FiB 10-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

B J

XXXXXXXXXXXXXXXXXXX ÖRN ENG

S TR ÖM S Ö XXXXXXXXXXXXXXXXXXX KER VÅRA R Ö T TER S T O RT P XXXXXXXXXXXXXXXX

ALESTINA

-TEMA

fibtio2011

folketibild/kulturfronttio2011

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsfoto: Eva Wernlid.

Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström.

Redaktör: Stefan Ljung.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Inger Nilsson, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Hans O Sjöström, Lill Sjöström, Hillevi Nagel, Lisa Forsberg, Eva Myrdal, Hashim Al-Malki, Svante Svensson, Mare Toomingas, Hans Isaksson, Solveig Giambanco, Martin Edström, Eva Wernlid, Stefan Ljung, Peo Österholm, Helena Lindholm, Gunnar Olofsson, Nils Lundgren, Lennart Palm, Kenneth Lundgren, Jessica Johansson, Ulf Karlström, Christer Lundgren, Olof Rydström, Stefan Estby, Jan Bergsten, Henrik Persson, Bo I Cavefors, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström, Tzenko Stoyanov.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

foto: Eva Wernlid

På egna ben sedan 1972

peo österholm

Åter till rötterna 16

Björn Engström i Dalarna är en veritabel släktforskningsguru. Hur långt tillbaka i tiden kan vi söka våra rötter? Följ med Engström på en tidsresa bland förtrollande kyrkböcker.

TEMA: Palestina-frågan 23 Palestina söker medlemskap i FN. FiB tar tempen på engagemanget i Sverige och övriga världen. Läs om filmen som försvann och ta rygg på ekumeniska följeslagare.

lennart palm

Kvinnan som synade USA 32

Dokument: Andrea Andreen var den svenska läkaren och fredsaktivisten som tog upp kampen mot USA:s smutsiga krigföring.

hillevi nagel sverigebilden 4

recensioner 37

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson film 41

solveig giambanco schibbye 8

jan myrdal skriftställning 44

hans o sjöström yvonne gröning 10

ingemar folke rätt & rådligt 46

helena lindholm satirarkivet 22

hans lindström serie 48

FiB/K rättar Tyvärr publicerades fel version av Christer Lundgrens recension av boken Alla monster måste dö i FiB/K 8/11. Det här är den korrekta lydelsen av tredje och fjärde stycket i recensionen: ”Men berättelsen är uppstyckad och det är omöjligt att skilja författarnas källmaterial från deras eget tyckande.

Bokens egentliga huvudtema är emellertid den fantasifyllda skräckskildringen av det nordkoreanska samhället och dess ledare Kim Jong Il. Den demoniseringen av Nordkorea och dess ledare baseras på amerikansk och sydkoreansk litteratur, och författarna saknar totalt källkritik och distans till de uppgifter och antaganden de serverar.

Författarna konstaterar att USA:s bombardemang av Nordkorea under Koreakriget ”obönhörligt och tveklöst” var ”ett utdraget krigsbrott”, men i övrigt saknar boken perspektiv på och analys av USA:s agerande och intressen i Koreafrågan – och inte minst propagandakriget för att isolera landet.”

FiB/K beklagar. Den korrekta versionen finns i sin helhet på vår hemsida, www.fib.se.

FiB/K rättar Maffia på export som recenserades i nr 9 hade översatts av Helena Monti och Empatins tidsålder (nr 8) av Bo Gustavsson.

RED

fibtio

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

När marknaden får bestämma O store Gud, när jag den värld beskådar som du har skapat med din allmakts ord, hur där din visdom väver livets trådar, och alla väsen mättas vid ditt bord då brister själen ut i lovsångs ljud: O store Gud, o store Gud! Då brister själen ut osv.

D

enna gamla frikyrkosång, numera psalm 11 i den svenska psalmboken tänker jag på nästan varje gång jag är i Bohuslän. Textförfattaren Carl Boberg var pastor där, men det var senare i livet. Hur som helst är hans sång i det bohuslänska landskapet det närmaste jag har kommit en religiös upplevelse.

Men den upplevelsen är felaktig. Den natur som fyller mig med andakt består av kala berg, mestadels röd granit, branta stup och djupa hål fyllda med vatten. Den har inte åstadkommits av någon gud.

Alltsammans, utom möjligen de yttersta rensköljda skären, har formats av människor.

Redan innan Bohuslän erövrades av Sverige 1658 hade de norska bönderna där kalhuggit skogen och brukat jorden så hårt att det som under flera hundra år hade varit Norges kornbod till stora delar blivit sterilt.

Då fanns inte mycket annat att göra än att fiska och börja bryta den bohuslänska graniten. Med tiden blev denna känd över hela världen. Det finns granit från Bohuslän i Rom, Buenos Aires, Berlin, New York, Moskva, Mexico DF och så vidare.

Numera finns praktiskt taget inga berg i det bohuslänska kustlandet kvar i sin ursprungliga form. Var man än går hittar man stenbrott. På öar och skär, på de höga bergen med vindsnurror och telemaster

och i granskogen. Vad allt detta har kostat i form av olyckor sjukdomar, förvärkta kroppar och bekymmer kan man knappast föreställa sig. Det var människor som dyrt fick betala för att jag och andra ska känna den rätta andakten bland Bohusläns klippor.

Det började gå knackigt för stenhuggeriet i Bohuslän redan på 1920- och 1930-talen.

Men marknaden, i gestalt av Tyska riket, visade sin välvilja mot landskapet och när andra världskriget bröt ut började führern planera hur Berlin skulle bli Europas huvudstad och få ett väldigt segermonument av granit. Det gav jobb åt tusentals stenhuggare. De tyska arkitekterna och ingenjörerna var noga med hur stenen skulle huggas och slipas och stenhuggarna fick ge prov på sin yrkeskunskap. Men Tyskland förlorade kriget och marknaden vände sig åt ett annat håll. Än i dag finns stenar till Hitlers segermonument kvar i Bohuslän, men stenhuggeriet består av ett par företag. Den nyplanterade skogen breder ut sig och högst uppe på flera av de kala bergen reser sig eleganta villor.

Det är vår tids segregerade marknad som tågar in.

hans o sjöström ordförande i folket i bild/kulturfront

Numrets medarbetare:

foto: Eva Wernlid

Namn: Stefan Ljung Ålder: 37 år Sysselsättning: frilansjournalist, lärare och från om med det här numret redaktör för Folket i Bild/Kulturfront Vad vill du göra som redaktör?

Jag vill gestalta både det lokala och det globala, inte minst vill jag att tidningen ska innehålla mer material om Sverige utanför Stockholm. Jag ser gärna också en större geografisk spridning på det internationella materialet. I övrigt kommer jag att sträva efter en balans mellan kultur, samhälle och politik. Ledstjärnorna är givna - Folket i Bild/Kulturfronts hörnpelare; försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur, antiimperialism.

Vad vill du som läsare se i FiB/K? Kontakta mig på red@fib.se och berätta. I FiB/K ska det vara högt i tak. ”Jag kanske ogillar din åsikt, men jag kämpar med näbbar och klor för din rätt att uttala den”. (En variant på ett citat som ofta, utan belägg, tillskrivs upplysningsfilosofen Voltaire) Till sist: Martin Schibbye och Johan Persson måste friges. Och det NU!

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

fib 5

ISRAEL VILL STRYPA PALESTINSK SKATT Israels finansminister Yuval Steinitz tillkännagav nyligen i Radio Israel att han kommer att arbeta för att överföringen av de skattepengar som Israel i sin egenskap av ockupationsmakt samlar in å den Palestinska Myndighetens vägnar stoppas. Anledningen till detta är att den Palestinska Myndigheten, under ledning av Mahmoud Abbas, ännu inte har ”erkänt Israel som en utpräglat judisk stat”. En ytterligare anledning är att den Palestinska Myndigheten har ”attackerat Israel i FN” – genom att be att FN ska erkänna Palestina som en medlemsstat. Enligt

Steinitz kan palestinierna inte ”å ena sidan attackera Israel i FN, och å andra sidan förvänta sig att erhålla ekonomiskt bistånd”.

Israel förbihåller sig därför, enligt Steinitz, rätten att strypa all överföring av insamlade skattepengar till palestinierna, för att förhindra att Palestina blir till en ”anti-israelisk stat”. Andra har påpekat att skattepengarna förstås inte alls tillhör Israel – de samlas in av Israel i dess egenskap av ockupationsmakt - och att överföringen av dessa till det palestinska folket därför knappast kan kallas för ”ekonomiskt bistånd”.

”FN – INTE AL-QAIDA” Om USA och Israel skulle lyckas i sitt uppsåt att förhindra att Palestina ges fullt medlemskap i FN som en erkänd stat skulle den enda kvarvarande möjligheten vara att få en utökad status som observatör i FN:s generalförsamling.

Israel och USA är dock rädda att även detta skulle ställa till med problem för Israel, eftersom en sådan status skulle innebära att palestinierna skulle kunna dra Israel inför den Haag-baserade International Criminal Court (ICC) för

brott mot folkrätten. Palestinska företrädare har påpekat att ”om Israel inte planerat att begå några folkrättsbrott så har man ingen anledning att oroa sig över ett palestinskt medlemskap i ICC”. Palestinska företrädare har påpekat, med anledning av det massiva motstånd man mött för sin ansökan om erkännande av en palestinsk stat hos FN av framförallt USA och Israel att palestinierna ”inte ansöker om medlemskap i maffian eller Al-Qaida. Det är ett medlemskap i FN vi talar om”.

BRITTISK DUBBELMORAL Storbritanniens liberal-konservativa koalitionsregering är väldigt stolt över vårens invasion av Libyen. Man tvekar inte att ta tillfället i akt att påpeka att de ’humanitära interventionernas’ anseende nu är återupprättat, efter otaliga nederlag, i Irak och Afghanistan, bara för att nämna några. Lite svårare har man att försvara sig emot den kritik som riktats mot regeringen efter att man nyligen bjöd in företrädare för Bahrains regim, både till ett möte med Storbritanniens statsminister David Cameron, och till en vapenmässa som nyligen hölls i London.

Bahrains kronprins Sheikh Salman bin Hamad al-Khalifa besökte Cameron tidigare i år, mitt under det att Bahrains regim sköt, fängslade och torterade invånare som deltog i fredliga demonstrationer emot den bahrainska kronprisens familj, vilken haft makten i landet i över 200 år.

Enligt Läkare utan gränser är Bahrains sjukhus ”platser att frukta”, eftersom regimen satt i system att arrestera både demonstranter som söker vård och den sjukvårdspersonal som erbjuder dem vård. I en rapport fastslås att både patienter och sjukvårdspersonal ofta misshandlats, och att detta ibland skett med hjälp av vapen eller tårgas, något som strider mot principen om sjukvårdspersonals neutralitet och utgör ett folkrättsbrott.

En talesman för Cameron påpekade att statsministern under kronprinsens besök ”hade rest frågan om den pågående situationen i Bahrain och betonat vikten av att den bahrainska regimen rörde sig i riktning mot reform, snarare än förtryck”, och uppmuntrade till ”konstruktiv dialog”. Talespersonen menade att det alls inte var inkonsekvent att välkomna Bahrains kronprins under det att hans regim använde våld mot obeväpnade demonstranter, emedan man samtidigt invaderade Libyen för att dess regim gjort sig skyldig till samma brott, eftersom ”omständigheterna i de båda fallen var helt olika, och Storbritanniens agerande måste reflektera detta”.

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Enögda bilder är av ondo w På äldre dagar kan jag inte låta bli att le när man använder polemiska trick.

Eva Myrdal och Hashim Al-Malki börjar sitt svar med att skriva om mig att ” i sin TV-soffa ... sitter Svante Svensson”. Det är ju kul men råkar vara fel eftersom jag sällan ser på TV. Däremot läser jag massor av tidningar och så finns detta fantastiska nät där man både kan läsa USA-propagandan, al-Jazeera och Syriens statspropaganda. Sedan kan man läsa internationell press som le Monde, Libération och la Repubblica och ryska kommentatorer både, statliga och oberoende. Alla med sina olika intressen bakom sig. Och så finns mer oberoende kommentatorer som Peace Reporter och Reportrar utan gränser. Om man, som jag kan läsa sex språk utom svenska, kan man få en mer balanserad syn på vad som händer. Jag använder alltså nätet.

Den enda demonstration som Eva och Hashim nämner i sin första artikel är en från Damaskus, där en ”salafitisk predikant” hade fått ihop några tiotal demonstranter den 24 april i år. I övrigt nämner de inga stora demonstrationer, utom de som var till stöd för syriska regimen.

I övrigt pågick, enligt deras bild, spridda terrorattacker mot Syriens statsledning och armén slog tillbaka. Förövarna av dessa terrordåd anges som salafister och andra utländskt inspirerade grupper.

»

Folket i Bild nummer 6/7 2011.

Det är kanske bäst att tala om detta i stora bokstäver: JAG ÄR EMOT INTERNATIONELLA INVASIONER. läser och jämför nyheter från nätet och från internationell press av olika schatteringar. Däremot stämmer Evas och Hashims bild ganska väl med den syriska statspropagandans.

Det kan säkert vara så att sådant finns.

Men samtidigt finns uppenbart stora demonstrationer för demokratiska frioch rättigheter – som utsätts för militär beskjutning. Man måste vara väldigt enögd för att inte inse att detta är ett faktum.

Självklart vill inte jag ha en Nato-invasion i Syrien. Det är kanske bäst att tala om detta i stora bokstäver: JAG ÄR EMOT INTERNATIONELLA INVASIONER. Jag var med och grundade Afghanistankommittén i Uppsala under den sovjetiska ockupationen, jag har arbetat mot USA:s krig i Irak och är med och kräver att USA (och Sverige) lämnar Afghanistan. Jag är för Fred och Folkens Frihet.

Evas och Hashims bild skiljer sig anmärkningsvärt från den man får fram om man

Men ensidiga och enögda bilder av det som nu sker i Syrien är vi inte betjänta av.

Allsidighet och saklig rapportering ligger i folkens intresse.

Det som nästan inte alls kommer fram i Evas och Hashims svar är att yttrande- och tryckfrihet saknas i Syrien. Syrien är en diktatur av det slag som varit vanlig i arabvärlden, styrd av al-Assadfamiljen via Bathpartiet.

Om nu syriska regimen är så benägen till demokratisering, som Eva och Hashim låter påskina i sina artiklar, måste man dock besvara följande fråga: Varför får inga oberoende journalister komma in i landet?

Den frågan återstår.

svante svensson

fib 7

Vem räknas som oberoende? w Det värmer att Svante Svensson kommer att vara på samma sida barrikaden som vi, i den stund Nato med Förenta Staterna vågar flytta fram sina positioner för en militär ”humanitär intervention” av Syrien.

Lögnaktigt är å andra sidan Svantes påstående att vi inte berättat om kampen för yttrande- och tryckfrihet i Syrien. Vi har också redovisat att många fruktar krig, kaos, sekteristiskt våld och etnisk rensning och därför inte sätter avskaffandet av § 8 högst på dagordningen. Att återge detta är inte, som Svante försöker påskina, detsamma som att hylla president Bashar al-Assad eller att följa syrisk statspropaganda. Frågan om liv och säkerhet är konkret och det är tvärtom salafiternas blodtörstiga propaganda, väpnade grupper och utländska uppbackare som i dag försvårar en politisk mobilisering kring den del av oppositionen som arbetar för demokratiska fri- och rättigheter.

Svante i Uppsala bagatelliserar, men patriarken för den maronitiska kyrkan, Bechara

»

Utländska journalister rapporterar faktiskt kring skeendet i Syrien på plats.

Boutros al-Rahi i Libanon, varnar för den salafitiska mobiliseringen i Syrien. I en allsidig bild ingår förstås, som vi skriver, att också de är syrier (med egen agenda och maktbas), som i dag njuter frukterna av den nu av syriska fackligt organiserade så hårt kritiserade ”sociala marknadsekonomin” som gled mot nyliberalism och korruption.

För Svante Svensson återstår dock bara en fråga. Hans mångspråkighet till trots har svaret undgått honom: utländska journalister rapporterar faktiskt om skeendet i Syrien på plats. Tidningarna och TV-stationerna finns tillgängliga just på nätet och runt om i den arabiskspråkiga världen sitter människor framför sina datorskärmar och skriver sina giftiga eller uppskattande kommentarer till reportage och artiklar. Så har till exempel Ghaddi Fransis och Ziad Haydar från den libanesiska dagstidningen Assafir och Hassan

Elliq, Ghassan Saud, Asi abu Najm, Wissam Kanaan och Muhammad al-Chalabi från den libanesiska dagstidningen Al-Akhbar alla rest i Syrien och rapporterat från sina resor, liksom Malik Sharif från den libanesiska TV-kanalen al-Jadid. Aljazeeras Rula Amin rapporterade från mötet på Hotell Samiramis i Damaskus 27 juni och mötet som ”National Coordinating Committee for Democratic change” höll den 17 september bevakades av de internationella TV-stationerna al-Arabiya och Dubai. Ingen av dessa journalister strök den syriska statsmakten medhårs.

Men kanske en ”oberoende journalist” talar med fransk accent? Då duger nog inte heller Aljazeeras Nir Rosens reportage den 24 september från sin sju veckor långa resa bland de väpnade grupperna i Syrien.

För övrigt refererad på den statliga syriska nyhetsbyrån Sanas hemsida.

eva myrdal & hashim al-malki

Nej till moderata censurivrare!

Replik till Ingemar Folke w Jag uppskattar Ingemar Folkes envisa försvar av tryckfriheten som det huvudsakliga värnet för vår yttrandefrihet.

Det är utan tvekan det starkaste.

Men finns det verkligen inga skrivningar i grundlagen som kan hindra de politiker som vill införa åsiktscensur i offentliga sammanhang, till exempel på bibliotek och vid uthyrning av offentliga lokaler.

Jag tänker på Regeringsformens 1:9:

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.

I mina lekmannaögon innebär detta ett hinder för att införa en lokal åsiktsstadga som säger till exempel att ”Jan Myrdal får inte tala i kommunens lokaler”.

JO anförde just den paragrafen som en grund till sin kritik av Forum för levande

historias kampanj mot Jan Myrdal, Hedda Ekerwald med flera som på 70-talet hade besökt Demokratiska Kampuchea.

Som skattebetalare bär det mig emot att bara kapitulera för moderata censurivrare.

Kommunala bibliotek är inte deras privategendom. Vi har rätt att kräva ”saklighet och opartiskhet” i förvaltningen av offentliga lokaler.

stefan lindgren

fib

Om Etiopiensvenskarna, och sveket från stat och press

I

vilken konflikt som helst hamnar en journalist lätt i fara. Det ligger liksom i jobbet. Speciellt då den arabiska våren och dess följder krävt oerhört många insatser av reportrar, fotografer och mediapersonal i mellanöstern och nordafrika. Några har mediehus i ryggen, andra är sina egna. Frilansare. Vi prisar dem och deras berättelser, som för en ofta billig peng publiceras av de som inte har råd att anställa. Någon av dem vinner World Press Photo i januari (kom ihåg var du läste det först), och alla kommer de lite närmare berömmelsen. Har de tur kanske de tjänar en månadslön på att riskera livet i konflikthärden. Men det är ett liv av stress, och framförallt av osäkerhet.

Att regeringen inte skulle reagera fort och sätta press på Etiopien, det kunde man räkna ut på förhand. Med den klassiskt svenska, tysta diplomati som förts i fallet Dawit Isaak (fängslad i tio fruktlösa år nu i veckan) var det väl ingen som trodde att Carl Bildt och utrikesdepartementet skulle fläkta med armarna när Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien för snart två månader sedan. Det är oacceptabelt, men väntat.

Vad som däremot är upprörande, är de tidningar och magasin som i skuggan av händelserna väljer tystnad framför rättframt agerande. Medier som med glädje skulle publicerat deras reportage och kallat dem ”vår reporter” i samband med avslöjandet.

Medier som inte kan motstå tanken på ett första-persons-reportage där Carl Bildt och Lundin Petroleum figurerar i ett u-land – onekligen ett guldscoop, om det stämmer – men inte vill ställa sig bakom frilansarna

som tänker göra grovjobbet. Medier som exempelvis Filter som i september ursäktar sig med meningen ”det inte lätt att veta vad jag skulle kunna göra, eller ens förväntades att göra.”

Filter är desvärre inte ensamma, och problemet är stort. Chefredaktörens blogginlägg nämner SvD och flera grävargrupper bland andra potentiella köpare av Martin och Johans reportage, och sammanfattar nog vad många redaktörer tänker. Men för just Martin och Johan blev det – helt plötsligt – smärtsamt uppenbart att ingen ställer sig bakom dem när det hettar till.

Det är först i början på september – två månader efter gripandet – som sagda medier alls vill förknippa sig med dem.

Vid det laget har redan rykten cirkulerat om huruvida Martin och Johan är ”riktiga journalister”. Hade någon av medierna uttalat sig tidigare, hade det kanske kunnat förebyggas. Tidningarna Fokus, Rodeo och Filter har nu gjort det – och försäkrar Martin och Johans legitimitet. Men de kommer för sent, de försvarstal som borde kommit på momangen.

Själva kärndiskussionen kommer återigen ned till definitionen av våra frilansare. Det måste till en riktig debatt om synen på våra frilansande journalister. Idag är de knappt vatten värda.

De arbetar på precis samma sätt som anställda journalister, pressfrihetens och informationsfrihetens yttersta försvarare.

Men utan trygghet. Utan tillit. De skickas först, och betalas eventuellt efteråt.

De är utan en regering som kraftfullt försvarar journalisters rätt – oavsett om det är frilansare eller fast anställda – att vända på orörda stenar i orättvisa härdar. Inte

Johan Persson, en riktig journalist med kamera i hand.

FOTO: Privat

minst då de saknar medier som genast och med ryggrad ställer upp för dem. De bejublar dem då de lyckas, men varken betalar dem eller hjälper dem när de misslyckas, fastnar eller hindras återvända hem.

Sverige har länge varit en förebild vad gäller pressfrihet, med oberoende journalistik högt på dagordningen. Nu verkar det som att inte bara regeringen och statsmakten, utan också pressen, duckar i ansvarsfrågan kring denna demokratiska nödvändighet.

Så får det inte fortsätta.

Myndigheter, press och organisationer måste unisont och samfällt förkasta det som just nu händer med Martin och Johan i Etiopien. Har de inte begått annat än visumbrott skall de försvaras som vilka journalister som helst.

Från dag ett.

martin edström journalist

fib 9

»

Stekhett på dagen under plåttaket och iskyla på natten De i Etiopien fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu åtalats och häktats. En rad absurda anklagelser har riktats mot dem. Vid nästa domstolsförhandling i mitten av oktober kommer de att delges åtalspunkterna och kunna ta ställning till dem.

Utrikesdepartementet har sedan länge fått grundliga underlag för deras journalistiska verksamhet och avsikter liksom bevis för att den filmsnutt, som valsat runt i pressen och visar Johan med ett gevär, är manipulerad. Vi får hoppas att detta material via UD även kommit försvarsadvokaterna till del och att de vågar stå på sig. Det är ju inte bara besvärliga journalister som fängslas i Etiopien.

Martin och Johan har nu överförts från polishusets häkte till ett fängelse. De är internerade med 200 andra fångar under svåra förhållanden. Stekhett på dagen under plåttaket och iskyla på natten. Har de en gång lagt sig för natten, kan ingen kliva upp. Det är för trångt. Men de har fått behålla sina sovsäckar som hjälper mot kylan på cementgolvet. De får även extra mat. Och besöken från ambassaden i Addis Abeba fortsätter om än slumpmässigt.

solveig giambanco frilansskribent

Martin har fördubblat antalet reportrar i FiB som fängslats under sin yrkesutövning. Johan och Martin lär av föregångaren Jan Guillou. Han skrev om sin tid i fängelset i samband med IB-affären att för att uthärda är det viktigt att behålla sin värdighet, regelbundet träna fysiskt, sköta hygienen och sova endast om natten.

FOTO: Eva Wernlid

Följ FiBs hemsida www.fib.se. Där läggs allt in som skrivs om Martin och Johan.

Facebook namninsamling: http://www.facebook.com/ freejohanandmartin Reportrar utan gränsers insamling har hittills gett cirka 180 000 kronor.

Sätt in pengar på konto 5567-3818 Märk inbetalningen med Johan och Martin.

fibportr채tt

fib 11

”Jag tog mig fram själv till mitt mål” Yvonne Gröning har ständigt varit på spaning efter kvinnliga förebilder. Hon har vigt sitt liv åt att berätta om dessa starka, men – för de allra flesta – okända kvinnor.

– Det blev en livsuppgift att lyfta fram dem, säger hon.

N

är Yvonne Gröning var sjutton år fick hon sin dotter Lotta.

Då gick hon på gymnasiet i Avesta och tvingades att sluta. Rektorn tyckte att hon skulle bli ett dåligt föredöme för de andra eleverna om hon fick gå kvar. Det blev en stor sorg för henne. Hon hade gärna velat ha en utbildning. Men så småningom utbildade hon sig till journalist och arbetade under många år på Västmanlands läns tidning.

Hennes båda barn, Lotta och Mats, blev också journalister.

– Jag har stort självförtroende, säger hon. Det är det som har hjälpt mig genom livet och att trots motståndet fullfölja min utbildning.

Senare i livet blev hon medielärare i just Avesta. Där fick hon syn på städerskorna.

– De gick där hela tiden och städade men ingen tycktes lägga märke till dem. Jag tog kontakt och började umgås med dem. Ur den kontakten växte det fram ett projekt som hette Våga vara.

Meningen med projektet var att städerskorna skulle delta i skolans arbete, inte bara vara där som utomstående arbetskraft.

Yvonne lärde dem att hantera datorer och hon gav dem också utbildning i att skriva. En annan lärare undervisade dem i bild.

– Nu har det projektet antagligen runnit ut i sanden igen. Jag misstänker att dagens städerskor hyrs in från utomstående städfirmor och inte längre tillhör skolan fast det är deras dagliga arbetsplats. På min tid var de kommunalanställda.

Ett av de teman som går igen i Yvonnes liv har varit starka kvinnor. Vad beror det på?

– Det är mitt ansvar. Jag tog mig fram själv till mitt mål. Och jag upptäckte att det fanns gott om starka och betydelsefulla kvinnor. Men ofta var de ändå mer eller mindre okända. Det blev en livsuppgift att lyfta fram dem.

Yvonne Gröning har varit en flitig författare, föreläsare, propagandist för litteraturen och skrivandet och dessutom dramatiker.

Hon har både medverkat i och redigerat antologier med kvinnliga skribenter och ständigt varit på spaning efter kvinnliga förebilder.

Skrivandet inleddes med en bok som till att börja med var en dagbok. Den skrevs

w

fibporträtt

efter det att hennes make, kommunal rådet Egon Gröning hade omkommit i en flygolycka utanför Oskarshamn, där en hel statlig utredning utplånades strax innan planet skulle landa. Egon Gröning var 51 år när olyckan skedde, Yvonne var 50. Dagboken blev till bok och fick namnet Kärleks pris. Den kom ut 1990 och 1996 blev den film med titeln Rusar i hans famn.

Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson spelade huvudrollerna, Lennart Hjulström regisserade.

Sorgen kommer Yvonne inte ifrån. Förra julen gick hon upp på vinden och letade reda på jultomtar åt sitt barnbarn. När hon skulle gå därifrån störtade hon handlöst nerför trappan.

– Det är rent otroligt hur mycket man hinner tänka på dessa korta ögonblick. Jag hade föreställt mig att flygplanets störtning gick fort och att min man inte hann uppfatta särskilt mycket, men efter händelsen med vindstrappan tänkte jag i stället på att det hade tagit mycket längre tid för planet att störta än för mig att falla nerför trappen. Vad hade inte han hunnit tänka!

är lika mycket värda. Det var vad de kinesiska filosoferna förkunnade.

Sedan 1999 har Gröning arbetat för att förmå kvinnor att skriva. Hon har rest omkring i landet och startat skrivarprojekt, flera av dem med förankring i Bergslagen.

Samtidigt har hon letat fram kvinnor i historien som visat sin styrka, trots motstånd från omgivningen eller trots att de hamnat i skuggan av sina mer kända män.

Yvonne Gröning ingick i en av de första svenska grupper som reste från Sverige till Kina med Transsibiriska järnvägen.

– Det var en resa som min pappa hade hade velat göra och en önskan som jag övertog. Han var kommunist och specialist på de kinesiska filosoferna, som också jag beundrar. Han lärde mig att alla människor

En av dessa kvinnor som hamnat i skuggan av sin man var Anna Boberg, hustru till arkitekten Ferdinand Boberg, som bland annat ritat LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm och Gasverket i Hjorthagen i samma stad med de storslagna gasklockorna.

Anna Boberg, som kallade sig fru Bob, var

målare och har skildrat den nordiska naturen både i Sverige och på Lofoten, som hon älskade. Där byggde Ferdinand en ateljé åt henne, där hon vistades både sommar och vinter. 2009 kom Yvonne Grönings bok om henne – den heter Fru Bob – och samma år en teaterpjäs med namnet Som en örn. Anna Boberg var också scenograf och skrev librettot till Tirfing, en sällan spelad opera av Vilhelm Stenhammar. Hon gjorde också scenografin. Nu spelas den igen på Malmöoperan med Anna Bobergs ursprungliga scenografi. Premiären är den 15 oktober, men redan den 20 september höll Yvonne en föreläsning om henne för operapubliken i Malmö.

En annan av de starka kvinnor som Yvonne har ägnat sig åt är Lina Sandell, som skri-

fib 13

vit ett otal sånger och psalmer. De mest kända av hennes sånger är Blott en dag ett ögonblick i sänder och Tryggare kan ingen vara. Blott en dag är också namnet på den pjäs Yvonne Gröning skrivit om Lina Sandell. Den har turnerat runt om i landet och publiken har entusiastiskt sjungit med i sångerna.

En annan stark och självständig kvinna var Lina Hjort, som föddes av en ensamstående mor i den lilla byn Ohtanajärvi i Tornedalen och sedan blev lärarinna i Kiruna. Hennes stora fritidsintresse var att bygga hus med egna händer.

Det förmodligen mest kända av dem är Centrumhuset, som hon byggde av spillvirke från gruvan och som nu har en central plats i staden, och i diskussionerna om vad

som ska flyttas och vad som ska rivas för gruvans skull. Föreställningen om henne, som hade premiär förra året i Ohtanajärvi, kallar Yvonne Gröning Mina drömmar växte vilda.

Det som inspirerat Yvonnes kamp för skrivandet är Fogelstadsgruppen som startade den kvinnliga medborgarskolan på gården Fogelstad i Julita. Om denna grupp berättar Honorine Hermelin som själv var medlem: ”Vi samlades kring brasan där en kvinna fick sitta och berätta om sitt liv för oss andra”.

Det förefaller inte vara någon ände på Grönings energi trots att hon bor i något som förr skulle ha kallats en undantagsstuga, intill dottern Lottas stora hus. Där ligger travar av böcker som ska läsas och recenseras.

Men man måste vara försiktig. Det har hon lärt sig i Abisko, en plats hon gärna återvänder till: – En gång stod jag vid en brant sluttning ovanför en älv. Det fanns ett staket där, men det klev jag över, för jag ville se mer.

Då upptäckte jag att marken bestod av löst grus och jag förlorade fotfästet och började rasa neråt mot den forsande älven.

På något sätt fick jag tag i något och lyckades ta mig upp igen. Men jag hade lärt mig att man måste se sig för. Det är därför jag alltid vill återvända till fjällvärlden. Där lär man sig alltid något nytt och tänker på var man sätter fötterna.

hans o sjöström journalist lill sjöström fotograf

fibnoterat ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Rätt att kvacka fritt w Högsta Förvaltningsdomstolen (f d Regeringsrätten) har i dagarna med prejudicerande verkan upphävt Socialstyrelsens beslut i fallet allmänläkaren Anders Pettersson. Denne har rutinmässigt ordinerat homeopatmedicin till patienter.

I Sverige faller homeopatin på goda grunder under kvacksalverilagen. Svensk sjukvårdspersonal har tills nu inte fått befatta sig med den eftersom den inte stötts av ”vetenskap och berövad erfarenhet”. Att ordinera homeopatisk medicin till någon man vårdar är medvetet eller omedvetet bedrägeri. Alltsedan 1790-talet har homeopatmedicin ändå använts, alltsedan den uppfanns av apotekaren Samuel Hahnemann. Denne ansåg att sjukdomar bestod enbart av sina symptom, och då dessa försvinner anses sjukdomen botad. Genom att i starkt utspädd form ge sådana ämnen som normalt ge upphov till ett symptom (t ex bordssalt salt mot sveda) skall symptomet motverkas.

Hahnemann trodde ursprungligen att materien kunde spädas ut hur långt som helst och att verkan snarast skulle bli allt starkare med graden av utspädning och genom att ”knacka” lösningen i bordet. Men materien förekommer i lösning i små paket, molekyler, så en molekylvikt endast kunde innehålla 6,28x1023 molekyler - varav följer att en lösning efter 24 spädningar (x 10) sannolikt inte längre bör innehålla en enda molekyl av läkemedlet.

Hahnemanns läkemedel kan alltså inte verka genom sitt innehåll, varpå Hahnemann genmälde att hans läkemedel verkade genom

en andlig princip, som inte är väg- eller mätbar utan bara verkar/ syns genom sin läkande effekt. Sedan dess har man i 200 år försökt bevisa denna effekt. Men på 200 år har man inte lyckats att i riktigt utförda kliniska studier bevisa att man kan bota enda åkomma eller ge annan effekt än vad placebo kan.

Placebo fungerar utmärkt på åkommor, som oavsett behandling blir bra, och lika dåligt som verkliga läkemedel på sådana, som oavsett behandling förblir obotliga. På kontinenten är därför homeopatin en miljardindustri och en födkrok som årligen omsätter runt 10 miljarder. Flera länder inom EU tillåter även läkare att använda dess medel och de torde tjäna en hacka på det. 1992 röstade EU-parlamentet igenom EU Direktiv 92/73 som gjorde ett undantag för homeopatiska och antroposofiska läkemedel vad gäller bevis för bevisad effekt.

Vad därefter den omfattande homeopatlybbyn inom EU inte lyckats med på medicinsk vetenskaplig grund har man lyckats med genom att hävda EU:s absolut övergripande princip om marknadens frihet, som i grunden hindrar varje land att lägga hinder i vägen för ett företag att sälja vad skit som helst - så länge, vad gäller läkemedel, det kan förutsättas att de är oskadliga. Och att bevisa att ett preparat, som kanske inte innehåller något annat än ovanligt rent vatten, är ofarligt ansåg sig tydligen Högsta Förvaltningsdomtolen kompetent till. Och det var just detta harmlöshetsbevis som domstolen hävdade som skäl för att sätta sig över Socialstyrelsens medicinska expertis och den svenska kvacksalverilagen.

hans isaksson

fibdrakflygare

fib 15

Drakflygare dömda igen En enig hovrätt dömde trion som filmade en flygande leksaksdrake utanför infarten till F21 i Luleå. De dömdes alla till böter.

F

iB har följt den märkliga händelseutvecklingen en längre tid (i år har artiklar publicerats i nummer 2, 3 och 5). Det var den 7 augusti 2010 Jan Viklund, Gunnar Eriksson och Bror Kajsajuntti var vid flygflottiljen F21 i Luleå för att filma en leksaksdrake i flykt.

Filmaren Jan Viklund ville – inspirerad av den kända boken och sedermera filmen Flyga drake – göra en kortfilm om ickevåld. Filmen skulle handla om Afghanistan i relation till USA-övningarna. I närheten av F21 finns ett monument med ett flygplan av typen Flygande tunna. En passande militär bakgrund till ett filmstycke med den flygande draken, tyckte Viklund.

Men bara några minuter efter att de började filma draken fick arbetet ett abrupt slut. Militärer ryckte fram och grep dem. De förhördes i en polisbuss och poliser tog salivprov på dem för att säkra deras DNA-profil.

- Kriget startar här och fortsätter i Afghanistan, säger Bror Kajsajuntti.

De nu hovrättsdömda hävdar med bestämdhet att de inte sett några avspärrningar och inte visste att de var inne på förbjudet område. I och med USA:s militärövning hade dock skyddsområdet utökats och tingsrätten gick på åklagarens linje. Tingsrätten dömde trion till böter för att – åtminstone oavsiktligt – ha tagit sig in på skyddsområdet.

Skyddslagstiftningen som männen dömdes för att ha brutit mot finns till för att skydda mot sabotage och terror.

När försvaret beslutade om det utvidgade skyddsområdet gällde fortfarande den gamla skyddslagen som säger att försvaret

har rätt att inrätta skyddsobjekt för utbildning i fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.

Det var denna rätt som advokat Ingemar Folke hävdade i tingsrätten att försvaret inte hade, eftersom övningen inte syftade till att främja fred och inte heller kunde anses vara en del av ett internationellt samarbete.

- Nu, med den nya lagen, får försvaret fria händer att inrätta skyddsområde för

vilken militär verksamhet som helst, säger Ingemar Folke.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom, med mindre justeringar. De tre männen ansågs fortfarande skyldiga och dömdes till böter.

En insamling för att täcka böterna har dragit in ungefär 10 000 kronor mer än vad som behövs.

- Överskottet tänkte vi skänka till Afghanistanrörelsens verksamheter, säger Bror Kajsajuntti.

stefan ljung redaktör fib tzenko stoyanov illustratör

fibkultur

fib 17

»

Idag har jag 71 300 personer i min dator. Jag har faktiskt skrivit in alla för hand.

På ständig jakt efter det förflutna L peo österholm text eva wernlid foto

andsarkivens läsesalar är idag fulla av folk som bläddrar i gamla husförhörslängder och domböcker. Släktforskning har blivit en folkrörelse.

Den moderna människan som flyttar och rör sig över landet, eller hela världen, har ett behov av att finna sina rötter.

Hur fick jag mitt efternamn? Vem var den förste som tog det namnet? Varför heter släktgården som den heter? Vad sysslade mina förfäder med?

Ibland fastnar man. Kanske prästen som skrev i husförhörslängden i början av 1800-talet hade blivit darrig på handen. Svårt att tyda handstilen.

Då kan man kontakta Björn Engström i byn Klockarnäs i Envikens socken. Han har lyckats lära sig det där med handstilarna. Han är 55 år och har sysslat med släktforskning i över 50 år.

– Redan i 3-4-årsåldern gick jag runt med farmor i byn, snappade upp, fick titta på gårdshandlingar.

Sen dess har det varit hans stora hobby, för att inte säga passion. Gymnasiet gick han i Falun. Då blev släktforskandet mera omfattande. Efter skolan gick han till biblioteket och tittade i kyrkböckerna, som vid denna tid fanns mikrofilmade.

– Jag skrev av släkt efter släkt. Efter Enviken och

fakta

Sveriges Släktforskarförbund, bildat 1986, består av cirka 120 regionala och lokala släktforskarföreningar.

Totalt har organisationen över 30.000 medlemmar.

Medlemstidskrift: Släkthistoriskt forum.

Genealogiska Föreningen – Riksförening för släktforskning, bildad 1933. Numera medlem i Sveriges Släktforskarförbund.

Medlemstidskrift: Släkt och Hävd.

Landsarkiv finns i Vadstena, Härnösand, Östersund, Uppsala, Visby, Göteborg och Lund. Därutöver finns landsarkivsuppdrag i Karlstad (Värmlandsarkiv), Stockholm och Malmö (stadsarkiven).

Svärdsjö fortsatte jag med andra grannsocknar. Idag har jag 71 300 personer i min dator. Jag har faktiskt skrivit in alla för hand. Men han tror inte det är rekord.

Det finns några i landet som har ännu fler namn.

Sedan har det vuxit. Inte bara masar och kullor finns med i hans dator utan även folk från angränsande landskaps socknar, gästrikare, hälsningar och värmläningar. Med tiden blev det enklare. Först kom mikrofic

w

fibkultur

»

Redan i 34 runt med -årsåldern gick jag farmo upp, fick ti tta på gård r i byn, snappade shandling ar.

fib 19

w

fibkultur

När Björn Engström hjälper andra att lösa släktforskningens mysterier är det oftast gratis.

hen, sedan filmades kyrkböckerna. Och idag kan man faktiskt sitta hemma och släktforska. De flesta vanliga kyrkböcker (husförhörslängder, födelse, vigsel och dödböcker) är tillgängliga digitalt.

Det finns flera släktforskningsprogram. Björn Engström använder ett som heter Holger.

– Ett bra och enkelt program.

Han har en lite överraskande teori om hur släktforskandet sköt fart i Sverige.

– Det var mormonerna. I deras religion spelar förfäderna en stor roll. Svenskamerikaner som var mormoner ville ta reda på sina förfäder hemma i Sverige.

Den som släktforskar får också vara beredd på obehagliga överraskningar. Kanske det står i husförhörslängden att någon förfader kommit i klammeri med rättvisan eller uppträtt berusad. Sånt var prästen inte sen att notera.

Björn Engström tror att han lagt ner ett arbete mot-

svarande 20 års heltid på släktforskningen. Han hjälper andra och för det mesta är det gratis. Han trycker på en knapp och så mejlas en hel släkt, en stamtavla på flera hundra år på några sekunder till kunden. Oftast är det gratis. Men handlar det om en större utredning som tar lite tid så tar han numera betalt.

Han föreläser och har också författat ett studiematerial för studiecirklar.

– Men tjusningen ligger ju i att forska själv, inte att få det serverat.

De flesta svenskar som släktforskar finner att de härstammar från enkla bondesläkter. Våra förfäder brydde sig kanske inte så mycket om sina släkttavlor. Med ett undantag – adeln. Med den har släktforskningen i Sverige mycket gamla anor. För vad är Riddarhuset med alla adelssläkter om inte ett rent släktforskningsinstitut? Det är ju adelns adelsmärke att hålla reda på sin fina släkt.

– Adeln har ju alltid varit intresserad. Det ligger ju i

sakens natur. Men det är bara på farssidan man håller reda på sina rötter.

Björn Engström blev mycket uppmärksammad när han i en bok om Daniel Westlings anor konstaterade att prins Daniel i själva verket hade adliga anor, från släkten Svinhufvud, med intressen i Falu koppargruva.

Men lika mycket härstammade han från svedjefinnar i Svartnäs, en gammal bruksort i Svärdsjö socken.

– Jag tittade efter sambandet mellan mig själv och släkten Svinhufvud och fann att även Daniel var släkt med Svinhufvud.

TV, både svensk och utländsk fick bege sig till Enviken för att intervjua Björn Engström om forskarrönen.

– Min nästa forskningsuppgift blir att ta reda på om Daniel också är släkt med Gustav Vasa. I så fall är prinsessan Viktoria och Daniel släkt med varandra.

Nu var det inte så mycket av rojalistiska skäl som Björn Engström skrev sin bok om prinsen och hans av svedjefinnar och adel uppblandade blod. Han ser sig

som aktiv folkbildare och hoppas att uppmärksamheten skall främja intresset för släktforskning. Han reser också runt och föreläser, både om släktforskning och om kulturhistoria.

Vilka hjälpmedel har släktforskarna idag?

Förutom kyrkböckernas husförhörslängder finns födelse-och dopböcker, vigselböcker och dödböcker. För 1900-talet gäller församlingsböcker. Handlingarna förvaras på landsarkiven.

Hur långt tillbaka i tiden kan man komma?

– Som regel till slutet av 1600-talet. Domböckerna går ännu längre tillbaka. Där kan man finna uppgifter via försäljning av mark. Men domböckernas kvalité varierar från landskap till landskap.

Hur kommer släktforskningen att se ut i framtiden?

– Den kommer att förändras mycket. Familjebilderna förändras och vi flyttar ofta. Det blir svårare.

peo österholm journalist eva wernlid fotograf

Efter ett halvt sekel av släktforskning kan Björn Engström tyda de gamla handstilarna.

satirarkivet

Numrets bildskapare: Helena Lindholm född 1976 Frilansar sedan 1996 med såväl tidningsillustration som barnböcker, rättegångsteckningar och klädprint. Hon trivs med blandningen av jobb och har en förkärlek till tusch, handtecknat och karikatyrer.

Bland uppdragsgivarna finns bland annat Byggnadsarbetaren, Arena, Veteranen, Schibsted, TV4, H&M, Ericsson och Electrolux.

Hemsida: www.helenaillustration.com

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibpalestina

fib 23

Palestina söker FN-medlemskap E U har nu chansen att bli ledande aktör i Palestinafrågan nu när USA och Barack Obama försatt sina chanser genom att flagga för ett nej till Palestina som FN-medlem.

Om USA ensamt stoppar en inbjudan till Palestina att bli FN:s 194:e medlemsstat sågar man slutgiltigt sin möjlighet att spela någon som helst positiv roll i Mellanöstern. Här har EU sin chans att medla fram en slutlig och hållbar lösning på konflikten.

Den svenska regeringen måste se till att EU tar denna unika historiska chans. Även med en reducerad medlemsstatus i FN, av samma typ som Vatikanstaten, har staten Palestina helt andra möjligheter än nu att vara med i diskussionerna, föra sin talan och utnyttja FN:s rättssystem för att skydda sina medborgare. Därför är det en viktig markering att det palestinska inträdet i FN sker med så stort internationellt stöd som möjligt. EU måste sluta upp att huka och att snegla på USA, och i stället ta ett eget initiativ och agera kraftfullt för en verklig och rättvis fred i Mellanöstern.

Mahmoud Abbas mottogs med stående ovationer när han talade i FN:s generalförsamling. För en mycket stor del av världens stater är en inbjudan till FN av en palestinsk stat inom 1967 års gränser, vid sidan av Israel, en självklarhet som inte behöver diskuteras ytterligare.

Långt över 100 stater har redan diplomatiska förbindelser med den palestinska befrielseorganisationen PLO. Endast USA, några stater i EU och enstaka ministrar i den svenska regeringen, har fortfarande ”problem” med den palestinska stat vars upprättande man samtidigt säger sig stödja.

»

EU måste sluta upp med att huka och att snegla på USA. En del säger att ett erkännande av Palestina är meningslöst, att USA ändå kommer att lägga in sitt veto i säkerhetsrådet mot ett palestinskt medlemskap i FN. Detta stämmer inte. Ett formellt erkännande skulle äntligen sätta på pränt vad som faktiskt gäller för det framtida fredsavtalet, det som FN faktiskt har slagit fast tidigare och som Israel inte skall få någon chans att slingra sig bort från. Små justeringar kan göras. Men ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem måste upphöra och blockaden av Gaza avslutas.

gunnar olofsson

läs vidare

w

fibpalestina Palestina, min älskade är en film om palestinska kvinnor i lägerexil och deras hopp, kamp och glöd. Det är också en film som togs bort från tv-tablån tre gånger – och sedan försvann.

Filmen som försvann

S

VT tog bort filmen Palestina, min älskade från sin tablå tre gånger.

Därefter försvann den.

Palestina, min älskade handlar om det palestinska flyktinglägret Burj el Barajny i Beirut och är inspelad i september 1982. Lägret ligger i ruiner och har besatts av Israel. De människor vi möter har levat i en påtvingad exil i 34 år. De har byggt upp sina tillfälliga hem på ett område där ingenting tillhör dem. Det är kvinnorna i lägret vi möter. Det är de som är hemma, eller arbetar med något inom administrationen för den palestinska revolutionen. Barnuppfostran, undervisning eller organiserandet av kvinnorna. Ofta får kvinnorna ensamma bära bördorna efter ett ha förlorat både män och barn i kriget. De berättar om längtan och kärleken till hemlandet. Trots den långa exilen är tanken på ett självständigt Palestina det viktigaste för dessa kvinnor. Det är själva förutsättningen för ett fortsatt liv.

Den färdigklippta filmen blev 36 minuter lång, och den visar kvinnor klädda i korta kjolar, utan sjalar, med sympatier för Fatah och DFLP. Filmen nyanserar bilden av palestinierna och deras historia.

– SVT satte upp filmen i sin tablå tre gånger, men de tog ner den tre gånger, den visades aldrig. Jag fick aldrig något svar av SVT varför filmen försvann, säger Rebecca Hybbinette som inte gav sig utan sökte upp Bo Bjelvenstam, SVTs redaktör och filmare.

– Han tyckte att filmen var jättebra, men det kan bli knepigt, vi bör ha någon att prata med, sa han, berättar Rebecca Hybbinette som genast föreslog att Filminstitutets dåvarande vd Per Alhmark

Rebecca Hybinette

borde bjudas in. Men inget hände, SVT sände aldrig filmen som därefter försvann.

– En dansk vikarie på Filminstitutet började leta efter filmen. Till slut hittade han filmen i en källarskrubb, instoppad på ett ställe där filmen inte skulle vara. Filmen hade avsiktligt blivit undanstoppad för att inte upptäckas, det var danskens slutsats.

Den hade legat där i flera år och slutat existera, påstår Rebecca Hybbinette.

Filminstitutets arkivchef bekräftar idag att filmen kom tillbaka först 1 - 2 år senare.

– I våra samlingar finns filmens 16 mms

originalnegativ registrerad som inkommen 1984 och 1 st 16 mm visningskopia registrerad 2002. Vi har inga uppgifter om att negativen någonsin lånats ut, säger Jon Wengström.

– Jag vill ha ut filmen Palestina, min älskade från Filminstitutets kylskåp för att trycka upp den som en DVD till en bok jag skriver på, säger Rebecca Hybbinette som anser att filmen är av allmänintresse även i dag.

– Filmen ”Palestina, min älskade” är allt för gammal för att sändas idag. Den har dessutom en knepig längd 36 minuter, för

fib 25

att passa in i SVTs tablå. Eller för att nyansera: Nog kan SVT hitta plats även för en gammal kortfilm om den är särdeles fantastisk, men jag tycker nog att en intressant diskussion om aktuella filmer som ”Gazas Tårar” och ”Marken talar arabiska” tappar lite i trovärdighet när man drar in en trettio år gammal film i argumentationen, säger Otto Fagerstedt, projektledare på SVT. Alla tre filmerna är partiska, alla tre filmerna handlar om palestinierna och deras perspektiv, alla tre filmerna är gjorda av kvinnor. Ingen av filmerna har hittills sänts av SVT. Din kommentar om detta?

– Den som sett filmerna ovan som SVT sänt om Mellanöstern får nog slå knut på sig själv för att påstå att de skulle vara proisraeliska. Det är nog väldigt många kvinnliga regissörer vars filmer vi inte visat, och ännu fler gjorda av det motsatta könet, svarar Otto Fagerstedt.

– Det intressanta med filmen idag är att se den som tidsdokument. Den gör folk upprörda också idag, de minns hoppet, kampen, glöden och framförallt den självkänsla de hade. Allt detta är krossat nu i de oändliga pratshowerna med stormakterna som ständiga schackspelare. När filmen var färdig, var den ett gripande dokument då, kvinnor som berättade hur syrierna gjorde gemensam sak med de libanesiska fascisterna, det var tabu att säga sådant öppet. När det kommer ur en enkel kvinnas mun, när hon berättar vad hon såg...då blir det starkt. Flera palestinier har gråtit när de har sett filmen, därför att de inte kan tala om det öppet, kontrar Rebecca Hybbinette.

– I höst startar vi, som en uppföljning till Gazas tårar, Cinema Palestina för att skapa en plattform för visning av filmer om Palestina. Här hoppas vi på ekonomiskt stöd från etablissemanget och möjligheten för allmänheten att se en bredare bild av konflikten, avslutar en envist uthållig Antonie Frank.

nils lundgren journalist

Sänds i december?

SVTs plötsliga beslut att inte sända filmen Gazas tårar som utannonserat den 13 september, beslutades av Ingemar Persson, ansvarige utgivare för SVTs dokumentärer.

– Den enkla förklaringen är att chefen inte hade sett filmen. När han fick klart för sig vilka bilder som förekommer ville han av utgivarskäl att jag skulle lyfta Gazas tårar.

Flytten beror inte på något annat än att SVTs ansvarige utgivare Ingemar Persson vill rama in filmen. Det betyder i princip att vi får en extra möjlighet att varna känsliga tittare, vilket är viktigt med tanke på de otäcka bilder som förekommer. Jag har nämligen propagerat starkt för att filmen ska visas som den är. Sedan beklagar jag att beslutet kom sent, vilket beror på mig. Jag borde ha sett till att den ansvarige utgivaren fick se filmen långt tidigare, säger SVT Dokumentärs projektledare Axel Arnö.

Palestinagrupperna med flera visar nu Gazas tårar på olika biografer i landet.

– Det är fullt naturligt att reagera när filmen tas bort, med tanke på vad vi vet om censuren i TV-världen. Det är synd att Gazas tårar inte sändes i SVT samtidigt med att FN behandlar Palestinas ansökan om medlemskap säger Vibeke Løkkeberg, regissör av Gazas tårar.

När Gazas tårar sändes i norsk TV uppgav media att Israel och dess ambassad utövat påtryckningar mot ledningen för NRK och norska UD. Att något liknande skett i Sverige förnekas bestämt.

– Jag kan försäkra dig att jag inte ger efter för påtryckningar utifrån. Beslutet att köpa in filmen är mitt och den kommer att visas. Jag förbehåller mig rätten att visa filmen när jag vill. Hur sändningen utformas, vilken slot den får etc är SVT:s ensak.

Hur inramningen kommer att utformas är i skrivande stund inte bestämt, men ingen utomstående har ett dugg med detta att göra säger Axel Arnö som inte vill eller inte kan berätta mer om vilka som ska delta i samtalet efter filmen.

– Bara inte paneldebatten kväver reaktionen efteråt på filmen. När allt går över i teori och politik kommer Israel att försvara sig med att de är tvingade till att lösa allt med bombningar och mord. Sådana ”balanserande” diskussioner berövar publiken möjligheten att ta sina känslor efter filmen på allvar säger Vibeke Løkkeberg.

Filmen kommer att visas i SVT den 20 december. Om inte SVT ändrar sig igen.

– Trots allt verkar det som att vi får vara tacksamma för att Gazas tårar överhuvudtaget sänds säger Vibeke Løkkeberg.

nils lundgren journalist

fibpalestina

Osman Mustafa ger aldrig upp Osman Mustafa är en av de tre män som väntar vid södra grinden bara några hundratal meter från byn Jayyous på Västbanken. De väntar på att få arbeta på den mark som de äger, men inte har tillgång till och därmed inte får bruka när de själva vill. nils lundgren text & foto

O

sman Mustafa och de andra är här i tid, som alltid. De vet att de bara har 15 minuter på sig för att få passera genom öppningen i det milslånga och minst 60 meter breda inhägnade säkerhetsområdet, som Israel kallar det.

Vid första anblicken kan man tro att det är en enorm motorväg som ringlar sig fram genom ett landskap med olivträd och växthus. Men det är ingen autostrada som vem som helst kan åka på.

Det är endast militära jeepar och så kallade humrar, jättelika kamouflagefärgade fordon, sådana du ser på TV-bilderna från USA:s krig i Irak, som åker på den här vägen. Mitt i vägen är det ett 5–6 meter högt staket krönt med taggtråd.

På båda sidor är det flera meter breda sandfält, som varje morgon sveps av med en traktor som har stora cirkelformade borstar släpande efter sig. Sådana som du bara har sett i Sverige när våren kommer och vägar ska sopas rena efter sandningen under vintern.

Men här används de för att kratta sanden så att den ska avslöja om palestinierna lämnat fotspår efter sig om de försökt ta sig över det av taggtråd omgivna området under natten.

Breda och djupa diken på båda sidor om vägen och

»

Idag har det gått 10 dagar sedan hans får fått äta sig mätta. därtill pyramidformade taggtrådsrullar på båda sidor, styckar definitivt av landskapet. TV kameror och annan teknik som du inte kan se med blotta ögat är komplement som gör kontrollen total.

Det är så här muren ser ut runt Jayyous och många, många andra byar och städer på Västbanken.

Osman Mustafa är alltså tvingad att vänta med sin fårskock på 20 djur för att komma över till andra sidan där fåren kan få äta av växtligheten på hans jord. Mark som ägs av honom och tidigare släktingar i flera led bakåt i tiden. Land där skörden av hans 600 olivträd väntar. I dag har det gått tio dagar sedan hans får fått äta sig mätta. Plötsligt gällde inte längre hans skriftliga tillstånd att passera genom södra grinden. De israeliska soldaterna påstår att området har smittats av mul- och klövsjuka, de upprepar uppgiften varje gång följeslagarna ställer frågor. När följeslagarna frågar olika israeliska soldater vid olika tillfällen om sjukdomen får de olika svar.

En säger att smittan kan komma från Jayyous, en

fib 27

annan säger att det är för att skydda palestiniernas djur från smittan på den andra sidan stängslet som de inte får passera. Till slut säger soldaterna att de bara lyder order och att förbudet att passera för djuren har beslutats av det israeliska jordbruksdepartementet.

En uppgift som följeslagarna aldrig får bekräftad.

Osman Mustafa tror inte på uppgiften om mul- och klövsjuka. Inte heller någon av de andra bönderna jag talar med. Men vad ska de göra, de är i händerna på den israeliska ockupationsmakten. Men Osman Mustafa har bestämt sig för att steg för steg försvara sin rätt att få använda sin mark. Han har skaffat ett intyg från en veterinär om att hans djur inte är smittade eller på något sätt sjuka. Intyget har kostat honom 100 shekel. En stor utgift eftersom

50 shekel är det minimum som beräknats för att leva på per dag.

Osman Mustafas familj består av elva personer och det är bara en son som, förutom honom, har arbete.

Soldaterna, de är två stycken, synar veterinärintyget länge och jag ser att de inte riktigt vet hur de ska hantera det nya och faktabaserade argumentet.

Soldaterna gör det som alla lydiga och disciplinerade soldater ska göra, de ringer sina överordnande. Det blir flera samtal. Osman Mustafa står tålmodigt och väntar med de 20 fåren mitt i det inhägnade taggtrådsområdet, mellan grindarna på båda sidor. Lika stort som hans tålamod är hans förmåga att se till att fårskocken stannar kvar, trots att djuren kan se och känna

Aneta Dabrowska, följeslagare från Polen och arabisktalande, lyssnar på Osman Mustafa som förklarar varför hans tillstånd att passera bara gäller honom, men inte hans får som inte längre får äta sig mätta.

w

fibpalestina

Den israeliske soldatens slutliga svar när argumenten tryter är alltid detsamma: ”Jag är soldat och jag måste lyda order, vad kan jag annat göra.”

lukten av grönskan på andra sidan.

Till slut får soldaterna ett svar från de högre officerarna, ett svar som även denna dag hindrar Osman Mustafas får att passera.

Ett intyg från en palestinsk veterinär duger inte. Israels krigsmakt har kommit fram till att inget annat än en israelisk veterinärs certifikat är giltigt, säger en av de israeliska soldaterna.

Ett sådant intyg kan Osman Mustafa bara få om han beger sig till en israelisk militärbas på andra sidan muren. En resa som kommer att ta honom en hel dag och som han kan göra först om ett par dagar.

När jag frågar Osman Mustafa hur han ska göra, säger han att han inte kommer att ge upp. Han ska åka till den israeliske veterinären, vad kan han annars göra?

Fåren får försöka äta sig någorlunda mätta på växtligheten på den lilla tomten runt hans hus och på den remsa allmän mark som finns mellan byn och muren.

Osman Mustafas ögon gnistrar till, bakom hans oändliga tålamod anar jag en uthållighet som gör att han inte kommer att låta sig knäckas.

nils lundgren journalist

fib 29

»

Vågar vi se, orkar vi se?

Hur gör vi med det vi inte vill se?

Följeslagare i medieskugga Rörelsen i Sverige till stöd för palestiniernas sak blir allt större och bredare. Det mesta av mediernas uppmärksamhet är inriktat på Ship to Gaza, Palestinagrupperna och International Solidarity Movement. Inget fel i det. Men det är sällan de stora tidningsdrakarna, TV och radio berättar om följeslagarna i sin mediabevakning.

F

öljeslagarna är en av Sveriges nyaste och yngsta folkrörelser. 194 följeslagare från Sverige har valt att under tremånadersperioder bo, arbeta och leva med palestinierna. På samma villkor som palestinierna. Alltid hotade och trakasserade av den olagliga israeliska ockupationen.

Jayyous är en liten by med drygt 3 000 innevånare. Fyra följeslagare ska vara där, de kommer från Sydafrika, Schweiz, Norge och Sverige.

Vägspärrrar, jordbruksgrindar, soldater och poliser är något som är vardag för alla människor på Västbanken och det är något som de kommer att dela med byborna i

Jayyous endast några månader.

– Ju mer jag ser och får berättat ju svårare har jag att förstå meningen med alla dessa vägspärrar och hinder. I går lyckades vi följa med till odlingsmarkerna för andra gången under vår snart tre månader långa vistelse här. Eftersom det var nya soldater vid jordbruksgrindarna så gjorde vi ett försök. När de frågade vad vi gjorde i Jayyous, svarade vi att vi arbetar för Kyrkornas världsråd. Israelerna tittade förvånat och sa, ”Men här finns ju inga kyrkor!”, berättar följeslagaren Maria Gerhardsson Ståhl om sin tid i den palestinska byn Jayyous på Västbanken.

– För mig har det varit omtumlande på många sätt att vara här. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga ”Titta, ser du vad som händer!!” Och jag vet inte vad jag kommer att göra med allt jag sett och hört här. Det har känts bra och viktigt att vara här men det ska bli skönt att komma hem. Men en liten del av mig kommer alltid att finnas kvar här, säger hon. Liksom de flesta följeslagarna har hon förändrats för resten av sina liv av vad de sett och upplevt.

- De flesta reaktioner på att jag varit i Palestina är övervägande positiva, säger Maria Gerhardsson Ståhl.

– Ja, det är många små händelser och berättelser om hur livet påverkas, försvåras

w

fibpalestina

»

Följeslagarna ska vittna om de vardagliga övergreppen, små som stora.

och begränsas av ockupationen och muren.

Varje liten händelse kanske inte ger svarta rubriker i tidningen, men alla små tillsammans borde göra det. Vågar vi se, orkar vi se? Hur gör vi med det vi inte vill se? frågar sig en märkbart förändrad följeslagare.

Initiativet till följeslagarprogrammet kom ursprungligen som en förfrågan från kristna kyrkoledare i Jerusalem. I ett brev till Kyrkornas världsråd bad de om en internationell närvaro i området. ”Vi begär med största respekt skydd för alla människor, för att återupprätta ömsesidigt förtroende och trygghet för israeler och palestinier. Vi vill uppmana alla fredsälskande människor från hela världen att komma och delta i en manifestation av rättvis fred ”. Kyrkorna såg med växande oro och förtvivlan hur de kristna palestinierna flydde från arbetslöshet, husdemoleringar, markstöld under en ockupation som har drabbat och gjort livet hopplöst för flera generationer av deras familjer.

Ove Bring, Professor emeritus i internationell rätt, påpekade nyligen att ”den israeliska ockupationen är olaglig. Även ockupationer som är lagliga vid ett krigsslut – som den allierade ockupationen av det besegrade Tyskland 1945 – ska enligt folkrätten någon gång upphöra. Territoriet ifråga ska inom rimlig tid återbördas till den egna befolkningen. Om sexdagarskriget 1967 ses som ett försvarskrig från Israels sida – och vi behöver inte ta ställ-

ning till den saken här – var den efterföljande ockupationen laglig under ett antal år, ovisst hur många. Men vi kan med säkerhet konstatera att ockupationen är olaglig i dag, och att den har så varit i flera decennier.” (DN 2011-09-02) En stor del av de palestinier som har lyckats fly är kristna, och de är också är de bäst utbildade och mest förmögna. I dag är majoriteten av palestinierna bosatta utomlands. Många finns i USA, men en uppgift säger att Chile är det land som har den största palestinska bosättningen i världen, cirka 600 000 palestinier bor och integreras i det chilenska samhället.

340 kyrkor världen över antog utmaningen från Jerusalem. I augusti 2002 startades Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI) med hjälp från lokala kyrkor och organisationer.

Följeslagarprogrammets mål är att få slut på ockupationen och våldet.

Följeslagarna bor, arbetar och lever därför med palestinierna för att alltid kunna vara beredda att visa den israeliska ockupationsmakten att det finns en internationell närvaro. Människor från andra länder som ser förtrycket, som vågar visa solidaritet, stärka de lokala kyrkorna, de palestinska och israeliska krafter som verkar för fred.

Allt har sin grund i folkrätten och ickevåldets ideologi. Till skillnad från andra aktiviströrelser ska följeslagarna ”backa ur” aktioner eller situationer där de riskerar att

– De flesta reaktioner på att jag varit i Palestina är övervägande positiva, men frågan är så pass laddad så det är klart att det finns en del som tycker att jag har tagit ställning genom att åka till Västbanken, säger Maria Gerhardsson Ståhl.

FOTO: SEAPPI

fakta Den svenska delen av projektet, som kallas SEAPPI, Swedish Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, finansieras av Sida-medel.

Sveriges kristna råd står som huvudman.

Där finns Svenska kyrkan, Svenska baptistsamfundet, Sveriges ekumeniska kvinnoråd, SEK, Diakonia, KFUK-KFUM, Individuell människohjälp (IM), Kristna fredsrörelsen, Svenska Missionskyrkan, Sabeel Sverige, Broderskapsrörelsen, Justitia et pax och Studieförbundet Bilda.

inte få närvara, att avlägsnas eller kastas ut ur landet. Följeslagarna ska i det längsta se till att vara kvar på sin placering, se, höra och inte överge palestinier och israeler som kämpar mot ockupationen.

Följeslagarna ska vittna om de vardagliga

fib 31

fakta Övriga länder som sänder följeslagare: Australien, Finland, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Storbritannien/Irland, Sydafrika, Tyskland, Ungern och USA. Sverige har skickat flest följeslagare. De är av alla sorter: unga, studenter, nyblivna pensionärer, före detta poliser, arbetslösa, lärare, kristna, muslimer, ateister med mera. Alla är över 25 år och de har antagits efter prövning, intervjuer och genomgången utbildning i icke-våld, hebreiska, arabiska, folkrätt och det palestinska områdets historia.

Några av följeslagarna har åkt ner flera perioder vilket innebär att Sverige har skickat följeslagare till 223 tjänstgöringsperioder. Det betyder att de svenska följeslagarna har lagt ner 669 månader i tid av sina liv på Västbanken. 669 månader är över 55 år. Totalt har de 15 länderna hittills skickat över 900 följeslagare.

med följeslagare under tre månader funnit på plats i Israel/Palestina.

Upplevelserna från tiden som följeslagare är oftast omvälvande.

renhet som har betytt mycket på hur jag ser på många saker idag.

Om vistelsen var till nytta för byn är en fråga som jag har brottats med, men jag kan bara komma fram till att det förhoppningsvis var det på ett eller annat sätt.

Eftersom situationen för människorna i byn Jayyous inte blir bättre kan man ju tvivla ibland. Intresset för frågan bland människor i min närhet upplever jag har ökat, eller så beror det på att jag kommer i kontakt med fler som är intresserade av frågan, säger följeslagaren Maria Gerhardsson Ståhl som var på Västbanken våren 2008 och fortfarande är aktiv.

– Min vistelse under tre månader i Jayyous har påverkat mig på många sätt, en erfa-

nils lundgren journalist

En lekplats för barnfamiljer var nästan färdig när halva området revs av israelisk militär.

FOTO: Maria Gerhardsson Ståhl

övergreppen, små som stora.

Därför skriver varje följeslagargrupp varje vecka en rapport som mejlas till FN-organet OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs.

De första svenska följeslagarna sändes ut under hösten 2002. Efter det har grupper

fibdokument

»

Mänskligheten bör utrota krigen innan kriget utrotar mänskligheten

/Andrea Andreen

Hon avslöjade USA:s bakteriekrig lennart palm text

V

i lever i en tid av växande internationella motsättningar.

Stormakternas militära ingripanden kommer allt tätare och hotet om nya och större krig växer.

Sällan har krigspropagandan dånat högre och entonigare i dagspress, radio och TV. Samtidigt har fredskrafterna försvagats märkbart. Varför?

Att miljoner demonstrerade förgäves mot USA:s anfall på Irak 2003 kan ha fått många att tappa hoppet och passiviseras.

Men åtskilliga, även inom vänstern, har uppenbarligen svalt krigshetsarnas svepskäl för de nya krigen (”humanitära” interventioner etc).

Natos bombkrig i Libyen är det senaste exemplet. Återigen konventionell grymhetspropaganda: obevisade rykten om ”folkmord”, massvåldtäkter med hjälp av Viagra ooch så vidare snurras gång på gång jorden runt av de stora mediebolagen. Nyligen visade BBC bilder på Tripolibornas entusiastiska stöd för Nato och deras libyska allierade med hjälp av bilder från en demonstration – i Indien!

Natobombernas effekter på civilbefolkningen, exempelvis i de ”Khadaffitrogna” storstäderna Sirte och Bani Walid, har lagts i total nyhetsskugga. Detta trots att det i

dagsläget (den 14 september) rör sig om kanske 30 000 fällda bomber. För säkerhets skull har Nato bombat motståndarsidans radio- och TV-stationer. Hur många civila har Nato dödat? Vad händer med sjuka och gamla när el och vatten slås ut?

Hur påverkas barnen av Natos bombkrevader och ljudbangar? I ett samhälle med så kallade fria medier borde sådana frågor ställas och besvaras. I Sverige råder gravens tystnad.

I denna mörka tid kan det vara trösterikt att blicka bakåt. Det fanns en tid då Sverige hade en annan fredsrörelse och en annan vänster. Man tänker på antinazisternas kamp under andra världskriget, eller Stockholmsappellen 1950 med krav på totalstopp för atomvapen.

Samma kraft uppvisade Vietnamrörelsen, Afghanistankommittén under Sovjets Afghanistankrig (ej att förväxla med dagens krigsstödjande organisation med samma namn). Det finns skäl att lyfta fram den tidens fredskämpar, inte av nostalgiska skäl utan som förebilder.

En av dem hette Andrea Andreen (1888– 1972) och kom från en bildad, religiös familj i schartauanska Mark i sydvästra Västergötland. Hon studerade kemi och medicin i Uppsala, Stockholm och USA

och blev medicine doktor 1933. Familj och barn hindrade henne inte från att vara febrilt verksam på en rad fält som läkare, forskare och aktivist. Det gällde kampen för kvinnors rätt till statliga läkartjänster (ett genombrott skedde här 1925), frågor som diabetesbehandling, hälsolära och sexualhygien. Hon anlitades i flera statliga utredningar.

Redan under studietiden kom hon i kontakt med tidens främsta kvinnosakskämpar, sådana som Elin Wägner, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren och andra. 1924 var hon ledande inom Frisinnade kvinnor, som 1931 ombildades till Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV). Tidigt blev hon radikalpacifist: ”Mänskligheten bör utrota krigen innan kriget utrotar mänskligheten” blev hennes paroll.

Andra världskriget, med bland annat hjälparbete för det belägrade Leningrads barn, radikaliserade både Andrea och SKV. 1946 blev Andrea SKV:s ordförande – en post hon behöll till 1964. Påverkat av Sovjets och motståndsrörelsernas avgörande insatser mot Hitlertyskland anslöt sig SKV 1946 till det 1945 grundade Kvinnornas demokratiska världsförbund, en organisation dominerad av Sovjetblocket och därmed snart beskylld för att vara en kommunistisk täckorganisation.

fib 33

Andrea Andreen (stående i mitten) talar vid en internationell kvinnokongress. FOTO: Arkivbild/KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

De följande åren blev mycket svåra för fredsvänner och oliktänkande till vänster i hela Västvärlden (inklusive Sverige).

I denna snålblåst stod Andrea på sig och insåg att det krävdes oavlåtlig aktivism. Hon bidrog starkt till Stockholmsappellen, som med sina hundratals miljoner underskrifter blev en svår motgång för krigsivrarna.

1950 bröt Koreakriget ut när USA i samarbete med de gamla japanquislingarna hindrade en återförening av landet utan utländsk inblandning. USA med sina allierade kunde, genom att Sovjet tillfälligtvis bojkottade FN, föra kriget under FN-flagg.

Sverige, som på den tiden hade en egen utrikespolitik, skickade dock ingen militär.

Krigets brutalitet var oerhörd, särskilt på grund av de urskiljningslösa bombning-

arna. USA släppte 500 000 ton bomber som orsakade större delen av de miljontals dödsoffer som kriget krävde.

De som ifrågasatte kriget avhånades som förrädare och blinda verktyg för Sovjet.

Många liberala och socialdemokratiska kvinnor lämnade SKV. Trots den enorma pressen fortsatte Andrea kampen oförtrutet. När rykten snart kom i svang om att USA bedrev bakteriologisk krigföring i Korea anslöt hon sig till den kände biokemisten och sinologen Joseph Needhams internationella undersökningskommission.

Här kom hennes professionella kunskaper väl till pass. 64 år gammal reste hon till Kina och Korea under brinnande krig! 1952 slog kommissionen fast att USA hade använt bakteriologisk krigföring och

spridit böldpest, kolera och mjältbrand.

Andrea publicerade kommissionsrapporten på svenska 1952. Västvärlden avvisade kategoriskt påståendena och kunde stödja sig på uttalanden av Röda korset och Världshälsoorganisationen.

Needham svartlistades i USA ända in på 1970-talet, och journalister som enbart refererat rapporten anklagades för uppvigling i rader av rättegångar. Här hemma uteslöts Andrea ur det socialdemokratiska partiet.

Först idag, när det inte spelar någon större roll i opinionsbildningen, börjar sanningen sippra ut även i ”den fria världen”. Den japanske biokemisten Mori Masataka har på senare tid intresserat sig för Needhamkommissionen. Genom

w

fibdokument

»

Andrea Andreen (stående med hörlurar) på en internationell fredskonferens med pionjärer i förgrunden. FOTO: Arkivbild/KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

USA hade spridit böldpest, kolera och mjältbrand. dussintals intervjuer på olika håll under många besök i Nordkorea har han utifrån offrens berättelser om sina symptom kunnat bekräfta rapportens utsagor. ”Jag är absolut säker på att detta hänt”, säger han till journalisten Diarmuid Jeffreys på Al Jazeera. Vi vet nu också att USA:s Fort Detrick utvecklade metoder att via insekter sprida smitta.

Jeffreys har kunnat avslöja att USA efter andra världskriget tog hjälp av den japanska enhet 731, som under kriget dödat miljoner kineser med ”bakteriebomber”.

En av de ansvariga japanerna kunde före sin död bekräfta att enhet 731 hade hjälpt amerikanerna i ”en attack” i Korea. I ett dokument från den amerikanska generalstaben i september 1951 beordrades ”fälttest i stor skala … för att avgöra effektivite-

ten av bakteriologiska stridsmedel under operationella förhållanden”. Till Al Jazeera sa Kenneth Edwards, pensionerad amerikansk flygofficer: ”De som sysslar med detta behöver inte själva slåss, och det är bekvämt för dem. Du vet, det är ju med dig de skickar det.”

Uppgifter om hans flygningar gallrades i USA-arkiven i mars 1952, två månader efter han tagits tillfånga. Att Obama nyligen bad Guatemala om ursäkt för att amerikanska myndigheter 1946–1948 medvetet smittat 5 500 guatemalaner med bland annat syfilis bekräftar att USA faktiskt höll på med sådant här. Det är svårt att tro att inte också Korea användes för dessa omänskliga ”experiment”.

I dag skulle vi behöva fler människor som Andrea Andreen. Kärnvapnen finns i hög grad kvar, liksom bakteriologiska och kemiska vapen. Västmakternas interventionism ökar ofelbart risken för kärnvapenspridning; många makthavare i

tredje världen frestas att utveckla sådana vapen för att undslippa angrepp.

För att bryta utvecklingen krävs en uthållig och enveten aktivism. Andrea fortsatte sitt arbete trots hetsen och en till synes överväldigande politisk och medial övermakt. Troligt är att hennes arbete bidrog till att vi slapp kärnvapenkriget under det kalla kriget. Och kanske Korearapporten trots allt fick USA att vara något mer återhållsamt.

lennart palm historiker i göteborg Källor: Artiklar om Andreen i Vi mänskor 1972:3, 2000:2, på nätet http://www.vimänskor.se (2011-09-16) Report of the international scientific commission for the investigation of the facts concerning bacterial warfare in Korea and China, Peking, 1952.

Andrea Andreen, Bakteriekrig i Korea och Kina, Stockholm 1952 (ny upplaga 1974). http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.706807--vi-forutsag-inteatt-gaddafi-var-seglivad- (2011-09-16) Diarmuid Jeffreys artikel finns på: http://english.aljazeera.net/programmes/peopleandpower/2010/03/201031761541794128.html Den på nytt uppblossande debatten i bland annat USA hittar du via Googlesökning på till exempel orden Korea, germs, warfare.

Om smittspridning i Guatemala se: http://www.latinarmerika.nu (2011-09-15)

fib 35

Andrea Andreen står längst fram i talarstolen på en internationell fredskonferens. På väggen syns en fredsduva och ordet ”fred” på mångas språk.

FOTO: Arkivbild/KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

fibbokmässan

Författare lockade besökare till FiB/K på Bokmässan

Joakim Boström lyssnar uppmärksamt.

FOTO: Eva Wernlid

w Den 22–25 september deltog Folket i Bild/ Kulturfront på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

För fjärde året i rad koncentrerades vårt arbete på mässan kring tidningen och prenumerantvärvningen.

I vår lilla monter pryddes väggarna av en stor färggrann triptyk av Robert Nyberg (varav den vänstra bilden är omslaget till FiB/K nr nio) och en våra omslagsbilder som Botox gjort till tidningen. Satirarkivet presenterades via en Internetuppkopplad dator. Det som fångade mångas uppmärksamhet och intresse var en datorskärm som visade ett bildspel med vår baksidestecknare Hans Lindströms satirbilder. Det blev många skratt.

Vid författarbesöken i vår monter deltog författare som berättade om sina nya böcker. Gösta Hulten talade om sin och Lena Sonnes rapport Terroristjaktens svarta bok, Leif Kåvestad om boken Civilkurage & Sjuka

»

Hans Lindströms satirbilder lockade många skratt Hus, Per Björklund om Arvet efter Mubarak. Jan Myrdal framträdde två gånger, först om sin bok Röd stjärna över Indien och sedan om Vardagsord (ett urval han gjort av Charles Dickens som tidningsman). Maud Edgren-Schori och Pierre Schori samtalade om sin bok Elfenbenskusten – en utmaning för FN och Afrika.

Författarbesöken, som drog många åhörare, var utmärkta och uppskattade.

Nio personer deltog – alla ideellt – i FIB/K:s arbete på bokmässan. Dessa värvade 140 startprenumeranter.

kenneth lundgren

fibrecenserar

Anneli Jordahl Norstedts Romanen utspelas i slutet av 1800-talet.

Poeten Andreas dricker för mycket och blir av sin hustru beordrad att tillbringa tre månader på en kurort där han ska hålla sig nykter, ta kalla och stärkande bad och dricka rent källvatten. Han ser det som en smärtsam process, bävar inför en hel sommar utan alkohol och ser på läkaren Liljedahl (som driver kurorten Augustenbad) som en kvacksalvare.

Med ett språk som matchar tiden i vilken berättelsen äger rum – ett språk som vimlar av ljuvliga och numera närmast bortglömda ord (som ”schangdobel”) – berättar Jordahl om en mans tillnyktrande.

Hur han slits mellan viljan att greppa tag i närmaste flaska renat och halsa rakt av, och hur han faktiskt verkar tycka att det

Illa far landet Minneshärbärget Tony Judt Övers. Lars Ohlsson (Illa far landet) & Elisabeth Helms (Minneshärbärget) Karneval Den engelske historikern Tony Judt avled 2010 vid 62 års ålder i en allvarlig muskelsjukdom. Två år tidigare hade han fått beskedet att sjukdomen var dödlig och fortskridande.

Judt började arbeta i England, men flyttade till USA, för Berkeley och New York University. Dessa två böcker fullbordades samma år han avled.

är ganska skönt att vara nykter och sakta förlikar sig med de kalla morgondoppen.

På så vis är det här en berättelse om att tillnyktra från ett missbruk, med eller mot sin vilja. Det är också en berättelse om kurorten som fenomen – fascinerande läsning för en nutidsmänniska – och de insprängda autentiska råden för hur man bör duscha och bada, får mig att dra på munnen vid flera tillfällen.

Förutom denna yttre berättelse rymmer romanen dessutom klasskillnaderna, förvisso mer utpräglade i slutet av 1800-talet, men som i vår tid återkommer i allt högre utsträckning. De medellösa, de som arbetar på kurorten, är helt beroende av läkarens gudabenådade välvilja. Om de händelsevis blir gravida utan att vara gifta, så passar de inte längre in. De blir utstötta. Och de fattiga och sjuka, som tack vare allmosor får vistas i en särskild del av kurorten och som får bada på nätterna då de med pengar slipper se dem, smyger runt som vålnader.

Bölder i ansiktet, gömmer sig för solens skarpa avslöjande.

Det är lätt att dra paralleller till dagens medellösa, utförsäkrade, flyktingar, som

Illa far landet är ett kraftfullt angrepp på nyliberalismen och kapitalismens tes om egennyttan på bekostnad av gemenskapen.

Han inleder med orden: ”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva”, ty det präglas av ”besattheten av att skapa sig en förmögenhet” och ”växande klyftorna mellan rika och fattiga”. Framför allt gäller det en ”okritisk beundran av ohämmad marknad” och ”förakt för den offentliga sektorn”.

I sex kapitel och en avslutning levererar Judt en mycket kompetent kritik av nyliberalismen, även i dess socialdemokratiska form. Det ska inte döljas att han också är mycket kritisk till det övermod som han själv och 1960-talets vänster uppvisade.

Boken skrevs för ungdomar i en förlorad generation (1980-, 90 och 00-tal), som Judt tycker bär många likheter med 1920-talet förlorade dito. Bokens svaghet är dess

alla är beroende av makthavares välvilja. Det är lätt att dra paralleller – vilket Jordahl själv gjorde i en Babel-intervju (SvT) nyligen – till vår tids onämnbara sjukdomar. Som hiv.

Som om detta inte vore nog i en och samma roman så bjuder Jordahls berättelse dessutom på några stänk av kärlek.

Visserligen är kärlekshistorierna dränkta i sorg, svek, orättvisor och krossade drömmar, men kärlek innehåller de ändå. Det är en fantastisk roman, på många olika vis, med ett driv som gör den nästintill omöjlig att sluta läsa.

foto: Sara Mac Key

Augustenbad en sommar

fib 37

jessica johansson

samtidiga tilltal till både en USA- och en Europa-publik, där USA-debatten utesluter begrepp som socialism. Däremot är hans angrepp på postmodernismen välgörande.

Minneshärbärget dikterades och skrevs med hjälp av en mångårig kollega. Den delvis förlamade författaren använder tiden, och i synnerhet de svåra nätterna, till att tänka igenom sitt liv. Det har resulterat i ett starkt tidsdokument som både är spännande och dokumentärt. Hans uppväxt i arbetarklass, tillvaron som fattigstudent, doktorandstipendiet i Cambridge, det akademiska livet och striderna berättas med stor autenticitet. Boken är lättläst och ändå känner man sig rikare, att ha fått en fördjupad förståelse av den tid som snart kallas vår historia.

ulf karlström

fibrecenserar Röd stjärna över Indien Jan Myrdal. Övers. Stefan Lindgren Leopard Att 84-årige Jan Myrdal med sina dåliga knän fotvandrar in i de otillgängliga indiska djungelområdena i Dandakaranya och i två veckor under primitiva förhållanden följer med den maoistiska gerillan för att rapportera om den i vår del av världen i stort sett okända (ihjältigna, bortcensurerade) indiska revolutionen är i sig en beundransvärd prestation. Men hans reportagebok är inte enbart en reseskildring, utan framför allt ett kraftfullt politiskt debattinlägg – refererande, resonerande, diskuterande.

Det här är ett reportage om Indiens rikaste landområden, som hyser dess fattigaste människor. Där krigar storbolagen mot befolkningen för att komma åt mineralrikedomarna och USA:s president Obama diskuterar ”terroristbekämpning”

Maktspelerskan Drottning Kristinas revolt Erik Peterssons Natur & Kultur

Hur agerade drottning Kristina under sin regenttid? Erik Petersson vill lyfta fram den politiska och självständiga drottningen som inte gärna gick i någons ledband. Han fokuserar på själva maktspelet – därav titeln. Det är en biografi som placerar drottningen som en av flera maktpersoner i Sverige. Ibland är de i allians med varandra och ibland fiender.

Drottning Kristina skildras som en spränglärd humanist och samtidigt som skicklig

»

Röd stjärna över Indien är en hoppfull bok om revolutionens möjligheter... med den indiska regeringen.

Under sitt besök samtalade Myrdal ingående om läget och politiken med generalsekreteraren för Indiens kommunistparti (maoister), Ganapathi, med den senare mördade talesmannen för centralkommittén Azad och med de unga människor som gjorde honom sällskap. Väsentliga delar av de politiska samtalen återges i boken; fullständiga dokument finns som komplement på webben: www.redstaroverindia.se I samtalen kommenteras det revolutionära partibygget, enhetsfronten, det långvariga krigets teori och praktik, den nationella frågan, kvinnofrågan och andra problem. Myrdal är sedan ungdomsåren väl för-trogen med indiska förhållanden, indisk litteratur och politik, och han refererar också till västerländsk litteratur, till tradi-

maktspelspolitiker. Hon ses som en makthavare bland andra.

Just att hon på 1600-talet kunde tas på allvar som kvinnlig ledargestalt gör att många i dag vill se henne som snudd på förebild. Men historien ger oss också en bild av vad som var (och kanske fortfarande är) manliga hierarkier och vad som hände när en kvinna plötsligt hamnade på toppen. Hur bemöttes hon? Fanns det konspirationer för att få bort henne? Hur såg andra kvinnor på henne? På den tiden var oftast en av gränserna mellan manligt och kvinnligt att männen hade makt – vad hände när den gränsen överskreds? Här finns många frågeställningar.

Utan tvekan var drottning Kristina lärd.

Erik Peterssons understryker den slipade politikern som samtidigt längtar till humanismen. Den religiösa omvändelsen tonas

tionen från Karl Marx och Pariskommunen och debatten inom Komintern.

Boken är ursprungligen skriven på engelska, för en indisk och internationell publik, men den innehåller också funderingar om situationen i Sverige (bland annat vår kulturs syn på äldre människor) och om relationerna mellan arbetarklassen i västvärlden och folkens befrielsekamp i Asien.

För den som läst Myrdals tidigare bok Indien väntar (1976), är tankegångarna välbekanta, men situationen har förändrats under de senaste decennierna. De revolutionära maoisternas politik och inflytande har utvecklats.

Röd stjärna över Indien är en hoppfull bok om revolutionens möjligheter – men Myrdal är nu en gammal man, han har sett segrar vändas till nederlag och förhoppningar krossas. Därför talar han också om möjligheten till nederlag, om den mörka Järnhälen som enligt Jack London ska härska och förslava världen i ytterligare några sekler.

I grunden är detta emellertid en bok full av tro på framtiden och revolutionen. Det är befriande att läsa.

christer lundgren

ned, snudd på ifrågasätts. Boken handlar om makthavarna och deras privatliv.

Folkupproret i Närke 1653 nämns, men Peterson går inte in på hur drottningen själv pläderade för våld mot de upproriska.

Pesten på stadsdelen Södermalm samma år nämns, men bara för att man diskuterade huruvida drottningen borde lämna Stockholm. Folket flimrar förbi. Jag tror att många historikers fokus på makthavares brev och officiella dokument gör dem en smula blinda för verkligheten utanför palatsfönstren. Men med detta sagt är Maktspelerskan inte sämre än många andra biografier över monarker. Språkligt flyter texten bra. Man märker inte alls att författaren är ung (född 1985). Och det är ju en historia fylld av krig, intriger, slott och herrgårdar – som den värsta dokusåpan.

olof rydström

fib 39

Bronto Berglin Samlade serier av Jan och Maria Berglin 1999 – 2008 Galago Här finns tio år av paret Berglins produktion mellan två pärmar. 400 sidor, 1 600 rutor med de tecknade figurerna med jättenäsorna, alltid framställda i profil, som så väl speglar vår tid och våra egenheter. Skarpsinnig och rolig satir i en volym som är svårläst men inte därför att boken är tung som en betongplatta utan för att det krävs eftertanke och återblickar till den dekad som innehållet omspänner. Dessutom hamnar man som läsare efter några sidor i ett tillstånd av fniss eller gapskratt.

I inledningen till boken visar paret Berglin hur de arbetar med start 11:17. ”Vi

Glashuset Pramoedya Ananta Toer. Övers. Per Holmer Leopard Pram Toers storverk den så kallade ”Burukvartetten” har nu fullbordats på svenska med utgivningen av Glashuset.

Berättelserna om den javanesiska motståndsmannen och nationalisten Minkes liv handlar om den gryende kampen mot den nederländska kolonialismen och nationalismens födelse i Ostindien i början av förra seklet. De föregående delarna är Människornas jord, Ett barn av alla folk och Fotspår.

Det är en mycket brett målad krönika över kolonialismens brutala ansikte i Ostindien, mestadels skildrat utifrån de undertrycktas perspektiv, där man som läsare slås av den absoluta obönhörlig-

är kulturarbetare, vi får börja så här sent.”

Av bilderna att döma har barnet skickats till skolan och köksbordet får tjänstgöra som arbetsbord fullt av tidningar, ritpapper, saxar och pennor. Arbetet börjar med kaffedrickande och glatt samspråk medan den lilla hunden förvånat tittar på.

Redan i inledningen men framför allt i text och bilder märks det att Jan och Maria Berglin besitter bildning och kultur och att de har ”koll” på vad som händer.

Samtalen mellan generationerna är oftast väldigt träffande. ”Vid 39 inser man, lättad och sorgsen, att man inte längre bryr sig.” Far och son är ute på promenad varvid sonen säger: ”Du ser lite rolig ut i den där mössan, pappa...” och pappan i mössa av Jonny Höglinmodell svarar med stirrande blick: ”Skiter väl jag i! Jag har redan reproducerat mig.”

Vi som plågas av påtvingad så kallad kompetensutveckling har roligt åt rutan med rubriken ”Den svenska dumhetens

heten i raslagarnas apartheid.

I Glashuset växlar Pram Toer perspektiv genom att låna röst åt en maktens tjänare Jacques Pangemanann, polis och infödd underrättelseofficer. Det är med dennes röst och blick som berättelsen fullföljs.

Hans uppgift är att för kolonialmaktens tjänst kartlägga Minkes verksamhet för att därigenom kunna oskadliggöra honom, som symbolen för motståndet mot holländarna och kampen för självständighet i Java. I Europa rasar första världskriget och i Kina har Sun Yat-sen utropat den kinesiska republiken. Bilden av Pangemanann, med sin javanesiska härkomst och höga utbildning i Frankrike, är den av mandarinen, den infödde intellektuelle som ställt sina tjänster till kolonialmaktens förfogande. Det är en studie i hur makten smular sönder sina undersåtar.

Glashuset vänder blicken från de förtryckta till maktens förtryck. Då Minke efter många år i förvisning har återvänt har hans hem övertagits av Pangemanann

»

Bläddra och ha kul – och kanske tänka efter... grunder, kompetensutvecklingen i privat och offentlig sektor stannade på söndagsbilagenivå”. Gänget på jobbet sitter runt konferensbordet och kläcker idéer efter att chefen sagt sitt: ”Då vill jag ha förslag för att höja kompetensnivån i vårt företag...”

Förslagen haglar: ”Vi tar hit Göran Kropp!” ”Nej, Tommy Sandlin!” ”En skrattkurs?” ”Lill Lindfors!” ”Antioxidanter! Finns det nåt viktigare?” ”Man lär sig bättre med Mozart!”

Steg 1 i ”Ett enklare liv” består i att vägra mejl: ”Riktiga brev? Är det därför du får så mycket gjort?” ”Just det! I ett brev måste dom formulera sig och då inser dom flesta hur korkat det låter och struntar i det hela.”

Det är bara att bläddra och ha kul – och kanske tänka efter.

stefan estby

själv, hans övriga egendomar av andra. Mer skenbar än så kunde friheten aldrig vara.

Polisagenter har bland hans anhängare spridit ryktet att Minke efter frigivningen gett upp kampen och beslutat att samarbeta med de koloniala myndigheterna.

Genom att låta Minkes baneman, kollaboratören Pangemanann, vara den som för ordet får läsaren följa hela förloppet av svek och intriger som gör Minkes frigivning till en ändlös Golgatavandring regisserad av denne maktens kollaboratör.

Pram Toer har skildrat den ostindiska kampen för frigörelse ur ett helt spektrum av perspektiv genom seriens fyra delar som sammantaget visar utsiktspunktens avgörande betydelse. Minke går under.

Pangemanann krossar honom, men det är en seger som till slut tillintetgör segraren. ”Burukvartetten” är en besk medicin om ock ibland ojämn. För varje antiimperialist är dessa böcker ett måste. En bugning åt ett förlag som gett oss dem.

jan bergsten

fibrecenserar Den magiska cirkeln Ett reportage om Salaligan Anders Sundelin Leopard Trots att händelserna utspelade sig på 1930talet är Salaligan än i dag en av Sveriges mest omskrivna brottsligor.

De sköt, brände inne och gasade sina offer. Motiven är dock oklara. Ofta verkar det inte vara pengarna det handlar om. Ligan dödar utan att vara i trängt läge.

Varför begår de dåd på dåd och, åtminstone i ett fall, utan att ta pengar från offret?

Precis som Peter Övig Knudsens Blekingegadeligan är Anders Sundelins bok inte ett vanligt kriminalreportage. Han visar att det går att få ut mer ur ett redan välbehandlat ämne. Vi får en bild av hur livet i Sverige faktiskt tedde sig på 1920-och 30-talet. Författaren saknar inte personliga

Gör inga dumheter medan jag är död!

Per Ahlmark Atlantis Du ber mig recensera Per Ahlmarks memoarer. Det kan jag inte.

Det är meningslöst.

De är alltför obehagliga. Ahlmark är alltför bitter, alltför avundsjuk, alltför otillgänglig för att man utifrån dessa memoarer ska kunna bilda sig en uppfattning om hans liv och verk. Det finns vissa likheter med Per Wästbergs memoarer såtillvida att båda författarna starkt överskattar sina roller i den svenska offentligheten, som politiker, som intellektuella. Wästberg piffar upp sina memoarer med kärleksbrev, vilket ger dem ett extra och välbehövligt lyft. Så ej

skäl. Anders Sundelins mor kände ligaledaren Sigvard Nilsson-Thurnemans syster.

Anders Sundelin förmedlar en minutiös detaljbild av det västmanländska Sala, ligans sociala omgivning, och dess invånare vid denna tid. Det är kris. Växande nazism och fascism i Europa. Snart är spanska inbördeskriget igång. I Sovjet pågår jakt på inre fiender. Ett nytt världskrig står för dörren.

Salaligans medlemmar må ha varit udda i vissa avseenden. Men de var inte från Mars. De var unga, hade ont om pengar, en trasslig bakgrund. De läste nyutkomna böcker om Al Capones gäng i Chicago som åkte runt i snabba bilar och sköt med kulsprutor.

Sigvard Nilsson-Thurneman sysslade med yoga, hypnos och andliga vishetsläror från Indien. Han för in adepter i den ”förening” han påstår sig vara medlem i: Den Magiska Cirkeln, D.M.C. Ett av budskapen är att kroppen bara är ett skal. Döden frisätter själen. Att döda någon är närmast att göra den en tjänst.

Droger finns med i bilden, främst bolmört.

Fyra i ligan döms till livstids straffarbete.

Sigvard Nilsson-Thurneman själv hamnar först på Säters fasta paviljong och många år senare som arkivarbetare på Karolinska Institutet i Solna. Han dör först 1979.

Rättspsykiatern Olof Kinberg mötte flera i ligan. Han var påverkad av den italienske kriminologen Lombrosos utseendelära.

Kriminalitet skulle, så att säga, synas utanpå. Därför finns många noggranna beskrivningar av brottslingarnas utseende i Kinbergs anteckningar, varav en del återges i boken.

Ungefär samtidigt åkte Herman Lundborgs folk runt och för skattemedel mätte samers och andras skallar åt Rasbiologiska institutet i Uppsala. Myndigheternas människosyn gav spelrum för märkligheter.

Boken är tankeväckande och har många dimensioner. Den gör att man börjar fundera även över dagens samhälle. Jag får dessutom känslan av att berättaren Anders Sundelin har mycket mera på lut.

Ahlmark är alltför bitter, alltför avundsjuk, alltför otillgänglig...

tjänst inom UD. Åströms naziungdom skall självklart inte sopas under mattan, men hos Ahlmark luktar det hämnd lång väg när han i avsnitten om Jan-Erik Wikström och dennes arbete som kulturminister inte nämner utnämningen 1977 av den gamla nazisten Birgit Rodhe till ordförande i Statens kulturråd. En mycket märklig befordran, men inte oväntad för mig som mött Wikströms iskalla blick på andra sidan bordet vid Svenska bokförläggareföreningens styrelsemöten. Slutsats: överlåt historieskrivningen till fackhistoriker, så slipper man iallafall pinsamheter. Ahlmark, Ullsten med flera, gjorde under 1960-talet entré i det svenska politiska livet med hjälp av halmhattar. Den linjen har man hållit fast vid. Ahlmark önskade de arbetslösa i Olofström ”Lycka till” och en annan friggebodare manade till allsång med ”We shall overcome” när det började kärva bland taburetterna.

»

Ahlmark trots att även han skrivit kärleksromaner (Zonen, 1989, samt diktsamlingar på samma tema).

Det förefaller som om alla spärrar släppte när Herbert Tingsten dog 1973 – Ahlmark blev alltmer desperat och vilsen i sina politiska ställningstaganden. Alltså, de här memoarerna är till och med mer självförhärligande än Göran Perssons legendariska gravtal över sig själv.

Ibland blir han riktigt obehaglig, Ahlmark, som när han indikerar en antisemitisk hållning hos Gösta Bohman och åter drar fram bland annat Sverker Åströms naziförflutna som en belastning för hans

henrik persson

bo i cavefors

fibfilm

fib 41

»

Vi lyckas inte att ändra tingen i enlighet med våra önskningar, men så småningom förändras våra önskningar.

(Marcel Proust)

Din guldålder – har den funnits?

W oody Allens senaste, Midnight in Paris handlar om guldåldrar och om den dåligt underbyggda föreställningen om deras existens.

Redan greken Hesiodos tyckte på 700-talet f.Kr att ”det var bättre förr”. Han var samtida med Homeros och diktade om en forntida guldålder i Verk och dagar. I Hesiodos’ guldålder var människan skapad av guld och oefterhärmlig i prakt. Jorden gav henne ”självsådda skördar i ymnig oändlighet”. Hon levde bortom all ondska som en gud med aldrig sinande krafter.

Strax efter tyska bondekriget (cirka 1530) målade tysken Lucas Cranach d.ä Das Goldene Zeitalter (Guldåldern): Tavlan visar några extremt lättklädda yngre, friska och välnärda människor i en muromgärdad trädgård. De dansar runt ett fruktträd, badar i en bäck eller ligger parvis i gräset, matar varandra med vindruvor eller utövar avancerad petting. I fonden ser man på bergstoppar ett par imposanta slott. Sannolikt ser vi dessa från en annan upphöjd slottsträdgård. Det måste nere i klyftorna mellan slotten ha funnits enkla-

re boningar och dito folk, som skötte trädgårdar, byggde och underhöll slotten. Men det dröjde över 300 år och ett par revolutioner till, innan sådant folk avmålades.

Tanken att det har funnits en tid, långt före den vi lever i, då fred, harmoni, stabilitet och välstånd rådde, och då människor utan att anstränga sig kunde leva utan att arbeta, är universell och urgammal. Vår gamla paradismyt till exempel, känner vi från Första Mosebok.

Klassamhället är minst lika gammalt och kräver, som på bilden, murar och klyftor.

Ordet paradis kommer följaktligen från ett gammalpersiskt ord med betydelsen muromgärdad, det vill säga vad dagens rika på sitt modersmål skulle ha kallat ett ”gated community”. De flesta föreställningar om forna Guldåldrar placerar dessa på säkert historiskt avstånd från nuet. De millenniaristiska tankar och rörelser, som i stället emotsåg, eller rentav verkade för, en framtida, jordisk Guldålder var i kristenheten kriminaliserade – då de konkurrerade med den kommande Gudsstaten, satte griller i huvudet på folk och ifrågasatte den förhärskande staten. Thomas Moore försökte kringgå förbudet och kalla sitt idealsamhälle för Utopia – det vill säga ”Ingenstans”. För säkerhets skull halshöggs han ändå.

I dagligt tal talar man numera om guldåldrar med mindre bokstäver – till exempel det Västeuropeiska reformismens decennier från andra världskriget fram till slutet av 1970-talet, punkens guldålder decenniet därefter et cetera. Fast ofta har beteckningen samma ideologiska och politiska övertoner. För vem, nämligen, utgör en tid

w

fibfilm

Gil (spelad av Owen Wilson) och Inez (spelad av Rachel McAdams) förlorar sig i varandras armar omslutna av paradisisk natur.

en guldålder? De dansande och hånglande slottsborna hos Cranach levde kanske i sin guldålder – men knappast de svältande krigsinvaliderna utanför ”paradisets” mur.

Popentreprenören Per Gessle döpte sitt band till Gyllene Tider efter Thatchers och Reagans 1980-tal, som satte punkt för Folkhemmet, och det var nog inte ironi för honom. Den elake Mark Twain kallade däremot med utsökt ironi USA:s blomstrande, rovdjurskapitalistiska decennier efter inbördeskriget till The Gilded Age – Den förgyllda tiden – ett samhälle där man smetat ett tunt lager förgyllning över det hårda stålet.

Ett vanligt tänkesätt hos intellektuella sökare är nostalgi, att drömma sig tillbaka till historiskt existerande tider och platser – som man sedan tillmäter, och ser sig som bärare av, just de guldegenskaper som man

mest värdesätter. Till exempel Bellmans Stockholm, Musils och Wittgensteins 1910tals Wien och mindre vanligt, hoppas vi i alla fall, till Hitlers 1930-talsberlin.

I den aktuella filmen är Woody Allens alter ego författaren Gil en nostalgiker av detta slag. Han drömde sig till Paris på 1920talet, helst i regnväder. Han hade plötsligt till slut fått komma till staden. En uppsjö av hans idoler, litterära landsmän som Ernest Hemingway, F.Scott Fitgzgerald, T S Eliot, John Dos Passos, målaren Waldo Peirce och populärmusikern Cole Porter hade nämligen just på på 1920-talet tillfälligt eller långvarigt varit i Paris. Där hade de kunnat umgås och under förbudstiden i USA supa ohämmat med europeiska snillen som Picasso, Dalí och Buñuel, Remarque och Joyce samt med varan-

dras hustrur och/eller älskarinnor. Denna ”förlorade generation” av amerikanska över- och övre medelklassmän, födda strax före eller runt sekelskiftet, hölls inte samman av något konstnärligt eller politiskt program, utan mest genom att de delade erfarenheten av att, i regel kortvarigt, delta i första världskriget. Detta hade ofta gjort dem mer eller mindre kritiska mot samhället. De skildras av Ernest Hemingway i en bok, vars något uppgivna titel lånats från Predikaren: Och solen har sin gång...

I Gertrude Steins, deras förmögna amerikansk-judiska beskyddares, salong kunde de träffas och äta hennes kuschade livskamrat Alices säkert utsökta mat. Detta var deras eget inhägnade paradis i ett Frankrike, där alldeles nyss sex miljoner yngre män hade dödats eller sårats och civilbefolkningen halvsvalt efter kriget.

fib 43

2010. Liksom att merparten av de förlorade generationens författare skulle bli nobelpristagare och/eller bli högermän och/eller söp/självmördade ihjäl sig. Även guldåldrar och paradis har ett bäst-före-datum, vilket redan Adam och Eva fått erfara.

Gil (Owen Wilson) vänjer sig vid att resa i tiden.

Gil hade nu till slut fått komma till staden.

I filmen upphäver Allen snart den begränsning för fantasin som tidens olyckliga vana innebär – att den bara rör sig framåt.

Detta gör att vår hjälte, bara genom att hoppa in i en gammal Renaultlimousine, får gå barrond tillsammans med Scott Fitzgerald och dennes destruktiva fru. Han får träffa Buñuel och Dalí, som i egenskap av surrealister inte fattar varför Gil tycker detta möte med en nutida intellektuell är märkligt, men han vänjer sig snabbt. Fast Salvador Dalí ville som vanligt bara tala om noshörningar.

Hemma hos Gertrude träffar Gil sin och Allens motpol, en heroisk, slagsmålsvillig och tvångsmässigt maskulin Hemingway, som utan att använda adjektiv talade mest i huvudsatser men också en sturig Picasso

och dennes väna älskarinna Adriana.

Fast egentligen blev Adriana Ivancich mest Hemingways musa och föddes inte förrän 1930. Dock – ”Spelar ingen roll i Skymningslandet” som Herr Liljonkvast sa.

Gertrude Stein läste och gillade hans ofärdiga roman. Att Gertrude skulle vara bland annat den yngre Hemingways stötta och fodervärd var inte självklart – han var ju antifascist och homofob medan hon var först med att popularisera ordet ”gay” som beteckning för hennes egna preferenser.

Hon skulle också 1939 föreslå Adolf Hitler till Nobels fredpris för att han eliminerade judar, kommunister och bögar. Detta medförde att Stein nästan blev ”hedersarier” och kunde leva gott även under nazisternas ockupation på 1940-talet. Det visste ju nog inte Gil – fast det skulle förvåna om den lurige Woody Allen inte visste det

Snart kände Gil sig så van vid att röra sig mellan epokerna, att han kunde köpa Adrianas självbiografi, som i verkligheten utkom tre år innan hon följde sin gamle älskares exempel och hängde sig 1983.

I boken framkom likafullt att han nog skulle ha chans på henne, om han skötte sina kort. Det visade sig att Adriana visserligen delade hans dröm om Paris – men tyvärr om Paris egen och inhemska guldålder på 1890-talet med hästdroskor, can-can, Moulin Rouge, Toulouse-Lautrec , Gauguin och Cézanne. Hon skulle snart finna att hennes idoler i sin tur längtade tillbaka till tiden före Baron Hausmanns restauration av Paris och dess gator, som efter upproren under 1800-talet hade rätats ut och breddats. Nu var det lättare att skjuta på de folkmassor som i Frankrike har för vana att på gatan slåss för en dräglig framtid. De som så kämpade insåg att historien aldrig fortskrider genom att vi upphöjer det gamla goda, utan genom att vi bekämpar det nya, dåliga. Möjligen har mötet med hans guldålder också lärt också Gil, och kanske till och med hans litterära upphov, den salomoniska visheten i Predikaren 7:10: Spörj icke: ”Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra? Ty icke av vishet kan du fråga så.”

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

Komplex dokufiktion att läsas tvesynt

P

å nätet ser jag att Bokus nu erbjuder de tre delarna av Harry Thürks Taifun. Aufzeichnungen eines Geheimdienstmannes i 1990 års upplaga för 156 kronor. Den som läser tyska utan svårighet, som vet något om skeenden såväl i som kring Kina från tidigt fyrtiotal och framåt, intresserar sig för Förenta staternas agerade och som framför allt lärt sig att se och bedöma tvesynt bör köpa den.

Den skall vara dagboksanteckningar och rapporter från en Sidney B. Robbins, vilken 1943 kommer till Chungking för OSS (Office of Strategic Services, 13 juni 1942–20 september 1945)och i tjänsten får i uppdrag att närma sig kommunisterna, är med i Dixie Mission till Yanan, upprättar kontakt med Kang Sheng från KKP:s säkerhetstjänst och sedan accepterar att för OSS – efter 25 juli 1947 för CIA (Central Intelligence Agency) – vara kvar i Kina under överskådlig tid som rapportör och förbindelseman.

Han lever i Beijing – skyddad av Kang Sheng och i ständig kontakt med OSS/ CIA – som privatlärd översättare av klassisk kinesisk litteratur. Tjänsteuppdraget kan anses avslutat med Nixons besök i Beijing och ”The Star” i Hongkong kan den 23 maj 1972 meddela att det oidentifierade vattenlik som drivit i land vid Rocky Bay Beach identifierats som den privatlärde klassikeröversättaren Sidney B. Robbins.

Harry (ursprungligen Lothar Rudolf) Thürk (*8-3-1927 Zulz, Oberschlesien, + 24-11-2005 Weimar)var med nio miljoner sålda exemplar på tretton språk (varav tre miljoner i DDR) en av de mest lästa tyska skribenterna efter andra världskriget. Han var typisk för sin generation.

Som sjuttonåring 1944 inkallad till Fallschirm-Panzerkorps Hermann Göring, som artonåring 1945 dekorerad med järnkorset för sin insats i Ostpreussen. Efter sammanbrottet deserterade – som man sa i väst – han från Wehrmacht och flydde från sin hembygd som blivit polsk till den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland.

»

långa sjukhusvistelser efter att ha utsatts för Förenta Staternas ’Agent Orange’ Som nittonåring 1946 fram till tjugoettårsåldern 1948 funktionär i Freie Deutsche Jugend. Sedan skribent. Gav ut böcker om Festivalen i Berlin 1951 och om det nya Ungern 1952. Därefter sextiotalet romaner, reportage och faktaböcker framförallt om Korea, Vietnam och krig i Asien, därtill filmmanuskript. Arbetade på bildtidningen Kina 1956–1958. Svårt sjuk och långa sjukhusvistelser efter att ha utsatts för Förenta staternas ”Agent Orange” i Vietnam.

Av olika skäl omstridd såväl i DDR som

i BRD men stod också efter 1989 för sitt arbete i DDR och för denna sin tyska republik. De i Tyskland populära tio spänningsdeckare han publicerade 1991–2000 om halvkinesen Lim Tok i Hongkong är action med sprit och horor; de värsta skurkarna är från Rödkina.

Taifun. Anteckningar av en underrättelsetjänsteman är mångtydig dokumentärfiktion. Harry Thürk skrev de tre banden på åttiotalet. Men de kunde – av politiska skäl – inte publiceras på hans ordinarie förlag.

I stället smögs de ut. Som Joachim Krüger (i samlingsvolymen ”Aussenpolitik der DDR”) påpekat ”utan angivande av förlagsnamn och de kom inte ut i offentlig handel utan spreds i första rummet som tjänstelitteratur i MfS (som nu kallas Stasi J.M.).”

De politiska skälen är tydliga.

Honecker sökte under senare delen av åttiotalet återupprätta kontakterna med Kina trots att han – till DDR:s olycka – var mer Moskvabunden än den Ulbricht han med sovjetiskt stöd avsatt. Thürks text skulle – om den publicerats reguljärt före 1989 – gjort hans försök än mer omöjligt.

Dokumentarismen ger trovärdighet men litterärt har Thürk inte helt lyckats. Att någon ansvarig underrättelsetjänsteman under sitt mångåriga uppdrag själv på platsen skulle sparat alla sina dagboksanteckningar, rapporter och meddelanden vilka sedan kunnat hittas på en loppmarknad är inte trovärdigt. Slutet – huvudpersonen som vattenlik – är närmast ett

fib 45

»

Förenta Staterna accepterade att genom Chiang Kai-sheks och Syngman Rhees intriger och provokation dras in i det blodiga Koreakriget.

Falstaff Fakir-sätt att sluta en roman. Men när detta är sagt måste också sägas att Taifun som politisk fiktion är en välgjord och läsvärd text. Allt tycks mig tyda på att Harry Thürk förutom egna erarenheter (porträtt av olika personer – som också jag känt) haft tillgång till underrättelsematerial från MfS och därmed från Sovjet och Vietnam. Själva tanken med en sådan kontaktman från OSS/CIA i Beijing är inte orimlig.

Under de stora demonstrationerna i Beijing hösten 1962 frågade jag en mycket ansvarig kinesisk kamrat: ”Men var sitter ni och förhandlar? Är det i Hongkong eller här eller på annat håll?” Han bara log. Att i OSS fanns ett annat perspektiv än det officiella vet vi, det är helt belagt(Dixiemissionen). OSS-representanten i Stockholm mot slutet av kriget var ju för övrigt John Scott (”Vad gör Ryssland bortom Ural?”, 1943). Han höll kontakt med mig och många bland oss på vänsterkanten.

CIA byggdes upp bland andra av Herbert

Marcuse från Frankfurterskolan och OSS – som samtidigt blev ”den nya vänsterns” lärofader. Den form det kalla kriget tog var inte oundvikligt nödvändig. Det fanns ett alternativ för de styrande. Märk att också det tillsynes förnuftiga fredliga alternativet var ett alternativ för en ”amerikansk värld”. Detta perspektiv med en ”förnuftig kapitalistklass i Förenta staterna” kom att prägla stora delar av ”vänstern”.

Typisk var Earl Browders omvandling, organiserad sedan sextonåring 1907. Han var generalsekreterare i Förenta staternas kommunistiska parti 1930, partiordförande 1932, nära knuten till Sovjetunionen blev han under andra världskriget alltmer övertygad om en politisk samexistens med kapitalismen (se till exempel Earl Browder: Teheran: Our Path in War and Peace. New York: International Publishers, 1944). Han upplöste partiet som parti. Blev utesluten 1950 när denna väg stängts av ”The China Lobby” i Förenta staterna och det ”kalla kriget” inletts.

Thürk skildrar i sin text tillsynes från detta amerikanska perspektiv Förenta staternas tre stora politiska – och militära – nederlag i Asien och den för dess intressen i detta ödesdigra roll dess yttersta höger (då finansierad och organiserad av ”The China Lobby”) spelat: oförmågan att acceptera de vänskapliga relationer Mao Zedong öppnade för, oförmågan att acceptera den vänskap Ho Chi Minh erbjöd, den slapphet med vilken Förenta staterna accepterade

att genom Chiang Kai-sheks och Syngman Rhees intriger och provokation dras in i det blodiga Koreakriget. Hans skildring av bakteriekriget stämmer med vad jag vet från andra källor.

Det var inte ett riktigt krig utan stora praktiska experiment i bakteriekrigföring vilka Förenta staterna genomförde under Koreakriget för att i praktiken mot koreaner och kineser prova de erfarenheter vilka den japanska underrättelsetjänstens enhet 731 vunnit. (Förenta staterna inte bara skyddade dessa krigsförbrytare utan tog dem till Förenta staterna och arbetade vidare på deras material.) Mycket – det tillhör källornas karaktär – är skvaller.

I vissa fall ondsint. Annat – när det gäller personer jag känt – får mig att grubbla lite.

Vilket kan ha varit meningen.

Det Thürk dock förmedlar är alltså den MfS-syn (därmed också den som var den dominerande sovjetiska) hur Mao Zedong från början intrigerade och ville paktera mot Sovjetunionen med imperialisterna.

Min bild av skeendet, Maos politik och de dåtida alternativen är annorlunda men att läsa Thürk blir för mig som att höra på en intelligent och kunnig men hätskt sovjetisk förespråkare för fyrtio år sedan. För den som kan läsa tvesynt och vet tillräckligt för att sortera information är Harry Thürks verk mycket intressant och väcker många tankar.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Knarkliberala vindar?

L

iksom många andra FiB-läsare hörde jag flera av Nils Bejerots föredrag. Jag fann hans perspektiv på narkotikaproblemet rimlig och hyste sympati för hans folkhemsdemokratiska hållning till hur problemet skulle lösas.

Döm därför om min förvåning när jag såg en recension i Dagens Nyheter i slutet av augusti där anmälaren av antologin ”Narkotika – Om problem och politik” (Börje Olsson red.), med hänvisning till ett av bidragen i antologin, utpekar Bejerot som upphovsman till en livsfarlig utopi om ett ”rent samhälle”.

Såvitt jag förstår måste Bejerot så länge han levde ha uppfattat sig som underdog, en kille som slår underifrån mot dem däruppe. I DN:s recension av antologin är perspektivet helt omkastat. Bejerots vision om ett narkotikafritt samhälle blev till slut det som riksdagen bestämde som narkotikapolitikens mål. Det tycks åtminstone flera av forskarna som skrivit i boken anse, och det är mot den politiken man riktar kritik. Är narkotikaproblemet i Sverige mycket stort? Enligt ett bidrag i antologin snarare ganska begränsat. Går det att skilja bruk från missbruk? Ja, enligt en av författarna.

Löper alla som testat narkotika risk, eller lika stor risk, att hamna i missbruk? Nej, de som blir missbrukare har redan dessförinnan fått en ogynnsam start i livet.

I flera uppsatser uttalas sympati för en policy mot narkotika som går ut på harm reduction (skadelindring) snarare än att helt ta bort narkomanin ur samhället.

Skadelindring innebär bland annat att man förser narkomaner med rena sprutor och tillhandahåller metadon och subutex åt heroinister mer generöst än man gör

»

Löper alla som testar narkotika risk, eller lika stor risk, att hamna i missbruk? i Sverige. Enligt antologins redaktör borde Sverige ha ändrat på detta, redan då aidsepidemin kom hit på 1980-talet. I stället valde man i Sverige att hålla fast vid en mer restriktiv linje, vilket ledde till högre dödlighet bland narkomanerna.

En av Bejerots käpphästar var att även bruk av narkotika borde kriminaliseras, för vilket han småningom fick gehör. I flera av bidragen kritiseras denna straffbeläggning som ologisk och icke ändamålsenlig. Även om Bejerot i det här avseendet förespråkade straff, var de mycket stränga straff som döms ut i Sverige för grovt narkotikabrott inte någon hjärtesak för honom. Nästan för alla slags brott har Sverige lindrigare straff än vad som förekommer i andra jämförbara länder. Men vi leder framför många länder när det handlar om narkotikabrott. Det är mycket sällan svenska domstolar bestämmer straff i den högsta delen av straffskalan eller till och med slår i taket. Det är dock inte allt för ovanligt i rättspraxis när man dömer för grova narkotikabrott.

Högsta domstolen meddelade den 16 juni i år en dom ( HYPERLINK ”http:// www.hogstadomstolen.se” www.hogstadomstolen.se, målets nr B5412-10) i ett mål som handlade om förvärv och smuggling av ett kilo mefedron vid två tillfällen.

Tingsrätten ansåg att det nyligen narkoti-

kaklassade preparatet är jämförbart med amfetamin och dömde till sex års fängelse. Hovrätten ansåg drogen lika farlig som ecstasy, varför fängelsestraffen blev 14 år. HD anslöt sig till tingsrättens linje om drogens relativa farlighet och sänkte straffen till fyra år.

HD:s dom betecknas av en straffrättsprofessor som ”revolutionerande” (Svensk Juristtidning 2011 s. 659). Och då är det inte graderingen av drogens farlighet han avser, utan HD:s bedömning av det sammanhang i vilket brotten hade utförts. Straffmätningen i mål om grovt narkotikabrott har hittills många gånger skett efter tabell. Man har bara tagit hänsyn till vilket slags drog brottet gällt och i vilken kvantitet och sedan avläst resultatet i månader och år i etablerade tabeller, som förvisso inte utgör lag men som återspeglar domstolspraxis.

I den här domen har HD också tagit hänsyn till huruvida de åtalade personerna verkligen har ingått i organiserad internationell narkotikahandel, vilket var det som lagstiftaren ville komma åt med straffskärpningen för 30 år sedan. Eftersom de dömdas brottsliga verksamhet snarast kunde liknas vid ett småskaligt egenföretagande, ansåg HD att man inte behövde ta till den övre delen av straffskalan.

Personligen känner jag sympati för HD:s resonemang. Å andra sidan ska man vara klar över att straffmätning på dessa nivåer egentligen har rätt lite att göra med hur narkotikaproblemet bör karakteriseras och lösas.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Vad säger FN-stadgan om våld mot andra stater? w FiB/K Stockholmsavdelningen kallar till medlemsmöte måndag 31 oktober klockan 18:30 på Bondegatan 69.

Stockholmsadvokaten Rolf Andersson kommer att tala kring FN-stadgans våldsförbud och göra kopplingar till Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien.

Föreläsningen följs av en diskussion. Men vad kommer Rolf Andersson att berätta på mötet? Utgångspunkten är det generella aggressionsförbudet: ”hot om eller bruk av våld mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende är förbjudet.”

Ett förbud som har två undantag i FN:s stadgar: • Självförsvarsrätten • Åtgärder från säkerhetsrådets sida för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Men sedan länge finns det en konflikt om ytterligare undantag från aggressionsförbudet. Två varianter har förts fram: • Konceptet humanitär intervention.

• Ansvaret att skydda den egna befolkningen.

Men en kraftfull majoritet av världens stater är emot humanitär intervention; exempelvis uttalade utrikesministrarna i 77-Gruppen tre månader efter Natos bombningar av Jugoslavien: ”Ministrarna underströk behovet av att upprätthålla klar distinktion mellan humanitär assistans och andra Förenta Nationernas aktiviteter. De avvisade den så kallade rätten till humanitär intervention, som inte har någon grund i FN-stadgan eller internationell rätt.” Uttalandet backades upp av 132 stater.

Natos bombkrig mot Jugoslavien 1999 är bara ett av flera uppenbara brott mot det generella aggressionsförbudet i FN-stadgan. Rolf Andersson kommer också att ta upp bland annat USA:s attack mot Afghanistan 2001 och USA:s och dess allierades intervention i Irak 2003. Efter kopplingar till Libyen och Syrien tar han upp den generella problematiken. Vill du vara med och diskutera eller bara lyssna?

Välkommen i vilket fall!

Nästa nummer kommer den 10 november. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se