FiB 11-2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER11 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD NOBELPRIS I KAPITALISM? DRAMATIKERN PÅ VÄG UPPÅT ZORN VÄCKTE LIV I FOLKMUSIKEN

fibelva2010

folketibild/kulturfrontelva2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Eva Wernlid.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, LarsIvar Juntti, Erik Paulsson Rönnbäck, Jonas Redmo, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

johanna emanuelsson

Syster i krig 10

Det senaste året har det gått undan för dramatikern Johanna Emanuelsson. Hon har antagits till Dramatiska institutet, blivit publicerad i antologier och tidskrifter, fått sin första pjäs uppsatt samt prisats och stipendierats från flera håll. FiB publicerar i detta nummer ett utdrag ur den tidigare opublicerade pjäsen Syster I Krig.

thage g. peterson

Ett misslyckat krig 20

– Nu får det vara nog! Stoppa det meningslösa dödandet! Använd istället miljarderna till civila och humanitära insatser till det lidande och krigströtta afghanska folket, sa Thage G. Peterson i sitt tal på Sergels torg under Afghanistanveckan.

peo österholm

Zorn och folkmusiken26

5-8 augusti firas 100-årsminnet av den första svenska riksspelmansstämman. Det finns då anledning att för en större publik lyfta fram den betydelse konstnären Anders Zorn haft för den svenska folkmusiken liksom för den unika svenska företeelsen spelmansstämman han var med om att skapa.

hillevi nagel sverigebilden 4

jan myrdal skriftställning 44

lisa forsberg jorden runt 6

ingemar folke rätt & rådligt 46

hans isaksson film 42

hans lindström serie 48

fibelva

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Politik för minskade klyftor

A

lliansregeringens valseger, de rödgrönas valförlust och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har följts av en livlig eftervalsdebatt. Borgerliga skribenter har triumferande menat att ”socialdemokratins makt över svenskt samhällsliv är nu definitivt bruten”. Inom Alliansen var Kristdemokraterna och Centerpartiet de största förlorarna. De senare har tillsatt en eftervalsgrupp medan KD:s Göran Hägglund har sagt att partiet ska omprova sin hjärtefråga, kravet om vårdnadsbidrag. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets eftervalskommittéer är väl mer att likna vid haverikommissioner.

En del anser att tvåtredjedelssamhället är så cementerat att de fattiga inte kan försvara sig mot de rika och utveckla en politik för att vända utvecklingen och minska klyftorna. Medelklassen anses ha vuxit sig så stor att de två ”översta” tredjedelarna i vårt samhälle skulle motsätta sig en sådan politik och göra den omöjlig.

Min åsikt är att tesen om tvåtredjedelssamhället är felaktig och att den leder tankarna fel.

Två ekonomiska exempel som belyser detta.

Enligt Statistiska Centralbyrån ökade produktiviteten mellan 1980 till 2005 med i genomsnitt 3 procent per år samtidigt som inflationen i genomsnitt varit 3,3 procent per år. Det betyder att betalningsförmågan i näringslivet ökat med 6,3 procent per år medan den genomsnittliga löneökningen bara varit 5,5 procent.

Därför har lönernas andel av förädlingsvärdet under dessa 25 år har fallit från 55 procent till 45 procent.

Detta återspelar sig naturligtvis i nettovinstandelens utveckling, som i början av 1980-talet var cirka 13 procent för att öka till cirka 21 procent 2005.

Denna omfördelning av det producerade värdet – från löner till vinster – har naturligtvis ökat klyftorna i vårt samhälle.

Om begreppet tvåtredjedelssamhälle skulle vara

»

En del anser att tvåtredjedelssamhället är så cementerat att de fattiga inte kan försvara sig mot de rika och utveckla en politik för att vända utvecklingen och minska klyftorna. relevant så skulle de två översta tredjedelarna ha tjänat på denna utveckling. Det som talar emot ett sådant förhållande är en LO-rapport från slutet av 2009, som visar på hur de disponibla inkomsterna (inklusive kapitalinkomster) har förändrats.

Mellan 1991 och 2007 har de rikaste tio procenten av befolkningen mellan 20 och 64 år ökat sina disponibla inkomster med 88 procent, alltså nästan en fördubbling. Under samma period har de fattigaste tio procenten bara ökat inkomsterna med 15 procent.

Om man undersöker de totala disponibla inkomsterna fördelning så upptäcker man att de tio översta procenten på inkomststegen under samma tid har ökat sin andel från 20 till 26,4 procent. Den näst översta tiondelen på inkomststegen har varken ökat eller minskat sin andel av de totala disponibla inkomsterna, medan de kvarvarande åtta tiondelarna av befolkningen har fått en minskad andel.

Ur ekonomisk synvinkel finns det alltså stora möjligheter att samla en majoritet av befolkningen till en offensiv politik för minskade klyftor och för ökad välfärd. Det är bara att sätta igång.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel

fibdebatt

fib 5

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Apropå Jan Myrdals skriftställning wKommentar till Jan Myrdals skriftställning Ordens dubbelhet FiB 10 2010.

Och inte heller Mao Zedung kunde det! Ta språnget ur sin egen tid och sitt sociala sammanhang, det kunde han inte.

Den judiska och kristna bibeln och de buddhistiska sutrorna uppmanade Mao sin unga släkting att läsa för att bättre kunna göra utrikes affärer. Men inte att läsa Koranen. Det är hur spännande som helst. Varför uppmanar han henne inte att läsa Koranen? Mao måste ha känt till att Koranen fanns. Muslimer har bott i Kina sedan 600-talet, moskén i Xian ser ut som vilket tradtionellt kinesiskt byggnadskomplex som helst. ”Muhammeds väg (dao)”

kallade bildade muslimer sin religion i Östkina på 1700-talet när de formulerade sig kring religionen och den egna gruppen i Mittens rike.

Idag bor ca 20 miljoner muslimer i Kina.

Här talade Mao om utrikes affärer, och hade han velat att den unga släktingen skulle kunna göra affärer med området söderut, med Malaysia och Indonesien, eller västerut, över dåvarande Sovjetiska centralasien, Bengalen, övriga Nordindien och dagens Pakistan och hela vägen västerut till Atlanten över Medelhavet så hade han förstås sagt: och läs framförallt Koranen!

Nej, jag kan inte tro att det är Tang-dynastins nederlag år 751 mot

Umayyadiska kalifatets krigare vid floden Talas som spökar. Då förlorade centralmakten i Kina för några hundra år sin kontroll över Tarimbäckenets rika oasstäder och möjligheten att behärska Samarkand, Balkh och Herat gick förlorad under en period av åtminstone dryga 1200 år. Vad som styrde Mao Zedungs döda vinkel är en fråga för forskarna att gräva vidare i.

Lärdomen till allas våra unga släktingar är dock lätt att formulera i den store rorsmannens anda: ha ett avspänt förhållande till auktoriteter och kunniga medmänniskor. Förutsätt att du snart träffar på det de inte förmått förstå. Och det är helt OK.

eva myrdal

Dags att ta fingeravtryck på amerikaner? wImmigrationsmyndigheterna vid alla nordamerikanska internationella flygplatser har från 2008 fått order att granska inresandes pass och visa och ställa ett antal frågor innan besökarna fotograferas och deras fingeravtryck tas.

En dator i bagaget kan bli utsatt för kontroll, även till innehållet och kan tömmas på uppgifter om det vill sig illa.

Fotograferingen sker utan att resenären blir medveten om det. Svenskar behöver inte visum för en vistelse där upp till tre månader, men skall innan avresan redovisa sin situation med en mängd personliga uppgifter och även göra avkall på vissa rättigheter inför resan.

Detta görs endera på en särskild hemsida på Internet, www.esta.cbp.dhs.gov, senast 72 timmar före avfärd, eller i sista stund på avreseflygplatsen. Proceduren sker enligt ett särskilt program, Visa Waiver, omfattar ett trettiotal länder och började tillämpas

»

Är svenskar mer skumma som individer än nordamerikaner? från januari 2009. Systemet går under namnet ESTA – Electronic System for Travel Authorization – men experter har varnat för att detta kan ha blivit attraktivt för skojare på nätet som tar mycket betalt för att hjälpa till med en ansökan som på rätt hemsida kan göras gratis.

Som ett svar på och protest mot USA:s sätt att behandla besökande utlänningar har till exempel Brasilien börjat med att fotografera och ta fingeravtryck på alla nordamerikanska besökare till landet.

En domare, Julier Sebastio, skriver att ”den nordamerikanska handlingen är

ett angrepp på mänskliga rättigheter, en kränkning av mänsklig värdighet, främlingsfientlig och lika hemsk som de värsta fasor som stöddes av nazisterna”.

Vän av ordning i Sverige säger att vi borde svara med samma åtgärd gentemot nordamerikaner som reser hit. Svenska UD uppger att medborgare från 130 andra länder avkrävs visum för att resa in i Sverige.

Men inte resenärer från Förenta staterna och fingeravtryck, fotografering eller kontroll av medhavd dator blir det inte tal om. Är detta ett ytterligare uttryck för svensk undergivenhet gentemot Förenta staterna? Vad är det principiellt som skiljer? Är svenskar mer skumma som individer än nordamerikaner? Kräv inresekontroll för inresande nordamerikaner så länge som detta krävs av svenska medborgare på väg in i Förenta staterna!

berndt paulsson

fibjordenrunt Storbritanniens regering har lagt ut tvångsdeporteringen av människor vilka nekats asyl eller uppehållstillstånd på entreprenad. Nyligen uppgav brittiska Guardian att det nu står klart att det privata säkerhetsbolaget som för närvarande har hand om tvångsdeporteringar å den brittiska regeringens vägnar – G4S – vid årsskiftet kommer att förlora kontraktet till en konkurrent, Reliance Security Task Management Limited.

Beslutet uppges vara ekonomiskt motiverat, och inte ha något att göra med att en man från Angola nyligen avled under en tvångsdeportation från Storbritannien som sköttes av G4S. Detta var inte den första gången som G4S-anställdas beteende ifrågasatts. Dokument som brittiska Guardian kommit över visar att det brittiska inrikesdepartementet redan år 2006 varnade G4S för att vissa av de tekniker som använts för att hålla fast personer som dömts till tvångsdeportering kunde orsaka andnöd vilken i värsta fall skulle kunna leda till döden.

Kinesiska Global Times rapporterade nyligen att amerikanska affärskedjan Walmart säljer frukt och grönsaker som innehåller höga halter av bekämpningsmedel som är förbjudna av den kinesiska regeringen.

Upptäckten gjordes av Greenpeace, som i slutet av oktober i år publicerade en rapport där man redogjorde för de fynd man gjort genom omfattande tester av frukt och grönsaker från mataffärer i flera regioner i Kina, däribland Shanghai och Beijing.

Bland de bekämpningsmedel som återfanns i Walmarts frukt och grönsaker fanns Parathion och Carbofuran – två av de tre allra giftigaste bekämpningsmedel som används i jordbruk någonstans i världen idag.

Parathion har av Världshälsoorganisationen (WHO) klassats som ”extremt hälsovådlig” och har bara i USA sedan år 1966 orsakat mer än 650 kända fall av förgiftning bland lantbruksarbetare, av vilka minst 100 resulterat i döden för de drabbade arbetarna.

I slutet av oktober i år höll Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) ett möte som var kontroversiellt både på grund av att en av de saker som skulle diskuteras var hur man skulle förhålla sig till turism i de palestinska områden som ockuperas av Israel och på grund av den plats man valt att hålla mötet på – ockuperade Jerusalem.

Krav hade förts fram från flera håll på att mötet skulle flyttas någon annanstans, särskilt efter det att den israeliska regeringens minister för turism, Stas Misezhnikov, hävdat att OECD, genom sitt beslut att hålla mötet i Jerusalem, erkänt Jerusalem som Israels huvudstad.

Att så var fallet tillbakavisades bestämt av OECD:s generalsekreterare, men man gick ändå med på att hålla mötet i Jerusalem, och menar att OECD som organisation kan se bortom Israels ockupationspolitik och enbart fokusera på landets ekonomi. Detta är dock lättare sagt än gjort, eftersom Israel, i den statistik som ligger till grund för OECD:s bedömning av deras ekonomiska förhållanden, valt att inkludera alla israeler som lever som illegala bosättare på ockuperade palestinska landområden, emedan man inte inkluderat de palestinier som bor i samma landområden.

Enligt en preliminär OECD-rapport medger man att Israel brutit mot en av organisationens grundprinciper genom att ge en

felaktig bild av landets ekonomi. OECD behandlar alltså Israel som ett land med sju miljoner invånare, snarare än – som i själva verket är fallet – ett land med elva miljoner invånare, varav fyra miljoner är palestinier som lever under ockupation.

Syftet med OECD:s verksamhet uppges vara att ”erbjuda ett forum där regeringar kan jämföra erfarenheter av olika politiska tillvägagångssätt, tillsammans söka efter lösningar på gemensamma problem, identifiera bästa möjliga tillvägagångssätt, liksom att samordna medlemsländernas inrikes- och utrikespolitik”. Det första steget när det gäller den sistnämnda målsättningen borde vara att tvinga länder som beviljats medlemskap i OECD att inte bryta mot folkrätten.

texter: lisa forsberg

fibnoterat

fib 7

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Lena Sundström får lättläst pris w Journalisten och författaren Lena Sundström får Det Lätta Priset 2010.

Centrum för lättläst delar ut priset varje år av till någon som ”gjort förtjänstfulla insatser för att öka begripligheten inom något område”.

– Vi vill lyfta fram personer som anstränger sig för att uttrycka sig så att alla grupper i samhället förstår, säger Bror Tronbacke, som är direktör vid Centrum för lättläst.

Lena Sundström har skildrat svåra ämnen som integration och rasism på ett lättbegripligt och folkbildande sätt. Hon har också blivit populär hos såväl publik som kritiker. Hennes bok Världens lyckligaste folk är nominerad till Augustpriset. Och hennes dokumentär De kallar oss rasister är nominerad till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare.

red

Film och seminarium om pressfriheten i Afghanistan wEfter mer än 30 år av krig står Afghanistan idag inför stora prövningar. Utbildning och tillgång till information är två viktiga redskap för att en modernisering- och demokratiseringsprocess ska kunna äga rum. Vägen till goda utbildningsmöjligheter och tillgång till kvalitativ information via radio och tidningar är emellertid fortfarande lång och skör.

Vilka utmaningar möter journalister i Afghanistan idag? Går det att arbeta som kvinnlig journalist? Råder yttrande/- och pressfrihet i landet? Detta är några frågor som den kanadensiska filmregissören Dominic Morissette väcker i sin prisbelönta dokumentärfilm

Afghan Chronicles, som skildrar hur pressgruppen Killid Media arbetar med informationsspridning i Kabul. Efter filmvisningen följer en dialog och diskussion där SAK:s informationssamordnare i Afghanistan, Lasse Bengtsson (tidigare TV4-journalist), hans kollega Makhfi Azizi samt filmens regissör Dominic Morissette delar med sig av sina erfarenheter av journalistarbete i Afghanistan.

Tid: 15.00-17.00 Plats: Kanadas ambassad, Klarebergsvägen 23.

Arrangör: Svenska Afghanistankommittén i samarbete och Kanadas ambassad.

fibkrönika

»

Egentligen är det en uppskattning för handhavande av pengar – kapitalism – som hedras.

Tveksamt n

F

anns det påtryckningar utifrån för att i Sverige etablera ett särskilt nobelpris i ekonomi? Detta pris instiftades av Riksbanken i Sverige år 1968 och Sveriges riksdag har därefter bekräftat åtagandet. För att inte förvränga Alfred Nobels testamente från förra seklets början har priset fått namnet ”Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne” och det är Riksbanken som står för anvisningarna hur priset skall fördelas.

Priskommittén gav ut en rapport 1995 som visade på alternativ till ekonomipriset. Det finns mig veterligt ett stort antal andra discipliner som skulle kunna gynnas; statsvetenskap, psykologi, socialvetenskap för att nämna några. Det alternativa nobelprisets ämnen ger flera exempel på detta. På senare år har nordamerikaner föreslagit instiftande av ytterligare prisområden, varav miljö syns vara befogat. Priskommittén avslår framställningen med hänvisning till att miljöfrågor kan inrymmas i andra pris.

Priset i ekonomi har getts till ett stort antal nordamerikaner sedan det instiftades. Egentligen är det en uppskattning för handhavande av pengar – kapitalism – som hedras. I det avseendet har ju Förenta staterna och kapitalstinna institutioner och företag där de största möjligheterna att göra sig gällande – och de har också visat detta med stor tydlighet. Vid många tillfällen har också prisfördelningen till nordamerikanska ekonomer med främst nyliberala idéer starkt kritiserats. Ett exempel är pristagaren Milton Friedman vars ekonomiska modeller anses ha styrt snedfördelningen av levnadsstandarden och gynnat storföretagen i

För att inte förvränga Alfred Nobels testamente från förra seklets början har priset i ekonomi fått namnet ”Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne”.

Förenta staterna. Denne persons idéer och inflytande på andra länders ekonomier och utveckling har till exempel visat sig i sydamerikanska staters förtvivlade kamp mot lånegivarna i Washington. År 2005 gick priset i ekonomi till en israel och en nordamerikan som lanserat en spelteori – en analys-

fib 9

nobelpris metod som enligt motiveringen ”ökat vår förståelse angående konflikt och samarbete”. Teorin användes bland annat av USA under kriget mot Vietnam – med otaliga döda som konsekvens. En av pristagarna – israelen Robert J. Aumann uppges även ha använt teorin för att försvara den israeliska ockupationen och förtrycket av det palestinska folket.

En annan version av samma ämne lyder så här: Ekonomipriset till minne av Alfred Nobel tilldelades 2005 amerikanarna Robert J. Aumann och Thomas C. Schelling för att ”ha bättrat vårt förstående av konflikt och samarbete genom spelteori-analys”. Dessa idéer var direkt inspirerande till Förenta staternas krigsstrategi i Sydostasien för att förmå den nordvietnamesiske ledaren Ho Chi Minh att sluta med sitt understöd till Sydsidan. Denna strategi resulterade då i mer än två miljoner vietnamesers död och att denna belöning – ett Nobelpris – för att en sådan spelstrategi har använts och fått sådana avskyvärda konsekvenser har väckt starka känslor hos många, både enskilda och organisationer. En skrivelse ingavs till Nobelkommittén att ändra sitt beslut. I skrivelsen pekade man också på det faktum att Aumann är en veteranmedlem i en tankesmedja som starkt stödjer Israels krigshandlingar gentemot palestinierna, ”Professors for a Strong Israel”.

Nordamerikanen Paul Krugman tillhör en annan kategori av ekonomipristagare. I sin analys av Förenta staternas roll i världspolitiken och världsekonomin och granskningen av Bush-regeringens brott visar Krugman i en artikel i New York Times

(Reclaming America’s Soul, 25 april 2009), på Bushadministrationens oegentligheter, krigsmotiven och torterande av tillfångatagna irakier. Krafter i Förenta staterna vill glömma. Men, skriver Krugman, det är dessa krafter som varit ansvariga, tjänstemännen som tjänade, blundade och de hävdar nu att Fs skall gå vidare och förbli den starka statsmakten. Men, säger Krugman, storheten, styrkan, ligger i att gå till botten med problemen, Förenta staterna är en statsbildning med ett rättsväsen och en rättsordning som skall följas.

Det gäller att återupprätta Förenta staternas själ.

De svenskinitierade Nobelprisen har stor internationell betydelse, stor prestige hos världens höga lärosäten och laboratorier. Pristagarnas arbeten och forskning bör därför fortsättningsvis avkrävas ständigt hög kvalitet för att dessa utmärkelser skall få behålla sin höga status.

För ekonomiprisen har det vid några tillfällen funnits tvivel på om detta krav har uppfyllts. För fredspriset gäller särskilda regler och svårtolkade tillämpningar, vilket tydligt har visat sig när högste representanten för en krigsmakt fick priset, inte för att han uträttat något, utan enbart i tron att han skulle kunna göra något. Enbart prisad för förväntningar. Krigsaktionerna fortsätter oförminskat i Centralasien. Rättrogna Nobelkommittéledamöter i Oslo borde svettas.

berndt paulsson är före detta officer och numera pensionär.

fibteater

fib 11

Det senaste året har det gått undan för dramatikern Johanna Emanuelsson.

Hon har antagits till Dramatiska institutet, blivit publicerad i antologier och tidskrifter, fått sin första pjäs uppsatt samt prisats och stipendierats från flera håll. FiB publicerar i detta nummer ett utdrag ur den tidigare opublicerade pjäsen Syster I Krig. FiB:s Mikael Andersson passar på att ställa några frågor i samband med publiceringen.

Att skildra rotlösheten

mikael andersson text eva wernlid bild Det måste ha varit ett hektiskt år. Har du kvar fötterna på jorden?

Det har jag. Om man vill bli duktig på dramatik så tror jag att man kommer slås ner på jorden gång på gång. En pjäs som någon tycker är bra, ifrågasätter någon annan, en text som en annan är nöjd med, avskyr man själv och så vidare. Ju mer jag ger mig hän dramatiken och ju mer jag vill lära mig, desto fler hinder stöter jag på, både inre och yttre, hinder som får mig att inse att det bara vore löjligt att frikoppla sig från jordens yta.

»

Hela min generation präglas av framtidstvivel och osäkerhet kring arbete och bostad, klimathot och förstörelse. skriva, inte romaner eller filmmanus, antagligen för att jag redan som liten hade en otrolig lockelse till teatern. Jag var så nyfiken på denna direkta och magiska konstform eftersom jag inte hade några som helst naturliga kopplingar till den.

jorden handlar i grund och botten alltid om hennes ekonomiska förutsättningar.

Det kan jag inte blunda för. För mig är det uppenbart att all mänsklig aktivitet genomsyras av frågorna; varför agerar vi som vi gör och vem tjänar på att vi agerar som vi gör?

Har dramatiken som form varit ett självklar för dig?

Du har uttryckt, både i texter och i uttalanden, att klassfrågan är centralt i ditt skrivande. Hur funderar du kring begreppet klass?

Flera av dina pjäser handlar om sökande, ofta unga, människor. Är rotlösheten typisk i dagens samhälle?

Dramatik har varit självklart ganska länge, sedan tidiga tonåren i alla fall. Jag såg Anderssons Sånger från andra våningen när jag var 14 och lärde mig att man får göra som man vill, så länge man har en vision och en tanke. Dramatik ville jag

Jag är trött på enfrågedebatter och enfrågepartier. Världen är större än så och saker och ting hänger ihop. Att tänka utifrån ett klassperspektiv har hjälpt mig att förstå världens inneboende mekanismer bättre.

Människors grundförutsättningar här på

Jag skriver indirekt alltid om mig själv. Och jag skriver oftast om det jag inte förstår eller själv inte klarar av att hantera. En typisk sådan sak är rotlösheten och förtvivlan över att jag inte vet någonting om min eller jordens framtid. Och jag tror att det

w

fibdramatik

finns otroligt mycket ungdomar i dag som lever i ständig en ovisshet om sin framtid.

Hela min generation präglas av framtidstvivel och osäkerhet kring arbete och bostad, klimathot och förstörelse.

Du är också mitt i din första termin på Dramatiska institutets dramatikerlinje.

Hur har de första månaderna varit?

Spännande såklart! Det var som sagt några år sedan jag kom på att jag ville utbilda mig till dramatiker, så det är häftigt att jag nu är på väg. Det viktigaste jag har fått med mig dessa första månader är just det där om fötterna på jorden. När man inte längre sitter och skriver pjäser för byrålådan blir allt så mycket mer tekniskt, man får ständigt hantverksverktyg slängda i huvudet och att då behålla eller att odla någon form av konstnärlig kraft tvingar ner en på marken. Det är ett slitsamt arbete, men jäklar vad kul.

Vad kan du berätta om Syster I Krig?

Den är nog ett exempel på den där bedrövliga rotlösheten. Den handlar om några unga själar som inte får ihop verkligheten omkring sig med sig själva. Den är spunnen ur mina egna funderingar kring hur jag inte får ihop verkligheten präglad av ockupationskrig, utsugning, slavarbete, höga murar och exploaterande marknadsekonomier, med min egen vardag. Hur ska jag som en simpel människa kunna hantera det? I Syster I Krig pågår kriget och eländet inte bara på andra sidan jorden utan också inuti och emellan de västerländska ungdomarna.

Vad sker framöver förutom dina studier?

Just nu översätts en av mina pjäser till estniska, och i och med projektet New Baltic Drama ska Tallinn City Theatre arbeta med texten. Då språket har varit en barriär är

ingenting säkert förrän regissören har läst och begrundat klart. Sedan skriver jag också en kortare pjäs till Blekinge Läns Folkhögskola, det är mycket lärorikt. Men det samma gäller där, tycker de inte om den så spelar de den såklart inte. Det är nog det som är lite av det kniviga med att

skriva dramatik tycker jag, att synka sina egna visioner med andras, och att våga skriva det som man själv vill, med risk för att bli refuserad.

mikael andersson är skribent och dj, bosatt i stockholm. eva wernlid är frilansfotograf.

fib 13

Syster i krig av: Johanna Emanuelsson

Regina (slitet hår) Karl-Michael (tråkiga glasögon) Björn (fula tribals) Rösten (låter som en dålig bandinspelning) Donna (vulgärt sminkad) För klassrasisten skulle att dessa karaktärer kunna uppfattas som white-trash.

Karl-Michael: Dom har satt upp en telefon där. I fall man skulle behöva –

Karl-Michael: Så går det, om man skulle behöva –

Björn: Vart har du hållit hus?

På en sekulariserad plats, där de västerländska människorna är som mest bedrövade, surrar ett dovt ljud i bakgrunden.

Björn: Okej.

Karl-Michael: Det är varmt.

Karl-Michael: Om man inte riktigt vet. Hur man ska göra –

Björn: Det går över, sätt dig i skuggan en stund.

Björn: Nej.

Karl-Michael: Det finns ingen skugga.

Karl-Michael: Om man undrar. Hur allt ska bli. Vara. Om man inte riktigt vet –

Björn: Det går över. Sting. Solsting kallas det. Var har du varit? Folk undrar ju vad du håller på med.

Karl-Michael: Dom har satt upp en telefon på bron.

Björn: Vart har du varit?

Karl-Michael: Ja.

Björn: Var har du varit?

Björn: Jaha.

Karl-Michael: Vaddå?

Karl-Michael: Den går att ringa på.

Björn: Nej. Björn: Vaddå?

Karl-Michael: Så kan man ringa –

Karl-Michael: Folk? Det finns inget folk här.

Folk?

Karl-Michael: Dom har satt upp en telefon på bron.

Björn: Ja.

Björn: Regina undrar, och jag med.

Björn: Vilken bro?

Karl-Michael: Och fråga –

Karl-Michael: Donna med.

Karl-Michael: Den höga bron. Den alldeles för höga bron. Den som alla hoppar ifrån.

Björn: Man kan hålla luren i handen och dyka. Låta telefonisten höra den enväldiga befrielsen i luftrymden. Störta mot havets benhårda struktur. Skrika efter nåd –

Björn: Lämna Donna utanför det här.

Björn: Jaha. Den.

Karl-Michael: Var är Regina förresten? Har hon inget vettigare för sig än att knulla

w

fibdramatik

min storebrorsa?

Björn: Vi knullar inte.

Karl-Michael: Visst gör ni det. När jag inte är här.

Björn: Vi knullar inte.

Karl-Michael: Inte knullar på det sättet som du tänker.

Björn: Nej just det. För Regina och jag har aldrig knullat, på det sättet som du tänker.

»

Det står en man därnere, vid en telefonautomat.

Han smakar på guds tunga. Han slår den hårda luren mot plexiglaset, han ber herren att sluta förstöra.

Där himlens härlighet och jordens helvete bryts.

Rösten: Jaha. Brytningen.

Regina: Men det blåser rätt så bra. Det har du ju rätt i.

Rösten: Ja. Det är ju högt upp.

Regina: Det blåser så det ilar.

Rösten: Just det. Ilar.

Regina: Jag känner mig –

Karl-Michael: Nä, men du ska låta henne vara.

Rösten: Suicidmottagningsväxeln. Vad kan jag hjälpa till med?

Björn: Du kan låta mig vara.

Rösten: Hur känner du dig?

Regina: Jag känner mig bestämd nu.

Regina: Ja. Hej. Jag funderar lite här.

Karl-Michael: Har du berätta för henne om den där?

Björn: Lämna Donna utanför det här säger jag.

Rösten: Tänk efter.

Rösten: Ja. Regina: Jo, det är lite högt.

Regina: Jag känner mig bestämd med ständiga inslag av osäkerhet. Det känns som att jag kommer blåsa av bron.

Rösten: Ja, just det. Det är högt.

Solen lyser starkare. Det är varmt.

Karl-Michael: Vi är inte som vanliga bröder.

Du och jag.

Rösten: Vänta lite. Ta det lugnt.

Regina: Ja. Det tycker du med. Det är lite högt.

Rösten: Ja. Det är ganska högt faktiskt.

Regina: Vill du veta vad jag heter?

Rösten: Det behöver du inte säga. Du får vara anonym om du vill.

Björn: Nej, det kan vi ju inte vara. Inte på det här jävla skitstället!

Regina: Ja, det är ganska högt faktiskt.

Karl-Michael: Det är så svårt att förhålla sig till verkligheten utan dig.

Rösten: Är det fint väder? Eller det kanske blåser mycket på bron idag?

Björn: Jag är ju din bror!

Regina: Jo, det är väl lite mulet så. Inte så att jag tror att det kommer börja regna snart men. Fast molnen är mörka längst bort, vid brytningen.

Regina: Vad heter du?

Rösten: Vid brytningen?

Regina: Jag förstår. Förlåt. Hur mår du?

Regina: Ja. Där havet försvinner i något slags vattenfall och himmelskorpan tar vid.

Rösten: Bra.

Regina: Vill du veta då?

Björn tar Donna i handen och går.

Rösten: Du behöver inte säga det till mig.

Rösten: Jag vill helst vara anonym. Om du förstår?

Karl-Michael: Du är ju min bror.

Regina står på den alldeles för höga bron, hon har sin fana med sig. En röst hörs från ingenstans.

fib 15

Regina: Har ni mycket att göra på jobbet idag?

som vi har skapat. Alla öar. Alla fartyg. Alla pipelines.

Den höga bron försvinner. Regina med.

Karl-Michael: Var är hon egentligen?

Rösten Jo. Regina: Jag har inget jobb.

Rösten: Det är ingen fara. Du inbillar dig.

Det är havets stora vågor du ser, och brytningen, som du själv sa.

Björn: Jag tror att hon skulle hoppa.

Karl-Michael: Vad säger du?!

Rösten: Är det därför du står på bron?

Regina: Nej. Jag vet inte. Jag står här för att jag inte vet. Jag tvivlar. Tror jag.

Rösten: Du behöver tala med någon.

Regina: Det känns som att det är mitt fel alltihop. Jag vet inte hur man gör för att stoppa det. Alltihop. Jag kan inte stoppa det.

Regina: Det står en man därnere, vid en telefonautomat. Han smakar på guds tunga. Han slår den hårda luren mot plexiglaset, han ber herren att sluta förstöra.

Rösten: Du är lite förvirrad. Det är allt. Och kanske lite ledsen? Är du lite ledsen?

Björn: Ja, från bron, som du talade om?

Den alldeles för höga bron, den som alla hoppar ifrån.

Donna: Den som ALLA hoppar ifrån!

Björn: Har du sett hur solen skiner, Donna?

Regina: Utsikten – Karl-Michael: (Ropar) Regina!?

Rösten: Visst är det vackert?

Donna: Så vackert!

Rösten: Vad säger du?

Regina: Här ifrån bron ser jag allt. En världsocean av totalt förfall. Jag ser all konstruktion. Hur allt är uppbyggt. Allt

Regina: Inte ens livet har en sådan här utsikt. Till och med livet är mer utsiktslöst.

Rösten: Det har du alldeles rätt i, Regina.

Karl-Michael: Och cancerframkallande.

Björn tar Reginas cykel, sätter på sig en ful och töntig plasthjälm. Donna hoppar upp

w

fibdramatik

på pakethållaren. De cyklar iväg.

Karl-Michael: Jaha.

Karl-Michael: (Ropar) Regina!? Lever du!?

Regina: Strunta i världen, bry mig om mig själv. SOM ALLA ANDRA JÄVLAR!

pakethållaren. Karl-Michael blir nervös, drar sig undan.

Björn: Jag lånade den bara.

Regina: Tyst med dig.

Karl-Michael blir nervös.

Karl-Michael: Du lever?

Regina: Det mest otroliga inträffade idag.

När jag stod på bron.

Karl-Michael: SLUTA VRÅLA DÅ!

Regina: Lägg av.

Regina: SLUTA VARA SÅ NERVÖS DÅ!

Björn parkerar cykeln utan att ta av sig sin fula och töntiga plasthjälm.

Regina: Skit du i det.

Karl-Michael: Jag vill inte att du ska hoppa.

Jag vill inte att du ska dö.

Björn: Vad är det du står och gör på bron?

När du inte hoppar?

Karl-Michael: Hoppade du?!

Regina: Vem är hon?

Regina: Utsikten –

Regina: Jag står ju här! Eller?

Karl-Michael: Vem?

Björn: Utsikten?

Karl-Michael: Men du hade velat.

Regina: Spela inte dum.

Regina: Ja, jag tycker om den. Den känns så utsiktsfull på något vis.

Regina: Skit du i det.

Karl-Michael: Åh, vad varmt det är!

Karl-Michael: Jag tycker att du ska sluta bry dig om honom.

Regina: Vet du hur länge jag var borta?

Karl-Michael: Så du hoppade inte?

Björn: Vad hände då?

Regina: Den öppnade sig!

Karl-Michael: Nej. Regina: Vem?

Björn: Vilken?

Karl-Michael: Min storebror.

Regina: En vecka hade dom mig i isoleringen. En vecka.

Regina: Björn? Honom skiter väl jag i.

Karl-Michael: En vecka?

Karl-Michael: Vad ska du göra?

Regina: En vecka. Och han hann glömma mig. På en vecka.

Regina: Vaddå?

Karl-Michael: Du hoppade ju inte. Vad ska du göra? Istället för att… dö?

Regina: Vet inte. Jobba. Kanske. Tjäna pengar. Bli något –

Karl-Michael: Han har inte glömt dig, Regina.

Regina: Nej, kanske inte. Men han har SNOTT MIN CYKEL! Björn kommer cyklandes utan Donna på

Regina: Just när jag stod där på bron och letade tecken – så öppnade den sig. Det satt någon i det lilla tornet.

Björn: Jag har inte sett något torn?

Regina: Nej, det är ett väldigt litet torn, ser ut som ett bås, fast med tinnar och så.

Men det är ett torn egentligen.

Björn: Det är nog ett bås ska du se.

Regina: Just när jag stod där på bron och letade tecken i utsikten så öppnade den

fib 17

sig! Tala om tecken, Björn.

Björn: Var det bron eller utsikten som öppnade sig?

Karl-Michael: DONNA! Regina: Va?

Karl-Michael: Jo, säg.

Regina: Det ser ut som att solen flyger.

Karl-Michael: Låt inte så uppgiven, Regina.

Snälla.

Karl-Michael: Du yrar!

Regina: Utsikten. Tala om tecken, Björn. Jag älskar dig.

Regina: Donna? Heter hon Donna?

Regina: Har du inte hört?

Björn: Hej då!

Karl-Michael: Låt inte så uppgiven.

Regina: Va?

Regina: Donna?

Björn: Det är ju en dag imorgon också.

Karl-Michael: Ta det lugnt. Det är bara ett namn. Regina, snälla. Ta det lugnt nu. Vi vilar en stund. Kom.

Karl-Michael: Allt? Hur då allt?

Regina: Det här! Allt runt omkring oss.

Regina: Det är som att den kommer närmare.

Regina och Karl-Michael lägger sig ner i hettan och vilar. En harmoniskt skön situation uppstår för en stund.

Karl-Michael: Det är varmt.

Karl-Michael: Vad gjorde vi igår?

Regina: Jag vet inte.

Regina: Vad heter hon?

Regina: Jag knuffade ner dig i ett stort hav av nässlor, minns du inte det?

Karl-Michael: Var det inte jag som knuffade dig?

Karl-Michael: Ja, visst fan! Ha! Din skit!

Karl-Michael letar brännmärken.

Karl-Michael letar brännmärken.

Karl-Michael: Vaddå?

Björn försvinner med sin fula och töntiga plasthjälm. Solen växer.

Regina: Din storebror tror att allt bara är ett inside job.

Regina visar allt.

Karl-Michael: Han yrar!

Karl-Michael:Vem? Regina: Vad heter hon?!

Regina: SÄG VAD HON HETER!

Karl-Michael: Men jag har inga märken efter nässlor.

Karl-Michael: Om du hade knuffat mig i nässlorna skulle väl jag ha brännmärken eller någonting nu? Jag känner ingenting.

Du ljuger.

Karl-Michael: SLUTA VRÅLA!

Regina: Dom syns bara inte. Har du sett?

Regina: Jag knuffade dig!

Regina: SLUTA VRÅLA SJÄLV DÅ?!

Karl-Michael: Vaddå?

Karl-Michael: Jag minns det som att det var jag som knuffade dig. Visa ryggen!

Karl-Michael: JAG BLIR NERVÖS AV DET HÄR!

Regina: Jag vet inte.

Karl-Michael: Nu går du för långt, Regina.

Karl-Michael: Jo, säg.

Regina: VAD HETER HON?!

Regina: Nej. Jag vet inte.

johanna emanuelsson är dramatiker och studerar på dramatiska institutet i stockholm.

fibintervju

Irak är idag ett förött land, ett land i spillror, härjat och märkt av USA:s ockupation. Dirk Adriaensens, belgisk medlem av Brusseltribunalens verkställande utskott, gästade ett Irakseminarium i Stockholm den 23 oktober, inbjuden av Iraksolidaritet. I en intervju för Folket i Bild berättar han om läget i landet och om USA:s fortsatta krig.

– Wikileaks skrapar bara på ytan D peo österholm text och bild

irk Adriaensens tillbakavisar bestämt det som Wikileaks alla avslöjanden antyder – det är irakierna som mördar, torterar, fängslar etc. Inte amerikanarna.

Han deltog på ett seminarium den 23 oktober på ABF-huset i Stockholm om Irak. Bevakningen från medierna var nästan obefintlig. Men så är ju kriget i Irak som bekant ”slut” – utom i Irak – Vi menar att USA är direkt ansvariga för det som nu senast avslöjats.

För att förstå bakgrunden till det som hänt och som händer än i Irak idag anser Adriaensens att man måste gå tillbaka till krigets inledning 2003 då USA:s regering anslog 87 miljarder dollar till Irakkriget för de närmaste tre åren. Hela tre miljarder anslogs till paramilitära styrkor, det vill säga irakiska styrkor bredvid de reguljära amerikanska och med uppgift att med olika medel tillintetgöra den politiska oppositionen. Här har USA en lång och väldokumenterad historia, främst från Vietnam, El Salvador och Colombia.

I Vietnam gick det så kallade Phoenix-programmet ut på att likvidera FNL:s kadrer, en politik som sedan tillämpades i Latinamerika. Det var också därifrån som Bush hämtade folk till dessa styrkor, den mest ökände USA-diplomaten John Negroponte med erfarenhet från samma slags uppgifter i Colombia. Han blev senare ambassadör i Bagdad.

Jobbet var att träna och utbilda irakiska polisstyrkor för att göra det smutsiga jobbet. De utrustades med all slags high tech. Dessa styrkor hade också direktkontakt

med irakiska inrikesdepartementet. På sjunde våningen på ministeriet hade irakierna sina tortyrkammare.

På åttonde våningen satt de amerikanska rådgivarna.

Man kan inte bara skylla på de irakiska styrkorna.

USA är direkt inblandade. Avsikten var att terrorisera befolkningen och tvinga den till underkastelse. När ett lik hittas på gatan är signalen – ”om du gör motstånd händer detta även dig”.

Men är inte Wikileaks avslöjanden bra och viktiga?

– Det är inte dåligt att de kommer med avslöjandena men man skrapar bara på ytan.

Han påpekar också att amerikanska styrkor är direkt inblandade i de strider som fortfarande pågår. USA behärskar luftrummet med 5 800 man. Den amerikanska ambassaden och flygplatsen har till sitt förfogande 24 Black Hawk-helikoptrar och 50 ”bomb resistance vehicles.”

Kriget har helt förött landet. Österrikes huvudstad Wien rankas 2010 som den bästa storstaden i världen att bo i, Bagdad som den sämsta, allt enligt Mercers quality of living. Om New York har medelindex 100, Wien 108,6 får Bagdad hisnande låga 14,7. Också när det gäller miljöfaktorer hamnar Bagdad lågt, endast slaget av Madagaskars huvudstad Antananarivo. Den en gång så utbyggda hälsovården och det välutbyggda undervisningsväsendet är sönderslaget. Adriaensens räknar upp allt som inte finns – läkare, (av 34 000 har 20 000 flytt), lärare (i Bagdad 80-procentig minskning), 53 procent bor i vad FN definierar som slum (mot under

fib 19

»

Body Count är väl ett bra initiativ men den uppskattar bara en liten del av verkligheten, byggd på medierapporteringen.

20 procent före 2003), 54 procent lever på mindre än 1 dollar om dagen i det oljerika landet, kraftverken fungerar inte, avloppen är trasiga, sjukdomar sprids, barnadödligheten är skyhög, bombade städer har inte återuppbyggts.

– Landets kulturarv, bland annat nationalbiblioteket och nationalmuseet har plundrats och bränts, arkiven förstörts. Ockupationsstyrkorna fick order att inte försvara dessa institutioner.

Men irakierna kan i alla fall glädja sig åt en sak – landet är inte världens mest korrumperade. Två länder i världen är värre – Afghanistan och Somalia.

Hur många irakier har dött sedan invasionen 2003? Här finns olika institutioner som räknar och alla gör det olika.

Adriaensens menar att brittiska tidningen The Lancet är

den mest tillförlitliga, en välrenommerad medicinsk tidskrift. För undersökningen ansvarar John Hopkins. 2006 hade 655 000 irakier dött som en följd av kriget. Idag är siffran uppe i 1,3 miljoner. Till detta skall läggas 1,3 miljoner döda under sanktionstiden på 90-talet. Alltså fler än två och en halv miljoner döda irakier.

– Sanktionerna drabbade nästan värre, säger Adriaensens. Vattenledningar bombades och vattnet blev förorenat och många dog därav.

En annan engelsk institution som räknar antalet döda i Irak är Iraq Body Count i London.

– Body Count är väl ett bra initiativ men den uppskattar bara en liten del av verkligheten, byggd på medierapporteringen.

Adriaensens säger ändå att han är ganska pessimistisk om Iraks framtid. Motståndet fortsätter visserligen.

Men grannländerna vill inte se ett starkt Irak, hellre ett splittrat.

Man frågar sig varför USA skapar detta kaos. Vad har man att vinna på det?

– USA bryr sig inte om folket. USA behöver oljan.

peo österholm är journalist, musiker och medlem i fibs redaktionskommitté.

fibafghanistan

– Nu får det vara nog! Stoppa det meningslösa dödandet! Använd istället miljarderna till civila och humanitära insatser till det lidande och krigströtta afghanska folket, sa Thage G. Peterson i sitt tal på Sergels torg under Afghanistanveckan.

– Kriget är ett stort

misslyckande

fib 21

D

thage g. peterson text eva wernlid bild et är dags för Sveriges politiker att se sanningen i vitögat. Kriget i Afghanistan är ett enda stort misslyckande. Det orättfärdiga kriget är på väg att bli ett fiasko. Sanningen är att kriget inte går mot fred. Freden är inte ens i sikte. Militärerna har kört fast. Det finns inte heller några tecken på att den internationella styrkan håller på att vinna civilbefokningens hjärtan. Det är snarare tvärtom. Kriget skapar nya fiender och ännu mer hat.

Det går inte att tvinga fram förtroende och vänskap.

En civil afghan på flykt i sitt land sa: ”Förr var vi fattiga.

Nu är vi ännu fattigare, skadade och lever mitt i en eldstrid”.

Det meningslösa kriget har inneburit död och åter död. Tusentals och åter tusentals, kanske tiotusentals, civila afghaner, poliser, afghanska soldater och talibaner har fått sätta livet till. Enbart förra året, 2009, var dödssiffran över tvåtusen. I dödstalen ingår många afghanska kvinnor och barn. Tusentals USA- och Isafsoldater har dödats. Tiotusentals har skadats. Från

medicinskt håll uppges att hörselskador, hjärnskador och allvarliga psykiska problem hos soldaterna ska räknas i hundratusentals.

Nu får det vara nog! Stoppa det meningslösa dödandet! Använd istället miljarderna till civila och humanitära insatser till det lidande och krigströtta afghanska folket. Afghanistan behöver infrastruktur, vägar, skolor, sjukhus, brunnar. Sociala program för barn och kvinnor. Vi vill att svensk ungdom ska ha andra uppgifter i Afghanistan än att bli ditskickade för att kriga.

Jag uppmanar de rödgröna partierna i riksdagen och alla fredsälskande riksdagsledamöter i den borgerliga alliansen att rösta nej till regeringens krigsproposition! Ta hem de svenska trupperna! Avsluta det svenska kriget i Afghanistan! Öka biståndet!

Ingen kritik skall riktas mot de svenska soldaterna.

De fullgör sina uppgifter. De har blivit ditskickade av Sveriges riksdag och regering.

Krigets farlighet har ökat för de svenska soldaterna. w

Så länge Sverige har soldater i Afghanistan så ska de naturligtvis ha den bästa och modernaste utrustningen. Inklusive moderna ambulanshelikoptrar. Något annat vore ansvarslöst och omoraliskt. Antalet incidenter har ökat mycket kraftigt under detta år. Under de första månaderna i år lär incidenterna ha uppgått till ett betydligt större antal än vad som har uppgivits.

Jag kräver en öppen och korrekt redovisning! Svenska folket måste få veta sanningen om det svenska kriget i Afghanistan. Det är regeringens uppgift och ansvar att komma med korrekta uppgifter.

Jag kräver också att regeringen och försvarsmakten redovisar de verkliga kostnaderna för Sveriges Afghanistankrig. Således inte bara de kostnader som framgår av statsbudgeten. Om man till exempel tar med löner och utbildningskostnader och kostnaderna för krigsmateriel som förslits och måste förnyas så torde siffran räknas i flera miljarder. Det är en anständighetsfråga mot Sveriges folk och skattebetalare att Regeringen och Försvarsmakten talar om vad de verkliga kostnaderna för Sveriges deltagande i USA:s

och NATO:s Afghanistankrig är. Om inte så sker bör Riksrevisionen snarast möjligt göra en analys av vad kriget kostar och har kostat.

Det har i Sverige felaktigt hävdats att Afghanistankriget är FN:s krig. Men det är inte FN:s krig! De svenska soldaterna bär inte FN:s blå baskrar.

FN bestämmer inte över kriget. Det är USA som gör det. Detta visades med all tydlighet när krigets militäre ledare generalen Mc Chrystal avskedades. Det var USA och dess president som höll i snöret. Inte FN:s generalsekreterare!

Isaf, som de svenska trupperna ingår i, har inget FN-mandat. Under krigets första år leddes kriget av Isaf. Men sedan 2006 är det NATO som leder kriget och drar upp krigsstrategin. Det betyder att de svenska soldaterna är helt inordnade i NATO:s struktur och kanaler.

Det har i Sverige från politiker och militärer förnekats att Sverige skulle befinna sig i krig. En svensk överste, som ledde de svenska trupperna, protesterade till och med när vi sa att Sverige var i krig, sida vid sida med andra Isaf-trupper, som däremot rakt ut sa att man är i

fib 23

»

Faktum är följande: Utan debatt, och utan att Sveriges riksdag har förklarat krig så har Sverige kastats ut i krig. krig! Den löjliga svenska förnekelsen hade ett tag inga gränser. Lögnerna tog överhand.

Faktum är följande: Utan debatt, och utan att Sveriges riksdag har förklarat krig så har Sverige kastats ut i krig. Trovärdigheten i den militära alliansfriheten har allvarligt skadats. Sverige har kommit allt längre in i NATO. Vi måste vara mycket tydliga och bestämda på den här punkten.

Sverige är inte och ska inte bli medlem i NATO! Vi som är emot kriget har under många år hävdat att Afghanistankriget redan från början var fel och inte går att vinna och att USA:s närvaro liksom NATO:s närvaro

har ett mycket tvivelaktigt stöd i folkrätten. Det var med folkrättsargument som Olof Palme starkt, tydligt och envist kritiserade USA:s krig i Vietnam och Sovjets krig i Afghanistan. Jag och den tidigare FN-ambassadören Anders Ferm arbetade när Olof Palme. Vi vet att Olof Palme stod för fred och inte för krig!

NATO förbehåller sig nu rätten att förlänga sin närvaro bortom år 2014, som var överenskommelsen i Kabulkonferensen från juli i år. Samma brasklapp har kommit från ledande politiskt håll i Sverige. Jag menar att kriget utan en bestämd tidsgräns inte gagnar någon.

Vi som har samlats här på Sergels Torg idag är klara i vår uppfattning och vårt krav.

Sveriges riksdag bör reservationslöst förklara att ta hem de svenska trupperna från Afghanistan med början redan i början av nästa år, det vill säga 2011.

Beskedet skall vara klart och tydligt och reservationslöst. Det bör räcka med ett halvår för att avveckla hela den svenska militära insatsen. De befintliga anläggningarna och den militära utrustningen kan överläm-

w

fibafghanistan

»

Vi måste sätta stopp för Sverige som krigförande land. Låt det svenska Afghanistankriget bli en sorglig parentes i Sveriges historia! nas i civila afghanska myndigheters händer. Sverige måste avsluta det afghanska krigsäventyret. Vi måste sätta stopp för Sverige som krigförande land. Låt det svenska Afghanistankriget bli en sorglig parentes i Sveriges historia!

Jag tror att ett snart tillbakadragande ökar pressen på USA att ompröva sin Afghanistanpolitik. Ett snabbt och resolut svenskt tillbakadragande blir ett viktigt stöd för de amerikanska fredskrafterna.

Den nya röd-gröna Afghanistanpolitiken i Sverige är ett steg framåt mot återtåget från kriget i Afghanistan. Man har äntligen tagit bladet från munnen och erkänner att kriget och dödandet av civila inte kan pågå hur länge som helst. Den rödgröna inställningen är en seger för den kritik som Afghanistan-solidaritet, Folket i Bild, Kvinnor för fred och andra fredsrörelser har stått för.

Det är aldrig lätt att stå upp för freden. De som kräver fredliga lösningar istället för krig, våld och död kritiserar man. Det fick Olof Palme erfara. Det har också jag fått erfara många gånger sedan jag för snart fyra år sedan skrev min första protestartikel mot kriget i Afghanistan. Jag har känt ert stöd. Jag ämnar, så länge hälsan tillåter, att fortsätta att hävda att Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Och inte krig! Sverige ska inte vara med i krig.

Sverige skall vara med i fredsbevarande operationer under ett klart FN-mandat.

Vi har en idé, en vision tillsammans. Vi har ett budskap till Sveriges ungdom. Till svenska folket. Fred och frihet över hela världen för alla folk. Det är ingen omöjlighet. Tillsammans ska vi kämpa för att nå det målet! Vi kommer aldrig att förtröttas.

thage g. peterson är socialdemokrat och har bland annat varit justitieminister, talman och försvarsminister. eva wernlid är frilansfotograf och medlem i fib:s styrelse och redaktionskommitté.

fib 25

fibmusik

Zorn väckte liv i 5-8 augusti firades 100-årsminnet av den första svenska riksspelmansstämman. Det finns då anledning att för en större publik peka på och lyfta fram den betydelse konstnären Anders Zorn haft för den svenska folkmusiken liksom för den unika svenska företeelsen spelmansstämman han var med om att skapa.

Zorn var den som initierade riksspelmansstämman men också den rörelse som ledde fram till den. peo österholm text zornmuseet bild

Z

orn hade i sin barndom i Mora stiftat bekantskap med den lokala folkmusiken.

Särskilt förtjust var han i fäbodkvinnornas hornblåsning. Han intresserade sig också för annan lokal hembygdskultur, inte bara musik och dans. Zorn skapade flera porträtt av spelmän och verk med folkmusikmotiv från sin hemtrakt Mora.

Porträtten av Hins Anders, Timas Hans och Sparf Anders är välkända.

Intressant är att notera att även Zorns vän och konstnärskollega Carl Larsson levde bland spelmän.

Han besökte ett antal gånger självaste Bingsjö där han bland annat gjorde en akvarell av spelmannen Daniels Mats. Men utan fiol. Larsson intresserade sig i motsats till Zorn överhuvudtaget inte alls för spelmännen, som det ju fanns gott om i Bingsjö.

Senare i vuxen ålder upptäckte Zorn att den lokala folkmusiken var på stark tillbakagång. Något måste göras. År 1902 stiftade han bekantskap med den skånske juristen och låtupptecknaren Nils Andersson, som passerade Mora på väg hem från låtuppteckningsresa i Jämtland. Genom bekantskapen med Nils Andersson skapades en oslagbar duo som beslutade sig för att gå till aktion för att rädda folkmusiken. De var långt w

Bild från Sveriges första spelmansstämma på Gesundaberget i Sollerö i september 190 som låtuppteknare. Spelmannen på skrindan är Ljuder Anders.

fib 27

i folkmusiken

06, anordnad av Anders Zorn. Stämman var egentligen en tävling. Till höger sitter Zorn, till vänster om honom jurymedlemmen Nils Andersson, mera känd

Foto: Wiborgh, Mora, Originalfotografi i Zornmuseet, Mora.

fibmusik

ifrån ensamma i denna strävan men kom att bli de tongivande. Zorn var vid denna tid ganska förmögen. Han var mecenaten, som stod för pengarna, Nils Andersson var den sakkunnige.

Zorns musikintresse är väl belagt, inte minst av Märta Ramsten och Gunnar Ternhag som 2006 gav ut boken Anders Zorn och musiken. Han var ingalunda någon musikalisk expert. Men han spelade en del instrument, dock inte fiol. Han var också en dokumenterat skicklig sångare, inte bara av snapsvisor. Nils Andersson tecknade faktiskt ner några visor som Zorn sjöng i sitt stora verk Svenska Låtar. Han umgicks också lika mycket med dåtidens musikpersonligheter - Hugo Alfvén, Sven Kjellström eller Wilhelm Stenhammar - som med dåtidens konstnärer. Han var också en hängiven polskedansare.

1906 anordnade Anders Zorn och Nils Andersson en spelmanstävling på Gesundaberget i Sollerö socken.

Instrumenten var horn och fiol. Tävlingen blev en stor succé. Rikspressen var på plats. Folkmusiken låg vid denna tid mycket illa till och var på väg att bli utkonkurrerad av dragspelsmusiken, lierad med den framväxande arbetarklassen. Fiolen dög på logarna men på de stora moderna dansbanorna räckte inte ljudstyrkan till.

Tävlingen i Gesunda gav anklang över hela landet.

Tävlingsidén spreds som en löpeld genom landet, från Piteå i norr till Ystad i söder. Tävlingarna svarade mot tidens nationalkonservativa stämningar inom överklassen. Att enkla bönder och hantverkare kunde skapa sådan musik sågs av dåtidens etablissemang som äkta svensk folkkonst sprungen långt ner ur folkdjupet.

Zorn satt själv i juryn, inte bara vid Gesundatävlingen utan i flera av tävlingarna, oftast tillsammans med Nils Andersson. Till tävlingen i Visby 1908 seglade han i sin egen båt för att sitta i juryn. Vid några tävlingar svarade han för såväl spelmännens uppehälle och för prispengarna, där första pris vanligen var 50 kronor.

Tävlingarna hade hållits i landsortsstäder. Men

varför bara i småstäder som Borgholm, Gränna och Flen? Naturligtvis diskuterades också en stämma i Stockholm. Men det är diskussionerna kring denna som gjorde att denna stämma kom att bli helt annorlunda och också kom att peka framåt mot den spelmansstämma som vi känner idag.

I Norge hölls också spelmanstävlingar – kappleikar.

Norge är det land vars folkmusik mest liknar den svenska. Riksspelmansstämman blev en vändpunkt där man tydligt kunde se att Sverige och Norge gick skilda vägar. Efter Gesunda växte efter hand fram ett missnöje mot tävlandet. Varför skulle man tävla? Det var inte bara bland spelmännen man ifrågasatte tävlandet, detta trots att tävlingarna gjorde dem till hjältar i sina respektive hemlandskap. Tävlingarna hade ju fört upp dem från bondköken och loggolven upp på scenen, där de aldrig tidigare befunnit sig (även om scenen i Gesunda bestod av en höskrinda). Men priserna skapade avundsamhet och split mellan spelmännen. Skulle yngre och mera tekniskt skickliga spelmän belönas före de äldre och mera traditionsbundna?

Hugo Alfvén som Zorn anlitade som domare vid tävlingarna i Mora 1907-08 skrev långt senare, 1935, att ”min personliga övertygelse är att spelmanstävlingarna med prisutdelning är av ondo. De få spelmän som vid en stämma fått pris äro naturligtvis belåtna men hela den övriga skaran tävlande återvända till sina hemorter besvikna och förlora ofta lusten att spela.

Fiolen blir då för framtiden hängande på väggen.” Även Zorn själv undrade om det han ställt till med verkligen var rätt väg. Han blev desillusionerad och besviken på de spelmän som såg tävlingarna som ett sätt att marknadsföra sig själva. Zorn blev modstulen och ville inte längre vara med. Med den största av alla spelmanstävlingarna, den i Uppsala 1909 hade han inget att göra. Men planerna på att hålla en riksspelmansstämma i Stockholm hade gått för långt. De gick inte att stoppa. I början av augusti 1910 blev den av. Men nu med helt andra förtecken. Nu samlades

w

fib 29

»

Fiolen dög på logarna men på de stora moderna dansbanorna räckte inte ljudstyrkan till.

Rättviksspelmannen Sparf Anders Andersson, (1839–1911) avpoträtterad i olja av Anders Zorn 1909. Porträttet i privat ägo.

fibmusik

»

spelmän från alla Sveriges landskap för att lyssna på och samtala med varandra, utbyta erfarenheter.

Spelmännen var dock inte vilka som helst, de var särskilt inbjudna. Det var just segrarna i de olika lokala spelmanstävlingarna. Och urvalet gjorde inte Zorn. Det lämnade han över till Nils Andersson, som under sina uppteckningsresor hade full uppsikt över vilka som var de bästa spelmännen i varje landskap. Eftersom det var det bästa vad landskapen kunde visa upp blev 1910 års riksspelmansstämma den kanske spelmansmässigt mest kvalificerade tillställning som någonsin hållits i Sverige. Där fanns Hjort Anders, Jon-Erik Öst, Höök Olle, Olof Tillman och ett 60-tal andra.

Även Zorn själv undrade om det han ställt till med verkligen var rätt väg. Han blev desillusionerad och besviken på de spelmän som såg tävlingarna som ett sätt att marknadsföra sig själva.

Gesundastämman hölls på en oansenlig äng.

Riksspelmansstämman hölls på Skansen, på Nordiska museet och på Musikaliska Akademien på Nybrokajen.

Enkla och grovhuggna byspelmän fann att de plötsligt stod och spelade i den lokal där Nobelpriset utdelades.

På fyra år hade folkmusiken traskat från buskarna in i konsertsalarna. Och det hade inte gått utan Anders Zorn. Han var dåtidens stora mediekändis. Tidningarna följde honom tätt i spåren, skrev om hans resor och utställningar. Spelmanstävlingarna fick därför ordentlig draghjälp av Zorn och ett enormt utrymme i pressen. Det är frestande att jämföra honom med en annan mecenat – Benny Andersson, som bland annat skänkt pengar till Folkmusikens Hus i Rättvik.

Zorn bjöd spelmännen på brakskiva på Högloftet.

Zorn och Nils Andersson bars i gullstol av spelmännen och det hurrades friskt.

grunden i det vi kallar spelmansstämma, en företeelse som bara förekommer i Sverige. I Norge övergav man aldrig tävlingsidén. ”Kappleikarna” är fortfarande spelmansårets stora händelse där. Man kan höra norska spelmän tala avundsjukt om de svenska stämmornas mera otvungna och bohemiska karaktär.

Trots att det var den absoluta svenska spelmanseliten som deltog pekar 1910 års stämma bort från elittänkande, just därför att man valde bort att tävla.

Deltagarna tyckte det var skönt att slippa tävla. Den otvungna spelmanssamvaron har alltsedan dess varit

Tävlingarna har dock inte helt dött ut i Sverige. De förekommer faktiskt fortfarande men mycket sporadiskt. Men luften gick ur spelmanstävlingarna efter riksspelmansstämman. Luften gick också till stor del ur den svenska folkmusiken. Första världskriget och dragspelsmusikens framfart trängde ytterligare bort folkmusiken, trots Zorns och Nils Anderssons idoga arbete att rädda den undan glömskan. Men en grund var ändå lagd. Riksspelmansstämman hade sått en ny idé om att samlas – enbart för att spela. Spelmännen hade fått kontakt med varandra, både lokalt och nationellt efter att tidigare mest ha verkat i hembyn. Efter första världskriget började landskapen bilda spelmansförbund. Ett demokratiskt buskspel där erfarna och nybörjare kunde umgås sida vid sida blev spelmansstämmans kännemärke och är så än idag. Spelmansrörelsen

fib 31

är en folkrörelse på ett sätt som man får leta efter på andra håll i världen. Idag används benämningen ”buskspel” för det svenska sättet att framföra folkmusik.

Idén har under senare år spritts till Danmark. Och i USA finns spelmansstämmor efter svensk modell och med amerikaner som spelar svenska låtar.

Man kan tycka att detta att samlas enbart för att spela borde vara en självklarhet. Men om man ser på hur folkmusiken lever på andra håll så är det alls ingen självklarhet. I andra länder, som på Irland och på Balkan lever folkmusiken på krogen. På svenska krogar kommer svenska spelmän inte in. Här måste man ta saken i egna händer och anordna stämmor själv.

Helt utan medaljer blev dock inte de 65 spelmännen 1910. Anders Zorn hade ritat ett spelmansmärke i silver, som de medverkande spelmännen erhöll som minne.

De betitlades också riksspelmän. Den titeln känner vi än idag men med en annorlunda innebörd. Det blev ingen riksspelmansstämma 1911, inte heller 1912. Inte förrän 1933 hölls nästa, 22 år efter Zorns död. Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur (numera omdöpt till Svenska Folkdansringen) frågade då Zorns änka, Emma Zorn, om den fick använda silvermärket för de första Zornmärkesuppspelningarna som då hölls i Västerås.

Spelmän fick anmäla sig för uppspelning inför en jury.

Går uppspelningen riktigt bra kan spelmannen erhålla Zorns silvermärke och därmed få samma titel som de 65 som 1910 samlades i Stockholm.

De uppspelningar som sedan 1933 bär Zorns namn och sägs vara ”i Zorns anda” är alltså inte hans egen idé. Vad skulle Zorn sagt om dessa uppspelningar? Är de inte ett steg tillbaka mot tävlingsidén? Hade han kanske helt enkelt varit emot dem? Blev silvermärket mera statuspryl för spelmän snarare än ett verktyg för traditionsbevarande?

I statuterna står att Zornmärket utdelas för att ”öka intresset för den svenska folkmusiken och för att nya generationer skall stimuleras till att enligt Anders Zorns intentioner på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän.”

Man kan verkligen ifrågasätta om Zornmärkesuppspelningarna har ökat intresset bland allmänheten.

Mediernas intresse för dem är minimalt. Pressen uppmärksammar om någon från spridningsområdet blivit riksspelman med en liten intervju. Däremot är intresset stort bland spelmännen. Ett 100-tal spelmän brukar spela upp varje år. Att spela upp för ”Zornjuryn” för att i bästa fall få kalla sig riksspelman är något som åtskilliga svenska spelmän övar inför, året runt.

Uppspelningarna anses ha ökat standarden på folkmusiken och i den meningen är det ”i Zorns anda”.

Vid årets uppspelningar utanför Uppsala erhöll inte mindre än 19 personer silvermärken, vilket är rekord.

För många? Risk för inflation? En medlem av juryn sa att ”vi kan väl inte hjälpa att standarden har blivit så hög.” Att notera att de allra flesta av de nyblivna riksspelmännen är unga.

När 100-årsjubileet firas om några dagar kommer Stockholm att översvämmas av tusentals spelmän.

Då är man också tillbaka på de platser man höll till på 1910 – Skansen, Nybrokajen Nordiska Museet. Men även i Kungsträdgården och Centralstationen.

peo österholm är journalist, musiker och medlem i fibs redaktionskommitté. bilderna kommer från zornmuseet i mora. texten är tidigare publicerad i svenska dagbladet.

fibdikter

Nöjesliv i gamla G » D pär sandin text måns waldenström bild

et gamla Grekland: en exklusiv herrklubb av slavägande aristokrater som filosoferade, diktade och låg med småpojkar medan folket arbetade åt dem? En socialistisk nidbild som har en del korn av sanning i sig.

Dessa aristokrater diktade och filosoferade dock väl: och den bästa litteraturen transcenderar det klass- och historiebundna och blir allmängiltig.

Lenin hävdade för sin del att marxismen ”långt ifrån att ha förkastat den borgerliga epokens främsta landvinningar tvärtom har assimilerat och omstöpt allt värdefullt ur de mer än tvåtusen åren av den mänskliga tankens och kulturens utveckling”, och att ”endast ytterligare arbete på denna grund och i denna riktning ... kan erkännas som utvecklingen av en genuin proletär kultur” (Om proletär kultur, 1920).

Inte desto mindre bör det vara på sin plats i en socialistisk tidskrift att påminna om att det faktiskt fanns en folkkultur även i det gamla Grekland.

Brottstycken av den har bevarats genom sporadiskt intresse hos de lärda i den alexandrinska forskartraditionen, framför allt polyhistorn Athenaios från Naukratis, verksam omkring år 200.

I Poetae Melici Graeci, en utgåva från 1962 av den fragmentariskt bevarade grekiska lyriken, finns en avdelning kallad Carmina popularia. Detta är latin (det vedertagna redaktionella språket i utgåvor av forngrekiska texter) för ”folkliga sånger”. De verser som

Det gamla Grekland: en exklusiv herrklubb av slavägande aristokrater som filosoferade, diktade och låg med småpojkar medan folket arbetade åt dem?

samlats under denna rubrik har det gemensamt att de saknar upphovsman och vanligen förekom i samband med kollektivt kulturutövande, ofta relaterat till agrart arbete eller därmed förknippade årliga fester.

Här finns en hel del som nog inte kvalificerar som folkkultur i FiB:s anda, till exempel spartanska marschvisor och högstämt religiösa sånger. Det mesta är därtill fragmentariskt med blott enstaka versrader bevarade.

Det kunde ändå vara av intresse att översätta en del av detta material tillsammans med det sammanhang i vilket det har bevarats, för att få en liten inblick i ett annat Grekland: inte de friborna aristokraternas, utan det arbetande folkets Grekland.

w

Grekland

fib 33

fibdikter

Carmina popularia

Carm.pop. 2

Folkkultur i det gamla Grekland

Athenaios 8.60:

Carmina popularia, ed. Page, Poetae melici Graeci (Oxford 1962).

Carm.pop. 1 Athenaios 3.74 (om olika typer av bröd): Achaïnas. Detta nämns av Semos i åttonde boken av Delias, som säger att de är till för Demeter och Persephone. Det är stora bröd, festen kallas Storbrödsfesten (Megalartia). De som bär dem sjunger: ät av Achaïnas, full av fett.

Demeter är jordbrukets gudinna i det gamla Grekland, Persephone är hennes dotter som giftes bort med dödsguden Hades och tvingades spendera halva året hos honom i underjorden, en allegori för växtlighetens årscykel. Ordet för ”fett”, stéār, används även metaforiskt för ”speltvetedeg”, vilket sången tycks anspela på.

Svala kallas en annan insamling bland rhodosborna. Om den berättar Theognis i andra boken av Offerceremonierna på Rhodos. Han skriver: ”en variant av insamling kallar rhodierna ’att svala’ [chelidonizein]. Det gör man i månaden Boëdromion. Man säger svala därför att man brukar yttra:

Här kommer svalan med sköna dagar, den skönaste årstid.

Den är vit på magen och svart på ryggen.

Rulla fram pastejen ur det rika huset och bägarn med vinet och korgen med osten.

Ej brödet skall svalan eller fruktkakan heller tacka nej till: får vi alltså något eller ska vi gå?

Nå ger du något? Annars nöjer vi oss ej, då tar vi dörren eller bjälken över den,

fib 35

då tar vi kvinnan, hon som sitter utanför.

Småsaker är det, lätt för oss att lyfta bort; om du ska giva något må du giva stort.

Ja öppna, öppna dörren, nu är svalan här.

Ty vi är inte gubbar utan bara barn.”

Barnen sjöng alltså detta då de drog från gård till gård, utklädda med ljusa tygstycken på magen för att likna svalor, i en forntida variant av den sed amerikaner känner som ”trick-or-treat”.

Denna sed, där barn går utklädda från dörr till dörr och tigger godsaker, har vi väl ganska nyligen importerat via Amerika, som i sin tur övertog den från det iriskkeltiska kulturområdet, men den har förekommit i olika former runt om i Europa och är som synes mycket gammal. Här ska insamlingen ha gällt en religiös festival på Rhodos i månaden ”Boëdromion”.

I Athen var det en höstmånad; om det gäller även för Rhodos (inga andra uppgifter finns) bör talet om svalan och den skönaste årstiden förstås som en sorts lek, de fattiga barnens galghumoristiska besvärjande av den kommande vintern. ”Trick-or-treat” sker vid Allhelgona: det vill säga i allvarets tider på höstkanten, efter skörd och slakt, då gårdarna var välförsedda inför vintern. Det är inte otänkbart att samma sak gäller här, och att matsamlingen gällde det egna näringsintaget i minst lika hög grad som offergåvor till gudarna. w

fibdikter

»

Åh, vad gör du! Svik mig inte, snälla jag ber dig!

Carm.pop. 3

Var är mina rosor, mina violer,

Athenaios 14.10

var min sköna persilja?

Tryfon räknar upp följande namn på sånger: imaios [”dragsång”], som sången vid kvarnen kallas, som man sjöng vid malningen ... vävarbetarnas sång heter ailinos [derivation osäker, här troligen från ”lin”, i andra sammanhang är det en klagosång] ... spinnarbetarnas ioulos [”kornkärve”].

Semos från Delos säger i Om paianer: ”kornknippena kallade de i sig själva för amalai [’knippen’], men flera samlade och sammanbundna till en kallade de för ouloi [även ”fulla”, ’hela’] och iouloi [’kärvar’]. ...

Man säger Demetrouloi [’Demeterkärvar’], kalliouloi [’skönkärvar’], samt:

Här är dina rosor, dina violer,

pleiston oulon oulon iei, ioulon iei

Åh, vad gör du! Svik mig inte, snälla jag ber dig!

[”kasta den väldiga fulla kärven, kasta kärven”].

Andra säger att det var ullarbetarnas sång. Ammornas sånger kallas katabaukal seis [’vaggsånger’].”

Carm.pop. 6 Athenaios 14.27 Galna danser är kernoforos [’offerskålbärardansen’], mongas [derivation okänd], och thermaustris [’tångdansen’]. Där fanns även bland vanligt folk den så kal�lade anthema [’blomsterdansen’]. Den dansade man tillsammans med följande uttryck, gestikulerande och yttrande:

här din sköna persilja!

Carm.pop. 7 Athenaios 15.53 Man bör inte säga något värt att ta på allvar inför matvraket Ulpianus här. För han älskar de högljudda sångerna mer än de allvarliga: till exempel de så kallade lokriska sångerna, som är otuktiga till sin natur, som denna:

Innan han kommer, res dig snälla, att ej väldig skada han gör mot dig och mig, jag olycksaliga!

Redan gryr dagen, ser du inte ljuset i dörren?

Hela Fenicien (nuvarande Libanon och norra Palestina) är fullt av sådana sånger.

pär sandin är lärare i grekiska vid universitetet i bergen, norge. måns waldenström är illustratör bosatt i göteborg.

fib 37

fibrecenserar

Palme som menlös liberal Underbara dagar framför oss.

En biografi över Olof Palme Henrik Berggren Norstedts Olle Svenning skrev i sin recension av den här boken att Berggren försöker förvandla Palme till ”liberal”. Det ligger en hel del i den observationen. Men framför allt är Berggrens bok en desarmerande biografi som genom sina 714 inbundna sidor, lägger hinder i vägen för mer seriösa framtida försök att fånga in en av Sveriges mest fascinerande politiker i modern tid.

Berggren är inte kapabel till en enda seriös analys, varken av Palme som politiker eller som individ. Berggren skriver om Palmes familjebakgrund men vad hjälper det oss att förstå bakgrunden till hans idéer, hans sätt att agera, om informationerna stannar vid att ytligt tala om gårdar i Baltikum och lägenheter på Östermalm? För att förstå en komplicerad, udda och intressant människa som Palme måste man som läsare också få sig till livs analyser och tättinpåbeskrivningar av far- och morföräldrar, av föräldrar och syskon.

Berggren förenklar klasstillhörighetsproblematiken och gör det alltför enkelt för sig när han generellt talar om ”eliten” i Stockholm och självklart placerar en redaktör på Dagens Nyheter i den kategorin! Berggren deformerar klassbegreppen och ger dem falska förtecken när han skriver om ”aristokrati” när det är adel som avses, när han talar om ”överklass” när det handlar om övre medelklass. Berggren låter fingrarna alltför snabbt löpa över

Foto: Hans Hemlin

Olof Palme i Almedalen 1978.

tangentbordet. Hela den här hanteringen av klassbegrepp kunde möjligen gå för sig under 1960- och 1970-talen när det såg ut som om analysen av samhällets sociala strukturer föreföll få en seriös behandling.

Förhoppningar som grusades när den nya medelklassen började titulera sig som överklass och förneka tillhörigheten i den övre medelklassen. Som jag ser det är Berggrens Palmebiografi i första hand inte en bok om Olof Palme utan om hur just denna nyblivna övre medelklass tog över styrningen av Sverige in mot 2000-talets moraliska och ekonomiska katastrofer.

Berggrens obehagliga von oben-attityd visar sig också i urvalet av människor han tillåter kretsa kring Palme. De som inte passar in i den kvasiliberala miljö Berggren själv tillhör och som kan inordnas under rubriker som ”elit” eller liknande avfärdas

som ”gruvarbetare från de norrländska malmfälten vars främsta merit var en otidsenlig lojalitet mot det sovjetiska kommunistpartiet…” (Hilding Hagberg) medan Robert Kennedy ”hade ett tummat exemplar” av Albert Camus Främlingen i portföljen… Det är en dogmatisk förenkling av förfärande slag som Berggren ägnar sig åt.

Det låter rått, men Berggrens Palmebiografi är faktiskt intet annat än ett omtuggande av de informationer man gratis kan hitta på Wikipedia. Varför har denna bok skrivits? Varför ger ett i alla fall förr i tiden ansett förlag ut denna bok? Är boken ett led i någon sorts ”kampanj” för att beröva socialdemokratin en av dess mest karismatiska politiker och förvandla honom till vad Olle Svenning påpekade, menlös liberal?

bo i. cavefors

fibrecenserar Gösta Ekman – farbrorn som inte ville va’ stor Klas Gustafson Leopard Alla har sin egen Gösta Ekman. Han tillhör oss alla därför att vi alla känner till honom. Genom Svenska Ords revyer tillsammans med Hasse och Tage, Jönssonligans Sickan med de magiska orden ”jag har en plan”, och genom Beckfilmerna, men mest troligt för den store lille herr Gunnar Papphammar.

Och vid sidan om allt detta oräkneliga filmoch teaterroller. Han har alltid funnits där.

Vanligheten är något som Gösta Ekman mer än någon annan har förkroppsligat.

Klas Gustafsons biografi följer närgånget

»

Vanligheten är något som Gösta Ekman mer än någon annan har förkroppsligat.

Gösta Ekmans gärning. Ekman kommenterar sina insatser i den löpande texten.

Som läsare kommer vi nära föremålet men riskerar att inte se gärningen. Inte se skogen för alla träden. Det nära samarbetet mellan Gösta Ekman och författaren Klas Gustafson har varit till förfång för både överblicken och värderingen av det Ekman har åstadkommit. Här rör det sig om ett mycket speciellt och kanske unikt kapitel i svensk film-, teater- och revyhistoria. Gösta Ekman har suttit på alla stolar samtidigt, växlat genrer och roller på det mest ogenerade sätt. Samtidigt som han tillhör oss alla så tillhör han ingen annan än sig själv. Han har givet av sig själv utan att förlora sig själv. Genom sin bakgrund som barn och barnbarn till uppburna skådespelare kunde världen synas ligga öppen för honom. Men

Gösta Ekman tillsammans med bokens författare Klas Gustafson.

foto: Eva Lindblad

i stället för att utnyttja sina kontakter, tycks han ha drivits av ett ärlighetskrav att stå för det han gjort eller sagt, långt utöver de flesta. Detta på gränsen till nedgörande självkritik. Däremot tycks han nästan alltid ha befunnit sig vid rätt plats och rätt tidpunkt tillsammans med de rätta människorna, vilket vittnar om talang.

Trots hans mångskiftande begåvning tycker jag att det är som komikern Gösta Ekman, till exempel i rollen som Papphammar eller som den indiske gurun

jan bergsten

Mahatma Ekman som han är som bäst.

Den plastiska, verbala, hämmade eller slapstickens Gösta Ekman är den som har trängt djupast in i våra hjärtan.

Den här biografin kommer nära, dock utan att tränga djupare in i ämnet Gösta Ekman. Det blir för mycket ”Här har du ditt liv” – allt som han gjort och alla de som han samarbetat med. Problemet anser jag, är att boken saknar författarens bedömning och analys.

fib 39

CE NS IO NE R? VI LL DU LÄ SA FL ER RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Högerns svarta bok Felix Antman Debels & Kristian Borg (red) Verbal i samarbete med Tvärdrag Sexton skarpa skribenter, utöver Daniel Suhonen som skrivit förordet, har granskat högerkrafterna i Sverige. De levererar nattsvarta beskrivningar av landets tillstånd efter fyra år av borgerligt styre och ännu längre tid av högervridning. Område efter område verkar vara förlorat för obegränsad tid framåt. Vården, pensionerna, skolan, kulturen, fackföreningarna, lågavlönades ekonomi, själva demokratin – allt som utgör medborgarnas livsvillkor har erövrats av de borgerliga, vilket författarna visar med all önskvärd tydlighet.

Och inte nog med det. Tyvärr: Det finns

»

Boken är skrämmande eftersom den visar hur kompakt mörkret är. inte minsta ljusning. Klassamhället har återskapats av högerkrafterna. Författarna har väl på fötterna och i boken finns långa listor med källor, hänvisningar och noter. Det går inte att avfärda texterna som konspirationsteorier. Den som vill kan också själv vittna om att författarna har rätt genom att följa vad som sägs och skrivs i borgerliga media och genom att tala med vänner och bekanta som drabbats av högervindarna.

Vad som kanske inte har varit så tydligt är nedmonteringen av demokratin, vilket visas med skärpa i denna bok. Ett citat av gamle högerledaren Jarl Hjalmarson från

Burma boy Biyi Bandele Leopard förlag Nigerianska författaren Biyi Bandele tar i sin nya bok Burma boy ett nytt grepp på andra världskriget genom att berätta historien om de soldater från de brittiska kolonierna som skeppades iväg till en främmande världsdel för att strida för Kung George.

Inspirationskälla till romanen är författarens egen far som stred i The King’s African rifles.

Burma boy är en bok om det bisarra med krig i allmänhet och krig i främmande länder i synnerhet. Det bisarra förstärks av Bandele med en god dos svart humor med ett nära släktskap till Joseph Hellers klassiker Moment 22. Men där Moment 22 är pratig på gränsen till tramsig så är Burma boy en rapp historia som sällan står och stampar.

I boken får vi följa den ständigt positiva

Författaren Biyi Bandele.

foto: B. Cannarsa Opale

tonåringen Ali Banana. Ali som är från den nigerianska landsbygden har efter att ha tagit värvning hamnat i Burma för att slå tillbaka Japanernas offensiv för det brittiska samväldets räkning. Oavsett vilka hemskheter som korsar Alis väg så är han inte sen att se en mening med det inträffade.

Det är inte sällan under de 230 sidorna som Ali Bananas ordsvada får mig att dra ordentligt på smilbanden. Bandele målar sin huvudperson som en glad – i synnerhet

1928, innan han blev partiledare, återkommer: ”Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna politiska begrepp”.

De så kallade nya moderaterna, Hjalmarsons efterföljare har blivit så giriga att de till och med stjäl språkliga uttryck.

Boken är skrämmande eftersom den visar hur kompakt mörkret är i brunt, mörkblått och svart.

Synd bara att boken inte kom i god tid före valet och lästes av varenda tänkande människa i landet. Ett par veckor är inte nog för att en så viktig bok ska nå ut genom mediebruset. Och oppositionen är ändå till största delen tystad eftersom alla stora media är borgerligt styrda. DN debatt och Mats Knutsson styr den synliga politiken och KG Bergström förklarar den.

stefan estby

pratglad – lojal pojke som när han får sina marschkängor tar dom till sitt hjärta, trots att han aldrig har haft ett par skor på fötterna. Istället för att använda fotdonen som just fotdon så putsar han upp dom så att de glänser som speglar och hänger som helt sonika runt halsen. Vips så är Alis ”kasernhalsband” högsta mode på förläggningen.

Det är först när vår huvudperson ställs inför dilemmat att barmhärtighetsdöda sin stridskamrat som krigets hemskheter på allvar kommer ikapp honom. Det är till slut svårt att hålla isär humor, galenskap och krigets vansinne. Och kanske-kanske är det just detta som är författarens poäng?

Burma boy är hur som helst ett utmärkt val vid nästa besök i bokhandeln. Skratt, gråt, spänning och en historia från det andra världskriget som inte har berättats tillräckligt ofta. Behöver du fler anledningar? Okej då, du får en språklektion i hausa på köpet. Det engelskspråkiga tillmälet ”Son of a bitch” har sin motsvarighet på hausa i ”Son of a tjänsteman”. Nu så, iväg till bokhandeln!

charlie aronsson

fibrecenserar

Till frihetens försvar Per Bauhn & Dilsa Demirbag-Sten Norstedts Rushdies bok Satansverserna och den iranska översteprästens morduppmaning 1979, mordet på Theo van Gogh 2004 för hans film Submission, kalabaliken och hotelserna kring Jyllands-Postens publicering av Muhammed-karikatyrer 2005 och Lars Vilks rondellhund 2007 är bara några få exempel på hur fundamentalistiskt religiösa grupper kräver särbehandling. Uppräkningen belyser islamska fanatiker, men tyvärr kan listan lätt göras längre med exempel på hot och mord från judiskt religiösa i Israel eller högerkristna i USA. Kraven på särbehandling, särskilda rättigheter, skall ställas mot de otäcka anti-islamska strömningar som piskats fram i Europa av rasister (islamofobi) och imperialistförespråkare (det är rätt att slakta folk i Palestina, Irak och Afghanistan). Man förstår mycket väl de

Minnen Torgny Lindgren Norstedts Hjärtat är bedrägligast av allt, i alla fall enligt profeten Jeremia. Torgny Lindgren, som verkar kunna sina profeter, skulle nog säga att minnet är ungefär lika pålitligt. Så när han ska skriva ner sina Minnen – eller åtminstone sina minnen – blir det naturligtvis ingen traditionell självbiografi, utan en samling anekdoter och historier, varav flera dessutom berör just det där med att minnas. Själv säger han att han inte kommer ihåg någonting.

Det är en tung insikt att de flesta minnen man har faktiskt är minnen av minnen, och

»

Uppräkningen belyser islamska fanatiker, men tyvärr kan listan lätt göras längre med exempel på mord från judiskt religiösa i Israel eller högerkristna i USA. extremislamska reaktionerna, men de kan aldrig försvaras. Dessutom kräver det lite eftertanke för att inte bli medlöpare till någon av de två ytterligheterna.

I denna fråga har stora delar av svenska vänstern – detta svåra ord – valt att passa eller bli medlöpare. Man fördömer helt riktigt islamofobin i Europa, men är tyst eller fördömer Jyllands-Posten och Lars Vilks. Denna så kallade vänster förråder därmed sin egen tradition och spottar på Upplysningen genom att fly in i postmodernism, multikulturalism och idealism

verkligen ingenting att lita på. Detta diskuteras i boken, liksom bland annat kroppens och själens komplicerade förhållande, åldrandet och förgängligheten (som författare i hans ålder tenderar att fästa stor vikt vid) och naturligtvis skrivandet. Han ser litteraturen som ”något storartat, ja heligt” genom vilket vi kommer ”i beröring med det eviga och gudomliga”, samtidigt som han med hänvisning till Rembrandt och Bach hyllar förfalskningen och betonar att innehållet i det han skrivit är ointressant, formen är allt.

Personligen kan jag tycka att historierna, om de nu är dikt eller minnen – om det nu spelar någon roll om de är dikt eller minnen (om det nu går att dra en gräns mellan dikt och minnen) – från den norrländska barndomen på andra sidan klassresan är mer intressanta än mycket annat i en upp-

(bejaka religion, kritisera materialismen).

Detta har gett borgerligheten ett guldläge att ensamma få inta ”frihetsscenen”; motspelarna har ju lämnat in walkover.

Två utrerade liberaler, och i DemirbagStens fall även en proimperialist, kommer nu ut med ett nytt pjäsmanus för frihetsscenen. Huvudfrågan gäller kritiken av den normativa multikulturalismen. Författarna diskuterar i 6 kapitel och ett litet slutord denna och andra frågor, som frihet, universalism, borgerlig frihetssyn (”ur ett frihetsligt perspektiv”), den religiösa extremismen, ny lagstiftning mot hädelse i Europa, krav på religiösa särrättigheter.

Boken är läsvärd genom dess diskussioner och många exempel. Det finns snedvridna, polemiska inslag, och nog känns slutordets tal om att ”västerländska samhällen” håller på att göra upp med ”gamla imperiedrömmar och nattstånden rasism” direkt falskt med tanke på den ena författarens ställningstagande. Dock, boken är klart läsvärd, och jag hade bara önskat att några från vänsterhåll hållit i pennan.

ulf karlström

buren författares liv, som middagar med hovsångare eller en viss likör i ett visst glas, men jag har verkligen inte tråkigt när jag läser de sidorna heller.

Den trogne Lindgrenläsare som hoppats få veta historierna bakom tidigare böcker blir dock inte mycket klokare – några små bakgrunder får vi – men gillar man hans romaner och noveller lär man inte bli besviken. Han är i toppform och lyckas blanda historier som är skruvade nog att vara sanna med djupsinniga utsvävningar och punchlines; på var och varannan sida står något värt att citera eller grubbla länge över.

Det är roligt och ömsint, och ibland tror jag rent av att jag blir en lite klokare människa av att läsa.

Vad mer kan man begära?

joel landberg

fib 41

Tro, hopp och jävelskap Torgny Karnstedt Karnstedts förlag Efter flera jubileumsböcker åt olika Metallavdelningar, kommer nu en ny roman från Torgny Karnstedt.

Arbetarförfattaren Karnstedt, som gjorde stor succé med Slamfarmen redan 1977, är numera också föreläsare på skolor, där han pratar om ordets och berättandets betydelse i samhället. Inte minst viktigt för underklassens barn, som inte ges nödvändiga verktyg för att skaffa sig ett språk och självtillit.

Det är med den verksamheten i ryggen han skrivit sin nya bok. Med Tro, hopp och jävelskap återvänder han till personer från romanen Låtsaskungen från 1995. Ett gäng trasiga Stockholmsungdomar hade där samlats ihop på Hedbergaskolan långt ute i ödemarken.

Nu är det sju år efter att Markus lämnat skolan. Med språkets hjälp, det språk som

Böckerna som formade Hitler Timothy W Ryback Natur & Kultur Hösten 1919 gick Adolf Hitler på ett möte. Den politiska förkunnelsen passar honom, han ansluter sig partiet och fjorton år senare är han Tysklands Führer. Hitler var då fyrtiofem år. Han och det parti han ledde skulle nu föra den tyska nationen ut på en helvetesvandring som gjorde tysken och det tyska till synonymer för ondska.

Hur gick det till? Givetvis var Hitler under hela sitt politiska liv uppbackad av en penningstark borgerlighet som drevs av illusionen att det behövdes en stark ledare för att motverka den våg av frihetskänsla som väckts av ryska revolutionen. Men

»

Karnstedt breddar bilden, presenterar föräldrar och samhället som ungdomarna kastats ut från. läraren Magdalena visat honom vägen till, har Markus lämnat självdestruktivitet och våld. Han studerar på Komvux. Med sin tränade kropp är han inte längre rädd för sin styvpappa. Han skyddar sin kurdiska mamma från den närmast alkoholiserade byggnadsarbetarens många utbrott.

Pappan kom till Sverige men återvände snart till de kurdiska bergen.

Förutom jakten på nödvändiga bra betyg från Komvux, är han också på jakt efter sig själv. I sökandet bestämmer han sig för att samla ihop de övriga i den gamla klassen och ta med dem till julfest på Hedberga.

En av de andra i klassen är Mikael, eller Låtsaskungen. En av Farstas värstingar som

fanns det inte också andra drivkrafter? Här har spekulationerna varit många. Mycket har handlat om Hitlers psyke, sexualitet, uppfostran och eventuella släktskap med Hin Håle. Det mesta har dock varit intellektuellt lättviktigt gods.

Hitler var en flitig bokläsare. Han hade ett stort bibliotek. Kanske han i någon mening kunde kallas intellektuell om man med det menar en person som vill undersöka tankesystem och ständigt arbetar med pennan i hand under läsningen? För det var så han läste.

Efter Nazitysklands sammanbrott togs en liten del av boksamlingen som krigsbyte och finns nu i den nordamerikanska statens bibliotek i Washington. I Böckerna som formade Hitler har Timothy W Ryback gått genom de drygt tusen volymerna.

Rybacks tanke är nämligen den att en persons boksamling skulle kunna vara ett

fastnat i kriminalitet och drogberoende.

En annan är Therese, en incestutnyttjad ung flicka med svåra psykiska problem.

Karnstedt breddar bilden, presenterar föräldrar och samhället som ungdomarna kastats ut från. Året är 1994 och omkring den spännande berättelsen om ungdomarna visar Karnstedt upp en omvärld med fotbollsVM i USA, högerns valförlust, Mandela president i Sydafrika, Palmeutredning och Estonias förlisning, som Markus flickväns pappa lyckas överleva.

Karnstedt är en av våra allra bästa berättare och Tro, hopp och jävelskap en i grunden positiv och ofta rolig roman som blandar ljust och mörkt. Kanske kan boken skapa öppningar istället för krav på fler och högre murar. Lite trist är dock de många slarvfel av olika art som borde rensats bort, som att huvudpersonen plötsligt får ett annat namn på ett ställe. Men det är smått i det stora hela, en stor och angelägen läsupplevelse med hopp och kärlek, mitt i all jävelskap.

åke johansson

”karaktärsvittne” och berätta för eftervärlden om hur och vad och varför en människa tänkte och handlade som hon gjorde.

Fortsätter man tankegången är det ungefär som att ge sig in i den amerikanske presidenten Harry S Trumans efterlämnade boksamling. Kanske man i den skulle kunna hitta de böcker som hav Truman den moraliska uppbackningen att han med en atombomb den 6 augusti 1945 kunde ta livet av hundratusen människor i Hiroshima. Hade kanske Truman Hitlers självbiografi Mein Kamp i sin boksamling?

Utgångspunkten är alltså tunn, men inte alls ointressant eftersom den vädjar till lusten att kika in bakom förlåten. Ryback finner i en rysande sekund ett svart kort hårstrå i en av böckerna. Har det fallit från Hitlers mustasch? Hitlers obehagliga skugga passerar plötsligt.

anders norborg

fibfilm

Han har skildrat såväl Castro som Bush. Nu planerar han en intervjufilm med Irans president samtidigt som han är aktuell med Wall Street 2. Oliver Stones försök att ”gå i Hitlers, Stalins och Maos skor” har gett homom en intressant men brokig filmkarriär.

Stone suktar efter män med makt M

arx, Engels och Lenin var, liksom för övrigt en stor del av bolsjevikernas politbyrå på sin tid, likt (kanske?)

Olof Palme överlöpare från överklassen. Att förklara varför dylikt folk i sociala rörelser mera är regel än undantag vore att förolämpa läsarens förstånd: Det är nämligen inte bara skit som flyter – även grädde gör det. Fast då det gäller individer kan det ta längre tid att avgöra vad som är det ena och det andra. Ofta är det klokt att förhålla sig avvaktande ett tag. Denna princip gäller också då det gäller litteratur- och filmskapare med politisk vänsterprofil. Jag förhåller mig följaktligen, efter att ha följt honom i nästan 40 år, delvis något avvaktande beträffande filmaren Oliver Stone.

Stone föddes in i en burgen fransk-katolskjudisk familj i New York 1946. Far kostade med ringa framgång på den unge Oliver dyra skolor – den ena efter den andra.

Ett tag var Oliver mellan varven, trots sin späda ålder, börsmäklare i Paris, därefter diskare på en båt och engelsklärare i Saigon, innan han 1967 frivilligt anslöt sig till USA-s invasionsarmé vid fronten i Vietnam. Han tjänstgjorde i 15 månader

och blev dekorerad för heroiska insatser mot FNL. Han fick dock i kriget en mera upplyst syn på USA:s politik och därtill uppenbarligen vissa bestående drogvanor.

1974 gjorde han, relativt nyutexaminerad från filmskolan vid New Yorkuniversitetet, långsfilmsdebut med skräckfilmen Seizure, vilken såväl publiken som han själv bäst borde glömma. Sedan dess har Oliver Stone träget glatt eller förskräckt oss med sina filmer – ömsom som manusförfattare, ömsom som producent eller regissör – ibland som alla tre. Hans första film var dock den självbiografiska kortfilmen Last Year in Vietnam (1971) vilken, likt senare Plutonen (1986), Född den 4 juli (1989) och Himmel och jord (1993) behandlade de fysiska, psykiska och sociala trauman och frustrationer som överlevande USAsoldater drabbades av genom att delta i ett krig, som de ofta i efterhand insåg var föga ärorikt. I det sistnämnda fallet handlar det originellt nog även om en (till USA flyktad) överlevande vietnamesiska.

Stone är uppenbarligen ganska fascinerad av starka, eller åtminstone mäktiga, män – från Alexander den Store, Fidel Castro och Hugo Chavez till GW Bush. Om tre USA-presidenter har han gjort film

– JFK (om mordet på, 1991), Nixon (1995) och Bush junior (”W”, 2008). Han vidhåller fortfarande att mordet på Kennedy var en sammansvärjning, med exilkubaner och maffian som beställare – fast med stöd högt uppifrån. Hans version är i alla fall mera trovärdig än den officiella. Att Stone känner sig mera befryndad med demokraterna än med republikanerna framgår i dessa filmer. Att han efter sina erfarenheter av Vietnamkriget inte känner sig tillfreds med USA:s internationella politik framgår redan i Salvador (1986), men också av dokumentären South of the Border (2009). Tariq Ali fungerar här som expert på global politik. Bland andra Hugo Chavez, Evo Morales, Lula da Silva, Rafael Correa, and Raul Castro intervjuas. Trots sin återhållsamma ton blev Stone lika grundligt utskälld av USA:s media, som när han gjorde sitt intervjuporträtt av Fidel Castro i Comendante (2003).

Fast det blir nog en västanfläkt mot vad som väntar honom när han är klar med sin planerade intervjufilm med Irans president Mahmoud Ahmadinejad, som han menar har blivit ”missförstådd” – vilket egentligen är ett – rätt ynkligt – försvar för USA:s

fib 43

aggressiva planer mot landet. Eller när han blir klar med sin planerade TV-serie: Oliver Stone’s Secret History of America, där han enligt utsago skall försöka ”gå i Hitlers, Stalins och Maos skor” och försöka förstå deras synpunkter utifrån den tid då de verkade, vilket rätt utfört kunde bli ett grundskott mot USA:s propagandistiska historieskrivning.

Det som gör att man gärna håller sig lite avvaktande till folk som Stone är inte denna hållning, eller ens hans knarkande.

Man tvekar inte beträffande hans snille, utan om hans smak och hans något flaxiga ideologi.

Stone är en man som, likt andra vänsterliberaler (helt riktigt) hävdar att två och två är fyra, men gör det med motiveringen att ett plus ett är tre. Sådant kan bädda för grava misstag i andra sammanhang, vilket gör mig obenägen att låta folk som honom sköta mina räkenskaper. Han har medverkat till en rad ur många synpunkter (för att säga det milt) tveksamma filmer, som de erkänt rasistiska Midnight Express (1978) och Drakens år (1985). För att inte förglömma något mera godartade bottennapp som Alexander (2004), Word Trade Center (2006). I Larry Flynt som han producerade 1996, utnämnes den pornografiska The Hustlers skapare till en minst lika stor förkämpe för demokrati och yttrandefrihet som senare Jyllandsposten eller Jimmy Åkesson.

Frågan är om inte hans senaste film, Wall Street II – the money never sleeps tillhör samma kategori av Stonefilmer?

Denna aktuella film är ju en senkommen uppföljare av hans Wall Street (1987), där den framgångsrike börsmäklaren Gordon Gekko (Michael Douglas i randig skjorta och breda hängslen) agerade mentor åt en ambitiös yngling från arbetarklassen och lärde honom att ”girighet är bra” – en lärdom, som visat sig lika tacksam att

»

Våningarna och bilarna är ännu lika flashiga, kvinnorna lika sköna och villiga. Det dricks lika dyr champagne och dansas wienervals som i Titanics balsal. sprida bland branchens folk som rönen om alkoholens marginellt välgörande medicinska effekter brukar vara det bland vanedrinkare.

Till slut kan Gekko själv inte hålla fingrarna borta från syltburken och hamnar bakom galler – där han strängt taget borde ha befunnit sig från början. Filmen var säkert avsedd som en kritik, inte mot kapitalismen, eller ens mot nyliberalismen, utan mot vissa av dess ”avarter”.

Gordon Gekko blev därför en kulfigur för 80-90-talets finansvalpar, som snabbt lade sig till med randiga skjortor och breda hängslen. Gekkos 300 år gamla motto om girighetens välsignelser har i detta skikt återuppträtt som en trivial sanning.

Ett par kapitalistiska världskriser senare och just före 2008 –? års, är Gordon Gekko åter på banan i Stones andra film om Wall Street . Han verkar kanske lite mera tärd och i grunden pessimistisk om finansvärldens framtid. Men våningarna och bilarna är ännu lika flashiga, kvinnorna lika sköna och villiga. Det dricks lika dyr champagne och dansas wienervals som i Titanics balsal.

Begrepp, som för tjugo år sedan bara var facktermer, är sedan hösten 2008 på läpparna hos varje läsare av skära sidor: Komplexa derivat, sviktade amorteringar,

alternativ energi, uppköp av dåliga lån en gros, blankning, moralisk risk, offentligt bankstöd, ”allför stor för att gå omkull”.

Denna gång har Gekko som lärling en annan ivrig yngling, denna gång lämpligt anställd i ett investmentbolag (läs: Lehman Brothers) som knäcks av filmens machobuse (läs: Goldman Sachs?). Ynglingen driver också ett utvecklingsbolag för ren fusionskraft och lever i synd med Gekkos dotter, som gör bot för pappans alla synder genom att vara redaktör för en mer eller mindre grön nättidning.

Gekko har kommit till insikt om sin fysiska dödlighet. Dock, som en vis man har sagt: ”Om vi levde för evigt skulle vi förändra mycket – men vi lever inte för evigt, och det mesta förblir som det är”.

En av flera sentimentala pinsamheter i Wall Street II är slutet, när den gamle Gekko donerar 100 miljoner av sin första nya miljard till den helgonlika, gröna dotterns och mågens projekt, varvid de, utan att lukta på pengarna, genast försonligt faller honom om halsen. ”Ist das nötige Geld vorhanden, wird das Ende meistens gut” som tysken säger i slutraden av Tolvskillningsoperan – fast då lite spydigt.

Stone tycks tro att energikällor som sol, vind och väteatomer, under den kapitalistiska marknaden kontroll, i längden skulle kunna förbli så mycket mindre skitiga än kol eller uran. Den som tror det borde studera till exempel Vattenfall eller de gröna partiernas politiska utveckling.

Det kan nog vara med liberal radikalism à la Barack Obama och Stones filmer som med grosshandlarens parti jäst storsill: Den är inte avsedd att användas – den skall framför allt säljas?

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

Jan Myrdal funderar över vad som kommer att hända med hans imponerande boksamling.

Döstädning pågår S åvitt jag och läkarna vet är jag frisk. Ovanligt frisk för att snart bli 84 (hjärta, blodtryck, lungor och inre organ). Dock söker jag ordna allt kring mig. Ty om också arbetet skulle upphöra då lämnar jag in. Det har jag skrivit (se till exempel Gubbsjuka).

Andra med annan personlighet får låta sig tas om hand av långvård och åldringsboende (det betalar jag gärna skatt för) men jag har ända sedan han sköt sig sett morbror Folke, Folke Reimer, som ett föredöme. Om vilket jag skrivit. I detta tillhör jag en bestämt tradition, inte bara japansk och romersk utan en i vilken även socialister som Lafargue och folk som Koestler ingår. När även arbetet upphör då upphör livet. Också om detta har jag skrivit.

Men jag arbetar. Just nu har jag skrivit färdigt min text till Östasiatiskas katalog till vårens utställning om den samling Gun och jag donerat dit. Texten anses bra.

Olika beställda föredrag och artiklar är på gång. Just när detta trycks skall jag tala i Grafiska sällskapets hundraårsjubileum på Konstakademien om När gatan tog mediemakt 1870/71.

Förbereder minnesutställningen över Gun Kessle som grafiker i maj/juni 2011.

Om jag behöver skriva fler texter till urvalet av Dickens som ”conductor” för Household Words på 1850-talet får jag se när översättningen är klar. Boken Red Star Over India. Impressions, Reflexions and Discussions when the Wretched of the Earth are Rising, som fördröjdes av långt och

dunkelt fanskap i sviterna efter djungelfärden och sedan en personlig tragedi, är i det närmaste klar.

Två kapitel återstår att skriva ut. Om detta går i stå eller om jag sedan inte har något arbete att förmå gå vidare med då är det slut. Men jag tror inte det är aktuellt.

Dock är det hög tid att döstäda. När jag dör då skall allt jag publicerat – eller lämnat efter mig med påskriften imprimatur – tillhöra den kulturella allmänningen.

Juridiskt sett alltså som om jag varit sjuttio år död i det ögonblick jag smäller av.

Det juridiska får Jan Myrdalsällskapet och advokat Ingemar Folke sköta om.

Det är nu i höst sextiosex år sedan jag började skriva medvetet och publicera mina ord. Så länge jag kan minnas under denna tid har olika personer på mer eller mindre – oftast mindre – begåvat sätt angripit dem. Orden bör därför alla göras tillgängliga, sökbara. Det är inte bara så att jag står för allt jag skrivit utan jag anser att jag med hänsyn till tiden och omständigheterna (och den i skrivögonblicket då okända framtiden) hade rätt i det jag skrev. Såväl i det skönlitterära som det politiska och det om kulturer, konst och litteratur. Jan Myrdalsällskapet har lovat samla, katalogisera och så småningom digitalisera och göra fritt tillgängligt detta.

Det jag och Gun Kessle dokumenterat och diskuterat om konst finns i böcker men är mest spritt i tidskrifter. Det bör samlas, publiceras, tillgängliggöras.

(Materialet om undanskymda 1800-talsgrafiker t.ex.) Hennes storformatsbilder om romansk kyrkoarkitektur finns deponerade på Skövde museum. Utställningen ”Ingenjörskonst för gossar” (med litteratur och tillbehör) har Lasse Diding i Varberg lovat ta han om och tillgängliggöra. Jag ser gärna att den sista katalogtext jag skrev också den blir tillgänglig. Visst är utställningen kul, men också avsiktlig. Återstår de sex husen fyllda med böcker i Östra Björkviken. Det sista Gun Kessle gjorde innan sin död var att hon där lät bygga en studielänga efter noga genomtänkta egna ritningar (bokhyllor, skåpsäng, runt arbetsbord med stark arbetslampa). År 1963 när vi återvände till Sverige efter fem år i Asien hade Gun en tvårumslägenhet med balkong högst upp på Vulcanusgatan och jag en stor halvmodern etta på Skånegatan. Båda fyllda med böcker. Men vi kunde inte få plats med allt vi skaffat in under de fem åren och började bo på Fagervik utanför Mariefred. Min etta tvangs jag släppa efter ”A:s” död och Gun flyttade i huset vid Vulcanusgatan till mindre lägenhet. Den var till övernattning i Stockholm där vi hade mycket arbete. Den blev så småningom bostadsrätt. Vi sålde den när vi behövde bygga ut här på Östra Björkviken som Gun ärvt av sin moster och morbror. Det behövdes för att få plats med böckerna.

Här torde nu finnas ett av de större privatbiblioteken i Sverige. Vad är dess kännetecken? Att vara allomfattande. Det bygg-

fib 45

J. J. Grandville. Ur: Resan till evigheten. 1830. Detta är sista anhalten.

des upp för våra intressen och arbeten.

Antalet enstaka dyrbara ”boksamlarobjekt” är litet. Sådana finns men då för att de hört till uppgifter. Däremot är en hel del utan att ha marknadsvärde mycket ovanligt eller helt ”introuvable” som det heter.

Särskilt politiska ströskrifter. Men varför sex hus?

Den som läst mig kan märka att jag oftast citerar från originalkällor. Sällan ur andrahandskällor och i princip aldrig från tredjehandskällor – eller nätet. Detta har retat en hel del officiella akademiker som gärna slirar sig fram på genvägar.

När jag gav ut Balzac för en generation sedan och tog strid mot tjänande fejkteorier som ”realismens seger” påpekade Jan Stolpe det märkliga att det i skrifter mot mig hänvisades till sådant som inte fanns på något allmänt eller vetenskapligt bibliotek i Sverige. Om mina motståndare inte sökt upp mitt bibliotek eller rest till Frankrike och gått till dess specialbibliotek hade de skrivit på vaga tredjehandskällor.

Här står de texterna samman med tolv hyllmeter andra Balzacutgåvor (av vilka några förstaupplagor och hans systers oeuvreupplaga – Madame Surville né de

Balzac – borde ha så kallat ”värde”) samt lika mycket sekundärlitteratur.

Bakom mig en stor snedgarderob fylld med uppslagsverk från olika århundraden på olika språk. Min irritation på strindbergsforskarna beror på deras lättja. I stället för att undersöka hur Strindberg sökt konstruera en namnsedel till Giftasprocessen i Genève kunde de slagit upp ordet i Nordisk Familjeboks första upplaga. Krångligare är det inte.

I ett av uthusen har jag Revue des Deux Mondes från 1850 till 1910 den franska borgerlighetens ledande tidskrift. I den har jag läst och ur den citerat. Det kan jag då minaexemplar inte bara är inköpta (de Böök efterlämnade på Thulin & Ohlson) utan till stor del sjoksade ur kontainrar dit ”vetenskapliga” bibliotek slängt dem av brist på hyllutrymme.

Då jag har Punch och L’Ilustration från första numret på 1840-talet och framåt har jag till olika texter kunnat lyfta tidstypiska förtydligande illustrationer om det indiska upproret eller 1848 eller Dreyfus eller Björnstierne Björnsons död.

Hur skulle jag kunnat resonera om Hemingways förslag från 1942 om att de allierade borde sterilisera tyskarna efter sin

seger om jag inte haft första upplagan av hans Men at War? Och hur notera de moraliskt lama kommentarerna från officiellt liberalt håll om jag inte haft Book Review Digest från 1917 och framåt (”Makulerad.

13 November 1968. Svenska Filminstitutet.

Stockholm”). Och hur kunnat visa på det kraftfulla avståndstagandet – fascistiskt tankegods – från vänster (kommunister) om jag inte haft New Masses?

Hur begripa något av stämningarna kring Almqvist (och Marx!) i Sverige kring mitten av artonhundratalet utan att bläddra sig igenom Palmblads Tiden?

Nå, detta bibliotek är intressant men det är inte kulturellt/historiskt viktigare än Hjalmar Brantings bibliotek med hans förstrykningar och allt. I det växte jag upp – hos Gabriel och Jakob Branting. Hela hans orörda hem (Norrtullsgatan 3) skulle bli Hjalmar Brantingmuseum.

Sedan började ledande socialdemokrater syssla med fastighetsspekulation.

De spekulerade bort den fastighet (Västerlånggatan 31) mina föräldrar överlåtit åt partiet (som representationsbostad).

De lurade ut vännen Jakob ur lägenheten föregivande att den nu äntligen skulle bli museum. Sedan försvann allt. Biblioteket med. Det är Sverige! Inte kommer det att gå mig bättre än Hjalmar Branting.

Först hade Gun Kessle och jag hoppats att mina barn – Janken och Eva – skulle ta hand om det. Men det gick inte. Sedan ville jag ge/sälja fastighet och bibliotek till Jan Myrdalsällskapet. Men det går tydligen heller inte. Nå, det är väl bara att hänvisa till Matteus 6:19 i den språkdräkt jag föredrar: I skolen ikke församla eder ägodelar på jordene / ther maal och rost förderfva them och ther som tiuwar grafwa och stiäla.

Nå, någon himmel väntar varken på mig eller någon annan; dock rådet är väl gott.

Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Tryckfrihetsvänner från alla håll förena er!

Y

ttrandefrihetskommitténs debattbetänkande lades fram för justitieministern den 22 oktober. När du läser detta, finns betänkandet tillgängligt på www.gov.sou. se. Det är utgivet i pappersform i serien Statens Offentliga Utredningar och har där nummer 2010:68 med titeln Ny yttrandefrihetsgrundlag? Yttrandefrihetskommittén presenterar tre modeller. Om du tycker att försvaret för yttrande- och tryckfriheten är en viktig sak, och det antar jag att du gör eftersom FiB/K:s plattform bygger bland annat på detta försvar, så bör du skaffa dig kännedom om vart YFK har uppdrag att komma.

Vill man måla fan på väggen, och i sådana här sammanhang bör man inte dra sig för det, kan man säga att regeringen har uppdragit åt kommittén att anpassa vår grundlagsreglering av yttrandefriheten till EU och därmed göra skyddet svagare.

Den världsunika detaljerade grundlagsreglering som vi har haft sedan snart 250 år är således i farozonen. Vi har anpassat dessa regler efter den tekniska utvecklingen men ändå kunnat behålla det starka skyddet.

Detta byggs upp av sådant som etableringsfrihet, censurförbud, särskild brottskatalog och rättegångsordning, meddelarskydd och ensamansvar. Avgörande för om detta skydd föreligger för ett alster är om en viss teknik, tryckteknik, har använts vid framställningen. För andra medier – film, radio/TV, hemsidor på Internet – är det starka skyddet beroende av vissa andra faktorer. Dessa är emellertid lätta att sätta i verket. Den som använder sig av dessa

»

Den världsunika detaljerade grundlagsreglering som vi har haft sedan snart 250 år är i farozonen. medier kan därför på förhand bilda sig en så gott som hundraprocentigt säker uppfattning om vem det är som bär ansvaret.

Kommitténs uppdrag har varit att undersöka om det starka grundlagsskyddet i medierna kan knytas till något annat än användningen av en viss teknik, dvs. att försöka tillskapa en ”on off-knapp” som är ”teknikneutral”. Kommittén presenterar nu tre alternativa modeller för detta.

Enligt Ansvarsmodellen kopplas grundlagsskyddet på under förutsättning att det tydligt framträder någon som är beredd att ta ansvaret för yttrandet.

Enligt Verksamhetsmodellen knyts skyddet till den professionella verksamhet vari yttrandet har skapats och ges ut.

I Ändamålsmodellen blir ändamålet med den offentliggjorda framställningen avgörande för om det starka skyddet ska finnas.

Uppbärs framställningen av ett litterärt, konstnärligt, opinionsbildande eller journalistiskt ändamål, ska den skyddas. Den här modellen är den som ligger närmast EU-rätten. EU:s dataskyddsdirektiv, som översatts till vår personuppgiftslag (PUL), gör undantag just för de här ändamålen.

Alla tre modellerna förutsätter att både

tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) avskaffas.

Betänkandet skickas nu ut på remiss. Tiden för att svara på remissen kommer sannolikt att gå ut i slutet av januari. Samtidigt arbetar en grupp jurister med ett uppdrag från kommittén att undersöka EU-rättens förhållande till TF och YGL. Det uppdraget ska gruppen redovisa i december 2010.

Under våren 2011 ska YFK bestämma sig för vilken modell man föredrar. Till sommaren 2011 ska YFK ha bildat sig en uppfattning om man ska föreslå en helt ny yttrandefrihetsgrundlag eller om man ska behålla TF och YGL och vilka ändringar i dessa grundlagar som man vill föreslå.

Slutbetänkande ska lämnas i december nästa år.

Jag blir glad när jag ser att två kommittéledamöter – båda fp och båda advokater eller med advokatbakgrund – tillsammans med fyra experter har fogat ett gemensamt särskilt yttrande till betänkandet. De argumenterar för att man ska behålla TF och YGL. Alla tryckfrihetsvänner, läs och bilda er en uppfattning! Vi måste, anser jag, försvara vår utomordentliga tryckfrihetsförordning.

Jag tror faktiskt vi har goda chanser att lyckas med det, om vi enas brett över alla politiska och professionella gränser, oavsett om vi är skribenter eller bara läsare.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Här köper du FiB:

Dela lokal med Folket i bild w Eget rum uthyres i anslutning till Folket i Bilds redaktion på Bondegatan 69, Södermalm.

rådsutrymme. Bredband ingår.

Hyra: 1750 kr /månad.

Rummet har fönster mot gården, tillgång till pentry, toalett och för-

Hör av dig till Eva Wernlid: tel: 070 543 20 69

Fib.se söker webbredaktör w Fib.se håller på att förnyas och har nu flera underavdelningar med egna redaktörer. En hemsidesredaktion är tillsatt. Vi arbetar alla ideellt med detta och det fungerar bra oavsett var man bor i landet. Nu söker vi en sammanhållande webbredaktör med huvudansvar för frontsidan.

Journalistisk erfarenhet och känsla

är en merit. Du kommer att bli en nyckelperson i arbetet med att utforma vår hemsida till en oumbärlig sajt på folkets sida!

Ansökan skickas till webredaktionens sammankallande Robert Nyberg: brev@robertnyberg.nu Telefon 08-94 97 04

Nästa nummer kommer den 16 december. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägsstation KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se