FiB 6/7 2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 6/7 2010 • 65 KRONOR

FOLKETiBILD

KUNGLIGT BRÖLLOPSBESVÄR FREDSKONVOJEN SKÖTS I SANK JOURNALISTMORD PÅ FILIPPINERNA

fibsexsju2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Botox, fritt efter Ayman Osmans och Per-Erik Nilssons Ship to Gaza logga.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström, Paul Mohlin (praktikant).

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib. se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontsex-sju2010

peo österholm

Gaza-aktivisterna 10

– Jag trodde det bara var varningsskott. Jag trodde på logik och förnuft, att israelerna inte skulle döda, nu när världens ögon var riktade på dem. Att folk dödades ombord på Mavi Marmara M fick jag veta först när jag var på väg hem, berättar Ship to Gaza-aktivisten och läkaren Victoria Strand.

tema monarki

Bröllopsbesvär 20

Trots att flera av riksdagspartierna har republik inskrivna i partiprogrammen står vårt kungahus ganska tryggt i dagsläget. Medierna har haft en lång kärlekssaga med kungafamiljen och i dessa bröllopsdagar finns ingen hejd på rapporteringen om kronprinsessan och hennes Daniel.

martin schibbye

Journalistmord32

Val och våld går hand i hand på Filippinerna. Men massakern på 57 personer i november, bland dem 32 journalister, tog allt till en helt ny nivå. Händelsen har satt djupa spår i vardagen för de journalister som överlevde.

!

hillevi nagel sverigebilden 4

jan myrdal skriftställning 68

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson film 66

eva wernlid lim-johan 56

ingemar folke rätt & rådligt 70

margareta zetterström krönika 58

hans lindström serie 72

RÄTTELSE I nummer 5 av FiB framgick inte att berättelsen av Lena Kallenberg var ett utdrag ur hennes nya roman ”Södermorsor” som nylingen kommit ut på Leopard förlag. Vi beklagar detta /RED

fibsex-sju

Grekerna är inga latmaskar

D

en 30 april presenterades uppgörelsen mellan Grekland, EU och Internationella valutafonden, IMF, vilken omfattar lån på hela 110 miljarder euro under de närmaste tre åren. EU och IMF har villkorat stödet mot att Grekland brutalt skär ner på sina offentliga utgifter och/eller höjer skatterna så att budgeten förstärks med 30 miljarder euro per år.

I svenska medier säljs budskapet om dessa brutala nedskärningar genom att spela på fördomar. Grekerna framställs som lata och att de drar nytta av en överdimensionerad offentlig sektor. Allt detta är ljug.

Greklands statsutgifter i förhållande till BNP är 42 procent, alltså lägre än Tysklands (46), Storbritanniens (50), Sveriges (52 procent). När det gäller den genomsnittliga pensionsåldern är den i Grekland 61 år – obetydligt lägre än Sveriges som är 63 år. Dessutom arbetar grekerna mest i hela Europa (i snitt 2152 timmar per år jämfört med 1 630 timmar för svenskar).

Greklands budgetunderskott har stigit till 13 procent av bruttonationalprodukten (BNP) mot de 3 procent som EU stipulerar. Den grekiska statsskulden är 115 procent av BNP. Nu är inte detta något unikt för europeiska länder. Englands underskott är 11,5 procent, Spaniens 11,2 och Irlands 14,2. Likadant är det med statsskulden. Att underskotten har ökat dramatiskt i USA och Europa beror till stor del på finanskrisen 2008-2009, då regeringarna gick in med enorma statliga belopp för att rädda banker och finansbolag.

Dessutom för ökar hålen i budgeterna på grund av den arbetslöshet som kom i finanskrisens spår.

Detta gäller även Grekland. Den 16 oktober 2008 meddelade den Grekiska regeringen, att de beslutat stödja banksystemet med 28 miljarder euro. (Jämför med 30 miljarder euro som EU kräver att Grekland ska spara).

EU:s och IMF:s krispaket för Grekland är alltså inte någon räddningsplan för Greklands ekonomi, utan det är en plan för att rädda de banker och finansbolag som är Greklands långivare.

Den enorma tillväxten av den finansiella sektorn är följaktligen roten till problemet. I USA hade finanssektorn 2006 kapat åt sig 40 procent av de totala inhemska vinsterna. 1985 var denna andel bara 17 procent. Under samma period sjönk tillverkningsindustrins andel från drygt 40 till 15 procent. En sådan improduktiv kasinoekonomi är väldigt instabil med bland annat återkommande finansbubblor som följd.

Genom finansaristokratins stora politiska inflytande går staternas regeringar in och räddar deras banker och finansbolag. Det ger ett system där vinsterna är privata medan det allmänna, staten, tar hand om förlusterna.

I slutändan innebär det som vanligt – om vi inte lyckas försvara oss – att vanligt folk får betala detta med nedskärningar och försämrad välfärd.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Arnold Renting. Ålder: 61. Sysselsättning: lärare vid Södertörns högskola.

Du har recenserat The Chieftains senaste skiva. Berätta lite om dig och din musiksmak.

–Jag är född född i Arnhem, Holland. Mitt musikintresse kom med Beatles och med dem kom även världen. Arvet från den tiden är öppenhet för andra musik- och samhällsströmningar.

Samtida med Beatles är The Chieftains, som har utvecklats kontinuerligt sen de bildades. De har byggt broar mellan olika musikstilar och sångare, från Sissel Kyrkebjö till Stones och Sinead O´Connor. De har fortsatt med det som Beatles började med. Jag lyssnar oerhört gärna på dem.

fibsverigebilden

hillevi nagel bild www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

fib 7

Frankrike ska bekämpa sjöröveri – utanför Afrika Frankrike ska hjälpa afrikanska länder att bekämpa terrorism och sjöröveri. Detta kungjorde Frankrikes president Nicolas Sarkozy efter ett två dagar långt möte vilket syftade till att fördjupa och förbättra Frankrikes förhållande med den afrikanska kontinenten.

Frankrike har avsatt 300 miljoner euro för att träna 12 000 afrikanska soldater i bekämpande av terrorism och sjöröveri.

Enligt Sarkozy var detta nödvändigt eftersom kriserna på kontinenten var sådana att Afrika ”inte självt kunde klara av dem”.

Frankrike är en nyckelaktör i EU:s enhet för bekämpning av sjöröveri – Atalante – som skapades i december 2008 i syfte att säkra sjöfartsleden utanför östra Afrika, som är en av världens mest trafikerade.

Man verkar dock inte från fransk sida ha kunnat göra något för att bekämpa Israels sjöröveriaktiviteter i Medelhavet, som nyligen resulterade i en våldsam attack på en flotta med förnödenheter på väg till Gaza. Tvärtom har Frankrike, enligt franska Le Monde, deltagit i israeliska bevakningsoperationer utanför Gazas kust.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy är selektiv när det gäller att jaga pirater.

lisa forsberg texter

Hög mödradödlighet i världens rikaste land USA är det land som lägger mest pengar på hälso- och sjukvård. Ändå kommer USA på 29:e plats i rangordningar av världens länder när det gäller spädbarnsdödlighet och 41:a plats med avseende på mödradödlighet. I världens rikaste land dör två till tre kvinnor varje dag som en följd av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Antalet afroamerikanska kvinnor som dör är fyra gånger högre än det för vita amerikanskor.

”Mödrar i USA dör inte för att man är oförmögen att tillhandahålla bra vård, utan för att den politiska viljan att göra bra vård tillgänglig för alla mödrar saknas”, säger Larry Cox, företrädare för Amnesty International USA. Enligt en rapport om mödradödlighet i USA sammanställd av Amnesty International är en stor del av dödsfallen ett direkt resultat av ett system som hindrar fattiga mödrar från att få tillgång till vård.

Al-Qaida-terrorister spårlöst försvunna i Israel

Dagen efter Israels våldsamma attack på internationellt vatten av Ship to Gaza-flottan publicerade den israeliska armén ett pressmeddelande under rubriken ”Angripare av IDF [Israels armé] har befunnits vara legosoldater från Al-Qaida.” De bevis som angavs som stöd för påståendet var att vissa av passagerarna ”varit utrustade med skottsäkra västar, glasögon för mörkerseende och vapen”.

Två frilansreportrar som inte var övertygade om att innehav av skottsäkra västar eller glasögon för mörkerseende nödvändigtvis tydde på medlemskap i Al-Qaida och därför kontaktade den israeliska arméns informationsservice

fick svaret att man inte hade några direkta bevis. Pressmeddelandets rubrik ändrades senare till ”Angripare av IDF funna utan identitetshandlingar”. Stora delar av den israeliska befolkningen verkar dock ha låtit sig övertygas. I en opinionsundersökning som återgavs i den israeliska morgontidningen Maariv höll 94.4 procent med om att det var nödvändigt att stoppa flottan med förnödenheter.

Det är fortfarande oklart hur det kommer sig att man, trots att man ”visste” att flottan till stor del bestod av terrorister med kopplingar till Al-Qaida, ändå valt att dagarna efter bordningen släppa samtliga passagerare.

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Pengar till de äldre – eller till skatteparadiset?

De som byggde landet, sade man förr. Den generation som skapade folkhemmet, de som genom hårt arbete och stark framtidstro lyckades ta sig bort från slumkvarteren där råttor stora som kastrerade hankatter ogenerat sprang över gårdarna, där ohyran var värre än hyran och där dassen låg ute på gården och fukten fick möglet att växa som ogräs på väggarna.

Många ur den generationen ligger nu på äldreboenden. Deras tid närmar sig sitt obönhörliga slut. Efterkommande generationer – alltså du och jag – är skyldiga dem mycket, inte minst respekt och tacksamhet.

Hur har de det då på hemmet? Är vården bra? Trivs de under dessa sina sista år i livet? Ger vi våra gamlingar ett värdigt och innehållsrikt slut?

Varje gång man ställer den här typen av humanitära och självklara frågor – vi ligger där snart själva, dessutom – så är det genast någon som med vass röst och pressveck i de kalla ögonen säger samma ord: Pengar! Det handlar om pengar.

Personligen har jag litet svårt för grundinställningen – den moraliska hållningen – att man ska kunna mäta mänskligt liv och medmänsklighet i finansiella termer, men självfallet är vården även en fråga om ekonomi. Våra politiker har under de senaste åren frejdigt sålt ut det ena äldreboendet efter det andra. Carema Äldreomsorg heter ett bolag som är verksamt över hela landet. Den exakta siffran, uppger deras informationschef Elisabeth Frostell efter att ha fått leta en bra stund då det dagligen sker nya övertaganden, över hur många

som redan går på knäna, så inte blir vården bättre.

De gamla får ligga längre i väntan på toalettbesök. De som måste vändas på för att lindra plågorna från liggsåren får ligga längre med sina smärtor. De som måste få hjälp att äta får vänta längre så när de väl får äta så har maten kallnat. De förvirrade och dementa får inte längre höra lugnande röster eftersom personalen – till sin förtvivlan – inte hinner sätta sig ned och prata med dem.

äldreboenden och servicehem de driver är i dagens läge 132 stycken – varav 39 stycken är servicehem.

Att privat vård skulle vara sämre vård, tror jag inte är en orubblig sanning, lika litet som jag tror att påståendet att den offentliga vården skulle innebära sämre vård är sant. Men om vi utgår från politikernas perspektiv, att vård kostar pengar, så följer ju automatiskt att vård som kostar är bättre vård än billig vård. När då Carema tar över våra äldreboenden, och sköter verksamheten som ett vinstdrivande företag, blir frågorna uppenbara.

Om en verksamhet plötsligt ska skapa vinst måste ju pengarna tas någonstans ifrån. Carema har bland annat löst det genom att drastiskt dra ner på personalen.

Och drar man ner på en personalstyrka,

Carema Äldreomsorg AB är ett bolag som ägs av ett annat bolag som heter Ambea AB. Och Ambea ägs i sin tur av ett bolag som heter Triton. Och Triton är inte ett bolag som drivs av humanitära intressen, det är en sak som är säker. Triton är ett riskkapitalbolag, för övrigt skrivet i skatteparadiset Jersey.

Hur är det möjligt att svensk åldringsvård kan vara så oerhört lukrativ att ett gigantiskt och globalt verkamt riskkapitalbolag tycker det är värt och lönsamt nog att driva verksamheten?

De som byggde landet, skrev jag. Nu går deras skattepengar, inbetalade under ett helt liv av hårt arbete, till ett anonymt bolag på Jersey, i stället för till den vård och omsorg de behöver och är värda efter ett långt liv. Är det verkligen bara jag som tycker att det är vansinnigt? Att det rentut sagt är skändligt, en skam för vårt land?

Crister Enander

skribent och författare

fib 7

Replik om historieförfalskning Antiimperialism har genom tiderna varit en ledstjärna för Folket i Bild. Kanske inte längre så. Och Margareta Zetterström går vilse när hon inte beaktar just antiimperialismen.

Zetterström blandar ihop förintelsen, den armeniska tragedin och palestiniernas situation, skapar en egen sanning och frågar sedan: Varför då förnekelse av uppenbara historiska fakta? Varför förneka folkmordet på armenier under första världskriget (som vissa gör) eller folkmordet på judar under andra världskriget (som andra gör)?

Det är ett sätt att vilseleda opinionen.

Förintelsen saknar motstycke. Ett folk som inte hade några som helst politiska ambitioner skulle systematiskt utrotas. När det gäller armenierna måste man inse att det rådde ett omfattande krig i landet och att armeniska nationalister tog värvning hos ryssar, engelsmän och fransmän och förde gerillakrig mot den osmanska armén.

Armeniska rebeller attackerade muslimska byar och massakrerade muslimer. Dessa händelser minns muslimer än idag som ”Det armeniska tyranniet (Ermeni mezalimi)”.

Den armeniska historikern A. A. Lalajan skriver: ” I Basar-Gecer (En av Armeniens provinser – A.L.) utrotade jag den turkiska

»Zetterström blandar ihop förintelsen, den armeniska tragedin och palestiniernas situation och skapar en egen sanning.«

Margareta Zetterströms artikel i FiB nummer 4.

befolkningen; jag lät inget distrahera mig”, säger dashnak-banditen i skrytsamma ordalag. ”Ibland tycker man att det är synd om kulorna. Det enda rätta man kan göra med de här fähundarna; efter striderna samlar man ihop de överlevande, stoppar ner dem i djupa gropar, och för att få dem att försvinna från världen, så tar man livet av dem genom att uppifrån slänga stora stenblock på dem…” ”Jo, jag”, fortsätter banditen: ”Jag gjorde också likadant:…!”

Ur Partiet Dashnaktsutiuns Kontrarevolutionära roll (1914–1923), A.A. Lalajan, sid. 48, Kaynak Yayinlari, 2010.

Zetterström avslutar sin artikel med att konstatera att dagens turkar, tyskar och judar inte kan ställas till svars. Bra, dåvarande tyskar, turkar och judar kan inte heller ställas till svars. Ett helt folk kan inte vara skyldigt. Inte heller en stat. Skyldig är individen som begår brott. För begreppet folkmord krävs ett beslut av en internationell domstol. De misstänkta skall, med rätt att försvara sig, lagföras enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 som vann laga kraft år 1951.

I slutet av kriget, år 1919, hade den osmanska regeringen bett fyra stater, däribland Sverige, att skicka två oberoende jurister, för att undersöka frågan. Den osmanska regeringen fick inget gehör för sin begäran.

Vare sig ett antal kända forskare, eller det svenska ögonvittnet, major Hjalmar

Pravitz, som bestämt och tydligt skriver: ”Jag har aldrig sett direkta turkiska öfvergrepp mot de af ödet slagna” (Nya Dagligt Allehanda, 23 April 1917), eller ens Armeniens förste premiärminister Kachaznunis rapport om sin organisation, partiet Dashnaktsutiun, dess politiska mål och metoder, noteras av journalister som Fisk och Zetterström: ”Turkarna visste vad de gjorde, och i dag föreligger ingen omständighet som hos dem skulle motivera några känslor av ånger; det skulle också senare visa sig att detta tillvägagångssätt var det enda raka, och det mest lämpliga med tanke på en slutlig lösning på den armeniska frågan i Turkiet”.

Ur För Partiet Dashnaktsutiun återstår inget att uträtta (Hovhannes Kachaznunis rapport vid 1923 års partikonferens), sid 37, Kaynak Yayinlari, 2009.)

Under flera århundraden levde olika etniska och religiösa grupper sida vid sida i ömsesidig respekt, tolerans och förståelse i dåvarande Osmanska riket. Armenier innehade höga poster inom regeringen, hos myndigheter, i det ekonomiska och kulturella livet. Varför då denna dunkla parantes med ömsesidig slakt just under första världskriget?

Kan man svara på frågan utan att beakta imperialismens roll? Vad hände med före detta Jugoslavien? Rwanda? Vad händer i Irak och Afghanistan? Och vad vill man göra med Turkiet nu, 95 år efter händelserna?

Turkar begick inte folkmord utan försvarade sitt land. De kommer att försvara landet igen, om inte imperialisterna och deras lakejer drar lärdom av historien.

Jag säger nu som alltid: krossa imperialismen! Leve folkens brödraskap!

Abdullah Gürgün

fibkrönika

Låt inte Sverigedemokraterna sätta agendan för kulturpolitiken

U

nder hösten och våren har det utspelat sig en svår diskussion i en av RFoD:s (Riksförbundet för folkmusik och dans) medlemsföreningar. En styrelsemedlem och organisatör i Umeå Folkmusikförening (UFF), visade sig vara aktiv om skribent i Nationaldemokraternas, ND:s, tidning.

Den 28 mars meddelade föreningens styrelse att den gjort klart för medlemmen att hans skriverier i publikationen Nationell idag och de nedsättande åsikter kring kulturell mångfald han gett uttryck för, är oförenliga med föreningens, riksorganisationen RFoD:s och föreningens lokala samarbetspartners syn på mångfaldsarbete och stödet till andra kulturers musik- och danstraditioner. Efter samtal med medlemmen kring hans värderingar i dessa frågor, där han inte tog avstånd från det han har skrivit ombads han att avgå från styrelsen och från de uppdrag han utför för UFF, vilket han nyligen accepterade.

Jag känner stor sympati med de som fick kämpa sig igenom processen som ledde fram till detta beslut i UFF. De flesta av oss som brinner för svensk, eller som jag föredrar att säga nordisk, folkmusik och dans – vi gillar också andra kulturers och tycker att mötet mellan vår kultur och andras berikar oss. Hur ska vi förhålla oss när främlingsfientliga människor delar våra intressen för den nordiska kulturtraditionen?

Det svenska valet 2010 kan komma att handla om kultur. Vi är många som hoppas på en kulturdebatt där flera partier engagerar sig i kulturfrågor och ger löften om att de under nästa mandatperiod ska satsa mer på kulturlivet i stort, på

»Hur ska vi förhålla oss när främlingsfientliga människor delar våra intressen för den nordiska kulturtraditionen?« mångfald och på kultur i hela landet.

Men det kan komma att bli en helt annan debatt om Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND) får vara med och bestämma dagordningen.

Häromdagen fick jag i min brevlåda en flyer från ND. Det står inte mycket om kultur, men det som står är förföriskt: ”Vi vill ... återvinna vårt kulturella självförtroende” och ”Vi är ett parti på svenskarnas sida”.

ND:s politiska mål är ”ett Sverige som formas så att det blir ett så bra hem för svenskar som möjligt. Svensk kultur och svenska värderingar skall råda, och det ska definitivt inte vara allas land. Det mångkulturella experimentet som förstör vårt land måste avbrytas och ett tryggt demokratiskt samhälle byggas upp igen.”

Den nationaldemokratiska rörelsens tidning säger att den har en unik bevakning av svenskt kulturarv, folkmusik, folkdans och folkdräkter.

Sverigedemokraterna skriver i sitt skolprogram: ”Skolans roll handlar inte bara om kunskapsförmedling, utan även till stor del om att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige.”

Jag har under hösten läst två böcker om

Sverigedemokraterna. Håkan A Bengtsson (red): Högerpopulismen. En antologi om Sverigedemokraterna och Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg: Slaget om svenskheten. Ta debatten med Sverigedemokraterna. Båda böckerna är utgivna av Premiss förlag i Stockholm 2009.

SD har arbetat hårt för att bli rumsrena.

De är välklädda – uniformsliknande klädsel är bannlyst – de är välutbildade och talar inte längre om ras. Det nya SD har accepterat den parlamentariska demokratin, har ingen dold agenda att införa diktatur och är emot våld. Samtidigt motsägs en del av de yttre förändringarna av händelser inom partiet, av uttalanden och ageranden hos lokala företrädare för SD. För SD har begreppet kultur har blivit centralt. Det är försett med ett innehåll som liknar hur man tidigare talade om raser. SD ser på kultur som något statiskt, inte som något som ständigt är i förändring.

Människor med olika kultur ska helst hållas separerade. Det är så man bäst bidrar till mångfalden i världen. Människor har så pass olika livsmönster och värderingar att det blir problem om de blandar sig med varandra. Därmed är invandrare som är tillräckligt assimilerade också välkomna att stanna i Sverige. Andra ska i och för sig inte kastas ut (repatrieras) men de får gärna uppmuntras att lämna landet.

lars farago ordförande i riksförbundet för folkmusik och dans.

fibkrönika

fib 9

Terrorist eller frihetshjälte?

I

Trieste, i nordöstra hörnet av Italien, är både ett torg och ett gymnasium uppkallat efter Guglielmo Oberdan. I ett av stadens museer finns ett mausoleum över honom, och även i andra italienska städer finns gator och torg som stoltserar med hans namn.

Guglielmo Oberdan har genom decennierna åberopats som patriotisk hjälte och martyr (både av demokrater och fascister) och besjungits i otaliga sånger och dikter.

Men om historien tagit en annan vändning hade han kanske i dag enbart varit ihågkommen som terrorist, ett avskräckande exempel, en blodtörstig hetsporre som konspirerade och planerade att mörda imperiets mäktige härskare.

Guglielmo Oberdan föddes 1858 och växte upp i Trieste – som då tillhörde ÖsterrikeUngern – under det tyska namnet Wilhelm Oberdank. Modern var en ogift slovensk kvinna och fadern en österrikisk soldat från Venedigtrakten som schappade i stället för att legalisera förbindelsen.

Efter Italiens enande 1861 växte det, i de italienskspråkiga områdena i nordost, fram en rörelse som krävde frigörelse från Österrike och anslutning till det nya kungariket Italien. Wilhelm Oberdank var en av de många ungdomar som anslöt sig till denna rörelse. Påverkad därav ändrade han även sitt namn till det mer italienskklingande Guglielmo Oberdan. Av hjälteporträtten att döma var han påfallande vacker, blek och blond, en fattig yngling som tack vare sin begåvning fick stipendium från hemstaden för att studera till ingenjör i imperiets centrum, i huvudstaden Wien, men som när han 1878 inkallades till militärtjänst valde att desertera. Österrike stod nämligen just då i begrepp att ockupera Bosnien och Herzegovina och 20-årige Guglielmo kunde absolut inte tänka sig att riskera livet

»I dag skulle Guglielmo Oberdan förmodligen ha förts till Guantánamo eller, helt sonika, skjutits på fläcken.« för detta habsburgska imperium som han hatade. Han var i stället beredd att gjuta sitt blod för att Trieste, romarnas gamla Tergestum, skulle slita sig loss och äntligen åter bli italienskt.

Guglielmo lyckades, med politiska vänners hjälp, ta sig ut ur Österrike och slog sig ner i Rom, där han avsåg att fullborda sin ingenjörsutbildning. Han gav privatlektioner och band in böcker för att finansiera sina studier och sin politiska kamp.

Men efter Garibaldis död i juni 1882 var det som om proppen gick ur. Missmodet och hopplösheten spred sig bland de grupper norditalienare som kämpade för anslutning till Italien. Och i det klimatet förvandlades Guglielmo till — vad dagens makthavare skulle kalla — terrorist. Han och några likasinnade började smida planer på att mörda den österrikiske kejsaren Frans Josef när denne i september 1882 skulle besöka Trieste för att fira stadens 500-åriga hemmahörighet i Österrike.

Men Guglielmo blev igenkänd och förrådd, sedan han olagligen tagit sig över gränsen, och arresterades i Ronchi (där Triestes flygplats i dag ligger). Han sattes i fängelse, först i Monfalcone, sedan i den österrikiska militärförläggningen inne i Trieste. De andra sammansvurna skred ändå till verket. Ett par personer dog men målet för attentatet, kejsar Frans Josef själv, undkom

oskadd. Guglielmo lär ha haft två bomber med sig när han greps, och han dömdes till döden av en krigsrätt efter att ha bekänt.

Berömda personer, som författaren Victor Hugo, vädjade till kejsaren att domen inte skulle verkställas. Modern bad sin son att underteckna en nådeansökan, men förgäves. Stolt leende och ropande ”Leve Italien!

Leve det fria Trieste!” fördes Guglielmo till galgen och avrättades den 20 december, 24 år gammal. Han dog, som poeten Giosuè Carducci senare skaldade, ”santamente per l’Italia”, som ett helgon för Italien.

När jag nyligen skulle besöka Civico Museo del Risorgimento i Trieste, med monumentet över Guglielmo Oberdan, möttes jag till min förtret av stängda grindar och ett anslag om att öppettiderna inskränkts till några timmar i veckan. Jag vet ingenting om orsaken. Kanske pågår där storstädning eller restaurering. Men jag kan också tänka mig att de politiska krafter i Norditalien (läs Lega Nord!), som driver kravet på federalism och åter vill splittra Italien, inte har så mycket till övers för denne italienske patriot.

I dag skulle Guglielmo Oberdan förmodligen ha förts till Guantánamo eller Bagram eller, helt sonika, skjutits på fläcken, som terrorist. Nu fick han i stället dingla i kejsar Frans Josefs galge.

Men faktum kvarstår: den som är terrorist i någras ögon kan vara frihetskämpe i andras, och den som var terrorist i går kan i morgon dyrkas som nationalhjälte.

margareta zetterström är författare, översättare och frilansskribent.

fibshiptogaza

Hon var beredd på allt utom mord B peo österholm text eva wernlid bild

ehöver ni en läkare på fartyget kan ni höra av er. Då följer jag med.

Det sa Victoria Strand, allergiläkare på Sankt Görans sjukhus, när hon först fick höra talas om Ship to Gaza.

Palestinafrågan var inte ny för henne.

Den har varit aktuell i hela hennes vuxna liv. Men viljan att göra något konkret, något handfast fanns där, särskilt efter anfallet mot Gaza nyåret 2009 En händelse tror hon kan ha spelat en stor roll i hennes beslut att följa med.

Hösten 2009 besökte hon en palestinsk barnfamilj i Jerusalem.

Familjens hus hade precis demolerats av israeliska bulldozrar. Stämningen i familjen var av förklarliga skäl på den absoluta botten. Moderns upprördhet var bortom alla gränser. Fadern var svårt hjärtsjuk. Barnen letade efter sina leksaker i det förstörda huset.

En syster till modern säger då: – Varför händer det här? Vad har vi gjort?

Världen gör ingenting åt det.

– Det var för mig en stark upplevelse, berättar Victoria Strand.

– Vad skulle vi svara? Vi hade inget svar.

Sedan kom judiska bosättare för att bygga nytt åt sig. Världen gjorde inget. FN kom visserligen med ett tält som familjen kunde bo i. Men att förhindra att familjens hus revs gjorde ingen.

– Och sedan kom Gazakriget nyåret 2009 och det tycker jag gick över alla gränser. Då kände jag att jag ville göra något konkret.

»Jag trodde det bara var varningsskott. Jag trodde på logik och förnuft, att israelerna inte skulle döda, nu när världens ögon var riktade på dem.« Så det är inte så konstigt att Victoria hamnade på lastfartyget Sophia, tillsammans med 20 andra aktivister. Med sig hade de permobiler, prefabricerade hus och cement till den palestinska befolkningen.

De förberedde sig för det värsta.

Vaktscheman gjordes. Victoria utsågs förstås till skeppsläkare och satte ett rött kors på västen De lade ut taggtråd kring skeppet så att det skulle bli svårare att borda.

Man hade också beslutat bilda en kedja runt kaptenshytten, så att israelerna inte kunde ta sig in där.

När jag träffar henne i Södermalmsvåningen visar hon med hjälp av besticken och skorporna på vardagsrumsbordet hur de åtta fartygen formerade sig på havet med Mavi Marmara i täten och Sophia längst ut till höger i andra ledet.

Victoria Strand berättar att hon gick och la sig för att sova. Fartygen var synliga i fullmånens sken. Mitt i natten väcktes alla på båten. Ljus från israeliska båtar syntes i

fib 11

Vinden har mojnat och Medelhavet är lugnt. En jättelik fullmåne lyser upp havet där åtta fartyg gemensamt stävar framåt i natten.

I fören på ett av fartygen står en svensk saxofonist och spelar för passagerarna på de övriga fartygen, kristna, muslimer, ateister, judar, araber, turkar, palestinier, israeler.

En biblisk sinnebild för fred, försoning, solidaritet över gränserna som man sällan får se idag.

Då syns långt i öster ljusen från flera fartyg som snabbt närmar sig.

Och idyllen ska om några minuter förvandlas till en mardröm.

fibshiptogaza

Victoria Strand visar med hjälp av besticken och skorporna på vardagsrumsbordet hur fartygen formerade sig på havet med Mavi Marmara i täten och Sophia längst ut till höger i andra ledet.

fjärran. Det stora passagerarfartyget Mavi Marmara bordades först. Victoria hörde skottlossning, de sköt skarpt.

– Men jag trodde det bara var varningsskott. Jag trodde på logik och förnuft, att israelerna inte skulle döda, nu när världens ögon var riktade på dem. Att folk dödades ombord på Mavi Marmara M fick jag veta först när jag var på väg hem.

Sophia var det fartyg som bordades sist.

Victoria tyckte att de grekiska passagerarna gjorde en stark insats. När israelerna löpte an sa de åt oss att vända båten. Då gick en äldre grek fram och talade i en megafon: – Ni har ingen rätt att stoppa oss. Vi seglar under grekisk flagg och är på internationellt vatten. Greker har seglat på detta hav i 4 000 år och ni har just kommit.

Därefter upprepade Dror Feiler, före detta

soldat i Israels armé, samma sak på hebreiska så att soldaterna säkert skulle förstå.

Det som sedan hände, resan in till Ashdod, gatlopp i hamnen, olika förhör och interneringsläger är en enda lång rad av förödmjukelser gentemot alla 686 Gazaaktivisterna, men i olika grader beroende på ras, nationalitet och ställning.

Att svenske riksdagsmannen Mehmet Kaplan och författaren Henning Mankell varken slogs till marken eller behandlades bryskt har sina orsaker. Före detta israelen och Dror Feiler råkade sämre ut. Han förödmjukades bland annat genom att behöva klä av sig.

Av Victoria Strands berättelse framgår att hon kom relativt lindrigt undan men minns att hon fick tjata och kämpa för att få ringa svenska ambassaden. Det tog sex timmar.

Ibland framskymtade dock glimtar av

eftertanke hos de israeliska tjänstemännen och militärerna. En förhörsledare sa: – You are a good woman. Why did you engage in this?

Victoria svarade: – Because I am a good woman.

Väl hemma på Södermalm pratar vi också om behovet, och skyldigheten att agera, att dra ett litet strå till stacken, att vara solidarisk. Och framför allt vara ett föredöme för barn och barnbarn. Det blir ofta politiska diskussioner med dem.

– Det är viktigt att vi äldre vågar lämna vår bekvämlighet och ge styrka åt de yngre. Jag vill inte att mina barnbarn ska säga, mormor, varför gjorde ni inget när ni såg vad som hände.

peo österholm är journalist och medlem i fib:s redaktionskommitté. eva wernlid är frilansfotograf och medlem i fib:s styrelse.

fib 13

»Jag är palestinier. Det är en plikt att ställa upp för en så rättvis sak.«

Le, du är i Palestina

När Folket i Bild försöker nå Amil Sarsour i Uppsala på hans mobil svarar ingen. Han är just hemkommen från tre dagar i fängelse i Israel. Att han inte svarar visar sig senare ha en enkel förklaring. Alla hans tillhörigheter, resväska, kamera, mobil, allt har beslagtagits av den israeliska militären.

A

lla andra hemkomna från Ship to Gaza har också blivit av med sina ägodelar. Konstnären Dror Feiler blev av med sin saxofon.

Uppsalaprofessorn Mattias Gardell blev av med sin seriebiljett till Söderstadion. Henry Asher blev av med sitt pass.

Amil Sarsour säger att det är stöld. Han och de andra lämnade in en polisanmälan till den turkiska polisen när de var på väg hem. Amil har tillsammans med kamrater i Uppsala stått i ur och skur och samlat in pengar på Stora Torget i Uppsala. Även fartygslasten är stulen, den som delvis bekostats av insamlarna på torget i Uppsala.

– Vi har stått varje lördag hela vintern.

Vid ett tillfälle var det 18 grader kallt.

Amil Sarsour

Beslutet att delta i aktionen var inte svårt för Amil att ta.

– Jag är palestinier. Det är en plikt att ställa upp för en så rättvis sak. Fredagen den 21 maj klockan 16 fick jag reda på att det fanns en plats till mig på båten och jag åkte till Aten på lördagen klockan 12. Vi var 43 passagerare på vår båt, Sfendon, däribland en 83-årig amerikan, som arbetat som diplomat i Sverige.

Amil är palestinier. Sarsour är ett vanligt namn i Palestina och israelerna förstod genast att han var palestinier. När han kommit iland och fängslats krävde han flera gånger att få tala med sin advokat men utan att lyckas. När han förhördes fick han frågan ”Vad gör ni i Israel?” Även om hans slutmål är att få återvända till Palestina och hemstaden Safad var målet denna gång Gaza.

När konvojen kapats och närmade sig kusten stod Amil och tittade på sina vänner och sedan på de israeliska soldaterna och började läsa, ur hjärtat, dikter av den palestinske poeten Mahmoud Darwish på arabiska.

– Jag fick applåder från mina vänner trots att de flesta inte kunde arabiska men de kände med mig, på min röst och rörelse.

Sedan vände jag mig till soldaterna och höll ett kort tal på engelska om mim hemstad Safad att där bodde före 1948 muslimer, kristna och judar tillsammans. Jag sade att jag måste återvända hem för att vi ska kunna få en rättvis fred.

Sedan avslutade jag med att säga ”det är mitt hem, det är Palestina”. Jag vände mig till mina vänner och sa ”le, du är i Palestina”.

fibshiptogaza

– Jag var mycket förvånad över att israeliska soldater gav svar på tal och jag tror att de kan ha fått order att vara mindre aggressiva mot oss på grund av blodbadet i Marmara-båten. Orden hade besegrat alla deras vapen. Men jag såg ändå hatet i deras ögon.

Amil är stolt över det han har gjort. Men förvånad över en del av de reaktioner som mötte vid hemkomsten, där aktivisterna misstänkliggjordes för att ha använt våld.

– På min båt fanns flera journalister, däribland Al-Jasira och tjeckisk TV. Om de lyckades rädda något av sitt material vet jag inte, det får vi se.

Han är orolig över den last man var på väg till Gaza med. Han tror att israelerna kommer att sabotera den, till exempel ta bort vissa små detaljer ur utrustningen så att gazaborna inte kan använda den, kanske ta bort något ur de prefabricerade husen eller avsaltningsanläggningarna.

Amil och de andra svenska Gazaaktivisterna nöjer sig inte med att vara hemma välbehållna. De tänker ta juridiken till hjälp och anmäla Israel till såväl nationella israeliska som internationella domstolar. Alla typer av brott som man anser att Israel har begått kommer att anmälas – kidnappning, stöld, misshandel. Israel ska inte komma undan.

Ship to Gaza-aktivisterna på presskonferensen i Stockholm.

Men kan man räkna med en rättvis rättegång i israeliska domstolar? Dror Feiler som är uppväxt i Israel säger: – Ibland. Jag har en bra advokat.

Den svenska regeringen har handlat väl, anser Amil och hans medresenärer. De mottogs vid ankomsten till Turkiet av Carl Bildt.

Värre är alla försök att misstänkliggöra hela aktionen. Aktivisterna påstås ha varit våldsamma och man försöker hitta terroristkopplingar.

– Det här är ett avsiktligt försök att avleda uppmärksamheten från aktionens syfte.

PEO ÖSTERHOLM

fib 15

»Den som är kompis med skolans störste buse kan bete sig hur som helst på skolgården«

Ingen stoppar Israel Den israeliska militären har överfallit en fredlig konvoj med bistånd till det avspärrade Gaza, dödat och skadat många människor.

Aktionen är i linje med den israeliska doktrin som säger att varje antydan till motstånd mot Israels ockupationspolitik skall mötas av så kraftigt övervåld att de som ens funderat på motstånd skall bli avskräckta från sådant för överskådlig tid.

S

enast tillämpades doktrinen under den israeliska invasionen i Gaza förra vintern, där inte bara några raketskjutande små palestinska grupper var målet utan hela den oskyldiga befolkningen och civilsamhället i Gaza – en våldsorgie där 1 415 palestinier, varav 85 procent civila och 319 barn, dödades, över 5 400 skadades, och stora delar av infrastrukturen i Gaza, bostadshus, skolor, sjukhus lades i ruiner.

Den gången gällde det palestinier. Nu har israelerna attackerat civila västerlänningar, på internationellt vatten, något som endast pirater och skurkstater brukar ägna sig åt.

Följaktligen har dådet väckt stor uppmärksamhet och vrede. Alla, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, kräver nu en utredning och att blockaden mot Gaza skall avvecklas.

Ändå kommer den, med all sannolikhet, att fortsätta. Hur kan detta få fortsätta?

Svaret är inte konstigare än att den som är kompis med skolans störste buse kan bete sig hur som helst på skolgården. USA har genom åren röstat mot en lång rad resolutioner i FN om Mellanöstern – inte minst de riktade mot Israels brott mot mänskliga rättigheter, fängslanden, deportationer och utomrättsliga avrättningar, krig mot grannländerna, murbyggen etcetera – och har på senare år vid ett tiotal tillfällen med sitt veto direkt blockerat säkerhetsrådets resolutioner.

Det enhälliga uttalandet från säkerhetsrådet efter attacken mot Ship to Gaza – och som även USA står bakom, är – ett uttalande, ingen bindande resolution.

USA:s vicepresident, Joe Biden, förklarar att Israel har rätt att borda fartygen ”eftersom

det är nödvändigt för att förhindra att vapen smugglas till Hamas”.

Några dagar efter attacken mot Ship to Gaza, stoppas och bordas den eftersläntrande båten Rachel Corrie, uppkallad efter en ung amerikanska dödad 2003 av en israelisk bulldozer under försök att stoppa en husrivning i Gaza. Denna gång uteblir skottlossningen och aktionen inskränks till sjöröveri, kidnappning och stöld – världen drar en suck av lättnad, kommentarerna uteblir och ribban har höjts ytterligare för vad Israel utan kritik kan ta sig för, en slags normalisering av det onormala eller ”de små stegens tyranni” för att tala med den australiensiske journalisten John Pilger.

Säkerhetsrådets resolution 1 860 antagen under Israels invasion i Gaza (8 januari 2009) med siffrorna 14–0 och USA:s röst som nedlagd, kräver ”obehindrad försörjning och distribution i Gaza av humanitär assistans, inklusive mat, bränsle och medicinsk behandling” och ”välkomnar initiativ syftande till att skapa och öppna humanitära korridorer och andra mekanismer för hållbar leverans av humanitärt bistånd”.

fibshiptogaza

»Det går naturligtvis inte att med berått mod skicka ytterligare människor rakt in i en situation som med all sannolikhet innebär risk för kidnappning, fängelse och kanske död.«

Det är detta som Ship to Gaza lutar sig mot när man seglar mot Gaza med en last av byggnads-, skol- och sjukvårdsmateriel.

Gaza är ingen del av Israel, lasten är kontrollerad och registrerad och kan inte hota Israel, och det råder heller inget krigstillstånd som skulle kunna medge ”inspektioner” av fartyg på internationellt vatten.

Trots detta stoppas aktionen.

Projektet Ship to Gaza tycks alltså, åtminstone temporärt, ha nått vägs ände.

Det går naturligtvis inte att med berått mod skicka ytterligare människor rakt in i en situation som med all sannolikhet innebär risk för kidnappning, fängelse och kanske död. Utifrån det som skett är det lätt att bli pessimistisk och konstatera att doktrinen om oproportionerligt och orimligt övervåld mot oskyldiga faktiskt fungerar.

Att något fredligt och humanitärt hjälparbete i detta fall faktiskt inte är möjligt.

Men det kan finnas utvägar.

Sedan Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har förklarat sig villig att personligen, med lämplig militär eskort, försöka bryta blockaden kommer saken i ett annat läge. Turkiet är medlem av Nato och en attack mot ett Nato-land skulle (enligt Nato-stadgan, artikel 5) innebära en attack mot alla medlemmar.

Den risken är Israel, som självt eftersträvar Nato-medlemskap, knappast villigt att ta.

Dessutom leder Sverige sedan april i år den så kallade ”Operation Atlanta” vars mål officiellt är att skydda humanitära transporter till Somalia. Om det finns något verkligt hot just där, utanför Somalia, tål att diskuteras – men i Medelhavet skulle den svenskledda operationen absolut kunna göra skillnad.

Palestinierna för sin del har sedan länge insett att man aldrig kommer att kunna besegra Israel militärt. Den nuvarande icke-våldsstrategin bygger i stället på ickesamarbete med ockupationen, utveckling av egna resurser och sikte på ett de factoutropande av en självständig palestinsk stat redan 2011. Nya regler införs nu angående icke-beröring med bosättarprodukter och straff för dem som tar arbeten för bosättarnas räkning. EU-domstolen fastslog nyligen att produkter tillverkade på Västbanken inte kan saluföras som israeliska, och att all handel därifrån skall gå via den palestinska myndigheten. Teoretiskt gäller detta även bosättarprodukter.

Det palestinska civilsamhället har formulerat en plattform för internationellt stöd till den civila olydnadskampanjen – ”Boycott, Divestment and Sanctions

(BDS) against Israel Until it Complies with International Law and Universal Principles of Human Rights”. I korthet innebär detta, som framgår av namnet, Bojkott av Israel inom olika områden som konsumtion, handel, vetenskap, sport, turism och kultur Avinvesteringar (Divestment), det vill säga tillbakadragande av investeringar framför allt i företag inblandade i ockupationen Sanktioner som finansiella, handels- och reserestriktioner, inskränkningar i diplomatiska förbindelser och luftfart.

Målet för BDS-kampanjen är förmå Israel att ta sitt ansvar att erkänna det palestinska folkets ”oförytterliga rätt till självbestämmande” och fullt ut verka enligt internationell lag genom att: Avsluta ockupationen och kolonisationen av allt arabiskt land och montera ner muren.

Erkänna de fundamentala rättigheterna för de arab-palestinska medborgarna i Israel till full jämlikhet.

Respektera, skydda och verka för rätten för palestinska flyktingar att återvända till sina hem och egendomar så som stadgat in FN-resolution 194.

Det finns mycket för den internationella

fib 17

fib채mne

fib 19

»Vi har sett hur den svenska regeringen delat ut ett eget fredspris till en israelisk krigsaktivist och alldeles nyligen välkomnat Israel in i den ekonomiska gemenskapen OECD.« BDS-kampanjen att göra. Vi vet att det är Volvomaskiner som river palestinska hus på Västbanken, att företaget Veolia, som trafikerar många svenska orter, varit djupt insyltat i planerna på bygget av en spårväg på ockuperat område, och att låsföretaget ASSA-Abloy haft sin huvudtillverkning i bosättningen Ariel.

Vi har sett hur den svenska regeringen delat ut ett eget fredspris till en israelisk krigsaktivist och alldeles nyligen välkomnat Israel in i den ekonomiska gemenskapen OECD, hur svenska militärer har vapensamarbete med den israeliska krigsmakten, hur Hennes & Mauritz öppnar nya butiker bland ruinerna av raserade palestinska hem, hur ICA, COOP och andra dagligvarubutiker glatt saluför israeliska produkter, som den populära kolsyremaskinen ”Soda Stream”, i Sverige marknadsförd av företaget ”Empire” ägt av den tidigare ledaren för” Ny Demokrati” Ian Wachtmeister - tillverkad på ockuperade områden. Och hur Konsum Väst nu som bäst saboterar sina medlemmars beslut på årsstämman att sluta saluföra israeliska varor.

Vi ser hur IFK Göteborg spelat vänskaps-

matcher israeliska ”Hapoel Tel Aviv” – trots att palestinska idrottsmän inte ens tillåts lämna sina byar. Hur svenska forskare fortsätter sitt samarbete med israeliska kollegor medan palestinska universitet isoleras och stängs. Hur israelisk propagandafilm visas på svenska filmfestivaler.

Och hur alla alldeles nyligen gulligullat med den israeliska våldsregimen i Eurovisionsschlagerfestivalen.

USA och EU har sedan 2006 medvetet frusit ut och isolerat den valda palestinska ledningen, den kanske mest demokratiskt valda någonsin i Mellanöstern, och har genom terrorstämplingen av Hamas i praktiken omintetgjort någon vettig dialog. Sverige försökte under sin tid som EU-ordförande inte på något sätt bryta den olagliga blockaden av Gaza. I stället har man utvecklat samarbetet med Israel – där inget av de tre stora politiska partierna Likud, Kadima och Arbetarpartiet i sina program erkänner någon palestinsk stat - inklusive vapensamarbete och ett ytterst förmånligt handelsavtal. Det är detta som måste ändras.

Sverige medverkar idag, genom EU, i sanktioner mot bland annat Vitryssland,

Burma, Elfenbenskusten, Eritrea, Guinea, Iran, Kina, Nordkorea, Liberia, Libyen, Moldavien, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Syrien och Zimbabwe. Sverige har sanktioner mot ett tjugotal länder – men inte mot Israel! På direkt förfrågan om varför svarar regeringen att sanktioner är ett tveeggat vapen. Inställningen delas av oppositionen.

Men tydligen gäller det bara Israel?

Det är många som uppenbarligen behöver lära sig att känna igen en förbrytarregim när den står mitt framför oss. Några dagar efter att svenska medborgare angripits med eldvapen av Israel på internationellt vatten spelar det svenska U21-landslaget fotboll mot Israel. Detta betyder att man, trots Israels ytterst pedagogiska våldsuppvisning, ändå inte lyckats förstå och ta till sig informationen. Att Fotbollsförbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell, känner ”olust” inför matchen räcker liksom inte.

Budskapet är att Israel skall bojkottas, inte trivas med. Har man just inom idrottsrörelsen extra svårt att förstå detta?

gunnar olofsson är läkare bosatt i

stockholm. eva wernlid är frilansfotograf och medlem i fib:s styrelse.

fibmonarki

illustrationen ”prinsesstårta i tv:n” är gjord av konstnären bertil almlöf.

fib 21

Trots att flera av riksdagspartierna har republik inskrivna i partiprogrammen står vårt kungahus ganska tryggt i dagsläget. Medierna har haft en lång kärlekssaga med kungafamiljen och i dessa bröllopsdagar finns ingen hejd på rapporteringen om kronprinsessan och hennes Daniel. Men knappt en promille av bevakningen är kritisk.

FiB har, trots tappra försök, inte lyckats undgå hysterin. Och i stället för att dra täcket över huvudet och glömma allt bidrar vi här med vår alldeles egen monarkispecial. Trevlig läsning!

Monarkin – ett kärt besvär TEMA MONARKI innehåll En sönderkramad provokatör Jonas Franksson om varför han samlade in pengar till prinsessan Victoria. Sid 22 Victorias slott upprör folket Hagaparken som enligt lagen ska ge rekreationsmöjligheter åt stadsbor belägras med järnstaket, övervakningskameror och beväpnade vakter. Sid 26 Släkten är värst Daniel En historielektion i Bernadottska äktenskap som herr Daniel Westling sent kommer glömma. Sid 29 Gräsrötter samlas kring republiken Bröllopsyran må ha förvridit huvudet på etablerade medier i Sverige, men den har också väckt intresse hos Republikanska föreningen. Sid 32 Hejdå Bernadotte – Hej riksföreståndare Nygammalt förslag på statschef. Sid 35.

fibintervju Jonas Franksson samlade in pengar till prinsessan Victoria.

Jättekul tyckte medierna och fotade honom utanför slottet.

Sedan blev han programledare för kontroversiella CP-magasinet och ville väcka debatt om funktionshinder.

Jättekul tyckte medieetablissemanget och gav honom Stora journalistpriset.

En sönderkramad

provokatör F

jenny lindström text eva wernlid bild ör tio år sedan kunde man på Sveriges television se prinsessan Victoria samla in pengar till sin fond som skulle ”Ge extra stöd till fritid och rekreation för barn med olika funktionshinder.” Insamlingen skedde på nationaldagen och kända artister ställde upp och talade sig varma för fonden.

Tänk om Victoria vetat vilken vrede hennes godhjärtade insatser väckte hos en ung kille från Ockelbo.

– Jag minns att jag tittade på tv och såg Carola sitta i gräset och klappa en liten hund och till stråkmusik säga typ att ”det finns människor som inte har det så lätt och som inte har en så meningsfull fritid”.

Sedan uppmanades tittarna skänka pengar och man fick se en liten tjej som skumpade runt på en hästrygg, berättar Jonas Franksson.

På den tiden var han ordförande i Unga rörelsehindrade och reagerade starkt på det underliggande budskapet att ungdo-

mar med rörelsehinder var någon slags offergrupp som behövde allmosor för att kunna rida och sporta på fritiden.

– Det här var liksom den enda bilden av funktionshindrade som pumpades ut och jag fick illamåendekänslor i magen. Och det var så horribelt att finalen på insamlingen var på nationaldagen. Man skulle fira nationaldagen genom att tycka synd om de där stackarna som inte kan gå. Jag såg det som ett hån mot oss.

Kronprinsessan Victorias Fond startade som en insamling i Radiohjälpens regi 1997. SVT bevakade den flitigt på nationaldagen och även den 14 juli då prinsessan firar sin födelsedag på Öland.

Pengarna gick och går främst till idrottsföreningar och sponsrar till exempel ridläger eller byggande av simbassänger.

Jonas tycker att föreningarna borde ta sig en funderare över om alla pengar är goda pengar oavsett var de kommer ifrån. Är de

värda den nedlåtande bild som samtidigt förmedlas och de fördomar som sprids?

– Det är inte som fallet med Gaza där det är nödvändigt med insamlingar. Jag tror inga Gazabor säger ”men Gud kom inte med skepp till oss för då skapar ni en bild av att vi inte kan ta hand om oss själva”.

– Men vi i Unga rörelsehindrade befann ju oss inte i någon alarmerande situation.

Vi ville bara ha medborgerliga rättigheter och behandlas som jämlikar.

Jonas och de andra i Unga rörelsehindrade tänkte först bara protestera mot insamlingen men kom sedan på att det var mycket roligare och smartare att vända på situationen. De ville ge tillbaka med samma mynt och samla in pengar till kronprinsessan för att visa på det absurda. Så kläcktes idén till ”Stackars Victoria-fonden”.

– Givaren befinner sig statusmässigt över tagaren. Det blir en maktfråga. Med Stackars Victoria-fonden återtog vi makten. Vi tog initiativet och sa ”haha vi är

fib 23

fibintervju

inte sådana som man behöver samla in pengar till, vi kan samla in pengar till dig lika gärna”.

De skrev en insamlingstext med i stort sett samma formuleringar som kronprinsessans egen fond använde sig av. Med små justeringar för att den skulle passa prinsessans speciella situation. Men olikheterna var inte så stora kom de fram till.

– Hon är ju också rörelsehindrad tänkte vi. Hon kan inte heller röra sig fritt i samhället. Det måste vara svårt för henne att ha en meningsfull fritid när hon har så många regler att ta hänsyn till.

På nationaldagen år 2000 dundrade Unga rörelsehindrade ut med ett pressmeddelande om att de samlade in pengar så att kronprinsessan skulle få en meningsfull fritid. Det tog ungefär en halvtimme och sedan ringde Rapport och ville att Jonas skulle vara med i deras morgonsändning nästa dag och läsa upp pressmeddelandet.

Jonas berättar att han var försenad den morgonen, han hade inte hunnit tvätta håret och taxin fastnade i bilköer. Inne på SVT:s smink lyckades de inte få fason på hans frisyr.

– Jag fick läsa upp pressmeddelandet direkt utan någon påannons och jag var så nervös att handen med pappret skakade.

Håret stod åt alla håll och jag hade en brinnande blick. Min bror sa att jag såg ut som en terrorist som tagit över tv-sändningen.

Det var mitt första tv-framträdande.

Sedan hörde kvällstidningarna av sig. I två månader framåt fick Jonas Franksson enorm uppmärksamhet och blev fotograferad framför slottet. Ända fram till 2006 hörde journalisterna av sig om Stackars Victoria-fonden varje år i samband med nationaldagen och Victorias födelsedag. 2003 var lyckan total när medierna luskade reda på att Jonas precis som Daniel Westling kommer från Ockelbo.

– Men nu när det är så mycket uppmärk-

samhet i kring kronprinsessan och Daniel är ni den enda tidningen som hört av sig konstigt nog. Folk verkar ha glömt oss fast det är tioårsjubileum för Stackars Victoriafonden, skrattar Jonas.

– Det blev så mycket debatt för att vi riktade kritik dels mot kungahuset, dels mot Sveriges television och dels mot allmänheten som skänkte pengar, tror han.

En kille från Sveriges television i Göteborg hörde av sig till Jonas Franksson i samband med stohejet kring insamlingen. Han tyckte att Jonas grepp att slå tillbaka och använda sig av humor för att få fram ett budskap var fantastisk och ville fördjupa idén i tv-format.

De pratade om att göra ett timmeslångt program kring funktionshinder men trodde inte att ledningen på SVT skulle vara intresserad.

– Men de ansvariga på SVT Göteborg tände på idén när vi presenterade den och ville göra en hel serie. De ville ha över satirikern Olle Palmlöf till Sveriges television och han var vårt förslag på programledare.

De fick både Olle Palmlöf och en häftig idé.

An offer they couldn’t refuse. Det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Olle Palmlöf jobbade med ett humor-

»Håret stod åt alla håll och jag hade en brinnande blick. Min bror sa att jag såg ut som en terrorist som tagit över tv-sändningen.« program på radio och var känd för en ganska elak typ av humor.

Nu blev han och Jonas Franksson duon i den nya satsningen med arbetsnamnet Mongomagasinet. De gav sig ut på stan och började provfilma.

– Olle har ju en väldigt stickig stil och eftersom jag skulle leda programmet med honom kunde ju inte jag gå omkring och vara glad och mesig. Jag fick vara på samma nivå så det blev lite rough.

Efter klagomål fick programmet byta namn till CP-magasinet.

I ett av avsnitten är Jonas Franksson på Sergels torg och pratar med några människor från en frireligiös sekt som vill bota hans tillstånd med handpåläggning.

fib 25

– Det är ett mirakel, utropar Jonas, reser sig mödosamt för att sedan falla ihop.

Jonas Franksson och Olle Palmlöf hade tänkt vara kontroversiella med men det som hände var att programmet gick hem hos alla – publik som journalister.

– Vårt problem var att vi upplevde för mycket kärlek och kram. Det var lite diskussioner kring första programmet men sedan kunde vi göra precis vad som helst. I sista programmet hade vi silly walks där rörelsehindrade personer med speciella gångstilar tävlade. Hade vi gjort det i första programmet skulle folk säga att det var lyteskomik.

Men nu älskade alla även det.

– Därför blev det aldrig någon debatt som det blev med Stackars Victoria-insamlingen.

Det fanns ingen intressekonflikt.

2004 fick Jonas Franksson och Olle Palmlöf ta emot Stora Journalistpriset i kategorin årets förnyare. ”Med humor, värme och utan omskrivningar skildrar CP-Magasinet på ett nyskapande sätt livet för en utsatt grupp på dess egna villkor” tyckte juryn.

– Det kändes så artificiellt att sitta med Claes Elfsberg, Erik Fichtelius och hela journalisteliten på operaterassen. Jag kände mig inte som en journalist då och jag känner mig inte som en journalist nu.

Själva prisdiplomet är inget Jonas skryter med. Han hade det nedstoppat i en låda i flera år men nu har hans flickvän sett till att han fått upp det på väggen.

– När mina vänner kommer hem till mig och ser det tittar de på mig och frågar: har du fått Stora journalistpriset? Varför då?

Det är som ett partytrick att visa upp det.

Han skulle hellre ha bytt ut priset mot att programmet fått ett mer långvarigt genomslag i medievärlden. Att det hade bidragit till fler funktionshindrade i rutan och framför allt ge andra bilder av människor med funktionshinder än den gängse.

Någon uppföljare har SVT inte nappat på och programmet har aldrig visats i repris trots att det var så populärt.

»Var det Stora tröstpriset som vi fick?« – Nu kommer folk inte ens ihåg programmet. Det är som medierna kramade ihjäl det och sedan tystade ner det. Var det kanske Stora tröstpriset vi fick?

Men Jonas Franksson saknar inte strålkastarljuset och har aldrig suktat efter kändisskap.

– Jag kände mig aldrig bekväm med den typen av uppmärksamhet. Jag tyckte om att vara med i debatten och har inga problem att bli intervjuad. Men hela det där kändispaketet som innebär att hoppa runt i olika tyckarsoffor ligger inte för mig.

Hellre jobbar jag med frågor på djupet än att sitta och tycka allmänt. Jag var en lite motsträvig programledare. Jag blev det bara för att det var ett så bra program.

Nu har han en projektanställning på den idéella föreningen Stil och sysslar med frågor som rör personlig assistans. Han för en dialog med politikerna i Socialutskottet och försöker få dem att inte försämra den personliga assistansen som de gärna vill dra in på för att den kostar för mycket.

– Mina mänskliga rättigheter mäts alltid i pengar. Någonstans i bakhuvudet verkar de tycka att vi har fått det för bra bara för att vi kan göra saker som andra människor som att arbeta och skaffa familj.

Jonas har också varit engagerad i Marschen för tillgänglighet som uppmärksammar att Stockholm fortfarande är en väldigt svår stad att ta sig fram i med rullstol.

2010 skulle Stockholm vara den mest tillgängliga staden i världen lovade politikerna. Men det löftet är långt i från införlivat.

– Politikerna säger att vi ska ha en lagstiftning som säger att otillgänglighet är diskriminering och samtidigt händer inte ett skit.

Det är valår men handikappfrågor är inga frågor som prioriteras hos riksdagspartierna, inget som lockar väljare. Däremot vill

politikerna från höger till vänster gärna visa hur engagerade och politiskt korrekta de är lagom till slutspurten.

Jonas skriver i sin blogg under rubriken ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig” om vilken dubbelmoral det är att politiker som Lars Ohly och Maria Larsson gärna gärna visar upp sig på Marschen för tillgänglighet samtidigt som de egentligen inte gör något konkret åt problemen.

Jonas bloggar om en talare på den första Marschen för tillgänglighet, en miljöpartist, som sa: ”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” Jonas ger svar på tal i bloggen: ”Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter.

Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill”.

Som tur var har kronprinsessan Victoria i alla fall slutat krama Jonas och andra med rörelsehinder. I alla fall inte på bästa sändningstid. Kronprinsessan Victorias Fond finns kvar men i det fördolda.

– Jag hade hoppats att de skulle säga: vi lägger ner det här nu. Det har de inte gjort men det har varit mycket mindre uppmärksamhet kring den. Det är inte stråkmusik och Carola i gräset längre.

Han tror att kungafamiljen inte behöver den typen av uppmärksamhet just nu eftersom de redan har ett överflöd av uppmärksamhet kring bröllopet.

– Jag tycker hela bevakningen av bröllopet är ganska larvig men jag blir inte så provocerad av den. De använder i alla fall inte sin makt för att sprida fördomar om den grupp som jag tillhör.

jenny lindström är journalist och redaktör för fib. eva wernlid är frilansfotograf och med i fib:s styrelse.

fibmonarki

Ytor som tidigare varit till för allmänheten blir kronprinsessans privata egendom. Nationalstadsparken som enligt lagen ska ge rekreationsmöjligheter åt stadsbor belägras med järnstaket, övervakningskameror och beväpnade vakter. Men allmänheten förväntas vara glad och tacksam. Vi får ju trots allt komma nära en prinsessa.

Victorias slott upprör folket

H

åsa linde text mare toomingas bild

agaparken började byggas i slutet av 1700-talet på initiativ från Gustav III, som inspirerad av Jack Rousseau och upplysningens idéer om att människan ska leva nära naturen ville anlägga en engelsk park.

Mellan 1771 och 1780 byggdes en enkel park med promenadvägar på Brunnsvikens tre holmar. Senare köptes även Brahelunds gård och parken utvidgades till mer än sin dubbla storlek. Med hjälp av arkitekterna Fredrik Magnus Piper, Louis Jean Desprez, Olof Tempelman och Carl Christoffer Gjörwell den yngre antog parken dess nuvarande form.

Den engelska parkstilen som Gustav III och hans arkitekter ville skapa var influerad av antiken, Italien och Kina och var en reaktion mot den formella och strikta

barocken. Nu ville man istället utgå från naturen och forma ett idealt kulturlandskap. Det skulle vara mjukt formade gräsytor, så kallade pelouser, växelverkade med mörka skogspartier och halvöppna hagar. Besökaren skulle kunna ströva runt på slingrande gångar förbi buskage och bersåer bland nybyggda ruiner och paviljonger.

På 1800-talet började många av de kungliga parkerna runt om i Europa öppnas upp och bli tillgängliga för folket. Så även Hagaparken som sedan dess varit uppskattad promenadmark och utflyktsplats för många stockholmare.

1935 blev Hagaparken statligt byggnadsminne och ingår sedan 1994 i Sveriges första nationalstadspark. Förutom

Hagaparken ingår Skeppsholmen, Kastellholmen och Fjäderholmarna, delar av Norra Djurgården, Ladugårdsgärdet, Djurgården, Ulriksdal samt Brunnsviken och en del av Edsviken. ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”, står det i miljöbalken.

Området är skyddat enligt lag för att säkerställa stadsbornas möjlighet till rekreation men trots detta kommer stora ytor av parken att tas i anspråk av brudparet. Marken går från att vara allmänhetens till att bli Victorias privata egen-

fib 27

dom. Nästan åtta hektar ringas in till brudparets tomt. Ett 800 meter långt staket sätts upp längs med sjösidan, något som egentligen inte godkänns av strandskyddsreglerna men som stadsbyggnadsnämnden i Solna beviljat dispens för.

Den ursprungliga promenadvägen hamnar innanför prinsessans staket men allmänheten kommer fortfarande att ha tillgång till Gustav III:s paviljong och Ekotemplet samt en gångväg längs strandlinjen.

Gångvägen som redan var befintlig har

grusas och breddas, enligt stadsbyggnadsnämnden för att det ska bli möjligt för allmänheten att ta sig runt slottet oavsett årstid. Dock får flanörerna finna sig i att bli filmade av de 60 övervakningskameror som sätts upp runt slottet. Utöver de 60 övervakningskamerorna och det 800 meter långa järnstaketet kommer 10 beväpnade vakter finnas på plats för att garantera Daniels och Victorias säkerhet.

Nej det tullas inte på säkerheten kring slottet. Byggnaden kommer att bli en av de mest bevakade i hela landet. Men många

av kritikerna menar att det ur säkerhetssynpunkt ändå är olämpligt att placera brudparet på en öppen udde.

Haga Slott, som Daniel och Victoria fått i present av regeringen har varit bostad åt kungligheter förr. Det började byggas 1802 på uppdrag av Gustav IV Adolf. Vår nuvarande kung Carl Gustaf och hans storasystrar, Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina, de så kallade Hagasessorna, är alla födda på Haga Slott. Men från 1964 har slottet endast använts som gästbostad w

fibmonarki »Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju vår park vi talar om! Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan.« åt bland annat statsöverhuvuden på besök.

När det blev offentliggjort att slottet skulle skänkas bort skrev hovet i ett pressmeddelande att kronprinsessan uppskattar det generösa erbjudandet och att hon ser fram emot att bosätta sig på Haga slott tillsammans med sin blivande make, Daniel Westling.

Som initiativtagare bakom den ”generösa gesten” står Fredrik Reinfeldt och regeringen. Under en presskonferens i Rosenbad sa stadsministern ”Jag tror att svenska folket, framförallt de som är lite äldre, drar sig till minnes bilder med Hagasessor. Jag hoppas att det här beslutet kan lägga grunden till en ny sådan tid. Initiativet är mitt och regeringens.”

Enligt lokatidningen Mitt i Solna är Victorias flytt till Haga Slott ”rena vinstlotten för Hagaparken”. Solna kommun hoppas att flytten kommer locka fler besökare till parken. Vissa menar även att nya jobb kommer att skapas tack vare att Daniel och Victoria gifter sig. ”Vilken bra idé av regeringen att ge Haga Slott till Kronprinsessan och hennes blivande familj. Klart att hon ska bo där. Visst finns de det som ojar sig nu och tycker att det är fel att ge slott till kronprinsessan nu när så många är utan jobb. /…/ Jag tänker precis tvärtom. Hur mycket jobb kommer det inte att skapas i Sverige tack vare att Victoria nu äntligen gör slag i saken och bildar familj. Det blir som en liten industri i sig själv. Glädje och glam, det är vad alla mår bra av i mörkret- det kan aldrig vara fel. ”, skriver den moderata bloggaren Mary X Jensen på sin blogg Mina Moderata Karameller. (minamoderatakarameller. blogspot.com). ”En mycket fin gest att allmänheten får

komma så nära. Det här kommer att bli jättebra”, tycker Lennart von Quanten, fastighetsförvaltare vid Statens fastighetsverk.

Men alla är inte lika entusiastiska.

Författaren och vänsterpolitikern Helena Duroj skriver till exempel så här på sin blogg Politik och Poesi. ”Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju VÅR PARK vi talar om! Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan. Vi vill gå längs våra egna vattendrag utan att be- och övervakas. Det är som sutte det en on/ off-knapp för förnuft bakom pannan. En knapp som automatiskt slår över på off i närheten av dem som genom en hundraårig konvention anses för kungliga.”

Det har startats namninsamlingar och bildats protestgrupper, bland annat Facebookgruppen Fria Hagaparken som i skrivande stund är uppe i 1 136 medlemmar. En av medlemmarna skriver: ”Samma minut som regeringen ”skänkte” Haga slott till V & D visste jag att det skulle betyda avspärrningar. Som hundägare och mångårig nyttjare av parken är jag mycket upprörd: detta är en privatisering av ett offentligt rum, en skövling av en kulturhistoriskt unik park och ett stort steg bakåt för demokratin.”

Mats Borje är initiativtagare till gruppen Fria Hagaparken. Han startade den för drygt ett år sedan när det offentliggjordes att Victoria tackat ja till att flytta in på slottet. Enligt honom är beslutet fel utifrån flera perspektiv.

– Jag har inget emot Daniel och Victoria som individer men jag tycker att det är märkligt att vi skattebetalare ska betala 40 miljoner för renoveringen samtidigt som parken blir förstörd. Och säkerhetsmässigt är det ju inte någon bra placering. De finns ju flera andra slott de kunde välja på som

inte kräver samma massiva övervakning.

Det finns även de som är positiva, som menar att det är bra för parken med fler besökare och att det är en fin gest att vi får komma nära prinsessan. Vad säger du om det?

– Komma nära vadå? Jag menar de är ju vanliga människor. Och jag vet inte om jag tycker att det är en fin gäst att sätta upp järnstängsel. Antingen borde man privatisera kungahuset eller göra som med kyrkan att det är möjligt att gå ur. Det här med monarkin är en sista utpost från en svunnen tid. Och jag är inte så säker på att parken får fler besökare. Det är ju inte särskilt trevligt att vistas där när man blir filmad av övervakningskameror, många tycker nog att det är integritetskränkande.

För hans egen del är det slut på vistelserna i parken.

– Jag brukade promenera i Hagaparken men nu har jag inte varit där på sex månader. Det känns inget trevligt att gå där när det är järnstaket och kameror, jag blir bara förbannad av att se det. Många småbarnsföräldrar och hundägare som förut brukade vara i parken kommer nog tänka som jag och välja andra ställen att gå till i fortsättningen.

Tror du att det finns någon möjlighet att hovet lyssnar på protesterna och ändrar sig?

– Nej, de tror jag inte. De har redan hunnit förstöra så mycket, det handlar om väldigt stora kostnader och det är inte så lätt att återskapa det som de har förstört.

Däremot tror jag inte att det här på något vis gynnar rojalismen – folk blir nog snarare förbannade.

åsa linde är journalist. mare toomingas är illustratör.

fib 29

Släkten är värst Daniel Vet blivande prins Daniel egentligen vad han ger sig in på? FiB:s Hans Isaksson tar sig rollen som hovkrönikör och sätter samtidigt Daniel Westling i skolbänken när han bjuder på en snabbkurs i Bernadotteska äktenskap.

V

igseln mellan Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling kommer att äga rum lördagen den 19 juni 2010 i Storkyrkan i Stockholm.

Enligt samstämmiga uppgifter från alla, vilka vinner sitt levebröd genom att upprätthålla allmänhetens engagemang för monarkin, befinner sig detsamma på topp.

Av detta skäl har även FIB beslutat att införa en stående spalt för kungafjäsk, men lovar samtidigt högtidligen att den redan före nästa nummer skall läggas ner.

Titlar har alltid varit viktiga när det gäller kungahuset. Prinsgemålen skall enligt Hovet få titeln Prins Daniel, Hertig av Västergötland. Det är bra att man i god tid har strävat att undvika framtida oklarheter.

Rapparen Ken råkade nämligen härom året riktigt illa ut, bara genom att ställa frågan: ”Om Carl Philip blir kung – vilken titel skall Peter Jöback då få?”

Frågan ansågs så kränkande, att inte ens kvällspressen ville återge den, antagligen emedan den kunde ha tolkas som ett uttryck för misstro angående det svenska hovets och statens historiskt tidigare väl dokumenterade förmåga att till allmän belåtenhet lösa liknande och än mer delikata spörsmål.

Till undvikande av sådana fataliteter i en eventuell framtid har hovet satt Daniel Westling i den kungliga skolbänken. Sedan januari i år deltar han i ett program, där han enligt Hovet ska fördjupa sina kunskaper om ”de ceremonier och det kulturarv som är förknippade med monarkins historia”. Det framgår inte, men kan förutsättas, att den tilltänkta makan kommer att få motsvarande utbildning beträffande de ceremonier och det kulturarv som kännetecknar medelklassen i Ockelbo.

w

fibmonarki

Vi vill för vår del inte betvivla Hovets pedagogiska kompetens i dessa ämnen, men anser icke förty det i detta sammanhang angeläget att efter förmåga ytterligare bidra till prinsgemålens utbildning genom en snabbkurs i Bernadotteska äktenskap.

Karl XIV Johan (Jean Baptiste B. 17631844) var före detta buksvåger med Napoleon och den första Bernadotten på tronen. Karl Johan gifte sig 1798 med Désirée Clary, som fått respass av den blivande kejsaren, och därefter hade hunnit med ytterligare en förlovning, innan Jean Baptiste kom till skott.

Sverige var för den importerade bruden pest, varför hon redan 1811 inte stod ut längre, utan återvände till Paris. Hon stannade där i elva år, levde loppan i hovkretsar och hade bland annat ihop det med Hertigen av Richelieu. Som tröst fick hon vid återvändandet 1823 nöja sig med Richelieus porträtt, som hon intill döden förvarade under kudden. Drottningen hade outsägligt tråkigt på slottet, vilket medförde att hon med tiden blev ganska fet. Hon sov mest hela dagarna men tog då och då som motion en åktur i landå på borggården.

Kungen tröstade sig å sin sida med framgång, framför allt med älskarinnan Henrietta Mariana Charlotta Koskull.

Karl Johans son, Oscar I (1799-1859) avsattes redan två år före sin död, enligt oförsynta bedömare på grund av syfilisgalenskap, även om hovets obducent svor på att det var en hjärntumör. Oscar åstadkom, trots sin fysiska svaghet, sex barn med sin hustru sedan 1823, Josefina av Leuchtenberg. Det var till Oscars ära som C.V.A. Strandberg i Kungssången kvad: ”...

Var honom trofast och hans ätt /gör kronan på hans hjässa lätt / och all din tro till honom sätt / du folk av frejdad stam! ” Det här med att vara trofast mot Bernadotterätten skulle måhända för all framtid ha ställt undersåtarna inför så komplicerade problem, om inte de flesta av oss tack och lov hållits ovetande om detaljerna. Tillsammans med sina kända älskarinnor, Emilie Sophie Högqvist och Gustava Charlotta Jacquette Aurora Gyldenstolpe avlade nämligen Oscar I sammanlagt ytterligare trenne oäktingar. Detta utspelades vid den lyckliga tid då HIV ännu inte var uppfunnet och då även en avlagd kunglig mätress stod högt på äktenskapsmarknaden.

Frun hade det inte så lätt och fick mest förströ sig med religion och välgörenhet.

Inom katolska kyrkan i Sverige utredde man i början på 2000-talet därför hennes helgonrykte, en nödvändig förutsättning

för att kunna inleda en kanoniseringsprocess. Enligt porträtten blev även hon med tiden ganska fet.

Oscar I:s äldste son Karl tog över tronen.

Riksbetäckaren Karl XV (1826-72) blev känd för att inviga järnvägar och därvid samtidigt göra damerna runt demsamma med barn. Han var sedan 1850 gift med Lovisa av Nederländerna, som var tålig och huslig, men inte så framåt. Drottningen tröståt sannolikt, varför förklarar att även hon med tiden blev ganska fet. Karl fick med första älskarinnan Hanna Styrell dottern Ellen. Josephine Sparre var hovfröken hos drottningen, men agerade i alla avseenden dag och natt mera än Lovisa som drottning, vilket tydligen var ett så betungande arbete att Josephines kusin Sigrid tidvis måste bära den kungliga bördan.

Karl hade mot slutet ett förhållande med Wilhelmine Schröder, som han köpte en våning åt för att, som han sade, (likt långt senare Lennart Geijer) diskutera spiritism och existentiella frågor med henne. Det exakta antalet utomäktenskapliga barn är i den rörlige Karlens fall av förklarliga skäl outrett.

Ingen son, avlad i äkta säng, som kunde överta kronan fanns dock, när den (av alla järnvägsinvigningar?) utmattade kungen lades i en för tidig grav, varför tronen 1872 övertogs av brodern Oscar II (1829–1907), som gärna poserade i amiralsuniform och skrev gravt pekorala dikter till Flottan under pseudonymen Oscar Fredrik.

Dikterna fick översvallade recensioner av alla, som visste vem skalden var, utom av surkarten Strindberg, som inte låtsades veta.

Oscar var gift med Sophia av Nassau, som inte var någon muntergök, men som

fib 31

sig bör fick trösta sig med religion och välgörenhet och som, även hon, med tiden blev ganska fet.

Liksom brodern hade Oscar II många damer vid sidan av den alltmer frustrerade drottningen, vilken under makens förhållande med skådespelerskan Magda von Dolcke lämnade landet av ”hälsoskäl”.

Altångerskan i Kungliga operans kör, Marie Friberg, blev mor till två kungliga söner, vilka under en tid bodde med henne i ett hus på Kungsgatan, som kungen omtänksamt hade låtit bygga. När driften ändå blev honom för stark kunde han styrka sig med Sveriges största privata pornografisamling.

Fröken Florence Stephens på Huseby ansåg sig under hela sitt liv vara frukten av förbindelsen mellan kungen och mamman, Elisabeth Kreuger, som en gång på 1880-talet varit hovdam. Sant eller inte, men Carl XVI Gustaf har nyligen, i landets intresse och inför dotterns stundande bröllop, förlängt sekretessen kring kontrahenternas brevväxling, som skulle ha gått ut 2009.

Sonen, Kronprinsen, från 1907 Kung Gustav V (1858–1950) gifte sig 1881 med Victoria av Baden, vilken, liksom sin sonsonsondotter och namne var intresserad av militära frågor, men också av uniformer (och de män som fanns i dem), av disciplinära frågor och av reaktionär politik. Änkedrottningen Sophia ångrade, likt sonen och resten av befolkningen, sin tidigare rekommendation av Victoria som svärdotter.

Redan från början av 90-talet förklarade Victoria för sin älskare nummer två, den livslångt trogne Axel Munthe, att hon knappt stod ut med att se Gustav, och att hon drömde om skilsmässa. Kungaparet

separerade dock först efter världskriget permanent och Victoria levde resterande tid i Mussolinis Rom. Kanske var detta anledningen till att hon inte blev lika fet som föregångarna.

Orsaken till osämjan var, förutom Victorias vänsteraktiviteter, sannolikt kungens avvikande sexualitet som normalt, fram till 1944, kunnat ge två års fängelse. Det var därför ett statsintresse

att till priset av minst 125 000 kronor i dåtidens penningvärde, samt så småningom av en rad grava rättsövergrepp, dölja den. Gustavs irreguljära sex var dock inte enbart riktat mot män och gossar.

Handlingarna är på grund av sekretess inte tillgängliga, men Gustav utpekas som far till minst två utomäktenskapliga barn, vilket kunde tyda på detta.

Alltsedan Vasatiden hade bland Sveriges statsöverhuvuden innehavet av många frillor (av skilda kön) snarast varit ett statusobjekt, vittnande om allmän potens. Det var det Ernst Wigforss syftade på, när han, sent omsider, informerades om Gustavs kostsamma äventyr med Haijby: ”Vid hans ålder? Så vital!”

Första Världskriget medförde att fyra kejsardömen och en rad monarkier för alltid försvann, och att de resterandes status devalverades. Överdåd i liv, och inte minst i leverne, blev för lång tid framöver inte längre en merit för kungarna.

Redan på Gustavs V:s tid började sekretessen tätna kring bernadotterkungarnas sexuella eskapader. Åtminstone synbarlig äktenskaplig trohet började i den senviktorianska eran bli inne.

Därför är studiet av sentida bernadotterkungars äktenskap föga upphetsande. Allt vad som finns noterat på Gustav VI Adolf och hans två hustrur är på sin höjd att han

skulle ha ett, högst två, barn på bygden.

Beträffande sonsonen, som numera regerar, handlar skvallret mest om vad han inte har. Till exempel en överlägsen begåvning.

Men Internet har skapat nya möjligheter för kungahus att lägga ut dimridåer – numera handlar det inte om att undertrycka skvaller, tvärtom att befrämja en lagom nivå av detsamma. Eventuella sanningar försvinner därvid i mängden, och intresset för monarkin upprätthålls, även då de kungliga måst lämna politiken för att istället försörja sig som en del av populärkulturen.

Denna historielektion är ägnad att förmedla vad Prins Daniel, Hertig av Västergötland i egenskap av äkta make till ett statsöverhuvud av den bernadotteska ätten kan förvänta sig av sitt äktenskap.

Det finns nämligen inget belägg för att prinsgemåler eller andra ingifta i huset kommer att ha det roligare i framtiden än vad deras föregångare haft.

Den som förmår lära av ovanstående historia borde lägga benen på ryggen. Daniel Westling har sagt att han har två intressen i livet: Hälsa och entreprenörskap. Det är numera framför allt hans egen hälsa som behöver vårdas. Och affärer begriper han dig inte på – han blir bara lurad, och blir på sin höjd en ny Prins Carl Junior eller en Prins Bernhard av Nederländerna.

Monarkin erbjuder honom bara ett rivningskontrakt.

Om vi vore han, skulle vi åka hem till Ockelbo och skaffa oss ett hederligt arbete, om där finns några kvar. Än är det inte för sent!

Fast, egentligen skiter vi i vad han gör.

hans isaksson, tillfällig hovkrönikör.

fibmonarki

Gräsrötter samlas kring republiken Den kungliga bröllopsyran må ha förvridit huvudet på etablerade medier i Sverige, men den har också väckt intresse hos Republikanska föreningen. Folket i Bild har träffat några republikaner och diskuterat vilka demokratiska alternativ som står till buds.

fib 33

H

on bär två telefoner som turas om att ringa i stort sett hela tiden. Republikanska föreningens generalsekreterare, Mona Abou-Jeib Broshammar, har haft fullt upp sedan hon tillträdde för ett par månader sedan. Med dryga tre veckor kvar till bröllopet mellan kungens dotter och mannen som godkänts åt henne, står den mediala rojalistyran på topp. I den kungliga hyllningskören sjunger Sveriges television och TV4 samma stämma, medan en av de stora morgontidningarna nyligen valde att viga en hel tjock söndagsbilaga åt den stundande vigseln. Yran visar sig dock ge eko även för den republikanska föreningen,

som fördubblat sitt medlemsantal under det senaste året.

– Hej! Jaså du vill bli medlem? Du, jag är precis på väg ut nu men om du talar in dina uppgifter på vår telefonsvarare så hör vi av oss!

Det är en blåsig men solig onsdag i slutet av maj. Mona Abou-Jeib Broshammar är på väg till T-centralen för flygbladsutdelning tillsammans med en handfull aktiva i föreningens stockholmsavdelning. Under promenaden från föreningens kansli, inhyst i Birkagårdens folkhögskolas lokaler i vasastan, berättar hon bland annat om en debattartikel som hon och föreningens

ordförande, kristdemokraten Peter Althin, nyligen skrivit till Aftonbladet. Om hur allt fler av de ”verklighetens folk”, som ett par unga kristdemokrater i en tidigare artikel hävdat att republikanerna har noll anknytning med, har börjat bli less på de orättvisor som monarkin innebär.

– Jag satt med i TV-soffan hos Robert Aschberg när jag nyss tillträtt som generalsekreterare. Där hävdade man att åtta av tio svenskar var för monarkin. Jag kunde för mitt liv inte förstå var den siffran kom ifrån, så vi lät göra en egen opinionsundersökning.

Frågorna som ställdes i republikanska föreningens beställda undersökning var:

fibmonarki

1. ”Tycker du statschefen ska utses genom arv eller genom demokratiska val?” samt 2. ”Är monarki förenligt med demokrati?”

Nästan hälften svarade ”demokratiska val” på fråga 1, och fråga 2 fick en större andel att svara ”nej, monarki är inte förenligt med demokrati”. Undersökningar kring vad ”verklighetens folk” anser ligger alltså föga förvånande i valet av frågan.

– Stödet var inte så stort som de satt och sa i Aschbergs soffa. Det är sant att det finns ett visst stöd, men vi tror det handlar om att debatten om olika demokratiska alternativ till nuvarande statsskick inte har kommit igång ordentligt. Många är väl trygga i att ha det som det alltid har varit, eftersom man inte vet vad som skulle kunna ersätta det.

Vilka alternativ står då till buds? I en tidigare debattartikel i Aftonbladet, publicerad den åttonde maj, lyfter Mona Abou-Jeib Broshammar och Peter Althin fram fyra alternativ. Resultatet av hur de uppfattar att diskussionerna har gått i föreningen.

De tre första innebär president, med olika former av makt. Antingen en ”presidentialistisk republik” där den valde presidenten är både stats- och regeringschef. Eller en ”semi-presidentialistisk” där presidenten delar den verkställande makten med en premiärminister, vilket är en form som känns igen i många andra republiker. Eller en president med samma roll kungen har nu, en ”dekorativ plym” i parlamentarismen, som Olof Palme uttryckte monarkens roll 1975 när kungens makt rent formellt avskaffades.

Utöver dessa lyfter republikanerna fram ett fjärde alternativ, något av en bubblare på listan; att skippa statschefämbetet över huvud taget. Erik Nordblad, kontaktperson för republikanernas stockholmsavdelning, säger sig personligen favorisera denna modell. Den började diskuteras på allvar

efter en extra kongress i februari, då Mats Lindberg, professor i statsvetenskap, föreläste om detta alternativ.

– Många tror nog att det vore lättare att genomföra en reform där vi får något som påminner om dagens system. Att en vald statschef skulle kunna fylla detta i nuläget ganska tomma och innehållslösa ämbete med något meningsfullt. Andra menar att idén med en omfamnande landsfader/ landsmoder är ganska mossig, att vi skulle klara oss bra utan statschef överhuvudtaget.

Genom att rationalisera ut statschefens uppgifter till talmannen respektive statsministern skulle Sverige kunna bli världens första republik utan statschef, menar företrädarna för republikanska föreningen.

Något av en ”aha”-upplevelse för många, enligt Erik Nordblad som också menar att detta alternativ fått mer och mer anhängare den senaste tiden.

Det har diskuterats om huruvida ett färdigspikat alternativ skulle gagna föreningen. Om det vore taktiskt smart att försöka enas om någon form av demokratiskt statsskick, eller om det snarare skulle skapa splittring. Erik Nordblad understryker samtidigt att det inte förekommer någon polarisering inom föreningen.

Diskussioner förekommer, men utåt sett står frågan inte i fokus.

– Det är ju ändå avskaffandet av monarkin som förenar oss. Att välja ett nytt statsskick på demokratisk fredlig väg, resonera sig fram till vad som kan funka för flertalet och sen genomföra det för att man tror på det. Att för en gångs skull göra någonting som är principiellt rätt.

Någon gemensam linje utåt sett i alternativfrågan är alltså inte aktuell. För Mona Abou-Jeib Broshammar är det heller ingen idé att bestämma någon nu. Föreningens primära uppgift är snarare att på gräsrotsnivå väcka opinion i frågan om monarkins odemokratiska grund. Utformningen av framtidens statsskick är mer en politisk fråga, menar hon. Kanske en höger/ vänster-fråga, allt beroende på hur debatten växer fram. Republikanska föreningen kommer att kunna visa på det ”smörgåsbord” av möjligheter som finns istället för det nuvarande, odemokratiska statsskicket.

Likt de som presenterades i debattartikeln.

– Tyvärr har många uppfattat det som att alla republikaner vill ha en stark president som i Frankrike eller Usa. Det är en helt fel bild av vilka vi är. Vi vill ha ett demokratiskt alternativ till monarkin. Tiden får visa vilket som är bäst.

jonas redmo är journalist och medlem i fibs redaktionskommitté. paul mohlin är fotograf.

fib 35

Hejdå Bernadotte – Hej riksföreståndare

B

ernadotterna har regerat Sverige i 200 år. Det är lång tid för en kungadynasti om man ser tillbaka på historien, faktiskt den längsta i Sveriges historia. Vasaätten regerade inte längre än 131 år, (1523–1654, den pfalziska som kom därefter i bara 97 år, 1654–1751) och den Holsteinsk-Gottorpska i 67 år (1751–1818).

Det kan alltså vara hög tid att pensionera ätten Bernadotte och starta en debatt om statskicket, nu när de antirojalistiska stämningarna i samband med prinsessbröllopet går höga. När såg man tidigare till exempel moderater uttala sig negativt om monarkin?

Att avskaffa monarkin kan vara lättare än man tror. Jag tror inte att republikanska klubben är den som kan vägleda oss. Den verkar ha fastnat i ett stereotypt antingeneller-resonemang, som bara låser fast opinionen i två läger.

Det finns faktiskt en kompromiss som alla borde kunna godta, med lite god vilja.

Under medeltiden hade vi i Sverige riksföreståndare. Riksföreståndaren var inte ersättare för kungen utan I STÄLLET FÖR. Riksföreståndaren valdes.

Om vi ersätter kungen med en riksföreståndare kan denne väljas av svenska folket.

Skillnaden mot en president är att riks-föreståndaren väljs på livstid. Eller i alla fall för en längre period, förslagsvis 20 år. Den som vill kalla detta för monarki kan göra det, den som vill kalla riksföreståndaren för president kan göra det. Båda har ju egentligen rätt.

Det handlar om en statschef utan reell makt och med huvudsakligen ceremoniella funktioner.

Frågan är hur statschefen skall väljas,

Är Henrik Larsson, Margot Wallström eller kanske Fredrik Lindström blivande riksföreståndare?

»Det kan vara hög tid att pensionera ätten Bernadotte.« genom direkta val, via riksdagen eller kanske landstingen. Men än viktigare är hur man nominerar. Ett visst antal namnunderskrifter bör krävas. Ett slutligt urval av kandidater måste göras av någon riksdagen närstående kommitté.

För att göra övergången mjuk kan svenska folket om det så vill välja kronprinsessan Viktoria (och även hennes barn) till den förste riksföreståndaren. Gustav Wasa var först riksföreståndare, blev sedan den förste kungen i arvriket Sverige. Kronprinsessan Viktoria skulle kunna bli Sveriges sista drottning i arvriket Sverige och samtidigt Sveriges första nygamla riksföreståndare.

Sedan kan kandidater väljas från kulturlivet, politiken, idrotten eller näringslivet.

Huvudsaken är att de har brett stöd hos svenska folket och är förtroendeingivande.

Exempel på svenskar som skulle kunna bli riksföreståndare: Hasse Alfredson, Thage G. Peterson, Torbjörn Fälldin,

Ingvar Carlsson, Henke Larsson, Margot Wallström, Anja Persson, Fredrik Lindström och Pehr G Gyllenhammar.

Den stora vinsten med en vald statschef är att man får bort allt underdånigt kungafjäsk. Man slipper också utsätta kungafamiljens barn för en i högsta grad onormal och uppväxt och för den press det innebär att med alla hyenamedier i hälarna och i fotoblixtarnas sken först hitta en partner, sedan sätta en tronarvinge till världen. Sådant borde faktiskt tillhöra historien.

Det finns egentligen bara ett stort problem – sentida författningsutredningar brukar dra ut på tiden och sitta i åratal innan man kommer till beslut. 1809 års författning skrevs på en vecka. Det borde inte ta längre tid. Sedan läggs förslaget fram för riksdagen. Efter ett mellanliggande val tas ett nytt beslut så som författningen kräver när det gäller grundlagsändringar. De flesta av ovan nämnda kandidater hinner kanske gå ur tiden.

Men det kommer nya.

PEO ÖSTERHOLM

fib채mne

Massmord p책 journalister

fib 37

Val och våld går hand i hand på Filippinerna. Men massakern på 57 personer i november, bland dem 32 journalister, tog allt till en helt ny nivå.

Händelsen har satt djupa spår i vardagen för de journalister som överlevde.

Rättegången efter historiens största massmord på journalister kom dessutom i gungning i april sedan landets justitieminister frikänt två av de misstänkta mördarna. Beslutet fick både landets åklagare och journalistförbund att gå i taket. Efter stor uppmärksamhet i filippinska medier tvingades ministern backa från sitt beslut.

w

fib채mne

Journalisten Aquiles Zonio

fib 39

P

martin schibbye text jonas gratzer bild

lötsligt tar den smala skogsbilvägen tvärt slut. De tolv armésoldaterna från den 46:e infanteribataljonen gör en snabb avsittning och sprider ut sig i en igelkottsliknande formation bland de gräsbeväxta kullarna. Motorerna stängs av. Det blir dödstyst.

– Vi är framme, stig ut, säger Aquilles Zonia och drar upp minibussens skjutdörr.

Han är journalist på dagstidningen The Inquirer och en av de få som överlevde den där dagen.

Sikten är fri i alla väderstreck. Det enda som vittnar om vad som skett här i den fattiga provinsen Magindanao i södra Filippinerna för 105 dagar sedan är den vända jorden.

– Det luktade blod och bensin. På botten av den största gropen såg jag mänskliga rester, sedan den krossade tv-bilen från UNTV som jag själv hade rest med ett tag, på den flera kroppar och över dem en

Toyota med passagerare som bara hade oturen att köra förbi vid fel tidpunkt, säger han samlat.

Totalt grävde polisens tekniker ur röran av stål, kött och jord fram 57 kroppar och sex fordon. Flera av kropparna var våldtagna, halshuggna och skjutna i munnen av de 100 beväpnade män, ledda av guvernörens son Ampatuan junior, som enligt vittnen kidnappade karavanen.

– Sir, någon kommer!

Aquilles Zonia berättelse blir avbruten av ett varningsrop från en av soldaterna som från sin post ser hur en kolonn med ett tiotal svartklädda män snabbt närmar sig.

Löjtnanten tvekar några sekunder innan han ger ordern: – Hoppa in i bilarna!

Tre månader efter massakern är platsen fortfarande en politisk krutdurk. Trots att den filippinska armén sedan november 2009 har fyra bataljoner i provinsen utma-

nas statens våldsmonopol av klanens 3000 man starka privatarmé. 196 klanmedlemmar sitter häktade för ”uppror” – en är åtalad för mord.

– För att förstå hur mäktig Ampatuanklanen är ska man komma ihåg att oppositionens presidentkandidat i förra valet inte fick en enda röst i regionen, säger Aquilles Zonia, tillbaka i minibussen.

Filippinerna styrs i mångt och mycket av mäktiga familjer som i sin tur levererar röster till president- och senatorsvalen. När vice borgmästaren Esmaelm Magindandatu bestämde sig för att utmana klanens makt genom att ställa upp i valet i maj 2010 var det en stor nyhet och journalisterna slöt upp mangrant i kortegen. Aquilles Zonia minns att säkerhetsdiskussionerna på morgonen var hetsiga efter att militären hade avslagit politikernas begäran om eskort.

– En del ville att beväpnad polis skulle följa med, men politikerna bestämde sig w

fibämne

Journalisten Aquiles Zonio från dagstidningen Inquirer är en av få som överlevde dagen. Han satte sig i tv-kanalen UNTv:s minibuss, men beslutade sig för att byta bil när kortegen fyllde på bensin. En av hans kolleger behövde sedan hämta en laddare på hotellet.

fib 41

fibämne

Nancy de la Croix förlorade sin dotter i massakern och får nu ensam ta hand om dotterns fem barn. – Den äldsta dottern vill gå i mammas fotspår och bli journalist, jag kommer stödja

för att det skulle uppfattas som en provokation och valde att enbart skicka sina fruar och oss journalister, utrustade med kulspetspennor, säger Aquilles Zonia.

Han satte sig i tv-kanalen UNTV:s minibuss, men beslutade sig för att byta bil när kortegen fyllde på bensin. En av hans kolleger behövde sedan hämta en laddare på hotellet. I lobbyn fick han höra att personer på motorcyklar hade frågat efter dem. Aquilles Zonia börjar då ana oråd och börjar ringa sina kollegors mobiltelefoner i konvojen – men ingen svarade. Plötsligt fick han ett sms med texten ”Vem ringer?”. Han

svarade: ”Det här är en bror till journlaisten Bombo. Jag undrar vad som hänt honom.”

Svaret som kom skickade kalla kårar längs Aquilles ryggrad: ”Vi vet inte vem han är”.

– Jag skulle ha blivit dödad tillsammans med mina kolleger, säger Aquilles Zonia.

På det lokala journalistförbundets medlemsmöten har sorg, hat och ilska över en långsam rättsprocess dominerat mötena efter massakern.

– Det som hänt har inte skrämt oss, tvärtom har det fått oss att bli mer aggressiva i vårt arbete för sanningen och i kampen för pressfriheten, säger journalistförbundets

representant i General Santos, Rommel Rebollino.

Trots att förbundet förlorade 12 medlemmar från staden tror han inte att journalistikens innehåll kommer att påverkas av massakern, däremot är konsekvenserna omfattande för det praktiska arbetet.

Tidigare uppmanande förbundet journalisterna att jobba i par, sedan i grupper. Som en reaktion på massakern hölls nyligen en kurs i hur man upptäcker om man är förföljd och hur man skaffar sig oregelbundna rutiner för att försvåra för kidnappare.

– Nu när inte heller ett stort antal hjälper

fib 43

henne i det, säger mormorn.

måste vi jobba om säkerhetsinstruktionerna helt, ingen historia är värd att dö för, säger Rommel Rebollino.

Under de senaste åren har förbundet i flera kampanjer lärt ut att pressetik och objektivitet är det bästa skyddet mot kulor.

Men nu ifrågasätts strategin av flera medlemmar eftersom mordvågen mot journalisterna fortsatt trots förbundets alla temadagar om pressetik. Fler bär i dag vapen och menar att eftersom regeringen inte skyddar dem måste de göra det själva: ”bättre att bli arresterad än att bli skjuten”, är logiken.

Det är en utveckling som det filippinska

journalistförbundet är starkt kritisk mot.

– Det är myndigheterna som ska jaga förövarna, bära vapen och slåss inte vi journalister, säger Rommel Rebollino.

Men problemet på Filippinerna är att det inte har skett, menar pressfrihetsorganisationen Committé to Protect Journalists (CPJ).

I den årliga ranking som organisationen gör placerades Filippinerna – före massakern – som den farligaste demokratin i fredstid att arbeta i. Bristen på fällande domar under de senaste åren har också fått våldet att accelerera, anser organisationen. Den största massakern på nyhetsmedier någonsin har också

skakat om det filippinska rättssystemet och rättsprocessen mot en klan som har kapaciteten att hota och döda vittnen visade sig vara ett tufft test. När så landets justitieminister Alberto Agra, tillika presidentens före detta advokat, i april lade sig i rättegången och fick två av klanmedlemmarna av kroken, var det Filippinska journalistförbundet skoningslös i sin kritik.

– Om domstolarna inte kan ge offren rättvisa kommer det att sätta ett stort frågetecken kring landets rättssystem och våra institutioner, sa ordföranden Nestor Burgos.

Beslutet fick även landets statsåklagare w

Veckotidningen Periodico drabbades värst. Alla fem anställda fanns bland offren.

– Jag visste inte att alla mina anställda åkte på den där ödesdigra turen, säger chefredaktör Ferdinand Solinap som nu gör hela tidningen själv.

Ricardo Fadullon att gå i taket.

– Om det står fast vanärar det åklagarämbetet och visar att landets rättssystem är impotent när de åtalade är politiskt inflytelserika personer. Har de alibi – vilket minister hävdar – låt då domstolen fria dom, menade åklagaren.

Och plötsligt, efter en tids debatt, var det något som hände.

– Ministern har sett över bevisen igen och efter det dragit tillbaka sitt beslut. Att åklagarna offentliggjorde sin kritik hjälpte nog till, tror statsåklagaren.

I staden General Santos har massakern för flera redaktioner gjort en svår situation svårare.

– Eftersom jag är den ende som fortfarande lever blir mitt jobb inte längre att enbart lägga sista handen vid tidningen, utan även att skriva, intervjua, sälja annonser och sitta uppe på nätterna och redigera sidorna i Pagemaker. Det är ett helvete, säger Ferdinand Solinap, 31-årig redaktör för tidningen Periodico, trött.

I massakern förlorade han alla sina fem kolleger. För att kunna klara utgivningen har redaktionen flyttat hem till köket och frun dragits in i korrektur- och redigeringsarbetet.

– Tidningen har blivit en familjeangelägenhet, det är svårt att hitta nya kunniga medarbetare när en hel generation journalister har mördats i staden, säger Ferdinand Solinap.

På en yta stor som en basketplan inne på regionens polishögkvarter breder ett minibussarnas Guernica av förvridet stål, kulhål och krossat glas ut sig.

– Med all denna bevisning borde rättssystemet ha kunnat lösa morden effektivt.

Om inte regeringen kan ge rättvisa åt mina kolleger kan vi glömma oss själva som en civiliserad nation, ja vi kan glömma oss som en nation överhuvudtaget, säger Aquilles Zonia när han ser resterna av tvbilen han själv satt i den ödesdigra dagen.

På gräset står även förövarnas bepansrade fordon med kulsprutor, målade med falska polismarkeringar. De beslagtogs

i husrannsakan mot klanens gods. Mitt bland dem står även den grävskopa som förövarna använde för att krossa minibussarna och gräva ner offren.

Rättsprocessen mot en klan med starka politiska kontakter och kapaciteten att hota eller till och med döda vittnen är ett tufft test för rättsväsendet på Filippinerna.

Men Aquilles Zonia känner ingen rädsla när han för The Inquirer bevakar det kommande guvernörsvalet, som ser ut att bli ännu en seger för Ampatuans.

– Gud gav mig en andra chans. Mer än trettio av mina kollegor var beredda att offra sina liv för journalistiken, varför kan inte jag det? säger Aquilles Zonio.

Snart 105 dagar efter massakern är det bara en sak han ångar bittert – att han inte hade en kamera med sig.

– Jag var den första journalisten på plats, fatta vilket världsscoop om jag hade kunnat ta bilder, Gud vilken miss!

martin schibbye är frilansjournalist jonas gratzer är frilansfotograf.

fib 45

900 hotas av dödsstraff w900 irakier hotas av dödsstraff. De har dömts till döden efter skenrättegångar.

Rättssäkerheten i det USA-ockuperade landet existerar inte.

Det irakiska presidentrådet rapporteras ha ratificerat dödsdomarna. 17 av dem är kvinnor.

Ingen av de dömda har fått någon opartisk rättegång. Advokater utvisas under pågående rättegång. Dessa lever också farligt. Sedan 2003 har hundratals advokater mördats. Även åklagare och domare mördas.

Att regimen menar allvar är uppenbart.

Under förra året hängdes regimmotståndare. Internationella protester mot dödsdomarna har inte hjälpt. EU har protesterat, Bertrand Russeltribunalen har protesterat. Ett 20-tal enskilda länder har också

protesterat men den irakiska regeringen vägrar att ändra politik.

Några protester från Sveriges regering har inte synts till.

Irak är ett av världens mest korrumperade länder. Fångar har blivit en handelsvara.

Polisen kidnappar och sätter folk i hemliga fängelser. Därefter säljs de såvida de inte deras familjer betalar en lösensumma.

Information om dödsdomarna och avrättningarna är svårt att få. De utförs ofta i hemlighet. I juni 2009 avrättades exempelvis 19 regimmotståndare.

Regeringen höll tyst men informationen läckte ut. Amnesty International hävdar att minst 120 irakier avrättades 2009.

Iraks president Talabani har sagt att han är principiell motståndare till dödsstraff.

Han har därför delegerat ratificerandet av dödsdomarna kan verkställas ändå.

Premiärministern al-Maliki är däremot en varm anhängare av dödsstraffen som huvudsakligen drabbar folk som haft höga positioner under den gamla regimen.

Irak har faktiskt en minister för mänskliga rättigheter men hon har sagt att ”situationen just nu kräver att dödsstraffet finns kvar.” Detta har upprört bland andra Amnesty International.

Dödsstraff är faktiskt inte helt förbjudet enligt internationell lag men då krävs att brottet är mycket allvarligt men framför allt att rättegången varit rättvis. De ”bekännelser” som ofta förekommer har givits i samband med tortyr och utpressning. De dödsdömda i Irak får i många fall heller inte själva välja advokat och om de lyckas anlita en advokat som de litar på, utstts advokaten i sin tur för hotelser eller dödas.

PEO ÖSTERHOLM

Stöd Falujainsamlingen! wFallujainsamlingen är den enda svenska solidaritetsinsamlingen för krigsdrabbade i Irak. Nu har vi samlat in nära 200 000 kronor.

Under 2009 gjordes två utbetalningar på sammanlagt 84 000 kronor till mycket fattiga familjer i Mosultrakten, en region där motståndet mot ockupationen är starkt. Som en följd har Mosul drabbats hårt av arméoffensiver med ständiga arresteringskampanjer.

Pengarna som samlats in har gått till mediciner och

har förmedlats av en lokal irakisk hjälporganisation, som av säkerhetsskäl inte publicerar familjernas namn.

Kvitto finns på alla inköp.

Bakom insamlingen står Iraksolidaritet, den svenska solidaritetsföreningen för Irak och mot USA:s ockupation.

Fallujah var den stad som nära nog jämnades med marken av USA 2004.

Den som vill stödja insamlingen kan sätta in pengar på 116 73-1

fibkrönika

Analfabeten som teg torbjörn lundgren text kristina eriksson bild

– Kan inte du sätta upp en anslagstavla där vi kan fästa lappar om vad du ska åtgärda? Vi får ju inte tag på dig när det är något som ska göras.

I

det ögonblicket blir sekunderna långa som minuter, och mer än så. För Allan blir situationen obeskrivligt konkret och på samma gång surrealistiskt overklig.

Likt myggornas surrande om våren dansar hjärnans celler igång. Han känner hur en svettdroppe sakta växer i pannan. Strax ovanför högra ögat. Så kopplar synapserna samman ett antal celler och…

– Jo visst, hör han sig säga.

Rektor Samuelsson, som är betydligt yngre än Allan, har fått sitt svar, vänder ryggen till och går mot väntande pappersexercis på expeditionen. Kvar står Allan.

Han fortsätter med sitt arbete och snart

är det nya dörrhandtaget på plats. Han tar verktygslådan i ena handen och går ner för trappan, allt medan hjärncellerna dansar runt i allt snabbare takt. Då ringer det till lunch. Ungar väller ut ur klassrummen, vilket för Allan brukar vara dagens höjdpunkt, eftersom han och eleverna har ett speciellt förhållande. Han tar dem på allvar och de respekterar honom.

Med Allan tar eleverna upp saker de aldrig skulle yppa för andra vuxna – särskilt inte lärare. De vet att Allan inte sprider något vidare och själv känner han sig i deras sällskap lika ung som han var för snart 40 år sedan, då han som springschas stod med kepsen i hand inför de vuxna. Just den känslan var det han nyss erfor då rektor Samuelssons ställde sin uppmanande fråga.

Det där sättet att vränga orden, så att en kommendering upplevs som självvald, kan göra Allan galen. Men värre än så är att

Om Allan w”Ett ämne söker sin form. När jag ombads skriva en krönika för FiB, om Allan, insåg jag att ämnets form var novellen. Jag har under åren träffat tusentals personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Den enda analfabeten, är Allan. Han blev 49 år innan han lärde sig alfabetet. När han inte längre kunde tiga för sina barn började han på Komvux. Han hade då, i 15 år arbetat på samma skola, utan att någon där kände hans hemlighet. På Komvux var han inte längre ensam. Han engage-

rade sig i Dyslexiförbundet FMLS. Det var då, när min dotter på grund av sin dyslexi fick problem med skolan, jag först träffade Allan. Som ordförande i Skåneavdelningen ordnade han barnoch ungdomsläger som kom att betyda mycket för henne och andra barn. Allan har idag föreläst på i stort sett alla skånska skolor och lämnade nyligen – efter 30 år – det sista förtroendeuppdraget i organisationen.

Kort och gott en vardagshjälte. ”

Torbjörn Lundgren

han inte har något alternativ. Att han alltid måste bita ihop och hålla truten.

Den där känslan av underlägsenhet är som bortblåst i samspelet med eleverna och bäst relation har han med dem som kallas struliga. Men nu, när en av dem morsar på Allan, svarar han inte. Hans tankar är på annat håll. Cellerna rusar runt som skenande hästar. Känslan säger att han ska låta det explodera. Förnuftet talar ett annat språk. Bit ihop, uppmanar logiken.

Hitta en lösning!

Han måste bort från skolan. Väl nere i den lilla verkstaden han har till sitt förfogande, upptäcker han flyktvägen. Han har ett ärende till varuhuset, för att inhandla en anslagstavla.

Vinterkylan dämpar blodflödet i hjärnan.

På skolgården håller det logiska förnuftet på att segra. Som så många gånger förr ska han nog lösa även detta. Han stoppar handen i fickan, får tag om nyckelringssmurfen och halar upp nycklarna, startar motorn och ger sig ut i trafiken.

Med motorljudet kastas sinnesstämningen om. Han återupplever den långa färden då Pia och han hade hållit ihop i fyra år.

Nu skulle de gifta sig och han hade laddat för att säga det. Kilometer efter kilometer hade folkvagnen rullat fram utan att han fick det sagt. Mörkret hade fallit och mil lagts till mil. Då – vid infarten till stan – hade han sagt: – Det är en sak du måste veta innan vi går fram till altaret.

Där han nu sitter, i bilen på väg till varuhuset, för att köpa anslagstavlan, som ska

fib 55

»Cellerna rusar runt som skenande hästar. Känslan säger att han ska låta det explodera.

Förnuftet talar ett annat språk.

Bit ihop, uppmanar logiken.

Hitta en lösning!« fyllas med uppmanande lappar, kan han fortfarande se hennes kärleksfullt frågande blick framför sig, då han sa som det var: – Jag kan inte läsa!

I bröstet känner han på nytt den iskalla tystnad som uppstod och hennes följdfråga: – Vad då inte läsa?

Han kör in till vägkanten, stänger av motorn, lutar huvudet mot ratten och tänker intensivt på anslagstavlan. Men framför sig ser han bara den tunga telefonluren i svart bakelit. Och han hör hennes sorgsna

röst säga att det är slut. Hon vill ha barn och måste ta ansvar för deras framtid.

Allan går ur bilen, blickar ut mot havet och tar ett djupt andetag. Då är det bilden av Margareta han ser. Margareta som han sedan femton år är gift med. Hon – den enda som känner hans hemlighet. Hon som om kvällarna kommer att läsa lapparna för honom. Lapparna som lärarna sätter upp på anslagstavlan han snart ska köpa.

Lapparna vars instruktioner han kommer att följa. Margareta som får ta hand om

läxläsningen med deras gemensamma barn. Hon, som inte utan hans godkännande, sprider ett förtroende vidare.

torbjörn lundgren är författare. han debuterade 1988 med romanen demonstranterna på fib/kulturfronts förlag. romanen det skrivna ordets tystnad, bygger på torbjörns och allans egna erfarenheter av dyslexi. hans senaste bok heter språk, kunskap och mänskliga förmågor. kristina eriksson är pensionerad bildlärare och illustratör.

fibsatirarkivet

Runda sanningar Robert Nyberg är välkänd för sitt samarbete med fackförbundet Kommunal. Det samarbetet har resulterat i över 70 runda bilder, varav ett tjugotal original just nu är en del i en sommarutställning på EWKmuseet/Centrum för politisk illustratörskonst i Norrköping.

EWK-museet ligger i Arbetets Museum och utställningen kretsar kring temat arbetsliv. Bilderna på detta uppslag är alla hämtade från utställningen och ursprungligen gjorda för ST-press, Dagens Arbete, Aftonbladet, Kommunal med flera. Robert som nu är styrelsemedlem i Folket i Bild är också medlem i redaktionen för satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir på nätet. Se även www.arbetetsmuseum.se och www.robertnyberg.nu

fib 51

om arbete

w

fibsatirarkivet

fib 53

fibkonst

Eldareskans fr책n 1942.

fib 55

Küllike Montgomerys text om konstnären Torsten Billman ingår i boken Fram träder arbetaren – arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden som är Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps årsbok 2009.

I motsats till arbetarlitteraturen där många, men framför allt Lars Furuland och Johan Svedjedal, har gjort stora forskningsinsatser, har forskningen om arbetarkonsten hittills varit marginell. Därför arrangerades ett seminarium i Smedjebacken i april 2008 för att stimulera unga forskare att analysera arbetarkulturen ur ett mångvetenskapligt brett perspektiv.

Föredragen på seminariet har nu publicerats i Fram träder arbetaren. Här finns både övergripande artiklar som Margareta Ståhls Arbetarkonst i Sverige och Ulla Jaskaris Arbetarkonsten i Finland. Men också presentationer av enskilda konstnärer som Johan Ahlbäck, Albin Amelin, Nils Nilsson och Torsten Billman. eva dahlman

I realismens svett Torsten Billman – bokillustratör, tidsskildrare och freskmålare:

Ur svarta dimmor började jag skönja någon sorts bilder.

Så avslutade Torsten Billmans sin dikt I havsgruvorna ur samlingen Oregelbundet, Bokvännerna 1967. ”De svarta dimmorna” var inte bara symbolik för något ännu ofött; i Torsten Billmans fall var de svarta dimmorna också signifikanta för den miljö han arbetade i under sina år till havs.

Mellan åren l926-29 och 1932 mönstrade han på båtar som gick från Göteborg till hamnar som Vadivostok, Hongkong, Yokohama, Sydafrika, Nordkap och Medelhavet. Det var den

sista generationen ångfartyg och han arbetade i dem som kollämpare och eldare.

Svarta molnstoder krönte kollämparnas rymder.

Petroleumosande aladdinbloss av bleckplåt. ledde deras grottfärder i de uppbrutna urtidslagren.

I djupen drog mörka laviner.

Torsten Billman (1909 1989) var bara 17 år då han gick ut med sin första båt, s/s Valencia, som forslade trävirke från Norden och hämtade frukt, apelsiner till jul, i medelhavshamnarna. Han hade mönstrat på som jungman men trivdes inte på däck utan sökte eldarnas sällskap. Så fick han börja som kollämpare och forsla fram kolet till eldarna. Han har berättat för mig hur händerna – ovan som han var – slets ner

till ”röda köttet” men det gick inte an att klaga. Miljön var ohälsosam och kollämpare och eldare for illa. Tuberkulosen var vanlig och spreds i de trånga skansarna.

I realismens svett fick själen förståelse för att hårdheten är vorden hård och att Gud finns i porlande fjällbäckar så väl som i bittert öl.

Torsten Billman växte upp i Kullavik söder om Göteborg. Föräldrar var Frans Billman skräddarmästare utbildad i London med uniformer och frackar som specialitet, och Maria, född Hultgren.

Fadern hade en förhoppning att sonen skulle lära hans yrke, men båda hade humör och de insåg att det inte skulle fungera. Positivt med lärlingstiden var att w

fibkonst

»I realismens svett fick själen förståelse för att hårdheten är vorden hård och att Gud finns i porlande fjällbäckar så väl som i bittert öl.«

Torsten lärde sig tillskärning, att passa ihop delar och noggrannhet, något han haft stor nytta av då han skurit och tryckt träsnitt, framför allt grisailleträsnitten med de många stockarna i gråtoner och svart nyckelstock. Att gå till sjöss i ungdomsåren var för många pojkar ett steg mot självständighet och mognad samtidigt som de fick ”se världen”.

Genom röda havet – vaktombyte i eldrummet.

Dygnet i båtarna var uppdelat i fyratimmarspass med arbete och vila. Som Billman berättat, fanns ombord på varje båt ett litet bibliotek som kunde vara en margarinlåda fylld med böcker. Dessa böcker väckte hans livslånga intresse för litteratur. I fackförbundstidningen Eldaren medarbetade en ung Harry Martinson med egna illustrerade dikter. Också Harry Martinson arbetade i båtar under en tid och Torsten Billman var djupt tagen av hans initierade skildringar och beslöt sig för att också han skicka in egna bidrag, illustrerade dikter, vilka också antogs av redaktionen.

Billman tecknade ofta porträtt av kamrater och befäl med vit krita på de svarta skotten (väggar av järn i eldrummet). Det roade kamraterna och de samlade till en konstbok som inköptes i en hamn. De tyckte att han skulle fortsätta att teckna. Han skar sina första träsnitt ur en margarinlåda, Händer och Törst, med motiv från Sjömansförmedlingen i Göteborg och eldrummet.

fib 57

Eldarevakt går över däck i storm.

fibkonst

Med freskförslaget ”Samhällsutveckling” vann Torsten Billman pris på den legendariska utställningen God konst i hem och samlingslokaler på Nationalmuseum 1945. Tävlingen gällde ett förslag till utsmyckning av ett Folkets Hus. Billman fick utföra fresken i Gävle Folkets Hus 1947. Utställningen gav i förlängningen upphov till Konstfrämjandet och enprocents-regeln för konstnärlig utsmyckning vid nybyggnation

1931 gick Torsten Billman i bokillustrationsutbildning på Slöjdföreningens skola i Göteborg. Han illustrerade Upton Sinclairs roman limmy Higgins i linoleumsnitt och några av Dan Anderssons dikter i träsnitt.

Han längtade ut på sjön igen och mönstrade på s/s Mari, nu försedd med ritblock, akvarellåda och pennor. När han visade upp sina teckningar för Sigfrid Ullman på Valands konstskola antogs han som frielev 1933. På Valand avvek han dels genom sina erfarenheter av hårt arbetet till sjöss, dels genom sitt intresse för att arbeta svart/vitt i teckning och träsnitt. ”Med en blyertspenna och ett papper kan man uttrycka allt”, brukade han säga.

1930-talets Göteborg dominerades av göteborgskolorismen, ett slags färgfrosseri där motivet ofta var av underordnad betydelse. För Torsten Billman däremot var motivet av högsta vikt: han ville berätta något med sin konst. Han återkom ständigt till åren på sjön och sina erfarenheter av hårt arbete i kolboxar och eldrum och möten med främmande kulturer i hamnarna. När Torsten Billman läste Harry Martinsons Nomad, ����������������������������� inspirerade havsskildringarna honom att teckna med tusch-

penna i marginalerna kring dikterna. Han illustrerade verket för eget bruk och ville binda in det.

Han stötte ihop med Gunnar Ekelöf som ville visa boken på sitt förlag. Så kom, med några ändringarl, Nomad ut på nytt 1943, nu med Torsten Billmans illustrationer. 1944 fick Torsten Billman uppdraget att utföra fresker till Nya sjömanshemmets samlingsrum vid Masthuggstorget i Göteborg.

Till sjömännen – Havets arbetare är en tjugo meter lång hyllning till alla personalkategorier ombord på ångfartygen, som på 1940-talet ersattes med motordrivna skepp. Den innehållsrika fresken visar också ångfartygens historia med konstruktörer och upptäcktsresande. I centrum skyfflar eldaren och arbetskamraten Otto Tjäder in kol i pannan. Vid sidan om syns interiörer från kolboxarna: I stora fartyg, vilka bränner mycket på dygnet, är detta arbete i sidoboxarna, vilka ligga eller hänga över pannorna, nere i tropisk hetta bland det mest krävande som finns. På de gamla båtarna var det så gott som ingen ventilation och därtill trångt. Ibland hotade fotogen-

blosset att slockna av brist på syre och kolet, vilket måste fram, fick lämpas två, tre gånger innan det nådde fyrdurken. Saliven torkade in och tänderna blev svarta av kolstybb.

Ur Torsten Billmans anteckningar till invigningen av fresken.

Kan någon, som inte själv hanterat en tung skyffel och spettat loss kol i boxarna i hetta och mörker gestalta en kollämpare/ eldare och på ett övertygande sätt visa hur slitsamt och precisionsbetingat arbetet är?

Hur alla muskler och senor spänns, hur arbetet tär på kroppen?

Jag tror inte det. Risken är stor att en konstnär utan egen erfarenhet av hårt kroppsarbete istället heroiserar arbetaren och romantiserar. Jag tror också att skildringen av kroppar i arbete och balansen mellan människa och tungt lastad skyffel utförs bäst av den konstnär som har egen erfarenhet av arbetet, så som Torsten Billman och även Johan Ahlbäck hade.

küllike montgomery ur boken fram träder arbetaren.

fibrecenserar

fib 59

Irländskt och mexikanskt blir ljuv musik SKIVA: San Patricio

The Chieftains, featuring Ry Cooder Blackrock Records 2010 I påskas låg den på nyhetsbordet i skivaffärerna, Chieftainsskivan om några hundra unga irländska män som valde den mexikanska sidan i 1840-talets krig mellan USA och Mexiko. Den är även försedd med Ry Cooders namn, mannen bakom, inte minst, filmen och skivan om de kubanska musikerna från Buenavista Social Club. Jag köpte den på en utlandsresa och i bilen hem gick skivan flera varv och den förkortade resan betydligt.

Skivan med titeln San Patricio är en sammanfogning av irländsk och mexikansk musik. Den är centrerad kring en berättelse om unga irländska män som på 1840-talet flytt svälten i hemlandet och tagit värvning i den amerikanska armén. Staterna anföll Mexiko 1846 under förevändning av att hjälpa Texas som hade avskilt sig från Mexiko på grund av att det landet hade avskaffat slaveriet.

Irländarna kunde inte finna sig i att skjuta religionsfränder och byte därför sida.

I den mexikanska armén bildade de en egen enhet, St. Patricks kompani eller San Patricios. Den illa organiserade mexikanska armén förlorade slag efter slag och 1848 föll Mexico City. Mexiko tvingades till att avstå mer än halva ytan: förutom Texas det som i dag är New Mexico, Arizona, California, Nevada, Utah och Colorado.

I ett av slagen togs många av

irländarna till fånga och exekuterades på grund av desertering.

Kring denna berättelse har The Chieftains under ledning av Paddy Moloney skapat ett imponerande musikaliskt stycke.

Tillsammans med musiker och sångare ur den mexikanska och mexi-amerikanska folktraditionen har fogats samman irländsk jig och polka med mexikansk bolero och corrido. Det finns tolkningar av traditionella låtar men även nyskrivet av Moloney och Cooder.

Skivans uppbyggnad och innehåll för tanken till en triptik, liknande en flamländskt medeltids konstverk. Den inleds av en första del med fem, sex traditionella och uppslupna låtar med artister som Lila Downs, Linda Ronstadt och Los Folkloristas.

Sedan kommer ett allvarligt mittenstycke med nyskrivet som även innehåller skivans höjdpunkt, en uppläsning genom Liam Neeson om slaget vid Rio Grande. Här återfinns en lyrik som ger ord till historien om de irländska män, i många fall närmast pojkar, som genom en historiens nyck hamnade i den mexikotexanska öknen: We are the San Patricios, a brave and gallant band There’ll be no white flag flying within this green command We are the San Patricios, we have but one demand, To see the Yankees safely

home across the Rio Grande We’ve disappeared from history like footprints in the sand But our song is in the tumbleweeds and our love is in this land But if in the desert moonlight you see a ghostly band We are the men who died for freedom across the Rio Grande Alvaret i musik och ord är gripande, de glada tonerna har byts ut mot kampsånger, i fantasin ser jag kompaniet marschera upp mot Rio Grandefloden, mot det oundvikliga slutet, vilket även musiken kommenterar genom att avsluta med Lullaby for the dead, sjungen av Moya Brennan.

Låtarna som kommer efter i skivans tredje del är som hyllningar till irländarnas kamp för Mexikos sak. En utmärker sig genom dess sångare: Chavela Vargas (född 1919), en av Mexikos färgstarkaste artister.

Här syns tydligt Ry Cooders hand, att ta upp äldre artister ur glömskan och ge dem plats, likt han gjorde med de kubanska virtuoserna i Bonavista Social Club. I detta avslutande del märks det mexikanska inslaget mer och skivan avslutar med ett medryckande musikstycke, Finale, med enbart mexikanska musiker och sångare. Som att säga att tiden å ena sidan har osynliggjort irländarnas insats men å andra sidan visa att deras kamp inte var förgäves. Mexikos folk överlevde kriget, andra krig och revolutionen och den mexikanska kulturen står alltjämt stark.

Under snart ett halvt sekel har Paddy Moloney och kompani utvecklats från ett traditionellt folkmusikband till ett band som spelar världsmusik utan att ge avkall från sina rötter. Man kan komma långt med en irländsk flöjt, en säckpipa och en bodhran (irländsk trumma).

arnold renting

fibrecenserar

Dyster ögonvittnesskildring från Gaza Ögonen i Gaza

Mads Gilbert, Erik Fosse Övers. Cajsa Mitchell Ordfront

Goldstonerapporten om Gaza Övers. Lydia Gall Leopard förlag/Diakonia

Finns det något annat land än Israel som kan utföra sådana övergrepp mot ett ockuperat folk och samtidigt förbli straffria? Finns det något annat land som är så ursäktat och förlåtet? Israel betecknas på ett outgrundligt sätt, samtidigt som det är ett rasistiskt land, som regionens enda demokrati. Att jämföra Israel med apartheidens Sydafrika är att förolämpa Sydafrika. Kanske kallas det antisemitism att skriva så, men det har inte det minsta med antisemitism att göra.

Om man läser Goldstonerapportens 120 sidor långa dokumentation om modernt barbari i högteknologisk form på juristprosa parallellt med Ögonen i Gaza av de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, som var ögonvittnen till kriget blir man människofientlig och anser att den här världen är obeboelig.

Här finns bara brott och synd och man blir rasande och undrar hur länge skall dessa brott få fortgå? Men Israels ockupation är ett av världens mest avskyvärdas brott, ett brott som har pågått sedan Israel skapades 1948, och palestiniernas kamp är av det mest storslagna och till synes utsiktslösa slaget. Ett sätt att förstå Palestinakonflikten är att låta parterna byta roller. Hur skulle världen reagera, hur skulle domen bli om det var palestinierna som gjorde det som nu israelerna har gjort mot dem under mer än ett halvt sekel?

Mads Gilbert och Erik Fosse svarar på frågor.

Goldstonekommissionen utsågs av FN för att utreda om brott mot folkrätten eller brott mot krigets lagar begåtts i samband med Israels invasion av Gaza. Israel vägrade samarbeta med kommissionen, den tilläts inte ens komma in i Gaza via Israel. Kommissionen, som leddes av den judiske folkrättsjuristen Richard Goldstone och som själv betecknat sig som sionist, kritiserar båda parterna, men huvuddelen av kritiken riktas naturligtvis mot Israel. På ett sätt är det skönt att läsa om brotten på kommissionens torra kanslispråk. På ett annat är det ännu mer outhärdligt.

I de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosses ögonvittnesskildring från kriget i Gaza kommer vi krigets fasansfulla verklighet skakande nära i all dess vidd och grymhet. Ytterst syftade troligen Israels krig mot Gaza till att mala ned det palestinska motståndet genom att bomba och jämna skolor, sjukhus och polisstationer med marken – det civila samhället. Det här en nödvändig och viktig bok. De norska läkarna var kanske de enda västerlänning-

arna i Gaza under kriget. I den egenskapen fick de access till världens media. Det går inte att blunda för rasismen i den här konflikten. Palestinierna är i liberalernas ögon alltför fattiga och utblottade – och reaktionära – för att ha rätt att yttra sig.

Goldstonerapporten fäller en tung dom som främst riktar sig mot Israels övergrepp och brott mot krigets lagar. Ögonen i Gaza är en rapport som skildrar det urskillningslösa våldet sett utan skyddande filter. När det skrivs hotar Israel att med våld stoppa Ship to Gazas försök att bryta blockaden.

Detta ytterligare våld mot ett belägrat folk visar ännu tydligare vem det är som har makt att sätta bakom orden.

Om man vill förstå den här konflikten djupare kan jag inte göra annat än rekommendera den engelske historikern och Mellanöstern korrespondenten Robert Fisk monumentala verk om Mellanöstern Det stora kriget för mänskligheten, som på svenska utkom 2007. Där görs konflikten både tydligare och historiskt mera djupgående.

jan bergsten

fib 61

Livets ord Per Kornhall Leopard

Författaren var 1984– 2000 medlem i den religiösa sekten Livets Ord. Efter utträdet har Kornhall i artiklar, föredrag och böcker varnat för religiösa grupper som denna. Hos överlöpare finner man inte sällan en hätskhet mot sin tidigare övertygelse, se till exempel skribenten Göran Skytte som vandrat från vänster till höger och religion. Hos Kornhall finns inget av denna hätskhet, vilket är välgörande, men däremot saklig religionskritik.

Bokens första del är i bokstavlig mening ett personligt vittnesbörd. De andra två delarna vidgar perspektivet och diskute-

En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall

Sanimir Resic Historiska media 2006, storpocketutgåva Sanimir Resic har ambitionen att i ett långt tidsförlopp ge ett grundligt och brett perspektiv på Jugoslaviens och Balkans historia, men bokens avsnitt om den moderna historien urartar till en dåligt underbyggd politisk pamflett. Den utmålar ensidigt och urskillningslöst serberna i allmänhet, kollektivt som folk, och Slobodan Milosevic i synnerhet som skyldiga till krigen på 1990-talet. Den rättfärdigar samtidigt nationalistiska strömningar bland andra folkgrupper och undviker helt frågan hur imperialism och stormaktsintressen inverkat på konflikterna i vår tid.

Balkan är ett centralt strategiskt område i Europa, där stormakternas motstridiga intressen och de olika folkens och klas-

»Ekonomiskt välstånd följer med tron. Djävlar och demoner finns det gott om, bland annat i socialistisk och kommunistisk förklädnad.« rar faktorer som skapar en sekt och en sektledare, och typiska drag i Livets Ords program. Grundaren Ulf Ekman hämtade sitt budskap från en av de mer radikala grenarna av den amerikanska trosrörelsen, Kenneth Hagins bibelskola i Tulsa.

Det var ett politiskt konservativt budskap: Ekonomiskt välstånd, framgång och helan-

sernas kamp genom århundradena lett till våldsamma sammandrabbningar, krig och övergrepp. Där finns lärdomar att dra av historien. Å andra sidan har historiska myter och legender ofta legat till grund för nationalism och krigspropaganda. Att belysa Balkans historia övergripande och objektivt med klassperspektiv är väsentligt, inte minst för förståelsen av krigen i samband med Jugoslaviens upplösning – efter Sovjetunionens sammanbrott – och den globala och lokala politiska situationen idag. Tyvärr lever denna bok inte upp till det behovet.

De delar som berör den äldre historien baserar sig huvudsakligen på tidigare litteratur i ämnet. De är välskrivna och innehåller många tänkvärda iakttagelser, men knappast några slutsatser som bidrar till förståelsen av dagens konflikter.

Slutet av boken – särskilt kapitlet ”Det andra Jugoslavien” och epilogen – bygger på ensidigt källmaterial (enbart andrahandskällor) och utmynnar i dåligt underbyggda slutsatser och partiska tolk-

de följer med tron. Och djävlar och demoner finns det gott om, bland annat uppträder de i socialistisk och kommunistisk förklädnad. Så drog Ulf Ekman igång 1983 i Uppsala. Enligt författaren har Livets Ord det senaste decenniet legat kring 2500 medlemmar, vilket låter förvånande litet.

Det är lärorikt att Kornhalls väg till Livets Ord gick via nyandlighet och diverse religiöst flum. Idag ser vi hur vänstern – detta svåra ord – lämnat walkover i religionskritiken. Folkpartiet har helt fått ta över Humanisterna. Kornhall skriver klokt i efterordet att det finns en stor naivitet i Sverige i synen på religion. Under tal om respekt för religionsfriheter får allt för mycket passera.

Vill vi ha en kristen höger i Sverige? Eller islamsk fundamentalism? får jag tillägga.

Religiösa friskolor, för indoktrinering? Läs denna viktiga bok. En eloge till författaren och förlaget.

Ulf Karlström

ningar. Många tveksamma påståenden framförs helt utan källangivelse.

Här saknas det försök till allsidig analys som kännetecknar till exempel Diana Johnstones Fools’ crusade (på svenska Dårarnas korståg, 2004). Typiskt för det partiska urvalet av källmaterial är att den boken inte kommenteras eller finns med bland källorna och i bibliografin.

I pocketutgåvan finns ingen uppdatering efter de senaste årens händelseutveckling, till exempel utgången av den skandalösa rättegången mot Slobodan Milosevic. Man kunde ha förväntat sig en kommentar till John Laughlands viktiga bok Travesty, The trial of Slobodan Milosevic and the corruption of international justice (Pluto Press 2007).

Sanimir Resic är historiker med inriktning på Balkans historia vid Lunds universitet.

Hans bok säger något om den akademiska undervisningens funktion som formare av krigspropaganda och ideologi i det svenska samhället.

christer lundgren

fibrecenserar

Överlevarna Kerstin Ekström Carlssons

Ibland sker saker i just rättan tid.

Författaren och dokumentärfotografen Kerstin Ekström har i tjugo års tid letat upp, intervjuat och fotograferat kvinnor och män som överlevde både det spanska inbördeskriget och nära 40 års terrorvälde i Francos Spanien. Boken Överlevarna.

Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen kommer ut i stort sett samtidigt som det spanska regeringsorganet som övervakar rättssystemet suspenderar undersökningsdomaren Baltasar Garzón, verksam med att utreda de människorättsbrott som begicks under och efter inbördeskriget 1936–39.

När man läser de 39 vittnesmålen som finns i boken förstår man varför det är ”nödvändigt” för det etablerade Spanien att få slut på rättsprocesserna om diktaturens övergrepp. Ingen som hade minsta samröre med den legala spanska regeringen skonades under Francodiktaturen.

Hämnden mot de aktiva antifascisterna tog sig olika uttryck – många avrättades, andra torterades ihjäl, åter andra fick långa fängelsestraff under omänskliga förhållanden. Även de mycket små barnen

När Bojorna Brast

Vijay Prashad Övers. Hans O. Sjöström Leopard Jag har länge känt ett behov av en historisk redogörelse för det som efter andra världskriget blev känt som den alliansfria rörelsen eller tredje världen.

När bojorna brast – Historien om tredje världens segrar och nederlag är

Monumentet La Mano i Stockholm som hedrar de som stred i spanska inbördeskriget

vars föräldrar var röda straffades hårt, många svalt till döds och de värsta plågoandarna var nunnorna som tog hand om de föräldralösa och de vars föräldrar var fängslade.

Röda barn kidnappades, berövades sin identitet och placerades i aktiva falangisthem som fann en särskild tillfredsställelse i att inympa en fascistisk ideologi i dem.

just ett sådant försök med koncisa redogörelser av olika toppmöten mellan de alliansfria staterna och de effekter dessa möten har fått.

Man fylls lätt av en djup resignation när man läser detta. Ett halvt århundrades historia som berör flera miljarder människors vardag har delvis glömts av västliga historieskrivare.

Alla dessa goda intentioner som dessa länder har haft, som utmynnat i fullkomliga fiaskon – inte sällan med en god hjälp från en alltid lika cynisk västvärld. Med tul-

De spanska barn och ungdomar som i slutet av inbördeskriget lyckats fly över gränsen till Frankrike spårades upp, återfördes till Spanien för hjärntvättning och fysiskt lidande. Vi möter deras berättelser i Kerstin Ekströms bok, som också har intervjuer med de barn som tidigt under inbördeskriget evakuerades till Sovjetunionen där de flesta stannade kvar åtminstone till mitten av 1950-talet då Franco tillät dem att återvända till Spanien på villkor att man skriftligt tog avstånd från alla vänstersympatier.

Livet i Spanien blev ändå fyllt av hot, fängelsestraff och trakasserier. Överlevarnas berättelser är en skakande läsning, samtidigt förmedlar de en oerhörd insikt om vad den politiskt medvetna människan förmår av solidarisk handling i motvikt mot terror och förföljelse. Kerstin Ekström ger röst åt dem som överlevde mot alla odds – för dem och för oss har hon gjort en gedigen, engagerad och ovärderlig insats.

Och i Spanien i dag, i det högerstyrda Valencia, planeras det för ett minnesmärke över Francosidans stupade. Det ska placeras på en kyrkogård just på den plats där det finns en massgrav med stupade i kampen mot fascismen. Kampen om historien hårdnar åter.

kjersti bosdotter

lar, kupper, splittrande utrikespolitik eller Internationalla valutfondens hjälp ser väst till att hålla sina före detta kolonier i ett evigt slaveri.

Jag kommer även på mig själv med att leta efter det som bokens titel utlovar, nämligen segrar, men dessa uteblir. På många ställen förvärras snarare ojämlikheten mellan världens folk. Det går inte annat än att konstatera att på jorden i dag dör människor som hundar, allt i det yttersta av slöseri.

peter karlsson

fib 63

Ett författarliv Sven Wernström Murbruk förlag

En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden.

Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang – vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwis-

Mobergland

Jens Liljestrand Ordfront Jens Liljestrand som tidigare redigerat två böcker med Vilhelm Mobergs brev – Om Gud vill och hälsan varar samt Du tror väl jag är död – driver i sin nya bok Mobergland – Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie starkt tesen att historiesynen i utvandrarserien präglas av Mobergs ställningstaganden under kalla kriget. Romanserien blir ännu ett tillfälle för Moberg att kritisera ett Sverige som under andra världskriget böjt sig för nazismen och nu böjer sig för Sovjet som Moberg ser som det stora hotet.

Under denna tid blomstrar Vilda västernfilmerna med sina ideal av individualism, maskulint våld; då skulle rödskinnen utrotas, nu de politiskt röda.

Ensam är stark, staten medför byråkrati som ska bekämpas, kvinnan sköter hem och barn, sexualiteten bejakas men bara

ser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.

Ett författarliv är (antagligen medvetet) stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.

Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker Fiendens språk och Spelet om plugget från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min generation. Mitt ex av Fiendens språk är

4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik. När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar. Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden.

Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt.

Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt. olof rydström

»Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien.«

rarseriens utformning och Liljestrand gör en oerhört noggrann genomgång av romanseriens historiesyn. Han ställer upp ett schema för kalla krigslitteraturen och Storstarken Karl-Oskar, som blir både kyrkvärd och juryledamot, passar väl in i den mallen. Lite svårare blir det med Robert och ännu svårare har jag att acceptera kalla krigsmallen för utvandrarseriens två kvinnliga huvudfigurer: Kristina och Ulrika.

Allra svårast att passa in är Ulrika, sockenskökan, som enligt kalla krigsmallen borde skildras negativt, men istället representerar den samhälleliga revanschen i möjligheternas land som USA då var. Efter läsning av utvandrarserien framstår dessa två kvinnor som de främsta romanfigurerna.

De två sista kapitlens resonemang om utvandrarserien som ett nationalepos och Moberg som nationalförfattare är minst lika intressant som kalla krigstemat.

Genom Liljestrands tre böcker och böcker som Vilhelm Moberg tar ställning samt brevväxlingen Broder Ville, käre snälle Sven finns underlag för en bredare belysning av Mobergs roll som författare.

inom äktenskapet och homo göre sig ej besvär.

Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien och ger nya och värdefulla inblickar i både Mobergs författarskap och person. 1940–50 talen, då serien skrivs, är den mest högervridna perioden i Mobergs liv. Han tillbringar några år i USA och funderar allvarligt på att bosätta sig där: ”… här borde man levat de senaste 30 åren…” och i ett annat brev skriver Moberg: ”Mina tankar om svensk utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten för Sveriges räkning …”

Naturligtvis påverkade detta utvand-

ulf nilsson

fibrecenserar

Monarkins makt Cecilia Åse Ordfront

Omslaget visar oss ett antal porträtt av den nuvarande kungafamiljen men detta är inte ännu en hyllning till vår kungafamilj, heller inte motsatsen. Cecilia Åse vill i Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati på ett principiellt sätt diskutera monarkin och sätta den i ett sammanhang. ”Min utgångspunkt är att den svenska monarkin inte bör betraktas som en anakronism eller som en betydelselös symbol, inte heller som en självklar aspekt av hur det är i Sverige”, skriver Åse. ”Statschefsämbetet är utan tvekan en del av det demokratiska regelverket och därmed en beståndsdel i svensk demokrati.”

Men varför är det så och varför har vi tillåtit det att bestå efter det demokratiska

Inte bara mode Tonie Lewenhaupt Atlantis

Titeln – Inte bara mode. Samhället som modeskapare – är lite förbryllande. Inte är samhället med så mycket, inte som i den underhållande TV-serie om modets historia som gick i TV för något år sedan, och inte som förändringsmotor. Här är det modet som del av en föränderlig kultur som skildras och det görs bra. På ett ledigt, roligt språk berättas anekdotiskt om modet från upplysningstidens livrock, manifestation av tidens framsteg, av ”vetande istället för tro”, om kakelugnens, fönstrets, cykelns betydelse för klädedräkten, om allmogens vävande och syende av de stadiga oförän-

genombrottet? Cecilia Åse pekar på en rad betydelser som monarkin har, funktioner som den fyller. Särskilt trycker Åse på motsättningen mellan demokrati och nation som hon ser som två olika principer, där oenighet respektive enighet är bärande element. Det är som nationell symbol man vill behålla monarkin. Åse följer framväxten av 1974 års författning. Sverige skall fortfarande vara en monarki men statschefens uppgifter har begränsats till det rent ceremoniella.

Kungen skall vara opartisk och stå utanför och över politiken. Men detta medför en rad paradoxer som Åse pekar på. Inte minst ställer hon hierarkier och kunglig upphöjdhet inom den nationella gemenskapen mot den demokratiska jämlikheten.

Men medan jag läser växer en annan bild fram som inte handlar om kunglig upphöjdhet. Om kungen nu enbart skall ha en ceremoniell uppgift, om han nu skall stå över politiken och därför vara neutral och

opartisk, vad återstår då för honom? Två saker blir tydliga: Kungen saknar yttrandefrihet och hans familjeliv blir en offentlig angelägenhet. Det förra visar sig i att så fort han vågar yttra sig i någon fråga får han stränga tillsägelser i media att hålla käften. Det senare visar sig i en intim slaskighet som tycks följa kungafamiljen in i minsta vrå och sträva att sudda ut varje avstånd. Kungafamiljens medlemmar omtalas nu helst med förnamn utan sina titlar.

Medieintresset kallas i boken ”’domesticering’ av de kungliga”, ett uttryck, som används då man anpassar vilda djur till människans liv. Kort sagt, är det så man behandlar en statschef, står han verkligen över oss? Trots allt ceremoniell alla hierarkier är inte kungafamiljen snarast nationens gemensamma gosedjur, våra maskotar? Visst kan man känna sig tilltalad av monarkin, alla ceremonier och traditioner som omger den men är den hållbar?

sisela björnsson

derliga kläderna, tills gårdfarihandlaren dyker upp och visar sina tyger, hur städerna växer och kommer närmare landsbygden med de nya kommunikationerna, fram till dagens ”Anything goes”.

Vad som skildras kan sägas vara dialektiken mellan behoven – av arbetskraft, av fritid, resor – och kutymen – seden, vad som är möjligt – givet den nivå samhället befinner sig på. Liksom den stadiga moderniseringen, som dock inte hindrar modet att gå från enkelt till tillknäppt, från ledigt till uppstyltat, mer som en del av ideologins och politikens hackiga pendelrörelse än ett logiskt förlopp av utveckling. Det fungerar ungefär som Lévi-Strauss ”bricoleur”, modet som plockar ihop av kulturens yttringar för att forma sin del av överbyggna-

den, som i sin tur verkar på resten av den.

Men när land blir stad, evighet till korta stunder, identiteten blir flera än bondesamhällets enda och de nya tankarnas hegemoni, inom det skikt som sätter smaken, transporteras till modets sfär, då blir modets svängningar en del av den kapitalistiska dynamiken. Om det var i det koloniserade Kina som barnen spann silketrådar till det rika väst, så har vi idag gått varvet runt.

Det är en lättsam bok med bara bra historier, passar i hängmattan och det är väl det jag har emot den, den lämnar inget minne efter sig, lite för ytlig, för tunn för att vara riktigt intressant och illustrationerna må vara originella, men hellre hade jag sett mönster, skisser, bilder på det författaren skriver om. lennart rahm

fib 65

Droppar i folkhavet

Maria Sandel Murbruk förlag Maria Sandel var en av pionjärerna inom vår arbetardiktning, liksom den något yngre Martin Koch, som också han gav ut sina främsta verk på 1910- och 20-talen.

Droppar i folkhavet från 1927 anses utgöra den litterära höjdpunkten bland hennes sex romaner.

Hon skrev dessutom noveller och dikter regelbundet i Socialdemokraten och Morgonbris, där hon med patos uttryckte sin starka känsla för arbetarklassen och solidaritet med, i synnerhet, de kvinnor som var både fattiga och hederliga, såsom denna boks huvudperson, den unga Gerda Spant, som får en närmast änglalik framtoning.

Hon blir bedragen på pengar och utlovat bröllop av romanens ärkeskurk Ulrik.

Maken till beskrivning av en mans uselhet i alla avseenden är svår att finna i svensk litteratur. De får en dotter, Tora, men då har

Trampa ord Peter Curman Podium

Att skriva poesi är att försöka göra sin inre värld begriplig för andra. Det som ska utgöra denna begriplighet kan sökas utom eller inom en själv, för det gemensamma kan finnas på båda ställena. ”Din skugga är samma skugga som alla människor kastar. Bekänn din delaktighet!” skriver Peter Curman, som länge arbetat författarfackligt och bland mycket annat varit kulturchef på Aftonbladet. Trampa ord är

»Maria Sandel vågade behandla tabustämplade ämnen som homosex, prostitution och abort.« Ulrik redan schappat med Gerdas stålar.

Med Martin Koch har Sandel en klar frändskap även i det att hon tar moralisk ställning i sina böcker. Det finns även tematiska likheter: båda vågar behandla tabustämplade ämnen som homosex, prostitution och abort.

Självklart tar hennes hjältinnor – det handlar alltid om kvinnor – kamp för den goda moralen och här förbarmar sig Gerda – utan att fördöma honom – över ”morsans” (hos vilken hon hyr rum) suput till son, Ansgar. Denne får illustrera Sandels tes att även den mest nergångna, arbetslösa och alkoholiserade fattiglapp kan resa sig och ta sitt moraliska ansvar.

Borgerliga kulturkvinnor, som Ellen Key, hade när Sandels fattigdom var som värst erbjudit hjälp. Säkert var det denna händelse som låg till grund för episoden, när romanens Gerda erbjuds hjälp av uslingen Ulriks bror, en hedersman och Ulriks totala

kontrast i moraliskt avseende. ”Är det inte bättre att stupa än ta emot hjälp?”, svarade Gerda. Stoltheten är ett bärande tema i alla Sandels böcker.

Hon målar färgrikt och kraftfullt och med sinne för komiska situationer.

Ett exempel är fyra kvinnors kollektiva hämnd på en hatad polis som är på jakt efter hetärer – ett finare ord för horor.

Sandel njuter, när hon beskriver sammansvärjningens konstruktion av tricks och fantasifullhet.

Språket är stundom otympligt och överlastat med inskjutna bisatser och föråldrade uttryck.

Dock är det förtjänstfullt att romanen ges ut, i synnerhet som Tilda Maria Forselius i ett efterord presenterar en intelligent analys i ämnet ”Maria Sandel och själsadeln, ett bildningsideal med adress till kvinnorna”.

en väldigt intressant samlingsvolym som innehåller dikter utgivna mellan 1965 och 2009, en roman samt ett antal ”miniessäer” om mestadels författarkolleger.

Curman skriver till exempel om Göran Palm (den ”nyenkle”; det finns definitivt ett släktskap mellan de två) att verkligheten börjar där hans dikter slutar. Kanske kan man säga något liknande om Curmans egen poesi, säkert är i alla fall att verkligheten, vardagen och politiken aldrig är långt borta.

Det som griper mig hårdast är dock romanen, skilsmässotragedin Härdsmälta, där berättarjaget plötsligt står öga mot

öga med sin desperation och fåfänga, och inte gör det alldeles enkelt för läsaren att sympatisera med honom.

Väldigt inspirerande är också essäerna om de översättnings-, yttrandefrihets- och framför allt print on demandprojekt han sjösatt. Jag får samma känsla av detta som av Wikipedia med alla dess frivilliga skribenter och dessas diskussioner om varje skiljetecken: häpnad och tacksamhet över att folk orkar. Litteratur sprids inte av sig själv, det behövs författare som sätter sig emot bransch och marknad.

jan lidén

joel landberg

fibfilm

”Jag vill bara tillägna filmen de kvinnor och män i krigsmakten som dagligen riskerar sina liv i Irak, Afghanistan och runt hela världen.” sa regissören till filmen The Hurt Locker när hon tackade för sin Oscar. Filmskribenten Hans Isaksson tycker att hennes film helt bortser ifrån varför USA är i Irak.

Irakkriget görs till vanlig actionfilm H enri-Georges Clouzot gjorde 1953 den klassiska spelfilmen Fruktans lön om några panka lastbilschaufförer, som på 30-talet måste försörja sig på att i Sydamerika rädda ett oljebolag.

Detta genom att under tidspress och på usla vägar och med dito fordon frakta flytande nitroglycerin över bergen för att täta till ett brinnande borrhål. Spänningen låg i hur många och vilka som skulle flyga i luften innan filmen var slut.

2004 försörjer sig en grupp USAockupationslegosoldater i Bagdad enligt Kathryn Bigelows sedermera sexfaldigt Oscarbelönade film, The Hurt Locker, på att desarmera de sprängladdningar, som anonyma, irakiska motståndmän otacksamt nog här och var har planterat i ockupanternas väg. Även här anses spänningen ligga i hur många och vilka som skulle flyga i luften innan filmen är slut. Därmed har man egentligen sagt det mesta om handlingen.

Utom att alla tre i desarmeringsgruppen överlever, så ni behöver inte oroa er för det, om ni måste se filmen.

Fast i båda fallen handlade det i grunden om att säkra oljekällor åt USA. Göran Everdahl, som tyvärr inte hade

fått förmånen att på förhand läsa denna krönika före sitt biobesök, rycktes därför uppenbarligen med: The Hurt Locker är ”… en iskallt spännande thriller. I långa stycken sitter man som publik bokstavligt talat andlös” säger han i SVT1.

Det har gått minst 50 år mellan de tidpunkter så jag såg Clouzots respektive Bigelows film. Till skillnad från Everdahl har jag under tiden kommit över mitt värsta adrenalinberoende.

En med åren tilltagande oförmåga, för att inte säga ovilja, att känna just det en regissör alltför uppenbart uppmanar en att känna, kan därvid spela en roll. För min del räcker det numera med kicken från skrapningen av ett par trisslotter, omröstningarna i Robinson, eller Let´s dance, där det avgörs vem som för veckan skall elimineras. Jag bara blir bara trött av ett övermått av känslor och spänning på film och sitter snarare otåligt och väntar på att man äntligen skall komma till saken.

När det gäller filmiska skildringar av krig, till skillnad från till exempel läktarvåld, anser många att orsakerna bör höra till saken. Inte minst då det gäller ett krig, där USA på lögnaktiga grunder och oprovoce-

rat invaderat ett land till priset av 4 709 stupade soldater (i mitten av april) och 1,4 miljoner dödade invånare .

Filmer som The Green Zone och In the Loop erkände åtminstone att USA och England invaderat och ockuperat Irak på lögnaktiga grunder – dock utan dra de enda anständiga politiska slutsatserna – att invasorerna omgående bör ta hem sina trupper, betala biljoner i krigsskadestånd, bura in de ansvariga på säkert ställe – och kasta bort nyckeln.

Men orsakerna till kriget och konsekvenserna av detsamma hör enligt vissa recensenter numera inte längre till saken. Man kan visserligen medge att politiska och ekonomiska faktorer spelat en viss roll för att utlösa det. Men krig är kanske, som den aktuella filmen påstår i sin ingress, egentligen en drog och inte längre, som vi trott, en förlängning av politiken.

Irakkriget har uppenbarligen blivit historia medan det ännu pågår, och preskriptionstiden för begångna krigsförbrytelser anses redan på förhand passerad. Nu gäller det att se framåt! För detta krävs nya filmiska diskurser: ”Detta är inte en film som försöker

fib 67

»Orsakerna till kriget hör enligt vissa recensenter inte längre till saken.« skildra Irakkrigets politiska dimensioner…” anser nämligen Everdahl vidare beträffande Bigelows film. Han verkar snarast lättad över att filmen tycks avfärda angriparens politiska och ekonomiska motiv som i sammanhanget inaktuella. Och han är därtill inte ensam om denna känsla.

George Packer angav i The New Yorker tidigt samma ton och inledde en uppsjö av hoppfulla kommentarer till filmen: “Framför allt är detta en Irakfilm med ett begränsat ärende och utan några uppenbara politiska motiv…. Irak kan nu (under Obama som avlöst Bushhögern och flyttar trupperna längre österut, min anmärkning) bli ett verkligt krig, inte en symbol för en allt överskuggande ondska – ett krig som ger upphov till filmer som bara försöker att vara bra filmer i stället för stora proklamationer”. Det vill säga inga ytterligare Michael Moores, eller ens Oliver Stones, göra sig besvär. Nu kan vi strunta i historien, även den mest färska. Och, som sagt, vända blicken framåt – om vi ännu lever.

DN:s Fredrik Strage ansluter sig i grunden till samma värdering, men hittar dessutom en subtil ”politisk tvetydighet som gör filmen starkare”. Som när alfahannen, sergeant James, som desarmerat 873 bomber, sitter i ett mörkt rum och lyssnar på det George W Bush-kritiska metalbandet Ministry. Jag skulle säkert ha gjort vågen inför en så kraftfull markering, om jag bara vid tillfället identifierat musiken.

Göran Everdahl har fel, då han hävdar att The Hurt Locker inte skulle gestalta Irakkrigets politiska dimensioner. Fredrik Strage har fel, då han karakteriserar fil-

”beklagliga situation” som skall legitimera fortsatt närvaro av ockupationsmakten.

USA påstås inte söka egna fördelar och bedriver ingen territoriell expansion – den är på sin höjd en oönskad biverkan.

Dess armé bekämpar inte en nationell rörelse mot en ockupation, utan en illegal, politiskt icke definierbar ond makt – en inhumanitär terrorism. Denna definition av krigets orsak och syften har USA över förväntan lyckats sälja till de styrande i den rika delen av världen, varvid för köparna pris och bekvämlighet torde vara mera avgörande än dess kvalitet.

mens budskap som ”politiskt tvetydigt”.

Om man skulle ha tvivlat var filmen står politiskt borde man begrunda en nyckelscen i dess slut: En irakier nalkas över en öppen plats och försöker desperat påkalla de amerikanska truppernas uppmärksamhet. Han har av sina inhumana landsmän mot sin vilja iklätts 5–10 kg sprängdeg med tidsinställd utlösning. Den första impulsen bland amerikanerna var att bege sig så långt som möjligt från den stackars bombmannen. Denne är helt naturligt förtvivlad, vill ha hjälp och ropar:”Stanna kvar! Gå inte bort!”.

Jag medger att det hade varit orimligt, och alldeles för sent för stackaren att i stället för att söka hjälp hos ockupanterna, reflektera över att såväl bomber och desarmeringsexperter kommit in i landet först med dem.

Bristen på tid kan däremot knappast den som skrev in scenen åberopa. Ty i en enda bild sammanfattas här den nuvarande västimperialistiska definition –hos USA såväl som hos DN-liberaler – av den

Vad gäller huvudfrågan ”Varför är vi i Irak?”råder i denna film ingen tvekan, även om Mark Boal, filmens manusförfattare och före detta US-armyinbäddad journalist i Irak, vägrar att explicit ta upp den: USA har ju ett globalt ansvar, och inte bara rätt, utan också skyldighet att intervenera, där man anser det lämpligt. USA agerar inte politiskt utan av nödvändighet – i enlighet med landets ”manifest destiny”.

Man kan säga som Sveriges utrikesmister Torsten Nilsson efter USA:s första bombning (då som liksom nu på falska grunder) av Hanoi 1965: ”Jag beklagar att USA har ansett det nödvändigt att vidta denna åtgärd”.

Man kan till och med Bigelow kalla Irakkriget för ”en beklaglig situation”, så länge man till slut ändå säger som hon, när hon tackade för sin Oscar 2010: ”Jag vill bara tillägna filmen de kvinnor och män i krigsmakten som dagligen riskerar sina liv i Irak, Afghanistan och runt hela världen.” Publiken förutsättes, liksom de folk som utsätts för USA:s humanitära, ofta handgripliga, omsorger, att dela hennes tacksamhet.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

Jan Myrdal om texter som ”återställer Strindberg som konstnär och intellektuell och lösgör hans skriftställararbete ur svensk akademisk tvångströja”.

Befria Strindberg från tvångströjan!

M

ariusz Kalinowski som bland annat översatt August Strindbergs Inferno till polska, höll den sjätte augusti 2008 på det tjugosjunde internationella mötet för skandinaviska studier i Gdansk föredraget: ”Fröken Julie – designed in Russia! Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskijs Vad bör göras?” (På polska hade han publicerat en liknande text i Jagiellonska universitetets i Krakow översättartidskrift Przekladaniec 2004/1.)

Till mötet i Lund i år har han anmält texten: ”Indras dotter – född ur en rysk dröm. Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskij. ” Detta är viktiga texter ty de återställer Strindberg som konstnär och intellektuell och lösgör hans skriftställararbete ur svensk akademisk tvångströja. Kalinowski visar nämligen med ordentlig parallelläsning hur Strindberg genom åren lyfter och återspeglar tankar, namn, motiv, repliker och bilder från Tjernysjevskij (ibland med en blinkning till läsaren). Så gör vi skriftställare ju med de författare som bidrar till att forma oss. Att Strindberg var djupt tagen – och medvetet påverkad – av Tjernysjevskijs ”Vad bör göras?” är känt.

(Också jag har skrivit om det.) Men Kalinowski gör mer, han bevisar med citat hur stark denna bindning var och att den fortsatte (”Drömspelet”).

Våra akademiska svenska strindbergianer är inte intresserade av sådana texter. De passar nu inte i

anständiga organ som Strindbergiana. Men de visar därför pudelns kärna! Fram ur dunklet tvingas det svenskt akademiska textfifflet. Tjernysjevskij återtar också i Sverige sin plats; Strindberg befrias från höljet! ”Vad bör göras?” är en lysande bok (läs min anmälan i ”Förr och nu” 3/1984 http://janmyrdalsallskapet.se/ vad-goer-myrdal/item/38-recension-1984.html ).

Tjernysjevskijs betydelse för rysk och internationell litteratur och i rysk och internationell revolutionär tradition är mycket stor. Men som Victor Terras påpekar (sida 82, Handbook of Russian Literature, Yale University press 1985) kan han därför av politiska skäl inte erkännas av rysk höger och de flesta västliga kritiker. Ty Tjernysjevskijs porträtt dekorerade salen när II Internationalen höll sin kongress 1891. Det var hans ord som väckt den unge Lenins sociala insikt. Därför övertog Lenin titeln ”Vad bör göras?” till sitt eget arbete om partibygge 1902. Inte undra på att man i Sverige akademiskt mörkar hans konstnärliga och politiskt/ intellektuella betydelse för Strindberg!

Att man lyckats med detta är dock märkligt; inte bara jag har skrivit om sambandet. På ”Ryska Posten” publiceras nu ett referat av D. M. Sjarypkin: ”Den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna” (Russkaja literatura v skandinavskich stranach), ”Nauka” (Vetenskapsakademiens förlag) Leningrad 1975. Den volymen finns på nio svenska bibliotek. Däribland

fib 69

kunnig och bildad officiell indisk intellektuell; en på rätt hög nivå alltså. Sten Widmalm däremot var en vanlig svensk akademisk intellektuell. Alltså en fläckvis mycket kunnig. Men blott fläckvis. Som förklaring till att svenska medier inte uppmärksammar det pågående inbördeskriget menade han att det var alltför få döda. Vilket tyder på att han inte följer indisk dagspress.

Hade jag valt att gå den akademiska vägen till professur och han varit en min doktorand hade jag berömt honom för läsflit men samtidigt gett honom en lång boklista av annat slag att läsa in och en och annan resrutt i det mineralrika centrala Indien.

Strindbergsmuseets bibliotek. På sid 188 tar Sjarypkin upp sambandet mellan Tjernysjevskij och Fröken Julie.

På sid 197 skriver han: ”Personagerna i ‘Fröken Julie’. Julie själv och hennes älskare Jean har inte bara getts samma namn som de ‘gamla människorna’ hos Tjernysjevskij – Jean Solovtsov och fransyskan Julie, utan också liknande karaktärsdrag, och liknande syn på livet; de har samma intressen och stereotypa beteenden.”

Mariusz Kalinowski kan med all rätt fråga sig om de svenska Strindbergforskarna inte går till sina egna bibliotek!

Nu till själva den akademiska traditionen. Den är dubbel: Den 17 maj hade Olof Palme-centret Indienmöte på ABF-huset i Stockholm. Professor Sunil Khilnani från John Hopkins University i Washington talade om ”India in Search of Wealth and Power”; Uppsalaprofessorn Sten Widmalm kommenterade. Sunil Khilnani var en

Men det innebär inte att jag ser på alla akademiker som jag ser på Strindbergianerna och Widmalm.

I går kom brevbäraren med professor Walter Markows postuma slutversion av Die Freiheiten des Priesters Roux (Leipziger Universitätsverlag 2009). Den som läser tyska (och franska för excerpterna), har ett levande intresse för den franska revolutionen, vet att den ses bäst underifrån och i dagsskeendet ofta funderar över revolutionernas – tidigare, nuvarande, framtida – förlopp och gränser bör beställa den. Den är helt lysande, reser och diskuterar just de frågor vi grubblar över. När – och hur – går en revolution förbi sin sociala bas och når sin klassmässiga gräns? Och vad är då möjligt?

Walter Markow var akademiker. Men en ovanlig en; han promoverades 1934 under nazitiden med en lysande avhandling om Balkandiplomati; upprättade en kommunistisk akademisk motståndsgrupp, greps och dömdes till 12 års fängelse.

Efter kriget och fängelset återupptog han sin akademiska karriär. Han uteslöts ur SED för avvikelse (”titoism”). Fortsatte därefter som akademiker och forskare i DDR utan att varken bli partitrogen eller avhoppare. En av de verkligt stora historikerna.

Jag är sannerligen – trots Strindbergianer och gängse professorer – inte mot det akademiska arbetet.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Nya sidor av Schumann

N

u ska det för en gångs skull inte handla om juridik utan om musik och om nyligen bortgångne Knut Carlqvist.

I år är det tvåhundra år sedan den tyske tonsättaren Robert Schumann föddes.

Hans mest kända verk är romanscykler som Frauenliebe und Leben, pianokvintetten och Kinderszenen för piano. Känslig och innerlig musik. Men den politiska utvecklingen i hans samtid gick naturligtvis inte honom förbi; han tog aktiv del i den genom sitt komponerande. Hans jämnårige, poeten Ferdinand von Freiligrath (18101876), som i likhet med Marx drevs i landsflykt i det stormiga slutet av 1840-talet, skrev dikten Svart, röd, gyllene. Schumann tonsatte den.

Först hörde jag sången den 1 maj 1977, då Enhet Solidaritetståget i Stockholm hade besök av Erich Weinertchor från dåvarande Västberlin. Sångens titel anspelar förstås på färgerna i den tyska fana som fördes av de upproriska under bondekrigen på 1500-talet och som hade en revolutionär innebörd för dem som på 1840-talet förespråkade att Tyskland skulle enas. Vid den tidpunkten var ju Tyskland uppdelat i ett stort antal furstendömen.

När jag lyssnade på de tyska kamraternas framförande, var det många frågetecken som rätades ut för mig. Sången visade att det fanns en demokratisk tysk tradition inom litteratur och musik från tiden före 1933 (och före 1871) att anknyta till för den tyska 1970-talsvänstern när den krävde ett enat Tyskland. I min omedvetna föreställning hade det svarta molnet från den tyska katastrofen 1933–45 kommit att fördunkla även perioder av tysk historia dessförinnan.

»Tonsättningen höjer sig klart över de flesta av de kampsånger som fanns på Folkkörens repertoar på 70-talet. Vi sjöng den så ofta vi kunde.«

I Stockholms Folkkör, som jag tillhörde då, ville vi också sjunga Schwarz Rot Gold.

Jag frågade Knut Carlqvist om han ville hjälpa oss med att översätta texten. Knut påstod själv att han inte kunde sjunga. Jag vet inte om det var sant; jag hörde honom aldrig försöka. Men den översättning som han skickade efter några veckor visade sig vara sångbar, ja poetisk ibland, som i sista versen: Och den som visan för er skrev I en av vårens nätter Behöver nu en musikant Som toner till den sätter!

Ge oss en äkta musikant, Så klingar ljust vårt tyska land: Krutet är svart blodet rött elden gyllene flammar!

Schumann blev alltså den av Freiligrath efterlysta musikanten. Tonsättningen höjer sig klart över de flesta av de kampsånger som fanns på Folkkörens repertoar på 70-talet. Vi sjöng den så ofta vi kunde. Vi älskade de uttrycksfulla alliterationerna (”prompt och proper reduktion av trettio trilska prinsar”) i Knuts översättning.

Just nu håller jag på med annan musik av Schumann. En av mina klasskamrater från skolan ska tillsammans med mig framföra hans Bilder aus Osten opus 66 för fyrhändigt piano. Schumanns förord är intressant.

Han skriver att han har komponerat under läsning av Friedrich Rückerts översättning av al Hariris Maqamat. Det finns dock inte något i musiken som klingar exotiskt.

Inget tillgjort pling-plång som hos Mozart (Enleveringen) eller Puccini (Butterfly och Turandot). Bilder aus Osten är snarare ett resultat av ett jämlikt möte mellan två konstnärer tvärs över seklerna (al Hariri levde på 1000-talet) och det geografiska avståndet (Basra i nuvarande Irak respektive Düsseldorf).

På Internet har jag tagit reda på att al Hariris berättelser Maqamat översattes till latin, franska och engelska flera gånger under 1700-talet och det tidiga 1800-talet.

Rückerts hyllade tyska översättning kom 1826 och tycks vara den senaste till något europeiskt språk. Konstigt nog har inte de äldre översättningarna återutgetts på länge. Vill man läsa al Hariri, får man bege sig till ett forskningsbibliotek och sitta där och läsa.

Tappade europeerna intresset för arabisk litteratur när de koloniserade Asien?

Eller hände det först när man hittade olja där?

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 71

Inbjudan till möte i Norberg

Här köper du FiB:

wInbjudan till möte på hemlig strejkmötesplats i Norberg lördagen den 17:e juli 2010.

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägs-

Dagen startar med ett öppet styrelsemöte för FiB/K Västmanland-Dalarna på Elsas konditori i Norbergs centrum, alla medlemmar och prenumeranter är välkomna.

Klockan 13.45 avreser vi med bilar till storgruvans stora dagbrott där Arne Andersson berättar om den stora strejken 1891–92. Kallskänkan Jenny Wrangborg läser egna dikter.

Klockan 17.00 träffas vi på den hemliga strejkmötesplatsen i skogen. Där kommer det att bli tal av Jannika Fahlander från Handelsanställdas förbund om ”Kampen för kollektivavtalen i dag” och Daniel Suhonen från tidningen ”Tvärdrag” om ”det man inte får tala om i dag.” Var och en får ta med sitt kaffe och sin bulle.

Under kvällen planeras underhållning i Norbergs Folkets Park. Programmet för denna är i skrivande stund inte klart.

Arrangörer: FiB/K Västmanland-Dalarna, Norbergs Arbetarekommun, LO-kommittén Norberg och ABF. Välkommen!

Arne Andersson och P-O Tellander FiB/K Västmanland-Dalarna

Nästa nummer kommer den 19 augusti. Prenumerera!

Läs mer på fib.se.

station KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Hovrättsbacken 14, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se