FiB 6/7 2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 6/7 2011 • 65 KRONOR

FOLKETiBILD MILITÄR FÅR SKJUTA CIVILA NEDLAGD GRUVA ÖPPNAS KAMPEN OM FRAMTIDEN

fibsexsju2011

folketibild/kulturfrontsexsju2011

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslag: Björn Folke Sköld.

Tf ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Sköld.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Inger Nilsson, Hans O Sjöström, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Hashim Al-Maki, Charlie Aronsson, Lasse Bager, Jan Bergsten, Sisela Björnsson, Kjersti Bosdotter, Tom Carlson, Jan Delden, Gösta Elmquist, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Hans Isaksson, Åke Johansson, Peter Karlsson, Pia Karlsson, Ulf Karlström, Raul Leikas, Hans Lindström, Christer Lundgren.

Kenneth Lundgren, Nils Lundgren, Nino Monastra, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Anders Norborg, Kjell Rautiou, Anna Runebjer, Olof Rydström, Lotta Schüllerqvist, Björn Folke Sköld, Mare Toomingas, Frances Tuuloskorpi, Jóhann Páll Valdimarsson, Ulla Wennberg, Eva Wernlid, Agneta Willans, Margareta Zetterström, Peo Österholm Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

foto: Eva Wernlid

På egna ben sedan 1972

Kampen för framtiden 10–43 Kampen om framtiden har börjat. Efter borgarnas maktövertagande och förändringar i välfärdssystemet så ljusnar ändå bilden på nytt. Om detta berättar FiB ur flera perspektiv i sommarens dubbelnummer.

eva myrdal

En annan bild av Syrien 48–52

”Det vi såg i Damaskus och österut var en annan verklighet än den som internationell media givit en bild av från kusten och Daraa. Det ’stängda landet’ skriver journalister i Sverige. Men inte stängt för turister. Med turistvisum är allt som tidigare.”

ingemar folke

Militär med rätt döda civila 66

Efter skotten i Ådalen förbjöds militär i lag att använda vapen mot civila. Men nu har lagen ändrats. Polisen får därför begära stöd av militären om man tror att ett terroristbrott planeras. I Sverige kan därför militär helt lagligt sätta in våld mot civila. Precis som Ghadaffi gjorde i sitt land.

hillevi nagel sverigebilden 4

håkan boström porträtt 54

lisa forsberg jorden runt 5

recensioner 56

debatt 6

hans isaksson media 62

nils lundgren utrikes 44

jan myrdal skriftställning 64

anders romelsjö dokument imf 46

hans lindström serie 68

anna stina erlandsson satirarkivet 53

fibsexsju

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Till Damaskus

N

og kan man undra över de västerländska massmediernas ensidiga rapportering om vårens demonstrationer i Syrien. Och visst väcker det frågor kring agerandet hos administrationen i USA. Under folkupproret i Egypten visade USA tydligt att man egentligen inte ville ha bort Mubarak från makten. De hotade aldrig Egypten med några sanktioner, men var väldigt snabba med att införa och senare skärpa sanktioner mot den syriska regimen.

Vi får se skakiga videoklipp som sägs vara från folkliga protester som angrips av syriska säkerhetsstyrkor inne i Syrien.

Några precisa källor anges inte. Nu har det visat sig att flera av dessa filmer är förfalskningar. Till exempel en amatörvideo som Reuters förmedlade och bland annat ABC News 24 sände den 8 maj, visade sig vara en video tagen i Beirut för ett år sedan och visade alltså inte syriska säkerhetsmäns agerande, utan folk från Amal och Hizbollahmilisen i aktion.

Mediaspinnet kring Syrien är enormt. Nu ska sägas att Syrien – genom sin slutenhet – är ett tacksamt objekt att utsätta för desinformationsoperationer.

Syrien är ingen mönsterstat och landet

»

Uppenbart är att Syrien ses som en fiende av Washington. har stora svårigheter. De senare åren har arbetslösheten ökat. Genom den mångåriga torkan i landet och de stigande världsmarknadspriserna på mat, har matpriserna ökat dramatiskt i landet. Så nog finns orsaker till en social oro och folkliga protester.

Detta gäller särskilt efter att den syriska ledningen 2006 antog ett stort ekonomiskt reformprogram som inspirerats av IMF. Detta har inneburit försämrade sociala villkor, privatiseringar, avregleringar och åtstramningar. Den syriska ekonomin har också påverkats negativt av kriget i Irak. Som mest hade Syrien över en miljon irakiska flyktingar.

Vapen har smugglats in i Syrien från Libanon och Jordanien.

En källa som inte kan beskyllas gå Syriens ärende är ”The Israel National News Report” som 21 mars 2011 skriver bland annat: ”Sju poliser och minst fyra demonstran-

ter i Syrien har dödats i fortsatta våldsamma sammandrabbningar som utbröt i södra staden Daraa i torsdags. .... på fredagen öppnade polisen eld mot beväpnade demonstranter och dödade fyra och skadade så många som 100 andra….”.

Händelserna i Syrien gäller inte bara sociala och inhemska politiska protester, utan måste också ses utifrån det storpolitiska spelet i Västasien.

Uppenbart är att Syrien, med sin ovilja att ta order från USA, sitt motstånd mot Israel och sina allianser med Iran och Hizbollah, ses som en fiende i Washington.

Det splittrande sekteristiska kortet har också spelats ut genom att det med USA allierade Saudiarabien på känt manér blandat sig i spelet genom att stödja extrema sunniislamistiska krafter i Syrien.

Om regimen Assads faller, finns det risk för hela området destabiliseras och därigenom skulle trycket på Iran öka och ställa den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah inför stora svårigheter. Vem som tjänar på detta är inte så svårt att räkna ut.

kenneth lundgren vice ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: foto: Lotta Schüllerqvist

Namn: Nils Lundgren Ålder: 59 år Sysselsättning: Journalist och filmare.

Alltid öppen för ett erbjudande jag inte kan motstå.

Berätta lite om dig själv.

Hemvändare till Stockholm efter 20 år i Umeå. Bor nu i Gustavsberg, ännu en ny ort att upptäcka.

Vad inspirerar dig?

Annorlunda människor med integritet som har ork, tid, mod och lust att tänka och agera själva.

Vad upprör dig?

Samhällsförfallet i Sverige, förtryck, kränkning och orättvisor.

fibsverigebilden bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt USA och Kanada har lyckats med konststycket att underminera varandras försök att förhindra att det palestinska folket unilateralt ansöker om ett erkännande av FNs generalförsamling för en självständig palestinsk stat.

Palestinierna hade planerat att ta upp frågan till FNs generalförsamling senare i år. USAs president Barack Obama ville förhindra detta genom att förespråka att samtliga G8-länder (USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Japan och Kanada) ställde sig bakom ett uttalande där man krävde att fortsatta fredssamtal mellan israeler och palestinier skulle ha 1967 års gränser som utgångspunkt.

Obama hade hoppats på att det G8-möte som nyligen hölls i Frankrike skulle enas om ett sådant uttalande.

Enligt kanadensiska Globe and Mail var Obama mån om att tydligt demonstrera att USA ogillade planerna på att

Fyra multinationella bolag dominerar den världsomspännande marknaden för råvaror som ingår i livsmedelsproduktion, dock utan att detta väckt någon stor uppmärksamhet. De fyra – kända som ABCDgruppen efter sina namn, ADM (Archer Daniels Midland), Bunge, Cargill och (Louis) Dreyfus – står för mellan 75 och 90 procent av världens spannmålshandel.

Cargill är världens största privatägda bolag och producerar bland annat omkring hälften av McDonald’s kycklingprodukter och står för leveransen av merparten av det fett (vegetabiliskt och animaliskt) som används i Unilevers produkter. Bolaget har även utbildat över två miljoner kinesiska bönder i ”jordbruk – the

fib 5

ta frågan om erkännande direkt till FNs generalförsamling.

Obamas plan omintetgjordes dock i och med att Kanada beslutade sig för att utnyttja sitt veto när det gällde att 1967 års gränser skulle nämnas i G8-ländernas gemensamma uttalande.

Enligt både Haaretz och Jerusalem Post hade Israels utrikesminister Avigdor Lieberman ringt och tackat Kanadas utrikesminister efter det att G8-ländernas gemensamma uttalande offentliggjorts. Uttalandet nämnde inget om 1967 års gränser. Lieberman kungjorde att kanadensiske premiärministern Stephen Harpers agerande visar att ”Kanada är en sann vän av Israel och har en realistisk och passande syn på saker och ting, de förstår att 1967 års gränser inte motsvarar Israels behov av att skydda sig självt, eller med den demografiska verkligheten”.

American way”.

Cargill, ADM och Bunge uppges tillsammans kontrollera omkring 80 procent av framställningen av sojaprodukter i Kina.

Brittiska Oxfam uppmärksammade nyligen denna extraordinära koncentration av makt och pengar i en rapport. Enligt rapporten är detta ett av de mest grundläggande systemfelen i den globala livsmedelsindustrin.

Oxfam är den senaste av en lång rad organisationer att uppmärksamma den här extrema maktkoncentrationen som en grundläggande orsak till fattigdom och hungersnöd världen över. Ett litet fåtal aktörer kontrollerar varje del av livs-

G8-länderna har fått mycket beröm för sitt stöd för de revolutioner som avsatt de diktatoriska regimerna i Egypten och Tunisien. Stora delar av massmedia har deklarerat att G8-mötet som nyligen hölls i Frankrike beslutat att ge 40 miljarder amerikanska dollar i ”stöd till den arabiska våren”, och i Svenska Dagbladet kunde man den 28 maj läsa att ”G8-länderna uttalade i går sitt starka stöd för demokrativågen i Mellanöstern och Nordafrika”.

Om man läser G8-mötets deklaration så framgår det dock att G8-ländernas ”stöd” förutsätter att Egypten och Tunisien anammar en marknadsekonomisk politik.

Deklarationen uppmanar de båda länderna att ”skörda globaliseringens frukter” genom ”investeringsintegration” och ”ett förbättrat klimat för handel”.

EU-länderna har ända sedan Peter Mandelson blev handelskommissionär år 2004 arbetat för att länder som Egypten, Tunisien och Libyen ska underteckna frihandelsavtal. Om Egypten och Tunisien ingick sådana frihandelsavtal skulle det enligt EUs beräkningar innebära att de två ländernas produktionssektorer skulle minska med två tredjedelar, något som skulle leda en förlust av 1.5 miljoner respektive 100 000 arbetstillfällen i respektive land.

Enligt G8-ländernas deklaration har den arabiska våren ”potential att bana vägen för den sorts förändringar som skedde i Östeuropa efter Berlinmurens fall”. Det är en sådan förändring som exempelvis har resulterat i att Lettland just nu genomlider den värsta depression något land råkat ut för sedan den amerikanska depressionen på 1930-talet, att de 20 procent av befolkningen i Ryssland som är rikast uppskattas ha fördubblat sin rikedom under de senaste två årtiondena och att de 20 procent som var fattigast har halverat sina inkomster under samma tidsperiod.

medelsframställningen, från jordbruk till tillverkning och försäljning. Resultatet är enligt Oxfams rapport att ”[dessa aktörer] suger ut en stor del av värdet längs produktionskedjan medan risker och kostnader faller på de svagaste länkarna i kedjan, de som befinner sig längst ned, vilket generellt sett är småskaliga jordbrukare och arbetare”.

Vart och ett av ABCD-bolagen uppskattas ha en genomsnittlig årsomsättning på mellan 47 och 115 miljarder amerikanska dollar. Alla fyra bolag är baserade i skatteparadis (Cargill och Louis Dreyfus i Schweiz, Bunge i Bermuda och ADM i skatteparadisstaten Delaware).

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Utred CIAs hemliga besök w Sveriges deltagande i USAs och dess underrättelsetjänst CIAs illegala program för extraordinarie utlämningar har varit mer omfattande än vad svenska myndigheter och regeringsföreträdare medgivit.

Under åren 2002 till 2006 har minst sex flygplan – kopplade till CIA – trafikerat svenska flygplatser.

Denna illegala verksamhet har fortsatt trots att FN:s kommitté mot tortyr och FNs kommitté för mänskliga rättighet slagit fast att Sverige vid utlämnandet av eyptierna Ahmed Agiza och Mohammad El-Zary den 18 december 2001 (med hjälp av CIA) bland annat bröt mot FNs tortyrkonvention. Åtminstone fyra av dessa flygplan, med beteckningarna N313P, N129QS, N168BF och N50BH, har landat på svenska flygplatser under åren 2002 till 2005, av vilka de två förstnämnda planens landningar hittills inte varit offentligt kända.

Förutom N313P (som landat på Örebro flygplats i början av mars 2004) samt flygplanen N168BF och N50BH har ett misstänkt CIA-plan, N129QS (som också kopplas ihop med illegala fångtransporter), landat på en flygplats i Stockholm.

18 maj 2005 flög planet från Washington, USA, via RAF Brize Norton, Storbritannien, till Stockholm där det landade 24 maj och fortsatte tillbaka tre dagar senare till Washington via RAF Brize Norton och Stanstead, Storbritannien.

Vilka uppdrag dessa plan har haft när de trafikerat de svenska flygplatserna framgår inte av dokumenten. Det är heller inte klarlagt på vilken politisk nivå som dessa landningar har godkänts.

Märkligt, kan tyckas, är att Luftfartsstyrelsen och Luftfartsverket i sin rapport, som syftade till att utreda de närmare förhållandena kring flygningar

»

På vilken politisk nivå har dessa landningar godkänts? som skett med luftfartyg registrerade i USA till och från svenska flygplatser mellan 1 januari 2002 och 17 november 2005, inte nämner något av dessa flygplan. I både delrapporten (7/12 2005) och slutrapporten (15/12 2005) hävdas felaktigt att det inte går ”/.../ att dra några slutsatser om att flygningarna skulle vara genomförda på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA.” För att bringa klarhet i hur omfattande Sveriges deltagande i USAs/CIAs illegala fångtransporter varit - eller är - är det nödvändigt att saken utreds på nytt, företrädesvis av ledamöter i en - från berörda statliga myndigheter oberoende - kommission.

ola jordán journalist

NEGERKANNIBALER MED BEN GENOM NÄSAN OCH SNEDÖGDA JAPANER INSÄNDARE > SVAR w Exakt vid vilket gradtal blir tecknade sneda streckögon på en japan rasistiska?

Och hur utstående måste tänderna på samma tecknade japan vara för att de ska anses vara rasistiskt tecknade?

Stefan Lindgren påstod en gång för längesedan att jag ägnade mig åt lyteskomik.

Jag hade gjort en teckning (i dåvarande Finanstidningen) om Marjasins kvittofifflande och jag hade ritat Marjasin väldigt liten därför att han i verkligheten var väldigt liten. Hur satirtecknar man en liten man? Tecknar man honom stor? Nä, man tecknar honom liten. Helst mycket mindre än han är i verkligheten.

Jag fick en gång ett argt mejl från en jude i vilket han sa att jag var en jävla antisemit för att näsorna var så stora på de judar jag tecknade. Men den arge judekillen var en ouppmärksam idiot, han hade inte läst på: han hade inte lagt märke till att ALLA mina tecknade figurer har stora näsor - lika stora näsor. Henrik Persson uppehåller sig också vid mina tecknade figurers stora näsor. Inte heller han har sett hur demokratisk jag är i näsväg: alla näsor är lika stora.

Jag tecknade för rätt länge sedan åt Arbetsförmedlingens tidning. Ja, den som låg på förmedlingarna och innehöll allehanda artiklar om arbete och arbetsmarknaden. Man ville jag skulle göra några teckningar till en artikel som handlade om

arbetsmarknaden och invandrare/utlänningar. Så jag tecknade en man i svart kostym, vit uppfläkt skjorta, guldhalsband, svart spretigt hår och svart spretig mustasch: en invandrad utlänning. En kliché.

Men det var inte alls bra, tyckte min uppdragsgivare. En rasistisk bild. Så jag ändrade, ändrade och ändrade - till slut kunde man inte att se att min figur var en invandrare. Så artikeln fick ingen illustration.

Jag tänker fortsätta teckna. Med hjälp av otaliga klichéer. Och till din stora glädje, Henrik: negerkannibaler med ben genom näsan har jag redan tecknat många, många gånger.

lindström

fib 7

Varför erkänner Israel inte Palestina?

»

Sätt press på Israel med hot om sanktioner.

w En ny försoningsregering har bildats i Palestina. Vägen till en rättvis fred och överenskommelse med Israel ligger öppen.

Men EU, och den svenska regeringen, tvekar att kontakta den nya regeringen och talar om att de medlemmar som tillhör Hamas först måste ”erkänna Israel”. Men hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel gäller det, inom vilka gränser? Och, framför allt, vem bryr sig – egentligen?

Frågan kunde ha ett visst intresse om det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är det ju inte. Det är den palestinska befrielseorganisationen (PLO), under ledning av president Mahmoud Abbas, som i denna fråga representerar alla palestinier, och är palestiniernas part i alla förhandlingar. Det anser även Hamas.

Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som, av olika skäl, inte önskar någon verklig och rättvis fred i Palestina.

På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat, eller är redo att erkänna någon sådan.

Lieberman, som är utrikesminister i Israel, förordar i stället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer - det

nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser.

Det vore konstigt om frågan inte kom upp då. Till och med USA-presidenten Barack Obama har ju, trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna – även om han försöker låta som om han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt. vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar. Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har ännu uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan endast för av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska områden av den typ som den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.

Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering, och EU, att man skall göra det? Och vad spelar det för övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinsk mark. Statsminister Fredrik Reinfeldt var

Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman, och hans eventuella palestinska motsvarigheter, säger. Man måste, med hot om bojkott och sanktioner, sätta press på Israel att genast börja montera ner eller överge sina olagliga bosättningar på Västbanken, och kalla hem sin militär.

I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige höra till de stater som, likt sannolikt en majoritet av staterna i FN, helhjärtat röstar för ett sådant beslut.

gunnar olofsson ordf. i göteborgs palestinagrupp

Driv med de härskandes later och olater INSÄNDARE > REPLIK w För Lindström är det tydligen viktigt att få teckna rasistiska bilder. Vad judar och afrikaner i Sverige och deras barn anser om, eller får uppleva som en följd av, bilderna - det är honom likgiltigt. Det får vi i alla fall klart åskådliggjort i hans svar här.

Att teckna satiriska bilder som på ett folk-

ligt sätt driver med de härskandes later och olater passar bra i FIB-Kulturfront.

Lindström borde fortsätta använda sin hårtslående och skickliga tecknarpenna

händerna. Och det förblir en gåta varför Lindström vill bidra till sådant. Lindström, varför inte lära av en annan satirtecknare istället; Robert Nyberg. Han håller sig för

till det.

god för plumpa rasklichéer.

Men att sprida gamla nattståndna klichéer av olika folkgrupper, det spelar bara Sverigedemokrater och andra rasister i

henrik persson fib-medlem

fibnoterat

ÅTERTA DEBATTEN FRÅN DET AKADEMISKA ELÄNDET

»

Det är få som läser de tre stora språk vilka undervisades i för 60 år sedan.

Einar Schlereth är född i Tyskland, bär en franskinspirerad träningsoverall, men bor i Småland, Klavreström. foto: ???????

w Ett verk om revolution och motrevolution i den massproducerade tryckta europeiska bilden 1789–1889 behövs. Något riktigt bra sådant finns inte sedan Fuchs och Grand-Carteret för ett sekel sedan. Men detta är akademiskt elände. Till synes lärda uppsatser i ett folkligt ämne på tre språk i små insjöar av fotnoter.

Hört talas om Tlaxcala?

Inte bara i Sverige är det nu få som läser de tre stora språk vilka vi i den minoritet som gick i den tidens läroverk undervisades i för 60 år sedan; bland franska, tyska och brittiska konstnärer och intellektuella är det proportionsvis än färre. Dyr är skriften också (på åldersbeständigt papper och med någorlunda illustrationer), i svenskt mynt 710,38 SEK. Några essäer är viktiga. Till exempel de vilka diskuterar engelsk karikatyr som exportvara och föredöme kring slutet av sjuttonhundratalet: Tim Clayton, ”The market for English Caricatures on the Continent” och Stéphanie Roy ”La gravure francaise a l’épreuve du modèle anglais”. Andra är symptomatiska som diskussionen om de – blott akademiskt dock – mindre kända napoleonska politiska karikatyrerna under de hundra dagarna.

Men detta visar att vi måste befria och återta den intellektuella debatten från universitetsanhanget!

Wolfgang Cillessen – Rolf Reichhardt utgivare: Révolution et contre-révolution dans la gravure en Europe de 1789 à 1889 (och samma titel på engelska och franska). Georg Olms Verlag, Hildesheim- Zürich-New York 2010.

jan myrdal

w I vår tid finns väldigt mycket information att tillgå. Men vilken kvalité har den? Vi drunknar i reklam och en alltmer utbredd skvallerjournalistik.

Till och med på nätet tar de kommersiella krafterna över mer och mer. Skall man läsa en komplicerad text kan det allt oftare ske till blinkande reklam på sidan av skärmen. Detta medför att koncentrationen går förlorad. Därför är det av största vikt att seriösa sajter uppmärksammas.

– Vi har existerat sedan 2005. Vi är ett antal entusiaster som helt utan betalning – vi bidrar själva till våra omkostnade – upprätthåller informationsbanken Tlaxcala, berättar författaren och översättaren Einar Schlereth, som är en av redaktörerna på informations- och översättarsajten Tlaxcala – Vi sitter i olika delar av världen och utgör ett kontaktnät av kritiker mot den bestående världsordningen. Vårt program finns att läsa på hemsidan. I dag är anti-imperialismen vår viktigaste paroll. http://www.tlaxcala-int.org/

kjell martinsson

fib 9

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

112 skäl att hålla sig frisk

DET VÅRAS FÖR HOPPET OCH SOLIDARITETEN w Första gången jag läste citatet var i slutet av februari, i en artikel av journalisten John Pilger. Sedan har jag stött på det gång på gång i samband med revolterna i arabvärlden. Det är Noam Chomsky som skrivit orden i fråga, och de härrör från boken Radical Priorities från 1981. En bok som jag, skam till sägandes, inte har läst men som jag inser att jag borde läsa.

Pilger påpekade i sin artikel att upproren i Egypten och Tunisien inte bara riktade sig mot gamla förtryckande diktaturregimer ”utan också mot ett världsomspännande ekonomiskt tyranni designat av amerikanska finansdepartementet och påtvingat av USAID, IMF och Världsbanken som sett till

att rika länder som Egypten reducerats till stora sweatshops där halva befolkningen tjänar mindre än två dollar om dagen”.

Men, frågar sig då Pilger, hur kommer det sig att en sådan orimlig ekonomisk ordning kunnat slå rot? Och hur gör egentligen Makten för att tillförsäkra sig vårt fortsatta samtycke? Svaret hämtar han från Noam Chomsky som, i ovan nämnda bok, skriver: Det gäller att förgöra allt hopp, all idealism, all solidaritet och all omsorg om de fattiga och förtryckta och ersätta dessa farliga känslor med självcentrerad egoism, en total cynism som hävdar att förändringar alltid är till det sämre. På så vis kan man få folk

att acceptera den kapitalistiska statsordningen, med dess ojämlikhet och förtryck, och se den som det bästa tillstånd som över huvud taget går att uppnå. En stor världsomspännande kampanj pågår också just nu för att övertyga människor — speciellt unga människor — om att detta inte endast är vad de bör tycka utan också vad de faktiskt tycker och att om de ändå inte omfattar dessa värderingar, så är de i så fall aparta reliker från en förfärlig tid som nu, tack och lov, är förgången. (övers. MZ) Befriande ord som nu, i arabvårens spår, sprider sig över världen!

margareta zetterström

w ”Utanförskap” myntades inför förrförra valet och kanske var det främst moderaterna som gjorde detta ord till sitt. Reinfeldt, med ögonbrynen i brant nedförsbacke, ledde med ordet ”utanförskap” tanken mot ökenvandring, utstötthet och total isolering.

I ”utanförskapets” dystra och dimhöljda landskap irrade skuggfigurer likt osaliga andar utan hopp om frälsning. Sjukskrivna, invandrare, arbetslösa, pensionärer och andra ”utanförvarelser” som enligt Alliansens valpropaganda hamnat i limbo på grund av det socialdemokratiska misslyckandet , skulle genom den fria marknadens försorg hamna i ”innanförskapet”.

Kom in i värmen och gemenskapen – lägg din röst på Allians för Sverige! Och vad hände efter att Alliansen fick makten? Minskade ”utanförskapet”?

Reglerna i sjukförsäkringen ändrades så att folk frisknade till i så snabb takt att de inte hann bli friska utan i stället blev utförsäkrade på grund av att de fortfarande var så sjuka att de inte kunde arbeta.

A-kassan ändrades så att de som arbetar i branscher där arbetslösheten är stor fick så hög a-kasseavgift att de inte har råd att vara med i vare sig facket eller a-kassan. Så där kan vi sannerligen tala om ”utanförskap”.

Invandrares möjligheter när det gäller språkinlärning och återförening med saknade familjemedlemmar har försämrats. Pensionärer betalar högre skatt än andra och ungdomar förmodas vilja arbeta med sämre lön och sämre anställningsvillkor än andra, oavsett vilken kapacitet de besitter, bara på grund av

att de är just – ungdomar.

Hur är det med åldersdiskriminering förresten? Sånt får väl inte förekomma, vare sig det gäller gammal eller ung ... eller?

Så var det med ordet utanförskap.

Men nåt hände... Plötsligt försvann ordet ur Alliansens propaganda och nu förekommer det ytterst sällan. Det passar inte in i Alliansens Sverige. När Moderaterna utropat sig som det ”statsbärande partiet” kan man inte dras med ett begrepp som var menat att vara negativt. Nu ska det där ”utanförskapet” väl vara åtgärdat ... kan man tycka ... efter snart fem år av makt.

Men det är nu ordet ”utanförskap” verkligen skulle behövas för att beskriva den verklighet som många lever i efter att den fria marknaden fått friare spelrum.

Tågresenären befinner sig i ”utanförskapets” helvete där han fryser ändan av sig på en ödslig perrong efter att den fria marknaden blandat sig i tågtrafiken.

Apotekskundens ”utanförskap” är betydande när hon irrar runt mellan apoteken utan att få tag i just den medicin som står på receptet. Däremot kan hon välja mellan fyrtioåtta olika hudpreparat och femhundra

fib 11

tom carlson gรถsta elmquist kjell rautiou nils lundgren frances tuuloskorpis frances tuuloskorpis hans isaksson solveig giambanco peo รถsterholm solveig giambanco

fib

Politikerna backar in i framtiden tom carlson text

J

ag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer.

Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU och så vidare som står i centrum för berättelsen.

»

Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 1980-tal. Han studerar husen och miljöer, samtalar

fortfarande var en folkrörelse). Och han gör det delvis i polemik mot Henrik Berggrens och Kjell Östbergs biografier som han ofta återkommer till.

En värld utan sociala rörelser finns inte, konstaterar Greider. Människan har alltid organiserat sig på ett eller annat sätt. ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem i dag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatoriskt”, menar han. ”Det är organisationen som är budskapet”, skriver han med en blinkning åt Marshall McLuhan. Hur ska nya sociala rörelser byggas i en tid när politiken alltmer framstår som en bransch där ett antal entreprenörer försöker värva röster hos oss, den potentiella kundkretsen. Just nu är Sverigedemokraterna de enda som bygger politiska rörelser, på samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen, konstaterar Greider. Underifrån.

med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos arbetarrörelsen.

Vi har i dag bilden av Olof Palme som den förste moderne mediepolitikern. Och visst var han var överklasspojken som aldrig kände sig riktigt hemma bland jobbarna i byggfutten. Men, menar Greider, han kom mer till sin rätt i talarstolen i Folkets hus än i tv.

Rörelsen, som fortfarande var en rörelsen, var en klangbotten åt allt han sa och gjorde.

Vi hade då och har än i dag uppfattningen att socialdemokratin fjärmade sig från socialismen under 1950-talet. Och visst avstod man från att ta strid om ägandet och det privata näringslivet.

Greiders budskap är att statsmannen och politikern Olof Palme inte varit möjlig utan den socialdemokratiska rörelsen (vi talar nu om den period när partiet

Finansminister Per Edvin Sköld såg i stället den växande tjänstesektorn som framtiden: denna skulle vara skattefinansierad, offentligägd, styrd av behov och inte

Manifestets ord ’Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov’ ljuder i bakgrunden.

fib 13

»

Palme trodde tydligen aldrig på förslaget om löntagarfonder. av efterfrågan. Manifestets ord ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” ljuder i bakgrunden. ”Det starka samhället ” tog form under Erlander och Palme och det Sverige som vi känt under senare år kom till (under en period var så många som fyra av tio förvärvsarbetande offentligt anställda). Det är hela den sektor som nu i allt snabbare takt privatiseras, öppnas

för det globala riskkapitalets kortsiktiga vinstintressen.

Det är när socialdemokratin, pådriven av LO, ger sig på den ekonomiska makten genom försöket att införa löntagarfonderna som man stöter på patrull och vi får den största borgerliga mobiliseringen sedan Bondetåget. Uppenbarligen har man väckt en björn som sovit och kommit hotande nära intressena hos en borgerlighet som legat lågt och slickat såren sedan andra världskriget och dess tyskvänlighet.

Palme trodde uppenbarligen aldrig på förslaget och det är egendomligt att läsa hur den annars påläste och

Olof Palme gjorde en bostadsresa. Från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby (bilden) och åter till stenstan på Västerlånggatan. Den resan sammanföll på ett nästan övertydligt sätt med mentaliteten hos eliterna i vårt land.

Foto: Jan Delden/Scanpix

w

fib

samtalslystne partiledaren endast hade ett enda samtal med Rudolf Meidner, arkitekten bakom förslaget, om löntagarfonderna.

»

Greiders bok är en blandning av essä, historik, personbiografi och en kommentar till den pågående valrörelsen där Socialdemokraterna går mot sitt största nederlag i modern tid och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Han skriver socialdemokratins moderna his-

Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda möjlig eller ens önskvärd? toria, intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria.

Greider resonerar, bjuder in till samtal och får mig att associera vidare, ibland i polemik. Men han får fart på mina tankar.

Uddlös blir han, symptomatiskt nog, först när han ska formulera sig om framtiden. Några pliktskyldiga tankar om det goda arbetet. Liksom hos Bengt Göransson och andra socialdemokrater som jag respekterar saknas en diskussion om förhållandet till den ekonomiska makten.

Det var ju, om man ska tro Greider, när man utmanade den som socialdemokratin gick på pumpen. Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda åter möjlig (en balans som inte alltid var så rolig för dem på verkstadsgolvet eller i gruvorna, något vi ska komma ihåg när vi höjer folkhemmet till skyarna) eller ens önskvärd?

Socialdemokraterna förlorade den gången. Under den så kallade kanslihushögerns ledning kom man tillbaka som ett parti i tidens anda med avregleringar, privatiseringar, EU-medlemskap och nedskärningar på dagordningen.

Glömd var visionen om den fulla sysselsättningen

och den offentliga sektorn som motorn i samhällsekonomin. Den ekonomiska politiken kortslöts i blocköverskridande överenskommelser. Storstäderna innerstadsbefolkning blev alltings mått och man lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna.

Varför blir jag då så upprymd av boken? Jag skriver detta samma dag som regeringen presenterar sin vårbudget. Mer skattesänkningar, och mest till dem som redan har, är allt man kan prestera, samtidigt som stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn går på knäna. Politikerna backar in i framtiden, rullar upp det starka samhället bit för bit.

Då blir Palmes tal om politikens möjligheter en injektion. Greider visar vilken lysande retoriker Palme var, vardagsnära (hans tal om rasismen samplat av Latin Kings) och visionär.

Ta till exempel hans tal ”Politik är att vilja” (”men inte kunna” som vi elakt la till den gången) från 1964 som Greider citerar stora delar ur: Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder.

Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det så kallade praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.

Vilken politiker skulle i dag ta sådana ord i sin mun?

tom carlson förlagsredaktör, driver bloggen tankar i trappen

fib 15

”Ökad jämlikhet är fackets framtid” JÄMLIKHET – ordet är som ett mantra. Per Albin Hansson slog fast det i sitt tal om folkhemmet 1928.

Nu, 83 senare, är det huvudmålet för Annelie Nordström, ordförande i Skandinaviens största fackförbund, Kommunal.

Hon säger det med blixtrande ögon och på klingande halländska.

För henne har kampen om fackföreningsrörelsens framtid nu börjat.

D

gösta elmquist text eva wernlid foto

et är nästan på dagen ett år sedan Annelie Nordström valdes till Kommunals ordförande efter avgående Ylva Thörn. Övertagandet av ordförandeklubban kunde knappast ha skett vid ett tuffare tillfälle.

Fackföreningsrörelsen i hela Norden hade tappat var tionde medlem sedan 1995. Ett av de förbund som rasade mest var Kommunal.

Vi möts på Annelie Nordströms tjänsterum, fyra trappor upp i Kommunals nyrenoverade fastighet på Hagagatan 2 i Stockholm, nära Odenplan och kanske fem kvarter från Norra Bantorget. Knallröda möbler, ljusa väggar, trasmattor på golvet – ett huvudkontor där konferensrummen präglas av displayer som förmedlar videokonferenser och där receptionen domineras av ett böljande konstverk i flammande röda tyger med lampor som ideligen åker upp och ner, tänds och släcks.

Här blickar inte Per Albin ner från någon oljemålning och inga tavlor från medlemmarnas vardag syns på väggarna. Ändå är de – alltså medlemmarna – väldigt

närvarande i Annelies tjänsterum.

– Jag kan tala för dem, jag är trygg i min roll som deras företrädare, säger hon.

Förklaringen är den vindkantring som skett i Kommunals ledning under senare år. Medlemsraset

Annelie Nordström – sedan ett år ordförande i Skandinaviens största fackförbund, Kommunal.

w

fib

fib 17

»

Det går an renovera hemma men folkhemmet – då jävlar!

om Annelie Nordström Ålder: 53 år.

Bor: Sveavägen i Stockholm.

Familj: Sambo.

Bakgrund: Började som barnskötare i Halmstad.

Via fackliga förtroendeuppdrag och jobb som personalchef i Vilhelmina kommun kom hon till Kommunal i Stockholm. Blev vice förbundsordförande och nu förbundsordförande sedan ett år.

Genomgick en djup depression kort tid före valet till ordförande. Gick stärkt ur depressionen och har starkt självförtroende. Kallas gärna vid sitt förnamn, Annelie, till skillnad mot sin föregångare som tilltalades med för- och efternamn, Ylva Thörn. Varför? Ingen vet.

Nyligen invald i LOs styrelse.

Senast lästa bok: I trädens skugga. ”En viktig bok för mig.” Detektivroman om indignationen över att bli sexuellt utnyttjad som barn och vad som händer med en.

Gillar bäst: Att bada.

Gillar sämst: Att bli inmålad i ett hörn, känslan av maktlöshet. Önskar mest: Allt mer jämlikhet.

har skakat om rejält. Det gällde att agera snabbt för att stoppa dräneringen. I dag har Annelie Nordström en uppfattning om vad som hade gått snett. Samtidigt som regeringen drog åt tumskruvarna, vingklippte a-kassan och startade historiens största privatiseringsvåg satt fackförbunden förlamade i ett slags institutionalisering.

– Svensk fackföreningsrörelse är en del i samhällssystemet, i det svenska folkhemmet. Då vi byggde detta en gång med röda stugor var det jättefint. Men i dag … det går an att måla och renovera i det egna hemmet men att renovera folkhemmet – då jävlar. Många tycker att allt ska vara som förr, säger Annelie Nordström.

Däri låg faran för facket, menar hon. Annelie har känslan av att Kommunal hade blivit en administrativt tung institution vars företrädare satt fast på expeditionerna, långt från sina medlemmar.

Privatiseringsvågen gjorde också att de fackliga företrädarna ute på arbetsplatserna hamnade i bakvatten.

I stället för att följa med till de nya, privata ägarna stannade många kvar i kommunernas tjänst. Följden blev att facket fick svårt att organisera sig i den nya företagsmiljön.

– Vi upptäckte detta och började skapa en ny organisation, säger Annelie Nordström.

Ett långsiktigt utvecklingsarbete startade och efter några år hade förbundet skapat en ny struktur där medlemskontakten lyftes fram på ett sätt som inte funnits på mycket länge. Lösningen heter helt enkelt: Lämna skrivbordet och möt medlemmarna på arbetsplatserna. En av de flitigaste arbetsplatsbesökarna är Annelie Nordström.

– Jag gör ett arbetsplatsbesök i veckan. Det är prioriterat och går före det mesta. Genom att träda fram vill jag visa vägen tillbaka mot att vara en förening och föra de fackliga diskussionerna på arbetsplatserna, säger hon.

w

fib

Hon ser hur allt fler förtroendevalda runt om i landet gör likadant. Resultatet har inte låtit vänta på sig.

Redan i höstas bromsades medlemsraset i Kommunal och man fick de första plusmånaderna på tio år. Även om det fortfarande är en skakig statistisk kurva så fyller den Annelie med tro och hopp.

–Vi måste tro att vårt arbete innebär förändring och förbättring. Vi måste utstråla denna tro så att känslan av maktlöshet förbyts i meningsfullhet.

»

Om det är Kommunals framgångar med medlemsvärvningen som är skälet är oklart men flera förbund har slagit in på samma väg. Man satsar på arbetsplatsbesök och möter medlemmarna på deras hemmaplan.

Hur ser då framtiden ut för fackföreningsrörelsen?

Ett jämlikt samhälle ger bättre ekonomi, bättre hälsa och bättre boende åt fler.

–Jag vill ha ökad jämlikhet. Det är det mest angelägna att tala om oavsett om man representerar en fackförening eller ett politiskt parti. Kommunal är en förening och vårt uppdrag är att förändra i meningen förbättra medlemmarnas situation både i arbete och ute i samhället. Forskning har visat att ett jämlikt samhälle ger fler människor bättre ekonomi i form av lön och bättre förutsättningar när det gäller hälsa, boendestandard och social kompetens. Min tro är att Kommunals uppdrag är att verka för ett jämlikare samhälle. Detta är också det övergripande uppdraget för hela fackföreningsrörelsen.

Jämlikhet är nummer ett för fackföreningsrörelsen i framtiden enligt Annelie Nordström. Ordet har följt fackföreningsrörelsen i mer än hundra år och är lika aktuellt nu som någonsin tidigare. Det kan inget krackelerande folkhem ta kål på.

–Fackets framtid kan visas genom det krackelerande folkhemmet. Jag säger inte att det var bättre förr eftersom det inte går att återskapa. Vi har i stället vårt

avstamp i att titta framåt. En fackförening måste hela tiden spegla visionerna och samtidigt stå med fötterna i sin värdegrund.

Annelie Nordström vet av erfarenhet från sin tid som kommunpolitiker i Vilhelmina hur förödande det kan vara att blicka bakåt. Många menade att Vilhelmina borde ha 11 000 invånare, så som det var för länge sedan då tusentals människor flyttade in för vattenkraftens skull.

–Allt annat skulle vara ett nerköp ansåg de. Men man kan faktiskt inte bygga framtiden på hur det var en gång, säger hon.

Parallellen till Kommunal är given. För inte så länge sedan var medlemsantalet uppe i 700 000. Nu är det strax över 500 000. Bra eller dåligt?

–Det vet vi egentligen inte. Men exakt hur det ska se ut kan inte få avgöras av historien. Det måste de som nu är verksamma bestämma.

En sak vet hon dock säkert – det behövs fler unga förtroendevalda, både i Kommunal och i andra förbund.

Det är viktigt att ha ett flöde av aktiva, menar hon. De valda ska avspegla medlemskåren och ha olika erfarenheter. Därför behövs de yngre.

–Vi måste veta hur yngre generationer tänker och vilka förväntningar de har. Jag gjorde ett prov nyligen genom att lyssna på min sons kompisar. De gav mig annorlunda bilder mot vad jag förväntat mig. De såg en framtid med familj med barn och ett tryggt liv. Inte resa jorden runt och hoppa från höga berg, vilket jag trodde.

Kanske är även detta en omsvängning som fackföreningsrörelsen ska vara vaken för och reagera på. I alla fall kommer Kommunal att göra det. I höst sätter förbundsstyrelsen yngre i centrum. Vad det kommer att innebära är inte klart men ett ledord kommer Annelie Nordström säkerligen att kräva finns med: Jämlikhet.

gösta elmquist journalist eva wernlid fotograf

fib 19

Hallå?! Dags att vakna

D

en svenska välfärdsmodellen kommer förvisso alltid att vara svensk. Men när begreppet ”den svenska välfärdsmodellen” förekommer i vår samhällsdebatt används detta begrepp förvånansvärt ofta som synonym till ”den socialdemokratiska välfärdsmodellen”. Ibland verkar det som om de senaste fem årens alliansstyre inte satt några som helst avtryck på välfärdspolitiken. Inget kan dock vara felaktigare. Detta är en insikt som nu stegvis börjar sjunka in hos allt fler forskare och samhällsdebattörer.

När jag var i Norge i början av detta år var mina norska fackliga kollegor ovanligt angelägna om att framhålla att det inte längre finns en nordisk välfärdsmodell. De menade att vi nu nog måste börja prata om att det finns flera nordiska modeller, inte minst beroende på att Sverige valt en annan välfärdspolitisk väg.

En väg som tydligt leder oss västerut, i riktning mot den amerikanska samhällsmodellen.

Vid den norska fackliga konferens jag besökte höll den norske statsministern Jens Stoltenberg (s) ett tal, där han gjorde en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska.

Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.

I dagens Sverige har marknadsfundamentalismen fått ordentligt fotfäste och, vill jag påstå, också legat till grund för omfattande välfärdspolitiska systemförändringar. Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare (s)-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att ”nyliberala reformer har gått mycket längre här

»

Regeringen Reinfeldt marknadiserar samhället allt snabbare, varnar Kjell Rautiou på LO. i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Institute bara kunde drömma om”.

Allt fler svenska forskare ansluter sig nu till dessa kritiska insikter. Så här formulerade sig exempelvis Sverker Sörlin och Jesper Meijling nyligen på DN Debatt om de svenska marknadsexperimenten: ”Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden.

w

fib

»

Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. /…/ Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”

Erlanders tankar ger ingen vägledning längre. Nu är det Borgs ideologiska dokument som gäller.

Den senaste i raden att sätta fingret på denna punkt är Göran Rosenberg. I en mycket läsvärd text på DN:s ledarsida skriver han: ”Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever.”

Ska vi söka oss tillbaks till arkitekterna bakom dagens välfärdsmodell så ger tankar som uttryckts av PerAlbin Hansson, Gustav Möller eller Tage Erlander inte längre särskilt mycket vägledning. De centrala ideologiska dokumenten är andra och betydligt nyare.

Finansminister Anders Borg har exempelvis i sin skrift Generell välfärdspolitik – bara magiska ord från 1992 beskrivit sin välfärdspolitiska målsättning så här: ”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre-fyra decennierna. Arbetet kommer att kan-

tas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske.”

Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte sig, i sin skrift Det sovande folket från 1993, på ett liknande sätt: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd./…/Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt./…/Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”

Det är hög tid att erkänna att Borg och Reinfeldt hittills har kommit en bra bit på väg, åtminstone när det gäller att uppfylla sina ideologiska och välfärdspolitiska målsättningar. Detta avspeglas också tydligt i dagens snäva och orimliga sjukregler och i våra kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar.

Dessutom tror jag det ligger en hel del i de ord som min kollega Claes-Mikael Jonsson nyligen formulerade här på LO-bloggen: ”Bilden av det moderna, solidariska, jämställda och jämlika Sverige har fängslat den svenska arbetarrörelsen. Självbilden tycks fortfarande vara ett Sverige i mitten på 1980-talet. Ett land och en verklighet som inte finns kvar. Bilderna av svunnen tid romantiseras. Priset för detta är högt.”

Texten är hämtad från LO-bloggen, loblog.lo.se.

kjell rautiou välfärdsutredare på lo gösta elmquist fotograf

fib 21

”Snacka ihop er!”

–Intellektuell och arbetare.

Frances Tuuloskorpi betonar ordet ”och”. Hon är redaktör för antologin Hopsnackat – 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser.

– Genom åren har jag träffat människor från olika arbetsplatser, hört berättelser, varit med och diskuterat om hur dom har kämpat. Det är dags att sprida sådana erfarenheter. Det är någonting som saknas i dag, säger hon.

F

ör 30 år sedan fördes erfarenheter av att kämpa tillsammans på basplanet vidare till nya arbetskamrater. Då hade det varit larvigt med elementära berättelser om att hålla ihop på jobbet, att säga ifrån och att snacka ihop sig.

Det förekom sådant mycket mer på arbetsplatserna då. Hopsnackat vill fylla luckan som har uppstått på arbetsplatserna. Dagens kortvariga jobb splittrar arbetskollektiven, kunskaperna förs inte vidare som förut, tänkte Frances Tuuloskorpi när boken föddes.

Men hon tänkte också på barnbarnen. De äldsta som nu får sina första jobb och är jätteglada för det. Men det dröjer inte länge förrän de upptäcker att det är något konstigt med lönen, att anställningsformen är en ”gummianka” och att arbetstiderna inte alls blev som det sas från början.

Frances vevar ena handen i luften för att understryka hur oändligt många konstigheter som tillämpas i dag.

Energiskt konstaterar hon: – Det finns ett behov av att ta reda på sina rättigheter och att snacka ihop sig med sina arbetskamrater.

Som individer har vi svårt att göra någonting åt sådana där saker. Texterna i boken ska även den som inte har jobbat så länge kunna läsa och tänka: ”Ja men så där skulle vi ju också kunna göra. Hos oss.”

– Vi utvecklade det som kom att kallas Folkrörelselinjen på bagerierna där jag arbetat. Det gjorde att vi fick igenom bra saker för oss som jobbade där. Liknande metoder fanns också på andra arbetsplatser.

Frances har bett människor som hon mött på träffar

om Folkrörelselinjen att de ska skriva sina berättelser och hon har hittat texter på nätet.

Finns det en koppling till något politiskt parti?

– Nä, nä! På de träffar vi har haft kommer människor som har olika politisk bakgrund, eller ingen politisk bakgrund, med olika facklig tillhörighet, eller ingen facklig tillhörighet. Det enda gemensamma är att de

–Det är dags sprida erfarenheterna, säger Frances Tuuloskorpi. foto: Nils Lundgren

w

fibämne

–Jag pratar som fan om hur man gör, om mina praktiska erfarenheter. foto: Raul Leikas

vill prata om hur de kan använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är dessutom bara det man får prata om på träffarna. Inget annat än vad jag gör på min arbetsplats.

Accepterar de som är partipolitiska det?

– Ja, det får de göra. De får ju vara hur partipolitiska eller politiska om de vill. Men på mötena pratar vi bara om just den här saken.

Varför ville du göra Hopsnackat ?

– Det hänger väl ihop med att jag har varit på de här arbetsplatserna. Jag kommer ihåg när jag hade börjat på Stockholmsbagaren 1977. Då hade jag väl inte bestämt mig för att det här skulle bli mitt liv, att liksom hålla på med de här sakerna. Men jag blev förbannad på arbetsförhållandena och förälskad i arbetskamraterna. Jag tänkte att här blir jag nog kvar ett tag. Och sedan blev det så. Jag tänkte också på hur man ska jobba fackligt. Då diskuterades paroller som ”Gör facket till en kamporganisation” och ”Ställa facket åt sidan”. Jag ville testa i praktiken och inte bara ställa teorier emot varann.

Frances Tuuloskorpi taggar genast ned sitt uttalande: – Jag ska inte överdriva. Det var ju många som höll på i praktiken. Men jag tänkte att på den här lilla arbetsplatsen, en brödfabrik med 250 arbetare, varför skulle inte vi kunna ha en kämpande fackklubb eller ett käm-

pande arbetarkollektiv? Jag tänkte att det tar nog tio år innan man skaffat sig gemensamma erfarenheter på en arbetsplats som gör att man kan kalla sig för ett kämpande kollektiv. Under den tiden ska jag inte gå ut och prata om hur man gör.

Var det taktik? Eller finns det i din personlighet, att inte gå ut och prata om hur man gör?

– När jag började så tänkte jag helt enkelt att praktiken avgör om någonting funkar eller inte. Jag trodde ju på att det skulle gå att mobilisera kollektivet. Att börja bakifrån på något sätt, underifrån.

Nu går jag ut och pratar som fan om hur man gör!

Jag tycker att jag har tillräckligt i ryggen nu. Det jag pratar om, det är praktik. Jag pratar egentligen inte om någonting annat än sådant som jag själv eller andra har prövat under lång tid. Det ligger inte i min natur att hålla käften.

Du blev förälskad i arbetskamraterna. Vad betyder det?

– Vad kul, vilka knäppa typer som jobbar här. Många kan tro att det bara är trist och träligt att jobba på fabrik. Men det är också oförställt. Man är ett kollektiv. Det blir en annan anda och det tycker jag väldigt mycket om. Det finns nästan alltid ett arbetarkollektiv som man får försöka hitta. Att prata med alla, snacka ihop sig. Det är grunden. Den kollektiva styrkan måste hela tiden vinnas igen.

fib 23

Hur tufft var det egentligen?

– Vi hade ju många strider på Stockholmsbagaren.

1995 lyckades vi stoppa en stor nedskärning. De försökte riva våra lokala avtal. De hotade med att om vi inte gick med på de där sakerna så skulle de lägga ner produktionen helt. Det var en situation med skrämsel och hot som fanns på nästan varenda arbetsplats på 1990-talet. När man passade på att skärpa utsugningsgraden i skydd av krisen, gjorde det folk rädda. Men vi tog en strid och stoppade det där. Genom bland annat en vild strejk.

Ledde den vilda strejken någon vart?

– Det var bara toppen på ett isberg av engagemang som arbetskamrater visade i den striden. Det berodde på alla de små strider och vanan av att snacka ihop sig och kämpa tillsammans som vi hade skaffat oss under många år. Efter den där striden så snackades det mellan arbetskamraterna: ”Hur kommer det sig att vi kunde fixa det här?”. Då började vi prata lite om olika fackliga metoder och linjer. En kille sa att ”våra metoder borde kallas för Folkrörelselinjen, för vi vill att folk ska vara i rörelse”.

Var det så Folkrörelselinjen föddes?

– Vi tyckte att det lät kul. Så vi började använda det ordet. Men som sagt, det är inte ordet som är det viktiga. Det är mer en beteckning på metoder. Sådana som

»

Här på Stockholmsbagaren föddes Folkrörelselinjen. foto: Lasse Bager

Om vi kan få med oss de som står längst bak så driver de alla andra framför sig. vi utvecklade och som utvecklades på andra arbetsplatser också, där de försöker göra något liknande. Det är sättet att tänka, att handla. Det är ett vanligt fel som fackligt eller politiskt aktiv att inte tänka utan bara samla ihop enbart de duktigaste och mest avancerade människorna och hoppas att alla andra ska tåga efter.

Det gör att man drar ut kollektivet som ett gummiband. Antingen brister det eller så slår det tillbaka. Så upptäcker man att de andra inte var med, utan de står kvar därborta. Eller har gått någon annanstans.

Så hur gör ni?

– Vi gör tvärtom. Om vi kan få med oss dem som står längst bak i rörelse så driver de alla andra framför sig.

Det är en grundläggande tanke i Folkrörelselinjen. En annan tanke är: ”Vi kan inte få någonting annat än det vi själva är beredda att slåss för”. Vilket ju ger en annan inriktning än om man ropar på hjälp, uppifrån eller utifrån. Den egna kollektiva makten, den är starkare än att få hjälp utifrån och viktig att utveckla.

nils lundgren journalist

fib

»

Ingen gillar att plötsligt upptäcka att man är statist i någon annans teaterpjäs.

Tuuloskorpis appell till brevbärarna Kära brevbärare!

A

tt en yrkesgrupp sätter ner sin gemensamma elefantfot och vägrar acceptera ett allt hårdare arbetsliv, det är strålande.

Och vad har vi egentligen att förlora? Är vi snälla så blir vi bara mer och mer pressade och utnyttjade.

Jag har blivit ombedd att tala om hur man blir ett starkt kollektiv som ställer upp för varandra. Inte så lätt i en kort appell... Jag har valt att ta upp tre saker: För det första: Försök snacka ihop er med arbetskamraterna underifrån, bakifrån.

Hoppa inte över värsta surgubben och flamsigaste ungdomarna, det kan vara de som har den bästa ilskan och de fräckaste idéerna om de bara blir tillfrågade och får veta att de är viktiga. Var ödmjuka och strunta inte i de tveksamma. Om de tveksamma längst bak tar ett litet steg framåt så betyder det mer än ett stort kliv av dem i täten. Rörelsen bakifrån flyttar fram hela kollektivet.

För det andra: Det är viktigt att hålla ihop även i vardagen, det gör att man vågar börja förlita sig på varandra. Till exempel att man säger ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir pressad av en chef. Små

saker kan vara jätteviktiga. Samtidigt är det bra att inte ha förutfattade meningar om vad som är smått och stort. Min erfarenhet från vilda strejker eller övertidsblockader, är att nästan alla arbetskamrater var med, om vi hade beslutat tillsammans. Däremot när vi ordnade möten och demonstrationer, då var det inte så många som deltog. För många människor känns det mer främmande att demonstrera än att ta en direkt fight på sin arbetsplats.

Så man behöver inte tro att om det är 100 som demonstrerar så kommer bara 10 att ta en fight på jobbet. Det kan lika gärna vara tvärtom.

För det tredje: Det är väldigt viktigt att det verkligen är arbetarkollektivet som tillsammans sätter agendan för vad ni ska göra.

De som är aktiva i olika politiska organisationer tar ofta chansen att försöka få in sina paroller, analyser och banderoller. Men det finns ingen som gillar att plötsligt upptäcka att man bara är en statist i någon annans teaterpjäs. Kollektivet, arbetskamraterna tillsammans, ska både skriva pjäsen och ha huvudrollen, för då kan ni verkligen spela roll. På riktigt.

Jag önskar er varmt lycka till!

frances tuuloskorpis författare foto: Raul Leikas

fib 25

l채s vidare

w

fib

Utdrag ur boken Hopsnackat:

Strategi och taktik för en folkrörelse på arbetsplatsen Det finns så mycket som får människor att sitta still och tro att styrkan finns någon annanstans än hos oss själva. Hur kan vi använda och utveckla vår kollektiva styrka?

Berättelserna i den här boken ger många bra exempel på strategi och taktik som man kan använda.

Strategin är inriktningen, det grundläggande sättet att tänka och handla. Att lita till arbetskamraterna, använda och utveckla den kollektiva styrkan, mobilisera underifrån. Så kan man tänka var man än jobbar. Men taktiken, de metoder man använder, måste vara olika från plats till plats och vid olika tillfällen. Är ni många eller få, finns det en facklig tradition eller inte på er arbetsplats, jobbar alla på samma ställe eller är ni utspridda...

Det är sånt som avgör hur det passar just er att samlas och snacka ihop er, organisera er och ta strid.

Ibland behöver man pröva nya metoder. Det är inte ett misslyckande utan ganska självklart om man inte vill fastna på vägen.

Arbetarkollektivet är inte något gammaldags som bara finns på hundraåriga fabriker.

Strejk på bingosajten är ett exempel från en arbetsplats som inte ens finns fysiskt utan bara på internet, där arbetskamraterna aldrig har träffats och den fackliga traditionen är noll. Kollektivets styrka finns ändå! Även i arbetslöshetsperioder kan vi ingå i ett kollektiv och kämpa för våra gemensamma intressen. Som kursdeltagarna i Måndagsledigt och praktikanterna i Smutstvätt.

Kollektivet innefattar alla som jobbar ”på golvet” på en arbetsplats. Det kan finnas flera mindre arbetarkollektiv inom det större: Yrkesgrupper, avdelningar, skiftlag. Om vi är uppdelade på olika arbetsgivare (till exempel bemanningsföretag), olika anställningsformer eller olika fack, så kan det försvåra sammanhållningen – men vi tillhör ändå samma arbetarkollektiv. I Blixtkåren agerar kliver de osäkert anställda in på arenan och i Bemanningskollegor gör de fasta och de bemanningsanställda gemensam sak.

Försök få med alla, män och kvinnor, svenskar och invandrare, unga och äldre. Inte för att vara bussig utan för att kollektivet blir otroligt mycket starkare om alla är med.

Räkna aldrig bort någon! En invandrad före detta hemmafru på sitt första jobb kan få en större betydelse för arbetarkollektivets utveckling än den vanaste fackräven.

Och det kan vara den suraste gubben i fikarumshörnet som är bäst att hålla i handen när det blåser. Snacka med honom, det är värt risken. Det kan vara helt andra än de man tror, som stiger fram när det gäller. Som den nonchige timmisen i En oväntad stenkross.

fib 27

Människor som är fackligt eller politiskt aktiva tror ofta att det bästa är att dra med sig dem som verkar mest medvetna, de ”avancerade” som står längst fram och säger bra saker, de som tycker som jag, det vill säga rätt. Man samlar ihop de där frontfigurerna och tågar iväg, och tanken är att alla andra ska följa efter. Men då drar man ut kollektivet som ett gummiband. Antingen så brister det eller så slår det tillbaka. Rätt vad det är så upptäcker man att de andra inte är med. De står kvar därborta eller har gått någon annanstans.

Det ger mer att göra tvärtom, att försöka mobilisera dem som man inte väntat sig så mycket av. Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig. Så gör Städarna.

Kollektivets styrka växer när man gör gemensamma erfarenheter. Det är viktigare att göra en gemensam erfarenhet än att be andra om hjälp ifall det är något som man kan ta tag i själva. Utnyttja de tillfällen som dyker upp, det kan vara små saker som den krånglande kaffeautomaten eller de där irriterande 5 minuterna daglig övertid. Snacka om det och försök att komma överens om hur ni ska göra. Det som man är med om i handling betyder mer än en föreläsning om hur det borde vara.

Solidaritet är en bra sak som påverkar kollektivets självbild, alltså hur individerna ser på det kollektiv de tillhör. Till exempel att man gör det till en vana att ställa upp för varann och inte minst för de svagaste grupperna/individerna. Det finns många exempel på hur kollektivets självbild påverkas i bokens berättelser. Så jag behöver inte skriva så mycket om det. Ett av flera exempel är Audition för timmisar.

Kollektiv styrka betyder inte att man struntar i och kör över de enskilda individerna.

Utan tvärtom, att det finns utrymme för alla. Det gör kollektivet starkt, inte svagt. En del strider kräver att alla gör likadant. Men annars behöver man inte nödvändigtvis marschera i takt. Hoppa fram berör den diskussionen.

Här finns boken

Francis Tuuloskorpis bok Hopsnackat kan köpas från nätbokhandlar och vanliga bokhandlar (finns den inte kan man alltid be dem ta in den).

Mer information om boken och om inköp till exempelvis studiecirklar finns på hemsidan folkrorelselinjen.nu.

fib

Klasshat? Så barockt!

En vänsterintellektuell konspirationsteori, vederlagd genom ett vetenskapligt experiment

O

m sådana teorier handlar delvis regeringsorganens ledarsidor ganska ofta.

Skribenterna är som regel emot dem – om det sedan främst gäller vänster-, -intellektuell, konspiration eller -teorier – eller alla dessa ting tillsammans – framgår inte riktigt. Ledarskribenterna ogillar framför allt föreställningen, som än i dag tycks förekomma bland viss intellektuell vänster, att underklassen vore föremål för en sammansvärjning från överklassens sida.

Orsaken skulle vara att de besuttna skulle hysa ett hat mot de så kallade arbetande massorna. Sådana tankar tycks tidvis grassera på samhällets botten: se till exempel i Strindbergs hatiska och överspända dikt från 1882: Herr Beaujolais, herr Beaujolais vid Rhône, han älskar ej, han hatar hyddans son.

Med dennes svett han föder svin, ur dennes märg han pressar vin...

»

Sunda förnuftet säger att onda och goda finns i alla samhällsklasser.

Att man skulle hata de människor, ur vars svett man får sitt feta fläsk och ur vars märg man pressar den beaujolais man sköljer ner det med – det är en förnuftsvidrig idé som endast kan uppstå i överhettade hjärnors vänstra hemisfär.

Till yttermera visso är numera snarare ostron och champagne mera inne i nämn-

da kretsar – inte rödtjut och fläsk.

Sin näring syns denna vanföreställning för närvarande få ur enstaka exempel på den synbarliga hårdhet, som makthavare i stat och näringsliv tidvis uppvisar i sin maktutövning.

I den mån dessa ”hårda nypor” belönas med vissa ekonomiska och sociala förmåner, till exempel bonusar, VIP-lägenheter och optioner och hedersomnämnanden i regeringsorganet sker detta dock uppenbarligen inte av egenintresse, utan i nationens, det vill säga systemets, intresse och avsikten är enligt utsago att tillförsäkra oss den bästa möjliga överhet, marknad och dito samhälle.

Sunda förnuftet säger ju att onda och goda människor finns i alla klasser och i olika samhällspositioner.

Hur fel ute de är, som beskyller makt- och kapitalägare för egoism, okänslighet eller rentav hat mot de arbetande framgår av att de uppenbarligen aldrig sett en av dessa människor gråta i tv över att i samband med flytt till låglöneländer ställa tusentals människor utan utkomst på sin hemort.

Eller bevittnat den generositet som samma grupp uppvisar i samband med välgörenhet – till exempel vid sponsring av golf-, seglings- eller tennisturneringar eller till socialt behövande för att ersätta sådana offentliga insatser som till följd av skattesänkningar måste hållas på sparlåga.

Självfallet kan en utsatt position bland de ekonomiskt och maktmässigt välutrustade

skapa en viss ”kåranda”, för att inte säga klasskänsla, men också en insikt i att ens privilegier är högst berättigade. Jämte känslan av att de grupper och individer som av politiska skäl ifrågasätter dem och påyrkar en skadlig nivellering rimligen måste vara ute i samhälls-, det vill säga systemfientliga, ärenden och därmed faktiskt förtjäna ens hat.

En viss känsla av fientlighet mot dem (inom och utanför nationen och vid dess gräns) man i kraft av sin position måste kränka måste kanske finnas, för att man – i allas intresse – skall fortsätta fungera som överklass. Men klasshat – vilken barock och obsolet idé!

Litterära gestaltningar av överklassens hat mot underklassen, som Strindbergs, är numera tack och lov ganska sällsynta.

Att som våra regeringsorgan eller i böcker från Timbro vid behov lägga synpunkter på bristande kultur, arbetsvilja och letargi hos de lägre klasserna bör ju inte missförstås som ovilja eller animositet, utan har säkert folkuppfostrande syfte.

Det omvända, klasshat riktat mot överklassen, är ju ännu ganska vanligt, men desto lättare att avfärda som produkten av en ödesdiger kombination av bristande vidsyn, bildning och extrema ideologier.

Vår intellektuella heder kräver dock att vi för ett ögonblick ändå ponerar att vänsterkonspirationsteoretikerna har rätt, och att överklassen faktiskt hatar underklassen – det vill säga ungefär 65 procent av folket. Hur skulle man kunna fastställa om så vore fallet?

Att fråga en av deras representanter rakt ut vore en osäker metod. Nej, den enda vetenskapliga metoden vore att företa ett

fib 29

Melankolia av Ulla Wennberg

tankeexperiment, något som till exempel inom den moderna fysiken har gett flera nobelpris. Man måste alltså fråga sig: Hur skulle våra myndigheters, överklassens politiska praktik under senare decennier ha utformats, om man verkligen hade hatat underklassen? Ägarna till produktionsmedlen skulle i så fall till exempel lägga beslag på en allt större del av produktionsresultatet och så långt möjligt hålla nere lönerna. Man skulle samtidigt göra vad man kan för att upprätthålla och om möjligt förlänga arbetstiden. Man skulle slita ut dem som arbetar i förtid, och försöka få dem att arbeta tills de dör, och samtidigt själva njuta sitt otium på dyra lantställe eller på Bermudas medan resten förvägras arbete och så långt möjligt inkomster.

Man skulle skära ner alla bidrag som hjälper de sjuka, orkeslösa och deras familjer att överleva drägligt och hävda att de

måste arbeta i alla fall. Man skulle utforma en politik som alltmer kastar skulden på de arbetslösa för deras predikament och drar ner deras bidrag.

Man skulle bygga boutiqer och hamburgerbarer i stället för bibliotek och sjukstugor. Man skulle uppmuntra folk att supa, äta skräpmat och titta på Big Brother och Peter Settman – och sedan förakta dem som gör det. Man skulle avskaffa trycket på underklassens barn att utbilda sig.

Man skulle vägra flyktingar uppehållstillstånd, i den mån de inte medför kapital, utvisa barn och sjuka asylsökande och hävda att folk som öppet förespråkar just denna politik egentligen är rasister. Och man skulle göra allt för att intala underklassen att denna ordning, om än med vissa marginella skönhetsfläckar, vore den bästa möjliga även för den.

Man skulle framför allt göra allt för att brännmärka alla personer och rörelser som

verkar för en radikalt annan ordning än i vårt tankeexperiment som socialister eller extremister och döma dem till kroniskt utanförskap i varje seriöst politiskt sammanhang.

I den mån det rör sig om utländska stater eller regimer skulle man i möjligaste mån, i samverkan med Det Internationella Samfundet av likasinnade överheter, bekämpa dem, i sista hand militärt.

Man behöver bara som hastigast ögna igenom denna exposé över det tänkta samhälle som skulle vara för handen, om de härskade verkligen hade tyckt väldigt illa om oss, för att inse, hur absurda sådana tankar är, enligt vilka överklassen skulle ha något annat än allas bästa för ögonen.

Vilket skulle bevisas.

Och det känns skönt att få det vetenskapligt belagt.

hans isaksson http://isakssons.eu ulla wennberg konstnär

fib

»

Jag är nyfiken och vill hela tiden lära mig något nytt.

fib 31

Nino Monastra kom från Italien till Stockholm.

Det var tänkt som ett kort besök på några månader. Nu har det gått 45 år.

Han är fortfarande kvar.

Folkhemmet lever i Monastras kamera

J

ag har aldrig hört någon använda ordet ”folkhemmet” med sådan självklarhet som Nino Monastra. Det går inte att ta miste på hans stora kärlek till folkhemsprojektet och det är ingen tillfällighet att han fotograferat de flesta av Stockholms förorter.

– Det är områden byggda för människor. Småskaligt och omsorgsfullt utfört, säger han.

En ren tillfällighet gjorde att det blev Sverige. Men när Nino kom till Stockholm 1965 förändrades det mesta för honom. Han började ganska omgående läsa på universitetet, konst- och arkitekturhistoria. Han fortsatte med filmkunskap och därefter fotostudier på Christer Strömholms fotoskola på Klippgatan i Stockholm.

Sedan dess har Nino Monastra med kameran dokumenterat stora delar av vårt byggda kulturarv. Hans arbetsfält är omfattande och brett.

Det kan handla om gömda rum, praktens förutsättning och baksida, på Drottningholms slott likaväl som ett rivningshus på Brunnsgatan 12 ö.g. i Stockholm.

Hans senast utkomna bok med text av Gunilla Lundahl, handlar om Sveriges nedlagda regementen, ett uppdrag från Fortifikationsverket. Innanför portarna, som handlar om trapphusen 1880–1940 och Stockholms årsringar, är andra föredömliga dokumentationer liksom Stockholmshems Konst nära hem om konsten i bostadsbeståndet. Sommaröarna, om husen i Stockholm skärgård, med Ann Katrin Atmer och med text av Per Wästberg såldes snabbt slut.

Stockholmshems småskrifter.

Och, inte minst, har han dokumenterat det mesta av det som räknas in i folkhemsbygget.

Intresset för arkitektur väcktes i unga år. I mitten av 1980-talet dokumenterade han tillsammans med Ingela Blomberg den föredömliga restaureringsprocessen av den italienska staden Bolognas historiska stadskärna. Arbetet utmynnade i en bok och en fotoutställning på Kulturhuset.

Nino Monastra har arbetat tillsammans med arkitekturskribenter som Klas Schönning och Magnus Andersson. Nu har han tre parallella projekt på gång.

– Jag är fortfarande mycket nyfiken och vill hela tiden lära mig något nytt. Jag arbetar med en bok om ett hus på Villagatan, ett mycket långsamt projekt om Stockholm och en fotodokumentation av den textila delen i ett Tutanchamonprojekt för Egyptiska museet i Kairo.

solveig giambanco journalist eva wernlid fotograf

fib

Håller än i dag » S tockholmsförorterna Årsta, Aspudden, Hökarängen, Blackeberg, Bagarmossen och många fler byggdes under 1940och 1950-talen. De var viktiga beståndsdelar i folkhemmet.

Bakom denna succé stod, förutom de kooperativa företagen, två nybildade bostadsbolag, Familjebostäder och Stockholmshem.

Tidens mest framstående arkitekter var involverade; bröderna Erik och Tore Ahlsén, Sven Markelius, Nils Sterner, Sven Backström och Leif Reinius för att nämna några.

Arkitekter och byggherrar formade gemensamt områdena.

Många av dessa områden klassas av Stadsmuseet och Stadsbyggnadskontoret i Stockholm som värdefulla miljöer som bör vårdas och bevaras.

Husen var hanterligt stora och placerade så att gårdar bildades mellan dem. Där fanns lekplatser för de mindre barnen och

Tidens mest framstående arkitekter stod bakom succén.

bänkar för de vuxna. Konstnärlig utsmyckning var regel. Naturmarken hade i möjligaste mån sparats. Byggnadsmaterialet var genomgående av hög kvalitet och arbetet utfördes med omsorg.

Boendeundersökningar låg till grund för planeringen av bostäderna. Normer sattes till exempel för köksstandarden.

Lägenheterna var mindre än dagens nybyggen men rummen ljusa och lättmöblerade.

Småstadskaraktären präglade de olika områdenas centrum.

Senare har fastigheterna renoverats relativt varsamt. Mycket av det som byggdes för 50, 60 år sedan håller än i dag. Enstaka originalkök med snedställda köksluckor och marmorbänkar i fullgott skick finns kvar. Ytterportar och trapphus är förvisso slitna men vackert åldrade. De är som regel

inte vandaliserade.

Allmänna utrymmen i ett flerbostadshus är särskilt utsatta; många passerar in och ut genom portar, går uppför och nedför trappor, händer nöter räcken och handtag.

Det ska fungera och vara hållbart. Form och funktion ska stödja varandra.

Familjebostäder och Stockholmshem tog fram en serie småskrifter 1998, det år Stockholm var Europas kulturhuvudstad. I dem berättas om platsernas tidigare historia, hur planerarna tänkte och hur namn på kvarter och gator kom till.

Folkhemmets bostäder anses av många vara bland de bästa som i byggts i Sverige och blev förebilder i Europa.

Om allt detta berättar Nino Monastra i sina bilder. Här är ett urval av dem.

solveig giambanco nino monastra fotograf

midsommarkransen Bred trappa i sten, dubbeldörrar och smidesräcke med elegant avrundning. Skärmtak mot väder och vind.

hökarängen Fasaden med släpljus. Varje liten balkong en privat vrå.

fib 33

aspudden Pardörrar, skyddande skärmtak. Fönster i entrén och planteringar i stenmur.

hjorthagen Dörrar i trä. Enkelt utfört men i hållbara material.

Funktionellt handtag med rejäla skruvar.

blackeberg Ordentlig bredd på dörren, dagsljusinsläpp. Smidesräcken utanför och i trapphuset.

Mjukt rundade hörn på handleden och ett rejält dörrhandtag. Praktisk nedsänkt fotskrapa. Materialet var gediget och hållbart, detaljerna väl utförda; förhållandet mellan det sköna och det funktionella Det var typiskt för den tiden att bygga samman de olika husen med en portik.

Markeringarna runt fönstren är en annan detalj.

fibxxxxxxxx

skarpnäck Lekskulpturen Hästen av Eva Krskova Halaska. Marmor valdes för både hållbarhet och skönhet.

enskede Skärmtaken över entrén målades i olika färgstarka mönster. De är ett senare tillägg, utförda av Unn Wærn. Nummerskylten tar upp en av färgerna. Lätt för barnen att hitta sin egen port

fib 35

solberga Punkthus med sju våningar. Balkonger och spännande hörn. Många av husen hade balkong eller franska fönster.

Fönster i alla badrum.

Entré helt inklädd i trä. Litet slitet men inte trasigt eller saboterat.

gröndal Relief av Torolf Engström i tegelväggen. Gallerverk i trä. Dubbla handtag, ett för vuxna och ett för barn.

hässelby Låskolven perfekt inpassad i bronsreliefen, utförd av konstnären Annie Wiberg. Den innehåller växter, djur och barn från hela världen. Handtaget skönt slitet av många händer. En dörr kan vara en skulptur.

fib

fib 37

En mulen marsdag 1992. Sista arbetsveckan i Dannemora gruvor. Efter 500 års järnmalmsbrytning läggs gruvan ner.

En djup sorgsen suck går genom bygden.

Död och uppstånden D peo österholm text eva wernlid foto

annemora gruvor, med världens bästa malm, har satt sin prägel på hela Norduppland.

Gimo, Österby, Forsmark, Lövsta och ytterligare ett tjugo-tal bruk har fått sin malm härifrån. Mycket har blivit kanoner och kanonkulor, det är sant. Men gruvan har också varit betydelsefull för den engelska stålindustrin. Sturska upplänningar brukar lite tillspetsat säga att den moderna industrialismen har sitt ursprung i Norduppland och Dannemoramalmen.

Men allt har sin tid. Pumparna stängdes av den där våren 1992. Gruvan började vattenfyllas från botten, 620 meter ner. En hel del maskiner blev kvar långt därnere i mörkret.

För alltid. Trodde man.

Gruvs avdelning 44 informerade sina medlemmar om arbetslöshetsersättningen. Det var bara att acceptera.

– Dannemoragruvans historia är tyvärr slut, sa bolagets vd Mats Törnqvist i en SvD-intervju.

Och gruvområdet blev byggnadsminne.

Alltid något.

Kvar därnere blev också högklassig malm motsvarande 20 års brytning. Blir den liggande där för alltid? Kunde man inte ta upp den först och sedan lägga ner?

Men det kunde man inte. Malmbrytning handlar om priser. Världsmarknadspriser.

Åren närmast efter nedläggningen görs några krampaktiga försök från olika håll att rädda gruvan. Ett hopp tänds igen. Men allt går till slut i stöpet.

Men när Folket i Bild besöker ”Grufkontoret”, inrymt i en gammal 1700-talsgård, i maj 2011 är det full aktivitet. Folk springer ut och in i sammanträdesrum, det byggs, gjuts och spikas, Metallfacket kommer på besök, tidningar kommer på besök. Pumparna har slagits på igen. Järnvägen ner till Hargshamn ska rustas. Det är full fart.

– 2007 kollade vi hur högt vattnet hade stigit, från 620 till 310. Jag var en av de första som gick ner i gruvan igen. Det var en magisk känsla. Men nu går pumparna igen. Gruvan töms på vatten. 2012 skall produktionen vara i full gång igen, säger Stig Johansson, projektledare för gruvans infrastruktur.

Vad har hänt? ”Gruvfogden” och tornedalingen Kjell Klippmark har efter 30 år på LKAB i Kiruna hämtats för att sätta Dannemora på gruvkartan igen. Han veckopendlar men eftersom han tänker flytta ner till Uppland betyder det att han tror på det här. En miljard ska investeras. Provleveranser har brutits och levererats till Tyskland. Ett sovringsverk byggs just nu för en kvarts miljard.

w

fib

En nyligen inköpt ortdrivningsmaskin från Atlas Copco. Kostnad: Sju miljoner kronor.

Pelle Westerman var anställd i gruvan när den lades ner 1992. Han är den ende från den tiden som är med när driften återupptas.

Dannemora har definitivt återuppväckts från de döda. Och inte bara Dannemora. Håksberg, Grängesberg, Blötberget, Riddarhyttan och andra gruvor i Bergslagen väcks också till liv. De höga malmpriserna drar upp gruvorna ur gravarna.

Men för hur länge? När Dannemora lades ner 1992 visste man att det fanns malm för 20 års brytning till. Men nu blickar man 13 år framåt. Trots att det säkert finns för ännu längre tid. Kjell Klippmark förklarar varför: – Vi utgår från ett internationellt regelverk där man räknar fram ekonomiskt brytbar malm utifrån den prospekteringsborrning bolaget har gjort. Detta för att inte lura investerarna.

Men vi har indikationer på att det finns mera malm. Vi har haft borrkärnor så djupt nere som 1 000 meter med positivt resultat. Jag är ganska övertygad om att det kommer att brytas längre. Och vi har 22 undersökningstillstånd i området.

Storrymningen, ett gammalt gruvschakt i Dannemora som var turistattraktion redan på 1700-talet.

Trots att Dannemora och Bergslagen under århundraden varit betydelsefull för världens malmbrytning anses området fortfarande vara underprospekterat. Dannemora Mineral jagar inte bara mera malm utan även ädelmetaller i området.

Bakom återstarten ligger Nils Bernhard och geologen Lennart Falk. De båda är företagets huvudägare. Under själva beslutsprocessen kom finanskrisen. Var investeringen för riskfylld? Skulle man avbryta?

– Vi fortsatte att tömma gruvan på vatten och bad en konsultfirma granska projektet.

Den konstaterade att projektet var sunt.

Det är nästan ofattbart vad Dannemoramalmen har betytt för norra Uppland. Den

satte sin prägel på allt – arkitektur (herrgårdar och smedsbostäder), invandring (valloner och finnar), musiken (nyckelharpor och bondpolskor). Skogarna tillhandahöll ved till kolmilor.

Också politiken. I de gamla järnbruken kanske man kan spåra upprinnelsen till den omtalade svenska socialpolitiken. Änkorna togs om hand och försörjdes, det fanns bruksläkare, arbetsskadade lämnades inte vind för våg, det fanns ett pensionssystem. Bruken hade egna jordbruk som försörjde befolkningen med mat.

När Dannemora nu återuppstår från de döda så görs det i en gruvby där var och

fib 39

»

– Jag var en av de första som gick ner i gruvan igen efter nästan 20 års uppehåll. Det var en magisk känsla, säger Stig Johansson framför ingången till den del av gruvan där driften skall återupptas.

För S:t Eric Konungs böns skull till Gud om Bergets gagnelighet och nytta för Riket Ur gåvobrev för Dannemora gruvor 1481 utfärdat av Sten Sture d.ä.

varannan byggnad är byggnadsminnesförklarad. De avgrundsdjupa gamla gruvhålen var turistmål redan på 1700-talet och kommer att fortsätta att vara en turistmagnet.

Men man kan inte räkna med att gruvan får samma enorma betydelse den en gång hade. Klippmark säger att gruvan kommer att stå för 0,4 procent av världshandeln med järnmalm.

– Det Dannemora kommer att producera på ett år gör LKAB på tre-fyra veckor.

Gruvan blir nu med sin manganrika malm i stället en nischgruva för särskilda stålverk ute i Europa. Man hoppas också på sin gamla kund, Oxelösunds järnverk.

Men var rekryterar man gruvarbetare i dag? Dannemora Mineral står just

i begrepp att börja rekrytera personal. Kan några av de gamla återanställas efter 20 års bortavaro? Knappast. Men en finns faktiskt kvar.

När Östhammars kommun tog över området 1992 fick gruvarbetaren Pelle Westerman jobb som fastighetsskötare och gårdskarl. Han var då 42 år. Nu blir han snart återanställd som gruvarbetare och ny medlem i Metall som redan varit på plats och informerat. Han är den ende som är kvar från 1992, navelsträngen som knyter ihop det gamla med det nya efter 20 år.

– Det känns riktigt bra. Jäkligt kul att det här händer. Men jag är 61 år och jag tror inte jag går ner under jord igen. Det får nog bli yngre som gör det.

Nej, det blir inte den gamla bruksmentaliteten. De nya gruvarbetarna kommer

Kjell Klippmark är tornedaling som hämtades från LKAB i Kiruna för att åter dra igång gruvdriften i Dannemora, Sveriges äldsta gruva.

att pendla från orter som Storvreta, Tierp, Vattholma och så vidare.

– Vi börjar leta efter folk på allvar i höst.

Jag tror inte att det kommer att bli svårt.

Det här är ett omväxlande jobb och väldigt stor skillnad mot förr. Minst 30 procent kommer att vara kvinnor, säger Kjell Klippmark.

Stig Johansson visar en nyinköpt ortsdrivningsmaskin som har kostat sju miljoner kronor. Det är en maskin som har automatiserat gruvarbetet längre än man kan föreställa sig. Han säger att arbetet inne i en sådan inte är så förfärligt långt ifrån ungdomars tv-spel, med joystick och allt.

De gruvjobbare som i mars 1992 för sista gången tog hissen upp i dagsljuset hade ett helt annorlunda jobb än dagens helautomatiserade.

peo österholm journalist eva wernlid fotograf

fib

fib 41

Jag klev in genom fel dörr och hamnade på ett seminarium om Spelet om Norbergsstrejken.

Arne Andersson, spelets regissör, berättade om tillblivelsen för snart trettiofem år sedan. Hans unika berättartalang höll mig kvar i rummet på ABF.

Att fånga nutidshistoria solveig giambanco text eva wernlid foto

A

tt allt han gör är sprunget ur lokala händelser och förankrat i orten det förstår jag nu, ett par år senare, när han fortsätter att berätta. Därtill är det socialt och politiskt engagerande.

Till sista droppen, är en samtidshistoria om den norska oljan och plattformsbyggandet.

– I Verdal, som ligger omkring tio mil norr om Trondheim, bygger man oljeplattformar. Där finns förutsättningarna; hamnen, järnvägen, E6:an och billig arbetskraft. Dessutom en av Norges framgångsrikaste fackklubbar. Den första vilda strejken varade en vecka.

Det var 1973 och lönerna åkte upp med 16,5 procent.

Arne är full av sympati och respekt när han talar om plattformsbyggarna.

– Jag lär mig något nytt varje gång jag träffar dem.

Det är vår arbetsplats, säger arbetarna. Men det är deras pengar. Fackklubben är fortfarande stridbar. De lyckades t ex driva igenom att alla fick behålla lönen under en ovanligt lång permitteringsperiod. Arbetarna fortbildade sig under tiden. Det innebar att när nya order kom fanns de kvar på orten, de hade höjt kompetensen och produktionen ökade.

När en plattform är färdigbyggd flyter den ut till havs och kvar står flera hundra arbetare som löper stor risk att stå utan jobb. Därför vill fackklubben utveckla industrin på orten så att man inte enbart ska vara beroende av oljan. Målet är att det alltid ska finnas arbete.

– Det är extra svårt att skriva den här pjäsen.

Människorna lever fortfarande och hur jag än skulle göra på traditionellt vis, kommer någon att säga: ”Så talar inte han eller så ser inte hon ut, så sa jag inte.”

Med rätta! Därför letar jag efter ett annat sätt att

gestalta. Ett sätt att uttrycka sig utan att hänga upp sig på personer.

När pjäsen är klar ska samtliga inblandade läsa texten och utveckla sina åsikter. Det har Arne prövat förr med positivt resultat. Med den metoden får han inte en urvattnad historia utan, tvärtom, en mer tillspetsad.

»

Jag läser bakgrundsmaterial som vänliga själar tagit fram. Så blir det till slut en pjäs.

Arne är fullt upptagen med det nu pågående och flera avslutade teaterprojekt i Sverige och Norge. Varför Norge?

– I Norberg höll vi under flera somrar seminarier om amatörteater. Dit kom folk från hela Norden, bland annat från Norge. Några av dem bad mig komma dit och jag har gjort flera teateruppsättningar där. En som spelades i fem år handlade om strejkande flottare i Fetsund utanför Oslo 1908. Den har stora likheter med storkonflikten 1909 i Sverige. En annan handlade om Randsfjordskonflikten, en av de största arbetskonflikterna i norsk historia.

Så har det fortsatt, det ena har gett det andra.

– Jag tar del av bakgrundsmaterialet som vänliga själar tagit fram. Tidningsklipp, protokoll, brev och annat som är skrivet, bilder. Jag läser och strukturerar och i alla bästa fall finns människor att intervjua. Och så blir det så småningom en föreställning!

Norge, som är bland de rikaste länderna i världen, har ett utbrett drogmissbruk bland ungdomar och själv-

w

fib

Arne Andersson på den hemliga strejkmötesplatsen i skogen.

Ursprunget till Spelet om Norbergsstrejken.

mordsstatistiken är hög. Varför är det så?

– Vi var ett tjugotal som intervjuade massor av unga om deras liv och tankar. Av detta blev det monologer som spelades upp för allmänheten. Från publiken fick vi synpunkter som vi sedan utvecklade genom att intervjua de äldre om deras erfarenhet. Lite som att sätta upp en spegel mellan dåtid och nutid. Och Havet står aldrig stilla fick därför en något annan inriktning än tänkt.

Arne Andersson är sextiosex år. Han har arbetat som skådespelare, författare, regissör och dramaturg.

Dessutom har han hållit en mängd seminarier och undervisat i dramapedagogik. Efter sjuårig folkskola sattes han på en allmän praktisk verkstad för ungar som man inte kunde få någon ordning på. Sju år arbetade han i industrin. Hela tiden höll han på med amatörteater.

– Många kompisar gick på gymnasiet och liftade ut i Europa men det gick aldrig för mig. Ingen ville ta upp mig, jag var för svart, hade för mörka ögon och för svart hår. Så jag köpte en gammal Citroën CV2 som jag renoverade och åkte ut med en tjej i tre månader. Jag

fick inte ledigt från jobbet men åkte ändå. Då var jag 21 och när jag kom hem började jag läsa på estetisk linje på Marieborgs Folkhögskola utanför Norrköping.

Men det har blivit något hundratal teateruppsättningar sedan dess.

Den första var Regeln och undantaget av Brecht på Riksteatern. Spelet om Norbergsstrejken hade premiär 1977 och spelades fram till 1983. Efter den var det dags för Heliga Johanna från slakthusen.

– Vi spelade den i en nyligen nedlagd industrihall. Tio år tidigare hade det varit ett av de modernaste smältverken i världen, litet men effektivt. Och efter att ha varit i bruk i endast åtta år skulle byggnaden rivas. Ett enormt kapital hade satts in men nu var det slut. Det var svårt att förstå för alla människor som bodde i trakten och som hade arbetat där. Deras känslor för en månghundraårig industri var starka, en del kunde inte ens titta åt det håll industrin låg. Innan fabriken revs spelade vi Johanna.

För den tillresta publiken var det en häftig spelplats; en jättelik, svart hall. Men för invånarna i Norberg hade innehållet i pjäsen och spelplatsen starka paralleller

fib 43

»

När världen går en emot måste man lära sig mer för att kunna göra den bättre.

med utvecklingen på orten. Man kan se så olika beroende på vilken utsiktspunkt man har.

Teaterkritikern på DN, Bengt Jahnsson, valde ut föreställningen som årets bästa. Han trodde först att pjäsen var omskriven för att passa in på händelserna i Norberg.

Men vid en omläsning insåg han att så inte var fallet.

Spekulationsekonomin då och nu har stora likheter.

Den är också ett utmärkt exempel på hur en klassiker blir spelbar i vissa perioder, då den hämtar kraft ifrån samtida händelser.

Spelet om Norbergsstrejken utspelades i ett tomt gruvschakt under bar himmel, i ur och skur – en annan spektakulär miljö.

– Jag vill gärna att minst halva publiken ska vara från platsen. De förstår vad vi gör. För vem har föreställningen mest betydelse? Det hjälper också dem som kommer utifrån att uppleva allvaret i pjäsen på ett annat sätt. Det blir inte så exotiskt.

I förarbetet till Spelet om Norbergsstrejken liksom senare i Resa utan slut lirkade Arne in de personer han först intervjuat under förarbetet till pjäsen, till att medverka.

Till sig egen förvåning såg sig många uppträda som skådespelare!

– De har den personliga erfarenheten, de har kunskap och engagemang. Kroppsspråket, rörelserna och handgreppen har de gratis.

Samma metod använde han vid uppsättningen om resandefolket i Jönköping 2008. Föreställningen bygger på händelser 1948 då en uppretad människomassa med tillhyggen ville jaga bort ”tattarna” från stan.

– Den ligger mig närmast hjärtat. Jag intervjuade en massa människor som gav mig sina berättelser. Men andra i resandegruppen hörde av sig och ville inte att föreställningen skulle bli av. De ville inte bli utsatta eller igenkända. Mycket av fördomarna lever fortfarande kvar i samhället. Mina informanter tog stora risker. Men sedan kom ändå alla som varit kritiska och litet rädda och såg föreställningen och gav den sitt fulla godkännande. Människor kom resande från hela landet för att se Resa utan slut.

Det är häftigt när kultur kan segra på det här sättet.

solveig giambanco journalist eva wernlid fotograf

Arne Andersson berättar om den stora strejken 1891-92.

fibutrikes Den svenske domaren Lennart Aspegren har kompletterat Goldstone -rapporten om Gaza. Nu ligger den på generalförsamlingens bord.

Gaza upp i FN i höst – Vi har tagit upp brott som är dagsfärska och har koncentrerat oss på perioden 2010 till februari–mars 2011.

Det säger den svenske domaren Lennart Aspegren. Han är en av de två ansvariga för Davis/Aspegren rapporten, som följt upp Goldstone rapporten och undersökt om parterna i Gaza kriget har utrett och beivrat krigsförbrytelser.

R

apporten lämnades till FN:s Råd för mänskliga rättigheter, MR-rådet, i Genève den 21 mars och antogs för vidare behandling i generalförsamlingen i New York under hösten.

Formellt sett är det fortfarande samma kommitté som står för bägge rapporterna.

Men kommittén har nu fått en annan sammansättning än tidigare. I stället för dess ursprungliga fem ledamöter består den nu bara av två personer.

Den amerikanska domaren Mary Davis, tidigare ledamot i staten New Yorks högsta domstol, är ordförande. Hon var också en av de fem ursprungliga ledamöterna i Goldstone kommisionen. Ny ledamot är Lennart Aspegren. De har haft MR-rådets uppdrag att som oberoende experter ta reda på och bedöma i vilken utsträckning som parterna i Gaza-konflikten har utrett och beivrat alla påstådda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Det gäller alltså hur Israel, palestinska myndigheten och Hamas i linje med sina förpliktelser har undersökt Goldstonerapportens anklagelser och misstankar om allvarliga internationella brott. Vilka undersökningar har parterna gjort eller

inte gjort? Och vad har de lett till?

Under två hetsiga månaders arbete har Davis/Aspegren följt upp de punkter som 2009 togs upp i Goldstone rapporten.

– Vi har inte recenserat Goldstonerapporten men vi har ansett oss böra komplettera den. Våra slutsatser är knappast uppmuntrande. Vi har inte undersökt frågan om stater har begått brott eller inte utan behandlat frågan om individer är misstänkta för att ha begått internationella brott, som staterna sedan har försummat att undersöka ordentligt. Detta är de skyldiga att göra, säger Lennart Aspegren.

– Vår utredning har visat att Israel i viss mån har börjat följa upp anklagelserna, men vi tycker att de militära myndigheterna har varit alltför saktfärdiga och att deras undersökningar inte har lett till resultat i särskilt många fall.

Vad gäller palestinska myndigheten har vi haft ganska öppna kontakter men vi skulle också där ur rättslig synpunkt önska mer konkreta resultat av deras utredningar. Hamas har för sin del inte rett ut anklagelserna om att personer på Gaza har skjutit raketer och andra granater in bland civilbefolkningen på israeliskt område där

fakta Goldstone rapporten är en rapport om kränkningar av internationell humanitär rätt och brott mot de mänskliga rättigheterna under Gaza konflikten vintern 2008–2009.

Undersökningskommittén tillsattes av FN:s MR-råd och leddes av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone.

Slutrapporten från september 2009 anklagade både den israeliska militären och den palestinska sidan för krigsförbrytelser och möjliga brott mot mänskligheten och rekommenderade att båda sidor öppet skulle utreda sitt eget uppförande.

Davis/Aspegren rapporten är FN:s uppföljning 2011 av Goldstone rapporten. Rapporten finns på Human Rights Council AHRC 16-24.

Lennart Aspegren är en internationellt verksam jurist, tidigare rättschef i det svenska regeringskansliet och ordinarie domare i FN:s Rwandatribunal (ICTR).

ett antal personer har dödats eller skadats.

Kommittén har dock inte fått tillstånd att besöka Israel, Västbanken eller Gaza. Israel samarbetar helt enkelt inte. Revolutionen i Egypten omintetgjorde i sista stund kommitténs plan att resa in i Gaza via Sinai och Rafah. Men man har skaffat information genom kontakter med företrädare för de olika sidorna i konflikten, genom alla tillgängliga och aktuella medier på nätet och genom omfattande och ingående kontakter med de människorättsorganisationer som finns på plats.

Kommittén har också haft hjälp av kon-

fib 45

ferenser via telefon och Skype, där ledamöterna kunnat höra offer, vittnen och andra berörda från olika sidor. Dessutom kunde kommittén arbeta med intervjuer vid en sammankomst i Amman, Jordanien, dit en lång rad personer från olika håll inbjudits.

– Jag vill särskilt betona värdet av våra långa överläggningar med organisationer för mänskliga rättigheter från Israel och Västbanken. Jag uppfattade dem som ytterst vederhäftiga och välinformerade, säger Lennart Aspegren.

– Bland det värsta är anklagelserna om att Israel har använt barn som mänskliga sköldar under anfallet på Gaza, den så kallade Operation Cast Lead, ”Stöpt bly”.

Israel har inte utrett detta ordentligt och deras undersökningar har framför allt tagit väldigt lång tid och i få fall lett till något resultat. Med resultat menas att man antingen ska finna att en misstänkt person är oskyldig eller skyldig och att man i fråga om en militär person ger honom eller henne ett disciplinstraff eller, i allvarligare fall, ställer personen inför domstol.

– Vad gäller domstol så är det en åklagare som ska åtala. Det ska ske antingen i Israel om Israel är ansvarigt för individen som begått brottet eller i annat fall på den palestinska sidan.

Den 21 mars 2011 var kommitténs rapport klar och redovisades vid ett möte med MR-rådet. Den mottogs positivt från de flesta håll. Men Israel och USA var negativa och ansåg den vara ensidig.

EU-länderna lade ner sina röster. Då skrev Richard Goldstone, med hänvisning till Davis/Aspegren rapporten, en artikel i Washington Post där han ville ta tillbaka en av slutsatserna i Goldstone rapporten, nämligen att det hade varit en policy från israeliska regeringens sida att skada civila i Gaza. Aspegren, som från tidigare samarbete känner Goldstone som en skicklig och ansedd jurist och en samvetsgrann person, är bekymrad.

– När Goldstone menar att han citerar

»

Domaren Lennart Aspegren är bekymrad över Richard Goldstones invändningar mot sin egen rapport. foto: Privat

Värsta anklagelsen är att Israel använt barn som mänskliga sköldar.

Davis/Aspegren-rapporten så är det en sanning med modifikation. För det som han säger sig citera är bara ett av våra referat av vad andra har framfört som sin uppfattning, en uppfattning som vi sedan gör klart att vi själva inte delar. Det är alltså missvisande att säga att ”det står i rapporten”.

– Det är också att märka att Goldstone har tagit avstånd från bara en sak i rapporten.

På alla de andra punkterna har inte heller han ändrat uppfattning. Dessutom har alla de andra dåvarande ledamöterna offentligen reagerat på hans artikel och meddelat att de står fast vid den ursprungliga Goldstone rapporten. Goldstone kan inte längre påverka sin rapport av år 2009.

Men det står honom förstås fritt att säga att han har ändrat uppfattning, säger Aspegren.

Goldstone har nu själv tackat ja till en inbjudan från Israels inrikesminister att komma dit för att hjälpa till med vidare utredningar. Israeliska regeringen har krävt att Goldstone rapporten ska skrotas. Men

inställningen på officiellt FN-håll är naturligtvis att rapporten ligger som den ligger och kommer att behandlas i vederbörlig ordning inom FN. Det är inte troligt att den kompletterande Davis/Aspegren-rapporten tas upp i säkerhetsrådet, påpekar Aspegren. Där krävs att de fem permanenta medlemsländerna först är överens om att sätta upp frågan på agendan och sedan blir ense om beslutet i sak. USA:s ställningstagande gör det omöjligt.

USA har också en minst sagt skeptisk inställning till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag. Det är därför inte troligt att det kommer upp i Haag.

– Däremot kan man hoppas på att generalförsamlingen i höst kommer att se positivt på vår rapport och föreslå några åtgärder, säger domare Aspegren.

nils lundgren journalist Fotnot: FIBs hemsida har en webb-tv-intervju med Ayed Abu Eqtaish om Israels brott mot FNs barnkonvention, www.fib.se.

fibdokument

Så styr IMF över världens fattigaste Flygplanet var startklart och dörren på väg att stängas när FBIs agenter steg ombord. Några minuter senare gick de ut igen i sällskap med en av passagerarna. Planet kunde taxa ut och lyfta mot Europa medan den gripne fördes till arrest i Washington.

Händelsen var över på några minuter och satte punkt i karriären för en av världens mäktigaste män, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn, allmänt kallad DSK. Skandalen riktade strålkastarljuset mot International Monetary Fund, IMF – en världsorganisation vars syften har blivit alltmer ifrågasatta.

D

ominique Strauss-Kahn anklagades för våldtäkt på en hotellstäderska. Skuldfrågan är inte klar i skrivande stund. Desto klarare är IMFs skuld för mycket allvarliga övergrepp på olika fattiga länders ekonomi och självständighet sedan decennier, med en ekonomisk politik som i koncentrat gynnat rikare länder (framför allt USA).

I två tal av DSK på IMFs hemsida november 2010 och april 2011 påtalar DSK brister i IMFs tidigare arbete och menar att uthållig tillväxt fordrar ökad ekonomisk jämlikhet, att arbetslösheten måste bekämpas och att sociala trygghetssystem måste stärkas, att solidariteten med fattiga länder måste öka, att de rika länderna bör riva handelshinder som försvårar export från fattiga länder och att regleringar bör utvidgas till skuggbankssystemen.

Vidare har DSK uttalat kritik mot Wall Street och Obama-administrationens ekonomiska politik.

I pressen sägs att han ville demokratisera IMF. Han förde alltså fram synpunkter som i många fall inte har

stöd i USAs politik.

DSKs tal kan främst vara en anpassning till andras kritik men kan också innebära att han förordar en utveckling som skulle försvaga USAs roll. Vilken betydelse har i så fall detta för hans nuvarande situation? Man kan konstatera att anklagelserna kommer lägligt ur annat perspektiv, då han utmanat den ovanligt USA-vänlige Sarkozy till posten som president.

IMF bildades i samband med Bretton Woods-avtalet 1944 liksom tvillingorganisationen Världsbanken.

Syftet med IMFs verksamhet skall vara att hjälpa länder med ekonomiska problem. Liksom i Världsbanken står antalet röster för val av 24 direktörer (där åtta rika länder har unik rätt att utse var sin direktör) i proportion till storleken på bidraget till IMF, förutom ett visst antal röster för varje av de 187 medlemsländerna.

USA har 16,8 procent av rösterna, Japan kommer tvåa med 6,2, medan exempelvis Ruanda-gruppen med

fib 47

»

IMFs politik har medfört ökade sociala skillnader.

24 medlemsländer och 225 miljoner invånare bara har 1,4 procent.

Nu är det så vist ordnat att ett land som har minst 15 procent av rösterna har vetorätt, en händelse som ser ut som en tanke, med tanke på USAs röstandel.

Tidigare var vetogränsen 80 procent. USAs ställning urholkades då nya medlemsstater kom till och USA fick igenom att gränsen höjdes till 85 procent.

IMF är alltså en djupt odemokratisk organisation liksom Världsbanken (och FN).

Det är väl känt att det förekommer ett nära samarbete mellan USAs finansdepartement (beläget på 15:e gatan i Washington, IMF (19:e gatan) och Världsbanken (18:e gatan) i utformningen av den ekonomiska politiken – ”Washington consensus”.

IMFs ekonomiska politik innebär krav på privatisering och ekonomiska reformer (SAP, structural adjustment programs) som vanligen medför minskning av skatter och av offentliga utgifter till social välfärd och utbildning samt liberalisering av handel och valutarörelser.

Den politiken har medfört ökad arbetslöshet, minskad reallön och ökade sociala skillnader.

Detta är väl belagt av fakta och av ekonomer som Joseph Stiglitz, nobelpristagare, före detta chef för Clintons ekonomiska rådgivare och före detta Världsbankschef, av Stefan de Vylder, av Naomi Klein och kanske främst av Eric Toussaint & Damien Millet.

anders romelsjö journalist

Litteratur: Klein, N. Chockdoktrinen. Ordfront, 2007.

Stiglitz J. Fungerande globalisering. Daidalos, 2007.

Toussaint E, &Millet D. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010.

De Vylder S. Världens Springnota. Ordfront 2009.

Dominique StraussKahn (DSK) foto: © World Bank

fibutrikes

En annan verklighet Utrikesdepartementet ”avråder från alla resor till Syrien” och skriver att ”det finns vägspärrar främst runt Damaskus och Daraa”. Men vänner på plats sade oss att det var lugnt förutom i Daraa vid gränsen till Jordanien, och norr om gränsen till Libanon utefter kusten upp till Lattakia, så vi reste till Damaskus den 18 april för vår tredje Syriensemester.

U

nder fyra veckor for vi med taxi och buss och rörde oss till fots i huvudstaden Damaskus och vi for österut till Palmyra och till Deir ez-Zur vid Eufrat och utefter Eufrat till Halabiyye och mot irakiska gränsen till Dura Europos och Mari vid Abu Kamal.

Det vi såg i Damaskus och österut var en annan verklighet än den som internationell media givit en bild av från kusten och Daraa. Det vi anade av kommande möjliga problem med religiös sekteristisk mobilisering för etnisk rensning med saudiskt politiskt stöd nämndes inte av internationell eller svensk media. Och

karta: Stig Söderlind

0

500 kilometer

T U R K I E T

Eufr

M E D E L H A V E T

at

Banias

Deir ez-Zur

S Y R I E N Palmyra

BEIRUT

Abu Kamal

LIBANON DAMASKUS

I R A K

Daraa

ISRAEL/ PALESTINA JORDANIEN

SAUDIARABIEN

I den del av landet där vi reser ser vi inte en enda demonstration, ”vägspärrar” finns vid in- och utfarterna till Damaskus, Palmyra och Deir ez-Zur och de är som svensk trafikkontroll. Bussar och bilar vinkas in till vägkanten. Flyktigt tittar den uniformerade personalen i våra utländska pass och på medpassagerarnas ID-handlingar. Bussens bagageutrymme öppnas inte. ”Det stängda landet” skriver journalister i Sverige.

Men inte stängt för turister. Du har ditt turistvisum, visar ditt pass och får en inresestämpel. På det lilla kortet du skall fylla i nu liksom tidigare skall du uppge adress i Syrien. Vi anger en förstad till Damaskus, stor som Solna, men vi kommer inte ihåg gatuadressen och ingen frågar.

Aleppo

CYPERN

desamma internationella aktörer var inte intresserade av dem av landets invånare som nu arbetar hårt för en ekonomisk förändring och av en politisk förändring mot rättsäkerhet och demokratiska fri- och rättigheter.

Inte heller visade de intresse för de starka uttryck för stöd till president Bashar al-Assad som visades till exempel i den enda massdemonstration som hållits i Syrien under dessa månader, den till stöd för presidenten den 29 mars.

På hotellen registrerar du dig med pass, som överallt i världen, men när du lämnar ett hotell vet de inte vart du reser.

När du åker långfärdsbuss skall du som utlänning i dag, liksom tidigare, visa ditt pass för polisen på resecentret, men i dag liksom vid tidigare resor antecknas du inte hos polisen, han stämplar bara din biljett. Och när vår buss brakar ihop på ökenvägen mot Deir ez-Zur och vi får lifta med nästa buss är det ingen som tittar på vare sig biljett eller pass.

fib 49

»

DN.se skriver om stridsvagnar och demonstrationer. Vi ser inga.

Fredagen 6 maj får vi sms från Sverige. DN.se skriver att stridsvagnar rullat in i de centrala delarna av flera städer och att demonstrationer startat också i Damaskus efter fredagsbönen. Just den dagen mellan klockan ett på eftermiddagen och klockan ett på natten korsar vi av familjeskäl Damaskus centrum fyra

gånger i taxi på väg fram och tillbaka från centrum till förstaden Qudsayya i norr och därifrån till förstaden Sayyida Zainab i söder och vi ser inga demonstrationer, inga militära fordon, inga militärer, inga poliser.

Vilket betyder att Damaskus inte heller den dagen var platsen för massdemonstrationer som i vintras Kairo, Alexandria eller Tunis. Och att Damaskus inte präglas av militär närvaro.

eva myrdal arkeolog hashim al-malki vårdare

Damaskus präglas inte av militär närvaro. foto: Eva Myrdal

fibutrikes

”De är svartmaskerade och skjuter på polisen” År 2005 beslöt Baathpartiets 10:e kongress om en liberal ekonomisk ordning under namnet ”social marknadsekonomi”. I syrisk press uttrycks i dag ilska över till exempel ”konkurrensutsatt” kollektivtrafik som inte fungerar, avskaffade subventioner på bensin, utförsäljning av statlig egendom och korruption. Debatten för och emot ”social marknadsekonomi” förs öppet.

Men denna diskussion syns inte i de internationella tvkanalerna. eva myrdal & hashim al-malki text eva myrdal foto

D

partiet inte kräver presidentens avgång.

Men han vidhöll ”Vi vill inte störta statsmakten, vi vill ha förändringar av rättsystemet. Det kommer att ta tid, men processen är igång.” Och det förefaller den vara.

Nu har folkhumorn döpt om den Qatarbaserade tv-stationen Aljazeera till ”al-Khinzira”, Suggan.

Har man inte störtandet av president Bashar al-Assad på dagordningen vinner man inte acceptans hos till exempel Aljazeeras aggressiva, kvinnliga, nyhetsankare Leila al-Shayb. Den 13 maj ställde hon Raja al-Nasir som är en av de ledande i oppositionspartiet al-Ittihad al-Ishtiraky alArabi al-Dimukrati (Arabiska socialistiska Demokratiska unionen) till svars för att

Kurder som kommit till Syrien efter förföljelser i bland annat Turkiet under 1920talet och deras ättlingar fick medborgarskap i april 2011. Undantagstillståndet som infördes 27 september 1958 upphävdes 21 april 2011 och i samband med detta avskaffades också Högsta domstolen för statens säkerhet och rätten till demonstrationer reglerades i lag. Arrangörer skall nu söka tillstånd hos inrikesministeriet med angivande av tid och demonstrationsväg. En demonstration är tillåten om den inte stör allmän ordning och inte har som syfte att hetsa mot andra grupper i samhället.

Kommittén mot korruption bildades femte maj 2011 med domaren Mohammad

et görs heller inga uppföljningar för att granska hur de beslutade reformerna genomförs trots att till och med Baath-partiets egen tidning skriver elfte maj att den liberala ekonomiska politiken inte mättat folket och att de pågående reformernas högsta prioritet blir att ändra den.

Syrien har en central roll i handeln mellan euroasien och Medelhavsområdet. Foto: Anna Runebjer

al-Ghafri som ordförande och ny lag om yttrande- och tryckfrihet är under utarbetande.

Det finns många partier utöver det ledande Baath, också sådana som inte ingår i regeringskoalitionen al-Jabha alWataniya al-Taqaddumiya (Progressiva Nationella Fronten) som bildades med Baathpartiet som dominerande kraft 1972.

Muslimska brödraskapet är förbjudet. Nu finns beslut om att utarbeta en lag om rätten att bilda nya partier.

I syrisk tv, statlig och privat, visas många och stora begravningståg. De nedskjutna poliserna och soldaterna kommer från

fib 51

»

Sandstormen höjer sig hotfullt över Deir er-Zur och det efterföljande skyfallet dränker grödan på fälten i hela östra Syrien.

Inget politiskt eller ekonomiskt krav framförs på Facebook av exempelvis Den Syriska revolutionen. småorter runt om i landet och kistorna transporteras från Daraa, Lattakia, Baniyas och Homs till deras hemstad eller -by.

Hustrur och barn, släktingar och vänner uttalar sig. Att dessa individer skjutits kan omöjligt vara lögn. I Syrien är en begravning inte något för en liten anonym kärnfamilj av sörjande utan en social angelägenhet för hela kvarteret, byn, stammen.

Så vilka är det som skjuter poliser och soldater? Bekanta från Baniyas säger över telefon apropå vad som händer i den lilla industristaden vid kusten att ”Vi vet inte vilka de är, de kommer hit på motorcykel och är svartmaskerade”. På internationell tv ser vi filmsnuttar med motorcykel-

gäng som kommer tre, fyra cyklar i bredd skanderande ”Allah akbar”. Okej, säger de syriska muslimer vi talar med om saken, okej, ”Gud är stor”, visst, självklart, men vadå, vad vill de säga med det i det här sammanhanget?

Områdets centrala roll för handel mellan östra och västra delen av euroasien och Medelhavsområdet och för skiftande imperiers intresse sedan 2000-talet f. Kr. har gett Syrien en mosaik av trosbekännare och etniska minoriteter, även om en majoritet i dag betecknar sig som araber med en familjebakgrund i sunnitisk islam.

Syrien har vidare tagit emot flyktingar

från de mest skiftande etniska grupper och trosriktningar från åtminstone 1100talet och hit flydde närmare två miljoner sekulära, kristna, shi’iter och sunniter från Irak undan de politiska och sekteristiska förföljelserna efter ockupationen 2003. I detta land är det inte lovande att Facebookgruppen ”Den Syriska revolutionen” och andra liknande aktörer laddar upp filmer där demonstranterna skanderar till exempel: Bidna nihki á al-makshof , alawiyyah ma bidna nshof = vi vill tala öppet: alawiter vill vi inte se. la lil-Shi´a la li-Hizbullah bidna sunni yuruf allah = nej till shiiterna, nej till Hizbullah, vi vill ha en sunni som erkänner Gud. och andra sekteristiska slagord men inte för fram ett enda konkret politiskt eller ekonomiskt krav. w

fibutrikes

Den som är född i en drusisk familj bör känna sig tveksam till den religiöse ledaren Salafi shaykh abd al-Salam al-Khalili i al-Hrayk (i länet Dara’a), som ligger strax väster om ett område där det bor många druser. I filmsnuttar på nätet hävdar han nu att regeringen öppnat tre skolor i Daraa till vilka de hämtat drusiska kvinnor som visat nakenhet för att sprida otukt och prostitution.

Drusiska kvinnor höljer sig ju inte i svart tyg från huvud till fotabjälle och har inte svarta hellånga handskar. Och shayken passar på att misskreditera Sultan alAtrash som ledde det syriska upproret 1925-1927 mot franska ockupanter, detta eftersom han var drus.

Vår taxichaufför som ville hinna hem till fredagsbönen i kvartersmoskén i Deir ez-Zur den 29 april var bekymrad över agitationen. ”Fredag skall ju vara Salaam, fred” sade han (och en barnfödd svensk med protestantisk bakgrund får tänka sig ledig söndag med litet eftertanke i kyrkan följt av lättsamt småprat med vänner och bekanta på kyrkbacken ). ”Men nu är det inte så, efter predikan är det alltid en tre, fyra stycken som agiterar för att vi skall dra ut på gatorna. Man skall inte använda moskén på det sättet.”

Stadsdelen Salihiye i Damaskus klättrar upp mot berget Qassioun. Hanbalitiska flyktingar fick en fristad här från det korsfararockuperade Jerusalem 1159, liksom flyktingar från Harran (norra Mesopotamien) undan mongolerna sent 1200-tal, muslimska flyktingar kom hit från Kreta 1895-1911 och kurder kom under slutet av 1800-talet. Här ligger gömda juveler av medeltida religiös arkitektur.

»

Man vill slippa en situation lik den i Irak eller Libyen.

Efter fredagsbönen är det alltid tre, fyra stycken som agiterar för att vi ska dra ut på gatorna. Man ska inte använda moskén på det sättet.

När det i nyhetssändningar talas om att ”demonstrationerna har nu spridit sig till Damaskus” kan detta vara en stadsdel som avses. En vän som bor däruppe berättade söndagen 24 april att en salafitisk predikant är aktiv i området och att han fått ihop några tiotals som tågat, ropandes ”Allah akbar” och att några av deltagarna var beväpnade och sköt i luften.

Abd al-Halim Khaddam var Syriens vicepresident fram till år 2000 och uteslöts ur Baath-partiet år 2006. Nu bor han i Paris.

Han samarbetar politiskt med den saudiske välbeställde prinsen Bandar bin Sultan, chef för saudiska säkerhetsrådet och finan-

siären av al-Fatah al-Islam, den väpnade grupp av fanatiska sunnisekterister som försökte ta över det palestinska flyktinglägret Nahr al-Barid i Libanon 2007, ett år efter Israels militära angrepp på landet.

I den Londonbaserade dagstidningen Asharq al-Awsat den 16 maj får abd alHalim Khaddam, frågan: Vill du ha ett militärt angrepp mot Syrien liknande det mot Libyen? Och han svarar: Instämmer, det är vad vi vill.

Men det alla dem vi talade med ville, var att slippa en situation likt den i Irak eller Libyen.

eva myrdal arkeolog hashim al-malki vårdare

satirarkivet

Sommarnumrets bildskapare: Anna Stina Erlandsson Hon är verksam som konstnär och skämttecknare. Anna Stina Erlandsson har gjort skämt/satir-teckningar hela sitt liv och arbetar sedan 1980-talet med konst i ”det utvidgade fältet”, för att hitta nya kontaktytor mellan konst och samhälle.

Anna Stina Erlandsson har, tillsammans med kollegor samt genom kulturföreningen ApE, genomfört mer än 20 specifika kulturprojekt där ett utåtriktat och samhälleligt perspektiv utgör kärnan. Ett exempel är KUL ATT NI HÅLLER PÅ i samarbete med konstnären Annica Einarson – en satirisk kommentar till konstens och konstnärernas ekonomiska situation. Redan på 1970-talet samarbetade Anna Stina Erlandsson och Annica Einarson då de bland annat startade det fiktiva tjejpunk-bandet Mamma Snäll.

Erlandssons teckningar och serier har publicerats i exempelvis Dagens Nyheter och i Galago.

Mer om Anna Stina Erlandsson finns på hennes hemsida, www.annastinaerlandsson.com

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 53

fibporträtt

Sanningen hans vapen

I

sländske författaren Thor Vilhjálmsson avled den 2 mars, 85 år gammal. Vi minns honom bäst från romanen Gråmossan glöder, översättning Peter Hallberg, som gav honom Nordiska rådets litteraturpris 1988.

I den skildrar Thor ett autentiskt rättsfall från 1800talet. En ung, nyutbildad jurist, förebilden är skalden och juristen Einar Benediktsson, får döma ett mål där två halvsyskon beskylls för incest. Med romanen tog Thor plats bland de stora nordiska berättarna. Thor sa att han blev förtjust i idén att använda diktaren som domare, det gav honom möjlighet att ta upp de stora frågorna om diktningen, moralen och kärleken.

Thor översattes till svenska redan 1961 och vi kan läsa flera verk från experimentella Fort, fort, sa fågeln till samtidsskildringen Nattligt dråp och 1200-talsromanen Gryningssång i gräset.

Jag hade nöjet att vid ett par av mina Reykjavikbesök

»

Han hade svart bälte i judo och en vitalitet som tycktes sakna gränser. bli hembjuden till Thor, 1997 och 2006. När jag vid sista besöket tog kontakt sa Thor: Du hittar väl hit sen sist, om du kommer klockan nio ikväll kan vi språkas vid ett par timmar innan jag ska börja arbeta.

När han tog emot på radhustrappan hade han tränat judo, sen 20 år tillbaka hade han svart bälte, och huset var belamrat av målning som han skulle lämna till en konstutställning. Hans vitalitet tycktes inte ha några gränser och han hävdade att konsten inte tog något från hans skrivande.

Den kvällen talade Thor mest om sina svenska vänner, Eyvind Johnson, Olof Lagercranz, Johannes Edfelt, Anders Ek och Birgit Cullberg. De två sistnämnda

var genuina konstnärssjälar som det var en fröjd att umgås med.

– Anders och jag kunde sitta hela dagar och diskutera Brecht. Han var oerhört kunnig, och framför allt grundlig, han släppte inget innan det var genomanalyserat.

Vilka universitet de var, så mycket de hade att förmedla. Eyvind var en annan underbar människa, och hem till Johannes var det roligt att komma.

Vid mitt första besök hade Thor återvänt efter två veckors vandring i isländska vildmarken. Då talade Thor om den dystra, ”nybanala tiden” då man försökte slå ihjäl fantasin i den nordiska litteraturen. På ett seminarium i slutet av 60-talet hade han beskyllts för att vara för svår. Du måste skriva för den vanliga människan, hade en känd svensk kritiker och författaren P O Enquist förklarat för Thor, som avfärdat dem och bett dem visa honom den vanliga människan. Thors svar hade sårat Enquist djupt.

Samma kväll fick jag höra om den svenske bokförläggaren som knappt hann sända ut en översättning av Thors roman förrän han realiserade den, för att vid nästa kontakt fråga Thor när han skulle komma med något nytt.

– Det är inte kapplöpning jag sysslar med utan litteratur, konst, hade Thor svarat och undrat om det inte var bättre att förläggaren bad översättaren göra färdigt den halvöversatta roman han stupat på istället för att kräva nytt av Thor.

En stor berättare, en drastisk sanningssägare och nestor i isländsk litteratur har gått ur tiden. Men hans verk lever.

Mina möten med Thor Vilhjálmsson finns skildrade i boken Isländska samtal.

håkan boström författare jóhann páll valdimarsson fotograf

fib 55

Âť

Det är ingen kapplÜpning jag sysslar med utan litteratur, konst.

fibrecenserar

Åsa Moberg Natur & Kultur Kärleken i Julia Anderssons liv handlar om den unga, attraktiva, framgångsrika textilkonstnärinnan Julia. Hon är dessutom intellektuell och radikal. Julia träffar Rune som hon kommer att leva tillsammans med. Hon är 18 år, han ”dubbelt så gammal”. Hon älskar Rune och de flesta i bekantskapskretsen avundas henne att hon får leva med en klok man, som är feminist inte bara i teorin utan även i praktiken. Kännetecknande för deras relation är att de ger varandra frihet och kan tala med varandra om allt. Men Julia drivs av ett så starkt sanningspatos att det blir påfrestande för Rune.

Bokens huvudkonflikt kretsar, precis som titeln antyder, kring Julias längtan efter något mer än hennes och Runes trygga relation och de moraliska dilemman denna längtan ställer henne inför. Får en kvinna

Goda sanningar Sara Johnsdotter & Aje Carlbom (red).

Nordic Academic Press Boken handlar om svårigheterna att bedriva kritisk forskning vid svenska universitet, men även om annan kritisk debatt.

Vid alla akademiska festtal skålar man för forskningens frihet. Förre sociologiprofessorn Gunnar Boalt skrev redan 1965 i den lysande boken Profetgloria och forskarmöda att forskningens ramar bestäms av kolleger, förhärskande vetenskapssyn och dem som delar ut pengarna. Så var det

»

Får en kvinna längta efter, åtrå och ha en sexuell relation med en annan man? längta efter, åtrå och ha en sexuell relation med en annan man? Det är inte rätt mot Rune men å andra sidan är det först när hon varit otrogen som hon blivit vuxen, resonerar hon. Julias längtan och åtrå riktar sig mot den karismatiske och inflytelserike Hubert Meyer som hon träffar sporadiskt, varje gång fångad i samma starka, känslomässiga ambivalens.

Stämningen i boken påminner om den i Gun-Britt Sundströms samtida roman Maken (1976). Åsa Moberg skrev Kärleken i Julia Anderssons liv 1973–74 men har behållit den i sina gömmor fram till nu. Det är således hennes första roman och det är en ung författare som skriver. Romanen andas sjuttiotal och för mig, som nästan är årsbarn med Åsa Moberg, är det som att öppna ett fönster mot dåtiden och minnas de stora diskussionernas decennium, samhällsengagemanget, kvinnokampen,

med forskningens frihet. Och i stället får vi en omfattande ideologisering av forskningen, ungefär som Forum för levande historia.

Skapar koden om det politiskt korrekta en narrbild av de värderingar en ”moraliskt god person” bör hysa? Det handlar inte om något slags konspiration utan ett materialistiskt, sakligt konstaterande att synsätt och modeller som står i samklang med de styrande kretsarna lätt får gehör i diskussioner. En mindre manipulativ tolkning är att de forskningsperspektiv som lever i skuggan av förklaringsmodeller med stor genomslagskraft knappast syns, eller så uppmärksammas de genom förlöjligande.

Denna antologi ger i åtta kapitel exempel på hur former av hegemoni inom

foto Natur & Kultur

Kärleken i Julia Anderssons liv

den sexuella frigjordheten. En känsla av att livet var enklare och mera handfast då, infinner sig.

Jag sträckläser boken som ett dokument från en svunnen tid i högre grad än att den tillför nutiden något nytt och lägger den ifrån mig med en stärkt övertygelse om att väldigt mycket vatten har runnit under broarna sedan boken skrevs.

agneta willans

forskningen lägger ”locket på” för kritik.

Flertalet av skribenterna är forskare/lärare vid Malmö Högskola. Det handlar bland annat om om fettpaniken, diagnosen DAMP, nationalekonomiskrået, hur man avstår från att kritisera islamsk fundamentalism, moralpanik över ungdomars surfande och rop på censur, samt påstådd omfattande kvinnlig omskärelse i Sverige.

Det är en både läsvärd och tänkvärd bok som redaktörsparet fått till. Och läsningen leder till en viktig, men trivial slutsats: vi måste gå på två ben samtidigt. Vi måste tillmäta forskning stor vikt och tilltro, samtidigt som vi inser hur forskningen ibland deformeras av moden och Maktens män och kvinnor.

ulf karlström

fib 57

Revolutionen i Egypten Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargren & Jan Hjärpe Leopard När något ovanligt plötsligt händer i världen, som demonstrationerna på Tahrirtorget i Kairo rapporterar samtliga medier, tidningar, radio och tv, ungefär likadant, det vill säga med nyheter, som sällan förklarar vad som egentligen händer. Kortkorta beskrivningar av händelser, helst spektakulära sådana och gärna med journalisten själv i centrum. Därför blir man så glad av att läsa den bok som Leopard så påpassligt gett ut, redan i mars, nästan ofattbart snabbt, som ger bakgrund, reflektioner, analyser och till och med prognoser. Två journalister och två forskare bidrar med

I terrorns tid – Rättegången som skakade apartheid Peter Harris. Övers. Hans O. Sjöström Leopard I terrorns tid är historien om en rättegång som pågick i en brytningstid som kom att omdefiniera vår historia. Peter Harris var själv den vite försvarsadvokat som fick det otacksamma uppdraget att försvara fyra unga män från ANC:s väpnade gren. Boken är en berättelse om den värsta formen av statsförtryck, men också om hjältemod.

Och det är spänning från första till sista sidan.

När Jabu Masina, Ting Ting Masango, Neo Potsane och Joseph Makhura grips i april 1987 var ANC i statens ögon en terrororganisation och apartheid en bister verklighet.

sina olika kunskaper och erfarenheter. Bitte Hammargren befann sig i Kairo i början av februari och skriver om sina möten med de stolta och modiga egyptierna. Mattias Gardell har tidigare demonstrerat sin stora

»

Hammargren befann sig i Kairo och skriver om sina möten med de stolta och modiga egyptierna kunskap om islamistiska rörelser i Egypten och annorstädes och i den här boken fortsätter han enträget att förklara vad det Muslimska brödraskapet står för. Han har myntat termen ”folkhemsislamism” och berättar att en ledande egyptisk islamist redan 1972 skrev att de skandinaviska länderna ”kommit närmare förverkligandet av islam än varje annat land i världen”.

När rättegången avslutas den 3 september 1990 så är ANC legaliserat och en nedmonteringsprocess av apartheid har inletts.

Harris skulle kunnat gjort det enkelt för sig och återgivit rättegångens händelseförlopp kronologiskt, det hade blivit ett viktigt historiskt dokument och en bra bok.

Nu väljer inte författaren den enkla vägen utan växlar mellan den kronologiska berättelsen och tillbakablickar på de händelser som leder fyra unga män till de anklagades bänk i Delmas.

Resultatet blir spänningslitteratur av absolut bästa märke, men också ett viktigt historiskt dokument. Den senaste bok som jag kommer att tänka på där författaren lyckas kombinera facklitteratur och spänning på ett så här träffsäkert sätt är Gellert Tamas bok om lasermannen.

Det är lätt att glömma att denna förstklassiga spänningsförfattare i första hand är advokat till yrket och det är den yrkeskunskapen som, vid sidan av spänningen,

Per Björklund berättar om den långa kamp på arbetsplatser och fabriker som föregick demonstrationerna och de senaste årens tusentals protester runt om i landet mot outhärdliga sociala och ekonomiska förhållanden. Sedan 2006 har mer än 3 000 strejker och andra fackliga aktioner ägt rum.

Också Jan Hjärpe hävdar i sista kapitlet att den drivande orsaken till den folkliga resningen är den ständiga försämringen av människors villkor. Hjärpe vidgar perspektivet och analyserar händelseutvecklingen i hela arabvärlden, som vanligt på sitt enastående pedagogiska och folkbildande vis. Hans prognoser om en möjlig framtida utveckling är mycket intressanta att ta del av.

Tänk om man, direkt efter omvälvande händelser i världen, fick läsa sådana här böcker som lyfter fram vad som hänt tidigare, som kritiskt reflekterar över vad som just hänt och som kunnigt och insiktsfullt funderar över vad kan hända framöver!

pia karlsson

gör I terrorns tid till en läsupplevelse utöver det vanliga. Harris förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt de val som de anklagade står inför när det gäller att erkänna eller inte erkänna brott. De anklagade väljer att åberopa att de är krigsfångar och att deras handlingar följaktligen inte var brott utan krigshandlingar. Det gör att de anklagade inte deltar aktivt i rättegången, ett val som köper dem värdefull tid.

Parallellt med rättegången löper den politiska process som till slut leder till apartheids oundvikliga död. Det blir en kamp mot klockan, eller snarare med klockan, där det gäller att hålla liv i rättegången så länge som möjligt. Frågan är om advokat Harris kan hålla igång rättegången så länge som krävs för att rädda de anklagade undan döden.

Det här är förmodligen den bästa nagelbitaren ni kommer att läsa i sommar.

charlie aronsson

fibrecenserar Svenska hackare

Att skriva en bok om datakulturella företeelser är svårt med tanke på datorernas snabba utveckling.

Trots detta har författarna valt att skildra ett fenomen som har funnits sedan datorns födelse, nämligen hackandet. Vi får läsa om en hel rad spektakulära fall av svenskt hackande, allt från attacker på Aftonbladet och intrång på SSUs intranät till överbelastningsattacker på det amerikanska 112-systemet. Författarna väljer att inte ta tydlig ställning till hackandet utan redogör för så kallade ”white hats”hackare, som gör intrång i system för att göra dem bättre och inte förstöra i onödan.

Slutkört Lars Henriksson Ordfront Grön bensin, gröna bilister. Bilbolagen slår på stort i annonser om hur mycket mindre avgaser deras bilar släpper ut. Men när trafiken samtidigt ökar så spelar det mindre roll. Massbilismens avgörande betydelse för klimatförstöringen står fast. Och i samhällsplaneringen har bil- och oljeindustrin så stort inflytande att inget av betydelse kommer att inträffa av sig självt. Liberaler stöttar dem med sitt tal om att industrin minsann själv kommer att lösa problemen när marknaden så kräver. Tro’t den som vill.

Inget nytt under solen där. Men när bilarbetaren Lars Henriksson från Göteborg ger ut boken Slutkört finns där en hel arsenal

foto Norstedts

Daniel Goldberg & Linus Larsson Norstedts

Även ”Black hats” får vi bekanta oss med, hackare som förstör system och ägnar sig åt mer utstuderade former av kriminell verksamhet, med stulna kontonummer och industrihemligheter.

Jag tycker att man ska framhålla två kvaliteter hos boken. Den första är redogörelsen för hur utbrett hackandet är, något som bland många unga kan liknas vid mopedtrimning eller andra pojkstreck. Den andra stora behållningen är att man pro-

blematiserar begreppet fri information som är Internets grundsten. Detta blir allt mer tydligt i en värld där regeringar och företag försöker kontrollera och samla information om sina medborgare. Även behovet av sajter som Wikileaks som skapar en trygg plattform för avslöjanden som kan vara mycket genanta för stater med smutsig byk. Glöm inte heller att bara för att något är olagligt behöver det inte vara fel.

med argument som är av stort värde för samhälls- och framtidsintresserade.

Boken är skriven av en Volvoarbetare från löpande bandet. Han är medveten om klimathotet och att hans och hans arbetskam-

sätter politiker att bygga samhället för en fortsatt utökning av biltrafiken och reklamen utmålar hur människor blir lyckligare med en ny bil.

Marknaden kommer inte att stoppa massbilismen. Det måste människan göra med egen kraft, säger Henriksson. En gräsrotsrörelse med en framtida allians mellan miljöaktivister och bilarbetarfacken kan besegra bil- och oljebolagen. Inte minst gäller det att göra alternativet trovärdigt.

Henriksson ger argumenten. Det finns ett liv utan massbilism. Bilen är bra för ”tillväxten”, kapitalackumulationen. Även olyckor och dödsfall är på samma sätt som stridsvagnar bra för den tillväxten.

Det hållbara alternativet är färre transporter och spårdrivna transporter. Och ett samhälle som bygger på människors behov, inte på olje- och bilindustrins vinstbehov.

Lars Henriksson har gjort den samlade miljö- och arbetarrörelsen en stor tjänst med denna bok. Nu gäller det att gå vidare.

»

Marknaden kommer inte stoppa massbilismen... raters sysselsättning är hotad. I stället för att läggas ner bör bilfabrikerna ställas om för klimatvänliga produkter i massupplaga.

Motståndet kan synas kompakt, omöjligt att rubba. Henriksson jämför med tobaksindustrin som har lagt ner oerhörda summor på reklam och lobbying för att försvara en människofarlig produkt. Nu tillåts de göra stora vinster på nya marknader. På samma sätt som vi känner till tobakens konsekvenser för samhället är vi medvetna om massbilismens betydelse för klimatförstöringen. Men lik förbannat fort-

peter karlsson

åke johansson

fib 59

Fidel Castro Björn Kumm Historiska Media Till den litteratur som redan finns om Fidel Castro på svenska, kommer nu även Björn Kumms bidrag.

För några år sedan kom Kumms läsvärda bok om Che Guevara.

Kumm tecknar Fidel Castros biografi, uppväxten på landet, son till en galicisk godsägare, där han redan som tonåring organiserade en strejk bland familjens lantarbetare.

Kumms bok är en välbalanserad skildring, som med lätta och snabba drag tecknar ett porträtt av hur Fidel Castro blev den revolutionäre ledaren, hur han har kommit att förkroppsliga den kubanska revolutionen. Castro beskrivs som en landsfader och hans ställning jämförs med den franske presidenten de Gaulle.

Bilden av profeten.

Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu Jan Hjärpe Leopard förlag Primärkällan för bilden av personen Muhammed är förstås Koranen. Till den kan läggas en rik flora av texter kallade traditioner eller hadither.

De är sammanställda baserade på påstådda ögonvittnens utsagor vilka ska ha traderats och nedtecknats hundratals år efter Muhammeds död.

Hadithernas värde som historisk källa, skriver professorn i islamologi Jan Hjärpe, är ganska liten. De är i stort sett partsinlagor av ungefär samma värde som berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna.

Av de ursprungliga 82 soldaterna som utgjorde Fidels armé, var det blott sjutton som överlevde. Men dessa sjutton inte bara överlevde, de segrade också. Detta säger mycket om den kubanska revolutionens genuint revolutionära karaktär, när en sådan liten trupp kan segra. Inte minst i denna tid när de libyska rebellerna inte tycks kunna överleva en dag utan imperialisternas bomber.

USA störtade president Arbenz i Guatemala 1954 sedan han beslutat att genomföra en jordreform i landet. Den händelsen blev en viktig erfarenhet för de kubanska revolutionärerna. Björn Kumm gör inte någon mera djupgående analys av Castros politik. Från att från början varit en radikal nationalist orienterade sig Fidel alltmer åt vänster. Liksom frihetshjälten José Marti (1853–95), har han alltid ansett att USA utgör det största hotet mot Kubas självständighet. Kubas revolution var en oortodox revolution som inte leddes av kommunister.

Fidels oförmåga att underkasta sig utgör,

Fast precis som allt historiskt material är haditherna ändå värdefulla eftersom de härstammar från den tid då islam formades till ett enhetligt tankesystem.

Ta bara det här med ombyggnaden av Kaba under Muhammeds levnad. Då hittar man, enligt en del traditioner, inskriptioner klart hämtade från Nya Testamentet.

Skulle det betyda att Kaba en gång i tiden varit en kristen kyrka?

Omöjligt är det inte eftersom nya religioner inte sällan övertar den besegrade religionens helgedomar. Kristendomen gjorde det också. Mer problematiskt blir det om den äldre religionen i dag skulle vilja ha tillbaka sin heliga mark.

Att sedan kulten under förislamisk tid skulle ha varit sådan att pilgrimerna, män som kvinnor, gick runt Kaba helnakna är också det inte helt otänkbart, fast kanske en något chockerande upplysning.

Källorna berättar också om de intellektuella impulser Muhammed hämtade ur

»

Fidel har trätt tillbaka men den kubanska revolutionen har överlevt i ett tredje världen-perspektiv, en otrolig tillgång, liksom den solidaritet med andra folk i tredje världen, som i mycket har burit Fidels märke. Kubas stöd till Angolas kamp mot den sydafrikanska apartheidregimens angrepp bidrog på ett avgörande sätt till apartheidregimens fall, skriver Björn Kumm. När det gäller de inre förhållandena på Kuba kan samma oböjlighet vara en börda, nämligen att ingen förmår stå emot honom.

Nu har Fidel trätt tillbaka men den kubanska revolutionen har överlevt. Ett sant mirakel. Röster som Björn Kumms är värdefulla därför att han har flera färger i sin palett än svart och vitt.

jan bergsten

samtiden. Den judiska omskärelsen, som inte omnämns i Koranen, finns med redan från början. Andra tankemönster hämtas från syrisk ortodox kristendom, hellenism, zoroastrism, detta bara för att nämna några.

Det här är en fascinerande bok oändligt rik på intressanta fakta och sällsamma aha-upplevelser. Inte minst frågan om Muhammads många äktenskap, som det med den minderåriga Aisha. En annan intressant uppgift är att islams profet efter ett segerrikt fälttåg får fiendens avhuggna huvud slängt vid fötterna och dessutom gärna lägger beslag på en kvinna från den besegrade fiendens led.

Enligt haditherna antog det kvinnliga krigsbytet, judinnan Rayhana, så småningom islam. Något som ”gladde honom”.

Tja, man undrar bara hur den omvändelsen gick till när detta att slå lydnad i hustrun, enligt Muhammed, tillhörde en makes förpliktelse.

anders norborg

fibrecenserar Skymningssång i Kalahari Lasse Berg Ordfront Människan – vem är hon? Människan utan sin kulturella kappa, utan en barlast av uppfostran, traditioner samhälleliga krav, domar och fördomar.

Vem är hon? Finns hon? Kan vi nå in till henne? Många har försökt, många är de bilder som har skapats. Teologer, filosofer, resenärer, missionärer, vetenskapsmän av olika riktningar, alla har de försökt.

Lasse Berg utgår från de små spillror av sanfolket (bushmän) som sedan urminnes tider har levt i Kalahari. Deras kultur är inriktad på samarbete och delande med en långt driven strävan efter jämlikhet. Konflikter löses utan våld. Krig är helt okänt. Det låter

Fria män Halldór Laxness. Övers. Inge Knutsson Leopard Inge Knutsson har nyöversatt Halldór Laxness stora roman Fria män (”Sjálfstætt fólk”). Att romanen nu finns i fräsch, modern svensk språkdräkt i en väl redigerad utgåva är mycket glädjande.

Med romanerna Salka Valka, Fria män och Världens ljus (”Heimsljós”) etablerade sig Halldór Laxness som en av 1930-talets stora nordiska proletärförfattare. Men det dröjde till 1949 innan Fria män först utkom på svenska.

Det var efter intryck från resor i USA (och inte minst förebilden Upton Sinclair) och Sovjetryssland som Laxness skrev dessa socialistiska tendensromaner om klass-

för bra för att vara sant och väcker frågor.

Berg formulerar dem: ”Ställer vår medfödda natur några krav på oss, ger den oss några förmåner? Är genernas påbud någonsin mer än försynta viskningar?”

I sitt letande har Berg två huvudfrågor, om jämlikhet/hierarkier och om våld/krig.

Har de alltid funnits, finns de i våra gener?

Berg besöker arkeologiska utgrävningar av tidiga människor vid Sydafrikas kust där av allt att döma våld och krig inte funnits. Han besöker Etiopien, där fossil av de äldsta förmänniskor vi känner finns. Han bygger upp en fyllig bild av våra förfäder, där förmågan till och nödvändigheten av samarbete hela tiden står i centrum.

Människan är ”produkten av ett många miljoner års samarbete.”

Varför ser det då så annorlunda ut i dag?

Varför blev människan jordbrukare och vad förde det med sig? Varför växte hierarkier fram, och våldet och krigen? Lasse Berg redogör för sina iakttagelser av folkmordet

i Liberia. Han berättar om jordbruksrevolutionen, om tidiga högkulturer, om jordbrukare på Nya Guinea. Hela tiden med sina huvudfrågor i centrum. Och han drar slutsatsen: ”Det är inte människans natur som gjort att hon ofta betett sig som ett svin, alltså utan altruism. Det är en nyss påkommen onaturlig livsföring det handlar om, och den ekonomi, politik, kultur och historia som blir resultatet. Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken.” Till sist kommer han fram till vårt nutida liv och frågor om detta och framtiden. ”Vad är det för ett liv vi är genetiskt gjord för att leva?… hur skulle ett sådant liv se ut i dag?”

Lasse Berg utgår från egna erfarenheter, men han är också väl påläst i den senaste forskningen inom området och kompletterar med egna intervjuer med forskare.

Skymningssång i Kalahari är en utmaning, en tankeställare, ett intellektuellt äventyr – och reseledaren är en utmärkt berättare.

motsättningarna på den isländska landsbygden – först om arbetarna, därefter om bönderna och slutligen om skalden.

Redan på första sidan i Fria män markeras steget bort från 1920-talets religiösa sökande och författarens katolska period, i berättelsen om Sankt Colombo, eller ”Kólumkilli den iriske”, den ivrige andebesvärjaren vars förbannelse sägs vila över folket på Island och dalen där bokens handling utspelar sig. Där berättas om hur islänningarna ”långt senare” (det vill säga kring år 1000) tog till sig ”främmande folks skrock” och införde nya gudar ”tillsammans med helgon, några från österlandet, andra från västerlandet”.

Berättelsen skildrar den självägande bonden Bjarturs envisa kamp för oberoende, hans spontana misstro mot överklassen, hans inskränkta världsuppfattning och följderna för hans familj. Trots sin självständighet och orubblighet tillhör han i samhället de fattigaste av fattiga bönder. Kampen står inte bara mellan individerna, klasserna och

idéerna utan också mellan de levande dikttraditionerna, rimorna, psalmerna och den romantiska naturlyriken, mellan muntlig tradition och nyskapande, mellan vidskepelse och upplysning. Boken förenar socialrealism med isländsk saga och dikt på ett unikt, traditionsförankrat men upproriskt och nydanande sätt, på ett flödande rikt språk fullt av undertoner och anspelningar och med modern berättarteknik; mustigt, dystert, målande, humoristiskt, genomskådande, hoppfullt. Den ger inga enkla, tillrättalagda svar utan lever tack vare sina många bottnar. Det är unikt isländskt, men samtidigt präglat av de internationella strömningarna och tidsandan.

Det finns avsnitt som känns nästan dagsaktuella mot bakgrund av den isländska bankkraschen och finanskrisen. Trettiotalet ligger inte så långt från vår tid som man kan tro. Det vore väl om en ny generation svenskar lär känna Laxness och om denna bok följs upp med utgåvor av fler av hans verk.

sisela björnsson

christer lundgren

fib 61

Ådalen 31 Birger Norman Murbruk Förlag Murbruk Förlag återutger Birger Normans (1914– 1995) Ådalen 31, En berättelse, mer än 40 år efter den första utgåvan.

Normans täta, intensivt berättande text om bakgrunden till och händelseutvecklingen dessa majdagar i Ådalen har inte mist sin nerv eller relevans. Det finns en smärtsam saklighet i berättelsen – säkert nödvändigt om man som Birger Norman levt så nära de människor som drabbades hårdast i den våldsamma konfrontationen mellan arbete och kapital.

Birger Norman diskuterar i inledningen av boken hur den ska benämnas – är det en dokumentär? En roman? En blandsort?

Han bestämmer sig för att det är en berättelse. Senare närmade han sig ämnet i andra former – 1971 i teaterpjäsen Sol vad vill du mig? och 1981 i diktsviten En ballad om Lunde. Märkligt få har givit sig på att

Skapandet av det judiska folket Shlomo Sand. Övers. Ulf Gyllenhak Voltaire Publishing Hur var relationen mellan judar i diasporan när staten Israel skapades?

Sand hävdar provokativt att judarna inte kan betraktas som ett folk – eftersom de, enligt honom, levde i allt för skilda kulturer innan Israels grundande. I stället anser han att de bör ses som en religiös grupp med monoteismen som ledstjärna. Sekulär judisk kultur beskrivs som så varierande från land

skildra denna dramatiska händelse i vår moderna historia. En doktorsavhandling har det blivit, Roger Johanssons Kampen om historien, Ådalen 1931, för viktiga resonemang om vilka som tolkar historien.

Två lättversioner om Ådalen 31 har nått

»

Det finns en smärtsam saklighet i berättelsen... en bredare publik: filmen och musikalen.

Bo Widerbergs vackra filmatisering sågs av många. Den väckte blandade känslor, en film som inte vågade lita till berättelsen i sig utan att lägga in den klassöverskridande kärlekshistorien mellan disponentdottern och arbetarpojken. I Kramfors Folkets Park 2004 såg många människor föreställningen En vacker dag, där dödsskjutningarna för nära 80 år sedan gestaltades i smetig musikalform. Det bärande budskapet var att man faktiskt inte kan veta vad som egentligen hände. De som däremot bestämt hävdar sig ”veta” vad som hände var Armémuseum i Stockholm, i en utställning som var en stark parts-

till land att den inte kan utgöra grund för någon gemenskap. Sand anser också att sionismen, skapandet av den israeliska staten, samtidigt skapade det palestinska folket och att de annars mycket väl skulle kunna ha varit medborgare i något annat arabland. Sand vill att Israel ska tillhöra alla som bor där, med samma rättigheter för alla.

Problemet med tänkare som har en färdig mall för tillämpning av sina idéer är att de ofta driver tesen så hårt att människor inte längre känner igen sig. Shlomo Sand hävdar att nästan alla folk är skapade: det judiska folket liksom till exempel. det franska folket. Men att det finns kulturella skillnader mellan Marseille och Paris gör inte att befolkningen känner sig mindre

inlaga där militären rentvås för sitt agerande gentemot de aggressiva, våldförande och stenkastande arbetarna.

Med dessa ytterligheter i färskt minne framstår Birger Normans berättelse i än klarare dager. Det är en viktig insats Murbruk förlag gör med sin utgivning.

Synd bara att förordet är lite missvisande på ett par punkter. Där talas om två fanor i täten för tåget, en från Pappers och en från den socialdemokratiska ungdomsklubben. Men med var också ett standar, även det från Pappers i Utansjö. Tillsammans bildade de den triptyk som vi känner så väl från fotografierna. Där sägs också att de politiska ledarna blev kvar när tåget lämnade Frånö Folkets Hus – det gällde i lika hög grad de fackliga ledarna.

Konfliktens bakgrund formulerar Birger Norman i En ballad om Lunde, som tonsattes av Ralph Nordlander inför 50-årsminnet av Ådalen 31: Det var den sena, kalla våren.

Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedhyggen.

Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

kjersti bosdotter

fransk. Man kan se en kultur som inkluderande eller exkluderande av lokala sedvänjor. Variation kan ses som berikande av en kultur, men Sand ser det nästan enbart som problematiskt separerande – som en otydlig definition i hans förment precisa teoribygge. Shlomo Sand återkommer ofta till 1800-talets nationalism som skapade flera nationalstater, men jag tycker att han missar att skapandet av nationell enhet ofta gick hand i hand med studiet av lokala kulturella variationer. De var ingen motsats – utan utgjorde ett gemensamt sökande efter kulturens rötter. Därmed inte sagt att nationalismen alltid var bra, men att det är mer problematiskt än Sand gör gällande.

olof rydström

fibmedia Om nyheter och om det normala

Är tvåhövdad kalv en nyhet?

M

ånga framgångsrika omvärldsanalytiker och mediemänniskor liknar Skräddaren – den välkända vattenlevande insekten som är maximalt anpassad till att, likt en gång Jesus, leva och snabbt röra sig på vattenytan, men tycks sakna förmåga, eller rättare vilja, att ta sig ner därunder, där allting av intresse vanligen sker, ända tills radikala förändringar till allmän överraskning bryter ut.

Niklas Ekdahl är en framgångsrik mediemänniska. En uppmärksammad artikel av honom i det senaste numret av Axess handlar egentligen om de förutsättningar som våra massmedier ofta utgår ifrån i sin nyhetsförmedling. Axess är en politisk antipod till FIB eller Clarté – en alltmera inflytelserik tidskrift för borgerlig debatt och kritik.

Som lojal borgare är det Ekdahls självklara uppgift i dag att, om än i kritisk anda, presentera det rådande samhällssystemet som det bästa möjliga, eller i alla fall som nödvändigt, och eventuella alternativ som passerade av historien.

Första anhalten på denna Enda Väg är det nygamla greppet att förklara att begrepp som ”arbetare”, ”tjänstemän”, ”företagare” och ”kapitalister” har förlorat sin mening och därmed, i brist på kombattanter, självfallet klasskampen. Vem behöver ett arbetarparti när det inte finns några arbetare? Socialdemokratin segrade enligt

Ekdahl ihjäl sig genom att dess välfärdspolitik nu omfattas av alla, ty alla bejakar numera ”vård, skola och omsorg”. Att underklassens ambitioner historiskt skulle sträcka sig längre än till bättre ”vård, skola och omsorg” och fortsatt (nåja!) full sysselsättning som lönearbetare finns inte längre på Ekdahls karta. Politiken handlar därför, likt en tv-debatt mellan Tommy Waidelich och Anders Borg, om lite mer eller lite mindre av samma sak.

»

gillande beskrivas som övergången från folkstyre till ett ”expertstyre”, som förpackas och förmedlas av en växande skara av begåvade PR-konsulter. Dessa verkar, likt fordom Wallenbergs, utan att synas, medan politikens män och kvinnor strävar att göra tvärtom.

Ytligt sett har vi upplevt en demokratisering, med en explosion av triviala val- och uttrycksmöjligheter. Men på djupet har experterna tagit kontrollen: Oberoende riksbank, oberoende pensionssystem med

Ekdahl är som Skräddaren – tar sig snabbt fram på ytan men saknar förmåga att gå på djupet.

Retuschen av klasserna ur samhälle och historia innebär konsekvenser för journalistiken och dess syn på nyheter. Först då man har slagit fast vad som är normalt kan man hävda att det man förmedlar är nytt, avvikande – det vill säga en nyhet.

Nedkomsten av en kalv med två huvuden skulle väcka föga intresse, om det inte först hade etablerats ett samförstånd om det normala antalet huvuden. Ekdahls artikel har förtjänsten att inte beskriva en verklighet utan sammanfatta utgångspunkterna för varje resonemang om Sverige och dess människor på 2000-talet, som inte riskerar försätta analytikern i ett generande utanförskap.

De senaste decenniernas samhällsutveckling kan således enligt honom med visst (fast lite skamset)

spärrar mot politiska ingrepp och restriktioner för offentliga utgifter är konkreta symboler för systemskiftet. För att inte tala om – vilket Ekdahl inte heller gör – EU-anslutningen, som över huvud taget gjort stora delar av vår lagstiftning oberoende av riksdagen. Vågen av blocköverskridande så kal�lade reformer under 1990-talet hade ytterst detta syfte: att rädda Sverige från majoritetsväldets avarter. Säger Ekdahl uppskattande.

Man kunde invända mot mediernas och Ekdahls terminologi. Motsatsen till majoritetsvälde är egentligen inte expertvälde, ty även en majoritet behöver experter. Riksbanken är beroende av bankernas och finanskapitalets experter. Vad Riksrevisionen är bero-

fib 63

»

Intressant om Daniel sagt Fuck You eller Kuckeliku till prästen!

ende av är … i varje fall inte folkets majoritet. Politiskt oberoende pensionssystem är beroende av börs- och förvaltningsbolag. Ålagda inskränkningar i de offentliga utgifterna inskränker folkets rätt att sig självt beskatta till förmån för kapitalet. De så kallade oberoende experterna på kärnenergi visar sig till 85 procent vara knutna till energibolagen, liksom vår oberoende utrikesminister.

Experter är ingen samhällsklass. Kapitalet kan köpa en expert, minister, president eller chefredaktör – inte tvärtom.

Expertvälde är i dag penningvälde och är inget kvalitativt nytt eller unikt i vårt land.

De svenska socialdemokraternas och folkrörelsernas storhetstid fram till 1970-talet var majoritetsstyrets storhetstid – och journalisternas, säger Ekdahl.

Utvecklingen har sedan ofta gjort journalistiken till ett verkligt skitjobb – för den person som inte varit följsam nog att (likt till exempel Ekdahl) bejaka samhällsutvecklingen, som inte vill låta lobotomera sig och nöja sig med att skriva textreklam för den ena eller andra produkten, eller vägrar att ta anställning på någon PR-byrå för att förmedla betald desinformation – om han/hon ens får plats där för alla degenererade politiker.

Ur moderna massmediers synpunkt är en nyhet i första hand en information, som bedöms ha förmåga att tilldra sig allmänhetens intresse – utan att allt för mycket genera mediets huvudman.

Till exempel nedkomst av en kalv med två huvuden. Aldrig framstår den påtagliga skillnaden mera klart mellan vad som bedöms ”tilldra” sig ett auditoriums intresse och sådant som verkligen kan påverka samma människors intressen och liv, som när man studerar tidningarnas löpsedlar och tv-nyheternas ingresser. För postmodernismen är för övrigt denna distinktion mindre relevant.

Nyhetsförmedlingen är en kortvaruhandel.

Detta gäller även efter internets inträde.

Massmediernas funktion är inte bara att förmedla information – utan också känslor, eller att vid behov hjälpa oss att förtränga dem. Mediernas – och våra mer eller mindre valda ombuds – mycket tekniskt inriktade behandling av den flerfalt illegitima (och onödiga) avrättningen av Usama bin Ladin, eller NATOs bombningar i Libyen påminner denna gång om den psykopatiske ynglingens, som tillfrågad hur han verkligen inför sina småsyskon kunde yxmörda ner sina handikappade föräldrar, stycka dem och stoppa dem i frysboxen: ”Det gick rätt bra med mors nya köttyxa från Hultafors”.

I andra sammanhang visar man dock att man visst är förmögen till känslouttryck, till exempel vid attentatet mot US Trade Center 2001 eller i frekventa hysteriska inslag kring sportevenemang eller Melodifestivalen.

Nyheter behöver inte vara så sensationella och behöver som synes, enligt ovanstående definition, inte vara särskilt sanna.

Ibland behöver de inte ens vara särskilt

nya. Det räcker med att en före detta höjdhoppare i samband med utgåvan av sina memoarer berättar att han för 30–40 år sedan blivit pedofilad av en för ett bra tag sedan avliden tränare för att tv och press, med undantag för ekonomidelen och vädret, för ett tag skall lägga allt annat åt sidan. Hur Kate eller Daniel antog erbjudandet att gifta sig med en kunglighet fick vi se och läsa om gång på gång, trots att det möjligen varit mera intressant om de svarat vigselförrättaren till exempel ”Fuck You” eller ”Kuckeliku”!

Att Sarkozy, Cameron och Obama av demokratiska och humanitära skäl beslöt att med hjälp av Saudiarabien, Qatar och Sverige ta på sig bördan av att skydda Libyens befolkning var för några veckor sedan en stor nyhet, som visserligen nu av New York Times kolumnist betecknas som en amsaga, det vill säga avsedd för suckers. Att de nu utvidgar sitt krig, skiter i FN-resolutionen, erbjudanden om fredsförhandlingar, i demokratin, att deras vän Israel bara i dag skjuter ihjäl minst 14 demonstrerande palestinier – det är vederbörandes normala beteende och därför ingen större nyhet. Det är folk som Ekdahl, som i dag bestämmer vad som är normalt eller inte.

Den som inte läser något alls är mera upplyst än den som hämtar all sin information från dagstidningar, sa en gång Thomas Jefferson, upplysningsmannen och slavägaren om nyhetsmedlingen redan långt före tv:n och nätet. Nåja, visst måste man följa med nyhetsflödet för bland allt bråte finns lite sanning – om man bara kan finna den.

Säger Aktuellt att två plus två är fyra måste man därför tills vidare tro dem – fast först efter ha kollat med sin miniräknare.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

»

Det som skiljer åttiofyraåringen från sjuttonåringen är att han inte förvånas.

Perspektiven ändras

D

enna sommar blir jag åttiofyra. Alltså fyra år äldre än den yttre livslängd Predikaren ger fast Jesu Syrachs Vishet skulle ge mig ytterligare sexton möjliga år. Men den är en apokryf. Varför inleda med detta? Jo, då för åttio år sedan när jag växte upp på Gesta gård var Bibeln där ännu självklar; oproblematiskt riktningsgivande. Inte bara för farmor Sofie som fostrade mig med ”Gud som haver barnen kär” utan för stora grupper i landet. Så är det inte riktigt längre. Visst finns troende och jag kan nog hitta en något motsvarande barndom i olika samfund, kristna och andra. Men den allmänna synen har ändrats och perspektiven förskjutits. Det verkligt intressanta med att bli åttiofyra är just att dessa de styrande samhälleliga perspektivförskjutningarna runt mig blir mig alltmer tydliga.

Visst läser jag dödsannonser och lyssnar på nekrologer i radio mer än tidigare. De dör ju undan mina politiska ungdomskamrater liksom alla samtida, även vänner och kärlekar. På det sättet blir det ensammare och kallare. Den släktkärlek som präglar många, särskilt invandrare, har jag heller aldrig upplevat. Fast jag har försökt skilja på det privata (familjekonflikten med mina föräldrar och barn till exempel) och det principiella (har därför också publikt försvarat mina föräldrars arbete). Och visst blev jag glad över att träffa min dotterdotter på demonstrationen när jag talade på Första maj. Men såväl vissa hustrur som många släktingar har nog menat att jag är personligen otrevlig även om jag själv inte vill tro det. Men det är bara att fråga dem. I detta förändrar tilltagande ålder ingenting.

Vad är det då som förändras? Perspektiven. De långa vågorna i samhälle och politik blir allt tydligare. Om det har jag skrivit en hel del. Å ena sidan sträcker sig

samtiden och det aktuella allt längre bakåt. Det är bara att läsa vad Mark Twain skrev om folkmordet ”utrotningen” - av indianer; Förenta staternas blodiga imperialism (Filippinerna); frågan om terror (exemplet franska revolutionen) och liknande. Det skrevs under inledningen till Förenta staternas avgörande gripande efter världsmakt men orden är lika giltigt nu när de håller på att förlora (fast klorna är kvar). Å andra sidan skiftar publika positioner mycket snabbt i små subsidiärt imperialistiska stater som Sverige och Norge. Vilket också visar sig som att personer vilka nyss kallade sig revolutionärer och antiimperialister nu förespråkar den egna statens krigsinsatser i de nya imperialistiska krigen. Det som skiljer åttiofyraårigen från sjuttonåringen är att han inte förvånas. Nu har han i varv på varv sedan trettiotalet inte bara läst om detta som historia utan hunnit själv uppleva det och därmed även känslomässigt inse att det är regel.

Till min åttiofyraårsdag ger man nu på svenska ut Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig. Då jag följt och känner situationen i länder som Sverige skrev jag den boken direkt på engelska.

Den kommer därför nu också ut på en rad andra språk i Europa och Asien. Hade jag skrivit den direkt på svenska hade det – som när det gällde Indien Väntar – tagit några decennier innan den brutit igenom småspråksbarriären. Man måste känna sin tids ålder för att handla förnuftigt. Det skrev Paracelsus och det har jag ofta citerat.

Den som går ut på nätet kan se att jag under några decennier på rasande sätt angripits i än den ena och än den andra frågan. (Svenska statens ”Levande historia” har till och med gjort en utställning.) Då jag både vet vad jag verkligen skrivit och studerat liknande kampanjer i olika stater har jag oftast inte brytt mig. Ibland

fib 65

Jan Myrdal – snart 84 funderar kring de samhälleliga perspektiven. foto: privat

dock publicerat någon rättelse av sakfel. Gun brukade säga att det i sådana fall blir som att med naglarna söka klösa sig igenom en betongvägg.

Visst hade det på ett sätt kunnat vara roligare för mig om jag i Sverige skulle blivit åttiofyra i skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal i det förra seklet eller mellan

sjuttiotal och åttiotal i det förrförra seklet men så länge det är möjligt att skriva och resonera förnuftigt är det också i denna nutid när den åttonde ekeskogen nog börjat multna möjligt att arbeta.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Om Ådalen vore Libyen

D

en 14 maj var det 80 år sedan som fem personer miste livet då svensk militär öppnade eld mot ett demonstrationståg i Lunde i Ådalen. Länge därefter har det varit politiskt omöjligt att använda militär mot folket i Sverige. Men redan för fem år sedan antog riksdagen på förslag av en socialdemokratisk regering en lag som gör det lagligt att sätta in militär med våld i fredstid mot enskilda i Sverige.

Innan den lagen antogs, gällde enligt 7 § förordningen (2002:375) om försvarsmaktens stöd till civil verksamhet att försvarsmaktens personal inte fick tas i anspråk för sådana uppgifter som innefattar bruk av våld eller tvång mot enskilda. Samma begränsning fanns i förordningens föregångare, SFS 1996:357.

2002 års förordning byggde på utredningen Stöd från Försvarsmakten (SOU 2001:98) och på uttalanden av regeringen i prop. 2001/02:158. I utredningsbetänkandet sägs följande: Statsmakternas syn på användande av Försvarsmakten i övrigt har kommit till uttryck genom uttalanden som inte är rättsligt bindande, men som sedan lång tid har omfattats med så utbredd enighet att de ändå i stor utsträckning uppfattas som styrande. Några sådana principer… är följande…

Väpnad trupp skall inte få sättas in mot den egna befolkningen eller andra civila...”

Det här bildade underlaget för regeringens uttalande i propositionen 2001/02:158: Militär personal kommer dock inte att få befogenheter att använda våld eller tvång mot enskilda i fredstid.

Men detta ändrade riksdagen på när man antog regeringens förslag i proposition 2005/06:111. Förslaget gällde en ”lag om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning”. Enligt

»

Precis som Ghadaffi kan Sverige sätta in militär med våld mot civila i fredstid.

1 § i den antagna lagen (SFS 2006:343) får Rikspolisstyrelsen begära stöd av Försvarsmakten om ”stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott”.

Lagen om straff för terroristbrott från 2003 kvalificerar vissa uppräknade brottstyper, bland annat mord, olaga frihetsberövande och grov skadegörelse, som terroristbrott med förhöjda straffskalor som följd. Kvalificeringen beror på om brottet ”allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation”. Just den här skrivningen kritiserades redan 2003 av lagrådet, som tyckte att den var så oprecis att den var mindre väl förenlig med kravet på tydlig strafflag.

För att det skall bli fråga om terroristbrott uppställer lagen också krav på viss avsikt hos gärningsmannen. Om hans avsikt exempelvis är att tvinga offentliga organ att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, så uppfyller avsikten lagens kriterium för terroristbrott. Också försök, förberedelse och stämpling liksom underlåtenhet att avslöja terroristbrott är straffbart enligt lagen om straff för terroristbrott.

I propositionen till lagen om stöd från Försvarsmakten har regeringen noterat att det kan vara svårt att veta vilken avsikt gärningsmannen har i ett akut läge.

Därför ville regeringen att polisen skall kunna få stöd från militären också ”i situationer när det är oklart om det rör sig om ett verkligt terroristbrott”.

Lagtexten ger således utrymme för militärt ingripande mot ”en handling som kan utgöra” terroristbrott.

Dessa uttalanden är vägledande för tolkningen av lagen. Möjligheterna att sätta in militär personal med våld mot civila i fredstid är därför avsevärt större än vad lagens rubrik antyder. JO kan knappast klandra den polischef som i efterhand kan försvara sin begäran om stöd från militären med att han trodde att det var fråga om förberedelse eller försök till terroristbrott av något slag.

Den socialdemokratiska regeringen var naturligtvis väl medveten om den historiska bakgrunden till den reglering vi hade tidigare med skarpa skiljelinjer mellan polis och militär. Utredningsbetänkandet som ligger till grund för regeringens förslag (SOU 2005:70) tog nämligen itu med vad man kallade Ådalsproblematiken.

Utredningsmannen fann det ”både förlegat och osakligt att i dag av principiella skäl åberopa händelserna i Ådalen år 1931 som grund för att inte kunna låta Försvarsmakten få kvalificerade uppgifter till stöd för angelägna civila verksamheter, till exempel för dem som Polisen ansvarar för”.

I Sverige ska alltså militär helt lagligt kunna sättas in med våld mot civila i fredstid. Som Ghadaffi gjorde i sitt land.

Läs gärna mer om denna svenska fem år gamla lag samt om FN:s säkerhetsråds resolution nr 1973 i FiBjuristernas nättidskrift Tidskrift för Folkets Rättigheter (tffr.org).

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 67

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE KO LL A IN HE M SI DA N

Så här kan du köpa Gun Kessles konst wUnder nära tre veckor i maj-juni-skiftet har Gun Kessles grafiska blad varit utställda hos Grafiska sällskapet i Stockholm.

Minnesutställningen var samtidigt en försäljningsutställning och avslutades den 15 juni. Den som missade utställningen men gärna vill köpa Gun Kessles grafiska blad kan vända sig till Jan Myrdalsällskapet.

–Gun menade att hennes blad skulle spridas, säger Jan Myrdal.

Gå in på Jan Myrdalsällskapets hemsida, www.janmyrdalsallskapet.se där det finns ytterligare information om försäljningen.

Bussen Lastas Grafiskt blad: Gun Kessle

Facket i centrum vid festhelg i Norberg w Helgen 16–17 juli är det dags för fest i Folkets park, Kärrgruvan. Med utställning, föreläsningar och musikteaterprogram ska fackets uppgift speglas under parollen Solidaritet är grunden – kärnan är facket.

Bland annat presenteras Maj Hirdman i text och bild, Arne Andersson guidar vid Storgruvan i Klackberg medan det blir föredrag om bland annat ungdomsarbetslösheten och strejkbryteri ”då och nu”.

Arrangörer är LO-sektionen och Socialdemokraterna i Norberg, FiB/Kulturfrånt Västmanland Dalarna och ABF.

Dags för Urkult i augusti w Den 4-6 augusti är det dags för årets Urkult i Näsåker i Ådalen. Festivalen inriktar sig på folk- och världsmusik med många internationella uppträdanden.

Näsåker brukar tiodubbla sitt invånarantal under festivalen. Som vanligt finns Folket i Bild/Kulturfront på plats med tidningsförsäljning. Kontakta gärna Kenneth Lundgren, klundgren@live.se, 0660-77 495 om du som fibbare vill delta.

Nästa nummer kommer den 18 augusti. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se