FiB 8-2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 8 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

SVENSK NEUTRALITET BLEV LUFT FLICKOR RÄDDAS FRÅN BORDELLER MEDIERNAS SKEVA BILD AV GAZA

fibåtta2010

folketibild/kulturfrontåtta2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje med-arbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Paul Mohlin.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib. se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www. fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

jonas redmo

USA har intagit Vidsel 10

Norrbotten 2010. Amerikanskt stridsflyg har fått regeringens tillåtelse att öva bombfällning på testområdet utanför Vidsel. Skjutövningen möts av envetna protester, men motståndarna jobbar i motvind. Samtidigt väcker det militära samarbetet frågor om Sveriges alliansfrihet.

martin schibbye

Strid mot sexköpare 24

Filippinerna. Paradisstränder. Aktiva vulkaner. Ångande djungler. Men bakom resebroschyrernas fasad döljer sig en mörkare historia. Följ med socialarbetarna som räddar småflickor från sexklubbar i ett av ö-världens största bordellområden.

dianne hofmeyr

En mördares ansikte 20

Poliser svärmar runt om honom och håller tillbaka folkmassan. Folk viftar med plakat och försöker få en glimt av hans ansikte. Ivriga händer sträcks fram. Det finns något reserverat hos honom som håller honom åtskild från folkhopen på fotografiet.

Spännande augustiläsning med novellen En mördares ansikte.

paul mohlin sverigebilden 4

hans isaksson film 42

lisa forsberg jorden runt 5

jan myrdal skriftställning 44

karin lundmark krönika 6

ingemar folke rätt & rådligt 46

hans o sjöström medierna om gaza 22

hans lindström serie 48

fibåtta

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Soldaterna är inte populära

S

veriges deltagande i USA:s och Natos krig i Afghanistan påstås av våra politiker, vår regering och vår försvarsledning, vara för kvinnornas rätt och för demokratins skull.

Dessutom har det svenska politiska och militära etablissemanget hävdat att våra soldater är inbjudna av den Afghanska regeringen och därmed skulle den svenska insatsen vara legitim. Författaren Stefan Lindgren synade detta påstående, genom att fråga efter ett sådant dokument från UD. Sedan personalen på UD letat i arkiven över en månad, meddelade man till slut att ingen sådan inbjudan fanns.

De svenska soldaterna sägs vara populära bland befolkningen i det område de fått ansvaret över. Men nu har den svenska styrkan fått nya insatsregler. De tidigare reglerna stipulerade att de svenska styrkorna inte fick använda vapnen utan att själva blivit utsatta för beskjutning. De nya reglerna har ingen sådan begränsning. Nu gäller – skjut först och fråga sedan! De nya reglerna motiveras med att säkerhetsläget försämrats – det vill säga att motståndet ökat.

Om de svenska soldaterna är så populära varför ökar då motståndet?

Att USA:s trupper inte är väl sedda av de flesta afghaner är väl dokumenterat. Den svenska styrkan står under USA:s och Natos kommando och är alltså där på USA:s villkor.

President Obama säger att USA redan nästa år ska börja dra tillbaka sina styrkor, men först ska USA trappa upp kriget med ytterligare 30 tusen soldater.

Representanthuset godkände nyligen 33 miljarder dollar till för att förstärka krigsinsatsen.

Internetsidan Wikileaks släppte i slutet av juli över 90 000 hemligstämplade dokument som bekräftar att ockupationsstyrkorna i Afghanistan har begått otaliga krigsbrott. Kriget i Afghanistan är i sig ett enda långt pågående krigsbrott och har karaktären av ett klassiskt kolonialkrig långt bortom PR-kampanjernas storvulna tal om demokrati och kvinnors rättigheter. Att motståndet ökar är därför föga förvånande! Även om de som följt med i rapporteringen från kriget redan visste mycket av detta, var det bra att Wikileaks genomslagskraftiga information kom ut.

Det underlättar för oss som arbetar mot detta krig och för att de svenska soldaterna ska tas hem omedelbart.

Låt oss till att börja med, använda det stundande valet till att förstärka den folkliga opinion, som är emot det svenska deltagandet i detta krig. Låt inte politikerna i tysthet begrava frågan. Kräv svar nu innan valet, skriv insändare i lokalpressen och ställ frågan på partiernas torgmöten och lokala valmöten.

Ta hem soldaterna nu!

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Kristina Eriksson.

Sysselsättning: Pensionerad lärare och illustratör.

Berätta lite om dig själv.

–Jag har arbetat som bildlärare och varit engagerad i fib sedan starten.

Nu gör jag mest bilder för skojs skull.

Har du nåt på gång just nu?

Jag har en liten utställning på anikvariatet och galleriet Gläntan i sala.

Där jag tecknat och målat människor från sala. (Se bilden till vänster!)

Första september släpps en antalogi som föreningen Arbetarskrivare ger ut där jag gjort omslagsbilden. Titeln på antologin är ”Skarpt läge”.

fibsverigebilden

bild: paul mohlin

fibjordenrunt

fib 5

Den skotsk-amerikanska konflikten rörande den skotska justiteministern Kenny MacAskills beslut att släppa den libyske medborgaren Abdelbaset Ali al-Megrahi har djupnat ytterligare.

Megrahi var dömd till livstids fängelse för ett bombdåd mot Pan Am:s jumbojet ovanför den skotska staden Lockerbie år 1988. Dådet dödade 270 personer. Megrahi släpptes i augusti 2009 av humanitära skäl, som en följd av långt fortskriden prostatacancer. Den amerikanska regeringen opponerade sig dock mot beslutet och nu, ett år efter hans frigivning, kräver företrädare för den amerikanska senaten att de som varit ansvariga för beslutet – den skotske regeringschefen och justitieministern, samt den före detta brittiske utrikesministern – ska inställa sig för att förklara sitt beslut inför den amerikanska senaten. Skottlands regeringschef Alex Salmond uppges ha sagt att det ”inte fanns någon chans i världen” att företrädare för den skotska regeringen skulle inställa sig för att bli förhörda av den amerikanska senaten.

Daniel Ellsberg är känd för att han 1971 läckte de så kallade Pentagon Papers till New York Times, och därmed bidrog till att vända den allmänna opinionen mot USA:s krig i Vietnam.

I juni i år kritiserade han USA:s president Barack Obama för att brutit de löften han gav under sin presidentvalskampanj.

Ellsberg sa att han var särskilt besviken över Obamas fortsatta krigföring i Afghanistan och Irak. Dessutom tyckte han inte att Obama inte gjort något för att säkra meddelarskydd för människor som informerar allmänheten om oegentligheter inom olika organ som lyder under regeringen.

I efterspelet av Wikileaks omtalade publicering av dokument rörande USA:s krigföring i Afghanistan har Ellsbergs kritik av Obama hårdnat ytterligare.

Ellsberg menar att Obamas handlande gentemot Wikileaks och dess grundare Julian Assange exakt överensstämde med Vietnam-erans förtigande av all negativ information om regeringens förehavanden.

Ellsberg påpekar att ”det här inte var den sortens förändring han röstade för när han gav sin röst till Obama”.

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman vill omsätta sin slogan från valrörelsen: ”Inget medborgarskap utan lojalitet” i praktisk handling, genom att införliva dess budskap i den israeliska lagstiftningen. Han kräver nu att Kadima-partiet, som traditionellt sett utgett sig för att vara ett centerparti, samtycker till hans ”lojalitetslagförslag”, som en förutsättning för att Kadima även i fortsättningen ska få ingå i koalitionsregeringen.

Lagförslaget ska tvinga alla medborgare att deklarera sin lojalitet gentemot Israel som en ”judisk och demokratisk” stat. Liebermans lagförslag är bara det senaste utspelet i en trend av alltmer hårdnande motsättningar, där inte bara israeliska medborgare av palestinskt eller arabiskt ursprung, utan även alla de judiska israeliska medborgare som uttalat kritik mot den nuvarande regimens framfart, utgör måltavlor. Lagförslaget kännetecknar samma sorts ”neo-McCarthyistism” som den högljudda lobbyorganisationen Im Tirtzu, som arbetar för att

framförallt personer verksamma vid israeliska universitet som uttalar stöd för akademiska bojkotter och bojkotter av israeliska varor ska åtalas.

Im Tirtzu har själva förespråkat ett lagförslag som skulle göra det möjligt att åtala vem som helst som öppet förespråkade någon form av bojkott. Enligt Im Tirtzus förslag skulle det även vara möjligt för personer som ”kände sig kränkta” av att ha tvingats lyssna till någon som förespråkade bojkott att stämma personen som gjort sig skyldig till bojkottförespråkandet på motsvarande 60 000 kronor.

Det är dock inte bara personer verksamma vid universitet som drabbas. Förslag finns på att även förbjuda yrkesgrupper som musiker, konstnärer, filmproducenter, atleter och fotomodeller som inte upplevs som tillräckligt patriotiska från att verka obehindrat i Israel, och framförallt förhindra att några offentliga bidrag utgår till deras verksamhet.

texter: lisa forsberg

fibkrönika

Sluta stjäl våra o H

»

asse Alfredssons bok ”Varför är det så ont om Q?” handlar om en tjuv som stjäl bokstäver, i valtider är det alliansen som stjäl.

Inte bara bokstäver utan hela ord.

Arbetarrörelsens ordskatt plundras. ”Arbete, välfärd , rättvisa” . Nyss tog de även” trygghet”, själva grundbulten i folkhemmet.

Reinfeldt snackar ”trygghet” med sammetsröst.

Anders Borg, med sjörövarring i örat, snackar ”trygghet” , fast lite mer nervöst. Det för moderater ovana ordet skaver kanske i gommen. Maud Olofsson drar till med ”trygghet”, men då skär det verkligen i hjärtat på en med

Reinfeldt snackar trygghet med sammetsröst. Anders Borg, med sjörövarring i örat, snackar trygghet, fast lite mer nervöst. Det för moderater ovana ordet skaver kanske i gommen. hjärtat till vänster! Maud – som lurat i dagens arbetslösa ungdomar att ett eget litet företag är lösningen på allt, skapar verkligen otrygghet för skuldsatta 20-åringar vars affärsidéer misslyckas. Maud, som jobbar hårt för att tryggheten på arbetsmarknaden ska minska, hon snackar ”trygghet”! Då går skam på torra land!

Mörkets furste känns nära... Måhända är det KD:s inflytande på regeringen som gör att det råder ett slags bibliskt synsätt i det borgerliga lägret. ”Till den som har skall allt varda givet – från den som icke har skall allt tagas...” Så kan nuvarande skatteläget tolkas.

Vissa bibliska gestalter är dock chanslösa hos alliansen, Maud gör tummen ner för den barmhärtige samariten.

Den grabben är alldeles för lite av entreprenör för att passa in i Mauds företagarvärld, Samariten bör ändra sinnelag – starta eget och börja ta rejält betalt för sina tjänster innan han kan påräkna Mauds godkännande.

Litteraturen utgör i sanning en inspirationskälla för alliansen. Propagandan liknar George Orwells ”Djurfarmen”. Alliansen snor inte bara ord, de snor på orden också! Ordens innehåll har skiftat poler. Negativt har blivit positivt och tvärt om. Försämringar kallas förbättringar och rättvist har blivit orättvist. Numera handlar ”rättvisa”om det rättvisa i att rika ska förbli rika för att ”de förtjänar det” - fattiga kan fortsätta att vara fattiga för ”de förtjänar det” eftersom de i grunden är arbetsskygga simulanter som bara är ute efter bidrag.

Att utjämna skillnaderna i samhället är alltså orättvist mot dem som äger privilegierna i form av pengar och makt.

Ordet ”arbete” har det också blivit nåt skumt med – för att inte tala om ”arbetslinjen”. ”Arbetslinjen” ver-

fib 7

ord Alliansen! kar ha samma funktion som Ryska roten som var poppis på 70-talet. En slags läbbig svampig organism som förvarandes i vatten och botade allt från liktorn till hjärntumör.

Eller så liknar ordet ”Arbetslinjen” årets julklapp, spikmattan, den som gjorde svenskarna till fakirer och fick alla krämpor att försvinna.

Ordet ”Arbetslinjen” skyler över ledsamma saker som försämringar i a-kassan, lönedumpning, fackfientlighet, uppluckring av arbetsrätten och andra pinsamheter. ”Arbetslinjen” är boten, trösten och lösningen på det mesta.

Att det sen inte finns några jobb på grund av den kapitalets kris som gått över världen spelar mindre roll – ”vi står för arbetslinjen” säger alliansen och får det att låta som om den samlade svenska arbetskraften gör våldsamt passivt motstånd mot att jobba .

Den svenska lönearbetaren i allmänhet ska hållas kort när det gäller löner och förmåner – annars riskerar man att skämma bort henne/honom. Får man för bra villkor börjar man missköta jobbet – spela kort på arbetstid eller ta en tupplur inne på toan.

Sen är det ju en helt annan sak med storfinansens direktörer, de funkar helt annorlunda!

De anses göra ett bättre jobb när de får bonusar och jättelöner – men det är nåt lurt med det också... för de får bonus även de gånger de INTE gör ett bra jobb.

De får bonus till och med när de kört verksamheten i botten och allt går i konkurs och arbetarna får sparken och förvandlas till bidragsberoende och arbetsskygga element som alliansens ”arbetslinje” ska rädda från ”utanförskapets” förbannelse.

Men det finns ett ord som Moderaterna ännu inte vågat sig på – ordet Solidaritet. Kanske är det för laddat till och med för vana ordtjuvar som moderaternas spindoctors.

För vissa är det ordet nåt fult – och för andra något vackert och eftersträvansvärt. Solidaritet handlar om att dela med sig, inte bara en tårtbit, utan kanske hela tårtan!

Det handlar om att solidariskt bidra genom gemensamma skatter till vård, skola och omsorg så att även de som fötts på livets skuggsida ska ha en chans till ett bra liv! Alla har inte haft så tur i livets lotteri att de fötts i en välnärd familj med husvagn och scooter bakom garaget och råd att låta ungarna åka på ridläger.

Solidaritet är vilja och förmåga till generositet.

Den själviske kammar noll på domens dag – så i längden kan det bli en lönsam affär att vara lite osjälvisk. Det argumentet borde bita på både Maud Olofsson och Göran Hägglund.

Men i första hand är det vi till vänster som ska slå vakt om ordet Solidaritet – och framförallt ordets innebörd!

karin lundmark

fibnoterat

PR-byråerna som hjälper länder med dåligt rykte

»

wLondon-baserade PR-byråer tjänar varje år mångmiljonbelopp på att hjälpa utländska regimer att bättra på sina rykten. En av de länder som använder sig av Londonbyråernas PR-expertis är Rwandas regering, som anklagats för allt från brott mot folkrätten till beställningsmord på journalister och politiker som företräder oppositionen.

Nu har president Kagame själv anlitat PR-byrån Racepoint, som söker förbättra landets och den nuvarande regeringens internationella anseende, framförallt

Du kan inte spruta parfym på en bajskorv. Den kanske luktar gott ett litet tag, men till slut kommer den att lukta som det det är”. med hjälp av bilder på gorillor och andra exotiska djur.

Kazakstans internationella anseende, vilket fläckats ned bland annat av en Amnesty-rapport rörande omfattande och systematisk tortyr i syfte att tvinga individer som frihetsberövats till olika former av erkännanden, ska istället bättras på genom direktsända nyhetsklipp om äppelskördar och folkmusik som PR-firman Marston Nicholson står bakom.

Saudiarabien, som har dåligt rykte av en massa olika anledningar, däribland den omfattande användningen av dödsstraff genom halshuggning för allt från droginnehav till hädelse, liksom omfattande och godtyckligt användande av tortyr, har istället anlitat PR-byrån Morris International Associates, vars företrädare menar att ”hemska saker händer överallt”, men att

Saudiarabiens regering ”har gjort sig förtjänt av att de många, många positiva sakerna betonas och lyfts fram”.

I en av de ledande PR-firmorna, Chime Group, som styrs av Lord Bell – tidigare politisk rådgivare åt Margaret Thatcher – kom förra året nästan hälften av den runt 804 miljoner stora årsvinsten från utländska kontrakt. Klienterna inkluderar regimen i Sri Lanka, som anklagats för brott mot folkrätten, bland annat för att ha fällt bomber över sin civilbefolkning och utfört en mängd avrättningar i samband med sina försök att slå ned de separatistiska Tamilska tigrarna.

Chime representerar även Zambias regering, som anklagas för att härbärgera personer som misstänks ha legat bakom folkmorden I Rwanda, och som söks av den internationella brottmålsdomstolen.

PR-byråernas intresseorganisation, Public Relations Consultants Association (PRCA) uppger att den här typen av kunder är ”en växande marknad”. PRCA:s professionella riktlinjer rekommenderar att ”politiska konsulter ska göra sina klienter uppmärksamma på att deras förehavanden kan vara olagliga, oetiska eller stå i strid med yrkeskårens praxis”, men att följa riktlinjerna är frivilligt och många firmor – däribland Chime – har valt att inte underteckna några sådana överenskommelser. Lord Bell uppger själv att han ”inte är någon internationell etisk kommitté”.

En PR-chef med mångårig erfarenhet av att bättra på utländska regimers dåliga rykten uppgav till brittiska Guardian att den här typen av arbete ”nästan är en form av lurendrejeri”. Han menar också att det inte är särskilt långsiktigt effektivt: ”Du kan inte spruta parfym på en bajskorv. Den kanske luktar gott ett litet tag, men till slut kommer den att lukta som det det är”.

lisa forsberg

fib 9

Trieste skäms över fascistiskt museum wI sommarnumret spekulerade jag över varför Risorgimento-museet i Trieste, med sitt monument över frihetshjälten Oberdan, håller öppet bara ett par timmar i veckan. Nu vet jag anledningen. Under semestern gjorde jag nämligen ett nytt besök i denna mycket ”oitalienska” italienska stad (oitaliensk eftersom den under lång tid tillhörde den österrikiska habsburgsmonarkin) och lyckades då precis pricka in öppettiden.

Detta museum över Italiens enande byggdes 1934, under fascismens och Mussolinis storhetstid, alltså bara drygt ett decennium efter det att Trieste blivit italienskt. Och det var faktiskt kusligt att vandra genom de helt folktomma salarna. Speciellt den sal som är dekorerad med stora, genuint fascistiska, väggmålningar från golv till tak. Dessa målningar av jättelika, robusta och muskulösa, kvinnofigurer – som representerar Trieste och övriga, sentillkomna, delar av

Italien – är rent frånstötande. Speciellt som de flankeras av hjälmar, vapen och uniformer från den fascistiska epoken. Även själva monumentet över Guglielmo Oberdan, den unge triestinske patrioten som på 1880-talet försökte mörda kejsar Frans Josef men själv tillfångatogs och avrättades, får besökaren att rysa av obehag.

Så nog förstår man varför museet har så snåla öppettider. Dagens Trieste skäms över sitt fascistiska Risorgimento-museum. Och då hjälper det inte att Oberdans personliga tillhörigheter, hans sista brev till sin mamma och rekonstruktionen av hans fängelsecell är nog så gripande att beskåda.

Men museet är ändå värt ett besök eftersom det så tydligt illustrerar nationalismens problem och den, ibland, flytande gränsen mellan patriotism och chauvinism.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

fibämne

Vanmakten i Vidsel

Norrbotten 2010. Amerikanskt stridsflyg har fått regeringens tillåtelse att öva bombfällning på testområdet utanför Vidsel.

Skjutövningen möts av envetna protester, men motståndarna jobbar i motvind. Samtidigt väcker det militära samarbetet frågor om Sveriges alliansfrihet.

fib 11

fibämne

– Sverige borde följa traditionen att leva i fred med omvärlden och det gäller även fattiga länder. Det här är att ställa sig på stormakternas sida, tycker Barbro Midbjer.

»

fib 13

Svenska högerregeringen har inbjudit den aggressiva USA-imperialismen till att öva bombkrig i Norrbotten.

J

uni 2010. Medan prinsessbröllop och fotbolls-VM dominerar mediebruset, samlas en grupp människor på storgatan i Luleå. I närheten av Strandgallerian ställer några av dem upp högtalare och PA-system medan ett par andra vecklar ut en banderoll. Det är mitt på dagen och regnet duggar ner från den grå himlen, så högtalarna får skyddas med plastpåsar. Flygblad plockas upp ur medhavda papperskassar och en ung kvinna testar mikrofonen.

– Ja detta är alltså nätverket Nato ut ur Sverige som idag har ett torgmöte mot USA:s bombövningar i augusti. Jag tycker alla som går förbi här borde stanna och lyssna på våra talare.

Något av en vädjan, och den är förståelig.

Ty de flesta förbipasserande verkar hela tiden vara på väg någonstans, in och ut ur gallerian, fram och tillbaka på storgatan.

Bort från regnet. Småbarnsfamiljer vars döttrar bär plastkronor dagen till ära, sommarlovande skolungdomar på väg till en planerad fika, medelålders karlar med systemkassar.

Flygblad delas ändå ut och talarna avlöser varandra. Först ut är en av nätverkets

initiativtagare, Lars Nilsson från Persön strax utanför Luleå, som genom högtalarna överröstar småpratet runt omkring.

– Svenska högerregeringen har inbjudit den aggressiva USA-imperialismen till att öva bombkrig i Norrbotten i början av augusti. USA är inbjudet att förfina sitt mördande och Sverige är med. Med tjugo stridsplan och 250 soldater ska USA visa upp sig här i Norrbotten. Vi måste protestera mot detta!

Spridda applåder och bifall från de samlade. Talarna turas om vid mikrofonen och de landar alla i ungefär samma sak: Medan oskyldiga civila i Afghanistan och Irak får sätta livet till som en följd av de USA-ledda ockupationerna, tillåts den militära supermakten genomföra en skjutövning på svenskt territorium.

Sverige blir alltmer inlemmat i Nato och vad som behövs nu är en bred uppslutning bland vanliga människor mot upprustning och krig.

Den breda uppslutningen verkar tyvärr utebli just denna dag, men en del förbipasserande har åtminstone givits något att fundera över. Barbro Midbjer, som är en av flygbladsutdelarna, kommenterar

sitt engagemang med att det är viktigt att uppmärksamma folk på vad som pågår. Att detta rör en viktig principiell fråga.

– Sverige borde följa traditionen att leva i fred med omvärlden och det gäller även fattiga länder. Det här är att ställa sig på stormakternas sida.

Den 14e april 2010 beslöt regeringen att ge Försvarets Materielverk tillstånd att genomföra en skjutövning tillsammans med USAFE, United States Airforce Europe, på svenskt territorium. Det var efter att fjolårets gemensamma flygövning Loyal Arrow utvärderats med gott resultat som USAFE lämnade en förfrågan om att även få genomföra en skjutövning med så kal�lade inerta vapen, det vill säga lösa skott. I regeringsbeslutet står att övningen ”syftar till att öka förmågan att delta i internationell krishantering”, samt att den ”planeras att genomföras som en momentövning med ett underliggande internationellt krishanteringsscenario”.

Det rör sig alltså om en övning av stridskaraktär tillsammans med en militär supermakt, för närvarande involverad i krig med väl dokumenterade civila dödsfall.

Finns det inte något problem med den bil-

w

fibämne

– Det är inte vår sak att uttrycka någon åsikt om vilka våra folkvalda beslutar att vi ska samöva med. Vår uppgift är att leverera en säker verksamhet, precis som i alla andra övningar, säger Laci Bonivart som är platschef på det militära testområdet i Vidsel

fib 15

fibinrikes

den, så som bland annat nätverket i Luleå påpekar?

Laci Bonivart är platschef på det militära testområdet i Vidsel, sedan gammalt känt som RFN – Robotförsöksplats Norrland.

Vad gäller frågan om samövningens moraliska aspekter påpekar han att åsiktsfrihet förvisso är fundamentalt i ett fritt samhälle, men att man bör beakta vilka roller man har i sammanhanget. Exempelvis Försvarets Materielverk som driver testverksamheten på RFN. – Det är inte vår sak att uttrycka någon åsikt om vilka våra folkvalda beslutar att vi ska samöva med. Vår uppgift är att leverera en säker verksamhet, precis som i alla andra övningar.

Regeringen beslutar, försvaret levererar.

FMV har en uppgift att genomföra och valet av militära samarbetspartners ligger således inte på deras bord.

Flygbasen F21 i Luleå kommer under sommaren husera de amerikanska soldaterna och stridsflygplanen. Flottiljchef Per Nilsson är inne på samma linje som platschefen i Vidsel.

– För mig är det inte så konstigt att vi har ett övningsutbyte med olika nationer. Jag ser inget märkligt med denna uppgift jämfört med någon annan samarbetsövning, snarare fördelar. Vill man bli duktig så vill man ju öva med någon som är duktig. Att få ta del av deras erfarenhet och kunskap gagnar ju min arbetsuppgift som är att producera insatsförband.

Kompetenshöjande samövning enligt militären. Smyganslutning till Nato enligt

motståndarna. Hur står det egentligen till med Sveriges alliansfrihet?

Försvarsdepartementets pressekreterare Mikael Östlund tar sig gärna tid att försöka reda ut begreppen. Neutralitetsidentiteten må vara djupt rotad i Sverige men är likväl en gammal villfarelse, menar han.

Det sitter antagligen kvar från kalla krigets dagar. Då hette det att ”Sverige är militärt alliansfritt och neutralt i händelse av krig.” Efter Sovjetunionens upplösning byttes bisatsen ut till ”… med möjlighet att vara neutralt i händelse av krig”. 2002 slopade man hela bisatsen och nöjde sig kort och gott med ”Sverige är militärt alliansfritt”.

Inte nödvändigtvis neutralt alltså, men fortsatt militärt alliansfritt. En doktrin som väcker en del intressanta frågor, sett till

fib 17

några av Sveriges internationella samarbeten.

Sedan 1994 har Sverige medverkat i Nato-projektet Partnerskap För Fred, där landet både ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Även Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, har inneburit en utveckling mot gemensam försvarspolitik inom EU, där de flesta länder är Nato-anslutna. Hur rimmar detta med militär alliansfrihet?

Enligt försvarsdepartementet bör skillnad göras mellan ”militär allians” och ”samarbete i insatser”. I juni 2009 antog riksdagen propositionen Ett användbart försvar, som alliansregeringen lagt fram (oppositionen var emot). Här fastslogs en ny försvarspolitisk inriktning, med ett

ökat svenskt engagemang i ”fredsbefrämjande insatser under EU:s, FN:s och Natos ledning”. Och att utifrån detta utveckla den gemensamma utbildnings- och övningsverksamheten. Till exempel genom skjutövningar med amerikanskt stridsflyg i Norrbotten.

Det är en ganska varm junikväll med förvånansvärt lite mygg, ungefär hundra mil norr om försvarsdepartementets säte i huvudstaden. Solen börjar så smått sänka sig bakom talltopparna på andra sidan älven, men det kommer inte hinna bli mörkt innan den går upp igen. Denna tid på året regerar ljuset. En fyrhjuling brummar förbi festplatsen nere vid älven, annars är det inte mycket som låter.

Tätorten Vidsel tillhör Älvsbyns kommun

i Norrbotten. Samhället är beläget nere vid Pite älv, blott en halvmil från traktens stora turistattraktion Storforsen. Vidsel har sedan länge kallats ”Robotbyn”, inte bara för den raketstaty som har prytt torget sedan mitten av sextiotalet, utan främst för dess närhet till försvarets testområde, RFN. Testverksamheten har i och med medförda arbetstillfällen varit en hörnsten i samhället här sedan femtiotalet. I takt med nedskärningar inom det militära har också invånarantalet sjunkit och i nuläget bor drygt femhundra personer i byn med omnejd.

Ett besök i byn ger blandade intryck. Å ena sidan verkar det vara saker på gång. Någon form av grävprojekt har påbörjats i gatan bredvid livsmedelsbutiken, folk sitter och äter middag på pizzerian bredvid och ytterli- w

gare ett hus bort ligger ett behandlingshem där personalen och de boende just håller på att förbereda en utflykt. Vid bänkarna kring raketstatyn sitter ungdomar och tjuvröker.

Människor kommer och går. Å andra sidan är Vidsel likt många andra norrländska småsamhällen märkt av avfolkningstendenser. Torget kantas av ett par till viss del eftersatta trevåningslängor. Tidigare bebodda av RFN-personal är lägenheterna numera säsongsuthyrda åt framförallt thailändska bärplockare.

Bortanför längorna ligger en nedlagd men ännu inte utstädad bensinstation; skylten med ”Välkommen” på pryder fortfarande ingången. Och vad gäller ungdomarna på torget så kommer de till hösten att spridas för vinden, för att påbörja gymnasiestudier i andra delar av länet.

– Saker och ting går sin gilla gång här.

Verksamheten har ju varit bra för byn, även om man såklart kan diskutera vad det är de gör däruppe. Men man kan som ändå inte göra så mycket åt saken.

Snickaren Fredrik Grönlund har tagit ut sin fyrhjuling på en liten åktur. Född och uppvuxen i trakten ger han uttryck för vad som verkar vara en ganska utbredd uppfattning hos Vidselborna. Folk lever här.

Testverksamhetens moraliska aspekter är inget stort samtalsämne och när det väl förs på tal blir slutsatsen ofta densamma.

Vidsel skulle mer eller mindre vara slut som samhälle om testplatsen lades ner. Att lyfta blicken och börja ifrågasätta stormakters intriger kan vara problematiskt i ett sådant läge. Man sågar inte gärna av den gren man råkar sitta på och dessutom kan väl vanliga människor knappast påverka i vilket fall.

En känsla av litenhet inför en övermakt som kan upplevas frustrerande för somliga.

– Jag är så jävla less på att den lilla människan aldrig kan göra sin röst hörd. Att det inte finns nåt man kan göra.

Trevåningslängorna vid torget hyser inte enbart säsongsarbetande bärplockare. I en av lägenheterna sitter Vidselbon Tommy Persson med ett par grannar och pratar politik. Den amerikanska skjutövningen är

ett av samtalsämnena, ett ”jävla krigshetsande” enligt sällskapet. De senaste fyra åren som Tommy Persson har bott i Vidsel har han upplevt flygtrafiken över området som alltmer intensiv. Han är säker på att de flesta runt omkring innerst inne oroas över vad som pågår, men att ingen vill

säga något. Att det finns en konflikt i hur man kan känna inför en verksamhet som ändå ger näring åt bygden.

– Det är klart det är ett stort problem.

Om man ifrågasätter all den här mobiliseringen stöter man på stort motstånd. Folk är ju så rädda att dom heliga arbetstillfäl-

»

fib 19

Jag är så jävla less på att den lilla människan aldrig kan göra sin röst hörd.

Att det inte finns nåt man kan göra. som bekant inte av en folkomröstning i Sverige.

Försök till att påverka tingens ordning blir antingen överröstade av medial rojalistyra eller slutar i domstol, som för de fyra medlemmar ur det antimilitaristiska nätverket Ofog som under fjolårets flygövning arresterades inne på Vidselbasens område. Utvärderingen av den flygövningen resulterade icke desto mindre i årets skjutövning.

Finns det då överhuvudtaget någon möjlighet att påverka? Är det någon idé att ens försöka?

För Lars Nilsson från Persön, vars hela vuxna liv till stor del präglats av ett antiimperialistiskt engagemang, är svaret självklart.

– Huvudsaken är att man gör någonting.

Att man inte bara låter det rulla på.

Tillsammans med övriga aktiva i nätverket Nato ut ur Sverige ser han de kommande samövningarna och även Sveriges medverkande i internationella militära insatser som en del av en plan att inlemma landet i Nato. Att få folk att vänja sig.

Det minsta man kan göra i det läget är att säga ifrån.

– Jag märker mer och mer polarisering i världen och det skrämmer mig. Det är ju en orättvis världsordning vi talar om. Ska den världsordningen tillåtas fortsätta? lena ska gå förlorade och att man inte ska kunna bo kvar.

För att sammanfatta situationen: Sverige genomför en militär samövning, en skjutövning, tillsammans med en krigförande nations stridsflyg. Militären säger sig

endast utföra det jobb som regeringen har ålagt dem. Regeringen i sin tur säger sig endast arbeta efter de ramar som medlemskapet i EU föreskriver i och med Lissabonfördraget, som riksdagen godkänt.

Lissabonfördraget, med dess utvidgade gemensamma försvarspolitik, föregicks

jonas redmo är arbetssökande journalist och musiker och med i fib:s redaktionskomitté. paul mohlin är fotograf, studerar på nordens fotoskola och praktiserade på fib i våras.

fibfestival

Vildrosfestivalen Artister så långväga som från Tunisien och Zambia uppträder i ladorna. En hänförd publik i alla möjliga åldrar festar på de natursköna ängarna. Det är något magiskt över den lilla festivalen utanför Avesta.

På den nyslagna ängen som kommer att bli den mest natursköna tältplats står ett ensamt tält, ännu är det bara volontärer som anlänt och satt upp sina tält. Snart kommer här att vimla av människor i alla åldrar. ..

Tanken med årets Vildrosfestival var att knyta hop De Stora Samhällsfrågorna – Gaza och Mediernas Förfall med Den Stora Glädjen – musiken, dansen, sången, poesin. Och det lyckades över förväntan – det blev en annorlunda festival.

Festivalens mest långresta gäster var Nyali från Zambia som gjorde sin enda spelning i Sverige på Vildrosfestivalen under sin Europaturné. Nyali stannade under hela festivalen och hade en populär workshop där det visade sig att de inte bara var mycket duktiga musiker utan även bra pedagoger.

Bland många av de andra artisterna som underhöll under de tre dagarna var: Östblocket, Kajsa Grytt, New Tango Orquesta, Anne Feeney, Stefan Sundström och Avesta Spelmanslag.

Och efter att musiken tagit slut och man tror att det är dags att gå till ro … då vaknar elden upp. Två eldföreställningarna bjöds det även på under festivalen.

jan-erik romson och eva silvergranhall rapporterade från vildrosfestivalen. eva silver-granhall fotograferade.

fib 21

Den lysande stjärnan Amina Annabi från Tunisien. Nu boende i Paris. Amina som uppträder med musiker från Tornedalen i bandet Pajala Tatawin. Namnet är en sammansättning av två ortsnamn, Pajala i Sverige och Tatawin, en ort i Tunisiens utkant. Musiken är något som aldrig tidigare hört, en sammanflätning av den tornedalska musiken med sång på meänkieli och den arabiska traditionen med Aminas personliga sångstil. Amina som för övrigt nästa vann melodifestivalen det året Carola vann. Under festivalen hade Amina en välbesökt röst och sång workshop. Den som ville prata med Amina fick söka sig till köket, där trivdes hon bäst när hon inte lyssnade på musiken i ladan.

New Tango Orquesta spelar i ladan. Smärtande vacker och kraftfull musik som går rakt in i kropp och hjärta blandades med Per Störby galna berättelser, fniss och skratt. Han berättade om hur han fick tillbaka sitt ovanliga instrument i Pekings taxidjungel. Ett instrument som för den oinvigde ser ut som ett vanligt dragspel, men vars namn ingen kommer ihåg. Just det Bandoneon, lägg det på minnet!

w

w

fibkommentar

Israels överfall på Ship to Gaza har fått mycket medial uppmärksamhet i Sverige såväl som utomlands. Men vad har det rapporterats om? FiB har kollat utländska medier och ger en kort summering av läget.

Skev mediebild av Ship to Gaza N

»

är konvojen Ship to Gaza överfölls på internationellt vatten väckte det stor uppmärksamhet både internationellt och i Sverige, eftersom det fanns 11 svenskar med i flottiljen, två av dem på fartyget Mavi Marmara där nio människor mördades med skarp ammunition på nära håll och många sårades av de israeliska kommandosoldaterna.

Ett genomgående drag i dessa kommentarer i världspressen är att journalisterna inte har gjort sig besväret att ta reda på vilka regler som gäller för anfall mot fartyg på internationellt vatten.

Den internationella pressen ställde i stort sett upp på Israels sida. En typisk kommentar finns i Washington Times: ”Det som skulle bli ett rutinmässigt israeliskt bordande och inspektion håller på att bli en propagandaseger för den islamistiska terroristgruppen Hamas.

Den främsta lärdom man kan dra av denna incident på fartyget Mavi Marmara är: Kom inte med paintballgevär till ett knivslagsmål.”

Ett genomgående drag i dessa kommentarer i världs-

pressen är att journalisterna inte har gjort sig besväret att ta reda på vilka regler som gäller för anfall mot fartyg på internationellt vatten. I Sverige var det främst utrikesminister Carl Bildt som förstod den saken. I sin kommentar till överfallet i Dagens Eko viftade han bort intervjuarnas påpekanden om att de angripna i en del fall hade försvarat sig och sa att det viktiga var att israelerna inte hade någon rätt att angripa fartygen på internationellt vatten. Det är också den uppfattning som de flesta folkrättsexperter till exempel Ove Bring hävdar.

Den tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung gjorde en grundlig genomgång och kom fram till att Israels angrepp på konvojen på internationellt vatten var olagligt. Alla har rätt att färdas där.

Kinesiska och indiska tidningar låg lågt. Det klara undantaget var den indiska The Hindu, som klart fördömde den israeliska attacken och också meddelade att den hade fördömts av gruppen The Elders, som består av ledande äldre statsmän och kvinnor från hela världen, däribland Nelson Mandela, ärkebiskop Desmond Tutu från Sydafrika, FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan, Finlands förra president Martti Ahtisaari, USA:s förra president Jimmy Carter och Norges förra statsminister Gro Harlem Brundtland.

Vid ett möte i Johannesburg fördömde denna grupp kapningen av konvojen och sa också att Israels tre-

fib 23

åriga blockad av Gaza inte bara var ”ett av de största övergreppen mot mänskliga rättigheter i världen” och olaglig enligt internationell rätt. Den krävde också en fullständig undersökning av händelsen och uppmanade FN:s säkerhetsråd att ”debattera läget i avsikt att kräva ett slut på avstängningen av Gazaremsan”.

Ett lysande undantag från den internationella pressens ganska svala intresse för Gazakonvojen är den australiensiska Sydney Morning Herald som hade två medarbetare med på konvojen, fotografen Kate Geraghty och chefsreportern Paul McGaugh. Båda satt fängslade några dagar innan de skickades hem till Australien via Turkiet.

Angreppet mot konvojen kritiseras också våldsamt i Sri Lanka Guardian där artikelförfattaren Latheef Farook förutom Israel också angriper de arabiska regeringarna för deras tystnad i fallet. Han anklagar till exempel Egyptens president Hosni Mubarak för att ha sålt sig till sionisterna för en ersättning från USA på 1,5 miljarder dollar om året. Tonläget i den lankesiska pressen verkar vara åtskilligt gällare än i de flesta andra länder.

Annars står den israeliska tidningen Haaretz för en hel del av den mest förödande kritiken på Israels regering för anfallet på Gazaflottiljen.

Medarbetaren Gideon Levy angriper gång på gång regeringen Netanyahu, bland annat i en raljerande artikel om att Netanyahu alltid har rätt, han är en blind pilot som med perfekt precision styr sitt plan rakt mot undergången. Och om den israeliska försvarsmakten säger han: Allt fler har fått intrycket att allt den gör är

till skada för Israel.

De stora tidningarna och radio- TV-företagen i världen har snabbt lyckats glömma övergreppen mot Ship to Gaza, övergrepp som uppenbarligen fortfarande pågår, till exempel genom den uppenbara nonchalansen mot dem som berövades sina ägodelar av de israeliska kommandosoldaterna. Det tycks finnas en internationell överenskommelse om att hela saken ska glömmas bort och att folk ska få intrycket att Israel har lättat på blockaden och att materialet från konvojen på ett eller annat sätt har kommit fram. Några uppgifter om detta har inte gått att hitta.

Till sist: I Haaretz upprepar Amira Hass än en gång sin uppfattning att hjälpsändningarna till Gaza gör att sprickan mellan Gaza och Västbanken växer och att det är just detta som israelerna eftersträvar. All uppmärksamhet kring Gaza gör det lättare för dem att isolera Gaza och ockupera mer och mer av Västbanken.

Den som vill veta mer om Gaza och opinionen i världen har alltså inte så mycket att hämta i den stora världspressen om inte Haaretz räknas dit. Däremot finns det mängder av material av olika kvalitet på nätet, till exempel på Counterpunch, och Tomgram som båda har gott om länkar till andra som behandlar samma ämnen. Där blir intrycket ett helt annat.

Motsättningarna är hårdare men stödet för Ship to Gaza är överväldigande.

hans o sjöström är medlem i fib:s styrelse och fib:s redaktionskommitté.

fibutrikes

Turistattraktio

fib 25

Filippinerna. Paradisstränder.

Aktiva vulkaner. Ångande djungler. Men bakom resebroschyrernas fasad döljer sig en mörkare historia. Följ med socialarbetarna som räddar småflickor från sexklubbar i ett av ö-världens största bordellområden.

on: sex

fibutrikes

Angeles City är en av de största destinationerna för sexturister i världen, med drygt 15 tusen kvinnor som arbetar i dess olika bordeller.

På en snurrande karusell står ett femtiotal tjejer och dansar. När köparen valt en tjej betalar han och tar henne med sig till något hotell.

16-åriga Marylyn skrattar när hon får höra om den svenska sexköpslagen. ”Den skulle aldrig fungera här”.

martin schibbye text jonas gratzer bild

V

ad kostar ett barn?

Frågan är inte filosofisk. Det osynkade bastrummedunket från sexklubbarna nästan dränker samtalet i Angels City.

På gatan står den 18-årige barnpornografi-, cigarett- och Viagra-försäljaren Robert och suger på svaret.

– Vänta här, jag är strax tillbaka, säger han och går undan för att ringa.

Efter ett mobilsamtal och två minuters väntan hoppar Marylyn med polkagrisrandigt linne och vita sandaler ut ur en cykeltaxi.

– Är hon verkligen 16 år?

– Tror ni mig inte så kolla hennes tänder, säger Robert och tar med ena handen ett tag om Marylyns underkäke.

Emmanuel tittar självsäkert på de vita tandraderna medan Marylyn demonstrativt sätter armarna i sidan. Trots att

Emmanuel är född och uppvuxen på Filippinerna har han inga problem med att spela utländsk sexturist. Som så många andra i hans ålder är fadern en okänd sjöman i den amerikanska flottan.

Medan tandkontrollen pågår frågar han Marylyn ”Varifrån kommer du?” För att undersöka om hon är hitförd från andra provinser. ”Vad kostar det?” För att etablera att det rör sig om köp av sex. Samt ”Hur gammal är du?” För att undersöka om hon är minderårig.

Emmanuel arbetar för hjälporganisationen Preda och går från bar till bar. Den här kvällen har han fått napp.

– 200 kronor, då får ni ha henne hela natten, jag vet ett hotell som är säkert, säger Robert.

– Be henne vara redo klockan tolv i morgon kväll, jag ringer då och säger vart vi ska ses, svarar Emmanuel.

Ingen vet riktigt när det började. Här i provinsen Pampanga i norra Filippinerna låg under årtionden USA:s största flottbas och soldaterna gödde regionens sexindustri.

Efter nedläggningen av basen 1992 trodde många att även sexindustrin skulle ge vika. Men istället har en ny generation gästarbetare och manliga sexturister tagit över. Bland sexbarer med namn som Brown sugar, Dollhouse och Coyote Ugly arbetar 15 000 personer, mestadels kvinnor.

I stadsdelen Balibago finns inte mindre än 133 sexbarer registrerade.

– Kom in hit, happy hour!

Utanför baren Carousel börjar inkastarna bli fysiska. Klasar av tjejer hänger i Emmanuels armar. Till slut ger han upp och går in förbi skylten som upplyser besökare om att kvinnor endast är välkomna i sällskap och att inga skjutvapen får tas med.

– Sätt dig här, säger Sunshine och ler brett när Emmanuel lyder hennes uppmaning.

På golvet inne på bordellen råder en strikt hierarki. De bästa borden närmast karusellen med ett femtiotal halvnakna tjejer, kontrolleras av dem som varit här längst. För varje drink som beställs får tjejerna en viss procent. På bordet står en plåthink med pingisbollar med texten ”Have fun throw a ball the girls will be happy”.

I högtalarna pumpas Ramsteins Du Hast ut i högtalarna.

– Du har en så vacker näsa, säger Sunshine och lägger armen runt Emmanuel.

Sunshine kan säga jag älskar dig på alla de större språken. Lönen är låg men okej, säger hon. Helst skulle hon vilja studera men saknar pengar till det. Drömmen är att jobba utomlands. Men inte

Mellanöstern. Japan ska vara bra, tror hon.

Två gånger i veckan genomgår tjejerna en läkarundersökning för att upptäcka könssjukdomar. Ett omfattande arbete med tanke på att de största barerna har så många som 350 tjejer anställda. Runt halsen har Sunshine ett nummer.

– En till drink?

»

– Haha, ja så skulle man kunna kalla det. Men det vanligaste klagomålet är att tjejen inte ställt upp på allt, men det kan också vara så att de fått någon könssjukdom och då är det bra att det finns kvitto.

Baren har 110 strippdansöser och 40 servitriser. Lokalen rymmer 100 sexköpare. Priset för att ta med sig en människa, eller ”Early work release” som det heter är 200 kronor.

– Kommer polisen hit är det för att ta en öl, men vi har tillstånd säger bordellmamman och nickar åt baren där det hänger ett inramat papper från borgmästaren.

– Det sker regelbundna inspektioner, alla är över 18 och är här frivilligt, säger hon.

Medelåldern bland köparna är hög. Två pensionärer från Kanada berättar att landets generösa visumregler gör att kan vara w

Sunshine kan säga jag älskar dig på alla de större språken.

Bordellmamman har upptäckt nya torskar i lokalen och presenterar sig med en kindpuss. Sedan bjuder hon på en runda innan hon förklarar att nummersystemet gör att om man inte är nöjd med den tjej man köpt kan man klaga – om man skulle ha glömt att fråga om hennes namn vill säga.

– Orgasmgaranti?

fibutrikes

Allt som säljs och köps i staden är skattefritt. Pengarna strömmar genom stadens casinon, och sexindustrin är djupt rotad i gatorna sedan århundraden tillbaka. Förr var det militärer som köpte filippinska flickor. I dag är det turister och gästarbetare som tagit över den rollen. Barerna i Angeles CIty är välfyllda av pensionärer från Australien och USA.

bosatta i landet, på plats finns även unga svenskar i trettioårsåldern. På frågan varför de kom till Angeles City sveper de med handen mot karusellen.

– Se dig omkring, det är dessutom billigare här än i Thailand.

När mörkret sänker sig över Filippinerna vaknar Angeles City till liv. Från de större hotellen går skyttelbussar hit mellan nio på kvällen till fyra på morgonen. Staden är en turistdestination med bara en attraktion.

– Primalterapi. Vi har ett rum, där får de skrika av sig sin ångest, säger missionären Shay Cullen.

Han är en katolsk präst som tröttnade på att endast kunna erbjuda den sista smörjelsen till de mördade och be för de utsatta.

– Den första tiden är svårast, de är vana

– Aaahhh!

Morgontystnaden bryts av ångestskrik från ett rum i Predas center högt beläget ovanför den nedlagda militärbasen i Olangapo. Rummet är vadderat dels för att ljudisolera men också för att flickorna inte ska skada sig. Det är hit de minderåriga kommer när de räddas från bordellerna.

Men hur rehabiliterar man någon som våldtagits dagligen under flera års tid?

vid att ha pengar och dricka alkohol. Det handlar om att bryta ett mönster, men vi har inga stängsel runt centret. Vill de rymma är det fritt fram, men de kommer alltid tillbaka.

»

kan erbjuda en ny start, säger Shay Cullen.

Inne på centrets kontor förbereder Emmanuel kvällens räddningsaktion tillsammans med kollegan Bert. Väggarna är täckta med grå plåtlådor med tusentals mappar över dömda pedofiler, pågående rättsfall och vittnesprotokoll. Här finns 37 år av socialt arbete dokumenterat. Preda bildades som ett projekt ägnat åt att rädda gatubarn och narkomaner undan de dödspatruller som – liksom i Brasilien och på andra ställen – försökte mörda dem som ett varnande exempel.

Preda erbjöd gatubarnen en fristad, terapi, upprättelse och utbildning. Men det dröjde inte länge förrän man började ta sig an sexuellt utnyttjade och prostituerade barn.

Primalterapi. Vi har ett rum, där får de skrika av sig sin ångest.

På centret finns i dagsläget 57 barn som tränas i praktiska färdigheter samt ser till att de sätts i skolan.

– Alla har sitt eget sätt att gå vidare. Vi

I dag är det en hjälporganisation med ett

Barnpornografi säljs öppet på gatorna.

sjuttiotal anställda. Flera av dem före detta barflickor.

– Det viktigaste förklarar Bert är att kartlägga hallicken Robert. Jobbar han ensam?

Var i Manilla köper han sin barnporr? Av vem? Är han del i ett nätverk?

Planen är att flickan ska erbjudas utbildning i organisationens regi och hallicken ska lämnas till polisen.

– Får vi inte tag på hallicken kommer vi ändå att försöka ta hand om flickan genom att köpa loss henne, säger Bert.

– Hoppa in i bilen så kör vi.

Färden från Olangapo till Angeles City äger rum under tystnad. Regnet smattrar mot bilrutan. I hamnen där militärbasen låg byggs nu världens femte största containerskepp av koreanska gästarbetare.

Det är bara en sak kvar att lösa innan tillslaget.

De vill inte själva bli gripna som pedofi-

ler. Men den lokala polisen kan inte underrättas. Det första stoppet blir därför vid den regionala polisens högkvarter.

Yrvaken, med sömn i håret låser den kvinnliga polischefen Nilda Agnes upp dörren.

– Hade ni kommit dagtid hade jag haft på mig uniform och pistol, men jag förstår situationen. Slå er ner, säger hon och förklarar att hon inte hade öppnat för någon annan än socialarbetare från Preda vid den här tiden.

– Det är bra att ni kom till mig. Det kan börja ringa varningsklockor om de vet att ni förbereder ett tillslag, säger hon och leder oss in på det klaustrofobiska kontoret.

Väggarna är täckta av planscher på barn med pilar och namn på kroppsdelar, hyllorna är fulla med dockor i olika storlekar.

Det är här barn förhörs om övergrepp de utsatts för. Hjälpmedlen är till för att med

fakta preda: Predas center för barn och ungdomar som räddats från bordellerna ligger vackert beläget högt över viken Subic Bay. Missionären Shay Cullen som driver Preda har byggt upp en organisation med 72 anställda som jobbar mot främst barnsexhandel. Det var organisationens kampanj på 1980- och 1990 talet som fick den amerikanska militärbasen att slå igen och till slut lämna regionen. w

Terapin Preda använder sig av kallas Emotional release therapy och går ut på att barnen i minnet återvänder till de platser där övergrepen skedde för att med känslor bearbeta ångesten. w Preda arbetar även förebyggande. De utbildar politiker och poliser så att de lär sig känna igen människohandlare och får kunskap om barnkonventionen och barns rättigheter. w

Det fritar även minderåriga flickor ur bordellerna, tillsammans med polis och lokala myndigheter. Flickorna som räddas tas till organisationens center där man arbetar med att återge dem självförtroende och rättigheter samt bearbeta trauman. Dessutom tar man in vittnesmål för kommande rättegång. Om möjligt så arbetar de vidare med att återföra flickan till sin hemort.

Nilda Agnes är den enda polisen som har utbildning i frågor som rör trafficking och människohandel i ett område med totalt cirka 187 000 invånare.

lekens hjälp kunna fortsätta berätta vad som skett när orden tar slut.

Barägare som anställer minderåriga kan åtalas för en rad brott i den filippinska

»

och att samla bevis, säger Nilda Agnes.

Hon är den enda polisen som har utbildning i frågor som rör trafficking och människohandel i ett område med totalt cirka 187 000 invånare. Ändå fick hon nyligen pris som bästa regionala polisenhet när det gällde att hantera brott mot barn och kvinnor.

– Det säger något om hur det ser ut i det övriga landet, säger hon ironiskt.

I våras sattes Filippinerna upp på det amerikanska utrikesdepartementets lista över länder som inte ens lever upp till mini-

Det finns för få åklagare vilket gör att även om vi har vattentäta åtal så tar det tio år att få någon fälld. barnskyddslagen. Men när det väl händer tar det oftast lång tid.

– Allt saknas på Filippinerna, det finns för få åklagare vilket gör att även om vi har vattentäta åtal så tar det tio år att få någon fälld. Därför är frivilligorganisationerna viktiga när det gäller att få in tips

mikraven när det gäller att stävja människohandel. Men bilden är inte nattsvart.

– På senare år har vi sett ett ökat intresse från andra länder att på plats samarbeta för att upprätthålla lagarna, berättar Nilda Agnes.

Amerikanska FBI har de senaste veckorna arbetet tillsammans med hennes polisenhet med att utreda amerikanska pedofiler och om en vecka reser hon själv till Kalifornien för att vittna i en rättegång. ­– Människohandeln är en megaindustri här på Filippinerna, det är starka krafter vi slåss mot, vi behöver all hjälp vi kan få säger hon och lyckönskar socialarbetarna i kvällens räddningsaktion.

Färden mot Angeles City rullar vidare. En

Shay Cullen är en annorlunda missionär. Han arbetar med att frita främst minderåriga flickor från bordellerna. Han är en katolsk präst som tröttnade på att endast kunna erbjuda den sista smörjelsen till de mördade och be för de utsatta.

På Predas rehabiliteringscenter bor ett 100-tal pojkar och flickor. Här får de utbildning och trygghet.

kvart från staden ringer Bert upp hallicken och stämmer träff utanför McDonalds. I en stad där det mest handlar om sexhandel är till och med McDonaldspersonalen hårt ansatt.

Tjejen bakom kassan avböjer förslag om sexköp och försöker artigt ta emot de två amerikanernas beställning. Efter ett par minuter kommer Marylyn tillsammans med sin syster och en vän. De önskar sig alla glass. Hallicken får vänta utanför.

Marylyn börjar berätta.

– När mina föräldrar skilde sig flyttade min mamma från Visayas till Angeles City för att arbeta som prostituerad och tog mig med.

Den då trettonårige Marylyn arbetade med ett falskt födelseintyg på en bar och

såldes som ”cherry girl”, det vill säga som oskuld.

– Att köpa mig kostade 500 kronor.

Men efter en räd från myndigheterna sparkades hon ut och ”frilansar” nu tillsammans med sin hallick, den jämnåriga Robert.

Marylyn berättar att favoritartisten är Celine Dion och att hennes dröm är att bli doktor eller sångerska.

– Om en månad kommer en 76 årig man från USA och tar mig med till Kalifornien, det har han lovat i chatten på ett internetforum.

Medan Marylyn berättar sin historia för Emanuel förhör Bert hallicken utanför MacDonalds. Trots att de nu har en chans

att köpa loss Marylyn och ta henne till hjälporganisationen utväxlar de en blick genom fönsterglaset och väljer att avvakta.

– Vi måste samla in mer bevis och undersöka Marylyns familjeförhållanden innan vi slår till, säger Bert i bilen på väg tillbaka till Olangapo.

Efter 37 år i antislaveribranschen vet de när tillfället är det rätta. Den här kvällen lämnas Marylyn med en 50 kronors sedel och ett löfte om att bli köpt.

martin schibbye är före detta redaktör för fib och frilansjournalist med inriktning på utrikesreportage: www.martinschibbye.se. jonas gratzer är frilansfotograf. www.jonasgratzer.com den här texten är tidigare publicerad i tidningen socialpolitik.

fibutrikes

En Temoundersökning som Ecpat lät göra i Sverige 2007 visade att en av tio resenärer sett vad de uppfattat som barnsexturism på utlandsresan. Enligt svensk lag är sexualbrott mot barn förbjudet, oavsett var i världen de begås. Förebyggande föreläsningar i de omkringliggande städerna upptar en stor del av organisationens arbete. Här är föreläsning för kommunpolitiker och poliser om människohandel.

I en färsk rapport från Ecpat slås det fast att den sexuella handeln med barn och ungdomar i världen växer i krisens spår. Enligt rapporten blir 1,2 miljoner barn varje år handelsvaror – i de flesta fall tvingas de till sex. Barn som likt Marylyn i reportaget flyttas inom sitt hemland väcker inte uppmärksamhet lika lätt som ett barn från en annan miljö.

fib 33

En

fib 35

mördares ansikte Novell av Dianne Hofmeyr

H

an stirrar rakt ut ur fotografiet under den kraftiga rubriken: En mördares ansikte.

Poliser svärmar runt om honom och håller tillbaka folkmassan. Folk viftar med plakat och försöker få en glimt av hans ansikte. Ivriga händer sträcks fram.

Det finns något reserverat hos honom som håller honom åtskild från folkhopen på fotografiet. Mitt i trängseln är han alldeles stilla. Stormens öga.

Jag dras in i denna virvel. Min egen virvel.

Ett slätt ansikte. Den friska hyn hos en tjugotvååring. Olivtonad. Mörkt hår klippt tätt intill skallen. Det får honom att se spartansk och stark ut. En gladiator. Men på samma gång verkar han utsatt. Sårbar.

Knölarna på kraniet syns. Han har ring i näsan. Jag ryser vid tanken på nålen som tränger igenom det tunna brosket. Mörka ögon reflekterar inte någonting. Jag granskar hans anletsdrag och letar efter tecken på ånger. Vad väntar jag mig att hitta i en mördares ansikte?

Han står rakt upp. Breda axlar.

Armarna längs sidorna. Händerna i hand-

bojor. Reserverad. Känslokall. Isolerad.

Och de som kastar en flytig blick på fotografiet och rubriken, tänker de på hans mor som långsamt utforskaransiktet hos den pojke hon gett liv åt?

Min egen mor … vad gjorde hon?

Rubrikerna den gången: Terrorist undkom, över ett suddigt fotografi av en flicka med rakt svart hår hängande ner på axlarna.

Svarta jeans, lätt utsvängda. En åtsittande svart polotröja. Cigarett mellan vänsterhandens fingrar. En oskarp, icke arrangerad bild, beskuren av redaktören för att få bort de andra. Till vänster om henne någons kropp avskuren till hälften. Till höger en amputerad arm som håller henne om midjan. Artikeln konstaterar: »inblandning i olaglig verksamhet«, »i besittning av förbjudet material« …. som får det att låta som politisk porr!

Efteråt, när jag flyttade hela tiden, var det något som drev mig att ringa till min mor med regelbundna mellanrum. Det där ihåliga ljudet i telefonen. Det egendomliga klickandet på en linje som avlyssnades.

»Det är jag«, sa jag snabbt, bara så att hon skulle veta, innan jag lade på igen.

Andra gånger tryckte jag luren tätt mot örat och höll mig tyst så att jag kunde lyssna på hennes röst. »Michelle, är det du…?« Hon väntade för att höra om jag lade på.

Ibland började hon trevande på ett samtal. »Var inte orolig. Jag mår bra. Moster Gloria har kommit för att bo här. Jag önskar att du kunde komma hem. Äter du ordentligt?« Kort tystnad. Bara ljudet av mina andetag registrerades. Vad läste hon in i det kusliga klickandet i den tomma rymden mellan oss? »Vad gör du?« Tillverkar bomber, mamma. Tillverkar fortfarande bomber. »Det har regnat idag.« Kände hon av mitt behov av kontakt? »Det läcker i badrummet.« Sedan trevande: »Michelle, är du där fortfarande? Jag känner mig lite dum … jag menar, prata på det här viset … « och så tynade hennes röst bort.

Paus. w

fibnovell »Åh, fan ta dessa människor!« Ny paus. Väntande. Lite grand som om hon inbillade sig att de som lyssnade skulle komma in på linjen.

Sedan ett utbrott. »Kan inte låta henne vara i fred?« Gällt och med desperation i rösten. »Det är min dotter!« Månaderna mellan telefonsamtalen tänjdes ut allt mer. Till sist gav jag upp. Det är inte mycket till poäng med en envägskommunikation. Jag tröttnade på att försöka hitta nya telefonkiosker på nya ställen så att de inte kunde spåra mig. Aldrig frågade hon: Varför gör du det här? Vad är det som driver dig?

Vi tappade kontakten med varandra, min mor och jag. Och ända sedan Max var vi helt utan kontakt.

Och när fotografiet av mig hamnade i tidningen blev det inte bättre. Hur skulle det kunna det? Jag blev fri. En egen person.

Oberoende. Min mor hade inte längre möjlighet att få mig att känna mig sårbar. Det kunde ingen annan heller.

Eller det var det jag trodde.

I skolan var jag ett passivt barn. Min bror, Max, var den vilde. Han var den som klättrade högst upp i mispelträdet och bröt armen. Den som stal godis i kaféet på hörnet, placerade en smällare under moster Glorias stol, satte fats tuggummi i håret på kusin Lara så det fick klippas bort. Jag var den som plockade upp fågelungen som fallit ur boet i mispelträdet. Max var ett år äldre men vi stod varandra nära som tvillingar som fötts ur en och samma äggcell.

Han var mitt alter ego.

Sedan trillade kuvertet med sin officiella stämpel ner genom brevinkastet. När det landade på golvet i tamburen kände jag hur banden mellan oss slets av.

Max läste upp inkallelseordern högt.

Jag försökte kämpa emot. »Säg att du är vapenvägrare. Att du hellre gör värnplikten på ett dårhus.« »Varför det? Jag har inga invändningar.

Jag vill slåss för mitt land!« Och så, med ett leende … »Och jag kommer att klä i uniform.« »Det är inte ditt land, Max! Det är för

småaktigt! Och det är inte ens ditt krig!« Och när han fortsatte att le … »De lär dig att döda, Max!« Min mor blev stolt. Hon satte igång att baka skorpor. Köpte konservburkar med kakaodryck. Gjorde ordning ett syetui. En massa khakitråd. Överblivna khakiknappar.

Antagligen allihop i fel storlek. Också en fingerborg. »Max kommer aldrig att använda en fingerborg, mor.« »Bara för säkerhets skull. Han är inte van vid att sy och nålen kommer att sticka hål i fingret på honom.«

Och fingret kunde mycket väl ha blivit skadat för han brydde sig då aldrig om att skriva hem. Jag föreställde mig hur han höll på med att springa upp och ner för bergen med full packning. Men han skickade fotografier av sig i uniform. Jag skickade runt den i min studentklass. Han hade rätt.

Han klädde i uniform.

Han kom hem efter tre månaders grundutbildning och var solbränd och mager.

Annorlunda. Det gjorde mig nervös att vara i närheten av honom. Nervös för att han verkade så avspänd i sin uniform med geväret nonchalant slängt över axeln. Men så snart han satt sig på verandamuren i

fib 37

jeans och med en öl i handen var han återigen den gamle Max. Den måndag då han for iväg till gränsen stack Max och jag oss i fingret och ingick en pakt i blod och svor på en massa dumma saker. Att när han kom tillbaka skulle vi resa. Vi skulle erövra världen. Bli berömda. Oövervinnliga.

Halvvägs ner på gatan vände han sig om och gjorde en låtsatshonnör mot mig där jag satt och svängde på grinden. »Heder och ära! Må fienden besegras!« »Kom ihåg vem som är fienden …!« Ropade jag år honom. Jag tror inte att han hörde det.

Hålet som gjorts i Max är mycket större än ett nålstick. Nyheten kom i form av en högtidlig knackning på dörren och män med stränga ansikten utanför. Max namn hade utan vidare ceremonier satts in på en lista med en massa andra på teveskärmen under en silhuett av en soldat som höll i ett gevär. Hans enda ära.

Min mor flydde in i en enda lång klagolåt. Ju mer hon snyftade och anklagade, desto mer drogs mitt bröst samman. Jag ville inte ha hennes smärta. Jag hade min egen. På nätterna när jag hörde henne jämra sig genom den tunna väggen mellan oss drog jag kudden över huvudet.

Jag hatade henne för att hon gjort mig sårbar. Du uppmuntrade honom, mor. Du skickade iväg honom utan några frågor. Jag

»

Jag letade efter en möjlighet att fly. Jakes började bjuda mig på fester i Hillbrow.

Det var omöjligt att veta vilka människorna där var eftersom vi satt tryckta intill varandra i små, överfulla, mörka och rökiga rum. I början var jag tyst och sur. Allt eftersom månaderna gick insåg jag att sammankomsterna var möten snarare än fester. Till en början litade de inte på mig. Jag var en outsider. Inte delaktig i kampen. Men långsamt sipprade min sjudande vrede igenom till dem. Jag drevs av beslutsamheten att visa världen att jag kunde Max plats.

Någon i gruppen hade en manual som visade hur olika explosiva anordningar fungerade.

Det verkade helt okomplicerat.

Granat: liten explosiv anordning.

Splittergranat: innehåller rullar av skarpkantad ståltråd som sprids när granaten exploderar. Säkerhetssprint, ring på säkerhetssprint, tändrör, handtag, fyllnad, splitterrullar. Nitroglycerin: huvudsakliga sprängämnet i dynamit. Tändhatt: aktiveras med tändrör eller med elström. Termit: en blandning av aluminium och järnoxid som används i brandbomber för att starta bränder.

På kemilabbtimmarna snodde Jakes och jag lite grejor. Jag var lycklig för första gången på länge. Att tillverka bomber var det mest extrema jag kunde tänka mig att göra. Det var ett rättfärdigande av Max’ död. Jag tror inte anledningen spelade någon roll för Jakes. Så länge som jag var lojal mot saken.

En ström av rå energi flöt mellan oss. En energi som inte kom sig av att vi jobbade sent eller av för många koppar starkt kaffe. Ibland nuddade våra kroppar vid varandra när vi stod bredvid varandra vid arbetsbänken på labbet.

Hans arm mot min arm, hans hand på min axel när han kontrollerade något jag höll på med. Det fick mig att hålla andan och efteråt kändes utrymmet mellan oss

Granat: liten explosiv anordning. Splittergranat: innehåller rullar av skarpkantad ståltråd som sprids när granaten exploderar. var tvungen att skylla på någon.

Jag träffade Jakes på universitetet.

Det var en fråga om att minoriteter drogs till varandra. För en tjugo års tid sedan var en flicka i en klass i kemiteknik med fyrtio vita manliga studenter lika ovanligt som en svart student. Undervisningen var trist.

poröst. En kväll när vi skulle gå och Jakes hade handen på strömbrytaren, såg jag blicken i hans ögon. Och så kastades vi ner i ett mörker och jag smälte under hans beröring.

Jakes och jag tillverkade fler bomber det året än vad tidningarna senare beskyllde oss för. Vi kände inte till alla detaljer. Bara vad som skulle sprängas. En bro. En kraftstation. En depå. Vi var ett formidabelt team. Vi var pålitliga. Vi levererade.

En natt behövde de en specialdetonator för ett speciellt jobb som hade tagit månader att planera. Bilen hade stått parkerad utanför byggnaden i mer än åtta timmar.

Gatan var öde. Vi väntade i det egendomliga rödgula ljuset från gatlyktorna med sammanbitna käkar och skärpte oss inför nedräkningen. Jakes kysste mig och jag kände hans otålighet.

Plötsligt var det dags. Men så, som från ingenstans, svängde en lastbil in på gatan framför oss. Jag viftade frenetiskt till föraren att ta sig därifrån.

Scenen spelas upp i slow-motion.

Explosionen väller fram utåt. Lastbilen och föraren slits i småbitar, ett splitter träffar Jakes i tinningen. Ögonblicket etsas in i mig. En andra punkt i mitt liv att mäta tiden ifrån. Max’ och Jakes’.

Att se in i ansiktet, som jag nu söker mig fram över med fingertopparna, skrämmer mig. Detta släta, onåbara ansikte.

Jag längtar efter att förena mig med denna barn-gladiator. Denne min pojke som gjort sig själv oövervinnlig. Jag vill känna riktig hud. Jag vill se in i ans ögon.

Förena mig med honom. Jag behöver svar.

Jag vill veta: Vem är fienden? Vems krig är det du för? Ditt? Mitt? Din farbrors? Eller din fars?

Märkligt hur mina fingrar minns sifferkombinationen. Telefonen verkar ringa i det oändliga. Sedan minns jag … min mor är tjugo år äldre. Det tar längre tid för henne att komma till telefonen.

Jag väntar på att hon ska lyfta luren i den kristina eriksson är pensionerad andra änden.

bildlärare och illustratör. dianne hofmeyr är författare.

fibrecenserar

Predikanten Greider visar vägen Det måste finnas en väg ut ur det här samhället Göran Greider Ordfront Det finns få svenska författare som skriver med en sådan lätthet som Göran Greider. Hans text formligen forsar fram över sidorna och följer varje tankes vindlingar, vare sig den leder framåt, bakåt eller någon annanstans. Som läsare gäller det att spänna fast sig och helt överlämna sig åt denna sprakande färd genom besvikelser, förhoppningar, politik och liv!

Greider är ju en mångfacetterad diversehandlare i politik och poesi. Ingen plattform eller TV-soffa förefaller honom främmande eller obekväm. Därför är det med viss förundran man läser hans ungdomliga bekännelser om rädslan för att som tonåring stå på scen och läsa dikter. I dag skulle han utan att darra på manschetten – rösten möjligtvis undantagen – stå på scenen på Skansen och läsa nyårsdikten, helst skriven av Greider själv!

Detta sagt utan ironi utan som ett uttryck

»

Ingen plattform eller TV-soffa förefaller honom främmande. för min respekt för Greiders allsidiga begåvning. Att läsa hans nya bok Det måste finnas en väg ut ur detta samhälle – en anspelning på Dylan när han i All along the Watchtower sjunger ”There must be a way out of here”– är att med nästan hallucinatorisk skärpa återuppleva de olika politiska skeenden som han, jag själv och alla våra generationskamrater varit med om.

Göran Greider skildrar sina och generationskamraternas politiska erfarenheter med en imponerande bredd.

foto: Lotta Törnroth

Framför allt framstår 1970-talet som det årtionde som framfödde de mest progressiva rörelserna i vår politik och i våra liv. Det var då miljöfrågorna togs upp på allvar, när tillväxtens gränser diskuterades och när våra livsideal på allvar ifrågasattes och den gröna vågen slog ut i full blom.

Det var det politiska uppvaknandets tid, Vietnamrörelsens och internationalismens tid. Idén om löntagarfonderna satte med Rudolf Meidner fantasin i rörelse med drömmen om en ny folklig äganderätt till våra produktionsmedel.

Men sen kom 80-talets rekyl. Näringslivet kom plötsligt ut på gator och torg och demonstrerade högljutt mot fondförslaget och i riksdagen satt Kjell-Olof Feldt och knåpade på sin vers om denna skit ”som vi släpat ända hit”. Där brast bubblan eller rättare sagt drömmen om ett annat samhälle. Som en sentida Marcel Proust tar sig Greider igenom och ger röst åt de olika tidsströmningar som i snabb takt avlöste

varann. Han skärskådar tidens olika profeter och dokument. Han påminner om Gro Harlem Brundtland och hennes FN-rapport som lade grunden till olika idéer om en hållbar utveckling som också innefattade fattigdomsbekämpning och om Al Gore, som vandrade runt bland varuhusgiganten Wal-Marts hyllor och inhandlar klimatsmarta produkter. Slutsatsen var alltså att miljökampen måste ske med marknadens hjälp.

Göran Greider växlar oupphörligt tonfall.

I ena ögonblicket är han vetenskapsman och kritisk rapportör, i nästa salvelsefull predikant och därpå poet. Han ger sig således en beundransvärd frihet där personliga och privata upplevelser blandas med intellektuella iakttagelser. Kanske blir ibland denna totala bejakelse av varje impuls till greidiskt dilemma. Som vän av viss läsordning skulle jag önska att han hade stramat åt och disciplinerat detta våldsamma ordflöde. Jag tror att Greiders ärende skulle ha vunnit på det. peter curman

CE NS IO NE R? VI LL DU LÄ SA FL ER RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Södermorsor Lena Kallenberg Leopard förlag Lena Kallenbergs nya bok Södermorsor är en generationsroman för kvinnor och Stockholmsskildring. Men framförallt är Södermorsor en briljant roman där varje ord kommer från hjärtat och just därför träffar precis där – i hjärtat.

Generationsromanen som koncept är inte alltid lyckad. Den kan gärna bli alltför intern och därför ointressant. Detta är aldrig fallet med Södermorsor. Även om romanens huvudpersoner är tre femtitalister och ensamstående mammor så handlar den här boken i nästan lika hög grad om deras barn och de äldre som huvudper-

Ivar Lo-Johansson och kärleken Margareta Wersäll Natur och kultur Författaren Ivar LoJohansson var en förebild för både manliga och kvinnliga författare under mer än halva 1900-talet.

Stridbar och aktiv in i det sista. Hans båda lägenheter på Bastugatan är nu museum och de som läst hans självbiografiska böcker och fått guidning på museet av Dan Mellin får veta att Ivar Lo-Johansson valde bort familj för att kunna arbeta med sitt författande utan att behöva ta hänsyn till fru och barn. Det är den officiella versionen, som också upprepas i Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk.

Men är den helt sann?

Det låter för enkelt; det bör ligga något mer bakom. Andra författare har ju haft både fru eller fruar och barn och skrivit i alla fall. Varför kunde inte Ivar

sonen Lena tar hand om i sitt yrke inom hemtjänsten.

Boken är också en historisk roman om brytningstiden mellan slutet av 1970talet, där drömmen om ett folkhem för alla fortfarande var vid liv, och början av

»

Kallenbergs sylvassa dagboksbetraktelser kommer från hjärtat.

80-talet då drömmen alltmer började likna en utopi. Ett sönderfall som illustreras av huvudpersonens vassa samhällskommentarer i dagboksform: ”Hur många pärlplattor ska en 6-åring behöva lägga för att kompensera personalbristen?”

Lo-Johansson klara av det? Dessutom har både han själv och andra vittnat om hans kvinnotycke. Men hur var det egentligen?

Det är här litteraturforskaren Margareta Wersäll kommer in och försöker berätta och förklara, sakligt och med ”fakta” i ryggsäcken, jämfört med Ivar Lo-Johanssons egna ord. Som ett pussel försöker hon lägga alla bitar tillrätta, men det verkar som om gåtan ändå finns kvar. Varje förhållande varar några år och tar sedan slut, ibland oklart varför. Visserligen är det nästan tjugo år sedan författaren dog, men några levande vittnen finns kvar och ganska gott om skriftliga urkunder, men i vissa fall svävar Margareta Wersäll ändå på målet. Särskilt när det gäller avslutningen på förhållandet med Ann Smith i mitten av sextiotalet.

Två sidor ägnas hennes och Ivar Lo-Johanssons sorg, men det hela mynnar ut i ett frågetecken. Oklart om Ann Smith tillfrågats och om hon själv bidragit med slöjorna.

Tydligare är då brytningen med Sara Lidman, som är avli-

fib 39

Just Lena Kallenbergs sylvassa dagboksbetraktelser är kanske bokens stora behållning, betraktelser som kommer från hjärtat utan att passera det filter som i folkmun kallas politisk korrekthet. Änkemän som tar till flaskan istället för att ta hjälp av familjen och vänsterakademiker som alltid vet bäst men inte orkar upp till FNLdemonstrationerna på lördagsmorgonen är två av de kategorier söderbor som får sig en släng av huvudpersonens slev.

Som om allt detta inte vore nog är Södermorsor en bok om en vänskap mellan tre unga människor som drabbas av personliga problem och samhällsproblem som blir alltmer hotfulla. Det finns hur många anledningar som helst att läsa den här boken, väldigt få att inte göra det. Vid närmare eftertanke kan jag inte komma på en enda. charlie aronsson

den, men ändå vittnar i brev om att hon anser sig ha växt ifrån Ivar Lo-Johansson i skrivarhänseende. Den tidigare förtrollningen är bruten och mästaren hon beundrat får finna sig omsprungen av sin yngre, kvinnliga kollega Förklaring eller försvar?

Boken är välskriven och påkostad med bilder, notapparat och ett välbehövligt namnregister. Det är särskilt värt att nämna omslagsbilden som visar en för ovanlighetens skull leende Ivar Lo med blåst i håret och med någon av bokens damer i blicken. Intill honom finns Maria Nordberg – förebilden för Måna – i vit spetsmössa, en ung Sara Lidman och överklasskvinnan Ingrid Stiernblad, alla tre förälskat leende.

I bokens inledning finns en dikt av Ann Smith och kapitlen är i stort sett tillägnade varsin kvinna. Synd bara att man missat litet i redigeringen och inte uppmärksammat skönhetsfläckarna i form av några ”en slags”, som ser illa ut i en bok skriven av en akademiker och utgiven på ett ansett förlag. stefan estby

fibrecenserar Blod och jord Ben Kiernan Övers. Ulf Gyllenhak Voltaire Publishing ”Ur varje skogsbryn och dalgång kom de krypande på händer och knän ty deras ben förmådde inte bära dem; de såg ut som döda benrangel, de talade likt vålnader som ropade från graven [ ] [så att] det inom kort knappt återstod någon, och ett ytterst folkrikt och välmående land plötsligt lämnades öde på människor och djur”. (Edmund Spencer: A View of the Present State of Ireland, 1596, om folkmordet på Irlands befolkning, irerna, under femtonhundratalets andra del.)

Ben Kiernan är professor i historia och ansvarig för folkmordsprogrammet vid Yale University. Blod och jord: historien om folkmord och utrotning, från Sparta till Darfur är ett mastodontverk på 750 sidor och beskrivs som en jämförande studie av det genocidala våldets sociala, politiska och intellektuella historia.

Kiernan ger en bred bild av folkmordets

En delad värld Ingmar Karlsson Wahlström & Widstrand Efter Kurdistan – landet som icke är fick Ingmar Karlsson delar av den svenskkurdiska opinionen i nacken med anklagelser om att förespråka turkisk nationalism och leva i en kolonial föreställningsvärld.

Efter hans kritik av det bisarra riksdagsbeslutet att för svensk del ”erkänna” Turkiets folkmord på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker (”Armenierna de stora förlorarna efter riksdagens beslut”, Europaportalen.se 2010-03-15 och ”Folkmordet som aldrig ägde rum”, SvD 2010-04-03) skrev Carl Bildt erkänn-

teori och praktik. Han redogör för själva händelserna och ger en sociologisk och politisk bakgrund men framförallt riktar han uppmärksamheten mot fyra teman som han menar ständigt finns i samband med folkmord.

»

Expansionism rättfärdigas av egna behov, ofta av en slags känsla av nödvändigt historiskt öde och offrens brister.

De fall av massmord där färre än tre av dessa teman finns med utelämnar han.

Dessa fyra teman är rasism, jordbruksdyrkan, forntidsdyrkan och expansionism. Alla dessa är konstruktioner med svag eller ingen verklighetsförankring. Den egna gruppens rasegenskaper, jordbrukskultur och lysande forntid ses i ett förklarat ljus.

Offren anses tillhöra en sämre ras eller grupp, sakna utvecklat jordbruk trots

samt att Ingmar Karlsson ”kan dessa frågor bättre än sannolikt någon annan i detta land”, varefter Bildt hyvlade till Socialdemokraterna för att ha lagt sig platt för Vänsterpartiets utrikespolitik.

Så kan det gå. Författare styr inte sina

»

De är alla folkbildande läsning i en lite gammeldags positiv mening. läsares läsning och i politik väljer man inte alltid de allierade man får.

Karlssons senaste En delad värld. Islam och Europa – i går, idag och i morgon bygger

synliga bevis på motsatsen och sakna historia trots historiska minnesmärken.

Expansionism rättfärdigas av egna behov, ofta av en slags känsla av nödvändigt historiskt öde och offrens brister. Det hela blir en saga, en konstruktion som fungerar legitimerande.

Perspektivet är spännande samtidigt som det finns svagheter. Jag tror att det är viktigt att å ena sidan se orsaker och drivkrafter till folkmord, å andra sidan de tolkande konstruktioner som fungerar legitimerande.

Som det nu är fördunklas de förra av de senare.

Det blir tydligt när vi kommer in i modern tid, då legitimeringarna börjar se annorlunda, ut så håller Kiernan fast vi sina fyra teman. Det medför att han inte alls diskuterar det amerikanska mördandet i Irak men däremot al-Qaidas verksamhet där, något som passar bättre in i Kiernans teori.

Boken är kanske inte lämplig för sträckläsning eftersom den är så tjock, men innehåller ett stort faktaunderlag och mycket utförliga källhänvisningar för den som vill gå vidare och utgör en bra grund för vidare diskussioner.

sisela björnsson

vidare på flera av hans tidigare böcker som Europa och Islam och Korset och halvmånen.

De är alla folkbildande läsning i en lite gammeldags – positiv – mening.

Karlsson som tidigare polemiserat mot Samuel P. Huntingtons tes om ”civilisationernas kamp” argumenterar nu övertygande mot Usama bin Ladins rättfärdigande av individuell terror som en fortsättning på kampen mot korsfarartågen. Svaret på frågan hur korstågen ledde till dagens konflikt är att det gjorde de inte alls. De historiska sammanhangen är helt andra. Kunskap om faktiska förhållanden förklarar också, enligt Ingmar Karlsson, varför det osmanska riket inte är en tänkbar modell för ett mångreligiöst och mångkulturellt Europa.

Att läsa för att lära, men också för att det bara är roligt. staffan dahllöf

fib 41

»

Det är en mycket fin och välskriven bok.

Vi ses i Bingsjö Peo Österholm Gidlunds förlag Det var på slutet av sextiotalet.

Vietnamkriget pågick med alla sina hemskheter som många nu glömt. Allt detta gjorde att en ungdomsgeneration tvingades till moraliska ställningstaganden. Skall detta tillåtas fortsätta eller ”slår klockan även för mig”?

Vietnameserna visade en mycket stark känsla för den egna nationen. Vi som var unga då på 1960 talet kom snart att fundera på vårt eget land. Och mot sextiotalets slut fick plötsligen spelmansstämmorna en jättepublik. Det var FNL-generationen som upptäckte en del av den egna kulturen. Men den svenska

I Stenstad – Noveller och andra texter Karl Östman Karl Östmansällskapet

Folket i Bild/Kulturfronts Sundsvallsavdelning gav 1976 ut novellsamlingen Stabbläggare på Ordfronts förlag, med texter av den då i stort sett bortglömde arbetarförfattaren och sågverksarbetaren Karl Östman. En stor kulturinsats. Förlaget gav också ut romanen Den breda vägen. 2002 bildades Karl Östmansällskapet och en liten skrift 3 x Karl Östman (A&O Böcker) med tre av hans noveller kom samma år.

Nu har också en samling av noveller och andra texter, varav de flesta inte tidigare getts ut i bokform, kommit på sällskapets eget förlag. Östman arbetade som sågverksarbetare i Sundsvallsområdet och var den förste medlemmen i Författarförbundet som kombinerade författandet med fortsatt yrkesliv som grovarbetare. Han fick tre novellsamlingar och en roman utgivna samt ett stort antal noveller och artiklar publicerade i olika tidningar och tidskrifter,

Legenden Hjort Anders porträtterad. Foto: Paul Mohlin

folkmusiken hade förstås mycket lång tradition. Bingsjö i Dalarna blev ett centrum för detta, berömt för sina storspelmän Päckos Per, Hjort Anders, Anders Sparf, Nylandspojkarna och andra.

Peo Österholm som är författare, journalist, jazzmusiker och folkmusiker har nu skrivit en fascinerande bok om Bingsjö.

inte minst inom fackföreningsrörelsen. Östman hade ett rykte om sig att skriva svart. Hans svar på det var att han skrev om verkligheten som den var för en arbetare eller en arbetslös. Vad skulle han göra?

Göra bilden tjusigare?

Nyutgivna I stenstad har ett tema, staden. Staden där allt finns att köpa, för

»

Östman hade ett rykte om sig att skriva svart.

Hans svar på det var att han skrev om verkligheten som den var för en arbetare eller en arbetslös. den som har pengar, att drömma om för de många fattiga. Och Stenstaden är det centrala Sundsvall, som byggdes upp efter att större delen av staden brann ner 1888.

Vackra hus för stadens rika. 1879 hade 6 000 sågverksarbetare deltagit i den stora

Denna bok är inte en ren musikhistoria, den sätter in folkmusiktraditionen i ett socialt sammanhang och den visar hur musikkulturen har ändrats med byns ställning, försörjningsmöjligheterna och kommunikationerna.

Det är en mycket fin och välskriven bok.

Den rekommenderas till läsning för alla som vill försöka förstå varför en så stor del av svensk folkmusik kommer från en så liten by. Traditionen av konst är inte begränsad bara till musiken, utan finns inbyggd i miljön. Peo Österholm har gjort detta mycket tydligt. svante svensson

strejken i Sundsvall som avslutades med militärens ingripande för att krossa arbetarrörelsen.

I Stenstad saknar berättelser direkt från sågverken, vilket vi som läst Östman annars är mest vana vid. Men vi känner ändå igen Östmans omtanke och solidaritet med de fattiga, de arbetslösa.

En desperat önskan om ett bättre liv för människor som inte gjort annat ont än fötts fattiga.

Arbetslösa arbetare driver omkring på gatorna i stenstaden i jakten på arbete.

Det är en kamp för att få ett knog en dag, att bli accepterad för lastning eller lossning i hamnen. Många blir utan och då är det pantbanken som gäller.

Här finns också berättelser om Tokiga Maja som en gång haft cigarraffär, men som blivit lurad på kärleken. Om HamnOlle som måste lämna familjen i svår fattigdom, när kyrkklockorna ringer för mobilisering. Om en demonstration under storstrejken 1909.

Boken kan beställas från sällskapets hemsida, www.karlostman.com. Där kan man också bli medlem.

åke johansson

fibtv Väldigt få TV-program handlar om hur underklass förblir underklass och hur överklass förblir överklass. TV-utbudet präglas i stället långt mera av livsstilsprogram om konsumtion: inredning, matlagning, hälsa, reseprogram, mode, trädgårdsskötsel, sex och privatekonomi.

Vad har du S

köna söndag var ett TV-program som sändes i SVT på söndagar 1986. Programmet beskrevs som en damtidning i TV-format. Den allmänna tonen var flärd och lyx, och mänskliga relationer, av vilka de sexuella fick rätt stor uppmärksamhet. Det var bara början på en uppsjö av livsstilsprogram i TV. För ögonblicket kan vi bl a njuta av: Äntligen hemma, Bygglov, Sommar med Ernst, i TV4. Roomservice i kanal5, Design: Simon & Tomas, Extreme Makeover: Home Edition i TV3, Property Ladder, Relocation relocation, En plats i solen, Ett hus på landet i TV8, Ett nytt liv på landet, Country House Rescue, Grand Designs i TV9, Det goda livet, Strömsö, Trädgårdsfredag och Engelska trädgårdar i STV. Arga snickaren i kanal5, och Lyxfällan och Sveriges fulaste hem bör i TV3 däremot kallas ”UppfostringsTV” eftersom de, i likhet med TV4:s Rent hus, inte förmedlar några efterföljansvärda exempel, utan hur det kan gå när folk saknar de korrekta ambitionerna eller färdigheterna i livet.

Livsstil är ett begrepp som beskriver allt som redan täcks genom det mycket äldre och oumbärliga begreppet samhällsklass – utom just det som betecknar själva kärnan i klassbegreppet – förhållanden till egendom, produktion och arbete: ”En livsstil är en samling beteenden som uppfattas för såväl en själv, som av andra, vid en viss tid och på en viss plats, inklusive sociala relationer, konsumtion, underhållning

och klädsel.”( Wikipedia) . Till skillnad från klass anses livsstil vara något som individer i stort sett väljer efter sitt huvud.

Skillnaderna mellan folks sätt att leva uppfattas här som ytliga, snarare än existentiella. Uppenbarligen är preciseringen ”viss tid och plats” starkt motiverad – annars skulle ”valet” att svälta och låta sina barn dö före 5 års ålder, vanligt nu i Somalia eller i Sverige år 1800 tyckas något cyniskt.

»

föreställningar. Den marxistiska insikten, att sättet att producera i stort sett bestämmer det sätt vi konsumerar på, är i denna genre helt främmande, även om i serier som Det goda livet ger en (visserligen solskens-)bild av detta samband, genom att förmedla den utopiska visionen att folk, även de 97% som bor i städer/tätorter, skall odla sin egen mat.

Liksom veckotidningarna har de kommer

Till skillnad från klass anses livsstil vara något som individer i stort sett väljer efter sitt huvud.

Begreppet livsstil har föga överraskande blivit mycket användbart, framför allt inom marknadsföring och massmedia.

Begreppet ger annonsörer och marknadsförare redskap för att analysera och koppla samman konsumenternas önskningar och drömmar med befintliga produkter och att skaffa begär efter nya. Detta gäller inte bara materiella produkter, utan också föreställningen om att man, i stället för att bedriva klasskamp, genom att individuellt ändra konsumtionsmönster avancera i klasshierarkin. En hel riktning inom anarkismen, ”livstylism”, bygger på liknande

siella programmen, och av allt att döma även TV-kanalerna, skilda sociala målgrupper. Mest markant är detta fallet i de brittiskproducerade livsstilsprogrammen i TV8-9 (Grand Design, Relocation relocation, Ett hus på landet och En plats i solen). Här är målgruppen avgjort en burgen medelklass. De personer som uppträder brukar i regel få lägga upp 5–15 miljoner för att förverkliga sina planer på en ny bostad och livsstil och där reklaminslagen handlar om idel fina märken. Å andra sidan vänder sig Äntligen hemma och Bygglov till en lägre medelklass eller en aspirerande arbetarklass. Här är det byggmaterial och fiffiga verktyg som exponeras.

Väderleksrapporten är ett exempel på

fib 45

för livsstil? information som i många sammanhang får konsekvenser för våra planer och vår klädsel. Men om till och med väderprognoserna blir olika, beroende på om de ”presenteras” av en sololje- eller en paraplyfabrikant”, vad händer då? Om väderprognoserna gång på gång slår alltför fel kan vi bli fatalister och sluta att ta dem på allvar. När nu produktplacering i TV-reklamen blir än mera legal är denna framtidsvision inte så osannolik som man föreställer sig. Och vad händer med ett samhälle, vars invånare är mer övergödda med information än någonsin, men där folk med rätt eller orätt känner sig oförmögna eller ovilliga att handla i enlighet med den information de besitter?

Facit till dessa frågor föreligger möjligen redan i verkligheten: Förtroendet för massmedia, i synnerhet de rikstäckande, är lågt – 70 procent misstror dem. Till detta bidrar säkert t ex att blott var hundrade (sic!) stockholmare läser en morgontidning, vars politiska profil överensstämmer med dennes egen, för så vitt han sympatiserar med S, V eller Mp. Förtroendet för politiker och fackföreningsrörelse minskar – följaktligen.

Vad gäller ekonomiska och utrikespolitiska maktcentra är det fortfarande mest höger och Fp-sympatisörer som aktivt stöder EU- och/eller förespråkar öppet NATO-medlemskap. Särskilt lågt förtroende åtnjuter storkapita-

lister och finansmän (med undantag av den ostentativt snusande och synbarligen folklige lantisen Ingvar Kamprad) och Wall Streets internationella politik, till och med sedan den sistnämnda belönats med fredspriset. Politiska partier tappar förtroende, medlemmar och väljare. Högerpopulister och rasister tenderar att efter förmåga fylla tomrummet.

I stort sett följer Sverige i dessa stycken här ett internationellt mönster hos så kal�lade utvecklande kapitalistländer. Folk tror inte på vad Makten säger i sina media, men har låtit sig intalas att samhället, lika litet som vädret, låter sig påverkas. Makten nöjer sig med att folk bara tror på att det är den som i sista hand har makten.

Vad gör folk i stället för att agera kollektivt, att genom folkrörelser, partier och fackföreningsrörelser ta makten och förbättra samhället? En metod som anvisas av den kommersiella tv:n är att genom sin konsumtion individuellt höja sig, sköta sin hälsa, fixa med sin bostad, odla kål eller eterneller och skapa sig en ny identitet i en idealtillvaro – ändra livsstil. Och att lämna sitt lönarbete och starta eget.

I min ungdom kände jag en medunderklassare, som var förvissad om att den lokala societeten var förmögen, på grund av att dess medlemmar nästan alltid var politiskt borgerliga.

För att också bli rik började han söka

kontakt med den lokala företagarföreningen, skaffade lodenrock och ridstövlar.

Om golfklubb redan då funnits, hade han säkert gått med. Han anslöt sig, som enda arbetare, till högerföreningen. Där var man filosofiskt helt ense med honom beträffande förhållandet mellan Tänkande och Tillvaro. Men inte blev min bekant rikare för det! Till och med hans nya meningsfränder insåg snart att han var galen. Nu är han sedan länge död. ”Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont ... en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete.” Om en av Volvos montörer hade tagit sig in på bolagets styrelsemöte, åberopande ovanstående halvsanning från Axcess, hade vederbörande förvisso rönt samma öde som min barndomsbekant i högerföreningen - först instämmanden och därefter handgriplig avhysning och gapskratt. Det är klokt att försöka dölja det uppenbara och Wikipedia medger klokt nog att ”icke alla sidor av en livsstil är helt viljestyrda sociala och tekniska system kan inskränka valet av livsstil för individen.” Genom valet av auditorium för sitt budskap hade montören visat att han inte hade uppfattat måttet av dessa inskränkningar i den värld där han trott sig ha ”valt” att bli löpandebandsarbetare i stället för styrelseledamot.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

Skriva sanningen för ett fåtal eller nå miljonpublik med hjälp av en ”fantastisk mängd nonsens”?

I valet och kvalet V

»

isst ges oss vägval. Vi var många generationer svenska ungdomar med författar-drömmar (inte bara de med borgerlig bakgrund – även om det underlättade skolmöjligheter) som i femtonårsåldern ensamma såg ut mot det höstliga skogsbrynet och deklamerade: ”Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungdom, Fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, däraf han prijs kunde winna, med tijden, och Ära.”

Stiernhielms stavning av äldre slag bekymrade inte.

Hans svenska var stark och ren! Det hade August Strindberg menat. Han borde veta. Han hade själv skapat det språk jag då levde i.

Det privata vägval Hercules stått inför hörde det europeiska 1600-talet och dess ideologier och drömmar till. Dock skrev Stiernhielm ett livsvägval för mig som femtonåring på fyrtiotalet. Fast nu vid 83 talar nog de sista raderna mer direkt till mig: ”Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon: Wett,och Sinne gå bortt, fördwälmas i daas, och i glömsko; Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas.”

Men det hindrar inte att flera, såväl Heinrich Heine som Shaw med list lyckats nå ut till miljonpublik.

Valet finns. Tag ett exempel!

För 91 år sedan, den åttonde maj 1919 promenerade den snart sextiotreårige George Bernard Shaw i Hyde Park med den snart 25-årige R. Palme Dutt. Dagen innan hade de allierade till den tyska delegationen i Versailles överlämnat texten till det fredsfördrag de

kommit överens om. Nu hade den publicerats i pressen och de två diskuterade den framtida politiska betydelsen av detta fördrag. Just det lämnar jag därhän.

Ty de diskuterade också en fråga som är lika central för yngre kolleger ännu 91 år därefter som den varit det 91 år tidigare för Heinrich Heine när han ännu inte kommit loss till Paris utan var fast i det tyska. Lika central för oss alla denna långa epok.

Den frågan formulerades under detta samtal och återgavs av R. Palme Dutt i det minnesnummer om George Bernard Shaw han publicerade i sin tidskrift Labour Monthly efter Shaws död hösten 1950. ”Han förklarade av egen erfarenhet att en ung socialistisk författare hade att välja mellan två alternativ: Antingen till sin egen tillfredsställelse skriva sanningen i några mycket små tidskrifter med oändligt liten upplaga för en handfull läsare vilka våldsamt skulle förklara sig oöverens och okväda honom för det han skrivit; eller att nå ut till millionerna genom att blanda sanningen med en fantastisk mängd nonsens och vedertagna fantasier vilket gjorde det möjligt för dem att svälja sanningen utan att veta om det. Jag kommer ihåg att jag envisades med att svara att enligt min åsikt gavs ett tredje alternativ: att skriva sanningen och även nå massorna, marxister i en rad länder hade redan löst detta och att även om det vore svårare i England skulle vi så småningom lösa det också här.”

Nå, vare sig R. Palme Dutt eller någon annan lyckades med det konstycket att i våra länder, England som Sverige, kombinera rena sanningen med miljonupplagorna. Men det hindrar inte att flera, såväl Heinrich Heine som Shaw och en hel del även samtida, med list lyckats nå ut till miljonpublik och ibland kunnat hoppas att de också svalt sanningarna.

Shaw fick tidigt miljonpublik (och inkomster) men

fib 45

detta krig och hur britter och fransmän i Münchenanda intrigerade och planerade för att vända ”the phony war 1939” – ”bluffkriget 1939” – till ett verkligt storkrig mot Moskva (och i förbigående stjäla våra gruvor) är jag övertygad om att den elev i svenska skolor som nu med Shaw och R. Palme Dutt säger detta råkar illa ut.

Hade de aldrig fel? Visst! Vem av oss går ofelbar genom livet? Själv tycker jag att Shaw blandade ut sina sanningar med väl mycket av fantastiska mängder nonsens och vedertagna fantasier och att R. Palme Dutt lade sig alltför tätt intill centralen i Moskva när denna redan bytte färg.

Dock, hans bok om Indien från 1940 India Today är fortfarande trots olika misstag en av de bästa böckerna om Indien. (Felen delvis beroende på att den brittiska regeringen av politiska skäl inte tillät honom besöka sin fars hemland.) Det insiktsfulla han skrev om kolonialpolitik och världsekonomi i sin Labour Monthly (med mycket liten upplaga) betydde mycket för avkoloniseringen av Afrika. De kommande ledarna hade som studenter läst och format sina tankar av hans ord.

Tyvärr är dock få kolleger obekväma som George Bernard Shaw eller Rajani Palme Dutt. Se denna frontespis till tredje upplagan av det i den kortvariga tryckfrihetens tid år 1815 i Paris utgivna klassiska uppslagsverket över framgångsrika vindflöjlar. På 502 sidor citeras deras tal och dikter när de i alla skiften från 1789 till 1815 varit de för tillfället härskande trogna. På bilden ser vi den i dåtidens alla skiftande plagg uppklädde allt eftersom egenhändigt betyga trohet.

lät detta inte styra sig. Han var en av de få vilka redan hösten 1914 skrev att kriget – det vi kallar Första världskriget – var ett imperialistiskt krig. Pratet om demokrati var krigarljuga. Såväl press som underhus skrek och Shaw förlorade upplagor och föreställningar men vidhöll. Han hade rätt. Fast jag tvivlar på att skolungdomar i Sverige i dag får lära sig den sanningen i skolorna.

R. Palme Dutt var av samma uppfattning och satt sex månader i fängelse som krigstjänstvägrare.

Också senare var de båda beredda att stå för uppfattningar där de blev nästan ensamma. Så till exempel vintern 1939–40 när de båda hävdade att Finlands krig var orättfärdigt och en del av stormaktsspelet. Det var inte många i England – eller Sverige – som då vågade skriva det. (”Nu flyr råttorna och gömmer sig” skrev R. Palme Dutt om strömmen av brittiska avhoppare från kommunistpartiet.) Trots att vi nu har tillgång till dokumenten och i detalj kan följa både upptakten till

Låt mig säga det på annat sätt: R. Palme Dutt var i kunnighet och karaktär rätt lik John Takman. Honom kände jag sedan 1943 och med åren blev han bittert hätsk mot mig, både av privata skäl (jag hade varit nära hans assistent Birgitta Settergren och skrivit om honom utan namns nämnande som den vilken svek ”A” som tog livet av sig i mitt kök) och politiska. Han – som R. Palme Dutt – kunde inte frigöra sig från beroendet av Moskva. Men liksom hans insats för romerna i Skarpnäck var stor fick också hans skrivna ord i tidskrifter med upplaga ute i marginalen som Clarté stor och framtidsinriktad betydelse.

För den unge socialistiske skribent som nu står inför sitt vägval – lite annorlunda än det Hercules stod inför på sextonhundratalet – menar jag att såväl den väg Shaw valde som den R. Palme Dutt valde leder rätt. Inte för att de valde en väg som förde dem 100 procent rätt. Det gjorde de inte och det är lätt att visa. Sådana vägar finns inte!

Men vad det blev av alla de andra; de kolleger som inte stått bredvid Hercules i tonåren och inte ens kommit fram till det som avhandlades i Hyde Park 1919!

Tänk själv!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Varför laga något som inte är trasigt? » T änk dig att du vill utnyttja din rätt att som åhörare lyssna på en rättegång i en domstol! Du går in på tingsrätten en morgon strax före nio för att läsa uppropslistorna.

Där kommer du med all sannolikhet att upptäcka att mellan 80 och 90 procent av förhandlingarna rör brottmål. Bara 10–20 procent gäller sammanträden i andra slag av mål eller ärenden, såsom tvistemål och konkursärenden.

Den som vill åstadkomma statliga besparingar inom rättsväsendet har därför all anledning att först ta itu med brottmålen.

Från och med den 1 januari 1948 tillämpas den nya rättegångsbalken (RB). Vid balkens tillkomst gjordes rent hus med äldre tiders skriftlighet och uppskovsväsende. Nu skulle processen präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Parterna skulle vid ett och samma tillfälle presentera sin sak, förhöra vittnen och framlägga andra bevis samt plädera, varefter domstolen – helst i omedelbar anslutning till förhandlingen – skulle meddela dom.

Undantagen från denna kostsamma handläggningsordning var få. Det blev rättssäkert men dyrt att pröva stort och smått på det sättet i två eller tre instanser.

Med åren har också alltfler undantag från RB:s ledande principer om muntlighet förts in i balken. Stora förändringar trädde

Vid balkens tillkomst gjordes rent hus med äldre tiders skriftlighet och uppskovsväsende. Nu skulle processen präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration.

senast i kraft hösten 2008. ”En modernare rättegång” (EMR) kallas projektet. Det innebär bland annat att alla bevisutsagor av vittnen spelas in med både ljud och bild vid tingsrätten. Den som vill ställa en ny fråga till ett vittne i hovrätten måste visa goda skäl. Annars får han inte göra det. Skriftliga bevis behöver man inte längre läsa upp.

Det räcker att parten hänvisar till beviset.

Situationer, då ett mål kan avgöras på handlingarna, det vill säga att parterna inte ens behöver komma till rätten, har blivit fler.

Men innan effekterna av EMR ens har blivit utvärderade, har regeringen mottagit och tillsatt utredningar som behandlar ytterligare förändringar av rättegångsordningen i brottmål. I juni i år kom ett betänkande (Statens offentliga utredningar 2010:144) som diskuterar om det bör införas ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande av en tingsrätts dom i brottmål. Krav på prövningstillstånd innebär att hovrätten kan låta bli att döma i ett överklagat mål

genom att vägra prövningstillstånd. En sådan fullföljdsbegränsning gäller idag i bötesmål. Utredaren anser i och för sig inte att reglerna om detta bör ändras. Innan remissvaren ens hunnit komma in på det här betänkandet, har regeringen emellertid den 15 juli beslutat direktiv (Dir. 2010:78) till ytterligare en utredning om översyn av brottmålsprocessen. Olika ämnen listas i direktiven, däribland frågan om prövningstillstånd i brottmål.

Det är inte utan att man faller i tankar.

Varför detta nästan hysteriska intresse hos regeringen för att ändra rättsgångsreglerna i brottmål?

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 71

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Anordna lokala aktiviteter! w I dag finns en lokalavdelning för FiB/K i Västmanland och Dalarna. Det fanns det inte för ett år sedan.Arbetarekommunen i Norberg hade sedan länge uppmärksammat den stora strejken 1891–1892 genom att vart år den 17/7 kl 17 träffas på den hemliga strejkmötesplatsen i Norbergsskogen. År 2009 blev FiB/K för första gången medarrangör. I samband med träffen bjöd Arne Andersson in medlemmar och prenumeranter till ett möte på Elsa Anderssons konditori i centrala Norberg för att diskutera möjligheten att bilda en lokalavdelning.

Resultatet blev en interimstyrelse som kallade till ett konstituerande årsmöte på Bergslagsteatern i Avesta en smällkall januaridag.

Sagt och gjort. Sedan den 9 januari 2010 finns nu Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna.

Vid sidan av andra aktiviteter under året var det åter dags igen den 17/7 2010 och nu var det lokalavdelningen som var medarrangör tillsammans med Arbetarekommunen och LO-kommittén i Norberg, samt ABF och Tvärdrag. För oss fibbare kändes det som något av ett 1-års jubileum och arrangemanget var

nu också betydligt mera innehållsrikt.

Efter ett öppet styrelsemöte på ”Elsas” dit både medlemmar och prenumeranter bjudits in vidtog en rundvandring vid Storgruvan i Klackberg där Arne Andersson berättade om strejken och Jenny Wrangborg läste dikter medan vinden höll regnskurarna stången. På den hemliga strejkmötesplatsen kl 17 höll Daniel Suhonen tal om sådant man inte får tala om idag och om nödvändigheten att arbetarrörelsen är en kulturrörelse. Jenny återkom med flera dikter från dagens arbetsliv och om krigens Afghanistan, Irak och Palestina. Jenny Fahlander från Handels knöt även hon an till temat för träffen och berättade om dagens konflikter kring kollektivavtal och strejker.

Genom att knyta an till lokala aktiviteter har lokalavdelningen i VästmanlandDalarna lyckats få skjuts på aktiviteterna. Vi är övertygande om att det också har lett till fler både medlemmar och prenumeranter.

p-o tellander ordförande fib/k västmanland-dalarna och redaktör för föreningssidan på fib.se

Frilanslokal uthyres omgående!

Rum uthyres på Bondegatan 69, Södermalm (FIB:s redaktion). Tillträde omgående. Eget rum med dörr, fönster utmed innergården. Bredband ingår.

Tillgång till pentry och lokaler som delas med redaktionen.

Hyra: 1750 kr /månad.

Nästa nummer kommer den 16 september. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägsstation KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Hovrättsbacken 14, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se