FiB #11-2008

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 11 2008 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD

ÖDESTID FÖR FACKET SJUK LUFT ÖVER PALESTINA MORDET PÅ FOLKE BERNADOTTE

fibelva2008

På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfrontelva2008

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Botox Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

kurt junesjö

ödestid för facket 10

2008 och 2009 kommer att vara avgörande år för svenska arbetares rättigheter, mycket står på spel – i höst och under nästa år, menar Kurt Junesjö.

martin schibbye

lissabonstriden 12

Socialdemokaterna har bestämt sig för att villkorslöst säga ja till EU:s nya fördrag. Detta orsakar stor turbulens i de fackliga leden. FiB följer i sprickorna och söker svaren där allting började – på ett skolbygge i Vaxholm 2004.

jan myrdal

kina då & nu 23

Jan Myrdal skriver om Ann Hedéns avhandling Röd stjärna över Sverige.

Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen.

tulkarem 30

erik paulsson rönnbäck

Utsläppen från det israeliska industriområdet Nizzane Shalom gör invånarna i den palestinska staden Tulkarem sjuka. Men under de 50 dagar om året då ökenvindarna från Egypten får vinden att ändra riktning – in över Israel – håller fabrikerna stängt.

göran burén

mordet på greven 44

Den 17 september uppmärksammades 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. Journalisten Göran Burén har nya fakta om händelsen.

sverigebilden 4

dikten 29

lisa forsberg jorden runt 5

ann gerd simu novellen 36

johan kellman larsson aktuellt 6

hans isaksson filmrecension 20

leif zetterling dragkampen 8

recensioner sett/läst/hört 40

margareta zetterström krönika 25

ingemar folke juridik 46

debatt 26

hans lindström sista sidan

fibelva

FRAMTIDEN MED OBAMA

B

arak Obama blir USA: s näste president. Många förhoppningar knyts till den nya presidenten. Vi som kämpar mot USAimperialismen brukar säga att det inte spelar någon väsentlig roll vem som är president i USA. Han/hon måste ändå föra en storkapitalistisk – imperialistisk politik. Visserligen var Obama ända frän början emot Irakkriget och vill dra tillbaka de amerikanska styrkorna ur landet, men han vill istället sätta in fler soldater i Afghanistan och öka räderna in i Pakistan.

Obamas kampanj anknöt mycket medvetet till myten om ”the self made man” – den amerikanska drömmen. Hans kampanjstab säger att de brutit ny mark genom att locka flera miljoner bidragsgivare som gett små belopp. Obama försöker genom detta visa att han kommer att vara mindre beroende av de stora företagens pengar.

Intressant är att Obama som utrikespolitisk rådgivare har Zbigniew Brzezinski (president Carters säkerhetspolitiske rådgivare åren 1977 till 1981). Brzezinski har av omsorg om Förenta staternas globala intressen skarpt kritiserat USA:s

krig i Irak och han är bekymrad över USA:s avtagande inflytande i världen. För att USA inte helt ska tappa inflytande i Västasien föreslår han att de inte ska fortsätta med sitt ensidiga stöd till Israel, utan stödja upprättandet av en palestinsk stat (utan egen militär styrka).

Det som gör det svårt att veta vilken politik som i verkligheten kommer att föras av en vald president, är att det finns vissa saker som en presidentkandidat måste säga och andra som denne inte får säga. Förutom att han/hon måste framställa sig som troende kristen så får kandidaten för närvarande inte tveka när det gäller stödet till Israel.

Inte heller får kandidaten tala om en allmän skattehöjning. Aspiranten till presidentämbetet måste också utrycka sig så att dennes ”patriotism” inte kan ifrågasättas, det vill säga en president måste vara beredd att sätta in militära styrkor varhelst amerikanska intressen hotas.

Men i och med den djupa finanskrisen och ekonomins allt snabbare nedgång till en ekonomisk depression, har den politiska kartan delvis ritats om. Det verkar som att stora delar av den härskande klassen satsat på Obama för att de tror att han bättre än McCain kan dämpa den sociala oro som kommer i krisens spår. Troligtvis måste USA på grund av krisen, den dåliga krigslyckan, sina enorma krigsdrivna underskott i statens budget och i utrikeshandeln, göra omfattande reträtter för att rädda det amerikanska imperiet. Om Obama inte skulle visa sig motsvara överklassens krav har de en reserv i vicepresident Joe Biden, som bara befinner sig ett hjärtslag från presidentmakten…

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Medarbetare: Johan Kellman Larsson

Ålder: 25 år.

Sysselsättning: Frilansskribent och studentpolitisk samordnare på Södertörns Högskolas studentkår. n Du har sedan sommaren varit ansvarig för FiB-aktuellt sidorna, var hittar du citaten?

– Jag läser väldigt mycket svensk och utländsk press. När jag skummar olika politiska bloggar brukar jag ramla på citat som sticker ut också. Realclearpolitics.com är riktig citatmaskin. n Har du läst eller sett ngt på sista tiden som berört dig lite extra?

– Jag hörde någon företrädare för sverigedemokraterna prata om ”trygghet och tradition” i P1 för ett tag sedan. Sådant gör mig alltid spyfärdig. Även republikanernas ”Pro-gun, anti-gay”-kampanj har gått mig på nerverna den senaste tiden.

Foto: Privat.

n Vad gör du på fritiden?

– Bloggar om politik och populärkultur på www.baksidorna.blogspot.com. Annars drömmer jag en hel del om den USA-resa jag planerar att göra nästa år. n USA, vad ska du göra där?

– Jag ska hyra en skitig, bred jänkare i New York och sedan ta sikte på västkusten. Med så stor instrumentpanel att man kan lägga upp fötterna medan man röker en egenrullad cigarett med ena handen och rullar ett knogjärn med den andra. Jag har en hatkärlek till det där landet som måste utredas på plats.

Illustration: Carlos Latuff

fibsverige

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

USA:s försvarssekreterare Robert Gates har en ny strategi för att vinna kriget i Irak. Två miljarder dollar har avsatts för att över en treårsperiod ”engagera och inspirera” den irakiska befolkningen att stödja den amerikansktillsatta marionettregeringen. Försvarsdepartementet ska fördela anslagen över fyra privata kontraktörer, av vilka en är Lincoln Group, som tidigare på uppdrag av Pentagon betalat irakiska tidningar för att trycka artiklar författade av den amerikanska militären – förklädda till vanliga nyheter. Med tanke på att över en miljon irakier; muslimer och kristna, kurder, shia- och sunnimuslimer, nyligen demonstrerade sida vid sida utmed Baghdads gator, förenade i sitt motstånd mot den amerikanskledda ockupationen, med krav på ett fullständigt tillbakadragande, utan att baser, trupper eller legosoldater lämnas kvar på irakisk mark, kommer det nog att behövas mer än Fox News på arabiska för att vinna den irakiska befolkningens hjärtan.

En miljon irakier demonstrerade i Bagdad mot ockupationen.

>

Den Emmy-belönade dokumentärfilmaren Robert Richter beskrev nyligen i Bomber Pilot McCain: War Heroism or War Crimes? hur general Telford Taylor, en av de amerikanska chefsåklagarna under Nurnbergrättegångarna, hade sagt till Richter att han med stor stolthet även skulle ha lett ett åtal mot amerikanska

stridspiloter som tillfångatogs i Nordvietnam. Taylors skäl för detta var att de amerikanska stridspiloternas handlingar stridde mot Genèvekonventionen, vilken uttryckligen förbjuder ett urskillningslöst fällande av bomber som kan orsaka förlust av civila liv eller skada på civila objekt. John McCain har vid många tillfällen under pågående presidentvalskampanj påtalat sitt förflutna som stridspilot under Vietnamkriget. I en av sina självbiografier beskriver han utförligt hur han var ute i syfte att bomba ett kraftverk i en ”tättbefolkad del av Hanoi” då han blev nerskjuten.

John McCain i aktion.

I sin bok beskriver han utförligt hur han var ute i syfte att bomba ett kraftverk i en ”tättbefolkad del av Hanoi” då han blev nedskjuten.

>

I Förenade arabemiraten har en del av de arbetare som importerats från länder som Indien, Pakistan, Sri Lanka, Etiopien och Filippinerna börjat organisera sig fackligt, bland annat genom egenupprättade informella försäkringssystem, trots att detta förstås är förbjudet. I ett samhälle som är strikt segregerat, lever importerad okvalificerad arbetskraft under slavliknande förhållanden, och utan tillgång till sjukvård och grundläggande rättigheter, i getton utom synhåll för turister, och långt från konstgjorda sjöar, jättegallerior och kopior av franska slott.

I en artikel i sydafrikanska Mail and Guardian uppger en arbetsgivare att ”[arbetarna] är den billigaste handelsvaran här. Stål, cement, allt annat har blivit dyrare, men kostnaden för arbetare förblir detsamma”.

”[arbetarna] är den billigaste handelsvaran här, ”säger en arbetsgivare i Förenade arabemiraten.

> Londons dragspelsbussar kommer från och med januari nästa år att bära affischer med texten ”Det finns antagligen ingen Gud. Sluta nu oroa er och njut istället av livet.” Detta är Storbritanniens första ateistiska reklamkampanj. Den startades delvis som en motkampanj till de religiösa reklamkampanjer som så ofta synts längs bussarnas sidor, den senaste av vilka skyltade med länkar till hemsidor där det slogs fast att ”alla icke-kristna” skulle komma tvingas tillbringa ”all evighet i helvetets plågor”, åtföljt av en utförlig beskrivning av vad ”helvetets plågor” kan tänkas komma att innebära i form av lidande för de otrogna. Den ateistiska kampanjen har i skrivande stund lyckats samla mer än 15 gånger så mycket pengar som initiativtagarna British Humanist Society och Oxfordprofessorn Richard Dawkins hade räknat med. Dawkins har motiverat kampanjen med att ”religionen är van att få åka snålskjuts – automatiska skatteavdrag, oförtjänt respekt, rätten att inte förorättas, rätten att hjärntvätta barn. Kampanjen är tänkt att få folk att tänka till – för tänkande är bannlyst inom religionen”. Företrädare för lobbygruppen Christian Voice kommenterade kampanjen med att ”dragspelsbussar, liksom ateism, är en fara för allmänheten”.

fotograf: HILLEVI NAGEL: www.hillevinagel.se

”Det finns antagligen ingen Gud. Sluta nu oroa er och njut istället av livet,” är budskapet i Storbritanniens första ateistiska reklamkampanj.

fibkrönika Det är lätt att tappa modet i dessa dagar. Nyheter om bankkrascher, företagsnedläggningar och uppsägningar duggar tätt.

FÖRRÄDISK UNDERGÅNGSSTÄMNING I FINANSKRISENS SPÅR

K

Foto: Svante Svensson

margareta zetterström text carlos latuff illustration apitalismen visar sig precis så osäker som 1800- mirakelmedicin, en chockdoktrin skräddarsydd för 2000talsskäggen Marx & Co. på sin tid hävdade. talet med ännu mer skattesänkningar, avregleringar och Och medierna spär på oron genom att om och privatiseringar. Och återigen kommer vi då att få höra att om igen visa gamla svartvita foton från 1929, samhället självklart inte har råd med en välfungerande bilder av människor som trängs utanför bankerna eller offentlig sektor och ett socialt skyddsnät för de mest sällar sig till arbetslöshetskön, desperata och oroliga behövande. sedan de fått hela sin tillvaro krossad av den tidens stora kris. Tyske inrikesministern Wolfgang Schäuble påminde Vad är då lösningen? Jo, att vi medborgare tar demoockså nyligen, i tidskriften Der Spiegel, om vad som blev kratin på allvar och börjar göra vår stämma hörd – även resultatet den gången. ”Ända sedan tjugotalets ekonomellan valen. Som tiderna nu är måste vi helt enkelt gå miska världskris vet vi att ur en ekonomisk kris kan det samman och försvara vårt samhälles allra mest grunduppstå de mest förfärliga fenomen som riskerar att få läggande byggstenar: demokrati och rättsstat, medborhela samhällen på fall”. En ny fascism skulle säkert inte gerliga fri- och rättigheter, oberoende fackföreningar, se ut som den gamla. Men risken finns ändå, menar allmän välfärd och en statligt garanterad infrastruktur.

Schäuble, att dagens kris i värsta fall bereder väg för en Själv blev jag uppiggad, ja nästan hoppfull, när jag ny Hitler, demokratins kollaps och nya förödande krig. under en söndagspromenad i Paris nyligen fick se ett stort demonstrationståg komma mot mig på Boulevard Inte fullt så dyster var författaren Naomi Klein när hon Saint-Germain. Det var 80 000 människor, lärare mest i början av oktober, på Chicago-universitetet, talade på men även elever och föräldrar, som demonstrerade temat ”Wall Street-krisen borde bli för nyliberalismen till försvar av den offentliga sektorn och mot de stora vad Berlinmurens fall blev för kommunismen”. Klein, nerdragningar som regeringen planerar i utbildningssom i boken Chockdoktrinen riktat ett förödande slag sektorn. Nästa år kommer, om budgeten går igenom, 13 mot allt vad nyliberalism heter, menar ju att det trots 500 tjänster inom skolan att försvinna (och detta sedan allt finns ett alternativ till dagens ordning, ett alternativ man i fjol redan tagit bort 8 500 tjänster och i år 11 200). som stavas demokrati, medborgerligt inflytande över Demonstranterna kom från olika delar av landet och i samhällsekonomin och en stark stat som företräder alltåget syntes en rad olika fackföreningars märken och mänintresset. symboler. Banderoller och plakat påminde om att en bra Men vi är inte där än.

Nyliberalismen som, ytterst sett, skola är en investering i framtiden och citerade Abraham margareta zetterström är författare orsakat nuvarande kris är långtifrån död. Den härskande Lincolns tänkvärda ord till politikerna: ”Om ni tycker att och journalist. eliten har inget emot att skulderna nu överförs från det utbildning kostar för mycket gör då ett försök med okuncarlos latuff är privata till det offentliga och kommer säkert att hänvisa nighet!” Alltså: vad vi, vanliga medborgare, nu måste illustratör från brasilien se mer på : just till denna nya krissituation för att återigen propagegöra är att sluta deppa och i stället inse att krisen är en http://latuff2.devianra nyliberalism à la Milton Friedman som allenagörande påminnelse om behovet av politisk mobilisering! tart.com/gallery

fibaktuellt

fib 7

aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

»Kriget i Irak är den värsta katastrofen i amerikansk utrikespolitik någonsin, värre än Vietnamkriget,– och då inte i termer av förlorade liv, utan i termer av förlorat moraliskt anseende.«

300

madeleine albright, usa:s utrikesminister under president clinton, till dn

(19/10).

»Det är som det är. Det är risker och möjligheter i allt man gör.«

maths o sundqvists efter att ha spelat bort 1 miljard och knäckt investmentbanken carnegie.

»Eftersom Maria Rankka i sann nyliberal andra ignorerar en av de viktigaste faktorer som strukturerar kvinnors ekonomiska förhållanden, nämligen deras klasstillhörighet, blir texten också anmärkningsvärt intetsägande.« Athena Farrokhzad i aftonbladet (27/10) om ett av bidragen i den nya feministantologin f-ordet.

»De frågar sig om någon kommer att bry sig. Eller om det faktiskt är så att här ute kan de dö som Romario utan att samhället engagerar sig eller ens märker det.« en föreståndare på ungdomshuset reactor i husby om frustrationen hos kompisarna till den 23-årige man som den 18 oktober knivmördades vid e4:an i nordvästra stockholm. efter riccardo campogianis tragiska död i fjol sa många: det här får inte hända igen. var är du nu anton abele?

»Hur politiskt medvetna är aktivisterna på Kävlingevägen?« ann heberlein, doktor i etik och kulturskribent på sydsvenska dagbladet, ifrågasätter i en artikel i sydsvenskan (21/10) ungdomarna som ockuperat ett övergivet hus i lund (en aktion framprovocerad av en borgerlig politik som gjort det sociala byggandet till ett blekt minne). tydligen måste man ha minst 300 högskolepoäng för att demonstrera, protestera eller ockupera nuförtiden. annars kan man väl rimligtvis inte veta vad man talar om. eller?

procent har försäljningen av det första bandet av Kapitalet ökat med i Tyskland som en följd av den pågående finansiella krisen.

Uppbygglig betraktelse

En dag bland kvällspressens rubriksättare och nyhetsmakare kan bjuda på följande uppbyggliga betraktelser. ”Världens fetaste är nu gängad” (Aftonbladet – om en man som väger 326 kilo och nyligen gift sig). ”Ät rester – och gå ner i vikt” (Expressen). ”14-årig skolflicka fast i dansk sexsekt” (Expressen). ”Fisar är bra för hjärtat” (Aftonbadet). ”Hur lyckades du själv snärja din kille?”

(Aftonbladet). ”Gravida kändisarnas konstiga matvanor” (Expressen). ”Har du någon gång varit naken så är du körd” (Expressen, ett vist råd leverat av Josephine Bornebusch).

Slutsats? Finns det en sensmoral gömd här? I Nyheter24 återfinns samma dag följande rubrik: ”Ingen vill läsa Aftonbladet eller Expressen. Upplagorna fortsätter rasa.”

CRISTER ENANDER

fibsatirarkivet

DRAGKAMP AV LEIF ZETTERLING

I dag, den 13 november är det 14 år sedan Sverige röstade ja till EU. Vi publicerar därför Leif Zetterlings bild Dragkamp från folkomröstningsåret 1994. En del personer är kvar i den politiska hetluften, andra har fallit ifrån. Bilden är en av många i nyutkomna boken Tid & Otid (Bokförlaget Arena) med illustrationer av Leif Zetterling och texter av Anders Ehnmark. I nästa nummer av Folket i Bild intervjuas Leif Zetterling.

fib 9

fibkrönika

ÖdesTID för facket

2008 och 2009 kommer att vara avgörande år för svenska arbetares rättigheter, mycket står på spel – i höst och under nästa år, anser Kurt Junesjö.

O

kurt junesjö text robert nyberg illustration

återkalleliga försämringar i grundläggan­ de fackliga rättigheter har inträffat eller kommer, om inget händer, att genomföras.

En glädjande sak är att gräsrötterna inom fackföreningsrörelsen i opposition mot den centrala fackliga byråkratin och socialdemokratins ledning på allvar höjt rösten. Om de lyckas är dock en öppen fråga.

De centrala fackliga och politiska apparaterna är både effektiva och välsmorda. Processen mot försämringar sker dessutom utan medlemsinsyn. Avtalsförslagen i huvudförhandlingarna som växlas mellan parterna bevakas som militära hemligheter så inget läcker ut. Även de fackförbund som direkt drabbas är förvånans­ värt följsamma. Att fackmedlemmarna inte informeras är allvarligt, eftersom de hotande eller redan realise­ rade försämringarna är så ingripande att något mot­ svarande inte skett i svensk arbetsrätt under mer än hundra år av organiserad facklig verksamhet.

Försämringarna är fyra fackliga ödesfrågor: 1. Vaxholmsdomen mellan företaget Laval och Bygg­ nadsarbetareförbundet i EG-domstolen. Domen inne­ bär att den svenska strejkrätten inskränks på ett sätt som saknar varje motstycke utan demokratiska beslut i någon av väljare påverkbar församling.

2. Lissabonfördraget, en ny grundlag för EU som till stor del bärs upp av rent kommersiella värderingar,

»Den gräsrotskampanj som kommit i gång mot alla dessa försämringar bra och i rätt tid. Men om den ska lyckas måste det nog till avsevärt mycket mer kraft, mod och beslutsamhet. För det brinner redan i knutarna.«

innebär att Sverige i viktiga frågor även formellt över­ lämnar rätten att stifta lagar från riksdagen till EU:s organ.

3. Stråthutredningen, döpt efter utredningsmannen, generaldirektören för Medlingsinstitutet, Claes Stråth.

En offentlig utredning som ska utreda och nödtorftigt försöka inordna inskränkningarna i kollektivavtalens giltighet och strejkrätten efter Vaxholmdomen.

4. Förhandlingar om ett nytt huvudavtal mellan LO/ PTK och Svenskt Näringsliv.

Dessa fyra frågor är intimt sammanflätande. Det har gräsrötterna insett och förmått några partidistrikt, LO-distrikt och fackavdelningar att ta uttalanden om huvudavtalet. I andra uttalanden kräver man att Lissabonfördraget inte får godkännas av riksdagen förrän strejkrätten garanterats eller i vart fall inte för­ rän Stråthutredningen fixat ett förslag som skyddar strejkrätten så att utländska företag minst kan tvingas ge villkor enligt svenska kollektivavtal. Det har till och med förekommit manifestationer på förbundsnivå med kongressbeslut som visar att man misstror huvud­ avtalsförhandlarna.

Det gick så långt att ett antal riksdagsmän krävde att socialdemokraterna skulle stoppa ett svenskt ja till EU:s Lissabonfördrag i väntan på att Stråthutredningen klargjorde om Sverige kunde behål­ la svenska kollektivavtal för utländska företag som arbetar i Sverige.

Trots protesterna i de fackliga och politiska leden lade sig socialdemokraterna platt och Mona Sahlin förkla­ rade den 3 oktober 2008 att partiet skulle rösta ja till Lissabonfördraget oavsett när Stråthutredningen kom.

Det blev en klarsignal till utredningen. Tidigare hade man delat ut ganska arbetstagarvänliga förslag till lag­ stiftning, sannolikt av rädsla för den starka gräsrotso­

fib 11

pinionen. Nu vände man på klacken och skärpte tonen ordentligt mot facket. Några exempel: n Bort med det svenska nattarbetsförbudet mot de utländska företagen. Utredningen anser, ganska obefo­ gat, att nattarbetsförbud mot utländska företag strider mot EG-rätten. Där ryker i så fall en av det socialdemo­ kratiska partiets paradfrågor. Kravet på nattarbetsför­ bud fanns med redan när partiet bildades 1889. n Svenska fack får bara kräva kollektivavtalens mini­ minilönenivåer mot EU-företag. n Omfattande strejkförbud när facket försöker få till stånd branschavtal mot utländska företag.

Hur går det då med det viktiga huvudavtalet? Jo här är ett litet axplock på försämringar i gällande rätt i LO/ PTK:s första förslag till nytt huvudavtal som lämnades till arbetsgivarna i månadsskiftet oktober–november 2008: n Avtalade begränsningar i rätten att kräva löne­ höjningar som överskrider vad den konkurrensutsatta sektorn, i klartext verkstadsindustrin, klarar av. n Tvångsmedlare om avtal inte träffats innan avtalet

löper ut. n Tvångsmedlarna får kräva att facket skjuter på varslade stridsåtgärder. n Förbud mot nya avtalskrav efter det att förhand­ lingarna inletts. n En huvudavtalsnämnd som bland annat ska avgöra om varslad stridsåtgärd strider mot god sed, i praktiken ett så kallat proportionalitetsförbud.

I Svenskt Näringslivs kravlista finns bland mycket annat med: n Att strejkrätten begränsas, bland annat ska sym­ patiåtgärder förbjudas. n Att turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist ska bort.

Det är bara att konstatera att om inget görs kommer resultatet av dessa verksamheter att bli mycket arbets­ givarvänligt. Därför är den gräsrotskampanj som kom­ mit i gång mot alla dessa försämringar bra och i rätt tid. Men om den ska lyckas måste det nog till avsevärt mycket mer kraft, mod och beslutsamhet. För det brin­ ner redan i knutarna.

kurt junesjö är före detta förbundsjurist på lo-tco rättsskydd: www.kurt.nu robert nyberg är illustratör.

fibsverige

35:-

n e m m i t i

14

i ti

Striden om kollektkollektiv

145:-

timmen

ivavtalen

fib 13

Socialdemokaterna har bestämt sig för att villkorslöst säga ja till EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget. Detta orsakar stor turbulens i de fackliga leden. FiB följer i sprickorna och söker svaren där allting började – på ett skolbygge i Vaxholm 2004.

D

martin schibbye text eva wernlid bild et var en vanlig dag på jobbet.

Johan Lindholm kontrollerade kollektivavtal på arbetsplatser för byggnadsfacket i Stockholm. På ett skolbygge i Vaxholm stötte facket sommaren 2004 på ett lettiskt bolag, Laval un Partneris, som saknade avtal och betalade de anställda 35 kronor i timmen. Förhandlingar ledde ingen vart och efter sex månader, den 2 november 2004 satte facket Laval i blockad.

Resten är nutidshistoria.

Men det finns två konkurrerande historieskrivningar.

Den enda är en berättelse om främlingsfientlighet och handlar om frustande ombudsmän i reflexvästar som skriker ”Go home” till de lettiska arbetarna, berättad på Riksteaterns scen och i långa DN-artiklar.

Den andra handlar om att ett fackförbund som kräver att ett svenskt kollektivavtal ska gälla på skolbygget.

Lavalärendet som det kom att kallas adopterades av Svenskt Näringsliv, som trots att det inte gällde en av deras medlemsorganisationer, gav ekonomiska garantier för advokatkostnaderna och såg till att konflikten skickades ned till EGdomstolen för ett avgörande. Hade Byggnads rätt att blockera ett utländskt företag eller stred det mot EU:s regler om fri rörlighet för tjänster?

Skolbygget var på väg att bli ett symbolprojekt.

Dom skulle falla i december 2007.

På Byggettans kontor i Solna stod champagnen på kylning.

>

fibsverige

>

156 mil från Vaxholm och styrkeförhållandena på den svenska arbetsmarknaden skulle konflikten avgöras. Golvet i EG-domstolen med körsbärspanel klädda rättssal i Luxemburg, Salle Bleu, är täckt av en grå heltäckningsmatta. Salen saknar både dagsljusinsläpp och offentlig insyn.

Domstolen är vid en första anblick en juridisk arena. Men striderna de dömer är i högsta grad politiska.

Successivt har domstolen genom rättsfall efter rättsfall vuxit sig mäktigare och mäktigare. Inte en enda gång i domstolens historia har Europas ledare begränsat dess makt. Tvärtom.

I varje nytt fördrag har regeringarna ökat domstolens juridiska territorium. Det har inneburit att fler och fler politiska beslut

som inte varit möjliga att fatta i folkvalda parlament, möjliggjorts.

Domarna dömer.

Och nu det blev torsk så det bara visslade om det.

Den 18 december 2007 slog EG-domstolens fast att Byggnads stridsåtgärder var olagliga – de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad.

Domen slog ned mitt i den svenska modellen. Facket hann knappt hämta andan innan det blev tydligt att EG-domstolen höll på att skjuta in sig, och nu gick det snabbt: Viking, Ruffert och Luxemburg blev

»Under åren har det blivit mycket detaljer och fakta, det är så mycket av man knappt orkar prata om det, men jag har nu landat i att det viktiga är löftena inför folkomröstningen 1994.« namn på nya domar som för den europeiska fackföreningsrörelsen i dag klingar lika allvarsamt som Stalingrad, Poltava och Dien Bien Phu – platser där historien vänder.

EG-domstolen slog gång på gång fast att det är oförenligt med EU:s lagar att det finns nationella regler som tvingar ett

gästande företag att anpassa sina löner till nationella kollektivavtal.

Situationen verkade ur ett fackligt perspektiv hopplös.

Hur skulle kollektivavtalen kunna försvaras mot en ansiktslös domstol i Luxemburg?

I dag, fyra år efter blockaden är Johan Lindholm ordförande för Byggettan i Stockholm. Han har med stigande oro följt Vaxholms­konfliktens utveckling.

– Genom Lavaldomen upplever vi ett av de allvarligaste hoten mot fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet, säger Johan Lindholm.

Lavals advokater har nyligen krävt 2,8 miljoner i skadestånd och osäkerheten om vad som behöver ändras i svensk lagstiftning framöver är stor och konflikten är fortfarande olöst.

– Under åren har det blivit mycket detaljer och fakta. Det är så mycket att man knappt orkar prata om det, men jag har nu landat i att det viktiga är löftena inför folkomröstningen om EU 1994. Vi blev lovade att kollektivavtalen skulle gälla. Jag är rädd för vad som sker om det här barkar hän och vi blir överkörda, vem kommer då få stå till svars?

Tittar man på vad LO sa inför folkomröstningen 1994 kan man förstå Johan Lindholms oro. I ett uttalande förkunnade LO:s styrelse efter att medlemskapsförhandlingarna avslutats: ”EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”

Att de fackliga organisationerna gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan.

Den 13 november är det 14 år sedan folkomröstningen om EU. En vecka senare, den 20 november, ska riksdagen säga ja eller nej till vad som förr kallades Nicefördraget och som efter att folken i Frankrike och Nederländerna röstat nej, går under namnet Lissabonfördraget.

En historiskt unik situation.

Johan Lindholm med flera tog i våras tillfället i akt och krävde inför sommarens LO-kongress att LO skulle verka för att riksdagen skjuter på godkännandet av Lissabonfördraget tills det klarlagts att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt kan bestå.

EG-domstolens rättssal i Luxemburg. Här 156 mil från Vaxholm avgjordes Lavalmålet.

fib 15

Eftersom det är en grundlagsändring krävs tre fjärdedelars majoritet i riksdagen för att fördraget ska godkännas.

Socialdemokraterna kan med sina 130 ledamöter på egen hand tvinga regeringen att begära och få ett juridiskt bindande undantag.

– Att inte ställa detta krav vore ett svek mot svenska löntagare, sa Johan Lindholm inför LO:s kongress.

En utredning, (Stråthutredningen döpt efter utredare Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet), är också tillsatt av regeringen för att svara på frågan om vad Lavaldomen innebär för Sverige och ska komma med ett besked den 15 december.

Tanken var att om LO pressar social­ demokratin att sätta upp garantier för kollektivavtal och strejkrätt för att rösta ja till fördraget, skulle regeringen vara tvungen att förhandla om det med EU.

Johan LIndholm är ordförande för Byggettan i Stockholm och en av dem som tagit strid för garantier för kollektivavtalen.

Lördagen den 31 maj 2008 öppnades LOkongressen. På kongressens tredje dag, när det skulle handla om stategin för att motverka Lavaldomen framträdde motsättningarna i öppen dager.

Johan Lindholm från Byggnads krävde att LO skulle ställa villkor för att underteckna fördraget och invänta Stråthutredningen.

Kravet fick stöd från en rad talare från Byggnads, Transport och Grafikerna, men inte av LO:s styrelse. Enligt Erland Olausson, LO-styrelsens föredragande i frågan, skulle det vara ett ”jätteslag i luften” att villkora ratificeringen av Lissabonfördraget.

– Vi är totalt eniga om vad vi vill uppnå.

Vi vill se till att strejkrätten på EU-nivå inte underordnas utan överordnas den fria rörligheten. Vi är överens om att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Men en punkt skiljer oss åt – styrelsen vill inte driva ett nej till EU:s nya fördrag om Lavalfrågan inte löses, sa Erland Olauson.

Debatten rasade i två och en halv timme.

Styrkan i kravet på garantier för kollektivavtalen var så stark att Erland Olausson inte vågade låta frågan gå till en sluten votering, i stället föreslog han att motionen skulle hänskjutas till kongressens redaktionsutskott.

>

fibsverige

>

Någon timme senare, klockan 23.24, den 2 juni, skickades ett pressmeddelande ut med rubriken: Inget ja till Lissabonfördraget förrän Lavalutredningens uppdrag är slutfört.

En seger för de stridande fackförbunden.

En dryg vecka senare. Den 13 juni, skakadess EU av nyheten att Irland röstat nej till Lissabonfördraget.

Den andra berättelsen om Vaxholm blev aldrig teater – men den var framträdande i den irländska debatten inför landets folkomröstning. I det enda land där frågan riktades till folket blev svaret: nej (Om någon som brydde sig om vad 862 415 irländare tycker så vore det slutet för fördraget). EU:s fördrag ska antas med enhällighet.

Med Irlands nej och LO-kongressens beslut i bagaget reste s-riksdagsledamoten Morgan Johansson, den 2 oktober, upp till Stockholm från Skåne.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle hålla ett extrainsatt möte om ratificeringen av Lissabonfördraget.

Morgan Johansson har varit en varm vän av EU sedan SSU-tiden. Redan 1990, som 20-åring motionerade han till SSU:s kongress om att behovet av att Sverige gick med i EU för att som han säger ”stoppa en allt mer aggressiv kapitalism”. Sedan dess har mycket hänt. Han är fortfarande en varm EUvän, men anser att unionen i dag är annorlunda än den vi gick med i 1994.

– Den 18 december 2007, när Lavaldomen föll, förändrades spelplanen. Vi bjöd in EG-domstolen som med sitt beslut öppnade upp för lettiska kollektivavtal i Sverige, 35 kronor i timmen och bo på arbetsplatsen.

Under julhelgen läste han domen i sin helhet och bestämde sig.

– Om EG-domstolen går in för union busting måste vi sätta hårt mot hårt.

Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna medlemmen.

På riksdagsgruppens möte argumen-

”Om EG-domstolen går in för union busting måste vi sätta hårt mot hårt,” tycker Morgan Johansson. Utöver miljöoch vänsterpartiets 41 mandat krävs 47 röster för att fälla fördraget i Riksdagen. Morgan Johansson kommer att lägga ner sin röst.

fib 17

terade Morgan Johansson för en tredelad strategi.

– Vi kan inte medverka till att säga ja till Lissabonfördraget innan det är säkerställt att den svenska arbetsmarknadsmodellen kommer att överleva i EU. För det andra måste Stråthutredningen ”lösa frågan” och för det tredje måste den borgerliga regeringen binda sig vid lösningen.

Men försöken att övertyga majoriteten misslyckades. Efter debatten deklarerade han själv, Bo Bernhardsson, Claes-Göran Brandin och Leif Pagrotsky att de reserverade sig mot beslutet. Ett tiotal andra var av samma uppfattning men gick inte ut med sina namn.

– Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i tio år och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen, säger Morgan Johansson.

»Nyckeln ligger hos LO-ledningen, hade de sagt ”Stopp och belägg” hade vi aldrig hamnat här. Då hade riksdagsgruppen resonerat annorlunda.« morgan johansson, riksdagsledamot för socialdemokraterna.

Men beslutet att köra över LO-kongressen står fast. Mona Sahlin ska driva igenom Lissabonföredraget till varje pris och LO:s ordförande Wanja Lundby- Wedin är inne på samma linje.

Varför?

Varför vill inte Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin ta en strid om de svenska kollektivavtalen och villkora ett ja till Lissabonfördraget?

Varför kräver de inte bindande undantag när förhandlingsläget är urstarkt?

Det enkla svaret är att Mona Sahlin och Dagen efter, den 3 oktober, blev det Wanja Lundby-Wedin bestämt sig för att offentligjort att riksdagsgruppen kört över Lissabonfördraget är bra för löntagarna.

LO-kongressens beslut. Mona Sahlin säger Och de vet att om Sverige inte antar det till Sveriges Radio att skulle det sannolikt gå ”fördraget ska inte kidi graven – ”och därmed 2 november 2004 nappas. Det är bättre också löntagarnas framByggnads försätter Laval Un Partneris i blockad. än det gamla, och det flyttade positioner”. får ett ja från oss sociArgumentet går ut på 18 December 2007 aldemokrater”. att EU:s rättighetstadga, EG-domstolens dom kommer, som underInom loppet av en där bland annat strejkkänner Sveriges sätt att hantera utländsk arbetskraft i landet på en rad punkter. vecka öppnar Mona rätten finns inskriven, Sahlin även en andra flyttas ”från annexet till Februari 2008 Regeringen tillsätter en utredning front och bjuder in det primärrätten”. som ska föreslå hur EG-domstolens för LO-kollektivet måttMen innebär det en fördom ska hanteras, den så kallade Stråthutredningen. ligt populära miljöparbättring? tiet till en tolvårig alliDe som begriper, som Juni 2008 LO:s kongress vill invänta ans och stänger dörren domarna i EG-domstoStråthutredningen innan man säger ja till till vänsterpartiet. len, säger på juristprosa Lissabonfördraget.

Resultatet blir en att det inte innebär 13 juni facklig revolt. 16 av 18 ett smack: Blir det ett Irland röstar nej till Lissabonfördraget.

LO-förbund protesterar. nytt Vaxholm kommer 3 oktober Tyngden i protesterna domstolen att döma Blev det offentligjort att riksdagsgruppen kört över LO-kongressens beslut. tvingar in socialdemopå samma sätt igen kratin i en oorganiserat eftersom den redan til20 november Riksdagen röstar om Lissabonfördraget. reträtt och det tolvårilämpar motsvarande rätga samarbetet överletighetsskydd. Vår egen 15 december 2008 Stråthtredningen är klar. ver i knappt två dygn. kommissionär Margot

Wallström har också på en direkt fråga från vänsterpartiets Eva-Britt Svensson sagt att: ”Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.” Även LO-fackens egen advokat i Lavalmålet, Ulf Öberg, är av samma uppfattning och anser att fördraget inte tillför några nya rättigheter till löntagarna.

Wanja Lundby-Wedin har som ett resultat av kritiken argumenterat att det på sikt måste ske förändringar på fördragsnivå.

Men möjligheterna till det är små anser de fackliga kritikerna. Ingen i kommissionen vill ”öppna Pandoras ask” och omförhandla fördraget.

Men vilka argument hade kunnat få den socialdemokratiska riksdagsgruppen att ändra sig? Enligt Morgan Johansson finns det bara ett bra svar på den frågan.

– Nyckeln ligger hos LO-ledningen, hade de sagt ”Stopp och belägg” hade vi aldrig hamnat här. Då hade riksdagsgruppen resonerat annorlunda. Får vi besked om att LO-ledningen ändrar sig innan den 20 november så kan riksdagsgruppen ändra sig. Men chansen att det sker är minimal.

Beslutet att hasta fram ratificeringen och först säga ja och sedan utreda vad detta ja egentligen innebär, för rätten att vidta stridsåtgärder för att hindra lönedumpning, har slagit upp stora sprickor inom fackföreningsrörelsen under hösten. Men försvarsstriden för kollektivavtalen har också skapat nya allianser över förbundsgränserna. Bakom kravet på att vänta med beslutet finns nu inte bara byggförbunden och Transport, vars medlemmar i första ledet känt av låglönekonkurrensen. Nu finns även samtliga LO-förbunds avdel-

>

>

fibsverige

>

ningar i Stockholms län, Västra-Götaland, Värmland, LO-distriktet i Skåne samt det socialdemokratiska partiet i Skåne, som är Sveriges största partidistrikt med 13 000 medlemmar.

Stockholms läns LO-distrikt, med 180 000 medlemmar, gick så långt att de dagen innan s-riksdagsgruppens möte skickade ut ett pressmeddelande med något så ovanligt som ett politiskt hot: om inte riksdagsgruppen skjuter på beslutet blir det svårt att argumentera för en röst på s i Europaparlamentsvalet, skrev distriktets ordförande Maria Bosdotter.

– Jag tycker att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kunna lägga ned sina röster och avge en röstförklaring: vi är inte emot fördraget men behöver ett uppskov. Det skulle innebära att fördraget inte antas eftersom det krävs tre fjärdedelars majoritet i kammaren, säger Maria Bosdotter.

Hon anser också att den svenska modellen är hotad inte bara av Lavaldomen utan även av höjningarna i a-kasseavgifterna och den åtföljande medlemsflykten.

– Hela kollektivavtalsmodellen bygger på att vi är många, en majoritet bland de arbetande. Om vi inte är det så sitter vi där med lagstiftning istället för avtal. Det är en väldigt skicklig regering som hotar oss från alla möjliga håll, säger Maria Bosdotter.

Samtidigt som Svenskt Näringslivs jurister på Storgatan stridit för rätten till lönedumpning i EG-domstolens rättssal, har organisationsgraden inom fackföreningsrörelsen sjunkit. Mellan 2000 och 2006 minskade den med 0 till 1 procentenhet om året. 2007 var minskningen 4 procentenheter, från 77 till 73 procent.

Dessutom förlorade LO-förbunden 8 procent av sina medlemmar under 2007 och de fackliga a-kassorna så mycket som 10 procent av medlemmarna. Att det är resultatet av en medveten politik håller också Transports vice ordförande, Martin Viredius med om.

– Vill man vara konspiratoriskt lagd kan man fundera på om moderaterna resonerat så här: vi tar ingen strid om konflikträtten

Maria Bosdotter anser att den socialdemokratiska riksdagsgruppen bör avstår från att rösta den 20 november.

fib 19

eller kollektivavtalen, det sköter domstolarna, utan vi säger att vi älskar dem och så slår vi i stället mot organisationsgraden och a-kassan.

– Utan kollektivavtal blir vårt system ett paradis för social dumpning. Djungelns lag kommer att gälla, säger Martin Viredius och målar upp ett scenario där fackförbunden vid varje konflikt kommer släpas inför domstol, få böta och förnedras tills de knäcks.

– Vi måste komma ihåg att de amerikans­ ka fackföreningarna krossades i domstolarna. De var starka, men så kom en dom här och en dom där, och till slut vågade man inte längre ta strid, lägger han till.

Fyra år efter Vaxholmsblockaden, och med bara några veckor kvar till riksdagens beslut börjar det hetta till. Insändarsidorna fylls med rubriker som ”Fullfölj striden om kollektivavtalen” och ”(s) måste säga nej till fördraget”. Rapporter om stormiga möten avlöser varandra. Lavaldomen utmanar inte bara den svenska modellen utan också sammanhållningen inom arbetarrörelsen.

I LO-tidningen (nr 34) bemöter Wanja Lundby-Wedin kritiken och menar att ilskan i de fackliga leden ska riktas mot “dem som har den politiska makten i riksdagen.” Inte mot LO:s ledning.

Det är tydligt att LO-ledningens har övergivit Lissabonomröstningen som försvarslinje. Nu ska striden tas om innehållet i Stråthutredningen och frågan om ett nytt huvudavtal med Svenskt Näringsliv.

Tillbaka på Byggettans kontor i Solna är Johan Lindholm fast besluten om att försvarsstriden för kollektivavtalen ska tas vid Lissabonfördraget.

– Att ratificera Lissabonfördraget i dagsläget är som att gå in i en idrottsförening utan att läsa stadgarna, säger Johan Lindholm.

Han är irriterad över att den socialdemokratiska partigruppen och LO-ledningen inte har lyssnat och räds inte att sticka ut hakan och varna för konsekvenserna.

– Löntagarna i Sverige blev 1994 lovade att den svenska modellen skulle bevaras. Jag tror att banden mellan facket och partiet är

»Jag tycker att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kunna lägga ned sina röster och avge en röstförklaring: vi är inte emot fördraget men behöver ett uppskov.« maria bosdotter, ordförande i stockholms läns lo-distrikt.

viktigt och här fanns all chans i världen att samverka i en fråga som engagerat många – men när den ena parten hamnar så långt från verkligheten, blir det svårt.

I dag tror inte Johan Lindholm att det längre är möjligt att skjuta på ratificeringen – Jag har hela tiden trott att budskapet skulle gå fram. Att de skulle lyssna. Men inte nu längre. Vi är inte mot fördraget men vi är dumma om vi inte tar chansen att säkerställa garantier för kollektivavtalen nu när det gäller.

Johan Lindholm har varit en av dem som ”gasat” på i frågan om Lavaldomen som han själv uttrycker det. I tidningen Byggettan skriver han att socialdemokratins hantering av Lavalfallet i europaparlamentet skadat partiet och ”förutsättningarna för att vinna val”.

– På sikt blir agerandet en grogrund för röstskolk. Gör vi ingenting så går vi mot ett tråkigt nederlag i valet till Europaparlamentet 2009. Jag är en av de fackliga företrädarna som kommer att få stå till svars inför medlemmarna. De kommer fråga: varför stod ni inte upp? Vi kommer att förlora till sverigedemokraterna och junilistan. Konsekvenserna kommer inte att märkas dagen efter en ratificering, men på sikt blir det stora smällar för våra organisationer.

Om företag från EU:s låglöneländer släpps lös, utan lagstiftning som ger facket rätt att gå i konflikt för svenska kollektivavtal, är den svenska arbetsmarknadsmodellens öde beseglat, menar Johan Lindholm.

När lågkonjunkturen slår till är han också oroad över följderna om arbetsmarknaden delas in i ett a- och ett b-lag.

– I dag är folk förbannade som en reaktion på utvecklingen, många har åsikter om människor från andra länder och vi får lägga en massa kraft och tid på att förklara varför de här människorna är här. Att vi behöver arbetskraften, men att det finns företag som utnyttjar människorna. De är de verkliga bovarna, inte de som spikar och lägger golv. Jag vet inte om alla orkar se hela bilden, säger Johan Lindholm och lägger till att det därför är viktigt att visa på svenska och utländska företag som inte har i byggbranschen att göra.

– Senast i raden är ju bygget under Årstabron, 45 kronor i timmen, elva timmar om dagen, sex dagar i veckan. Det finns inte en svensk löntagare som kan ställa upp på de premisserna. De har inte ens ett rum att lägga sig i, de går in och sover på ett lastbilsflak och är glada över att få tvätta händerna i varmt vatten. När man ger den bilden till medlemmarna så går det upp för dem att kollektivavtal är hörnstenen i svensk arbetsmarknadspolitik. Och det är det vi försvarar.

martin schibbye är redaktör för fib/k och frilansjournalist. artikeln bygger på intervjuer gjorda under sista veckan i oktober samt läsning av bland annat så räddas den svenska modellen av gösta torstensson. lars-ivar juntti intervjuade maria bosdotter och eva wernlid fotograferade.

fibfilm

Du sköna fria värld E

Hans Isaksson recenserar Ken Loach senaste film it´s a free world.

hans isaksson text

”Vi försvarar kollektivavtalen, men det finns företag och anställda som väljer andra lösningar och det måste stå de anställda fritt att göra det.”

Maud Olofsson, Näringsminister.

n av de få filmskapare som sedan 25-30 år i en rad verk försökt gestalta varför folk verkligen borde överväga att göra sig av med kapitalismen – och varför man inte gjort det – är engelsmannen Ken Loach, född 1936. I filmens eller de blindas rike är en enda människa som han, som ofta åtminstone har ledsyn, guld värd.

I Loachs senaste film med den något spydiga titeln It is a free world utspelas handlingen i vad som dessvärre är vår tid. Angie, huvudpersonen, är född i arbetarklassen omkring 1975 och uppvuxen i Thatcherengland. Hon har alltid haft lätt att få arbete, för hon är mycket driftig, på gränsen till hyperaktiv. Det är tur för henne, för hon har uppenbarligen lika lätt att förlora sina arbeten.

Hon får vid handlingens början sparken från sitt trettiotredje – ett företag som under delvis falska förespeglingar rekryterar arbetare från det nya EU-landet Polen. Angies far, pensionerad arbetare, tycks mena att det är hennes individualism och otålighet som gör det svårt för henne att leva som anställd.

Angie har svårt att ta skit. De flesta av oss måste till och med lära oss att dagligen vid behov äta den, i hopp om att uppnå mera långsiktiga mål av varierande dignitet. Angie hatar män, som tror att de kan ta sig friheter mot henne, men ställer sig likgiltig när hela hennes klass behandlas på samma sätt – och behandlar själv folk som hon fått makt över, som kött-

stycken. Angie må hata överheten – men föraktar dem som är under henne ännu mer.

Det är en vanlig förhoppning hos yngre människor i arbetarklassen, att de skall visa sig ”ha det som behövs för att bli miljonär”. De vill oftast inte bli arbetare som föräldrarna – fråga folk i klass 9A! I Angies ålder har de flesta ändå upptäckt och försonats med det faktum att de sitter kvar i klassen. Men Angie har just de egenskaper som disponerar henne för en karriär som antingen kriminell eller företagare. Det ena utesluter som bekant aldrig det andra – det handlar i grund och botten om att vilja skörda där andra har sått. Angie är en företagande Duracellkanin, sådana som såväl av Maud Olofsson som av Mona Sahlin har hyllats som ”vår tids hjältar”.

Vi återgår nu i Europa med stormsteg till en arbetsmarknad som ser ut som i många länder i Tredje Världen eller i Europa vid 1800-talets slut. Då stod folk utanför fabrikerna och bjöd under varandra för att få jobb. Idag och, som det ser ut, än mer i morgon går i stället alltfler runt med sina mobiler och väntar på samtal eller SMS, som skall ge dem en inkomst för dagen. ”Det har blivit för dyrt att fastanställa folk” säger kapitalisterna bekymrat. ”Varför prenumerera, när man kan köpa lösnummer till lägre pris och utan sociala krav?” säger glatt bordellkunden. I båda fall menar man att den som kan betala bör få sina behov tillgodosedda så billigt som möjligt och utan ansvar mot eventuellt kvarvarande fasta arbetare och dito hustrur.

Dessa gjorde också klokt i att vara billiga, ”flexibla”, tacksamma och sluta ställa krav.

fib 21

Angie startar så småningom ett litet företag inom bemanningsbranschen. Det finns i och för sig regler, såväl i England som i Sverige, för hur sådana företag skall öppnas och drivas. Det finns också kollektivavtal, arbetstillstånd, sociala avgifter och/eller lag om minimilön. Men intresset för att beivra överträdelser är klent, det lärde sig Angie snart. Och om ett ”respektabelt” företag till exempel inom industri, byggnads- eller servicebranschen, inte vill figurera inför domstol genom att öppet kringgå bestämmelserna, kan man hyra mind­re nogräknade underleverantörer som gör sig en hacka genom att göra det. Och Angie ställer alltmera medvetet upp.

I en värld där rikedomen är så ojämnt fördelad mellan klasser och nationer, och där alla regler som skulle inskränka deras handlingsfrihet undanröjts, befinner sig kapitalisterna i en ”win-win situation”. Antingen blundar myndigheter, och till och med stundom facken, för exploa­ teringen av legala och fastmer ”illegala” utomeuropeiska arbetare. Om inte, flyttar kapitalet för att bedriva den på bortaplan.

Den svenska regeringen har sett till att företagen själva vid instundande årsskifte skall börja få bestämma över importen även av utomeuropeiska arbetare – som samtidigt skall garanteras ”lön efter kollektivavtal och sociala förmåner” – så länge de har sin anställning kvar. Därmed ökar lönepressen på de arbetande och skapas en än mera beroende arbetarklass. Maximalt lönsamt är, och blir det, att per vecka, dag eller timma hyra rättslösa ”illegala” invandrare eller folk som fått avsked av importören, då de inte längre behövs. Sådana ”papperslösa” arbetare finns redan nu överallt. De sitter i snabbkassan. De städar sjukhuskorridorer eller medelklassens hem. Steker hamburgare och diskar på krogen. Det finns troligen tiotusentals av dem i Sverige. De är till och med tillfälligt uthyrda att jobba vid vaktmästeriet på Riksdagen. De är ideala arbetare, eftersom de inte kan få någon alternativ försörjning från trygghetssystemen och inte kan/vågar gå in i facket (som därtill först nyligen vågat ta i dem) och måste acceptera de villkor företagaren erbjuder.

Vår Angie utvecklar så småningom sin affärsidé och värvar uteslutande ukrainska arbetare. Därmed försäkrar hon sig om att hon uteslutande kommer att importera illegal arbetskraft, som i synnerhet efterfrågas av många brittiska företagare, och som ger henne själv maximal vinst. Hur det går för henne sedan får vi inte reda på. Åt helvete kan man hoppas, men saken är inte avgjord. Hon kommer säkert att slukas av en ännu större och fulare fisk…

Idag är EU-konsensus om arbetsmarknaden långt borta och mycket talar för att regeringar vill ha kvar den ”flexi-

»I filmen It´s a free world representerar Angies far en vanlig ´hygglig` reformistisk inställning – troligen Ken Loachs egen.« bilitet” som bland annat folk som Angie tillförsäkrar. Man ser i svenska regeringskretsar med hycklande beklagande, hur den svarta och grå arbetsmarknaden underminerar den vita, reglerade. Det allmänna fenomenet idag är inte att den förra närmare sig den senare. Tvärt om; det vita arbetet börjar mer och mer likna det svarta eller grå, med temporära anställningar, brutalare arbetsledningsmetoder och hetsjakt mot facklig aktivitet. Det som för

borgaren är ”en fri värld” är för proletären just motsatsen.

I filmen It´s a free world representerar Angies far en vanlig ”hygglig” reformistisk inställning – troligen Ken Loachs egen. Han menar att de utländska arbetarna skall stanna kvar i sina hemländer och bygga upp dem och eventuellt göra revolution där. Han vill vidare ha en ”reglerad invandring” för att komma tillrätta med rovdriften på invandrade arbetare. Men det förra receptet är oftast ett frasradikalt hyckleri, eller i bästa fall ett önsketänkande. Och att bygga Schengenmurar runt våra imperialistiska ”städer” som rasister och oupplysta reformister av olika skäl sedan länge önskat, och som imperialistländerna såväl i Europa som USA nu gör i praktiken, har visat sig vara en återvänsgränd för arbetarna här. Den aktuella filmen visar i grund och botten också varför.

Kapitalisterna behöver faktiskt såväl ”fritt” tillflöde, som ”murar” för att maximalt kunna utsuga arbetare och hålla dem splittrande.

Lin Piao profeterade i Leve segern i folkkriget 1965, 30 år före Schengen, att ”världens städer”, det vill säga Nordamerika och Västeuropa, skulle omringas av dess ”landsbygd”. Arbetarnas rörelse här hade ju ”av olika skäl tillfälligt bromsats upp”.

Men om vi vill komma vidare, och skall kunna lätta på det som bromsar oss, måste vi inse, att det lika litet som det finns ”oäkta” barn bör finnas ”illegala” arbetare.

Det är inte arbete som borde vara illegalt, utan exploatering av arbete.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia. com/~u47210515/

>

Ulla Wennberg

Marja Ruta Hotel Gästis

Leif Zetterling

Sandra Qvist

Antal värvade: 370 Mål: 300!

JULKLAPPSFRÅGAN LÖST! VÄRVA & VINN Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng.

Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpoäng.

Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på

Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost! l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk! l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!

a fina Vinn ny verk l origina tter! lnä + hotel

Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott)

var realist. kräv det omöjliga – en prenumeration!

o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr) o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr) o Prov (4 nummer, 100 kronor) Ny prenumerant: Värvare Namn: Namn: Gatuadress: Gatuadress: Postadress: Postadress: Telefon: Telefon: E-post: E-post:

bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns trist att klippa i tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

FIB BETALAR PORTOT Folket i Bild/ Kulturfront Svarspost

Kundnummer 11 0334400 110 04 Stockholm

fibskriftställning

fib 23

Jan Myrdal är kritisk till Ann Hedéns avhandling Röd stjärna över Sverige:

»Du kunde frågat mig.« »Därför vänskapsarbete.«

■ ■ I dag när Förenta staterna tvingas be Kina om ekonomisk hjälp i finanskrisen och Indiens sond kartlägger månens yta kan det vara svårt för en yngre generation att inse hur kolonialt snedvridet klotet var ännu åren efter segern över fasciststaterna. Hur detta präglade tankar, föreställningaroch politiskt handlande också i små imperialistiska stater som Sverige.

■ ■ För oss som inte accepterade imperialism och kolonialism var det då en tvingande nödvändighet att på alla sätt verka för att skapa nytt medvetande. Detta styrde såväl mycket av mitt skrivande under femtiotalet och framåt som mitt arbete bland annat i Svensk-kinesiska.

Till skillnad från trotskister och andra ädelrevolutionärer insåg vi (då vi läst Marx och diskuterat hans ställningstaganden under artonhundratalets konflikter) den dubbla realpolitiska nödvändigheten att på en gång verka för närmare diplomatiska relationer mellan det existerande Sverige och det nya Kina och föra en politisk kamp mot kapitalismen i Sverige; att verka för diplomatiska relationer mellan Kina och Förenta staterna och delta i den internationella solidaritetskampen mot Förenta staternas brottsliga folkmordskrig i Indokina.

JAN MYRDAL

D

jan myrdal text

en 13 oktober i år försvarade Anne Hedén på Södertörns högskola sin avhandling Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Jag uppmärksammade inte detta i tid för att köra ner till Stockholm och där i sal MA 756 på Södertörns högskola ta upp några principfrågor. Avhandlingen finns som bok (Sekel Bokförlag Lund. ISBN 978-918576-11-3. 150:- med frakt på Adlibris).

Anne Hedén går till källmaterial som protokoll

men hennes text är svåröverskådlig då register saknas. Hon vill inte namnge personer ”som i dag skriver i en betydligt mer konservativ anda utan att beröra sin bakgrund i den nya vänstern”. Folk döljs bakom förkortningar och initialer. Detta är orimligt då det överväldigande flertal som var politiskt socialt aktiva för fyrtio år sedan i olika organisationer alltifrån kvinnorörelse, miljökamp och musikrörelse till fredsrörelse, partier, solidaritetsrörelser eller vänskapsföreningar är så än i dag i liknande lokala eller landsomfattande rörelser och nätverk. Det är bara en handfull som ”tagit sitt förnuft till fånga”.

Hon skriver mycket om min Rapport från kinesisk by.

Men märkligt är att Anne Hedén med sin tidningsbakgrund inte intresserar sig för den relevanta frågan: Återgav jag de intervjuades berättelser korrekt?

Den som besökt Liu Lin vet svaret. För mer än fyrtio år sedan fick folk där texterna upplästa för sig och fann dem riktiga. Ännu i dag, i helt förändrade politiska förhållanden, är de överlevande överens. (Gun Lauritzson i Lund forskar om detta, hon har talat med folk i Liu Lin och fått mina anteckningar från intervjuerna 1962.)

Men Anne Hedén låter sig styras av ”sinologen Nils Olof Ericsson” vilken mångordigt ”värderar” boken ”huvudsakligen som partsinlaga om Kina.”

Men denne hade ju inte bara ”stått nära SKF/SKV: s propagandistiska uppfattning om Kina”. Den som avkrypterar Hedéns sätt att namnge personer kan i hennes bok läsa att han (”Noe”) hade varit den superaktivist för vänskapslinjen som av partiets verkställande utskott sänts till arbete i Kina (s.241) och

Ann Hedéns avhandling.

därifrån bland annat skrivit om hur svensk press gav falsk information om förtryck i Kina (s.234), särskilt i Tibet (s. 220). Det han skrev om Rapport från kinesisk by var en omvändelsetext för den egna karriärens skull. Skriven mot bättre vetande; han visste vad en besökare i Liu Lin fick veta.

Att Hedén inte använder sig av källkritik (liksom när hon tar Augustsson/Hanséns omvändelseskrift De svenska maoisterna för gott) är överdeterminerat.

Hon hänvisar kritiklöst till sådana som den osaklige Hollander (om vilken jag skrivit) och den Kim Salomon som halkade upp till sin professur på ett bananskal. Detta har lagt en ideologisk hinna över hennes text.

Den hinnan grumlar synen och får henne att grubbla om jag varit medlem i Kfml/SKP och om hur Svensk-kinesiska styrdes av partiet. Det grubblet saknar värde. Själv har jag skrivit utförligt om min politiska syn och de två organisationernas relationer till Kina var – som också framgår av de texter hon citerar av principiellt helt olika slag.

Hon hade förmått lyfta något av den hinna som stör hennes iaktagelsemöjlighet om hon övervunnit sin rädsla för ”oral history” och diskuterat ordentligt med mig och andra. Av hennes text tycks det som om jag kom till Svensk-kinesiskas styrelse 1968 ”från den maoistiska sfären”. Hon kunde frågat mig.

>

fibskriftställning »Hade hon i den mycket anpassligt medelmåttliga svenska akademiska samhällsvetenskapliga världen getts tillfälle att disputera om hon tagit fan i båten och höjt textens nivå?«

>

Styrelsemedlem var jag sedan länge. Inte nog med det, jag hade arbetat nära kinesiska vänner och Kinas ambassad i den turné genom landet hösten 1952 som föregick bildandet av Svensk-kinesiska.

(Mina kontakter gick längre tillbaka. 1946 översatte jag material från Jack Chen om kriget mot Koumintang. Det hade min hustrus – Nadja Wiking – mor Paula Ghosh som var Ny Dags korrespondent i London bett mig om. Det var också hon som förmedlat uppgörelsen senhösten 1949 att Nadja – som arkitekt – och jag – som skribent – skulle till Kina.

Koreakriget förhindrade detta.)

Jag åtog mig ordförandeskap 1968 för att säkra föreningen. Ty till det hon upprepade gånger citerar utan att riktigt förstå hör att Svensk-kinesiska var den enda vänskapsorganisation med Kina vilken förmådde undvika att splittras de för Kina omvälvande åren 1968 – 1978. Vi klarade oss då vi – stenhårt – höll på principerna. En sådan organisation – oavsett om den verkar för förbindelser mellan Sveriges och Kinas eller Förenta staternas, Frankrikes, Israels eller någon annan stats folk – är som vi då ofta framhöll ingen demokratiskt medlemsstyrd organisation i vanlig mening. Ändamålsparagrafen är helt överordnad. Det innebär dels att aktivitet som stör förbindelser – diplomatiska, kulturella eller kommersiella – är oförenlig med föreningens syfte (man kunde i Svensk-kinesiska varken hylla Kina för dess kamp mot de svenska kapitalisterna och deras regering eller ta ställning för Moskvas politik gentemot Kina eller en Taiwans – eller Tibets – statliga oavhängighet) dels att medlemmar måste hålla en ordentlig rågång mellan sin föreningsaktivitet och sitt allmänna samhälleliga – konstnärliga som politiska – handlande.

Nu när situationen för tillfället är mer avspänd blir denna dikotomi inte så uppenbar och Svensk-kinesiska kan leva ett lugnt föreningsliv. Men i nästa varv kan den åter bli aktuell.

Ty under kulturrevolutionen sade jag det ofta just så som Hedén citerar: Vi sprider kännedom om

Mao-tse-tungtänkandet men vi står inte på dess grund. En konservativ eller liberal eller socialdemokrat kunde nämligen göra det första – dock inte det andra. Följdriktigt hävdade vi att Svenskkinesiska inte tillhörde det som kallades ”vänster”.

(Individuellt kunde medlemmar kalla sig vänster om de ville, det är myntets andra sida.)

Det fanns en grundhållning som bäst uttryckts av Rewi Alley: ”Kom ihåg att det är deras land!” Visst har också jag olika åsikter och bedömningar av

politiska och ekonomiska skeenden i Kina. Det har jag skrivit ordentligt om. Men jag agerar ej i inre konflikter; jag är inte kines. (Både Rewi och jag blev då anklagade av ultravänster som ”fence sitters” – att vi satt på gärdsgården och tittade på.) Detta gäller också åt andra hållet. Av eget statsskäl har Kina gärna sett – och ser – att Sverige är med i det så kallade Europasamarbetet. Hade gärna sett att vi röstat för euron. Det är ingen hemlighet. Det vet UD. Men jag känner inte till att någon kinesisk ambassadperson agiterat för det. Hade när jag var ordförande någon gjort det då hade jag officiellt krävt att han/hon återkallats. (I Norge skedde det.)

Anne Hedén borde ha kunnat skriva en viktig text.

Att hon inte gjort det beror inte på hennes politiska åsíkter. Det hade varit helt möjligt för henne oavsett om hur hon placerade sig på den politiska skalan. (Även en fascist kan – bevisligen! – skriva vetenskapligt värdefulla och oss helt användbara texter.) Men genom att inte självständigt pröva det akademiskt gängse har hon själv blott förmått skriva gängse.

Frågan blir: Hade hon i den mycket anpassligt medelmåttliga svenska akademiska samhällsvetenskapliga världen getts tillfälle att disputera om hon tagit fan i båten och höjt textens nivå? Jag tvivlar på det även om mina barn säger att det kan vara möjligt.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibpoesi Avlägsna öar Avlägsna öar lösgör sig ur havet varje skymning.

Jag har även sett väldiga skepp lämna sin farled och sakta stiga över månens berg medan de vinkande passagerarna ännu trängdes vid relingen som anade de inte alla resors förvandling.

dikt ur samlingen snölegend (1949) av werner aspenström. under två år bodde och arbetade jag på en liten ö i atlanten. det var inte alltid så lätt. så mycket jag inte visste. så mycket jag inte kunde. så ohyggligt mycket jag inte förstod. mina eviga tolkningar som så ofta var felaktiga. det var mycket upp och ner, som livet är; men svängarna så mycket kraftigare. otaliga gratisturer i känslornas bergoch-dalbana. många. många kvällar stod jag i mörkret vid fönstret och tittade på månen och stjärnorna. som ett mantra reciterade jag denna dikt för mig själv. äventyret och förvandlingen. förvandlingen både den inre och yttre som ju alla resor inebär. det gav mig tröst. mette sörenssen

fib 25

Villaomr

fibnovell

NOVELL AV ANN GERD SIMU ann-gerd simu text anna moberg illustration

r책det

fib 27

>

fibnovell

>

–M

aja, vad är det?

För tredje gången bankar Robert på toa-

lettdörren.

– Snälla Maja. Släpp in mig. Jag måste pissa!

– Jag mår så illa.

– Kan du inte ta en hink då? Annars pinkar jag i slasktratten.

– Jag mår illa och jag vill vara ifred. Du kan pinka var du vill.

Den tredje misslyckade festkvällen på kort tid. Hon hade sett fram till den här kvällen.

Det var flera månader sedan de hade suttit i vänners lag runt ett middagsbord. Det hade hänt en hel del sedan sist. Robert och hon hade kuskat runt i Europa i en månad.

startar sin söndagstur. De sover bägge dåligt efter festkvällar och har gjort det till vana att, istället för att försöka somna om, klä på sig och gå ut.

– Jag förstår inte varför du överreagerar så?

Hon svarar inte. Tusen gånger har de varit igenom samma samtal.

– De är våra grannar och goda vänner. Det är ju inte meningen vi ska lösa världsproblemen, vi ska bara ha en trevlig, avkopplande kväll tillsammans.

– Jag kopplar väl av på fel sätt då.

Han lägger armen om henne när de kommer ner på slätten nedanför husklungan.

– Snälla, lilla Maja. Kan du inte bara le och hålla med? Âr det så viktigt för dig att alla runt dig ska ha samma världssyn som

Han släpper hennes hand. Stannar och vänder sig mot henne.

– Det kommer inte på fråga. Jag vill bo här. Med trädgård och nära till jobbet. Och ja...jag tycker folk här är bra.

– Vi har haft det så bra, du och jag. Vi har det väl bra nu också. Men ibland tänker jag.

Att nåt har gått fel. Att du inte älskar mig mer.

Hon får en plötslig deja-vu upplevelse.

Just den här scenen har hon varit med om en gång tidigare. Det är inte första gången hon säger precis dessa ord. Du älskar mig inte mer. En gång för många år sedan. I ett annat liv.

– Om du säger det så, svarar han och ser inte på henne.

Ansiktet är fortfarande lika slutet och

Kvällen hade börjat bra med det obligatoriska vita vinet och lite småplock till. Men redan vid förrätten hade hon släppt ut några grodor. Nu när hon som vanligt rekapitulerar kvällen kan hon höra alla dumheter hon kläckte ur sig. Om att folk som tjänade mer än femhundratusen inte hade nåt att klaga på. Och hennes käpphäst att alla borde ha samma pension. Hennes kommentarer bemöttes med total tystnad eller att någon snabbt bytte samtalsämne.

Hon kan höra sin skarpa, höga stämma, alltid en oktav högre än de andra.

– Maja, nu får du för fan öppna.

Hon dränker en bomullstuss i rengöringsvätska och torkar bort mascaran som har runnit långt ner på kinderna.

Villaområdet sover fortfarande när de

Han svarar inte. Hon ser på honom från sidan. Han har fått det där beslutsamma draget runt munnen igen.

– Och varför håller du aldrig med mig? Du gör ju det annars, när vi pratar här hemma.

Det är väl därför jag blir så högröstad. Att bara jag. Och jag är alltid den enda som har jobbat i offentlig sektor hela livet.

– Kan vi inte sluta med det här nu? Du får väl tacka nej nästa gång. Det är väl inget mer med det. Så slipper du plågas.

Hon tar honom i handen och ser på honom med en bedjande blick.

– Kan vi inte sälja och flytta? Till en vanlig lägenhet. Snälla!

– Och på vilket sätt tror du livet ändrar sig då? Du hittar väl nåt annat som du inte...

– Vi blir anonyma. Jag slipper den här känslan av att husen stirrar på mig. Och aldrig godtar mig.

Han skrattade till. Ett torrt hårt skratt. Hon tog hans hand.

– Vi har ju alltid sagt att vi har det bra. Sa jag inte det nyss? Att vi har det bra. Det är ju inte dig jag klagar på.

– Nej, men det är jag som ska höra på dina jeremiader. Hålla med dig helst för annars blir det gråt och tandagnisslan. Du är aldrig nöjd. Jag vet fan inte vad du vill.

– Du vet lika gott som jag att jag inte passar in här. När livets stora problem är att skatterna är för höga, att såna som mig bara tär på samhället och att ungarna blir skadade om dom får se en alkoholist eller uteliggare.

– Var i fridens dar fick du det där sista ifrån?

– Jag har hört det.

– Du säger att du har så dåligt minne, men jag tror du har ett jävligt bra minne, bara lite för selektivt. Ett minne som bara

Bägge hade de rest på interrail när de var unga och de var eniga om att de var stor skillnad att resa på det sättet som tjugoåring och femtiåring. Hon hade mått så bra sista tiden. Sovit gott på nätterna trots svettningarna som väckte henne samma tid varje natt. Men den sista tiden hade hon bara kastat pyjamasen av sig, vänt på kudden och somnat om med en gång.

– Maja, nu låser jag upp utifrån och kommer in. Jag har en hink med mig.

du?

Hon tar bort hans arm. Hon får bara ont i ryggen av att gå på det sättet.

– Men det är alltid samma saker. Offentlig sektor är ineffektiv. Offentlig sektor kostar för mycket pengar. Skatterna är för höga.

Hur har dom egentligen haft råd att köpa en villa i Stockholm? Och äkta konst på väggarna. Dyra mattor.

beslutsamt. Hon känner det som en kall vind har blåst av henne kläderna och hon står där naken, blottad.

– Vad menar du? Rösten skälver. Du älskar mig alltså inte mer?

– Om du säger det så.

– Vad har jag sagt? Att jag inte trivs här.

Att jag vill flytta. Att jag...tvivlar...ibland.

fib 29

samlar på ting som ska bekräfta att du.

Nejfan.

Han tystnar.

– Vadå att jag? Att jag inte har vuxit upp i ett tryggt hem med god ekonomi. Att jag inte kan konversera om ointressanta ting en hel kväll.

– Nu är du där igen.

– Att jag bara är en besvärlig person som ingen begriper sig på. Jag flyttar.

Hon skyndar på stegen. Hon vill hem.

Låsa in sig på toaletten och tänka. Om du säger det så. Han hade sagt det och det kunde inte göras osagt. Hon sneddar över ängen, genar genom lekparken. I huvudet repeteras samma mening om och om igen. Som ett mantra. Ett mantra som stjäl energin och hon sjunker ihop på en av

gungorna.

Som en värk.

Som en gråt.

Som att inte orka.

Han kommer ifatt henne, ställer sig framför henne och griper tag i kedjorna.

Hans mage berör hennes panna. Hon lutar huvudet mot jeansskjortan, lägger armarna runt honom. Hon kan inte tänka sig en dag utan honom. Och ändå hade hon sagt det, att hon ska flytta. Och hon vet att hon har den andra Maja rumsterande om där inne. Den andra Maja som ger henne order från den andra världen.

– Snälla Maja, snälla snälla, kan vi inte bara gå hem nu. Ta en kopp kaffe. Vila lite.

Jag orkar inte dom här diskussio...

– Jag ska flytta.

– Men...vi kan väl snacka om det...sen.

– Jag ska flytta. Till en vanlig hyreslägenhet i en vanlig förort. Där det bor såna folk som jag. Där ingen vänder på servisen eller frågar var man köpt sin matta eller tittar konstigt på en om man ramat in ett vanligt vykort.

Nu är hon där igen, den andra kvinnan.

Hon vet att det inte är en Maja från en förfluten tid. Det är lika mycket Maja här och nu. Hon vet att hon aldrig kan bli hel.

Att dessa två kvinnor aldrig kommer att smälta ihop till en.

– Men vi då?

– Om du säger det så. Var det inte det du sa? Tror du jag är dum? Att jag inte förstår svenska?

Han tar henne runt axlarna och försöker dra henne intill sig. Hon sitter helt orörlig.

Hon har fattat ett beslut och nu ska hon för en gångs skull ta sig själv på allvar.

Att en gång ha hört till.

Villkorslöst. Utan längtan.

Att gå tillbaka. Och veta att det möjliga inte mer finns. Och ändå vilja.

– Maja, följ med hem nu.Vi ska prata ordentligt sen. Jag lovar.

– Jaja, jag kommer. Men jag har bestämt mig.

– Om du säger det så.

– Nu sa du det igen. Du hör ju själv.

Hon måste försöka förklara. Hon får inte förstöra sitt liv.

– Robert, så här är det. Det är som att jag har en annan Maja härinne, den Maja jag en gång var. Och på sätt och vis också är fortfarande.

– Âr du schizo?

– Nej, nej, nej! Jag vill gärna smälta dom samman och bli en hel person. Men det går inte. Och här, här verkar alla vara en person. Utan någon som viskar andra saker i öronen på dom och stör dom ideligen. Och förresten, om jag är schizo så är du det också.

– Va? – Jag hörde dig igår när du satt i soffhörnet och pratade med Mats. Du sa att det var arbetarklassen som var mest materialistiska och det var för att dom var, och här är exakt dina ord, så förbannat avundsjuka på oss som är mer resursstarka.

– Sitter du och tjuvlyssnar?

– Prata inte bort det. Jag fördömer dig inte. Jag vet bara att när du har tagit dig ett par drinkar och du sitter tillsammans med folk som har samma bakgrund som dig, då slappnar du av och då kommer den där andra Robert fram. Han som är din

gamla Robert, eller din parallella Robert.

Det är bara det att om du hade sagt exakt det du sa till Mats, om du hade sagt det högt runt bordet, så hade det mest troligt blivit positivt bemött. Intressant, kanske någon hade sagt. Det hade i alla fall inte blivit knäpptyst som det blir när min andra Maja slipper ut. Och en sak till. Det du sa till Mats har du aldrig sagt till mig och om jag ska leva med dig så måste jag tro att den Robert du är samman med mig är lika sann och verklig som den som ploppade ut när du pratade med Mats. Âr detta förståeligt?

– Du gör så stor affär av allting.

– Men detta är livsviktigt. Tänk dig själv om du hade suttit tillsammans med min familj. I trerumslägenheten i Hallonbergen.

Och du hade sagt det du sa till Mats. Då hade du också fått uppleva hur det känns när grodor hoppar ut av munnen på en.

För jag kan svära på att det hade blivit tyst runt bordet. Kanske dom till och med hade kastat ut dig. Och det värsta är att jag hade förstått dom.

Hon vill inte flytta tillbaka till Hallonbergen. Och här vill hon heller inte bo. Men ett ensamt hus i skogen, bara hon och Robert.

Två barn, en flicka och en pojke, kommer in på lekplatsen. Stannar upp och betraktar dom. Hon drar sig upp från gungan och de går mot trappan som leder upp till villaområdet. I trappan möter de grannarna.

– Tjäna och tack för igår. Jävligt trevlig kväll, var det inte? Och du Maja, du var på hugget som vanligt. Fint med nån som passar på oss. Ja jag menar, så det inte bara blir tomprat och vin hela kvällen.

ann-gerd simu är 56 år, författare och medlem i föreningen arbetarskrivare. född och uppväxt i övertorneå, tornedalen. bor i oslo sedan 1988. utbildad biomedicinsk analytiker, för närvarande utanför arbetslivet. 2001 kom hennes diktsamlingen resa till aldrig ut. anna moberg är illustratör och fotograf bosatt i malmö. anna_ moberg@hotmail.com

fibpalestina

erik paulsson rönnbäck text & bild

Utsläppen från det israeliska industriområdet Nizzane Shalom gör invånarna i den palestinska staden Tulkarem sjuka. Men under de 50 dagar om året då ökenvindarna från Egypten får vinden att ändra riktning – in över Israel – håller fabrikerna stängt.

Sjuk luft över Tulkarem

fib 31

>

fibpalestina Varje år dödas palestinier i Tulkarem av den israeliska armén, men det finns också en annan, mindre uppmärksammad, långsam död som sprider sig med vindarna och som sätter sig i lungorna.

>

E

n armslängd öster om den 73 mil långa mur som löper längs med Västbanken ligger det israeliska industriområdet Nizzane Shalom.

Området är fastlänkat i muren; israeliska värnpliktiga i tjugoårsåldern vaktar utgången till Israel, privata säkerhetsvakter kroppsvisiterar den till i stort sett nittioprocent palestinska personalstyrkan som tar sig in genom en port mot Västbanken.

Fabrikerna har flyttats från Israel på grund av att produktionen varit för miljöfarlig för att drivas på israelisk mark. Lösningen blev att etablera sig i Nizzane Shalom.

Här för vinden från Medelhavet med sig den giftiga

hostan och andningssvårigheterna var bara början på något mycket värre. 1994 insjuknade barnens mamma i en lungsjukdom. Eftersom hon är en av uppemot miljonen palestinier som har israeliskt medborgarskap bor hon nu hos sina släktingar i Jaffa.

– Fabrikerna är den enda möjliga orsaken till att hon blivit sjuk. Ingen i familjen röker, vad skulle det annars vara säger Joseph Shahrshirs samtidigt som han försöker hålla tillbaka tårarna som rinner ned för hans kinder.

Ur en öppning i betongmuren som omgärdar fabriksområdet sticker ett rör ut. Ett stenkast bort bearbetar

Benzion Geshuri, pensionerad arméofficer och Nizzane Shaloms grundare, tvingades i mitten av 1980-talet att lägga ner produktionen på sin konstgödselfabrik som då låg i utkanten av den israeliska storstaden Netanya.

Fabriken fick sitt drifttillstånd indraget efter att invånare i Kefar Shava, en av Netanyas förorter, börjat uppvisa symptom på hals- och lungsjukdomar från gifterna som spreds med fabriksröken. För att rädda företaget från konkurs tecknade Benzion Geshuri ett avtal med den israeliska staten om att flytta produktionen till en nedlagd järnvägsstation i utkanten av Tulkarem, en palestinsk stad med omkring 65 000 invånare. Sedan dess har Nizzane Shaloms skorstenar mångdubblatts.

I dag ymmer området åtta israeliska industrier inhysta på knappa två hektar.

Ett par hundra meter från industriområdets murar ligger Joseph Shahrshirs hus. Familjen har bott grannar med fabriken sedan 1987. Två år efter att den första röken bolmat upp ur Benzion Geshuris skorstenar berättade läkarna att han utvecklat luftrörsastma. Året därpå förstod Joseph Shahrshir att han inte var ensam om att ha drabbats. Hans då åtta månader gamla son och hans sjuåriga dotter fick samma diagnos. Men

Att Benzion Geshuris fabrik är den som förorenar området mest råder det nästan konsensus på bland palestinierna i Tulkarem. Doktor Said Hanoun på det palestinska hälsoministeriets Tulkaremkontor förklarar att det inte finns några exakta uppgifter på vilka kemikalier som släpps ut eftersom det bara är israeliska myndigheter som har tillträde till fabriksområdet.

smogen bort från Israel och in över Tulkarem.

sjuttonårige Diaa Jamus tålmodigt familjens grödor; deras mark ligger vägg i vägg med fabriken. Långa rader av aubergin- och majsplantor delar upp fälten i mörkgröna linjer. I bakgrunden skymtar fabriksskorstenarna.

Två gånger i veckan dumpar Benzion Geshuris fabrik förorenat vatten rakt ut på familjens åker ur röret, vatten som är så surt att det fräter hål på kläderna om de får det på sig. Sedan tre år tillbaka är Diaa Jamus ben och nacke täckta av kliande utslag som enligt hans läkare uppstått efter att han kommit i kontakt med kemiska preparat.

– Utslagen svider, särskilt när jag försöker sova. Ofta ligger jag vaken flera timmar tills jag somnar av ren utmattning. Min enda tröst är vintermånaderna när arbetet ligger nere, men sedan kommer våren och utslagen blossar upp på nytt.

»Utslagen svider, särskilt när jag försöker sova. Ofta ligger jag vaken flera timmar tills jag somnar av ren utmattning. Min enda tröst är vintermånaderna när arbetet ligger nere…« diaa jamus

fib 33

Industriområdet Nizzane Shalom, som kan översättas till ’fredsknoppar’, presenteras utåt som ett fredsprojekt för att ge den allt mer arbetslösa palestinska befolkningen jobb och på så sätt underminera militanta rörelsers inflytande. I själva verket är produktionen så farlig för miljö och människor att den tvingats flytta från Israel. Sedan tre år tillbaka är Diaa Jamus (till höger) ben och nacke täckta av kliande utslag som enligt hans läkare uppstått efter att han kommit i kontakt med kemiska preparat.

fibpalestina

>

Men enligt Said Hanoun talar sjukdomssymptomen bland människorna som bor i närheten av Nizzane Shalom sitt tydliga språk.

– De typiska symptomen från att ha kommit i kontakt med luftburna ammoniak- och fosforföroreningar under lång tid är kronisk astma, hudsjukdomar, ögon- och lunginfektioner och vissa fall lungcancer.

Enligt vår statistik är 91 procent av de palestinier som bor i närområdet drabbade.

I en studie gjord på uppdrag av det palestinska hälsoministeriet jämförs antalet astma- och cancerpatienter i Tulkarem med den palestinska storstaden Nablus mellan åren 2004 och 2006. Antalet rapporterade astmapatienter i Tulkarem visade sig vara hela 1,7 gånger så många, antalet cancerpatienter över det dubbla. Detta trots att Nablus är en dubbelt så stor stad räknat till invånarantal.

– Det finns inga föreskrifter för fabrikerna, det finns inga undersökningar på vilka långvariga effekter utsläppen får. De betalar inte ens skatt, det är en av anledningarna till att de är intresserade av att ha sina fabriker här, säger Said Hanoun och förklarar hur det under vissa kvällar går att se hur utsläppen bildar stora moln över staden.

– Det är värre på sommaren, för människorna i Tulkarem lämnar fönstren öppna och tillbringar mer tid utomhus, så exponeringen är värre. På vintern är vindhastigheten högre och utsläppen sprids ut över ett större område, medan den svagare sommarvinden gör att det mesta stannar i staden.

Sharif Shahrour på Tulkarems socialförvaltning berättar att det brukade växa träd längs med fabriksområdet som fångade upp delar av utsläppen, runt millennieskiftet, när den andra palestinska intifadan inleddes, fälldes träden av den israeliska armén för att underlätta för stridsvagnarna att ta sig in i Tulkarem.

Nu planterar socialförvaltningen snabbväxande eukalyptusträd, men Sharif Shahrour tror inte att det kommer att spela någon avgörande roll för invånarnas hälsa så länge fabrikerna finns kvar.

– Nizzane Shalom påverkar vårt land, vår hälsa och våra liv. Vi lever under en sorts Apartheid – den israeliska politiken är rasistisk och bryter mot våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Efter att en israelisk miljöskyddsorganisation rapporterat att utsläppen från industriområdet Nizzane Shalom är skadliga även för de israeler som bor på andra sidan muren, slog en israelisk domstol fast att fabrikerna måste stängas under de femtio dagar om

91

procent av de palestinier som bor i närområdet är drabbade. De typiska symptomen från att ha kommit i kontakt med luftburna ammoniak- och fosforföroreningar under lång tid är kronisk astma, hudsjukdomar, ögon- och lunginfektioner och vissa fall lungcancer.

Tulkarem

n n Befolkning i Tulkarem: 65 000 (inklusive boende ibflyktingläger). n n Den palestinska befolkningen i de ockuperade territorierna är knappt 4 miljoner – 2,5 miljoner på Västbanken och 1,4 miljoner på Gazaremsan. n n Efter fyrtio års ockupation är Västbanken och Gaza underindustriali­serade.

Industrin står för 12–13 procent av ekonomin. Antalet anställda är i genomsnitt fyra per företag, samma som 1927.

året då ökenvindarna från Egypten får vinden att ändra riktning in över Israel.

– Geshuri sa till sitt försvar att eftersom vinden blåser från öst till väst påverkas inte människorna som bor på den israeliska sidan. På så sätt erkände han att utsläppen påverkar invånarna i Tulkarem, säger Said Hanoun.

Khalil Shihab, ordförande för Nizzane Shaloms fackförbund, har jobbat på en av industriområdets fabriker i tio år. Arbetsplatsen ligger granne med Solor, en fabrik som återanvänder gasbehållare som används i jordbruket.

– Ägarna anlitade en ingenjör för att se om det gick att minska hälsoriskerna, men när de förstod att det skulle kosta företaget omkring 300 000 NIS [cirka 530 000 svenska kronor] lades projektet på is, säger Khalil Shihab och berättar att han jobbade på en fabrik i Israel innan den första intifadan bröt ut.

– Där var situationen och tänkandet kring säkerhet annorlunda. Vi hade skyddsdräkter och behövde bara jobba korta skift.

Men även när det finns utrustning är det inte alltid den används. En medelålders palestinsk arbetare på Geshuris fabrik vill träda fram med sitt riktiga namn, men efter en hätsk diskussion mellan kollegerna, ber han att få vara anonym. Fabriksarbetet är den enda inkomst hans familj har, hans egen hälsa verkar han inte sätta i första rummet.

– Det är bättre att jag dör än att hela min familj får svälta svarar arbetaren torrt och avslöjar att fabriken egentligen har ett filtersystem för att minska det kemiska damm som sprids med skorstensröken men att det aldrig kopplas in.

På en betonggrund utanför ett hus sitter Adib Aras, en man i fyrtioårsåldern med en grubblande uppsyn. Från hans ytterdörr är det bara ett stenkast till Geshuris skorstenar. Alla de tretton familjemedlemmarna upplever att fabrikerna på Nizzane Shalom ger dem fysiska besvär: hans föräldrar har problem med ögonen, Adib Aras själv har en kronisk lungsjukdom, hans nio barn lider av olika grader av andningssvårigheter. De dagar utsläppen är som värst andas barnen genom en plastslang kopplad till en ventilator som doserar ut astmamedicinen Ventolin.

Barnen handskas med maskinen som om den vore ett naturligt inslag i vilken familj som helst, de yngre klämmer lite på plastslangen och tittar förstrött på när jag för anteckningar. Adibs trettonåriga dotter Roa säger att hon tycker att det känns obehagligt att andas genom maskinen även om hon vet att den får

fib 35

henne att må bättre. Hon är späd och liten till växten men hennes röst är vuxen.

– Hela tiden känner vi av avgaserna. Ibland har jag svårt att andas. Hela mitt liv kretsar kring fabrikerna, när jag är hemma håller jag mig inomhus för att slippa vara i närheten av fabriken och i skolan lär vi oss om hur den förgiftar vår stad.

Roas pappa sitter tyst bredvid. Plötsligt frågar han om jag inte tycker att det är konstigt att de inte flyttar.

Många hus i grannskapet gapar demonstrativt övergivna, vissa märkta med skotthål från tidigare israeliska invasioner av Tulkarem.

– Allt vi äger ligger i närheten av fabriken, att hitta någon som vill köpa huset är nästan omöjligt. Benzion Geshuri bryr sig inte om människorna han skadar – om sjukdomarna han ger mina barn. Vi har inget emot fabriker som inte förstör för familjerna som bor i närheten. Fabrikerna i Nizzane Shalom har en plats, men inte här där det bor människor.

I skuggan av ett plåtskjul inne på fabriksområdet sitter en klunga palestinska arbetare. En israelisk byggarbetare monterar en ny säkerhetsgrind vid infarten, dammet som rivs upp av en lastbil svävar ljudlöst med vinden.

Längst inne på området ligger Geshuris industri. I ena hörnet av en stor grusplan ligger själva fabriksbyggnaden, vid sidan av har administrationen sitt kontor.

När jag ber att få intervjua någon från fabriksledningen får jag kalla handen. En av Geshuris säkerhetsvakter, en medelålders man med urtvättade jeans och en silverglänsande revolver, eskorterar mig ut, några bilder på anläggningen får jag inte ta ”av säkerhetsskäl”. När jag ringer upp Ranan Geshuri, Benzion Geshuris bror och affärspartner, säger han att han först måste träffa mig innan jag kan få göra en intervju ”för att försäkra sig om att materialet inte används till fel saker”. Efter det slutar han ta emot mina samtal.

När jag lämnar området tar jag mig tillbaka med buss.

Längst med motorvägen ringlar sig den betonggrå mur som skär landet i två delar och stänger dörren mot Västbanken. På ena sidan blåser en sval havsbris in från väst som får de israeliska flaggorna på flaggstängerna att göra små konster i luften.

På andra sidan, i palestinska Tulkarem, fylls samma bris av en osynlig cocktail av gifter från fabrikernas skorstenar.

– Det finns ingenting som renar, allt går rakt ut i luften, de har en specialgjord skorsten så att avgaserna inte ska gå mot väst, säger en arbetare.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och bosatt i stockholm.

Det sägs att man kan se två saker från rymden kinesiska muren och Camp Bond-steel.

CAMP KOSOVO

I samband med bombningarna av Jugoslavien 1999 skaffade sig USA 1 000 hektar kring Uresevic, nära den makedoniska gränsen i södra Kosovo och började bygga en stor militärbas.

Den amerikanska basen Camp Bondsteel ligger i anslutning till vitala oljeledningar och oljekorridorer under konstruktion. Den nya pipelinen Trans Balkan finansieras delvis av USA och sätter in hela Kosovofrågan i sitt rätta sammanhang.

Där fanns 2005 7 000 amerikanska soldater. Basen omfattar en hel stad med 300 byggnader och 2,5 mil vägar, omgiven av elva vakttorn och miltals med taggtråd.

Där finns sporthallar, kyrka, sjukhus och bibliotek. Basen har byggts av byggföretaget Brown&Root Services i Texas, ägd av Haliburton, ett bolag knutet till USA:s vicepresident Dick Cheney.

Det sägs att man kan se två saker från rymden kinesiska muren och Camp Bond-steel. Basen har ingen flygplats men där finns 55 helikoptrar redo att rycka ut.

Befolkningen i omgivningarna är fattig. Arbetslösheten är 80 procent. Basens invånare lämnar sällan området. De lokala arbetare som anställs på basen tjänar en till tre dollar i timmen.

Camp Bond-steel ingår i en ny amerikansk strategi att bli mindre beroende av olja från Mellanöstern. Den nya oljeledningen över Balkan skall skydda nya oljetransporter från Kaspiska Havet.

Bulgarien, Makedonien och Albanien är de länder som oljeledningen skall gå igenom, vilket förklarar deras inträde i Nato.

USA och Carl Bildt har dock ett problem – Kosovos grannländer, Makedonien, Grekland och Montenegro har vägrat erkänna den nya staten. Även Albanien drar öronen åt sig.

peo österholm är journalist och medlem i fib:s utrikesgrupp.

fibdebatt

Skriv till debatt! red@fib.se

SOCIALISTISK NAKENHET? anders persson norrköping

DDR-ostalgi i all ära, men Jan Myrdal är lite orättvis mot Västtyskland när det gäller nakenkultur (FiB/K 10/2008).

Som 14-åring tillbringade jag halvannan vecka sommaren 1958 i Dahme norr om Lübeck på ett mycket befolkat FKK-läger (FKK=FreiKörperKultur) inbjuden av tyska vänner. Det var en omskakande upplevelse för en ung tonåring och inte så lite tid fick tillbringas ute i det kalla vattnet för att dölja vissa kroppsdelars alltför stora förtjusning. Mitt intryck var dock att detta var

en tysk kultur oberoende av Järnridån (som förresten befann sig några hundra meter ute i Lübeckbukten). Att den fick mer spridning i öst än i Västtyskland berodde nog på att det fanns mer badstränder i DDR. Men där badstränder fanns (norr om Lübeck, på Sylt och vid otaliga insjöar runt om i Västtyskland) lär nakenkulturen ha frodats minst lika intensivt. Den politiska kopplingar som du gör till nakenhet i olika kulturer behöver nog utvecklas och underbyggas. Vi är inte jämlika ens som nakna: en del kvinnor skäms över sina bröst och stussar, i Finland lär den nakna bastukulturen bland män ha ett macho-element av att jämföra vem som är bäst ”utrustad”.

Sedan kan man ju undra om de östtyska nakentidskrifterna fyllde samma funktion som sina motsvarigheter i Sverige vid samma tid, det vil säga som ”mjukporr”. Även om nakenkultur kanske inte, som det östtyska inrikesministeriet hävdade 1952, utgjorde ”en farlig sekterism och ett uttryck för imperialistisk dekadans” så undrar jag, som inte var med, om inte nakenkulturen var mer ett medelklass- än arbetarklassfenomen, både i tyskland och Sverige, även om utövarna var medlemmar i socialistiska eller kommunistiska partier?

Detta leder oss vidare in på pornografins natur: finns det progressiv pornografi? Det som gör det mesta av pornografin äckligt motbjudande och reaktionär är ju inte

nakenheten i sig utan det förnedrande sammanhang som de nakna människorna agerar i. Men detta skulle också gälla om de haft kläderna på.

Kan man urskilja en ”progressiv pornografi”? nudisttidningar och medicinska handböcker i ”kärlekens konst” bör väl räknas dit, men hur är det med (dansk?) gladporr där nakna män och kvinnor som jämlikar knullar runt och verkar ha kul?

FEL OM ZIMBABWE mats widgren stockholm

Hej fibban, sitter här och tittar i nummer tio. Mina ögon faller på artikeln om Zimbabwe av Hans öhrn. En artikel, som är tveksam eftersom den utan att själv ange några källor anklagar andra journalister för att skriva om Zimbabwe med felaktiga källor. Om en författare vill föra den linje som öhrn gör ställs det ganska stora krav på källor och bevisföring.

Det talas om att afrikanska länder vänt sig mot öst och funnit ekonomiska samarbetspartner som är mindre giriga. Vilka partners i öst talar man om? På vad sätt skulle exempelvis kinesiska intressen vara mindre giriga än andra? tror författaren att de kinesiska affärsintressena som nu tränger in överallt i Afrika är något annat än annan kapitalism och imperialism? I så fall vill jag läsa argumentationen.

Ytterligare ett exempel på dåligt språk och dålig argumentation:” Oftast är medellösa kvinnor, i svenskt och internationellt bistånd, en omhuldad grupp som hjärtnupna biståndsarbetare älskar att ge en röst. Men i Zimbawe har man inte velat lyssna på dessa kvinnor, ty de har sagt det man inte vill höra: Mugabe och Zanu-PF.” Läsaren undrar: Är det fel av biståndsarbetare att vilja ge en röst åt medellösa kvinnor? Det tycks vara så eftersom de som gör så kallas för ”hjärtnupna”? I den andra meningen talas om ”man”. Vem syftar man på? Vem eller vilka är det som inte vill lyssna på medellösa kvinnor? Och vilka källor har författaren till att de flesta? medellösa

kvinnor är för ZAnU-PF. Visst finns det maktspel som författaren redogör för vad gäller västvärldens intressen i Afrika. Men att reducera Mugabes skuld på det som görs i artikeln är anmärkningsvärt: ”Även om ZAnU-PF inte kan frikännas från skuld ...” är i sanning en positionering som kräver en bättre argumentation och en bättre och sakligare utredning än vad öhrn har åstadkommit. Hur ställer sig öhrn till mänskliga rättigheter, till fria val? Är detta en debattartikel eller är det en bakgrundsartikel? Är den ett bra mått på de journalistiska ambitioner och politiska ställningstaganden som FIB står för?

USELT OM ZIMBABWE kjell eriksson uppsala

En riktigt usel artikel om Zimbabwe i 10/08. Ett bottennapp i en stadig ström av Mugabe-hyllningar.

Fråga lantarbetarna vad de tycker! De är de stora förlorarna i den så kallade jordreformen.

Mugabe är en maktfullkomlig skitstövel.

Sen att han verbalt bröstar upp sig mot England och imperialismen gör honom inte ett dugg bättre!

En katastrof för folket.

Har rest i landet, har sen tjugo år kontakt med lantarbetarna och deras organisationer. Att plocka in öhrns artikel är svagt.

Seminarium: Bilden av Zimbabwe 15/11 kl 12.40 ABF-huset Sthlm

Vem avgör och hur avgörs det vilka frågor som ska uppmärksammas i medierna? Ett seminarium om och hur olika medier tar sig an och beskriver avgörande frågor som mänskliga rättigheter och demokrati med fokus på mediebilden av Zimbabwe.

Arrangör: Folket i Bild/Kulturfront och Clarté

SVAR DIREKT OM ZIMBABWE

37

med allt, vare sig i Zimbabwe eller Kina.

Självklart var det en bakgrundsartikel jag skrev. Debattartiklar om Zimbabwe kan vi läsa på andra håll, i till exempel de svenska dagstidningarna, i alla sektioner, där skribenter av skiftande politisk kulör i en strid ström av ensidiga debattinlägg i princip hävdar samma ståndpunkt: att i Zimbabwe har den vite mannen fortfarande en börda att bära.

hans öhrn stockholm Samarbetet mellan afrikanska länder och länder som Kina och Indien ökar men befinner sig fortfarande i sin linda. Icke desto mindre oroar det många forna kolonialländer. I den ideologiska kampen som också rymmer en geopolitisks strid om Afrikas råvaror har det blivit vanligt att framställa framför allt Kina som en ny hungrig imperialistmakt i Afrika. Oftast kryddas dessa framställningar med att Kina vinner terräng i Afrika genom att strunta i mänskliga rättigheter och utan

skrupler backa upp odemokratiska ”klientstater”. ¨ Underförstått i denna argumentation ligger att Västländerna trängs tillbaka för att de värnar demokrati och mänskliga rättigheter. Ingenting kan vara felaktigare.

Demokrati och mänskliga rättigheter har aldrig varit en måttstock i Västländernas samarbete med utvecklingsländer. I stället har måttstocken varit inhemska eliters följsamhet och bistånd har givits mot kontant betalning: för varje krona Afrika har fått i bistånd har fler kronor runnit tillbaka till givarländerna. De politiska krav som ställts på biståndet har varit knutna till garantier för att det för Afrika negativa flödet ska bestå. Hittills har Kina inte ställt några sådana krav för sitt bistånd och alltså visat sig mindre girigt, men det kan självklart förändras.

I den ideologiska kampen har makthavare alltid mobiliserat det de har; förr i tiden missionärer och etnologer, numera biståndsarbetare, journalister, kulturgeografer, antropologer och andra som i hor-

KULTURKONSERVATIV MOT SIN VILJA margareta zetterström författare och journalist

Robert Mugabe - en omstridd person.

der har översvämmat den afrikanska kontinenten för att mäta, räkna, klassificera och tolka. Som före detta biståndsarbetare har jag stött på många ”hjärtnupna” västerlänningar som velat ge röst åt ”medellösa kvinnor” men i sina tolkningar endast vädrat egna unkna fördomar. Sättet på vilket biståndsarbetare sprider i stället för att skingra fördomar finns belagt i forskningen. Se till exempel Eriksson Baaz, Maria (2005) The Paternalism of Partnership, London: Zed Books. Likaså borde det vara uppenbart för de flesta, med rudimentär kunskap om hur massmedier fungerar, att det vi ser när det gäller beskrivningen av händelserna i Zimbabwe och Kinas roll i Afrika är en klassiskt desinformationskampanj. Att påvisa detta var syftet med min artikel.

Det betyder inte att jag sympatiserar

“Som före detta biståndsarbetare har jag stött på många ”hjärtnupna” västerlänningar som velat ge röst åt ”medellösa kvinnor” men i sina tolkningar endast vädrat egna unkna fördomar.”

När författaren och litteraturkritikern Malte Persson hävdar att hans passion för klassisk litteratur gör honom till konservativ vare sig han vill det eller inte känner jag fullständigt igen mig, trots att jag är trettio år äldre och trots att min passion gäller musik, teater och bildkonst lika mycket som litteratur. Och ändå gissar jag att de flesta som läser mig inte tvekar länge om min politiska hållning. Jag är självklart vänster, inte bara i förhållande till imperialismen och dess ogärningar världen över utan också i fråga om svenska samhällsförhållanden och vikten av sådant som välfärdsstat, offentlig sektor, fackföreningar, solidaritet.

Men så fort jag skriver om den musik mitt hjärta klappar för (och det är då ofta sådana verk som brukar etiketteras ”konstmusik” eller ”seriös musik”) kommer alltid ilskna reaktioner, antingen från modernismlobbyn som tycker det är närmast nazistiskt att kritisera modernistiska verk för bristande skönhet (fulheten är där ett värde i sig nämligen) eller från vänstermänniskor som menar att jag inte visar vederbörlig respekt för ”vanligt folks” musiksmak (pop, schlager, dansband, typ).

Och följaktligen är jag en förstockad kulturkonservativ som borde gå och dra något gammalt över mig.

Men jag framhärdar. Det finns ingen motsättning mellan att älska Schubert

>

fibdebatt fibämne Skriv till debatt! red@fib.se

>

och Brahms och att bekämpa krigen i Afghanistan och Irak. För mig är sådan musik livsviktig för att jag skall orka fortsätta min brottning med dagens samhällsfrågor. Däremot känner jag mig, som den kulturkonservativa vänstermänniska jag tydligen är, ibland lite ensam om den hållningen i vänsterkretsar. Där är det ofta bara populärmusik, helst med politiskt progressiva texter, som gäller och där används också ibland etiketten ”finkultur” som fågelskrämma för att hindra nya generationer att upptäcka vårt rika musikaliska arv.

När Kommunistiska Partiet (tidigare ”r-

arna”) i min hemstad Uppsala för några år sedan, med näbbar och klor bekämpade uppförandet av ett sedan länge efterlängtat konserthus var det främst med argumentet att detta bygge skulle ta pengar från viktiga välfärdssektorer som vård, skola, omsorg. Men i botten låg samtidigt föreställningen att konserter med klassisk musik, symfoniorkestrar, stråkkvartetter och liknande, var överklassens privilegium, någonting som ”vanligt folk” aldrig befattade sig med. Att detta konserthus, när det nu väl är byggt, erbjuder konserter med alla typer av artister och musikgenrer ( jazz, tango och folkmusik inte att förglömma!) är en annan femma. Liksom det faktum att allmän välfärd och offentlig sektor inte skulle ha fått en krona mer om huset aldrig hade byggts. Så fungerar inte den kommunala ekonomin i praktiken.

Nej, det viktiga och avslöjande i det här sammanhanget är den kultursyn som Kommunistiska Partiet exponerade när de drev sin kampanj mot Uppsalas konserthus, det förakt man visade för den stora och rika musikkultur som självklart, och inte minst, tillhör det arbetande folket.

Så frågan om kultursyn och kulturpolitik bör nog debatteras också i vänsterkretsar, allra helst som den kommersiellt lönsamma och likriktade populärkulturen nu alltmer tar över även i seriösa medier — på den ofta olönsamma ”finkulturens” bekostnad.

AVVISA MAKTENS PROBLEMFORMULERING eva myrdal skarpnäck

”Det går där [i Timbuktu] att blottlägga en av de stora lögnerna om det väldiga Afrika, söder om Sahara.”skriver Henning Mankell (FiB 10-08). Vilken då? ”myten och lögnen om det skriftlösa Afrika.”

Vad vill han visa? ”Naturligtvis finns det en skriven historia även i Afrika söder om Sahara.”

Varför är det viktigt? ”När det koloniala Europa under 1800-talet gav sig självt det falska alibiet för varför kolonisering av Afrika var nödvändig, fanns bland annat argumentet om ’civilisationsprocessen’ som ett av de starkaste inslagen.”

De som styrde och verkade i den rika handelsstaden Timbuktu i Saharas södra utkant, anlagd tidigt 1100-tal, var en del av den muslimska världen med dess lärdomstradition. Där ingick självklart astronomi och medicin. Muslimsk lärdomshistoria seklerna innan länder i Europa startade sina blodiga kolonialkrig osynliggörs oftast som default i populärvetenskapliga sammanhang. Timbuktus stora arkiv och bibliotek är naturligtvis värd en egen presentation.

Men om vi nu visar att till exempel de som drabbades av den belgiska kolonialmaktens hänsynslösa rovdrift på människor i vad som idag är Kongo inte var skrivkunniga och inte var en del av densamma tradition – skall vi då omvärdera vår syn på kolonialismen? Och världen är ju större än

den Eurasiska kontinenten och norra halvan av Afrika. De amerikanska kontinenterna har sin egen historia, utan järn, hjul och plog. Till skillnad från den norra uppvisar den södra dock klassamhällen, monumentalbyggnader och imperier med eller utan skriftspråk men flera tusen år senare än i Västasien (nuvararande Syrien/Irak/Iran).

Och den Australiska kontinenten -utan järn, hjul, plog, monumentalbyggnader, imperier eller skrift. Kolonialismen drabbade också dessa kontinenter som bekant, använde sig av rasistisk retorik och har inte min sympati.

Varje civilisation sitt eget mirakel, varje människa centrum i sin egen värld, men i alla samhällen kontakt och kommunikation över geografiska, verksamhetsmässiga och ideologiska gränser. Timbuktu är sitt eget mirakel (liksom Bagdad, Fustat, Samarkand, Chang’an) men inte för att platsen vittnar om att de var ”främst” som Mankell låter Amadou Hampate Bah säga. Lögnerna om ett ”Europa” historien igenom på framkant vad gäller produktion, arbetsdelning, specialisering, teknik, vetenskap och ingenjörskonst är i hög grad levande. De skall tillbakavisas när den dyker upp – med fakta.

Dessa är överväldigande många.

Att acceptera kolonisatörenas grundläggande argument för utsugning, men påvisa att de beskrivit vissa koloniserade felaktigt hjälper oss inte. Argumentet mot kolonialismen ligger inte där. Det ligger här och nu – solidaritetens själva grund, det gemensamma intresset.

Det är omöjligt att bygga en värld i fred för barn och barnbarn om dagens imperialister tillåts fortsätta att härja. Ingen behöver kvala in i de skriftlärdas grupp för att delta i den gemensamma kampen mot dessa gemensamma fiender.

Henning Mankell befinner sig just nu på resande fot i Afrika och kommer att svara Eva Myrdal i nästa nummer av FiB som kommer den 18/12.

fibnoterat

EBBERÖDSBANKERNA FÖRHANDLAR Illustration Mare Toomingas

fib 39

Skadeståndskrav för 40o års slaveri Afrikanska socialistinternationalen har på sitt första möte, i Freetown i Sierra Leone, krävt skadestånd för 400 års slaveri, enligt Inter Press Service den 27 oktober 2008.

I ett tal sa Ismail Rashid, en sierra leonisk professor i afrikansk histora att väst för länge sedan borde ha betalat för ”de skändliga brott som begåtts mot afrikaner med förslavande och avhumanisering”.

– Det är vår rätt. Väst stal vår arbetskraft, värdighet och våra resurser. Ett skadestånd är en avbetalning för vår arbetskraft och våra plundrade mänskliga resurser, sa Rashid.

– Skadeståndet kan ges i form av tekno-

logiöverföring och finanisella resurser eftersom slaveriet tidigt krossade Afrikas möjligheter för tillväxt och industriell utveckling.

Mötet var överens om att slaveriet fortfarande är ett hinder för Afrikas utveckling.

Luwezi Kinshasha, kongolesisk delegat vid konferensen sa att ”neokolonialismen är en biprodukt till slaveriet”.

lasse lindström

185-3

Blev utfallet i årets omröstning i FN:s generalförsamling för kravet att USA ska häva den ekonomiska blockaden mot Kuba, tre röstade mot – USA, Israel och Palau, och två länder avstod – Mikronesien och Marshallöarna.

Kuba kan också komma att bli en oljeexportör. Kubas regering har gjort gällande att det kan finnas över 20 miljarder fat utvinningsbar olja utanför Kubas kust mot Mexikanska golfen, vilket är mer än dubbelt så mycket som man tidigare uppskattat oljereserverna till. Detta skulle jämställa Kubas oljereserver med USA:s, och göra att landet hamnade bland världens 20 oljerikaste.

Utvinningen beräknas starta nästa år.

LISA FORSBERG

fibsettlästhört Foto: Sören Håkanlind

sista boken från finistère Bodil Malmsten | Albert Bonniers förlag

Hon har på sistone utvecklat en rasande produktivitet, Bodil Malmsten. Och skriver förstås en bok om skrivkramp. Av alla ursinnigt subjektiva författare är hon den subjektivaste. Gerda Antti på speed. Och av alla ambivalenta författare den ambivalentaste. ”Den som vill mig väl ställer inga frågor”, avslutar hon. Den som gör det blir både skjuten och dränkt.

Ramhistorien är att hon säljer av sitt lantställe i Finistère och flyttar till ”en stad nära Nantes”. Succén med första boken om byn (Priset på vatten i Finistère (2001) fick läsarna att fråga om vägen dit. Ungefär: hur tar man sig till Bohuslän? Bodil Malmsten ser för sig hur bataljoner av präktiga svenska turister vallas runt i Finistère av guider utklädda till mullvadar (det malmstenska gisslet) och lokala förmågor som i skift spelar ”Bodil Malmsten” och ”Madame C”. Suget efter paradiset börjar bli ohanterligt. Men det var suget efter paradiset som fick henne att flytta dit. Skillnaden är att läsarna snyltar på hennes Finistère. De kunde skaffa sig ett själva, så fick de se hur kul det är.

På tvärsan löper slitet med att skriva en erotisk roman. ”Madame C” fnyser nämligen åt ”Bodil Malmstens” litterära mödor och anser att det verkliga kraftprovet vore att gestalta den mogna kvinnans sexualitet, roa sig med att inventera förrådet, föra

Bodill Malmsten.

1960-talets frigörelse till sin fullbordan.

Skriva en riktig, gammaldags medhårs roman, inte dessa subjektiva mosaiker av småsaker.

Madame C är den onda ankan i de tidiga Kalle Anka-filmerna, den som tubbar Kalle att gå och fiska när plikten kallar.

En dubbelexponering. För en väluppfostrad anka är det otänkbart att dra på sig mullvadsuniformen. Det ska lidas. Och här någonstans upptäcker Bodil Malmsten att paradiset – ”Finistère” – tagit ett strup-

»Jag gillar det där med människor som dränker sig fast det bara finns en dusch, och tofsvipans fladdrande medkänsla. Formuleringar som slår in som vågor från Atlanten.«

grepp på henne. Inte för att jag vet varför hon egentligen gör sig av med stället. Det slagets detaljer förbigår hon lika obesvärat som någonsin madame C. Bodil Malmsten har sina manér. Men hon är också en galghumorns mästare. Den fuskrenoverade lägenheten i staden nära Nantes är förstås inte beboelig och damen från mäklarfirman tar fram sin mobil - ”i ett ryck av tofsvipemässigt deltagande” – och ordnar rum åt sin klient på den lokala motsvarigheten till Scandic. ”Det här hotellet”, skriver Bodil Malmsten, ”är ett hotell där gästerna tar livet av sig, hoppar från balkongerna, skjuter sig i huvudet, hänger sig, dränker sig fast det bara finns dusch.”

Jag gillar det där med människor som dränker sig fast det bara finns en dusch, och tofsvipans fladdrande medkänsla.

Formuleringar som slår in som vågor från Atlanten.

KNUT CARLQVIST

fib 41

baghdad burning – Riverbend med flera | Riksteatern

Slutet är okänt. Man vet inte vem hon var.

Efter det sista inlägget på bloggen den 22 oktober 2007 är hon tyst. Hon kallade sig ”Riverbend” – Flodkröken – efter raderna i versen: ”…I´ll meet you round the bend

my friend, where hearts can heal and souls can mend…”…vi ses bortom flodkröken, min vän, där hjärtan kan läka och själar tillfriskna…

Bloggen har rubriken ”Baghdad burning” – Bagdad i lågor. Hon kallar det en tjejblogg från Irak om krig, politik och ockupation. Efter USA:s ockupation försöker hon komma tillbaka till sitt jobb som dataexpert, men det visar sig att kvinnor nu inte längre är välkomna på hennes gamla arbetsplats. Samtidigt har hennes hemstad förvandlats till ett kaos där våld och plundring är vardag. Hon börjar blogga.

Riverbend använder medvetet sin sociala ställning, som västutbildad(?) datanörd, för att få oss att förstå hur läget i Irak har förvärrats under ockupationen. Hon är inte okänslig, eller omedveten, om skillnaden i livsvillkor mellan henne och de fattiga, men Riverbend väljer att vända sig till oss i väst för att berätta för omvärlden vad som händer i hennes hemland.

Nu har Riksteatern gjort en föreställning baserad på hennes blogg. Jag använder medvetet ordet föreställning och inte teater. På scenen är tre personer: Aminah Al Fakir Bergman, som läser ett urval av Riverbends texter, Nidal Fares, som väver in bitar av sin egen berättelse om livet som skådespelare i Irak under krigen och så journalisten Tona Ishaq, vilken ger fakta om ockupationen. Det kanske låter som om

föreställningen skulle spreta åt olika håll, men regissören Gustav Deinoff och producenten Helena Ringvold lyckas inte bara hålla ihop alla tre aspekter. De har skapat en helhet med verklighetsskildringen som gemensam nämnare.

Föreställning bryter mot en vanlig idé för progressiv teater, nämligen att teatern ska dramatisera verkligheten – att man ska accentuera skiljelinjerna mellan folket och makthavarna. I detta fall behövs inte denna dramatisering. Verkligheten är tillräcklig dramatisk i sig själv. En liten pojke dör, museet i Bagdad plundras, en släkting blir kidnappad, kvinnor kan inte längre gå ut utan eskort, teatern i Bagdad plundras, en bomb riktas mot Röda Korset, attackhelikoptrarna surrar ständigt i luf-

ten. Dramatiken ligger i händelserna. Man behöver inte överdriva. Föreställningen följer därmed Riverbends egna linje: Hon bryter mot journalistikens grundregler: Riverbend är partisk och personlig, ofta med en sarkastisk humor, men överdriver aldrig.

Det är tekniskt avancerat, med stora projektioner av filmsekvenser och stillbilder.

Man talar svenska, arabiska och engelska.

Musiken av Salem Al Fakir, Allan Edwall, Brel, Ahlan Bik och Kathem Al Saher fungerar som kommentarer till Riverbends texter. Föreställningen avbryts inte av musik.

Musiken blir en naturlig del av den livsskildring från det ockuperade Bagdad som Riverbend lämnat oavslutad.

OLOF RYDSTRÖM Riverbends blogg http://riverbendblog. blogspot.com/

jan lööfs serier volym ett / rocky, volym 14 Jan Lööf | Martin Kellerman | Kartago Förlag

Jan Lööfs serier volym ett är en efterlängtad samling, som jag öppnar nästan högtidligt. Jan Lööf tecknar i välgjord detaljrik realism det Sverige som

jag växt upp i. Han vandrar i berättelsen och introducerar sina serier utifrån sin egen självbiografi, vilket gör att vi får veta mer om författaren och konstnären, som beskriver sig som en misslyckad jazzmusiker som försörjer sig på barnböcker. Detta med nya tidigare inte publicerade bilder.

I serien Ville, som första gången publicerades i Konsums tidskrift VI med en sida i varje nummer, möter vi även Kungen och Olof Palme i seriens form. Efter juntans fall flyttade Lööf till Grekland. Det blev en del skriverier om deras medverkan i serien.

Redaktionen skickade ned Lars Westman med uppdraget att övertala honom att ändra handlingen och låta Majestätet och Statsministern utgå. De kom där överens om att dessa personers medverkan istället

skulle fördjupas. Istället för biroller, skulle de få huvudroller. Detta ger en tidsbild med en fråga som är aktuell än idag: ”kommer jordens resurser att ta slut?”

En del har jag tidigare läst, men långt ifrån allt. Förhoppningsvis får Volym ett en fortsättning, där vi kan studera helheten i Lööfs tecknade författarskap, som utgår från en folkhemsk epok i svensk historia.

Martin Kellermans Rocky, Volym 14 (Kartago Förlag 2008) har en annan karaktär än Lööfs och skildrar en annan tid med Youtube och nutidskommentarer.

Den har redan blivit en kult för en yngre generation, där figurerna är mer karikerade djurfysionomier på två ben. Kellermanns serie firar 10-årsjubileum i år med sina struliga, hängiga tonårs wannabes, som verkar sakna destination i livet och därför reser, sitter på fik och spyr på gator i Stockholm och Barcelona, platser som blir motpoler i livsstil. Även här är miljön stockholmsk med dialoger om skillnaden mellan Söder och Vasastan, dock utan tecknade extriörer. Även här finns resterna av det folkhemska kvar, till och med en utflykt på landet med röda stugor och vedeldning.

Den mest förekommande rekvisitan är dock parkbänken, cafébordet, TV:n och

>

fibsettlästhört

>

ölflaskan. Frågan är om inte personer som växte upp under 1970-80-talet borde haft sin Kellermann som iakttagare?

För den vuxna generationen kan Rocky vara svårläst, men för mig är det en ny upptäck, som ställer frågan hur orden i tecknade serier kan göra innehållet tydligare.

BROR KAJSAJUNTTI

farväl till världsundergången Stefan Fölster | Bonniers

Det här är en viktig bok bok, eller inlägg, i den klimatpolitiska kamp som idag rasar i Sverige och västvärlden.

Hur skall den ekonomiska makten förhålla sig till klimathotet och kraven på åtgärder? Det är debattbokens tema, och svar levereras också prompt.

Fölster är chefsekonom, men även något av chefsideolog vid Svenskt Näringsliv.

Han är en driven författare av fackböcker och artiklar. Hans text byggs upp av informativa och spännande exempel. Fölsters utgångspunkt är att allmänheten matas med vrångbilder om klimatpåverkan och dess konsekvenser. De som sprider dessa bilder är forskare, miljöfolk, politiker, men även en del företagare. Därför är det stora problemet inte växthusgaser (VHG), utan Slamkrypare och Ökenvandrare. De förra sticker huvudet i sanden och de senare är alarmister eller folk som kräver åtgärder utan sakligt underlag. De kan därför förvärra dagens situation.

Fölster förnekar inte kopplingen i sig mellan VHG och klimatförändringar, men

sätter stora frågetecken kring slutsatserna från FN:s klimatpanel. Man bör inte klumpa ihop honom med den gamla genren av så kallade contrarians, förnekare, som till exempel K. & V. Wickman (1989) och K-G Vannerberg (1997) på Timbro eller den danske statistikern Björn Lomborg (1998).

Fölster formulerar sig snarare genom invändningar, men i slutändan blir han ändå en slags förnekare.

Påståenden backas upp av totalt ett 90-tal referenser, men oftast bara en referens per utsaga. Den bärande tesen är att – om det blir varmare – finns lösningar i teknik och att människorna anpassar sig, till exempel genom att flytta. Ja, i många avseenden blir världen bättre när den blir varmare. Nya naturmiljöer skapas. Och den svåra värmeböljan i augusti 2003 när

35 000 dog visar ju att samhällena inte kollapsar om det blir lite varmare. Och ju rikare vi blir, ju mer kan vi investera i skyddsvallar. Och det är inte vi som är bovarna, det är Kina och Indien. Och här blir budskapet riktigt skruvat. Kampen mellan olika ekonomiska världszoner tonar upp sig. Fölster säger det inte, men kanske är krigen räddningen?

Det finns ett antal sakfel i boken, men jag är inte säker på att författaren skulle ändra åsikt, även om han lät sig övertygas om felen. Hans tro på kapitalismen som en framgångssaga skrevs visserligen före höstens finansiella kollaps, men är likt barnatron – ogrumlad. Ekonomisk tillväxt och teknik ordnar allt. Kör, gasa och flyg – det ordnar sig! Visst, jag kan avundas hans optimism, men frågan kvarstår: vilkas optimism? Den ekonomiska maktens eller folkflertalets?

ULF KARLSTRÖM

»Hans tro på kapitalismen som en framgångssaga skrevs visserligen före höstens finansiella kollaps, men är likt barnatron – ogrumlad. Ekonomisk tillväxt och teknik ordnar allt. Kör, gasa och flyg – det ordnar sig! «

vietnamkrigen 1880-1980 Marco

Smedberg | Historiska Media Militärhistorikern Marco Smedberg har i Vietnamkrigen 1880-1980 skildrat krigsutvecklingen i Sydöstasien främst 1946 - 1980 (de första 65 åren avhandlas på 15 sidor).

Han beskriver den militära utvecklingen med ingående uppgifter om truppslag och storlek, beväpning och eldkraft, mål och förluster. Kartmaterialet är rikligt och välgjort. Det är intressant läsning.

Men den politiska och sociala historie-

skrivningen har stora brister. Visserligen gör författaren ansatser att se kriget från båda sidor till exempel genom val av citat, fakta och källor, men hans politiska grundsyn dominerar framställningen.

Smedberg lever kvar i kalla krigets världsbild. Det andra Vietnamkriget var en nordvietnamesisk invasion av södern och distinktionen mellan FNL och DRV förefaller ointressant. När dessa bedriver politiskt arbete i sitt eget land, kallas det ”infiltration”. Motsidan är ”kommunistisk” och de amerikanska stridskrafterna möts av ”kommunistiskt” luftvärn och motstånd, ”kommunistiska” trupper etc. Det är ingen tvekan om på vems sida författaren står.

Läsaren får intrycket att Förenta staterna är i Vietnam med samma rätt som vietnameserna och de politiska slutsatserna blir därefter.

Det vedervärdiga utrotningsprojektet operation Phoenix anser han vara svårt att utvärdera. Det ”ansågs också vara framgångsrikt”, skriver han, ”många sydvietnameser var rädda för kommunisterna och FNL vann inte dessa gruppers hjärta på grund av sin terror. Det blir en fråga om ur vems perspektiv man betraktar problemet.” Förenta staterna tvangs lämna Vietnam. Det förklarar Smedberg med att de förlorade ”dragkampen om civilbefolkningens stöd” till ”kommunisterna”.

fib 43 ”Samtidigt hade nordvietnameserna och FNL en etnisk fördel. I Sydvietnam uppfattades de trots allt som att de tillhörde samma folk till skillnad från alla utlänningar.”

Det vimlar av skrivningar av detta slag vilket gör boken obrukbar som allmän historieskrivning.

Smedberg avslutar med en jämförelse med de pågående krigen i Irak och Afghanistan där det också gäller att ”vinna befolkningens förtroende”. Han menar med rätta att Förenta staterna borde ha lärt sig av Vietnamkriget att man inte gör det ”genom att fälla bomber eller skjuta sönder byar”. Bra så, men vad hade/har dom där att göra överhuvudtaget? ÅKE KILANDER

så länge gud vill och rumpan håller Nisti Stêrk | Cordia, Verbum Förlag AB

När Nils Poppe en gång gån fick frågan hur länge han skulle hålla på att underhålla folk, svarade han: ”Så länge Gud vill och rumpan håller”.

Nisti Stêrk är skådespelerska och tidigare krönikör i Stockholm City och Göteborgs-Posten. Hon medverkade i teaterföreställningen Elektas döttrar, som handlade om hedersrelaterat våld och bland annat spelades på skolor för att belysa problemet. Personer som hon träffade under denna period kunde inte undgå att förskräckt fråga Stêrk om hon tvingats fly hemifrån så fort hon berättat att hon, liksom Fadime Sahindal, är kurdiska. Det har hon tack och lov inte (hennes namn, Nisti Stêrk, betyder för övrigt ”självständig stjärna” på kurdiska).

Så länge Gud vill och rumpan håller är uppbyggd av korta essäer – varav en del baserad på hennes tidningskrönikor – med berättelser ur hennes liv. De handlar om allt från släkten och barndomen i den kurdiska delen av Turkiet (alternativt turkiska delen av Kurdistan) till livet och uppväxten

»Hans tro på kapitalismen som en framgångssaga skrevs visserligen före höstens finansiella kollaps, men är likt barnatron – ogrumlad. Ekonomisk tillväxt och teknik ordnar allt. Kör, gasa och flyg – det ordnar sig! «

Sverige. Att komma till Sverige var att komma till möjligheternas land – i Turkiet var de förbjudna att ens tala sitt moders-

mål. Men Sverige är också ett land där det som uppfattas som skryt inte tas emot med uppskattning, vilket hon får känna av.

Men Stêrk låter sig inte nedslås. Livsglädjen är alldeles för stark för det.

Nisti Stêrk har skrivit en underhållande bok, men jag kan dock tycka att texterna är alldeles för korta. Man får hastiga inblickar i hennes vardag, men dessa känns alldeles för hastiga för att man ska komma henne inpå djupet. Kanske vill hon inte det heller.

Trots denna invändning är Så länge Gud vill och rumpan håller ändå en fröjdefull och bitvis ganska rolig bok.

KRISTOFFER LARSSON

sin ensamma kropp

Elsie Johansson | Albert Bonniers Förlag Jag vet nästan ingen, ingen mer än Elsie Johansson, som överhuvudtaget skriver om vuxna kvinnor, sådana som fyllt femtio och mer. Och som behandlar dem med insikt och respekt, varken förminskar eller förgyller. Som i Kvinnan som mötte en hund och Näckrosträdet och nu i Sin ensamma kropp.

En välbeställd änka, Marie-Loise Parre,

Maliss, rannsakar sitt liv.

Hon är 72 år, varken tant, gumma eller käring, endast en kvinna med stark integri-

tet och stil. Vill inte bli hopföst med andra, inte spela bridge eller åka på bussutflykter.

Det är inte synd om henne och sentimentalitet avskyr hon. Hon är inte den som anförtror sig åt andra, håller människor på distans, men har ständiga och uppriktiga uppgörelser med sig själv, vem skulle känna henne bättre?

Varifrån hon kommer glömmer hon inte ett ögonblick, men tar sig rätten att själv välja hur hon ska leva sitt liv. Hon har slängt ut allt från det gemensamma hemmet, har vällustigt köpt nytt och omger sig med vackra ting. Hon svänger ihop delikata middagar när det är hennes tur att äta med de få väninnorna, betraktar människorna från sin altan och tränar på den svåra konsten att leva i nuet.

Men all tid får henne att minnas.

Det är skamliga hemligheter från ungdomen och från äktenskapet. Och från nuet; hennes obesvarade längtan.

Hon inser att hon behöver sin egen förlåtelse för att leva vidare, lära sig ta emot och ge. Hon bär på sin längtan att vara någons Du men inte ge upp sitt jag.

Kanske finns han.

Trots att Sin ensamma kropp är en öppenhjärtig berättelse blir den ändå inte privat.

Elsie Johansson skriver med välgörande svalka och värdighet om det som berör utan att vilja vara intim.

SOLVEIG GIAMBANCO

fiblevandehistoria

mordet på greve folke bernadotte

Den 17 september uppmärksammades 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. Journalisten Göran Burén har nya fakta om händelsen.

D

göran burén text

en 17 september var det 60 år sedan Folke Bernadotte mördades i Jerusalem av judiska attentatsmän. FN var ett par år gammalt och Bernadotte var dess förste internationelle medlare. Han hade tagit på sig ett i det närmaste hopplöst uppdrag – att lösa konflikten mellan den nybildade staten Israel och dess arabiska grannar.

Folke Bernadotte var en internationell kändis. Han var mycket populär efter sina räddningsaktioner med

De svenska myndigheterna var uppbragta över att, som man ansåg, israelerna visade så lite intresse för att sätta fast mördarna. Det gick så långt att regeringen skickade en egen utredare till Jerusalem.

de vita bussarna i världskrigets slutskede, då han räddade tiotusentals människor, varav en stor mängd judar, ur koncentrationslägren. Inte minst i Israel var han högt respekterad. Den uppskattningen förbyttes under sommaren 1948 i vrede, för att inte säga avsky.

Då Bernadotte mördades hade han just lagt sista handen vid den rapport som han bara några dagar senare ämnade lägga fram inför säkerhetsrådet.

Rapporten innehöll en plan för lösning av konflikten i Palestina. Det var framför allt tre punkter i planen som mötte benhårt israeliskt motstånd.

Den avsåg att ställa Jerusalem under FN-kontroll, men israelerna ville ha staden för sig själva som sin huvudstad. Bernadotte ville att Negevöknen skulle komma under arabiskt styre medan israelerna ansåg sig behöva den för att ge plats åt alla de judiska flyktingar som strömmade till den nybildade staten.

Bernadotte krävde att de hundratusentals palestinier som flytt undan striderna eller körts iväg av judiska

fib 45

styrkor skulle tillåtas återvända och återfå sin egendom. Men israelerna hade redan fattat ett oåterkalleligt beslut beträffande de arabiska flyktingarna: de skulle inte få komma tillbaka. Den nya staten skulle garanteras stabil judisk majoritet.

Det stod ganska snabbt klart att mördarna stod att finna i den högerextrema Sternligan, men ingen har ställts inför rätta för mordet.

De svenska myndigheterna var uppbragta över att, som man ansåg, israelerna visade så lite intresse för att sätta fast mördarna. Det gick så långt att regeringen skickade en egen utredare till Jerusalem, riksåklagaren Mats Heuman och han levererade en förödande kritik av utredningsarbetet. Det var orsaken till att Sverige dröjde långt efter andra västländer med att erkänna staten Israel.

Till slut gjorde man det ändå, sedan israeliska

regeringen långt om länge levererat en rapport, Agranatrapporten, och en officiell ursäkt. Israelerna frisvor sig från allt ansvar för mordet och hänvisade till krigstillståndet och de kaotiska förhållandena i Jerusalem vid tiden för mordet. Förbindelserna normaliserades och affären Bernadotte begravdes i glömska.

Men på svenska UD visste man mycket som inte fick sägas högt. Där hade man gjort en egen utredning, som bland annat undersökte alla rykten om de israeliska myndigheternas inblandning i mordet.

Det mesta i utredningen pekar på att israelerna visste vad som skulle ske, de lät det ske och de såg till att de ansvariga kom undan.

Det mest graverande var frågan om varför medlarens kortege inte hade någon militäreskort.

Jerusalem var delat i en arabisk och en israelisk zon och när kortegen på sitt officiella besök inträdde i den judiska zonen fanns inga representanter för den israeliska staten på plats. De var väl underrättade om hans ankomst. Ett besök hos militärguvernören doktor Joseph var redan avtalat till halv sex samma kväll. Medlarens bilkaravan hade alltså ingen eskort under hela den tid den rörde sig på judiskkontrollerat område, vilket de ansvariga, i första hand doktor Joseph, var väl medvetna om. Denna Israels underlåtenhet att skydda Bernadotte kom sedan att bli en av de svåraste stötestenarna i försöken att normalisera förbindelserna mellan Sverige och Israel efter mordet.

Heumanutredningen påpekar att den israeliska regeringen ursäktat det klena resultatet av efterspaningarna med att den politiska terrorismen var

1940

bildades Sternligan som var en sionistisk terrorgrupp, aktiv under 1940-talet.

Gruppen bildades under det hebreiska namnet LoMame Ferut Yisrael, LEHY (”Israels frihetskämpar”) men hade föregåtts av liknande grupper som med våld bekämpade det brittiska inflytandet i Palestina. Britterna kallade gruppen Sternligan efter dess ledare Avraham Stern, som mördades 1942.

Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet på Folke Bernadotte som ”en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande instats i det Heliga Landet”.

så utbredd i Jerusalem. Desto större orsak att vara noga med eskorteringen, menar Heuman och hänvisar till att vid alla tidigare besök på judiskt område hade myndigheterna ordnat väpnad eskort, senast den 3 augusti, då läget ändå var mindre spänt än vid tiden för mordet. Heumans avslutning lyder: ”Det är förvisso tragiskt att behöva konstatera, att de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

Vad hade då Agranatkommissionen, israelernas svar på Heumanutredningen, att säga?

Den avvisar påståendet att Bernadotte fått eskort vid tidigare tillfällen. Doktor Joseph förnekar tveklöst inför kommissionen att Bernadotte eskorterats någon gång alls, utom vid hans ankomst första gången i juni, då en hedersvakt mötte.

Uppgifterna om att medlaren och hans sällskap alltid blivit eskorterade tidigare, är mycket tillförlitliga. I Bernadotteutredningen finns uppgifter från major Magnus af Petersens, som var i Palestina som FN-observatör sommaren 1948 och var kvar där den 17 september. Han förde dagbok och ur den är följande uppgifter hämtade: ” Vid ankomsten till den judiska delen av Jerusalem den 3 augusti möttes grevens sällskap av judiska sambandsofficerare och judisk militärpolis med fyra till fem mans besättning och utrustade med kulsprutepistoler.”

Det vill säga: trots att luften surrade av hot och mordrykten drog man in den normala eskorten morddagen.

Agranatkommissionens rapport var ett beställningsverk. Den svenska regeringen behövde den för att likt alla andra västländer kunna erkänna staten Israel. Bernadotte har sedan dess varit en politiskt obekväm figur, illa sedd i Israel. Om man hållit hans minne vid liv och diskuterat hans medlargärning, hade det dykt upp besvärliga frågor om vad som hände i samband med Israels bildande. Det intellektuella klimatet fram till 1967 var sådant att Israels absoluta rätt i konflikten med omgivningen inte kunde ifrågasättas.

När Palestinaopinionen mot slutet av 1960-talet nyanserades var det för sent. Bernadotte var redan glömd och i de vänsterkretsar där han kunde fått nya supportrar, var man måhända också ovillig att dra sin lans för en kunglig greve.

göran burén är författare och förläggare bosatt i umeå.

fibrätt&rådligt

Sex & Samtycke

Det finns inte något annat kapitel i brottsbalken som ändrats så många gånger som sjätte kapitlet om sexualbrott. Ändringarna har kommit allt tätare och väcker varje gång häftigt intresse och debatt.

Ingemar Folke tycker till om förslagen till en samtyckesregel.

E

ingemar folke text

fter de senaste ändringarna 2005 gäller att även en man som är kinesiskt kastrerad kan göra sig skyldig till våldtäkt (häfte 3 för 2008 av Nytt Juridiskt Arkiv del I). I grova drag gäller för närvarande att lagen straffar den som använder våld eller hot för att framtvinga sex med någon annan. Det är också straffbart att förmå annan till sex genom att utnyttja dennes hjälplösa

döma för våldtäkt och dylikt när inga vittnen funnits tillstädes för att styrka samtycke.

Själv tänker jag utarbeta en uppsättning etiska regler.

De ska i ett första kapitel handla om förhållandet till uppdragsgivaren. Ingående överväganden krävs. Bör vittnet begära att uppdraget bekräftas skriftligen? Bör vittnet alltid utföra uppdraget tillsammans med ett annat sam-

Min hustru, som jag talat med om detta, är med på idén.

Jag kan tänka mig att vi tillsammans kommer att marknadsföra våra tjänster på dejtingsajter, raggningsställen, swingersklubbar och på tidningarnas kontaktsidor. I reklamen kommer vi att citera ur brev från uppdragsgivare, som tackar oss för att vi skyddat dem mot försök att få uppdragsgivaren oskyldigt dömd. Vi ska på vår hemsida ge exempel på hur lättvindigt domstolarna kommer att

Principer för arvodering måste också finnas i den etiska koden. Bör vittnet alltid kräva förskottsbetalning? Om uppdraget – av en eller annan anledning – kräver avsevärt mer tid än vad som var förutsatt vid uppdragets lämnande, ska vittnet då ha rätt att lämna platsen, om tilläggsbetalning inte omedelbart erläggs eller säkerhet därför ställs? Svaret på den frågan är som alla inser inte självklart.

Protokollföring av uppdrag är en viktig sak. Ju äldre man blir desto sämre minne. Detta måste därför kunna friskas upp av förda anteckningar. Deltagarna kanske vill vara anonyma för vittnet. Ska det godtas? Tystnadsplikten är självklar. Men om någon uppdragsgivare blir obefogat beskylld – i polisanmälan eller eljest – för brott förövat under utövande av den bevittnade aktiviteten, ska uppdragsgivaren givetvis kunna lösa vittnet från hans eller hennes tystnadsplikt.

Eftersom min hustru har stor erfarenhet av att anordna vuxenutbildning, kommer vi så småningom att lämna verksamheten på fältet och övergå till att utbilda samtyckesvittnen, som därefter ska auktoriseras, helst av EU eller Kommerskollegium, men i nödfall av vårt utbildningsinstitut eller vår branschorganisation. Sedan ska vi tjäna storkovan och slippa slita ut oss på obekväma arbetstider och i usla arbetsmiljöer.

tillstånd. Brottet betecknas våldtäkt. Under andra rubriceringar kriminaliseras att någon förmår annan till sex genom att använda olaga tvång eller genom att missbruka den andres beroendeställning. Det nu sagda tar sikte på straffskyddet för vuxna.

Miljöpartiet uppdrog åt professor emerita Madeleine Leijonhufvud att utreda hur sexualbrottslagstiftningen skulle behöva ändras, om man kriminaliserar samlag och dylikt utan att den ena parten samtycker. Undersökningen presenterades i början av hösten och kan via partiets hemsida beställas från Thomson Förlag (250 kr). Partiet har också motionerat i riksdagen (Mot 2008/09:Ju 426) om införande av samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen.

Skulle Miljöpartiet få gehör för sitt förslag, vilket jag hoppas, måste äntligen sovrummen, höskullarna och andra platser där folk har sex öppnas. För vem? Jo, för de vittnen som åtminstone den ena partnern kommer att behöva för att freda sig mot obefogade beskyllningar om att ha förgripit sig mot den andre utan dennes samtycke.

Vi som uppnått den högre medelåldern, då det egna samlivet många gånger avtar, får nu möjlighet att göra yngre och sexuellt mer aktiva personer en oumbärlig tjänst, nämligen att stå till förfogande som samtyckesvittnen.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna (www.tffr. org).

tyckesvittne? Ska vittnet som regel kräva att uppdraget lämnas av bägge/alla deltagare i den tilltänkta aktiviteten, eller kan det räcka att bara en eller ett fåtal deltagare anlitar vittnet? I det senare fallet, ska det anses förenligt med god vittnessed att bevittna aktiviteten i fråga på ett sätt som deltagarna inte kan se, exempelvis via en för dessa dold övervakningskamera?

fibförenar

KULTURFRONT Möt Folket i Bild

n n Folket i Bild deltar på Socialistiskt Forum med bokbord och mötesverksamhet. Den 15 november 2008, ABF-huset, Sveavägen 41. Forumet arrangeras av ABF Stockholm och LO-distriktet i Stockholms län. Se mer på www.fib.se

Jan Myrdalsällskap bildat

n n Jan Myrdal ska nu få ett litterärt sällskap som August Strindberg, Dan Andersson, Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist och ytterligare minst 110 svenska författare redan har. Den stora skillnaden blir att Myrdal får sitt sällskap medan han är i livet. Jan Myrdalsällskapet kommer att dela ut ett årligt pris på 100 000 kr. Än är stadgar och regler inte formulerade men namnet blir Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Initiativet – och finansieringen – kommer från hotellägaren Lasse Diding i Varberg.

Diding är också initiativtagare till det nya litterära sällskapet tillsammans med Per Axelson, förlagsredaktör, Cecilia Cervin, litteraturvetare, Peter Curman, poet, journalist och tidigare ordförande i Författarförbundet, och Lasse Lindström, översättare och ITtekniker. När initiativet presenterades vid bröllopet mellan Myrdal och Andrea Gaytán Vega i somras sade Diding att priset ska delas ut till en olydig skribent.

De fem har samlat sig till en interimstyrelse som kallar till stämma i Stockholm för att bilda det nya sällskapet 29 november. Sällskapet ska också, enligt stadgeförslaget, uppmuntra forskningen om Jan Myrdals verk och stödja verksamheten i och kring hans stora arkiv och bibliotek.

Inför stämman 29 november då Jan Myrdalsällskapet ska bildas kan man anmäla sig per mejl info@janmyrdalsallskapet.se. Än finns inget pg-konto, men medlemsavgiften kan betalas vid stämman.

På den nystartade hemsidan finns interimsstyrelsens förslag till stadgar. Se www.janmyrdalsallskapet.se.

LASSE LINDSTRÖM Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 11 december. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se