FiB10-2013 by Folket i Bild Kulturfront

TEMA

KONGO

XXXXXX FOLKETS KAMP MOT UTSUGNING XXXXXXX XXXXXXXX INTERVJU XXXXXXXXX De smutsiga gruvmiljarderna Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx ORGANSTÖLDER XXXXXXXXX Artikeln som förändrade Israel Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx KONGO XXXXXXXXX Kriget om metallerna Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Folketibildtio201349 Folketibildtio201349kr kr

Red.

INNEHÅLL

Folket reser sig och protesterar

Månadens SATIRARKIVET.SE

TEMAT FÖR NUMRET du håller i din hand är

kristallklart: folket säger ett rungande nej till utsugning. Svensk gruvpolitik stryker branschen medhårs. Staten ställer upp med pengar för infrastruktur och tar också merparten av miljörisken. Samtidigt har den statliga mineralavgiften sänkts till en halv promille (!). Allt för jobben och tillväxten, men det blir inga jobb – det mesta sköts av maskiner och av inhyrd arbetskraft utifrån, sedan skeppas mineralerna ut ur landet. Kvar blir en förstörd miljö och försämrade möjligheter för både rennäring och turistnäring. ARNE MÜLLER, som intervjuas i tidningen,

har skrivit ingående om gruvnäringens baksidor. En av de viktigaste lärdomarna är kanske att det tyngsta argumentet för gruvboomen – att den skapar jobb – är nästintill en lögn. Men det jäser runt om i landet. Lokala grupper har kämpat emot och också bildat nätverk för att hjälpa varandra. Tillsammans står de starkare. Se våra reportage om Kallak och Ojnare i detta nummer. En lång och utdragen kamp har också gett resultat, processer för exploatering har bromsats upp och avstannat – men hotet är inte över. En del i att gruvexploateringen har stannat av är att råvarupriserna har sjunkit. På många håll finns nu färdigplanerade projekt redo att köras i gång i samma sekund som priserna blir attraktiva igen. Fenomenet med mesta möjliga metaller till minsta möjliga pris sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. I ett reportage från Kongo kan ni läsa om hur människors liv förstörs fullständigt i en konflikt som får bränsle av mineralexploateringen i östra Kongo.

stefan ljung, redaktör fib 2

Sverigebilden

Noterat

JordenRunt

Debatt

Krönika

Fredssamtal

Recensioner

Film

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

Intervju: ARNE MÜLLER. Med sin bok Smutsiga

miljarder hårdgranskar SVT-journalisten Arne Müller den pågående gruvboomen och dess skuggsidor.

12 Organstölder: DEL 3 AV 3. I sista delen i vår artikelserie om Donald Boströms Aftonbladet-artikel visar vi hur de enorma effekterna i Israel som följde.

Krönika.

Kallak – detta har hänt

• 2010 BOLAGET kontaktar samebyarna för första gången och

Sverige: OJNARE. Kampen om Ojnareskogen är ett principiellt mycket viktigt fall – miljökämpar stoppade tillfälligt exploateringen. Snart återupptas rättsprocessen.

24 Reportage: KONGO. Östra Kongo är ett förött land, rebellgrup-

per, ständiga flyktingströmmar och massvåldtäkter. I konfliktens centrum: mineralexploatering.

Sverige: KALLAK. Kampen mellan folk och kapital ställs på sin

spets i Kallak. Brittiska gruvexploatörer vill bryta mitt i det viktigaste renbeteslandet.

informerar väldigt bristfälligt om pågående projekt och undersökningstillstånd. • 2011 samebyarna påtalar för bolaget att det är nödvändigt att samebyarna ges ett reellt inflytande i pågående process med framtagandet av en beskrivning av rennäringen i området samt att bolaget respekterar samebyarnas rätt att säga nej. Bolaget avvisar dessa krav. • 2011 Bolaget bryter mot gällande arbetsplaner vid två tillfällen vilket samebyarna anmäler till Bergsstaten. Vid ett av tillfällena saknades giltig arbetsplan. • 2012 samebyarna överklagar de nya arbetsplanerna till Bergsstaten. • 2012 Bergsstaten fastställer arbetsplanerna. • 2012 Bolaget får en varning av Bergsstaten som påpekar att misstagen är allvarliga. Bolaget får dock behålla sitt tillstånd. • 2012 samebyarna deltar genom ombud vid Beowulfs extra årsmöte i London där ett uttalande lästes upp. Samebyarna uttalade att de inte på något sätt avser att samverka med bolaget. • 2012 samebyarna och Svenska samernas riksförbund, SSR, vänder sig till samerådet för stöd. Samerådet riktar skarp kritik till bolaget med krav att de skall dra sig ur projektet. • 2012 ansökan om provbrytning . Tillstånd ges, dock med villkor att samebyarna skall lämna sitt medgivande för undersökning under perioden november–april innan arbeten får utföras. • 2012 samebyarna lämnar inte samtycke till att arbete får ske under perioden december–januari på grund av renskötseln i området. • 2013 samebyarna ställer ett ersättningsanspråk för uppkomna merkostnader på grund av undersökningsarbetena till bolaget. • Bolaget har ej besvarat/kommunicerat kraven om ersättning med samebyn. • 2013 ansökan om bearbetningskoncession lämnas in – yttranden skall lämnas in i augusti. • 2013 samebyarna besöker återigen Beowulfs årsmöte och upprepar sitt ställningstagande. • 2013 provsprängningarna pågår. Arbetet planerades genomföras utan dialog med samebyarna. BEOWULF MINING har med tydlighet visat att det inte respek-

terar våra rättigheter, visat stor nonchalans avseende pågående arbeten och spridit vilseledande information gällande samebyarna och rennäringen i området, något som fortfarande pågår. . jenny wik karlsson, förbundsjurist ssr

fib 3

Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. Vacker tass, säger husse. Vilken avses?

ILLUSTRATION mare toomingas

Manifestation mot minerallagen Gállok manifesterar i Stockholm. Fredag den 25 oktober kommer i runda tal 30 kåtor att slås upp i centrala Stockholm. Det blir: – Suovaskebab. – Vävning av skoband. – Samtal och musik. Lördag 26 oktober är det manifestation: Ändra minerallagen. Det kommer att gå bussar till Stockholm. Mer information finns på www.fib.se

fib 5

Intervju.

Arne M체ller har sammanfattat m책nga 책rs omfattande research i sin bok som belyser de negativa effekterna av gruvboomen i Sverige. fib 6

LOKAL KAMP MOT GRUVBOOM – MILJÖKATASTROF HOTAR

Sverige säljs ut till vrakpris

Lokala aktionsgrupper kämpar mot svåra odds. Gruvboomen rullar vidare – inte minst på grund av att malmen säljs extremt billigt sedan minerallagen ändrades på 1990-talet. Med boomen kommer skarpa intressekonflikter med renskötsel och naturskydd. Miljöriskerna ökar också när processerna skyndas på. Nyligen publicerades boken Smutsiga miljarder om gruvboomens baksida.

TEXT stefan ljung FOTO eva wernlid

rne Müller arbetar som journalist vid SVT:s Västerbottensnytt i Umeå. I tio år har han följt gruvbranschen, en granskning som ledde fram till en skakande bild av vad som pågår. Tidigare i år släpptes Arne Müllers bok Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida.

men det händer i princip inte att ansökningar avslås. Markägare och samebyar har försökt överklaga flera gånger. Jag tittade tidigare på ansökningar för ett års tid och hittade ett enda avslag. Ett pikant fall som är aktuellt just nu, gäller en person som har ansökt om undersökningstillstånd på Annie Lööfs gård i Maramö – det fick avslag.

I din bok visar du har gruvnäringen har genomgått en totalomvandling sedan minerallagen ändrades. Berätta, vilken roll spelar lagändringen? – Minerallagen omarbetades under första halvan av 1990-talet. De viktigaste nyheterna var en sänkt mineralskatt och att det blev lättare att prospektera. Tidigare kunde staten ta upp till 50 procent av vinsten. I dag är avgiften 0,05 procent till staten. Markägaren får 0,15 procent. Totalt inte mer än 0,20 procent. Mineralavgiften gav drygt 2 miljoner i intäkter till staten förra året. En tydlig motsats är exempelvis Australien som har 30 procent i statlig avgift.

Vad har de nya möjligheterna lett till? – Det har borrats och prospekterats väldigt mycket. Delvis handlar det om mycket stora arealer. En sak som väckt debatt och konflikt är att man kan prospektera inne i naturreservat. I ett omdiskuterat fall mutades en stor del av Vindelfjällens naturreservat in. Man flög in aggregat, borrade och gjorde undersökningar. Det här är ett extremt fall, ett jätteområde – ett av norra Europas största naturreservat.

Och prospekteringen? – Undersökningstillstånd blev lättare att få. Det blev också väldigt mycket större möjligheter att inmuta ett område för undersökning. Jag har undersökt hur många avslag som ges på tillstånd,

Villkoren verkar oerhört marknadsgynnande. Säljer inte staten ut våra tillgångar för billigt? – Bolagen själva säger att den nya minerallagstiftningen är gynnsam för gruvverksamhet i Sverige. Den är en anledning till att vara verksam här. Kan du karaktärisera aktörerna? – I prospekteringsfasen är de så oerhört många

Tidigare kunde staten ta upp till 50 procent av vinsten. I dag är avgiften 0,05 procent till staten.

/Arne Müller om den nya minerallagen

fib 7

INTERVJU

Jag tror att de lokala aktionsgrupperna har haft en enorm betydelse.

/Arne Müller om gruvmotståndet (läs mer om motståndet längre fram i tidningen).

att jag inte kan hålla koll på dem, det rör sig om både utländska och inhemska företag. Det är överlag mycket, mycket små bolag – någon duktig geolog med en idé. Sedan försöker man sälja den idén till investerare. Investeringsprocessen från idé till gruva går i flera steg. Först måste man ha de första miljonerna för att över huvud taget kunna arbeta, sedan tiotals miljoner för att kunna borra, därefter hundratals för att göra en gedigen lönsamhetsanalys och söka miljötillstånd. Till sist krävs miljarder för att kunna starta gruvan. Vad får det för konsekvenser att varje nytt steg kräver stora investeringar, pengar som de små bolagen inte har? – Karaktären på bolagen bidrar till problem. Vad säger du till möjliga investerare? Inte att ditt projekt dras med potentiella miljöproblem och konflikter med lokalbefolkningen. Nej, man försöker ge en så positiv bild som möjligt av projektet. Detta har visat sig i praktiken, att det ofta inte har varit så bra som man uppgett. Ett exempel är Northland i Pajala, där det kom som en mycket obehaglig överraskning att investeringskostnaderna blev flera miljarder större än förväntat. Risken förefaller stor att profitjakten tränger undan hänsyn. I flera fall har en lokal kamp bromsat processen när intresset på riksnivå har saknats. Vad har det lokala motståndet betytt? – Jag tror att de lokala aktionsgrupperna har haft en enorm betydelse, en betydelse som jag tror att de själva underskattar. Intresset på riksplanet har varit ljumt för att uttrycka det försiktigt. Det har inte varit någon mediebevakning och gruvboomens negativa sidor har inte varit en politisk fråga. Det var en förutsättning för att gruvboomen skulle ta fart. Men aktionsgrupperna har satt strålkastarljuset på dessa frågor. Utan dessa nätverk hade vi aldrig sett den diskussion vi har i dag i samhället i de här frågorna. Vad händer nu? – Vi står inför en potentiell expansion i den här branschen, som har kvarstående problem. Det här är en viktig fråga, som inte är uttömd i och med boken. En fråga med många ingångar. Jag får många frågor när jag är ute och pratar om boken, frågor

fib 8

som berör arbetsmarknad och regionalpolitik. Hur ser du på den frågan? – Jag har en oerhörd förståelse för styrkan i argumenten om fler jobb. Gruvboomen berör främst delar av Sverige som har genomlevt 60 år med befolkningsminskning. Om 500–1 000 jobb utlovas i en kommun på säg 6 000 invånare i en sådan region så är det fantastiskt. Hur ser du på sådana löften? – De är antagligen ännu en av gruvboomens baksidor. Branschen är inte så arbetsintensiv och produktiviteten ökar snabbt. Exempelvis ökade LKAB mellan 2005 och 2012 produktionen med tre miljoner ton och minskade med 300 anställda – en produktivitetsökning med 27 procent. Du behöver inte så vansinnigt mycket folk för att ta ut malmen. Kan samhällena få en utvecklingsvinst ändå? – Nej, jag tror inte det. Om vi jämför med vattenkraftseran och den tidiga gruvepoken så är läget ett helt annat. Då byggde bolagen, framför allt Vattenfall, samhällen kring verksamheten. Det finns inte på kartan idag. Jag har inte hört något gruvbolag som på det sättet vill engagera sig i samhällsbyggandet och bostadsbyggandet. Men vad händer då? – De ofta små och inte så rika kommunerna hamnar i en hopplös situation. Läser man mineralstrategin så finns ingen konkret handlingsväg för att lösa detta. Just nu står de berörda kommunerna själva med problemen. Titta på Storuman, som kanske står inför 35-miljardersinvesteringar i vind- och gruvprojekt på tio år. Hur i hela friden ska en kommun med 6 500 invånare tackla detta ensam? Ja, hur? – Det är inte helt uppenbart hur den samhällsekonomiska kalkylen ska gå ihop. Ofta krävs stora infrastruktursatsningar, exempelvis 3,5 miljarder på att bygga en ny väg i Pajala. Samhällskostnaderna i övrigt är uppenbara om man vill ha något annat än fly in fly out, det vill säga inpendlande arbetskraft och kortsiktiga effekter. Någon måste också stå för försäkringen om något går på tok.

Efterbehandlingen kan bli dyr, men det kan också gå riktigt illa med dammbrott och miljardbelopp. Branschen säger att ”detta inte är vårt problem, går det så illa är det att betrakta som en naturkatastrof”. Det verkar som om trumfkortet i debatten om gruvboomen – jobben, jobben, jobben – inte håller. Samhället får bara en skärv av vinsten, men står med alla kostnaderna. Går utvecklingen att stoppa? – Den lokala opinionen kommer att göra skillnad, absolut. Det är ingen tvekan om det. Protester och ifrågasättande i Rönnbäcken i södra Lappland innebär i praktiken att det inte har gått som på räls för ägarna. De har tappat lusten för projektet. Med nya Dohabaserade ägare lade man om kursen till guld och diamanter i Kongo. Rönnbäcken var för osäkert. Men köpen i Kongo gjordes för snabbt, anklagelser om ekobrottslighet väcktes och ägarna förlorade sin post. Nu är det ett nytt bolag som äger Rönnbäckenprojektet – ett leasingbolag, som försöker göra sig av med projektet. Och protesterna i Kallak i norra Lappland har fäst hela landets blickar, och även utlandets, på de här frågorna. Det här är absolut ingenting som kommer att blåsa över. Den skarpa samhällsdebatten om vilka gruvprojekt som är rimliga kommer att finnas kvar. Räcker opinionen till mot så starka krafter som stat och miljardindustri tillsammans? – Marknadens villkor kommer också att bromsa utvecklingen. Det är extremt svårt att få fram pengar till många projekt. Det handlar om miljardbelopp. För exempelvis Rönnbäcken samverkade den negativa opinionen med en marknadsbedömning. Investeringsbehovet för Rönnbäckenprojektet är i storleksordningen tio miljarder kronor.

priserna går upp och det finns en intressent så kan det gå ganska fort att börja bryta. Så det är bara pengarna som talar? – Profitjakten är tydlig. I första skedet vill man övertyga investerarna, sedan gäller bara en sak: att komma i produktion by any means necessary (med alla till buds stående medel, vad som än krävs). Hur ska detta kunna fungera tillsammans med långsiktighet och kunskapsöverföring i miljöfrågan? Ett exempel är Svartlidenanläggningen som byggdes mycket snabbt med begagnad utrustning. Folk hörde av sig om att det var ett stort moln över gruvan. Den levde inte upp till kraven i Miljöbalken. Samma sak i Blaiken, som hade uppenbara brister – en av gruvdammarna rasade innan man ens hade startat driften. Kan de lokala eldsjälarna stå emot den dag marknadsläget förändras? – Jag tycker att det är så slående vilken betydelse de lokala aktionsgrupperna har haft hittills. Frågan är hur de kommer att påverka de stora regeringsalternativen? Det är ett gigantiskt glapp mellan de lokala debatterna och rikspolitiken. Glappet finns gentemot både miljökämparna och mot em som tycker att jobben är viktigast. De som vill ha jobb kommer att bli mycket besvikna med facit i hand. Förväntningarna kan inte matchas och det bäddar för en stor besvikelse. Det återstår att se hur rikspolitiken kommer att reagera. ■ ■

Smutsiga miljarder Författare: Arne Müller Förlag: Ord&visor.

Arne Müller hoppas att gruvmotståndet kan påverka den kommande valrörelsen.

Är hotet undanröjt? – Om vi tar Rönnbäcken som exempel så ligger projektet på is, och med dagens nickelpriser är det svårt att se att något ska hända. Problemet är däremot att hotet kommer att ligga kvar under återstoden av lokalbefolkningens liv. Det är en fyndighet där mycket redan har gjorts med investeringar på hundratals miljoner, borrningar och planer. Om fib 9

JordenRunt.

USA Regeringen får hemlighålla förhörsbilder från Guantanamo

TEXTER lisa forsberg

USA

Ett fåtal blir rikare – massorna blir fattigare Den amerikanska statistiska centralbyråns rapport Income, Poverty and Health Insurance Coverage in the United States: 2012 och tidskriften Forbes lista över USA:s 400 rikaste personer publicerades under samma vecka i mitten av september. Tillsammans visar de två publikationerna på ett samhälle där ett fåtal individer berikar sig på den resterande befolkningens bekostnad. Statistikmyndigheten rapport finner att ett större antal amerikaner lever i fattigdom i år än vad som varit fallet på flera årtionden. Likaså minskar medianinkomsten per hushåll

i rask takt. 48 miljoner amerikaner är utan sjukvårdsförsäkring och i fyra amerikanska stater – Mississippi, Louisiana, New Mexico och Arkansas – lever fler än en av fem invånare i fattigdom. Rapporten uppger även att nästan en tredjedel av USA:s befolkning levde i fattigdom under någon period mellan 2009 och 2011. Samtidigt visar tidskriften Forbes kartläggning av USA:s rikaste på en enorm ökning i fråga om tillgångar bland finansvärldens och det privata företagandets härskarklass. De 400 rikaste amerikanerna har ökat sina tillgångar med 17 procent under 2013.

Biståndspengar berikar givarländerna via skattesmitning Gruppen Concord, som utgörs av en rad europeiska ideella organisationer, hävdar i en ny rapport att EU passivt står och ser på medan pengar som EU-länder har givit utvecklingsländer i bistånd sipprar tillbaka in i givarländerna som ett resultat av skattesmitning. Rapporten belyser ett problem som tidigare har uppmärksammats i en rad liknande rapporter, utan att några som helst åtgärder har vidtagits för att sätta stopp för förhållandet. Enligt Concord kostar europeiska företags skattesmitning fattiga länder över 100 miljarder dollar om året. Detta fortgår för att EU inte uppfyller sina juridiska förpliktelser. EU

fib 10

ålade nämligen sig självt en juridisk skyldighet att säkerställa att de egna handlingsprogrammen inte skadar utvecklingsländer i och med undertecknandet av Lissabonfördraget. EU är därmed den enda region i världen som har en juridiskt bindande skyldighet att se till att egna åtgärder avsedda att gagna utvecklingsländer inte undermineras av de egna åtgärdsprogrammen inom andra områden, såsom handel, miljö, jordbruk och migration. Concords rapport slår dock fast att EU i praktiken gör väldigt lite för att utvärdera huruvida utvecklingsåtgärder undermineras av åtgärder som vidtas inom andra områden.

En federal domare i New York slog nyligen fast att USA:s regering inte behöver offentliggöra bilder eller videodokumentation av förhör som hållits med Mohammed al Qahtani, som hålls fängslad på Guantanamo Bay. Den ideella organisationen Center for Constitutional Rights, CCR, har vid upprepade tillfällen sökt få dokumentationen offentliggjord, i enlighet med den amerikanska motsvarigheten till offentlighetsprincipen. Amerikanska FBI har bekräftat att man har minst 53 videoband bara från tidsperioden augusti 2002 till november 2002. Videobanden visar ”al Qahtanis förehavanden i sin cell, liksom hans interaktion med försvarsdepartements personal på Guantanamo”. En militärkommission har tidigare medgivit att al Qahtani har torterats under sin tid på Guantanamo. CCR sökte få videobanden offentliggjorda ”för att ge det amerikanska folket en uppfattning om hur regeringen behandlar fångar på Guantanamo”. Domaren i målet, Naomi Reice Buchwald, slog dock fast att det amerikanska försvarsdepartementet och FBI ”hade gjort rätt i sin klassificering av videofilmerna och fotografierna föreställande al Qahtani, givet nationens säkerhetsintressen”, liksom att CIA hade rätt att vägra att vare sig medge eller förneka existensen av videomaterial och fotografier som föreställde al Qahtani.

Debatt. VANDALISERA INTE VÅRT KULTURARV!

Värna Slussen

Peter Curman vill bevara Slussen i Stockholm och framför allt den berömda och oförstörda utsikten från Mosebacke torg, en del av vårt litterära arv.

TEXT peter curman

änner ni igen den här beskrivningen? ”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort. Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.”

DET ÄR INLEDNINGEN till August Strindbergs genombrottsroman Röda Rummet från 1879. Det är just de här odödliga raderna som gör att turistbuss efter turistbuss i dag kör upp till utsiktsplatsen på Mosebacke och där vi med Strindbergs bok i handen fortfarande kan sätta ord på vad vi ser! Kapitlet i boken heter också mycket riktigt Stockholm i Fågelperspektiv. Är det inte märkligt att denna litterärt gestaltade utsikt kunnat bestå i över 150 år och att vi alla kan uppleva den idag precis som den var när Strindberg satt där på parkbänken och skrev ner vad han såg! Tänk om man kunde kulturskydda också en sådan utsikt? Varför är

det bara gamla hus och herresäten som man finner värda att bevara och skydda från vandalisering? Varför inte visa samma omsorg om vår kanske mest berömda och oförstörda utsikt i Stockholm nu när Slussenprojektet diskuteras med en sådan vårdslöshet och intensitet? DET ÄR INGENTING mindre än ett helgerån som stadsplanerarna nu är i färd med att begå. Inte bara ett attentat mot vår klassiska stockholmsmiljö utan också ett angrepp på vårt litterära arv. Jag minns en liknande diskussion i samband med att man ville dra det ”tredje spåret” över Helgeandsholmen och som då hotade Riddarholmskyrkans fundament. Då ingrep våra lettiska kulturvänner och sa nej till vår miljöminister. Så får inte den gamla huvudstaden i Östersjön behandlas. Vår miljöminister den gången hette Anna Lindh och hon höll med. Alltså kan vi i dag med fog fråga oss varför just vi ska fråntas vår rätt att uppleva solstrålarnas spel mellan stadens olika kyrkspiror och kyrktak och vindarnas lek kring holmar och skär? Mitt svar: Kulturskydda utsikten från Mosebacke trädgård! DÄRMED OCKSÅ SAGT att Slussen är en kulturmiljö

Det är ingenting mindre än ett helgerån som stadsplanerarna nu är i färd med att begå.

som vi inte får göra oss av med genom att uppföra flerfiliga motorvägar och fientliga glasmonster vad än de må tänkas inrymma. Att renovera sönder det historiska Slussenområdet är som att ge sig på en Rembrandttavla och modernisera den. Räcker det inte med att Mona Lisa iförts tighta jeans av en experimenterande konstnär? Sålänge hon orörd hänger kvar i original på Louvren kan vi kanske acceptera påhittet. Men att ge sig på Slussen och det vi alla lärt oss att älska är inget experiment. Det blir en verklighet som krossar våra drömmar. ■ ■ fib 11

Organstölder. DONALD BOSTRÖM OCH ORGANSTÖLDERNA I augusti 2009 briserade en bomb i världen och

i medieSverige. Aftonbladet hade publicerat en artikel av Donald Boström som beskrev hur palestinska unga män dödades av israeliska soldater och återlämnades fem dygn senare mitt i natten, uppsprättade och ihopsydda. De anhöriga misstänkte att männen hade plundrats på sina organ. Inom kort drog drevet igång (som FiB beskrev i förra numret) – artikeln stämplades som lögn, Donald Boström som antisemit och Aftonbladets pronazistiska hållning under andra världskriget drogs fram. Men – som FiB skrev i nummer 8/2013 – texten om

Bilal Ahmed Ghanems bror Talal vid Bilals grav. Bilal var den unge dödade och uppsprättade palestiniern som Donald Boström beskrev i sin Aftonbladet-artikel.

fib 12

organstölder var sann. Händelseförloppet runt Aftonbladetartikeln väcker en rad frågor. Frågor om sanning, makt, tanke- och yttrandefrihet och journalistik.

Tre månader efter att artikeln publicerats i Aftonbladet erkände såväl Hälsoministeriet i Israel som representanter för armén att organstölder hade förekommit under lång tid, men verksamheten fortsatte. När detta skrivs har hanteringen upphört. Aftonbladets artikel från 2009 bidrog starkt till detta.

Artikeln gav organstölderna dödsstöten Hanteringen av stulna organ pågick ända fram till förra året, men nu har verksamheten upphört. Aftonbladets artikel var en starkt bidragande orsak till slutet på organstölderna.

Ingen vet hur många kroppar som har bestulits på organ.

TEXT stefan ljung FOTO donald boström

Israel ledde uppståndelsen kring artikeln i Aftonbladet till stora förändringar. Redan efter några månader, i slutet av 2009, erkände israeliska myndigheter för första gången att de stal organ även av palestinier. Artikeln fick också armén att erkänna sin delaktighet. Att organ även stals från palestinier och att armén var delaktig var helt ny information även i Israel. Men kampen var inte över, för erkännandet i december 2009 följdes av en lögn. Hälsomyndigheterna och armén påstod att hanteringen med stulna organ var något som pågick för länge sedan, men som stoppades tio år tidigare. Ett uttalande som senare skulle visa sig vara falskt. Sanningen var att organstölderna fortsatte, med myndigheternas kännedom, ända fram till 2012. Då kunde de till sist äntligen stoppas, till stor del tack vare den debatt som följde efter artikeln i Aftonbladet, som gjorde det möjligt för de krafter i Israel som kämpade för att stoppa organstölderna att föra upp frågan på dagordningen igen. FÖRÄNDRINGAR. Dock skedde viktiga föränd-

ringar på området redan före 2012. 2010 startade ett nytt program, ”A Chain of Living Donors”, för att uppmuntra organdonation. Programmet erbjuder bland annat pengar, livförsäkring, psykologhjälp och extra semester för dem som är villiga att donera organ. Antalet organtransplantationer ökade med 71 procent redan under 2011. Rättsprocesserna stod som spön i backen. En av dem gällde en amerikansk medborgare – freds-

» aktivisten Rachel Corrie – som krossades till döds av en bulldozer den 16 mars 2003. Hennes familj stämde Israel för att olagligt ha dödat Rachel Corrie i Rafah, Gaza. Så den 14 mars 2010 genomfördes vittnesförhör i målet i Haifas distriktsdomstol. Doktor Yehuda Hiss (tidigare chefspatolog på det rättsmedicinska institutet Abu Kabi – numera avskedad), som efter en begäran från israelisk militär hade obducerat Rachel Corrie, var en av dem som förhördes. Han medgav att hade trotsat ett domstolsbeslut genom att vägra låta en representant för USA:s ambassad närvara som vittne vid obduktionen. Han medgav också att han hade tagit delar av vävnader och organ från Rachel Corries kropp för att använda i undersökningar och tester utan att informera hennes familj.

Lättast var det dock att stjäla organ från palestinier, gästarbetare och nyanlända invandrare

> fib 13

ORGANSTÖLDER Israeliska soldater rycker fram under konstant vaksamhet.

Lättast var det dock att stjäla organ från palestinier, gästarbetare och nyanlända invandrare, risken för upptäckt var mindre och risken för allvarliga följder vid upptäckt var också mindre. Myndigheterna hade alltså påstått att organhanteringen tillhörde det förflutna och samtidigt pågick flera rättsprocesser för att ställa allt till rätta så långt det var möjligt. Därför kom det som en chock när polisen vid ett tillslag 2012 hittade vävnader och organ från över 8 000 personer på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir. Familjerna meddelades och nu har vävnaderna begravts ordentligt. Chefspatologen Yehuda Hiss har ställts inför rätta och andra ansvariga har dömts. I mars i år räknades antalet stämningsansökningar och rättsprocesser gentemot den israeliska staten, hälsomyndigheterna och doktor Yehuda Hiss till 164. Samma månad avskedades Yehuda Hiss och ersattes som chef för Abu Kabir av Chen Kugel (intervjuad av Donald Boström, se text intill). Hur ser du på din artikel idag, Donald Boström? – För det första måste vi lyfta fram den israeliska rättsläkaren Chen Kugel. Utan hans modiga agerande mot organstölder, som han fick ta mycket stryk för, skulle vi inte vara där vi är i dag. Trots allvarliga konsekvenser för hans person fortsatte han att avslöja vad som pågick bakom de stängda dörrarna, för medier, poliser och åklagare i landet.

fib 14

Effekten blev att Israel höll tyst om saken gentemot omvärlden och ingenting som skrevs om organstölderna i Israel översattes till engelska. Det är en av de viktigaste förklaringarna till att omvärlden var ovetande. STÖLDSTOPP. I svallvågorna av debatten runt

Donalds artikel i Aftonbladet öppnades frågan mot övriga världen, och tillsammans med dem som länge kämpat mot organstölder i Israel och med den amerikanska professorn och grundaren av Organ Watch, Nancy Scheper-Hughes, lyckades de gemensamt uppnå följande: • Att stoppa organstölderna i Israel. • Avsätta och ersätta ledningen för det rättsmedicinska institutet Abu Kabir i Tel Aviv. • Via domstol få ut ersättning till drabbade familjer. • Få myndigheterna att utveckla lagliga program för organdonationer. • Den globala debatten tros ha haft en hämmande effekt på organstölder på andra ställen i världen, men det är inget som har kunnat avläsas ännu.

– Att en svensk artikel på detta sätt lyckas påverka israelisk inrikespolitik i positiv riktning tillhör inte vanligheterna, säger Donald Boström. ■■

INTERVJU MED CHEN KUGEL, DEL 3.

Hundratals rättsprocesser Donald Boström har intervjuat den israeliska överstelöjtnanten och rättsläkaren Chen Kugel som arbetade på Abu Kabir i femton år tills han kom med ett tidigt avslöjande av systematiska organstölder.

TEXT donald boström

onald Boström: Tror du att min artikel förde med sig något bra för Israel? Chen Kugel: Israel fick en chans att göra något åt problemet. Men problemet var att reaktionerna var så oproportionerliga att ingen läste själva artikeln. Folk reagerade bara på reaktionerna. Jag tror att det som jag har sagt sedan 2001, och det du skrev i din artikel, i kombination med att man 2012 har hittat kroppsdelar från 8 200 personer på institutet, gör att man i Israel nu förstår att det måste bli ett slut på detta.

DB: Du menar att våra avslöjanden var en möjlighet att föra upp organstölderna till ytan för diskussion i Israel? CK: Om du frågar mig så menar jag att Israel missade en viktig möjlighet att förändra det olagliga som pågick. Det är själva systemet som är ruttet och måste förändras i grunden, problemet är inte enstaka personer. De skulle ha läst din artikel och frågat sig: ”hej, vad är det som pågår”, och gjort någonting åt saken. I stället skrek de hysteriskt och förlorade tillfället. Abu Kabir kom därför tyvärr undan granskning på grund av all uppståndelse och Israel missade chansen. Din artikel hjälpte till att skapa en atmosfär för att stoppa organstölderna. DB: Pågår det rättsprocesser om detta idag? CK: Ja, nu är det över hundra stämningar och rättsprocesser som pågår. Mängder av familjer vill

Nu står myndigheterna där och måste betala miljonbelopp till familjerna.

ha ersättning för de stulna organen från deras nära och kära. Högsta domstolen har fattat mycket viktiga domslut. Staten förlorade i lägre instanser och normalt brukar då staten betala och vara tyst. Men i dessa fall med försvunna organ valde staten att överklaga till högsta domstolen. Men högsta domstolen gav familjerna än högre skadestånd. Det är troligt att uppståndelsen kring din artikel har inspirerat både de palestinska och israeliska familjerna att kräva och nu få skadestånd. Nu står myndigheterna där och måste betala miljonbelopp till familjerna. DB: Tror du att organstölderna fortsätter än i dag? CK: Efter all medial uppståndelse tror jag att det är stopp nu. Jag tror att en korrekt beskrivning av utvecklingen är att det började med mitt avslöjande 2001, sedan skrev journalisten Ronan Bergman på vår största tidning Yedioth Ahronoth uppmärksammade artiklar, även andra journalister skrev, och slutligen kom din artikel med en enorm uppmärksamhet. Sammantaget har det blivit så hårda slag av våra gemensamma avslöjanden mot den kriminella aktiviteten att de till sist tvingat dem att sluta. Men myndigheterna kunde stoppat det för länge sedan. ■ ■

Donald Boström intervjuar rättsläkare Chen Kugel.

En version av intervjun har publicerats i Tidningen Filter. Delar av intervjun publicerades i de två förra numren av FiB. Yehuda Hiss har fått sparken. I mars i år utsågs Chen Kugel till ny chef på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir.

Del 1, som publicerades i nr 8/2013, berättade om händelserna före augusti 2009. Del 2, i nr 9/2013, berörde mediabevakningen från augusti 2009 tills nu. I denna del, del 3, som är den avslutande granskas de konkreta konsekvenserna i Israel av publiceringen i Aftonbladet 17 augusti 2009 fram tills nu. För att vara säker på att inte missa något nummer – prenumerera! Surfa in på www.fib.se/prenumerera fib 15

Sverige. FOLKETS KAMP MOT GRUVEXPLOATERINGEN I SVERIGE

Nej till utsugning!

Platsen är Stockholm och en internationell konferens för investerare. Det råder en näst intill andäktig tystnad i lokalen när en äldre kostymklädd och engelsktalande herre berättar om Projekt Kallak, det nya gruvdistriktet i Jokkmokks kommun. Han visar bilder och säger att han i England ofta får frågan vad lokalbefolkningen tycker om projektet. Han gör en konstpaus och så trycker han fram en bild av ett kalhygge. Han pekar på bilden och berättar att han då brukar visa den här bilden och fråga ”Vilken lokalbefolkning?”

TEXT&FOTO liz-marie nilsen

annen som talar är Clive SinclairPoulton, styrelseordförande för det brittiska bolaget Beowulf Mining. Platsen han pratar om är Kallak eller Gállok som är det samiska och ursprungliga namnet på platsen, ett område knappa fem mil utanför centralorten Jokkmokk, mellan byarna Randijaur och Björkholmen. Det Youtubeklipp som senare läggs ut av presentationen väcker ilska och kampvilja hos den del av lokalbefolkningen i Jokkmokk som inte alls vill ha ett gruvdistrikt i kommunen. Kampen om Gállok (Kallak) är en lokalbefolknings kamp mot ett prospekteringsbolag. Det är en kommuns kamp mot sjunkande befolkningssiffror och dålig ekonomi. Det är ett urfolks kamp för sina rättigheter. Det är rennäringens kamp för överlevnad. Och det är besöksnäringens kamp för de genuina upplevelserna och ett varumärke.

JOBBTILLFÄLLEN. Jokkmokks kommuns politiska ledning tog tidigt ställning för en gruvetablering i Gállok. Detta trots att varken en kommun eller dess invånare egentligen har något att säga till om i frågan. Det stora gruvområde som prospektören Beowulf Mining har målat upp ser man som räddningen för en, som man upplever, döende bygd. För att till fullo förstå hur en socialdemokratisk kommunledning så kraftigt kan ta ställning för ett prospekteringsbolag som ägs av utländska riskfib 16

kapitalister måste man förstå bygdens historia. En kommun i Norrbottens inland med ett invånarantal på 0,2 personer per kvadratkilometer, där exploatering av naturtillgångarna har stått för arbetstillfällen och inflyttning. En kommun som drömmer om att rädda skolan och kunna ta hand om sina gamla. En av Sveriges mest exploaterade kommuner, som trots en av Sveriges högsta BRP (brutto regional produkt) är en av de fattigaste i landet. Sommaren 2013 blev Jokkmokks kommun och Kampen i Gállok symbolen för kampen mot en generös minerallagstiftning och skrupelfria lycksökare i kolonin Lappland. INFEKTERAT. Niklas Lundmark är svetsare och till-

bringar varannan vecka borta från familjen. Han är trött på att pendla till arbetet och drömmer om att få sova i sin egen säng. För honom är ett Jokkmokk Mining District en välkommen möjlighet. Att familjens eget paradis i byn Vajkijaur kommer att påverkas av den tunga trafiken är han medveten om och det är ett pris han är beredd att betala. – Det är väl inte en gruva i sig jag drömmer om egentligen, men Jokkmokk måste få något större som ger jobb och hopp, menar Niklas Lundmark, som också har startat en grupp på Facebook för gruvdebatt. På Gruva i Jokkmokk Ja eller Nej debatteras en gruvas för- och nackdelar. Att samtalsämnet är infekterat har Niklas fått känna av i form av ett brev med en gevärskula i.

Polisens insatsstyrka l채mnar sp책r p책 konstn채ren Katarina Pirak Sikkus duk.

fib 17

SVERIGE Gränslös solidaritet. I väntan på polisen tänder folk eldar och fikar

Renskötaren Apmut Ivar Kuoljok, 85 år lyfts bort först av alla i den männskilga blockaden.

fib 18

– Det kändes ju litet chockartat när de ringde och sa att de var från polisens personskydd, men själv tycker jag inte att det är så farligt. Det är värre för familjen. Men det är nog det enda negativa jag råkat ut för under den här tiden. I Facebookgruppen kan stämningen annars vara hätsk mellan dem som är för och emot en gruva. Ofta mynnar diskussionerna ut i vem som över huvud taget har rätten att ha en åsikt om gruvans vara eller inte vara i kommunen. Och samtidigt som många på såväl ja- som nej-sidan drömmer om ökad inflyttning och fler barn i skolan så verkar nålsögat ibland trångt för dem som tycker ”fel”. Matti Holmgren flyttade till Jokkmokk 1991. Han tillhör dem som har fått höra att han som inflyttad jokkmokkare inte borde komma och ha åsikter om gruvområdet i Gállok. Men som turistentreprenör är han beroende av såväl en levande samisk kultur som de storslagna landskapen som finns i kommunen för att kunna driva företag. – Även med enbart en gruva i området så kommer rennäringen att tryckas ut och få ännu mindre ytor att röra sig på. För oss skulle det innebära att de stråk vi nu nyttjar, där vi inte stör rennäringen, också blir mindre eller helt försvinner, förklarar Matti. Han anser att kommunen istället borde slåss för att behålla de arbetstillfällen som finns och nu riskerar att försvinna med fler exploateringar, och jobba för att hitta kringnäringar. Och även om han för egen del inte är någon vän av stora turistanläggningar tror han att en sådan skulle kunna skapa inflyttning och arbetstillfällen. OFÖRSTÅENDE. Kamp Gállok är städat. Kvar står

den sista stora blockaden i form av ett torn och så Niklas Spiks femkantiga renvaktarstuga som aktivisterna byggt, eller Pentagon som det också kallas. Niklas är renskötare och sitter med i styrelsen för Jåhkågasska, den sameby som kommer att delas mitt itu ifall det blir en gruva i området. Och mittemot Kallak i Majvesområdet har ett annat utländskt bolag borrat efter koppar nu i sommar. Det är bara två av många mineralfyndigheter som Jåhkågasska tvingas förhålla sig till. – Kommunen är jättestor och det finns jättestora arealer men grejen är inte hur mycket eller lite mark en gruva tar. Det är var den placeras. Vi har ju försökt berätta och förklara det här, men det är som att slå ner en spik med lillfingret. Vill man

Hade inte några människor satt sig där i vägen så hade ju de statliga övertrampen fått fortsätta.

inte förstå så förstår man inte. Området är ett viktigt vinter- och vårland för oss. Det har betat stora mängder ren i det området så sent som i vinter. BRUTALITET. Från samebyns sida har inställningen

varit att föra kampen med hjälp av juridiken. Efter ett antal brutala polisinsatser, nattliga besökare som agerade medborgargarde och anklagelser om förstörelse beslutade man sig dock från Jåhkågasskas sida att tillsammans med en annan sameby i kommunen ha observatörer på plats i Kamp Gállok. Niklas som kände att han ville vara på plats och just då hade möjlighet kom därför att tillbringa en hel del tid i lägret. Det är med värme han beskriver aktivisterna på plats. – Dom är fantastiska allihop. Fruktansvärt snälla. Man vill ju bara ta hem dem och ha dem som gosedjur varenda en, säger Niklas med ett skratt. Det finns inget ont i dem överhuvudtaget. Jag har svårt att kunna köpa att de skulle skruva hjulbultar och sånt där. Det är sånt där som Fred Boman (företagets svenske vd) säger och den karln ger jag inte fem öre för. Niklas menar vidare att det är helt befängt att skylla konflikterna som har uppstått i Jokkmokk runt gruvan på aktivisterna. Konflikterna har funnits där hela tiden, menar han. – Det har kommit ett starkt nej från samerna och det har gjort att jasägarnas masker har krackelerat. Och lapphatet har ju bara legat och grott någonstans. Vi har ju trott att det har varit ett samevänligt samhälle men det har bevisats nu att så är inte fallet. KÄNSLA AV HOPP. Det Niklas Spik och andra med

honom bär med sig starkast från sommaren är hoppet och känslan av att ingenting är omöjligt. – Hade inte några människor satt sig där i vägen så hade ju de statliga övertrampen fått fortsätta. Något har förändrats. Och jag är tacksam att vi inte bara har suttit och knutit näven vid köksbordet. ■ ■

Konstruktionen med folk i innan polisen bĂśrjar sĂĽga i den och folk trillar ner

fib 19

SVERIGE

Uppror är rätt

TEXT leif öhman

Staloluokta 14 Augusti 2013

Tar vi de politiska sångerna så blir jag inspirerad av människor som sätter sig till motvärn. Alla som gör motstånd gör mig glad. ”Blåsten är kall och ogästvänlig, sex grader och Virijaure vilar i sina djupa sänkor. I kväll har jag per satelit meddelats om vad som hänt i Gállok. Polisvåldet och misshandeln fortsätter. Denna gång än värre och det känns inget vidare att inte vara vid hustruns sida i kampen. Vadan tjänar statens våld till? Man kan tänka sig att att politiken i Jokkmokk står handfallen inför det som händer. Jag kan inte föreställa mig att styret ingen åsikt har. Så, papperen på bordet herrar och damer i fullmäktige. Om inte så får ni ikläda er feghetens solkiga mantel. Inga gruvor i Sapmi – Rädda älven! Padjelanta där detta skrivs är en nationalpark under hot, liksom även Sarek är det. Lilla lule älv härstammar via Tarradalen från Padjelanta. Länets pulsådror har sedan tidigare stympats och folken här har plundrats med hjälp av arbetstillfällen. Ju högre vd:n Boman skriker, ju intensivare blir högerpolitiken. Vi behöver inte gruvan, det är Beowulf som behöver den. De valda förvaltarna hänvisar till lagar och samhällsintressen, käppar måste in i deras hjul. ”Tar vi de politiska sångerna så blir jag inspirerad av människor som sätter sig till motvärn. Alla som gör motstånd gör mig glad.” (M Wien) Vd Boman och kommunalrådet S Andersson hand i hand. De har en gemensam nämnare i Minerallagen. Boman för skövling till vinst, Andersson för arbetstillfällen i skövlingen. I dessa herrars värld är motstånd lika med att jävlas, ty de har ju ”rätt”. Det stiftas både bra och dåliga lagar. Vi anser att de dåliga ska bort, därför denna kamp på Gállok. Vi ser fler metoder än valsedeln, den utomparlamentariska kampen. Ojnarekampen är en sådan och har visat väg. Jokkmokks situation i dag är ett resultat av både starka och svaga politiker; i samma parti. De nuvarande gläfser emellanåt mot Vattenfalls svek, men pratar helst inte om det. Inte en tanke(?) på att historien kan vara på väg att upprepas. Det långlivade regeringsinnehavet gav de ”starka” utrymme centralt, de svaga hukade inför centralmakten och kolonialism. Inga gruvor i Sapmi – Rädda älvarna! Vilka är det som inte kan förlika sig med de kraven?” fib 20

11 september 2013 Ordet revolutionär kan skrämma vettet ur dem som försvarar det bestående. Det som har hänt och händer på Kallak, kallas stora steg i en utveckling som är nödvändig för överlevnad. Därför denna statens närvaro(polisen) till försvar för det bestående. Den borgerliga demokratins existens försvaras ytterst av statsapparaten, precis så som vi sett på Kallak. Medborgarnas skattepengar och valsedlar bekostar och utser parlamenten som försvarar och förvaltar det bestående. Därför är parlamentarikerna så tysta inför statens våld. Bakom dem finns de som räknar pengar och vinster, de som har intresse av att det bestående förblir. Att parlamentarikerna tar sin grannlaga uppgift på allvar visar tydligt den nuvarande Minerallagen. Den är skriven och formulerad för kapitalets vinstkrav, något annat vore iögonfallande. På Brasklappen står skrivet ”Arbetstillfällen”. Det bestående, lagar, paragrafer och domstolar(staten och kapitalet), har på Kallak/Gállok visat hur det hänger ihop. Talet om riksintresse är i praktiken ett fastslagande av maktens möjligheter. Det finns de som tycker att protesterna på Kallak/Gállok gått för långt. De må så tycka, men vad har de själva att erbjuda? Den pågående rörelsen har vuxit fram under en följd av år, den har blivit ett hot mot riskkapitalet i Beowulf. Länge kämpade fotografen Tor Lundberg rätt ensam och i motvind mot det han upptäckt. Nu har hans vedermödor burit frukt, motståndet växer, organiseras och utvecklas. Det är då staten kontrarevolutionärt ingriper med våldsamt övervåld. Aktivister är fritt villebråd för hormonstinna poliser. De blygs inte att agera framför alla kameror. Parlamentarikerna kan själva skåda detta på nätet och i annat media. Ingen reagerar, ty de har svurit sin trohet. Talet om arbetstillfällen fortsätter. Vi som aktivt deltar i kampen för ”Inga gruvor i Jokkmokk”, ser det växande deltagandet från samerna som en förutsättning för framgång. Rasisterna tappar mark tillsammans med parlamentarikerna. Det är rätt att göra uppror, att göra motstånd. ■ ■

Sverige.

Kapital mot miljö

OJNARESKOGEN SOM EXEMPEL, BÅDE FÖR MILJÖVÄNNER OCH EXPLOATÖRER

Ojnareskogen är ett namn som blivit rikskänt. Det är här på norra Gotland som två riksintressen kolliderar, riksintresset för naturvård och riksintresset för mineralutvinning. Och det är här som de båda kalkbolagen Nordkalk och SMA Mineral ansöker om brytningstillstånd på var sitt område, Bunge Ducker respektive Bunge Stucks.

TEXT kristina bohman-söderdahl FOTO salomon abresparr & kristina bohman-söderdahl

ordkalksärendet började redan 2005 och har sedan gått genom alla instanser tre varv. Först gick ansökan om provbrytning ett varv genom både Miljödomstolen och Miljööverdomstolen. Sedan ansökan om huvudbrottet, 170 hektar stort och 25 meter djupt, två varv genom båda dessa domstolar plus Högsta domstolen. I Miljödomstolen har ansökan fått nej två gånger och i Miljööverdomstolen ja två gånger. Nu senast fick tillståndsdomen sommaren 2012, som resulterade

i demonstrationer och omfattande polisinsatser, bakläxa av Högsta domstolen, HD, och ansökan får börja om i Miljödomstolen igen. Det är därför som gruv- och stålindustrin använder Ojnareskogen som avskräckande exempel, dels för att driva igenom lagändringar som innebär en förenklad hantering av tillståndsärenden, dels för att få in utvinning av kalksten under minerallagen, där den för närvarande inte hör hemma. Det skulle ge kalkbolagen större frihet att prospektera även på mark som de inte

När sjuttio poliser från Stockholm skickades till Ojnareskogen blev massmedierna intresserade och lokalbefolkningen upprörd.

fib 21

SVERIGE Artikelförfattaren, Kristina Bohman-Söderdahl, som också är sekreterare i föreningen Bevara Ojnareskogen, bärs bort av polisen.

äger, vilket de inte kan göra nu, och göra det enklare att få brytningstillstånd med benägen hjälp av Bergsstaten. TESTFALL. Det är därför som miljövänner ser

Ojnareskogen som ett test på svensk miljölagstiftning. Området har så höga och unika miljövärden att Naturvårdsverket har föreslagit det som nationalpark. Redan nu ligger det tre Natura 2000-områden där, varav två gränsar direkt mot Nordkalks planerade täkt. Miljöprövningen är i hög grad koncentrerad till frågan om kalkbrytningen skulle skada dessa Natura 2000-områden på ett sätt som strider mot både svensk miljölagstiftning och EU-lagstiftning. För många är detta ett solklart fall, där miljöhänsynen måste gå före exploateringsintressena. Om Miljöbalken inte kan skydda ens det här området är den helt kraftlös, anser man. STOPPADES. Ojnareskogen kan också ses som

ett exempel på att det fortfarande går att mobi-

fib 22

Om Miljöbalken inte kan skydda ens det här området är den helt kraftlös.

lisera människor för miljön. Förra sommarens demonstrationer, som samlade både närboende, tillresta fältbiologer och andra miljövänner, lyckades stoppa Nordkalks påbörjade avverkningar, eftersom underentreprenören Mellanskog fann det olustigt att under sådana förhållanden fortsätta avverkningarna av skyddsvärd skog, vilket strider mot deras egen policy. När länsstyrelsen sedan förelade Nordkalk att lämna in ett kontrollprogram för de planerade förberedande arbetena innebar det ett ytterligare stopp, till dess att HD äntligen i oktober beslutade att ta upp överklagandena av Miljööverdomstolens beslut. Men förutom de befarade skadorna på Natura 2000-områdena gäller det frågan om vatt-

net i området, både yt- och grundvatten. Geologer påpekar att områdets sprickiga kalksten gör det mycket osäkert att, som Nordkalk, påstå att man i förväg kan avgöra vad som händer med grundvattnet. Det innebär att man äventyrar tillrinningen till sjön Bästeträsk, som förutom att den ingår i ett Natura 2000-område också är dricksvattentäkt för det näraliggande Fårösund och därmed skyddad enligt EU:s vattendirektiv. Dessutom kan en sänkning av grundvattennivån runt täkten påverka växtligheten och privata brunnar på relativt långt avstånd. Eventuella föroreningar i täkten skulle dessutom kunna spridas via grundvattnet. PROVOKATION. Det var sådana berättigade far-

hågor angående den viktiga men knappa vattenresursen som främst fick närboende att sluta upp i demonstrationerna, plus förstås den provokation som ankomsten av 70 poliser från fastlandet utgjorde. Samtidigt skärptes motsättningarna

mellan dem och andra boende i området, som är för Nordkalks brytning på grund av de arbetstillfällen som brytningen skulle generera. Nordkalks nuvarande anställda riskerar att bli arbetslösa när kalkstenen i det pågående brytningsområdet några kilometer söder om Ojnareskogen tar slut. LOBBYING. Opinionen är nu djupt kluven i frå-

gan. Inom kort återupptas behandlingen i Miljödomstolen av både Nordkalksärendet och SMA:s ansökan om utökad brytning i sitt pågående kalkbrott i utkanten av Ojnareskogen. Om båda dessa brott skulle komma till stånd skulle det bli två jättestora hål med mindre än en kilometer emellan, på ömse sidor av Ojnaremyr som från början också var föreslagen som Natura 2000-område. Men intensiv lobbying av kalk- och stålindustrin förmådde regeringen att inte skicka detta förslag vidare till EU. Frågan är nu om mäktiga exploateringsintressen än en gång ska vinna över miljön eller om hänsynen till vatten och omistliga naturvärden kan väga tyngre. ■ ■

Både unga och äldre demonstranter satte sig framför Mellanskogs skogsmaskiner. En efter en bars bort. Men poliserna stod rådlösa när fler och fler satte sig där skogsmaskinen skulle gå fram.

fib 23

Reportage. I Norra Kivu i östra Kongo är befolkningen ständigt på flykt. Regeringen och FN står handfallna medan våldsamma rebeller styr regionen med hot och våld. En nyinsatt FN-styrka ska bekämpa rebellerna i M23-gerillan, en insats som många fruktar kommer att fördjupa konflikten och leda till nya flyktingströmmar.

Rebellerna anfaller och befolkningen flyr TEXT katarina höije FOTO phil moore

Kongolesiska barn på flykt inom landet vilar på golvet i ett gymnasium i Don Boscocentret i Gomas utkanter, i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo. Centret har blivit hem för hundratals människor sedan de har tvingats fly både hem och flyktingläger. fib 24

fib 25

REPORTAGE

/fyrabarnsmamman Essie Koumbo

är mörkret faller töms gatorna i stora delar av Goma på folk. Vatten saknas och elen kommer och går. M23-rebellerna har lämnat staden men de beväpnade männen är aldrig långt borta. När mörkret faller gör de räder in i flyktinglägret i utkanten av Goma. – Rebellerna anfaller och vi tvingas fly på nytt. De stjäl mat och boskap, slår och våldtar. Innan armé och polis hinner göra något är de redan borta, säger fyrabarnsmamman Essie Koumbo. När de första striderna mellan 23 mars-rörelsen och armén bröt ut förra våren lämnade hon sin hemby. Tillsammans med hundratusentals andra flyktingar fick familjen plats i ett av flera permanenta tältläger strax utanför Goma. Här bodde de fram till för bara någon vecka sedan när de återigen hörde skottlossning. För andra gången i år fick Essie Koumbo ta de fyra barnen och familjens få ägodelar och flytta på sig. – Så här är det hela tiden. Varje gång tvingas vi börja om från början.

En M23-rebell på en väg nära Sake när rebel�lerna drar sig tillbaka från sina posteringar på bergshöjderna.

FLYKTINGKATASTROF. Striden om Goma var över på mindre än 24 timmar. Samtidigt som Essie Koumbo flydde tillsammans med armén och tiotusentals andra flyktingar längs Kivusjön mot byn Sake drygt två mil bort kunde de 2 000 rebellerna

Rebellerna anfaller och vi tvingas fly på nytt. De stjäl mat och boskap, slår och våldtar.

i gummistövlar tåga in i staden nästan oskadda. De verkande nästan lika förvånade som den hurrande folkmassan som samlats för att se på när M23-översten Vianney Kazarama marscherade upp och ner längs den dåligt asfalterade huvudgatan över den snabba segern. – När jag såg soldaterna fly förstod jag att det inte var säkert att stanna, säger Safi Mwunalina. Hon väntar tillsammans med andra nyanlända flyktingar i ett vitt plasttält i flyktinglägret Mugunga i utkanten av Goma. Tältet fungerar som läkarstation för de tiotusentals flyktingarna. Här arbetar franska Läkare utan gränser. Deras arbete består i första hand av att ge behandling för undernäring och att hjälpa kvinnor som våldtagits. – När de inte får mat går kvinnorna ut i skogen för att samla ved. Där riskerar de att bli våldtagna, säger Aurelie Baumel, som ansvarar för MSF:s kriskommunikation. Kvinnorna och barnen flyr medan männen stannar i byn. Där riskerar de att rekryteras av rebellerna, berättar hon. Bara de senaste månaderna har en halv miljon människor tvingats att lämna sina hem. Två miljoner är på flykt eller bor i flyktingläger. Många av lägrets invånare kom för bara några veckor sedan. Maten som redan var hårt ransonerad ska nu räcka till dubbelt så många. – Många har förlorat sina hus, sina åkrar och sina djur. Men de föredrar ändå lägret framför våldet och ovissheten i hembyn. SOLDATER. Norr om Goma breder bananfälten ut

sig i alla riktningar. Snart dyker de första grönklädda soldaterna upp längs vägen. Tungt beväpnade och med blodsprängda ögon under tunga ögonlock följer de lojt förbipasserande bönder och kvinnor som balanserar korgar fulla av matoke, matbananer. Uniformerna är förvillande lika dem som soldaterna i landets egen armé bär, men ungdomarna med Kalasjnikovs och raketgevär i gräset vid sidan av vägen tillhör M23-generalen Sultani Makengas privata säkerhetsstyrka. Generalen själv har installerat sig i arméns övergivna kaserner två mil norr om Goma. De långa stenlängorna byggdes ursprungligen för den förre presidenten Mobutus trupper och är landets tredje största militärförläggning. Nu vaktar unga rekryter, några inte äldre än 15, 16 år, ingången. fib 26

En M23-rebell står framför en lastbil med retirerande trupper på väg mot Sake.

fib 27

REPORTAGE 21-åriga Feza Mirindi (i mitten) sitter i en tygklädd hydda tillsammans med sina barn och sin mamma, Maska Kanyere Saidi i Mugunga III IDPlägret. Feza berättar att två av hennes syskon har begravts i lägret, de dog av undernäring.

fib 28

– Befolkningen har tröttnat på korrupta regeringar och en president som inte ser till landets bästa. De vill ha bättre vägar, el och vatten, skolor och sjukvård och samma fri- och rättigheter som invånarna i grannländerna. Det är för deras skull vi slåss, säger Sultani Makenga, där han sitter på förläggningens terrass, omgiven av sina trupper. MISSNÖJE. Han tillhörde precis som många av

M23:s medlemmar rebellrörelsen National Congress for the Defence of the People, CNDP, som leddes av Laurent Nkunda. CNDP kontrollerade stora delar av Kivuprovinsen mellan 2006 och 2008. Den 23 mars 2009 tecknades ett fredsavtal mellan CNDP och regeringen. De tidigare upprorsmännen integrerades i armén, flera av dem på höga poster, trots att bland annat Nkundas andreman, general Bosco Ntaganda, var efterlyst av Internationella krigstribunalen i Haag. I februari i år överlämnade han sig till domstolen efter att ha gripits i huvudstaden Kinshasa. Missnöjda med hur regeringen tolkade fredsavtalet bröt snart flera av de tidigare CNDP-medlemmarna sig ut ur armén. De tog sin tillflykt till Norra Kivu där de fortsatte kampen mot regeringen och rivaliseran-

Har de inga pengar tar rebellerna ut skatt i ris och bönor. de rebellgrupper. Ett trettiotal olika rebellgrupper har mutat in sig i Norra Kivu. Av dem är M23, som har tagit sitt namn efter datumet när fredsavtalet undertecknades, den starkaste just nu. I byarna norr om Goma, i Rutshuru-regionen, kontrollerar de befolkningen med hot och våld. De redan fattiga bönderna tvingas lämna ifrån sig grisar och höns. Har de inga pengar tar rebellerna ut skatt i ris och bönor. Den som vägrar betala misshandlas. Striderna böljar fram och tillbaka. Områden som ena dagen kontrolleras av rebellerna kan nästa dag vara tillbaka i händerna på armén. – Det är säkrast att bjuda soldaterna på cigaretter, rebellerna på öl, säger barägaren Moses. Han vill inte säga sitt efternamn av rädsla för rebellerna. I dunklet i det bastuvarma plåtskjulet sitter män i gröna uniformer på slitna plaststolor. De säger att de är soldater, men skulle lika gärna kunna vara rebeller. Utanför skjulet sitter 64-årige

En sydafrikan i FN:s fredsbevarande styrkor står vid FN-basen vid Monigi, I utkanten av Goma i östra Kongo. Samtidigt intar M23rebeller området runt basen och tvingar hundratals civila att söka skydd på basen.

Simon Mukvatete. Han har varit med länge nog för att ha tröttnat på det politiska fulspelet. När han får frågan vad han tycker om rebellerna gestikulerar han så vilt att han är nära att trilla av träbänken som han sitter på. – De säger att de kämpar för befolkningens bästa, men vi vill inte ha dem här, säger han. Han fortsätter: – Allt är Rwandaflyktingarnas fel. De måste väck härifrån, annars får vi aldrig fred.

Aloys Tegera på Poleinstitutet i Goma. Kongo är ett av världens rikaste länder, sett till naturresurser. Trots det saknas det mesta: skolor, sjukhus, el och rinnande vatten. År av krig och vanstyre har krossat infrastrukturen, det är bara flygplanen med mineraler som går punktligt. – Koltan, guld och tenn lämnar landet varje dag, det handlar om enorma summor, men av det ser befolkningen ingenting, säger Remy Kasindi, föreståndare på Institutet för miljö-

Överste Vianney Kazarama vinkar till folkmassan när han anländer till Volcanoes Stadium i Goma.

MINERALER. För att förstå konflikten som har rasat

i regionen de senaste 20 åren måste man blicka österut över gröna fält och mjuka kullar, mot gränsen till Rwanda. Över den flydde många hutuer, delaktiga i folkmordet 1994, rädda för att tutsierna skulle hämnas. I Kongo fick de mark och vapen av den dåvarande presidenten Mobutu och fortsatte att göra räder in i Rwanda. En uppmärksammad FN-rapport visar att Rwanda och Uganda fortsätter att köpa sig inflytande i regionen genom att stödja olika rebellgrupper. – De beväpnar de stridande grupperna för att skapa en buffertzon till Rwandas befrielsearmé FDR, men också för att kunna exploatera områdets naturtillgångar, säger statsvetaren fib 29

REPORTAGE 15-åriga Patrick Bahati sitter med sin mormor framför sitt tillfälliga hem i Mugunga III IDPlägret, åtta kilometer från Goma. Hans pappa tvångsrekryterades av rebellerna och hans mamma är försvunnen sedan en vecka tillbaka.

I svenska mobiltelefoner finns koltan som har brutits i gruvor som kontrolleras av olika milisgrupper.

fib 30

säkerhet och gruvnäring, Cresa, i Bukavu. En nyskriven rapport från institutet visar att bara liten del av mineralerna som bryts i östra Kongo lämnar landet på laglig väg. – Resten smugglas ut över gränsen till grannländerna. Rwanda och Uganda exporterar koltan och tenn, trots att det inte finns några sådana mineraler i de länderna, säger Remy Kasindi. I svenska mobiltelefoner finns koltan som har brutits i gruvor som kontrolleras av olika milisgrupper. – Rebellgrupper kommer och går, regeringen inleder förhandlingar men går aldrig till botten med problemet. Inför förra valet lovade presidenten decentralisering och ökat regionalt ansvar men inget av det har genomförts, säger Aloys Tegera i Goma. UTSKÄLLDA. Bakom taggtråd och höga murar vid

Kivusjöns strand sitter Monusco, världens största och mest utskällda FN-styrka. Dess uppgift är att skydda civilbefolkningen, men de fredsbevarande trupperna kritiseras ofta för att inte göra tillräckligt. – Norra Kivu är lika stort som två Rwanda, det är omöjligt för våra soldater att vara överallt, säger överste Felix Basse. I stället skapar Monuscos agerande ofta förvirring och ilska, som i den senaste attacken mot Goma när FN-soldaterna skickas in som en buffert mellan rebeller och regeringsssoldater. – Vi vill till varje pris undvika strider. Då blir människor arga för att vi inte går in på regerings-

truppernas sida, mot rebellerna, något vi inte har mandat för, säger översten. FN I STRID. I mars i år fattade FN:s säkerhetsråd be-

slut om att skicka 3 000 soldater för att bekämpa några av det trettiotal rebellgrupper som kontrollerar Norra Kivu. Det är första gången som FN skickar sina egna trupper i strid. Många fruktar att styrkan, som har attackhelikoptrar och stridsfordon till sitt förfogande, kommer att fördjupa konflikten och leda till nya rebellattacker.

I byarna i Norra Kivu har invånarna tröttnat på hoten och våldet.

– FN:s neutralitet är värdefull. Att riskera den är en sista utväg och bara när insatsen har internationellt stöd, säger Pieter Vanholder på institutet för freds- och konf liktforskning

Life and Peace Institute i Bukavu. I byarna i Norra Kivu har invånarna tröttnat på hoten och våldet. Strax efter solnedgången ekar de första skotten över Mugunga. Snabbt lindar Essie Koumbo in familjens få tillhörigheter i ett lakan som hon placerar på huvudet. De fredsbevarande FN-trupperna syns inte till. – Så här är det alltid: när soldaterna väl behövs är de någon annanstans, suckar hon när hon tillsammans med tusentals andra flyende börjar gå längs vägen mot Goma. ■ ■

Två barn sitter framför M23-rebeller vid en butik i staden Sake, 26 kilometer väster om Goma.

fib 31

Krönika.

Ett samtal i samti H

TEXT carin åberg

allå? Hej! – Hej! – Kan jag få tala med den som är ansvarig för den senaste korkade nyheten inom området arbetsbrist? Det där med att alla ska fylla i aktivitetesrapporter. – Ett ögonblick... ... ... ... – Ja, hallå igen? Jag lyckas inte hitta någon som kan svara på dina frågor. Kanske kan jag hjälpa dig? – Okej. Hur är det tänkt egentligen, det här med att jag, varje månad, mellan den första och sextonde ska fylla i vilka jobb jag har sökt och vilka aktiviteter jag genomfört för att, som det kallas, ”bryta arbetslösheten”? – Jomen, det är bara ett sätt för oss att följa upp dina aktiviteter så att vi kan se att du aktivt försöker bryta din arbetslöshet. Rapporten utgör också ett underlag för de uppföljningssamtal du har med din handläggare. – Jaha. Och på det sättet blir det fler jobb jag kan söka, menar du? – Nja, men vi ser ju hur du följer din handlingsplan. Att du försöker bryta din arbetslöshet. – Menar du att arbetsbristen beror på mig och mina aktiviteter? – Att få ett jobb innebär att vara aktiv i sitt arbetssökande, aktivt presentera sig för tänkbara arbetsgivare... – Och då blir det fler jobb, menar du? ... – Själv tror jag att i stället för att få femhundra ansökningar per ledigt arbete kommer det nu att finnas sjuhundra sökande. Är det en effektiv åtgärd tror du? – Din handläggare kommer att få en bättre

fib 32

bild av på vilket sätt du kan får stöd och hjälp för att komma i arbete genom de här rapporterna. – Men jag har ju upprepade gånger berättat att jag behöver kompletterande utbildning för att bli, som det kallas, mer attraktiv på arbetsmarknaden. Utan att något hänt. Jag har skissat olika förslag, skrivit affärsplaner och bett om att få tips på vart jag kan vända mig för att kunna gå vidare med mina planer. Det enda svar jag fått, i de fall jag fått svar, har varit: ”Det där klarar du så bra på egen hand.” Ungefär som om jag skulle be om hjälp ifall jag själv visste? Hur dum tror ni att jag är? Eller förutsätts jag vara lat? Vilken är den hjälp ni kan bistå med? På vilket sätt kan ni stödja mig? – Det kan jag inte svara på. Men nu kommer ju din handläggare att ha ett bra underlag för att hjälpa dig... – Så det jag inkommit med hittills duger inte? Och kommer det att finnas plats i de här rapporterna för att presentera egna initiativ också? – Nej, det tror jag inte... – Nähä. Så? Vilken är vitsen då? Att Arbetsförmedlingen ska kunna rapportera sin verksamhet till överheten med mer detaljerad information? Utvald enligt vissa algoritmer som passar myndigheten? För att få lite mer pengar? Kanske kunna anställa några fler handläggare? Analytiker? Pappersvändare? Rädda dem som blev anställda i förra svängen och som nu ska sägas upp? Få ökade anslag för att betala mobilräkningar på hundratusentals kronor? Täcka olika svindlerier? – Nej, det här är en åtgärd för att hjälpa och stödja arbetssökande. – Jaha. Så, vad, egentligen, är det som Arbetsförmedlingen bidrar med för att avhjälpa arbetsbristen i och med just den här åtgärden? Kopplad med att de som har ersättning riske-

den om tillvaron

Jaha. Så, vad, egentligen, är det som Arbetsförmedlingen bidrar med för att avhjälpa arbetsbristen i och med just den här åtgärden? rar att få den sänkt ifall hen inte uppfyller de nya kraven? På tal om det förresten, när man redovisar vilka jobb man sökt, måste det vara jobb som jag har utbildning och erfarenhet för också? Eller räcker det med att jag sökt ett jobb? Det är ju en värdefull information både för mig och för olika arbetsgivare, för ska jag bara söka x antal jobb, kan jag ju söka precis vad som helst och arbetsgivaren får sortera ut relevanta sökande och kasta resten i pappersåtervinningen, eller hur? – Det är klart du ska söka jobb du kan få. – Är det? Ifall jag åläggs att söka tjugo jobb i veckan och det inte finns tjugo lediga platser per vecka att söka för mig? Jobb där jag har en rimlig chans att få anställning? Som jag är kompetent att söka? – Men det finns ju mängder av jobb där kraven på utbildning saknas. – Visst, men ifall du var arbetsgivare och sökte en kassörska till din affär: vem skulle du helst anställa? En tjugotvååring utan gymnasieutbildning men med fem års kassavana, eller en femtifemåring med bred yrkeserfarenhet men utan kassavana? Tycker du att jag ska söka kassajobb bara för att? För att slippa få ersättningen sänkt på grund av orimliga krav från en myndighet? ... – Och på tal om annat. Varför ska jag jobba gratis i två år? I fas tre, menar jag. Blir det fler jobb då? Får jag ett jobb då? Är det inte rent ut sagt kontraproduktivt att betala arbetsgivare för att

”sysselsätta” långtidsarbetslösa? Ett sätt att minska antalet lediga arbeten? – Men personer i sysselsättningsfasen ska bara utföra arbeten som annars inte skulle bli utförda. – Jaha. Men ifall en arbetsgivare anser att det vore bra med en fastreare, då behöver väl jobbet bli gjort? Eller handlar det om välgörenhet mot betalning? Av staten subventionerade arbeten? Vad säger EU om det? – Men avsikten med sysselsättningsfasen är att den arbetslöse ska få värdefulla erfarenheter och förnyad kontakt med arbetsmarknaden. Komma på banan igen, liksom. – Aha. Och en sysselsättning som inte ska räknas som jobb, räknas senare i min CV som meriterande? Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med här. Förresten, jag kom på en idé. Jag har en del saker som jag behöver få gjorda. En del texter som behöver språkgranskas, andra som behöver skrivas om. Kan jag få bidrag för att sysselsätta mig själv i två år för det? Det skulle faktiskt hjälpa mig att komma på banan igen. Jag skulle slippa ägna min tid åt att fylla i hopplösa rapporter, kunna oroa mig lite mindre för ekonomin. På sikt kanhända få mina texter publicerade mot betalning. Kunna påbörja en yrkeskarriär. Faktiskt, skapa ett jobb. – Nej, så fungerar det inte. – Nej, det har jag insett. Men hur är det tänkt att fungera då? Jag undrar ibland hur nedvärderad, förnedrad och utnyttjad jag orkar bli.... ■ ■ fib 33

Fredssamtal.

Tillsammans för fred TEXT eva myrdal

Två sensomrar i rad har FiB-medlemmar bjudit in till ett veckoslut med Nordiska fredssamtal i värmländska Degerfors. Många av bidragen finns att lyssna till på fib.se och konferensrapporten från 2012 är utprintad.

u står vi inför 2014. I Sverige är det ett valår, och vi ser att utrikespolitik nu också är inrikespolitik. De svenska Natoanhängarna mobiliserar och i Norrbotten och Östersjön samövar de Nordiska ländernas soldater med militärer från Förenta staterna och andra Natoländer. 2014 är det också 100 år sedan bland annat ledarna för Tysklands arbetarrörelse böjde nacken för krigsanstiftarna och lät sina medlemmar traska till slaktbänken. Detta 100-års perspektiv, med kolonialmakternas hemliga avtal och krig mot de koloniserade och mot varandra, tänker vi ta avstamp i när Degerfors Folkets hus öppnar sina dörrar för alla fredsvänner en helg i vårmånaden maj nästa år. Den som är född i Sverige efter säg 1985 minns det nog inte – men det fanns en tid då den allmänna meningen i Sverige var att krig skulle undvikas. När upphetsade journalister rapporterade om lidande i världen kunde någon säga ”Vi borde göra något” och tankeramen var ”Vi, i Sverige, borde dra vårt strå till fredsbygget”.

PROPAGANDA. Attackerna på en sådan uppfattning började redan då krigsspelet från första Irakkriget 1991 visades i svenska tv-rutor. Sedan fortsatte krigspropagandan inför Natos angrepp på Jugoslavien 1999, Förenta staternas med allierades krig mot Afghanistan 2001, mot Irak 2003, mot Libyen 2011 och nu sedan två och ett halvt år förbereds opinionen för ett öppet krig mot Syrien. Du vet hur krigsförespråkarna vill rigga debattarenan: ”Är du för eller emot diktatorn Saddam Hussein – värre än Hitler?” – ”Är du för eller emot att barnamördaren Bashar al-Assad gasar ihjäl sitt eget folk?”. De lemlästade fladdrar förbi i rutan, desperationen växer hos tittaren och journalisterna hamrar på i nyhetssändning efter nyhetssändning: ”Världssamfundet måste göra något!” TANKERAM. När maningen till handling kommer, är den förväntade tanke-

ramen nu ”Nato måste börja bomba!”. Och förvånande ofta hör du också vanligt, hyggligt folk försvara att Sverige deltar i ockupationen av Afghanistan, eller i anfallskriget mot Libyen med ”Men vi måste ju göra något!”. Men effekterna av dessa tjugo års krigspropaganda sitter inte så djupt. De unga röstar med fötterna och ställer inte upp som betalsoldater i ”insatsförsvafib 34

ret” alls i den utsträckning som Natoanhängarna i Sverige behöver. Ett samtal med medmänniskor om krigen och alternativen leder mycket sällan till att de säger ”Men jag är för krig!”.

VÅLDSFÖRBUD. Tvärtom visar det sig att de flesta

är anhängare till FN-stadgans våldsförbud, och delar uppfattningen att rättsäkerhet, föreningsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, kvinnors lika rätt

… det fanns en tid då den allmänna meningen i Sverige var att krig skulle undvikas.

och ett bra liv åt alla, i varje land måste ges en möjlighet att växa på egen rot. Och att framstegen hur som helst inte går att bomba fram i annat land med Förenta staternas drönare eller Jas-plan från Sverige. Det är om sådant vi diskuterat i Degerfors och 2013 visade det sig också att denna grundsyn delas såväl av värnpliktsförespråkare som av pacifister. MOTSTÅND. Det finns många fredsföreningar och solidaritetsorganisationer i Norden. Nordiska fredssamtal försöker inte bli ytterligare en förening. Med FN-stadgans våldsförbud som den gemensamma utgångspunkten har Degerfors Folkets hus i stället blivit platsen dit vi kommit från Sturkö, Degerfors, Narvik, Malmö, Kiruna, Espergaerde, Stockholm, Norberg, Luleå, Avesta, Helsinki, Söderköping, Aarhus, Göteborg, Oslo, Karlskrona och många andra platser och där föreläsningarna, gruppdiskussionerna, de många bokborden och fikarasterna fött idéer om samarbeten på hemmaplan. De utsocknes deltagarna åker hem, degerforsarna stannar kvar, men alla är vi laddade för att bjuda frimodigt motstånd. De ska inte få ut oss i ett anfallskrig till! ■ ■

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Recension.

Mellan rött och svart

Här kommer den tredje delen av Jan Guillous epos om 1900-talet där vi följer de tre norska byggarbröderna som tidigare skilts åt men här av olika skäl kommer samman igen. Tiden som beskrivs är mellankrigstiden och handlingen rör sig mellan Berlin och Saltsjöbaden. Ett bra val eftersom båda ställena utvecklades märkbart under 1920- och 30-talet, om än åt olika håll. Att begränsa handlingen till i stort sett två platser underlättar också researcharbetet. Det som sker räcker ändå till att fylla ut över fyrahundra sidor. Upplägget gör att vi kan röra oss bland människor som har inflytande under perioden. Politik, kultur och sport berörs förstås. Nazismens framväxt får vi förklaringar till, inte så nya och originella, men trovärdiga. Den minst sagt extremt grymma behandlingen av judar, som var ett av regimens kännetecken, berörs bara som en obegriplig fråga – som har fått följder långt in i vår tid. Det är trevligt och intressant att följa de tre norska bröderna och deras familjer genom decennierna, men inte särskilt spännande. De klarar sig alltid, ser alltid till att de har sitt på det torra och rejält med kosing på kistbotten. Personerna är för det mesta trevliga, men oftast anpassliga. En fin ingift fru till en av de norska bröderna visar sig ha judiska rötter och får ge sig iväg till Sverige. Hon har redan hotats och misshandlats av SA på grund av sina radikala åsikter och dessa upplevelser sätter förstås

Foto: Peter Knutson

Jan Guillou Piratförlaget

Jan Guillou har gjort gedigen research inför tredje delen av sitt 1900-talsepos.

Den minst sagt extremt grymma behandlingen av judar, som var ett av regimens kännetecken, berörs bara som en obegriplig fråga.

spår. Innan landsflykten har vi fått träffa såväl Döblin som Brecht i hennes litterära och kulturella salong och har dessutom kunnat följa Brechts debut och hastiga flykt som troligen förlängde hans liv med över tjugo år. Författaren förklarar varför Sverige

inte blev så drabbat av nazismen, som förde en tynande tillvaro i Saltsjöbaden. Han har som vanligt flyt i berättandet och har gjort rejält med research. Detta gör att läsaren får en ganska omfattande inblick i vad som hände under mellankrigstiden. stefan estby fib 35

RECENSION

Neurorevolutionen.

Hur hjärnforskningen förändrar vår värld Lone Frank, Övers. Jan Wibom Fri Tanke

Sedan mer än två decennier har hjärnforskare placerat elektroder på tusentals försökspersoners huvuden och arbetat med olika tekniker som EEG, PET och fMRI. Med dessa tekniker eller kameror, har de producerat bilder av hjärnans aktivitet vid olika övningar. Till exempel kan försökspersoner få se bilder, filmer, svara frågor eller fylla i långa svarsformulär, allt medan hjärnans arbete registreras. Om detta har den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skrivit en bok, ursprungligen utgiven 2007. Det har naturligtvis hänt saker sedan dess, men inget som gör boken ointressant att läsa. Senast kom hon ut med Mina vackra gener (2012) på svenska, på samma förlag. Frank, som har forskarkompetens, har läst in sig och åkt runt för inter-

Att vilja sitt öde – trots allt Sigrid Kahle Albert Bonniers förlag

Utan tvekan är Sigrid Kahle en av våra främsta kännare av den arabiska kulturen. Hennes liv har varit mer omväxlande än de flestas. Den nya boken tar vid där den tidigare boken Jag valde mitt liv (2003) slutade. Som dotter till orientfib 36

Hur är det då med gudsföreställningar? Är de elektromagnetiska impulser i hjärnan? Kanske inte helt …

vjuer med ledande forskare, inte sällan filosofer som i stället blivit neurovetare. I åtta kapitel och i en kort avslutning presenterar Frank till exempel hur svaga strömimpulser kan skapa en föreställning om ett väsen bredvid försökspersonen (ett gudsväsen?), hur moralen kan skapas i hjärnan snarare än i våra gener eller miljön, hur hjärnan skapar lyckokänsla och hur denna funktion kan manipuleras. Likaså hur köpbeteenden skapas. Hur är det då med gudsföreställningar? Är de elektromagnetiska impulser i hjärnan? Kanske inte helt, men förklaringen att stenåldermänniskan tittade upp mot rymden och undrade - vem har skapat detta? - är nog inte den bästa. En god hypotes är att vi inte består av ett jag utan av flera. Det blir då inte så svårt att höra röster med mera. Kanske är det en

kännaren HS Nyberg blev hon som ung förtrogen med den arabiska kulturen och behärskade tidigt det arabiska språket. I stället för drömmen om ett liv i litteraturens tjänst, blev hennes gärning att vara ambassadörshustru till den tyske diplomaten John Kahle med stationeringar i Indien, Pakistan, USA, Tyskland och Sudan. Hon kände ambivalens, trots och tvivel på den egna förmågan. Sigrid Kahle återkommer ständigt till det som ofta tycks vara det kvinnliga dilemmat mellan att betjäna andra och uppfylla de egna behoven, mellan självständighet och att vara andra till lags. Det som gör boken intressant är

delförklaring till schizofreni? Studier av moralfrågor är ett traditionellt forskningsområde för filosofer och socialantropologer. Nu knackar neurovetarna på dörren och vill vara med. En vanlig uppfattning inom filosofin, till exempel hos Hares, är att våra moraliska reaktioner är intuitiva, och bara i enstaka fall rationellt kalkylerande. Antag, säger nu hjärnforskare, att vi har en ”moralens grammatik”, i analogi med den av Chomsky på 1950-talet bildade skolan med sin ”universella grammatik” för språkinlärning. På denna moralmall ristar kulturen in sina märken, men i hur stor utsträckning lutar vi oss mot en evolutionär – och föråldrad – mall? Kan en ny moral byggas upp om den behövs, eller är det bara idealistiskt trams? Läs och bedöm själv! Frank tillhör dem som skriver personligt, med konkreta detaljer i intervjusituationerna. Det är en smaksak om man uppskattar den typen av framställning, men kanske blir det mer lättläst? Man förbannar förlaget för snålheten att inte förse boken med ett register. Annars rekommenderar jag boken som en utmärkt introduktion till ett område av författaren kallad den femte vetenskapliga revolutionen. ulf karlström

Hon kände ambivalens, trots och tvivel på den egna förmågan. Sigrid Kahles förmåga att med en kritisk blick skildra diplomatlivet inifrån och också hennes förtrogenhet och sympati för den arabiska kulturen. Sigrid Kahle har levt ett långt liv. Ett liv som vi kommer nära på dessa sidor. Hennes minne är gott. Även om boken mestadels är trevlig att läsa hade den ändå vunnit på att kortas något. jan bergsten

Island efter Ragnarök Sten Sjögren Lindelöws Bokförlag

Den 6 oktober 2008 var dagen då Island kollapsade. Den internationella finanskraschen efter den amerikanska storbanken Lehman Brothers krasch knappt en månad tidigare, stack hål på lånebubblan för landets tre storbanker Glitnir, Kaupthing och Landsbanki, som hade lånat upp till jättelika investeringar i utlandet. Deras samlade skulder motsvarade vad islänningarna totalt producerar under tio år. Nu krävde fordringsägare, främst i Storbritannien och Nederländerna, att den isländska staten skulle garantera spararnas insatta pengar. Men Island sade nej och lät bankerna gå i konkurs. Islänningarna räddade sig ur knipan och lät spekulanterna ta smällen.

Saltad nota Mats-Eric Nilsson Ordfront

För ett par år sedan tände journalisten Mats-Eric Nilsson en debatt om tillsatserna i maten med Den hemlige kocken. Den nu utkomna Saltad nota fortsätter på ett utmärkt sätt att gräva i denna gryta av kemiska processer. Researchen sker på enklaste sätt. Tillsatsjägaren Mats-Eric Nilsson frågar producenterna, besöker grossisterna, läser innehållsförteckningar och söker på nätet. Resultatet redovisas på en sakligt resonerande och lättsam prosa. Ett

Lösningen var inte så enkel som den kan framstå.

Lösningen var inte så enkel som den kan framstå. På Island rådde hård strid mellan skilda intressen och maktgrupper. Två gånger vägrade presidenten Ólafur Ragnar Grímsson godkänna alltingets beslut och tvingade därigenom fram folkomröstningar som gick hans väg. Bankerna tilläts falla och reorganiserades medan skattebetalarna skonades. Även om många skuldsatta familjer drabbades hårt, vilket ledde till den så kallade kastrullrevolutionen 2009, lyckades Island behålla en välfärdsstat av nordisk modell. Island valde en annan väg ut ur krisen än till exempel Irland, Grekland, Spanien och Cypern – och kunde göra det eftersom landet hade en egen valuta som inte var knuten till euron. Där finns likheter med Sveriges agerande och kronans fall i finans- och fastighetskrisen 1992.

Även mot EU stod striden hård, men Island vann till sist striden i Europadomstolen. Misstron mot EU ökade kraftigt, vilket i valet i april 2013 paradoxalt ledde till den EU-vänliga socialdemokratiska statsministern Jóhanna Sigurdadóttirs regerings fall och återkomst för de politiker som burit huvudansvaret för den nyliberala politik som hade lett till krisen. Sten Sjögren, frilansande ekonomijournalist med 15 år på GöteborgsPostens ekonomi- och politikredaktion bakom sig, skildrar det komplicerade ekonomiska och politiska maktspelet i denna bok, som är hans debutbok. Och han gör det pedagogiskt, konkret och lättbegripligt, resonerande och dialektiskt men med klara slutsatser. Han är väl förtrogen med isländsk politik och persongalleriet i bokens början hjälper läsaren att hänga med i historien. Det här är inte bara en skildring av dramatiken kring finanskrisen, det är också en god introduktion till det politiska livet i ett av våra nordiska grannländer. christer lundgren

tonfall som står i stark kontrast till den människoföraktande matindustrin. Att läsa om till exempel tillsatsen metigel, E461, känns som första steget i en gängvåldtäkt på en aningslös konsument. Metigel används i restaurangkök för att skapa geléer, men inte bara det. Den brukas också som dinosaurieslem i Hollywoodfilmer. Eller som ersättning för den manliga kroppsvätskan i porrfilmer. Smaklig måltid, käre konsument. Hur många procent kött finns till exempel i skinkan på pizzan? Om det är ’äkta skinka’, som den märkliga termen lyder, kan det vara en produkt som i bästa fall innehåller lite mer än två tredjedelar skinka och har en hållbarhetstid på fyra (!) månader. Så nästa gång en Vesuvio landar på tallriken är det inte otroligt att skinkan har legat i pizzerians kyl ett par månader. Och vad består osten på pizzan av? Hos grossisten säljs den som ’imitation

cheese’ eller ’pizzatopping’. Skojarnamnet beror på att osten inte är ost i vanlig mening, den består i stort sett av vatten och potatisstärkelse plus en hel radda tillsatser med e-nummer. Om det nu är denna vara som dessutom säljs på pizzerian som Extra Ost, då måste det vara frågan om rent bedrägeri. Ost är det ju inte. Eller ta fredagsmyset. Se då till att barnen inte får plockgodis som innehåller paraorange, E110. Azo-färgämnen av den sorten kan nämligen ’ha negativ effekt på barns beteende och koncentration’, enligt en brittisk undersökning. Frågan är bara vem eller vilka som har gett tillstånd till att den här häxbrygden av kemiska produkter finns i vår mat? Och vet de myndigheter som kontrollerar livsmedlen med säkerhet att människokroppen inte tar skada av att dagligen utsättas för industrins tillsatser? anders norborg fib 37

RECENSION

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig Bodil Malmsten Modernista

Med Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Bodil Malmsten satt punkt för sitt loggboksprojekt. Noteringar om vad som sker i nuläget med växelvisa korta anteckningar och litet längre texter. Det är med vemod jag stänger pärmarna. Den vackra boken andas vemod och ett mörkare stråk än tidigare drar över sidorna. Det malmstenska upproret är mer dämpat, dock inte mindre effektivt. Hon iakttar skeenden i folkhemmet på sitt omisskännliga vis. Vattenfall som köper Nuon, det illa skötta Slussenpro-

Jord Vatten Luft Eld Gösta Gahm, Lars Kristoferson Carlssons

Människan har alltid strävat efter att förstå sin omvärld och sin egen plats i världen. Denna strävan är naturvetenskapens grund. Men den moderna naturvetenskapen har blivit alltmer svårförståelig, abstrakt och känns för många människor främmande och stöter snarast bort. För den som vill förmedla naturvetenskap blir det ett problem att väcka intresse. Man kan välja ett område och presentera det trappstegsvis och hoppas att på så sätt bygga upp förståelse och intresse. Att följa en vetenskapshistorisk utveckling är ett sätt att presentera sitt område. Men man kan också börja med en konkret och gärna välkänd företeelse fib 38

jektet, de små barnens suveräna lek i parken där hon bor, de knäböjande tiggarna från Rumänien, miljöförstöringen. Absurditeter med rabattremsor och kontakter med biståndshandläggarna inom äldrevården. Besök på akuten med de småkrämpor som uppkommer vid en viss ålder. Den blå ledbussen som byts ut till de röda små när hon flyttar från andrahandsboendet till bostadsrätten över gården, tre trappor utan hiss. Och hon som inte bor, kvinnan med kundvagnen från Hemköp. De, för henne, mycket plågsamma uppläsningsföreställningarna spelas både i Stockholm och ute i landet. Tomheten när det är över. En resa till USA, med uppdrag att skriva om The New Yorkers litteraturfestival, för till reflexioner om konst och exil, om skräpet efter Occupy Wall Street -ockupanterna. Jag upptäcker återigen hur effektivt det är, berättartekniskt, med exakta benämningar; vagnen från Hemköp, bussarnas färg, de tre trapporna till

och från den göra utflykter åt olika håll. Gösta Gahm och Lars Kristoferson har gått in för den senare metoden men med starka vetenskapshistoriska inslag De har utgått från de fyra elementen , jord, vatten luft och eld, ett tänkande som en gång grundlades av Empedokles (500–430 f kr.). Varje element får sin egen behandling. Ett eget kapitel i slutet får också etern som ansågs utgöra det femte elementet eller Quinta Essentia. Elementen får i tur och ordning stå i centrum för intresset. Gösta Gahm inleder varje gång med att ge ett astronomiskt perspektiv och placerar därmed in jorden och oss själva i de stora sammanhangen, i tid och rum. Lars Kristoferson lägger fokus på ekologi och miljö. Under läsningens gång får man bekanta sig med atomernas innersta och universums uppbyggnad och historia med solen, jorden och evolutionen, vår egen historia. Vad som blir tydligt är just i hur hög grad historiska perspektiv är en del av naturvetenskaperna. Tid och

Insiktsfullt och drastiskt förstås, även om de inte är lika halsbrytande som förut.

lägenheten som hon älskar. Balkongen med alla artbestämda växter som ännu inte har blivit till. Det är suggestivt, upprepningar som stannar kvar. Hennes röst, den litet uppfordrande, hörs inom mig när jag läser. Jag känner igen och jag ler åt de typiska vändningarna i resonemangen. Insiktsfullt och drastiskt förstås, även om de inte är lika halsbrytande som förut. Vi har blivit äldre. Vad som kommer efter detta vet jag inte. Jag har läst, lyssnat och sett det mesta Bodil Malmsten åstadkommit. Jag vill ha en fortsättning. Dröj inte för länge! solveig giambanco

rum är ständigt närvarande. Författarna tar avstamp i våra egna erfarenheter, ofta vardagliga sådana och ger oss därmed en känsla av hemmahörande i den naturvetenskapliga världsbilden. De berättar om egna personliga erfarenheter och hänvisar till världslitteraturen och konsten. Två konstnärer, Ingela Strandberg och Lars Broman har bidragit med sina egna tolkningar till varje kapitel, bilder med starka uttryck som man gärna tittar länge på. Jag tycker dessvärre inte att resultatet blivit helt lyckat. Intrycket är ganska splittrat och det sammanhang som författarna enligt egen utsago har eftersträvat kommer inte riktigt fram. Det blir lite för mycket på för få sidor. I sin iver har författarna också missat i textens logik. Grus omformas till exempel inte till mineraler. Associationskedjorna är väl lösa. Ändå får man en hel del information om vår jord och dess sammanhang som kan göra boken läsvärd. sisela björnsson

Skulden

– eurokrisen sedd från Aten

Vad är det som händer i Grekland? Är det sant att grekerna är lata och försöker smita från skatten? Att de går i pension före 50? Det säger vår finansminister. Myterna är många och livligt spridda i våra medier. Men ytterst få försök till politiska analyser har gjorts. Den så kal�lade debatten har mest bestått av olika ogrundade påståenden. Som att grekerna tar ut en extra månadslön i slutet av året när man egentligen, till exempel i viss likhet med vår egen semesterlön, väljer att fördela årslönen på olika stora utbetalningar. En årslön är en årslön – men ingen har sagt att lönen alltid ska vara delbar på tolv. Men trots alla spådomar om Greklands snara utträde ur EU och politiska kollaps fortsätter landet att finnas kvar. Sparpaket efter sparpaket, framtagna av den så kallade trojkan (EU, IMF och ECB) som framför allt företräder europeiska bankintressen, röstas gång på gång igenom i parlamentet. Folkliga strejker och demonstrationer till trots. Så vad är det egentligen som händer? Alla vi som ställt oss den frågan kan nu få en bred kunskap tack vare Kajsa Ekis Ekmans lysande samtidsreportage i hennes nya bok Skulden. Skarpt och välformulerat ger hon en bakgrund till den ekonomiska krisen i EU. Den hade sitt ursprung i USA och spreds sedan till Europa, som under pompa och ståt proklamerat sin egen union. För att försvara den ekonomiska ordningen satte nu framför allt Tyskland, påhejat av Frankrike, resolut ner foten. Värst drabbades grekerna som var skuldsatta upp till öronen men också Spanien och Italien fick sig en rejäl känga. Bäst klarade sig Sverige eftersom vi stod utanför

Foto: Johan Flanke

Kajsa Ekis Ekman Leopard

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en uttömmande bok om eurokrisen sedd från Aten.

EMU och euron. Det finns således en historisk bakgrund till Greklands utsatta läge och de ekonomiska problemen var dessutom kända redan vid landets inträde som EU-medlem. Men som i ett antikt drama spelade alla inblandade sina roller utan att ifrågasätta hållbarheten i det skenbart lysande europeiska projektet. Först när vitala ekonomiska intressen och själva hjärtat i EU-systemet – den tyska centralbanken – hotades av infarkt grupperade de ledande europastaterna Tyskland och Frankrike om sig och införde en ny barsk dagorder: Grekland måste spara sig ur krisen! Lånetaket hade för länge sedan sprängts. Den så kallade trojkan tog över och började mycket metodiskt utforma spardirektiv. De landade i nya och stenhårda krav på grundläggande förändringar av hela det grekiska samhället. Framför allt krävde man en radikal minskning av statsadministrationen på snart sagt alla områden, en skärpning av skattelagstiftningen och en reducering av de sociala förmånerna som grekerna själva trodde var deras rättigheter. Den folkliga reaktionen på dessa nya krav lät inte vänta på sig. Under de första åren avlöste demonstrationerna varandra på Syntagmatorget, där det grekiska parlamentet är beläget. Ett nytt politiskt drama med oviss utgång tog sin början. Politiskt flyttades tyngdpunkten från de etablerade partierna till den växande vänsterrörelse som går under namnet Syriza. Därtill kom ett oroväckande nyintresse för fascismen. Också i Grekland fanns, liksom i hela Europa, en ny grogrund för nynazistiska idéer. Men vilka alternativ fanns att välja

bland om man ville undvika en total kollaps? Hela denna böljande folkliga proteströrelse följs i Kajsa Ekis Ekmans bok från insidan. Till styrkan i denna bok hör att hon på ett beundransvärt sätt blandar egna och sina generationskamraters iakttagelser och reaktioner med en skarp politisk analys. Just denna dubbla inställning till den grekiska tragedi som hon gestaltar och konkretiserar gör hennes bok unik. Det privata och personliga smälter samman med det objektivt iakttagbara. Hon är med andra ord en oslagbar rapportör. Därtill kommer att hon är ytterst noga med alla de referat och avtal som hon hänvisar till. Den ambitiöse läsaren hänvisas till nästan 300 noter med preciseringar i slutet av boken. Där finns också en litteraturförteckning som till sitt omfång annars bara brukar förekomma i ambitiösa doktorsavhandlingar. Med hjälp av dessa hänvisningar kan man till exempel söka sig fram till hemsidan hradf.com där en agentur som leds av två grekiska industrikapitalister, en bankman och tre investmentbankirer, annonserar utförsäljningarna av det grekiska folkets egendom. Tänk er ett Blocket med förföriska bilder av motorvägar, hamnar och en bit av Korfu. Det finns all anledning att fundera över detta – vilket skuldsatt land står näst i tur? Sammanfattningvis har Kajsa Ekis Ekman på 256 sidor åskådliggjort och tydliggjort ett av vår tids stora pågående samtidsdramer. Hon har tillfört oss en kunskap och medvetenhet som vi alla har saknat och som nyhetsmedia totalt försummat. peter curman fib 39

Film.

Det bortlovade la Miljöstrider är som regel en del av kampen mellan oss som lever och arbetar på jorden och dem som tro sig ha rätt att äga den. De har på senare decennier stundom varit föremål för filmisk gestaltning.

TEXT hans isaksson

ppelkriget (1971) var ett svenskt, tidigt, fantasifyllt, exempel, där turistindustrins och lokalt borgerskaps försök att kommersialisera en Österlensk idyll till oigenkännlighet gick i stöpet genom kollektiva bemödanden av ortsbefolkningen. Bill Forsyths Local Hero (1983) skildrar hur en skotsk fiskeby med sin charm besegrar ett hotande offshore oljeprojekt. I Erin Brockovich (Steve Soederbergh 2000), kämpade titelrollen med energibolaget Pacific Gas and Electric Company som hävdat att deras kromutsläpp inte var sjukdomsalstrande, trots starka indicier på motsatsen. I There will be blood (2007; efter Upton Sinclairs roman Olja) skildrar Paul Thomas Anderson det tidiga nittonhundratalets oljeprospektering i Kalifornien från exploatörens utsikts-

fib 40

punkt – dock inte med sympatierna på hans sida. I GUS VAN SANTS aktuella film Promised Land har energikapitalet återigen gått under jorden, nu på jakt efter naturgas. Att man kunde utvinna olja ur ytligt belägen skiffer är känt, åtminstone sedan 1300-talet. Det var den ökände förre vicepresidenten Dick Cheneys dito bolag Halliburton, som först utvecklade så kallad hydraulisk frakturering, ”fracking”. Det är en metod att utvinna gas och olja ur stora lager av skiffer av organiskt ursprung, som på många ställen på jorden ofta har hamnat djupt under markytan. När det gäller att få upp djupt liggande skiffergas till markytan borras vertikala och horisontella hål ner till två och en halv kilometers djup. Grundvattenbassänger på vägen anses vara skyddade genom att borrhålet kläs i tre lager av stål. En blandning av vatten,

sand och kemikalier pressas under högt tryck ned i borrhålet. Kemikalierna kan vara bland annat metanol, naftalin, bensen, bly och saltsyra. Insprutningen spräcker skifferlagren och frigör gasen. Gasen kan pumpas upp. En gaskälla använder en vattenmängd motsvarande 500 tankbilar. Ett hål kan ge tusentals kubikmeter gas dagligen i över 20 år. Omkring 10 procent av USA:s utvinning av gas och olja lär i år ske genom fracking – en volym som redan medverkar till att hålla priserna på olja och kol nere och minskar drivkraften att utveckla förnybara energikällor. I USA HAR TEKNIKEN genom frigjord metan löst i grundvattnet på sina håll gett brännbart dricksvatten. Miljöeffekterna påminner om dem som för ett tiotal år sedan drabbade människor, djur och växtlighet på Hallandsåsen. Tekniken har torrlagt städer i södra

ndet

Huvudpersonen i Promised land, Steve Butler spelad av Matt Damon, är stjärnförsäljare för ett naturgasbolag.

USA genom sin törst efter enorma vattenmängder, och kopplas till allvarliga föroreningar av grundvattnet. Dessutom tycks det som om metoden kan utlösa jordbävningar. Dokumentären Gasland, av Josh Fox från 2010, (och årets uppföljare Gasland part 2) skildrar miljökonsekvenserna, men också industrins metoder för att dölja dem. Exploatörerna har producerat egna ”dokumentärer”. Uppgörelser med drabbade familjer har skett, i utbyte mot löften om total tystnad. Tyvärr, eller tack och lov, har Sverige inga naturliga resurser för att utvinna större mängd skiffergas. Shell har tidigare försök borra efter gas i Skåne men har tills vidare givit upp. Det blev, trots motion i riksdagen härom veckan, inget svenskt förbud mot ”fracking”. Men i flera länder gäller tills vidare förbud eller moratorium. I dagsläget har Gripen Gas fått koncession på sammantaget 13 platser i Östergötland och Öland – på Öland har man nu förvärvat en sjundedel av öns areal för exploatering, vilket har gett

fib 41

FILM

upphov till en aktiv folklig motståndsrörelse. I USA förmåddes eller tvangs mindre bemedlade markägare redan vid förra sekelskiftet sälja eller upplåta sin jord till oljekapitalet. ”Baggböleriet” var vid samma tid en svensk motsvarighet och hade till förutsättning Kronans så kallade avvittring av skogsmark, det vill säga upplåtande av kronomark för bosättning och enskilt bruk. Snarlikt den moderna ”avknoppningen” av offentlig verksamhet resulterade denna privatisering ganska snabbt i den koncentration av skogsmark hos ett fåtal storföretag som vi ännu har ibland oss. Men veterligen har ingen svensk roman eller film gjorts om denna process. Ej heller om konsekvenserna för de svenska samhällen som under marken härbärgerar attraktiva mineraler. Ortsbefolkningar har genom Sveriges mycket generösa villkor för prospekterare att välja mellan ekonomisk undergång eller att flytta på sig. I SVERIGE BEVILJAR Bergsstaten – som är förvaltaren av statens egendom av det som ligger under fosterjorden – årligen 200 koncessioner för prospektering av mineraler inklusive gas och olja till var och en som kan göra sannolikt att man profitabelt kan exploatera fyndigheten. Staten får 0,5 och markägaren 1,5 promille av det utvunna värdet. I en tid då landsbygden präglas av avfolkning och av vikande investeringar i lokal industri har väst ett Norrlandsproblem i jätteformat, som energi- och gruvbolagen kan spekulera i och utnyttja. Här, likt i van Sants film utlöser detta politiska motsättningar bland folket där miljöhänsyn ställs mot försörjning. Man erinrar sig också de konflikter som utlöses av de stora vindskraftsparkerna – som många vill ha som en källa till ren, förnybar energi, och markägaren på grund av bolagens ersättning, men som de närboende inte vill ha i det egna grannskapet. Van Sants huvudperson i Promised Land är Steve Butler (Matt Damon), som är stjärnförsäljare/förhandlare hos fib 42

Butlers (Damons) uppdrag är att köpa exploaterbar mark så billigt som möjligt.

ett naturgasbolag. Tillsammans med sin partner Sue Thomason (Frances McDormand) anländer han till en krisande landsortshåla för att köpa upp så mycket mark som möjligt av markägarna för att kunna börja borra efter skiffergas. Butler drar sin livshistoria på byns pub. Det är tveksamt om han verkligen, likt dem han söker bearbeta, är en före detta utarmad bondpojke från Pennsylvania som själv kommit upp sig genom att till ett energibolag sälja den mark som inte längre gav honom bärgning. (Hans kollega blev fundersam då en bondpojke inte kunde köra en hyrbil som saknade automatlåda.) Butlers/Thomasons uppdrag var dubbelt, dels att köpa jordbrukmark så billigt som möjligt, dels att genom lock och pock övertyga kommunen att rösta ja till fracking – ty till skillnad från i Sverige har folkvalda lokala församlingar vetorätt i mineralprospekteringsärenden. TROTS ATT BUTLER från början, för att

smälta in, klätt ut sig i jeans, boots och flanellskjorta har han svårt att övertyga. Endast en extremt aningslös farmare vill sälja mark för att köpa en sportbil. Dessutom drabbas Butler av en skeptisk pensionerad akademiker, som tyvärr behärskar allt som fanns att veta om fracking och miljö och som har högre trovärdighet bland ortsbefolkningen. Som om det inte hade varit nog, kommer Dustin Noble, en socialt sinnad, munvig och välutbildad, föregiven miljökämpe till stan och förför inte bara menigheten utan därtill synbarligen den trevliga lokala lärarinna som Butler för

Uppgörelser med drabbade familjer har skett, i utbyte mot löften om total tystnad.

privat del börjat skaffa sig koncession på. Utan att säga för mycket går det denna gång nog bra för miljön – även om det kostade Butler jobbet och bolaget den åtrådda koncessionen. Promised Land gestaltar i mikroformat ett problem med en generell, ekonomisk, strukturell kris som den ter sig på landsbygden – inte bara i USA utan också i Sverige, alla skillnader till trots. En nyckelmening uttalas av den bemälde skeptiske akademikern, då Butler säger att folk, bör följa hans eget exempel, ta emot bolagets pengar och ge sig iväg långt bort från stan: ”Vart då??”. FÖR EN AMERIKANSK bonnläpp på 2010-talet återstår nämligen inte längre ens att som i Vredens druvor dra västerut och plocka druvor och apelsiner – det har man mexikaner till. Ungefär som för västerländska bonnläppar överhuvud. Och tillverkningsindustrin sysselsätter, om den inte flyttats till Ostasien, framgent mest robotar. Butler hoppade av bondfångeriet, stannar kvar där han var, för att slåss vidare. Det är Matt Damons och van Sants recept och det är nog vad vi lite till mans bör göra. ■ ■

TH. TH. HEINE 1867–1948 Thomas Theodor Heine. Tysk tecknare. Började medverka i tidskrifterna Insel, Pan, Fliegende Blätter och Jugend. 1896 startade han skämttidningen Simplicissimus tillsammans med förläggaren Albert Langen. Hitler avlägsnade vid makttillträdet 1933 Heine från all vidare verksamhet i Simplicissimus. Heine flyttade till Prag där han medarbetade i Prager Tageblatt och Prager Presse. 1938 for han vidare till sin vän Ragnvald Blix hemland Norge. 1942 flydde han vidare till Sverige där han tecknade i Söndags-Nisse och stannade till sin död. I Sverige utgav han böckerna Jag väntar på under (1944) och Sällsamt händer (1947). Bilderna hämtade från www.simplicissimus.info

En barnlek. I denna allegoriska bildberättelse uppträder för första gången den hund med avslitet koppel som kom att bli en symbol för tidskriften Simplicissimus. Simplicissimus årgång 1 nr 5 den 2 maj 1896 sid 8.

fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning. EN FÖREDÖMLIG ARBETANDE INTELLEKTUELL

LENNART PARKNÄS SOM EXEMPEL TEXT jan myrdal FOTO gunilla hansson

Jan Myrdal minns vännen Lennart Parknäs som nyligen begravdes. Han minns en man som behöll sin integritet och fortsatte att verka för förnuftet oavsett rådande politik. Ett exempel för oss alla.

i skulle haft 85-års middag för honom om någon vecka på Melanders fisk i Söderhallen, men den 28 augusti dog Lennart Parknäs. Vid begravningen fredagen den 13/9 2013 i Heliga korsets kapell, Skogskyrkogården läste Peter Curman två dikter, ”Frigörelse” och ”Sång till oordningen” ur sin diktsamling ”Födelsemärken” (1981). Han inledde med ett Nazim Hikmetcitat: ”Att leva ensam och fri som ett träd/men broderligt som en skog/vår längtan”. Efter akten sa jag några ord ty Lennart Parknäs död är mig inte bara personlig sorg. Den aktualiserar också stora principiella livsfrågor. Det egna livet dör ju bit för bit inom oss alltefter som vänner och vittnen försvinner. Vad återstår? DET ÄR NU SEXTIOFEM år sedan jag 1948

kom tillbaka från Jugoslavien (och Prag där jag varit i februaridagarna). Efter ett uppehåll i Oslo, då jag diskuterat det jag sökte skriva med (och tuktades av) Nic Waal, tog jag tåget till Göteborg. Där fick jag de första dagarna bo på porterbryggeriet hos Sven Danvik som jag kände

fib 44

sedan jag varit på Arbetartidningen 1945. Det var då Lennart Parknäs blev en vän och kamrat som bidrog att påverka och utveckla mig genom diskussion. Om den tiden har jag skrivit något. Ty jag blev kvar i Göteborg och det var där i Clarté jag inte bara träffade Nadja Wiking som blev min första hustru när jag det året blev myndig och giftaslovlig utan också levde i den kamratkrets som bidrog att vidareforma mig politiskt, intellektuellt och utveckla min syn på konst och litteratur: Kurt Aspelin, Elias Cornell, Lasse Danvik, Sven Danvik, Hans Granlid, Lars Herlitz, Gunnar Heymann, Leif Knudsen, Lennart Parknäs och alla de många andra nu döda. Men hur var det? Vad jag skrivit om till exempel diskussionen på mötet i Clarté när Kurt

Aspelin satt ordförande och särskilt Gunnar Heymann och jag var ifrågasättande och starkt kritiska mot Sovjetunionens (och Tjeckoslovakiens) agerande vid Israels tillkomst finns inte i något nedskrivet protokoll. Nu när de alla är döda finns alltså om hur vi resonerade blott min text vilken grundar sig på min minnesbild. Men minnet är knådbart som plastelina (håller sig alltid mjuk och smidig, hårdnar inte och blir bättre ju mer man arbetar med den; som det heter i reklamtexten). SKEENDEN, HANDLINGAR , samtal och

val därbakom oss i åren bestämmer dagsverkligheten. Men när vi vänder oss om för att se efter i dokument och arkiv finns blott ett händelseskelett av protokoll, tryckta texter, tillfälligt bevarade fotografier. Och det egna minnet behöver man inte tagit betyg i vittnespsykologi för att se med misstänksamhet på. Dåtidens verklighet läggs oss alla så i dimma. Men om just den tiden och annat gemensamt – som arbetet på festivaltidningen i Bukarest under fjärde Världsungdomsfestivalen fem år efter 1948 – känner jag mig säkrare eftersom också Lennart Parknäs skrivit och publicerat om den. Därtilll visat foton och klipp där vi förekommer tillsammans. Det är många, särskilt bland oss

Den aktualiserar också stora principiella livsfrågor. Det egna livet dör ju bit för bit inom oss alltefter som vänner och vittnen försvinner. Vad återstår?

Han skiftade uppgifter, arbete, inriktning och länder men behöll sin integritet. efter det han officiellt blivit pensionär. När han dog höll vi på med ett stort projekt. Att placera den samling parisiska flygblad från 1870/71 jag tidigare skrivit om i Folket i Bild/Kulturfront. Han såg till att samlingen dokumenterades, diskuterade kritiskt mina utkast till katalogförord och skrev mig ”Skriv inte för kort! Svenska folket behöver en samlad framställning av Pariskommunens hela historia (och förhistoria). När du nu har så mycket material så klipp och klistra och fyll på med själva förloppet 1871!” SÅ LADE HAN TILL: ”Jag är inbjuden till

Lennart Parknäs avled den 28 augusti. Han minns som ett föredöme.

som kallas intellektuella, vilka mer eller mindre offentligt vänder sig om och spottar sitt tonåringsjag i ansiktet för att inför överhet och omgivning betyga att han/hon insett det riktiga i vad päronkungen Ludvig Filips François Guizot sade för hundratrettio år sedan att den som inte är röd som tjugoåring

saknar hjärta men den som är det vid fyrtio saknar förstånd. I den meningen blev Lennart Parknäs aldrig förståndig. Han skiftade uppgifter, arbete, inriktning och länder men behöll sin integritet, fortsatte verka för det förnuftiga oavsett rådande politisk vind. Så arbetade han med genom åren. Även långt

en konferens om sufismen som fredsfaktor i Pakistan i oktober.” Han och Peter Curman förberedde ett seminarium i regi av Pakistan Academy of Letters. Lennart Parknäs var redaktör för Ivan Aguélisällskapets årsbok och ett första utkast till hans bidrag står att läsa på Jan Myrdalsällskapets hemsida :”Sufism as a bridge builder for peace. A practical example of taking personal resonsibility.” Gå in på hemsidan och läs! LENNART PARKNÄS var alltså föredömlig som en genom decennierna mångsidigt arbetande intellektuell på vår sida. Ett exempel!. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

JURISTERNA KOMMER ATT HA JOBB ÄVEN I FRAMTIDEN

n 13-årig flicka hade i flera år tvångsvårdats enligt lagen om vård av unga (LVU) och lagen om psykiatrisk tvångsvård. Hon led av en svår psykisk funktionsstörning av typen Aspergers syndrom. I ett skede hade kommunen enligt LVU tillfälligt placerat henne för vård hemma hos flickans mor. En dag rymde flickan hemifrån och anlade brand i ett varuhus, som blev helt förstört. Skadorna uppgick till mer än 70 miljoner kronor. Varuhusets ägare och de som bedrev verksamhet där var försäkrade. Till dem utbetalades ersättningar om drygt 60 miljoner kronor. Försäkringsbolagen stämde kommunen och krävde skadestånd för vad de hade betalat till de skadelidande.

FÖRSÄKRINGSBOLAGEN HÄVDADE att kommunen enligt LVU hade tillsynsplikten över flickan. Eftersom kommunen kände till flickans problem och att hon flera gånger tidigare hade gjort sig skyldig till mordbrand, innebar kommunens placering av flickan i föräldrahemmet att kommunen av oaktsamhet hade försummat sin tillsyn av flickan. Enligt flera bestämmelser i skadeståndslagen, som bolagen hänvisade till, innebar detta att kommunen hade blivit skyldig att ersätta de skador som flickan hade vållat. Kommunen bestred och hävdade att man inte hade ådragit sig något skadeståndsansvar. Referatet i Nytt Juridiskt Arkiv avd. 1 (2013 s. 145) skildrar en miserabel uppväxtmiljö för flickan men även hur kommunen och andra vårdinstanser i fib 46

Vad kan då kommunerna lära av HD:s dom? Bland annat att man – kanske med kommunjuristens hjälp – bör fästa på papper de tankar som beslutsfattarna nog har i sådana här situationer. samhället, på gränsen av sin förmåga med olika åtgärder griper in i denna miljö och försöker hjälpa flickan och hennes mamma. Vid tingsrätten fick försäkringsbolagen fullt bifall till sina yrkanden. I hovrätten blev dessa prutade. Högsta domstolen tog sig an frågan om huruvida kommunen över huvud taget kunde åläggas skadeståndsskyldighet för branden. HD RESONERAR KRING ansvaret för barn i allmänhet och särskilt för barn som enligt LVU placeras hos andra än sina föräldrar. HD menar att ansvaret inte bara gäller barnet självt utan också gäller i förhållande till tredje man, som kan skadas av vad barnet ställer till med. HD menar att kommunen, inte minst med hänsyn till vad man kände till om hur flickan tidigare hade anlagt bränder, bar ett sådant ansvar, också sedan man tillfälligt hade placerat flickan hos hennes mor. Vad skulle då kommunen ha gjort? Det kan inte HD:s majoritet säga. Men eftersom kommunen, enligt HD:s uppfattning, inte hade gjort någon kontrollerbar utvärdering av riskerna och av hur dessa skulle bemästras, så drabbar detta kommunen bevisbördemässigt. Man ska därför, resonerar HD, utgå från att det hade varit möjligt att vidta åtgär-

der som hade begränsat riskerna. Följden blir alltså att kommunen är skyldig att ersätta skadorna. VAD KAN DÅ kommunerna lära av HD:s

dom? Bland annat att man – kanske med kommunjuristens hjälp – bör fästa på papper de tankar som beslutsfattarna nog har i sådana här situationer: man har övervägt en fara; man har inventerat olika sätt att begränsa denna fara och med hänsyn till det fattat ett rimligt beslut. Hade kommunen i rättsfallet gjort så och då kommit fram till att det kanske inte gick att begränsa faran bättre, så kanske man hade sluppit bära skadeståndsansvaret. Juristerna på kommunernas försäkringsbolag kommer kanske att i sina villkor kräva att sådana här utvärderingar görs och dokumenteras. Det kommer alltså att finnas jobb för juristerna även i framtiden.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. Författare lockade publik till FiB:s monter

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Scanpix

MEDARBETARE

Po Tidholm och Ronny Eriksson diskuterade Norrland som Sveriges råvarukoloni. Antalet åskådare växte snabbt, inte minst när Ronny Eriksson bröt av diskussionen med sång.

Jenny Wik Karlsson, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Eva Wernlid, Stefan Ljung, Lisa Forsberg, Peter Curman, Liz-Marie Nilsen, Leif Öhman, Kristina Bohman-Söderdahl, Salomon Abresparr, Katarina Höije, Phil Moore, Carin Åberg, Eva Myrdal, Stefan Estby, Ulf Karlström, Jan Bergsten, Christer Lundgren, Anders Norborg, Solveig Giambanco, Sisela Björnsson, Peter Curman, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Gunilla Hansson, Ingemar Folke, Hans Lindström

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se

Månadens medarbetare LIZ-MARIE NILSEN Folket i Bild Kulturfront är en tidskriftslegend. Folket i Bild Kulturfront har dessutom varit först, bäst och mest initierad av riksmedierna i fråga om Kallak (Gállok) och det som pågår i Jokkmokk och kolonin Lappland just nu. Därför känns det extra roligt att få vara med och skriva till det här numret. Jag är utbildad journalist och beteendevetare, och flyttade ”hem” till Jokkmokk för några år sedan. Fram till 2012 arbetade jag på Jokkmokks kommun med kommunikation och som samordnare av en process kring Lapplands världsarv Laponia. Ett världsarv som utnämnts av Unesco så väl för sin storslagna natur som den samiska kulturen och rennäringen. Just nu arbetar jag deltid med att sammanställa en antologi om Kamp Gállok för Uppsala universitet.

Nästa nummer kommer 7 november. Prenumerera!

PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Hรถgalidsgatan 35, c/o Brogรฅrden, 117 30 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48