FiB 5 2015

Page 1

FOTO Om utsatthet HJÄLTAR FNL i Sverige KULTUR Harpan och järnet

NATO

KRIGSÖVNING HOT MOT SVERIGE fib 1

Folketibildfem201549 kr


Red. Sverige är under attack

JAG UNDRAR OM VI egentligen har fattat vad det är som händer. Alltså, på riktigt fattat. Så länge strider pågår på andra sidan jordklotet, eller till och med så nära som i Ukraina, kan vi ändå säga att ”ja, det är för jävligt och här sitter vi och har det bra”. Men nu är vi där. Eller snarare nu är allvaret här. Det är förvisso inte första gången som USA och Nato slår sig samman om en jättelik stridsövning i Sverige. Men den här gången är det mer omfattande än någonsin. Och det sker i en tid när stormakterna kastar giriga blickar mot den del av världen som nu blottläggs i allt snabbare takt – Arktis. Redan hörs protesterna mot den enorma stridsövningen ACE 15 – Arctic Challenge Exercise 2015. Och larmet kommer att höjas alltmer fram till den dag då startskottet för övningen går i månadsskiftet maj–juni. FiB/Kulturfront ägnar därför en stor del av detta nummer åt Nato-övningen. Men vi speglar också den flerhundraåriga bakgrunden till Sveriges position i världspolitiken och vi återger de kritiska, varnande och förmanande synpunkter som flera höga militärer har mot planerna på en Nato-anslutning. Från sidan 5 till och med sidan 19 kan du läsa om det maktspel som nu utspelas inne och över vårt eget land. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då vi i solidaritetens namn ställde oss upp för de folk som USA med sina imperialistiska ambitioner hade utsatt för ett hänsynslöst överfall som vi inte sett dess like till sedan andra världskriget. Det var Vietnam, Laos och Kambodja och det var länder som kom att prägla en stor del av den svenska befolkningens känsla för solidaritet långt utanför landets gränser. I det här numret återvänder vi till den tiden och berättar om några av de hjältar som särskilt stack ut med sitt civilkurage och som gick i spetsen för den FNL-rörelse som var under bildande. Läs om Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström på sidorna 26–29. gösta elmquist, redaktör fib 2

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Noterat

5

Nato

20

Harpan och järnet

26

FiB-hjältar

30

Krönika Ulla Jo-

43

hansson 32

Felicia om hem­ löshet

36

Recensioner

42

Filmer

46

Sverigebilden

47

Medlem

33

Intervju: AGNETA NORBERG. Som vanligt står

hon på barrikaderna. Den rollen har förpassat henne i fängelse i andra länder. Men Agneta Norberg, vice ordförande i Sveriges Fredsråd och styrelseledamot i Global Network against Weapons and Nuclear Power in Space (GN), räds inte överheten. Nu kämpar hon mot Natos och USA:s enorma stridsövning som ska genomföras i norra Sverige.

20

Kultur: HARPAN OCH JÄRNET. Redan på 1400-talet avbildades änglar spelande

nyckelharpa. Men man vet inte instrumentets ursprung. Bara att det har ett gediget fäste i Norduppland och kring traktens gruvor. Berättelsen om harpans kompanjonskap med järnet återges i Peo Österholms och Eva Wernlids nya bok, Harpan och järnet.


Krönika. Nästa generation – vad ska de tycka om oss? – EN NY FLYKTINGKATASTROF på Medelhavet. 900 döda. Näs-

ta generation kommer att fråga sig hur vi kunde låta det ske. Det trodde Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (FP) i tv:s Gomorron den 20 april efter det att ännu ett fartyg (om man nu kan kalla det så) förlist med 900 personer ombord. Europa var skakat. Ja, hur kunde det ske så snart igen? Och vad ska nästa generation tycka om oss som lät det ske?

26

VÅRA HJÄLTAR. Det fanns många insiktsfulla människor i landet som deltog i solidaritetsarbetet för Vietnam, Laos och Kambodja. Men två av de främsta var Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis. Deras orädda protester på Hötorget i Stockholm sände stötvågor ut över landet och fick människor att engagera sig i de förenade FNL-grupperna.

32

Kultur: FELICIA MALMSTRÖM. Hon är snart färdig yrkes-

fotograf och 25 år fyllda. Nu visar Felicia upp sitt kunnande i ett socialt projekt från Malmö, ”Nobody – it can happen to anybody”. Själv säger hon att hon vill peka på orättvisor och fördomar som ofta drabbar den ”lilla” människan.

»

DET ÄR UTOMORDENTLIGT INTRESSANT att just en folkpartist uttrycker sig så. Det är inte precis en generation utan bara tre–fyra år sedan som hennes parti stod i frontlinjen när Sverige beslutade sig för att göra gemensam sak med Nato och slå sönder Libyen i bitar och bana vägen för skrupelfria f lyk t i ngsmugg la re. Khaddafi hade alltför länge använt landets oljeinkomster till att utveckla landet. Nu fick det vara nog. Tolv misslyckade försök från olika västländer att mörda honom. Nu måste han störtas. Wikströms partiledare Jan Björklund gick i bräschen. Sveriges Jas Gripen fick samtidigt gratis reklamplats i världens tv-medier när svenska plan rekognoserade vad som kunde bombas i landet. Resultatet ser vi. Libyen i kaos. Mycket av Libyens alla vapen tog Boko Haram hand om. Och i Libyens hamnar kunde en ny och oerhört blomstrande näringsgren etablera sig – flyktingsmuggling (UPA, det vill säga utan personligt ansvar). Även om man kan tycka att den vara som levereras kunderna inte alltid håller högsta kvalitet. Detta är ett av den svenska journalistikens stora misslyckanden i modern tid, oviljan att förklara det ganska enkla och uppenbara sambandet Natoinsatsen/kaoset samt att ställa till svars de svenska politiker som beslutade om att efter Afghanistan och Irak även införa kaos i Libyen. Ibland kan man känna respekt för Cecilia Wikström. Hon ryter till, vågar ta ställning. Inte minst när det gäller Rumänien och dess romer är det hon som står för nykterheten. Man undrar vad hon har i ett så våldsbejakande parti som Folkpartiet att göra. peo österholm

Man undrar vad hon har i ett så våldsbejakande parti att göra.

fib 3


FiB-noterat.

ILLUSTRATION mare toomingas

Prenumerera på FiB! För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera

fib 4

Grattis …

… Pieter Söron i Göteborg, som är bästa prenumerantvärvare sedan förra numret av Folket i Bild/Kulturfront. En biobiljett skickas till dig. Tävlingen om vem som är FiB/K:s bästa prenumerantvärvare pågår fram till den första maj. Varje månad belönas vinnaren med en bok, en biobiljett eller med ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatumet får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalsbiblioteket. Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på 0152-155 13 eller prenum@fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen. Välkommen!


FOTO: PHILIPPE STROPPA, DASSAULT AVIATION

Utrikes.

Neuron är klar för start. Den europeiska drönaren, stor som ett stridsplan, gör enligt uppgift sin bestyckade debut i stridsövningarna i Sverige. En av intressenterna är svenska Saab.

Stormakternas vapenskrammel är ett eko av kampen om Arktis

Nato intar Sverige EN TREDJEDEL AV Sveriges yta kommer inom kort

att domineras av Natoledda stridsövningar. Cirka 115 stridsplan från nio länder plus Nato kommer att dåna fram över ett område som sträcker sig från söder om Örnsköldsvik till Riksgränsen. Här är tre röster om det som nu händer: – Detta drar in oss i USAs krigsplaner mot Ryssland och det pågår bakom ryggen på allmänheten. Det handlar om Arktis, säger Agneta Norberg, vice ordförande i Sveriges Fredsråd. – Ett oförsvarat Sverige lämnar oss öppna för att besättas av endera parten i ett eventuellt fram-

tida storkrig och blir det inte Ryssland så blir det Nato – i värdlandsavtalets anda, säger Björn Forseth, reservofficer och tidigare Natoengagerad. – Många upplever en verklig och hotfull möjlighet av ett stort krig nära oss; ett som Sverige kan manövreras in i och som kan kosta oss vår nationella existens, säger Jan Myrdal.

FIB/K ÄGNAR I DETTA nummer stort utrymme åt Nato, de övningar som ska genomföras i Sverige och den oro som stormakternas allt tuffare attityd innebär för oss. fib 5


Intervju. Den militära kampen om Arktis är i full gång. Sverige är genom närheten till Arktis och Ryssland ett strategiskt betydelsefullt område för Nato/USA. Det är förklaringen till att ACE 15 (Arctic Challenge Exercise 2015), som är världens största militära övning för flygstridskrafter, förläggs hit och förvandlar en tredjedel av Sveriges yta till ett militärt övningsskjutfält. Agneta Norberg, med erfarenhet från konfliktområden i hela världen, ger här sin syn på den förestående stridsövningen.

”Protestera! De drar in oss i USA:s krigsplaner” text britta ring foto eva wernlid

– VISST HANDLAR DET OM Arktis, säger

Agneta Norberg, när FiB/Kulturfront frågar henne om ACE 15 som ska äga rum i månadsskiftet maj-juni. Hon har nyss genomfört ett seminarium i ABF-huset i Stockholm om värdlandsavtalet och den ökande spänningen i norr. Agneta är fredsaktivist sedan många år, vice ordförande i Sveriges Fredsråd och med i styrelsen för Global Network against Weapons and Nuclear Power in Space (GN), bildat 1992 i USA. Agneta har besökt konfliktområden i hela världen, gripits av polis för intrång på militärbaser och har kontakter med aktivister överallt i den internationella fredsrörelsen. Nu gäller det ACE 15, den senaste av en rad stora Natoledda krigsövningar i Norrland. Norra Sverige är ett strategiskt betydelsefullt område för Nato/USA med sin närhet till Arktis och Ryssland. Här finns också Esrange utanför Kiruna – världens största nedladdningsstation för bilder av jordytan, tagna av satelliter. Vad händer egentligen i norr? – Hela övre Norrland är ett stort militärt övningsskjutfält. Det säljs ut med god förtjänst av Försvarets materielverk (FMV) till vapentillverkare från hela världen, privata och statliga, som testar nya vapen. I övningsområdet finns nationalparker, renbetesland och samebyar. Sen flera år har också USA/Nato och länder fib 6

med partnerskap stora gemensamma övningar med udden riktad mot Ryssland. Det var vid en sådan övning 2012 som ett norskt Herculesplan kraschade in i Kebnekajse. Hur används Esrange? – Bra fråga – det får vi inte veta. Man låtsas som om det bara handlar om fredlig rymdteknologi och väderobservationer, men närmare undersökningar visar att de civila programmen är täckmantel för ett omfattande spionsatellitprogram. Esrange ingår i det stora krigsövningsområdet NEAT (North European Aerospace Test Range), till vardags kallat robotskjutfältet. Det är 24 000 kvadratkilometer stort och sträcker sig från Vidsel upp över Lappland till Sveriges nordgräns, där det fortsätter i nordligaste Norge vid internationella krigsövningar. Vad är speciellt med ACE 15? – Den här gången är testområdet större än vanligt. Det täcker en tredjedel av Sveriges yta och går ända ner till söder om Örnsköldsvik. Det är en ren flygstrids­övning med cirka 115 stridsplan från nio länder som kommer att dåna fram över området i två veckor. De fingerade luftstriderna leds av Nato från Bodö med hjälp av två andra baser i Luleå och Rovaniemi. Förutom de över 100 stridsflygplanen deltar Sverige med ett ledningsflygplan och andra länder med tankerflyg, skol-

flygplan och störflygplan. Nato deltar med två Awacs som är avancerade spion­ flygplan, flygande radarcentraler. Övningsscenariot är enligt Försvarsmakten ”en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat”. – Mot vem? undrar Agneta med ironi i rösten. ENLIGT FÖRSVARSMAKTEN är syftet ”att

piloter från flera nationer får samöva med olika flygplanstyper i stora sammansatta flygstyrkor där taktik och procedurer övas i en realistisk hotmiljö med simulerade luftvärnssystem. För de svenska förbanden innebär det att vår operativa effekt ökar genom att vi tillsammans med andra kan verka i Sverige och vårt närområde”. En realistisk hotmiljö i vårt närområde? En gemensam stridsflyginsats under FN-mandat mot en medlem i FN:s säkerhetsråd …? Handlar det om Arktis? – Just det. Arktis är ett nyckelområde för den globala satellitkommunikationen, både den civila och militära. Svalbard till exempel är norskt, men har speciell status enligt Svalbardtraktaten från 1920, som bland annat förbjuder Norge att använda området för militära ändamål. Här har man byggt flera markstationer för satelliter. Norge hävdar att bara civil satellitkommunikation förekommer. Men det är omöjligt att kontrollera och Stortinget har


– USA har nära 800 fasta baser och militära installationer utanför sitt lands territorium. Dessutom tio flytande baser, kärnvapenbestyckade Trident-ubåtar, med hamnar i Guam, Diego Garcia och Hawaii, säger Agneta Norberg.

beslutat att Norge ska ansluta sig till EU:s satsning på ett stort satellitprogram, även den militära delen. Varför är Svalbard så viktigt? – Svalsat är en markstation med världens bästa placering för satelliter i polarbanan. De går från pol till pol runt jorden 14 gånger per dygn och täcker hela klotet. Bara Svalbard har en position som tillåter markstationen att ta ner data från alla överflygningar. Officiellt hanterar Svalsat bara väderobservationer men väder- och miljösatelliterna förmedlar också data om atmosfären och rymddata som är direkt avsedda för krigföring och mycket viktiga för USA:s rymdförsvar. Rymdförsvar? – På Vardö längst ut vid Varangerfjorden några mil utanför den ryska gränsen

installerade USA 1998 i hemlighet en av världens starkaste radaranläggningar. Det var ett brott mot ABM-avtalet (Antiballistic Missile Treaty) från 1978 som förbjöd utplacering av utrustning som skulle underlätta ett första slag med kärnvapen vid endera stormaktens territorium. Anläggningen ingår i USA:s ”rymdförsvar” med starka radaranläggningar och avskjutningsramper som är utplacerade runt jorden för att skydda USA mot det påstådda hotet från Iran, Pakistan och Nordkorea. Ryssland har protesterat kraftigt och anser att Vardöbasen ingår i USA:s förstaslagstrategi. På Grönland finns en liknande radaranläggning. Arktis och Norden spelar en viktig roll i rymdkrigets strategi. AGNETA ÄR MYCKET orolig över de provo-

kativa Natoledda krigsövningarna i norr och USA:s militära upprustning i Baltikum och andra länder vid Rysslands gränser. Ett vapen som också testas i NEAT:s övningsområde är drönare, som bland

annat används av USA för att olagligt avrätta människor på andra länders territorium. EU utvecklar för sin del en stor drönare, Neuron, som kan bära tyngre vapen och göra sig osynlig för radarn. Saab är med i projektet, som inte har behandlats av riksdagen. Vad kan vi göra? – Protestera! Skriv under namninsamlingen som kräver stopp för krigsövningar som ACE 15, hemsidan www.stoppaace.se. De Natoledda stridsövningarna drar in oss i USA:s krigsplaner mot Ryssland och pågår bakom ryggen på allmänheten. Försvarsmakten säljer ut området till utländska vapentillverkare och marknadsför det som ”obebott”. Stridsövningarna inkräktar på samernas rörelsefrihet och har på allvar börjat kollidera med turismen och andra intressen. Vreden växer mot behandlingen av Norrland som en koloni, där ingen vet hur miljön i nationalparker och renbetesland i längden drabbas. ■ ■ fib 7


Nato.

Om ryssen och Nato

Kampanj betyder fälttåg, men den sedan i höstas pågående kampanjen mot Ryssland är inte ett sådant. Ändå känns det nästan så. Tidskriften Försvarsutbildaren är en tidning för folk inom frivilligförsvaret. När en krönika i tidningen var ren reklam för anslutning till Nato, påpekade jag för redaktionen att det inte var lämpligt att tidningen stod för den linjen. De svarade att krönikören ensam ansvarade för texten och de uppmanade mig att skriva och ge min ståndpunkt. Resultatet är denna text, som publicerades i sista numret 2014. FÖRRA VINTERN VAR JAG på middag med föredrag av försvarsministern. En officer i publiken ropade ut: ”Är det inte dags att sluta bry sig om opinionen och gå med i Nato en gång för alla?” Försvars­ ministern var dock inte så osmart att han sa ja till det. Men vi har nyligen sett en smart kampanj som fått opinionen att för första gången bejaka svensk Nato­ anslutning, trots att nödanropet från en skadad ubåt visade sig vara en tidnings­ anka. MEN MISSFÖRSTÅ MIG INTE . Det kanske

fanns en ubåt i skärgården, rysk eller holländsk eller polsk. Marinens personal gjorde sitt jobb. Precis som flygvapnets. Enligt högkvarteret har flygkränkning­ arna minskat i antal sedan 2010, även om massmedia ger ett annat sken. Och utan att kolla identiteten låter pressen läsarna tro att ryssen återigen varit framme. Massmedias artiklar om ett aggres­ sivt Ryssland har enligt Mediearkivet stigit från 20 om året under perioden 1993–1997 till 37 om året 1998–2007, 150 2008–2013 och 413 under perioden ja­ nuari – oktober 2014! I en sådan atmosfär triggas man att yla med vargarna. En offi­ cer talade under ”ubåtsjakten” upphetsat om 30 – 40 rysk-svenska krig i historien, vilket skulle innebära ett krig mer än vart tionde år mellan slutet av 1400-talet och 1809, då vi bevisligen slogs med Ryssland sista gången. Uppgiften kanske han fått från Herman Lindqvist, som i vintras i Aftonbladet hävdade 33 rysk-svenska krig. Enligt Nationalencyklopedin var de emellertid åtta till antalet, enligt Wikipe­ fib 8

dia tio. Och då var ändå Sverige krigsan­ stiftare i hälften av fallen… SOM EN RANDANMÄRKNING vill jag jämföra den upphetsade pressen med de samiska nyheterna, Ođđasat, som mitt un­ der ubåtsjakten rapporterade om det nord­ norska firandet av att Röda armén befriat dem för 70 år sedan, och om att konungen talade om den norsk-ryska vänskapen. Nej, vår förra försvarsminister var inte osmart. Hon slöt någon vecka före valet ett avtal med Nato om att kunna upplåta svenskt territorium åt dem vid behov, och avtalet skulle ratificeras före jul. Det har den nye försvarsministern nu avvisat, men den i oktober uppblossade rysskräcken skapade en kampanj för svenskt Natomedlemskap. Varför skulle någon vilja köra över en folkopinion mot Natomedlemskap? Varför är folket så motvilligt? Kan det hänga ihop med sådant som att Nato utan FN-mandat förde krig mot Jugoslavien för att avstycka Kosovo, vilket har blivit ett prejudikat som sedan Putin kunnat hänvi­ sa till angående Krim? Man kallar Nato en fredsorganisation. Men Nato bildades av de länder som nyss delat Tyskland. Det var västzonerna som bytte valuta och skapade ett nytt land; idén med två Tyskland var inte Sovjets. Kanske gjorde de 1949 rätt i att frukta Sovjets ambitioner, men Sovjet hade också rätt att frukta sina gamla al­ lierades. Att Churchill av sin generalstab 1945 begärt en bedömning i stort över ett tänkt anfall på Sovjetunionen kan inte ha varit okänt för Sovjet, även om det hölls hemligt i 50 år. Och Nato bildades inte som motvikt mot Warszawapakten utan

tvärtom. Höjden av ”fredsvilja” är att Nato inte lade ner sig själva, när Warszawapak­ ten gjorde det. I stället fortsatte Nato att ansluta länder och upprätta baser allt när­ mare Ryssland – trots löften till Gorbatjov om motsatsen när Sovjet upplöstes. DE BEVISADE RYSKA anflygningarna mot Sverige påsken 2013 gav mig det ome­ delbara intrycket att Ryssland ville säga Sverige: ”Rusta upp! Vi vill inte se ett oförsvarat Sverige.” (I sak höll jag med dem, men det var ändå ett djävla sätt.) Det är i just detta oförsvarade Sverige som kampanjen för svenskt Natomed­ lemskap kunde bära frukt i folkopinio­ nen. Trots att jag själv har Natomedaljer från uppdrag då vi gjorde en meningsfull insats, hindrar det mig inte från att vilja hålla Sverige utanför den kärnvapen­ klubb som Nato är, en som främst värnar nordamerikanska näringsintressen världen över. Ett oförsvarat Sverige läm­ nar oss öppna för att besättas av endera parten i ett eventuellt framtida storkrig och blir det inte Ryssland så blir det Nato – i värdlandsavtalets anda. Det är inte Ryssland som är hotet mot oss utan ett storkrig i Europa. Är vi med och ökar inringningen av Ryssland är vi också med och ökar hotet om storkrig. Är vi med i Nato blir vi måltavla! Därför är det olyckligt om svenska militära tidskrifter ensidigt beskriver Nato som ”vän”, som en av oss. Än så länge har vi inga fiender, vi bör inte skapa några heller.

björn forseth medlem i frivilligförsvaret sedan tonåren, reservofficer, fibbare.


Slutet på 198 års svensk fred

ILLUSTRATION: WIKIMEDIA COMMONS

»

TEXT jan myrdal

”Sverige måste avveckla det nära samar­ betet med Nato. Då kan vi överleva som nation när nu Förenta staterna och dess följe­ slagare agerar alltmer desperat.

DET MÖJLIGA STORKRIGET

Nu 2015 upplever många, kanske de flesta, av oss en verklig och hotfull möjlighet av ett stort krig nära oss; ett som Sverige kan komma att manövreras in i. Ett som kan kosta oss vår nationella existens. Jag skall söka teckna bakgrunden och göra skeendet begripligt. Då frågan är stor finns inget enkelt sätt att tala om detta.

> fib 9


NATO

Slutet på 198 års svensk fred

F Kopia av Ruben Hellman efter akvarell ur Krigsarkivet

Dåligt kamouflage Den 14 januari 1807 stadfäste Gustav IV Adolf denna uniform för Indelta Arméns Infanteri Regementen. Den grå färgen slog inte an på samtiden som inte förstod betydelsen av kamouflagefärg. Eldhastighet och eldverkan var ännu inte tillräckligt betydande för att framtvinga en färgändring. Ur Dalregementets sockenkompanier 1964.

fib 10

red är inget normaltillstånd. Jag blir nu i sommar 88 år. Inget av dessa år har varit ett fredsår. Att ett eller annat år kallats fredstid kan blott förklaras av att krigen då föregick i svensk medieskugga. Gran Chacokriget mellan Bolivia och Paraguay 1927 till 1935 är ett typiskt exempel. Det var inte förstasidesnyhet i svenska tidningar fast det kostade 80 000 till 100 000 döda och det segrande Paraguay, som fick två tredjedelar av det omstridda området vid freds­ kongressen i Buenos Aires, höll 300 000 bolivia­ ner som krigsfångar. Obegripligt var det inte. Det var ett typiskt oljekrig mellan Förenta staterna och Storbritan­ nien genom ombud. När Storbritannien försvaga­ des under andra världskriget kunde Förenta stater­ nas oljemonopol sedan helt ta över tillgångarna. När jag var hos farmor i nioårsåldern låg jag framstupa på mattan och läste Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser. Den var spännande med äventyr på gammalstavning. Så här började den: ”Genom Tysklands och Sveriges historia återklingar sedan århundraden ett namn vid hvars minne svensken reser sitt hufvud högre och den frihetsälskande tysken blottar af beundran

»

… så brukar folk­ mord beskrivas i skön och populär lit­ teratur, patriotisk his­ torieskrivning och an­ nat krigarljug. sitt. Det är Leipzig, Breitenfeld och den 7 sep­ tember 1631. Konung Gustaf Adolf stod med sina svenskar och finnar på Tysklands jord att värna det heligaste och högsta i lifvet: frihet och tro”. FRAM MOT TONÅREN när andra världskriget

inletts insåg jag att så brukar folkmord – som det under 30-åriga kriget i de tyska länderna – be­ skrivas i skön och populär litteratur, patriotisk historieskrivning och annat krigarljug. Visst var ”Fältskärns berättelser” spännande läsning. Un­ gefär som ”Green Berets” – en om Vietnamkriget lögnaktig John Waynefilm – kan vara spännande när den går i repris. Den som vill förstå denna konstens uppgift att ljuga med form åt de härskande bör se på den film som fick sin galapremiär i Berlin den 30 januari 1945 när Röda armén ryckte fram i öster: Veit Harlans lysande Kolberg med Kristina Söderbaum och Heinrich George. Denna film om hur folket i Kolsberg under tio veckor år 1807 står upp mot Napoleons 13 000 krigsvana trupper är nog den formellt intressan­ taste nazifilmen. Fast den kom för sent i kriget för att få någon politisk effekt. Bortsett från de mest fanatiserade i Hitlerjugend och SS, som kanske trodde att något ”Wunderwaffe” ännu skulle kunna rädda Tredje riket, visste publiken vid premiären att kriget var förlorat. 2002 hade Sverige haft fred i 198 år när statsminister Göran Perssons socialdemokratiska


TEXT jan myrdal

FOTO: PHILIPPE STROPPA/

DASSAULT AVIATION

regering med tyst stöd från alla statsfinansierade riksdagspartier och utan att FN:s säkerhetsråd fattat något för oss bindande beslut gick i krig mot Afghanistans folk på kommando från För­ enta Staterna. Det är en svensk politisk skandal motsvarande den i Frankrike när nationalför­ samlingen den 10 juli 1940 avskaffade republiken och gav marskalk Philippe Pétain all makt. Men de skyldiga kommer heller inte i Sverige att ställas inför riksrätt. MEN DETTA AVSTEG från en då tvåsekelgam­ mal tradition innebär att det har blivit mindre troligt att vi kan undvika att dras in i ett storkrig liknande det som mot slutet av 1930-talet började ta form kring oss i Europa. Här är nödvändigt att korrigera en gängse men falsk historiebild om det svenska 30-talet – en historiebild som nu spelar en farlig roll. Det var inte ett brunt decennium. Tvärtom. Det var det decennium då en dittills gängse rasism trängdes undan. År 1929 hade amiral Lindmans regering med Soldatinstruktionens allmänna del gjort rasismen till svensk statsideologi. Men den socialdemokra­ tiska regering som tillträtt 1932 föste sakta bort denna volym. Hela arbetarrörelsen, från Clarté (se Raslära, raspolitik, reaktion. Karl Evang, Ebbe Linde) över syndikalister och kommunister till socialdemokrater, tillsammans med borgerliga demokrater gjorde ideologiskt upp med rasismen till dess den blev ett utkantsfenomen. Det hände samtidigt som arvsbiologer som Gunnar Dahlberg, och även folk inom det då­ varande Rasbiologiska institutet, i den borgerliga offentligheten påvisat det orimliga i den då av svenska och tyska rasbiologer hyllade rasforsk­ ningen. Stöveltrampar-nazismen (”Ut pojkar och slåss”, Stormfacklan 15 maj 1934) förblev, trots att den fostrade sådana som P. O. Sundman, ett lika obetydligt promilleparti som dess motsvarighet nu (se valsiffrorna 1940). Den var lika litet då som nu av politisk betydelse.

Det fanns en ofta tysksinnad övre medelklass med förankring inom militären och byråkratin. Men just de svenska ”nationella”, som i princip kände sympati inför Hitler, förklarade av natio­ nella skäl den tyska nazismen som en fara för den svenska nationen våren 1939. De saboterade därför försöket att bilda ett stort tysksinnat parti och förklarade sig i detta lojala med den svenska socialdemokratin som i princip var helt främmande för dem. Då deras starkt konservativa tyskvänlighet därmed inte blev till förräderi under kriget behöll de sin poli­ tiska kraft och förmådde efter kriget genom det så kallade planhushållningsmotståndet förhindra att arbetarrörelsens efterkrigsprogram blev politisk verklighet. Insikt om denna politikens dubbelhet är viktig för att förstå statsminister Per Albin Hanssons (och samlingsregeringens) politik under kriget. Man omintetgjorde de brittisk-fransk-finländska försöken att låta västallierade trupper transporte­ ras genom Sverige för frontinsats mot Sovjetunio­ nen (i samband med bombning av Baku). Man tvangs sedan manövrera och tillåta neu­ tralitetsöverträdelser som transitering av tyska soldater med järnväg genom Sverige (”permittent­

»

Det är en svensk politisk skandal motsvarande den i Frankrike när national­ församlingen den 10 juli 1940 avskaffade republiken och gav marskalk Philippe Pétain all makt.

Neuronplanet Den europeiska drönaren, neuronplanet, är stort som ett stridsplan. Det styrs via satellitteknik och är utrustat med stridsprojektiler. Tillverkare: Franska Dassault Aviation, svenska Saab och ett italienskt företag. Saab fick 600 miljoner kronor av staten för att delta i projektet. Kritik: Att avrätta människor på distans via satellitstyrning har utvecklat en videospelsmentalitet.

>

fib 11


NATO

Slutet på 198 års svensk fred

trafiken”) i juli 1940 till dess man fann Sverige militärt tillräckligt starkt att kunna säga upp avtalet i augusti 1943. Trots starka tyska påtryck­ ningar vägrade regeringen också att genomföra partiförbud mot kommunister (från Stockholm ledde Komintern den kommunistiska kampen på kontinenten) och vägrade delta i angreppet mot Sovjetunionen. PER ALBIN HANSSON och utrikesminister Chris­

tian Günther fullföljde i detta den pragmatiska politik som marskalk Bernadotte fastlagt 1814 när han blivit svensk tronföljare och gjort upp med den tidigare katastrofala russofobien. Han hade också insett att Sverige är en liten utkantsmakt som måste balansera mellan stormakterna för att överleva. Därmed inledde han den för Sverige unika fredsperiod som inte bara präglade hans regering utan vår politik ända fram till nutiden. Detta var en betydligt mer realistisk svensk politik än den som blev efterkrigstidens, då Sverige genom Tage Erlander och Dag Hammar­ skjöld på ledande sätt deltog i upplägget för en ekonomisk krigföring mot Sovjetunionen. (Jag har tidigare skrivit om hur svensk drängtjänst för Förenta staterna och Storbritannien nästan ledde till ett sovjetiskt militärt angrepp mot Sverige sommaren 1952.) Från Förenta staterna planlades då det storkrig, det atomkrig, mot Sovjetunionen som beskrivits så lysande den 27 oktober 1951 i Collier’s (jag har pu­ blicerat det materialet med alla dess bilder av svam­ pen över Moskva och från det ockuperade Sovjet men kan göra det igen om så behövs). Det var som en uppföljande fortsättning av interventionskriget 1918–1922 och de brittisk-franska Münchenpoliti­ kernas krigsplanläggning 1938–1940. MEN TRE FÖRHÅLLANDEN tvang Förenta staterna

backa från det ideologiskt och rustningsmässigt förberedda storkriget: 1) Den 29 augusti 1949 sprängde Sovjetunio­ nen sin första ordentliga kärnladdning. Förenta

fib 12

»

Trots starka tys­ ka påtryckning­ ar vägrade regeringen också genomföra partiförbud mot kom­ munister och vägrade delta i angreppet mot Sovjetunionen.

staternas kärnvapenmonopol var brutet. 2) Den 15 mars 1950 utfärdade Världsfreds­ rådet i Stockholm appellen om ett världsomfat­ tande övervakat kärnvapenförbud. Trots att de härskande gjorde sitt yttersta för att hindra oss samla underskrifter agerade vi världen över. Också här i Sverige. Opinionen blev så omfat­ tande att krigsherrarna tvangs tillbaka. 3) Trots Kinas varning trängde Förenta stater­ nas styrkor under befäl av Douglas MacArthur fram genom Korea mot gränsen till Kina. Den 19 oktober 1950 gick kinesiska folkets frivilliga därför under parollen: ”Stöd Korea, värna foster­ landet” över gränsfloden Yalu och tvang Förenta staternas styrkor på flykt. Reträtten förde dem tillbaka bortom de ställningar de haft vid krigs­ utbrottet. General MacArthur ville svara med att inleda luftkrig mot Kina, även med kärnvapen, något som president Truman insåg skulle utlösa ett världskrig där också Förenta staternas territorium skulle drabbas. Han tog därför från generalen kommandot den 11 april 1951. Kriget fortsatte och var mycket blodigt. Jag minns vår glädje på Tredje Världsungdoms­ kongressens tredje dag den 27 juli 1953 när det kun­gjordes att Förenta staterna hade tvingats underteckna vapenstilleståndet. De koreanska


TEXT jan myrdal

representanterna omfamna­ des och kysstes i salen också av de nordamerikanska delegaterna.

mer så när den Stora Kultur­ revolutionen några år senare visade på en möjlig politisk väg ut ur socialistisk förstel­ ning och ett nytt överklass­ välde några år senare). Förenta staterna hade då tagit över ett alltmer folk­ mördande krig i de tre indo­ kinesiska staterna Vietnam, Laos och Kambodja. Det utvecklades till det värsta av århundradets imperialistiska folkmordskrig. Men det blev också utlösande för en mycket stor internationell solidaritets­rörelse. Sverige var där framträdande och gav också fristad åt soldater som deserterade från att ta del av det brottsliga kriget.

Medlemmar av Task Force Indian upprättar en kaffekantin mindre än 24 timmar efter intagandet av den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

62 ÅR SENARE har inget

FOTO: US ARMY

fredsavtal undertecknats men då Demokratiska Folk­ republiken Korea utvecklat egna kärnvapen inser För­ enta staterna att om 1950 års Koreapolitik fullföljs finns nu risken att Los Angeles, Chicago, New York och Washington går samma väg som Hiroshima och Naga­ saki. Dock, krigen fortsatte. Jag var i Frankrike när Algeriets frihetskrig började ta form. Frankrikes Kommunistiska Parti var förlamat. Man talade med mig om att det rörde sig om ”tre franska de­ partement” och hur Thorez 1936 besökt Algeriet och menat sig kunna konstatera att där höll på att bildas en nation bestående av algerier, kabyler, från 1830 invandrade fransmän och de nu 130 000 algeriska judar som alla genom dekretet av den franske justitieministern Adolphe Cremieux den 7 april 1870 gjorts till franska medborgare. Det blev ett vidrigt blodigt krig. När jag från Indien besökte Sverige vid nyår 1959 fanns det dock här redan en solidaritetsrörelse. I Västasien hade staten Israel upprättats som kolonial enklav med hjälp av ”displaced persons”, det vill säga judar vilka det antisemitiska Polen vägrat låta återkomma till sin östeuropeiska hembygd. Militärt utnyttjades Israel i flera krig direkt av Förenta staterna mot nationella arabiska och iranska försök att nå kontroll över de egna oljetillgångarna. Från ett förtryckets Indien kom jag 1962 till Kina alldeles i slutet av de tre svåra åren. Men trots svårigheterna, se ”Rapport från en kinesisk by”, var Kina ett internationellt exempel (blev än

DENNA PERIOD kännetecknades av en trefaldig

utveckling. Å ena sidan en serie frigörelsepro­ cesser framför allt i Latinamerika (Kuba där jag arbetade 1967 var inspirerande) och Afrika och å andra sidan ett allt blodigare imperialistiskt förtryck. Detta skedde samtidigt som Sovjetunionen och realsocialismen genomgick ett allt påtagligare inre förfall med nomenklaturans omvandling till ny klass, vilken också drev ett blodigt angrepp

»

De koreanska representanter­ na omfamnades och kysstes i salen också av de nordamerikanska deltagarna.

>

fib 13


på Afghanistan. Ett delar sig i två. Det segrande Vietnam sökte med stöd från Moskva i konflikt med Kina bli en egen regional makt. Utvecklingen var inte given ens i realsocia­ lismen. Det finns flera sätt att flå en hare. 1964 när Gun Kessle och jag hade honorar från Volk und Welt reste vi ordentligt i Tyska Demokra­ tiska Republiken. Bilade, iakttog och diskute­ rade. Trots all fyrkantighet var detta det bästa Tyskland. Ulbricht höll på att leda TDR ut ur det stelnande sovjetiska förfallet med hjälp av ett spännande dolt reformförsök. Det mekanis­ ka plansystemet skulle ersättas med självstyran­ de återkoppling. Alltså använda den weinerska cybernetik som möjliggjort datorerna. Politiskt blev detta en modern Bucharinvariant (ungefär den som Deng Xiaoping senare genomdrev i Förenta staternas folkmördande i Vietnam, Laos och Kambodja var utlösande för en stor internationell solidaritetsrörelse. Här är en bild från tryckningen av Vietnambulletinen i Stockholm. Claes Sundberg sitter framför FNL-gruppernas stencilapparat på Pålsundsgatan i Stockholm.

fib 14

»

Det utvecklades till det värsta av århundradets imperia­ listiska folkmordskrig. Men det blev också utlösande för en stor internationell solidari­ tetsrörelse. Kina). Men i Moskva tog Bresjnev makten och gav Honecker uppdraget att avsätta Ulbricht.

FOTO: JOY BENIGH

NATO

Slutet på 198 års svensk fred


TEXT jan myrdal

TDR tvangs följa med Sovjet i undergången. Nu, nästan två generationer senare, har scenen byggts om. Först imploderade Sovjetunionen med dess realsocialism i inre motsättningar och Förenta staterna framstod som den enda verkliga världsmakten. I Europa genomfördes Europeiska Unionen – det program från 9 september 1914 som kansler Bethmann Hollwegs arbetat fram. Programmet hade för en tid avbrutits av ”undret vid Marne” och det kejserliga Tysklands militära nederlag. I dag är den faktiska ledaren för Tysklands 28 underställda stater Angela Merkel, en hårdfört konservativ prästdotter från Hamburg, uppvuxen i Tyska Demokratiska Republiken där hon tre år innan sammanbrottet doktorerade i kvantfysik. ÄGANDERÄTTEN var säkrad. Allt tycktes ha

återgått till den sorts normalitet som rådde under makternas spel före sammanbrottet 1914 och ryska revolutionen. Även sådant som europeiska socialstatsfenomen och det svenska folkhemmet befann sig under avveckling. Men detta var sken. Anden hade inte kunnat stoppas tillbaka i flaskan. Kolonialväldena var borta. I verkligheten är nu det som var ”västlig” världsdominans under 1800- och 1900-talen över. Kina är inte tillbaka före 1949. De stora folkliga framstegen har ändrat form men inte omintet­ gjorts och under starka pågående inre sociala kon­ flikter och klasskamp har Kina medvetet alltmer återtagit den såväl ekonomiskt som vetenskapligt och därmed politiskt ledande position den förlo­ rade efter Mingdynastin. Att Kina nu säger sig landvägen och sjövägen återställa Sidenvägarna är dess formella abro­ gerande av fördraget om världens uppdelning mellan de kristna stormakterna Spanien och Portugal som påve Alexander VI avkunnade för det västra halvklotet den 7 juni 1494 i den spanska staden Tordesillas och som för det östra halvklotet utökades i Zaragozafördraget. I Kina är man mer medveten om detta sam­

manhang än i Förenta staterna. Det är ju som Mao Zedong påpekade en skillnad mellan att kunna se tillbaka på några årtusenden av erfarenheter och blott ett par hundra år som i Förenta staterna. MEN KINA ÄR INTE ensamt. Brics-staterna övertar

alltmer av det som var Förenta staternas privile­ gieområde. När OAS, de amerikanska staternas organisation, möts är inte bara Kuba åter med utan man enas om att öppet försvara Venezuelas självständighet mot Förenta staternas intrig. Blott Kanada följer Förenta staterna. Dock är spelet inte över förrän ridån faller. Papperstigern har verkliga klor. Förenta sta­ terna har fortfarande inte bara hangarfartyg och världens ännu starkaste militärmaskin. Drivet av sitt ekonomiska samhällssystem och i ideologisk övertygelse om sin ”manifest destiny” försöker man säkra världsvälde. EU, där Sverige ingår, spe­ lar delvis genom Nato (som Sverige formellt inte tillhör, vilket inte bara är en formalitet) en under­ givet följsam roll i detta; delvis är den en rival. Det finns likheter mellan då och nu. Som exempelvis när Tyskland genom sitt diplomatiska erkännande av Kroatien bidrog till att Jugoslavien formellt upplöstes. Det återgick till den tyska/öst­ errikiska politiken före och under första världs­

»

Trots all fyr­ kantighet var detta det bästa Tysk­ land. Ulbricht ledde TDR ut ur det stelnade sovjetiska förfallet med ett spännande dolt reformförsök.

>

fib 15


FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

NATO

Slutet på 198 års svensk fred

kriget. Eller som det sätt Tyskland utnyttjade Ante Pavelics kroatiska statsbildning under andra världskriget och efterkrigets tyska samarbete med kroatiska Ustaše mot Jugoslavien. Likaså är utnyttjandet av nationella mino­ riteter likartat. Man kan se hur det tsaristiska

»

Drivet av sitt ekonomiska samhällssystem och i ideologisk övertygelse om sin ”manifest desti­ ny” försöker USA säkra världsväldet.

fib 16

”Yankee go home – imperialismen är en papperstiger” och ”23 folkvalda i israeliska fängelser” var några av slagorden på plakat och banderoller vid en demonstration i Kungsträdgården i Stockholm mot Israels Libanonkrig 2006. Omkring 1 500 personer deltog i demonstrationen som följdes av upplopp.

Ryssland under 1800-talet använde förtryckta kristna minoriteter mot det Ottomanska riket. Eller hur Hitlertyskland utnyttjade nationella motsättningar i Tjeckoslovakien (sudettyskar, slo­ vaker, ungrare), Frankrike (elsassare, bretagnare), Belgien (valloner). Många inom den så kallade vänstern har svårt att förstå detta. Detta har visat sig under det pågående kriget mot Syrien och i oförmågan att göra en korrekt analys av de olika kurdiska grupperingarnas politik. Även det sätt på vilket kossova-albanerna utnyttjats är viktigt att komma ihåg. Det fanns skäl till att Enver Hoxha som sannerligen inte var någon Titovän var ytterligt försiktig i Kossovafrå­ gan. (Själv reste jag ordentligt där 1958 och 1970.) Här finns mycket att undersöka. IMPERIALISMEN HAR alltid använt argument om

”mänskliga rättigheter” i sin erövringspolitik. Så gjorde britterna i Indien. Att det folkrättsstridiga


TEXT jan myrdal

förstörelsekriget i Afghanistan förts för ”kvinnor­ nas befrielse” är följdriktigt. Allt detta känner vi till från hela kolonial­ krigens och imperialismens historia. Men nu har tillkommit något nytt. När det gällde Gran Chacokriget fördes det om verkliga tillgångar. Folk slaktades av rationella ekonomiska skäl: makten över oljan. Man kan också klart se att den brittisk-franska rivaliteten om oljekällor ledde till uppdelningen av det ottomanska imperiet i Väst­ asien liksom man lätt kan urskilja de verkliga och rationella ekonomiska motiven bakom angreppen på Mossadegh och kuppen i Iran; makten över oljan. Imperialismen må vara blodig och brottslig men den var inte dum. Även det imperialistiska agerandet för att utlösa och låta driva Saddam Husseins krig mot Iran blir begripligt. Men hur förklara det senare kriget mot Irak? Hojtet om Saddams ondska var visserligen vanligt imperialistiskt krigarljug. Men varför lura honom att angripa Kuweit? Varför sedan söka förinta det civila samhället, låta mörda intelligentian, söka krossa universiteten och förinta muséerna? Där ger kampen för makt över oljan inte svaret. MÖNSTRET BLIR än tydligare när det gällde Li­

byen. Khaddafi hade gått med på alla krav. Staten fungerade med utbildning och reformer och stora tekniska investeringar. Oljeindustrin blomstrade. I dessa båda fall, Irak och Libyen, är det tydligt att avsikten var en annan, nämligen att skapa vad som kallas ”failed states”. Och vad var avsikten med ”färgrevolutioner” och det som kallades ”arabisk vår”? Denna nya imperialistiska strategi visar sig också i Ukraina. Att Förenta staterna – och i dess släptåg Nato – medvetet arbetade för att upplösa Ukraina visas av att det ju fanns ett avtal vilket saboterades för att kunna skapa den nuvarande situationen. Politiken mot Ryssland under senare tid har alltmer påtagligt tyckts vara att söka upplösa

»

För sin egen säkerhets skull måste Sverige först bromsa och sedan helt avveckla det nuvaran­ de nära samarbetet med Nato.

också den staten inte bara så som Irak, Libyen och Ukraina kunnat upplösas utan så som Sovjetunio­ nen drevs till undergång; genom att tvinga den till en upprustningsspiral. Därefter åstadkomma en än värre självförtärelse än på 1990-talet. Men Ryssland har nu tydligt markerat att det för dess egen nationella existens skull finns en röd linje som inte kan överskridas utan att Ryssland själv agerar. Dock fortsätter Förenta staterna och Nato en direkt utmanande politik. Detta trots att Rysslands företrädare påpekat – och upprepat – att Ryssland är en atommakt beredd att sätta in sina kärnvapen till försvar för sin existens. DÅ INGENTING nu tyder på att Ryssland är redo att lägga sig ned och låta upplösa sig samtidigt som Ryssland ingår i den växande gruppering som på fredligt sätt alltmer övertar de ekonomiska styr­ systemen i världen blir Förenta staternas och dess följeslagares agerande ett desperat men ytterligt farligt spel. Här gäller det för oss att söka återställa den svenska utrikespolitiken till vad som kan kallas en traditionell Bernadottelinje. Detta innebär att Sverige för sin egen säkerhets skull först brom­ sar och sedan helt avvecklar det nuvarande nära samarbetet med Nato. Gör vi det kan det finnas en möjlighet för oss att överleva som nation när nu Förenta staterna och dess följeslagare agerar alltmer desperat. ■ ■ fib 17


Nato.

Generallöjtnanten Carl Björeman om varför Sverige måste hålla hårt på sin alliansfrihet

”Ett medlemskap i Nato passar mycket dåligt” I höstas släpptes boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap där en rad debattörer ger sin bild av Sveriges säkerhetspolitik. Utifrån olika perspektiv argumenterar de varför ett svenskt Natomedlemskap inte förbättrar vårt säkerhetspolitiska läge, utan i stället ökar risken för att bli indragna i krig. En av dem som medverkar i boken är generallöjtnanten Carl Björeman. Här utvecklar han sina argument. intervju: johanna lundqvist

– ALLIANSER OCH ALLIANSFRIHET är två

olika medel i säkerhetspolitikens tjänst. Om valet av det ena eller det andra alternativet leder till framgång beror på om det är anpassat till det säkerhetspolitiska läget. Ett alternativ kan vara bra i ett visst läge, men förödande dåligt i ett annat. Ett svenskt Natomedlemskap passar mycket dåligt så som det säkerhets- och militärpolitiska läget ser ut just nu. Nato har trots sin formidabla militära styrka ingen möjlighet att garantera Sveriges säkerhet. Det beror på att Ryssland kan – om man vill – använda betvingelsemetoder som Nato inte kan bemöta i tid: propagandakrig, dolda militära insatser, uppmuntran av uppror i eftertraktat område innan slutligen öppna militära insatser görs. Nato kan endast ingripa i situationer när spänningsläget är så upptrappat att risk för ”storkrig” föreligger. Ett svenskt medlemskap i Nato ökar spänningsläget. Det är mer riskabelt för vår säkerhet nu än det hade varit i början av det kalla kriget, då Sverige hade en försvarsförmåga som hade utsikter att fördröja ett angrepp på Sverige av Warszawapakten tills Nato hunnit ingripa. Hur kommer Nato och Sveriges samarbete med militäralliansen in i bilden? fib 18

– Det är två skilda frågor. För det första har Nato funnits som betydelsefull aktör ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel sedan sin tillkomst 1951. För det andra har den efter det kalla kriget etablerade samverkan med Nato enligt min mening som grund dels frånvaron av analys hos den politiska och militära försvarsledningen om avsikten med och resurser för närmandet, dels som grund även de möjligheter för karriärister att driva sina särintressen som närmandet innebär. Exempel på en sådan politiker är Carl Bildt, statsminister 1991–1994. I försvarspropositionen 1991/92:102 skrev han: ”Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige.” Två år senare skickade han en bataljon till det forna Jugoslavien under motivering, uttalad till bataljonschefen, att det var fråga om en inträdesbiljett till EU (Krigsvetenskapsakademiens tidskrift nummer 6 2009, sidan 67). Liknande motiv för att sända svensk militär trupp för samarbete med Nato har använts när det gäller Afghanistan. INNAN JOHAN HEDERSTEDT blev ÖB år

2000 var han sakkunnig i försvarsdepartementet. Han skrev 1998 en pamflett,

betitlad ”Internationalisera försvaret!” Enligt min mening är innehållet i denna sällsynt illa underbyggt men den kom ut när officerskåren visste att den riskerade att förlora meningsfulla befattningar. ÖB Owe Wiktorin höll på att rasera det svenska försvaret med statsminister Göran Perssons onda minne. Hederstedts pamflett sågs som räddningen. Den öppnade för internationella insatser och internationella kontakter, inklusive intressanta befattningar i Natostaber. Under närmare 15 år har den militära svenska eliten byggt upp en föreställningsvärld där den finner mening i sitt yrkesval. En bekräftelse på detta står att läsa i SvD 2015-02-14. Den svenske flygvapenchefen Micael Bydén uttalar sig om det ökande samarbetet med USA och Nato. Han finner detta samarbete naturligt: ”Det är kanske osvenskt men för mig är det inte kontroversiellt, vare sig övningen i sig, att det är med det amerikanska flygvapnet eller att det är just nu.” Min reflexion: Samarbetet med Nato är osvenskt i den meningen att det inte förbättrar utan försämrar svensk försvarsförmåga i rådande militärpolitiska läge. Det är däremot svenskt i en mening


FOTO: SANTÉRUS FÖRLAG

som utbasunevilken krävs för rats under hela att motverka efterkrigstiden, moderna ryska nämligen att det betvingelsemesom gynnar det toder. Närområmilitärindustridet: farligt höjd ella komplexet spänning. gynnar Sverige. Hur är din (En tes som det syn på förändenligt min meringar i försvaning är hög tid ret? Kan vi inte att ompröva.) försvara oss Det torde själva längre? vara ställt utom – För det allt tvivel att första: Sverige åtminstone en har aldrig kunaktör i det sänat försvara sig kerhetspolitiska ensamt mot en spelet i vår omstormakt. Dåvavärld ser med rande ÖB Helge starkt gillande Jung skrev: ”Det på Bydéns bevore verkligkännelse: den hetsfrämmande ryske presiatt tro, att Svedenten Putin. riges krigsmakt, Bydén sällar sig hur stark den till Rysslands Generallöjtnant Carl Björeman. än blir, skulle i fiender. Putin alla lägen kunna behöver sådana för att motivera rustning- överallt avvisa anfall över land- och sjöen av Ryssland. gränserna samt mot landets inre. … Vi Har konflikten i Ukraina påverkat måste genom segt motstånd vinna tid för den senaste tidens diskussioner om ett att hjälp utifrån skall hinna lämnas.” (ÖB närmande till Nato? 47, s. 133) – Ja, utan tvivel, men på ett vilseledanSena tiders ÖB – inte minst den nuvade sätt. Nato har av den dominerande de- rande – har använt begreppet på ett sätt len av opinionsbildarna framställts som som tyder antingen på historielöshet eller garant för vår säkerhet – ett falskt löfte. på strävan att hålla medborgarna förvirEtt exempel: när den borgerliga regering- rade. ÖB Sverker Göransson har myntat en 2014 fann för gott att upptäcka krisen tesen att Sverige kan försvara sig en vecka. i Ukraina ville den beställa ytterligare två Skall begreppet ”försvar” användas är ubåtar och tio Superjas. Jag ställer mig yt- tesen grovt överdriven. Sverige kan nog terst tveksam till att denna åtgärd, som – om sanningen skall fram – bara ”förvar i takt med opinionsbildningen, kan dröja” några timmar. bidra till en positiv lösning av krisen. Hur skulle en alternativ svensk Vad skulle ett medlemskap i Nato säkerhetspolitik se ut? få för konsekvenser, hemmavid och för – Det är inte möjligt att här lämna ett länder i vårt närområde? fullständigt svar på denna fråga. En ut– Hemmavid: fortsatt försämrad för- gångspunkt är dock att eftersom Sverige svarsförmåga i rådande militärpolitiska inte kan försvara sig mot stormaktsanläge, fortsatt felbalanserande försvars- grepp måste vår säkerhetspolitik syfta till budgeter till förfång för en välfärdspolitik att stormakter avskräcks från att starta som krävs för nationell sammanhållning, sådana. ■ ■

De enögda

NÄR KALLE OCH VIKTOR börjar bråka vet föräldrar att man måste ta tag i båda för att få dem att sluta. Men massmedias Nato-propagandister renodlar ensidigheten precis som reklamkonsulter. Har de nu fått bra betalt för att tala sig varma för ”konserverad gröt” (Ulf Peter Olrog gamla reklamvisa) så är det bara att blunda med ena ögat och plocka fram allt som förmår folk att aktivt eller passivt underkasta sig Nato. Att småljuga och förvränga ingår. Precis som när hamburgerkedjorna förstorar bilder på hamburgarna så att de inte motsvarar verklighetens. Det vet varenda unge – men orkar man bry sig?! Att inte orka bry sig är ett psykologiskt fenomen som både reklammakare och Nato-propagandister vill utnyttja. Hans Blix berör detta i intervjun i nr 2 av Folket i Bild/Kulturfront: ”Nationerna visar upp ett militärt kroppsspråk. Varför hålla på med alla dessa flygplan i luften och örlogsfartyg långt bort från hemmavatten?”… ”Östersjön är på väg att bli som en skolgård med gossar som retar varandra.” …”Om man söker en lösning måste man förstå även den andra sidan. Annars kommer man ingen vart.” Det är därför den mycket stora Nato-övningen i Norra Sverige i maj/juni ökar spänningarna i vårt närområde. torbjörn wikland PS. Det är inte alltid kul att snabbt bli besannad. Efter att jag skrev detta kom de nordiska försvarsministrarnas gemensamma uttalande om hotet från Ryssland. Direkt kom en sur kommentar från den ryske utrikesministern. Sedan fick den finske försvarsministern, som skrev på uttalandet, en rejäl örfil av hela det politiska etablissemanget i Finland. Kanske har försvarsministrarna spelat för mycket ”Warcraft” på datorn och sett för mycket på ”Game of Thrones”. För det var bingo för alla som vill öka den militärpolitiska spänningen!

fib 19


Kultur.

I boken Harpan och Järnet (Atlantis Förlag) beskriver författaren Peo Österholm det nära och månghundraåriga sambandet mellan nyckelharpan och den norduppländska järnbrukskulturen, ett samband som kan gå tillbaka ända till 1400-talet.

När en slängpolska från Älvkarlebys logdanser letade sig hela vägen via spelmansstämmor till Nobelfesten i Blå hallen 2011, då blev nyckelharpan accepterad som kultur även i de finare kretsarna. Om detta och mycket annat berättar författaren och journalisten Peo Österholm och fotografen Eva Wernlid i deras nya bok ”Harpan och järnet”.

HARPAN OCH JÄRNET – MÅNGHUNDRAÅRIGA KOMPANJONER

P

TEXT johanna lundqvist

eo Österholm, berätta om boken. – Den handlar om det nära sambandet mellan ett musikinstrument, nyckelharpan, och en näringsgren, järnbruken i Norduppland, ett unikt samband. Hur kommer det sig att du har skrivit den? – Jag har som spelman vistats många år i Norduppland, umgåtts med spelmän och byggare. Eftersom många aktiviteter försiggår på just bruksorterna kom jag på att ingen tidigare brytt

fib 20

sig om att ta reda på hur sambandet verkligen såg ut och varför. Men det var Eva Wernlid som kom med idén att vi skulle göra en bok tillsammans. Vilket är nyckelharpans ursprung? Vet man varifrån instrumentet kommer? – Var den första nyckelharpan tillverkades vet ingen. Redan på 1400-talet avbildades änglar som spelar nyckelharpa på kyrkväggar. De allra flesta av dessa kyrkmålningar återfinns i Norduppland.


Spelmän tågar in på Österby herrgård för att spela upp majstången. Midsommaren på de norduppländska järnbruken har månghundraåriga traditioner.

Från 1600-talet och framåt slutar nästan alla spår i Norduppland. Vad beror det på? – Lite tillspetsat kan man säga att det är Dannemora gruva, där man började bryta malm just på 1400-talet. Gruvan blev omtalad långväga och antagligen därför letade sig nyckel­ harpan dit. Det är min teori. När sedan Louis de Geer grundlade 10-12 järnbruk på 1600-talet fick nyckelharpan en hemvist, där den fanns

med vid alla ceremonier som exempelvis bröllop och midsommar. När fiolen kom till Sverige fanns harpan där och fiolen fick aldrig insteg. En del järnbaroner ömmade också om instrumentet. Hur har arbetet med boken gått till? – Mycket har jag fått gratis efter att ha vistats i området sedan 1970-talet. Sen finns det lokal bygdelitteratur man får gå igenom. Jag skrev tidigare en bok om Bingsjö på liknande sätt.

>

fib 21


KULTUR

Tre riksspelmän på nyckelharpa, alla uppväxta i Österbybruk, Esbjörn Hogmark, Hans Gille och Sture Hogmark samt konstruktören Sven Hassel. De tog initiativet att renovera och sätta i stånd Österbys gamla vallonsmedja, 100 år efter dess nedläggning.

Om man är novis när det gäller nyckelharpor och folkmusik – har man utbyte av boken ändå? – Hoppas det. Vilken status skulle du säga att folkmusiken har i jämförelse med andra musikgenrer? – Mycket låg. Det beror på att genrens exponering i medierna är så liten. Medierna skickar sällan musikskribenter utan ”allmänreportrar” med oftast usla kunskaper. Ibland händer det att jag önskar att de inte hade kommit alls. 2010 startades nätverket Folkmusiker fib 22

mot främlingsfientlighet som en reaktion på att utövare och älskare av svensk folkkultur ofrivilligt blir utnämnda till supportrar av en nationalistisk och främlingsfientlig kultursyn. Är nätverket nödvändigt i dag? – Jag har inte känt något behov att engagera mig i det. Har inte stött på någon nationalistisk eller främlingsfientlig kultursyn i våra led. Inte heller har jag märkt av nätverket ute på fältet. Vad tänker du om strategin att hävda att ”det inte finns någon svensk folkmusik” för att bekämpa Sverigedemokraterna? – Befängt. ■ ■


Stålverket i Österby las ner på 1980-talet. Men än lever Österby gjuteri, en av få kvarvarande metallindustrier i Norduppland.

Viktor Vikman och Justus Gille, två bruksarbetare och legendariska spelmän på Österby Herrgård. Bilden tagen vid mitten av 1900-talet.

På nästa uppslag:

”När brukskulturen var på väg bort riskerade också dess månghundraåriga kompanjon nyckelharpan att gå samma öde till mötes.” >> fib 23


Litteratur.

BONDESPELMAN!

>

”Det är genom konsten som människan får befrielse från tillvarons plågor”

CITATET OVAN ÄR INTE från någon an-

tik filosof utan från en gruvarbetare och smed från Österbybruk. När man talar om ”kulturen” i Norduppland tänker många på brukspatronerna, deras musiksoaréer, på konsten som prydde deras väggar, på den överdådiga herrgårdsarkitekturen och på de välfyllda biblioteken med inbundna skinnböcker. En del brukspatroner var också kulturpersonligheter som gynnade vetenskap, konst och musik. Begreppet kultur är enligt Nationalencyklopedin ”en hegemonisk definition med djupa rötter i (det förra) sekelskiftets borgerlighet.” Oboe var kultur, men inte dragspel. Än mindre nyckelharpa. Men när herrskapen på herrgårdarna dansade sina polonäser och menuetter, var det mera ”kultur” än när bruksarbetarna dansade sina polskor i vagnshus och på logar? Alla är väl överens om att kultur skall ge kunskap, vederkvickelse, stimulans, underhållning och avkoppling. Men det var ju precis vad till exempel den framstående spelmannen i Lövstabruk Wilhelm Tegenborg gav Lövstaborna. Var inte han sin tids ”kulturpersonlighet” i Lövstabruk? För att inte tala om Byss-Kalle. Betraktades Byss-Kalle, 1800-talets storspelman, som en ”kulturpersonlighet”? Inte på hans tid. Kanske nu. En av hans mest berömda slängpolskor spelades på Nobelfesten 2011. Då hade låten vandrat en lång väg, från Älvkarlebys logdanser, via 1900-talets spelmansstämmor till öronen på världens ledande vetenskapsmän i Blå hallen. Dessa tankar om kultur kan uppstå när man studerar musiklivet i Österbybruk under 1900-talet. Den gamla brukskulturen var på väg bort. De gamla brufib 24

ken Lövsta, Tobo, Karlholm, Forsmark, Skebo, Strömsberg, Ullfors, Älvkarleö, Harnäs, Harg, Wattholma med flera upphörde efter seklers drift. Det behövdes större enheter för att det skulle gå ihop. Dessvärre såg det ut som om järnbrukens månghundraåriga kompanjon och nära förtrogna, nyckelharpan, skulle gå samma öde till mötes. Antalet spelmän minskade. Det är här Österbybruk och dess ”industrispelmän” kommer in. Bondespelmän, det begreppet har väl alla hört. Men industrispelmän? Spelmannen Albin Wallins och hans släkt är här ett bra exempel. Via Albin (1891–1982) fördes ett stort arv av spelmanslåtar vidare till eftervärlden, ett musikaliskt kulturarv. Albins far, farfar, farmor och morfar spelade alla nyckelharpa. Till sin hjälp att föra detta låtarv vidare hade Albin sina båda söner, Ceylon och Henry. De blev båda förgrundsgestalter inom 1970-talets folkmusikvåg. Äldste sonen, Ceylon Wallin, smed till yrket också han, blev rikskändis, då han 1975 hamnade på frimärke med sin nyckelharpa. Henry var inte bara spelman utan hade även konstnärliga anlag och blev bildkonstnär. Efter åren i Österbytrakten förde familjen ett kringflackande liv på jakt efter arbete. Den hamnade på Södermalm i Stockholm. Där tog Albin med sina båda söner till Nationalmuseum och när Henry valde att bli konstnär möttes detta inte med skepsis av föräldrarna utan med glädje. En riktig kulturfamilj? Nja, Albin var ju bara en enkel metallarbetare. Men textens inledande citat var Albins.

heller längre smeder som forna tiders spelmän utan metallarbetare. Folkmusiken ansågs höra bondekulturen till. Men det var metallarbetare som Albin Wallin, Justus Gille, Viktor Vikman, Anton Jernberg och andra som under 1900-talet svarade för folkmusikens fortlevnad i Österbybruk, spelandes på ett instrument som en del trodde var utdött och detta i en tid då folkmusiken var på stark tillbakagång.

Sven Ahlbäck, spelman från Österbytrakten och Sveriges första folkmusikprofessor, skrev på 1980-talet att spelmännen här egentligen inte ”borde” syssla med folkmusik. De var ju inte bönder, inte

MEN

VARFÖR JUST ÖSTERBYBRUK? När Lövsta-

bruk lades ner 1926 reducerades musiken där. Lövsta blev en avkrok. Det blev inte Uppsala, eller Stockholm, som blev nyckelharpans huvudort efter Lövstabruk. Nyckelharpan lyfte från Lövsta som en havsörn högt över Norduppland för att leta – vilken bruksort är den mest livaktiga som kan ta över ansvaret att vara min huvudort? Den landade i Österby. Det gamla vallonsmidet var ju dött men Fagerstakoncernen byggde ut och bedrev stålverk till 1983. DEN GAMLA BRUKSANDAN dog dock

även här när brukspatronerna försvann och bruket blev aktiebolag. På den gamla tiden var smederna brukets överklass och nära förbundna med baronerna. Men nu skärptes de politiska motsättningarna. Smederna blev metallarbetare. Fackföreningar bildades. Österby blev en av Sveriges rödaste orter. Inte bara högerpartiets ledare Arvid Lindman kom härifrån utan även kommunistledaren Karl Kilbom (som även startade Folket i Bild år 1934, föregångaren till den tidning du nu håller i handen). De satt i riksdagen samtidigt. ”INDUSTRISPELMÄNNEN” blev äldre. Folkmusiken var på stark tillbakagång över hela landet. Antalet nyckelharpor tunnades ut även här. Vid mitten av 1900-talet fanns det egentligen bara


INDUSTRISPELMAN? två nyckelharpsspelmän kvar, de båda metallarbetarna Justus Gille och Viktor Vikman, båda födda 1897, de enda kvarvarande nyckelharpsspelmännen i Österbybruk. De upprätthöll ända sedan 1941 den gamla midsommartraditionen att spela upp majstången på gamla kontrabasharpor. De skulle bli en brygga över till den nya nyckelharpsgenerationen för vilken ”Justus&Viktor” blev ett begrepp, en förebild. De hade en repertoar från de gamla Österbyspelmännen. När riksdagsmannen Karl Kilbom på 1950-talet gjorde ett besök på hemorten gjorde han en inspelning med Justus&Viktor. Inspelningen har dessvärre kommit bort. Ända fram till 1971 spelade de båda på midsomrarna. Sedan orkade de inte längre. Så vad skulle hända nu? I slutet på 1960-talet började några österbybor bekymra sig över läget. En räddningsaktion måste till. Men för att kunna spela nyckelharpa måste det finnas nyckelharpor. Sådana fanns inte. En ny generation metallarbetare trädde till. Man startade en byggkurs. Det var riksspelmannen och verkstadsarbetaren Anton Jernberg som drog igång räddningsarbetet. Det som sedan skedde i Österbybruk i början av 70-talet kan liknas vid en big bang. Intresset exploderade. Till sommaren 1971 hade tio harpor byggts. Det var bara början. Ett år senare ytterligare 24. Under 70-talet byggdes 250 nyckelharpor i lilla Österby av ett hundratal personer. Byggkurser startades även på andra håll i Uppland och i övriga Sverige. Men Österby blev nyckelharpans självklara huvudort. Hammarsmeden Hans Gille var med på första kursen. Han sa upp sig från jobbet på stålverket och började arbeta på heltid som bygginstruktör.

– När jag började spela 1971 trodde jag aldrig att jag skulle komma att syssla med det här på heltid. Det skedde någonting i hela landet som gjorde att det blev ett jävla sug, säger Hans som dessförinnan spelat jazz. En som var med på första kursen var Anton Jernbergs son, Per Gustaf. Han minns stämningen på orten. – Vi byggde harporna i Österby skola. Sen när harporna var färdiga höll Eric spelkurs. Det kändes som om nånting stort var på gång. DEN MÅNGHUNDRAÅRIGA traditionen

med nyckelharpor på midsommaren kunde också räddas sedan ”Justus&Viktor” lagt av. Men det var på håret. Midsommaren 1972, ett år efter Justus&Viktors sista spelning stod tre Österbybor – Yngve Lönnqvist, Per Gustaf Jernberg och Hans Gille med sina splitternya nyckelharpor samt två fiolspelmän och spelade upp midsommarstången. Traditionen bröts alltså inte och är nu inne på sitt fjärde sekel. På herrgården startades nyckelharpsstämman, som blev huvudstämman för nyckelharpan i Sverige. Också här var Anton Jernberg drivande tillsammans med nyckelharpsforskaren Gunnar Ahlbäck, som skrev ”Nyckelharpsfolket”, en bok om den nya vågen. Men det behövdes inte bara harpor, det behövdes också låtutlärning. Inne i herrgården startade spelmansparet Lillemor och Leif Alpsjö kurser, som lockade folk från hela landet. Man sov på madrasser på golvet. Enkel utspisning. Men entusiasmen! Man spelade dygnet runt, året runt. I stora salen lärdes bondpolska och andra danser ut. Det var som en väckelserörelse och Österby herrgård dess självklara helgedom. Nyfrälsta spelmän kunde glädjas åt att de fick spela och låta sig undervisas i den bruksmiljö där instrumentet frodats och överlevt.

Kursledaren Leif Alpsjö minns: – Min spelmansbana tog också fart 1970 och redan inom ett år gav jag kurser för jag såg att det fanns ett behov. Jag lärde känna och bjöd in traditionsbärare till kurserna. Jag såg ett behov av kurser genomförda med sakkunnighet. Kursledare i nyckelharpbygge fanns det redan gott om, men bara ett fåtal bra lärare i spel. Många pedagoger började sin bana under Österbykurserna som elever och lärarassistenter. Det var stort, men samtidigt mycket arbetsamt, att arbeta under denna kraftfulla kulturvåg. UNDER TVÅ DECENNIER hade Leif och Lil-

lemor 3 500 elever. Traditionsbärare som Eric Sahlström, Hans Gille och Ceylon Wallin fanns runt knuten. De kom och höll konserter. Inne i herrgårdens salar blickade det gamla bruksherrskapet ner från sina tavlor. Om man granskade deras blickar såg man inget avståndstagande utan ett visst gillande över att nyckelharpsfolket tagit över herrgården. HELGEN FÖRE MIDSOMMAR , alltid ”hel-

gen före midsommar.” Alla nyckelharpsspelare i Sverige, och utomlands, vet att nyckelharpsstämman i Österbybruk hålls då. Stämman startade 1975 och under många år var herrgårdsparken full med spelmän och andra besökare. Unga spelmän med nytillverkade nyckelharpor invaderade bruket. I centrum var det ”vild” camping med tält och husvagnar överallt. I herrgårdens stora sal kunde 50 spelmän sitta och spela i timmar. Vid vagnshuset sände Bengt ”Polo” Johansson radio ut till svenska folket. Synen kan tyckas nästan ofattbar eftersom nyckelharpan bara sju–åtta år tidigare höll på att sjunka bort i glömska. Vad hade hänt? ■ ■ fib 25


Våra hjältar. Sköld Peter och Åsa blev frontfigurer i FNL-rörelsen

FOTO: EVA WERNLID

Polisens strupgrepp startade en protestvåg

FOTO: EVA WERNLID

Med envishet och stort civilkurage satte Sköld Peter Matthis sin prägel på solidaritetsarbetet inom FNL-rörelsen.

Det fanns många modiga och insiktsfulla människor runt om i landet som deltog i solidaritetsarbetet för Vietnam, Laos och Kambodja. Men två som stack ut extra mycket var Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström. Deras civilkurage gjorde dem till två av vår tids hjältar.

D

TEXT åke kilander

en 14 juni 1965 stod och Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström vid Millesstatyn framför Konserthuset på Hötorget i Stockholm. De delade ut flygblad och höll upp ett plakat med texten ”USA måste lämna Vietnam” på ena sidan och ”VIETNAM – USA:s beskydd, terror för folket” på den andra. De hade stått där förr och polisen hade förklarat att aktionen var laglig och inte behövde tillstånd. Men denna soliga eftermiddag kom två poliser med annan uppfattning. De krävde att aktionen skulle upphöra. Diskussion bröt ut, många intresserade samlades, polisen kallade på förstärkning och pressen kom. Men Sköld Peter vägrade lämna ifrån sig plakatet utan kvitto från polisen. Han ville kunna visa att den hade handlat fel. TILL SLUT TOG EN POLIS strupgrepp på Sköld

Åsa Hallström var starkt bidragande till FNL-rörelsens främsta kännetecken – ett starkt stöd för Vietnams folk och FNL under det tio år långa kriget. fib 26

Peter – ett grepp som den medicine studerande Åsa visste kunde vara livsfarligt och försökte hindra. Båda stoppades handgripligen in i en bil och forslades till polisstationen. De släpptes på kvällen men Sköld Peter fick betala 19 000 kronor (cirka 200 000 i dag) för att han inte släppte plakatet frivilligt (”våldsamt motstånd”) och Åsa dömdes till dagsböter. Dagens politiska aktivister borde läsa hennes försvarstal i rådhusrätten. Händelsen på Hötorget orsakade en press- och opinionsstorm. Varför hindrade och övermannade

polisen fredliga demonstranter som bara utövade sina demokratiska rättigheter? Det måste vara fel. Indignationen blev inte mindre av att författaren Vilhelm Moberg och professorn och vittnespsykologen Arne Trankell hade råkat se händelsen och skrev upprört om den. Och den följande lördagen vimlade det av Vietnamdemonstranter på Hötorget samtidigt som polisen inte syntes till. Debatten fortsatte länge. Demonstrations- och yttrandefriheten i Sverige fick ett lyft och Vietnamdemonstranterna blev rikskändisar. SKÖLD PETER OCH ÅSA , 27 respektive 24 år gamla,

var två eldsjälar och clartéister som upprörts av Förenta staternas brutala anfall mot Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) i februari samma år. De läste medicin och bodde i en etta på Kungsholmen i Stockholm. De betraktas ofta som FNLrörelsens förgrundsfigurer och Hötorgshändelserna som startskottet. Det är inte oförtjänt. De var envisa och visade stort civilkurage. Och dagen efter började telefonen gå varm hemma hos dem – människor, främst ungdomar, från hela landet ville ha informationsmaterial och delta i protesterna som växte snabbt. Men det är inte hela sanningen. Sköld Peter och Åsa hade redan tidigare gjort en minst lika viktig politisk insats. ETT MÖTE I APRIL i Stockholm med Sydvietnams


Sköld Peter Matthis vägrade släppa sitt plakat. Det kostade honom ett åtal för våldsamt motstånd och 19 000 kronor i böter.

En vinjettbild som har etsats sig fast hos många av de aktiva från 1970-talet: Omslagsbilden till medlemstidningen ”FNL i Sverige”. fib 27

>


VÅRA HJÄLTAR Ett livligt besökt appellmöte i Sundbyberg. FOTO: LEIF KARLSSON

fib 28

nationella befrielsefront (FNL) övertygade dem om att det var rätt att stödja Vietnams folk och FNL i kampen mot Förenta staternas aggression. De valde sida och slöt upp bakom vietnameserna i kampen mot den gemensamma fienden. Linjen vann gehör bland andra aktivister, som därmed inte var välkomna det året i 1-majtåget eller i Kampanjen mot atomvapens påskmarsch den 7 juni. ”Fred i Vietnam” genom förhandlingar skulle det vara; ställningstagandet för Vietnams folk betraktades som en motdemonstration och ett hot mot världsfreden. Inga partier, större organisationer eller publikationer ställde upp på Vietnamaktivisternas uppfattning. Återstod endast att stencilera en egen

tidning (Vietnambulletinen, vars första nummer kom ut den 1 maj), göra egna flygblad och sprida dem så gott det gick. Det lyckades och protesterna övergick i FNL-rörelsen grundad på solidaritet mellan folken i Vietnam och Sverige. REDAN FÖRSTA HALVÅRET 1965 – innan rörelsen hade tillstymmelse till formell organisation – bidrog således Sköld Peter och Åsa på ett avgörande sätt till att ge FNL-rörelsen dess främsta kännetecken – stödet till Vietnams folk och FNL – och till att praktiskt solidaritetsarbete kunde bedrivas på gator och torg. Men de var inte ensamma. Människor – om än


alltför få – protesterade när Förenta staterna började bomba i februari. Det gällde politiskt engagerade ungdomar, kulturpersonligheter, riksdagsledamöter, fredsaktivister och Spanienveteraner. Somliga demonstrerade till ambassaden och blev omilt behandlade. Många försummade, liksom Sköld Peter och Åsa, studierna och försörjde sig på extraknäck. Men det kom ständigt fler eldsjälar för vilka Vietnamfrågan var den viktigaste. Sköld Peter och Åsa var säkert mer insiktsfulla och arbetade hårdare än de flesta i den spirande rörelsen. De förtjänar sin ställning som pionjärer. De fortsatte arbeta flera år i FNL-rörelsen och var politiskt aktiva under hela kriget. Så småningom fullbor-

dade de sina studier och har försörjt sig som goda och respekterade ögonläkare respektive psykiatriker. FNL-RÖRELSEN och den bredare Vietnamrörelsen

utvecklades successivt och förändrade det svenska samhället. Den gav ett litet bidrag till att Förenta staterna år 1975 drevs ut ur Vietnam liksom Laos och Kambodja. Solidaritetsarbetet utfördes av 10 000tals människor över hela landet. Där fanns många insiktsfulla och modiga människor men inga hjältar. Solidaritetsarbetet och kriget pågick i mer än tio år under fruktansvärda uppoffringar av folken i Vietnam, Laos och Kambodja. Där fanns våra hjältar. ■ ■

Segerfest vid FNL:s kontor på Riddargatan i Stockholm. I fönstret gläds Ulf Mårtensson tillsammans med en representant för FNL:s beskickning. FOTO: MARTIN NAUCLÉR

fib 29


Krönika.

Ulla Johansson om hur en välputsad medelklass har lagt beslag på den offentliga scenen

De osynliga arbetarna ”Den som talar dialekt och har fel kläder går medelklassen förbi. Med nosen i vädret och blicken riktad åt ett annat håll.” Det skriver Ulla Johansson och vittnar om hur underklassen har motats bort från den offentliga scenen. Långt borta är 1970-talets romantiserande av arbetarna.

D

et senaste årtiondet har jag iakttagit ett delvis nytt fenomen på samhällsscenen i Sverige. Svensk intellektuell elit talar inte längre med eller om socialgrupp tre. De har lett till att vi inte tillåts synas i samhället, varken som grupp eller individer. Bortmotade från dagstidningar, från veckopressen, från Svt:s program. Där syns i dag aldrig manuellt arbetande – varken man eller kvinna – i några texter eller program. Allt dominerat av välputsad medelklass, ack så välputsad! Man kan fråga sig hur medelklassen har åstadkommit detta. Hur den steg för steg har lagt beslag på mediernas utbud av text och bild, åsikter och ideologi. 1960- OCH 70-TALETS romantiserande av

arbetare är så långt borta. Det var en period när medelklassungdomar lekte revolution, men pendeln svängde hårt tillbaka. Arbetarklass som inte syns och inte hörs existerar helt enkelt inte. En icke existerande socialgrupp kan ju inte hävda sina intressen. Jag minns ett av mina första möten fib 30

med medelklassen. Den fina damen har precis hejdat oss på småstadsgatans trottoar. Jag håller min mor i handen. Jag är bara fyra år men förstår ändå att damen förhör min mor om något. Förhöret besvärar min mor och hennes ansikte förändras. Hon ger korta och artiga svar, vill inte vara ödmjuk men ger det intrycket, kluven mellan trots och insikt om sin utsatta position. Damen betraktar även mig. – Jag tycker inte om henne. Hon ser inte snäll ut, tänker jag. Hemkommen till torpet beklagar sig den förhörda hos mormor. Den fina damen var min barnavårdsman och hade på så sätt rätt att förhöra min mor, som är ogift och med mig som utomäktenskapligt barn. Ett oäkta barn att hålla i handen där på trottoaren. Och så var det det där med barnavårdsmän. I en uppslagsbok läser jag att ”1917 infördes ett system med barnavårdsmän för barn utom äktenskap. I lagen stadgas att barn födda utom äktenskap eller barn vars föräldrar är skilda skall ha en sådan. Till barnavårdsman utsågs dem som ansågs vara lämpliga.”

Den fina damen var således en ”lämplig person”. För mig som torparunge var detta det första mötet med en person ur medelklassen. Inte behagligt vare sig för mig eller min mor. Fler minnen kommer till mig där jag möter representanter ur medelklassen: Det är terminsavslutning på flickskolan och rektorn har klätt upp sig i sidenklänning och silverrävscape. Biskopen sitter vid hennes sida på hedersplatsen. Talen riktar sig till de unga flickorna och handlar mycket om disciplin och plikter, om studieflit. I vardagen och uppe på rektorsexpeditionen betraktar rektorn eleven med gratisplatsen med dömande ögon. Gratiseleven har inte varit tillfredsställande aktiv kring skolans fritidsaktiviteter, inte heller rätt klädd och utrustad. Rektorn ogillar fattiga flickor som inte har ekonomiska medel nog att välklätt anpassa sig. Ett annat minne: Professorn och läkaren betraktar mig och mina fysiska besvär. Det är 1960tal och vi har fått en du-reform som den övre medelklassen i början hade svårt för.


illustration carl krantz

Läkaren är tämligen vänlig o c h trevlig, men kan inte förmå sig att säga du. Tidigare har vi varit doktorn och fru Johansson med varandra. Nu kallar han mig Ulla. Hur har Ulla haft det med medicineringen? Den övre medelklassen kunde den gången inte trivas med ett ”du” till mitt arbetarklass-jag. Men tiden har gått och nu har läkarna, juristerna och universitetslärarna vuxit in i ett du som tilltal, även till städerskan. Däremot inte säljarna i de fina butikerna som har återgått till ett ni mot kunderna. Kanske tror de att det låter mer elegant. Den som talar dialekt och har fel kläder går medelklassen i dag helt enkelt förbi. Med nosen i vädret och blicken riktad åt ett annat håll. Den fina damen som en gång för så länge sedan förhörde min mor visade en flagrant brist på respekt i samtalet med kvinnan med det utomäktenskapliga barnet. Underklassens människor

trycks effektivt ner av denna brist på respekt. Ett psykiskt straff, att bli behandlad som någon så obetydlig att hövlighet inte är nödvändigt. Att inte vara en jämlike. Så understryks klasskillnader, som ju inte består enbart av löneskillnader. I ETT SAMHÄLLELIGT makrokosmos har medelklassen en roll som samhällsbevarande, ett klassamhälles bevarande. Den har fått sin makt av överklassen, som också är härskarklassen, och bekämpar programenligt alla eventuella sociala

och ekonomiska förbättringar för underklassen. Medelklassen spelar rollen som uppsyningsmän över olika kategorier löneslavar, men även inom medelklassen existerar en hackordning. Generaldirektören är så många steg över kontoristen, som i sin tur anser sig vara en finare person än städerskan. Samhällsväven fungerar perfekt: alla har fått någon att inte behöva respektera. Utom städerskan som står ensam längst ner. ulla johansson fib 31


Kultur. Den 25 december 1989 föddes Felicia Malmström i Malmö. Snart, som 25-åring, är hon nyexaminerad fotograf efter att studerat till yrkesfotograf på Gamleby fotoskola. Hon drivs av ett starkt engagemang för sociala frågor, vill motverka diskriminering av människor och lyfta fram dem som inte kan vara i rampljuset. Genom sina bilder vill hon belysa problem och diskutera identitet.

Felicia om tiggare och hemlösa

”Hjälp dessa människor i nöd”

TEXT OCH FOTO felicia malmström

Felicia arbetar ofta med symboliker genom miniatyrer för att provocera sociala kommentarer i kritisk, poetisk, sarkastisk och absurd form. Bilderna är mestadels collage i olika former som skapats genom att experimentera med olika tekniker för att få fram en annan dimension av verkligheten. Här berättar Felicia själv om sitt senaste projekt: ”MITT PROJEKT handlar om människors utsatt-

het. De hemlösa är exempel på en sådan grupp. Jag har fotograferat miniatyrer i typiska Malmömiljöer där jag försöker visa på den fattigdom som finns omkring oss. Jag har valt att hålla dockan könsneutral och kallar den för Nobody. Projektet har fått namnet ”Nobody – it can happen to anybody”. Jag menar att det ofta finns fördomar om vem detta kan drabba, men livet kan vända snabbt för oss alla. Det är viktigt att inte glömma att vi alla är människor. JAG VILL VISA på den ”lilla” människan i pro-

Felicia Malmström. fib 32

blematiska sammanhang där det finns stora orättvisor och fördomar. Genom mina fotografier hoppas jag påverka både allmänhet och politiker till att på ett medmänskligt sätt hjälpa dessa människor i nöd. Jag hoppas också att nå ut till de yngre åldrarna. Jag skulle gärna se att man i skolorna besökte min eventuella utställning och diskuterade dessa viktiga frågor med barn och ungdomar. För jag tror att det är i kommande generationer som vi på något sätt måste börja tala om solidaritet. Klyftorna växer mellan människors livsvillkor och fler och fler blir tvungna att tigga ihop pengar

för att deras anhöriga ska få ett bättre liv eller faktiskt kunna överleva i sina hemländer. JAG ÄR BEKLÄMD av förslag om förbud mot tiggeri men tänker att det är människor som är rädda om sig själva och det samhälle de bor i som vill införa förbud. Man försöker att hitta enkla lösningar. Vad man glömmer i detta, är just att det inte löser några problem för dem som är utsatta. Man kan aldrig förbjuda fattigdom! Tycka-synd-om-mentalitet? Ja, vad ska jag säga? Det finns ingen värdighet för personen i fråga då man hamnar i det läget. Oavsett vad som inträffar i ditt liv så vill man aldrig bli ”tycktsynd-om”. Det är verkligen då inga andra val finns. Ett desperat rop på hjälp, ett försök att överleva. Jag är verkligen inte opolitisk i mina bilder och mitt syfte är att väcka debatt, men jag väljer att noga att ta avstånd från all partipolitisk tillhörighet. Det är viktigt att påpeka att det är mina egna tankar och åsikter om frågor som ligger mig varmt om hjärtat då jag fotar! I HELA VÄRLDEN har vi ett ansvar för varandra. I

synnerhet har Europa ett särskilt ansvar för sina medborgare. EU bör hitta gemensamma strategier för att tillsammans hjälpa människor som är på flykt undan krig, förföljelser och fattigdom. Vi behöver insatser på plats i dessa människors hemländer men också en beredskap i våra länder för att ta emot och hjälpa vid kriser både kortsiktigt och långsiktigt.” ■ ■

Följ Felicia på hennes hemsida www.feliciamalmstrom.com


fib 33


fib 34


Krönika.

En stad utan tiggare

För snart 65 år sedan sommarjobbade jag på ett reseföretag. Ibland fick jag guida turister i Stockholm. Ett tillfälle mindes jag länge med irritation. Det var en grupp som leddes av sin svenske värd, frisksportikonen Are Waerland. Så fort bussen hade startat tog Waerland ifrån mig mikrofonen och han släppte den inte förrän turen var slut.

H

an berättade ingenting om de sevärdheter vi passerade. Han talade framför allt om att Stockholm var en så ren stad. Inga sopor – och inga fattiga tiggare på gatorna. I Sverige, sa han, råder jämlikhet, man respekterar varandra. Sverige är ett bra land att leva i. Det irriterade mig den gången att turisterna som beställt och betalat för en rundtur inte fick veta något om sevärdheterna. I dag är Stockholm en annan stad. De gator där de fattiga sitter i kyla och regn är sällan rena. De som går förbi kan lägga en slant eller två i en burk som de håller fram men behöver inte möta dem på en jämlik nivå. FÖR 27 ÅR SEDAN kom Carl-Eric Nordbergs bok

om Émile Zola ut (Ett hörn av skapelsen, Prisma 1988). I den kan man läsa om hur ärkebiskopen av Toulouse förklarade ojämlikhetens betydelse för all kulturell utveckling och predikade de fattigas självklara tacksamhetsskuld till en filantropisk överklass: ”Olikheten i villkor – en skottavla för så många hädelser – är i sanning samhällets fundamentala lag: utan den skulle vetenskap, konst och jordbruk ovillkorligen gå under och vi alla skulle berövas livets mest oundgängliga nödvändigheter. Denna lag ingår i den gudomliga vishetens bud, denna vishet som genom de fattigas lidanden velat ge de rika tillfällen till de mest generösa offer och genom de rikas välgärningar velat skänka de fattiga ett mäktigt motiv till tacksamhet och kärlek …” 1992 gav Lundaprofessorn Anna Christensen ut en bok där man kan läsa att ”Social rättvisa är inte bara en idé högt uppe i det blå. Det är en idé som har fått fäste i det svenska samhället och därmed utvecklats till en av de normer som håller ihop samhället. Det som kallas samhälle

är först och främst det gemensamma normsystemet. Den som inte kan se den sociala rättvisan är alltså blind för en del av verkligheten i samhället. Sådana blinda fläckar är alltid farliga om man vill bedriva praktisk politik.” 2015 ÄR VI tillbaka i Toulousebiskopens samhälls-

syn. Stockholm kan inte längre beskrivas med Waerlands konkreta ord. Ingen tillfällighet då att stan marknadsförs med en abstraktion, the Capital of Scandinavia. Sedan jag skrev detta, visar Sveriges Television ett program om de nya moderaterna. Där uttalar sig Per Schlingmann om betydelsen av ord och begrepp. På den anslagstavla han har på scenen skriver han först solidaritet, ett ord som han snabbt drar ett streck över och därunder skriver han så ordet rättvisa. Det är mer avslöjande än jag tror att han begrep: solidariteten, som i den franska revolutionens paroll hette broderskap, är ömsesidig. Den innefattar både dig och mig. Rättvisan privatiserar i stället. Du får skaffa rättvisa för dig, så fixar jag rättvisa åt mig. ■ ■ bengt göransson socialdemokratisk politiker, statsråd med flera ministerposter 1982–1991, hedersdoktor vid Göteborgs universitet, författare till boken Tankar om politik.

Tiggeriet kom med psykiatrireformen 1995 Lösdriverilagen avskaffades 1964 eftersom behovet att tigga ansågs undanröjt. Men psykiatrireformen 1995 ändrade på detta. När mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var många oförmögna att ta hand om sig själva. Påståenden att tiggeriet kom med de rumänska EU-migranterna stämmer alltså inte. Det var i stället när välfärdssamhället inte längre räckte till som fattiga tvingades ut på gatorna igen. fib 35


Recension. Avfällingen – Lawrence efter Arabien Bengt Abrahamsson Celanders

Här har det kommit

en liten volym från alltid lika intressanta Celanders förlag i Lund. En volym med den talande titeln Avfällingen. På bokens framsida sitter han på en motorcykel och tittar på oss. Blicken är dold under skärmen på uniformsmössan men han ger ändå ett lite avvaktande intryck, Thomas Edward Lawrence, eller Lawrence av Arabien som han har kommit att gå till historien som. Vi kanske är många som första

Det arbetande folket Redaktör Victor Estby En antologi från Föreningen Arbetarskrivare

Det hettar till

när Torgny Karnstedt nämner en dödsolycka vid koksverket i Luleå där två män hittats döda i en cistern, dränkta i tjära. Verkligheten är nära i hans egen berättelse, där kampen för att tjäna pengar slutar med en arbetsplatsolycka med dödlig utgång. Boken skildrar nutida arbetarverklighet i dikt och prosa, där 32 författare och en tecknare prövar nya former. Här skildras olika människor av Det arbetande folket, i motsats till Fredrik Reinfeldts Det sovande folket.
Ibland blir det overkligt. Arbetet har förändrats och får tvinga sig fram för att bli synligt. fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

gången kom i kontakt med honom via mastodontfilmen Lawrence of Arabia från 1962 med Peter O’Toole i huvudrollen. Men bakom bilden av romantik och mytbildning möter vi i denna bok en person som nästan desperat försöker fly undan den roll som har tilldelats honom. Det var den amerikanske journalisten Lowell Thomas som kom att skapa myten om Lawrence av Arabien dels via sin bok With Lawrence in Arabia dels genom en serie omåttligt populära föreläsningar i Storbritannien. Det gick så långt att Lawrence bland annat bytte namn och tog värvning i Royal Air Force efter kriget. Allt för att komma undan all uppmärksamhet. Under första världskriget tjänstgjorde han som förbindelseofficer hos prins Feisal och spelade en viktig roll i gerillakriget mot de turkiska styrkorna. Han försökte även hjälpa Feisal att upprätta

ett självständigt Syrien men förhandlingarna i Versailles efter världskriget strandade och det visade sig att fransmän och britter i själva verket redan hade delat upp det gamla Ottomanska imperiet mellan sig. Dagens Syrien och Libanon tillföll fransmännen och britterna tog hand om de områden som i dag utgörs av staterna Irak, Jordanien och Israel. Detta gjorde Lawrence både bitter och besviken och han återvände till Storbritannien med manus till skildringen av sina upplevelser. Det manus som så småningom skulle resultera i boken Seven pillars of wisdom. Bengt Abrahamsson har skrivit en mycket läsvärd om än lite skissartad berättelse om en människa som desperat försöker bryta sig ur en roll som tilldelats honom av andra. Ett försök att återerövra sitt eget liv. mats cronwik

Kalle Holmqvist skriver: ”Vi som jobbar med handikappade har aldrig haft bra löner eller hög status. Men vi har i alla fall fått känna att vi gör nytta. När man tar det ifrån oss, säger att vi måste tänka på budgeten i stället för på de handikappade, då vet jag inte längre.” Här finns både yrkesstolthet och längtan efter något annat, men som Kalle Holmqvist skriver: ...”jag har inte valt att jobba i vården för att vara ädel och arbetarromantisk. Faktum är att vårdjobb är det enda jag får. Jag kan ju inte så mycket annat.” 
 I berättelserna, smyger det fram meningar som tillsammans bygger en helhet, som när Erik Löfvendal skriver: ”Drömmen om en pappa som hade ett riktigt arbete och inte bara jobbade på en båt eller som någon sorts resande försäljare eller vad han nu var.”
 Ett nytt begrepp är ordet ”timmis”, som när bland andra Solveig Halvorsen Kåven skriver om hur det är att arbeta som timvikarie och bli utkallade per SMS, där den som hinner svara först får jobbet. Hennes berättelse är behaglig, där

det behagliga är drömmen om kärlek, den livskraft som håller oss alla uppe. Är det ett kvinnligt sätt att skriva? 
Bland de mer kända författarna finns förutom Torgny Karnstedt även Jenny Wrangborg, Pelle Olsson, Maria Hamberg, Sven Wernström och Bengt Berg. Glädjande med denna antologi jämfört med de först utgivna, är att allt fler av författarna fått egna böcker utgivna och fått litterära priser. Många är yngre, vilket bådar gått för den moderna svenska arbetarlitteraturen. bror kajsajuntti

»

Boken skildrar nutida arbetarverklighet i dikt och prosa, där 32 författare och en tecknare, prövar nya former.


Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig Ann Heberlein Albert Bonniers Förlag

Jag avslutade Ann Heberleins senaste bok för någon vecka sedan och såg i dag henne intervjuad om boken på tv. Det var med en glimt i ögat som hon talade om sin bok. Den handlar inte om att hon tvivlar på Guds existens utan på att hon ”inte förstår sig på Gud”. Det är något barnsligt och lite gnälligt i den del av boken där författaren riktar sina frågor, anklagelser och sitt missnöje mot Gud. Varför finns du aldrig där när jag

Omprövningar David Brolin Celanders förlag

David Brolin , bibliotekarie och författare, bland annat till en mycket stark – och kritisk – bok om Nietzsche, tar sig nu an fenomenet avhoppare från 1960-talsvänstern. Det finns en ganska omfattande svensk och internationell litteratur både om och av forna 1960-talsrevolutionärer, vilka blivit politiska borgare av olika kulörer. Brolin täcker upp mycket av denna litteratur, med sina 20 sidor referenser. Om det nu finns en relativt omfattande litteratur, skall man då bemöda sig att läsa Brolins bok? Jag menar att det finns starka skäl för det. Brolin är initierad vad gäller de grupper som konstituerade den revolutionära marxismen/kommunismen under perioden 1965–1980. Han skriver

behöver dig, Gud? Varför hör jag bara din tystnad när jag är i nöd och ropar på dig? I dagens intervju talar Ann Heberlein om att vår föreställning om vem Gud är (bortsett från att han idéhistoriskt alltid varit man) grundar sig på människor vi träffat under livet – kanske framför allt de män vi träffat. Är han en tröstare, en välgörare eller är han en svikare? Men hennes frågor är inte bara ett barns undringar ställda till Fadern utan kollektiva frågor som många, som över huvud taget funderar över Guds existens, vill ställa. Hur kan Gud vara allsmäktig och allgod? Hur passar dessa egenskaper in i den värld vi ser omkring oss? Och hans patriarkala sätt att träda fram? Hur går det ihop med tanken om alla människors lika värde? Kvinnan är ju underställd mannen. Och revbenet? I bokens sista tredjedel svarar Gud sitt barn. Det är här boken knyts samman

till en helhet. Som läsare känner jag stor sympati för Gud. Ingenting blev som han hade tänkt sig och hoppats. Hans barn är viljestarka och gör som de själva finner för gott och detta för att han gav dem den fria viljan. Och han kan inte hindra människor från att använda sin frihet fel. ”Människor har i årtusenden pådyvlat mig egenskaper som inte är mina”, säger han. ”Ta till exempel det här med makt. Jag är inte intresserad av makt – det är ni som strävar efter makt – inte jag”. I Guds svar till sitt barn – författaren – visar det sig att han anser att vi människor är ett lika stort mysterium som han ter sig för oss. Ann Heberlein lyckas, trots sina gedigna kunskaper, att förenkla teologiska, filosofiska och etiska frågor, göra dem jordnära och rättframt logiska. Boken försätter mig i en känsla av munterhet. agneta willans

också bra, ger rikligt med referat i form av citat och för nyanserade resonemang. Boken består av tre delar. Den första delen, inklusive inledningen, ger en historisk och aktuell bakgrund till överlöperiet, att bli så kallat renegat. Den andra delen upptar nära två tredjedelar av primärtexten och redovisar omprövningen/avhoppet hos sex svenska intellektuella: Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Den tredje delen diskuterar i tre kapitel överlöparfenomenet, de vänsterintellektuellas position och ideologiska släktskap. Det kan kännas som en begränsning att så mycket plats ägnas åt dessa personer, där dessutom bara tre av dem var organisatörer eller intensivt partiaktiva i den revolutionära rörelsen. Emellertid utvinner Brolin mycket genom sina fallstudier och försöker också generalisera slutsatserna. Ett av skälen till att uppehålla sig så mycket vid de sex är att dessa skrivit och väl dokumenterat sina avfall. De får således tala i egen sak och vi kan förhålla oss till motivering-

arna, vilka ibland ter sig som efterhandskonstruktioner. Brolin fångar väl tidsepokens specifika drag, som FNL-rörelsens stora betydelse, de svenska intellektuellas stora betydelse inom kulturdebatten samt en ”himlastormande optimism och utvecklingstro” bland revolutionärerna. Och (likaså?) när det gäller kräftgången; utrikespolitikens successiva omsvängning, den ekonomiska försvagningen och nyliberalismens förvånande starka frammarsch. Den franske filosofen och kommunisten Alain Badiou citeras, där han pekar på ett stort strategiskt misstag: att betona den revolutionära situationens omedelbarhet. I det sista kapitlet tar Brolin upp ideologiska faktorer som orsak till avhoppen. I sin konklusion över de ultimata orsakerna till avhoppen är Brolin föredömligt försiktig och menar att det inte är möjligt att förbinda dessa med någon särskild ”revolutionärism”. Däremot ser Brolin sekterism och dogmatism som bidragande faktorer. ulf karlström fib 37


RECENSION

Rapport från insidan Paul Auster Översättning Birgitta Hammar Albert Bonniers förlag

Paul Auster berättar

i fyra långa avsnitt om sin barndom och ungdomstid. De inledande delarna handlar om pojkåren och är skrivna i du-form som om den äldre och förhoppningsvis mogne mannen talar till de små pojkarna i New Jersey som är hans tidiga ursprung. Den tredje delen skildrar den så kallade sturm-und-drang-perioden, studentåren, som tilldrar sig i Paris och i New York. Den fjärde delen är ett generöst tilltaget bildalbum som gör att läsaren kan följa de tre tidigare delarna bildmässigt. Författaren måste haft ett drygt arbete med att samla in dessa bilder eftersom han saknar

Den hemliga trädgården – om trädgårdar i litteratur och verklighet Ronny Ambjörnsson

Albert Bonniers förlag

Den hemliga trädgården är en bok inte om konkreta trädgårdar utan främst om idéer och föreställningar om trädgårdar. Syftet är att peka på några inslag i trädgårdar och deras tankehistoria. Skildringen vandrar mellan det personliga och allmängiltiga, mellan dåtid och nutid, mellan verkliga trädgårdar och trädgårdar i dikt och tanke. Den tar sin början i det personliga, i farföräldrarnas och morföräldrarnas kolonier, men det personhistoriska växer till det allmänna. Vilka förutsättningfib 38

privata arkiv och underlag. Den tredje texten bygger på brev som han skickat till sin dåvarande tilltänkta. En stor del av de båda första delarna består av mycket noggranna redogörelser för två filmer som gjort stort intryck på författaren. I vanliga fall brukar långa filmreferat vara riktiga sömnpiller, men författarens entusiasm och kloka kommentarer gör att alla som läser boken kommer att bli minst sagt nyfikna på dessa mästerverk som sinsemellan är mycket olika. Den ena är ”I skräckens klor” från 1957 och den andra heter ”Jag är en förrymd kedjefånge” från 1932. Som årsbarn till författaren (1947) är det lätt att känna igen sig i barn- och ungdomsåren även om vi på denna sida av Atlanten begåvades med vissa saker några år senare, som styva jeans, tv och satirtidningen Mad. En sport som baseboll var tämligen okänd här på femtiotalet, men indianer var förstås intressanta, särskilt på film och i serietidningar. Under sextiotalet kunde vi dagligen följa skeendet i

ar fanns det för kolonirörelsens uppkomst? Vilka verkningar fick den på kolonisternas levnadsförhållanden, på den demokratiska utvecklingen och folkrörelsekulturen och hur ser framtiden ut för kolonier? Från denna svenska verklighet blir vi förflyttade till de hemliga trädgårdarna. Mary och Colin finner sig själva i Frances Hodgsons Burnetts hemliga trädgård. En skola för självutveckling är också Epikuros kanske inte hemliga men hemlighetsfulla trädgård. Trädgården kan vara en plats för terapi, för läkning av själen och kroppen. En plats för erotik är trädgården i den medeltida Roman om Rosen liksom i Decamerone från renässansen. Trädgården blir ett ställe där sexualiteten konfronteras med kärlekens civilisatoriska kraft. Trädgården kan vara en plats för samtal, upplysning och djärva tankar likaväl som en plats för ett lättsamt umgänge och lek. Den är också en plats dit man kan dra sig undan för stilla

rasupploppens USA och i Vietnamkriget i våra fanérklädda, svartvita tv-apparater. Biografin flyter fram lätt och ledigt och det är ett rent nöje att följa den lille gossens krokiga väg till en mycket beläst ung man. Man kan tycka att studentPaul uppför sig omoget ibland men den politiska medvetenheten finns där även om den inte alltid syns. stefan estby

»

Biografin flyter fram lätt och ledigt och det är ett rent nöje att följa den lille gossens krokiga väg till en mycket beläst ung man.

reflektion. Trädgården utgör en rikedom på erbjudanden. Här möter motsatserna varandra, Yin och Yang, frihet och muromgärdad trygghet, ordning och anarki, mångfald och tomhet. Allt handlar om en balans. Författaren erbjuder oss några nya kunskaper och insikter men kanske framför allt tankeflykt. Boken är vackert illustrerad, det är en bok som passar att läsas i en trädgårdsstol eller kanske på en parksoffa. sisela björnsson

»

Författaren erbjuder oss några nya kunskaper och insikter men kanske framför allt tankeflykt.


Själens Amerika Karl Ove Knausgård Övers. Rebecca Alsberg Norstedts

Den monumentala genombrottsromanen Min kamp tycks ha varit skriven i ett enda andetag, som ett enda flöde. Det är svårt att precis peka ut vad det är som gör Karl Ove Knausgårds väldiga roman i sex delar så bra. Den autofiktiva berättelsen om hans liv är skriven i ett mycket närvarande här och nu. Hans liv som roman och romanen som ett liv. Han förmår nämligen att göra det mest triviala intressant, om det så är att skildra hur han torkar av en diskbänk.

Ukraina – Gränslandet Anna-Lena Laurén/Peter Lodenius Atlantis

En utrikeskorrespondent som rest flitigt i Ukraina de senaste händelserika åren och intervjuat människor i alla läger och en författare och tidskriftsredaktör som också besökt landet flera gånger och är väl inläst på dess historia – de borde tillsammans kunna prestera en kunnig reportagebok som lyfter sig över dagstidningsjournalistikens begränsade perspektiv och förklarar komplexa sammanhang. Men tyvärr: Den som på allvar vill förstå de komplexa motsättningarna i Ukraina, drivkrafterna bakom den ukrainska konflikten och hur den utvecklats till en storpolitisk kraftmätning mellan USA/EU/Nato å ena sidan och Ryssland å den andra har inte mycket att lära i denna bok. Däremot har den sitt intresse som fallstudie i västerländsk journalistiks självgodhet och fördomsfullhet. Visst, Anna-Lena Lauréns reportage från Maidandemonstrationen i Kiev är

Nu återkommer Knausgård med en samling essäer och artiklar skrivna under ett antal år. De handlar bland annat om fotografi, litteratur, om Anders Behring Breivik och om att översätta Bibeln. Det är som iakttagare av det han ser, sina reaktioner inför det han ser och sitt sätt att förmedla det han ser, som han har sin storhet. Själens Amerika är skriven på ett lätt tankspritt sätt, men precis som i Min kamp är detta drag närmast en tillgång. Han själv är närvarande i allt han skriver, han redovisar sina antipatier och sympatier. Han sätter sig själv på spel om än inte riktigt lika utlämnande som i Min kamp. Just detta att han så öppet framträder med sina egna reaktioner inför det som väcker hans avsky som till exempel Francesca Woodmans närgångna fotografier av nakna kvinnokön, gör essäerna till en slags levande uppgörelser.

Knausgård betecknar sig själv som reaktionär – som en som lika gärna sett att livet kunde vara utan telefoner och datorer – men i grund och botten är han nog en romantiker. Den längsta essän handlar om Knut Hamsun och hans längtan bort från det moderna. När han beskriver hur Hamsun sammansmälter med sina skapade gestalter till en punkt där all falskhet och självcensur upphör, lyckas han även i denna essä lyfta fram den estetik som ligger till grund för Min kamp. Den väsentliga konsten för Knausgård är den som tydliggör oss inför oss själva, gör oss mera seende. Han skriver att uppgiften är att få språket att nå längre än tanken, en konst som handlar om att bryta upp vaneseendet och vanetänkandet. jan bergsten

livfullt, hennes intryck från östra Ukraina och Krim visar något av komplexiteten i motståndsrörelsen där (de ”ryssvänliga”, ”separatisterna”) och en del människor hon citerar har förnuftiga kommentarer. Och Peter Lodenius redogörelse för historiska sammanhang är ett vällovligt försök att belysa komplexiteten i Ukrainas etniska och nationella mosaik. Men konflikten reduceras till sist till en fråga om ”Putins” ondska och Ukrainas förmåga att ”kasta ut den ryska armén ur östra Ukraina”. Såväl landets ekonomiska situation som de militära och geopolitiska aspekterna på konflikten lyser nästan helt med sin frånvaro. Den västliga militäralliansen Nato nämns på ett enda ställe, och då bara i förbigående, när Laurin i sitt slutkapitel nämner att Porosjenkos uttalade mål är medlemskap i EU och Nato. Aldrig någon diskussion om konsekvenserna av en sådan politik för Rysslands ekonomi och säkerhet, eller några kritiska frågor om västmakternas ambitioner och agerande. Ukrainarna ville inte välja mellan öst och väst, utan det var öst och väst som framtvingade konflikten, säger en av de intervjuade, men författarna klargör inte hur detta val drevs fram. EU och IMF framställs enbart som pådrivande för be-

kämpande av korruptionen, begränsning av oligarkernas makt, för transparens, öppenhet, rättsstat och så vidare. Maidan var ursprungligen ett berättigat uttryck för kampen mot oligarkvälde, korruption och byråkrati, men författarna ifrågasätter inte resultatet, tonar ner de högerextrema gruppernas övertagande av initiativet, hur udden vändes mot de ryskspråkiga landsmännen i öster, hur resultatet blev ett befästande av det korrumperade oligarkväldet, men nu under Bryssels och Washingtons egid. I botten finns också ett förakt mot den obildade rysktalande arbetarklassen och en identifikation med de bildade västorienterade akademikerna. Mest talande är kapitlet ”Informationskrigets otydliga fronter”, en hejdlös skönmålning av den västerländska journalistiken med dess ”oberoende” medier, ”en mängd starka, självständiga tidningshus och oberoende public service” och journalister som ”saknar politisk agenda” och ”bara försöker förstå vad som håller på att ske”, men som ständigt kritiseras av ”en grupp vänsterintellektuella” och ”antiamerikanska debattörer” med Twitter som främsta instrument. Ack så enkel världen vore om detta vore hela sanningen! christer lundgren fib 39


Kultur. Författare tolkar parollen ”För en folkets kultur”

”Folket förfogar över kritiken”

Nyligen lanserade Svenska Dagbladet idén att läsarna ska få vara med och bestämma vilka böcker som recenseras. Många av mina finkulturella vänner lackade, av uppenbara skäl. Att redaktioner med erfarenhet beslutar vad som förtjänar att lyftas fram är en grundläggande funktion, och att ge folket ännu mer makt verkar som ännu ett steg på väg mot kritikens urlakning. Gränsen mellan kritiker och ”tyckare” har aldrig varit så oviktig.

S

TEXT jack hildén FOTO jan-åke eriksson

vD:s beslut fick mig att känna viss empati. Kritiken är nog den journalistiska form som haft svårast att hänga med i den tekniska utvecklingen. SvD gör ett, kanske desperat, försök att göra något åt det. Det verkar uppenbart att kritiken, om den ska vara kvar i sin traditionella skepnad, är ett principiellt ställningstagande. När jag satt uttråkad som webbredaktör på Aftonbladet Kultur brukade jag uppdatera klickstatistiken. Och ni vet ju, ”analsex” i en rubrik räcker långt. Eller en text som debatterar (gärna personligt) om ett aktuellt politiskt ämne, de texterna parkerar högst upp. En polsk diktsamling gosar in sig med sisådär fyrahundra klick per dag. Enda sättet att rättfärdiga till exempel poesirecensioner är alltså att ”det alltid har varit så”. Vilket i regel är ett dåligt argument. FÖR EGEN DEL försöker jag vänja mig vid

att det jag ägnar mig åt är en subkultur. Poesi, prosa, kanske litteratur i allmänhet. Inget av det som ligger mig närmast har jag rätt att pracka på en allmänhet genom att hävda att det är allmänbildning. För så ser det ju inte ut. Det innebär lite mer respekt och anspråkslöshet från min sida. När någon frågar vad jag gör, och mitt svar är ”skriver”, så lyder följdfrågan ofta fib 40

”vadå skriver?”. Då är jag faktiskt skyldig att förklara från början. De flesta ser hellre på Breaking Bad. Jag också, ärligt talat. Vet ni varför? För att Breaking Bad är ett helt okej substitut för böcker. EN TANKE som jag tröstar mig med är att

jag inte är en del av en struktur. Trots det ovanstående. Jag omges av tidskrifter och förlag som varslar och sänker arvoden. Kritiken blir i högre utsträckning något som folket förfogar över. Det är lätt för journalister och författare att lamslås av allt det där. Min plan är att hoppa från planka till planka tills inga plankor finns kvar. Då får jag ägna mig åt något annat, eller snickra nya plankor av nytt material. Egentligen är det först

Jack Hildén.

då som jag behöver rätta mig till fullo efter folket. ■ ■

Om Jack Hildén Jack Hildén föddes 1989 i Stockholm. I höstas kom hans debutbok, Vi, vi vaktmästare, på Norstedts förlag. I förlagets författarenkät skriver han bland annat: ”Litteraturkritik skriver jag nuförtiden för pengarnas skull. Men för inte så länge sedan fick jag inga pengar alls, och så hade det varit i flera år. Så någonting är det ju, nånting bra, inifrån. Det är att använda en brist hos

en själv till något konstruktivt. Jag är jättedisciplinerad när jag skriver. Det är nog det jag är bäst på. Jag håller alltid deadlines.” NÅGRA ORD OM LITTERATURENS POLITISKA POTENTIAL: ”Tror inte poesi kan åstadkomma skillnad, i en större bemärkelse. Men fiktion kan rädda liv bara genom förmågan att förflytta läsaren.”


ILLUSTRATION: HANS-MAGNUS MEINCKE OCH KRISTINA ERIKSSON

Sagt på webben.

Jesus (Josefsson) – stor Leninpriset revolutionär eller? drog fullt hus

Nu är det cirka 1985 år sedan (om man antar att han var cirka 30 år då han dog) Jesu dog på korset för våra synders skull. Det står i Bibeln. Så det så. Detta påpekar Anders Romelsjö bland annat i ett blogginlägg på http://jinge.se där han analyserar Jesus eventuella revolutionära gärning.

När Jan Myrdalsällskapet för 7:e gången delade ut Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, var det dags för den genomarbetade analysen. ”Om kampen i samhällets överbyggnad” var rubriken. Som vi berättat tidigare gick priset till Mikael Wiehe medan Jan Myrdals lilla pris, Robespierrepriset, gick till Sara Beischer.

Khalida Jarrar måste friges!

Den israeliska regimen har beslutat att sätta Khalida Jarrar, en palestinsk jurist och demokratiskt vald medlem av det palestinska parlamentet, i så kallat ”administrativt förvar”. Beslutet gäller till att börja med sex månader, och innebär fängslande utan rättegång eller dom. Enligt en militärorder utgör Jarrar ”ett hot mot säkerheten i regionen”. fib 41


Film.

EN HALVBERÄTTAD NORGEHISTORIA TEXT hans isaksson FOTO cinenic film

N

orge blev vid vinter-OS i Grenoble 1968 bästa nation. Sverige hamnade långt ner i skiten. Då brakade kriget åter loss. Enligt en mera populär än vetenskaplig historieskrivning var det, liksom en gång Hattarnas krig mot ryssen, en visa som var utlösande. Visans slutkläm löd: ... Man borde ge en riktig smäll åt Norge som nation, för att dom har så fula fjäll och taskig folkpension. Dom gör ju inga bilar och cyklarna är kass och deras store ende skald, han heter Peter Dass. Norge, Norge, är världens sämsta land Norrmän, norrmän, dom borde tas om hand. Norrmän, norrmän, det folk som Herren gav

fib 42

en hopplös håg och en panna som är låg så att hatten ramlar av. VISSERLIGEN HADE Pekka Langer, redan på 1950-talet, försökt provocera kriget genom att i radions Natttuppen dra så kallade Norgehistorier av milt förklenande karaktär. Den gången föranledde det endast Verdens Gangs fördömande: "Nattehanen spratter dynge over Kjøllen!" Detta var en formulering som mest utlöste svensk munterhet över norrmännens puristiska och lantliga språkbruk och introducerade en folksport: att översätta svenska ord till vad man ansåg att de borde heta på norska. Banan borde heta "guleböj", haj "kjempetorsk", ekorre "tallefjant" och toalettpapper "rumpekrafs". Detta var dock bara en förpostfäktning. Norgevisan ovan, diktad samma olympiaår av våra förenade nationalskalder Hasse och Tage sändes i Sveriges officiösa nationalradio. Försik-


Dino med bruten underarm, full och skitig hamnar i säng med arbetsgivaren. Inte särskilt överraskande och lite typiskt för Svenskjävel.

Skivat rimmat fläsk steks, rikligt med hackad lök får svettas lätt i flottet, flottet reds med vetemöl och fullmjölk, peppra, v b salta Äts med kokpotatis (Svensk variant av det som byggde Norge starkt)

tigtvis rubricerades den som en "överföring från Mosebacke Monarki". Till en början försökte man i Norge även denna gång överse med kränkningen. Men sedan Aftonbladet, efter intervju med en taxichaufför i Oslo, med sedvanlig respekt för fakta ansett sig ha konstaterat en svekofob, ultrapatriotisk folkstorm i hela Norge, brakade det minst trettioåriga vitskriget loss. När vitskriget bröt ut hade det bara gått 60 år sedan vi av nåd släppte ut Norge ur unionen, och bara 150 år sedan vi mindre nådigt hade måst släppa vår östra granne. Medan Finland under mer än 100 år befann sig i rysk avhärdning kom Norge direkt ut i frihet efter 90 års patriotisk agitation, vilket gjorde skillnad. För att låna en bild som annars i FN och EU brukar användas om vårt numera (tack och lov) inofficiella språkrör i världspolitiken, Carl Bildt, har Norge för oss varit "en liten kaxig mops som försöker se ut som en Grand Danois".

Det är snarare regel än undantag att grannfolk, bortsett från allahanda pejorativa tillmälen, beskyller varandra för dumhet – vilket delvis kan bero på språket. Redan de gamla grekerna ansåg att stumhet och dumhet var samma sak ty "barbarerna" kunde ju inte tala begripligt, engelsmännen tyckte samma sak om sina otaliga erövrare eller kolonialfolk (som ansågs "dumb"). Ryssarna kallar fortfarande sina germanska grannar för "nemtsi", det vill säga stumma (trots Hitler). Att språklikhet dock inte är någon universalmedicin mot osämja har vi, om inte förr, sett på Balkan. Liksom i fallet Norge. Med norrmännen är det något annorlunda: de är lite komiska och fjantiga just emedan de ser ut, lever, tror på Luther och talar nästan som svenskar – men bara nästan. Ungefär som vi tycker att våra närmaste grannar i djurriket, aporna, ofta är komiska – däremot inte älgar eller snokar. Av naturliga skäl känner vi, som fallet brukar fib 43


REPORTAGE

vara i krigförande nationer, mest till den egna sidans vapen och framgångar i vitskriget. Uppenbarligen har våra grannar (liksom finnar och danskar) dock i stort motsvarande syn på svenskar – dumma och dryga. Och deras skämt om oss är ibland bättre: –Jeg kjenner en veldig god sverigehistorie ! –Du vet väl att jag är svensk? –Ja, men jeg kan ta det langsomt. MEN EN OLYCKA kommer sällan ensam: året efter det dubbelt katastrofala OS i Grenoble öppnades Ekofiskfältet, och sedan har det gått som smort för grannen. Även om utvinningen av olja och gas alltsedan ett maximum 1995 har halverats, har Norge sedan ett bra tag erövrat de toppositioner i välståndsligan som Sverige under halvtannat decennium innehade beträffande ekonomi och välstånd. Och även om den nyliberala pesten definitivt inte har skonat Norge har folket ännu inte i samma mån drabbats. De resurser som man ackumulerat har staten kunnat disponera, inte bara storfinansen för avsalu. Och EU har man hittills kunnat undvika. Strömmen av skandinaviska arbetssökande över kölen har på 2000–talet därför vänt västerut på grund av en tredjedel av arbetslösheten, högre lön, mindre stress i arbetet och speciella skatteförmåner för gästarbetare i Norge. Svenskar lärde snabbt sig att bananer heter samma som i Sverige och att, liksom förra generationen svenskar, åter gilla "flesk med duppe". Man får dock vänja sig vid att norrmännen av okunnighet inte, som vi gjorde, använder lök i vitsåsen. OM DETTA , och mer därtill, skulle man kunnat lära sig i Aftonbladskrönikören Ronnie Sandahls nya spelfilm Svenskjävel. Den skulle kunna ha handlat om de tiotusentals svenska småstadsungdomar som flytt den hopplösa svenska arbetsmarknaden för att betjäna den norska servicenäringen, framför allt i Oslo, och på svenskt 1970-talsmaner tränga ihop sig i kollektiv för att leva på smörgås och pizza, som de stjäl från varandra i det gemensamma kylskåpet. Genom att läsa förhandsreklam och recensioner – och ibland när man läser Sandahls krönikor i AB – kan man få intrycket att denna film framför allt kunde handla om det nya förhållandet mellan två brödrafolk, vilket, som i driften med Jeppe, betingas av att herre blivit tjänare och vice versa. Detta motiv finns med. Men det inskränker sig till ett par – i trailers flitigt citerade – mer eller mindre fyndiga repliker under en middag. Handlingen kokar i stället snabbt ner till att fib 44

helt kretsa kring, och inuti, den svenska huvudpersonen i Sandahls film. Hon kallas Dino och är 24 år. På slutet visar det sig hon i efternamn heter Dinovic, varför hon eller snarare hennes föräldrar redan sannolikt i ett nära förflutet har utvandrat från Balkan till Sverige. Hon är begåvad, socialt kompetent, nationellt och politiskt nollställd samt redan alkoholist. När handlingen börjar har hon brutit med sin alkoholiserade far i Sverige, med sin AA-rehabilitering och därtill i fyllan sin högra underarm. MEN ARMEN I GIPS, bakfull, skitig och illaluktande får Dino dock jobb som barnvakt åt två döttrar hemma på Oslos gräddhylla hos en proper och relativt verserad B-tennisspelande föredetting och sushibarägare i lagom ålder. Hans fru lever uppenbarligen för tillfället det så kallade livet i Afrika med andra karlar. Dinos anställning kan antingen vittna om en skriande brist på outbildad och enarmad svart arbetskraft i hushållsnära tjänster i Oslo eller på defekt luktsinne hos arbetsgivaren. Eller på ett mer eller mindre omedvetet erotiskt intresse hos en, vad man senare mycket tydligt kan se i duschen, med lämplig utrustning ovanligt väl försedd ofrivillig gräsänkling. För att göra en kort historia ännu kortare – Dino hamnar (surprise!) i säng med den välutrustade arbetsgivaren. Den förlupna frun återvänder kärvänlig, Dino dumpas och super till igen (surprise!). Men den nu före detta arbetsgivarens milt lesbiska tonårsdotter har i smyg skickat hennes teckningar till en konstskola i Sverige där hon (surprise!) antas som elev och (troligen) blir försörjd. Det vill säga ett Hollywoodslut à la 40–tal eller i en grekklassisk pjäs, där författaren, likt den ejakulatoriskt impotente, måste använda mekaniska hjälpmedel för att få ett lyckligt slut då allt tycktes vara kaputt. MAN KAN TYCKA att detta är en ogenerös bedömning av Sandahls första långfilm. I den mån det verkar så, beror det inte på att regissören eller hans manskap gjort sämre ifrån sig jämfört med andra samtida filmskapare i Skandinavien – bara på överdrivna förväntningar på att filmen i sin handling, likt till exempel Pischlers Äta, sova dö, skulle gestalta hur det prekära arbetslivet kan te sig för mängder av arbetande invånare – även för dem som också gästarbetar i Norge. Denna gång för de talrika ungdomar, som har måst lämna Sverige för att kunna försörja sig i Norge. Men i stället för flesk med duppe fick vi som vanligt mest pizza och hamburgare. Det kunde vi ha fått även om vi stannat hemma. ■ ■


”Stopp! ... Om ni var en fågel skulle ni kunna flyga... men eftersom ni är människa måste ni ha myndighetstillstånd!”

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

JUAN GRIS 1887–1927

Född i Madrid som José Victoriano Gonzáles. Visade tidigt begåvning för teckning men hans föräldrar lät honom börja vid Escuela de Artes y Manufacturas i Madrid med förhoppningen att han

skulle bli ingenjör. Men han slutade vid skolan 1904 och började medarbeta med teckningar i humormagasinen Blanco y Negro och Madrid Cómico. 1906 flyttade Gris till Paris, till BateauLavoir i Montmartre, där många konstnärer, bland annat Picasso, hade ateljéer. Han bidrog med bilder i tidskrifter som Le

Cris de Paris, Le Charivari, L’Assiette au Beurre och Le Témoin. Han valde ofta sociala teman i sina bilder. 1911 hade Gris sin första utställning i Paris. Därmed slutade han helt med satirteckningar och övergick till måleriet. Gris betraktas tillsammans med Braque och Picasso som skapare av kubismen. fib 45


Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel fib 46 WWW.HILLEVINAGEL.SE


ningen? Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

Odla din handlingskraft i Tankarnas trädgård

Tankarnas trädgård i Växjö är ett forum där vanliga människor i sann folkbildningsanda kan träffas och odla sitt tänkande och sin handlingskraft. I sommar arrangerar Tankarnas trädgård för första gången ett sommarläger i Småland. Lägret hålls 25–28 juni på Vartorps gårds vandrarhem, nära Rottne ett par mil nordost om Växjö. Där kan man få bo inomhus eller i någon av ställets tipier (indiantält). Tipierna har riktiga sängar. Kostnaden är måttliga 1  160 kronor per person inklusive allt. På programmet står bland annat Palestina, Sverige och Nato, ”den vilsna vänstern”, permakultur för ett hållbart samhälle samt ett samtal kring boken Introvert. Den tysta revolutionen. Reseledaren och fibbaren Ulf Nilsson, som presenterades i FiB/K nr 2/2014, kommer att berätta om sina resor i Kina, Vietnam, Laos, Kambodja och Burma. Dessutom lagas mat tillsammans med eko-kocken Erik Måneld. De som bor i Småland-Öland-Blekinge har förtur men i mån av plats är alla välkomna. Läs mer om lägret och hur du anmäler dig på http://tankarnastradgardvaxjo.se/sommarläger.html. Eller kontakta Kerstin Lundin, lundin_kerstin@hotmail.com, 070­-294 31 44, eller Ulf Nilsson, ulf.nilssonguide@ comhem.se, 070­-512 39 88. Tankarnas trädgård startades på initiativ av FiB-avdelningen i Växjö för ett par år sedan. Här förs ideologiska, filosofiska och politiska samtal över generations-, organisations- och partigränser. Här söks svaren på frågor som: Hur ser världen egentligen ut? Vad sker bakom det som synes ske? Vad kan man göra för att bidra till ett solidariskt, fredligt och hållbart samhälle? I den lilla programförklaringen konstateras att massmedia ofta ger en ensidig och snedvriden bild av det som sker. Det är viktigt att alternativa bilder och berättelser kommer fram. Ungefär varannan söndagseftermiddag – och ibland på vardagskvällar – har vi våra samtal. Ibland med ”kändisar” som K G Hammar, Stefan Edman och Anders Mellbourn som dragplåster. Ibland är det någon av oss ”trädgårdsmästare” som inleder. Minst halva tiden ska vara samtal. Det brukar vara mellan 20 och 50 samtalslystna deltagare på träffarna. I vår har vi också en bokcirkel. Tolv personer träffas några gånger för ett samtal kring astronomen och författaren Peter Nilsons bok Stjärnvägar. I juni besöker vi hans hemby Möcklehult. Läs mer om Tankarnas trädgård och vårt program på vår hemsida: www.tankarnastradgardvaxjo.se. Vi finns också på facebook: Tankarnas trädgård i Växjö.

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSILLUSTRATION:

Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke MEDARBETARE:

Jan Bergsten, Carl Björeman, Sisela Björnsson, Mats Cronwik, Jan-Åke Eriksson, Kristina Eriksson, Stefan Estby, Björn Forseth, Juan Gris, Bengt Göransson, Jack Hildén, Hans Isaksson, Ulla Johansson, Bror Kajsajuniti, Ulf Karlström, Åke Kilander, Carl Krantz, Hans Lindström, Christer Lundgren, Felicia Malmström, HansMagnus Meincke, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Britta Ring, Mare Toomingas, Eva Wernlid, Torbjörn Wikland, Agneta Willians, Peo Österholm.

pål karlsson

Nummer 6/7 kommer 11 juni. Prenumerera!

Medlem. FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Gösta Elmquist. WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Britta Ring, Eva Wernlid, Caro-

lina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm och Christer Lundgren.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.