resa sig, men den är inte helt invändningsfri. Hur stor tilltro kan man ha till en notorisk lögnare? Varför reagerar domarkåren och andra juridiskt ansvariga inte på åklagarens bristfälliga underlag? Varför bör, som antyds, försvarsadvokaten lämna klientintresset och i stället ange sin klient? Kan verkligen förklaringen vara så enkel att gänget kring Quick var ett arrogant sällskap som bara var ute efter pengar och lite efemärt kändisskap? Man undrar. anders norborg fib 39

Film.

Klassamhället inifrån och utifrån Gabriella Pichlers Äta, sova, dö är en pärla bland den senaste tidens våg av klassamhällesskildringar i filmer, TV och böcker.

TEXT hans isaksson

tt samhällen sönderfaller i klasser tycks man ofta ha klart för sig i svensk film, TV och på kultursidorna. Det vill säga, det har de, med vissa tillfälliga avbrott, vetat länge, fast kanske inte så uttalat som nu. Filmer som Sebbe och Svinalängorna och TV-serier som Solsidan och Pappas pengar är bara några sentida exempel i olika genrer. De har varierade ambitioner och måltavlor och olika grad av realism. Bergman är död, och oskicket att låtsas skildra Den Svenska Människan utan närmare bestämning – det vill säga att avbilda över- och medelklass som om endast dessa innehöll den Egentliga svenska människan – och underklassen som om den vore en exotisk minoritet – är just nu inte riktigt inne. KANSKE ÄR DET de senaste decenniernas systematiska avveckling av välfärdsstaten, befolkningens större andel av invandrare och den ökade genusmedvetenheten som har gett nya filmskapare nya impulser. Inslaget av kvinnliga regissörer och av första eller andra generationens invandrare är nu påtagligt bland filmregissörerna i Sverige och internationellt. Tidigare har vi sett denna tendens till social kritik, ofta med feministisk knorr, i filmer av kvinnliga

fib 40

regissörer och med kvinnliga huvudpersoner – till exempel Svinalängorna, men även internationellt, till exempel i de amerikanska Winter’s Bone och Precious. Ett ovanligt hoppfullt exempel är Gabriela Pichler (f 1980 i Örkelljunga), vars familj invandrat från före detta Jugoslavien. Hon fick för ett par år sedan en kortfilmsguldbagge för sitt examensarbete från Filmhögskolan Skrapsår, som handlade om ett gäng ungdomar på ett nedlagt industriområde. Nu har hon gjort sin långsfilmsdebut med Äta, sova, dö, som utspelas i en krisande industriort på Skånes landbygd och den har redan festivalprisats internationellt. SJÄLV HAR HON , i egenskap av 80-talist,

aldrig gått i något demonstrationståg. När hon började med den aktuella filmen noterade hon ändå att folk på hemorten var förvånansvärt passiva, nästan apatiska, när företagen där de lagt ner sin energi under decennier lades ner och de ställdes på bar backe och blev ”föremål för åtgärder”. Hon ansåg att hon ville göra något åt denna inställning och på film skildra den klass som hon ändå solidariserade sig med – men utan den sedvanliga mixen av droger, kriminalitet och rasism som ofta anses känneteckna dem som av kapitalet gjorts

utanförstående eller endast i begränsad utsträckning ”anställningsbara”, därmed understrykande ”arbetslinjens” i grunden humana syften. Hon hämtar mycket direkt från sin egen familjs erfarenheter och från sin hemort. Endast undantagsvis använder hon sig av professionella aktörer. Man brukar redan jämföra Pichler med de förträffliga filmbröderna Dardenne. Dessa skildrar arbetarklassen i Belgien, en del av EU som hunnit ännu

Foto: Zoltan Sari

Raša, huvudpersonen i Äta, sova, dö, sliter hårt i en förpackningsfabrik, som plötsligt skär ner kraftigt.

längre i utförsbacken än norra Skåne. Detta gäller inte minst i Rosetta, där titelrollen brukar jämföras med den färgstarka huvudpersonen Raša i Äta, sova, dö. GEMENSAMT FÖR Raša, Rosetta och för flickan Ree i Winter’s Bone är att de lever i ruinerna av, eller i utkanten av ett industriland där många föräldrar för länge sedan har gett upp, försvunnit bort antingen genom missbruk, sjuk-

dom eller utflyttning, vilket inneburit att flickorna har måst bli sina föräldrars målsmän. Raša är omkring 20 och lever med och försörjer sin utslitne, snälle far. Hon jobbar ambitiöst och hårt i en förpackningsindustri, vars övervägande invandrade arbetarkollektiv plötsligt varslas om stora nedskärningar. Raša är, liksom merparten av sina avskedade kollegor, dåligt rustad för att förstå och åtgärda situationen. Att ifrågasätta företagets beslut om nedskär-

ningar, eller ställa krav på arbetsgivaren vore för henne – liksom uppenbarligen för hennes fackombudsmän – lika utopistiskt som att ifrågasätta väderleken. För henne gäller det först och främst familjen, det vill säga henne och hennes stackars far. Hon har ju alltid arbetat hårdare än de flesta? Den kvinnliga chefen försäkrade att situationen gjorde minst lika ont för henne som för dem hon avskedar, ty hennes vänliga ord kostade inget och lovade inget. Raša fib 41

Foto: Johan Lundborg

FILM

Äta, sova, dö visar upp förtrycket av arbetarklassen, men också dess storhet.

misstar dem som ett tecken på äkta medmänsklighet och som om det fanns möjlighet att påverka chefen genom att tala om att det fanns andra namngivna arbetare att avskeda, som minsann inte arbetade lika flitigt. Det var bara för chefen att tacka för tipset. DET SOM HÖJER Pichlers film över de

tre som jag ovan har nämnt är dels den sammansatta och suveränt gestaltade huvudpersonen, dels klarheten när hennes fiender utpekas – utan att huvudpersonen identifierar dem. I Svinalängorna och i Rosetta är fienden huvudsakligen missbruket och familjens otillräcklighet. I Winter´s Bone är den maffian och manschauvinismen i subkulturen där hjältinnan lever. I Äta, sova... är fienden den alltmer konstant krisande kapitalismens våldförande på ett arbetarkollektiv, som gjorts försvarslöst genom decenniers medvetet försummad politisk skolning – där huvudpersonen är slutprodukten och det senaste offret. Det är hemskt att följa hur den i de flesta avseenden högst livsdugliga och kloka Raša blir bortkollrad av företaget, av samhällets kosmetiska så kallade åtgärder för att göra henne ”anställningsbar” – och genom egna missgrepp. Lika ruggigt som att i rusningstrafik sitta bredvid en talangfull men ännu gravt inkompetent bilförare i Malmö centrum. fib 42

… fienden (är) den alltmer konstant krisande kapitalismens våldförande på ett arbetarkollektiv ….

Något förvånande uppger Pichler som sin inspiration, vid sidan av bröderna Dardenne, de svarta humoristerna Roy Andersson och den yngre Miloš Forman (En blondins kärleksaffär, Det brinner min sköna) den hongkongkinesiske regissören Wong Kar-Wai (In the Mood for Love) som sina främsta före-dömen. Detta oavsett får Raša mig att tänka på en annan kines – Lu Xuns Ah Q, den ständigt opportunistiske losern i en ond värld. Ah Q:s delvis ogrundade tro på sig själv hjälper honom att gå vidare i livet – tills det inte längre gick. Ah Q förkroppsligar med alla sina brister, likt Raša, en hel samhällsklass elände och det förtryck som den utsätts för, men också och framför allt dess storhet. KANSKE HAR DET funnit tider, då den

svenska arbetarklassen var, och agerade, som en ”klass för sig”. Så är just nu i regel tyvärr inte fallet. Men i sitt porträtt av Raša och hennes sympatiska och oftast solidariska klassbröder av

skilda nationaliteter på den lilla skånska industriorten förmår denna film att visa oss, och kanske rentav dem själva, att de fortfarande är en ”klass i sig”. Det kan vara lärorikt att se Äta, sova, dö. parallellt med Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentärfilm om Olof Palmes liv, med den passande titeln Palme. Hur som helst bör var och en, i synnerhet den som är född efter 1970, också se Palmefilmen, som i många avseenden ger en bild av vårt samhälle under skördetiden på 1960 och -70-talet, innan någon på allvar började riva bygget. LINDSTRÖM-NYCANDER HÄVDAR att de

inte driver någon ”tes” utan tror sig bara ge ”ett porträtt av en människa och hans tid”. Sådant måste man ta med en extra nypa salt. Att värdera en politisk ledare låter sig knappast göras med mindre än att man beskriver och värderar hans läge (till exempel TVÅ konkurrerande supermakter) och hans motståndare inom och utanför partiet. Att beskriva en historisk tid innebär automatiskt att man ger en bakgrund till värderingen också av följande skede – det vill säga det vi och Raša just nu tvingas genomleva. Filmen missar i dessa avseenden. Att SAP för första gången på 44 år förlorade makten under hans egid som partiordförande och statsminister antydes i filmen bero på kvardröjande socialistiska sentiment i rörelsen. Det säger oemotsagt filmens främsta kronvittne, Kjell Olof Feldt, det vill säga en av de främsta arkitekterna bakom den SAP-linje som från och med åttiotalet utgör det sista (?) steget i partiets flykt från positionen som ett reformiskt, principiellt antirevolutionärt arbetarparti in i dess roll som, i bästa fall, borgerlighetens vänsternyliberala flygel. ”Min politiska ideologi är att leva så anständigt som möjligt” säger Palme i filmen. Pichlers aktuella film – och hans egen verksamhet som kanonförsäljare åt Bofors – visar varför anständighet är så svår i ett oanständigt system. ■ ■

HENRIK LANGE FÖDD 1972 Utbildning: så gott som självlärd. Har gjort över tio egna seriealbum. De senaste är 80 romaner för dig som har bråttom, Den sämsta får du gratis, Pappa för dig som har bråttom och Strindberg för dig som har bråttom (Kartago förlag). Har gjort serier och illustrationer till Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Kamratposten med flera, plus flera barnböcker.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Hobby: Kantarellplockning. fib 43

fib 43

Skriftställning. Det finns ingen motsättning mellan journalistisk förmåga att blottlägga verklighetens konflikter och att vara kommunist. Det är också fullt möjligt att överleva som skriftställare mot strömmen i Sverige – om man är villig att arbeta hårt.

EN GRUNDFRÅGA

TEXT jan myrdal

olket i Bild/Kulturfront har såväl i tidningen som på sin nätsida skrivit om att den svenskcolombianske journalisten Joaquin Pérez Becerra sedan i april i år sitter fängslad i Colombia för sitt journalistiska arbete på nyhetsbyrån Anncol i Sverige. I princip har Becerras kolleger i Sverige tigit om detta och smitit från en förväntad solidaritet. Detta vill jag diskutera både i princip och för att medvetandegöra dem bland oss som verkar och vill fortsätta att verka i offentligheten utanför och trots det rådande ”tänket”. Alltså de härskandes – ”överklassen” som vi efter Quiding och Strindberg säger på svenska språket – makt över tankelagar och officiell sanning. JAG GÖR DET i FiB/K just för att inom en

solfjäderbred enhet på parollernas grund är vi här medvetet olika. Märk att när Rune Lanestrand och jag diskuterade i radiohusets korridor mer än för fyrtioett år sedan just som den kommande organisationen och tidningen första gången presenterats i etern var det om detta vi kunde enas. Han var FNL-are och centerpartist (vilket politiskt ställde honom till vänster om dåtida USA-tjänande arbetar-

fib 44

Allmänt kan sägas att just marxism är ett utmärkt verktyg för att se och därmed kunna skildra sociala och politiska fenomen. Det är lätt att visa. rörelseidkare och betongsocialdemokrater) jag var partilös kommunist. Varför har då de flesta så kallade kolleger bland dem som arbetar åt medierna (tidningar, tidskrifter, förlag, radio och television) tigit om Becerra? Det är inte bara för att han inte är pursvensk; många bland de tigande är inte heller de renrasiga svenskar – om det vore det det gällde. TILL EN DEL är det rädsla om försörj-

ningen. Så har det varit bland oss så länge jag kan minnas och så var det hela artonhundratalet och nittonhundratalet igenom. Ja, tvetydigheten skiner genom ordens glipor hos Johan Nybom 1848 när Europa var i uppror: ”Stå stark du ljusets riddarvakt/ kring dina fosterländska fanor/och drag åstad med sångens glada makt.” Fast också Sverige har hela tiden haft skribenter av annat slag, sådana som

röjt och gjort nytta. Det var ju för att utveckla den traditionen vi grundade just Folket i Bild/Kulturfront. Men för att lyckas gå vidare måste vi nu också ta itu med – göra upp med – nu alltmer rådande officiella sanningar om ”journalistik”. PÅ MORGONNYHETERNA i radio i dag

den tolfte oktober lyssnar jag till hur ordföranden för Reportrar utan gränser uttalar sig om fallet Beccarra. Hon heter Lotta Schüllerqvist och har varit anställd på Dagens Nyheter fyrtio år. Beccara kan enligt henne inte försvaras av Reportrar utan gränser när han fängslas för åsiktsbrott. Det har organisationen kommit fram till då Beccara inte kan betraktas som journalist. Han har offentligen förklarat sig revolutionär. Den som så önskar kan gå in på Sveriges Radios hemsida och lyssna på henne i morgonekot 121012. Lotta Schüller-

FiB/K har vid flera tillfällen uppmärksammat Joaquin Pérez Becerras fängslande.

qvist återkommer gång på gång till detta att Beccara säger sig vara ”revolutionär” och att det gör att han icke kan försvaras av ”Reportrar utan gränser”. Det är som att lyssna på en företrädare för Sveriges Radio/TV! HÄR FINNS TRE frågor att reda ut.

Den ena är om det finns någon objektiv motsättning mellan förmågan att journalistiskt korrekt skildra verkliga politiska/sociala konflikter och att vara revolutionär eller för att använda ett skambelagt ord: kommunist. Allmänt kan sägas att just marxism är ett utmärkt verktyg för att se och därmed kunna skildra sociala och politiska fenomen. Det är lätt att visa. Till de mest insiktsfulla och balanserade europeiska politiska reportagen om Krimkriget på artonhundrafemtiotalet hör det Karl Marx och Friedrich Engels publicerade som utrikeskorrespondenter för New York Tribune och Neuen Oder-Zeitung. De var bevisligen ”revolutionärer”. Motsvarande gäller de svåröverträffade reportage från olika länder Egon Erwin Kisch skrev under förra seklet. Han var kommunist. Partimedlem. Det är ingen svårighet att fullständiga

katalogen. Den Schüllerqvistska motsättningen är falsk. Men den är en nu dominerande skråföreställning, ”Journalism as such”, tänket att journalisten har ett eget och överpolitiskt socialt uppdrag. Det är ideologi. En tjänande och samhällsbevarande vanföreställning som definierar ”journalist” till samhällsbevarare. Denna ideologiska konstruktion bör kritiskt avslöjas och därmed omintetgöras. (Praktiskt bidrar här bloggandet och nätskrivandet. När till exempel officiella skråjournalister tiger mot betalning om Indien fylls nätet av verkliga reportage.) Den tredje frågan är av annat slag. Den vilken, liksom Becerra, ”avslöjar” sin åsikt och tillhörighet kan råka praktiskt illa ut; bli stängd. Det vet vi alla. Visst kan man lämna organisationer och/eller lite halvoffentligt avsvära sig sina uppfattningar. Men det är i längden inte nyttigt för karaktären och skrivandet. HUR GÖRA? Jag tror det finns vissa principer. Det Sverige jag levat och verkat i sedan jag för nu sextio år sedan kom fram till vissa sociala och politiska uppfattningar har inte varit ett ockupe-

rat land (som Frankrike eller Norge och de andra under fyrtiotalets krig) och inte ens under de hårdaste tider har det varit en terroristisk diktatur av fascistiskt slag (Tyskland på Hitlertiden, Chile efter kuppen eller liknande). I sådana stater är det ofta nödvändigt att direkt ljuga och hur man då kan skriva i offentligheten vet jag inte. (Fallada sökte kompromissa sig fram och lyckades endast delvis. Fast tillslut – direkt efter naziregimens fall – publicerade han en stor roman om situationen; En mot alla.) Visst har det varit kämpigt ibland. Länge var jag känd som Sveriges mest refuserade. Det dröjde ända till 1954 innan jag lyckades få ett bokmanus, Hemkomst, antaget. ( När Staffan Andræ publicerade ett kapitel i All världens berättare 1952 fick han skarp kritik av ägarna Bonniers; jag var ju känd som förespråkare för Stockholmsappellen.) Mina uppfattningar framgick av vad jag skrev. Ibland dundrades det mot mig i den officiella pressen (som under Festivalarbetet 1951 och 1953). Jag undvek att ljuga (ty det straffar sig) men jag skyltade heller inte med organisationstillhörighet när det inte var nödvändigt. SÅ HAR DET FORTGÅTT. Ibland har jag varit stängd här och där som när Olof Lagercrantz 1975 förklarade för mig att redaktionens motvilja mot mina åsikter gjorde det omöjligt för honom att knyta mig till Dagens Nyheter eller när statens åsiktsministerium Levande historia larmade . Men så har det kommit en öppning och varit möjligt att göra utställning med Gun Kessle på Nationalmuseum, ge ut Balzac på Norstedts, resa till Mexiko för Bra Böcker. Det är alltså möjligt att arbeta i Sverige även om man inte följer tänket. Vilket skulle bevisas. Fast ibland krävs det lite extra ansträngning. Detta bör man på vår kant komma ihåg. Just därför är det viktigt att uppmana till att visa solidaritet med Joaquin Pérez Becerra. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Vägvisare genom irrgångar ”Ehuru döden drabbar alla människor utan undantag, kan den väga tyngre än Taiberget eller lättare än ett fjun.” Detta citat av en antik kinesisk författare använder Mao Zedong i ett tal 1944 för att hedra minnet av en omkommen soldat. Talet, med rubriken ”Tjäna folket”, var läsning i de studiecirklar som anordnades runtom i Sverige vid 1970-talets början. Också en annan Maotext som användes på samma sätt, ”Till minnet av Norman Bethune”, är en nekrolog.

ad beror det på att runan, den äldsta litterära genren som är skriftligt belagd här i Norden, ansågs vara en lämplig ingång till studiet av det som då kallades marxismen-leninismen Mao Tse Tungs tänkande? En del av förklaringen, tror jag, är att det samhälleliga ställningstagandet är av existentiell natur, något som framträder tydligt, när en människa dött och de som lever efter kan summera vad den avlidne har stått för och uträttat. Men på den tiden var åtminstone jag för ung för att förstå detta. I MIN FÖRRA krönika (FiB/K 2012-10)

skrev jag om Anders R. Olssons essä Vem är storebror? Myten om integriteten. Detta blev tyvärr den sista text som Anders R. publicerade. Den 22 september avled han efter många års kamp mot sjukdom. Som Anders Björnsson har berättat i sina minnesord i förra numret av FiB/K, var Anders R. journalist och författare. Han grundade föreningen ”Grävande journalister” och var dess första kanslichef. I våras gav han ut den sjunde upplagan av sin bok Yttrandefrihet & tryckfrihet – handbok för journalister, ett verk som används som lärobok på journalistutbildningar och som handbok av

fib 46

yrkesverksamma journalister. Boken skiljer sig från det mesta av den litteratur som finns i advokatbyråns bibliotek. Juridikens irrgångar kan vara särskilt långa och slingrande inom det här rättsområdet. Väl hemmastadd i dessa ledsagar Anders R. läsaren. Avsikten med färden är inte i första hand att beskriva vägen och landskapet, som är det vanliga syftet med juridisk facklitteratur, där man gärna ägnar sär-

… vi får ha kvar vår TF. Till stor del är Anders R:s kunnighet … att tacka för resultatet. skild uppmärksamhet åt undanskymda avtagsvägar och tveksamma vägval. Nej, i Anders R:s sällskap rör man sig mot ett bestämt mål, att läsaren ska veta hur han kommer åt den information han behöver för en artikel eller ett reportage och även ska kunna bedöma om det går att publicera och publiceringens följder. Det här sättet att förmedla kunskap gör läsningen njutbar på ett sätt som man nästan aldrig annars erfar i juridisk facklitteratur. Anders R:s handbok

fortsätter man att läsa också efter att man fått svar på sin fråga. Andra böcker i genren läser man i så korta stycken som möjligt och är glad att kunna slå igen och ställa tillbaka på hyllan efter den litterära konsultationen. JAG KAN INTE komma på någon

annan bok inom den aktuella juridiska facklitteraturen som så lyckligt kombinerar stor noggrannhet med praktisk inriktning. Om det är en jurist som ska ”sänka” sig ner i det praktiska rättslivet och skriva för allmogen, förloras mycket av precisionen. Eller så är det någon praktiserande icke-jurist som tror sig känna till ett område. Sådana böcker läser man på egen risk. Under de senaste åren hade jag förmånen att samarbeta med Anders R. i ett nätverk av vänner till tryckfrihetsförordningen (TF). Vi gav ut en antologi, lyckades få in en artikel på DN debatt, samlade namn under upprop och ordnade offentliga möten. Dessemellan träffades vi och diskuterade vad som var på gång inom de statliga utredningarna. Det var ett roligt och framgångsrikt arbete; vi får ha kvar vår TF. Till stor del är Anders R:s kunnighet, hans klara omdöme och hans händighet med kontakter och språk att tacka för resultatet.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. FiB värvade prenumeranter i montern på Bokmässan

gen? r i förenin e d n ä h d a V w.fib.se msida ww e h a y n r å Se v

MEDARBETARE I DETTA NUMMER

Toomingas, Lama Abu-Iseifan,

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Niklas Berg, Camilla Lund-

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE

Eva Wernlid, Salamaah AbdulKarim, Hillevi Nagel, Mare

Maria Öhman, Peo Österholm, kvist, Stefan Ljung, Cathrine

Sandqvist, Gunnar Olofsson,

Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Lisa Forsberg,

Nathalie Sagborn, Lars-Gunnar

Folket i Bild/Kulturfront var som vanligt på plats under årets Bokmässa. Ewa Källström från Göteborg värvar nya prenumeranter med hjälp av Mimmi Sandberg, sekreterare i Föreningen Arbetarskrivare.

FOTO: EVA WERNLID

Liljestrand, Losita Garcia,

Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg,

Olof Rydström, Maria Lindberg, Dennis Zackrisson, Samuel Kazen Orrefur, Jan Myrdal,

www.fib.se

REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

Christer Lundgren, Agneta

ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Aronsson, Ulf Karlström, Stefan

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se

Isaksson, Henrik Lange, Inge-

PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Carin Åberg, Tzenko Stoyanov, Willans, Peter Curman, Charlie

Besök vår hemsida:

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Estby, Anders Norborg, Hans mar Folke, Hans Lindström

Månadens medarbetare MARIA LINDBERG Jag är frilansande journalist och fotograf som bor på den småländska landsbygden. Förutom det journalistiska gör jag även andra text- och fotojobb samt arbetar med hästkörning och kör bröllop, anordnar slädturer och dylikt. I mitt journalistiska arbete drivs jag av en vilja att berätta om människors liv, ge andra en röst och gärna öppna ögonen på någon läsare genom att berätta om ett annorlunda sätt att leva eller tänka. Orättvisor gör mig förbannad och jag belyser gärna det som är dåligt i samhället, men det är också viktigt att lyfta fram det som är bra. Jag är uppväxt med FiB, mina föräldrar har alltid prenumererat. För mig är tidningen en motvikt och komplement till annan media, den öppnar mina ögon och jag får en annan och vidare världsbild genom att läsa den. Det känns roligt att själv få bidra till innehållet!

Nästa nummer kommer 13 december. Prenumerera!

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2012. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48