FiB 9-2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 9 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

AFGHANISTAN – KRIGET UTAN MÅL EKMAN SÅGAR SURROGATMAMMOR INGEN NÅD FÖR INDISKA TJUVSKYTTAR

fibnio2010

folketibild/kulturfrontnio2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Eva Wernlid.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, LarsIvar Juntti, Erik Paulsson Rönnbäck, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

hans o sjöström

Surrogatmödrar 10

Med boken Varat och varan har Kajsa Ekis Ekman lyckats reta gallfeber på debattörer från höger till vänster. Hennes jämförelser mellan surrogatmödraskap och prostitution upprör. FiB har träffat henne för att prata om varför.

martin schibbye

Parkvakterna som dödar 24

– Inne i parken är vårt mål att döda tjuvjägarna, säger parkvakten Ikmamul Masid.

Han vaktar de utrotningshotade noshörningarna i det indiska naturresevatet Kaziranga.

peo österholm

Armadillo upprör 37

Det är nästan overkligt att i Janus Metz dokumentär om Afghanistankriget – Armadillo – se danska soldater agera, totalt utan insikt i sin roll som legosoldater i ett amerikanskt krig.

!

paul mohlin sverigebilden 4

hans isaksson film 42

lisa forsberg jorden runt 6

jan myrdal skriftställning 44

peo österholm krönika 8

ingemar folke rätt & rådligt 46

eva silver-granhall bildreportage 32

hans lindström serie 48

RÄTT OM NOVELLEN: I förra numret av FiB publicerades novellen En mördares ansikte. Tyvärr föll informationen om författaren Dianne Hofmeyr bort. Hon är en av Sydafrikas mest framstående författare av ungdomsböcker varav flera blivit prisbelönade. Hon har också skrivit romaner, noveller och bilderböcker för barn och även blivit känd för sina reseskildringar. Hofmeyr föddes i Västra Kap och har bland annat bott i Pretoria innan hon flyttade till London där hon bor idag. En mördares ansikte finns publicerad i novellsamlingen Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Samtliga noveller i boken är skrivna efter apartheidregimens fall och bland de medverkande författarna finns både etablerade namn och nykomlingar. Sydafrika berättar: En stereo i Soweto är den fjärde delen i bokförlaget Tranans berättarserie.

fibnio

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Lögner från Ovala rummet

I

ett TV-sänt inslag från det Ovala rummet tisdagen den 31 augusti, deklarerade president Barack Obama att det sju år långa kriget i Irak är över. Nu är det tyvärr inte så. USA ska ha kvar 50 000 soldater i landet. Enligt den amerikanska militärledningen kan dessa soldater komma att delta i strider. Och USA har kvar sina krigsfartyg i Röda havet och Persiska viken. Därifrån kan bombplan och robotar sättas in i Irak närhelst Förenta staternas militärledning anser det vara nödvändigt.

Dessutom finns det över 100 000 beväpnade anställda i privata säkerhetsföretag, som till exempel det ökända Blackwater (som nu heter Xe Services LLC).

Washington planerar också att öka antalet privata säkerhetsstyrkor, som bland annat ska ha till uppgift att säkra USA:s omfattande diplomatiska närvaro i Irak.

När Hillary Clinton försökte bli demokraternas presidentkandidat, lovade hon att förbjuda användningen av privata säkerhetsentreprenörer, vilka hon benämnde som legosoldater. Hon sa i februari 2008: ”Dessa privata säkerhetsföretag har varit vårdslösa och har äventyrat vårt uppdrag i Irak”.

Nu försöker hon som USA:s utrikesminister få kongressens stöd för att öka antalet beväpnade

kontraktsanställda som lyder under utrikesdepartementet, från 2 700 till mellan 6 000 och 7 000. De kontraktsanställda ska enligt planerna beväpnas med bepansrade fordon och Black Hawk-helikoptrar.

Dessa paramilitära styrkor ska bland annat skydda USA:s ambassad i Bagdad. Den inryms i en anläggning av Vatikanstatens storlek med sina 42 hektar och 21 byggnader. Men det är inte bara denna monstruösa koloniala fästning som privatarméerna ska skydda.

USA:s utrikesdepartement planerar att driva fasta utposter på sina militärbaser i Basra, Diyala, Erbil, Kirkuk och Ninewa. Det är alltså alldeles tydligt att Obama-administrationen avser att stanna och försöka styra politiken enligt sina intressen i Irak under en lång tid framöver. Detta genom att etablera en stark militär utpost i den strategiskt viktiga och oljerika regionen.

Irakkriget är mycket impopulärt bland befolkningen i USA. Det är möjligt att president Obamas vackra ord om att kriget är över kan lura opinionen i USA ett tag.

Men i längden går det inte – då kommer fakta att visa att våldet och kriget har fortsatt.

kenneth lundgren ordförande i folket i bild

Numrets medarbetare: Namn: Hans O Sjöström.

Sysselsättning: Författare och översättare.

Berätta lite om dig själv.

–Jag har översatt mer än hundra böcker och skrivit sex egna. Jag var med i FiB nästan från början och har varit med om både upp- och nergångar. Dessutom har jag jobbat på Aftonbladet och SVT i fjorton år.

Har du nåt projekt på gång just nu?

– Just nu håller jag på och översätter en av de mest spännande böcker jag någonsin läst.

Den heter In Another Time och är skriven av försvarsadvokaten till fyra ANC-soldater som stod inför rätta för mord och sabotage under apartheidtidens sista år. Det är en skildring som ibland är svår att översätta eftersom den är så brutal i skildringen av minoritetens förtryck av folkets majoritet. Ibland måste jag ta en promenad för att kunna fortsätta. Läs den när den kommer på svenska eller nu direkt!

Hur kommer det att gå i valet tror du?

– Illa. Det finns ingen valrörelse, alla bara lurpassar på varandra vilket gör att väljarna känner sig lurade. Dessutom är de stora partierna faktiskt oerhört lika varandra. Så får politiken inte vara. Då blir den meningslös.

fibsverigebilden

bild: paul mohlin

fibbokmässan

5

fib 5

författare till FiB-montern

Även i år kan man hälsa på Folket i Bild på Bokmässan i Göteborg. Den 23–26 september har vi äran att presentera de här författarna i vår monter:

Susanna Alakoski Slog i genom med dunder och brak med debutromanen Svinalängorna. Är nu aktuell med Håpas du trifs bra i fengelset som hon ska prata om i FiB:s monter.

Lördag kl. 12:00

Kajsa Ekis Ekman Är i hetluften med boken Varat och varan Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan.

Läs mer om Ekman på sidorna 10-13.

Söndag kl. 12:00

Kristina Mattsson Är ”en förortsunge som växte upp under 60 och 70-talets stora samhällsomdaning. Och som grubblade över varför alla vuxna pratade andra dialekter än stockholmska”.

Hon berättar om sin nyutkomna bok Landet Utanför som är ett slags nutida svar på den frågan.

Torsdag kl. 14:00

Knut Lindelöf Före detta läraren, rektorn och FiBwebbredaktören Knut Lindelöf ger sin syn på skolan i boken Tack för idag, slut för idag. Den är baserad på hans egna erfarenheter och upplevelser som lärare och skolledare.

Fredag kl 13:00

Stefan de Vylder I Världens springnota gav Stefan de Vylder en redig genomgång av finanskrisen för alla oss som inte riktigt förstod vad som gick så snett med ekonomin. Hör honom berätta om boken i montern.

Fredag kl. 10:30

TI LL I M ON TE R FO LK ET I BI LD HÅ LL ER OM M EN !

NU M M ER B0 8:6 9 VÄ LK

fibjorden runt I USA ligger arbetslösheten stadigt runt 9,5 procent, men när det kommer till unga människor är siffran mer än det dubbla, vilket är den högsta siffran sedan man började registrera arbetslöshet i USA 1948. Detta trots att amerikanska arbetare, enligt en rapport som har sammanställts av Washingtonbaserade Institute for Policy Studies (IPS), år 2009 hade lägre lön per vecka än de hade på 1970-talet.

Medan de amerikanska stridande trupperna officiellt lämnar Irak, fortsätter ett annat amerikanskt invasionskrig att skörda offer än idag, 35 år senare. I Laos dör i genomsnitt 300 personer per år, då de kommer i kontakt med bomber som legat odetonerade i Laos jord sedan den amerikanska bombkampanjen som inleddes där 1964. Kampanjen, som kom att vara i nio år, resulterade i 260 miljoner fällda bomber, vilket gör Laos till det land i världen som utsatts för flest bombfällningar per capita. Över hälften av Laos odlingsbara yta är beströdd med odetonerade bomber.

För 15 år sedan startades ett bombröjningsprogram. Hittills har USA bidragit med i genomsnitt nästan 22 miljoner kronor per år till bombröjningsarbetet i Laos. Det är med dagens dollarvärde mätt lite mer än en sjättedel av den årliga summa USA la ner på att fälla bomber under de nio år bombningarna pågick.

På den tiden tjänade de högsta cheferna över 30 gånger mer än vad deras arbetare tjänade.

2009, däremot, tjänade de verkställande direktörer för USA:s största bolag i genomsnitt 263 gånger så mycket som amerikanska arbetare tjänar. Och det är faktiskt på de amerikanska företag som avskedat flest arbetare som de högst betalda cheferna återfinns. Cheferna för de 50 företag som avskedat flest arbetare tjänade 42 procent mer än sina motsvarigheter på likvärdiga företag där personalnedskärningarna varit mindre.

Fred Hassan, verkställande direktör för läkemedelstillverkaren Schering-Plough, gav sig själv en bonus på över 361 miljoner kronor samtidigt som 16 000 arbetare sades upp.

Frederick ”Fritz” Henderson, verkställande direktör för General Motors, fick 40 miljoner kronor innan han sa upp sig i december 2009, samtidigt som 75 733 av företagets arbetare avskedades.

Före detta brittiske premiärministern Tony Blairs memoarer är den självbiografi som sålts i störst upplaga på kortast tid i Storbritanniens historia. Blairs bokturné fick dock ingen stillsam inledning. Vid det första offentliga framträdandet sedan memoarerna publicerades, i Dublin, hade flera hundra irländare samlats för att protestera mot Blairs invasionskrig i Irak och Afghanistan.

när han signerade hennes kopia av boken. O’Sullivan uppgav till Daily Record att ”Jag gick fram till honom och sa ’Mr Blair, jag är här för att göra en citizen’s arrest för de folkrättsbrott du har begått’”.

O’Sullivan blev genast omringad och bortförd av fem av Blairs säkerhetsvakter.

Demonstranterna kastade ägg, skor och plastflaskor, som dock inte träffade Blair.

Demonstranterna skrek att Blair hade ”blod på sina händer” och en talkör, som av skotska Daily Record uppskattades till över 200 personer upprepade ramsan ”Hey, hey, Tony, hey – how many kids have you killed today?” under de två timmar som Blair befann sig i bokhandeln där boksigneringen skulle ske.

Den 24-åriga irländskan Kate O’Sullivan försökte sig även på att arrestera Blair

Blair uppger i sin bok att han inte ångrar sitt beslut att invadera Irak, trots att till och med den brittiske överbefälhavaren vid tiden för invasionen av Irak, nyligen uppgav i sin egen självbiografi att den motivering som man från Blairregeringens sida använt för att rättfärdiga sin delaktighet i invasionen”inte [hade varit] ett dugg övertygande” och att regeringens planering för fortsättningen hade varit ett ”ynkligt misslyckande”.

Missbildningar hos nyfödda, cancersjukdomar och hjärntumörer har ökat dramatiskt efter USA:s två stora angrepp på Falluja 2004 då staden lades i ruiner. Denna kollektiva bestraffning av Fallujas civilbefolkning är en krigsförbrytelse.

Murarna finns kvar och avloppsvatten rinner på gatorna. Mycket lite har reparerats efter förstörelsen. USA:s användande av uranvapen och vit fosfor mot civilbefolkningen är en krigsförbrytelse. USA och Storbritannien har hitintills vägrat att redovisa alla de vapensystem som användes.

I en undersökning som publicerades i juli 2006, redovisar strålningsexperten doktor Chris Busby det ändrade förhållandet mellan nyfödda pojkar och flickor efter 2005. Normalt sett är föds 1 050 pojkar per 1 000 flickor. I Falluja är förhållandet 850 pojkar per 1 000 flickor. Hur många flickor respektive pojkar som föds är en indikator på ”genetisk skada” som drabbar pojkar mer än flickor, konstaterar Busby i studien. Liknande förändring i könsfördelningen upptäcktes även efter Hiroshima.Professor Busby säger att ”han kan inte fastställa typen av vapen som marinsoldaterna använt, men omfattningen av de genetiska skador som befolkningen genomlidit pekar på användandet av uran i någon form”. (källa: Iraksolidaritet).

texter: lisa forsberg

fibnoterat

fib 7

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Grabbige Fredrik w Så här i valtider har båda de så kallade grabbtidningarna Café och King valt att ha statsminister Reinfeldt som omslagspojke. I Café pratar en uppkavlad Reinfeldt om ”öl, fotboll och Filippa”. Är det genom sexistiska killtidningar han tänkt stärka sin image som ledare för ”det enda arbetarpartiet”.

red

En lägesrapport från sovrummet w Mitt sovrum är som en vik, en flik av havet.

Längs stränderna ligger vardagens vrakved samlat. Klädhögar guppar fram och tillbaka i väntan på nästa städvåg. En trave inpackade bilder i ramar ligger tillfälligt förtöjda vid byrån i väntan på förflyttning till en mer permanent bryggplats. Mitt i viken flyter en blå Ikeakasse.

Flytväst, kapell och packpåsar väntar på nästa äventyr, ut på det stora havet. Ett lågtryck tornar upp sig över byrån och sekretären. Papper, papper, papper. Måsten, komihåg och plikter. Jag flyr min plats vid kommandobryggan.

Stänger av datorn och lämnar den stora världen.

Lägger mig i min kära träeka, lyssnar på klucket mot botten, njuter av solens reflexer i vattenytan och låter mig vaggas, långt långt bort på drömmarnas hav.

hillevi nagel

Wrangborg får pris w FiB-favoriten och kallskänkepoeten Jenny Wrangborg föräras årets Stig Sjödin-pris.

Ur motiveringen: ”Jenny Wrangborg skriver poesi från sin vardagsverklighet i restaurangköket. Genom hennes dikter stiger man in i en värld av stress, utsugning och hårdföra arbetsgivare men också av solidaritet, sammanhållning och varmt kamratskap.

Kallskänken är hennes utkikspost för skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form”. Priset på 40 000 kronor delas ut den 17 oktober i ABF-huset. red

»

Ja, jag står bakom filmen men jag ställer mig inte bakom budskapet. Jag gjorde bara ett jobb.

Sveriges radio-medarbetaren Anders Königsson som gjorde den ökända reklamfilmen åt Sverigedemokraterna (bort)förklarar sig i medietidningen Resumé.

fibkrönika

Vi kan lika gärna s V

»

art tog folkrätten vägen i valrörelsen? Den verkar ha sprungit bort. Visserligen diskuteras Afghanistan. Men för svenska politiker gäller det att göra Afghanistan ”säkert”.

Säkert för vem?

I varje land som ockuperas av utländska trupper bildas förr eller senare ett motstånd, som snart övergår i väpnat uppror. Detta verkar vara en självklarhet som gäller över hela världen, i nutid såväl som i dåtid. I Norge, Danmark och alla andra länder som ockuperades av nazisterna, i Indokina och i Irak.

Så även i Afghanistan. Varför skulle detta land utgöra ett undantag?

Men vi kan inte lämna landet förrän det är ”säkert”, det vill säga förrän vi kan överlämna landet åt den afghanska regimen, det vill säga åt ockupanterna, det vill säga för deras ekonomiska intressen.

Vi kan inte välja motståndsrörelser. De måste få utvecklas efter landets egna politiska traditioner. Även för de rödgröna verkar det vara ”säkerhetsläget” som är det viktiga. Deras resonemang är mycket oklart.

Något folkrättsresonemang för de inte.

Alla svenska politiker vet, men vägrar säga det, att Afghanistan är oerhört rikt på råvaror. Under marken i den svenska basen i Mazar-el Sharif, trampar de svenska soldaterna praktiskt taget bokstavligt på de enorma naturgasförekomster som finns under dem. Men detta får väljarna ABSOLUT inte informeras om. ”Säkerhetsläget”, det handlar om att kunna göra landet så pass säkert att dessa råvaror kan börja exploateras. Är det för att då få vara med och hålla i tårtspaden som Sverige deltar i ockupationen? Eller är det för att ge afghanska flickor rätt att gå i skola? Det borde debatten om Afghanistan handla om.

Under talibanernas tid vid makten förhandlade USA om att bygga en pipeline genom Afghanistan. Mulla Omar var i USA och förhandlade. Men talibanerna var hårdhudade förhandlare. De ställde krav. Alltså – talibanerna måste störtas. De är i vägen.

I ett land med så mycket eftertraktade råvaror är det därför viktigt att demonisera det afghanska motståndet. Detta utsätts för en demoniseringsprocess utan like i västerländska medier. Men den som lär av historien ser att detta sätt att demonisera är ett verktyg som ockupanter alltid använder sig av.

Upproret i Kenya på 50-talet kallades för Mau-Mauupproret. De kenyanska motståndsmännen beskrevs

som vildar, som begick bestialiska mord. I Kenya kal�lades rörelsen Land and Freedom-movement, helt enkelt ett uppror mot den brittiska kolonialmakten.

I Mellanöstern är det just nu Iran som demoniseras trots att förtrycket i Irak är mycket värre. Exemplen kan mångfaldigas från en rad länder i tredje världen.

I Afghanistan klumpas motståndsmännen ihop under begreppet ”talibaner” trots att motståndet är betydligt mer diffentierat än så. Men det underlättar demoniseringen.

Svenska politiker, inte minst Afghanistankrigets frontfigur i Sverige, Jan Björklund, försöker rättfärdiga detta krig med motiveringen att det är en FN-aktion.

Men det är inte FN som givit sanktion åt detta krig, det är FN:s säkerhetsråd.

Vad är då ”FN”?

FN är FN-stadgan, vars paragraf 2 förbjuder invasioner och våldsutövning gentemot annat land.

Demoniseringsprocessen verkar ha fungerat rätt bra i Sverige. Det är en plåga att se de båda TV-journalisterna Anna Hedenmo och Mats Knutsson ställa frågor om Afghanistan. ”Vad händer med de afghanska skolflickorna om vi drar oss tillbaka.” Överlag beskrivs de afghanska motståndsmännen som konservativa bakåtsträvare och kvinnoförtryckare.

fib 9

stödja talibanerna Norra alliansen. Denna avskyvärda sextrafik är visserligen förbjuden i lag men i publiken satt även polismän.

Det är detta svenska soldater strider för.

Den afghanska regimen är världens främsta knarkgrossist. De mexikanska ligorna är småhandlare i jämförelse. Bland langarna återfinns presidentens egen bror. Det är för detta svenska soldater strider.

Argumentet ”vad händer med de afghanska skolflickorna om vi drar oss tillbaka” håller inte anser PeO Österholm. foto: Laurent Rappa

Korrekt. Men vilken relevans har detta? Vi kan inte välja motståndsrörelser. De måste få utvecklas efter landets egna politiska traditioner.

Och vad är alternativet?

Jan Björklund brukar hänvisa till motståndsmänens brutalitet genom att dra fram exempel på hur skolflickor fått syra i ögonen av talibanerna. Det gjorde han nyligen i en direktsändning i TV. Precis efter det programmet sändes en dokumentär om hur afghanska småpojkar kidnappas från sina familjer och säljs till dansklubbar som sexslavar åt homosexuella män. De som driver dessa klubbar är inga obskyra gangstrar utan högt uppsatta män i det afghanska samhället, i det aktuella fallet i dokumentären en afghan som varit framträdande i den tidigare och av väst så omhuldade

Korruptionen är snarare regel än undantag. Svenska politiker börjar nu svänga lite och hävda att det är civila insatser man ska satsa på. Frågan är dock om ens civila insatser i dag är möjliga i ett så korrupt land.

Stora belopp, däribland västerländska biståndspengar, hamnar utomlands. Det är för detta svenska soldater strider.

Så Jan Björklund, vilket är värst? Skolflickan som fick syra i ansiktet (talibanerna har tagit avstånd), eller narkotikan och de unga sexslavarna (en etablerad företeelse i det afghanska samhället som Karzairegeringen inte bryr sig om).

Vem står för det goda i vågskålen? Kanske de svenska soldaterna helt enkelt skulle byta sida?

Vi har synpunkter på båda sidornas politik. I det läget borde vi välja folkrätten och stödja motståndet?

Motståndet i Danmark och Norge utgjordes i stor utsträckning av kommunister. Jan Björklund är ju inte kommunist. Var det fel att stödja motståndsrörelserna där?

För några år sedan pläderade han för USA:s invasion i Irak, ett solklart folkrättsbrott. ”Demokratierna” måste ta sitt ansvar, sa han, vilka dessa nu är. Man kan ifrågasätta om Jan Björklund känner till vad folkrätten är för något.

Det finns ännu tid att ställa frågor till honom före valet. Och inte bara till honom utan till ett stort antal politiker som skickar soldater för att skydda barnprostituion och narkotikahandel.

peo österholm är journalist, musiker och med i fib:s redaktionskommitté.

fibintervju

fib 11

Med boken Varat och varan har Kajsa Ekis Ekman lyckats reta gallfeber på debattörer från höger till vänster. Hennes jämförelser mellan surrogatmödraskap och prostitution upprör. FiB har träffat henne för att prata om varför.

Surrogatmammor får inte ha känslor K hans o sjöström text eva wernlid bild

ajsa Ekis Ekman är en omstridd skribent, angripen såväl av LO-finansierade tidskriften Arena som av den borgerliga tankesmedjan Timbro. Härom veckan satt hon i SVT:s Debatt och försvarade sig med den äran mot angrepp från en upprörd förälder till surrogatbarn och politiker både från folkpartiet och socialdemokraterna. Nu är hon efterfrågad av tidningar, radio och TV. Redan innan hon uppnådde den ställningen tilldelade Jan Myrdal-sällskapet henne Robespierre-priset för olydiga yngre skribenter. Det var uppenbarligen ett framsynt pris.

Hennes bok Varat och varan Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (Leopard 2010), som officiellt inte har kommit ut än, är en bok som är röd både på omslaget och inuti, och det som verkligen satt fart på debatten är delen som handlar om surrogatmödraskap.

Det som framför allt har satt myror i huvudet på folk, till exempel Aftonbladets recensent Ulrika Stahre, är att Ekman uppenbarligen står för det hon skriver. Hon reserverar sig inte, garderar sig inte, och är så påläst att de som inte delar hennes åsikter har svårt att få grepp om henne.

Stahre skriver till slut uppgivet att hennes resonemang blir alldeles för tätt.

Men vi börjar med prostitutionen. Hur kom det sig att Kajsa Ekis Ekman engagerade sig i det ämnet?

– Det började med att jag bodde tillsammans med en tjej som prostituerade sig.

Då fick jag se en hel del elände. Hon gick ner sig mer och mer. Sedan recenserade jag Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister (Natur och Kultur 2006) där hon kallade prostituerade för sexarbetare och citerade prostituerade som hade samma åsikter som hon själv. De sa att de inte alls kände sig utnyttjade och missbrukade som ’feministerna’ eller ’radikalfeministerna’ påstod, utan själva hade valt sitt yrke och var stolta över det. Efter den artikeln tog Leopard förlag kontakt med mig och undrade om jag inte skulle skriva en bok om ämnet. Jag avvaktade, för jag trodde att det hela skulle lägga sig, men i stället blev det bara värre och värre. Till slut sa jag, OK, jag skriver den. Det tog mig fyra år.

Vad beror det då på att prostitutionen är så seglivad som den är?

– Så är det faktiskt inte riktigt. Den har inte alltid funnits i lika stor utsträckning överallt. I mitten av 1900-talet hade den minskat kraftigt i vårt land, bland annat till följd av att vi hade avskaffat den reglementerade prostitutionen. På 1950-talet trodde man till och med att den höll på att dö ut på grund av den ökade välfärden i Sverige.

– Men så blev det inte. Nu har globalisering och sexturism ökat intresset för prostitutionen. Fattigdomen är stor i öststaterna och därifrån exporteras kvinnor hit för att tjäna pengar åt maffian.

Samtidigt har det i hela Europa växt fram en rörelse som propagerar för prostitution och liksom Petra Östergren påstår att ’sexarbetarna’ själva gillar sitt yrke, att de är starka kvinnor som vet vad de gör och vad de vill. Bakom dem finns olika organisationer som försvarar prostitutionen, bland annat genom att motarbeta den svenska sexköpslagen. Den lobbyverksamheten har stöd av starka ekonomiska intressen och stöds också av tidskrifter som Arena och tankesmedjan Timbro. Dessutom finns det organisationer som säger sig representera ’sexarbetarna’. En del av dem kallar sig till och med fackföreningar. Men granskar man dem närmare visar det sig att de mest består av män, även om de brukar ha en kvinna som vd. Det finns också kvinnor som uttalar sig för legalisering av prostitutionen på nytt, till exempel genom bordeller. Det gjorde Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg för ett tag sen.

Hur kan det komma sig?

– Jag tror att det är en lätt karriärväg. Vill man bli snabbt bli uppmärksammad lönar det sig bra att ta upp något som har med porr och prostitution att göra. Då hänger medierna på. Och debattörer i dessa ämnen avkrävs sällan sakkunskap.

De fria och självständiga ”sexarbetarna” är en myt menar Kajsa Ekis Ekman.

– Själva grunden bakom prostitutionen är att kvinnan är till för andra. Hon har inte rätt till sin egen sexualitet utan ska

w

fibintervju

tillfredsställa mäns behov. Med det synsättet närmar vi oss det läge som rådde innan den så kallade reglermenterade prostitutionen avskaffades i Sverige 1918. Det var en tid när prostituerade var skyldiga att genomgå hälsoundersökningar för att de inte skulle smitta män. Den idén grasserar forfarande, trots att det visade sig att regleringens avskaffande minskade prostitutionen, inte bara i Sverige utan också i andra länder. Ofta motiveras det med att om det inte fanns prostituerade skulle många män, till exempel handikappade, vara helt ute-

»

en underbar känsla av att ha gjort något gott genom att göra andra människor till föräldrar, men det finns också skildringar om hur en del av dessa jublande surrogatmödrar har ångrat sig djupt efteråt och gått in i svåra depressioner. Det har också förekommit vårdnadstvister om sådana barn. Ibland har domstolen dömts till surrogatmammans fördel, ibland till de nya föräldrarnas. Men för det mesta får en kvinna som vill hävda sin rätt till barnet eller barnen löpa gatlopp i pressen.

I Indien tas de kvinnor som vill bli sur-

De anser att kvinnan är ett kärl som kan utnyttjas antingen för att tillfredsställa sig sexuellt med eller för att få barn med. stängda från all sexualitet. Det stämmer inte. Ytterst få handikappade män utnyttjar prostituerade. I stället är torskarna ofta familjefäder med goda inkomster och en etablerad ställning i samhället.

Men det område där Kajsa Ekis Ekman verkligen får känslorna att svalla är surrogatmödraskapet.

Det finns många människor som inte kan få barn själva. En del av dem finner sig i detta och satsar i stället på andra sätt att skaffa barn – insemination, adoption och surrogatmödraskap. Detta inebär att en kvinna betalas för att föda barn åt en annan man än den hon lever tillsammans med. Denne kan skicka sin sperma till henne. Den insemineras på en fertilitetsklinik i kvinnans land och efter graviditetstidens slut levereras barnet till fadern eller till det barnlösa paret. En annan metod är att ett befruktat ägg inplanteras i en annan kvinnas livmoder. Hon får sedan bära fostret i nio månader och föda fram det på vanligt sätt.

När det är klart levereras barnet till dem som har betalat för det.

I Varat och varan beskrivs både hur kvinnor som har varit surrogatmödrar fylls av

rogatmödrar in på kliniker där de får skriva på ett kontrakt som de inte begriper, eftersom de inte kan det språk som det är skrivet på. Kvinnorna tillhör de absolut fattigaste i Indien. De är ofta skuldsatta flerbarnsmödrar som knappt äger mer än kläderna de har på sig.

Under graviditeten får de inte lämna kliniken, de får inte ha samlag, de måste äta speciellt tillrättalagd mat och ta smärtsamma hormonpreparat för att graviditeten ska bli lyckad. Indien är ett av de länder där surrogatmödraskap är tillåtet och vanligt.

Lagarna är skrivna för att gynna de betalande föräldrarna. Det finns praktiskt taget inga möjligheter för surrogatmamman att ångra sig och själv få vårdnaden om barnet.

I TV-programmet Debatt den 2 september svallade känslorna högt när en man som fått hjälp att få barn av en surrogatmamma angrep Kajsa Ekis Ekman för att hon jämställde surrogatmödraskapet med prostitution. ”Detta ska mina barn behöva växa upp med”, sa han. ”Du får kanske 15 minuters publicitet. De är för alltid stämplade.”

– Det är detta som är kärnan, säger Kajsa Ekis Ekman, både för dem som försvarar

prostitutionen och för dem som förespråkar surrogatmödraskap. De anser att kvinnan är ett kärl som kan utnyttjas antingen för att tillfredsställa sig sexuellt med eller för att få barn med. De indiska kvinnornas situation påminner nästan exakt om förhållandena för de kvinnor som tas över från ett land i Östeuropa till ett i Västeuropa för att prostituera sig. De lever som fångar, inlåsta i lägenheter. De kan flyttas när som helst utan att få veta något i förväg. Kvinnorna i Indien är inlåsta på kliniken i nio månader.

I bägge fallen liknar det slaveri. En förklaring till att surrogatmödrarna kommer från länder som Indien och Ukraina är att där är fattigdomen stor och försörjningsmöjligheterna få. Både prostituerade och surrogatmödrar utsätts för stora risker. I ena fallet för risken att bli misshandlade, smittade med sjukdomar av olika slag och till och med mördade. I det andra handlar det både om de påfrestningar som en graviditet innebär och som förstärks av olika sorters behandlingar som kan få svåra biverkningar. Ofta blir det också tvillingar och det medför att både graviditet och förlossning blir svårare och många gånger måste barnen förlösas med kejsarsnitt. Är det en godtagbar risk att hela livet gå omkring med ett ärr på kroppen? Vem betalar för det? Om det skulle ingå i avtalen för andra yrken att de blir av med ett ett finger eller någon annan kroppsdel skulle de arbetsförhållandena förbjudas. Men surrogatmödrar måste räkna med både fysiska och psykiska skador, sterilitet och annat utan att det finns några regler alls.

– Men i diskussionen om både prostitution och surrogatmödraskap är det de barnlösa köparna eller de prostituerades kunder som framställs de drabbade.

Köparen uppfattas som den drabbade fast det i själva verket förhåller sig tvärtom. När det gäller surrogatmödraskapet ’drabbas’ de barnlösa i västvärlden till exempel av det helt enkelt inte finns tillräckligt många västerländska kvinnor som är beredda att bli surrogatmödrar. Därför blir det helt

fib 13

naturligt att hela verksamheten flyttas till tredje världen och till fattiga länder, där kvinnornas situation ofta är så dålig att de inte har något val. På samma sätt är det med användandet av känslor i debatten.

Rika västerländska människor talar om att de längtar så mycket efter att ha barn. När de av olika skäl inte kan få det får andra skaffa barn åt dem.

En ganska originell variant av det sättet att resonera är står Aftonblandets Ulrika Stahre för i sin recension av Ekmans bok.

Hon säger att det nu finns så många vetenskapliga och tekniska befruktningsmetoder att det måste påverka själva tänkandet: ”Då räcker det inte att hajpa graviditeten som enastående fysisk och psykisk upplevelse som Ekis Ekman tvingas göra för att rädda sitt textbygge.” Jag är inte säker på att jag förstår det resonemanget men nämner det ändå.

Ekis Ekman replikerar omedelbart: – Lyckan med moderskapet kallas livmodersmystik. Men det är inget mystiskt med att både kroppen och själen deltar i

graviditeten. Men för att undvika frågeställningen skapar man en grupp kvinnor som inte får känna något. Medan köparna får känna hur mycket som helst.

Jag frågar om inte resultatet av resonemanget i boken blir ett försvar för den klassiska familjen, pappa, mamma, barn, en företeelse som blir alltmer skamfilad.

– Nej, säger Kajsa Ekis Ekman, det jag försvarar är kvinnans rätt till sin sexualitet och sin fertilitet. Enligt min uppfattning finns det ingenting som hindrar att det kan vara tre personer, exempelvis två män och en kvinna som tillsammans tar hand om ett gemensamt barn. I stället är det väl kampanjen för surrogatmödraskap som blir ett försvar för familjen genom att framställa dem som vill köpa surrogatmödrar som stackars barnlösa familjer utan andra möjligheter.

Vad är det då som Kajsa Ekis Ekman vill åstadkomma? Hon vill ha bort människors splittring i olika funktioner, den som har tagit sig tydligast uttryck i prostitution och surrogatmödraskap. ”Splittringen mellan jaget och kroppen, människan och

funktionen, modern och barnet, själen och sexualiteten … För det som alla inom surrogatmödraskapet längtar efter, hela familjer, lycka, helighet, madonnastatus, förlåtelse och försoning är raka motsatsen till den funktionalisering och varufiering som faktiskt äger rum”, skriver hon i Varat och varan. ”… Och är inte samma dualism i själva verket ett slags normalstillstånd i det kapitalistiska samhället, då den är en förutsättning för reifikationen. Då vi säljer oss eller producerar oss som ’objekt’, ’funktioner’ eller ’personliga varumärken’ – måste vi inte då, någonstans dela upp oss? Skapa två (eller flera) delar: det vi säljer och det vi behåller för oss själva. Även om det inte finns någon objektiv skillnad mellan kropp och själ, måste vi skapa denna skillnad för att överleva psykiskt. Vi skapar den som varan och jaget, jaget kontra produkten, mitt psyke kontra min kropp, mitt äkta leende kontra det falska servitrissmajlet.”

hans o sjöström är författare och översättare. eva wernlid är frilansfotograf.

Elin Junstrรถm pรฅ promenad med sรถnerna Viktor och Leo.

fib 15

Att alla föräldrar inte har nio till fem-jobb är de flesta medvetna om. Ändå utgår man från att det bara är under dessa tider som vi har behov av barnomsorg.

Ropen skalla – nattis åt alla! åsa linde text eva wernlid bild

S

juksköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter, servitriser, kockar, hotell-receptionister… ja listan på yrken där man behöver vara tillgänglig på andra tider än de vanliga kontorstiderna kan göras lång.

Framför allt handlar det om yrkesgrupper som finns inom LO-förbunden. Bland Saco:s medlemmar är regelbunden arbetstid utanför kontorstid inte alls lika vanligt.

Enligt rapporten Varför finns det inte Nattis när det finns Dagis? arbetar 57 procent av de tillfrågade på obekväma tider för att de måste göra det, för att schemaläggningen kräver det eller för att det inte går att få något dagtidsarbete. Endast 20 procent arbetar oregelbundet för att de själva vill det.

Hur gör man då om man ska gå till jobbet samtidigt som andra familjer sätter på Bolibompa, om man inte har en partner som kan täcka upp och dagis stänger redan vid fem-sextiden?

Elin Junström arbetar som sjuksköterska och var under sina första yrkesår ensamstående med sonen Viktor. Möjligheten att

jobba endast dagtid fanns inte så för att få ihop det fick hon be grannar och vänner om hjälp.

– Det var aldrig så att jag inte kunde få en barnvakt men ibland fick jag kanske fråga sju, åtta stycken innan jag fick ett ja.

Att ständigt be vänner och bekanta vakta ens barn kan kännas jobbigt i längden

»

bli bättre på att stödja ensamstående.

Antingen genom att arbetsgivaren skulle ha skyldighet att erbjuda dagtidsjobb eller ännu hellre – att det fanns fler jouröppna dagis eller barnskötare som kunde komma hem till familjen.

– Den här frågan berör ju så många – inte bara ensamstående, så egentligen

Det var aldrig så att jag inte kunde få en barnvakt men ibland fick jag kanske fråga sju, åtta stycken innan jag fick ett ja. så när Elin gick från att vara studerande undersköterska till färdig sjuksköterska med lön började hon betala barnvakterna.

Trots att det i Elins kommun fanns ett så kallat nattis valde hon att inte ansöka om plats där. I och med att nattiset låg på andra sidan stan och långt bort från hennes jobb skulle det ha inneburit för mycket krångel att åka fram och tillbaka, det kändes enklare och bättre för Viktor att ha barnvakter nära hemmet.

Elin anser dock att samhället kunde

är det konstigt att den inte tas upp mer.

Tyvärr tycker jag att det går bakåt snarare än framåt när det gäller detta. Jag tycker att frågan har glömts bort.

De rödgröna har dock gjort fler nattöppna dagis till ett vallöfte och säger sig beredda att avsätta 200 miljoner kronor från 2011 för detta. Kommunal och Hotell- och restaurangfacket kräver att barnomsorgen görs neutral och omfattar alla föräldrar, oberoende av vilka tider man måste

w

fibval

»

Här kan man verkligen snacka om den minst resursstarka gruppen. Barnen har ju ingen talan alls, men det är de som får lida av att få sova hos olika barnvakter hela tiden. arbeta. Barnomsorg utanför kontorstid är en angelägenhet för hela samhället menar de, inte bara för deras medlemmar. Tillsammans med Handelsanställdas förbund och Makalösa Föräldrar skriver Kommunal och HRF i en debattartikel i Sydsvenskan (21/6-10) att de är starkt kritiska till att den nya skollagen inte tvingar kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. ”Den borgerliga regeringen måste ställas till svars: Varför backar inte lagstiftningen upp arbetslinjen, utan tvingar människor ut i arbetslöshet?”

Enligt skollagen ska alla kommuner erbjuda barnomsorg alla tider på dygnet för dem som behöver det. Men den nya lagen är formulerad så att kommunerna bör erbjuda barnomsorg – inte att de måste.

Det har blivit upp till kommunerna själva att avgöra om de vill erbjuda nattis. En majoritet av landets 290 kommuner väljer att inte göra det. År 2008 erbjöd hälften av kommunerna nattis, i dag är det endast var fjärde som gör det.

Enligt Makalösa Föräldrars ordförande Per-Erik Pallin är rätten till barnomsorg på obekväma tider den viktigaste valfrågan.

I sin senaste ledare skriver han att ”den politiker som står fast vid arbetslinjen, och ser värdet i människors möjlighet att själva försörja sin familj, kommer få min röst i september”.

Under artikeln kommenterar en ensamstående mamma vid namn Malin så här: ”Jag sa upp mig från mitt jobb den 19 augusti på grund av att kommunen inte

fakta nattis

w Nattis fungerar i princip på samma sätt som dagis. Att det kallas nattis behöver inte alltid innebära att barnen sover över. Ofta rör det sig om föräldrar som är i behov av barnomsorg några timmar före eller efter vanliga kontorstider eller under helger. För att få en plats måste man ansöka hos kommunen och i förväg anmäla vilka tider barnet ska hämtas och lämnas. w

Hos väljarna är stödet för nattis stort oavsett vilket block man röstar på. 86 procent av de rödgrönas sympatisörer respektive 69 procent av den borgerliga alliansens sympatisörer anser att kommunerna ska vara skyldiga att tillhandahålla platser för barnomsorg utanför kontorstid.

erbjuder barnomsorg på helger, samt att kommunen avslog min ansökan om ledighet på mitt helgpass... så chefen begärde att jag skulle säga upp mig. Det är så fruktansvärt nedvärderande att bli behandlad på detta sätt… och hur många dagtidsjobb finns det att söka? Jag vet inte hur det ska gå för mig och mina barn. Jag är ensamstående. Var är välfärden alla pratar om?”

Många skiftarbetande föräldrar gör likadant som Elin Junström, löser det genom att pussla med barnpassning från släkt och vänner, eller betalar för en privat barnvakt.

Men många tvingas också precis som kvinnan i citatet ovan att tacka nej till jobb eftersom de helt enkelt inte har någonstans att lämna barnen.

Då riskerar de dessutom att bli av med a-kassan eftersom de när de tackar nej till

jobb inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande.

Bortsett från det uppenbart destruktiva med att mammor blir utan både jobb och a-kassa så kan man också fråga sig varför en regering som gått till val på arbetslinjen inte ställer högre krav på kommunerna.

Borde det inte löna sig att se till så att fler människor kan jobba? Det kan även tyckas märkligt att det trots att vi sedan länge lever i ett dygnet runt-samhälle inte går att få barnomsorg efter klockan sex på kvällen. Och är det verkligen rimligt att föräldrar ska behöva betala för privata barnvakter för att kunna gå till jobbet? Ska inte samhällets grundläggande serviceutbud vara till för alla?

Elin tror att en anledning till att frågan inte hamnar högre upp på dagordningen kan vara att den berörda gruppen inte är den mest högröstade i samhället. Som ensamstående har man kanske varken tid eller kraft att engagera sig och protestera menar hon men tilläger också att de som drabbas allra värst är barnen.

– Här kan man verkligen snacka om den minst resursstarka gruppen. Barnen har ju ingen talan alls, men det är de som får lida av att få sova hos olika barnvakter hela tiden, ibland kanske det blir hos någon de knappt känner.

Oron för att sonen skulle känna sig otrygg var det hon själv tyckte var värst under tiden hon var ensamstående och jobbade natt.

åsa linde är journalist bosatt i stockholm. eva wernlid är frilansfotograf och medlem i fib:s styrelse.

fibkrönika

fib 17

Den vilda jakten på migränmedicin » J ag har precis varit hos doktorn och fått ett recept på migränmedicin.

Medan det elektroniska receptet tickar ut i apotekarnas cyberrymd tar jag mig med rutinerade steg till mitt gamla apotek.

Men vänta nu – lokalen är densamma, bänkarna vid kassorna är desamma, de gula nummerlapparna är desamma – men apoteket heter nu Hjärtat. Jag konstaterar ett stort utbud extrapris-hudkrämer och travar med träna-själv-hemma-böcker.

Jag rycker på axlarna, de måste väl ha mediciner här också. Det kan väl inte vara så stor skillnad från det gamla apoteket.

– Nej, tyvärr vi har inte Imigran inne. Ska jag göra en beställning? frågar apotekaren.

Huvudet värker, ögonlocket rycker och små färgfläckar dansar omkring i ögonvrån. Jag vill ha medicinen NU. Apotekaren kan inte ringa till de andra apoteken i närheten och fråga efter min medicin för de tillhör inte samma kedja – de är konkurrenter. De konkurrerar om mig.

Det finns ett till apotek 20 meter bort, inne i Ringens köpcentrum. De har inte heller min medicin. De har Alvedon, hudkrämer, plåster, nässpray, kondomer, allt som är lätt att sälja – men de mer svårkrängda medicinerna som inte riktigt lönar sig vill de inte ha på lager.

Tredje gången gillt tänker jag och går in på

Åhléns. Varuhusets skarpa belysning gör att mitt huvud nästan exploderar. Längst inne – som en förlängning av butikens skönhetsavdelning finns Åhléns eget apotek. Jag frågar lite uppgivet efter Imigran.

– Inte inne, ska jag beställa åt dig?

Det här börjar likna en fars.

Av snälla, bilburna föräldrar får jag skjuts till ett apotek utanför stan. Det heter Medstop och har också högar med hudkrämserbjudanden och smoothies för bebisar – men även en ask av min efterlängtade migränmedicin. Lycka!

Ungefär samtidigt som jag springer omkring på Södermalm och letar efter medicin med sprängande huvudvärk, inviger socialminister Göran Hägglund landets första apoteksmässa – någonsin.

– Det klipps många band i apoteksbranschen just nu. Det är nästan så att man får arbetsskador av allt klippande, konstaterar Hägglund glatt med saxen i högsta hugg.

Hans glädje kommer sig av alla nyöppnade apotek.

Under apoteksavregleringens första år kommer 170 nya apotek ha öppnats runt om i landet.

Apoteksmässan är en viktig mötesplats för denna nya kommersialism. Naturläkemedel och egenvårdsprodukter blandas

Huvudet värker, ögonlocket rycker och små färgfläckar dansar omkring i ögonvrån.

med traditionella läkemedel. Semiarier med namn som ”Rätt exponering – nyckeln till ökad försäljning”, lockar hundratals besökare.

– Jag blev förvånad när jag kom in här över att det är så många utställare, det är otroligt vilken kreativitet och nybyggaranda. Allting händer på apoteken, fortsätter Hägglund, nästan euforiskt.

Och visst Hägglund, nu har jag tre apotek i mitt närområde i stället för ett. Och de har öppet sent på kvällen och på söndagar. Och man kan köpa spännande produkter som träna-själv-böcker och babysmoothies. Och gamla bestsellers som Alvedon och hudkräm. Men allt detta känns ganska meningslöst om jag inte kan köpa min receptbelagda medicin som jag behöver för att fungera.

I dag har jag migrän igen. Men jag orkar inte springa runt på stan och leta efter den där migränmedicinen. I stället tar jag ett par Alvedon. Dem kan man köpa överallt.

På konsum, Ica och 170 nyöppnade apotek.

Tack för den nya valfriheten Hägglund!

jenny lindström är journalist och redaktör för folket i bild.

fibval ATP, högertrafik, kärnkraft och EU. Hans O Sjöström guidar genom folkomröstningarna som präglat det svenska folket.

Vad hade vi för val?

D en första stora politiska fråga jag minns ordentlig var omröstningen om allmän tjänstepension (ATP). De borgerliga partierna i landet hade fått för sig att eftersom socialdemokraterna alltid var så duktiga på att mobilisera sina väljare var det bättre att kräva folkomröstning. Då fanns det tre borgerliga partier i landet – högern, folkpartiet och bondeförbundet.

Dessa tre var motståndare till obligatorisk tjänstepension, antagligen inte för att de tyckte att det var särskilt upprörande att också arbetare skulle få pension utöver folkpensionen, som ju var liten, men därför att de pengar som avsattes till allmänna pensioner skulle kunna användas till att styra näringslivet hårdare. Fonderna skulle snabbt kunna bli den starkaste ekonomiska maktfaktorn i landet.

Socialdemokraterna var starka motståndare till folkomröstning. De ville driva igenom sitt pensionsförslag på egen hand.

Men en vacker dag hörde jag tillsammans med några kompisar på Ekot att sossarna hade ändrat sig. De skulle gå med på omröstningen. Det blev jubel i gruppen.

Vi var bara två socialdemokrater där, Björn Kumm och jag. Björn hade insupit socialdemokratin med modersmjölken och jag hade dragits till socialdemokratin just på grund av dess propaganda för allmän til�läggspension. Jag kunde helt enkelt inte begripa varför vissa men inte de som hade de tyngsta jobben skulle få pension. Som gymnasist med sommararbete i skogen hade jag lätt att tänka på det viset.

Björn och jag var de enda som inte jublade. Under hösten gick jag omkring med en liten ängslig etta på kavajslaget.

Alla mina kompisar hade stora fula treor

i motbjudande gul plast medan min etta var av metall med röd emalj och guldkanter. Det var tre linjer i omröstningen, ettans obligatorisk tilläggspensionering, bondeförbundets egen linje den personliga frivilliglinjen, linje 2, som jag aldrig förstod och högerns och folkpartiets linje 3 som också var något slags frivilliglinje men skulle åstadkommas genom avtal.

»

däremot att vi skulle be USA om att få ingå under dess atomparaply och placera ut robotar med atomvapen i Sverige som skydd mot hotet från Sovjetunionen.

De socialdemokratiska kvinnorna, ungdomsförbundet och broderskapsrörelsen var starka motståndare till svenskt atomvapen.

Resultatet blev att frågan om svenskt atomvapen aldrig kom upp i något val. Björn

Under hösten gick jag omkring med en liten ängslig etta på kavajslaget. Alla mina kompisar hade stora fula treor.

Resultatet blev att linje 1 vann men linjerna 2 och 3 fick tillsammans en högre andel av rösterna än linje 1. Eftersom omröstningen inte var bindande måste man i alla fall ta upp frågan i val. När frågan kom upp i riksdagen på våren 1959 – efter nyval 1957 – var ställningen mellan de två blocken i pensionsfrågan i andra kammaren lika.

Men en folkpartist från Göteborg, varvsarbetaren Ture Königson hade förklarat att han inte skulle rösta mot regeringens förslag. Han lade i stället ner sin röst och var därmed politiskt död i sitt parti. Senare hag jag förstått att han inte alls var ensam.

Bland frikyrkliga folkpartistiska arbetare fanns ett starkt stöd för Königson.

Den andra stora frågan i min ungdom var den svenska atombomben. Det socialdemokratiska partiet var så splittrat att vi SSU-are inte fick veta vad partiet tyckte.

Enligt Björn Elmbrant var Tage Erlander anhängare till svenskt atomvapen, men han ville gå försiktigt fram för att inte splittra partiet. Högerledaren Jarl Hjalmarsson ville

Elmbrant beskriver i sin bok om Palme hur denne genom några klangfulla men listiga formuleringar fick SSU att avstå från att klart ta ställning mot svenskt atomvapen.

1955 fick svenska folket rösta om huruvida vi skulle införa högertrafik. Det var under en tid när det fortfarande var ganska ont om bilar i Sverige, innan det fanns motorvägar och det till och med var ont om asfalterade vägar. I folkomröstningen fick motståndarna till trafikomläggningen över 80 procent av rösterna och högertrafikanhängarna bara 15 procent. Trots detta beslöt riksdagen att genomföra högertrafik i Sverige och den infördes som bekant 1967.

Inga större protester hördes, men i början körde alla bilister vänstertrafik med mittlinjen på vägen som vägren. Högertrafiken berördes knappt i någon valrörelse efter folkomröstningen och man kan undra varför en så teknisk fråga fick så stort utrymme och så stora ekonomiska resurser.

1980 hölls nästa folkomröstning. Den här gången gällde det kärnkraften. Det fanns tre olika linjer att rösta på. Problemet med den

fib 19

omröstningen var att alla tre linjerna sa sig vara för en avveckling av kärnkraften fast på olika sätt. När det nu har gått 30 år sedan omröstningen hölls förekommer frågan aldrig i den politiska debatten och de allra flesta politiker tycks vara anhängare av en utbyggnad av kärnkraften. Det finns visserligen ett parti, miljöpartiet, som är motståndare till kärnkraft men i den här valrörelsen talar dess företrädare hellre om annat.

1994 var det dags för folkomröstning igen. Då gällde det medlemskap i EU. Folkomröstningen var formellt rådgivande men politikerna hade mer eller mindre lovat att den skulle bli bindande. Den linje som de flesta ledande politiker hade engagerat sig för – ja till EU – vann och valdeltagandet var lika högt som i ett vanligt val.

Nästa gång det blev folkomröstning handlade det om EMU. Skulle Sverige avskaffa kronan och överlåta den centrala ekonomiska politiken till EU:s centralbank? Den gången blev utslaget tydligare.

Nästan 56 procent var emot att slopa kronan och en egen centralbankspolitik och 42 procent var för. I dessa två omröstningar rättade sig politikerna efter omröstningen utslag. På det viset har de sluppit ta någon egen ställning till de frågorna. Problemet är bara att de två resultaten strider mot varandra, men det är något som mycket sällan påpekas i den politiska debatten.

Striden om EU och EMU som ledde till så stora strider och så hetsiga folkomröstningar tycks ha tonats ner ordentligt. Nu är det bara Vänsterpartiet som tycker att Sverige ska lämna EU, men det kravet verkar inte ligga särskilt högt på partiets kravlista. Miljöpartiet har lagt ner motståndet mot EU och alla partier som var för EMU en gång i tiden tycks ha lagt ner den frågan. Det råder borgfred i landet i ett frågekomplex som när som helst kan flamma upp igen. Frågan är vad våra politiker då ska hitta på för att slippa ta itu med något som alldeles för besvärligt för dem.

1991 kommunaliserades skolorna i Sverige på förslag av dåvarande utbildningsministern Göran Persson. Det är en av de mest genomgripande reformerna

av den svenska skolan sedan grundskolan infördes. Staten har frånsagt sig ansvaret för skolorna, utbildningens kvalitet får bestämmas av kommunpolitiker som ofta är helt i händerna på sina skolbyråkrater och dessa byråkraters uppgift är att se till att skolan blir så billig som möjligt för kommunerna. Det innebär större klasser, sämre skollokaler och diverse så kallade friskolor som bjuder ut sina tjänster så billigt som möjligt. Friskolorna är nämligen inte friare än att de betalas av offentliga medel. Ingen ska få mig att tro att de driver sina skolor som rent ideella verksamheter utan att vilja göra vinster.

Nu nästan tjugo år senare börjar man märka av en debatt men att döma av de statliga politikernas intresse kommer det att ta tjugo år till innan någonting händer.

Den allmänna värnplikten avskaffades förra året, praktiskt taget utan någon debatt. Det omedelbara hot mot Sverige som under hela efterkrigstiden predikades för oss och som var anledning till att vårt land hade en av de största och dyraste försvarsmakterna i världen försvann som genom ett trollslag. I stället ska Sverige nu utbilda så kallade elitsoldater för tjänstgöring i oroshärdar som Afghanistan och där bestäms uppgiften av USA:s högsta

militär ledning. Vi ska alltså bereda marken för det Pipelineistan som de internationella oljejättarna föreställer sig.

Genom att avskaffa värnplikten blir det lättare att sätta in svenska soldater i olika krig med dolda syften i olika delar av världen. Våra militära ledare behöver inte bekymra sig för vad folk ska tycka om stora militära insatser i främmande länder, eftersom svenska folket inte längre är inblandat i krigföringen, utom som finansiär.

Rekryteringsbasen för utlandsexpeditionerna, de värnpliktiga, har avskaffats och ersatts av ungdomar som redan från början har valt en militär karriär. Inga besvärliga värnpliktsriksdagar mer. Inga diskussioner vid middagsbordet om vad svenska flickor och pojkar gör i främmande länder.

Ska man måla fan på väggen och det bör man göra i sådana här sammanhang, inte heller något försvar mot en militärkupp.

hans o sjöström är författare och översättare.

fibval Jannika Fahlanders tal om förhållandena på arbetsmarknaden, som hon höll på ett offentligt möte i Norberg i somras.

Försvara strejkrätten!

S

kriftlig erinran: Form av misskötsamhet: Den 6 april under strejkvarselperioden har Anna Nilsson (fingerat namn) stört den psykosociala miljön på arbetsplatsen, genom att på ett aggressivt sätt, få icke medlemmar att ansluta sig till Handelsanställdas Förbund. Arbetsgivaren kan komma att överväga uppsägning om misskötsamheten fortsätter.

Syftet med en skriftlig erinran är i första hand att få arbetstagaren iaktta ett godtagbart beteende.”

Den 17 juli i år hölls ett offentligt möte i Norberg på Norbergsarbetarnas hemliga strejkmötesplats under den stora gruvstrejken 1891–92. Förbundsombudsmannen i Handelsanställdas förbund Jannika Fahlander talade om dagens förhållanden på arbetsmarknaden. Varningen ovan utfärdades i våras under avtalsförhandlingarna och gällde en klubbordförande i Handels.

Handels var mitt uppe i avtalsrörelsen och hade varslat om strejk för drygt 5 000 medlemmar och 79 arbetsplatser. Strejken skulle bryta ut om en vecka om parterna inte kom överens. Fackordförandens arbetsplats var en av de uttagna.

Det fackordföranden gjorde var vanligt fackligt arbete. Hon försökte en sista gång förmå de få oorganiserade att gå med i Handels, förklara vad som händer under en konflikt och att bara medlemmar får strejkunderstöd. Varuhuschefen hotade med uppsägning av klubbordföranden för att hon försökt organisera de anställda. Året är 2010.

Det klubbordföranden gjorde var att försvara den svenska kollektiv-avtalsmodellen.

Staten har lämnat över ansvaret till par-

terna att träffa kollektivavtal. Alternativet är att politikerna bestämmer löner och villkor på arbetsplatserna. Eftersom det inte finns någon lagstadgad minimilön kan företagen betala vilka löner de vill om inte kollektivavtal finns.

Facket måste ha många medlemmar för att klara av sin roll. Den största kraftmätningen är när nya avtal ska förhandlas. Då

»

Fackets rätt att strejka, att sätta ett företag i blockad och att begära sympatiåtgärder från andra fackförbund är inskriven i grundlagen. gäller inte fredsplikten och strejk kan vara sista utvägen, därför försökte klubbordföranden få med alla i facket.

Fackets rätt att strejka, att sätta ett företag i blockad och att begära sympatiåtgärder från andra fackförbund är inskriven i grundlagen. Om vi saknade de här maktmedlen skulle vi förlora kampen om kollektivavtalen. Om strejkrätten urholkas skulle vi förr eller senare tvingas överge vår modell med kollektivavtal. Vi skulle aldrig kunna försvara och upprätthålla kollektivavtalets värde. Man kan inte både vara för kollektivavtal och samtidigt ifrågasätta fackets rätt att ta till stridsåtgärder.

En gång för längesedan gjordes bytet att arbetarna fick kollektivavtal och arbets-

givaren fick arbetsfred. Det byggde på förtroendet att båda parter respekterade ingångna avtal. Kollektivavtalets viktigaste uppgift är inte att ge högre lön utan att förhindra sänkt lön.

Priset på arbete ska inte marknaden sätta.

Vid hög arbetslöshet slåss man om jobben och risken är stor för lönedumpning.

Vitsen med kollektivavtal är att företag konkurrerar på lika villkor. Finns inte lönsamhet för att betala avtalsenliga löner ska företaget läggas ner. ”Kollektivavtal är omodernt”, säger en del. ”Varför kan inte anställda och deras arbetsgivare själva komma överens om löner och annat? Det är ju ändå vuxna människor”, kan det heta. ”Facket omyndigförklarar folk”, kan det också heta.

Men det finns inga hinder att förhandla om sin lön bara man inte tar det under kollektivavtalet. Kollektivavtalet skyddar mot utpressning från arbetsgivaren. Det är en maktfråga. Hur är maktförhållandena mellan en 19-åring och en arbetsgivare som ska förhandla om villkoren för jobbet? Hur kaxig är man och hur låg lön kan man acceptera när man är i desperat behov av ett jobb?

Finns det avtal finns en reglerad lön och det finns regler för arbetstid och försäkringar. Även om någon är beredd att ta jobbet för lägre lön för att få jobbet, måste arbetsgivaren betala enligt kollektivavtal – annars riskerar han skadestånd. Den som söker jobb är också skyddad från att bli utkonkurrerad av någon annan som är beredd att arbeta med lägre lön.

De som pratar om att kollektivavtal är omodernt och ser allt kollektivt som förtryck av den enskilde individen har bara ett

fib 21

Den 17 juli i år hölls ett offentligt möte i Norberg på Norbergsarbetarnas hemliga strejkmötesplats. Jannika Fahlander håller tal.

syfte: att ändra maktbalansen till arbetsgivarens fördel.

Verkligheten talar sitt tydliga språk: LO:s hjälptelefon får massor av samtal från ungdomar som har tvingats provjobba gratis de första dagarna. Som inte får anställningkontrakt, som skickas hem om det är lite jobb eller blir snuvade på semesterersättningen.

Det påstås att unga människor inte bryr sig om facket. Varför skulle de inte göra det? De jobbar oftare på arbetsplatser utan kollektivavtal och är de som har svagast ställning på arbetsmarknaden och skulle tjäna mest på kollektivavtal.

Några unga anställda på en videobutikskedja kontaktade Handels. De ville ha kollektivavtal på sina arbetsplatser. De förlorade flera tusen i månaden då de inte fick ob-tillägg. Arbetsgivaren vägrade skriva på kollektivavtal. Handels varslade om konflikt och tog ut de enda medlemmarna vi hade i strejk - åtta stycken. Arbetsgivaren hade 20 butiker och 240 anställda! Efter en två månader lång konflikt vann vi striden om kollektivavtal. Det var två tuffa månader. De åtta medlemmarna var unga och hade aldrig jobbat fackligt förut. De stod utanför sina

butiker, delade ut flygblad och uppmanade kunder att inte gå in och handla. De hängdes ut på företagets hemsida. Men de fick också massor av stöd!

De vann striden och de vann en erfarenhet av vad kollektiv styrka är. Utan stöd av Transport och Livs sympatiåtgärder hade vi nog aldrig vunnit. Men utan dessa åtta medlemmar hade allt varit omöjligt!

Striden har ibland varit het och tonen hård under avtalsrörelser, men aldrig har den svenska kollektivavtalsmodellen hotats eller ifrågasatts förrän Lavaldomen kom.

I samband med omröstningen om Sverige skulle gå med i EU försäkrades att vår svenska kollektivavtalsmodell aldrig skulle hotas. I dag har vi tvingats ändra vår lagstiftning på grund av EU-domstolens dom i Lavalmålet.

Det lettiska företaget Laval byggde om en skola i Vaxholm. De lettiska arbetarna hade lettiskt kollektivavtal. Byggnads tog till stridsåtgärder för att få ett svenskt kollektivavtal.

EU domstolen underkände Byggnads stridsåtgärder och deras kollektivavtal.

Domstolen slog fast att EU-rättens

bestämmelser om den fria rörligheten är överordnad svensk arbetsrätt och svenska kollektivavtal. Strejkrätten kan begränsas med hänvisning till de fria rörligheten.

Utländska arbetare som kommer hit och arbetar är inte garanterade att arbeta på samma villkor som svenska arbetare.

För nästan 120 år sedan samlades de strejkande arbetarna på en hemlig plats i skogen i Norberg. Strejken pågick i två år. De strejkade för att deras löner nästan hade halverats. Det var lågkonjunktur och svårt med försörjningen. De förlorade den striden, men ingen strid är förgäves. Den blir en erfarenhet till nästa generation.

Vi använder samma vapen nu som då – den kollektiva styrkan och solidariteten.

Genom att samlas här idag så hålls minnet av deras kamp vid liv. Och det är vår skyldighet och vårt ansvar till nästa generation.

Till sist: vad hände med klubbordföranden? Vi hävdade föreningsrättskränkning.

Förhandlingar pågår.

jannika fahlander är förbundsombudsman vid handelsanställdas förbund. eva wernlid är frilansfotograf och med i fib:s styrelse.

Vakterna som skjuter fรถr a

fib 23

– Inne i parken är vårt mål att döda tjuvjägarna, säger parkvakten Ikmamul Masid. Han vaktar de utrotningshotade noshörningarna i det indiska naturresevatet Kaziranga.

att döda

De tre parkvakterna Mohmoud: Karmakar, Apurba Acka och Ratul Mahanta rider ut i skymningen med den 24-åriga elefanthanen Roten.

fibutrikes

Kaziranga National Park är belägen på floden Brahmaputras södra strand nedanför Mikirbergen. Området utgörs av gräs- och våtmarksområden som till stora delar översvämmas årligen.

martin schibbye text jonas gratzer bild

I

det höga elefantgräset ligger en stor noshörningshane på sidan. Längs sprickorna i fötterna kan man följa varje steg den tagit under sitt 60-åriga liv. Lukten av dött kött sticker i näsborrarna. I mungipan dinglar ett sista grässtrå.

–Det var tur att vi hittade den först och inte tjuvjägarna, säger parkvakten Rajit Datta och håller upp det avsågade hornet, värt en kvarts miljon kronor i handeln.

Att en noshörning dör en naturlig död i parken är en seger för de senaste årens arbete, men parkvakterna ser bekymrat på det massiva djuret.

–Våra indiska forskare kommer snart att skicka en man till månen, men säg mig: kan de återskapa noshörningarna om de dör ut? frågar sig parkvakten Dharanidhar Boro.

Följer man floden Brahmaputras södra strand på sin väg från Tibet in i den nordöstra indiska delstaten Assam når man en stor slätt bevuxen med elefantgräs och tät tropisk skog. Här bland det höga gräset står striden om den enhornade noshörningens framtid. Naturreservatet Kaziranga blev nationalpark 1974. Sedan dess har över 650 noshörningar förlorat hornet, 2000 är kvar i livet och vaktas dygnet runt av 500 parkvakter.

–Naturen har gett oss mer än vi klarar av att försvara. Under 2007 var läget akut. Två gånger i månaden dödades noshörningar i reservatet och man kunde se att studenter plötsligt hade nya mobiler, berättar parkchefen SNBuragohain.

Den illegala handeln med de mytomspun-

na noshörningshornen omsätter miljoner i Asien. Tjuvjägarna samarbetar ofta med stamfolk från Burma. Främst används hornen som afrodisiaka i orientalisk medicin.

–Nu har regeringen lovat oss nya vapen och vi håller på att utbilda fler vakter. Men vi märker att om någon är sjuk en dag och en plats är obevakad så slår de till.

Fler vakter och moderna vapen hjälper men nyckeln är att vinna bybornas förtroende och låta djuren skyddas av en mänsklig sköld.

–Utan dem går tjuvjägarna vilse i skogen, säger parkchefen.

På ett fält i byn Bagoni med kor små som ponnyer står Ladu Murra och känner med fingret längs med ärret som löper

fib 25

Den 18-åriga Razan Killing är en av de före detta tjuvjägarna som efter att varit gömd i ett år överlämnade sig själv till parkvakterna mot löfte om amnesti.

över magen. På andra sidan åkern bakom den gröna väggen av skog ligger nationalparken.

–En kväll väcktes jag av att en noshörning höll på att äta upp mitt ris så jag gick mot honom med en fackla, men istället för att springa in i skogen sprang han rakt mot mig, berättar Ladu Murra.

Noshörningen hade sönder ett par revben och rev upp ett djupt sår i magen. Men ett och ett halvt år efter olyckan har det läkt bra och han känner inget agg.

–Jag har hört att de ser dåligt, men jag vill bara inte att de äter upp riset som ska vara till min familj. De är djur och borde sköta sitt, säger Ladu Murra.

När området blev nationalpark och inga träd fick fällas tvingades många av

byborna att börja jaga för sin överlevnad.

Timret hade lokala köpare men med den illegala djurhandeln kom internationella ligor in i bilden. För att parkvakterna ska

»

Att döda en noshörning är en stor synd, jag skäms. kunna bygga en mänsklig försvarslinje går numera en del av pengarna från turismen tillbaka till byarna. Ett elstängsel har också satts upp kring en del av odlingsmarkerna för att minska skadorna på grödorna.

Men det som gett resultat – och rubriker

Bonden Ladu Ramm Murra känner med fingret längs med ärret som löper över magen.

– En kväll väcktes jag av att en noshörning höll på att äta upp mitt ris så jag gick mot honom med en fackla, men istället för att springa in i skogen sprang den rakt mot mig.

– är att parkvakterna ifjol erbjöd alla före detta tjuvjägare amnesti.

–Att döda en noshörning är en stor synd, jag skäms, säger den 18-årige Razan Killing där han står som ett skrämt djur mot väggen inne på parkvakternas kontor.

Tjuvjägarna erbjöd honom 1 400 kronor om han visade dem var noshörningarna fanns. Som äldste sonen utan utbildning var valet lätt. Före sin 18-årsdag hade han varit med om att hugga av tre horn med yxa och sedan lämna djuren att förblöda.

Pengarna han fick gick till att bygga ett nytt tak på föräldrarnas hus. Den fjärde jakten misslyckades. Noshörningen skadesköts och det rullande ekot larmade parkvakterna.

I eldstriden som följde sköts tjuvjägarna

w

fibutrikes

fakta kaziranga national park

är en nationalpark i delstaten Assam, nordöstra Indien; 430 km2, upptagen på UNESCO:s världsarvslista. w

Parken är belägen på floden Brahmaputras södra strand nedanför Mikirbergen. Området utgörs av gräs- och våtmarksområden som till stora delar översvämmas årligen. w

Tjuvjakten på noshörningar har inte varit så omfattande på 15 år och förvärras av att tjuvskyttarna börjat använda bedövningsmedel, gift och automatvapen.

WWF har kunnat se en ökning som en följd av rykten i Vietnam om att hornen botar cancer. w Ett noshörningshorn väger cirka 750 gram och marknadspriset ligger på 50 000 dollar kilot. Hornet består inte av ben utan av tätt sittande hår och hud. w Det är enligt WWF totalt avgörande för noshörningens överlevnad att se till att lokalbefolkningen som lever intill dem kan få fördelar av att den hotade arten lever i området. w Handel med djurdelar är en lönsam affär som varje år omsätter närmare 20 miljarder USA-dollar. År 1973 kom ett antal länder överens om att handel inte får vara orsaken till att vilda djur och växter utrotas. Överenskommelsen heter CITES (Convention on International Trade in Endangered Species of wild flora and fauna) och kallas även för Washingtonkonventionen. w När delegater från 175 länder träffades för att diskutera skyddet som reglerar handeln med hotade växt- och djurarter i Qatar den 13-25 mars 2010 så beslutades det om krafttag för att stoppa den illegala handeln med noshörningshorn.

Kaziranga är framförallt tillflyktsplats för den enhornade noshörningen vilken mer eller mindre var utrotningshotad under tidigt 1900-tal. Från att det bara fanns runt 200 djur kvar har ett aktivt skyddsarbete möjliggjort en återväxt vilket innebär att parken idag rymmer två tredjedelar av jordens 2500 existerande djur. Förutom noshörning finns här ett rikt fågelliv, elefanter, hjortar, schakal och gaur (indisk bisonoxe).

fib 27

w

fibutrikes

ihjäl men Razan Killing lyckades fly till en by där han gömde sig i över ett år innan amnestin fick honom att ge sig till känna.

–Jag har visat parkvakterna var vi gömde oss och på vilka väger vi smugglade ut hornen till Kina, berättar Razan Killing som inte kommer att åtalas.

När han överlämnade sig hölls en ceremoni i byn och det var formellt byborna som lämnade över honom till parkvakterna. Sedan fick alla i byn skriva på ett

papper där de lovade att försvara noshörningarna.

–Nyckeln är att hela byn tar ansvar för att ingen bybo jagar. Om så sker kommer hela den familjen att förskjutas, förklarar parkvakten Ikmamul Masid.

Men trots amnestilinjen är det fortfarande dödsstraff om man befinner sig i parken utan giltigt skäl.

–Vi skjuter direkt, inne i parken dödar vi

dem, det finns inga ursäkter. Även om ni tar dem till fånga?

–Inne i parken är vårt mål att döda tjuvjägarna. Även om ni fångar dem, skjuter ni dem?

–Ja, vi säger åt dem springa och sedan skjuter vi dem. Inne i parken är det för sent att ge upp. Fångar vi dem så kommer de att försöka döda oss, säger Ikmamul Masid.

Tystnaden bryts av ett bestämt ”givakt” följt av det dunsande ljudet av tygskor mot

fib 29

Parkvakten Dharanidhar Boro har själv skjutit ihjäl inte mindre än 37 tjuvjägare och utbildar nu den nya skogsbataljonen på nära 800 man som ska förstärka parkens försvar.

den röda jorden i Indiens nordöstra hörn.

–Ladda!

Kompanichefens order utlöser ett öronbedövande klickande när mekanismerna i vapnen från första världskriget spänns. De omkring 70 parkvakterna i brungröna uniformer krånglar med kärvande slutstycken.

Befälen vet att det måste gå snabbare innan rekryterna är färdiga att släppas ut i nationalparken. Rörelserna nöts in timme efter timme. Moment för moment.

Mantrat är ”döda eller dödas”. Efter vapenträningen följer en kvällskurs i botanik.

–Skogen är ett slagfält, säger parkvakten Dharanidhar Boro som själv har skjutit ihjäl inte mindre än 37 tjuvjägare och nu utbildar den nya skogsbataljonen på nära 800 man som ska förstärka parkens försvar.

Hans kolleger tjänar dåligt, arbetar dygnet runt och blir regelbundet beskjutna och översprungna av elefanter.

–De som dör i Indiens krig äras med monument men de som dör för att försvara vårt lands fauna glöms bort. Vi parkvakter är också en armé som tjänar hela världens ekosystem.

martin schibbye är frilansjournalist och före detta redaktör för fib. jonas gratzer är frilansfotograf. www.jonasgratzer.com

fibafghanistan Den svenska militära närvaron i Afghanistan såldes in som en ”FN-insats” när riksdagen tog beslutet att delta i invasionen i Afghanistan 2002. I dag har FN-fernissan definitivt försvunnit och det står klart att Sverige deltar i ett Nato-krig. Lars-Gunnar Liljestrand beskriver hur svenska soldater hamnat i ett krig som strider mot folkrätten och FN-stadgan.

FN-färgen har flagnat

E

fter 200 år av fred är Sverige nu i krig. Svensk trupp deltar i USA:s krig i Afghanistan.

USA har under de senaste tio åren genomfört oavbrutna bombkrig mot Afghanistan och mot Irak. Krigen förs i strid mot folkrätten och med oerhörda offer för civilbefolkningen i de angripna länderna.

Den amerikanska krigsveteranorganisationen mot kriget angav för ett år sedan att 20 000 har dödats och en halv miljon människor har tvingats på flykt i Afghanistan som följd av direkta krigshandlingar. För Irakkriget är siffrorna 650 000 dödade och 3–4 miljoner som tvingats på flykt. Till detta kommer de många offren i Pakistan för USA:s obemannade bombflyg.

FN-styrkor med fredsbevarande uppgifter som Sverige har skickat till Bosnien, Cypern och andra områden med ett tydligt mandat från säkerhetsrådet.

Nu har Sverige deltagit med soldater i Afghanistan i mer än åtta år. Styrkan har steg för steg ökats till över 500 och den kan ökas till 850 och beväpningen och utrustningen med pansarfordon har blivit

Kriget i Afghanistan har pågått i snart nio år. Där deltar USA och dess allierade i Nato men också vårt land i det som kal�las det femte Afghanistankriget. Britterna och ryssarna har tidigare invaderat men besegrats.

När första beslutet togs av riksdagen att skicka svenska soldater till Afghanistan i början av 2002 framställdes det som en FN-styrka med närmast polisiära uppgifter att upprätthålla ordning och säkerhet för en övergångssadministration i Kabul.

Regeringen jämförde detta med tidigare FN-insatser där Sverige deltagit. Svenska folket gavs intrycket att detta liknade

tyngre och mer och mer avancerad. Detta har skett i takt med att svenska trupperna alltmer dragits in i strider mot motståndare till ockupationen.

Det står nu klart för de flesta att detta inte var en FN-styrka med fredsbevarande uppgifter. Det var en Natostyrka och uppgiften var att säkra den av USA installerade Karzairegimen mot dess motståndare i landet.

Det är inte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon som ber Sverige delta. Det är Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som kräver trupper från Europas länder. Men gensvaret är klent

»

i dag. Frankrike vägrar att skicka ytterligare soldater. Tyskland går med på 500 istället för de 2500 som NATO begärt. I Storbritannien , Tyskland och Frankrike de tre största militära bidragsländerna efter USA visar opinionsundersökningar att en majoritet är emot kriget och vill att trupperna tas hem. I Holland och Kanada har parlamenten beslutat att trupperna ska

Sverige har idag inte en enda soldat i FN-styrkor i världen trots att FN vädjat till svenska regeringen att vi skall bidra i fredsfrämjande insatser. Alla resurser har lagts på NATO-styrkan i Afghanistan. tas hem och det stöds av en majoritet av befolkningen i de länderna.

Den senaste opinionsundersökningen i Storbritannien visade 83 procent vill att trupperna tas hem.

Regeringen säger att man är i landet på inbjudan av Karzairegimen. Det är samma logik som Sovjet använde sig av vid invasionen i Afghanistan nyåret 1979 då ledarna i Moskva hänvisade till inbjudan av sin marionettregim under Babrak Karmal som de ryska trupperna haft med sig i trossen och installerat i Kabul.

Sverige har i dag inte en enda soldat i FN-styrkor i världen trots att FN har vädjat

fib 23

till den svenska regeringen om att vi ska bidra i fredsfrämjande insatser i Afrika och andra platser. Alla resurser har lagts på Nato-styrkan i Afghanistan.

De svenska soldaterna ingår i den kommandostruktur som Nato har satt upp för kriget i Afghanistan. En amerikansk general är befälhavare och beslut om alla militära operationer tas av Nato-kommandot.

De svenska soldaterna bär Nato:s emblem på sina uniformer. Här finns inga blåa FN-baskrar. Nato-kommandot bestämmer vilka regler som gäller för de militära insatserna , de så kallade Rule of Engagement.

Svenska Dagbladet skrev att svenska soldater i Afghanistan skjuter för att döda slog ned som en bomb mitt i politikernas Almedalsvecka. Men det är godkänt av riksdagen och borde inte vara en nyhet. ”Svensk trupp är allt oftare i strid med talibaner. Exakt vilka insatsregler som nu gäller är hemligt.”

Insatsreglerna är alltså hemliga. Inte ens ledamöterna i Sveriges riksdag som beslutat om trupperna i Afghanistan vet vad det är för order som gäller för de svenska soldaterna.

Ingen kan ange syftet med kriget. Först var det att utrota al-Qaida. Men till och med amerikanska regeringens talesmän säger nu att det inte finns mer än cirka 100 al-Qaida-män kvar i Afghanistan. Svenska regeringen talar om att demokrati ska införas, eller att kvinnorna skall befrias från slöjan, eller att flickor skall gå i skolan eller opiumodlingen ska stoppas.

Sanningen är att det finns inga klara mål för kriget och det finns ingen bortre tidsgräns för de svenska styrkorna. När andra europeiska stater planerar att dra sig ur kriget och sätter en bortre tidsgräns så vägrar svenska regeringen ompröva insatsen. Ändå vet regeringen att kriget är dömt att misslyckas.

Förenta staternas regering har tagit sig tolkningsrätten om vad som är terrorism och kräver att andra stater ska stödja USA i dess krigföring. Det är en utpressning mot andra länder för att tvinga dem med i USA:s krig. ”De som inte är för oss är emot

oss” deklarerade Bush inför starten på de båda krigen.

Men det är inte terrorismen som är det verkliga målet. Förenta staterna har gått i krig för olja och gastillgångar, för militära baser och för att behärska strategiskt viktiga områden i Mellersta östern och i Centralasien.

För att uppnå det går USA i krig , kränker folkrätten och bryter flagrant mot FN-stadgans våldsförbud. Efter 200 år av fred deltar nu Sverige i detta USAs krig i Centralasien.

I det nyligen hållna mötet i Kabul med västvärldens företrädare talades det om att dra tillbaka trupperna 2014. Enligt flera kommentatorer var det ett försök att lugna den alltmer kritiska opinionen i väst som kräver att kriget skall avslutas och trupperna tas hem. Men det innebär fyra år till av krig och det finns ingen garanti att inte de utländska trupperna stannar längre.

Förhandlingar mellan parterna i Afghanistan och ökat civilt bistånd är enda alternativet till fortsatt krig och amerikansk ockupation.

Världen över protesterar stater och människor mot USA:s krigshandlingar Men i Sverige bjuder regeringen in USA:s AirForce att öva bombkrig i Vidsel i Norrbotten. USA använder napalm- kluster-, utarmat uran-, vit fosfor- och kemiska bombningar i masskala. Att ge USA tillstånd att öva bombning på svenskt territorium och dessutom inkräkta på samernas renbetesområden i strid med FN:s Urfolksdeklaration, är ett direkt stöd till USAs krigspolitik och undergräver Sveriges hållning som en alliansfri stat.

Vi vänder oss till regeringen och protesterar mot att USA tillåts öva bombkrig i Sverige.

lars-gunnar liljestrand bor i stockholm, är aktiv i afghansolidaritet och i fib-juristerna.

fibämne

Lekens frihet

J

eva silver-granhall text och bild

ag är en samlare, en samlare av ögonblick som varar delar av en sekund. En samlare av mörker, en samlare av ljuset. Med tiden har det blivit en ganska stor samling av dessa ögonblick.

I min samling finns det färger och jag leker med deras temperament. Där den kraftiga blir svag och den svala blir varm. I leken kan roller bytas och nya möten uppstår.

Jag är en samlare av platser där tiden slutat gå och det mesta stannat upp. Där endast förgängligheten växer sig större. Men i mitt ögonblick stannar även förgängligheten till.

Jag är en samlare av rum där hemligheter och gamla

minnen ruvar i det för ögat fördolda. Där leker jag med ljuset, och i det oupplysta finner jag det dolda.

Jag tänjer på linjen så bristningar uppstår och gränser kan passeras.

Jag är en amatörsamlare – det vill säga en icke professionell utövare med kameran som verktyg. Att vara en icke professionell utövare innebär möjlighet till lek. Att vara en lekman, som samlar och leker. I leken finns friheten att tänja, testa, förändra, passera gränser och att omskapa verkligheten och världen.

Amatörskapet innebär en frihet som en yrkesutövare saknar. Det är i leken all utveckling och förändring sker.

fib 33

Med detta vill jag mena att leken är livsviktig, inte bara för barn utan även för vuxna.

Det innebär också att jag har en begränsad tid för mitt samlande. I min verklighet måste jag äta och bo, jag behöver pengar, jag blir en professionell utövare.

Som det arbetar jag som skolsköterska. Ett arbete som jag tycker mycket om genom alla de möten som jag dagligen har. Men det innebär en begränsad frihet genom riktlinjer, färdiga uppgifter och målsättningar.

Kom ihåg att inte glömma och gömma leken, som vi alla bär med oss.

eva silver-granhall är sjuksköterska och fotograf. (se fler bilder på nästa sida!)

fibfoto

fib 35

fibminnesord

Folkkäre Ljungberg målade in i det sista V

i var många som tog avsked av konstnären Sven Ljungbergs stoft i Ljungby kyrka den ljusa sensommardagen 19 augusti i år. Nedanför kyrkans altartavla i gyllene mosaik, som han gjort 1965, stod den lysande helt blåmålade kistan omgiven av vaser med starkt gula solrosor. På var sida stod hans målningar av höga solrosor i ateljéträdgården. Ovanpå kistan låg hans ljusgula solhatt, den målarhatt en sann friluftsmålare behöver. Framför den blå kistan stod lutad en stor röd blomkrans. Ärkebiskop Anders Wejryd anknöt i sitt griftetal till den gammaltestamentliga profeten Amos och till den realistiska konstens stora möjligheter, finitum capax infinitum, ”det begränsade kan rymma det oändliga”.

Konstnären och författaren Sven Ljungberg föddes 1913 i Ljungby och var under hela livet verksam i sin ateljé intill Lagan. Han avled 28 juli i somras plötsligt och oväntat under sin årliga målarvistelse i Cupra Marittima i Italien. Han blev 96 år gammal. Vid minnesstunden efteråt på Ljungbergmuseet berättade sönerna Pontus och Jonas Ljungberg om faderns sista dagar. Sven var verksam in i det sista och arbetade utan avmattning med motiv från landskap, hus, människor och djur.

De sista tolv avslutade målningarna och två påbörjade visas nu på en minnesutställning i Ljungbergmuseet i Ljungby, till exempel Den blå porten. Museet markerar nu 20-årsjubileet av invigningen 1990, en byggnad ritad av sonen och arkitekten Pontus Ljungberg på Sven Ljungbergs ateljétomt vid Lagan och senare utbyggd

Sven Ljungberg.

2002. Museet visar verk från hela Sven Ljungbergs konstnärsfamilj, av makan Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, brodern Sigge Ljungberg och sonen Pontus Ljungberg. Men alltid visas även stora temautställningar med samtida konst från de nordiska länderna.

Vi är många runt om i Sverige, Norden och i Italien som nu visar vår tacksamhet för Sven Ljungbergs stora konstnärskap och livsgärning. Hans mångåriga stridbarhet och kamp har alltid utgått från den konstnärliga integriteten, konstverkets, materialets och motivets krav. Den stora och mångsidiga produktionen visar en rak självständig konstnärlig linje och en mästerlig förmåga att träffa materialets ton. Många teknikers karaktärer har han behärskat, både en lyrisk och mjuk akvarell, snabba grova skissteckningar och smidiga nyansrika oljemålningar, samt stram grafik i trägravyr och kärv kraftfullhet i monumentala fresker och mosaiker. Varje bildkomposition är medveten, från ett pyttelitet frimärke till ett väldigt kyrkorum. Varje motiv var

viktigt, från en liten grästuva eller ett träd till ett stort kommunalhus eller ett porträtt av en mäktig bankman. Som enveten bildbyggare har Sven på ett unikt sätt följt sin hemstads motiv under ett helt liv, en hållbar position i konsthistorien.

Konstnären och kritikern Torsten Bergmark (1920–1996), hans kollega sedan 1960-talet och målarvän i Italien, sammanfattade den röda tråden i Svens konstnärskap i begreppet ”handens arbetare” (FIB/K 1993). Gun Kessle kallade honom ”en i sanning verkligt folkkär konstnär”, t ex i tidningen Förr och Nu. Sven Ljungbergs politiska strid mot miljöförstörelse av stad och natur, skildras i hans många böcker bland annat Ljungbergs Ljungby 1968 och Vi vet bäst 1984.

Min nära vänskap med Sven Ljungberg började i mina studier av hans mosaikutsmyckning av Gottsunda kyrka 1980. Jag följde hans arbete mycket nära under åren 1983–1990. I boken Sven Ljungberg, målare 1986, visar jag hur han hållit fast vid egna grundläggande teman och motiv från sina studieår, både i måleri och offentliga verk.

Trots flera stora motgångar vid offentliga uppdrag och tävlingar lyckades han envist förverkliga dessa motiv i sina konstverk i byggnader, kyrkorum och bibliotek, till exempel i Folkets Hus i Stockholm. Med detta livsverk i konstnärskap och författarskap har han en central plats i folkbildningens och konstens historia.

anne lidén är konstvetare och lärare på södertörns högskola.

fibrecension

Danska soldater helt utan insikt Armadillo Dokumentär Janus Metz Det är nåt som inte stämmer. De talar inte engelska. Soldaterna som i sina hjälmar och tungt beväpnade går från hus till hus, sparkar in dörrar, letar efter motståndsmän, skjuter ihjäl, delar ut godis till barnen. Det är nåt som inte stämmer. De är inte amerikaner. Som i Vietnam. Som i Irak.

Som i Afghanistan.

De är danskar.

Vi i Norden har gjort oss ett namn som motståndare till förtryck, stöd till befrielserörelser, mot apartheid. Vårt namn flög över jorden, även Natoländerna Danmarks och Norges. När Nelson Mandela blivit frisläppt gjorde han sin första utlandsresa till de nordiska länderna.

Därför är det nästan overkligt att i Janus Metz dokumentär om Afghanistankriget – Armadillo – se danska soldater agera, totalt utan insikt i sin roll som legosoldater i ett amerikanskt krig. De krigar inte för några höga ideal, de krigar för pengarnas

»

En av soldaterna säger att han är oerhört glad över att ha varit med i en strid. Det är något att komma hem till Danmark med. skull. Jag är ingen filmexpert. Men var och en som ser denna film begriper att här är det en osedvanligt skicklig dokumentärfilmare som stått bakom kameran. Filmen är välgjord, närgången, cynisk, brutal.

Kameran är verkligen med, den slänger sig på marken och skotten viner in i biosalongen. Man undrar hur Metz och hans kameraman lyckats mitt i eldstriderna.

Men filmen uppehåller sig också mycket i campen Armadillo, med vapenvård, porrfilm och löst prat. Några politiska diskussioner för inte de danska soldaterna i filmen. Men man drar ändå slutsatsen att

dessa har ingen aning om bakgrunden till detta krig. För dem är kriget en kick.

En av soldaterna säger att han är oerhört glad över att ha varit med i en strid. Det är något att komma hem till Danmark med.

Tänk om han inte fått vara med i någon strid utan bara hade trista vaktpass att berätta om. Vilken nesa!

Lokala bönder kommer till Armadillo och säger att deras anhöriga och djur dödats, att deras hus brunnit. En dansk officer räcker fram en sedelbunt.

Och sedan är saken ur världen.

Avrättningen av fyra afghanska motståndsmän som sårats i en strid har redan rönt uppmärksamhet. Sekvensen när de muntra och uppsluppna danska soldaterna drar upp de döda och sönderskjutna gerillamännen ur ett gyttjigt dike är fasansfull men går ändå inte upp mot det fasansfulla i att se hur belåtna de danska soldaterna är efteråt. Afghanerna fick vad de förtjänade.

Det är lätt att bli antidansk efter att ha sett denna film.

Visst fan – Sverige är ju också med.

peo österholm

fibrecenserar

Thåströms integritet imponerar

»

Stå aldrig still

Kreativiteten har inte kvävts av medias dödskyss.

Staffan Björkman (red) Reverb ”Stå aldrig still” var den första låten på Joakim Thåströms första soloplatta 1989. Den har nu fått ge namn till boken om en av Sveriges få verkligt originella artister.

Titeln är väl vald när det handlar om en man som ständigt rört sig vidare under sina 30 år som musiker; både artistiskt och geografiskt. Thåström rör sig nästan lika obehindrat i Amsterdam, Köpenhamn eller Berlin som hemma i Stockholm.

Stå aldrig still är en bastant volym där förlaget Reverb har samlat reportage, intervjuer, artiklar och recensioner. Den första texten är från ett punkfanzine år 1978, den sista är en recension av samlingsboxen Be-bop-alula hela jävla dan från 2009.

Boxen är en välgjord och berättigad sammanfattning av Thåströms 20 år som soloartist. Intervjun som finns i texthäftet var den första som han gett på sex år. Han har

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att förändras Hörnquist et al (red.)

Leopard förlag Inför årets val utkommer en rödgrön antologi, med bidrag från den yngre, radikalare generationen. I samarbete mellan tidskriften Socialistisk debatt (CMS, närmast V), tidskriften Tvärdrag (SSU) och tankesmedjan Cogito (närmast mp) presenteras nära 30 bidrag. Flera skribenter är kända namn inom respektive parti men många bidrag kommer från mindre bekanta rörel-

Joakim Thåström har aldrig sökt sig till rampljuset.

Foto: Karl-Fredrik von Hausswolf

aldrig sökt sig till rampljuset eller trivts i stora sociala sammanhang. Med åren har behovet av avstånd till det mediala bruset bara blivit starkare. Ändå har Staffan Björkman lyckats skrapa ihop nästan 450 sidor text kring honom.

Den bild som tonar fram här är inte minst bilden av en människa som med tiden utvecklat en väldig integritet – konstnär-

senamn. De korta texterna är löst grupperade kring teman som rörelsen, demokratin, omvärlden, arbetet, välfärden och samhällsbygget. De övergripande teserna är: många har i dag svårt att känna sig hemma i partipolitiken. Därför öppnar ett rödgrönt samarbete upp det politiska landskapet och kanske kan det ge plats åt en mer levande dialog.

Och visst är det lätt att känna sympati för de lite spretande bidragen som andas antikapitalism, civilisationskritik, feminism och kraven på att vidga det trånga, av borgerligheten beslagtagna begreppet demokrati. I en sympatisk inledning ställer redaktörerna frågan om man kanske kan se de två rörelserna – röda

ligt och personligt. Runt hans privatliv finns ett kritstreck som nästan aldrig överskrids. Erik Hörstadius gör i en intervju från 1993 närmast desperata försök att bryta igenom med hjälp av grovkroniga frågor och ett flöde av alkohol. Det hela slutar med att Thåström skattande förklarar att sånt kan man prata med vänner om; strax därefter tar han en taxi och försvinner.

I hans musik finns samma starka känsla av integritet; en konstnärlig äkthet. Det blev en nödvändighet för Thåström att distansera sig rejält från myten om sig själv – också rent fysiskt genom att flytta till Amsterdam under några år. Jag tror att han genom att hålla sig borta från kändissvängen har bevarat sig själv. Kreativiteten har inte kvävts av medias dödskyss. Som femtioåring, och drygt det, kan Joakim Thåström i dag skörda rikt.

mikael löwegren

och gröna – som ”kapitalismens två stora motståndsvågor”. Jomenvisst, som man säger på norrländska, är det så. Den svåra frågan är dock vad som kommer efter ”anti”? Bryderiet speglas till exempel i den postmoderne Arenaredaktören Olav Fumarola Unsgaards syn på EU. Både ”vänner och skeptiker” – kritiker tycks inte finnas – måste bli bättre på att erkänna EU:s möjligheter och brister, efter det riktiga i att godta Lissabonfördraget. Ja, man tar sig för pannan! Nåja, några plumpar i protokollet ska inte svärta dokumentet.

Det dominerande draget är ju faktiskt ifrågasättandet av ”den bästa av alla världar”, och det är ju verkligen något läsvärt.

ulf karlström

fib 39

CE NS IO NE R? VI LL DU LÄ SA FL ER RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Tankar om politik Bengt Göransson Ersatz Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. I stället har han ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm.

Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle. Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur och vårdval.

Livdikt Johan Jönson Albert Bonniers förlag Hur ska man egentligen som poet ge sig i kast med att avbilda verkligheten?

Kommer man närmare med realistiskt detaljrabblande eller är det med en schysst metafor man slår världen med häpnad? Eller bör man lämna yttervärlden åt sitt öde och nöja sig med att skriva om språket?

Johan Jönson nöjer sig inte. Han har gett sig fan på att avbilda sitt hörn av världen, och han gör det på många olika sätt.

Denna nya tegelsten ger intryck av att vara skriven av en maniker som blandar prosa, dialog, lyrik och kakofoni; som mest talar fem röster i munnen på varandra. ”Jag säger alltid sanningen. Men inte hela san-

»

Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet.

Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, anser han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen.

Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i

ningen, eftersom det inte går att säga hela sanningen” skriver han och det är en bra sammanfattning.

Låter det rörigt? Det är rörigt. Men att det inte är särskilt hårt redigerat och att man kan fråga sig om de parallella delarna verkligen hänger ihop behöver inte vara något problem; all poesi ska inte närläsas.

Livdikt har, eller snarare är, en stämning som liksom hamrar sig in i bakhuvudet och drar in läsaren i Jönsons inre strid.

Bokens kärna är nämligen ett ganska tjurigt och lynnigt samtal som skiftar mellan intervju och terapisession, där författaren tvivlar på sig själv i alla avseenden och oftare vältrar sig i sina egna tillkortakommanden, som arbetslöshet och övervikt, än kritiserar samhället. Detta innebär intressant nog att Jönson på åtminstone en punkt lever upp till samtidens självförverkligandefloskler men samtidigt faktiskt pekar framåt mot något bättre: Han vägrar bara vara ett offer. Den som skriver en

en diskussion om politikens gränser pekar han på hur det offentliga i dag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar i stället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap, som han anser bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet.

Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.

tom carlson

»

Denna nya tegelsten ger intryck av att vara skriven av en maniker som blandar prosa, dialog, lyrik och kakofoni. sådan här bok har definitivt inte gett upp, och den nattsvarta bild Jönson målar upp lyses här och där upp av politiskt skärskådande och klasshat.

Resan genom Johan Jönsons liv (för dikten är livet: ”repetera om livdikt / berätta i livdikt / vad som erfars / med livdikt”) engagerar, och även om de drygt 700 sidorna innehåller en hel del transportsträckor blixtrar det till tillräckligt ofta.

joel landberg

fibrecenserar Den nya överklassen Bengt Ericson Fischer & Co Den rikaste procenten av svenskarna har i dag tillgångar motsvarande mer än 40 procent av de samlade förmögenheterna. Det gör Sverige till ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Mycket har förändrats. För trettio år sen då hade den ekonomiska eliten nio gånger så hög lön som en industriarbetare. I dag svassar man omkring med löner som är 51 gånger högre än genomsnittet.

Om hur och varför denna utveckling ägt rum skriver den mångårige ekonomijournalisten Bengt Ericson.

Privatliv Torbjörn Tännsjö Fri Tanke förlag Torbjörn Tännsjö är den sorts filosof som, när han hittat ett hållbart argument, är fullt beredd att driva det in absurdum.

Han är utilitarist och söker alltid de lösningar på samhälleliga problem som ger största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Om denna lycka – uttänkt på filosofikammaren – inte framstår som lockande för vanligt folk så har vanligt folk fel.

I sin nya bok Privatliv berättar Tännsjö om sin snabba och helt färska omvändelse från motståndare till förstärkt statlig övervakning av medborgarna – det så kallade Bodströmsamhället – till anhängare. Ännu 2008 argumenterade han mot sådant som FRA-lag och obligatorisk teledatalagring.

2010 har han filosoferat sig fram till att en i princip obegränsad statlig insyn i människors liv är utmärkt. Dock behöver Bodströmsamhället som projekt kompletteras med en vidgad yttrande- och infor-

De fattiga har blivit fattigare och än mer utlämnade åt en rå kapitalism som de godtrogna narrats kalla marknad. De rika har blivit rikare, för att inte säga snuskigt rika.

Där förr gods och herresäten utanför städerna ägdes av bördsaristokrater tronar i dag ett parasitärt patrask av arvtagare och avsuttna bankanställda eller försäkringstjänstemän. Hur kan det vara så? Jo, de har föraktfullt nog fötts med guldsked i mun eller från spararna snott enorma pengasummor som de investerat i jordagods.

Gemensamt för dem alla är vulgär girighet. Den mänskliga egenskap som marknadsliberalerna anser vara godhetens och välståndets förutsättning. Beroende på en lagändring under nittiotalet slipper de här snuskigt rika betala skatt om de skaffat sig en jordbruksfastighet med en gård större än 400 kvm och byggd före 1930.

De riktigt rika, och så de i fallande grad mindre rika, lever naturligtvis ett farligt liv. Deras famösa förmögenheter sticker i ögonen och kan orsaka social oro. Därför flockas de i slutna sällskap, skolor, klubbar, jakter, bjudningar och andra för de yngre avelsförberedande sammankomster.

Sammantaget är det en kul och intressant bok i praktiskt samhällskunskap.

Bakom det här skalvet i det sociala svenska landskapet finns givetvis en uppsättning jurister och textvrängare som står för själva handarbetet. Vilka är de? Hur arbetar de? Det vore en intressant bok att läsa för att se de som gjort drängtjänst åt den här gruppen rika. Numera kan de nämligen också bygga fontäner i sina parker. Det sker med bidrag från Brüssel. Alltså våra skattepengar. Våtmark kallas fontänen.

anders norborg

mationsfrihet för medborgarna, påpekar han. De ska ha lika god insyn i Maktens boningar som Makten har i medborgarnas.

Slutmålet är således ”det öppna samhället”, där det nästan inte finns några hemligheter och där knappt något som myndigheter, företag eller medborgare kan göra med information är förbjudet. Tännsjös

lorar sig till och med i naiva spekulationer om hur det mänskliga umgänget skulle te sig om vi kunde läsa varandras tankar.

Det ska sägas att Tännsjö har åtskilliga poänger i sin kritik av vår tids (borgerliga) föreställningar och lagstiftning om privatlivet. Han har rätt i att många lagregler som motiveras med begreppet ”integritetsskydd” i praktiken inte skyddar något värdefullt utan främst inskränker yttrandeoch informationsfriheterna.

Huvudproblemet med Tännsjös analys är att maktkampen saknas. Han diskuterar hur människor kan vilja hemlighålla saker, och kommer fram till att det nästan aldrig finns filosofiskt hållbara argument för sådant hemlighållande. Han säger sig medveten om riskerna med Bodströmsamhället – att politiker, säkerhetspolis och storföretag missbrukar den kunskap de får om medborgarna – med nöjer sig med den rent teoretiska lösningen på problemet.

Att hans förslag – öppna hos säkerhetspolisen och storföretagen lika mycket som hos medborgarna – är ungefär lika realistisk som att grisar börjar flyga bekymrar honom inte. Strikt filosofiskt är flygande grisar bäst. anders r olsson

»

Strikt filosofiskt är flygande grisar bäst. analys är således en extremversion av den amerikanske fysikern David Brin, han som 1998 publicerade en storsäljande bok med titeln The Transparent Society. En ökad öppenhet om människors handlingar och levnadsvillkor är oundviklig, hävdade Brin.

Men först när öppenhet tillämpas både hos övervakarna och de övervakade blir den demokratiskt acceptabel, underströk han.

Brin såg dock vissa gränser. Vi behöver även i framtiden kunna stänga om oss på toaletten och i sovrummet. Med sådana undantag skulle öppenheten dock bli en halvmesyr, tycks Tännsjö mena. Han för-

fib 41

Fotspår Pramoedya Ananta Toer Övers. Per Holmer Leopard förlag Den kallas för Burukvartetten, de fyra böcker som den indonesiske författaren Pram Toer skrev under åren han var inspärrad i Burufängelset. Mest känd är han för den utomordentliga Människans jord, seriens första bok, som har kommit ut i tre upplagor. Men nu får vi för första gången hela sviten på svenska.

Pram Toers böcker är bittra vittnesbörd om vad kolonialismen gör med de så kal�lade infödda. Om hur förtrycket gör människor mindre och fulare inför varandra, om en ordning som präglar alla mänskliga relationer – men som även föder de förnedrades revolt. Minke, seriens huvudperson är tecknad efter den indonesiske journalisten och aktivisten Tirto Adi Surdjos

Pakistan mellan diktatur och korruption Tariq Ali Ordfront 1947 var det slut. 1947 var det en ny början. Efter en lång folklig kamp och efter ett utmattande världskrig tvingades världens största imperiemakt Storbritannien att lämna Indien. Två makter tog över, Indien och Pakistan. In på scenen i Pakistan trädde efter hand ett antal nya aktörer.

Muslimska förbundet, en skapelse av konservativa muslimer ledd av Ali Jinnah ”Nationens fader”. Partiet bestod huvudsakligen av godsägare och feodalherrar och saknade egentlig partiorganisation.

Civilförvaltningen, ursprungligen en sluten hierarki av 500 funktionärer.

Krigsmakten som med tiden har kom-

liv. Böckerna utspelas under åren runt 1900-talets början. Livet är strängt uppdelat efter de holländska koloniallagarna, där vars och ens ställning avgörs av hudfärgen.

I Människans jord, den avgjort allra bästa boken, är det denna åtskillnad efter hudfärg som förorsakar tragedin då Minke förlorar sin hustru till holländarna. I Minkegestalten

har Pram Toer tecknat bilden av en gryende borgerlig nationalist och upprorsman. Det är inte personteckningarna eller gestalternas inre liv som Toer skildrar, men deras öde och situation. Därför kan både Ett barn av alla folk och Fotspår, seriens andra och tredje bok, kännas ofullgångna som romaner.

Det är inte romanförfattaren utan i stället den berättande krönikören Toer som framträder. Fotspår är en resonerande politisk traktat. Men här talar en röst om de under-

tryckta, om kolonialismens bittra frukter som vi alltför sällan får möta. Minke ser hur moderniseringen sveper ner allt omkring sig, att den som inte följer med i utvecklingen blir nertrampad. Genom hela romanen löper frågan om hur ett annat samhälle kan ordnas och hur den traditionella kulturen går under för en annan.

I Fotspår följer vi Minkes kamp för att organisera folket. En sida av förtrycket är att ta ifrån de så kallade infödda den lilla smulan tro på sin egen förmåga. Pram Toer skildrar deras underläge, rädsla och efterblivenhet. Burukvartetten är ett viktigt dokument över en historia som vi fortfarande inte har sett slutet av. Även om det här är en skildring av den gamla kolonialismen, den ”klassiska”, talar den rakt in i vår tid. Minke fick betala ett högt pris när han gjorde sig till ett instrument för kampen för självständighet, liksom alla gör som ställer sig i vägen för makten. Då betraktades han som en farlig upprorsman, i dag kunde han ha ansetts vara terrorist.

jan bergsten

mit att få en allt starkare roll. Från den kommer de fyra generaler som var och en för en tid kommer att inneha regeringsmakten. Ayub Khan, Yahya Khan, Zia-ulHaq och Musharraf. Ali benämner dem Washingtonkvartetten.

Klanen Bhutto, främst Zulfikar Bhutto och Benazir Bhutto, far och dotter.

Det pakistanska folket som deltar på olika sätt i strejker, demonstrationer, uppvaktningar och val men som i slutändan ändå får betala.

Islamisterna som aldrig har haft särskilt stort stöd, vilket visat sig i senare val, men som har utnyttjats av intressenter för olika ändamål.

USA som fått ett allt större inflytande.

Från början vände sig Pakistan till USA för finansiering men mötte inget större gensvar. Indien var mycket intressantare. Men Koreakriget ändrade på detta och Pakistansk militär och förvaltning började långsamt inlemmas i nya säkerhetsarrangemang för

regionen. Numera ser Ali Pakistan som en amerikansk satrap, en lydstat och Pakistan dras allt längre in i kriget mot terrorismen.

Vad sysslar nu dessa aktörer med? De deltar i det urgamla spelet om makt och egendom. Korruptionen har nått enorma höjder.

Ett exempel är Benazir Bhutto och hennes man Asif Zardari som anklagas för att ha utnyttjat offentliga uppdrag och kammat in 1,5 miljarder dollar.

Pakistan har i dag en militär-byråkratisk elit. Förmögenhet bestämmer den sociala och politiska rangen. Makten och pengarna delar på utrymmet . Krigsmaktens ofantliga betydelse bestämmer landets hela politiska kultur. Näst viktigast är USA:s ambassad.

Tariq Ali är en varm författare, varm både i sin kärlek till landet och dess folk och i sitt raseri mot den överklass som fifflar och bedrar. Han använder gärna drastiska formuleringar och skräder inte orden. En legoknekt är en legoknekt inte en kontraktsanställd. sisela björnsson

»

Hur förtrycket gör människor mindre och fulare.

fibfilm

Filmskribenten Hans Isaksson tar sig an Johans Klings film Puss. Är det en svart komedi eller en munter tragedi? Och varför är stockholmarna så isolerade trots kindpussande och Twitter?

Ensamma trots k

D

et krävs nog en del eftertanke för att förstå varför Johan Kling valde just Puss som titel för sin andra film. Men Maaret Koskinen i DN kallar den ”en verbal motsvarighet till kindpussen, den till intet förpliktigande, som hamnar i luften: sval och samtidigt lite småkomisk”.

Plötsligt, för några tiotals år sedan, började även verklighetens folk i Sverige att upphöra med att handhälsa även vid möten med personer bortom den allra närmaste bekantskapskretsen. I stället började man att krama vederbörande.

Därpå började man kindpussa under kramandet. Numera markerar man en ännu högre grad av sofistikation genom att pussa på båda kinder.

En del av oss har på grund av vår generationstillhörighet, sociala och geografiska hemvist fått lära oss att hushålla med känslouttryck, i synnerhet rituella eller fejkade sådana, och att framför allt inte ”göra sig till” och alltför öppet apa efter bättre folk.

Vi har haft svårt att hänga med i pussoch krammodet, som vi lätt missuppfattar

som tecken på ökad intimitet. Vi upplever instinktivt ofta kramande av folk utanför kärnfamiljen som ett slags promiskuitet.

Att besvara ett ”Hej!” med ett ”God dag!” eller att bara sträcka fram sin hand till en människa, som förväntat sig en omfamning, kan numera i Sverige bevisligen uppfattas som ett avståndstagande, eller som en kränkning.

I detta decennium har befolkningen i våra tre storstadsområden för första gången överstigit hälften av Sveriges befolkning. I likhet med de flesta sociala beteendeförändringar sprids det moderna, synbart mer intima sättet att från Huvudstaden. Det är därför vid första anblicken en paradox, att så många litterära Stockholmsskildringar berättar om motsatsen till närhet: om ytlighet, ensamhet och avstånd – från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas till Johan Klings kortroman Människor helt utan betydelse och hans hyllade debutfilm Darling.

Darling handlar som bekant om en yngre Stureplansbratkvinna som befinner sig i en karriärsvacka och måste skrapa plåtar på McDonald´s där hon möter en 55 plus friställd, hemskild och aggressionshämmad

försäljare. Denne är, från sin tidigare sociala bottenstatus, inte på väg ner i någon övergående karriärsvacka, utan mot ett kroniskt ”utanförskap”.

Människor helt utan betydelse skildrar en 32-årig, föga framgångsrik medieman. Han drömmer inte längre om framgång, utan möjligen om ett jobb och en någorlunda trygg inkomst. En sådan kanske skulle göra honom mera attraktiv hos den skoförsäljerska som han dyrkar, men som läsaren och alla bekanta huvudpersonen möter uppfattar vara på väg att överge honom.

Det handlar om svarta komedier/muntra tragedier (själv anger Johan Kling Nikolaj Gogols Döda själar som inspirationskälla).

Om Stockholmare, som det troligen kommer att gå åt helvete för. Inte för att de särskilt förtjänat det, utan för att de är människor i en omgivning som inte är så människovänlig, där de är ”helt utan betydelse”. Folk må bry sig allt mindre om andra, men pratar med dem mer än någonsin, i synnerhet i mobiler. Hade en 70-talsmänniska fått uppleva en storstadsgata i dag skulle han därför trott sig vara omgiven av galningar med blicken i fjärran och som pratar med sina inre röster.

Kritikerna har tagit emot Puss ganska svalt – den anses inte rolig nog för att fungera som komedi, inte spännande eller tragisk nog för att vara drama eller tragedi.

Men filmen skiljer sig inte från det liv

fib 43

kindpussande den avses skildra. Teater och film handlar i regel om människor, och genrebestämningar görs av människor – genrer är inget som finns i naturen.

Filmen är en komedi i samma bemärkelse som Balzac använde ordet om sitt livsverk, Den mänskliga komedin – som definitivt inte uppfattas som särskilt komisk.

Puss handlar om en fri teatergrupp, där de medverkande verkar vara amatörer –

»

Den pjäs Katja sätter upp heter ”Mother” och det framskymtar att pjäsförfattarens ambitiösa mor spökar mellan raderna i texten och i Katjas huvud.

Runt den huvudsakligen kvinnliga ensemblen – som delvis fungerar som tragedins kör, vars skvaller håller oss underrättade om vad som sker – svärmar ett antal karlar som getingar runt ett saftglas.

Teatern har en egen demon – en ner-

Hade en 70-talsmänniska fått uppleva en storstadsgata i dag skulle han trott sig vara omgiven av galningar med blicken i fjärran och som pratar med sina inre röster. precis som vi alla ute i verkligheten. Teater talas det inte så mycket om – teaterromantik i stil med den i Bröderna Mozart slipper vi i alla fall här. Gruppdeltagarna verkar – i bästa fall – gå till repetitionerna med samma entusiasm som till sina jobb eller studier de har parallellt, förutom att de här är oavlönade. Med få ändringar skulle Kling kunna ha valt vilken arbetsplats som helst som miljö.

gången uteliggare som varje natt plundrar kylskåpet, stjäl vad han kan och som, utan att städa efter sig, sover över i källaren.

Försåvitt inte hyresvärden Pikner är demonen? Han tycktes länge vara perverst upptagen med att snoka och spionera på skådespelarna – men visar sig till slut endast vara ute i det legitima ärendet att vräka gruppen för att ge plats åt en bättre betalande hyresgäst.

Till den minst sagt dämpade stämningen bidrar teaterns drivande kraft, Katja, socialt inkompetent men ”duktig” flicka, pjäsförfattare, regissör och ekonomiansvarig.

Projektets förfall gestaltas fysiskt av en malplacerad, men dyr möbel, som placerats i lokalerna av Katjas parodiskt stryktäcke och mytomaniske fästman, men som

omilt används till lite av varje, tills den till slut hamnar på soptippen tillsammans med sin ägare och hans olika förhållanden.

I så måtto är detta en komedi, där de värsta skurkarna bestraffas på slutet. Komedin, eller teatern, kan således fortsätta. Men till vilken nytta? Nya pjäser, nya partners som ser dem, må vara det filmens personager säger sig längta efter. Men aktörerna i komedin förblir desamma – det är nog det tragiska momentet i Johans Klings film. ”Jag sitter på vägkanten. Chauffören byter hjul. Jag trivdes inte varifrån jag kom. Jag kommer inte att trivas dit jag ska. Varför betraktar jag då hjulbytet med sådan otålighet” diktade en annan teaterman en gång.

Koncentration! Fokusera! Så tjatar regissören Katja förgäves på sina skådespelare.

Mindfulness, att vara närvarande i nuet, är för ögonblicket högsta mode och främsta försäljningssuccé. Men det är omöjligt, eftersom ett nu egentligen aldrig finns, bara ett förflutet och i bästa fram en framtid. Det som för vissa innebär att ha sinnet fullt betyder egentligen bara att skärma av sig från andra människor. Genom att umgås med dem via sitt headset eller ha blicken i fjärran när man vid kramande och kindpussar ser förbi dem.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning ”Det går att förändra världen. Det visste såväl Marx och Engels som den store småborgaren Björnstjerne Björnson. Men inte kan man det så som den anständiga vänstern i Norge och Sverige (och i Danmark 1941) tror genom att man låter småstaterna våra uppträda som schakaler på världsmarknaden”, sa Jan Myrdal i sitt tal på Björnsonfestivalen i Norge.

Det Detmångtydiga mångtydiga arvet

N

u är Björnstierne Björnson något mer än hundra år död.

I Norge är det Björnsonår och här i Molde är det Björnsonfestival. Det är riktigt ty särskilt i Norge är hans ord ännu lästa och därmed lever och verkar han. Död på allvar blir en skribent först när han oläst glömts bort.

Det är därför både traditionsenligt och allmänt riktigt att man nu samlas i Molde för att hylla och för att resonera om hur den dödes ord verkade i hans livstid och för att ta fram vad som är det ännu levande i texterna. Rätt tid att summera liv och gärning.

Men det gör andra här bättre än jag. För att vara konkret; det verk Edvard Hoem påbörjat med Villskapens år. Björnstjerne Björnson 1832 – 1875 tycks mig kunna bli en vår tids klassiska biografi. Jag vill något annat. Jag vill genom nationstanken gå in i Björnstierne Björnsons tid för att se de möjligheter som gavs; den tid som inte blev.

För att tydliggöra detta bläddrar jag i den dåtida pressen och ser närmare på minnesorden från våren 1910. Det finns en intressant tveksamhet. I vissa fall är det blott klangfullt men innehållsligt tomt ordbajs som det den då klättrande John Landqvist lämnade efter sig på sidorna 291 till 309 i Ord och Bild 1910; ”Aldrig brast för Björnson lifslustens daggtindrande slöja öfver tingen.”

I andra fall som i Herman Bangs nekro-

log som fick sin stora intellektuella spridning i Siegfried Jacobssohns Schaubühne (nr. 18 1910) spände texten från inledande ord som gör sig bäst på tyska (”Ein Führer der Völker Zielen entgegen, welche die Völker selbst vorerst noch undeutlich wahrnehmen”) till det kalla konstaterandet: ”Norges störste diktare var han inte. Men han var dess störste son.”

»

Död på allvar blir en skribent först när han oläst glömts bort.

I L’Illustration 7 maj 1910 får han dela nekrologsida med Mark Twain, den kultiverade juristen Henri Barboux och krögaren Marguery. Man framhåller Björnsons politiska insats för unionsupplösningen men hänvisar också till att ”det fanns en viss kyla” mellan honom och Frankrike på senare tid; Björnsons ställningstagande i Dreyfusaffären alltså. Efter att ha skrivit erkänsamt om hans dramatik tillfogar L’Illustration något som lika gärna kunde ha skrivits om den i Sverige världsberömde August Strindberg. ”Tyvärr är hans romaner och dikter som haft ett stort inflytande på hans landsmän ... helt okända för oss.”

Den anständigt borgerliga svenska Hvar 8 dag av den 8 maj 1910 gör intressant nog en nästan motsatt slutkommentar i

sin annars helt hyllande dödsruna: ”Och dock – mycket af Björnsons, demokratens och pangermanistens, gärning är omtvistat och hörer framtidens dom till; men den hädangångne skaldens storhet har redan samtiden kunnat enigt värdesätta.”

För att få perspektiv bör vi tänka på att Björnstjerne Björnson dör efter den unionsupplösning vilken inträffat först efter sammanbrottet för det vi kallar det moderna genombrottet i nordisk litteratur. Här finns en skärningspunkt att noga iaktta.

Unionsupplösningen var en stor seger för den svenska arbetarklass vilken med massmobilisering lyckades förhindra kungahusets och högerns avsikt att med vapenmakt hålla Norge kvar i unionen. Med rätta ansåg Lenin att den svenska arbetarklassens handlande var föredömligt. Principen om rätt till självständighet innebar inte för arbetarklassen i den nationellt förtryckta delen en plikt att genomdriva ett avskiljande – det var alltid en fråga om politisk lämplighet. Men den innebar för arbetarklassen i den härskande delen en total plikt att aldrig motsätta sig de nationellt missgynnades självständighet. Inte ens om denna självständighet blev skev och sken och ny monarki.

Här återknyter jag till att denna unionsupplösning politiskt genomdrivs först efter det att det moderna genombrottet havererat. Detta haveri var inte endast att August Strindberg i Sverige gick in i mystik (den frågan är i och för sig mångtydig,

fib 45

inte enbart en flykt – men det har jag diskuterat i annat sammanhang) eller att Björnsons handskemoral av Strindberg och bröderna Brandes med rätta stämplades som rena gamla hycklerska skenheligheten. Men haveriet kom att förändra förutsättningarna för den nationella frågan.

Det verkliga skeendet var något vi känner igen från egen tid att författarradikalismen gått förbi sin klassbas. Som om ett brospann utan stöd i hållfast grund sträcker sig ut över ett stup. Och där är vi tillbaka från litteraturen till samhället. (Om detta det moderna genombrottets tvetydighet i nordisk litteratur bör ni läsa i dr. Gunnar Ahlström. Det moderna genombrottet i Nordens litteratur. Den är så lysande att Gunnar Ahlström helt förlorade alla sina akademiska möjligheter ty den publicerades 1947 när de svenska universiteten börjat anpassla sig intellektuellt i det begynnande kalla kriget. Ahlström anklagades för bristande akademabel idealistik; ja, för näst intill marxistiska tankegångar.)

Innan jag går vidare vill jag reda ut en fråga. Diderot lät sin Jakob, fatalisten, hävda att allt redan var skrivet i den stora boken därovan. Men så är det ju inte. Inom det givnas ramar står en oändlighet av möjligheter öppna. Först i efterhand – när vi blickar tillbaka – framträder det som blev bestämmande.

Det finns tider då allt står och väger.

De bör vi alla ha varit med om. Jag minns när jag bodde i Norge sommaren 1945.

Jag gick här på möten som ordnats av Arbeiderpartiet och Norges Kommunistiska Parti tillsammans. Det finns nog en och annan som minns vad vi då kunde tro.

Det var inte fel, det låg inom det möjligas gräns. Men det blev fel och vi kan nu reda ut hur det blev så. Men vi bör inte som Jakob hävda att det stod så skrivet! Ännu 1893 kunde Franz Mehring skriva (Die Volksbühne, II Jahrg. Heft 5) att Björnson och Ibsen var de sista stora dramatikerna i borgerlighetens värld. Skälet till detta var att dessa skandinaviska dramatiker hade djupa och äkta rötter i en egen

Nationalromantikern Nils Kreugers komposition till nekrologen över en skaldehövding i Ord och Bild 1910”.

småborgerlighet. Inte en eländig spetsborgerlighet som den tyska som led och fann sig utan ett kämpande småborgerskap.

Franz Mehring var inte ensam bland dåtidens socialister om denna syn på det norska småborgerskapet. Engels hade skrivit utförligt om det.

Det är inte en inomlitterär fråga. Med den bedömning som Engels och Franz Mehring gjorde av Norges samhälle och dess möjligheter: ”... den norske småborgaren stammade från fria bönder; Norge var det enda land som efter den europeiska reaktionens seger vid Waterloo bevarade en demokratisk grundlag ...” (Franz Mehring om Ibsen i Der Wahre Jakob Nr 365, 17 juli 1900) stod en folklig demokratisk utveckling öppen.

Det finns ingen stor bok därovan där allt redan står skrivet. Många, även sådana som kallar sig marxister tycks tro det. Jag minns den stora upprördheten år 1977 när jag i Den onödiga samtiden skrev om den möjlighet som stått öppen i Tyskland och Frankrike kring 1848. Man ville inte tro att den öppningen funnits.

Men gå till läggen, ta fram och läs Rheinische Zeitung 1842/43, Neue Brüsseler Zeitung 1847/8 och Neue Rheinische Zeitung 1848/49; jag väljer de tyskspråkiga tidningar där Karl Marx och Friedrich Engels

medarbetade då jag har dem alla i bokhyllan i faksimil! Dessa kamrater skriver där då de ser just den möjlighet till en förändring i grund som fatalistiska marxologer nu bestrider. (Läs Kommunistiska manifestet!)

Redan 1849 hade det fönstret (för att tala med rymdfartspråk) dock slutits som det i Norge 1910 när han låg döende i Paris slutits för Björnstierne Björnsons demokratism.

Jag tror det är viktigt när man läser Björnstierne Björnson att komma ihåg att de norska – och svenska – soldater som dör i Afghanistan i imperialismens tjänst dör lika helt i onödan som alla de miljoner vilka tjänstvilligt stupade på fronterna i det första stora omfördelningskriget 1914 – 1920 och som våra frontkämpar 1941 – 1945. Alla stupade de såväl plågsamt som i det ondas tjänst.

Det går att förändra världen. Det visste såväl Marx och Engels som den store småborgaren Björnstjerne Björnson. Men inte kan man det så som den anständiga vänstern i Norge och Sverige (och i Danmark 1941) tror genom att man låter småstaterna våra uppträda som schakaler på världsmarknaden.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Nu gäller det att ha koll på tryckfriheten N är det här numret kommer ut, har Yttrandefrihetskommittén (YFK) kanske redan publicerat sitt debattbetänkande om hur vår grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten ska kunna göras om. YFK planerar att ha ett framträdande på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Och eftersom den äger rum i slutet av september, lär nog betänkandet finnas att tillgå dessförinnan.

Om YFK:s och om dess föregångares, Tryck- och yttrandefrihetsberedningens (TYB) uppdrag har jag skrivit många gånger. Se mina spalter i nr 4/10, nr 4/09 och nr 5/08. En kort repetition bara, innan ni tar itu med att läsa.

Det påstådda problemet med vår nuvarande grundlagsreglering av yttrandefriheten sägs vara dess teknikberoende. För de tryckta skrifternas del innebär detta ”beroende” att en skrift bara genom att den framställts i tryckpress åtnjuter grundlagsskydd. Grundlagsskyddet förutsätter inte att man har följt ordningsföreskrifterna i TF om att skriften ska ursprungsbetecknas, till exempel att boktryckarens namn ska anges på skriften. Saknas det, kan visserligen ett bötesstraff dömas ut.

Men ansvaret för innehållet placeras ändå enligt reglerna i TF. Är författaren eller utgivaren angiven, svarar han. Annars förläggaren. Finns ej förläggare eller är han inte angiven, svarar tryckaren. Anges inte han heller, svarar utspridaren. Den ansvarige – vem han nu än är – kan bara straffas för de brott i skriften som straffbeläggs i TF och i vanlig lag. Åtalas han, och det är bara han som kan åtalas, har han rätt till juryprövning.

Grundlagsskyddet finns där, utan att någon måste anmäla sig eller sitt företag till någon myndighet för registrering.

Stickbeskrivningar eller revolutionära flygblad, bokslut eller pornografiska alster – är de bara framställda i tryckpress så skyddas de av TF, något man inte heller kan välja bort ens om man skulle vilja.

Ett av YFK:s uppdrag är att undersöka om det finns någon annan metod att sätta

»

Det påstådda problemet med vår nuvarande grundlagsreglering av yttrandefriheten sägs vara dess teknikberoende. grundlagsskyddet i kraft. Ska det vara frivilligt? Ska det bara gälla för professionella författare och journalister? Ska textens innehåll vara avgörande, så att bara de ”seriösa” skyddas? Det är några av de frågor som kommittén vill diskutera.

Fastnar man för ”frivilligt” skydd måste såklart hela TF och även YGL stjälpas över ända, avskaffas och lagskrivandet börja från scratch. Det är en snart 250-årig modell som då ska skrotas.

Därmed är vi framme vid ett annat av YFK:s uppdrag, nämligen att ”minska konfliktytorna” mellan den svenska grundlagsregleringen och EU-rätten. Hittills har Sverige med viss framgång kunnat säga ”stopp och belägg” med hänvisning till sin

gamla TF och konstitutionella traditioner, då man inom EU haft planer på regleringar med siktet inställda på yttrandefriheten.

Om vi nu skrotar våra traditioner, och gör allting nytt, kan man förstås undra hur imponerade de andra EU-länderna skulle bli om vi sätter oss på tvären och hänvisar till en sprillans färsk grundlagsreglering. Sanningen är nog att Sverige som EU-medlem inte är helt fritt i valet mellan att bevara (låt vara med ändringar där den tekniska utvecklingen kräver) och att börja om från början och göra något helt nytt.

River vi av hela tomten, kan EU komma med invändningar om både det ena och det andra när det nya huset byggs.

Några tips på hur man läser ett sådant här betänkande. Det kommer att publiceras i Statens Offentliga Utredningar (SOU). Det kan köpas som pappersbok. Det kommer också att ligga ute i sin helhet på nätet, www.sou.gov.se.

Börja med sammanfattningen. Sedan kan man ta itu med lagtextförslagen. I motiveringen skulle jag vilja be mina läsare att leta efter vad ni tycker är rimliga skäl för att avskaffa TF. Hittar ni några sådana? Låt oss hjälpas åt och redovisa våra fynd här i Folket i Bild/Kulturfront och där tryckfrihetsvänner annars träffas, exempelvis på FiBjuristernas hemsida www.tffr.org.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Välkomna till Afghanistanveckan 4–9 oktober 2010 w Afghanistanveckan 4–9 okt 2010 Kvinnor för fred, Föreningen Afghanistansolidaritet och Folket i Bild/Kulturfront inbjuder till en Afghanistanvecka då USA:s olagliga ockupation av landet blir 9 år. w

Måndag 4 oktober kl 18:00 på ABFhuset i Stockholm: Utställning och röster om Afghanistan, afghanska flyktingar berättar, afghansk musik. w

Onsdag 6 oktober kl 18.30.

Afghanistan i dag. Möte ABF-huset, Fabiansalen. Afghansk musik, diskussion om krigets offer med Julian Assange, professor Marc Herold (USA) och Jesper Huor som i dagarna kommer ut med boken I väntan på talibanerna (Ordfront). w

Fredag 8 oktober kl 18.30. Svensk premiär för den afghanska spelfilmen Jord och aska med svensk text. Katasalen, ABF-huset. Filmen bygger på en roman av Atiq Rahimi, som nyligen belönades med Goncourtpriset i Frankrike. w Lördag 9 oktober. Demonstration för kravet: Ta hem trupperna från afghanistan – öka biståndet! Talare: Julian Assange från WikiLeaks, Thage G Peterson, Olof Buckard, Maria-Pia Boëthius med flera.

Samling Norra Bantorget kl 13.30.

Möte Sergels torg kl 15.00.

Diskussion med Jesper Huor som i dagarna kommer ut med boken I väntan på talibanerna (Ordfront).

Mera information kommer på hemsidan www.afghanistan.nu och i tidningen Afghanistan.nu som kommer ut första veckan i september. Du som vill vara med och arbeta för Afghanistanveckan, kontakta genast föreningen genom att maila till afghanistansolidaritet@gmail.com eller ringa 0736 151 999 på kontorstid. Vi hjälper lokala Afghanistanvänner med material för att kunna ordna till exempel en filmkväll. stefan lindgren

Nästa nummer kommer den 14 oktober. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägsstation KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se