FiB08-2013 by Folket i Bild Kulturfront

GELLERT KOVACS

LYFTER OKÄNDA HJÄLTAR ORGANSTÖLDERNA Häcklat avslöjande var sant LUNCH BEAT Dansa dig svettig på lunchrasten BAHRAIN Revolutionen som har glömts bort Folketibildåtta201349 kr

Red.

INNEHÅLL

Jakten på sanningen

Månadens SATIRARKIVET.SE

SANNINGEN ÄR många gånger icke önskvärd. Den är ond, grym och brutal. Och den visar ofta maktens män (och kvinnor, om än inte många) besudlade av blod och smuts. Eller så går den bara emot maktens önskemål genom att visa att propagandan är ihålig. I DETTA NUMMER inleder vi berättelsen om ett avslöjande som utsattes för en riktig smutskampanj som tog heder och ära av budbäraren. Donald Boström kallades för både lögnare och antisemit när han skrev om misstänkta organstölder som dödade palestinier utsatts för. Men misstankarna var korrekta. Organstölderna hade inträffat. VI BERÄTTAR OCKSÅ om Gellert Kovacs

som spräcker myten om Raoul Wallenberg som en ensam hjälte som räddade judarna i Budapest under andra världskrigets slutskede. En myt som passade väl i den amerikanska nyliberala ideologin från Reaganeran, en myt som säger att du inte behöver hjälp av någon om du bara är driftig nog. Den är bara just en myt, och var bara en myt då i Budapest när det faktiskt var ett stort nätverk av glömda, okända hjältar som hjälptes åt. Ensam är svag. ANDREA PETTERSSON skriver också om den

obevakade revolutionen i Bahrain, ett land där makthavarna försöker manipulera sanningen för att dölja tortyr och summariska fängslanden. Sanningen är ofta en ovälkommen gäst, som saboterar för mäktiga och rika men kan hjälpa maktlösa och fattiga till ett bättre liv. Jakten på sanningen kan kräva stora personliga offer i tid, kraft och pengar eller risken att bli utsatt för maktens moteld.

stefan ljung, redaktör fib 2

Sverigebilden

Noterat

JordenRunt

Debatt

Minnesruna

Historia

Insändare

Recensioner

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

12 Intervju: GELLERT KOVACS. Författardebutant spräcker myten om Raoul Wallenberg som ensam hjälte – ett stort nätverk med glömda hjältar bidrog till att rädda Budapests judar.

Organstölder: DEL 1 AV 3. När Donald Boström skrev om hur palestinier bestals på sina organ av israeler utsattes han för en hatkampanj. Men berättelsen var sann.

Krönika. Vi är 90 procent

NÄTVERKET GEMENSAM VÄLFÄRD bildades 2003 efter ett gemen-

Media: USEL TELEVISION. Teve verkar för osunda framgångsideal. Televisionens avskaffande skulle vara en seger för verklig demokrati.

samt upprop från Transport, Seko, Attac och Jordens Vänner. Uppgiften är att försvara välfärdsstaten mot nedmontering och marknadisering. Inspirationen kommer från Norge och nätverket ”For velferdsstaten”, som fick norska LO att tvinga socialdemokraterna till en kraftig vänstersväng i valrörelsen 2005, den så kallade ”Trondheimsmodellen”, skildrad i Aron Etzlers bok med samma namn. Asbjörn Wahl är rörelsens ideolog och populär föreläsare bland annat i ABF-huset i Stockholm. Gemensam Välfärd har aktiva grupper främst i Malmö, Stockholm och Göteborg. SEDAN NÅGRA ÅR är jag med i Gemensam Välfärd Stockholms bokbordsgrupp. Vi träffas varje torsdag eftermiddag när vädret tillåter i Söderbokhandeln, som härbärgerar bord och material, och placerar oss sedan vid T-baneentrén mitt emot Medborgarplatsen. Flygbladen handlar om situationen i hemtjänsten, äldreomsorgen, sjukvården och skolan, och på bordet finns rapporter från våra seminarier i samma ämnen, som arrangeras i samarbete med ABF, fackliga organisationer och ibland PRO. Där finns artiklar, broschyrer och böcker om välfärdens nedmontering och New Public Management, nu senast Patientens pris av Maciej Zaremba. ATT PRATA MED folk på stan är intressant och ofta roligt. Det är

inte så lätt att fånga deras uppmärksamhet. Unga föräldrar med barnvagn skakar på huvudet och är upptagna av egna problem, skolungdomar ser oberörda och uttråkade rakt fram och herrar med kostym och datorväska på axeln tittar ointresserat och går vidare. Kvinnor i medelåldern och äldre är mest positiva. Men det här är en bild präglad av idel undantag. Jag blir hela tiden överraskad och hamnar rätt som det är i samtal med någon som undrar vad vi håller på med eller vill berätta sin egen historia.

ATTITYDERNA HAR förändrats. För ett par år sedan betraktades vi

Sverige: LUNCH BEAT. Fenomenet med lunchdanser har

spridit sig mycket snabbt från stad till stad och land till land.

Bahrain: GLÖMD REVOLUTION. I Bahrain fortsätter den folkliga kampen, som länge har befunnit sig i medieskugga.

av många som lite rörande idealistiska motståndare mot den obevekliga tidens gång. Vi fick vänliga kommentarer om att det var fint att vi orkade hålla på trots allt. Nu känns det snarare accepterat och självklart att vinst inte hör hemma i välfärden. Vi får glada tillrop och diskussionerna handlar om hur i stället för om varför. Nu är vi medlemmar i ett nystartat brett nätverk ”Folkkampanjen för gemensam välfärd” med siktet inställt på valet nästa år. Paroller: ”Nej till vinst i välfärden”, ”Stoppa nedskärningarna”, ”Försvara och utveckla den gemensamma välfärden”. I Stockholm planerar nätverket ett stort arrangemang på Medborgarplatsen den 21 september. Vår bokbordsgrupp ska växa och bli en del av en rörelse där Folkkampanjen för gemensam välfärd syns över hela stan. Och vi har 80 procent av svenska folket med oss! britta ring fib 3

Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. Ännu en honduransk journalist mördad Den honduranske journalisten Anibal Barrow mördades tidigare i år. Trettiotvå journalister har mördats i Honduras sedan militärkuppen 2009. Det gör landet till det farligaste landet i världen för journalister, uppger nyhetsbyrån Anncol. Journalisten Anibal Barrow hade till sitt morgonprogram i Globo-TV, ”Anibal Barrow och inget Mer”, bjudit in den honduranska motståndsrörelsens främste ledare, Juan Barahona, veteran inom den honduranska vänstern och fackföreningsrörelsen. Båda kände oro inför situationen i Honduras. Mordstatistiken är hårresande – 86,5 mord per 100 000 invånare. Som en jämförelse har grannlandet Nicaragua siffran 11 per 100 000 invånare. Under samtalet den 26 juni var de lyckligt ovetande om att Barrow skulle kidnappas några timmar senare av ett åtta personer starkt mordkommando. Anibal Barrow var försvunnen i 17 dagar. Mördarna hade styckat och bränt honom, troligen på order av ”beställaren” för att utplåna spåren av Barrow.

Barrow var medlem i samma parti som Barahona, Refundacion y Libertad, Libre. En rimlig slutsats är att mordet kan ses som ännu en varning till kritiska journalister att sluta gräva i den korruption som förgiftar varenda del av det honduranska samhället. Det som pågår kan beskrivas som en ”colombianisering” av Honduras. Mordet har skakat om befolkningen, inte bara den hårt prövade och utsatta journalistkåren. Till och med Unesco fördömde mordet. När en av mördarna bytte ut chipset i Barrows mobiltelefon utlöste det larm hos polisen. Fem personer greps och en av de fem valde att samarbeta och gav nyckelinformation om var kroppen kunde hittas, uppger Anncol. Endast delar av Barrows kropp kunde återfinnas. – Vittnet uppgav att de försökte bränna kroppen med bensin. Men när de insåg att det inte gick, beslöt de sig för att skära av armar, ben och huvud från bålen. Kroppsdelarna kastades i lagunen Siboney för att krokodilerna skulle sluka dem, sa Roberto Ramirez, den ansvarige undersökningsåklagaren, till Anncol. RED

ILLUSTRATION mare toomingas

Tre miljoner till Sveriges arbetslivsmuseer

Arbetets museum får tre miljoner kronor för en treårig utbildningssatsning gentemot landets 1 425 arbetslivmuseer, som bevarar industrisamhällets kulturarv genom att berätta om arbetsplatser och yrken som inte längre finns. Arbetets museum i Norrköping ska för stödpengarna bland annat bygga upp en kunskapscentral där även kunskapsöverföring mellan museerna kan ske. – Vi har kämpat i tio år för att få pengar till den här satsningen. Jag är till lika delar överlycklig och överraskad över beskedet vi fick i dag, säger museidirektör Niklas Cserhalmi i ett pressmeddelande. RED fib 5

Organstölder. Donald Boströms artikel i Aftonbladet 17 augusti 2009 finns att läsa på nätet: http://www.aftonbladet.se/kultur/article11989763.ab

fib 6

Utdömt scoop var sant

TEXT stefan ljung

augusti 2009 briserade en bomb i världen och i Mediesverige. Aftonbladet hade publicerat en artikel av Donald Boström som beskrev hur palestinska unga män dödades av israeliska soldater och återlämnades fem dygn senare mitt i natten, uppsprättade och ihopsydda. De anhöriga misstänkte att männen hade plundrats på sina organ. Samma artikel beskrev hur en korruptionshärva hade nystats upp i USA, där en rabbin anklagades för illegal organhandel. Vissa menade att det fanns likheter med medeltida antisemitisk mytbildning. Inom kort drog drevet igång – artikeln stämplades som lögn, Donald Boström som antisemit och Aftonbladets pronazistiska hållning under andra världskriget drogs fram. Händelseförloppet runt Aftonbladetartikeln väcker en rad frågor. Frågor om sanning, makt, tanke- och yttrandefrihet och journalistik. LÅNG KAMP. Det ingen i Sverige visste var att rättsläkare i

Israel under många år hade kämpat för att få stopp på organstölderna, att israeliska medier hade skrivit om organstölder av israeliska medborgare i stort uppslagna artiklar, att parlamentet Knesset haft stormiga debatter i frågan, och att Israels regering tagit fram en hemlig utredning som bekräftade organstöld och olaglig försäljning av organ. Allt hade skett på hebreiska utan att översättas och var okänt utanför Israel. ERKÄNNANDE. Men Donald Boströms artikel beskrev för

första gången att även palestinier förts till det rättsmedicinska institutet Abu Kabir för olagliga obduktioner. Tre månader efter att artikeln publicerats i Aftonbladet erkände Hälsoministeriet i Israel att organ stulits även från palestinier. Armén erkände delaktighet. Så vad var problemet? fib 7

ORGANSTÖLDER

Del 1: Händelserna före augusti 2009

På jakt efter en mörk sanning I jakten på svar måste vi ta det från början och söka oss flera år bakåt i tiden – till 1987. Då inleds ett uppror på de av Israel ockuperade områdena på Gaza och Västbanken. Ett uppror som i dag kallas den första intifadan.

Donald Boström.

Bilal Ahmed Ghanem var illa tilltygad när han återfördes död till sin hemby.

onald Boström, som 1985 hade intervjuat PLO-ledaren Yassir Arafat, valde att bevaka Intifadan på plats. För 25 år sedan, 1988, reste han för första gången till Västbanken och Gaza. Det skulle bli närmare femtio reportageresor till. När Boström reste till Palestina för första gången var Yehuda Hiss nybliven chef på det rättsmedicinska Institutet Abu Kabir utanför Tel Aviv. Under doktor Hiss ledning skulle organskörden från döda, obducerade kroppar påbörjas. Samtidigt pågick upproret för fullt på de ockuperade områdena. FÖRSVANN. Några år senare, 1992, var Donald Boström än en gång i området. Det var då han för första gången fick höra talas om organstölderna. Informationen kom från oroade FN-anställda,

som ansåg sig förhindrade att agera. Han reste sedan runt och talade med palestinska familjer på både Västbanken och Gaza som berättade att deras söner hade bestulits på sina organ. Unga palestinska män försvann och återfördes fem dygn senare döda till sina respektive byar. De fördes tillbaka på natten, uppsprättade och ihopsydda, för att begravas i nattmörkret. Donald Boströms undersökningar på ockuperad mark 1992 ledde till att han kom att bevittna en händelse som är berättelsens kärnpunkt. TIDIGARE TEXT. En text om händelsen hade

publicerats långt innan Aftonbladetpubliceringen, redan 2001 i den uppmärksammade antologin Inshallah utgiven på Ordfront förlag, med Donald Boström som redaktör. Då 2001, uteblev dock uppmärksamheten kring denna text. En företrädare för Israel-Information menade att det var skillnad när texten publicerades i Skandinaviens största tidning, då måste de reagera. – I boken fanns dock omfattande anklagelser. Vad var det som Donald Boström såg i nattmörkret den 18–19 maj i en palestinsk by, dit han smugglats gömd under en filt i baksätet på en bil, på norra Västbanken under, enligt honom själv, hans obehagligaste uppdrag som journalist? NATTDRAMA. Så här beskriver Donald natten den

18 maj i boken Inshallah: ”Klockan närmade sig midnatt den 18 maj 1992 när vi hörde motorljuden från den israeliska militärkolonnen i utkanten av den lilla byn Imatin i Kalkilya-området på norra Västbanken. Trots mörkret och den sena timmen var det inte en själ i byn som sov. Alla hade väntat och fasade för vad som skulle hända. Byns tvåtusen invånare stod andäktiga, och vi höll oss gömda efter utfärdande av utegångsförbud. Några låg på hustaken, andra stod bakom sina gardiner, hus eller träd som gav skydd i mörkret men ändå erbjöd fri sikt mot det som skulle bli gravplats åt byns första martyr. Milifib 8

FN-medarbetaren får ett gevär riktat mot skallen och Donald springer undan, sicksackar beredd på att bli skjuten. tären hade stängt av elektriciteten och området var nu avspärrat. Ingen kunde röra sig utomhus utan att riskera livet. Mörkrets kompakta tystnad bröts bara av stillsamma snyftningar och jag minns inte om det var av kyla eller spänning vi huttrade… Den 18 maj kom Bilal Ahmed Ghanem som hade skjutits och bortförts fem dagar tidigare av israeliska soldater tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhuslakan eskorterad av sina banemäns kolleger. Jag och byborna stod tysta och väntade. När militärkolonnen som hämtat kroppen från obduktionscentret Abu Kabir utanför Tel Aviv stannade vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militäre ledaren för gruppen som ”kapten Yahya”. ”Den värste av dem alla” viskade han i örat på mig. När kapten Yahya lastat av kroppen, bytt ut det gröna lakanet mot ett ljust, lätt mönstrat bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement. Medan begravningsarbetet pågick var det bara soldaternas cigaretter som glimmade i mörkret. Då och då tände någon av dem en ficklampa för att se till att allt gick rätt till. Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna som skar genom natten hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal till sist lades ner i graven och hans bröst blottades stod det klart vilka övergrepp han utsatts för. Ingen vågade riktigt tänka den fruktansvärda tanken fullt ut, i vart fall inte uttala det högt.” SKRÄCKBILDER. I nattmörkret smugglade Donald Boström sedan ut en filmrulle från en kamera som en FN-medarbetare utan lov hade med sig vid begravningen av Bilal. I Tidningen Filter beskriver Donald hur FN-medarbetaren hinner ta fem bilder innan han upptäcks. Tumult uppstår, men filmrullen krånglas ut ur kameran och lämnas över till Donald. FN-medarbetaren får ett gevär riktat mot skallen och Donald springer undan, sicksackar beredd på att bli skjuten. (Se bild från filmrullen på föregående sida). Bilal var inte den ende som begravdes uppsku-

ren från buken upp till hakan. Många undrade vad som egentligen hände med de unga männens döda kroppar. De drabbade familjerna på Västbanken och Gaza var däremot säkra: – Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, hävdade släktingar till Khaled från Nablus, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Mahmud och Majed från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade. Det skriver Donald i Inshallah. De palestinska släktingarnas misstankar var korrekta, det var organstölder som pågick (se artikel intill).

Under Yehuda Hiss ledning var organstölderna på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir omfattande.

MEDIEDREV. Men det mediedrev som uppstod 2009 riktade sig inte mot de som dödade de unga palestinierna eller mot dem som stal organ utan mot budbäraren. Donald Boströms namn sammankopplades med både usel journalistik, skvaller, medveten lögn och antisemitism.

Hur kändes det att utsättas för mediedrevet? – Det var naturligtvis surrealistiskt att beskyllas för att vara antisemit, men det värsta var att ingen brydde sig om Bilal Ahmed Ghanem och hans familj. Jag upplevde det som om ingen brydde sig om sanningen om honom eller vad som hände på obduktionscentret och Bilals familjs rätt att få klarhet, säger Donald Boström. ■ ■ Fortsättning följer i nästa nummer av Folket i Bild/ Kulturfront, som tar upp mediebevakningen efter Aftonbladet-artikeln.

fib 9

ORGANSTÖLDER

Avslöjande inifrån Donald Boström har intervjuat den israeliska överstelöjtnanten och rättsläkaren Chen Kugel som arbetade på Abu Kabir i femton år tills han gjorde ett tidigt avslöjande av systematiska organstölder.

TEXT donald boström

Togs organ ur kroppen fylldes magarna bland annat med toalettpappersrullar så att det skulle se normalt ut.

onald Boström: Berätta hur det gick till på Abu Kabir när organ skulle stjälas. Chen Kugel: Det var en hel industri. Abu Kabir fick in beställningar på organ och kroppsdelar och det fanns en prislista och institutet levererade till den beställare som betalade. Svårare än så var det inte. Man hade bara två överväganden. Om kropparna var i sådan kondition att kroppsdelar kunde användas, och hur de skulle kunna dölja stölderna. Togs organ ur kroppen fylldes magarna bland annat med toalettpappersrullar så att de skulle se normalt ut. Kvastskaft användes för att ersätta där man tagit ben, och när ögon eller hornhinnor stulits limmades ögonlocken igen, och så vidare. Många gånger sa man helt enkelt till begravningsentreprenören att kroppen var farligt infekterad och att ingen fick öppna plastsäcken där kroppen låg för att undvika smitta. Ingen frågade familjerna om tillstånd, de bara tog det som behövdes, och det pågick dagligen. De tog hänsyn till om det var en judisk religiös familj, eftersom risken för upptäckt då är större. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att de tog organ från alla, inte bara palestinier. Jag personligen vägrade stjäla organ. Det är därför jag i dag kan berätta sanningen. DB: Hur omfattande var verksamheten? CK: Det passerade cirka 2 000 kroppar om året på Abu Kabir, av dem var det ungefär 1 600 som skars upp för obduktion. Det finns i dag ingen dokumentation på hur många av dem som de tog organ ifrån. Men efter det första avslöjandet 2001 minskade det. Armén startade sitt eget obduk-

tionscentrum i stället för att skicka kroppar till Abu Kabir. DB: Vad var det som togs från kropparna? CK: Det kunde vara precis allt. Det berodde på syftet, om det var för transplantation eller forskning. På Abu Kabir togs bland annat hjärtklaffar, hud och hornhinnor för transplantation. Medan organ som lever, lungor, hjärta, njurar, ben, prostatakörteln etcetera tas från kropparna och används i huvudsak till forskning eller undervisning. För familjerna var det ingen skillnad om organstölden var för transplantation eller forskning, om de tog lever eller hjärtklaffar från deras nära och kära. DB: När du läste artikeln som publicerades i Aftonbladet tyckte du då att det var korrekt av de palestinska familjerna att framföra sina misstankar i tidningen? CK: Ja tyvärr, de palestinska familjerna hade rätt i sina förmodanden som de uttryckte i din artikel, organen var borta i många av de kroppar de begravde. DB: Stämmer det att det var lättast att stjäla organ från palestinier? CK: Det är lättare i den meningen att det sällan väcker uppmärksamhet. Och att de i många fall inte får tillstånd att komma in i Israel för att klaga. Med det gäller andra svaga immigrantgrupper också. Men om det verkligen behövdes något organ så togs organen där de fanns, och de hittade sedan på en historia att kroppen var smittad för att undvika upptäckt. Nu har palestinierna egna faciliteter och palestinska kroppar kommer inte till Abu Kabir längre. ■ ■ En version av intervjun har publicerats i Tidningen Filter. Mer av intervjun följer senare i artikelserien. Yehuda Hiss har fått sparken. I mars i år utsågs Chen Kugel till ny chef på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir.

Läs mer om följderna av publiceringen i Aftonbladet 17 augusti 2009 i kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront: Del 2: Mediebevakningen från augusti 2009 fram till i dag. Del 3: Konsekvenserna från augusti 2009 fram till i dag. För att vara säker på att inte missa något nummer – prenumerera! Surfa in på www.fib.se/prenumerera fib 10

JordenRunt. TEXTER lisa forsberg

ANGOLA/RYSSLAND /SCHWEIZ

Skuldavbetalning förskingrades

KENYA/STORBRITANNIEN

Miljontals pund till torterade Mau Mau-krigare En juridisk tvist mellan Storbritanniens utrikesdepartement och tre kenyanska medborgare som har pågått under de senaste fjorton åren nådde tidigare i sommar sin lösning. Storbritannien gick slutligen med på att betala ut ekonomisk kompensation motsvarande närmare 20 miljoner brittiska pund till 5 228 före detta Mau Mau-krigare vilka kan bevisa att de utsatts för tortyr och andra former av övergrepp i samband med Mau Mau-upproret emot den brittiska kolonialmakten på 1950-talet. Enligt officiella brittiska uppskattningar dödades 11 503 Mau

Mau-krigare mellan 1952 och 1956. Pulitzerprisvinnaren och Harvardprofessorn Caroline Elkins uppskattar dock att 150 000 kenyaner dödades under samma tidsperiod, medan färre än 200 britter fick sätta livet till. Storbritanniens förlikningsvilja kom till stånd efter en dom från oktober förra året som gav tre äldre män från Mau Mau War Veterans Association rätt att ta upp sitt fall till full rättslig prövning. Fallet gällde den brittiska regeringens medskyldighet i tortyrbrott. Det här var första gången som en domstol gett offer för kolonialövergrepp rätt att stämma en före detta kolonialmakt.

BOTSWANA

Urbefolkning deporteras för safaripark Botswanas regering tvångsförflyttade under juni och juli stora grupper av urbefolkningen från de områden i södra delen av landet där de har bott i generationer. Befolkningen har bussats iväg till andra delar av landet, och deras hem och samhällen har demolerats. Tvångsförflyttningen sker för att göra plats åt ännu en botswansk safaripark. Det planerade nya safarireservatet ska ligga mellan Central Kalahari Game Reserve och Kgalagadi Transfrontier Park, vilka är landets två främsta reservat. Projektet drivs i huvudsak av en amerikansk organisation. Botswana

har under senare år fördrivit en allt större del av den del av södra Afrikas urbefolkning – de så kallade bushmännen – som lever där, för att göra plats åt reservat och safariparker, turistattraktioner som varje år drar in mångmiljonbelopp. De bushmän som har försökt återvända efter tvångsförflyttningar har nekats tillgång till vatten och hotats med åtal. Bushmännen lever i regel som jägare och samlare och har begränsad tillgång till sjukvård och andra typer av samhällsfunktioner. Urbefolkningen uppskattas för närvarande uppgå till omkring 100 000 personer.

En rapport av Andrew Feinstein, som är en före detta sydafrikansk parlamentsledamot och ledare för Corruption Watch UK, från april i år visar att stora delar av de pengar som Angola betalade ut i syfte att betala av landets skuld till Ryssland under 1990-talet i stället hamnade hos en rad europeiska banker och skatteparadis. Transaktionen var avsedd att helt betala av den skuld som Angola hade som en följd av lån landet beviljats av Sovjetunionen under det angolanska inbördeskriget mellan 1975 och 1990. 1996 beslöt Ryssland att avskriva stora delar av skulden, med en återstående summa på motsvarande 1,5 miljarder dollar. Den återstående summan drevs in via en mellanhand i form av Abalone Investments, som skapades speciellt för att hantera transaktionen ifråga, och som registrerades i skatteparadiset Isle of Man. De två affärsmän som ägde Abalone skötte transaktionerna via ett bankkonto i den schweiziska banken UBS och betalade under en treårsperiod ut 124 respektive 138 miljoner dollar till sig själva. Miljontals dollar vilka överfördes via banker i Schweiz, Luxemburg, Cypern, Nederländerna, Virgin Islands och Isle of Man hamnade även hos en rad uppsatta angolanska och ryska personer, av vilka bara vissa ännu kunnat identifieras. fib 11

Intervju.

Raoul Wallenbergs okända medarbetare När Gellert Kovacs författardebuterar gör han det med att spräcka myten om Raoul Wallenberg som en ensam hjälte. – Raoul Wallenberg var förvisso en hjälte med en avgörande betydelse för andra världskrigets absolut största räddningsinsats av judar, men han var inte ensam – Wallenberg var del av ett kollektiv. Det är dags att lyfta fram de andra, säger han.

TEXT stefan ljung FOTO oda lystrup hodlekve

Skymning över Budapest skildras en kapplöpning mot tiden under andra världskrigets sista månader i den ungerska huvudstaden, en kapplöpning mellan ondska och godhet. En vilja att utrota ett helt folk stöter på motstånd från många som var och en gör en insats, stor eller liten, med risk för sitt eget liv. Budapest surrar av rykten, underjordiska nätverk konspirerar och infiltrerar fienden och infiltreras själva. Judar skickas iväg, inledningsvis mot en säker

fib 12

Gellert Kovacs, bosatt i Stockholm och född i Budapest, har finkammat de ungerska arkiven efter information.

död i Auschwitz, längre fram till slavarbete i österrikiska Mauthausen. Ständigt intrigerar en mängd räddare för att återföra så många som möjligt av de bortförda tillbaka till Budapest. Uppemot 100 000 räddades av de organiserade räddningsinsatserna. Det har redan skrivits så mycket om Raoul Wallenberg, varför har du skrivit Skymning över Budapest? – Jag har alltid varit historiskt intresserad – jag arbetar också som historielärare. Wallenberg är

> fib 13

INTERVJU också en beröringspunkt – kanske bland de få – mellan mina två hemländer. Jag skrev om honom redan på gymnasiet, berättar Gellert Kovacs som flyttade från Ungern till Stockholm som nioåring. Han fortsätter: – Boken är också ett viktigt dokument för nutidens Ungern, Sverige och övriga Europa. Raoul Wallenberg är den röda tråden som binder ihop handlingen, men egentligen skildrar boken framför allt ett stycke centraleuropeisk historia som är till hjälp att förstå mycket av det som pågår i Europa i dag. Var det viktigt att lyfta fram den kollektiva gärningen? – Ja, absolut. Jag har läst mycket om Wallenberg. I Wallenberglitteraturen lyfts han fram som den ensamma hjälten. Han beskrivs som ensam i ett kaos, även i filmer och tv-serier. Det passar väl in i en amerikansk myt: lonely hero, self made man. Wallenbergmyten är också främst en myt konstruerad i USA framför allt på 1980-talet. Den användes som ammunition i Reagans propagandakrig mot Sovjet. Hur var det egentligen? – Den verkliga bilden är att han absolut var en modig man som tog stora personliga risker för att utföra sitt uppdrag, men att han var en del av ett nätverk på hundratals människor som på olika sätt bidrog till att rädda människor. Han var en viktig del av nätverket och hans betydelse ökade mot slutet, men det är viktigt att visa hur beroende han också var av andra människors bidrag. Det är många som är bortglömda? – Ja, jag vill lyfta fram flera okända hjältar, inte för att förminska Wallenberg utan för att lyfta fram andra människor som också var viktiga för räddningsinsatsen. Det var en kollektiv insats, alla var beroende av varandra. Bilden av att Wallenberg sprang runt ensam och fixade allt stämmer inte, han kunde ju inte ens språket. Det är en kollektivberättelse, flera nämner jag i boken, men det finns också med många anonyma hjältar som vi aldrig får veta namnet på. Det var ett spontant samarbete, ett nätverk som växte fram i en kaotisk tid. ■ ■ fib 14

Fakta De okända hjältarna

Bland räddarna fanns ungrare som representerade allt från Moskvatrogna och antistalinistiska kommunister till högernationalister som vände sig mot tyskarna till konservativt borgerliga, men också kyrkligt organiserade katoliker och reformerta samt judar, både de som identifierade sig med Ungern och de som var sionister. Räddarna var också utlänningar från de neutrala ländernas ambassader – främst Sverige och Schweiz – och från Vatikanen och Röda korset. De bortglömda svenska hjältarna: Valdemar och Nina Langlet, Svenska Röda korset. Schweizaren Friedrich Born, IRK:s chef. Per Anger, diplomat och medarbetare vid den svenska legationen i Budapest. De neutrala: Carl Lutz, ambassadpersonal för Schweiz, var först med att utfärda skyddspass. En metod som Wallenberg tog efter. Angelo Rotta, nuntier och påvens representant, arbetade hårt för att rädda judarna trots Vatikanens passiva roll. Jorge Perlasca, Franco-Spaniens representant, opportunist som utfärdade skyddspass som räddade tusentals judar. Han var italiensk fascist som utgav sig för att vara spansk ambassadtjänsteman. Wallenbergs närmaste medarbetare: Den falske pilkorsaren och skrivmaskinsreparatören Karoly Szabo, hade nordiskt utseende och blandades troligen ofta ihop med Wallenberg. De viktigaste ungrarna: Pal Szalai, tidigare högernationalistisk pilkorsare som återkom men med en egen agenda. Gjorde egna räddningsinsatser och samarbetade senare även med Wallenberg. De två ledarna för Judiska rådet, Lajos Stöckler och Miksa Domonkos hade mycket kontakt med Internationella Röda korset. Zoltan Miko, ledare för den militära motståndsrörelsen. Geza Soos, ledare för den civila/ kyrkliga motståndsrörelsen. Kyrkliga: Syster Margit Schlachta och Sara Salkahazi.

Att skriva en bok om Budapest under slutskedet av andra världskriget är att gräva i mörker och ondska för att hitta några skärvor av enastående godhet och hjältemod.

fib 15

INTERVJU

UTDRAG UR

SKYMNING ÖVER BUDAPEST KAPITEL 30 KAMPEN FÖR DE BORTFÖRDA BARNEN

Skymning över Budapest av Gellert Kovacs. Förlag: Carlsson Bokförlag

DENNA EPISOD har inte varit lätt att kartlägga då det funnits många versioner om vad som hände, med en viss förvirring och sammanblandning kring händelserna. De historier som cirkulerat verkade först handla om en attack men de beskrevs på olika sätt. Men efter noggranna studier kring fallen, verkar det istället egentligen handla om två olika attacker mot likadana barnhem för föräldralösa barn, inte långt ifrån varandra. Det ena hemmet låg på Munkácsy Mihálygatan 5–7, en tvärgata till paradgatan Andrássyavenyn. I ett då modernt funkishus bodde flera hundra judiska barn med sina vuxna skötare under IRK:s flagg. (I dag är det ett lyxhotell vid namn Hotel Andrássy.) Byggnaden ligger mellan Andrássyavenyn och Benczurgatan. På den sistnämnda gatan fanns ytterligare skyddade hus, samt László Ocskays hus som tre veckor senare blir Wallenbergs sista bostad. Ett kvarter bort ligger ännu ett barnhem på Vilma Királynégatan. NÅGON GÅNG PÅ förmiddagen 24 december an-

fölls det förstnämnda barnhemmet av ett 30-tal beväpnade pilkorsare. De sökte genom huset, förde ut alla barnen tillsammans med deras skötare, och ställde upp dem mot väggen utanför. Några gamla damer som fanns i ett av rummen och som inte kunde gå, sköts ned i sina sängar. Några barn som försökte gömma sig eller inte kunde gå tillrackligt snabbt till uppsamlingsplatsen, sköts också. De livrädda och gråtande barnen stod uppradade medan pilkorsarna diskuterade vad de skulle göra med dem. Men någon såg vad som hände från ett fönster i grannskapet och ringde ett nödsamtal, varvid larmkedjan gick igång. MAN RINGDE TILL IRK, Wallenbergs organisation,

polisen och det militära högkvarteret. Hos polisen fick man denna gång ingen framgång, den som svarade tillhörde inte de antinazistiska poliserna, utan konstaterade bara kallt att ärendet inte angick dem. Men på de andra ställena började telefonerna gå varma och förmodligen var det Wallenberg eller någon annan med behörighet som fick tag på Lajos Gidófalvy på XIII Kiskas kasern. Gidófalvy fib 16

skickade efter samtalet en lastbil med Kiskasoldater till barnhemmet. Det var inte lätt att samla ihop folk, då många av dem var borta från kasernen på julafton. När de kom fram hade en grupp av barn redan letts därifrån men många stod fortfarande uppradade och väntade på att marschera iväg med pilkorsvakterna. EN ORDVÄXLING FÖLJDE där Kiskasoldaterna för-

sökte få pilkorsarna att släppa barnen. Men något gick snett, en eldstrid utbröt, där flera av såväl Kiskasoldaterna som pilkorsarna dog. Bland de döda från XIII Kiska fanns brodern och farbrodern till Ferenc Kálmánffy, Gidófalvys adjutant. Att denna skottlossning inte lockade till sig andra enheter berodde förmodligen på det häftiga bombardemang som Budapest började utsättas för dessa dagar av det sovjetiska artilleriet. En grupp av soldaterna gav sig ut för att leta efter de bortförda barnen, medan de andra begravde de döda i trädgården. När de skulle skjuta hederssalut för de stupade, fick de traumatiserade barnen panik av skotten och deras skötare måste lugna dem, och samla in dem som sprungit sin väg. BARNEN FRÅN HEMMET på Vilma Királynévägen

var däremot redan bortförda när en grupp soldater anlände dit. Huset var upp- och nedvänt, plundrat och bara några chockade skötare fanns kvar. Även här krävdes några dödsoffer. Senare anlände även Wallenberg tillsammans med Gidófalvy och han filmade brottsplatsen. Nu tog en jakt på de bortförda barnen från båda barnhemmen vid. Dessa flera hundra barn hade i mindre grupper skickats runt till olika ställen och livräddarna fick hela tiden rapporter om att de synts till på ett visst ställe. RISKEN VAR ATT pilkorsarna till slut skulle tröttna

på att planlöst gå runt med barnen och bestämma sig för att bli av med dem. Gidófalvy skickade runt patruller som skulle leta efter barnen, medan han själv åkte runt med Wallenberg för att inspektera vilka andra hus som blivit angripna. Det verkar som att flera skyddade hus, kloster och barnhem blev angripna just julhelgen och rop på hjälp hördes från många olika håll. Tidigare i boken citerades en tidningsartikel från 1967, där Kálmán Zsabkas XIV Kiska trängde in i ett pilkorsnäste

Sara Salkahazi.

Carl Lutz

och lyckades frita några överlevande judar. Den händelsen inträffade 25 december. Av formuleringen i artikeln kan man förstå att Wallenberg stod i nära kontakt även med Zsabkas män dessa dagar. Zsabka nämnde ju att det var Wallenberg som gav dem anvisning om var de kunde föra de överlevande från huset. EN GRUPP AV de bortförda barnen höll på att råka

riktigt illa ut på grund av missförstånd. Barnen påträffades nära stora ghettot i centrala Pest av några Kiskasoldater tillsammans med vakterna. De gav vakterna order om att barnen inte fick skadas och att de skulle lämnas till det närbelägna Sipgatan i ghettot, där Judiska rådet fanns. Men tyvärr missförstods ordern och barnen togs i stället till det till namnet snarlika Szivgatan, som låg utanför ghettot. Där lämnades de på en innergård. När de frysande barnen började göra upp eld av bråtet på gården, blev portvakten i huset ilsken. Han ringde till pilkorsarna i distriktet om dessa judeungar som ”härjade” i huset. Pilkorsarna skickade ut en ny patrull som tog barnen olycksbådande mot floden. Men på väg dit kom några lågflygande sovjetiska attackplan in mot den marscherande gruppen och kaos utbröt. Medan några av pilkorsarna gömde sig och andra sköt mot planen, lyckades några av barnen rymma. En av dem sprang raka vägen till barn-

Margit Schlachta.

hemmet och berättade var gruppen var. Informationen lyckades nå livräddarna och de började söka efter gruppen. Wallenberg och Gidófalvy åkte runt och letade överallt där grupper av barn hade setts till. Man lyckades till slut finna flera av grupperna. Efter en stunds argumentation, samt uppvisande av falska order, släpptes barnen och fördes tillbaka till hemmet. En annan grupp påträffades av Károly Szabó som i sin förklädnad till pilkorsdetektiv i läderrock, gav vakterna order om att åka till fronten och kämpa mot ryssarna istället för att ”tramsa med småungar”. Andra grupper av barn påträffades gömda på olika ställen, många av dem hade lyckats rymma i kaoset. Sammanlagt tog det två dagar innan barnen var återfunna, men faktum är att de flesta av dem överlevde de dramatiska dagarna, tack vare de gemensamma räddningsaktionerna. Att Wallenberg under cirka två dagar var djupt sysselsatt av denna aktion är också en rimlig förklaring till att han var frånvarande vid attacken på svenska ambassaden och letandet efter de bortförda därifrån.

Per Anger

Angelo Rotta.

Lajos Stöckler.

EFTER DETTA STOD en permanent vakt av Kiska-

soldater framför dessa barnhem. Trots mindre incidenter angreps de aldrig igen och de allra flesta av barnen som överlevde attackerna 24 december överlevde också hela belägringen. ■ ■ fib 17

Debatt. Skydda nordområdena, demilitarisera yttre rymden och undanröj hotet om kärnvapenutplåning TEXT agneta norberg

Den Internationella konferensen ”Norra norden och internationell säkerhet”, hölls i Kiruna, Sverige, den 28–30 juni 2013. Deltagarna representerade ett brett spektrum av folkrörelser av olika delar av samhället från urfolket samerna, skandinaviska, europeiska, asiatiska och latinamerikanska länder samt Ryssland och USA. Deltagarna kom överens om följande uttalande: Konferensdeltagarna inser:

– att vi står inför oerhörda hot mot vår överlevnad på grund av den fortsatta föreställningen om att säkerhet kan uppnås genom en aggressiv utrikespolitik och genom militära aktioner; – att den yttersta konsekvensen av denna politik är fortsatt utveckling och hot om användandet av kärnvapen och exploatering och militarisering av den miljö som borde skyddas till mänsklighetens fromma – som till exempel det arktiska området och den yttre rymden. – att norra norden utnyttjas genom Natos utbredning för militärt bruk där krigsövningar bedrivs för framtida krigsstrategier och för att utprova och utveckla nya dödliga teknologier; – att USA har upprättat en satellitstation på Svalbardöarna i Norge som används av militären och av denna anledning bryter Svalbard- eller Spetsbergenavtalet som kräver att arkipelagen inte får användas för militärt bruk. – den snabba ökningen av utplacering av rymdbaserade militära system och det globala nätverket av nedladdningsstationer(inklusive radaranläggningar och avlyssningsutrustning) som används av militären och därigenom bryter rymdavtalet; – att det okontrollerade och oansvariga användandet av yttre rymden har resulterat i att rymdmiljön fyllts av skräp som i slutändan gör att den riskerar att inte kunna genomträngas; – att den destabiliserande effekt som utplaceringen av det rymdbaserade, markbaserade och havsbaserade robotförsvarssystemet har genom att underminera den internationella stabiliteten och att detta riskerar möjligheterna att uppnå fortsatta överenskommelser om kärnvapennedrustning; – att alla stater som har undertecknat icke-spridningsavtalet om kärnvapen ska följa artikel 6 och ”inleda förhandlingar i god tro och ta effektiva steg som ska avsluta kärnvapenkapplöpningen så snart som det bara går och leda till kärnvapennedrustning och ett avtal om allmän och total nedrustning under strikt och effektiv internationell kontroll”. – de negativa konsekvenser som härrör från utplaceringen av USA:s taktiska kärnvapen i ett antal europeiska länder; – att USA:s president Obama fokuserar på Asien, till exempel genom att skicka robotar och krigsskepp till regionen och stödja konstruktionen av baser i regionen (som till exempel den bas som hotar byborna i Gangjeon byn på Jeju ön, i Sydkorea) vilket avser att omringa Kina och på så sätt öka den internationella spänningen; fib 18

Därför vädjar vi till alla regeringar, politiska partier, medlemmar av civilsamhället och folkrörelser över hela världen att dela vår oro och vi uppmanar dem att ställa följande krav: – att de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd arrangerar ett brådskande möte om att återuppliva den stillastående vapenkontrollprocessen som ska omfatta alla viktiga områden, inklusive kärnvapen, robotförsvar och konventionella vapen som är utplacerade på marken, till havs, i luftrummet och i rymden; – att medlemsländerna i FN med allvar ska arbeta för att anta en kärnvapenkonvention, som ska leda till kärnvapennedrustning, och vi uppmanar kärnvapenstaterna att inte förhindra diskussionen om en kärnvapenkonvention i FN:s generalförsamling; – att alla länder som innehar eller snart innehar robotförsvarskomponenter ska inse deras inneboende destabiliserande effekt och i stället genom diplomatiska processer söka minska de internationella spänningarna och arbeta för en situation där samarbete, ömsesidigt tillit och förståelse råder; – att alla nationer som deltar i rymdaktiviteter omedelbart ska delta i samtal på hög nivå om att förhindra en vapenkapplöpning i rymden och att erkänna yttre rymden som en demilitariserad zon; – att alla stater ska respektera och förnya sina beslut att skydda den unika och ytterst viktiga regionen på jorden, nämligen Arktis och Antarktis, och återbekräfta att dessa områden inte är någon nations egendom, och aldrig skall vara det, utan ska skyddas som ett gemensamt arv för hela mänskligheten och att aldrig användas för militärt bruk; – att de pengar och de tillgångar som erhålls efter de ovan beskrivna åtgärderna och andra vapenkontroll- och nedrustningssteg inte ska överflyttas till andra militära projekt utan i stället användas till att konvertera de militariserade samhällena till fredliga sådana som arbetar för förbättring av alla folks sociala och ekonomiska välfärd i stället för staters säkerhet och för att ta itu med vårt gemensamma problem som är klimatförändring. Antaget vid konferensen i Kiruna, Sverige, den 29 juni 2013. ■ ■

Sverige. LUNCH BEAT – ETT FENOMEN SOM PÅ TVÅ ÅR SPRIDIT SIG ÖVER SVERIGE OCH VIDARE

Dansa på lunchen! På lunchrasten i juni 2010 samlades fjorton personer i ett garage under Hötorget för att dansa. I dag samlas hundratals på de så kallade Lunch Beat för att släppa loss under 60 minuter. Mitt på dagen och alkoholfritt.

TEXT&FOTO nathalie sagborn

trålkastare i färgerna grönt och blått lyser över publiken. Musiken fyller upp lokal och kropp. Det börjar bli svettigt. Kläderna som noga valdes ut i morse för en dag på jobbet ligger nu varmt mot huden. Det är tisdag och klockan ska snart slå tolv. På Sergels torg skyndar sig lunchsugna i jakt på föda. Inne på Lunch Beat på Kulturhuset lyckas inte en

enda strimma av ljus leta sig in. Utanför är det ingen som kan ana vad som försiggår och här inne är dagen bortglömd, åtminstone i 60 minuter. GARAGESAMLING. För två och ett halvt år sedan

samlades fjorton personer och dansade mellan bilar i ett garage under lunchen. För att sedan spridas åt olika håll, tillbaka till jobbet med ett leende

Dans, ett utmärkt sätt att stressa av – även mitt på dagen.

fib 19

SVERIGE

Idén föddes ur hennes kärlek till dans och arbete och svårigheten att kombinera de båda. Fakta Manifest

Första Regeln: Om det är din första lunch på Lunch Beat måste du dansa. Andra Regeln: Om det är din andra, tredje eller fjärde gång på Lunch Beat måste du dansa. Tredje Regeln: Om du är alltför trött för att faktiskt dansa på Lunch Beat, vänligen ha din lunch på någon annan plats. Fjärde Regeln: Du pratar inte om ditt jobb på Lunch Beat. Femte Regeln: Vid Lunch Beat är alla närvarande din danspartner. Sjätte Regeln: Lunch Beat ska inte vara längre än 60 minuter och tar plats under lunchtid. Sjunde Regeln: Lunch Beat ger alltid sin gäst ett Dj-set och en måltid. Åttonde Regeln: Vatten serveras alltid gratis under Lunch Beat. Nionde Regeln: Lunch Beat är företrädesvis en drogfri miljö. Tionde Regeln: Lunch Beat kan anordnas vart som helst av vem som helst så länge de annonseras som offentliga evenemang, är ideella arrangemang och styrs av detta manifest.

på läpparna och med en känsla av att de alla visste något ingen annan vet. Daniel Odelstad, arrangör i Stockholm var där. Han berättar att det var Molly Ränge som kläckte idén om Lunch Beat. Idén föddes ur hennes kärlek till dans och arbete och svårigheten att kombinera de båda. I december 2011, blev hon listad som Sveriges andra viktigaste kreativa entreprenör av Shortcut, den största karriärföreningen i Sverige. Molly Ränge och Daniel Odelstad har delat visionen om att det skulle fib 20

vara underground och såg framför sig en businesshen som kommer tillbaka till kontoret efter lunch, svettig med en lunchpåse i handen. Och det finns egentligen bara en regel, man måste dansa! LEKFULLHET. Att svenskar kan tyckas stela har

Lunch Beat motbevisat då det på två år spridit sig runt om i landet. Fenomenet har även tagit sig till andra platser i världen, som Danmark, Spanien, Frankrike,

Tyskland och USA för att bara nämna några andra länder. Publiken jublar. Händer rör sig lekfullt över huvudena i takt till musiken. Dagen är som bortblåst för en stund och tid är inget som existerar. Hörnen samlar damm för där är det ingen som står och trycker. Neil Seaward, dagens dj, berättar att det är en stor skillnad att dj:a på dag och natt. – Här dansar alla på en gång och det är inte en massa haters som står i hörnen. Han skrattar och

berättar att folk inte bryr sig om att dansa snyggt och man nästan ser hur tankarna vandrar iväg. Framför dj-båset trängs företagaren, pensionären, drömmaren som låter musiken mjuka upp kroppen. Mestadels kvinnor, Daniel Odelstad berättar att det i alla fall brukar vara 75 procent. HUNDRATALS. I dag är det cirka 250 personer som dansar inne i Kulturhusets lokaler. Neil i dj:båset börjar klappa händerna och det tar inte många

Lunch Beat lockar till sig en brokig skara av deltagare.

fib 21

SVERIGE Björn är här för första gången. Han är klädd i en randig tröja och ett stort leende. Björn berättar att han skulle vilja anordna ett Lunch Beat hemma i sitt garage i Älvsjö. Han är inte säker på att det är möjligt då det måste vara centralt. Lunch Beat håller inte bara till på Kulturhuset och vem som helst är välkommen att organisera ett Lunch Beat så länge som man håller sig till dess manifestation. INTENSIV TIMME. Från ton ett är stämningen

maxad men nu känner man är de 60 minuterna snart är över. De som har mest bråttom tillbaka till kontoret har lämnat dansgolvet och de sista två låtarna är det halvfullt och publiken som är kvar vill suga ur det allra sista. Den mörka lokalen skapar tillsammans med det skarpa ljuset från strålkastarna drömska silhuetter. Sydligare toner blandas med klubbmusiken. En kvinna på 40 tjuter till, höfter och axlar rör sig snabbare. Hennes ljusa lockiga hår studsar i det blåa ljuset. Högtalarna tystnar och ersätts med applåder, högljutt jubel och energin fyller fortfarande lokalen. Lunchpåsen under armen. Den friska dagsluften är skön mot det varma ansiktet. Med ett hemligt leende och efter en energiinjektion beger de sig tillbaka till kontorsstolen. ■ ■

Fakta Lunch Beat

Regelverket för Lunch Beat kokar ner till en enda sak: alla måste dansa.

fib 22

sekunder innan hela dansgolvet hänger med. En liten bit utanför den stora klungan dansar en nybildad familj. Minst lika peppade. Pappan, iförd svart kostym, har kavlat upp skjortan och kavajen är avhängd någonstans. Barnet, som inte är mer än ett par månader, har stora hörselskydd runt huvudet och sitter i en sele runt hans bröst. Pappan skrattar, tar mammans hand och med små dansskutt med sina svarta, nyputsade lackskor närmar han sig henne.

I april 2012 lockar Lunch Beat-Stockholm mer än 600 människor att delta i lunchfesterna som äger rum en gång i månaden. Lunch Beat har cirka 25 internationella förgreningar. På Lunch Beat varierar musiken med Dj:n, men kan vara allt från hiphop till techno, house och olika elektroniska genrer. Lunch Beat är ett ideellt arrangemang där entréavgiften går till att bekosta lunchen och eventuell hyra. I december 2011, blev Molly Ränge, grundare av Lunch Beat, listad som Sveriges andra viktigaste kreativa entreprenör av Shortcut, den största karriärföreningen i Sverige. Det finns egentligen bara en regel, och det är att alla måste dansa.

Minnesruna. GÖRAN SEGERGREN ÄR DÖD.

Konstnär saknas D TEXT björn forseth

et var en trägen fibbare jag första gången träffade vid en tidpunkt i hans liv då han skildes från en fru, hade skilts från ett yrke, gått i målarskola och kommit in på det som blev hans livsbana. Med ont om pengar behövde han bostad och fick hyra in sig i min. Görans sätt att teckna gjorde mig avundsjuk. Han gjorde små, små streck liknande luddet från en rakapparat och åstadkom därav bilder med fotografiska kvaliteter, ungefär som de rastrerade teckningar man brukade se i gamla utgåvor av Jules Vernes romaner.

EN DAG KOM HAN inom dörren sprudlande glad klädd i vitstrecksrandig kostym med väst, vit skjorta och röd slips och med en flaska vin i handen. Han hade sålt sin första tavla, och jag fick vara med och fira. Göran var den förste att lära mig, att får man en oväntad penningsumma ska den inte in på banken utan åtminstone delvis köpas upp, så att man märker att det oväntade verkligen har hänt. Göran Segergren gjorde 1975 en avgörande resa i Algeriet. »Jag kom dit som tecknare i svartvitt och åkte därifrån med huvudet fullt av färger«, berättade han. Den muslimska ornamentiken gjorde intryck på honom, och miniatyrmålningar av algeriern Mohammed Racim tog honom med storm. Det kan man se resultatet av i Görans konst härefter: föreställande bilder inramade av arabesker eller mönster som i sig är föreställande och underfundiga – ibland roliga, ibland politiska. TY GÖRAN KÄMPADE politiskt fast det inte gav pengar. Han kunde ge strejkande stöd i form av teckningar de kunde ha på vykort eller göra magnifika politiska målningar såsom Ockupation (om Palestina). I Folket i Bild/Kulturfront illustrerade han länge »Ottos mat« med humoristiska teckningar i författarens anda. Görans tavlor var ofta humoristiska så som po-

eten Alf Henrikssons dikter var det: om än budskapet var allvarligt måste man dra på munnen över finurligheten. Men Göran skrev också humoristiskt. Boken »Kaninfarmen« leder tankarna till Arto Paasilinna. Den ville Göran att jag skulle göra ett filmmanus av. Det blev inte av, men andra projekt blev det. Han köpte en stuga, ett ruckel som han rustade upp och fann många gamla minnen från dess forna innehavare i. Ett tidsödande projekt som födde ett annat: Lena Johanssons stuga, boken. Kapitel för kapitel skrev och illustrerade han med rakapparatludd-teckningsstilen medan jag la ut dem på domänen edmundjacobson.se. Till slut gav han ut hela historien som bok. Då under eget namn. För Göran ett viktigt verk som efter många stillsamma kapitel tar en dramatisk vändning – men så långt läste inte alla bokens anmälare. ÖVERVAKNING, SOM VI nu hör om dagligen genom

Manning och Snowden, bekymrade Göran mycket. De stora politiska frågorna illustrerade han slagfärdigt och samtidigt underskönt. På dödsbädden luftade han sina bekymmer över världens tillstånd fast han knappt kunde kommunicera. När Göran pensionerades firade han i champagne att han äntligen fick till livets nödtorft utan att förödmjuka sig inför socialen varje månad, och när han tilldelades ett stipendium blev han stormande glad och handlade som efter sin först sålda tavla: köpte en kamera och fotoskrivare.

Göran Segergren blandade humor och politik på ett underfundigt vis.

GÖRAN SEGERGRENS KONST har enligt min mening inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, och det var en evig tur att han kort tid före sin död gav ut Anteckningar från en resa i Algeriet 1975, illustrerad med en lång rad av hans verk, samt sina gamla illustrationer av Två sagor av H C Andersen. Göran Segergren gick bort för tidigt. Han blev 75 år. ■ ■ fib 23

Bahrain.

Bahrain – en bort Bahrain har under de senaste åren upplevt en akut människorättskris, landet styrs med järnhand av kungafamiljen och regimkritiker tystas med tortyr och livslånga fängelsestraff. Doktor Fatima Haji och människorättsaktivisten Maryam al Khawaja berättar om ett Bahrain i medieskugga.

TEXT&FOTO andrea pettersson

atten till den 17 februari 2011 attackerade Bahrainska regeringsstyrkor de demonstranter som ockuperat Pärlrondellen sedan alla hjärtans dag. Inspirerade av den arabiska vårens framgångar i Nordafrika hade människor slagit läger här för att i likhet med andra förtrycka folk kräva demokrati och frihet. Många av de människor som skadades av regimens brutala attack fördes till det närliggande sjukhuset Salmaniya Medical Center där Fatima Haji arbetade på medicinavdelningen. Sjukhuset började rapportera om de hundratals skador de fick in till medier och fristående organisationen N60. En av mina medarbetare blev så illa slagen av säkerhetsstyrkor att han fick föras till akuten, anledningen var att han hade givit vård till demonstranter. Det var då jag förstod att något verkligen höll på att gå fel i det här landet, konstaterar Fatima. SKARPA SKOTT. Den 16 mars utsattes demonstran-

ter för en andra brutal attack, det var Bahrains säkerhetsstyrkor med hjälp av saudiska trupper som stod för repressionen, det sköts skarpt mot demonstranter. Sjukhuset omringades av kravallpolis och militär. Sjukhuspersonalen tilläts inte ta sig ut från avdelningen och hölls fångna i tre dagar utan mat, vatten och kontakt med omvärlden. NEKADES VÅRD. – Eftersom vi var ögonvittnen till

regimens hårdföra attacker och dessutom hade plåstrat om skadade demonstranter var regimen inte särskilt glada över vår närvaro. De tog över sjukhuset och det blev helt militariserat, människor i stort behov av vård nekades att komma in. fib 24

Sammanlagt 48 läkare och annanvårdpersonal arresterades, torterades och dömdes till mer eller mindre långa fängelsestraff i en militärdomstol. Många av oss förhördes, en del finns sparken och andra fördes till en okänd plats. Fatima själv arresterades inte förrän senare. En sen kväll i mitten av april besökte 20 maskerade män Fatimas hem och hon blev bortförd för att förhöras. Under tre dagar torterades hon både verbalt och fysisk för att producera falska vittnesmål. Regimen ville få det hela att se ut som en pr-kupp där Fatimas roll skulle ha varit att stjäla blod för att hälla på demonstranternas kläder i syfte att lura medierna att de blivit skjutna av regimen. TORTERADES. Sammanlagt 48 läkare och annan

vårdpersonal arresterades, torterades och dömdes till mer eller mindre långa fängelsestraff i en militärdomstol. Efter internationella påtryckningar flyttades rättegången till en civil domstol och några av dem blev friade, Fatima var en av dem. – Några av mina vänner sitter fängslade just nu, och den internationella uppmärksameten har helt försvunnit. Ingen sätter press på den bahrainska staten för deras frigivning fastän nästan alla stater, medier och NGO vet att de här läkarna är oskyldigt dömda.

glĂśmd revolution Fatima Haji med sin makeÂ Jalal Marzouk.

fib 25

BAHRAIN

Revolutionen pågår fortfarande, det är bara det att medierna har slutat rapportera om det. Varje dag protesterar folket i Bahrain på olika håll.

Fatima Hadji var med och startade Bravo, som arbetar mot tortyr.

Före händelserna vid Pärlrondellen var Fatima inte särskilt intresserad av vare sig politik eller mänskliga rättigheter. VÄNDPUNKT. Hela mitt liv handlade om att bli att

studera till läkare, bli specialist och om att ta hand om min son. Det som hände under våren 2011 blev en vändpunkt i mitt liv och jag insåg att jag hade en plikt både som läkare och som mor – att höja min röst och tala om de övergrepp som pågår i Bahrain. Även om inget ändras under min livstid så vill jag inte att mina barn ska behöva se och uppleva det jag har upplevt. SVERIGETURNÉ. Fatima är på Sverigeturné. Jag träffar henne i Malmö och när hon lugnt och metodiskt berättar vad som hände den där våren är det svårt att tro att det är sitt eget liv hon berättar om. Fatima har varit med och startat Bravo, en organisation som arbetar mot tortyr och för mänskliga rättigheter. Tillsammans med Maryam al Khawaya är hon denna fredagseftermiddag fib 26

i Lund och Malmö för att berätta om Bahrain och för att väcka frågan internationellt. Om Fatima är nykomling inom människorättsfrågor kan man säga att Maryam förmodligen fått dem med bröstmjölken. Hon kommer från en familj där motstånd mot regimen går långt tillbaka och endast 25 år gammal agerar hon ställföreträdande president för Bahrain Center for Human Rights så länge som den ordinarie – Nabeel Ajeeb – sitter bakom galler. Revolutionen pågår fortfarande, det är bara det att medierna slutat rapportera om det. Varje dag protesterar folket i Bahrain på olika håll. Anledningen till att vi vill satsa på att påverka de skandinaviska länderna är dels att ni inte har samma geopolitiska och ekonomiska intresse i Bahrain som till exempel USA som har sin femte flotta där, men också för att ni har en tradition av att försvara mänskliga rättigheter i andra länder. DANSKT STÖD. Som dansk medborgare konsta-

terar Maryam att arbetet för att uppmärksamma situationen i Bahrain har gått mycket bättre på andra sidan sundet. Både Sverige och Danmark har medborgare som sitter orättvist fängslade i Bahrain och det vore ett gyllene tillfälle för oss här att sätta press på regimen. I Danmark har detta uppmärksammats genom en nationell kampanj stödd av både politiker och civilsamhälle. SVENSK FÅNGE. Den fängslade svensken Moham-

med Habib al Muqdad har dömts till 20 års fängelse och är en av dem som förmodligen utsatts för tortyr. – I Sverige har Carl Bildt på sin höjd twittrat om det, suckar Maryam och fortsätter. Något annat som gjort mig otroligt besviken på Sverige var när det uppdagades att det fanns planer på en vapenfabrik i Saudiarabien, särskilt eftersom det

var Saudiska trupper som hjälpte till att attackera demonstranter i Bahrain. Att Bahrain trots de senaste årens händelser har lyckats bevara sitt internationella anseende är enligt Maryam också en av anledningarna till att inget görs åt den nuvarande situationen. Det har gått bra för Bahrain internationellt och man har lyckats få platser i kommittéer om bland annat barns rättigheter OFÖRSTÅELSE. – De bahrainska kungligheterna

bjöds in till invigningen av de olympiska spelen och den brittiska drottningens jubileum trots att de fortsätter att tysta, fängsla och tortera kritiska röster. Kan ni tänka er reaktionen om Bashar al Assad skulle blivit inbjuden till de sammanhangen? utropar Maryam upprört. Ytterligare ett tecken på det internationella samfundets brist på förståelse inför de människorättskränkningar som pågår i Bahrain är Formel 1-tävlingen som hölls i staden Sahir i slutet på april. Att tävlingen hölls innebär en mer utbredd acceptans för Bahrain såväl som större risker för landets demokratikämpar. Amnesty Internationals Irländska verkställande direktör Colm O’Gorma sa i ett uttalande: ELCHOCKER. – Den Bahrainska staten försöker använda Grand Prix-tävlingen för att visa på utveckling, vilket skulle innebära att statusen för mänskliga rättigheter har förbättrats, samtidigt som repressionen förstärks för att garantera att inget förstör bilden utåt. O’Gormas farhågor besannas. I en rapport från Human Rights Watch släppt 15:e maj påstås två personer som protesterat mot Formel 1-tävlingen ha fängslats, torterats med elchocker och tvingats skriva under falska erkännanden. Samma dag begär bahrainska myndigheter ännu en gång senareläggande av besöket från FN:s kommitté mot tortyr, det går inte att ta miste på ödets ironi. Åter till Malmö och frågan om vad vi kan göra här kommer upp varpå både Fatima och Maryam skiner upp. UPPMÄRKSAMHET. – Prata om oss, ge oss uppmärk-

samhet! Människor i Bahrain tror att hela världen glömt bort dem, bara att filma en solidaritetsaktion och skicka dit skulle ge den eget liv i Bahrain!

Vi ska inte underskatta våra roller som individer här avslutar Fatima och Maryam och stressar vidare till nästa möte. Förmodligen inte fullt medvetna om hur väl de själva illustrerat just detta. Sedan Fatima Hajis och Maryam al Khawajas Sverigebesök har läget i Bahrain inte förbättras. Regimen har bland annat fått kritik för att ha fängslat och dömt barn utan att ta hänsyn till ålder, 13 samvetsfångar är fortfarande frihetsberövade och rätten till vård tillgodoses inte i landets fängelser.

Maryam al Khawaya är ställföreträdande ordförande för Bahrain Center for Human Rights. Den ordinarie ordföranden sitter i fängelse.

FRIADES. I Manama, Bahrain, hölls i juni EU:s och

GCC:s (Gulf Coorporation Council) sitt årliga ministermöte utan att EU:s representant Catherine Ashoton tog upp frågan om regimens människorättskränkningar. Två högt uppsatta polisofficerare som var anklagade för att medverka till tortyr av bland annat Fatima Haji friades den 1 juli i år. ■ ■ Artikeln har i liknande version tidigare publicerats på Amnestypress.se och Feministisktperspektiv.se fib 27

Historia. HANDELS I STOCKHOLM VISADE VÄGEN FÖR KVINNOKAMPEN

Facklig feminism TEXT jonny hjelm FOTO

eva wernlid

Kampen för jämställdhet intensifierades på 1970-talet. Men Handelsanställdas förbunds Stockholmsavdelning utmärkte sig som mer jämställt redan vid grundandet för drygt hundra år sedan.

O:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson förklarade på kvinnodagen 2013 att ”facklig feminism” är en självklar utgångspunkt för LO-ledningen när det gäller det framtida jämställdhetsarbetet. Ambitionen att göra ”facklig feminism” till ett samlande slagord representerar något nytt och visar att feministiska teorier och analyser har hittat vägen till LO-borgen. Tidigare var det annorlunda. Klass var betydligt viktigare än kön och för mycket prat om kön hotade splittra och försvaga arbetarrörelsen. LO-ledningen ansåg också att den moderna kvinnorörelsen som växte fram under 1960-talet i huvudsak bestod av kvinnor från överklassen och/eller den övre medelklassen, inte sällan universitetsutbildade, och betraktade den av detta skäl med skepticism eller negativism. Men givetvis kunde inte 1960-, 1970- och 1980-talens manligt dominerade LO- och förbundsledningar hindra ett inflöde av feministiska teorier och krav och att fackliga aktivister på lägre organisationsnivåer inspirerades och gjorde en del av kraven till sina. Ett exempel utgör de kvinnliga klubbister som fanns i Handelsanställdas förbund avdelning 20 i Stockholm. Avdelningen är Handels största med 25 000–30 000 medlemmar. MACHOIDEAL. Varuutkörare och lagerarbetare

bildade 1906 Handelsanställdas förbund, som under de första decennierna hade ett ”machobetonat” maskulinitetsideal. Efterhand som Handels lyckades göra inbrytningar på kontoren och detaljhandeln feminiserades förbundet. I mitten av 1950-talet var majoriteten av medlemmarna kvinnor och förbundet, som nu var ett av LO:s största, uppfattades som ett kvinnodominerat fib 28

förbund. Att det samtidigt var män som styrde Handels ansågs inte vara motsägelsefullt eller problematiskt, män brukade ju bestämma i politiska, fackliga och ekonomiska frågor. Under 1970- och 1980-talen kom detta synsätt, och männens passivitet, att utsättas för kraftfull kritik och krav om snabba och konkreta åtgärder fördes fram. 1981 förbundskongress kom internt att bli ihågkommen som ”feministkongressen” då man fattade flera beslut av avgörande betydelse för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Vid denna kongress kom också kvinnorna att vara i majoritet i förbundsstyrelsen. Drygt tio år tidigare hade det inte funnits någon kvinna över huvud taget i styrelsen. DRIVANDE. Förbundets stockholmsavdelning var

drivande i kampen för att öka jämställdheten i förbundet, men också när det gällde att driva fackliga krav som företrädesvis rörde kvinnliga medlemmar. I avdelning 20 fanns sedan decennier tillbaka en tradition av att starka och talföra kvinnor ”tog plats”. Avdelningen hade faktiskt redan vid grundandet utmärkt sig, då en av de tre grundarna 1912 var kvinna. Och så tidigt som 1916 var kvinnorna i majoritet i avdelningen. En av förbundets mest framträdande kvinnor under 1940- och 1950talen var avdelningens medlem, ABF-anställda Ebba Gullmar som bland annat satt i LO:s kvinnoråd som startade 1947. En annan kvinnoprofil i avdelningen var LO-kontoristen Gertrud Sigurdsen (senare statsråd med mera), anställd 1949 som Sigrid Ekendahls sekreterare (som i sin tur var LO:s första kvinnliga ombudsman). Under 1970-talet, och decennierna därefter, har avdelning 20:s Maria Bosdotter spelat en viktig roll i kampen för ökad jämställdhet. Bosdotter anställdes 1968 på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 1968, blev medlem i Handels och kort därefter invald i en klubbstyrelse. Åren kring 1970 var hon FNL:are och hade dessförinnan under några

Maria Bosdotter har spelat en stor roll i kampen för ökad jämställdhet, bland annat som ordförande för Handels avdelning 20 under 28 år.

fib 29

HISTORIA

Det rörde sig i första hand om ett begränsat fackligt systerskap år varit med i en medvetandehöjande grupp kallad ”tjejgerillan” (de flesta med SSU-bakgrund). Drygt tio år senare blev Bosdotter vald till ordförande i avdelning 20, ett uppdrag hon kom att ha i 28 år. Vid sidan av detta hade hon också ett femtiotal andra uppdrag inom arbetarörelsen. Bosdotter har beskrivits som en av arbetarrörelsens ”många grå makthavare”. Bosdotter ingick under 1970- och 1980-talen i kvinnodominerade, fackföreningsbaserade grupper och nätverk i Stockholm som fungerade mobiliserande och stöttande för dem som ville påverka löner, arbetsvillkor och samhällspolitik. En del av dessa kvinnogemenskaper var formellt enkönade, andra var det i praktiken. Här kunde kvinnliga medlemmar finna tröst och känslomässig inspiration, men också utarbeta mer eller mindre avancerade kollektiva strategier för att genomdriva förändringar. Det rörde sig i första hand om ett begränsat fackligt systerskap, vilket förmodligen bidrog till dess tidsmässiga uthållighet. Handels stadgar och arbetsformer blev systerskapets organisatoriska ramverk. Här fanns inte, som inom Grupp 8 och närstående kvinnogrupper, (stundtals) uppslitande och energikrävande diskussioner om organisatoriska ideal/vägval och klass, kön och sexuell identitet. Det fackliga systerskapet växte i huvudsak fram underifrån som ett resultat av plats- och tidsbundna erfarenhetsmässiga insikter hos de aktiva kvinnorna i avdelning 20. Systerskapet befruktades samtidigt av den radikala kvinnorörelsens analyser och krav. För Handelskvinnornas del spelade också förbundets klubbsatsning från och med 1960-talet en viktig roll. Då många yrken och branscher inom Handels organisationsfält var mycket kvinnodominerade blev också klubbarna detta. Att engagera sig fackligt i en mindre arbetsplatsnära klubbverksamhet var också troligen ett förhållandevis obetydligt – och enkelt – första steg för många som intresserade sig för arbets- och lönevillkor. Kvinnor valdes till förtroendeuppdrag i klubbarna, säkerligen många gånger motvilligt, men ställde upp då ingen annan gjorde det. Därefter gick de utbildningar i avdelningens, eller förbundets, regi och uppmärk-

fib 30

sammades kanske som duktiga och valdes till nya förtroendeuppdrag på avdelningsnivå, uppmuntrades utbilda sig ytterligare och så vidare. Klubbarna och avdelningen var också plattformar för att väljas till andra uppdrag inom den stockholmska arbetarrörelsen och/eller bli anställd inom fackföreningsrörelsen eller partiet (SAP). För avdelning 20:s del rådde den speciella omständigheten att förhållandevis många medlemmar arbetade i arbetarrörelseanknutna organisationer (LO-förbund exempelvis). Många av dessa kvinnor befann sig alltså i en miljö där politisk debatt och kravtänkande tillhörde vardagen. Jordmånen för fackföreningsfeministiskt nätverkande var mot denna bakgrund sannolikt relativt god. LEGITIMT. Bosdotter och hennes kamraters kamp

handlade ytterst om att göra kön till en legitim kategori i den fackliga-politiska diskussionen. Influenserna från kvinnorörelsen var tydliga. Orättvisor var, hävdades det, inte enbart kopplad till klass, utan också till kön. Könad erfarenhet skulle vidare ses som en tillgång i det fackliga arbetet och beaktas vid fackliga val och anställningar av funktionärer. Det rörde sig om en samförståndsinriktad kollektiv kamp för ökad jämställdhet. Kvinnoaktivisterna använde sakliga, rationella argument och försökte så långt det var möjligt stödja sig på statistik, lagar, avtalstexter et cetera. Man utnyttjade på ett systematiskt och effektivt sätt den representativa demokratins handlingsutrymme, vilket inte uteslöt en samtidig kamp för att förnya – humanisera – möteslivet och hävdvunna fackliga traditioner. Under 1990-talets första år etablerades kategorin ”(Handels-)kvinnor” som ett legitimt fackligt särintresse, överordnad andra mer traditionella särintressen i Handels (”lagersidan”, KF-tjänstemän et cetera). Men redan under 1980-talet hade märkbara förändringar inträffat. Kampen för ökad jämställdhet hade börjat nerifrån, i kvinnodominerade klubbar och i lösligt organiserade kvinnogemenskaper och därefter förts uppåt i Handels organisation. Och i denna process spelade avdelning 20:s kvinnor en nyckelroll. De var ”mycket aktiva och radikala”, som en erfaren förbundsombudsman förklarade. En annan instämde och menade att Stockholmsavdelningen låg, ”några år före i debatten. […] Kraven på att kvinnor skulle få mer inflytande kom först i Stockholm. Sedan kom övriga landet.” ■ ■

Historia. SOCIALDEMOKRATIN OCH LITTERATUREN: VEM SKA TA ÖVER ARVET EFTER PALME?

Bokmal efterlyses I massmediernas bild av Olof Palme saknas en viktig bit. Det är hans passionerade intresse för skönlitteraturen. Bortsett från Henrik Berggrens och Göran Greiders böcker är detta en sida av Palmes liv som befinner sig i medieskugga.

TEXT torsten rönnerstrand

almes passion för skönlitteratur väcktes redan under skoltiden. Under åren på Sigtuna humanistiska läroverk läste han en av 1900-talets mest svårtuggade romaner – James Joyces Ulysses – och han intresserade sig även för sofistikerade poeter som Harry Martinson och Axel Liffner. Längre fram upptäckte han också de svenska 40-talsförfattarna, främst lyrikerna Erik Lindegren, Karl Vennberg och Ragnar Thoursie men också romanförfattare som Lars Ahlin och Stig Dagerman. ELDFÄNGD. Allra viktigast var nog Ragnar Thour-

sie, en poet som vid denna tid också satte djupa spår hos en annan av vår tids mest bemärkta svenskar – Tomas Tranströmer. Det gäller särskilt en diktsamling från 1952, som bär det vackra och mycket tidstypiska namnet Nya sidor och dagsljus. Här kunde Palme – liksom Tranströmer – finna en förening av det vardagliga och det poetiska, som talade till samtidens människor på ett helt nytt sätt. Särskilt tydligt är det i ”Sundbybergsprologen”, en av de dikter ur Nya sidor och dagsljus som Palme ofta citerade: Över tiden sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnens vinge bred och stark, trår från natt och dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. Vid sidan av Ragnar Thoursie var det nog Karl Vennberg som betydde mest. Här var det poetiska nedtonat och ersatt av en sarkastisk ironi, som också satt starka spår i Palmes ordkonst, inte

minst i de eldfängda debatterna med andra partiledare. VÄNSTERSINNADE. Men det var nog inte bara for-

men och språket som inspirerade Palme. Det var säkert också viktigt att 40-talsförfattarna med få undantag var vänstersinnade. Ahlin och Vennberg var socialister, Dagerman såg sig som syndikalist och Lindegren kallade sig för ”utopisk anarkist”. I april 1946 stod de alla som undertecknare av ett öppet brev till regeringen som krävda att de diplomatiska kontakterna med det fascistiska Spanien

Olof Palme, socialdemokraternas partiledare 1969–1986.

fib 31

HISTORIA nas främsta talare, kryddade han sina anföranden med diktcitat från Vennberg och Thoursie. Vi denna tid hade hans läsning också fått bredd och djup, men inslaget av vänsterförfattare förblev hela tiden påfallande stort. Nu läste han inte bara 40-talisterna utan också Artur Lundkvist, Erik Blomberg, Jean-Paul Sartre, Norman Mailer, Bertolt Brecht, Sara Lidman, Björn Håkansson, Vilgot Sjöman, P. O. Enquist och många andra. PIONJÄRER. Palmes passionerade intresse för lit-

Hjalmar Branting, socialdemokraternas partiledare 1907–1925.

skulle avbrytas. Ingen av de ledande 40-talisterna hade heller några sympatier för det propagandafälttåg mot den socialdemokratiska regeringen som nådde sin kulmen inför valet 1948. RADIKALA. Mötet med 40-talisterna fick säkert

stor betydelse för Palmes politiska karriär. Det är inte osannolikt att läsningen kan ha inverkat på hans ganska sent tillkomna beslut att bli socialdemokrat, och längre fram kan det ha inspirerat hans engagemang i utrikespolitiska frågor. Intresset för den radikala litteraturen kunde Palme också dra nytta av i sitt arbete. Som nybliven sekreterare i den socialdemokratiska statsrådsberedningen tog han initiativet till informella kontakter mellan regeringen och de unga och radikala författarna, till exempel Sara Lidman. När han längre fram blev en av socialdemokraterfib 32

teraturen gjorde honom till en främmande fågel bland de samtida politikerna, men han hade värdiga föregångare i den socialdemokratiska tradition som han hade anslutit sig till. I den tidiga arbetarrörelsen fanns en livgivande symbios mellan socialdemokratin och skönlitteraturen. Det ser vi redan hos två av rörelsens heroiska pionjärer, litteraturkritikerna Axel Danielsson (1863–1899) och Hjalmar Branting (1860–1925). Men det var också påfallande hos flera av deras efterföljare, främst Per Albin Hansson (1885–1946) och Tage Erlander (1901–1985). Däremot tycks det vara lite klent med det litterära engagemanget bland de socialdemokratiska partiledare som kommit efter Palme. De har stora kvaliteter i andra avseenden, men intresset för skönlitteraturen verkar vara ganska svalt. FEMINISM. Ingvar Carlsson uppger visserligen att han varje år läser Carl Jonas Love Almqvists Det går an, och han verkar också ha gjort mycket hedervärda ansträngningar för att tillgodogöra sig bokens feministiska budskap. Utöver detta finns det dock inte så många tecken på att han skulle ha haft något mera intensivt förhållande till skönlitteraturen. I vart fall har det inte satt särskilt många spår i hans tal och skrifter. Detsamma gäller nog också om hans efterträdare Göran Persson. Visserligen beskriver han sig själv som en läsare, men i hans barndomshem fanns bara två böcker, Bibeln och Varg-Larsen, en bok av den amerikanske socialisten Jack London (1876–1916). Som yngling läste han den nazistiske

Hos Ekelöf tycks Mona Sahlin ha fått tröst och bekräftelse

nobelpristagaren Knut Hamsuns bok Markens gröda, och längre fram kunde han briljera som expert på Kerstin Ekmans Katrineholmssvit. På senare tid ska han också ha intresserat sig för Werner Aspenström och sentida nobelpristagare som Wislawa Szymborska och Imre Kertéz. Dessa böcker kan mycket väl ha satt spår i Göran Perssons politiska gärning. Intresset för Kertéz ligger i linje med hans arbete med att sprida kunskap om Förintelsen och dess dess offer. Man har också satt hans intresse för jordbrukspolitik i samband med hans tidiga läsning av Hamsuns Markens gröda. NOSTALGI. I Persons tal och skrifter finns det där-

emot inte så mycket som tyder på att skönlitteraturen skulle ha varit viktig för honom. Någon gång kan han anspela på Vilhelm Moberg, men när han citerar Ulf Lundell eller Bob Dylan, är det hans talskrivare Per Nuder som har hållit i pennan. Om Persson själv fått välja, hade det nog hellre blivit Svante Foerster och P. O. Enquist. Det tempererade intresset för skönlitteraturen tycks också känneteckna två av Göran Persons efterträdare på partiledarposten – Mona Sahlin och Stefan Löfven. Båda utpekar Ulf Lundell som sin favoritförfattare, och det är naturligtvis inte alls uteslutet att de har tagit intryck av den humanistiska folkhemsnostalgin i hans böcker. I Mona Sahlins bok Möjligheternas land finns det dessutom några högst personliga reflexioner om Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa. ”Från början var dikten laddad med sorg för mig, eftersom jag fann den när jag förlorat ett barn. Då tänkte jag mig ångaren som minnet av min son Johan, och svallvågorna som kom tätt, tätt var sorgen. Det kändes som en tröst att tänka på att det så småningom kommer att bli stilla. [---]

Dikten säger att vi människor är föränderliga, och att vi bär på många möjligheter att blir något mer och större, om vi får fatt i de där möjliga varelserna vi har inom oss. Det stämmer med min syn på människorna och livet.” TRÖSTANDE. Hos Ekelöf tycks Mona Sahlin har fått tröst och bekräftelse på något, som hon redan förut visste. Däremot finns det inte något som tyder på att litteraturen skulle ha gett henne några nya insikter.

Per Albin Hansson, socialdemokraternas partiledare 1925–1946.

fib 33

HISTORIA Tage Erlander, socialdemokraternas partiledare 1946–1969.

På den punkten skiljer hon sig nog från Håkan Juholt. Under sin korta tid som partiledare framstod han som en ganska avancerad litteraturläsare. I den riktningen pekade i varje fall några ganska insiktsfulla uttalanden i medierna. Så var det till exempel i en brevväxling med Jerker Virdborg (DN 12/12 2011), där han i all korthet sa några påfallande kloka saker om Hemingways roman Klockan

Detta intresse för den kvalificerade litteraturen ställer Juholt i tydlig kontrast till vår nuvarande statsminister.

klämtar för dig. Där fanns också en påpasslig anspelning på en dikt av Tomas Tranströmer: ”Under min resa ser jag hösten komma till Sverige, i dess plötsliga färgsprakande lidande, och där bakom, kyla och mörker. Självklart har Tranströmer sagt också detta bättre: ’Nu smyger solnedgången som en räv över detta land, antänder gräset på ett ögonblick’”. SVALT INTRESSE. Detta intresse för den kvalifice-

rade litteraturen ställer Juholt i tydlig kontrast till vår nuvarande statsminister. Reinfeldt har visserligen utpekat Tolkiens Sagan om ringen som sin favoritbok, och i intervjuer har han sagt sig föredra Camilla Läckberg framför Per Olof Enquist. I övrigt finns det inte mycket som tyder på att skönlitteraturen betytt något för honom. Reinfeldts inställning är nog ganska vanlig bland ledande politiker i dagens värld. Sedan den franske ministern Dominique de Villepin försvann från scenen är det väl bara Europeiska rådets ordförande – haikudiktaren Herman Van Rompuy – som har något djupare förhållande till den kvalificerade litteraturen. Mot den bakgrunden framstår Olof Palme engagemang för litteraturen som något för vår tid ganska som enastående. Det kan dröja innan vi får en politisk ledare med hans bredd och djup. Om man får tro Göran Greiders biografi Ingen kommer undan Olof Palme kommer det aldrig att inträffa. ÖMSESIDIGT. I sitt vuxna liv skull Palme alltid föl-

ja med i litteraturens skiftningar – och författarna fascinerades ständigt av honom. Troligen blev han den siste moderna, svenske politiker som hade en levande relation till sin tids viktigaste författare, filmare och konstnärer. ■ ■ fib 34

Insändare. FÖRSÄLJNING AV TIDNINGEN FOLKET I BILD/KULTURFRONT

”Tydlighet är viktigt”

tt antal aktiva medlemmar i FiB/K Västmanland-Dalarna säljer regelbundet tidningen på gator och torg. Vi gör detta för vi tror att tidningsförsäljning är ett principiellt viktigt sätt att nå ut med föreningens frågor till bredare lager. Enligt vår stadga är försäljning av tidningen på orten en av avdelningens uppgifter. Detta sagt eftersom vi anser att det finns en tendens i föreningen att hävda att tidningsförsäljning inte längre är någon uppgift eller åtminstone en uppgift med låg prioritet. VI VAR OCH ÄR positiva till den nya layouten på

tidningen, men är kritisk på en punkt och det gäller tidningens huvud. I och med den nya layouten ändrades tidningens huvud till fib KULTURFRONT. Här tror vi att tendensen att nedprioritera tidningsförsäljningen medvetet eller omedvetet spelat in. Den som regelbundet säljer tidningen vet att tydlighet är viktigt. Omslagen kan variera och det kan vi leva med, men ett tidningshuvud där det inte står vad tidningen faktiskt heter är en ständigt försvårande omständighet. ÅR 2012 FICK VI inte med oss stämman

på att ändra tidningens huvud där vi tyckte att det ska stå Folket i Bild/Kulturfront (där Folket i Bild är det viktigaste) och inte fib KULTURFRONT. Även om vi också anser att stämman inte fick chansen att behandla vår motion på ett rim-

ett tidningshuvud där det inte står vad tidningen faktiskt heter är en ständigt försvårande omständighet

ligt och anständigt sätt inser vi ändå att vi knappast skulle nå framgång med att återkomma med samma motion igen. VI VÄLJER DÄRFÖR här redovisa hur några av oss

löst frågan om tidningens huvud i praktiken. Vi väljer helt enkelt att klistra på Folket i Bild på de små affischerna till tidningen och låter sedan dessa affischer täcka tidningen för att på det sättet förstärka tydligheten. Så när Anders Engdahl i det offentliga uterummet vid Geisslerska parken vid gågatan i centrum av Falun tar i med diafragman och ropar ”Nytt nummer av Folket i Bild!” då vet han att det också står Folket i Bild på tidningen som han försöker sälja. Det hela fungerar och därmed kan vi tills vidare även leva med tidningens nya huvud. ■ ■

p-o tellander

ORDFÖRANDE FOLKET I BILD/KULTURFRONT VÄSTMANLAND-DALARNA

fib 35

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Flickan

Thorén och Lindskog är ett bokförlag som ger ut tyskspråkig litteratur översatt till svenska och som nu kommer ut med Angelika Klüssendorfs roman Flickan (Das Mädchen). Den handlar om en namnlös flicka och hennes bror Alex som växer upp i misär med en alkoholiserad och våldsam mamma som misshandlar sina barn. Misshandeln styrs helt av moderns aktuella dagsform och är därför oförutsägbar för barnen. Olika män passerar revy i hemmet och då och då gör de båda barnens pappa nedslag i familjen. En av flickans uppgifter är att hämta öl från närmaste krog till mamman och hennes kavaljerer, en sysselsättning som kan pågå långt in på nätterna. Så småningom föder mamman ytterligare en son. Det blir flickans ansvar att se till att han överlever. Precis som vid liknande tragiska barndomsöden, förvandlas den ängsliga, timida flickan till en orädd, tuff och provocerande ung tonåring, full av funderingar och tankar om sitt eget varande. Hon stjäl och ljuger, hamnar på institution, rymmer därifrån och blir återförd – en ung tonåring helt i avsaknad av stöd från vuxenvärlden. I presentationen av boken beskrivs den som en ”brutal DDR-skildring”, vilket stämmer såtillvida att berättelsen, som har självbiografiska inslag, utspelar sig i DDR. Men det känns ändå viktigt att betona att den problematik som boken tar upp är global – dysfunktionella familjer med barn som har det svårt finns dessvärre i alla länder och fib 36

Foto: DAPD

Angelika Klüssendorf Övers. Christine Oudenne Bokförlaget Thorén och Lindskog

Angelika Klüssendorf skriver engagerande om en trasig barndom.

Angelika Klüssendorfs bok Flickan har stora likheter i sitt innehåll med till exempel Susanna Alakoskis roman Svinalängorna som utspelar sig i Sverige.

i alla samhällssystem. Angelika Klüssendorfs bok Flickan har stora likheter i sitt innehåll med till exempel Susanna Alakoskis roman Svinalängorna (2006) som utspelar sig i Sverige. Språket i boken är inte på något sätt komplicerat men författaren har förmåga att berätta på ett sätt som gör att läsaren lätt dras in i huvudpersonens kaotiska tillvaro. Hon berättar på ett engagerande sätt så att man gärna vill träda fram och

vara den stödjande vuxne, som flickan i boken saknar. Angelika Klüssendorf växte upp i DDR men flyttade till Västtyskland som vuxen. Hon debuterade där 1990 och har tidigare skrivit både romaner och noveller med samma tema – våld, alkoholism, misär – som i Flickan. Boken är planerad som en trilogi varav andra delen ska komma nu i höst, 2013. agneta willans

Porslinsfasaderna Sven Olov Karlsson Natur och kultur

Porslinsfasaderna

är den tredje romanen som rör sig i miniimperiet som Sven Olov Karlsson har skapat i Bergslagen. Här finns gott om människoöden, märkliga hus och familjer, en outsinlig källa att ösa ur och en författare som inte tycks tröttna på att berätta om alla dessa människor. Det får vi läsare vara tacksamma för. Större delen av vårt lands befolkning befinner sig långt från Stureplan. Därför känns det befriande att läsa om riktiga människor. Människor som med tiden stelnar i all sin kantighet. Som de flesta av oss gör.

De onödiga munnarna Simone de Beauvoir Övers. Åsa Sarachu och Frida Wigelius Skoglund Rosenlarv förlag

1945, fyra år innan den feministiska klassikern Det andra könet (1949) utkom, uppfördes Simone de Beauvoirs enda teaterpjäs, De onödiga munnarna, i Paris. Nu har den – äntligen – kommit ut i svensk översättning. Pjäsen utspelar sig i 1300-talets Flandern, där staden Vaucelles har gjort uppror mot den burgundiske härskaren och nu är omringad av burgunderna. Man väntar på undsättning från den franske kungen,

Denna bok är en släktkrönika som beskriver släkten Silvers öden och utveckling och vad kan vara mera intressant än att få veta en del om bakgrunden till alla dessa auktioner som alltid varit och fortfarande är ett folknöje, särskilt under semestertid? Allt skräp och alla klenoder som samlats i stugorna har en tendens att hamna på loppis eller på auktion till sist. Kanske hos en auktionsfirma som Silvers. Författaren visar ett genuint intresse för människoöden och allt som kan dölja sig i lurande hus på landet. Han har skrivit två böcker om ödehus i Sverige. Under detta arbete har han säkert hittat en del idéer till Porslinsfasaderna, vilket följande citatet skvallrar om: ”Inget dödsbo är det andra likt. Några var som kusliga spökhus som man bara ville fly. Särskilt de som blivit sterbhus genom någon skjutning eller hängning, döden för egen hand häftade alltid som en smuts vid resterna av ett hem.”

men hjälpen kan inte komma förrän till våren och så länge räcker inte maten. Rådmännen i staden bestämmer därför att alla onödiga munnar ska offras, det vill säga kvinnorna, barnen, de gamla och de ofärdiga. Sedan får vi följa de reaktioner som följer på beslutet. Vad händer med offren, deras familjer, deras bödlar? Är det rätt att offra vissa människor för att eventuellt rädda andra? Vilka ska i så fall offras och vilka ska avgöra det? De onödiga munnarna ställer frågor som fortfarande är aktuella. I Vaucelles är det rådet som definierar vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra”. Männen anses nödvändiga, det är de som är Vaucelles, medan kvinnorna är utbytbara objekt. Det finns en man som tänker annorlunda, JeanPierre, men han är ovillig att delta i styret av staden, ända tills han inser att han genom sitt icke-engagemang blir

Boken är en bladvändare med skarpa iakttagelser. Förordet tillägnas alla morsor, men särskilt de trötta: ”De trötta tysta morsorna var alltid på sin vakt. Men de blev aldrig förvånade. Den här boken handlar om en sådan. Och om hennes ungar.” Viktiga personer i boken är den trötta morsan Saga Silver och hennes föräldrar, pappa Alvar, som uppnår hundraårsstrecket och maken Knud. Men dottern Margona kommer vi närmast. Hon är den som författaren verkar känna mest för. Boken är en bladvändare med skarpa iakttagelser, med rörande och ibland upprörande människor.. stefan estby

medskyldig till det som sker. När Beauvoir skrev De onödiga munnarna var Paris ockuperat av tyskarna. I Drancy ett par mil nordost om Paris fanns det största franska uppsamlingslägret varifrån judar skickades vidare till främst Auschwitz. Det är inte svårt att se parallellen mellan det av burgunderna omringade Vaucelles och det av nazisterna ockuperade Frankrike, mellan dem som i Vaucelles anses vara onödiga munnar och dem som av nazisterna och Vichy-regimen omtalas som sådana. De teman som Beauvoir tar upp i De onödiga munnarna – existentiella, etiska och feministiska – kommer hon att fortsätta att skriva om under hela sitt författarskap. Vi är skapade till att vara fria, det är friheten vi bör sträva efter, men vår individuella frihet är beroende av de andras frihet.. marianne fors fib 37

RECENSION

Ett liv, en tid

Åren 1884–1973 genom kameraögat. Knut Lindelöf Warne förlag

Skildringen av en

familjs historia är en stor genre i litteraturen. I Frankrike finns Honoré de Balzacs stora romansviter, Emil Zolas släktkrönika Les Rougon-Macquart och flera senare efterföljare. I Tyskland är Thomas Manns Buddenbrooks det stora exemplet. Ett samtida exempel i Sverige är att Jan Guillou skriver ett litterärt storverk i form av en familjekrönika som utspelar sig under 1900-talet. Många av oss funderar förstås på den egna släkten och hur den utvecklats. Men de flesta av oss skriver ingenting viktigt. Om det hela ska bli intressant måste man komma djupt in i de människor som man använder som litterära modeller och där finns oftast inte något riktigt bra källmaterial. Knut Lindelöf, som har gett ut två ut-

Värt att kämpa för Pelle Sunvisson PS. Förlag

Omslaget är kamouflagefärgat , pappersflygplan i blått, rosa och violett, så man knappt kan ana bokens titel Värt att kämpa för. Smygande på en skogsstig närmar vi oss sommarlovets sista utebad. Vid 16 år är livet snart slut. Gymnasiet och sedan är man vuxen. Pelle Sunvisson har ett ungdomligt språk och lyckas skildra skarven mellan det nya och det gamla. Skolan är mångspråkig. Kontakterna sker genom mobiltelefoner, genom att messa eller fib 38

märkta böcker om skolan och om sitt liv som lärare, har i sin ägo morfadern Percy Lundwalls fotosamling och dagböcker. Morfar Percy hade ett antal fritidsintressen, bland annat filateli och fotografering. Och han skrev relativt regelbundet dagbok. Och så har han uppenbarligen även utnyttjat den muntliga information han har från släkten och sin egen upplevelse av sin morfar. Av allt detta har han skapat en underbar bok om en uppåtstigande företagare under epoken 1884–1973, det vill säga hela uppgångsfasen i Sveriges industrialisering. Det är en märkvärdig bok som Knut Lindelöf har åstadkommit. Percy Lundwall var trävaruhandlare. Han levde ett för tiden vanligt borgerligt liv med ekonomiskt betingade äktenskap, olycklig kärlek, stora hus med massor av tjänstefolk och upp- och nedgångar i affärerna. Han blev inte gift med den kvinna han som ung hade djupt förälskat sig i. Hon var nämligen, av sin far, utlovad (kanske skulle vi spetsa till det och säga ”såld”) till en ekonomiskt starkare partner, nämligen Gustav Ericsson, son till LM Ericssons grundare. Och så finns andra personligheter som får stor plats i boken, till exempel Knuts mor-

fars mor Charlotte som får ha sin engelske älskare med sin resonemangsmakes goda minne. Rimligt bohemeri hade alltså även sin plats i släkten. Tiden ändras. Bilarna, som finns på många av bilderna, ändrar skepnad, liksom kläder och så även tankesätten. Övergång till moderna tankesätt går som en ledtråd genom bokens sidor. Knut Lindelöf har lyckats forma en text som gör dessa märkvärdiga bilder meningsfulla. Och då får man också rätt intryck av deras mänskliga djup och av skönheten i de landskap som finns i bakgrunden. Jag satt länge och begrundade bilden av badstranden i Varberg från 1905 och tänkte på min egen släkt där min farmor vid samma tid slet tolv timmar om dagen som städerska i Stockholm. Ett annat kvinnoliv är Percys mammas. Från min släkt finns inga foton före 1920. Min farmor och farfar fotograferade inte, man gick till fotografen. Desto intressantare att se dessa bilder. Det är inget mindre än ett storverk som Knut Lindelöf har åstadkommit och jag hoppas att många ska få samma glädje av läsning och begrundan som jag har haft. svante svensson

skapa evenemang på facebook. Det handlar om ungdomar som bär på en längtan, men ännu känner det för komplicerat att vara mer än vänner, då det är svårt att välja mellan kärlek och förälskelse. I boken finns kollektivets styrka, som när de samkör musiken på mobilerna och får ihop en hel orkester att dansa till. Är man bara sexton år, så vet man inget om livet och man trevar sig fram för att upptäcka världen och dess orättvisor. ”I krig och kärlek är allt til�låtet.…” ”Förutom att krig inte borde få finnas och kärlek nog inte är värd att ha om man måste lura sig till den”. Vad lär vi oss i skolan om det vi inte förstår. Ska vi kopiera de kunskaper lärarna vill förmedla, eller ska vi våga ifrågasätta? ”Med kunskap kan vi göra världen bättre. Det är för att vi är så korkade och inte kan dela med oss som människor svälter ihjäl och dör för att det inte

finns tillräckligt med sjukhus.” För att komma till insikt tvingas eleverna ta strid mot en lärare som tidigare varit militär. Ska man, i en skola där flera lärare blivit utarbetade och tappat lusten att undervisa, med hjälp av det nya betygssystemet bedöma avvikande åsikter? Hur ska vi forma en demokratisk skola? Hur ska vi stötta en tjej som skolkamrater förgripit sig på? Som sig bör, med ofogaktivisten Pelle Sunvisson som författare dyker Thoreau och begreppet civil olydnad upp i en redovisning som ska betygsättas. Ska vi lyda till varje pris? Lever vi idag i ett demokratiskt samhälle, som alltid fattar kloka beslut? Boken växer till ett handlingsprogram för en demokratisk skola för både lärare och elever och även kärleken utvecklas till kloka insikter. Boken vänder sig till tonåringar. bror kajsajuntti

Jag vill ju vara fri

– en bok om Lena Nyman Annika Persson Norstedts

En välkommen biografi för alla Lena Nyman-älskare. Boken är välskriven och generös med bilder. Vi är många som hyllade denna kanske mest genialiska skådespelare som verkade under 1900-talet. Åtminstone en av de bästa. Det är svårt att avgöra när man mäter med känslan. Säkert är i alla fall att hon var enastående populär, mångsidig och kunnig. Älskad av alla utom av sig själv – kan man tycka efter att ha läst boken om hennes minst sagt smärtsamma och destruktiva liv. Enligt levnadsbeskrivningen frossade hon i alkohol, cigarretter och män. Och

Sveriges Historia 1965–2012

Jenny Andersson, Kjell Östberg m fl Norstedts

Oj! En tjock bok.

Vad kan den innehålla? Samtidshistoria. Som man frågar får man svar. Huvudförfattarna har ambitionen att kontrastera välfärdsårens bild av ett tidigare ”etniskt och religiöst homogent land med minskande sociala klyftor” mot det nuvarande Sverige som ”ett mångkulturellt och sekulärt samhälle” där ”kollektiva lösningar har utmanats av individuella ideal”. Vad är det då för fel med denna frågeställning? Den är inte maktkritisk. Den är idealistisk och inte materialistisk. Författarna använder begreppet ”etnicitet” som vore det synonymt med kulturell bakgrund. Allt detta blir syn-

vem blev inte förälskad i Lena Nyman? Kanske inte Artur Lundkvist (surt sa räven?) som recenserade hennes kropp efter Nyfiken-filmerna. Detta dumma tilltag satte djupa spår som aldrig försvann, eftersom Lena Nyman kämpade mot övervikt under hela sitt liv. Kämpade med sina 46–47 kilon. Under sina sista år befann hon sig på ett sjukhem och kunde då livnära sig på hallonbakelser och champagne utan en tanke på vikten. Men att leva var det inte tal om vid det laget. Det gick varken att andas eller röra sig utan hjälp de sista fem åren. Biografin är tung att läsa. Det är smärtsamt att följa Lena Nymans liv genom framgångarna som följdes av motgångar på grund av det nedbrytande liv hon levde. Samtidigt får vi en bild av hennes geni som tydligen gick många förbi eftersom hennes uppenbarelse inte uppfattades som intellektuell, vilken hon i allra högsta grad var enligt biografen. Författaren har haft många säkra källor att ösa ur, både brev och dagböcker och ligt när texterna berör känsliga ämnen. Det intressanta är ju inte bygget av Ölandsbron. Där kan man skriva både gulliga och miljökritiska artiklar. En historiebok prövas i frågor när maktutövning kommit i konflikt med människor. Det kanske värsta exemplet är tvångssteriliseringarna. Vad skrivs? Jo, att ”grupper av handikappade”, ”så kal�lade sinnesslöa” (sic!) och ”promiskuösa” tvångssteriliserats. Men andra grupper nämns inte som till exempel socialt utsatta eller minoriteter. I stället beskriver de hur CNN och andra tvbolag ”belägrade” avslöjaren av övergreppen Maija Runcis. Mediebilden blir viktigare än att diskutera ansvarsfrågan. Idealism och lojalitet med makten lyser igenom. Liksom oviljan att se Sverige som ett historiskt sett mångkulturellt samhälle – vilket skulle kullkasta författarnas huvudhypotes. I Kristian Gerners text om hur Sverige har fått en minoritetspolitik under det senaste decenniet, syns inga människor som av rädsla inte vågat berätta om

Älskad av alla utom av sig själv – kan man tycka efter att ha läst boken om hennes minst sagt smärtsamma och destruktiva liv. ännu levande vänner och kolleger. Må så vara att Nyman var en kändis, dessutom en högt begåvad sådan, och att vi vill veta sanningen om henne. Men vill vi verkligen veta så här mycket? Men frågar man får man svar. Och ibland kan svaren få oss att må dåligt i dagar efteråt. Trots att vi väl alla vill veta, ville känna Lena Nyman. Med tanke på den uppmärksamhet som denna biografi fått. Kanske vi kommit litet närmare denna gåtfulla gräddbakelse? stefan estby sin bakgrund. I stället är ”etnifieringen” problemet för Gerner. Han fokuserar sin granskning helt på att problematisera de förtrycktas nyvunna rättigheter och struntar i att granska förtryckarna. Kristian Gerner varnar för att historieskrivningen riskerar att bli en ”kakofoni” om man inkluderar minoritetsperspektivet. Han påpekar att ”klassificeringen” av människor var ”en förutsättning för Förintelsen”. Men Gerner underlåter att säga att staten inte registrerar människors bakgrund. Den som vill ha modersmålsundervisning för sina barn, behöver inte bevisa sin bakgrund. I en bok av den här kvaliteten är det följdriktigt att knappt nämna Sveriges krig i Afghanistan och att säga att Sverige jagar ”pirater” utanför Somalia. Ambitionen att granska svenska soldaters maktutövning finns naturligtvis inte alls. Jag måste nypa mig själv i armen – är det verkligen möjligt att publicera en sådan här bok på ett stort erkänt kulturförlag? olof rydström fib 39

Media.

Televisionen bör avskaffas! En värld utan tv vore en välbehövlig injektion för demokratin. Om tvsändningarna upphörde skulle vi slippa en mängd fördummande, förytligande framgångsnormer – vilken revolution!

TEXT hans isaksson

elevisionen borde i demokratins intresse avskaffas. Redan för trettiofem år sedan utvecklade Jerry Mander i en provokativ bok fyra goda skäl för detta. Hade författaren hunnit se förra veckans prinsessbröllop i svensk tv skulle han säkert lagt till ett femte. Mander utvecklade Marshall McLuhans välkända tes från 1964: Mediet är budskapet (svensk översättning av hans bok: Media; 1967). Vi erkänner sedan dess att ett medium inte bara är något som passivt lagrar eller förmedlar information om samhället. Det är en del av detsamma och påverkar det i högsta grad. Under den så kal�lade arabiska våren 2011, då mobila och smarta telefoner för en tid tycktes verka som hävstänger för avgörande politisk förändring blev detta uppenbart.

I DEN MÅN man som medborgare eller som krönikör inte äger den totala överblick som låter en direkt peka ut de företeelser som i dagens värld i varje skede är de mest angelägna att uppmärksamma måste man få dem värderade och rangordnade via de media, vilkas uppgift vi, före McLuhan, trodde enbart vara att passivt förmedla dem. Svenska medier har därvid vecka 23–24 varit relativt samstämmiga i sin bedömning: Det var den svenska kungafamiljens överblivna dotters förmälning med en angloamerikansk, mindre betydande, finansparasit, som just då ansågs fib 40

kräva vår nästan odelade uppmärksamhet. SVT ägnade fem timmars direktsändning åt denna eminenta pseudonyhet, varpå höjdpunkterna repriserades. På SVT play kan man se spektaklet under ytterligare en månad. Inget mänskligt bör vara oss främmande. Passa därför på, så ni inte missar denna televiserade överklassafari! SÅ HÄR POST FESTUM är det väl sent att

än en gång gå igenom alla detaljerna från evenemanget – alltifrån eklateringen och teveintervjun med de unga (nåja!) tu. Prinsessan Madeleine introducerade där ”ti-hi” som nytt verbalt – eller snarare oralt – uttryck för kunglig förtjusning. Vilket gjorde oss medvetna om att det har gått lång tid sedan Gustav Vasa (faktiskt en synnerligen avlägsen förfader till bruden) eller Karl XII meddelade dåtidens kungsord till svenska folket. Därpå bröllopskortegen, ceremonin och de efterföljande middagarna med brudgummens emotionella, fast opublicerade tal (alla närvarande överklassare grät enligt medierna) och efterbörden, där alla matsedlar, bordsdekorationer och klänningar recenserades i Aftonbladet med 1–5 plus. Annie Lööfs orangea dress fick bara ett plus – faktiskt ett inte enbart politiskt motiverat underbetyg, ty hon skulle säkert ha klätt bättre i grönt. Och sen bröllopsresan till Seychellerna. Här är ingen plats att lägga synpunkter på överklass, monarkin eller på de

personliga egenskaper som deras uppbärare har eller inte har. En enstaka rojalist som av misstag läser detta är ändå enligt all erfarenhet bortom all rationell argumentation. Det vore närmast en förolämpning mot vederbörandes residuella intellekt att anta

Dumpa teven som slår blå dunster i dina ögon och befria din blick.

att hen inte redan på förhand lärt sig att förtränga förnuftsargument. CHARLES BAUDELAIRE skriver i De fattigas ögon om en fattig man med sina två pojkar, som tittar in genom fönstret på en lyxrestaurang:

”Faderns ögon sa: ’ Hur vackert det är, hur vackert det är! Man skulle kunna tro allt guld i denna fattiga värld satt på väggarna!’ ”Den lille pojkens ögon sa: ’Hur vackert det är, hur vackert det är! Men det är ett hus, där bara människor, som inte är som vi, kan komma in! ’

Det allra minsta barnets ögon var alltför fascinerade av att uttrycka något annat än en dum och djup glädje.....” Slutraden i Baudelairecitatet träffar nog precis rätt. Det vore värt att försöka förstå varför folk med min läggning blir så illa berörda av att konfronteras fib 41

MEDIA

Underklassen förblir underklass tills den kan frigöra sig från detta dumma, magiska tänkande.

av den ”dumma och djupa glädjen” hos dem som faller i denna hänryckning inför en anrikning av fysisk skönhet, rikedom och prakt, från vilken vi tycks vara utestängda. Den är för övrigt inte reserverad för kungligheter: Roy Anderson har gestaltat en liknande känsla i sin film Du levande genom den stackars idoldyrkande flickan, som endast kunde artikulera sin åtrå genom att oupphörligt upprepa ”Micke Larsson sjunger ju så jääävla bra”. VORE DET INTE BÄTTRE om vi kunde

vara lite mera som Baudelaires minsta pojke, eller Roy Anderssons backfisch? Eller, som DN-krönikören Bengt Ohlsson, vilken efter nyåret 2012 uppgav sig ha börjat tro sina medmänniskor om gott – till och med makten, eftersom den också består av medmänniskor? Att sluta vara negativa och missunnsamma mot dem som lyckats, sluta att äcklas av alltför många frackar och diadem och alltför långa klänningar i alltför långa och poänglösa tv-sändningar? Varför inte bli som Bo Frank, Växjös moderata kommunalråd, som i lokalpressen förebrår oss vår surhet och i stället ”gläds över människors framgång” och tror att ”världen skulle vara mycket bättre om vi var glada över andras framgång och inte låta missunnsamheten ta över”. JAG MISSTÄNKER DOCK att Franks generositet inte fullt ut kan utsträckas till oss och våra eventuella framgångar, eftersom dessa för att realiseras bland annat skulle kunna kräva motgångar för fib 42

folk som han själv och hans uppdragsgivare. Om oss tror han att vår sort ”innerst inne” skulle önska att festfolket vid prinsessbröllop i stället, iklädda Helly Hansenpaltor och keps, diskret skulle serveras subskriberad korv med mos vid närmaste korvkiosk. Däri misstar sig Bo Frank delvis. Vår avsky handlar inte främst om de yttre markörerna för framgång, även om sådant hjälper till. Om korv med mos och Helly Hansen och Coke bara vore mycket dyrare än frack, champagne och rysk kaviar hade överklassen nämligen säkert bjudit på detta i stället – och det hade säkert funnits en pöbel, simpelt klädd i frack och långa klänningar, som tillsammans med SVT trängts utanför korvkiosken för att andlöst beundra det illustra korvätande sällskapet. DEN HANDLAR kanske inte ens om den

vackra klassens förakt mot oss andra, det vill säga om det som en välkänd fackföreningsballad från USA 1910 talade i en strof: Folk i stan klär sig så fint och strör pengar omkring sig. De tittar inte ens på en jobbare som klär sig som du och jag. Huruvida vår Olympiske Guldmedaljör i trestegshopp, känd från tv, i övrigt är något ideologiskt föredöme för svenska folket saknar vi information att bedöma. Men i denna fråga – om vad som är framgång – har han i alla fall yttrat något som skulle vittna om att han förstått en del. På tal om allt medialt ståhej och hyllningar efter hans segrar

sa han i en intervju ungefär: ”Det var ju ett jävla väsen. Jag bara springer 30-40 meter, tar tre steg och landar i en grusgrop. Det är ju inte precis som att jag löst cancerns gåta eller något”. DET HANDLAR MEST om att vi ”missunn-

samma” har andra begrepp och normer om vad som är framgång och om upp och ned i det samhälle där den skördas. Att bli snuskigt rik på andras arbete, lägra en prinsessa eller att åtminstone få klä ut sig och gå på hennes bröllop anser vi inte vore något som en tänkande människa borde eftersträva men som kungahuset och uppenbarligen tv-mediet försöker få oss att eftertrå. Hovet visste säkert vad det gjorde då den krävde ett stort offentligt bröllop för prinsessan och gav (?) televisionsrättigheterna till SVT.

VÅR AVSMAK HANDLAR alltså inte främst

om hur överklassen klär sig och beter sig, utan på att den över huvud taget existerar och på den norm för framgång och ”finhet” denna klass, förr bland annat med hjälp av kyrkan, numera med hjälp av massmedierna, etablerat. Manifestets ord: ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna” gäller fullt ut även för vår tid, då de kolporteras genom etermedier, film och press till den arbetande klassen. Underklassen förblir underklass tills den kan frigöra sig från detta dumma, magiska tänkande. Det som gör oss så förstämda av att uppleva ”ståhejet” kring prinsessbröllop är att det påminner oss hur lång väg vi ännu har att gå innan frigörelsen kan ske. Under tiden måste vi leva på hoppet och besinna slutstrofen i balladen ovan: Så låt dem ha sina silverrovor, sina ringar och pärlhalsband! För när Domens Dag kommer får vi dem att släppa sina godsaker! ■■

TAGE ERLANDER

MARGARETA SYLWAN 1915–2009 Tecknare, bildkonstnär, grafiker, född i Långshyttan, Dalarna. Redan som läroverksflicka uppmärksammades hennes tecknartalang då hennes teckningar från SM i skidor publicerades i lokaltidningen. Studerade 1935–1937 vid Reimann Schule i Berlin och etsning vid Bremer Kunsthochschule. Åter i Sverige anställdes hon som reklamtecknare på Åhlén & Åkerlunds förlag. Efter några år lockades hon över till den nystartade Aftontidningen där hon tecknade politiker och illustrerade reportage. Arbetet innebar flera reportageresor efter andra världskriget till bland annat Spanien, Portugal och Jugoslavien där hon illustrerade Willy Maria Lundbergs texter. Övergick 1959 till Dagens Nyheter där hon blev tidningens första kvinnliga tecknare. Signaturen MaS blev väl känd under hennes långa yrkesbana då hon under ett halvt sekel med block och penna kraftfullt och säkert porträtterade alla den tidens kända politiker, många konstnärer men också illustrerat dagsaktuella frågor, tidnings-reportage och kåserier. Som pensionär tecknade hon för Affärstidningen fram till 1987. De sista åren ägnade hon sin tid åt akvarellmålning.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

Vem är revolutionär? TEXT jan myrdal

Antingen genom att tiga eller genom att aktivt stödja reaktionära, imperialistiska intressen har europeiska revolutionärer trampat snett – då som nu. Granska noga dina vänners ord och gärning.

et finns tvetydigheter. Tag den iranske kamrat jag arbetade med då för lite mer än sextio år sedan, han som var ansvarig för kontakterna i koloniala och avhängiga länder. Han dog som en hjälte, sades det, när vi fick veta att han greps på gränsen hösten 1953. Partiet hade skickat honom tillbaka för att arbeta illegalt i landet efter det att CIA för oljans skull störtat Mosaddegh och återinsatt shahen. Ett kvarts sekel senare, efter revolutionen i Iran, visade det sig att han alls inte mördats 1953 utan gripits och avrättats 1979 som brottsligt ansvarig Savak-officer. Han var en torterare. Men en som även arbetat i Europa för shahen och CIA. Hans uppgift hade varit att nysta upp revolutionära och anti-imperialistiska grupperingar i dåvarande Mellersta östern och avslöja deras kontaktnät i Europa. NÅ, SÅDANT KÄNNER VI som varit

aktiva till, det är inte nytt. Apartheidregimen i Sydafrika arbetade på samma sätt. Ja den som vill läsa om hur demokratiska flyktingar i London efter nederlagen på kontinenten 1848/1849 kartlades av underrättelseagenter kan läsa det Erik Gamby gav ut om Marx och Engels vän från unghegelianismens dagar Edgar Bauer. (Schriften aus dem Karl-MarxHaus nr, 32 och 33. Sök på nätet!) Men det finns en annan dimension fib 44

än angiveriet. En viktigare. Nu läser jag på nätet i Financial times för den 6 juni 2013 om hur Storbritannien tvingas

… den stora internationella solidaritetsrörelsen teg. Så har det varit fler gånger. Det finns skäl. betala skadestånd på nästan 19 000 000 pund till 5 228 kenyaner för den tortyr de utsattes för som verkliga eller blott misstänkta Mau Mau-anhängare på femtiotalet. Brittiska regeringen skall också bekosta ett minnesmonument i Nairobi. FAST VAD GJORDE VI på vårt håll då? Jag

minns hur Dagny Levin (nu död men som bort bli en sin generations stora lyriker – leta i BLM!) 1953 skällde på Sovjet och partierna – och även på mig – för att inte ta upp den brittiska terrorn i Kenya. – Det är ingen hemlighet att britterna försvarar den jord de stulit med tortyr, våldtäkt, mord. Men ni tiger. Hon hade rätt. Britternas var en vidrig terror. (Den vita härskande klassens ljuva liv i Kenya på den tiden kan man se i Michael Radfords film ”White

Mischief” från 1987. Finns på nätet.) I London var det små grupper som informerade om detta men den stora internationella solidaritetsrörelsen teg. Så har det varit fler gånger. Det finns skäl. Mau Mau var en millenaristisk rörelse som Taiping i Kina, Zapatismen i Mexiko eller Pol Pots Kampuchea. Och till det behövs det en Marx, en Engels, en Lenin i den europeiserade arbetarrörelsen för att förstå. VIDARE: Jag bodde i Paris när Algeriet-

kriget på allvar inletts (min dotter föddes där våren 1956). Mitt umgänge var kommunistiskt. Vännerna var kamrater från ungdomsrörelsen. Aragon hade satt mig i kontakt med de radikala författarna. Jag läste l’Humanité dagligen. Jag var medvetet mot imperialism och kolonialism, det den franska statens krigsmakt och poliser gjorde i Algeriet var skamligt. Men det var inte mina franska kamrater som då visade solidaritet med den algeriska frihetskampen. Det gjordes av grupper vi kallade (och de var) vänstrister som FCL, ”Féderation communiste libertaire” och PCI, ”Parti comuniste internationaliste”, den katolske författaren François Mauriac, ledamot av Franska akademien och nobelpristagare 1952 samt fristående journalister och författare.

PARTIET FAMLADE. Enstaka medlemmar agerade men Nordafrika ”var tre franska departement”. Partiledaren Thorez hade förklarat att där pågick en algerisk nationsbildning av araber, berber, judar och sedan 1830 invandrade

Denna affisch gjordes i Demokratisk Ungdoms Världsfederation 1953. Den var avsedd att spridas världen runt i solidaritetsarbetet för ungdomens kamp i de koloniala och avhängiga länderna. Märk att fanorna därför hölls neutrala för att inte snäva in bredden. Märk också att förgrundsfiguren inte är fängslad utan spränger bojorna. Det diskuterade vi noga. Det påpekades att under kriget gjordes i London en liknande affisch med en fängslad kinesisk kvinna i bojor. Den kritiserades då starkt av de kinesiska vännerna, drogs in och och ersattes med en som visade hur kvinnan, det kinesiska folket, spränger dessa bojor.

européer och därför var kravet på ”frihet för Algeriet” i nuläget reaktionärt. Vad jag då inte förstod var att jag upplevde ett pågående sammanbrott för ett kommunistiskt massparti det största i den kapitalistiska världen. DETTA SKYLLS OFTA på Moskva; dess ut-

rikespolitiska intresse av stabilitet under det kalla kriget med Förenta staterna. Det är en felsyn. Sedan 1935 var det de kommunistiska partierna som själva hade att utforma sin politik, sedan 1943 var Komintern upplöst. Man måste i Frankrike söka orsakerna till det franska partiets förfall som man har att söka or-

sakerna till den tyska socialdemokratins sammanbrott 1914 i det Tyska riket. Men det finns andra problem. Att Förenta staterna nu med drönare, riktade mord och ockupation bekämpar den Al-Qaeda terrorism de en gång var med om att bilda och samtidigt fortsätter att finansiera och beväpna salafister och Al-Qaeda grupper är inte konstigt. Liksom att regerande och regeringslängtande officiellt socialistiska partier i små imperialistiska stater som Sverige deltar i imperialistiska erövringskrig som mot Afghanistan, Irak, Libyen. Det är tvärtom karaktäristiskt. Men att sådana som betraktas och betraktar sig som antiimperialistisk vänster nu går samman med det wahabitiska Saudi Arabien för väpnad kamp mot det sekulära Syrien utan att inse vilka storekonomiska och maktpolitiska intressen de i detta tjänar är allvarligt. Men inte nytt. För hundra, hundrafemtio år sedan lät många på vår kant förleda sig att stödja Tsarryssland för det dess diplomater då kallade ”de små folkens frihet”. SLUTSATSEN? Nödvändigheten analysera. Noga se även givna hästar i munnen. ■■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Kan staten stänga SVT?

är detta skrivs, har Greklands regering precis stängt den grekiska statstelevisionen. Hur läget kommer att vara när den här texten kommer ut i Folket i Bild/ Kulturfront har jag förstås inte en aning om. Hur det än blir i Grekland, kan det ändå vara bra att veta om något liknande skulle kunna inträffa i Sverige med Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR). Så här ser det svenska regelverket för etermedier i allmänhetens tjänst ut i stora drag. Aktierna i public serviceföretagen ägs inte av staten. Tidigare ägdes företagen av de stora folkrörelserna, pressen och till mindre del av näringslivet. På slutet ägde folkrörelserna 60 procent. Men allteftersom näringslivet började konkurrera med public serviceföretagen genom att engagera sig i reklamfinansierade etermedier, ansågs en ny ägarstruktur nödvändig. SEDAN 1994 ägs aktierna av Förvalt-

ningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Stiftelsen ägs inte av vare sig staten eller någon annan. Stiftelsens uppgift, enligt vad som sägs på SVT:s hemsida, är att vara en buffert mellan statsmakterna och public service-bolagen. Stiftelsen har en styrelse med tretton ledamöter. Efter förslag av de politiska partierna utses ledamöterna av regeringen. Året efter ett riksdagsval utses ordföranden och sex ledamöter. Ordföranden utses för fyra år och ledamöterna för åtta år. Förvaltningsstiftelsen har inte med tilldelningen av pengar till programbolagen att göra. Den utser ordföranden och samtliga övriga ledamöter i public service-bolagens styrelser, med undantag för arbetstagarledamöterna.

fib 46

Till skillnad mot vad fallet är i Grekland och många andra länder utgör driftskostnaderna för programbolagen inom public service inte en post i statsbudgeten. Dessa finansieras i stället genom en särskild radio- och tvavgift (reglerad i en av riksdagen stiftad lag från 1989). Alla som äger en tv-mottagare är skyldiga att betala avgiften till Radiotjänst i Kiruna AB (Rikab). Detta bolag överför varje månad de inkasserade pengarna till ett konto hos Riksgäldskontoret, varifrån de sedan kan gå till programbolagen. FÖR ATT FÅ SÄNDA ljudradio och tele-

vision med finansiering ur radio- och tv-avgiften krävs att regeringen beviljar företaget sändningstillstånd. De senast beviljade sändningstillstånden till dessa programföretag gäller för åren 2010–13. För tillstånd får regeringen ställa upp vissa villkor. Vilket slags villkor som får ställas anges i Radio- och tv-lagen från 2010. De viktigaste villkoren handlar om saklighet och opartiskhet samt förbud mot reklam. Granskningsnämnden för radio och tv, som är en statlig myndighet, prövar i vad mån sända program uppfyller de innehållsrelaterade villkoren för sändningstillståndet. Ibland talar man lite slarvigt om ”statstelevisionen” också i Sverige. Som framgått i det föregående är det inte så enkelt. Anders Borg kan inte från den ena dagen till den andra dra in pengarna till public service-företagen, eftersom han inte förfogar över radio- och tvavgiften. Kulturministern kan inte heller avskeda chefen för ett programföretag, eftersom staten inte är hans eller hennes arbetsgivare. Förvaltningsstiftelsen är inte en idealisk buffert mellan staten och programföretagen. Ägarstrukturen före 1994 garanterade på ett bättre sätt företagens

Vad den nuvarande ordningen kan erbjuda är ett visst mått av tröghet i maskineriet.

oberoende. Men utvecklingen medförde att den föll ihop. Vad den nuvarande ordningen kan erbjuda är ett visst mått av tröghet i maskineriet. Om en majoritet i riksdagen vill bestämma radio- och tv-avgiften till noll, går nog luften ur ganska snabbt i och för sig. Men den politiska majoritet som skulle vilja ändra public serviceföretagen och programutbudet i grunden måste bereda sig på att det kommer att ta tid, om ändringen ska ske i lagliga former. ÄR DET SOM JAG nu har skrivit om något som har med medborgerlig yttrandefrihet att göra? Det tål att tänka på.”Envar” kan förstås inte bilda ett företag som Sveriges television. Men meddelarfrihet åtnjuter alla som vill lämna information för publicering till SVT eller SR. Sänds den informationen får den betydligt större genomslag än i en grundlagsskyddad blogg. Hur misshaglig den än kan vara för staten, så får staten vackert vända sig till Granskningsnämnden eller Justitiekanslern, i princip som alla andra. Att bara dra ur sladden går inte. Så något har väl detta med yttrandefrihet att göra.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. Dags att lyfta Natofrågan! Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. En majoritet vill att Sverige ska förbli alliansfritt och fredligt, men de som styr har fört oss in i Natoledda krig och ställt territoriet till förfogande för krigsövningar och vapenutprovning. I höst är det dags igen. En stor Natokrigsövning planeras i Östersjön under namnet Northern Coasts. Den 7 september, då fyrtiotalet krigsfartyg ligger för ankar i Karlskrona, planeras demonstration och protestmöte. ”Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet” och ”Växjömedborgare mot Nato”, lokala paraplyorganisationer som Folket i Bild tagit initiativ till, manar alla fredsvänner och antiimperialister att sluta upp bakom parollerna: Nej till Natomedlemskap! Nej till Natos krig! och Nato ut ur Sverige! Samarbeta med andra på din ort för att stärka proteströrelsen! Dags att lyfta Natofrågan! Kom till Karlskrona, Stortorget lördag den 7 september kl 13! Kontakt i Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595 Kontakt i Växjö (varifrån bussresa arrangeras): Pål Karlsson 070-185 31 04/ Ulf Nilsson 070-512 39 88

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Lystrup Hodlekve

MEDARBETARE

Oda Lystrup Hodlekve, Britta Ring, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Stefan Ljung, Donald Boström, Lisa Forsberg, Gellert Kovacs, Agneta Norberg, Nathalie Sagborn, Björn Forseth, Andrea Pettersson, Jonny Hjelm, Eva Wernlid, Torsten Rönnerstrand, P-O Tellander, Agneta Willans, Stefan Estby, Marianne Fors, Svante Svensson, Bror Kajsajuntti, Olof Rydström, Hans Isaksson, Margareta Sylwan, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Ulf Bjerén, Hans Lindström

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se

Månadens medarbetare ANDREA PETTERSSON Andrea Pettersson, 26 år, bor och arbetar i Malmö. Jag är blivande agronomstudent och engagera mig antimilitaristiskt sedan flera år tillbaka. Har tidigare frilansat från turkiska Kurdistan och har efter arbete i Georgien en del av mitt hjärta kvar i södra Kaukasus, dit jag vill åka snart igen. I sommar jobbar jag som servitris, njuter av böcker från världens alla hörn och cyklar till havet så ofta jag kan. När jag träffade Fatima Haji och Maryam al Khawaja gick jag inte därifrån nedslagen av historierna om tortyr och orättvisor utan upprymd och imponerad av deras enorma mod och energi. Jag hoppas att FiB:s läsare vill fortsätta sprida ordet om vad som pågår i Bahrain.

Nästa nummer kommer 12 september. Prenumerera!

PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48