FiB05-2012 by Folket i Bild Kulturfront

ZOCHERMANS

FOTOODDYSÉ INTERVJU Glömd musik ÖSTTIMOR Drabbat av Sveriges omoral FIB 40 ÅR Kristina Anshelm – firad bildkonstnär Folketibildfem201249 kr

Red.

INNEHÅLL

Utnyttja din rätt – säg vad du tycker ADVOKAT INGEMAR FOLKE , medlem i FiB-juristerna, skriver i varje nummer av FiB/K under vinjetten Rätt&Rådligt. I detta nummer skriver han bland annat om ”våra gamla tryckfrihetstraditioner”. Rätten att skriva vad vi vill (liksom yttrandefriheten, rätten att säga vad vi vill) har varit en del av det svenska samhället så länge att en majoritet av oss tar den för självklar. Men dessa rättigheter är under angrepp i vårt land, exempelvis genom försök till inskränkningar via lagstiftning. Och i vår närmaste omgivning (det vill säga Europa) hotas också tryckfriheten. Stora delar av Europa har inte heller en lång och obruten tradition av tryck- och yttrandefrihet, vilket Ingemar Folke påminner om med exemplet Spanien. RESER VI LÄNGRE ut i världen försäm-

ras läget ytterligare. Det fria ordet fängslas på många håll. Vi fortsätter enträget rapporteringen om Martin Schibbye och Johan Persson, som ännu när detta skrivs sitter fängslade i Etiopien. Vi bevakar också situationen för den fängslade Joaquin Pérez Becerra, som fortfarande är fängslad i Colombia.

NÄR DET FRIA ORDET är under attack känns det också glädjande att så många utnyttjar sin rättighet. Du håller i ett nummer där du får stifta bekantskap med en lång rad av dessa personer och/ eller deras alster – de är bildkonstnärer, journalister, författare, sångare, fotografer och/eller musiker.

stefan ljung, redaktör fib 2

Månadens SATIRARKIVET.SE

Sverigebilden

Noterat

Jorden runt

Martin&Johan

Intervju Sofia Nilsson

Stick&Klipp

Film

Recensioner

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

12 Östtimor. VAPENEXPORT. I ett avslöjande reportage skildras Sveriges smutsiga tradition – vapenexport till diktaturer.

6 FiB fyller 40. BILDKONSTNÄR. Kristina Anshelm, en av Sveriges främsta grafiska konstnärer, berättar om sin lärorika tid på FiB.

Krönika. Återta alliansfriheten DEBATTEN OM VAPENAFFÄRERNA med Saudiarabien har tagit

Fotografi. JACOB ZOCHERMAN. I suggestiva bil-

der från olika delar av världen får vi möta många människoöden, öden som berör.

32 Intervju. MARIE SELANDER. Vart tog kvinnorna vägen? Selander beskriver i sin nya bok hur den manliga normen fortfarande härskar i musikens värld.

stor plats i medierna och slutat i ett bondeoffer när Reinfeldt sparkade försvarsministern. Men i sak har både regeringen och S bekräftat saudiavtalen. Undantagsvis har man diskuterat den svenska säkerhetspolitiken. Göran Greider, chefredaktör för Dalademokraten, säger i SvD: ”Saudiarabien är en garant för den världsordning som USA vill upprätthålla och vår vapenexport är en del av våra nära kontakter med Nato. Frågan är inte om vi ska gå med i Nato utan när vi i praktiken ska gå ur?” Peter Wolodarski, politisk redaktör på DN, vill ha slut på ”hyckleriet” och i stället ansluta Sverige till Nato även formellt. Nato utvecklade sin nya aggressiva strategi vid sitt möte i Istanbul i juni 2004. Man definierade nya militära målområden i Asien, Mellanöstern och Afrika. Kontroll över energitillgångar och andra råvaror var centralt för USA som här säkrade uppslutning från sina europeiska allierade. Den svenska anpassningen hade då i smyg pågått ett tag. När jag intervjuade Håkan Juholt 2004, han var då ordförande i försvarsberedningen, var han tydlig: ”Det är Natostandard som gäller.” Det blev en förutsättning för Sveriges deltagande i attacken på Libyen 2011. FRÅGAN OM VAPENEXPORT behandlas gärna som en moralisk

fråga i svenska medier. Demokrati eller diktatur? Den nyutnämnda försvarsministern Karin Enström uttalar sig i Sveriges Radio den 18 april. ”Det är svårt att definiera vad som är demokrati eller diktatur.” Jag håller med om att det kan inte vara utgångspunkten. Folkrätten och det nationella intresset avgör. Exempelvis anser jag det folkrättsligt korrekt om Sverige skulle leverera luftvärnsrobotar till Kuba. Det skulle höja kostnaden för en tänkbar amerikansk attack mot ön. Men realpolitiskt skulle det bli för dyrt för Sverige. SVERIGE HAR HAFT en lång tradition som alliansfritt land. Jag

är övertygad om att de styrande måste återgå till den framgångsvägen. De kan börja med att ta hem trupperna från Afghanistan. Vid Folket i Bilds stämma i år antogs riktlinjer för verksamhetsåret. Där sägs bland annat; ”Det …imperialistiska maktsystemet, med USA som helt dominerande makt, håller på att brytas upp i en värld med flera konkurrerande maktcentra.” Fredlig handel och samarbete är mycket bättre än att slå följa med de ledande västmakterna i nykoloniala krig. lars-ivar juntti fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib 4

FiB-noterat.

ILLUSTRATION mare toomingas

– Människor är inlåsta i en bur av konsumism. Vi måste skapa en ny ekonomi som förser oss med tjänster i stället för prylar. Det ekologiska systemet är redan nära kollaps.

Nu har vi det svart på vitt. Kulturministerns nedskärningar är extrema!

/Säger Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid universitetet i Surrey i Storbritannien, till DN.

Kulturministern anklagas för rasism Afrosvenskarnas riksförbund fortsätter att kräva kulturministerns avgång. Detta efter att Adelsohn Liljeroth deltagit i en konsthappening som kritiserats för rasism. Den 15 april firade Konstnärernas riksorganisation 75 år i samband med World art day. I firandet på Moderna museet deltog konstnären Makode Linde med ett performanceverk i form av en delvis levande tårta. Tårtan som hör till Lindes konstprojekt Afromantics var tänkt att likna en karikatyr av en naken afrikansk kvinna med konstnärens egna huvud som en del av kroppen. Med performanceverket vill Linde väcka debatt om rasism och västerländska föreställningar om Afrika. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som var inbjuden till firandet var först ut med att skära i den skrikande tårtan. En handling som lett till kraftig kritik. Afrosvenskarnas riksförbund har reagerat starkt på bilderna av den skrattande kulturministern som skär i tårtans underliv. De menar att hon deltog i ett rasistiskt manifest och kräver hennes avgång.

– Händelsen är vidrig och vi känner oss väldigt kränkta. En minister utan fingertoppskänsla ska inte befinna sig på den posten, säger Zakarias Zouhir, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund. Han tycker att det är märkligt att Adelsohn Liljeroth inte ifrågasatte konstverket. Kulturministern skriver själv i en debattartikel att hon ser konstverket som provocerande men att det genom provokation utmanar den historiska bilden av rasism. Tårtan och kulturministerns deltagande har även väckt stor uppmärksamhet utomlands. Medier som Al Jazeera, CNN och BBC har belyst händelsen. Fyra dagar efter tillställningen på Moderna museet träffades kulturministern och representanter från Afrosvenskarnas riksförbund på Kulturdepartementet. Mötet som varade i en halvtimme ska enligt Zouhir inte ha lett till någonting nytt. – Hennes ånger verkade vara spelad och vi fick ingen ursäkt. Vi kräver fortfarande hennes avgång, säger Zouhir. Afrosvenskarnas riksförbund kommer inte vidta några åtgärder mot Linde. NICHOL VON SCHOENBERG Läs mer på www.fib.se fib 5

FiB.

fib 6

FiB fyller 40 i år och en som var med redan tidigt i FiB:s historia är Kristina Anshelm. Hennes illustrationer var ofta förekommande i tidningen på 1970-talet. Tiden som FiB-medarbetare var lärorik. Långt senare fick hon uppdraget att illustrera den senaste bibelöversättningen. Kristina Anshelm anses som en av Sveriges främsta grafiker.

KRISTINA ANSHELM – FRÅN FIB TILL BIBEL

Bildkonstnär

TEXT hans o sjöström FOTO lill sjöström ILLUSTRATION kristina anshelm

ristina Anshelm tar emot i sin ateljé på Långholmen i Stockholm. På grund av byte av värmeledningssystemet i huset har hon tvingats röja undan allt från väggarna, men hon hittar ändå utan svårighet det hon vill visa upp. Genom väggen hör man bullret från den grafiska pressen där andra konstnärer arbetar. – Till skillnad från många andra konstnärer har jag inte mött något motstånd mot mina drömmar om att bli konstnär, säger hon. Mina föräldrar var teckningslärare och de uppmuntrade mig att syssla med bild. – De hade nog från början tänkt sig att jag skulle gå i deras fotspår. Men hur de kunde tänka sig att jag skulle kunna bli bildlärare vet jag inte. Hur som helst gick jag utbildningen på Konstfack och arbetade också ett tag som teckningslärare. Det var en katastrof och jag förstår inte hur jag stod ut så länge som jag gjorde – tre år. TYG OCH TRÄ. Sedan sökte jag till Mejan, Kung-

liga konsthögskolan, och kom in. Fast först hade jag gått en specialkurs i textiltryck på Konstfack. Det var Malin Sellman som drog med mig på den. Sedan dess har jag haft en speciel förkärlek för tyg som är underbart att arbeta med men det blev ändå träsnitt som blev min huvudinriktning. I ateljén är det ändå gott om tygtryck av Kristina Anshelm, både i form av mönster på tygrullar

och som enskilda tygbilder exempelvis på kuddar i ateljéns soffa. Kristina blev tidigt medarbetare i Folket i Bild. Det första illustrationsarbetet hon gjorde för tidningen var till en novell om en gammal boxare av Klas Myhrman. – Det roliga med Folket i Bild var att det på den tiden bara fanns möjlighet att använda en färg förutom den svarta i trycksvärtan. Det gällde att trots den begränsningen göra bilderna levande och trovärdiga. På det lärde jag mig mycket och det var

Duvor.

fib 7

FIB Oskrivna blad

väldigt stimulerande. På den tiden tecknade jag och hade inga grafiska bilder i tidningen. Varje nummer hade några dekorfärger men bara en extra färg på varje sida och ingen alls på andra. Då gällde det att göra en teckning där färgen hade sin betydelse och att bild och färg sa något viktigt om texten. Min favorit var gulockra. STORT OCH SMÅTT. Efter novellen om boxaren gjorde jag illustrationerna till följetongen Ur en företagsledares liv av Björn Runeborg. Jag var inte riktigt nöjd med resultatet och eftersom jag inte hörde något från Runeborg trodde jag att han inte heller var det. Följetongen var på tio avsnitt, flera av dem med mer än en illustration. Det var ett stort jobb. Jag illustrerade också enskilda artiklar, bland annat en om kryddor av Ingegerd Hosinsky i nummer 12 1974. Den var på ett helt uppslag och mina bilder tog större plats än själva texten. Dekorfärgen måste ha varit grön.

fib 8

Då gällde det att ... bild och färg sa något viktigt om texten.

Det blev en uppföljning till artikeln i nummer 15 samma år när Esther Källberg skrev om libsticka som också kallas sopprot. 1974 flyttade Folket i Bild från Haga skola till Herkulesgatan mitt i Stockholm. I tidningens gamla lokaler inryms numera utbildningsdepartementet och huset är sammanbyggt med andra departmentsbyggnader som bildar en sluten borg mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg fram till vattnet. I SAMMA HUS. Under FiB-tiden var huset på Her-

kulesgatan huvudsakligen före detta lagerlokal. De översta våningarna användes av Folket i Bild och en del andra organisationer, till exempel FiB-

juristerna och Folkets historia som gav ut tidskriften Förr och Nu. I våningen under Folket i Bild hade också konstnärerna Kristina Anshelm, Marja Ruta och Ulla Wennberg ateljé eller åtminstone arbetslokal. Där mellan arkivhyllorna försörjde de sig så gott det gick på sin konst. Det var långt ifrån några idealiska arbetslokaler. Det fanns till exempel inget vatten. Sådant fick hämtas på FiB:s redaktion en trappa upp där de tre konstnärerna också fick bilduppdrag. Alla tre betydde mycket för Folket i Bild och medarbetade flitigt i tidningen. Men till slut blev både tidningen och alla andra tvunga att flytta och Herkulesgatan började inlemmas i regeringskvarteret. FRÅN FIB TILL BIBEL. I hela sitt yrkesverksamma liv

efter tiden som bildlärare har Kristina Anshelm klarat sig som konstnär. Nu är hon en av Sveriges främsta grafiker. Det som hon främst är känd för

är att hon har illustrerat den senaste bibelöversättningen, Bibel 2000. Det är ett riktigt storverk. Alla de 79 bilderna har hon skurit som träsnitt med stor detaljrikedom, vilket redan det är ett enormt arbete. Ett inte mindre krävande arbete var att läsa igenom texterna och komma på bilder som skulle passa till dem. – En sak hade jag bestämt mig för, säger hon, och det var att bilderna inte skulle påminna om tidigare bibelillustrationer. Därför blev mina bilder mindre majestätiska och i en del fall till och med gulligare än de tidigare illustratörernas. – Jag hade god hjälp av redaktören Gillis Simonsson med att innehållet i alla böcker i Bibeln, men jag tyckte att redaktionen ändå var väldigt försiktig med att framföra någon kritik. – För mig rörde det sig sig om ett illustratörsuppdrag, men de hade sådan respekt för mig som konstnär att de sällan kom med några invändningar mot bilderna. – Hur som helst arbetade jag mig igenom det och

Första Moseboken: Vad hukar Adam och Eva för?

fib 9

FIB Tanter i rymden.

när jag var färdig med arbetet var jag alldeles slut. – Nu arbetar jag mer i min egen takt, vilket naturligtvis också kan vara krävande, eftersom jag har många utställningar och framträdanden och dessutom en dotterdotter som jag tar hand om ibland. TRÄVARG. När jag inte har något särskilt att göra

brukar jag göra bilder av fåglar. Det är efter fotografier, eftersom de flyger så fort att man inte hinner fånga dem i flykten med pennan. Jag är inte heller någon fågelexpert men är mycket intresserad av olika slags fåglar. fib 10

Kristina Anshelm har också gjort träsnitt i större format än de vanliga. I utställningen Hemma hos som hon, Lena Mellin och Ulla Wennberg turnerar med i landet ingår bland annat en trana i naturlig storlek, ett träd som består av montage av träsnitt och en varg, också i träsnitt, där hon har låtit fantasin flöda i vargens päls, vilket man inte uppfattar direkt men snart upptäcker om man låter blicken vila på bilden. Både tranan och vargen är utsågade. Kristinas, Lenas och Ullas utställning visas på Grafikens hus i Mariefred mellan den 12 maj och 17 oktober. ■ ■

Jordenrunt. ITALIEN

TEXTER lisa forsberg

Ny lag ska göra det lättare att sparka folk

STORBRITANNIEN/SCHWEIZ

Läkemedelsjätte vill stoppa billig synmedicin

Schweiziska Novartis – ett av världens största läkemedelsbolag – stämmer National Health Service, NHS, som tillhandahåller all offentlig hälso- och sjukvård i Storbritannien. Målet med stämningsansökan är att hindra NHS ifrån att i fortsättningen behandla patienter som lider av åldersrelaterad makuladegeneration, som är den den vanligaste orsaken till synnedsättning i Västeuropa, med hjälp av läkemedlet Avastin. Anledningen till detta är att Avastin är ett betydligt billigare läkemedel än Lucentis, ett preparat som Novartis hävdar att NHS borde använda för att behandla den här typen av åldersrelaterad synnedsättning i stället för Avastin. Avastin togs fram som ett cancerläkemedel, men är kemiskt sett nästan är identiskt med Lucentis. Detta upptäcktes för en tid sedan av en grupp ögonläkare i USA, som tack vare upptäckten med framgång lyckades behandla många tusen amerikaner som inte var försäkrade eller hade tillräckliga

inkomster för att själva bekosta behandling med Lucentis. Brittiska NHS snappade upp idén, eftersom behandling med Avantis sparade dem mycket pengar som i stället kunde användas till andra typer av vård. NHS har även initierat en omfattande randomiserad kontrollerad studie för att klargöra om det finns några skillnader i effektivitet hos de båda läkemedlen. Lucentis kostar cirka 8 200 kronor per injektion emedan Avastin kostar runt 600 kronor. Det är inte första gången som läke-medelsbolag initierar rättsprocesser emot dem som tar sig friheten att köpa billigare läkemedel i stället för dyrare alternativ som har samma effekt. För ungefär ett årtionde sedan var det gick 39 läkemedelsbolag ihop och stämde den dåvarande sydafrikanska regeringen för att stoppa importen av billigare bromsmediciner för behandling av landets miljoner hiv/aids-sjuka. Den gången tvingades de dra tillbaka sin stämningsansökan. Det återstår att se hur den brittiska offentliga sjukvården klarar sig.

Italiens nye premiärminister Mario Monti vill reformera landets arbetsrättslagstiftning. Det är framförallt paragraf 18 i den italienska arbetsrättsbalken som ska göras om. Avsikten är att göra det lättare för företag att anställa och avskeda, och ge mer utrymme för korttidsanställningar. Som lagstiftningen för närvarande ser ut måste en arbetsgivare till exempel ha goda skäl för att avskeda sina anställda. Den gör det också möjligt för personer som avskedats utan att goda skäl förelåg att stämma sin före detta arbetsgivare och få tillbaka sitt jobb. Detta är föråldrat och hämmar tillväxten, menar den italienska regeringen. Monti kungjorde kort efter sitt tillträde att ”rättvisa och tillväxt” skulle bli ledorden för hans tid vid makten, och att han hade som mål att skapa fler jobb för unga. Korttidanställningar och osäkra anställningsförhållanden har förstås en hel del konsekvenser förutom ”tillväxtstimulerande”. Det blir exempelvis väldigt mycket svårare att få lån beviljade. Italiens arbetsminister Elsa Fornero har dock lovordat reformförslaget, som hon är övertygad om kommer att ”göra den italienska marknaden mer attraktiv för de företag som annars flyttar sin verksamhet till Serbien”. För att konkurrera med serbiska förhållanden skulle dock italienska arbetare sannolikt även behöva vara beredda gå ner en hel del i lön. Serbiska arbetare tjänar i genomsnitt 3 500 kronor i månaden. Reformförslaget har utlöst omfattande protester på många håll runtom i landet, och opinionsmätningar visar att en majoritet av den italienska befolkningen motsätter sig en uppluckring av det arbetsrättsliga skyddet. Monti har dock klargjort att han kommer att fortskrida med reformplanerna. fib 11

Östtimor.

i d l u k s s e g i r Sve ka s n e v s n e d r ska n a r g t n o r f r u å. d h c o u n – FiB/Kult n e esi n o d n I l l i t n e t vapenexpor

I dag är det Saudiarabien. I går var det Östtimor. Svensk vapenexport följer nu liksom då ett tydligt mönster där mänskliga rättigheter, folkrätt och fredsfrågor har låg prioritet.

TEXT&FOTO klas lundström

tider av uppdagade uppgifter om att Sverige i hemlighet bistått Saudiarabien med ett bygge av en vapenfabrik, samtidigt som regeringen i Riyad hjälpt till att kväsa folkliga resningar Jemen och Bahrain, kan det vara lönt att påminna sig om att det ingalunda är första gången svensk vapenindustri bidrar till mänskligt lidande. I ett årtionde försåg Sverige Indonesien – en av Kalla krigets mest repressiva diktaturer under general Suhartos ledning – med stora vapenlaster. Ansenliga delar av de svenska vapnen användes senare i Indonesiens folkrättsvidriga ockupation av Östtimor. En ockupation med svenska vapen som inte var något annat än ett medvetet och brutalt folkmord. CYNISM. Sverige var införstått med Östtimors

lidanden, ockupationens illegala status och fastän Indonesien inte levde upp till de grundkriterier som svensk vapenhandel vilar på kom krigsmateriel i strid ström att åka mellan Sverige och Indonesien. Kriterierna, som är inskrivna i svensk lag, säger att vapenexport inte tillåts till stater som befinner sig i eller riskerar att befinna sig i väpnad konflikt, kränker de mänskliga rättigheterna eller där interna oroligheter råder. Indonesien uppfyllde inte något av dessa kriterier, men i strid med fib 12

svensk lagstiftning förblev utrikespolitiken rakt igenom lika vänligt inställd till Suhartos regim som cyniskt inställd till timoresernas lidande. För svensk vapenindustri var Indonesiens ockupation av Östtimor en framgångssaga. Det är pikant att studera bilder och material som går i god för att Sverige inte bara försåg Indonesien med vapenmateriel under invasionens inledande och avgörande år – exporten skedde dessutom med stöd från de politiska korridorerna trots vetskap om krigets förödande konsekvenser. Åren 1977–85 exporterade Sverige vapen till Indonesien för 372 miljoner kronor (enligt 1985 års penningvärde), en ansenlig arsenal där främst Bofors verkstäder kom att bistå den indonesiska armén i Östtimor. GRYMT SPEL. Björn

Larssons bok Det grymma spelet: Sveriges roll i Indonesiens folkmord i Östtimor 1975–1985

r o m i Östt I Matebian, östra Östtimor, föll bomberna i strid ström i flera år. Följderna märks av i dag: förstörda vattenleder, förstörd infrastruktur, mänskliga sår som aldrig läker.

fib 13

ÖSTTIMOR

Svensk vapenhandel bidrog till att göda den indonesiska militärapparaten.

Klas Lundström Journalist och författare, aktuell med boken Krokodilernas land

är en av få skrifter som i sak och på läsvärd samtidsprosa redogör för Sveriges politiska och ekonomiska agerande under denna tioårsperiod. Slutsatsen är krass: svensk vapenhandel bidrog till att göda den indonesiska militärapparaten och Sverige var en av många nationer som i och med sin vapenexport bidrog till att förlänga kriget i Östtimor. VAPENBRIST. Vapenexporten

till Indonesien inleddes 1977 och upphörde tillfälligt 1985. Redan här är det viktigt att understryka läget som rådde på slagfälten långt fjärran svenska gränser. Indonesiens armé befann sig i ett prekärt läge: enligt samtida rapporter tydde mycket på att Indonesien led akut brist på såväl vapen som reservdelar. Ett läge där invasionen stod och vägde stärkte bland annat svenska avtal med största sannolikhet moralen hos Suhartos regering och fyllde på arsenalen hos armén på plats i Östtimor. I fem av åren fram till 1985 bedrevs vapenexporten i borgerlig regeringsregi, i fyra i socialdemokratisk. Folkpartiregeringen, ledd av Ola Ullsten, lutade sig mot argumentet att Indonesien använt sig av Boforskanoner sanktionerade av staten som ”defensivt materiel”. Hans Blix, då utrikesminister och sedermera vapeninspektör i Irak, gav följande besked i december 1978: ”Lagen som förbjuder vapenexport gäller när ett land är i krig med ett annat land. Indonesien är inte i krig med något annat land, ty Sverige erkänner inte Östtimor som en självständig nation. Lagen mot vapenexport gäller också när ett land har inre oroligheter. Men Indonesien har inga inre oroligheter, ty Sverige erkänner inte den indonesiska annekteringen av Östtimor. Östtimor är varken en självständig nation eller en del av Indonesien.” KRYPHÅL. Slutligen, summerade Blix i vad som var

ur vilken essän är ett bearbetat utdrag.

fib 14

Folkpartiets genomgående hållning i frågan, ”är vapnen av defensiv karaktär”. Det kryphål man fann i slutet av 1970-talet var alltså att Östtimor varken var ”självständigt” eller ”en del av Indonesien”, politiskt alltså ingenting. Den socialdemokratiska regeringen, ledd av Olof Palme, som tog vid år 1982 påstod att de svenska vapnen över huvud taget ”inte används mot gerillan” i Östtimor. Den svenska regeringen var därutöver, hävdade Palme, nödgad att

slutföra ”de avtal som den borgerliga regeringen stiftat med Indonesien”. Palme personligen gick ännu längre i sitt försvar av vapenexporten till Indonesien: ”Enligt trovärdiga uppgifter förekommer inga strider mer i Östtimor”, sa statsministern i december 1982. Palmes påstående var emellertid inte trovärdigt, det var tvärtom lögnaktigt. Striderna intensifierades och det med svenska vapen. Den 16 augusti 1983 lät Indonesiens överbefälhavare och sedermera försvarsminister, Benny Murdani, meddela att ”Operation Clean Sweep” (där truppnärvaron i Östtimor kraftigt ökade) stod för dörren: ”Vi tänker använda all arsenal vi kan uppbringa. Denna gång är det inte längre någon lek. Vi ska krossa motståndet skoningslöst.” NÄRA FOLKMORD. De svenska regeringarnas

argument för handel med Indonesien plockas sakligt ner av Björn Larsson i Det grymma spelet: ”Det intressanta för att ge vapenexporttillstånd är emellertid inte om vapnen används eller ej. I de svenska bestämmelserna står inget om att man på något sätt ska kunna exportera krigsmateriel eller vapen så länge de inte kommer till användning i just den akuta konflikten. Det talas om konflikter som sådana. Och Indonesien för ett anfallskrig med klar tendens till folkmord – i klar strid med folkrätten och FN:s uttalanden.” Svensk vapenexport till Indonesien upphörde tillfälligt år 1985 efter ett höstbeslut i krigsmaterielexportnämnden. Beslutet grundade sig i 1971 års kriterier, som man i nio år hade ignorerat men nu gällde det att vara ”principfast”. Beslutet togs för övrigt av bland annat folkpartisten Jan Erik Wikström, som satt med i den borgerliga regering som 1977 sjösatte vapenexporten till Indonesien. Men Bofors kontaktade snabbt andra ministrar och i februari 1986, strax före sin död, godkände Olof Palme nya vapenaffärer med Indonesien. SKUMMA AFFÄRER. I efterhand höljs hela historien

alltjämt i pikant och cyniskt dunkel; två decenniers svensk vapenexport till Indonesien trots kännedom om pågående folkmord i Östtimor vittnar om den cyniska kohandel som regeringen redan då bedrev med landets vapenlobby, främst anförd av Bofors. Inalles sålde Sverige – främst Bofors – vapen för motsvarande 700 miljoner kronor åren 1976–99, enligt Svenska freds- och skiljedomsför-

eningen. När ockupationen nådde sitt avgörande blodiga skede i slutet av 1990-talet hade den socialdemokratiska regeringen nyligen försett Indonesien med ”övrig krigsmateriel” för motsvarande 300 000 kronor. I Asien har svensk vapenexport i flera fall utgjort inkörsporten för vidare ekonomiskt utbyte. Företag som Volvo, Tetra Pak och Ericsson har åtnjutit framgångar och fria etableringar i kölvattnet av statsinitierade vapenlaster till Singapore, Indonesien och Thailand – samtliga hårdföra militärstater under åren då denna politik snarare var regel än undantag. Journalisterna Bo G. Andersson och Bjarne Stenquist tecknade i Vapensmugglarna ett digert porträtt av svensk vapenindustri där svenska regeringar såg mellan fingrarna medan Bofors upprättade regelrätta smugglingsförbindelser med främst Singapore och såg till att göda såväl Iran som Irak under deras krig under 1980-talet. Singapore, grannland med Indonesien, kunde därefter se till så att vapenlaster värda miljarder i dagens penningvärde hamnade bortom allmänhetens ögon. Det är inte alldeles omöjligt att några av dessa illegala försändelser slutade sina dagar i Suhartos krig i Östtimor. Därtill var förbindelserna med Indonesien på politisk toppnivå synnerligen goda. Finansminis-

ter Kjell-Olof Feldt besökte Suharto våren 1984 för bilaterala samtal. Dessförinnan hade den borgerliga regeringen 1980 begärt att Sverige skulle ansöka om observatörsplats i Inter-Governmental Group for Indonesia (IGGI), ett biståndskonsortium som grundades strax efter militärkuppen i Indonesien 1966. Genom IGGI pumpade västdemokratier, IMF, Världsbanken och asiatiska utvecklingsbanken in penningstöd till Suhartos diktatur, både militärt och ekonomiskt. SVENSKT STÖD. IGGI-inträdet kritiserades av

Socialdemokraterna i opposition, men i framtida regeringsställning, liksom beträffande vapenexporten till Indonesien, kom partiet att aktivt delta i konsortiets arbete. Det är troligt att svensk vapenindustri inte hade kunnat säkra sina affärer med Indonesien om Sverige inte hade blivit medlem i IGGI. Konsortiet försåg inte bara den indonesiska armén med militärt bistånd i mångmiljardklass, IGGI:s arbete medförde även avgörande politiska följder: i FN uttryckte IGGI:s medlemsstater sitt stöd för Indonesiens Östtimorpolitik. När Feldt besökte Suharto 1984 hade kritiken mot Indonesiens folkrättsbrott i Östtimor tystnat för länge sedan. I FN-skrapan i New York gav Sverige tvärtom sitt stöd åt Indonesiens politik, om än i passiv form. Under de åtta tillfällen (1975–82)

I det rurala Östtimor tampas många med erosion och svåra jordbruksomständigheter, främst orsakade av århundraden av skövlad primärskog, först av den portugisiska kolonialmakten, därefter under den indonesiska ockupationen.

fib 15

ÖSTTIMOR Apotino, bosatt i Matebians dalar, var en del av motståndsrörelsens logistikavdelning. I dag ger han inte mycket för politiker och deras, enligt honom, tomma löften.

som Östtimors rätt till självständighet nådde omröstning i FN gav Sverige Östtimor sitt stöd i fem år (1975–79) och övriga år (1980–82) lade Sverige ner sin röst samtidigt som samarbetet med IGGI fördjupades. Politiskt vägde Sverige upp sina nedlagda röster med argumentet att man sköt till stora summor i bistånd, men samtidigt uttryckte Indonesien på ambassadmiddagar i Stockholm sin tacksamhet för att Sverige ”de facto accepterat Indonesiens överhöghet över Östra Timor”. DUBBELSPEL. Marí Alkatiri, då Östtimors utrikesminister i exil, bemötte Sveriges ändrade ställning med följande ord: ”Nu vet vi av egen erfarenhet att dagens svenska regering utmärks av opportunism i sitt förhållande till tredje världen. Olof Palme syntes oss länge vara en antikolonialist som hade något att lära andra människor i västvärlden.” Sveriges rykte som tredje världens vän var en viktig utrikespolitisk utgångspunkt och därför hölls en UD-rapport efter en svensk diplomats besök i Östtimor 1982 hemligstämplad. Rapporten, som återger tre dagars regisserad vallning genom ett tillrättalagt Östtimor och drar slutsatsen att stödet för Fretilin hade minskat, för-

fib 16

fattades endast tre månader innan 1982 års FNomröstning och kunde mycket väl, om den hade offentliggjorts, ha använts som slagträ mot Sveriges ”neutrala” hållning. Sverige var å andra sidan inte ensamt om att, åtminstone bakom lyckta dörrar, säkra goda relationer med Suharto. Det var tvärtom en global trend medan kriget i Östtimor intensifierades. När frågan om Östtimors självbestämmande först bordlades inom FN-apparaten hade ockupationen pågått i ett år och ett sjuttiotal stater gav timoreserna rätt till självbestämmande medan tio röstade emot. FORTSATT EXPORT. Och svensk vapenexport till Indonesien i dag? Export är alltjämt tillåtet till Sydostasiens snabbast växande ekonomi fastän ett fastlåst diplomatiskt läge rörande Västpapua råder samtidigt som det lågintensiva kriget mot den västpapuanska självständighetsrörelsen har trappats upp med människorättsbrott som följd. Enligt Inspektionen för strategiska produkter (ISP), den myndighet som numera ser över exporttillstånd till utländska makter, är Indonesien ett av 42 länder världen över som får importera svensk vapenmateriel. ■ ■

Noterat. Politisk rättegång i Colombia Oavsett om den i Colombia fängslade svenske medborgaren och journalisten Joaquin Pérez Becerra är ledare inom Farc eller inte så blir det svårt för honom att få en rättvis rättegång. – Det är en rättegång som inte bara har till syfte att svärta ner Farcgerillan utan även rörelser som startats av flyktingar utomlands. Det är en politisk process som drivs från presidentpalatset, säger Becerras advokat Rodolfo Rios. Förhandlingen skjuts nu återigen upp eftersom åklagaren överklagat processen. Svensken greps den 23 april 2011 och riskerar mellan 8 och 12 års fängelse om han döms av den colombianska domstolen. NILS LUNDGREN Läs mer på www.fib.se Läs också om Joaquin Pérez Becerra på Brittiska Journalistförbundets sajt www.nuj.org.uk/innerPagenuj. html?docid=2059

Martin&Johan.

Äntligen egna sängar efter åtta månader Karin Schibbye är en av alla i Johan Perssons och Martin Schibbyes familjer som jobbar för deras frigivande. Hon har god hjälp av sin erfarenhet som projekt-ledare. – Så är jag en sann byråkrat också, säger hon med ett litet leende. Och en problemlösare. Det har jag nytta av under den här tiden. Vi träffas för en lunch mellan hennes månatliga veckobesök i Addis Abeba. I jämförelse med sina medfångar har Martin och Johan det privilegierat; regelbunda besök hemifrån och från ambassaden. Böcker, papper och pennor, spel och träningsredskap. Kläder och mat. – De har tagit sig an två tonårspojkar och de spelar fotboll på den lilla cementplanen. Lagen består av tre spelare, fler får inte plats. Martin har även berättat om de måndagsmöten som fångarna har, där gemensamma frågor och problem ventileras. Ingen vet om de har lämnat in sin nådeansökan. Och det kommer inte heller att offentliggöras. Allt för att inte störa processen. De färskaste intrycken från aprilresan är att Martin och Johan har fått egna sängar som bonus för gott uppförande. Martin berättade att efter att ha sovit på ena skuldran i åtta månader så fick han först ont i kroppen. Påsken firades med att alla fångar fick en läsk! En god nyhet är också att de nu har fått möjlighet att hjälpa till i ”cafét” i zonen. De är fortsatt starka och fokuserade och känner sig respekterade. De gläds, stärks och är oerhört tacksamma för allt det stöd som vi kunde berätta om.

eriksson & meincke

SOLVEIG GIAMBANCO fib 17

Intervju.

Varken farsan eller morsan spelade några instrument men det fanns en fiol hemma.

Sofia Nilsson står stadigt med ena foten i musiken, den andra i sjuksköterskeyrket – och båda i socialismen.

fib 18

Ta ingen skitlön! SOCIALISTISK SKÖTERSKA SJUNGER UT TEXT&FOTO nils lundgren

– Det var väl givet att bandet skulle heta The Gravedigger And The Teacher när jag fick sommarjobb på kyrkogården säger Sofia Nilsson med ett självklart men lättsamt garv. Mattias som också sjunger och spelar mandolin, munspel och slagverk lärde jag känna genom punken, när han utbildade sig till lärare. ”Svårare” än så är inte förklaringen till bandets namn som först fick mig att tänka på Dylansången ”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” från 1967.

THE GRAVEDIGGER AND THE TEACHER har ena foten i punkscenen och den andra i americana. Umeåbandet har dragit fram genom Sverige de senaste åren och spelat för både folk och fä. Bandet består av Sofia Nilsson: sång, fiol, Björn Bergström: gitarr, dobro, sång, Kristian Tuoremaa: banjo, sång, Linus Johansson: kontrabas, Mattias Johansson: mandolin, munspel, slagverk, sång.

foto: Thomas Bröms

ofia är född många decennier senare. Hon växte upp i Västerbotten utanför järnvägsknuten Vännäs. I byn Klintsjön där det bodde 20 - 30 människor. – Varken farsan eller morsan spelade några instrument men det fanns en fiol hemma. Mammas farfar hade byggt den, minns Sofia som började spela på fiolen när hon var sex år. Så snart hon fyllt sju började hon på kommunala musikskolan. På högstadiet slutade hon med fiolspelet för en kortare tids gitarrlektioner, som kändes oinspirerande då hon fick ”börja om” och spela Gubben Noak. Det var inte heller tufft nog för en trettonåring som dömde ut fiolen som ett töntigt instrument. Trots att Sofia själv tyckte att hon var bra på fiolen. UPPVAKNANDE. På högstadiet vaknade Sofia poli-

tiskt, blev vegeterian, hennafärgade håret, virade in sig i palestinasjal, lyssnade på brittisk pop som Oasis och politisk musik som Röda bönor och Gunder Hägg/Blå tåget. Sökandet efter identitet men också konkret debatt om skönhetsideal, mäns våld mot kvinnor ledde till vänsterpolitik, socialism och feminism berättar Sofia. Hemma var de inte politiskt organiserade vad Sofia vet, men föräldrarna kallar hon vänstersossar. Att The Gravedigger And The Teacher spelade på SAC syndikalisternas 100 års jubileum känns ändå givet. Bandet är idag känt för att spela amerikansk folkmusik där stilar som country, bluegrass, cajun, old time, blues, jugband och jävligt arga fackföreningssånger samsas i en ohelig alli-

Hemsida: http://www.thegravediggerandtheteacher.blogspot.com/

ans. Deras publik älskar när de kör mellansnack som: ”Vi har åkt från Ume… Kristian här har åkt från Karesuando. Han är gruvarbetare där så han är liksom rejäl. I och med att vi är från Ume skulle vi bli glada om vi fick se lite styrdans till den här” (läses med tung västerbottnisk dialekt). Sofias ”karriär” tar ett ordentligt skutt när hon 17 år fyllda flyttar till olika kollektiv i Umeå. Där hittar hon till punkspelningarna i en källare fib 19

INTERVJU nedanför Charlies kiosk på Teg. I två år spelar hon ”kängpunkhardcore” på gitarr i ett band, men det går rätt dåligt så hon får till slut välja: – Bli bättre eller hoppa av! Sofia bestämmer sig för det senare. Hon hamnar i bandet Hadar Kasch, bandet som tagit sitt namn av en trägubbe i en film. Där sjunger Sofia stämmor, spelar melodika och slagverk. Två år senare är bandet är upplöst .

Sofia Nilsson släpper snart en skiva med The Gravedigger And The Teacher.

PUNK OCH FIOL. Men genom punkarenan träffar Sofia norrbottningen och gitarristen Mattias, hon tar åter upp fiolen och eget sjungande. De spelar mest ”JP Nyström” och ”Norrlåtar”, norrbottnisk renodlad folkmusik. Båda gillar vit amerikansk folkmusik, de plockar upp kristen country av Hank Williams. Men också protestlåtar av Woody Guthrie och Leadbelly. – Ärliga sånger om brustna hjärtan, vardagligt, konkret, traditionellt historieberättande, alltid

tidslöst säger Sofia med de sotsvarta punkkängorna stadigt på det kalla stengolvet i Cityterminalen. 75 år senare är det fortfarande aktuellt att spela fackföreningslåtar, budskapet är detsamma: – Ta inte vilka arbetsvillkor som helst, ta inte vilken lön som helst, facket måste göra mer. Därför var det självklart givet att sjunga och spela på torget i Umeå när sjuksköterskestudenterna höll sin manifestation för högre ingångslöner. JÄMLIK VISION. Sofia har tvättat stjärtar inom hemtjänsten, jobbat med funktionshindrade, serverat på kafé och säsongsarbetat som kyrkogårdsarbetare. Men hennes ögon öppnas för sjuksköterskeyrket och dess bredd då hon träffar på barnmorskan på ungdomsmottagningen i Umeå. – Hon var grym, som klippt och skuren för sitt jobb. Hon var inspirerande, skriv det! pekar Sofia. Nu går hon andra terminen på sjuksköterskeutbildningen med siktet inställt på att bli barnmorska. Givetvis var det givet att vara med och starta föreningen Socialistiska sköterskor, där vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kan kämpa för rätten till lika vård, löneutjämning inom vården och mot den traditionella vårdhierarkin. – Socialism är att dela på resurserna – ett jämlikt samhälle. Vi verkar för papperslösas rätt till vård, det räcker inte med att papperslösa bara har tillgång till viss vård i dag. Nedskärningarna av antalet vårdcentraler med allt sämre kvalitet får inte fortsätta, säger Sofia, som långt senare får höra talas om den för henne först okända gamla föreningen Socialistiska läkare. KUL MED VINYL. Sofia och The Gravedigger And The Teacher tänker mest på skivan de spelade in i februari men som de ännu inte släppt. – Vi tyckte inte att den blev så bra, vi ska göra om vissa inspelningar. Sedan kommer den givetvis ut som vinylsingel, en gång benämnt grammofonskiva. – Det är kul med vinyl, det blir roligare omslag och bättre ljud. CD-skivan är tråkig, för litet häfte, inga bilder. En vinyl måste du lyssna på i lugn och ro, lyssna på alltihop, det går inte lika lätt att hoppa fram och tillbaka mellan spåren. Därför är det givet att The Gravedigger And The Teachers första skiva blir en vinyl. ■ ■

fib 20

Egypten.

EGYPTISKA PRESIDENTVALKAMPANJEN EN SAMMANFATTNING AV hesham bahari BOKFÖRLÄGGARE PÅ ALHAMBRA FÖRLAG WWW.ALHAMBRA.SE

BORTA FRÅN DEN sjudande ungdomens revolt på gator och torg tecknar sig en annan bild av det egyptiska samhällets komplexitet som nu återspeglas i den första tillgängliga statistiken under presidentvalkampanjen. Detta är första gången i sin historia som det egyptiska folket verkligen fritt ska få välja en egen president. Över tusen personer lämnade in sina kandidaturer till valberedningskommittén! Av dessa har bara 23 lyckats uppfylla lagens krav.

Kraven är att antingen samla in minst trettiotusen underskrifter från medborgare från samtliga provinser eller att backas upp av minst 30 parlamentsledamöter, eller också att föreslås till posten av ett etablerat parti. Efter en andra gallring tvingades ytterligare 10 av de 23 kandidaterna lämna kampanjen på grund av ofullständiga eller felaktiga uppgifter. De 13 som lyckades ta sig igenom gallringarna kan enkelt delas upp i 3 större grupper.

Representanter för den gamla regimen, och främst bland dessa piloten och Mubarakvännen Ahmad Shafiq som också blev hans sista premiärminister och Amr Mousa, utrikesminister i flera regeringar under Mubaraks tid tills han förvisades till posten som generalsekreterare för Arabförbundet. Mousas popularitet måste ha upplevts som ett hot från presidentpalatset då. Han toppade listan med över 30 procent av rösterna enligt en första undersökning utförd av pressen.

Grafik: Björn Folke Johansson

Representanter för de religiösa partierna. Här skönjer man tre huvudkandidater, den otroligt populäre Hazem Abu Ismail som backas upp både av salafister och muslimska bröder kommer strax efter Amr Mousa med nästan 28 procent av rösterna. Denne unge jovialiske, karismatiske predikant påminner om en muslimsk variant av Jultomten. Han bad nyligen hemmafruarna att sluta köpa Gozet el-Tib, en nöt som används istället för Viagra bland folket. Den ska vara haram, förbjuden, och likställas med alkohol. Synd för den snälle Hazem! Det framkom nyligen att hans mor har amerikanskt medborgarskap vilket gör att han måste uteslutas från kapplöpningen. Muslimska brödraskapet har därför kandiderat även partichefen för MB:s politiska parti (Frihet och rättvisepartiet) till posten, Mohamed al-Mursi. Att kandidaturen görs trots att MB tidigare lovat och bedyrat att inte ställa upp med några kandidater gör inte bilden enklare att tyda. Tydligen pågår det något i skymundan mellan MB och Militärrådet.

Representanter för de revolutionära partierna. Här finns spelutrymme för ett tiotal kandidater. Bland dessa utmärker sig Abdel Menem Abu l-Futuh, som sparkades ut från MB med anledning av hans kandidatur när MB lade sitt heliga löfte om att inte kandidera. Abu l-Futuh tillhör sjuttiotalets revolutionära studentledare som öppet opponerade sig mot Sadats politik. Detsamma gäller för Hamdin Sabahi, även om han är mest känd som fiskarsonen och socialisten som vågade sticka ut mot Sadat under ett televiserat möte med de revolterande studentorganisationerna 1977. Nasseristen Sabahi lär få högst 5 procent av rösterna, vilket säger en hel del om hur långt det egyptiska samhället har kommit från de nasseristiska ideal som eldade upp massorna på 50- och 60-talen. På den liberala sidan har vi domaren Hesham al-Bastawisi, som krävde en självständig domarkår så tidigt som 2005 och misshandlades grovt för det av regimens huliganer på gatan. Han blev snabbt en idol för många unga och gamla som månar om domarnas integritet.

MEN ÄNNU ÄR DET för tidigt att i skrivande stund förstå hur denna valkampanj kommer att arta sig. Det lär dyka upp fler överraskningar. Kommer Egypten att få en ny fritt vald president? En president utan konstitution? En president vars maktbefogenheter kan komma att begränsas ordentligt inte bara på grund av den

ännu oskrivna konstitutionen utan även därför att militärens roll förblir oklar i ekvationen? Det låter som en motsägelse. Efter sjutusen år av envåldsmakt och enväldiga härskare har lotusblomman till slut talat längs Nilens stränder: Resultatet blir utan tvivel: ”Ner med nästa president!” ■ ■ fib 21

Stick&klipp. Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Foto: Browne

Fältjägarcorpsen

April 2012

Tårtan Ministern kannibaliserar på den svarta kvinnan och konstnären skriker av vånda. Det är en stark symbolisk bild av västerlandets exploatering av en kontinent och dess människor. Rasismen har en funktion på hemmaplan för att legitimera övervåld och exploatering. Men exploate-

FiB-strippen

fib 22

ringen är målet och rasismen ett medel. Ministern representerar en regering och ett land som aktivt har deltagit i de nykoloniala krigen i Libyen och Afghanistan. Som en bild av kalasandet på resurser och människor är tårtätandet träffande. /Lij

Månadens ord

Press-ad. Politikerpress, sifferpress, väljarpress, sifo-press, skilsmässopress, presspress, citronpress och ankpress. Press-ad statsminister. Kan här-ledas till avsked, avgång, avbytare och avpolleterad. /LG

Veckobladets avslöjande av Fältjägarecorpsens vapenaffärer med Persien har rört upp starka känslor i Grönköpings stadshus. Det var i förra veckan som Veckobladet kunde berätta att Fältjägarecorpsens mobiliseringsförråd å Gökmassivet försålts till Persien via bolaget HP Export & Import Unlimited, en affär som hemlighållits för stadens styrande. – Av gammal hävd är alla militära manövrar hemliga, förklarar hr reservlöjtnant Napoleon Johnson, som ansvarar för transaktionen. Hur skulle man annars kunna överraska fienden (ryssen)? – Affären är, som sagt, belagd med sträng sekretess (jättehemlig), men jag nödgas nu ändå avslöja vissa detaljer. – Samtidigt som vi bidragit till världsfreden har vi blivit av med utrangerad (oduglig) materiel. (Här nämns utrustning som harnesk, armborst, slätborrad mynningsladdare och katapult.) /Grönköpings Dagblads krigsrep.

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1 16

2 8

5 10

Foto: Cindorella

5 15

Olika relationer Olof Palme 1981: ”Jag tror efter de studier vi gjort att det är korrekt att säga att Arbetsgivareföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.” Stefan Löfven 2012: ”För oss är det oerhört viktigt att ha en bra dialog med näringslivet. Jag känner många företagsledare och beundrar många av dem. Man kan inte betrakta dem som ett särintresse.” /norrbottens Kuriren (M) under rubriken: ”Det har blivit bättre”

Din snorslev! Pennal var Uppsalastudenternas favoritförolämpning på 1600-talet, ordet betydde pennskrin och ligger till grund för ordet pennalism. Vid en genomgång av rättsprotokollen från 1630-talets Uppsala hittades 179 förolämpningsfall. Många kränkningar är obegripliga för oss idag – som hutlare, rumpoxe, snorslev, gillbertil och bälghund. Det kostade 12 marker om man blev dömd i rätten. /ForskningochFramsteg

Material till Stick&Klipp skickas till: li.juntti@uvtcmail.se

3 24

11 10

6 18

F 21 L 19

6 12

15 19

14 11

15 25

6 12

15 26

21 21

7 8

12 3

6 21

6 23

13 3

11 8

10 7

6 16

5 20

3 10

8 3

1 24

8 16

2 10

3 7

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

Bråka inte med grannen om du är hungrig

Flörttips skålsnäckor, som lever på ostronbankar, börjar alltid som hanar. En hane som känner sig ensam ser till att snabbt förvandla sig till hona. På så sätt lockar han till sig andra hanar och är inte så ensam längre. /Kamratposten

Trender PeNisförlängning är ett känt fenomen sedan en tid. Men, enligt Sveriges television, är fettsugning av venusberget senaste underlivstrenden. Ångestindustrin visar tillväxt. /Källa: rapport

i ett försök kunde sju schimpanshonor välja mellan att ge sin skötare föremål i två olika färger. Beroende på färgen fick apan mat bara till sig själv eller till både sig själv och grannen i buren bredvid. I nära 60 procent av fallen föredrog aporna alternativet som gav godsaker åt båda. Det enda som fick schimpanserna att snåla var när kamraten tiggde, gnällde eller bråkade genom att spruta vatten. Studien leddes av den nederländske primatforskaren Frans de Waal . /ForskningochFramsteg

Klassen spelar roll ”i en häpnadsväckande ny intressant studie som borde bli politiskt sprängstoff, visar forskarna Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek att klasstorlek spelar stor roll. Studien visar att mindre klasser leder till bättre provresultat, högre sannolikhet att fortsätta studera och högre framtida inkomst”, skriver Roger Mörtvik, TCO. Han drar slutsatsen att effek ten är så stor att det är rimligt att anta att om inkomsteffekten blir mer eller mindre permanent så blir den samhällsekonomiska vinsten större än kostnaden. /tCo-utredarna

fib 23

Fotografi.

I Botswana går drycken under namnet ”Good bye mama”, i Uganda ”Gin of war” och i Kenya ”Kill me fast”, hembränd sprit där tillverkaren tillsätter formalin, batterisyra och jetbränsle för att höja berusningen för den som dricker. Varje år dör tusentals människor på den afrikanska kontinenten av denna dryck.

fib 24

Stark närvaro

Jacob Zocherman har varit ute på en odyssé, en irrfärd, runt vår gemensamma planet. Eftersom han är fotograf kan FiB:s läsare nu ta del av mänsklighetens vardag världen över – mellan hopp och förtvivlan. – Jag blir berörd av människor som drabbas av orättvisor, säger han. FOTO jacob zocherman

fib 25

FOTOGRAFI TEXT eva wernlid FOTO jacob zocherman

Jacob Zocherman tillhör en ny generation bildberättare. De som har tagit vid efter Stig T Karlsson, Odd Uhrbom, Jean Hermansson och Yngve Baum, för att nämna några, som alla har lämnat ett aktivt yrkesliv bakom sig.

Jacob Zocherman.

acob Zocherman är 30 år och uppvuxen i Göteborg. Han utbildade sig till bildjournalist på Mitthögskolan i Sundsvall. Han är en av fyra som delar på arbetslokalen i Hägersten söder om Stockholm. Där ingår också de i Etiopien fängslade Martin Schibbye och Johan Persson och frilansjournalisten Anna Roxvall. Det är lite öde och tomt där nu i väntan på att Martin och Johan ska komma hem. Jacob reste till Addis Abeba under rättegången och FiB fick ta del av hans bilder därifrån. HÖGT TEMPO. Att arbeta utomlands har alltid

lockat honom. Under praktiken vid bildjournalistutbildningen var det Kenya som gällde. – Jag återvände aldrig till skolan efter praktikperioden. Sedan var det Haiti som engagerade mig och senare exempelvis Afghanistan, Bangladesh och Kamerun. Det fanns helt enkelt ingen tid att avsluta studierna, säger Jacob. Att resa är ett ensamjobb och det har varit svårt att hitta samarbetspartners som vill dela hans osäkra villkor. – Det har blivit för mycket att både skriva, fotografera och filma samtidigt. Tempot är för högt uppskruvat. Det är dags för mig att sätta ner foten och reflektera, säger Jacob. BLIR BERÖRD. Ambitionen är att kunna arbeta

med längre projekt, över året. Att vara nära människor och följa med i det dagliga livet, göra uppföljningar, återkomma. – Jag blir berörd av människor som drabbas av orättvisor, jag måste känna engagemang, säger han. Vi talar om de stora förändringar som sker inom medierna men Jacob är inte orolig för egen del. – Bildberättare kommer det alltid att finnas behov av hur än mediebilden förändras, säger Jacob. ■ ■ fib 26

Nairobi i lågor i januari 2009 efter att köpcentret Nakumatt exploderat och brinner ner. Över 50 människor dör och debatten tar fart om det är rimligt att tre miljoner människor servas av en enda brandstation.

> fib 27

FOTOGRAFI

Ali Zia Rega har sin ungdom till trots gett upp tron på att bli drogfri. Han bor under en bro i utkanten av Kabul och är en av Afghanistans många heroin-missbrukare.

Vissa beskriver det som världens farligaste jobb, andra som helvetet på jorden. Längs med Chittagongs stränder i södra Bangladesh arbetar tusentals unga män med att demontera oljetankers. Utan skyddsutrustning och med livet som insats jobbar de 12–14 timmar per dag för usla löner. fib 28

Mirakelbarnet kallas hon av läkarna. Stacey Boujour med sina 1,5 år beskrivs som den mest livsstarka av alla patienter någon läkare på plats haft att göra med någon gång. Begravd under rasmassor i sju dygn grävdes hon fram vid liv och lades i mina armar. Efter att ha tagit henne till ett provisoriskt sjukhus vakade jag över henne i två dygn innan hon återfördes till sin mor helt oskadd.

I Bangladesh är hiv-viruset ännu ovanligt. Det finns 23 platser för aids-sjuka i landets huvudstad Dhaka. Detta i en stad med ungefär sju miljoner invånare. Varför hiv inte har fått fäste i landet är det ingen som i dagsläget vet.

Rapphaelitta Batichon bor tillsammans med sin syster, två bröder och mamma i Leogane på Haiti. Leogane var epicentrum för den jordbävning som drabbade Haiti i januari 2010. I Leogane rasade 90 procent av alla byggnader. Så även familjen Batichons hus. Ett år efter jordbävningen hade de kunnat bygga ett nytt hus och framtidstron började långsamt gro.

■■ fib 29

Historia. BETYDELSEFULLA KVINNOR

Malalai

– en afghansk hjältinna

TEXT pia karlsson

I skolorna läser man om Malalai och hon hålls fram som ett föredöme

laget i Maiwand 1880 avgjorde det andra brittisk-afghanska kriget till Afghanistans fördel tack vare en ung kvinna, Malalai, som göt mod i de nedslagna afghanska krigarna och fick dem att åter gå till attack och gå segrande ur striden. I Afghanistan vet vartenda barn från åtminstone sjuårsåldern hur landet lyckades besegra England i tre krig under 1800-talet och i början av 1900-talet. Likaså känner varenda unge till Malalai, kvinnan som lyckades vända en hotande förlust mot engelsmännen till en strålande seger. I Storbritannien är hon däremot, talande nog, knappast känd alls. Under 1800-talet blev kontroll över Afghanistan en central fråga för imperialistmakterna och landet klämdes mellan sina två mäktiga grannar, det expanderande Ryssland i norr och Brittiska Indien i sydöst. Kampen om inflytande mellan dessa båda stormakter kallas, med en term lånad från Kipling, ”The Great Game”. När den brittiska Indusarmén angrep Afghanistan 1838 skrämdes Ryssland tillfälligt bort och britterna trodde sig ha nått en lätt seger redan 1839. Men patrioter över hela landet tog till vapen och i slutet av 1841 tvingades den brittiske guvernören Macnaughten (också en välkänd figur för afghanerna) ge upp. En enda soldat av den så mäktiga Indusarmen överlevde. STÄNDIG KAMP. Under årtiondena som följde

stärktes den afghanska statsmakten samtidigt som Ryssland expanderade i Centralasien och England befäste sin ställning i Indien. Britterna ville ha revansch för det nesliga nederlaget 1841 och i fib 30

slutet av 1878 inledde de en ny invasion med ett stort antal välutrustade trupper. De fick snart till stånd ett för Afghanistan förnedrande fredsavtal. Liksom tidigare utbröt ett uppror och britterna mötte hårt motstånd i hela landet. 1881 drog britterna tillbaka alla kvarvarande styrkor. Trots att syftet – ockupation – inte uppnåddes fick britterna igenom andra betydelsefulla mål, framför allt kontroll över afghansk utrikespolitik. Abdur Rahman, ”den starke emiren”, tog makten i Kabul. Han startade en nationell konsolidering och stärkte den centrala statsmakten, inledde en försiktig modernisering och utrikespolitiskt lyckades han balansera de ryska och brittiska intressena. Under första världskriget var Afghanistan neutralt, men när landet 1919 förklarade sig helt oavhängigt och suveränt anföll britterna igen. Trots ett enormt övertag av trupper med moderna vapen och bombflyg tvingades de till vapenvila efter knappt en månads krig. 1922 undertecknades ett fredsavtal där britterna fullt ut erkände Afghanistans självbestämmanderätt. INSPIRATION. Tillbaks till Malalai, nomadflickan

som blev afghansk hjältinna. Hon föddes i en liten by i närheten av Maiwand i provinsen Kandahar. Hon var i 18-årsåldern och förlovad sedan en kort tid tillbaka när striderna mellan den afghanska armén och de brittisk-indiska styrkorna närmade sig. Hennes fästman och hennes far deltog båda som soldater i slaget om Maiwand i juli 1880. Malalai, liksom många andra av traktens kvinnor, försåg soldaterna med vatten och mat, tog hand om sårade och distribuerade tillvaratagna

Afghanerna har tvingats gå ut i strid mot britterna många gånger under de senaste 200 åren.

vapen. Efterhand började det gå illa för afghanerna, många dog och sårades. Trots att de var överlägsna i antal började de ge upp och ta till flykten. När Malalai såg vad som höll på att hända, tog hon av sig slöjan, höjde den till skyn som en fana och ropade: Unga älskade! Om du inte dör i slaget om Maiwand Vid Gud, vi kommer att minnas dig med skam! Hennes ord gav de afghanska soldaterna modet åter. Inspirerade av hennes mod gick de med förnyade krafter åter till attack. När fanbäraren som gick i täten föll för en brittisk kula sprang Malalai fram till honom, tog tag i fanan och sjöng en välkänd landai (pashtunsk dikt): Med en droppe blod från min älskade, blod som spillts i försvar av fosterlandet, skall jag anbringa ett skönhetsmärke på min panna, som får rosens färg att blekna av skam.

Strax därefter träffades Malalai själv och dog omedelbart. Hennes sång hade emellertid sporrat hennes landsmän till seger och de brittiska soldaterna gav sig iväg. Kraftigt decimerade, stukade och förödmjukade inledde de en katastrofal reträtt tillbaka till garnisonen i Kandahar. HJÄLTE ÄN I DAG. En tid därefter beordrade kung-

en att Malalai skulle hedras med en hjältebegravning. Hennes grav lär fortfarande finnas kvar i den lilla byn i Kandahar. I skolorna läser man om Malalai och hon hålls fram som ett föredöme av mod och handlingskraft. Många flickor och kvinnor har fått samma namn, till exempel heter en av kvinnorna i det afghanska parlamentet Malalai Loya. En gång besökte jag en högstadiekola för flickor som uppkallats efter Malalai. I centrala Kabul har ett stort kvinnosjukhus uppkallats efter den modiga Malalai. I en annan del av staden finns en biograf som heter Malalai. Det finns till och med en rondell i Kabul som bär hennes namn. Slaget i Maiwand anses för övrigt vara det enskilt största nederlaget i Asien för den brittiska armén. ■ ■ fib 31

Intervju.

En riktig musiker

En manlig jazzmusiker är ”jazzmusiker”. En kvinnlig jazzmusiker är dock inte ”jazzmusiker”, utan ”kvinnlig jazzmusiker.” Ett popband bestående av tjejer är inte ett popband utan ett ”tjejband”.

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

Vilken plats har till exempel Elfrida Andrée (1841–1929) i det svenska musiklivet?

fib 32

å det sättet är det inom praktiskt taget hela musiklivet. Kvinnor blir sällan erkända som ”riktiga” musiker. Kan det bli annat när agenter, producenter och journalister inom musiken består av män? Manlig könsmaktsordning, från början till slut. Första gången frilansmusikern Marie Selander fick erfara detta var då hon och några andra Stockholmstejer 1965 bildade popbandet Nursery Rhymes. De var ”så söta” och ”snyggast på scen” fick de läsa i pressen, trots att de var erkänt duktiga musiker. Så matade musikjournalistiken på. År efter år. Hur kvinnor spelade var inte det viktiga. Utseendet kom först. Jazztidningen Estrad kanske noterade bottennivån när man en gång beskrev kvinnliga musiker som ”söta tuttenuttor”. HÄRSKARTEKNIK. Men det där var ju ett halvsekel

sedan. Sedan dess har det väl blivit bättre? Nej. I sin nyutkomna bok Inte Riktigt Lika Viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik (Gidlunds förlag) konstaterar Marie Selander att den manliga normen fortfarande härskar. – Om jag då vi bildade Nursery Rhymes hade vetat att jag 50 år senare skulle ge ut en bok om att inte särskilt mycket har hänt så skulle jag skrattat ihjäl mig, konstaterar författaren. Osynliggörandet är en del av härskartekniken. Kvinnor måste fortfarande kämpa för att bli accepterade inom musiken. De måste spela dubbelt så bra som männen för att bli accepterade och spelar de fel, är det kört. Marie Selander, ”Myrdalsunge” från Hammarbyhöjden, har som musiker vandrat genom flera genrer och kan det sena 1900-talets svenska musikliv utan och innan. Förutom pop har hon

spelat folkmusik, världsmusik och improvisationsmusik. Hon går i boken igenom genre för genre: jazz, pop, folkmusik samt komposition och drar fram rader av framstående kvinnliga musiker, både svenska och internationella, som har fått kämpa mot rådande könsmaktsordning. Ibland drar hon fram enastående exempel. Vilken plats har till exempel Elfrida Andrée (1841–1929) i det svenska musiklivet? Under hennes ungdom ansågs inte kvinnor kunna komponera, bara spela. Men hon ville komponera orkestermusik. Motvinden var stark. Det hände att musiker som skulle spela hennes verk påverkades för att inte dyka upp till repetitionerna eftersom hon var kvinna. BORTGLÖMDA. Under åren 1900–1921 fanns ett

hundratal damorkestrar som turnerade i Sverige och ute i Europa fanns faktiskt fler damorkestrar än herrorkestrar. I pressen bemöttes de ibland vällvilligt men oftast fördomsfullt. I dag är alla damorkestrar – som turnerade flitigt – helt bortglömda. Varför? För att pressen aldrig tog dem på allvar som musiker? Yvonne Kahn-Modin i trion Tre trallande jäntor ger en annan förklaring: ”Det var aldrig någon som kom på tanken att spela in en skiva och vi blev aldrig tillfrågade.” Majken Carlsson var under flera år svensk mästare på dragspel. Men några skivor med henne finns inte. (Jämför det med Calle Jularbos 1 577 grammofontitlar.) En så trivial sak som bristen på toaletter och omklädningsrum på folkparker och krogar gjorde det enklare att anlita ett manligt band. Men den kanske viktigaste orsaken var att kvinnliga musiker fick avbryta sina karriärer när de fick barn.

Frilansmusikern Marie Selander konstaterar i sin nyligen publicerade bok att mansnormen fortfarande h채rskar i musikv채rlden. fib 33

INTERVJU exempel inom pop och schlager, där unga kvinnor plockas fram på löpande band. Men hur ser det ut bland kompmusikerna där bakom? Bara killar. Ett sätt för (unga) kvinnliga musiker att riktigt få känna sig som bara musiker är att helt enkelt isolera sig själva i ett slutet rum, menar Marie Selander. Repetera, jamma, testa. Fria från tävlan, kontroll, manliga, sexistiska blickar, en tillfällig fristad. När man sedan kommer ut ur ”det kvinnliga rummet” är man förhoppningsvis stärkt när man ska ta itu med de manliga maktstrukturerna, som fortfarande verkar härska oinskränkt i svenskt musikliv.

Marie Selander skrev sin bok efter att hon gjort radioserien Glastaket om okända musiker med en gemensam nämnare: de är alla kvinnor.

Men barn var aldrig något stopp för karriären för manliga musiker. Ur blues- och jazzhistorien drar Marie Selander fram många kvinnliga musiker. Allra värst drabbades Mary Lou Williams som samarbetade med de stora namnen – Ellington, Goodman, Tommy Dorsey – men fick se sina kompositioner stulna och kämpa för att få ut sina royalties. ISOLERING NÖDVÄNDIG. 1784 skrev en tysk tid-

ning vilka instrument som kunde anses passa för kvinnor. Flöjt gick inte, för då måste hon truta med munnen. Cello var en omöjlighet. Hon måste ju sära på benen. Fiol – nej då måste hon vända huvudet och sträcka på nacken på ett onaturligt sätt. Kontrabas – en löjeväckande syn. Komponera – nej sådant kan inte kvinnor. Piano däremot – då kunde hon sitta med fötterna fint placerade ihop och med ett vackert och anständigt leende på läpparna. Sång gick också bra. Hur många har hört talas om Svenska Damqvartetten? I slutet av 1800talet turnerade kvartetten i Sverige och utomlands, därav två år i USA. De positiva recentionerna haglade. I dag är kvartetten helt bortglömd. Men av de få kvinnliga musiker som har blivit kända är ändå de flesta sångerskor. Med den kvinnliga rösten kan ju inte männen konkurrera. Selander ägnar ett helt kapitel åt sångerskans roll. Det heter ju ”sång och musik”, det vill säga kvinnorna står för sången, männen för musiken. Därför kan sångerskor få erkännande och bli berömda. Det gäller till fib 34

Din bok omfattar de senaste 50 åren. Nog har det väl hänt något positivt. På spelmansstämmor är det ju i dag fifty-fifty. Och inom popsfären och melodifestivalen är det ju mycket kvinnor? – Jo, folkmusiken är jämlik. Men kvinnliga spelmän blir sällan erkända och kommer inte upp på de stora estraderna, blir sällan erkända som mästerspelmän utan blir oftast fiolpedagoger, ett traditionellt kvinnoyrke. Inom schlager och melodifestival är det mycket riktigt många kvinnor men de hamnar där i en traditionell, beskuren, sexistisk och ”flickaktig” kvinnoroll och med bara manliga musiker bakom sig. Hur kom du på idén att skriva denna bok? – Det var efter en radioserie jag gjorde 2009 – Glastaket – med okända kvinnliga musiker inom rock, pop, jazz och komposition. Det skulle vara så brett som möjligt. Men författaren erinrar sig också när hon själv var på Korröfestivalen året innan och fick se en kvinna spela i en ensemble med bara män. – Oj, där är en kvinna med. Min omedelbara tanke blev – varför reagerar jag själv så? Varför har det gått så långsamt med jämställdheten inom musiken? Detta ledde sedan till Glastaket. Jag mötte då kvinnliga musiker som levt ett helt musikerliv utan att bli omtalade, kända. Varför hade jag till exempel aldrig ens hört talas om den nu 80-åriga basisten Siw Karlén, som varit helt okänd för mig. Säger Marie Selander som efter intervjun skyndar iväg till möte i valberedningen för IMPRA, en sammanslutning för kvinnliga improvisationsmusiker. ■ ■

Recension.

Broschyr synar bluffen Sverige i krig igen

Vägen in i Afghanistankriget lARS-gUNNAR lILJESTRAND

Sverige i krig igen

Lars-Gunnar Liljestrand Föreningen Afghanistansolidaritet

Det är ett missförstånd att FN godkänt kriget i Afghanistan. Bland andra Mona Sahlin har låtit påskina detta; ”När FN kallar ställer Sverige upp”. Men FN har inte bjudit in vare sig Sverige eller något annat land till Afghanistan. Ren bluff. I Sveriges fall gjordes ” inbjudan”,

Tack för denna uppriktighet om de verkliga avsikterna med … Afghanistankriget

av brittiske försvarsministern Geoffrey Hoon och senare av Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. I EN NYUTKOMMEN broschyr från Föreningen Afghanistansolidaritet – Sverige i krig igen – gör Lars-Gunnar Liljestrand den beundransvärda prestationen att reda ut den härva av medveten desinformation med vilken krigsvännerna försvarar överfallet och ett tioårigt plågande av befolkningen, som främst USA är skyldigt till. De vackra officiella skälen för Sveriges militära närvaro faller i broschyren platt till marken som det hyckleri det är.De två forskarna på Försvarshögskolan, Robert Egnell och professor Gunnar Åselius citeras. Åselius: ”Dom här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull,inte så mycket för Afghanistans skull. Att det är så det vet alla här i huset ” (Försvarshögskolan). Åselius säger också att svenska folket inte är moget att höra sanningen. Därför framställs inte Sveriges krig som krig utan som osjälviskt bidrag till återuppbyggnad.

En pr-ploj alltså. Detta understryks också av att den civila hjälpen bara är dygt 1/4 av de (officiella) militära kostnaderna, som i sin tur är mycket större än de uppges vara. Tack för denna uppriktighet om de verkliga avsikterna med den svenska delen av Afghanistankriget även om den – misstänker jag – hade någon taktisk avsikt. Till exempel att få oss att glömma idealism till förmån för realpolitik. – Men vad har Afghanistans människor gjort oss svenskar för ont? Thage G Peterson,före detta försvarsminister, har skrivit ett sympatiskt och klarsynt förord. Anders Ferm, före detta FNambassadör, har skrivit ett efterord, färgat av att han och hans familj hamnade mitt i bombdådet på Bryggargatan i Stockholms julhandel 2010. claes engelbrand Broschyren – Sverige i krig igen. Vägen in

i Afghanistankriget kostar 36 kr och kan beställas på tel 08/ 605 55 13.

fib 35

Film.

Brรถd och skรฅde

fib 36

spel – till döds

Hungerspelen kan klassas som science fiction – den utspelar sig i en nära framtid. I själva verket är Hungerspelen en berättelse om det samhälle vi lever i i dag. Filmatiseringen visar hur en förtryckande samhällsstruktur möjliggörs av bröd och skådespel.

TEXT hans isaksson

ör ett par tre år sedan noterade vi ett aktuellt tema i spelfilmer (till exempel Svinalängorna, Precious och Winter´s Bone) där flickor från undre underklassen mot vidriga odds övervann en vidrig omgivning och därmed sig själva – och detta utan att som i Pretty Woman eller Sex & the City först ha fått tag i en rik karl. Alla tre hade regisserats av och/eller baserats på manus författade av kvinnor. Vi ville till och med jämföra dessa seriösa och socialt medvetna filmer med den – ofta självbiografiska – arbetarlitteraturen från förra seklets Sverige (till exempel Moa Martinsson och Elin Wägner), fast anslaget här delvis är mindre socialt och politiskt och mera feministiskt och psykologiskt.

DÅ VISSTE VI ändå inte att Suzanne Col-

lins, känd författare av barn/ungdomslitteratur och för USA-TV just (2008–10) satt i färd med att författa en av de största bästsäljarna i samma genre – trilogin Hungerspelen, Härmskrikan och Revolt. Den förstnämnda har i dagarna haft Sverigepremiär som långfilm under titeln (The) Hunger Games i regi av Gary Ross och med Jennifer Lawrence, liksom i Winter´s Bone, i huvudrollen. Suzanne Collins berättar hur hon fick idén till trilogin. Hon satt och zappade mellan TV-kanalerna och såg

ömsom en reality-såpa om en grupp yngre människor som tävlade om pengar och/eller chans till karriär, ömsom bilder från ett av USA:s pågående krig, där liknande unga människor slogs på riktigt. Till slut flöt programmen samman för henne, och hon fick idén till romanen. En del hjälp hade hon av att ha läst Plutarchos, som på 100-talet e Kr återberättade en variant av sagan om Atens grundare, Tesevs (som bland annat tillskrevs uppförandet av Akropolis): Enligt sagan hade Kung Minos på Kreta för vana att vart nionde år avkräva Athen, som lidit nederlag i ett krig dem emellan, en tribut av sju ynglingar och sju flickor att utfodra Minotauren med, en gräsligt ful korsning av människa och tjur, som bodde i en labyrint i hans rike. Tesevs ställde upp frivilligt och lyckades med hjälp av bland annat kungadottern Ariadne och ett garnnystan hitta in och ut ur labyrinten och döda besten – och så vidare med många twists och turns etcetera. Collins ”Hungerspelstrilogi” utspelas i en måttligt avlägsen framtid i landet Panem. Panem är sedan många år ett slags fasciststat, ungefär som Italien skulle ha varit om Berlusconi varit diktator och Mussolini hans ÖB. Huvudstaden heter Capitol – inspirerat av Rom eller Washington? Landet är indelat i 12 officiella distrikt av olika fib 37

FILM typ beroende på deras produktion. Av filmen framgår inte produktionförhållandena, men i merparten av distrikten hålls de arbetande nere på eller under svältgränsen och produktionen tycks ske med med metoder som det tidiga 1900-talets.Tekniken för övervakning av de arbetande och upprorsbekämpningen befinner sig däremot på toppnivå. Uppenbarligen exploateras de arbetande hårt i de flesta distrikt, utom möjligen i det privilegierade distrikt 1, där ungdomen likt i det gamla Sparta tränas till systemets lojala vakthundar. Och Huvudstadens befolkning som njuter frukterna av distriktens produktion är, liksom i många huvudstäder i dag, ganska entusiastiska anhängare av systemet, dess överflöd av bröd och skådespel. Ledarskiktet och mediefolket, under den imposante President Snow rekryteras härifrån. DET SENASTE STÖRRE upproret mot

Capitolväldet hade ägt rum 75 år tidigare. För att fira den blodiga segern över upproret, och för att ”svetsa samman folket”, det vill säga för att förödmjuka detsamma, firar staten sedan dess av och till Hungerspelen, ett evenemang som i glans och kitsch överträffar Melodifestivalen och i grymhet till och med Idol och Robinson i vår TV. För varje distrikt utses genom lottning en ung flicka och yngling. Dessa 24 förs till Capitol, stylas upp, utfodras rikligt, inkvarteras överdådigt och förvandlas till nationella kändisar via bildmedierna. Deras spelodds värderas och de sponsoreras därefter. Som kulmen släpps de ut i skogen, varifrån endast en enda får återvända vid liv, ungefär som i Robinson med intriger och temporära kartellbildningar – allt inför dolda TVkameror. Tyngre vapen att ta varandra av daga med än pilbågar och knivar tycks inte förekomma. Filmen följer den flinka tjuvjägerskan Katniss och starke mjölnardrängen Peeta från distrikt 12, där de som har arbete, arbetar i gruvorna, liksom fib 38

Budskapet att ”det är rätt att göra uppror” framgår, för den som önskar det, klart i denna film. Katniss förolyckade far gjorde. Framför allt Katniss seglar i kraft av sin TVmässighet och sin skjutskicklighet upp som förhandsfavorit. Såväl författare, tävlingsledning som publiken förstår snabbt att handlingen kräver att de båda ska fatta tycke för varandra, vilket gör att man emotser komplikationer när de på slutet ska ha ihjäl varandra. Större problem har dock lösts i litteraturen och då dagens film slutar är det två delar av trilogin kvar att filma (Härmskrikan och Revolt). Under spelen bryter ett så småningom aborterat arbetaruppror ut i distrikt 11. Det är utan tvivel ett förrevolutionärt skede i Panem vi har råkat in i. Möjligheten av att den tveksamt lojala Katniss eventuellt skulle kunna återvända till sitt distrikt som segrare och som nationell, förmögen hjälte ger den erfarne fascisten Snow kalla fötter. Tillfrågad varför man inte helt enkelt vid Hungerspelen kunde nöja sig med att låta alla 24 tävlande slå ihjäl varandra, eller, ännu enklare, avrätta dem, hänvisar presidenten till sin kloka regel att ge de undertryckta en liten smula hopp – vilket gör dem mera manipulerbara. Uppenbarligen har Snow inte tänkt på att i stället för detta ändamål i stället till exempel använda sig av trisslotter.

HUNGER GAMES HAR väsentligen som målgrupp folk mellan 11–18 år, men kan nog för ovanlighetens skull även avnjutas av äldre folk. För personer i myndig ålder är det nämligen ingen konst att konstatera att Panems mindre smickrande likhet med dagens samhällen och medievärld – i USA eller Sverige – är alltför stor för att kunna tillskrivas ren slump. Landet har fyndigt fått sitt namn efter Juvenalis metafor ”panem et circenses” – bröd och skådespel, det vill säga de

två medel vilka enligt poeten skulle till för att hålla Rompopulasen nöjd. I dag skulle vi kanske hellre säga chips, öl eller coke och TV5-såpa på TV:n, fast det hade varit alltför vitsigt att döpa landet till till exempel Chipsonia. Budskapet att ”det är rätt att göra uppror” framgår, för den som önskar det, klart i denna film, baserad på trilogins första del – detta oavsett vad man fruktar kommer att sägas i de följande. Något mera diffust sades något liknande i Avatar – fast dess fantasykaraktär och blåton gjorde det lätt att bortse från budskapets giltighet här och nu. DE TRE HEDERVÄRDA , realistiska filmer om unga människors frigörelse som nämndes ovan höll sig i stort på individplanet, det vill säga på Fucking Åmålnivå. Gary Ross har med Hunger Games sannolikt syftat vidare än så, i stället för att bara göra ännu en actionfilm för dataspelsvana minderåriga. Det framgår av hans nedtoning av specialeffekter och allt för mycken blodsutgjutelse och av hans synpunkter på en cynisk och manipulativ underhållningsbransch i symbios med Makten. (Regissören har visst redan hoppat av planerade tre uppföljare, vilket kan vara illavarslande). Att skildra vårt reellt existerande samhälle i science fiction-format har underlättat för författare och regissör att visa att förtrycket inte är individuellt, att det aldrig skulle vara möjligt utan det mått av bröd och skådespel vi matas med. Och att en revolt visserligen inte må vara tillräcklig, men ändå absolut nödvändig. Ingen hindrar dock den som ser filmen att välja att se den som enbart en actionfilm med attraktiva hjältar, romantik, våld och andlös spänning. Många kommer att göra det. Ty vi lever ju i ett fritt land – som de säger i TV? ■ ■

EDVARD DERKERT FÖDD 1954

Har gjort kollage sedan barndomen, framför allt inspirerad av tidningen Life. 1990 bjöds jag in till samlingsutställningen ”Svenska satirtecknare”. Trevligt tyckte jag, men jag är ju verkligen ingen tecknare. Men satiriker då? Jo, möjligtvis. När galleriet insåg sitt misstag blev de tveksamma. Men till sist blev jag ändå antagen. En recensent skrev om en av mina bilder ”Elakt, men väldigt träffande”. Så kanske var jag satiriker ändå!

Illustration till tidningen Vi om tankesmedjor.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 39

Recension. Jag ska egentligen inte jobba här Sara Beischer Ordfront

Denna roman handlar om Moa, som just flyttat till Stockholm för att bli skådespelare. Hon hyr en liten lya på 17 kvadrat i andra hand, går på genrep på olika teatrar och försöker ta sig in i den värld som hon önskar ska bli hennes. För att överleva börjar Moa arbeta som timanställd vid ett äldreboende. Ett jobb som hon bara ser som tillfälligt, tills hon blir antagen till scenskolan. Mötet med de äldre på boendet blir närmast en chock för Moa. De dementas gränslösa beteenden, deras fula gammel-

Slutet på en illusion François Furet Övers. Per Magnus Kjellström Atlantis

Vänsterns successiva

tillbakagång i Europa de sista decennierna av förra seklet orkestrerades av borgarklassens nya och gamla falsettskribenter. Denna våg av antikommunism, eller i lika hög grad, antivänster föregick Sovjetblockets kollaps, även om det senare eldade på, och var det ultimata beviset för ”den enda vägens politik”, det vill säga monopolkapitalism. Postmodernismens framväxt, de nya franska filosoferna, Kolakowskis Main Currents of Marxism (1978) är bara några exempel. 1997 utkom så Kommunismens svarta bok, fib 40

kroppar, saliven som rinner och kletar kring munnen, lukterna. Och Döden. Döden som den unga Moa aldrig tidigare mött. Men avpersonifieringen hjälper henne att stå ut med de känslor som väcks – de gamla har inga namn, de är bara nummer: A3, D2, beteckningar på våningsplan och rum. Men det är ju bara en slump att hon hamnat just här. Det är bara för pengarna. Tillfälligt. Hon ska egentligen inte jobba här. Dessa är hennes mantran. Men inte bara Moa tycks ha hamnat på äldreboendet av en slump. Många av dem som arbetar där, har i likhet med Moa drömmar som sakta men säkert grusats. Drömmar om ett mycket mera glamoröst liv. Min förhoppning att boken skulle röra vid den aktuella debatten om äldreomsorgen, kom till en början på skam. Framtoningen i stora delar av romanen cementerar snarare uppfattningen att äldre människor är omständliga, alltför krävande och till mer besvär än glädje.

som ett slags törnekrona på verket. Det var meningen att FranÇois Furet skulle ha skrivit introduktionen, men han avled innan i en olycka. Furet var rätt man för jobbet: en välrenommerad fransk historiker, specialist på franska revolutionen, och långt ut på högerkanten. Slutet på en illusion utkom 1995 på franska, och höjdes till skyarna. Den betecknas som en essä, och dess personliga anslag och fria komposition styrker detta. Boken skiljer sig således till formen radikalt från Kommunismens svarta bok, men konceptet är det samma: Kommunism är kriminell både i tanke och handling, full jämförbar med nazismen. Och Furets fiende är också ”den kommunistiska tanken i det tjugonde seklet”, vilket också framgår av undertiteln. Furets framställning spänner över ett gigantiskt fält vilket som brukligt behandlas i essäns form, ur flera perspektiv inklusive skönlitterära. Men framför allt är det idéerna som Furet vill lyfta fram.

Och Döden. Döden som den unga Moa aldrig tidigare mött.

Så småningom blir de äldre, inte bara nummer, utan får namn: Gullan, Urban, Elna, Astrid. Moa bygger relationer och de gamla blir levande i hennes värld. Författaren Sara Beischer är gymnasielärare i svenska och religion och har egna erfarenheter av att arbeta inom äldreomsorgen. Jag ska egentligen inte jobba här är hennes debutroman. Den är enkel i sin uppbyggnad utan så mycket reflektioner kring det som händer i Moas liv. Dialogen är något stolpig. Berättelsen lyfter egentligen inte riktigt förrän på slutet när Moa gör sitt val och tar ställning. Innehållsmässigt ser jag den som en ungdomsbok. agneta willans

Han framstår i mångt och mycket som en anomali, en historiefilosofisk idealist. Han vill belysa passionerna inom politiken och där utmärker sig kommunister och fascister. Han skriver att den ryska revolutionen aldrig skulle ha genomförts om inte tanken om franska revolutionen hade spridits så mycket. Det låter nästan som ren galenskap med tanke på den låga graden av läskunnighet i Ryssland 1917. Tolkar man Furet mer godvilligt så är hans bok intressant genom sin konsekvens. Då framträder en pragmatism långt bortom varje föreställning om till exempel existensen av klasser och kampen dem emellan. Tja, är då Furet något att bita i för vänstersinnade? Eller är det bara läsning för borgerlighet och högersocialdemokrati? Jag är nog kluven därvidlag, men, visst, som det gamla slitna ordspråket säger: Även en blind höna hittar några korn. ulf karlström

Ut. Upptäcktsresor 1978–2010 Carsten Jensen Övers. Fredrik Ekelund Albert Bonniers Förlag

Den danske författaren och journalisten Carsten Jensen har erövrat en särställning i Norden. Hans artiklar publiceras i de ledande dagstidningarna i såväl Danmark som Sverige och Norge. När han nu givit ut en samling essäer från en trettioårsperiod, är det en duktig lunta på 650 sidor, som aldrig blir ointressant – resorna har bland annat fört honom till Europa, det gamla Sovjetblocket, Kambodja och Afghanistan. En världsreporter med en essäists penna, inte helt olik Ryszard Kapuscinski, även om jag betraktar Kapuscinski som grundligare, och som kommer de skildra-

Medealand och andra pjäser Sara Stridsberg Albert Bonniers Förlag

Få svenska författare har nått sådana framgångar de senaste åren som Sara Stridsberg. Med böckerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River har hon placerat sig i täten bland nyskapande författare. Detta har nog inte gått Bonnier förbi, som nu valt att ge ut tre av hennes pjäser i bokform. En vän till mig som själv är drama-

de människorna och miljöerna närmare. Carsten Jensen är intelligent och skriver bra, han ser förbi det alltför uppenbara, men det tycks mig som om han är sin egen begåvnings fånge. Han kan sällan frigöra sig från sitt liberala ovanifrån-perspektiv, där hjältarna är de rättrådiga, modiga individer som står upp mot orätten. De är de upplysta eliterna som inte håller tyst. Mot dessa står det öppna samhällets fiender; fundamentalisterna, islamisterna och kommunisterna. Han förmår endast se ett slags samhällsförtryck, den kommunistiska enpartistatens. Den som fanns innan murens fall, får man då tillägga. Jämför man Carsten Jensen med Sven Lindqvists eller Jan Myrdals resereportage är skillnaderna uppenbara. I Carsten Jensens värld existerar inte imperialismens förtryck. Få kan som han formulera den förhärskande världsbilden. Han har vunnit sina stora framgångar genom att han bättre än de flesta i sina artiklar och essäer har bekräftat de ”upplysta” eliternas världsbild. Därutöver har han den rätta vänsterbakgrunden från 1970-talet, som

tiker blev upprörd när jag berättade att jag skulle recensera pjästexter utan att se dem uppsatta. Detta kan jag hålla med om. Det här blir en recension av de faktiska texterna och inte av hur de har och kan gestaltas på scenen. Boken innehåller tre pjäser. Medealand är en omtolkning av Euripides Medea. Det är en text som är avskalad alla antydningar om i vilken tid den utspelar sig, med största sannolikhet ett medvetet val då den lika gärna kunde utspela sig för 2 000 år sen i kungariket Korint som på en flyktingförläggning i dagens Sverige. Pjäsen förmedlar en otrolig smärta och avgrundsdjup desperation. Varje mening är vägd på guldvåg. Det är en mycket berörande läsning. Dissekering av ett snöfall är den pjäs som berör mig minst. Den handlar om en prinsessa som ska styra riket efter sin

Han ser förbi det alltför uppenbara.

kan sägas förstärka hans trovärdighet. Det skulle vara helt befängt att säga att den här boken saknar intresse. Ändå lämnar den mig med en känsla av otillfredsställelse. Carsten Jensen återkommer flera gånger till omöjligheten att bevara en kultur intakt. Utan påverkan eller korsbefruktning av andra kulturer blir samhället statiskt och förtvinar, hävdar han. Han började sina resor som pessimist, skriver han, och återvände hem som optimist. Perioden som han här har skildrat är 1978–2010, den epok då nyliberalismen i det närmaste besegrade allt motstånd i världen. Den tid då folkens kamp på många håll led nederlag och då nykolonialismen med full kraft återvände om än i ny skepnad. Carsten Jensen är optimist. Jag är det inte. jan bergsten

far fast hon är mycket ambivalent inför detta. Även om man förstår vad pjäsen syftar till blir det för tydligt. Språket är som tidigare reducerat till minsta möjliga. Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika är tydligare i att den går att placera i en samtid. Vi får följa skaparen av SCUM-manifestet, Valerie Jean Solanas, den kvinna som sköt den mediokra konstnären Andy Warhol. Vi får följa Valerie på hennes dödsbädd där hon i sitt feberlika tillstånd rekapitulerar sitt liv. Det hela är ytterst djärvt. Samtidigt speglas det samhälle som fostrat Valerie och dem vars liv inte erbjuds någon meningsfull tillvaro. Stridsbergs pjäser håller hög kvalitet, men jag skulle tro att man har störst behållning av att se pjäserna. peter karlsson fib 41

RECENSION

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Göran Rosenberg Albert Bonniers Förlag

I Sverige har ett flertal författare berättat om sina egna upplevelser av förintelsen: Magda Eggens, liksom Cordelia Edvardsons och Zenia Larssons böcker har nått stor publik. Nu har även offrens barn börjat skriva böcker. För några år sedan kom Lena Einhorns bok Ninas resa. Och i år har Göran Rosenberg skrivit en bok om sina föräldrar. 1944 tömdes ghettot i Lodz och de återstående innevånarna tvingades iväg i boskapsvagnar till Auschwitz/Birkenau, som var ett kombinerat koncentrationsläger och förintelseläger. I detta läger befann sig för övrigt samtidigt Primo Levi, Hélène Berr och många andra, som gett

Höggradigt jävla excentrisk – en biografi över Bo Widerberg Mårten Blomkvist Norstedts

Filmoraklet Mårten Blomkvist har skrivit en biografi över regissören Bo Widerberg femton år efter filmgeniets död. Boken är välmatad med intrikata och intressanta detaljer. Allt från Widerbergs barndom och uppväxt till sjukdomar och personliga problem och vidare till själva filmgärningen som vi läsare får veta det mesta vi kan önska om. I vissa delar är boken rörande, till exempel när det berättas om utslag av oresonlig och obegriplig svartsjuka och när Bo Widerberg och fib 42

Det slutade i en familjetragedi som berör läsaren djupt..

egna vittnesmål i bokform. Bara några få procent överlevde. Med utgångspunkt från brev och samtal med sin mamma har Göran Rosenberg åkt i sina föräldrars spår på vägen från ghettot i Lodz mot Auschwitz. De satt i samma boskapsvagn. Båda två hade tur i selektionen och fördes över till tvångsarbetsläger, där chansen till överlevnad var betydligt större. Vid krigsslutet blev det sedan ytterligare resor när den tyska armén retirerade och lägren utrymdes. Slutligen hamnade Görans pappa i Sverige, fick arbete först i Alingsås och därefter i Södertälje. Han lyckades få hit sin fru trots att de inte var gifta (detta var ingalunda enkelt!), och så började de ett ”normalt” liv tillsammans i en enrumslägenhet. Pappan arbetade på Scania och

Jan Troell med en lånad handkamera experimenterade för att bli de nya filmskaparna som skulle slå världen med häpnad och visa att allt som dittills skapats i filmväg borde förpassas till sophögen. Förklaringen till att författaren kan känna till så många intrikata och privata detaljer om regissören och privatpersonen Bo Widerberg får vi i förordet, där det tillkännages att Mårten Blomkvist tillhör familjen. Författaren är mycket kunnig inte bara då det gäller regissörens inre liv, detaljer och gärning utan också då det gäller film i allmänhet och Widerbergs filmer och arbete i synnerhet. Boken är en guldgruva för filmintresserade. Färg och svartvitt, ljud och ljus – det mesta avhandlas. Späckat med kuriositeter om Widerberg och hans medarbetare, men även om stor heter – som till exempel hur Henry Fonda fick till sin speciella blick. Boken är välskriven med eleganta

mamman på en textilfabrik. Familjen arbetade hårt på att bli integrerad i Sverige. Det lyckades dem att skapa en framtid för sina barn. Men pappan förtärdes. Med intensitet och hetta skriver Göran Rosenberg om hur oförrätterna aldrig blev gottgjorda. Västtyskland erkände i och för sig sitt ansvar för offren, men när det kom till juridiska uppgörelser ställdes sådana krav att de allra flesta aldrig fick någon ersättning. Man skulle visa att vistelsen i koncentrationsläger eller förintelseläger lett till minst ”25 procents nedsättning av arbetsförmågan”. Skadestånd betalades i stället som bidrag till staten Israel, vilket inte gav upprättelse åt den enskilda individen. Görans pappa klarade inte av det hela. Det slutade i en familjetragedi som berör läsaren djupt. Göran Rosenberg har skrivit en personlig bok som angår oss alla, och som är mycket viktig i en tid där nynazister försöker ta gator och torg i besittning. Läs den! svante svensson

utslag av oresonlig och obegriplig svartsjuka. formuleringar. Fast den märkliga titeln är inte en skapelse av Blomkvist utan ett citat ur boken tillskrivet Leif G W Persson som är en av dem som har försökt samarbeta med Bo Widerberg. Även om det skar sig den gången sägs Persson ha lånat regissören pengar till ett travtips, vilket vänner och bekanta brukade varnas för eftersom fordringarna alltid var mycket osäkra. Men författaren till Grisfesten som senare blev film med namnet Mannen från Mallorca tyckte Widerberg var en en skön typ att känna och det som berättas i boken gör att det går att instämma i epitetet ”höggradigt jävla excentrisk”. stefan estby

Europas Stålbad. Krisen som

slukar välfärden och skakar euron Björn Elmbrant Atlas reportage

Europas stålbad

framställs i medierna som demonstrerande människor och bekymrade politiker. Krisen som gett upphov till detta stålbad började som en begränsad skuldkris i Grekland men har vuxit och blivit till kriser i flera länder och berör alla länder i Europa, om än olika mycket. Författaren beskriver krisens uppkomst och utveckling i två länder, Grekland och Irland, och ringar sedan in krisen med olika frågeställningar. Vilka är orsakerna? Vilken roll spelar valutasamarbetet, euron? Vilka blev följderna för folket, för marknaden, för staterna? Hur ser motståndet ut och, till sist, kan euron överleva?

Fursten Niccolò Machiavelli Intro. & övers. Paul Enoksson Atlantis

Det finns en vacker strof i Det eviga (1810) av Esaias Tegnér. Den säger att vad våldet må skapa är vanskligt och kort och dör som en stormvind i öknen bort. Fast med verkligheten har denna idealism inget att skaffa. Betrakta avslöjandet att Sverige, som i offentliga sammanhang alltid pratar om fred, har avslöjats med att sälja vapen till en diktaturstat som Saudiarabien. I medierna har politiker och tjänstemän paraderat med torra läppar och nervös blinkfrekvens medan de ljugit och snubb-

Vi får se det gamla vanliga paternosterverket: bördor, skulder och ansvar transporteras nedåt medan lättnader, inkomster och makt transporteras uppåt. Det är folk som förlorar arbeten, sociala skyddsnät som faller sönder, fattigdom som breder ut sig. Det handlar om kapitaltillväxt som blir till lån och ränta, om privatiseringar, om pengar som vandrar ut från krisländer. Vad som faller i ögonen är just i hur hög grad modern västerländsk ekonomi är en låneekonomi. Krisen handlar om lån, räntor, krediter och obligationer. Skuldsatta länder ska räddas med nya lån och medborgarna förväntas betala. Finansmarknaderna pysslas om och får inte tappa förtroendet. Banker med stora skulder får inte falla och kan utöva utpressning. Ett annat fenomen är ohederlighet: fusk, fifflande och regelbrott. Den grekiska krisen orsakades bland annat av obetalda företagsskatter. Den irländske statsministern misstänks för korruption

lat på orden och sagt att det finns inget att bli upprörd över. Frågan är: hur har de efteråt kunnat se sig i spegeln och säga att se där står en anständig människa? Svaret är att de skaffat sig absolution genom att säga till sig själva att de handlat i rikets intresse och när man handlar i rikets intresse är allt tillåtet som annars är förbjudet. Faktum är att Tolgfors och de övriga försvararna har samtliga, naturligtvis utan att veta om det, handlat som goda lärjungar till Machiavelli. Vem var då Niccolò Machiavelli? Under drygt ett decennium var han centralt placerad som ämbetsman i medeltidens Florens och kom på så sätt att röra sig bland dåtidens politiska elit. Sina erfarenheter av maktens själsliv beskrev han i Il Principe, eller Fursten, som utkom 1532. Det är en text som förtjänar att ges ut gång på gång eftersom den ”diskuterar vad ett furstendöme är, vilka olika slag det finns, hur de förvärvas, hur de upprätthålls och varför de förloras…”.

Sociala skyddsnät som faller sönder, fattigdom som breder ut sig. och finansfirman Merrill Lynch ger irländska finansdepartementet lögnaktiga råd. Kreativ bokföring med hjälp av Goldman Sachs medgav Grekland inträde till euron. Tyskland och Frankrike skaffar sig otillåtet stora budgetunderskott utan efterräkningar. Så fortsätter det. Nu flyttas makt från de nationella regeringarna till överstatliga organ. Trojkan EU, ECB och IMF får allt mer att säga till om medan demokratin inte tycks omfatta politikens innehåll, även om regeringar byts ut. Att sätta sig in i ekonomiska kriser är inte särskilt lätt. Vi ser de iögonfallande följderna men får lätt en dimmig uppfattning om orsakerna och det ekonomiska spelet. Detta är en bok som kan underlätta för oss att förstå. sisela björnsson

Ungefär så här menar Machiavelli: Furstens uppgift är att med alla medel behålla makten. I sin verksamhet ska han veta att den furste som vill vara god är dömd att gå under eftersom fursten alltid är omgiven av dem som vill ta makten. Överfört till modern tid låter det kanske cyniskt. Men det är inte alls cyniskt, det är ju precis så som moderater och socialdemokrater agerar när det gäller svensk försäljning av vapen till diktaturer. Båda partierna, eller kanske vi ska säga de två valbara politiska företagen, konkurrerar under verksamhetsåret om regeringsmakten, men när det verkligen gäller smälter de ideologiskt samman till en enda machiavelliansk Furste i sitt försvar av den borgerliga staten. En stat som för övrigt ger den politiska klassen dess levebröd. Har det verkligen hänt något sedan rösträtten infördes och folk blev läskunniga? Man undrar ibland. anders norborg fib 43

Skriftställning.

FOLKHEM PÅ TYSKA

TEXT jan myrdal

dyllbild av östtysk sommarfamilj på åttiotalet. Nu antagligen i Sverige som i Tyskland lika straffbar som bilderna på mig, Alva och Gunnar vandrande nakna i Kolmården 1935. (Ur Eberhard Garbe. Natürlich nackt. FKK und Akt in der DDR. Mitteldeutscher Verlag, 2012 ISBN 978-3-89812-849-0)

fib 44

Ibland blir det nödvändigt att reagera när det officiella medieljugandet blir alltför kompakt. Som nu om den statsbildning i östra Tyskland vilken för lite mer än tjugo år sedan gick under och införlivades i den Europeiska Unionens centralstat, Förbundsrepubliken Tyskland. DDR alltså. Eller Tyska Demokra-

tiska Republiken som den officiellt hette när den hade ambassad i Stockholm. JAG HAR BOTT och arbetat såväl i Sverige som i bägge dessa tyskländer. (Schweiz och Österrike lämnar jag åt sidan.) Under efterkrigstiden var båda tyska staterna i avhängighetsförhållande

med begränsad suveränitet till varsin supermakt; Förenta staterna i väst och Sovjetunionen i öst. Detta innebar att jag blev fördömd i bägge. Officiellt och grovt dock mest i den östra. Där förbjöds mina böcker, där utsattes jag för värre obehag och där kunde mina ungdomskamrater (som exempelvis DDR:s sista utrikesminister Oskar Fischer) inte tala med mig förrän efter det att staten upphört. DOCK VAR DDR det bättre Tyskland. På gott och ont var det som det svenska folkhemmet. Visst, där som här övervakades medborgare. Om man tar hänsyn till folkmängden var andelen övervakade rätt likartad. I Sverige skrivs nu av politisk statsräson inte mycket om de svenskar som svartlistades och förlorade arbetet – i vissa fall drevs till självmord – eller om de politiskt styrda rättegångar som här genomfördes med falska vittnesmål, menedande åklagare, fala domare och skrämt tigande jurister och press. Kanske uselheten – de var ju ockuperade – blev större i tysklandet. Men jag minns också det goda. Det svenska folkhemmet liksom den tyska demokratiska republiken var rätt goda samhällen att leva i. Genom full sysselsättning där ingen ställdes utanför möjligheten att leva på arbete, fri utbildning, jämlikhet mellan könen, generösa bidrag till bosättning och familjebildning sjönk äktenskapsåldern i DDR. Men mer än så. När 99 procent av kvinnorna arbetade och försörjde sig själva tvangs ingen kvinna som i väst – där blott 55 procent arbetade – bli blott en Hausfrau.

När den sociala tryggheten kombinerades med gratis p-piller till alla kvinnor från 14 års ålder (Obs! riskerna var då inte tydliga. J.M.) och fri abort förändrades kärlekslivet. Sexualstatistiken visar att den klassiska borgerliga puberteten upphörde i DDR. 1963 hade partiets ungdomsutskott formulerat att förbudet mot föräktenskaplig sexualitet var

ell aktivitet var dag. I väst blott 4 procent. Den ekonomiska friheten medförde sexuell jämlikhet. I öst ansåg 83 procent av männen och 86 procent av kvinnorna att initiativet till det senaste samlaget hade tagits ”av bägge”, 78 procent av kvinnorna hävdade också att deras partner uppfyllde deras särskilda sexuella önskningar.

också i en stat som Sverige minskar ute i våra förstäder antalet orgasmer för kvinnorna med Reinfeldts arbetsmarknadspolitik.

reaktionärt och att det var ”socialistiskt att hjälpa ungdom nå livslycka”. Konkret innebar det att 90 procent av alla 16-åringar upplevde kärlek, 80 procent hade partner. Därmed befriades – precis som Wilhelm Reich skrivit – orgasmen. 75 procent av 16-åriga flickor, 90 procent av 18-åriga flickor och 99 procent av 27-åriga kvinnor i DDR uppplevde orgasm. Tre av fyra kvinnor vid vart samlag. I väst – som officiellt var sexualiserat med offentliga horhus och annat elände var situationen helt annorlunda. Inte bara för kvinnor. I DEN STORA sexualundersökningen som år 1993 genomfördes i öst som väst visade det sig att 38 procent av den könsmogna befolkningen i öst deltog i sexuell aktivitet fyra till sex gånger i veckan. I väst var motsvarande grupp blott 19 procent. I öst hade 13 procent av den könsmogna befolkningen minst en sexu-

När Tyskland enades fick männen lida för detta, inte nog med att de vant sig vid att diska och vara med om att ta hand om de gemensamma barnen, de var inte ens i sexuallivet på anständigt sätt tyskt patriarkala. OM DET ONDA i DDR som i Folkhemmet

kan jag skriva mycket. Men jag glömmer inte det goda. Dit hörde just den – relativa – sexuella frihet som präglade såväl folkhem som DDR på den tid det inte var massarbetslöshet. Säg det på annat sätt: också i en stat som Sverige minskar ute i våra förstäder antalet orgasmer för kvinnorna med Reinfeldts arbetsmarknadspolitik. ■ ■

(Läs också: Uta Kolano. Kollektiv d’Amour. Liebe, Sex und Partnerschaft in der DDR. Jaron Verlag 2012. ISBN 978-389773-669-6) fib 45

Rätt&Rådligt.

Diktaturen försvann fort

oger Älmeberg har nyligen gett ut boken Franco diktator på livstid (Norstedts 2012). Denna Francobiografi, den första på svenska, är samtidigt en skildring av Spaniens politiska historia under 1900-talet. Spanien har under förra århundradet pendlat från ett auktoritärt kungadöme till diktatur (1923–31), till republik (1931–39), till diktatur under Franco (1939–75) till demokratisk konstitutionell monarki.

När man jämför med Spanien förefaller skillnaden i tempo i den politiska utvecklingen i Sverige enorm.

FÖR DEN SOM ÄR NYFIKEN på vad det är

som gör ett samhälle hyfsat demokratiskt, slutar Älmebergs bok egentligen när det börjar bli mest intressant. Franco dör i november 1975. Två år senare är landet medlem av Europarådet och har undertecknat Europakonventonen om mänskliga rättigheter. Allmänna demokratiska val äger rum i juni 1977, varvid det av Franco grundade falangistpartiet bara får 0,25 procent av rösterna. En ny demokratisk konstitution antas efter en folkomröstning 1978. 1986 blir Spanien medlem av EG.

HUR KUNDE övergången från diktatur till demokrati gå så fort? Ännu 1976 i revyn Svea Hund sjöng Monica Zetterlund Tage Danielssons text Var blev ni av ljuva drömmar?: ”Var är dom nu alla löss från barbariets dunkla natt, fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.” I den mån sången var tänkt att handla om utvecklingen i Europa, måste man säga att tajmningen var illa vald. Under en period av mindre än två år i mitten av 1970-talet föll tre diktaturer fib 46

i Sydeuropa: Grekland, Portugal och Spanien. När man jämför med Spanien förefaller skillnaden i tempo i den politiska utvecklingen i Sverige enorm. Vi fick vår första tryckfrihetsförordning (TF) 1766. Efter det gustavianska enväldet fick vi en konstitutionell monarki 1809, tvåkammarriksdag 1866, allmän rösträtt vid 1900-talets början för män, 1921 även för kvinnor. Är det bra att den politiska utvecklingen mot demokrati i Sverige har varit så långsam? Eller är det bättre med en snabb revolutionär omvandling som i

exempelvis Frankrike och Ryssland? Vår politiska historia är som den är. Vi kan inte förbättra den. Men vi bör absolut känna till den. Inte bara det befintliga statsskicket utan också vägen dit är en del av vårt konstitutionella och kulturella arv. UNDER MITT DELTAGANDE i arbetet på en nyutgåva av Christer Hellmarks broschyr Rätten att kritisera överheten – kring den svenska tryckfrihetens historia har värdet i att känna till historien, också det som inträffade för inte så länge sedan, blivit särskilt tydligt för mig. Christer gav ut broschyren första gången 1978. På min lott föll det att skriva om utvecklingen därefter. Flera gånger på senare år, då Sverige har varit medlem av EU, har vi fått respekt för vår kritiska hållning till några EU-rättsliga projekt genom att hänvisa till våra gamla tryckfrihetstraditioner. Det har gällt både när regeringen varit socialdemokratisk och när den varit borgerlig. Tryckfrihetens historia har i sådana situationer kommit att bli en del av dess egen försvarsmur.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. gen? r i förenin Vad hände da www.fib.se hemsi Se vår nya

Hur tolkas ”anti-imperialism”? FiB:s stämma den 14 april på ABF-huset var vår fyrtionde ordinarie. Den inleddes med att Björn Elmbrant, erfaren journalist sedan 1960-talet med speciellt intresse för svensk inrikespolitik inledde med en uppskattad föreläsning kring sin bok Europas stålbad, om den europeiska ekonomiska krisen. Under förhandlingarna var det framför allt diskussionen om hur vår paroll anti-imperialism ska tolkas och hur vi ställer oss till teserna om ”rätten att skydda” (R2P). Diskussionen utmynnade i att stämman instämde i att-satserna i motion nr 2 från fibbare i Stockholm, Blekinge och Göteborg detta trots intensiva diskussioner om hur man skulle tolka texten. Trots dessa intensiva diskussioner var stämningen god och vi lyckades sluta i tid tills vi måste lämna lokalen tack vare god mötesdisciplin och mästerlig klubbföring av ordföranden Anders Björnsson. Hans O Sjöström omvaldes till ordförande och Gunnar Johansson till kassör. Nya i styrelsen blev Losita Garcia från Stockholm och Kristoffer Larsson från Uppsala. HANS O SJÖSTRÖM

FOLKET I BILD/KULTURFRONT MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Jacob Zocherman

(På fotografiet: Arbetare från

Chittagong i södra Bangladesh) MEDARBETARE

Jacob Zocherman, Lars-Ivar

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

Juntti, Hillevi Nagel, Mare Too-

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

Hans O Sjöström, Lill Sjöström,

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

mingas, Nichol von Schoenberg, Kristina Anshelm, Lisa Forsberg, Klas Lundström, Nils Lundgren,

Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Solveig Giambanco,

Thomas Bröms, Hesham Bahari, Losita Garcia, Robert Nyberg,

Eva Wernlid, Pia Karlsson, Peo Österholm, Claes Engelbrand,

Hans Isaksson, Edvard Derkert, Agneta Willans, Ulf Karlström, Jan Bergsten, Peter Karlsson,

Svante Svensson, Stefan Estby, Sisela Björnsson, Anders

Norborg, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

Månadens medarbetare NICHOL VON SCHOENBERG I sommar blir jag färdig journalist efter tre år på Södertörns högskola. Jag gillar texter där läsaren får dra sina egna slutsatser och inte skrivs på näsan. I framtiden hoppas jag kunna arbeta med målande reportage och grävande journalistik. För mig är det viktigt att en nyhet får synas även fast den inte hårdvinklas. Därför trivs jag med att skriva för Folket i Bild. Tidningen ger utrymme åt djuplodande och eftertänksam journalistik.

Nästa nummer kommer 14 juni. Prenumerera!

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2012. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.