__MAIN_TEXT__

Page 1

JÅKKÅKASKA

DE HOTAS AV GRUVAN

PÅ JOBBET Hård kritik mot arbetslinjen SVERIGE/USA Hemlig allians med Nato HISTORIA Lenin bidrog till tidigare fred Folketibildåtta201449 kr


Red.

INNEHÅLL

Solidariteten utmanas av krigshetsare

Månadens SATIRARKIVET.SE

43

RUNT OM I VÄRLDEN blåser krigets vin-

dar på flera håll. Under sommaren har Gaza återigen varit i blickfånget när Israel brutalt har attackerat Gaza-borna. Samtidigt har konflikten i Ukraina fortsatt. Lägg till dem äldre konflikter, exempelvis i Afghanistan, Syrien och Irak så kan vi se att behovet av solidaritet är stort. Men istället för solidaritet så erbjuder Sverige mer krig, inte bara via vapenexporten. I detta nummer berättar vi om har Sveriges militära styrka har gått från neutralt land med ett invasionsförsvar byggt på värnplikt till en slimmad yrkesarmé, som används som ett bemanningsföretag av Nato. I DETTA NUMMER ger vi också ett ex-

empel på motsatsen; de bakomliggande villkoren när Ryssland drog sig ur det första världskriget. Armén var en folkarmé och folket ville inte kriga, de gjorde vad de kunde för att ta sig från fronten. De deserterade i stora mängder och sköt till och med av sig pekfingret för att slippa döda en annan människa. Det börjar också närma sig riksdagsval här hemma i Sverige med jobben som en huvudfråga. Därför fortsätter vi vår reportageserie På jobbet och ett möte med arbetskritikern Roland Paulsen. Vi startar också en ny satsning på Sverigereportage, som heter Nils Holgersson eftersom den i likhet med Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa kommer att ta oss runt om i Sverige. I det första reportaget reser vi till Jåkkåkaska.

stefan ljung, redaktör fib 2

4

Sverigebilden

5

Noterat

12

Debatt

13

JordenRunt

23

Debatt

34

Litteratur

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

24

Sverige: JÅKKÅKASKA. FiB lanserar en satsning på Sverige-reportage. Vi kallar den Nils Holgersson. Först ut blir ett besök i Jåkkåkaska sameby, som slåss mot gruvbolaget Beowulf.

6

Reportage: PÅ JOBBET. I vår reportageserie om arbetet har turen kommit till ett möte med Roland Paulsen, som benämns frontfigur för den nya arbetskritiska vågen.


Krönika. Ska vi glömma EU-valet?

14 Dokument: NATO-ALLIANS. USA-konsulter var med och avvecklade svensk neutralitet, samtidigt som försvaret genomgick en totalomvandling från 600 000 värnpliktiga till betydligt färre yrkessoldater.

18

Historia: FÖRSTA VÄRLDSKRIGET. Lenin bidrog till att första världskriget fick ett snabbare slut. Men han fick hjälp, när bolsjevikerna kom till makten hade ryssarna redan vänt kriget ryggen.

30 Novell: KASTANJEUPPRORET. Erik Hakings nya novell utspelar sig i ett danskt fängelse där ett stort kastanjeträd spelar en viktig roll.

MÅNGA VILL GLÖMMA EU-valet i maj. Kanske min enkla

eftervalsanalys kan få Dig på andra tankar. Moderaterna och Folkpartiet vill glömma! De var de enda riktigt EU-positiva partierna och gick kraftigt tillbaka. De nya statsbärarna, Nya Moderaterna, lyckades bara locka 7 procent och Folkpartiet 5 procent – alltså räknat på HELA valmanskåren och inte bara de som gick och röstade. De som hängde på gärdsgårdskanten – Centerpartiet och Kristdemokraterna - dolde sin EU-positiva hållning med lätt EUkritiska exempel och lyckades undvika att raderas ut från EU-kartan. Miljöpartiet knep flera poäng med EU-negativa exempel (Minns de klordoppade kycklingarna som resultat av EU:s kommande frihandelsavtal med USA) och utropades till valets segerherre. Men inte ens dom lyckades mobilisera mer än 8 procent av de röstberättigade. Socialdemokraterna knep hela 12 procent av valmanskåren – jippie? – knappast! De andra partierna samlade mycket lägre andel. Ett särskilt undantag var Feministiskt Initiativ som mot alla odds knep ett mandat – en representant för den romska minoriteten. OM VI LÄGGER IHOP de EU-kritiska och de som inte röstat

alls får vi i svenska val ett ovanligt rakt besked från väljarkåren – ett klart nej till den förda EU-politiken. Det kanske inte uttrycker en majoritet för utträde – men en mycket klar majoritet för att tagga ner EU ordentligt. De samtidiga valen i andra EU-länder ger samma resultat! Där har åtminstone det EU-negativa resultatet noterats - men inte i Sverige. Lägg därtill att de avlämnade rösterna var högre i välbärgade än i fattigare områden och att de EU-positiva var fler i välbärgade områden. Återigen tystnad från etablerade medier. I stället skrevs det spaltkilometer om att EU-valen blottlagt främlingsfientligheten i Europa. Har den? Det enda vi säkert vet är att ledande i sådana partier har gjort provokativa uttalanden som ibland lett till åtal – antagligen gjorda för att behålla röster hos en liten främlingsfientlig väljarminoritet och vädja till de många som är förbannade över EU-prat över folks huvuden och därför locka dem att i protest att rösta på de främlingsfientliga. En intervjuad i Metro (2014-05-27) förklarade kanske väljarbeteendet: ”Jag tror de är emot EU, de som valt sådana partier. Det är en normal reaktion när många kommer hit och jobbar för halva priset”. Alltså, inte knäböja för allt som följt i spåren av EU:s fria rörlighet för arbetskraft över gränserna. Utan i stället sätta P för allt som försvårar fackligt arbete och trycker ner lönerna. Det vore ett sätt att visa att man inte struntar i att analysera och lyssna på den i EU-valet uttryckta demokratiska viljeyttringen mot dagens EU. Därför ska vi inte glömma EU-valet. torbjörn wikland fib 3


Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44


FiB-noterat. Gazas ark attackerades

En omvändelse under galgen

Dugga (en kryddblandning), Debes (dadelmelass, handbroderade sjalar, broderade axelväskor, handvävda mattor – allt tillverkat i Gaza eller på andra ställen i Palestina. Detta skulle vi få tillfälle att köpa och samtidigt bryta blockaden av Gaza. Projektet Gazas ark var ett nytt sätt att försöka bryta blockaden av Gaza. Men Israel ville annorlunda. Fartyget som skulle föra varorna till Europa har Israel påpassligt bombat sönder under den pågående konflikten. Redan den 29 april utsattes fartyget för ett attentat. Efter flera försök att försöka bryta blockaden genom att sända fartyg TILL Gaza försökte den nu världsvida rörelsen Ship to Gaza gå den andra vägen. Med ett fullastat fartyg med palestinska varor FRÅN Gaza, vad kunde Israel ha emot det? Fartygen till Gaza som stoppades med våld med flera döda som följd kunde ju innehålla vapen! Men fartygen FRÅN Gaza? Efter alla folkrättstridiga beslag av fartyg på väg till Gaza ställs nu krav på att alla båtar som Israel har beslagtagit återlämnas. Vi får vänta på Maftoul (palestinsk couscous), handbroderade barnklänningar, olivolja med mera. Men varorna kommer! PEO ÖSTERHOLM

Vi har sett det förut. Bilderna från Gaza. Utraderade familjer i förstörda bostadshus, förtvivlade föräldrar med sina söndertrasade barn i armarna. Bombade skolor, kyrkor och marknader. Resultatet av Israels militäroperationer under olika patetiska kodnamn – senast ”Skyddande egg”. När detta läses vet vi kanske, eller kanske inte, hur stor förödelsen blir denna gång, hur många döda och lemlästade, hur många invalider för livet. Klart är att det blir många. Har Israel sedan tänkt sig att leva i fred med dessa människor som man just massakrerat? Nej, knappast. Den 15 juli sågade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu på en presskonferens, utan nämnvärd medial uppmärksamhet, lugnt varje tanke på en palestinsk stat vid sidan om Israel. ”Det kan inte bli någon situation, under något avtal, där vi överger kontrollen av territoriet väster om Jordanfloden” förklarade Netanyahu. Slut alltså på tvåstatslösningen. En ockupation och kolonisation – för evigt. Den 31 juli skisserar utrikesminister Carl Bildt på DN Debatt en lösning av konflikten i Gaza utifrån fyra punkter. Ett hävande av blockaden, internationell övervakning, integration av Gaza i den palestinska myndigheten och skapande av ett ”fönster” mot omvärlden, med bland annat hamn och flygplats i, Gaza – ett projekt som tveklöst är dömt att misslyckas genom obstruktion från Israel och dess uppbackare USA. Bildts fredsplan är ett försök till omvändelse under galgen. Den tragiska sanningen är att Bildt ingår i en regering som spelat en mycket destruktiv roll i Israel/Palestinafrågan. Genom att behålla den terrorstämpling av demokratiskt valda palestinska företrädare som infördes av den tidigare socialdemokratiska regeringen, genom att försöka stoppa Palestinas inval i FN-organ, genom att inte verka för att häva blockaden av Gaza och att få de ansvariga för tidigare övergrepp – som offensiverna i Gaza 2008/09 och 2012 - ställda till ansvar, och genom att belöna Israel för dess politik med ständigt närmare samarbete, såväl militärt som med handelsavtal och idrottsligt/kulturellt/vetenskapligt utbyte. Ingenting kommer att i grunden förändras så länge Bildt, och EU, inte överger sin nuvarande politik, slutar upp att stödja Israels ockupations- och kolonisationspolitik, inför sanktioner mot Israel, erkänner staten Palestina och aktivt börjar verka för en lösning av konflikten i enlighet med av FN redan sedan länge beslutade resolutioner. Dit är det, sannolikt, fortfarande mycket långt. GUNNAR OLOFSSON

Storstadens missförstådda fågelsång

ILLUSTRATION mare toomingas

fib 5


Reportage.

fib 6


I HUVUDET PÅ ROLAND PAULSEN Roland Paulsen har kallats frontfigur för den nya arbetskritiska vågen. Hans idéer gör människor märkligt entusiastiska eller störda eller på annat sätt upprörda – i debatter och diskussioner, i det offentliga och hemma hos föräldrarna i Dalarna.

TEXT magnus zackariasson ILLUSTRATION carl krantz

F

öreläsningen är egentligen slut men studenterna vill ha mer av Roland Paulsen, som står spinkig och svartklädd på scen. De ber om boktips och hans mejladress och att han stannar bara lite till. ”Jaaaaa ….” susar genom salen när Roland säger att han gärna svarar på fler frågor. Diskussionerna blir allt förtroligare. Någon är orolig för att hennes pappas läkarpension inte räcker till hyran och någon vill diskutera vad som är viktigt i livet och frågorna fladdrar hit och dit men alla relaterar till Rolands föredrag om synen på arbete; måste vi jobba så mycket? Vad har vi för alternativ? Vad ska vi göra av våra liv? Roland ser den som pratar i ögonen, nickar och hummar och sveper luggen åt sidan och svarar på dalmål. När han själv studerade för några år sedan ställde han liknande frågor, som besvarades med suck och skratt inför fullsatta aulor och det vill han inte utsätta någon annan för. FÖREDRAGET HETER Arbetssamhället och bygger

på Rolands bok med samma namn som kom 2010 och tog honom från sömniga doktorandseminarier till intervjuer i Aktuellt, Dagens Nyheter och BBC. Sedan dess har han turnerat genom Sverige som föreläsare och debattör, blivit citerad av Nina Björk och Liv Strömquist och kallats frontfigur för den nya arbetskritiska vågen. Hans huvudpoäng är att behovet av mänsklig arbetskraft aldrig har varit mindre, tack vare den tekniska utvecklingen, men att vi jobbar mer än någonsin och dessutom försöker skapa ännu fler jobb. Enligt Roland är det ett mysterium varför vi

jobbar så mycket när det inte behövs för att producera vad vi behöver och vill ha. Han säger att arbetet har blivit ett självändamål, oavsett om det skapar mening, välstånd eller lycka. IBLAND ANKLAGAS ROLAND för att vara barnslig

och det håller han verkligen med om. Redan som barn noterade han att många livsviktiga frågor fick samma konstiga svar: ”Varför måste jag snabba mig?” ”Varför måste jag sitta stilla och vara tyst? ”Varför kan vi inte vara med varandra i dag? ”För att mamma och pappa måste gå till jobbet.” Roland drar det som ett skämt och klassen skrattar men sen ligger salen dånande tyst en liten stund. Annars var Rolands barndom vackert fri på familjens bondgård tills nittiotalskrisen knäckte verksamheten och föräldrarna gick i konkurs. Därefter såg han hur torftiga jobb, varvade med arbetslöshet, tärde och slet på mamma och pappa som ändå insisterade på att det allra viktigaste var att jobba och göra rätt för sig. Inte förrän på gymnasiet träffade Roland någon som förstod honom och som framför allt satte ord på hur han kände. Via ett radioprogram i P1 stötte han på André Gorz. ”Vi kanske inte behöver jobba så mycket … vi kanske kan förmedla resurserna på annat sätt”, sa André och knuffade Roland Paulsen från arbetarklassen i ny riktning genom livet. ROLAND FOR FRÅN Dalarna till Stockholm, genom

skogarna längs med sjöarna, för att plugga socio-

>

fib 7


REPORTAGE logi i Frescatis blå hus. Han ville lära sig mer om Andrés tankar men blev snart frustrerad. I läroplanen syntes knappt den arbetskritiska traditionen, trots att självaste Aristoteles och Platon uttryckt avsky för arbete eftersom det tvingar arbetaren att underordna sig någon annans vilja samt tar tid från viktigare sysslor, som att filosofera. ”Vi måste ju faktiskt tala om att fler och fler arbeten är skapade och att de kanske inte ens behövs”, sa Roland en gång när en lektor malde på om det goda arbetet och arbetets villkor och Roland tänkte fuck arbete! ”Det där tror du inte på för i så fall skulle du inte utbilda dig till sociolog”, sa lektorn. Eftersom ingen svensk sociolog verkade dela Rolands intressen hängde han helst i bibliotefib 8

ket för att lyssna mer på Gorz och sådana som Herbert Marcuse, Paul Lafargue, Gunnar Adler Carlsson, Kathi Weeks, Nancy Fraser, Sven Grassman, Christer Sanne, Karl Marx och Valeri Solanas. Ofta var det ensamt och ett tag tänkte han hoppa av, men när han märkte att kurskamraterna gärna lyssnade på hans tankar fick han energi att fortsätta. ÄVEN NÄR ROLAND doktorerade i Uppsala var det

svårt till en början. För att över huvud taget bli antagen ansökte han med en avhandlingsskiss som inte ens handlade om arbetskritik, men om psykiatrins sjukdom, och när han senare bytte tillbaka till arbetskritiken fick han fortsätta utan handledare. Det kändes som om han sågs som en udda inkräktare i de andras myspys. Om någon till


»

”Ibland anklagas Roland för att vara barnslig och det håller han verkligen med om.”

exempel argumenterade för att funktionshindrade borde få bättre villkor när de tvingas till daglig verksamhet kunde Roland ifrågasätta varför de tvingas till någonting alls. Sällan fick han ens några motargument men ofta brände blickarna: ”Nu är han igång igen … vi som hade så trevligt … party pooper.” För att inte straffa ut sig fullständigt försökte Roland tona ner sig efter hand och många seminarier räddades av att man enades om att endast ge feedback på hur någons text kunde förbättras inom givna förutsättningar, vilket svepte undan eventuella invändningar mot diskussionens premisser. EGENTLIGEN ANSER ROLAND att hans uppgift som

sociolog är att göra sig överflödig och att en liten grupp experter inte ska granska samhället för att sedan informera folket om hur det ligger till. Åtminstone borde all forskning komma samhället till del så att vem som helst kan reflektera över sakernas tillstånd. Därför skrev han Arbetssamhället parallellt med sin doktorsavhandling och paradoxalt nog var det hans slit med en bok som kritiserar samtidens besatthet av arbete som vann honom viss respekt vid universitet. Till slut fick han både hej och motargument från en och annan lärostolsprofessor, och han noterade för övrigt en intressant trippelkorrelation hur boken uppmärksammades i medierna, kollegornas välvillighet och att medierna sades vara vulgärt och allmänt värdelöst. Framför allt tog boken honom från universitetet till den offentliga debatten där han kom i mängder av konflikter med människor som förklarade varför han hade förstått allting fullständigt fel. IBLAND KOM OCKSÅ medhåll från oväntat håll. I programmet Filosofiska rummet i P1 träffade Roland Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi, före detta moderat riksdagsledamot

och den som kom på idén till rutavdraget. I programmet berättade Anne-Marie Pålsson att hon som riksdagsledamot känt sig frustrerad över hur allting kom att handla om att öka arbetet och att hon hade frågat sig om det inte fanns något annat som var värt att slåss för som politiker.Hon konstaterade också att det finns något slags dold moralism som säger att man är en sämre människa om man inte arbetar. Men detta sa hon först mot slutet, innan dess hade hon och Roland brakat ihop så illa att långa sjok av hetsiga repliker klippts bort. Det började med att Roland sa att vi bör utvärdera vilka jobb vi vill ha fler eller färre av utifrån om de är bra eller dåliga, så som till exempel sjuksköterskor är viktigare än sociologer, vilket skulle bevisas om bägge kårer togs ut i strejk. Enligt Roland är detta inte konstigare än att vi gemensamt bygger vägar eller ger av skattepengar till vissa (ofta rikare) för att de ska anlita andra (ofta fattigare) till att städa eller passa barn. Anne-Marie Pålsson höll inte med, för vem ska bestämma vad som är bra eller dåligt? En upplyst despot? Enligt henne ska sådant styras av marknaden – tillgång och efterfrågan och så vidare. För att exemplifiera att marknader sällan är rationella eller demokratiska nämner Roland en bank vars direktörer fått bonusar trots att verksamheten gått med förlust och att Anne-Marie Pålsson var en del av detta då hon satt i styrelsen. Därefter följde viss kalabalik. Anne-Marie Pålsson blev förbannad och tog av sitt headset och menade att det där inte stämde då hon satt i styrelsen för bankens moderbolag. Hon fann Rolands inlägg okunnigt, felaktigt, tendentiöst, aggressivt och utan allt samband med den fråga som programmet var tänkt att behandla. Producenten verkade hålla med, åtminstone om det sista, för han stängde av inspelningen och sa att Roland inte fick komma med personangrepp. ”Men det är ju människors liv det handlar om!”

>

fib 9


REPORTAGE

fib 10


tänkte Roland men satt skakig och lite chockad över de andras reaktioner, som om han brutit något slags tabu, alternativt lagt en rejäl brakare. Han tänkte att livet vore enklare om han kunde ta filosoferandet som bara ett intellektuellt nöje. ÄVEN OM MÅNGA instämmer i arbetskritikens

grunder blir diskussionerna om de politiska konsekvenserna ideligen upprörda. Roland Paulssen har kallats kommunist och kapitalist och noterat att samhällsdebattens vanliga fiender verkar anmärkningsvärt eniga om att just arbete är lösningen på deras problem, oavsett om det gäller tillväxt, jämlikhet, jämställdhet, integration eller annat. Till och med arbetarrörelsen har svikit enligt Roland, eftersom den inte längre strider för arbetstidsförkortning. Innan man ens stred för allmän rösträtt stod detta högst på agendan och under nittonhundratalet har man fixat längre semestrar, lediga lördagar och sänkt pensionsålder men i dag vill man ha mer arbete – rätt till heltid! Roland ser gärna att arbetsvillkoren blir bättre i till exempel vården och omsorgen men menar att arbetarrörelsen skulle kunna fokusera på rätten till välstånd i stället för rätten till arbete, och kräva sin del av samhällets rikedomar, oavsett om den skapas av manuellt eller automatiserat arbete. I så fall skulle arbetslösheten kunna ses som en välsignelse, när människor får både fri tid och tillräckligt med pengar genom att ny teknik och effektivare arbetsmetoder utvecklas. DET BÖRJAR BLI DAGS att runda av föreläsningen

i Uppsala. På tredje bänk viftar en tjej med handen. ”Vi har ju många utländska arbetsgivare i Sverige, hur tar vi diskussionerna så att de inte försvinner?” frågar hon ”Jag tror att det finns en unik möjlighet för Sverige att gå i täten, vi är ju redan sämst i klassen vad gäller hur ’dålig’ arbetskraft vi har. Vi borde redan vara utkonkurrerade. Vi är ju redan dyra och kräsna”, säger Roland och tar upp experimentet i Göteborg där man provar sex timmars arbetsdag. Han förstår inte varför man har valt vården som testmiljö, då där väl snarare behövs fler anställda men nämner att detta enkla försök har uppmärksammats internationellt och omskrivits i bland annat The Guardian, New York Times och The Atlantic.

»

”I så fall skulle arbetslösheten kunna ses som en välsignelse …”.

”Vi skulle kunna tänka oss en politisk globalisering av idéer”, säger han. Studenterna vill veta hur arbetskritiken kan drivas vidare. ”Det finns ingen ideologisk kraft att genomföra detta i dag, vi behöver få mer debatt”, säger Roland. En annan tjej ifrågasätter att just mer debatt behövs och Roland förstår att hon menar att han är för teoretisk, att det blir för mycket snack och lite handling. Han håller med om att man kan göra motstånd via maskning och hackning av teknik och allmänt obstruerande, men att det behövs ett brett folkligt stöd för att driva förändring. Efter alla diskussioner med sociologer, fackpampar, politiker, nationalekonomer, finansklippare, KTHprofessorer, medborgare och föräldrar har Roland dragit en slutsats som möjligtvis är deprimerande för en forskare: det saknas inte kunskap. Tvärtom finns goda argument för att vi kan jobba mindre men ändå producera vad vi behöver och att välståndet kan spridas på andra sätt än genom löner. Och få kan säga emot att många jobb är meningslösa, deprimerande och ostimulerande eller att en majoritet av medborgarna faktiskt vill jobba mindre. Men ändå händer ingenting och därför behöver vi mer debatt, gärna emotionell sådan, för att nå fram. ”Vi måste vidga möjlighetssinnet”, säger Roland och pratar om att vi behöver våga tänka nytt förutom att förbättra vad vi redan tänker och att konsten kan hjälpa oss. Litteratur, film och serier kan leda tanken dit den aldrig varit och inte ens visste fanns. Sen är det slut och studenterna reser sig, någon kollar sin mobil, någon virar en sjal om halsen, någon hänger på sig en ryggsäck och någon surfar kanske in på Pirate Bay för att kolla om Rolands bok går att ladda ner, som han sagt att den gör. ■ ■ fib 11


Debatt.

I fallet Krim bör Ryssland frias Om man utgår från FN-stadgans artikel 1 om nationellt självbestämmande i stället för välkända bilder av tidigare rysk aggression kan man inte annat än fria Ryssland i Krimfrågan. Autonoma republiken Krims (ARK) Högsta sovjet beslutade med stor majoritet att hålla en folkomröstning om utträde ur Ukraina. Säkerheten under denna garanterades bland annat av Ryska federationens soldater som redan befann sig på Krim i enlighet med 1997 år flottavtal. De ingrep inte i röstningen som (i likhet med tidigare opinionsmätningar) gav ett överväldigande ja för utträde. Bröt ARK:s utträde ur Ukraina mot FN-stadgan? Nej. Bröt det mot Ukrainas lag? Ja. Men det är nästan alltid fallet att utropande av självständighet strider mot ”moderlandets” lagar. Det anses numera inte vara något folkrättsligt hinder. Bröt Rysslands militära säkerhetsinsats mot folkrätten eller flottavtalet? Knappast mot folkrätten. FN:s säkerhetsråd samlades inte i något fördömande av Indiens korta invasion av Östpakistan 1971, när Bangla Desh bildades, eller av Kosovos självständighet 2008 efter en Nato-invasion av området. Däremot bröt Ryssland nog mot flottavtalet som angav snäva ramar för truppernas lokalisering. Det påverkar dock inte Krims rätt till avskiljande.

Man kan ha olika uppfattningar om vad folkrätten säger i detta fall, helt enkelt för att det saknas regler för hur det nationella självbestämmandet ska realiseras. I jämförelse med en rad andra exempel finns i detta fall fler argument för ett godkännande om inte de jure, så i alla fall de facto. Krim är ryskt territorium sedan 1774. Det administrativa överförandet av Krim till Ukrainska SSR 1954 skedde inte i folkrättsligt giltiga former. När Ukraina utträdde ur SSSR 1990 gav detta inte Ukraina automatisk rätt till överhöghet över Krim. Ryska federationen har aldrig godkänt överföringen av Krim till Ukraina, tvärtom. I medier och politik är gängse uppfattning att Ryssland har gjort sig skyldigt till ”aggression” mot Ukraina och har ”annekterat” Krim. Här saknas emellertid en ”rykande revolver” – ingen invasionsarmé, ingen ockupationsregim, ja – inte ett enda dödsoffer. Varje nykter bedömare inser att det som hänt står i samklang med Krimbornas demokratiska vilja. Är det inte bättre att spara på brösttonerna till de fall där stormakterna går emot folkviljan och slår ner folket, som har skett i till exempel Irak och Afghanistan?

TEXT STEFAN LINDGREN

VÅLDSFÖRBUDET GÄLLER ALLA STATER Erfarenheten visar att små stater gör klokt i att inte lita på stormakter. Det gäller inte bara USA och de övriga västmakterna utan även Ryssland. Ukraina är en svag stat med stora interna problem, korrupta ledare, inre splittring och stormaktsinblandning. Likväl är det en stat som har rätt till oberoende och territoriell integritet. Putin fick av duman ett öppet mandat att intervenera militärt i Ukraina vilket utgör ett hot om våld i strid mot FNstadgans våldsförbud som även förbjuder sådana hot. Putins argument för en rätt att intervenera militärt bygger på idén om en rätt till ”humanitär intervention” som västmakterna har anammat när det passar dem, men som en överväldigande majoritet av världens stater tillbakavisar. Av allt att döma satte Ryssland in militära styrkor i Ukraina som var verksamma på Krim i samband med folkomröstningen. Oavsett hur det förhöll sig med det i verkligheten, kvarstod det ryska hotet. Sådant hot och insättande av främmande militära styrkor i Ukraina utgör aggression som inte kan försvaras med att det skulle föreligga en inbjudan från en avsatt president. Det strider mot interventions- och våldsförbudet fib 12

samt mot principen om folkens självbestämmanderätt. Folkens självbestämmanderätt är inskriven i artikel 1 i FNstadgan. Självbestämmandekonflikter utgör interna angelägenheter och inget som utländska stater har rätt att blanda sig i. I grunden är detta helt interna konflikter. Både Kosovo och Krim är olagliga utbrytningar, eftersom båda är följden av olagliga interventioner. (Natos respektive Rysslands) Västs anklagelser om att Ryssland har brutit mot folkrätten, stämmer – men detta är samtidigt skenheligt. Dessa västmakter har gång på gång under lång tid begått mycket allvarliga folkrättsbrott som aggressionskrig. Väst har också blandat sig i Ukrainas interna angelägenheter och sannolikt brutit mot FN-stadgans interventionsförbud. För ett litet alliansfritt land som Sverige är upprätthållandet av FN-stadgan och särskilt dess våldsförbud centralt. Sverige har allt att vinna på att konflikter löses fredligt. Även om Ryssland har begått brott mot folkrätten så är den svenska utrikesministerns aktivistiska hållning till stöd för interventionistiska krafter farlig och i strid med svenska intressen.

TEXT ROLF ANDERSSON & LARS-GUNNAR LILJESTRAND


TEXT lisa forsberg

JordenRunt. ISRAEL

Palestinska barn torteras i G4S-fängelser

ISRAEL

Läkare fördömer tvångsmatning av hungerstrejkande 18 läkarorganisationer och andra grupper som arbetar för att mänskliga rättigheter respekteras inom hälso- och sjukvårdsområdet världen över har tillsammans skrivit ett öppet brev till World Medical Association (WMA), där de uppmanar WMA att protestera mot försök som görs i olika delar av världen att förmå läkare att medverka till att hungerstrejkande fångar tvångsmatas. Bland dem som har undertecknat brevet återfinns organisationer från Tyskland, Belgien, Italien, USA, Storbritannien, Sydafrika, Turkiet, Nederländerna och Israel. Brevets författare beskriver de pågående försöken att förmå läkare att medverka i tvångsmatning av hungerstrejkande fångar som ett ”våldsamt angrepp på medicinsk integritet och etik”, och anser att det därför är avgörande att WMA, i egenskap av det medicinska samfundets ledning, ”tar tydlig och omedelbar ställning och offentligt fördömer dessa försök”. Brevet tar som exempel den nuvarande situationen i Israel, där regeringen, trots högljudda protester från flera israeliska läkarorganisationer såsom Israeli Medical Association och Physicians for Human Rights Israel, försöker skynda på lagstiftning som möjliggör tvångsmatning av palestinska fångar som hungerstrejkar. Ett större antal palestinier som hålls fängslade utan åtal eller rättegång har sedan i slutet av april i år hungerstrejkat

i protest mot det sätt de behandlas på i fängelset. Israels premiärminister Benjamin Netanyahus föreslagna lagändring, Amendment to the Prisons Act (Preventing Damages due to Hunger Strikes), Legalizing Forced Feeding of Hunger Striking Prisoners, 5773-2013, har redan genomgått en första behandling och kommer att behandlas en andra och tredje gång inom de närmaste veckorna, var efter lagändringen träder i kraft. Physicians for Human Rights Israel beskriver på sin hemsida hur en juridisk rådgivare till den israeliska regeringen nyligen uppgav i en tv-intervju att den nya lagen behövs för att ”skydda israeliska medborgare”. På frågan om hur tvångsmatning av palestinska fångar skyddar den israeliska allmänheten förklarade han att om hungerstrejkande palestinier dör i israeliskt fängelse kan det leda till upplopp, både i fängelserna och på de palestinska områdena, vilket i sin tur kan hota israeliska medborgare. Tvångsmatning av palestinska fångar är därför nödvändigt för att skydda den israeliska befolkningen. Att tvångsmatning strider både mot grundläggande medicinisk-etiska principer och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning avfärdar den juridiske rådgivaren med att ”den som utfärdar läkarlegitimationer är hälsodepartementet, inte Israeli Medical Association”.

Desmond Tutu och Noam Chomsky är två av dem som har undertecknat ett öppet brev till den ökända säkerhetsfirman G4S, där bolaget uppmanas att sluta avsluta sitt pågående samarbete med israeliska fängelser där barn hålls fängslade under grava missförhållanden. Brevets undertecknare skriver: ”Vi uppmanar G4S att visa att man har ett samvete och avsluta sina kontrakt med enheter där barn rutinmässigt får utstå fysisk och psykisk misshandel som strider mot det civiliserade samhällets normer”. De uppmanar G4S styrelse och aktieägare att sätta stopp för företagets delaktighet i Israels brutala ockupation. G4S sköter bland annat säkerhetssystemen i Oferfängelset, som är beläget på det ockuperade Västbanken, liksom häktes- och förhörsanläggningarna Kishon och Moskobiyyeh, i vilka organisationer som arbetar för att mänskliga rättigheter ska respekteras på de ockuperade palestinska territorierna – däribland Unicef – har dokumenterat systematisk tortyr och andra övergrepp mot palestinska fångar, av vilka en del är barn. Bland annat har palestinska barn hållits i isoleringsceller under längre perioder. Unicef beskriver övergreppen mot palestinska barn som hålls fängslade i Israeliska fängelser som ”utbredd, systematisk och institutionaliserad”. Brevet kan läsas i sin helhet och undertecknas på webadressen waronwant.org/stopG4S. fib 13


Dokument.

fib 14


SVERIGE I HEMLIG ALLIANS MED NATO

USA-konsulter avvecklade svensk neutralitet Ett tidigare hemligstämplat dokument visar hur konsulter som är knutna till Pentagon inte bara ledde avvecklingen av det svenska invasionsförsvaret. De förordade också en avveckling av neutraliteten och en ledarroll för Sverige i Östersjöområdet – i allians med Nato. Med den så kallade solidaritetsförklaringen 2009 stadfästes denna äventyrliga politik. ”Vi behöver en fredsrörelse som drar oss ur Natoföljet och återupprättar alliansfriheten” skriver Mikael Nyberg. Artikeln är tidigare publicerad i Aftonbladet. Men bara i nätupplagan.

D

»

TEXT mikael nyberg ILLUSTRATION axel hugmark

et är stort hallå om försvaret för tillfället. Frågan toppar valdebatter i tv, och tidningar larmar om att bara hemvärnet är kvar på Gotland. Riksdagens försvarsberedning fick uppskov för att uppdatera årets säkerhetspolitiska överväganden. Den 15 maj var rapporten färdig, men partierna till synes oeniga. Regeringen hade i förväg utlovat 70 nya Jas Gripen, två ubåtar, kryssningsmissiler med en räckvidd på 1 000 kilometer och miljarder i höjda anslag framöver. Socialdemokraterna ifrågasatte allianspartiernas vilja att finansiera det hela ”krona för krona” men hade i övrigt inte mycket mer än procedurfrågor att anföra. Samstämmigheten är i själva verket stor: krigsmakten ska rustas upp och samarbetet med andra länder, som det heter, fördjupas. SJÄLVFÖRVÅLLAT. Uppståndelsen kretsar runt

Ukraina. Stabiliteten i Europa tycks plötsligt vara hotad och Sverige utsatt. Men utsattheten är i hög grad självförvållad. En produkt av den nya utrikesoch säkerhetspolitik vi i politiskt samförstånd har begåvats med. Den svenska krigsmakten kallas numera insatsförsvar. Den är utrustad och tränad för de

Den svenska krigsmakten kallas numera insatsförsvar. Den är utrustad och tränad för de krig som USA och stormakterna i EU ger sig ut i. krig som USA och stormakterna i EU ger sig ut i. Med Gripenplan och yrkessoldater ställer sig Sverige som ett bemanningsbolag till förfogande. Av det gamla neutralitetsförsvaret, som på 78 timmar kunde mobilisera 600 000 värnpliktiga, finns endast vapenindustrins prestigeprojekt kvar. Förbanden är upplösta, förråden rivna och utrustningen skickad till skroten. PRAKTFIASKO. Omställningen tog bara några år

och blev en enastående politisk framgång. Försvaret lyckades till och med värva Svenska freds- och skiljedomsföreningen till övningar med Natoländer, och krigsföretagen får stöd av både liberaler och revolutionära socialister. Men det började, som jag berättar i en artikel i Clarté och Fria tidningen, med ett praktfiasko. Hela det projekt som skulle ge landet ett nytt försvar havererade strax efter millennieskiftet. fib 15

>


DOKUMENT KONSULTRAPPORT. ”Mycket intressant, gå vidare

... med detta”, sade försvarsminister Björn von Sydow (S) när han 1998 fick en skiss till ett nytt, ”nätverksbaserat försvar” presenterad för sig. Till grund för de färgglada overheadbilderna låg en 275 sidor lång konsultrapport, beställd av generalerna i Högkvarteret. Något annat förslag var aldrig uppe till diskussion bland försvarspolitikerna. ”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det i den hemligstämplade rapporten. ”Förenta staterna och många andra nationer och internationella organisationer, inklusive Förenta nationerna, förväntar sig att Sverige ska ta på sig rollen att utöva regionalt ledarskap.” Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato ... få en ny och större betydelse”. För rapporten stod Science Applications International Corporation, SAIC, ett konsultföretag från USA med tiotusentals anställda. SAIC är en av spionorganen CIA:s och NSA:s största kontraktörer. Dess personal ingår i den ”kill chain” som styr de förarlösa drönarna mot mål i Asien och Afrika, och företaget har lång erfarenhet av att göra pengar på fantasifulla projekt för USA:s krigsmakt. Det är ”den osynliga handen bakom den nationella säkerhetsstaten”, skriver tidskriftenVanity Fair. HEMLIG INFO. Till detta privata Pentagonutskott outsourcades förnyelsen av det svenska försvaret. Konsulterna försågs med väldiga mängder hemlig information och genomförde flera miljoner simuleringar. Slutsatserna överlämnades till pensionerade generaler och amiraler i USA för kritik och synpunkter. NÄTVERK. Invasionsförsvarets igelkott skulle bli

en spindel, föreslog SAIC. Med ett nätverk av drönare, smarta gps-puckar, undervattenssensorer och spaningsballonger skulle krigsmakten skaffa sig en total överblick över hela Östersjöområdet 24 timmar om dygnet året om. Informationerna skulle bearbetas automatiskt och slussas vidare till ledningscentraler för riktade, precisa vapeninsatser i skarpt läge. De nya svenska förmågorna skulle också komma till användning i koalitionskrig utanför närområdet. 2020 förutsattes allt vara klart, men redan fib 16

2004, vid OS i Aten, testades en prototyp. SAIC hade åtagit sig att för 300 miljoner dollar skydda spelen mot terroristangrepp. Informationer från en heltäckande övervakning av landets telekommunikationer och internettrafik och från 1 600 övervakningskameror med infraröd kapacitet och känsliga mikrofoner skulle slussas vidare till kraftfulla datorer för automatisk upptäckt av eventuella hot. Systemet kapsejsade så snart det sattes på prov. Myndigheterna fick kalla in 70 000 soldater för att ta över säkerheten. TVIVELAKTIGT. Fem år och ett antal hundra mil-

joner kronor senare insåg också de svenska försvarspolitikerna att de operativa lösningar konsulterna laborerade med var av tvivelaktigt värde. Det gamla försvaret hade skickats till skroten, det nya avskrevs i tysthet innan det kommit på plats. Återstod Gripenplanen, legosoldaterna och den nya utrikes- och säkerhetspolitik amerikanerna hade förordat. Konsulterna offererade inte bara spaningsballonger och smarta puckar. De presenterade en storsvensk kopia av supermaktens gränslösa anspråk. Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu över Östersjön till Baltikum och vidare ut i världen, förklarade SAIC i en ny rapport. Krigsmakten skulle rusta sig för insatser ”i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”. NY DOKTRIN. ”Den första försvarsbarriären lig-

ger numera utomlands”, sammanfattade professor Ove Bring den nya försvarsdoktrinen. Sverige skulle ansluta sig till de koalitioner som bekrigade terrorism och ondska i främmande länder. Men försvarsansträngningarna sträckte sig också inåt, mot den egna civilbefolkningens privata utrymmen. ”Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ’storebor ser dig’”, skrev generallöjtnant Johan Kihl 1999 om den övervakning av samhället som SAIC förordade. ”För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.” Efter utlysningen av kriget mot terrorismen fanns inga gränser längre. För att säkra den första försvarsbarriären tågade USA:s krigsmakt in i främmande länder, för att upprätta en andra


»

Om svenskar och nordamerikaner har sin första försvarslinje i Afghanistan, var ska afghaner som fruktar drönare och dödspatruller förlägga sin? invaderade underrättelseorganen våra mobiltelefoner och datorer. Sverige ställde upp med FRA, militära förband och förföljelser av människor som Vita huset hade terroriststämplat. FREDLÖSA. De omättliga säkerhetsanspråken gör

medborgarna fredlösa och löser upp det system för kollektiv säkerhet som har formaliserats i FNstadgan. Om svenskar och nordamerikaner har sin första försvarslinje i Afghanistan, var ska afghaner som fruktar drönare och dödspatruller förlägga sin? Om Nato hade rätt att framtvinga delningar av Jugoslavien, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina? Så framkallar den ensamrätt USA, Nato och EU tar sig sina egna förevändningar. Drönarattackerna producerar nya terrorister, fredsframtvingandet i Kosovo blir prejudikat för Kreml i närområdet. ÖKAD RISK. Risken att det smäller ökar, och skulle

det smälla på nära håll har våra politiker ordnat så att vi troligen blir indragna. Sommaren 2009, just som landet stod utan såväl gammalt som nytt försvar, gjorde Sverige anspråk på den regionala ledarroll som Pentagonkonsulterna hade efterlyst. Riksdagen utfärdade en ”solidaritetsförklaring”: Sverige ska undsätta länderna i närområdet vid ett krig med Ryssland. Ledande socialdemokrater talade om den solidaritet de alltid hyllat. I själva verket markerade förklaringen slutet för de tidigare officiella svenska utfästelserna om alliansfrihet och försvar av små staters rättigheter mot stormakterna. Hädanefter

skulle Sverige i förbund med USA, Nato och EU främja sina ”vitala och/eller politiska intressen” i omgivningarna. Vi är i allt utom det formella redan anslutna till Nato. I somras anmälde sig Sverige med bifall från socialdemokraterna till Natos reservstyrkor, och nyligen fick AWACS-plan från alliansen tillstånd att operera i svenskt luftrum. KRIGSAKTIVISM. Det kucklades med USA också under det kalla kriget. Men det som nu sker är något därutöver, ett genombrott för den krigsaktivism som svensk överklass av och till har sökt få gehör för. Det är en fara inte bara för oss själva utan också för andra folk som riskerar att råka illa ut i brytningen mellan USA:s och EU:s gränslösa anspråk och Rysslands försök att säkra en intressesfär. FREDSRÖRELSE. Vi behöver en fredsrörelse som drar oss ur Nato och dess koalitioner, återupprättar alliansfriheten och stoppar svenskt deltagande i de ändlösa kampanjerna för att med våld, mass-övervakning och ekonomiska och politiska påtryckningar topprida världen. Sedan kan det bli tal om solidaritet. ■ ■

KÄLLOR:

http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/140428cl.html

Ulf Landgren: Nätverksbaserat försvar (NBF) – Från tanke till koncept. En irrationell process?, Försvarshögskolan

2006, s. 32, 41ff. http://www.diva-portal.org/smash/get/ diva2:428184/FULLTEXT01.pdf

SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 5, 7.

Vanity Fair, March 2007, www.vanityfair.com/politics/features/2007/03/spyagency200703.

SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 2.

SAIC: Dynamic Engagement. The Action Component of

Sweden’s Revolution in Military Affairs, Stockholm : Headquarters, Swedish Armed Forces, 2001, s. 19. Ove Bring: Neutralitetens uppgång och fall, Atlantis 2008, 2. 406. FOA-tidningen 1999/1, http://www.framsynmedia. se/?p=200.

fib 17


Historia. Nordiska fredssamtal arrangerades för tredje gången Vi publicerar här ett avsnitt ur rysslandskännaren Stefan Lindgrens anförande ”Ukraina mellan stormakterna” vid Nordiska fredssamtal i Degerfors den 16 – 18 maj. Fredssamtalen arrangerades i år för tredje gången. Det är hundra år sedan första världskrigets utbrott – det dittills största kriget, som kom att kasta sin skugga över det kommande seklet. Det är 200 år sedan Norge antog sin grundlag och återuppstod som stat i Norden. Sverige inledde en fredsperiod på nästan 200 år, fram till deltagandet i krigen i Afghanistan och Libyen. Hur ser krigshotet i världen ut i dag? Behövs en fredsrörelse? Hur kan den bli en kraft att räkna med? Det var frågor som diskuterades under sammankomsten. Ukraina har blivit en farlig konfliktzon och USA/Natos aggressiva förehavanden runt Rysslands gränser ökar risken för krig. Mötet antog också en appell: För fred, mot svensk anslutning till Nato!

Soldater i Petrograd under februarirevolutionen. ”Ned med monarkin” står det på en fana.

fib 18

På hemsidan www.fib.se finns alla inslagen i Nordiska Fredssamtals program att läsa eller lyssna av. Där finns också Jan Myrdals anförande ”Arbetarrörelsen och första världskrigets utbrott. Lärdomar för dagens fredsrörelse”, Mathias Cederholms ”Från Sykes-Picotfördraget till i dag. Kolonialmakternas hemliga avtal under första världskriget och deras efterverkningar”, Bård Wormdals ”Norsk dubbelmoral om säkerhetspolitik i norr. Natos och USA:s mobilisering i Norden” och Pål Steigans ”Kampen om jordens energiresurser. Norges ställning som oljeland”.


Under första världskriget, i tre års tid, stupade eller sårades varje dag 4 600 ryska soldater. Efter oktoberrevolutionen kunde Lenin göra en stor humanitär insats genom att tvinga fram en separatfred och få slut på slakten. Men de folkliga protesterna i Ryssland hade pågått länge. Stefan Lindgren, journalist och författare till boken Lenin, beskriver hur de tog sig uttryck.

Stoppade Lenin första världskriget?

V

TEXT stefan lindgren

ar det Lenin som stoppade första världskriget (och i så fall hur)? En viktig fråga som knappast dagens skolböcker ger något svar på. Det enkla svaret lyder: Ja, det var Lenin. Ingen annan europeisk politiker fördömde med sådan kraft och konsekvens från början det stora brödramordet 1914–18. Ingen gjorde i högre grad än Lenin hejdandet av detta krig till allt överskuggande mål. Rysslands borgerliga revolution i februari 1917 stoppade inte kriget, tvärtom. Men ett av de först dekret som de nya makthavarna, arbetar- och soldatdeputerades rådsförsamling antog, Dekretet om fred från 26 oktober (8 november enligt nya kalendern), erbjöd ”alla krigförande folk och deras regeringar att inleda omedelbara förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred... efterlängtad av den stora majoriteten av utmärglade, förbrukade och krigsdrabbade arbetare och de arbetande klasserna i alla krigförande länder, en fred som ryska arbetare och bönder bestämt och enträget kräver efter störtandet av tsarmonarkin, en omedelbar fred utan annekteringar och utan landavträdelser.” Detta var klartext som uppfattades i alla Europas huvudstäder och ledde till en kedjereaktion som – visserligen med stor försening och under

»

… en person kan knappast ensam stoppa en världsomspännande katastrof som första världskriget. motstånd från de styrande – ledde till slut på kriget. Men Lenins verk var inte hans individuella verk. En person kan möjligen vid rätt betingelser starta ett krig, men en person kan knappast ensam stoppa en världsomspännande katastrof som första världskriget. Som Leo Tolstoj skrev i Krig och fred: ”Varje gång jag ser ett lokomotiv rusa förbi hör jag en vissling och ser hur ångventilen öppnas och hjulen rör sig. Därav följer inte att visslingen och hjulens rörelser är orsaken till att lokomotivet rusar framåt”. När bolsjevikerna tog makten i oktober 1917 var i princip allting redan klart: bönderna hade exproprierat godsen, arbetarna tagit över fabrikerna och soldaterna i stor utsträckning lämnat fronten. MILJONTALS DÖDA. När den senaste stora genom-

gången av första världskrigets förluster gjordes av

>

fib 19


HISTORIA

»

… viljan att dö för ”tron, tsaren och fosterlandet” vacklade redan från början.

generalen N N Golovin 1939 kom man fram till att 1,3 miljoner ryska soldater och officerare hade stupat under kriget, 3,8 miljoner hade sårats och 2,4 miljoner tagits tillfånga (precis som i andra världskriget var det belagt med dödsstraff att ge sig fången). Med tanke på landets väldiga befolkning hade kriget kunnat fortsätta länge till. Bara en av åtta ryska män i vapenför ålder hade inkallats. Men viljan att dö för ”tron, tsaren och fosterlandet” vacklade redan från början. Nästan ögonblickligen rapporterades om soldater som deserterat, skadat sig själva och på alla sätt försökt undgå krigstjänst. Kriget var inget försvarskrig som 1812 års krig. Ryssland var inte anfallet som i 1905 års rysk-japanska krig. Här var det ryska arméer som i augusti 1914 gick över gränsen till Tyskland och Österrike-Ungern. OSTPREUSSEN. Det första stora nederlaget kom

redan efter några veckor i Tannenberg i Ostpreussen. Författaren Michail Prisjvin skrev i sin dagbok: ”Av ett skott på nära håll i handflatan bildas ett stjärnformat sår och ... handen blir inflammerad. En fingerled kan skjutas av på nära håll ... Är det inte hemskt att människor skjuter sig själva för att undvika fiendens kulor? Det är hemskt, men är det sant? Tänk om det inte är sant? En legend om ’paltjiki’ (efter verbet ”palit” = skjuta/bränna, vanligare stavning ”paletjniki” efter ”palets”=finger. SL), börjar leva sitt eget liv. Man kan inte komma undan den och den träffar var och en som har ett sårförband på handen med förödmjukande misstro och granskande blickar: är han en hjälte eller en brottsling?” SJÄLVSKADOR. Vad Prisjvin skrev om – soldater

som sköt sig i händerna, enligt legenden i synnerhet i höger pekfinger – var ett välkänt fenomen redan under rysk-japanska kriget då antalet rapporterade simulanter och soldater som skadat sig själva ökade drastiskt. Utan höger pekfinger, det finger soldaten håller på avtryckaren, var han värdelös som enkel skyttesoldat. 32 procent av soldaterna som skadat sig själva hade skadat en eller båda händerna/armarna, i 29 procent av fallen hade de fel på hörseln (sprängda trumhinnor), i 10 procent av fallen svullnader på vrister och smalben, i 12 procent av fallen synskador. Totalt handlade det om 10 000–15 000 persofib 20

»

Efter världskrigets utbrott rapporterades mycket snart om nya epidemier av självskador.

ner som hade åsamkat sig själva kroppskador. I den ryska armén i Manchuriet registrerades hela 1 200 fall där soldaten skjutit sig i handen eller ett finger. Efter världskrigets utbrott rapporterades mycket snart om nya epidemier av självskador. Enligt militärläkaren D A Furmanov kunde antalet ”paltjiki” utgöra 50–80 procent av alla sårade på västfronten som kom in för vård 1915. För att ge såret ”rätt” utseende sköt man genom en eller två brädor eller andra föremål. Den som sköt med mynningen direkt mot köttet fick ett karakteristiskt X-format sår som avslöjade dem. Ibland räckte det med att hålla upp handen ur skyttegraven för att få en skada som berättigade till hemförlovning! Om händer och armar ”normalt” står för 25–35 procent av skadorna i krig så utgjorde de i genomsnitt 52 procent bland ryska soldater i första världskriget. Det skulle betyda att mellan 260 000 och 400 000 ryska soldater skadade sig själva i händer och armar för att göra sig odugliga för krigstjänst. BESTRAFFNINGAR. I ryska militärmedicinska tid-

skrifter förekom att läkare krävde ”hårdare” tag mot soldater som avsiktligt skjutit av sig höger pekfinger. Men andra gick emot tendensen till obefogade bestraffningar utan bevis och utan att ge soldaten möjlighet att försvara sig. Straffet för att fly från sin post eller undvika strid – därtill räknades gärningar för att skada sig själv – var fyra års straffarbete till livstid. Hade det skett under fiendens anfall var straffet döden. Eftersom officerarna var ovilliga att utmäta dödsstraff återinfördes 1915 prygelstraffen, som hade varit förbjudna sedan 1905 års revolution, men de gjorde sannolikt bara motståndet större. Sätten att undandra sig krigstjänst var många och fantasifulla. I många fall sökte soldaterna hamna i trossen eller på sjukan (Jarsolav Hasek skildrar i Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget humoristiskt motsvarande krigsmotstånd i den österrikisk-ungerska armén).


Jakt på desertörer. Om en soldat deserterade under fiendens anfall kunde han få dödsstraff.

Många valde att hoppa av ett tåg – i vissa fall försvann var fjärde soldat under transport – och förstöra sina dokument för att dölja vart man hörde hemma. Det förekom att soldater fick falska telegram hemifrån om viktiga familjehändelser för att kunna begära hemförlovning (dödsfall, arvsskifte et cetera). Till och med fängelse var bättre än krigstjänst: det rapporterades om bönder som ställde till knivslagsmål för att hamna i fängelse. Till detta kom alla som avsiktligt hade dragit på sig syfilis eller gonorré för att slippa krigstjänst. Och de som helt enkelt simulerade.

Sommaren 1915 började Ryssland inkalla nya soldater i massomfattning – 2,38 miljoner man. Deserteringarna blev särskilt vanliga i enheter där man inte kände varandra och kanske också i områden med stor icke-rysk befolkning – i april 1915 rapporteras 2 000 desertörer ha gripits i Riga, vilket motsvarande var tionde man i general Apuchtins kurländska förband. Ett år senare, vintern 1916–17, när det redan ”doftade revolution” började protesterna bli mer medvetna. Det förekom att spöstraffen vändes mot befälen: att man spöade kompanibefäl och överstar och själva gav sig till fienden.

SIMULANTER. Man följde noga ”Förteckning över

bland bönderna. Priset var högt – soldathustrun berövades all rätt till understöd. Frågan är dock vad som gjorde störst skada – deserteringarna eller ryktena om deserteringar. Redan i slutet av 1915 kom rykten i svang om miljontals desertörer. Så var det inte. Aleksander Kerenskij, som skulle leda den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1917, uppgav antalet desertörer till 1,2 miljoner – när det i själva verket var närmare 200 000. Antalet deserteringar hade ökat måttligt – med 39 procent i Petrograds militärområde från slutet av 1915 till februari 1917.

sjukdomar” som militärläkarna använde för att skicka hem soldater från fronten. När paragraf 54 i den förteckningen ändrades så att avsaknad av tio tänder eller kariesangrepp på minst tio tänder i en käke föranledde hemförlovning försökte många imitera karies. Militärcensuren strök alla omnämnanden av förteckningen i soldaternas korrespondens. Det finns ingen heltäckande statistik över misstänkta simulanter men i vissa häraden noterades upp till 12 procent som simulerade eller hade skadat sig själva.

BONDEDESERTÖRER. Deserteringar var vanligast

>

fib 21


HISTORIA

Men de borgerliga revolutionärerna ville störta tsarfamiljen för att kunna föra kriget vidare – mer effektivt. Den 14 mars 1917 utfärdades amnesti för desertörer och dem som begått stölder och andra mindre brott; för grövre brott sänktes straffen. Men deserteringarna tilltog. 25 augusti 1917 saknades 674 000 man för att fylla luckorna i befintliga förband.

Desertörer eftersöktes. Antalet desertörer är omtvistat, men bidrog till att avsluta Rysslands inblandning i kriget.

fib 22

SJUNKANDE STRIDSVILJA. General N N Golovin skriver (2001) att antalet desertörer fram till den 1 november 1917 översteg två miljoner. Det skulle alltså ha gått minst en desertör på tre soldater i tjänst. En annan forskare, Maksim Oskin, anser att Golovins siffra är för hög. Han anser att det högst kan ha handlat om 5–9 procent av soldaterna – färre än en halv miljon. Men den diskussionen är inte avgörande. För striderna längs fronten hade i alla fall i stort sett upphört, senast på den rumänska fronten, och miljontals soldater drog omkring utan att ens kunna kallas desertörer. Deserteringarna tillsammans med den sjunkande stridsviljan hos dem som var kvar i skyttegravarna och den nya regeringens ovilja att ändra

på situationen och ta Ryssland ut ur kriget, blev några av de viktigaste skälen till att den provisoriska regeringen råkade i vanrykte. INTERNFLYKTINGAR. Samtidigt hade kriget gjort

fyra, kanske så många som fem miljoner till internflyktingar eller evakuerade. Bland annat ödelades stora delar av det judiska bosättningsbältet, men det var inte av antisemitiska överväganden. Tvärtom fick judarna i augusti 1915 för första gången möjlighet att bosätta sig i alla städer utom i kosackregionerna. Den kumulativa effekten av vardagliga former av motstånd som deserteringar och självskador tillsammans med ett pressat försörjningsläge, strejker i städerna och förlamade transporter förde på bara åtta månader den provisoriska regeringens politik till kollaps och med den en kollaps för hela landet som krigförande makt. ■ ■ KÄLLOR:

M V Oskin: Neizvestnye tragedii pervoj mirovoj. Moskva. Vetje 2011. AB Astasjov: Tjlenovreditesltvo i simuljatsija boleznej v russkoj armii vo vremja pervoj mirovoj vojny. Novyj istoritjeskij vestnik 4/2012.


Makt och rätt – en replik

J

TEXT anders romelsjö

uristen Ingemar Folke diskuterar i FIBKulturfront nr 6-7 i en som alltid läsvärd krönika ett uttalande den 18 mars av FIBjuristerna där dessa menar att det inte finns något folkrättsligt stöd för införlivandet av Krim med Ryssland. Han nämner att jag i aprilnumret av FIB-K menar att folkomröstningen på Krim och sanktionerna mot Ryssland strider mot FNstadgan, men att jag tror att världsfreden gagnats av Krims införlivande med Ryssland. Först vill jag påstå, utan att vara jurist, att det finns olika svårighetsgrader av brott mot folkrätten, liksom då det gäller andra brott. Rysslands stöd till folkomröstningen av Krim och annekteringen utan militära strider och dödsfall är rimligen ett litet brott mot folkrätten, jämfört med USA:s och Storbritannien invasion av Irak. Ryssland har inte genomfört krigshandlingar mot Ukraina, vilket stod för dörren enligt hetsiga massmedia och västpolitiker. Jag är ingen anhängnare av Putin, men kan konstatera att Ryssland har fört en mycket fredligare utrikespolitik än USA. Putins synpunkter är intressanta. I SLUTET AV MARS hävdade Putin att folkom-

röstningen på Krim varit ”helt i enlighet med de demokratiska förfaranden och regler i internationell rätt” och hänvisade till artikel 1 i FN-stadgan som användes med samma ordalag då Ukraina utropade sin självständighet och har också stött sig på Kosovo som prejudikat. PUTIN HÄNVISADE till Internationella domstolen i

Haag 22/7 2010: ”Inget allmänt förbud mot ensidigt utropande av självständighet följer av säkerhetsrådets praktik” samt till en deklaration av USA 17/4 2009: ”En självständighetsförklaring kan strida mot nationella lagar och det är ofta fallet. Men det betyder inte att det är ett brott mot folkrätten.” Kan ett brott mot folkrätten minska risken för krig?

Debatt.

»

Min bedömning är att ekonomiska och politiska motsättningar ökat i världen, främst till följd av en aggressiv utrikespolitik av USA och allierade. Min bedömning är att ekonomiska och politiska motsättningar ökat i världen, främst till följd av en aggressiv utrikespolitik av USA och allierade. Dit hör krigen i Afghanistan, Irak, Libyen via Nato och det starka stödet till rebeller i Syrien via Saudiarabien, Qatar, moderniseringen av kärnvapen och ökning av de 700-800 militärbaserna, med inringning av Ryssland och Kina, samt interventionen och statskuppen i Ukraina. I början av 1990-talet lovade USA att inte utvidga krigsorganisationen Nato österut, men sedan har Albanien, Bulgarien, Polen, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Rumänien blivit medlemmar. ANNEKTERINGEN AV Krim har följts av krigshand-

lingar från USA och EU i form av sanktioner, samt har kanske bidragit till den proryska separatismen och brutaliteten från Ukraina med president Poroshenkos uttalande ”För varje soldat i Ukraina som dör skall vi döda tio till hundra gånger av separatisterna” och premiärminister Yatsenyuk tal om att rensa landet från ondska och icke-människor. Att Ryssland sätter ned foten mot USA, EU & Co med större trygghet tack vare Krim tror jag ändå kan gagna världsfreden på litet sikt, i motsats till 1930-talets eftergiftspolitik mot nazisterna. ■■ fib 23


Sverige.

Satsning på Sverigereportage i FiB: Nils Holgersson flyger på nytt TEXT peo österholm

Fib/K: Hej, Nils! Hur känns det att ha fått erbjudandet att åter flyga över Sverige. NH: Känns bra. Ska bli verkligen spännande. Fib/K: Vad är syftet med att göra resan en gång till? NH: För att se hur Sverige utvecklats sedan Selma Lagerlöf första gången sände ut mig 1906. Men tydligen vill redaktionen att jag ska vara särskilt uppmärksam på de försämringar som ska ha skett i Sverige de senaste åren. Fib/K: Vad skulle det vara för försämringar? NH: Det påstås att sjukvård, skolor med mera har blivit sämre. Det låter inte särskilt troligt med tanke på vilket rikt land Sverige är.

fib 24

Fib/K: Men Sverige 1906 var väl inte precis något paradis. Det var ju fattigt. NH: Jo, men det gick i alla fall framåt. Alla trodde på utvecklingen. Nu påstås det alltså att Sverige går bakåt. Det är det jag ska kolla. Är det till exempel sant att landet inte längre har råd med något försvar? Eller att det inte finns barnmorskor på sjukhusen längre? Verkar fullständigt otroligt. Jordbruket vill jag också gärna kolla. Jag är ju bonnapåg. Fib/K: Flyger du och Akka samma rutt som första gången? NH: Jag har fått tillåtelse att avvika från den rutt Selma angav och göra min egen rutt denna gång. Också Fib/K:s redaktion har givit mig fria händer.


Renen eller malmen? En ren korsar en väg i Kallak där gruvbolaget Beowulfs fordon just nu far fram och tillbaka. Förra sommaren drabbade polis och demonstranter samman här.

>

fib 25


SVERIGE

Jåkkåkaska ger järnet Svenska myndigheter slumpar ut malmfyndigheter i övre Norrland till utländska intressen. Samtidigt skapar gruvintressena konflikter med lokalbefolkningen, inte minst med renägarna. Striden mellan det brittiska gruvbolaget Beowulf och Jåkkåkaska sameby skapade förra sommaren uppmärksamhet över hela världen. Men samernas syn på konflikten kom dåligt fram. Folket i Bild åkte till Jokkmokk för att ge samebyns syn.

D

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

Niklas Spiik sitter i samebyn Jåkkåkaskas styrelse och spanar ner mot den plats där gruvbolaget Beowulf provborrar efter järnmalm. Än får hans renar ströva i området.

et där är mina renar. Niklas Spiik, renägare i Jåkkåkaska sameby känner igen några renar som strövar i skogen i Kallak väster om Jokkmokk. Han känner igen dem på reflexklavarna som de bär runt halsen. Men plötsligt dyker en bom upp där vi kör på vägen. Hit men inte längre. Ty här borras efter järnmalm. Vi tjuvkikar in i området och ser gruvbolaget Beowulfs maskiner som borrar efter malmprover. Niklas Spiik försöker förklara hur absurd hans

situation är. Det tilltänkta gruvområdet är sedan urminnes tider hans samebys vinterbetesområden. Men hit har inga utomstående tillträde. Jo, renarna får vistas här. Än så länge. Han har tillåtelse att ta skotern och hämta dem. Men hur länge till? ETT YXHUGG. Under renarnas strövområde ligger

130 miljoner ton 40-procentig järnmalm med låg fosforhalt. Det kliar i fingrarna på gruvintressenter, kommunfolk, entreprenörer. På flashiga Hotell Jokkmokk med uppklädda servitörer och vinkällare samlas de. Restauranten lockar förstås med renfilé och väggarna pryds av renfällar. Utåt skyltar Jokkmokk gärna med sin samiska identitet. Men Niklas Spiik, ledamot av samebyns styrelse, pekar mot norr. Där går gränsen mot Sirkas sameby. I söder, nedanför Lille Luleälv, tar Tuorpons sameby vid. Jåkkåkaskas smalaste ställe ligger just här, bara en dryg mil brett, och det är förstås där gruvan är tänkt att ligga. På den dryga milen skär gruvan av ungefär hälften av samebyns bredd. Kallakfyndigheten kommer att brytas genom ett storskaligt och lättillgängligt dagbrott, 350 meter djupt. Men till detta ska läggas en beräknad störningszon på fem kilometer. Det betyder att gruvbolaget Beowulf med ett yxhugg skär av Jåkkåkaska på mitten. MELLAN ÄLVARNA. Långt i väster gnistrar Kablafjäl-

len bländvita i vårsolen och någon topp i Sarek syns också där vi står. Jåkkåkaska betyder ”mellan älvarna” och syftar på Padjelanta. Samebyn sträcker sig nästan ända upp till norska gränsen. Däruppe ligger byns sommarbeten. Men vår sörländska föreställning om renar som springer omkring hur som helst i fjällen eller nere i skogslandet stämmer inte. Det handlar fib 26


Provborrningarna i nedre delen av bilden fĂśrsiggĂĽr samtidigt som den juridiska kampen mellan gruvbolaget och samebyn gĂĽr vidare.

>

fib 27


SVERIGE Risto Koskinen tittar ut från sitt tält, där han bott och vakat hela vintern. Rakt under tältet ligger gruvfyndigheten.

En del renar hålls i hägn under vintern, där de utfordras.

fib 28

om flyttleder, sommarbeten, vinterbeten. Just här förbi Kallak går Jåkkåkaskas två flyttleder upp till fjälls. Man kan fråga sig varför Vår herre förlade denna fyndighet på just denna plats. – Bolaget klyver oss mitt av, säger advokat Lisa Länta, samebyns juridiska ombud. Hon är också en av samebyns cirka 100 medlemmar, landets minsta fjällsameby. Hon berättar att den pågående konflikten tar på krafterna för medlemmarna. – Konflikten kostar oss pengar. Det är dyrt att driva processer och det tär på våra krafter. Hon suckar över hur oförstående många är inför rennäringens problem, även bland Jokkmokksbor och ger ett slående exempel: – Bolaget hävdar att renarna kan fraktas med lastbil förbi det omdebatterade området. Men högdräktiga vajor kan man inte frakta på lastbil. Då kan de kasta sina foster. Det är i fjällen de vill föda. RIKSINTRESSEN. Ett tag jobbade hon på advokat-

byrå i Stockholm, sedan som domare i hovrätten

i Umeå. Nu är hon mammaledig, bor i Jokkmokk men är knuten till en advokatbyrå i Piteå. – Jag har två syskon och föräldrar som är renskötare och tar hand om mina renar. Men så fort jobbet tillåter far jag hem. Hon berättar om hela den rättsprocess som håller på med tillstånd, miljökonsekvensbeskrivningar, överklaganden, kompletteringar, överklaganden igen. Länsstyrelsen ska säga om Beowulfs ansökan är tillfyllest och komma med en rekommendation till Bergsstaten som sedan ska fatta slutgiltigt beslut om bolagets ”bearbetningskoncession”. Men det beslutet kan överklagas till regeringen. Om bolagets miljökonsekvensbeskrivning säger Lisa Länta att den saknar förståelse för rennäringen: – Den är undermålig. När gruvbolaget hävdar att gruvan bara kommer att ta en halv procent av samebyns marker i anspråk och att flyttlederna kan lösas med inhägnade ”planfria korsningar” för renarna, då har man inget förstått av renskötsel, menar hon. Men också länsstyrelsen har begärt kompletteringar av bolaget. Samebyn framhåller att rennäringen är ett riksintresse. Men det är även gruvnäringen, påpekar hon. Men samernas intressen och kultur som ursprungsbefolkning kan inte fråntas och rennäringen utgör grunden i den samiska kulturen. Där har man bland annat stöd av svensk grundlag och flera internationella konventioner, däribland FN:s deklaration om ursprungsbefolkningarna från 2007. Men den deklarationen har Sverige, i motsats till Norge inte ratificerat. Av vilka skäl? Trädstammarna i Kallak pryds av svart hänglav i långa sjok, renarnas föda när den blåser ner på snön. De ser ut som sorgflor. Och nog kan man tala


om sorg, eller snarare ilska. Förra sommaren kolliderade rennäringens och gruvnäringens intressen just här med demonstranter, polis och en intensiv massmediebevakning. Niklas Spiik blev Jåkkåkaskas ”presstalesman”. tv-bolag från hela världen intresseras av hur storsamhället förminskar den svenska ursprungsbefolkningens levnadsvillkor. De kommer än i dag. De kommer från hela världen. En kinesisk tvstation med 100 miljoner tittare har varit här. Niklas blev så pass känd att han nominerades till ”Årets norrbottning”. Men den titeln vanns av Asplövens tränare. KAMP MOT DRAKEN. Det engelska diktverket

Beowulf, tillkommet på 7- eller 800-talet, handlar om människans hjälplöshet inför Gud. Konung Beowulf för en kamp mot en eldsprutande drake men dör själv av dödliga sår. Jåkkåkaska sameby kan väl knappast liknas vid en sådan drake men kommer gruvbolaget med samma namn att till slut tvingas sträcka vapen? Blir det dödliga sår också här i form av förorenade vatten och sår i landskapet i form av en stor brottgrop när brytningen en dag upphör? Gruvnäringen i övre Norrland har råkat i vanrykte efter totalt misslyckade brytningsförsök där man inte har skapat några långsiktiga jobb, däremot miljöproblem med förgiftade sjöar och vattendrag. MÅSTE VINNA. Jåkkåkaskas sameby borde egentli-

gen gå en ljus framtid till mötes. Rennäringen kan just nu glädjas åt höga priser. Efterfrågan på ekologiskt och magert kött är stor, inte minst ute i Europa. Lägg till detta att det är en ung sameby. Lisa Länta och Niklas Spiik är båda i trettioårsåldern och det är faktiskt hela samebyns styrelse. Ingen är över 40. Det föds också många barn. Men om samebyn har någon framtid avgörs av andra, i sista hand kanske av näringsminister Annie Lööf. Kommunen då? På kommunkontorets fasad står det ”Jokkmokks kommun” inte bara på svenska utan även på två samiska dialekter. Men när man frågar samebyns medlemmar om hur kommunledningen ställer sig blir det först tyst. Sedan skakar man på huvudet. Så hur kommer denna strid att sluta? – Tillämpas lagstiftningen på rätt sätt så är det utan tvekan Jåkkåkaska som vinner, säger Lisa Länta.

Om ni ändå förlorar? – Då kommer Jåkkåkaska att försvinna. Då kan vi inte ta oss mellan markerna. Det kommer inte att finnas bete. Gruvan är oerhört olyckligt placerad. I dag ligger stridsplatsen i Kallak tyst och öde. Lämningar från de protesterandes ”försvarsverk” ligger utspridda. Men helt öde är det inte. En bit in i skogen syns ett tält. Där har hela vintern och våren Risto Koskinen bott, i många nattliga minusgrader och med järnmalmen bara någon meter under sovsäcken. Han säger att syftet med att placera sig här är att dra uppmärksamheten till Beowulf så att bolagets aktie sjunker, en nyemission blir omöjlig och gruvan försvinner som attraktivt investeringsobjekt. ■ ■

– Vår kamp tar på krafterna och kostar oss mycket pengar. Lisa Länta, renägare och jurist, leder Jåkkåkaskas juridiska kamp mot gruvbolaget.

fib 29


Novell.

Kastanjeupproret

F

TEXT erik haking ILLUSTRATION tzenko stoyanov

rån andra sidan dörren hördes en serie upprörda harklingar som jag förstod var danska. Jag tror de kämpade med att uttala mitt namn. Sedan följde en sorts konversation. ”Hvordan…mfmfmf.” ”Hvorfor… hmfhfmhfm.” ”Hvad siger svenskerne?” ”Stadigt intet svar” ”Mfmfmfmfmfmfmfmfmf” ”… så vi holder hende her.”

VESTRE HADE platsbrist. Precis som alla andra fängelser i Danmark. Precis som alla andra fängelser i hela Europa, berättade chefen när han hälsade oss välkomna. Därför, fortsatte han, hade de ett ”erbjudande” till oss om att sitta två och två. Pliktskyldigt informerades vi om att vi givetvis hade rätten att sitta själva, men det gick att förstå på chefens tonfall och ögonbrynsvinkel att det skulle vara en begäran av stort besvär. Därför var det ingen som protesterade när vakterna började dra i alla för att para ihop oss två och två. JAG FICK TINA och redan första kvällen bröt hon ihop. Skrek och dunkade huvudet mot väggen så att han som kanske hette Nielsen stormade in och pedagogiskt vrålade att ”så här uppför vi oss inte i Danmark” innan förstärkningen kom med sobril. Det tog några timmar innan hon började igen. Men den här gången grät hon mest. ”Dom tog mig”, hulkade hon där hon vaggade fram och tillbaka på sängen. ”Dom tog mig”. ”Det gjorde dom allt”, sa jag eftersom vi trots allt satt här tillsammans i samma cell men frågan var hur mycket hon begrep både av min engelska och ironi i största allmänhet. ”Dom tog av mig”, upprepade hon nu. Tydligare. Tina pekade in i sin egen mun. Jag förstod att hon syftade på daktningen. fib 30

”Jaha”, sa jag. ”Ja det gjorde dom. På mig med.” Jag försökte simulera med stora gester hur det hade gått till när den där bestämda, rågblonda kvinnan som mätte två huvuden högre befallde mig att gapa för att komma åt med topsen. Tina verkade inte upplagd för föreställningen utan började stortjuta igen. Vad var det med henne? Klart hon blev daktad. Troligen visste hon att de kunde hitta en träff från Tyskland eller något sedan tidigare. ”Du förstår inte. Du förstår inte…” ”Jo, det gör jag”, sa jag. ”Dom topsa mig också, fattar du väl? Det gör dom med alla.” ”Du förstår inte. Jag har en syster.” ”En syster?” ”En syster i Danmark. Dom kommer hitta henne…” I mörkret fångarna från 1895 byggt åt sig själva somnade jag till ljudet av Tinas otröstlighet. VALMIRA VAR arketypen för en seg gammal gum-

ma. Åldern svår att fastställa men ansiktet gav sken av att ha stått emot väder och vind i snålblåsten på de sju haven sedan minst förra sekelskiftet. Det var uppenbart att hon inte befann sig i den här situationen för första gången och eftersom hon och Tina talade samma språk blev det naturligt för mig att också bekanta mig. Valmira pratade mycket. Skämten gick såklart inte att översätta, de gör sällan det, men råden var handfasta om än banala. ”Ta det lugnt.” ”Du fixar det här.” ”Du kommer ut snart”. ”Allt ska bli okej”. Tina behövde råden mer än jag. Det tog nästan en vecka innan Valmira visade mig vad det var hon och de andra delade ut till varandra. ”Gështenjë.” Inuti det taggiga skalet låg mycket riktigt en


kastanj. Valmira visade hur jag skulle bryta skalet mitt itu för att komma åt. Hon hade förberett genom att skära ett rejält snitt så själva proceduren att öppna upp den var knappast en bedrift. Ändå berömde hon mig när jag tuggade i mig den faktiskt rätt aptitliga nöten. ”Bra!” KASTANJERNA KOM från det enorma trädet på rastgården. Någon påstod att det hade stått där innan Vestre fanns och att man hade byggt fängelset runtomkring det men även om det var ett ståtligt träd med ett myller av grenar som växt olydigt huller om buller under säkerligen en hyfsat lång tid, förstod vi att det såklart bara var en romantisk skröna. Trädet var noga planterat för att ge fångarna – oss - stimulans. Här hade straffarbetare och danska nazister efter krigsslutet stått och funderat i samma banor om exakt hur mycket man skulle slå sig fördärvad om man försökte sig på att hoppa från de yttersta grenarna över muren de säkert tio metrarna som krävdes. Ingen hade någon större lust att pröva. I stället gick vi där och åt av kastanjerna. Tills dagen de kom för att hämta Tina. ”HAJTARI, DORUNTINA! Doruntina Hajtari!”

Han som kanske hette Nielsen skrek gärna fast han inte behövde. Jag och Tina låg på varsin säng och utbytte råd om varandras patienser. ”Hajtari, du kommer med her!” fib 31


NOVELL fib 32


»

Tina slog runt men han som kanske hette Nielsen fick snabbt tag även om den andra vaden och drog ner henne på golvet. Det här var ett läge då det var en bra idé att låtsas som att inte förstå ett ord danska. ”Hajtari!” Han hade rört sig in i cellen men först när Tina kände greppet om vaden kom reaktionen. ”Släpp mig!” Tina slog runt men han som kanske hette Nielsen fick snabbt tag även om den andra vaden och drog ner henne på golvet. Jag letade efter något själv att ta tag i och fick fatt i Tinas arm innan han som kanske hette Nielsen kunde släpa henne ut genom dörren. Ute i korridoren hördes manliga röster och nyckelskrammel och vi förstod att transporten stod och väntade. Men snart hördes också andra röster. Valmira. Vlora, Camilla, Andrea. Sedan en stegring när rösterna som först kom från två olika håll blandades in i varandra. ”Roligt! Ta det roligt!” När han som kanske hette Nielsen släppte uppmärksamheten från Tina ett ögonblick för att kika ut i korridoren släppte han också greppet om Tinas ena vad. Det var precis det utrymme hon behövde för att rikta in sparken mot det käraste han jämte batongen och munkorgen ägde. ”For helvede!” Han som kanske hette Nielsen släppte även den andra vaden då han plötsligt behövde båda händerna som smärtlindring över de danska kronjuvelerna. Rösterna utanför skingrades strax därefter. Han som kanske hette Nielsen fick hjälp därifrån och dörren gick igen med en aggressiv smäll och låstes under kvävda svordomar på språket Gud glömde bakom Tina och mig. ANDRA GÅNGEN de kom för att hämta Tina kom

de på natten och han som kanske hette Nielsen syntes inte till. I stället var det fullt utrustad polis med masker och dragna vapen. Jag såg inte när de släpade iväg Tina eftersom en polis satt med kroppens fulla tyngd bakom armarna på mitt huvud medan en annan gjorde detsamma på benen. Men jag hann se sprutan de måttade upp och hörde

Tinas skrik när de ekade bort genom korridoren. Sedan går meningarna isär. Den officiella förklaringen var att Tina på något sätt tagit en olycklig överdos. I samband med överlämningen fick hon akut hjärtstopp och karabinjärerna på plats lyckades inte, trots att de reagerade omedelbart, få igång det igen. På rastgården menade man att de mördat henne. Överlagt. Vi drack vatten och åt av kastanjerna men ingen rörde fängelsematen som serverades eller svarade med ett enda ord på tilltal från någon av vakterna. DET TOG EN VECKA innan de vågade närma sig

trädet. Han som kanske hette Nielsen rörde sig lite mindre ledigt än förut. Valmira var den första att resa sig. Hon väntade tills de kommit tillräckligt nära innan signalen kom. På ett ögonblick förmörkades himlen, i alla fall enligt vittnesmålen vakterna senare lämnade till polisrapporten. En kastanj är inte mycket till vapen men i stora mängd och med överraskning bakom artilleriet kan de bevisligen orsaka en hel del skada. En av mina fastnade likt en kardborre i kinden på honom som kanske hette Nielsen och de andra lyckades bara parera ett fåtal innan samtliga tvingades till full reträtt. Eftersom det var sent på hösten hade kastanjerna börjat sina men vi firade segerslaget genom att äta dem som ännu var hela. TRÄDET SÅGADES NER i november. De mindre

grenarna blev till flis medan de bastantare och stammen blev plank till fängelsets verkstad. Alla anställda på danska kriminalforsorgen fick en hatthylla i julklapp som fångarna själva snickrat ihop. De anställdas förbund kallade tilltaget ”snålt” och ”ovärdigt” och i branschtidningen röstades 2013 års julklapp fram till den sämsta någonsin. Händelsen blev ett slagträ i debatten om villkoren för personalen på landets myndigheter. Vestre byggdes för att straffa de unga, inte en gammal kärring som Valmira. När jag leddes genom kulverten till min egen transport viskade Andrea att de flyttat henne till en senioravdelning på Jylland. Min resa över bron gick snabbt och enkelt precis som utlovats i reklamen. ■ ■ Epilog: När Vestre brann ner till grunden stod Tina, Valmira och jag bredvid varandra och grillade kastanjer över de glödande resterna.

fib 33


Litteratur.

ÅTERUPPSTÅNDEN TYSK ROMAN

1

TEXT margareta zetterström

932 utkom i Tyskland en bok om de kriminella ungdomsgäng som uppstått efter första världskriget, i massarbetslöshetens och den ekonomiska krisens spår. Den hette Jugend auf der Landstrasse Berlin (Ungdom på landsvägen Berlin) och var skriven av Ernst Haffner. Boken, en realistisk roman med verklighetsbakgrund, lovordades av flera kritiker men förbjöds, redan ett år efter utgivningen, och brändes på bål. Om författaren till Jugend auf der Landstrasse Berlin vet vi i dag nästan ingenting. Det finns inget foto av honom, inga exakta levnadsdata. Han föddes någon gång runt sekelskiftet, arbetade i Berlin som journalist och troligen även som socialarbetare från 1925 till Hitlers Machtübernahme 1933. 1938 ställdes han och hans lektör inför Reichsschrifttumskammer, den avdelning inom Joseph Goebbels Reichskulturkammer som hade i uppdrag att övervaka, kontrollera och ”likrikta” litteraturen i naziriket. Därefter upphör alla spår. Om Haffner fängslades, sattes i läger eller dog i kriget vet vi inte.

matiserade. Dessa ungdomar rymde ofta hemifrån och sökte sig till storstaden Berlin där de sällade sig till den stora skaran bostadslösa och arbetslösa och där de för att överleva slog sig samman i gäng, anförda av en lite äldre och mer erfaren gängledare.

BLODSBRÖDER. Men som tur var överlevde själva

INTERNERING. Alternativet till livet på gatan var

romanen och i fjol utkom den i en ny utgåva, denna gång med titeln Blutsbrüder. Ein Berliner Cliquenroman (Blodsbröder. En berlinsk gängroman, förlaget Walde+Graf bei Metrolit). Och det är en av de mest fängslande och gripande romaner jag har läst på länge. Dessutom så frisk i sitt språk och i sin gestaltning, som om den vore skriven i dag och handlade om något av de ungdomsgäng som finns i våra egna segregerade förortsområden. I och med den ekonomiska krisen under tjugotalet hänvisades allt fler tyska ungdomar till brottslighet för sin överlevnad. Många var föräldralösa. Många hade fäder som antingen stupat i kriget eller blivit gravt invalidiserade och psykiskt traufib 34

MASSARBETSLÖSHET. Vid trettiotalets början

fanns i Berlin mellan 45 000 och 50 000 arbetslösa ungdomar i åldrarna 14 till 21. Antalet ungdomsgäng var runt 600 och antalet medlemmar i sådana gäng cirka 15 000. Dessa ungdomar drog omkring på gatorna, skaffade sig pengar genom fickstölder och prostitution, hyrde sig tillfälliga sovplatser i källarutrymmen och gamla fabriker. Det var en ständig kamp mot hunger, kyla och trötthet, och deras enda glädjeämnen var, när de var stadda vid kassa, ett varmt mål lagad mat, en bägare öl, ett biobesök med möjlighet till sömn, en cigarrett och, om kassan så medgav, ett ligg med någon inte alltför dyr prostituerad. En och annan flicka som hade förlorat sin familj kunde också bli medlem av ett sådant gäng men fångades snabbt upp av någon hallick. internering på uppfostringsanstalt. Dessa anstalter var auktoritära institutioner där personalen såg som sin uppgift inte att vinna ungdomarnas förtroende och försöka få dem på bättre tankar och vägar. Nej, det gällde framför allt att knäcka killarna och utplåna deras frihetslängtan och individualitet. Först när de fyllt tjugoett och blivit myndiga slapp de dessa uppfostringsanstalter som fungerade som rena förbrytarskolor, där mer erfarna ”elever” lärde upp nybörjarna. Det gäng av ”blodsbröder” som Haffner skildrar består av åtta ungdomar. Ledaren är tjugoett, de andra sexton till nitton. De hjälper varandra solidariskt men avkrävs då också total grupploja-


litet och obligatoriskt deltagande i fickstöldsraider eller andra typer av ”penninganskaffning”. Gängmedlemmarnas bakgrund varierar. En pojkes mamma försörjer sig som prostituerad, med den egna enrummaren som ”arbetslokal”. Hon hyr även ut bostaden till två andra prostituerade kvinnor. Dold bakom ett draperi ska pojken i fråga sedan försöka sova, samtidigt som mamman och hennes väninnor betjänar sina kunder. Inte underligt då att han föredrar att lämna det hem som inte är något hem. UNDRE VÄRLDEN. En annan av ”blodsbröderna”

har en far som misshandlar honom grovt. Modern är död och även denne pojke ser sig ingen annan råd än att rymma hemifrån. Det gäller bara att inte bli haffad av polisen, för då är det uppfostringsanstalt som väntar. En kille i gänget rymmer från sin anstalt, belägen i en annan del av Tyskland, och tar sig sedan tillbaka till Berlin genom att på ett rent livsfarligt sätt binda fast sig under en av vagnarna i ett snabbgående expresståg. Hans längtan ut till friheten, bort från de sadistiska uppfostrarna på anstalten, är så stor att han utan att tveka sätter sitt liv på spel. Den enda ”hemkänsla” killarna har är när de träffas på någon av krogarna kring Alexander Platz, det torg som var den undre världens centrum i dåtidens Berlin. Gänget är deras familj, och om någon saknar gängtillhörighet försöker han gärna hitta en olycksbroder att slå sig ihop med. För om man är två blir allt annorlunda: ”Då är en natt bara hälften så lång, hälften så kylig, och hungern bara hälften så gnagande.” FÖRÄLDRALÖSA. Två av pojkarna ledsnar till slut

på livet som ficktjuvar. De bestämmer sig för att försöka tjäna pengar på hederlig väg, i stället för att stjäla matkassan från fattiga arbetarhustrur i trängseln på varuhusens livsmedelsavdelningar. De köper in lite skomakarverktyg, börjar gå runt i husen och fråga om de boende har några begagnade skor att sälja. Därefter reparerar de dessa gamla skodon och säljer dem sedan vidare till olika uppköpare, till lite högre pris. De får därigenom näsan över vattnet. Men deras brottsliga förflutna hinner dessvärre upp dem och sätter käppar i hjulet. ”Berlin, detta ändlösa, obarmhärtiga Berlin”, skriver författaren på ett ställe. Och det är då kvarteren ost och nordost om Alexander Platz han avser, det proletära Berlin med dess ”gråa prole-

tärgator”. När ett par av killarna gör ett försök att tjäna ihop pengar i västra Berlin, i de rikas stadsdelar, blir de uppraggade av två smokingklädda och parfymerade herrar som först super dem fulla på restaurang och sedan för dem till ett sunkigt hotell där de får göra tjänst i sängen. Det ger inte mersmak och pojkarna konstaterar uppgivet att ”Kurfürstendamm är ingenting för oss”. Som läsare följer man ”blodsbrödernas” kamp för överlevnad med bultande hjärta och tårar i ögonen. Ändå har romanen inget sentimentalt över sig. Det är en mycket saklig och stram skildring. Författaren beskriver verkligheten precis som den är för dessa killar, förringar inte på något vis deras brottsliga aktiviteter men avhåller sig från att fördöma och mästra. I stället bygger han upp berättelsen så att läsaren verkligen förstår varför medlemmarna av dessa gäng lever som de gör. De kan inte annat, de är i praktiken föräldralösa, även när de har någon förälder i livet. Och de ser heller ingen som helst politisk lösning på sina problem. De tänker över huvud taget inte i sociala termer, vet bara att de måste ha mat och sovplats för natten för att överleva. WEIMARREPUBLIKEN. Ändå är det ett välkänt fak-

tum att många i dessa berlinska ungdomsgäng fångades upp av nazisterna eller, i vissa fall, attraherades av den kommunistiska rörelsen. Men trots att romanen inte innehåller en enda antydan om det politiska klimatet vid denna tid hjälper den oss att bättre förstå Weimarrepublikens Tyskland, tiden mellan första och andra världskriget, och den stora myllrande staden Berlin som vi tidigare känner framför allt från Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz. DEN ENSKILDA. Ernst Haffner visar hur krig och

ekonomiska kriser drabbar den enskilda människan. Och man associerar under läsningen ofelbart till situationen i dagens sydeuropeiska krisländer. Betänk att ungdomsarbetslösheten i Grekland nu är 56,8 procent, i Spanien 53,9 procent och i Italien 42,7 procent och att högerextrema partier och rörelser vinner gehör i land efter land i Europa! Man kan bli mörkrädd för mindre. När romanen Blutsbrüder utkom 1932 väntade Hitlers nazistyre runt hörnet. Vad är det som väntar oss om våra europeiska regeringar inte gör något för att förbättra situationen för dagens arbetslösa ungdom? ■ ■

»

Den enda ”hemkänsla” killarna har är när de träffas på någon av krogarna kring Alexander Platz, det torg som var den undre världens centrum i dåtidens Berlin.

fib 35


Naturlära Lars Lerin Albert Bonniers förlag

Naturlära , Lars Lerins senaste bok, är en underbar skattgömma. Den som uppskattar denne Nordens främste akvarellist, som han anses vara, har många njutningsfulla stunder framför sig. Med sina drygt fyrahundra sidor och en vikt på över två kilo är det ingen tunnelbanelitteratur men desto bättre passar den att läsa och bläddra i placerad på ett stabilt underlag. Att bläddra i detta verk ger en känslan av att ha besökt flera av Lerins utställningar i tät följd efter varandra. ”Genom kärleken till naturen, återvann jag livet”, skriver han. I naturen

Mellan prärien och evigheten Per Helge Carlssons

Per Helges nya bok Mellan prärien och evigheten, tar upp tråden från Thoreau och dennes inflytande i dag. Från det litterära hjärtlandets Concord företar han resan genom mellanvästern till äldre och yngre författare som anknyter till Thoreaus civilisationskritik i dag. Genren benämner Per Helge ”Nature writing”, vilken saknar någon vettig svensk beteckning. Några av de svenska författare Per Helge nämner är Sten Selander, Carl Fries, Harry Martinson men fib 36

hämtar han sin kraft och inspiration och boken är, förutom texterna, fylld av en del foton men naturligtvis framför allt skisser, halvfärdiga eller färdigställda akvareller med för läsaren och beskådaren både nya och tidigare alster, med det så fantastiska Lerinska ljuset och de suggestiva skuggorna. Allt från naturens rike finns med. Stora svepande landskap klädda i olika årstidsskrudar, träd, blommor, stenar, snäckor, fåglar, insekter, larver. Skalbaggar, fjärilar, fladdermusvingar, pupprester et cetera – en samling uppnålade naturalier från 1930-talet som han kommit över på auktionsverket. Texterna består dels av citat av botaniker, författare och poeter dels av Lars Lerins egna texter. Han är inte bara en akvarellist i särklass utan också poet när han beskriver naturens skönhet och mystik. För några år sedan utkom Lars Lerin tillsammans med Kerstin Högstrand med boken Straffrundor och Ärevarv (2011). Boken byggde på en brevväxling mellan

framför allt Elin Wägner. Även dessa ser civilisationens ödeläggelse av naturen och splittringen mellan människa och natur som förödande. Den kan antingen leda i konservativ solitär riktning eller till en radikal kritik. Förutom den mera kända svenskättlingen Carl Sandburg, som tillhör det tidiga 1900-talet, är samtliga av de författare som Per Helge presenterar för oss mer okända. Några finns ändå översatta till svenska och Per Helge bidrar själv med några översättningar som utkommer senare i år. Han intresserar sig särskilt för de diktare som i det avskilda och undanskymda livet funnit sammanhang och samhörighet med naturen och med platsen de bebor. Författare som har försökt leva ett liv i naturen och med sina grannar. Deras varningar för det industrialiserade samhället och civilisationens rovdrift av naturen är inte nya.

Foto: Cato Lein

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

dessa båda konstnärer där Lerins texter var tyngda av svårmod, förtvivlan och uppgivenhet. Nu tycks han befinna sig i en mycket ljusare sinnesstämning – mera tillfreds och harmonisk. Om man vill glädja någon kär vän med en på många sätt fulländad konstbok, är min bästa rekommendation Lars Lerins Naturlära. agneta willans

»

Kan man uppnå sinnesro och samtidigt förbli kritisk mot ett förtryckande och ödeläggande samhälle?

Kan man uppnå sinnesro och samtidigt förbli kritisk mot ett förtryckande och ödeläggande samhälle? Per Helges svar att inget kan förändras om vi själva inte först förändras, är en återvändsgränd som inte leder någon vart. Men uppgiften kvarstår ändå. Den livslånga uppgiften att förstå och komma till rätta med sig själv, känna samhörigheten med andra och att vilja uträtta något. jan bergsten


Pillerparadoxen Robert Whitaker Övers Mikael Fant Karneval

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen. Det är också den fråga han har ställt sig att utreda på närmare fyrahundra sidor. Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar anser att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom

Motstånd – de maktlösas kamp Björn Kumm Historiska Media

Björn Kumm är vid det här laget en klassiker inom svensk utrikesjournalistik. Han har i radio och tidningar förblivit utrikespolitiken trogen i alla år men hela tiden haft kampen mot olika former av förtryck i fokus. Kumm har valt ut ett trettiotal exempel från olika delar av världen, inte bara kända motståndsfästen som Vietnam, södra Afrika och Palestina, utan mer okända kampavsnitt som Madagaskar, Kamerun eller Filippinerna. De historis-

lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning. Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får diagnoser på detta sätt behandlas därefter med psykiatriska läkemedel som ökar risken för att de ska bli kroniskt sjuka, menar Whitaker och många med honom. Särskilt som patienterna ofta utsätts för en cocktail av läkemedel vars samlade effekt ingen vet något om. Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. För dem som har andra idéer eller som vill diskutera biverkningar stängs dörrarna effektivt. Det Whitaker skildrar är inget mindre än ett moraliskt haveri. Whitaker belägger sina påståenden med referat och citat ur hundratals forskningsrapporter, vars värde jag som lekman inte kan uttala mig om. Dessvärre går han ibland i journalistfällan att göra en bra historia bättre. Många framgångsrika läkemedel har upptäckts av en slump eller som biverkan vid behand-

ka perspektiven kan växla, från 1800-tal till nutid. Urvalet verkar slumpmässigt men Kumm har med sina djupa kunskaper lyckats ge bilder av hur olika motståndskamper kan te sig, ofta kryddat med kuriösa underhållande detaljer. Ett av bokens längsta kapitel ägnas frihetskampen i Algeriet, inte bara mot fransmännen utan också den fortsatta kampen mellan islamister och de föga ärofulla regimer som dessvärre har följt oberoendet från Frankrike. Många av de ledande frihetskämparna mot fransmännen har fått sina namn utraderade ur senare algeriska statsledningars historieskrivningar. Men motstånd bedrivs inte bara i tredje världen. Occupyrörelsen i USA får ett eget kapitel liksom europeiska exempel som Nordirland, Baltikum, Kroatien och även de danska och norska motståndsrörelserna under andra världs-

»

Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. ling mot andra sjukdomar. Suggestiva patientberättelser går att få fram om alla vanliga läkemedel. Mest i förbigående nämner han också andra tänkbara orsaker till ökad psykisk ohälsa: sociala och ekonomiska förhållanden, ett alltmer anorektiskt arbetsliv, ett växande drogmissbruk et cetera. Det hindrar nu inte att Whitaker skrivit en av årtiondets viktigaste böcker, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Mikael Fant. Därför borde hans bok, precis som i USA, vara värd en seriös granskning och debatt i vårt land. Så har ännu inte skett. tom carlson

kriget. Baskiens ETA ger motståndsbegreppet huvudbry. Kumm anser att rörelsen är ”svårbegriplig”. Den innehåller faktiskt en del rasism och herrefolkstänkande om man synar Baskiens historia. En sak man undrar varför Kumm ägnar ett kapitel åt, den västtyska RoteArmé-Fraktion, som han själv säger består av en liten grupp psykopater. Men nu lyder ju bokens undertitel De maktlösas kamp. Och nog var denna psykopatgrupp maktlös alltid! Under senare år har makten fått se en helt ny form av motståndare, inte bestående av beväpnade gerillaarméer utan tre unga killar, beväpnade med en enkel lap top som vapen – Assange, Manning och Snowden. Kapitlet kommer sist i boken, en antydan om att de maktlösas kamp i framtiden kanske inte bara kommer att utkämpas i djungeln. peo österholm fib 37


RECENSION

Generation Ego – att fostras i en narcissistisk kultur Ana Udovic Ordfront

Ana Udovic är journalist och skriver i huvudsak om samhälle, psykologi och jämställdhet. I sin nu aktuella bok, Generation Ego – att fostras i en narcissistisk kultur, tar hon upp hur ungdomar som växer upp i den narcissistiska kultur som i dag råder i vårt samhälle, formas av denna. Hon pekar på hur så kallade curlingföräldrar invaggar sina barn i en övertro på sin egen förmåga och hur dessa barn och ungdomar har svårigheter att kunna se – och acceptera – sina tillkortakommanden. Men detta måste handla om medelklassens barn. För inte blir väl arbetarklassens ungdomar ”curlade”? Ur sin individualistiska synvinkel har ungdomen alltid rätt. I skolunder-

Storebror ser dig

– Edward Snowden och den globala övervakningsstaten Glenn Greenwald Övers Camilla Jacobsson och Emeli André Leopard förlag

Böcker av den här sorten sänder kalla kårar längs ryggen på alla som har minsta anlag för paranoia och är intresserade av konspirationsteorier. 1984 och Kallocain i all ära, men det som beskrivs här är sant och utspelar sig i vår tid. Glenn Greenwald redogör för NSA (National Security Administration), den nordamerikanska organisationen som samlar in data, som lagras, med motiveringen fib 38

visningen har de synpunkter på vad de anser sig ha nytta av att lära sig – kompetensen att bedöma detta har tydligen fråntagits lärarna – de avgör själva om lärarna givet dem ”rätt” betyg – om inte, begär de korrigering – och i många fall anses en tillrättavisning av en lärare vara en kränkning som bör behandlas av skolledningen. Begreppet entreprenör har införts i skolans läroplan, vilket förstärker budskapet att det hänger bara på dig själv om du ska lyckas. En tung börda att bära. Frihet och valfrihet, dessa chimärer. Ana Udovic har gjort en grundlig research. Hon refererar till namnkunniga personer som Zygmunt Bauman och Richard Sennett med flera. Hon intervjuar lärare, föräldrar och ungdomar samt forskare, psykologer och sociologer. Källorna och litteraturlistan är omfattande. Boken är intressant och språket ledigt, men informationsmängden stundtals väl kompakt. De beteenden som i boken tillskrivs en narcissistisk personlighet, stämmer helt överens med de kunskaper jag har om vad narcissism är, bortsett från att narcissism som fenomen anses vara en sjuklig

att det handlar om att skydda staten mot terrorister. Bara det att alla, bokstavligen alla, registreras och lagras i kolossala anläggningar, som den i Bluffdale i Utah, ”fyra hallar på vardera 2500 kvadratmeter”, samtidigt som vi vet hur mycket som ryms i ett vanligt usb-minne. Inga terrorister har fångats med hjälp av NSA:s spioneri på de egna medborgarna, men det har förstås kostat både pengar och förtroende. Visselblåsaren Snowden, som visat mod och offrat sin säkerhet och bekvämlighet för att avslöja oegentligheterna, jagas förstås eftersom han sägs vara en ”läcka” som gynnar odefinierbara terrorister. Han har också smutskastats i vissa medier, men Greenwald och andra mera rakryggade journalister, har försökt upprätta uppgiftslämnaren medan statsmakten, nu i form av Obama, undergräver journalisternas källskydd. Det enda Snowden är orolig för är att opinio-

»

Begreppet entreprenör har införts i skolans läroplan, vilket förstärker budskapet att det hänger bara på dig själv om du ska lyckas. självupptagenhet. Det känns därför svårt att hålla med om en sådan definition vad beträffar dagens ungdomar. Enligt min mening är det samhällssystem som vi lever i helt och hållet individualistiskt men detta är inte detsamma som att det är narcissistiskt. Om så vore fallet är vi alla narcissister eftersom vi alla ingår i samhällssystemet. Varför går lärarna med på att möta ungdomarnas nya krav om de inte själva medverkar i samma individualistiska system? Det är nog inte så enkelt som att det bara är den uppväxande generationen och deras curlingföräldrar som formar samhället – vi är alla medaktörer. agneta willans

nen ska rycka på axlarna och likgiltigt strunta i vad som händer. Allt ser trovärdigt ut men är omöjligt för en intresserad läsare att kontrollera. I epilogen får läsarna tröst med hjälp av redogörelser för följderna av avslöjandena. Det sägs också att hotbilden från (de muslimska) terroristerna är överdriven och att kontrollen av de egna medborgarna leder till missnöje och minskat förtroende för politiker och statsmakt. Boken är besvärlig att läsa med många namn och redogörelser för händelser och organisationer. Men Greenwald är övertygande och skapar trovärdighet åt Snowden för läsare som tar sig igenom texten och bilderna av dokument i förminskat faksimil. Översättarna har gjort ett gott arbete men bidrar till hack i läsningen genom den klassiska osäkerheten beträffande användningen av pronomina de och dem. charlie aronsson


En korean i folkhemmet Seung-bog Cho Podium Distribution

Seung-bog Cho var vid sin död 2012 efter mer än 50 år som svensk medborgare en av Sveriges internationellt betydande kulturpersonligheter. Han var korean från det dåvarande japanska lydriket Manchuguo, och lärde sig redan som barn koreanska, kinesiska och japanska, de språk som han senare studerade grundligt och undervisade i. Utbildad i USA, gift med en fransyska och bosatt i Sverige behärskade han också engelska, franska, svenska och även tyska. Sin akademiska karriär gjorde han inom filosofi och lingvistik i Uppsala och blev professor i japanska vid Stockholms universitet. Sitt långa och händelserika liv

Kafkapaviljongen Tony Samuelsson Wahlström & Widstrand

Kafkapaviljongen kallas på baksidan av boken en kontrafaktisk roman, vilket bör betyda att inte ett ord är sant. Men så enkelt är det förstås inte. Det räcker inte att slå igen boken med en suck efter att ha läst den. Även om det kan kännas skönt att konstatera att ”så här jävligt blev det i alla fall inte”. Denna tänkbara utveckling av politiken efter andra världskriget, om inte om hade varit, är inte alls otänkbar. Bara det att den inte inträffade i vårt land. Genren borde väl kallas för retrodystopi och den har använts tidigare, till exempel i Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog (1996). Denna roman är tung att läsa, inte bara för innehållets skull – en efterkrigs-

skildrade han i en självbiografi i två band på koreanska. Hans dotter och son, Suk-hi och Frédéric Cho, har lagt ned ett stort arbete på att översätta, redigera och ge ut denna kortade svenska utgåva. Det är en betydande kulturgärning. Seung-bog Cho var koreansk patriot. Uppvuxen i en godsägarfamilj, fostrad i elitskolor i Japan och USA är han emellertid ingen enkel personlighet. ”Etniskt är jag en korean som aldrig bott i Korea. Kulturellt tänker jag och reagerar som en japan. Efter många år i Sverige och Frankrike känner jag mig som en europé.” Han var mot delningen av Korea, verkade för fredlig återförening och besökte både norra och södra Korea. I USA på 1950-talet kritiserade han som övertygad pacifist och fredsaktivist USA:s stöd åt Syngman Rhees marionettregim i Söul och Koreakriget. Han utsattes för förföljelser, tvingades lämna USA och hamnade i Sverige, som blev hans hemland. På 1970-talet verkade han tillsam-

»

Det totalitära samhället och kulturlivet som skildras har förstås paralleller under efterkrigstiden och i vår tid i många länder … tid under nazismens totalitära tecken är nästan outhärdlig – utan också för de täta tidsresorna mellan årtiondena efter andra världskriget samt huvudpersonens allmänna missnöje med sig själv och sin situation och sin medlöpande feghet. Andra författare som förekommer i handlingen offrar något av sig själva, sin bekvämlighet eller till och med sitt liv för att protestera och behålla det fria ordet. De mest namnkunniga är Stig Dagerman och Eyvind Johnsson. Självklart inga överlöpare. Det är mera oklart hur andra kända författare agerar under det

mans med Svensk-koreanska föreningens dåvarande ordförande Evert Kumm för svenskt erkännande av Nordkorea och senare för närmande och samförstånd mellan de två koreanska staterna. Han skriver: ”Ett första steg mot återförening vore att Koreahalvön helt befriades från utländsk dominans… Om den amerikanska armén inte dras tillbaka från Sydkorea finns inget hopp för en självständig koreansk nation.” På 1990-talet stödde han den demokratiske sydkoreanske presidentkandidaten Kim Dae-jung och verkade aktivt för att denne skulle få Nobels fredspris. Men han är inte konsekvent i sina ställningstaganden och i berättelsen finns luckor, som väcker frågor. På slutet tycks han glida över i ett mer konventionellt ställningstagande för det ”demokratiska” Sydkorea – trots att inga av de problem som han berör med självständighet, demokrati, fred och återförening, har försvunnit. christer lundgren

nazistiska oket. Det nämns bara i förbigående att några skriver sportreferat eller konstruerar korsord, sådant som anses okontroversiellt. Huset som kallas för Kafkapaviljongen – den fiktive Dagerman hittar på namnet – är Långholmens fasta paviljong, numera folkhögskola. Under fängelsetiden kvinnoavdelning under några år. Innan dess fasta paviljongen för särskilt farliga fångar, rymmare, mördare och spioner som till exempel spionen Wennerström. Författaren Lasse Strömstedt och andra har skrivit om den avdelningen. Namnet Kafkapaviljongen bör ha tett sig avskyvärt för nazisterna. Av förklarliga skäl. Med tanke på Kafkas ursprung och författarskap. Det totalitära samhället och kulturlivet som skildras har förstås paralleller under efterkrigstiden och i vår tid i många länder och vi kan nog skatta oss lyckliga över att vi slapp undan denna gång. Alliansregeringens projektkultur är en mild vindpust jämfört med Samuelssons mardröm. stefan estby fib 39


Film.

Om den svenska filmens eventuella uselhet

»

Gud är död, marxismen i kris och själv mår jag heller inte så bra.

/Med rätta bortglömd postmodern tänkare på 1990-talet

R

TEXT hans isaksson

edan Edison placerade framsynt nog ett myntinkast på sidan av sin första kinematograf. Pengarna har därefter alltid styrt filmbranschen i vår del av världen. Lenin betraktade filmen som socialismens främsta konstart, men den är den västerländska kulturyttring som, för övrigt i likhet med socialismen själv, redan i moderlivet kan tacka kapitalismen för sin tillblivelse. Men – som bekant kännetecknas kapitalismen av att den skitar ner allt den rör vid. En ambitiös filmskapare som Steven Soederberg har nyligen hoppat av sin karriär, enligt egen utsago eftersom han återupptäckt att Hollywood i regel styrdes av folk som lika gärna kunnat sälja korv. Björn Runge, den sista svenska spelfilmsregissör som vunnit festivalpris (Berlin 2004; Om jag vänder mig om), har högtidligen i fjol också lovat att för gott lämna branschen efter att ha gjort liknande erfarenheter fib 40

John Turturro spelar Barton Fink i Bröderna Coen-filmen med samma namn.

på svensk botten. Bröderna Coen gjorde för övrigt redan för 23 år sedan i Barton Fink en mörk satir på ämnet – och de var förvisso inte de första eller sista som noterat faktum. FLM, EN AV DE FÅ kvarvarande filmtid-

skrifterna i Sverige, formulerade och behandlade hösten 2013 frågan om varför svensk film under 2000-talet är så usel, sedan redaktionen först som ett faktum slagit fast detta. Jacob Lundström, FLM:s redaktör, underbygger omdömet genom att karakterisera svensk, modern film som ”kompetent medioker”, det vill säga gjord av personer, som ofta, efter ambitiös utbildning på Svenska Filminstitutet (SFI), visserligen ofta uppvisar gediget kunnande om hur man gör en film, men inte så mycket om varför de prompt måste göra den. Han citerar med instämmande andra kännare på området, som hävdat att våra regissörer ”kämpar i ett underläge i en inhemsk

och internationell filmkultur som sedan länge premierar genrefilmens stereotypier”. Med detta begrepp avses sannolikt bland annat datormanipulerade science fiction-filmer, dito skrivna thrillers, animerad stupid barnfilm, romantiska komedier och familjefilmer om vilka man kan säga som grosshandlaren om den jästa sillen – ”den är inte för att smakas, utan för att säljas”. MED FÅ POSITIVA undantag, signerade till exempel av filmskapare som den alltför sparsamt producerande Roy Andersson, av Ruben Östlund och under de senaste åren Lisa Langseth och Lukas Moodyson, rör det sig ofta om habila, filmatiserade böcker eller filmer, baserade på enskilda händelser – inte om verkligt originella konstverk. Anna Odell, Gabriella Pichler och Lisa Aschan, regissörer som välförtjänt toppar recensenternas tio-i-topplista för åren 2007–2014 borde nog om möjligt


»

Finansiärerna skrämdes bort från Björn Runges spelfilm Mission 1325 om Sveriges krig i Afghanistan.

Numera är en film ett så pass kostsamt projekt att bolagen blivit alltför obenägna att ta risker och in i minsta detalj utövar sin kontroll …

återkomma med ytterligare alster för att inte behöva nöja sig med att bara kallas ”lovande”. LUNDSTRÖM UNDERSTRYKER att svensk films opasslighet under 2000-talet inte är en lokal sjuka – snarast en del av en pandemi. Numera är en film ett så pass kostsamt projekt att bolagen blivit alltför obenägna att ta risker och in i minsta detalj utövar sin kontroll för att undvika varje inslag i en filmproduktion som inte vunnit en testpanels gillande. Sådana överväganden skrämde av allt att döma slag på finansiärerna till

Björn Runges spelfilm om Sveriges krig i Afghanistan, Mission 1325, vilket medförde att regissören för gott tog sin Mats ur skolan. Ändå hade regissören lagt in dokumentära inslag i filmen i fåfäng förhoppning att det skulle bli svårare för finansiärerna att styra verkligheten än till exempel huvudrollsinnehavarinnans sminkning. ICKE SÅ FÅ hävdar ändå att det med 2000-talets svenska filmkris är som med Sveriges ekonomiska kris, när Borg/ Reinfeldt talar om den: a) den finns inte, Sverige är ett underverk, eller läget är,

utan att vara perfekt, i alla fall bättre än någonsin, b) om krisen ändå skulle finnas ligger dess orsaker utom räckhåll för de närmast ansvariga och är ett internationellt fenomen. Var du står, beror nämligen på var du sitter. Såtillvida har apologeterna rätt, att den stora krisen för biofilmen i vår del av världen inträffade åren 1956–63 då tv gjorde intåg med dunder och brak. Då sjönk antalet biobesökare från 80 miljoner till hälften, för att sedan dala långsamt till 15–17 miljoner på 1990-talet, varefter det legat stilla. Detta innebär att en svensk numera, om hen inte är filmrecensent, avlägger i genomsnitt 1,7 besök på bio varje år. Om operan är en ”död konstform” skulle man av denna statistik dra den förhastade slutsatsen, att detta också gäller filmen. Ty folk har ju aldrig någonsin sett så mycket film som i dag. Det är bara det att i Sverige endast 2 procent av visningarna sker på bio – resten konsufib 41


FILM meras via tv, dvd eller datorer. Det är dock inte denna långsiktiga strukturförändring som avses då man talar om krisen för svensk film. Stadigt producerar Sverige omkring 40 långfilmer. Svensk films marknads-andel ligger år efter år på 20–30 procent av i Sverige visade filmer. Men går man i stället till det som ligger branschen varmast om plånboken, det ekonomiska utfallet, kommer man närmare sakens kärna. Med 30 procent av visade filmtitlar inhöstar USA nästan 70 procent av intäkterna för biljetterna, medan Europa (exklusive Sverige), med 35 procent av visade filmer, endast tar in 8 procent av bruttointäkterna och övriga filmländer (inklusive de filmiska jättarna Nigeria, Indien och Kina) med 8 procent av visade filmer här endast tar in 2 procent (allt enligt SFI:s statistik för 2013). VARKEN FÖREKOMSTEN av en global

kris för biofilmen eller en snart sjuårig allmän ekonomisk depression eller bristande svenskkunskaper hos 99,8 procent av jordens befolkning kan dock undergräva eller förklara FLM:s iakttagelse om relativt och snabbt sjunkande attraktivitet hos svensk film: ty de förklarar inte varför den internationella publiken på senare år alltmer tycks lägga benen på ryggen då de erbjuds att se en svensk produktion: från 10 miljoner åskådare utomlands 2009 hade publiken utomlands på svenska filmer 2013 successivt minskat till cirka 600 000 trots att våra filmroller ofta börjat tala engelska – som till exempel hos Moodyson – och att internationella samproduktioner blir allt vanligare för att sprida risktagandet. OM MAN I STÄLLET anlägger kvalitets-

perspektivet kan man enkelt konstatera att, sedan Roy Andersson fick jurypriset för Sånger från andra våningen i Cannes 2000, ingen svensk spelfilm har lyckats

fib 42

»

Roy Anderssons Sånger från andra våningen prisades i Cannes för 14 år sedan.

Under åren 2009–13 har ingen svensk spelfilm blivit nominerad till huvudtävlingen i Cannes, Venedig eller Berlin. Samtidigt har USA och Frankrike haft med 107 verk där.

vinna något mer prestigeladdat pris på de tio stora festivaler som SFI söker sända våra filmer till. Med undantag för Moodysons Mammut och Björn Runges vinst i Berlinfestivalen har de inte ens blivit nominerade till huvudtävlingen. Under åren 2009–13 har ingen svensk spelfilm blivit nominerad till huvudtävlingen i Cannes, Venedig eller Berlin. Samtidigt har USA och Frankrike haft med 107 verk där. Till och med Danmark har lyckats åtta gånger. Det bör framhållas att världens mesta produktiva filmländer, Nigeria och Indien, på utländsk botten delar samma öde som Sverige. Men den dramatiska minskningen av den internationella publiken på svensk film förklaras delvis av de uteblivna konstnärliga framgångarna på festivalerna – det vill säga i branschens skyltfönster.

Globaliseringen har medfört att också filmmarknaden är ett stim, där en massa sardiner ska samsas med ett fåtal, ofta anglosaxiska hajar. Att Sverige som regel inte tillhör hajarna är uppenbart. Detta faktum jävas inte av en och annan USA-remake av svenska deckare och thrillers. Saken har inte blivit bättre av Bonniers och SF:s monopolisering av biografbranschen, vilket innebär att en mängd intressanta filmer aldrig – utom ibland på Folkets Bio och sent om kvällen i SVT – kan visas i Sverige. Därigenom vänjes vi vid att inte ha några anspråk när vi (sällan) ser på biofilm – och svenska filmmakare har anpassat sig att de, för att om möjligt inhösta det extremt marknadstillvända efterhandsstödet, inte bör avvika alltför mycket från Hollywoodnormen. ■ ■


WILLIAM HEATH  1795–1840  Engelsk akvarellist och karikatyrtecknare. Tillhörde den generation som kom efter de stora, där James Gillray, Thomas Rowlandson och Isaac Cruikshank varit ledande.  Själv undanträngdes han till förmån för vad som skulle bli den ofarliga Punchstilen.  Var med om att 1825 grunda satirtidningen Glasgow Looking Glasssom, som efter fem nummer bytte namn till Northern Looking Glass. Utgivningen upphörde redan år 1826.  År 1830 hade Heath återvänt till London där han medarbetade i The Looking Glass som senare blev känd som McLean’s Looking Glass.  En del av Heath bilder publicerades under pseudonymen Paul Pry.

Merry England Uttrycket Merry England betecknar ett utopiskt engelskt lantliv som skulle ha existerat före den industriella revolutionen. 

fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning.

ERÖVRA DET LÅNGA NUET

»

TEXT jan myrdal

Motto:

... det finns alltid sådana som fått fingrarna i kläm, som lider, som sitter i alla slags fängelser, okunnighetens, avhängighetens, dumhetens och träldomens fängelser. Dem måste vi få loss och därom måste såväl vårt liv som vår dikt handla. /Georg Brandes. Den romantiske Skole i Tydskland 1873

I

alla medier tutas det nu om hur snabbt allt förändras. För oss som lever i detta nu anses skeendet gå i en tidigare okänd rasande fart. Men så är det ju inte. Det har varit likadant i alla tider. (Föreställningen att indiska bybor och svenska backstugusittare levde i någon sig trögt oförändrande tillvaro är bara okunnighet och ideologi.) Däremot hålls folk alltmer dumma och oförmögna genom att information hackas upp. De blir mer hanterliga då. Det var lättare för min morfar med fyra års enkel folkskola att för hundratio år sedan orientera sig och handla medvetet politiskt. Jag vet, jag kände honom och har ärvt såväl hans klippbok (med artiklarna från Socialdemokraten) som ”Socialdemokratiens århundrade”. DEN VAR ETT samnordiskt projekt från förra sekelskiftet. Utgångstexten var Jean Jaurès folkligt populära Histoire

fib 44

socialiste de la Révolution française men kompletterad med det europeiska artonhundratalet. C. E. Jensen stod huvudsakligen för den danska ursprungsupplagan. Han tog avstamp i Brandes Hovedstrømninger i det 19de Aarhundredes Litteratur. Hjalmar Branting redigerade den svenska upplagan. Nog svävar Karl Marx ande över texten men det är trots det inte svårt att också finna idealistiska tveksamheter och felbedömningar. Men det var en (det fanns också andra) grundtext som ännu 1944 på Sverges kommunistiska ungdomsförbunds sommarläger i Flaten lästes och diskuterades i tälten. TY DET VIKTIGA är inte att det finns olika

idealistiska felslut och sakliga missuppfattningar i detta tvåbandsverk utan att inse att det under ett par generationer gav även åt folkhemsbyggets reformistiska svenska socialdemokrater en för

deras politiska handlande nödvändig historisk överblick. (Märk statarsystemets avskaffande!) Det var också den dubbelsynen som styrde en Lenin när han verkade för att Plekhanovs skrifter skulle populariseras. Det var när sådan mångtydig helhetssyn övergavs som det sovjetiska ideologiska systemet kunde stelna till sin kollaps. HÄR ÅTER TILL bilden. A. E. Gibelin

hade tillbringat tio år i Rom. Han var en god konstnär (på Nationalmuseum finns, ser jag, en hans teckning) och därtill en kunnig arkeologiskt intresserad konstkännare. Revolutionär var han också. Fick visst obehag när Robespierre föll. Då den frygiska mös�san under Revolutionen blev själva sinnebilden för det republikanska publicerade han i Paris IV (1795/96) en grundlig utredning om mössans verkliga ideologiska betydelse under antiken. De l’Origine et de la forme du bonnet de la liberté. Par A. E. Gibelin, peintre d’histoire. (Den finns på Stiftsoch landsbiblioteket i Skara och jag har bett dem kopiera sidorna 14 och 15 som fattas för mig.) Honom och hans kamrater måste vi lyfta fram. Ingen annan gör det! DET ÄR VI som på vår kant (som alltså är den vilken också innefattar konstnärer som A. E. Gibelin, Grandville och Traviès såväl som skribenter/politiker som Brandes och Jaurès) har att återta helhetssynen och historien. Alltså återknyta till den utomakademiska och


Antoine-Esprit Gibelin (konstnär och arkeolog 1739 – 1813). Koalitionen (Vinck 4348), år IV (1795/96). Påven och de förenade monarkerna förmår ej förgöra den franska revolutionens republik. Pendangen Enheten (Vinck 4349) visar Republiken med systerrepubliker som den Bataviska och den Italienska, kring sig.

antiakademiska folkligt styrda tradition som för mer än hundra år sedan drev fram inte bara en hel generation Beblar utan även Socialdemokratiens århundrade och andra stora sammanfattningar vilka publicerades

av sådana som Eduard Fuchs. Nu har från befordringslunk, statsanslag och akademier fristående tidskrifter som Förr och nu drivits att upphöra eller kämpar som Folkets historia. Inom det kontrollerade systemet

matas samtidigt under uppsikt studenter med sekundärlitteratur innan de tillåts läsa originaltexter. På det att de må tänka rätt. Som på femtonhundratalet innan det började blåsa. Detta måste vi ändra. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

Får man sanera klotter?

K

TEXT&FOTO erik göthe

lottret i den form vi ser det i dag på väggar och plank i större städer gjorde sitt intåg med de moderna sprutfärgerna. Någon gång på 70-talet minns jag att det på kultursidorna i storstaden skrevs att detta i själva verket var konst och kallas grafitti. Och ännu mer än då försvaras i dag klottrandet med argumentet att det är konst. Så hur är det? Klottret har sett lite olika ut genom århundradena och -tusendena. Wikipedia meddelar om dagens klotter/grafitti i västvärldens städer: ”Med spraykonst (eng. spraycan art) menas den form av graffiti som från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA, som under subkulturella och oftast illegala former gör tags, throw-ups och pieces eller bilder som innehåller något av dessa formelement, huvudsakligen med sprayfärg på till exempel murar och tåg.”

TILL KLOTTRET/TAGSEN tänker jag mig

alltid ett ljudband med en barnröst som försöker ljuda bokstäverna och bokstavsliknade tecknen – ett slags ljudillustrerad klassiker – för att till oss andra förgäves förmedla ett tolkbart budskap. En tag är väl egentligen ett bomärke, sådant som icke skrivkunniga förr satte som underskrift. När det också blir bild förutom en tag är maneret genomgående samma som seriefigurerna smurfarna. Sprayburken bestämmer formen. Kanske eller kanske inte kommer grafittin i konflikt med det rättsliga konstbegreppet: Begreppet verkshöjd används inom upphovsrätten för att tala om huruvida konst och litteratur skyddas eller inte av upphovsrättslagen. För att ett verk ska

fib 46

skyddas krävs att det har ’höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet’. Vid bedömningen om huruvida ett verk uppnår en verkshöjd tas ingen hänsyn till huruvida verket har hög kvalitet. UPPHOVSRÄTTEN ÄR ingen konstkriti-

ker. Även en barnteckning eller fullständigt misslyckad konst kan typiskt sett nå verkshöjd bara avsikten var att skapa ett konstnärligt eller litterärt verk och skaparmödan fått ett resultat som praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av varandra. En helt annan sak är att de flesta litterära och konstnärliga verk inte efterfrågas av någon annan än upphovsmannen och möjligen dennes närmaste anhöriga. Grafittiklottrarna tar sig ett utrymme i den offentliga miljön utan att bry sig om ifall någon efterfrågar deras produkter eller inte. På så sätt är klottret/grafittin naturligtvis extremt individualistisk och antidemokratisk, förutom att den utgör brottslig skadegörelse. Men är den konst eller inte? Som jurist som sysslat mycket med

upphovsrätt är jag naturligtvis nyfiken på vad Högsta domstolen skulle komma fram till i fråga om verkshöjden när det gäller en tag eller throw-up. Det verkar inte troligt att det någonsin blir en sådan bedömning. Jag menar nog att de exempel som visas på den här sidan ”praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av varandra” och på så sätt uppfyller de nog verkshöjdskravet i den delen. DÄREMOT KAN MAN ifrågasätta om avsikten verkligen var att skapa ett konstnärligt verk. I så fall kan man ifrågasätta om de har verkshöjd: om inte klottret i stället är enbart revirsättande bomärken i offentligheten. Verk som skyddas av upphovsrättslagen får inte ändras av någon annan än upphovsmannen och bara undantagsvis mångfaldigas och spridas utan dennes tillstånd. Att sanera klotter är kanske att ändra, ja förstöra, ett i lagens mening konstnärligt verk. Men det är också lätt att förstå att när konstnären inte har frågat om han fick använda en annans dyrbara underlag, så har han förverkat sin upphovsrätt till verket. Den som beordrar sanering har då lagstöd både för att ta bort verket och för att kräva skadestånd. ■ ■

Erik Göthe. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org


Medlem.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se

Stoppa Israels terror Ett stort antal demonstrationer har genomförts till förmån för det palestinska folket i protest mot Israel. Folket i Bild, Blekinge berättar här om demonstrationen på Klaipedaplatsen i Karlskrona 12 juli. Med kort varsel samlades ett hundratal demonstranter på Klaipedaplatsen i Karlskrona 12 juli för att protestera mot Israels terrorbombningar av Gaza och raider på Västbanken. Arrangör var Palestinska föreningen och från talarstolen fördömdes de pågående terrorangreppen av Elina Gustafsson, vice ordförande för socialdemokraterna i Karlskrona, Åsa Gyberg-Karlsson, gruppledare för Vänsterpartiet, Ulf Bjerén, ordförande i Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet samt Jonas Sjölander, historiker. Från talarstolen erinrades om den långvariga odemokratiska, olagliga och inhumana blockaden av Gaza, om förtrycket på Västbanken, om Israels upprepade bombningar och krig mot den instängda befolkningen i Gaza och om hur Israel också angripit och bombat grannländerna Libanon och Syrien. Och att all denna aggression varit omöjlig utan stöd av imperiemakterna USA och EU. En orsak till Israels brutala angrepp pekades ut: Talesmän för Israel har hävdat att en enhetsregering mellan Fatah och Hamas är ”problematisk” för Israel. Att söndra för att härska är klassisk imperialistisk härskarteknik. Angreppet syftar till att försvaga det palestinska motståndet. Mötet krävde att Sveriges regering protesterar mot Israels terror och verkar för att den skamliga blockaden av Gaza hävs. FOLKET I BILD, BLEKINGE

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE:

Eva Wernlid, Torbjörn Wikland, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Peo Österholm, Magnus Zackariasson, Carl Krantz, Stefan Lindgren, Rolf Andersson, Lars-Gunnar Liljestrand, Lisa Forsberg, Mikael Nyberg, Anders Romelsjö, Erik Haking, Tzenko Stoyanov, Margareta Zetterström, Agneta Willans, Jan Bergsten, Tom Carlson, Charlie Aronsson, Christer Lundgren, Stefan Estby, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Erik Göthe, Hans Lindström, Gunnar Olofsson, Axel Hugmark

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 11 september. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Oda

Hodlekve, Johanna Lundqvist, Britta Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se

Profile for Folket i Bild Kulturfront

Fib08 2014  

JÅKKÅKASKA DE HOTAS AV GRUVAN PÅ JOBBET Hård kritik mot arbetslinjen SVERIGE/USA Hemlig allians med Nato HISTORIA Lenin bidrog till tidigare...

Fib08 2014  

JÅKKÅKASKA DE HOTAS AV GRUVAN PÅ JOBBET Hård kritik mot arbetslinjen SVERIGE/USA Hemlig allians med Nato HISTORIA Lenin bidrog till tidigare...

Advertisement