FiB 5-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 5 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

VÅLD HOTAR SHIP TO GAZA

3 ÅR POJKE PÅ FLYKT I

HITTA DEN OKÄNDA BOKSKATTEN

fibfem2011

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsfotografi: Scanpix.

Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, PerArne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Charlie Aronsson, Kalle Assbring, Begt Berg, Jan Bergsten, Linn Bursell, Amir Cohen, Peter Curman, Hillevi Duus, Staffan Ekegren, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Elis Hoffman, Hans Isaksson, Roine Jansson, Åke Johansson, Joel Landberg, Åke Kilander, Hans Lindström, Gunnar Olofsson, Björn Folke Johansson, Yves Marchand, Romain Meffre, Hasan Mroue, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Thomas Kramer Pedersen, Fia Persson, Henrik Persson, Hans O Sjöström, Mare Toomingas, Agneta Eva Wernlid, Carolina Westin, Margareta Zetterström, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontfem2011

foto: Scanpix

På egna ben sedan 1972

Våld möter Ship to Gaza 11

På nytt är Gaza i fokus för världens blickar. Människorättsaktivisten Vittorio Arrigoni har mördats, befolkningen utsätts för hot och våld, Gazaremsan är under blockad av Israel. Och nu seglar Freedom Flottila för andra gången mot Gaza. Målet: Att tvinga Israel följa internationell lag.

linn bursell

16 år och på flykt i tre år 18

Yusuf, 16 år, har varit på flykt i tre år. Föräldrarna är döda, hans enda släkting är en syster. I Sverige. Läs om ett barns desperata kamp i ett iskallt Europa – utkastad från Sverige, förpassad till helvetet bland andra somaliska flyktingar i Italien.

jan bergsten

Den okända skatten 28

Entrédörren är oansenlig. Inga lysande skyltar, bara stillsam tystnad.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm ligger i medieskugga. Men i de dämpade lokalerna göms en skatt – 130 000 titlar på en rad språk, svensk arbetarlitteratur, affischer, broschyrer och skrifter väntar på att bli upptäckta.

hillevi nagel sverigebilden 4

staffan ekengren färglära 33

lisa forsberg jorden runt 5

recensioner 38

peo österholm wikileaks 10

hans isaksson film 42

helena davidsson neppelberg satirarkivet 22

jan myrdal skriftställning 44

gösta elmquist saab och framtiden 23

ingemar folke rätt & rådligt 46

bengt berg krönika 26

hans lindström serie 48

fibfem

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Parollerna håller efter 40 år Under det här verksamhetsåret fyller FiB/K 40 år. Förberedelserna för tidningen hade pågått något år före 1972, när det första numret kom, och då fanns redan fröet till en organisation som kunde ta på sig den tunga bördan att sälja tidningen och föra fram våra paroller på gator och torg.

Det var de medel som stod till buds på den tiden.

P

arollerna är desamma i dag som de var för 40 år sedan. En del säger att de är oklara och det är framför allt parollen För en folkets kultur som har upprört våra motståndare. Vi har kallats det mesta från ÅsaNisse-marxister till folkmordsanhängare.

Man kan naturligtvis säga att våra paroller är otydliga, men det har visat sig att de har hållit för växlande förhållanden under många år. Ännu har det inte funnits någon anledning att försöka hitta på nya.

De har gått bra att tillämpa under 40 år och det är mer än man kan säga om de flesta andra politiska paroller.

Vi har inte tagit något statligt presstöd och ändå överlevt både framgångar och kriser. Inom föreningen har det tidvis funnits människor som tyckt att vi skulle ta presstöd. Under en period på 1980-talet när diskussionens vågor gick ganska höga i den frågan satte jag mig och läste igenom reglerna för presstöd och tidskriftsstöd.

»

Det har skrivits alldeles för lite om FiB och fibbarnas historia.

Det visade sig att de var utformade exakt så att Folket i Bild inte skulle få något stöd även om vi sökte det.

Presstödet utgick bara till dagstidningar eller liknande (liknande betydde tidningar som kom ut minst två gånger i veckan).

Tidskriftsstödet var ett rent tryckfrihetsbegränsande system. I dess regler bestämdes hur stor upplaga en tidskrift fick ha, hur många sidor den maximalt och minimalt fick innehålla och hur tillsynen av att bestämmelserna efterlevdes skulle gå till. Hur vi än skulle bära oss åt var vi utestängda från allt stöd.

När man nu hör nödropen från den ena tidskriften efter den andra om att den måste läggas ner om den inte får stöd får

man akta sig för att utropa: ”Vad var det vi sa!?” En rik tidskriftsflora är givetvis eftersträvansvärd, men vi bör ha klart för oss att reglerna för stödet är skrivna så att staten utan att fråga har rätt att bestämma vilka tidskrifter som får finnas och inte.

Vår existens har byggt på medlemmars, lösnummerköpares och prenumeranters uthållighet. Då och då förändras tidningen och dess utseende. Det sker även förskjutningar i innehållet.

Allt detta är fenomen som borde belysas i en FiB-historik värd namnet. Det har skrivits alldeles för litet om FiB och fibbarna. Ändå finns det så mycket att skriva om: reportageserier, följetonger, serier, mötesverksamhet, våra internationella anknytningar, arbetssättet. Det skulle kunna göras på många olika sätt och ur många olika synvinklar.

Om jag under min tid som ordförande, som förhoppningsvis inte blir så lång, kunde bidra till att få igång ett historieprojekt eller rättare sagt ett historieberättarprojekt om Folket i Bild/Kulturfront vet jag att det skulle ge många människor en oförglömlig läsupplevelse.

hans o sjöström ordförande i fib/k

Numrets medarbetare:

foto: Eva Wernlid

Namn: Carolina Westin Ålder: 27 år Sysselsättning: Utredare inom ideell sektor.

Berätta lite om dig själv. Ångermanlandspatriot som hittat hem i Stockholm. En av de nyaste medlemmarna i FiB:s redaktionskommitte. Hejar på solidaritet och MoDo hockey.

Vad inspirerar dig?

Bra musik och normbrytare Vad upprör dig?

Klimatförnekelse, översitteri och likgiltighet.

fibsverigebilden bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

magra skadestånd men bp går lysande Över ett år har nu gått sedan British Petroleum (BP) orsakade ett utsläpp av 4,9 miljoner fat råolja i Mexikanska golfen. Naturen och de människor som levde och verkade i området har långt ifrån återhämtat sig, men för BP har det gått fortare.

Bolagets fjärdekvartalsvinster för 2010 visade en ökning motsvarande 30 procent jämfört med 2009. De senaste månadernas stigande oljepriser har gjort att BP kunnat köpa upp energihandelsavtal värda många miljarder amerikanska dollar i länder som Ryssland, Indonesien, Brasilien, Indien, Kina och Australien.

BP skulle under amerikansk lagstiftning, känd som Clean Water Act, kunna dömas

electrolux höll inte sitt löfte Electrolux har fått dåligt rykte och har gett upphov till omfattande protester i den lilla staden l’Assomption, belägen nära Montréal, i den kanadensiska delstaten Québec.

Den svenska vitvarujätten har beslutat att flytta verksamheten till USA trots att bolaget har fått stora summor i bidrag av den kanadensiska delstatsregeringen för att rusta upp sin anläggning i Québec.

Electrolux fick 2009 4,7 miljoner dollar – pengar som provinsen nu kräver tillbaka. Över 1 300 personer kommer att bli av med sina jobb när Electrolux flyttar.

fib 5

att betala många miljarder dollar i skadestånd, förutsatt att man kan fastställa att BP:s handlande varit oaktsamt till en grad som är straffbart.

Efter ett möte med BP:s ledning sa president Barack Obama att en särskild fond – kallad Gulf Coast Claims Facility – med upp till 20 miljarder amerikanska dollar skulle etableras. Pengarna skulle användas för skadestånd till dem som drabbats av oljeutsläppet. Än finns dock inga 20 miljarder dollar i fonden. BP har bara betalat in en del som motsvarar under 20 procent av den vinst man gjort under de senaste kvartalen. Än mindre betalas det ut.

Washington-juristen Kenneth Feinberg, känd från flera uppmärksammade skadeståndsprocesser, har på uppdrag av BP

Orsaken till flytten är att Electrolux vill sänka omkostnaderna. Nedläggningen ingår som ett led i en lång rad besparingsåtgärder som kommer att leda till omfattande uppsägningar också vid Electrolux europeiska anläggningar.

Företaget vill spara 3.4 miljarder svenska kronor per år från 2013.

Nedläggningen kommer att drabba det lilla samhället l’Assomption hårt. l’Assomption har bara 18 000 invånare och Electrolux är en av de största arbetsgivarna. De som nu förlorar sina jobb har arbetat på Electrolux anläggning i 18 år i genomsnitt. Enligt ett pressmeddelande har Electrolux tvingats att ta nedläggningsbeslutet efter att världens andra

hand om fonden. Hans främsta uppgift är att förmå människor vars egendom eller person skadats av BP:s oljeutsläpp att ansöka om ersättning via hans fond i stället för att starta rättsliga processer.

Att ta emot ersättning ur fonden innebär att man för alltid avsäger sig rätten att starta en rättslig process emot BP. Enligt en undersökning som Mississippis statsåklagare Jim Hood genomfört har Feinbergs fond bara ersatt tre procent av de krav som inkommit från kommersiella verksamheter och nio procent av de krav som privatpersoner haft. Enligt flera medierapporter har de flesta av dem som beviljats ersättning bara fått omkring tio procent av vad de begärt.

tillverkare har minskat sina omkostnader genom att flytta produktioner till ”marknader som är mer kostnadseffektiva”.

Med en genomsnittslön motsvarande 114 kronor i timmen har verksamheten i l’Assomption ”blivit ohållbar”.

I Memphis, Tennessee, där Electrolux i fortsättningen ska tillverka sina produkter, är genomsnittslönen en tredjedel lägre än den i Québec. Dessutom kommer delstaten Tennessee och staden Memphis tillsammans att bidra med 132 miljoner amerikanska dollar för att hjälpa Electrolux.

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

”Frige Makhoul”

Till demokratiminister Birgitta Ohlsson, Statsrådsberedningen.

Den 30 januari dömdes den palestinske människorättsaktivisten Ameer Makhoul i israelisk domstol till nio års fängelse för ”spionage” och ”kontakt med främmande agent”. Makhoul bortfördes från sin familj mitt i natten den 6 maj förra året av 16 medlemmar av den israeliska underrättelsetjänsten, Shin Bet, och har sedan dess suttit fängslad, tidvis isolerad och utsatt för tortyr, och utan kontakt med familj eller oberoende medicinsk expertis.

w Inga bevis för anklagelserna har hittats i någon av Makhouls datorer eller mobiltelefoner eller i något av 30 000(!) avlyssnade telefonsamtal. Amnesty International har kallat fängslandet av Makhoul ”ett rent trakasseri i syfte att hindra hans människorättsarbete”.

Ameer Makhoul, som är israelisk medborgare, är en internationellt välkänd försvarare av palestiniernas rättigheter, ordförande i Kommittén för försvar av politisk frihet i Israel och generaldirektör för Ittijah – ett nätverk av arabiska icke regeringsanslutna organisationer (NGO:s) i Israel med konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd. Anledningen till domen mot Ameer Makhoul är sannolikt hans offentliga kritik av Israels massaker i Gaza för två år sedan och speciellt Israels användande av fosforbomber mot civila i Gaza.

Fallet Makhoul är ingalunda det enda fallet av politisk förföljelse i Israel. I nuläget sitter minst 8 000 politiska fångar – varav över 300 barn och flera tiotal demokratiskt valda palestinska politiker – inspärrade i ett trettiotal fängelser i Israel. Minst 900 personer befinner sig i ”administrativt förvar” utan rättegång eller dom.

Sedan ockupationen inleddes har cirka 700 000 palestinier arresterats av israeliska myndigheter för kortare eller längre perioder.

Israel är i dag en av världens mest brutala polisstater och ockupationsmakter. Trots detta har jag hittills inte – till skillnad mot till exempel i fallen Iran och Vitryssland – sett någon framförd kritik av demokratiministern eller någon företrädare för den nuvarande

»

Israel är i dag en av världens mest brutala polisstater och ockupationsmakter. svenska regeringen mot Israels behandling av sina oppositionella, övergreppen mot befolkningen på ockuperade områden eller det faktum att man i strid mot bland annat Barnkonventionen fängslar och torterar barn.

Vad beror det på? Kommer demokratiministern eller den svenska regeringen att agera för att få Ameer Makhoul och andra politiska fångar frigivna? Hur i så fall?

Kommer man att på något sätt agera för att ge möjlighet för Mordechai Vanunu att i enlighet med hans eget önskemål lämna Israel och få uppehållstillstånd i annat land? Han har avtjänat 18 års fängelsestraff, varav elva i isoleringscell för att ha avslöjat Israels olagliga kärnvapenprogram. Makhoul har fortfarande rörelserestriktioner och itillåts inte lämna Israel.

Kommer någon form av påtryckningar att göras på Israel för att respektera internationell lag, utslag i Internationella domstolen och antagna FN-resolutioner?

gunnar olofsson ordförande i göteborgs palestinagrupp

fib 7

Vem ska nu ta över? w Vem tar över stafettpinnen från västvärlden när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och allmänt hyfs?

Mordet på Usama bin Ladin har mottagits med stor glädje i västvärlden.

Nästan samtidigt gör Nato allt för att döda Libyens ledare Khadaffi. Han är i vägen för västerländska intressen. Därför ska han dö.

Markerar detta slutet på den epok där misstänkta brottslingar – som de naziledare som dömdes efter kriget - ställdes inför rätta och dömdes i ordentliga rättegångar?

Nu hoppar man över alla mellansteg och går direkt från anklagelser till avrättning utan rättegång eller dom. Är det alltså dags att säga tack och adjö till det västerländska rättssamhället så som vi vant oss att se det? Vad kan vi hoppas av Szarkosy, Berlusconi, Cameron och Sten Tolgfors?

Västerlandet har visserligen aldrig varit någon banérförare för mänskliga rättigheter, tvärtom. Det visar alla härjningar och krig i tredje världen. Men det är från väst som människorättsorganisationer som Amnesty kommer, det är i stor utsträckning jurister, vetenskapsmän och politiker från väst som varit pådrivande när det gäller kampen att få till lag och rätt i världen.

Men nu vittrar fasaden. Att ställa inför rätta, det är bara strunt. Väst låter dessutom sina egna brottslingar vara - Kissinger, Blair, Bush….

Al Qaida begick ju terrorbrott i Kenya och Tanzania. Tillfrågades dessa länder innan CIA gick till attack mot bin Ladin? De kanske hade velat ställa honom inför rätta.

Kanske libyerna skulle vilja ställa Khaddafi inför rätta om de lyckas störta honom?

Man hoppas att någon annan del av världen kan bli centrum och axla försvaret av rättssäkerhet nu när väst abdikerar. Kanske arabvärlden?

Den våg av unga människor i arabvärlden som levt under förtryck och ofrihet men fått nog och som nu sitter och diskuterar nätterna igenom sina länders framtid, är det de som är världens hopp? Mubarak och hans familj sitter häktade i väntan på rättegång. I Tunisien står också representanter för den gamla regimen inför rätta. Här fungerar tack och lov rättsmedvetandet.

Eller är Latinamerika vårt hopp, en kontinent som blir alltmer demokratisk och rättssäker allteftersom USA:s inflytande på kontinenten minskar.

gunnar olofsson peo österholm

Varför rasistiska inslag i Lindströms teckningar?

INSÄNDARE w Tecknaren Lindström tar i FIB 4/2011 på sista sidan upp ett allvarligt ämne och ironiserar över detta. I ett tidigare nummer var det terrorbombaren från Tranås på Drottninggatan i Stockholm som behandlades. Detta blev i Lindströms tappning stornästa mörkhåriga män som satt runt ett bord och sa ”fi fan, jag är självmordsbombare och kommer från Burträsk”, och så vidare. En närmast obegriplig bild.

Denna gång tar sig Lindström an kärnkraftskatastrofen i Japan. Det blev nyligen känt att Japans myndigheter vetat om att katastrofen var av Tjernobyldimensioner -

men detta hemlighölls. Man hävdade länge att så inte var fallet, mot bättre vetande.

Lindströms variant på det temat blir en bild av reportrar i skyddsdräkter som intervjuar en japan med attachéväska. En bolagsman i trasig svart kostym. Vi förstår ju att han är japan på hans sneda ögon och utstående tänder. Och på sättet han talar på: ”En av våla anställda låkade blänna sina nudlal i miklon”, som han förklarar förödelsen med.

Roligt - tja, för vem? Inte för japanska invandrare i Sverige. Och inte för oss andra heller.

Lindström arbetar i denna teckning med klassiska - tröttsamt utslitna och mångårigt vanliga - klichéer kring östasiater.

Det man kan fråga sig är varför

Lindström gång på gång anser det nödvändigt att använda dessa gamla rasistiska klichéer i sina teckningar i FIB. Och vad blir nästa steg: ”negerkannibaler” med ben genom näsan?

Dessutom - varför serveras dessa teckningar just FIB:s läsare? Etniska karikatyrer har alltid använts för att rättfärdiga segregation och kolonialherravälden. Och i krigspropaganda. Men FIB har som en av sina huvudparoller antiimperialism. Inslagen i Lindströms här nämnda teckningar rimmar illa med denna paroll.

henrik persson, fib-medlem

Fotnot: Lindströms svar på insändaren kommer i nästa nummer av FiB.

fibdebatt

»

De vet, precis lika bra som jag och andra som verkat i Indien det senaste halvseklet:

Förtrycket fördjupas

När jag skrivit färdigt ”Red star over India”, läst svenskt spaltkorrektur och tysk text, slog det till.

Luftvägsinfektion med hosta, 39 graders feber och konstiga drömmar. Efter några dygn när jag var på väg upp till vardagen igen kom Andrea in med en låda böcker från Bahri Brothers i Delhi. Nya indiska böcker om naxalitrörelsen.

w En av dem kräver principiell kommentar: Anuradha M. Chennoy och Kamal A. Mitra Chenoy, ”Maoist and other Armed Conflicts” just utgiven på Penguin India.

De är båda vid Jawaharlal Nehru universitetets avdelning för internationella studier och akademiskt väl kända för en rad arbeten.

(Bokus kan leverera fem olika verk av Anuradha M. Chennoy.)

Deras arbete är ett på gällande sätt akademiskt välskrivet (och inleds för övrigt med en hänvisning till ”The Department of Peace and Conflict Research” i Uppsala). Konflikterna, den sociala bakgrunden och den samhälleliga – statliga – reaktionen redovisas uppifrån objektivt.

Författarna är mot sådan samhällsbevarande terrorism som Salwa Judum och för sociala reformer och fredsskapande åtgärder.

Dock, texten berör mig illa. Inte för att den mumlar om Kashmir så att det kan framstå som om Kashmir på internationellt erkänt sätt folkrättsligt vore en del av

Indien. Det är förklarligt. Skreve de rätt upp och ner att Indiens regering decennierna igenom bryter sitt löfte om folkomröstning då vore de i Indien straffvärda lagbrytare så akademiker de är.

Det är den akademiskt objektiva formen som blir tveksam. De vet precis lika bra som jag och andra som bott och verkat i Indien det senaste halvseklet och mer att det vidriga förtrycket (med just det som även liberaler reagerar mot: massvåldtäkter som överklassvapen mot underklassen, skuldsatta småbönder som drivs till massjälvmord, folkfördrivning från råvaruområden som lämnas till det internationella kapitalet och så vidare) består och fördjupas under allt högstämdare idealistutrop från politiker och diplomater.

Frågan blir: Finns möjlighet att inom ramen för nu utvecklade akademiska system formulera något om detta som egentligen blir annat än systembevarande?

Den som grubblar över detta och vad som hände med den till synes starka akademiska ”nya vänster” som försökte detta i våra länder för 50 år sedan och därtill läser tyska kan gräva fram ett svar i Tim B. Müllers 736 sidor tjocka (mycket akademiska) ”Krieger und Gelehrte. Herbert Marcuse und die Denksysteme im Kalten Krieg”. (Hamburger edition 2010)

jan myrdal

fibnoterat

fib 9

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Strålande tider.

Draken flyger igen – i hovrätten

Sista ordet är inte sagt om drakflygarna i Luleå. Hovrätten för övre Norrland har accepterat drakflygarnas överklagande av den fällande domen.

De tre drakflygarna Gunnar Eriksson, 71, Jan Viklund, 54, och Bror Kajsajuntti, 61, dömdes för brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar till dagsböter på mellan 1 500 och 1 800 kronor av en oenig tingsrätt.

Folket i Bild berättade i nummer 2/2011 om vad som hände förra sommaren då drakflygarna filmade en flygande drake utanför F21. Samtidigt pågick en flygövning där USA:s flygvapen deltog. Männen greps och åtalades. Men i tingsrätten yrkade en av försvarsadvokaterna, Ingemar Folke, på att åtalet skulle läggas ner eftersom den nya lag som åberopades inte hade trätt i kraft när drakflygningen skedde.

Nu har hovrätten beslutat att ta upp målet på nytt och har utsett Ingemar Folke till offentlig försvarare för samtliga tre.

»

Jag vill se Nasser tillintetgjord, fattar du? Jag vill att han mördas och om du och utrikesdepartementet inte håller med får du komma till regeringen och förklara varför.

»

Storbritanniens utrikesminister Anthony Nutting till, medarbetare på UD 1956. När denne svarade Eden att det inte fanns någon alternativ regering att ersätta Nasser med, svarade Eden:

Jag struntar fullständigt i om det råder anarki och kaos i Egypten.

fibwikileaks

»

Civilkurage kostar. Även om ens president tycker att whistleblowers är ”patrioter”.

En sanningssägares öde Den amerikanske militären Bradley Manning avslöjade amerikanska krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan. Därför sattes han i isoleringscell. Enligt Mannings vänner torterades han, kläddes av naken varje natt och hånades och skymfades av medinterner i det militärfängelse i Virginia där han först spärrades in.

M

anning, som är 23 år, arbetade som underrättelseofficer i Bagdad och greps där i maj förra året. Han har nu suttit fängslad i ett år. I fängelset i Virginia fick han inte ha lakan i sin säng och han fick inga raster där han kunde röra på sig. Skälet var enligt fängelseledningen att Manning var ”självmordsbenägen”.

Behandlingen av Manning har skapat bråk inom den amerikanska administrationen. Talesmannen för det amerikanska utrikesdepartementet PJ Crowley kritiserade i ett offentligt tal behandlingen av Manning

läs mer

Om Manning på nätet Stöd Manning på nätet: https://secure.avaaz.org/en/bradley_manning/ Senaste nytt om Manning: www.bradleymanning.org Obamas uttalande om vikten av whistleblowing: http://change.gov/agenda/ethics_agenda/ Det inhumana fängslandet, LA Times: http://articles.latimes.com/2011/jan/10/opinion/la-ed-manning-20110110 Human Rights Watch om Bradley Manning: http://www.hrw.org/en/news/2011/03/16/us-explain-conditions-bradleymanning-s-confinement Kläs av naken varje natt – Manning berättar, The Guardian: http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/11/stripped-naked-bradleymanning-prison Bradley Manning: Om de laddade dokumenten: http://www.guardian.co.uk/law/interactive/2011/mar/04/bradley-manningcharge-sheet

och fann den ”löjlig, kontraproduktiv och dum”. Detta väckte vrede i Pentagon, vilket ledde till en dispyt som till slut fick Crowley att avgå från sin tjänst.

President Barack Obama har legat lågt i dispyten och säger att han har fått försäkringar om att Manning behandlas korrekt. Kanske är det därför som Manning i mitten av april flyttades till det enda federala militärfängelset, United States Disciplinary Barracks, i Fort Leavenworth i Kansas. Enligt myndigheterna får han nu en mildare behandling och slipper isoleringscell.

Mannings sympatisörer kräver nu att Mannings besöksförbud ska hävas.

Manning har lämnat tusentals avslöjanden till Wikileaks, avslöjanden som gjorde Wikileaks känt över världen. Men i sin cell i USA förefaller han vara bortglömd. I USA har dock startas en världsvid namninsamling på sajten Avaaz som kräver hans frigivning.

Hans advokater försöker fästa uppmärksamheten på att Manning behandlas i strid med den amerikanska författningen som förbjuder den behandling han utsätts för. Sådan behandling är också någonting som president Obama i sin presidentvalskampanj lovat att göra upp med för att förbättra USAs skamfilade rykte.

Obama lovade att ”whistleblowers” skall skyddas, inte åtalas. ”Deras handlingar är modiga och patriotiska och kan ibland rädda människoliv och även amerikanska skattebetalares pengar”, har Obama sagt.

peo österholm journalist

fibgaza

fib 11

Gaza – i fokus Den italienske människorättsaktivisten Vittorio Arrigoni vägrade böja sig för hotet från Israel. Han kidnappades och mördades.

Den före detta israeliske soldaten Itamar Shapira är en av alla de soldater som hoppat av från israeliska armén och nu reser runt världen för att berättar om vad som sker i Gaza. Det handlar om hat, våld och trakasserier.

Arabförbundet har vänt sig till FN och krävt

en flygförbudszon över Gaza, liknande den över Libyen.

Och snart seglar Freedom Flotilla för andra gången över Medelhavet för att bryta Israels blockad av Gaza. Målet är att tvinga Israel följa internationell lag. Israel hotar slå tillbaka med soldater, vapen och våld.

Befolkningen på den lilla strandremsan Gaza är på nytt i centrum för världens blickar.

läs vidare

w

fibgaza

Kurs på Gaza Så här såg det ut förra gången. Men den 31 maj slog Israel till. foto: shiptogaza.se

Vid ett stort möte i Madrid i februari drogs riktlinjerna upp för nästa Gazaflottilj – Ship to Gaza. Det fanns olika meningar om när flottiljen skulle avgå. En del menade redan i mars men man bestämde sig för att resa vid exakt samma tidpunkt som förra året, det vill säga i slutet av maj.

D

et var den 31 maj 2010 som Israels flotta angrep flottiljen på internationellt vatten, varvid nio personer i flottiljen dödades och 50 skadades.

När detta skrivs är det därför klart att det är den 31 maj 2011 som den nya flottiljen samlas på exakt samma plats ute på Medelhavet och där hedrar de dödade vid en ceremoni.

Det internationella nätverket Ship to Gaza har växt kraftigt sedan förra året. Vid Madridmötet deltog representanter för 16 länder – Spanien, Sverige, Algeriet, Kanada, Skottland, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Irland, Jordanien, Kuwait, Malaysia, Norge, Schweiz och Turkiet. Men också i Tyskland, Australien, USA, England, Belgien, Danmark

liksom i en del latinamerikanska länder arbetar man med Ship to Gaza. Pengar samlas in på gator och torg.

Stödgalor och konserter till förmån för Ship to Gaza hålls över hela världen.

Också antalet fartyg kommer att bli väsentligt större i årets konvoj. Förra året deltog sex fartyg. Vid ett planeringsmöte i Amsterdam i mars uppgavs att det blir 15 fartyg i årets konvoj. Det betyder också att mer förnödenheter får plats. Behoven i Gaza är enorma.

Också fler aktivister och Palestinasympatisörer får plats. Man räknar med över 1000.

Israel har visserligen lättat på blockaden och tillåter nu att choklad, skorpor, pasta och sylt får importeras men mediciner, skolböcker, vattenreningsanläggningar

fib 13

och byggnadsmaterial för att åter bygga upp bombade skolor, bostäder och sjukhus är fortfarande förbjudna. Men tanken bakom Ship to Gaza går längre än att importera livsnödvändiga varor till Gazaborna.

Slutmålet är att häva blockaden av Gaza.

I år är flottiljen också bättre förberedd vad gäller möjligheten att informera världsopinionen om flottiljens målsättning.

– Vår målsättning är att tvinga Israel att följa internationell lag. Vi vill också mobilisera det civila samhällets stöd och solidaritet med den palestinska befolkningen i Gaza samt skapa uppmärksamhet på det israeliska förtrycket av Palestina i ett större sammanhang, sa International Coalition of the Freedom Flotilla II i ett uttalande vid mötet i Madrid.

Organisatörerna av flottiljen följer noga den pågående kampen för demokrati och social rättvisa i arabvärlden.

Kommer Israel att göra om fadäserna från förra året? En del tyder på det. Premiärminister Benjamin Netanyahu hotar med att ”act firmly” och att årets flottilj kommer att stoppas på samma sätt som förra året. Han har också vädjat till FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon att försöka stoppa flottiljen. Ban Ki-Moon har dock svarat att belägringen av Gaza måste upphöra.

»

Bland deltagarna förra gången fanns många svenskar. Hur många som deltar den här gången är oklart. Men arrangörerna räknar med över 1 000 deltagare från många länder. foto: shiptogaza.se

Israel hotar att stoppa konvojen på samma sätt som i fjol.

Ship to Gaza är ett resultat av att världens regeringar inte bryr sig om Gaza. Vid mötet i Amsterdam vädjade organisatörerna till sina respektive regeringar att fördöma allt våld som förekommer i länderna runt omkring just nu. Men även att försvara regeringarnas egna medborgare och fördöma eventuella attacker mot flottiljen.

peo österholm journalist

fibgaza

»

Arrigoni listar, dag för dag, det ständigt växande antalet döda och sårade.

Det obekväma ögonvittnet

Under Israels krig mot Gaza vintern 2008–2009 var utländska journalister och tv-team portförbjudna. De enda västerlänningar som kunde rapportera inifrån ”världens största utomhusfängelse” var ett litet fåtal biståndsarbetare och människorättsaktivister. En av dem var italienaren Vittorio Arrigoni, aktiv i International Solidarity Movement (ISM).

I dag är han död.

H

an har samlat sina intryck i bokform. ”Gaza. Restiamo umani” är titeln. Frasen ”Restiamo umani” (Låt oss förbli mänskliga) är också de ord varmed han avslutade sina dagliga rapporter från krigszonen.

Själv var Arrigoni redan på plats när Israel gick till angrepp den 27 december 2008.

Han hade tidigare under året anlänt till Gaza med båt, en av förelöparna till Freedom Flotilla, och fann sig nu vara den ende italienaren som kunde vittna om krigets fasor och civilbefolkningens lidanden.

Arrigonis bok Gaza. Restiamo umani (manifestolibri 2009) har översatts till flera språk och då försetts med en introduktion av den israeliske historikern Ilan Pappé.

Själv har jag läst boken i original, med förord av Michele Giorgio på il manifesto.

Det är en skakande skildring av de tre

veckor som kriget varade. Arrigoni listar, dag för dag, det ständigt växande antalet döda och sårade. Han konstaterar också att han själv är en usel ”cameraman”. Han klarar helt enkelt inte av att filma ”krossade människokroppar och gråtande ansikten”, eftersom han själv inte kan låta bli att gråta.

Personer han känner dör runt omkring honom, bomberna förvandlar bebyggelsen till grus och aska och det är framför allt civila som faller offer: barn, kvinnor, åldringar. Ändå tiger omvärlden om dessa förbrytelser. En av hans rapporter avslutas med orden: ”Någon måste stoppa denna mardröm.

Att reagera med tystnad och passivitet innebär att stödja det folkmord som nu pågår. Skrik ut er upprördhet, ni alla i den ’civiliserade’ världens metropoler, i varje stad, på varje torg, försök att överrösta

våra smärtfyllda och skräckslagna rop.

Det är en del av mänskligheten som nu dör, förgäves lyssnande efter omvärldens stöd.

Restiamo umani. Låt oss förbli mänskliga.”

Arrigoni beskriver Gazaremsan som en enda stor kyrkogård efter en jordbävning. Ändå är det ingen naturkatastrof som ägt rum. ”Jordbävningen heter Israel.” Det är ett krig uttänkt och utfört av människor, av en krigsmakt och en statsledning som förfogar över de modernaste och mest avancerade vapen och som använder sin massiva övermakt mot en värnlös civilbefolkning.

Arrigoni och hans kamrater i ISM är medvetna om vilka risker de själva löper men har tagit på sig den ansvarsfulla uppgiften som ”mänskliga sköldar” och ”ögonvittnen”. Arrigoni avvisar alla erbjudanden om

fib 15

Vittorio Arrigoni var en sällsynt modig och rakryggad människa, en person vars enda ”brott” var att solidarisera sig med det palestinska folket, förespråka bojkott av israeliska varor och slut på blockaden av Gaza.

»

Vittorio Arrigoni greps under årens lopp flera gånger av israelerna innan han slutligen mördades för kort tid sedan. foto: international solidarity movement / handout

evakuering. Han är självklart rädd men fast besluten att stanna kvar. Vem skall annars berätta om alla vit fosfor- och klusterbomber, om Dense Inert Metal Explosive-vapen och ammunition med utarmat uran, om attacker mot ambulanser och sjukvårdspersonal, om stympade och brända barn?

Sedan tidigare hade Arrigoni personlig erfarenhet av Tsahal. Han greps 2005 av israelisk militär när han försökte resa in i Israel från Jordanien, misshandlades och lämnades, sårad, åt sitt öde på jordansk mark. År 2008 greps han återigen av israelisk militär, misshandlades och sattes i fängelse för att han försvarat palestinska fiskares rätt att fiska på eget territorialvatten. Han var helt enkelt förklarad ”icke önskvärd” i Israel.

I sin bok citerar Arrigoni en högerextremistisk sammanslutning vid namn ”Stop the ISM” som på sin sajt, under kriget, uppma-

Restiamo umani.

Låt oss förbli mänskliga. nade israeliska armén ”till mord på Vittorio Arrigoni, som just nu understödjer Hamas i Gaza”. Uppmaningen åtföljdes av ett foto av honom samt telefonnummer (till israeliska armén) som läsarna skulle ringa ifall de hade närmare tips att ge.

Att ickevåldsaktivisten och Palestinavännen Vittorio Arrigoni, 36 år gammal, nu brutalt kidnappats och mördats i Gaza framstår — mot bakgrund av dessa hot — som både tragiskt och kusligt.

Det båtar dock föga att spekulera. I en värld där stöd till palestiniernas nationella och mänskliga rättigheter på sina håll likställs med ”terrorism” är det uppenbart lätt att skaffa sig fiender. Och det enda jag med säkerhet vågar påstå, det är att

Det var det palestinska folkets rättigheter han försvarade, inte enskilda organisationer och grupperingar. Och många är de Gaza-bor och andra palestinier som nu uttrycker sin bestörtning över mordet och sin uppskattning av Vittorio Arrigoni, eller Vik som han kallades i sitt ”andra hemland”.

Efter mordet har också Hamas officiellt hyllat hans insatser. Under en högtidlig ceremoni, när kistan skulle lämna Gaza för att via Egypten föras hem till Italien, talade flera representanter för Hamas-regeringen.

Arrigonis mamma hade bestämt motsatt sig att sonens kropp skulle ta vägen över Israel. Ville den israeliska staten inte släppa in sonen när han levde skall den heller inte behöva befatta sig med honom som död, var hennes kommentar.

Hon har också uttalat sin förhoppning om att de skyldiga till mordet inte skall dömas till döden och avrättas, eftersom det skulle strida både mot hennes och den döde sonens vilja.

Precis när jag skriver detta får jag veta att Hamas, i ett flyktingläger i Gaza, gjort ett tillslag mot de misstänkta förövarna med skottlossning och flera dödsoffer som följd.

Så det kanske aldrig ens blir någon rättegång och dom, vad vet jag.

Organisationen Ship to Gaza har meddelat att nästa Freedom Flotilla, den som snart avseglar, skall bära namnet ”Stay human”. Det är nog den finaste hyllning Vik kan få. Förhoppningsvis, inshallah, kommer denna frihetsflottilj att nå sitt mål och därigenom bryta blockaden!

Restiamo umani. Låt oss förbli mänskliga.

margareta zetterström journalist

fibgaza

Hans historia är en knytnäve i magen

Han heter Itamar Shapira och är före detta soldat i den israeliska armén. Itamar tjänstgjorde i det ockuperade Gaza där han vaktade de israeliska bosättarna.

Nu stå han framför mig och berättar om razzior mot oskyldiga palestinier, om utegångsförbud, hat och våld. Det känns som ett knytnävsslag i magen.

hur aggressiv han var vid dessa razzior eftersom han annars var rädd att själv bli skadad.

– Vilket jag säkert skulle ha blivit. Det handlar till slut bara om vem som agerar först. Det är den hotfulla balansen som möjliggör ockupationen. Det är den balansen som vi som soldater måste berätta om för att inte regimen ska kunna fortsätta dra fördel av den, säger han.

Itamar Shapira deltog i förra årets båtaktion.

Här är han i hamnen i Turkiet inför avseglingen mot Gaza.

I

tamar Shapira hoppade av från israeliska armén.

Nu turnerar han runt världen för organisationen Shovrim Shitka (Breaking the silencer eller Att bryta tystnaden) som bildades i Hebron 2004.

Jag mötte honom då han kom till Sverige och den utställning som Breaking the silence arrangerade på Armémuseum i Stockholm.

Det är en mycket avskalad och saklig redogörelse.

Itamar berättar om hur soldaterna drillas till att se alla palestinier som potentiella terrorister. Alla som bryter mot utegångsförbuden måste straffas. Intrång i palestinska hus mitt i natten hör till vardagen. Jag får veta

Alla medlemmar i Shovrim Shitka är före detta soldater i den israeliska armén. Organisationen samlar in vittnesmål från israeliska soldater som både publiceras i skrifter och används i den fotoutställning jag precis ska se. Hittills har cirka 700 vittnesmål samlats in.

Efter den korta men mycket gripande introduktionen är det dags att se utställningen. Den är enkelt uppbyggd, bilder och vittnesmål i fyra olika sektioner.

Bilderna är tagna av soldaterna själva och varje bild ackompanjeras av ett kort vittnesmål.

Snart inser jag att det inte är möjligt eller ens meningsfullt för mig att bedöma bilderna som fotokonst. Det är effekten av bild och text som står i fokus.

Jag kan inte värja mig.

Det är vardag vi ser, soldater som fotat sin verklighet just nu. En verklighet där de leende poserar framför palestinier som de precis dödat. En verklighet där man stöter på slagord som ”All arabs to the gas chambers” på en husvägg. En verklighet där davidsstjärnan plötsligt blir en symbol som den judiska soldaten likställer med svastikan.

Jag funderar på vad det är jag ser i dessa bilder som drabbar mig så starkt. Är det bilden av mänskligt hat som porträtteras?

fib 17

- Jag har aldrig hatat palestinier, säger Itamar Shapira.

Nej, man måste inte hata för att göra hemska saker. Det räcker att man rädd eller okunnig. Rädsla uppstår i och med att israeler och palestinier hela tiden hålls separerade.

Itamar Shapira ser lugnt på mig och säger: – I dag är jag aktivist i kampen mot ockupationen, men jag ser hur den här segregeringen fortfarande skapar rädsla och aggressioner.

Fotografierna visar hur systematiska soldaternas övergrepp är. I vittnesmål efter vittnesmål berättas om hur de tappar respekten för palestiniernas människovärde ju längre de befinner sig i Gaza. Och trots att de identifierar detta, kan de inte svara på hur det gått till.

Ett av Shovrim Shitkas mål är just att visa hur de grova övergreppen är mer regel än undantag bland de israeliska militärerna, oavsett ledarnas försök att bortförklara övergreppen som enstaka extrema fall. De vill inte minst visa detta för den israeliska publiken eftersom de anser att det finns en villfarelse bland israeler som tror att ockupationen främst handlar om säkerhet för bosättarna.

Organisationen menar att om fler israeler får veta hur systematiserade övergreppen mot palestinierna är, så växer opinionen mot ockupationen.

– Vi har visat utställningen i Israel. Israel är en demokrati och har inte möjlighet att censurera oss på det viset. Det är mycket viktigt att ni aldrig glömmer det. Det är just därför de är i stort behov av att kabla ut propaganda till världen.

Hade Israel varit en renodlad diktatur hade de kunnat strunta i att framställa sig själva i god dager. Glöm aldrig det när ni stöter på information om och från Israel.

Itamar Shapira var inte anhängare av ockupationen när han ryckte in i det militära. Ändå deltog han liksom de flesta andra i de typer av övergrepp som är så vanliga i Gaza. Han lydde helt enkelt order. Shapira betonar att detta inte är unikt för soldater i Gaza.

Flygförbudszon över Gaza!

Arabförbundet har vänt sig till FN med kravet på en flygförbudszon, av samma typ som över Libyen, i Gaza.

D

INSÄNDARE

et är nu upp till den svenska regeringen, våra politiska partier, EU och andra som stödde resolutionen om Libyen, att bevisa att talet om skydd av civila inte bara gäller vissa utvalda länder utan också alla de 1,5 miljoner palestinier som nu bor hopträngda i ett utsatt område utan möjlighet att komma undan attacker.

Gör man det?

»

Bara under 48 timmar dödades tio civila.

I mars införde FN:s säkerhetsråd (resolution 1973) en flygförbudszon över Libyen. Målet är att hindra stridsflyg från att attackera civila på marken. En motsvarande zon behövs i Gaza där israeliskt flyg, i skydd av händelserna i Nordafrika, intensifierat sina attacker mot civila mål. Bara under 48 timmar dödades nyligen tio civila, inklusive en kvinna, hennes dotter och två barn.

Israels regering har, uppbackad av vissa så kallade Israelvänner och politiska bulvaner inom media, inlett en intensiv kampanj för att få FN-rapporten, Goldstonerapporten, om misstänkta krigsbrott under kampanjen i Gaza för två år sedan, skrotad och begravd. Rapporten har nyligen överlämnats av FNs råd för mänskliga rättigheter till säkerhetsrådet med begäran om att den vidarebefordras till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag. Det är detta Israel vill förhindra.

– Det är därför det är så viktigt att soldater världen över bryter den tystnad som ligger över vad som händer i de konflikter de deltar i. Min önskan är att alla soldater berättar om vad som händer med dem i krig. Att amerikanska soldater som varit i Irak eller svenska soldater som kommit hem från Afghanistan skulle bryta tystnaden även om de konflikterna.

Det är vårt ansvar som före detta soldater.

Med Goldstonerapporten ur vägen skulle Israel kunna gå vidare med nya planer på massmord och förödelse i Gaza, och med planerna på en ny attack på den frihetsflotta, Freedom Flotilla 2, som inom kort åter planerar att försöka bryta den olagliga blockaden av Gaza.

carolina westin journalist hasan mroue fotograf

gunnar olofsson ordförande i göteborgs palestinagrupp

fibreportage

”Jag kan inte leva så här”

Sextonåriga Yusuf från Somalia har varit på flykt i tre år.

Han bor i en övergiven ambassad i Rom utan mat och vatten men vill ta sig till sin syster i Sverige.

Hans situation är inte ovanlig och vittnar om de stora bristerna i den europeiska migrationspolitiken.

Y

linn bursell text fia persson foto

usuf utstrålar ett lugn som man kan undra hur en person i hans situation lyckas behålla. Vi träffar honom i Rom och han låter oss följa honom under några dagar. Han ler snett och frågar om vi tror att det kommer att förändra något för flyktingarna i Italien, att vi skriver om situationen. Själv tvivlar han, men har inget emot att vi följer med honom ett tag.

– Vissa tror att Italien är bra men det är inte bra. Kanske för folk som ni. Men för flyktingar är det bara hemskt. I Somalia måste jag kriga, men jag vill inte det. Det är inte rätt. Men jag kan inte leva så här, säger han.

Yusuf ska bli läkare. Eller någonting bra i alla fall, tillägger han. Han vill plugga, lära sig svenska och engelska, naturvetenskap och matte. Det har varit krig i Somalia så länge Yusuf levt och ännu längre än så.

Först mellan olika klaner och sedan mellan Al-Shabaab och regeringsstyrkorna.

Det går inte att leva som ung kille i Somalia om man inte väljer sida och deltar i kriget. Varje dag kommer soldater från både Al-Shabaab och regeringsstyrkorna och utövar påtryckningar. Väljer man inte sida blir man misstänkt för att tillhöra den andra. Det går inte att göra rätt, alla val är livsfarliga.

Yusuf lämnade Somalia och tog som så många andra vägen med båt över Medelhavet till Europa. Alla klarar inte den resan, men Yusuf gjorde det. Han var egentligen på väg till Sverige, hans syster hade åkt tidigare och bosatt sig i Trollhättan. Resten av familjen var antingen döda eller försvunna så systern var den enda Yusuf hade kvar.

När han kom till Italien fick han ingenstans att bo och levde ett tag på gatan.

Han ville vidare och lyckades ta sig till systern i Sverige. Men snabbt skickades han tillbaka till Italien eftersom Sverige följer Dublinförordningen.

Det är nästan ingen av dem som kom in i Italien som känner till Dublinförordningen. Inte Yusuf heller. Ändå får den så stora konsekvenser.

Dublinförordningen är ett samarbete mellan de europeiska länderna för att undvika det som av Göran Persson kallats för ”social turism”, nämligen att en asylsökande provar sitt fall i flera länder. Asylansökan ska provas i det första EU-landet – ingen annanstans. Den som ändå försöker, skickas tillbaka. Så hände även Yusuf.

– När jag kom tillbaka till Italien väntade polisen på mig. Jag frågade om jag kunde få någonstans att sova. Men de låtsades

fib 19

»

För flyktingar är Italien bara hemskt.

fibreportage

Sängplatserna räcker inte och flyktingarna får sova i skift.

att de inte förstod vad jag sa. De sa åt mig att gå. Vart ska jag gå, frågade jag. Men de sa bara gå, gå, vi kommer att arrestera dig om vi ser dig igen. Då åkte jag till centralstationen och sov där.

Flyktingläger i somaliska ambassaden.

När vi träffar Yusuf första gången är det i den före detta somaliska ambassaden i Rom. Den ligger i de fina ambassadkvarteren i Rom, inte långt ifrån den svenska ambassaden. Men den somaliska sticker onekligen ut.

Fönsterrutorna är trasiga och från balkongen hänger banderoller som vädjar till förbipasserande om hjälp. Byggnaden har inte använts som ambassad på 20 år, och den fungerar nu som provisorisk bostad för 300 flyktingar från Somalia.

De tillfälliga sängplatserna räcker inte till, man får sova i skift, berättar Yusuf. Han

visar oss runt och ler generat när han visar allt det trasiga, bristen på vatten och tak som håller på att ramla in. En kompis som bara ligger och hostar under en filt på en madrass.

– Han är sjuk. Vi brukar ta med mat till honom, han kan inte följa med till kyrkornas matutdelningar, säger Yusuf.

Dagarna går mest åt till att åka runt mellan olika matutdelningar. Klockan nio på morgonen är det tid att ge sig av till den första. Yusuf plankar på bussen, har inga pengar att betala med. Arbetslösheten är generellt hög i Italien och dessutom måste man kunna uppge en bostadsadress för att få ett jobb.

Ambassaden räknas inte, flera har försökt.

Dessutom är det svårt att hinna med något annat än de mest grundläggande

behoven, som att stå i matutdelningarnas långa köer.

Oftast går det bra att åka bussen, men ibland kommer polisen och skriver ut böter.

– Jag har en stor hög med böter, jag kommer aldrig att kunna betala dem, säger Yusuf.

På det första matstället får Yusuf en liten kopp sött te och några kex. I ett hörn står en tv som visar nyheter från BBC. Några fotbollsspel i ett hörn och en lång kö till teet. De flesta här är från Afghanistan och Somalia. Alla vill vidare och alla är ”Dublin” och frågar vad vi tror kommer att hända om de åker till Sverige. Vi svarar att de antagligen kommer skickas tillbaka. Ja, nickar de. Det är ”Dublin”.

– Dublin är som aids, har man väl fått det blir man aldrig av med det, inte förrän man dör, då blir man fri, säger någon.

Det är ett stående skämt, att man smit-

fib 21

»

Den övergivna ambassadbyggnaden är hem för 300 flyktingar.

Jag mår bättre och har börjat tänka på framtiden. Jag tror att jag får stanna i Sverige. tas av Dublinförordningen.

Nästa matställe är utanför en kyrka. Här får alla som kommer i tid en påse med en liten förpackning juice, några bullar och en burk tonfisk. Kommer man för sent är det slut. Dagen fortsätter på samma sätt.

Den sista matutdelningen är klockan tio på kvällen i en förort.

Italien har inget enhetligt landsomfattande system för mottagande av asylsökande. Ofta läggs ansvaret för boende och sjukvård ut på entreprenad och drivs i enskilda små projekt som inte når ut till alla. Många hamnar på gatan. Totalt kan den italienska myndigheten för flyk-

tingmottagande, Servizio Centrale dello SPRAR, erbjuda cirka 3 000 sovplatser för asylsökande. Varje år kommer det närmare 30 000 asylansökningar.

När det gäller ensamkommande minderåriga, som Yusuf, finns det endast 150 platser på boenden i hela Italien. Att många hamnar utanför systemet är uppenbart.

Yusuf tänker inte stanna.

– Jag kan inte leva såhär. Italien kan säkert vara ett bra land för vissa, men det kommer aldrig att bli bra för mig.

När vi träffar Yusuf för andra gången är han i Trollhättan hos sin syster och hennes familj. Han ska snart börja skolan och sit-

ter i soffan med sin femåriga systerdotter i knäet. Hans storasyster har skrivit ett brev till Migrationsverket där hon lovar att hon kommer stå för Yusufs försörjning om han får uppehållstillstånd. Yusuf vet att det är mycket sannolikt att han kommer skickas tillbaka till Italien. Men han är ändå glad över att vara hos sin syster och få slippa livet i ambassaden ett tag. Och han hoppas och vill tro att han ska få stanna.

– Jag mår mycket bättre nu och jag har börjat tänka på framtiden. Om jag får uppehållstillstånd vill jag försöka hjälpa andra som är i den här situationen.

Men ett par månader senare kom utvisningsbeslutet och Yusuf tvingas nu på flykt igen.

linn bursell journalist fia persson fotograf

satirarkivet

Månadens bildskapare: Helena Davidsson Neppelberg Helena, som kommer från Tolg i Småland, är utbildad på Konstfack mellan 1988 och 1992.

Sedan 1985 bor Helena Davidsson Neppelberg i Stockholm där hon frilansar som illustratör för tidningar och bokförlag. Helena gör även barnböcker, antingen egna eller sådana som systern Cecilia Davidsson har skrivit. Bland annat en serie bilderböcker om en flicka som heter Tilda.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibsaab och framtiden

fib 23

William Livingstone House. Ett hus ritat i fransk renässansstil 1893 av Albert Kahn.

Kahn hade studerat fransk arkitektur i Europa och tog med sig inspirationen till Detroit. Den 15 september 2007 krossades den stolta byggnaden i grävskopornas käftar.

Trollhättan – det kunde vara värre Saab hämtar pengar i Ryssland och söker samarbete i Kina. Europeiska investeringsbanken håller hårt i plånboken, svenska staten passar.

Pokerspelet om Saabs varumärke tycks aldrig ta slut. I Trollhättan står tusentals människor inför en osäker framtid.

Men – det kunde ha varit värre. Som i Detroit ...

läs vidare

w

fibsaab och framtiden

S

olen hade ännu inte gått ner. Junihettan pressade. Den stenrike kolhandlaren Alexander Malcomson i Detroit skruvade på pennan och tittade fundersamt på mannen på andra sidan skrivbordet, Henry Ford, 40 år.

Hösten innan hade Malcomson satsat stora pengar på att finansiera ett bilföretag tillsammans med Henry Ford – Ford & Malcomson. Nu, försommaren 1903, ville Henry Ford ombilda bolaget och kalla det Ford Motor Company. Och varför inte? Som kolhandare hade Malcomson fullt upp att sköta sina egna affärer. Låt karl´n jobba livet ur sig. Kanske fanns det en framtid i hans smått vansinniga intresse för motorer.

Femton månader senare hade Ford sålt 1 708 bilar.

Eter ett och ett halvt år noterades nya rekord när en arbetsstyrka på 300 personer producerade 25 bilar per dag. Utvecklingen pekade spikrakt uppåt. Och fler bilföretag etablerades. Dodge, Daimler, Chrysler – det var bilmärken hämtade från skaparnas egna efternamn.

Fords produkt Cadillac blev eget företag och så bilen med stort B – T-Forden.

Detroit – USAs bilstad. Och hela världens. Framgången tycktes aldrig ta slut. Staden fullständigt exploderade.

Inflyttningen var enorm, hus byggdes, gator anlades.

Fantastiska palats kantade paradgatorna, befolkningen berusades av framgångarna, pengarna flödade.

Första världskriget, depressionen, andra världskriget – inget kunde rubba giganten Detroit. Tills gula faran dök upp i Asien. Det började som en lätt darrning i de välansade träden i Detroits parker när bostadsbubblan i USA sade poff. Krediter drogs in, nu gällde cash.

Sedan gick proppen ur.

Medan världen skakades i den värsta finanskrisen sedan depressionen på 1920-talet ökade pressen på Detroit från biltillverkarna i Asien. Vem kunde bygga den billigaste bilen? Miljövänlig? Liten? Praktisk?

Trafiksäker?

»

Detroit begick självmord genom att inte tillverka bilar som höll.

Ja inte var det elefanterna i Detroit, inte. Det var japanerna, koreanerna, kineserna. Och vilka var deras köpare? Först naturligtvis asiaterna, sedan européerna och till slut amerikanarna. En bitter, numer före detta, bilarbetare i Detroit, uttryckte det så här i en blogg på nätet: – Skälet till att folk köper utländska bilar är att våra är dyra, oekonomiska och väldigt miljöovänliga. Byt produkt och möt konkurrensen för just nu är vi utklassade.

Och en annan bilarbetare: – Att köpa den billigaste produkten är bland det mest självklara på en fri marknad. Detroit begick självmord genom att inte tillverka bilar som håller. Jag bytte till ickeamerikansk bil därför att det var det mest förnuftiga beslutet.

Fabrikerna slog igen, företagen kraschade och sedan 1970-talet har Detroit haft en extrem utflyttning.

Centrum är till stora delar som en spökstad med övergivna byggnader, halvt raserade, lämnade till synes i all hast med dammiga tv-apparater på borden, omkullvräkta kontorsmöbler och enorma lampkronor hängandes i sköra elsladdar från taken i ödsliga balsalar.

Befolkningen lider under en hög kriminalitet och en tredjedel av Detroits invånare lever under FNs gräns för fattigdom.

Så vad försörjer man sig på? Jo, på ruinerna.

Exempelvis startade projektet DetroitYES 1996 under det säljande namnet ”Fabulous Ruins of Detroit”. Det är en guidad tur för turister bland avflagnad lyx i skamfilade palats.

Det var så det såg ut när de båda franska fotograferna Yves Marchand och Romain Meffre kom till Detroit för

fib 25

fakta

Detroit är den stad i USA som lidit allra mest under de senaste 20-30 årens ekonomiska kris. Stadens hejdlösa förfall efter bilindustrins död framgår tydligt under lågkonjunkturen.

De två franska fotograferna Yves Marchand och Romain Meffre har en särskild känsla för ruiner. Så stark att de 2005 beslöt sig för att resa till Detroit och försöka skildra förfallet. I fem år arbetade de med projektet. Från början var det en reportageserie för Time Magazine. Sedan utvecklades det till en serie utställningar och en bok, The Ruins of Detroit.

I boken visar fotograferna på strukturer som tidigare var grunden till social stolthet men nu står som monument över en stads nedgång och fall. Boken kom ut i december 2010 på Steidl Verlag och är en lärorik berättelse om vad som kan hända när en stad så starkt lutar sig mot en enda inkomstkälla.

Fotoutställningen turnerar runt världen och finns nu och fram till 15 september på Galerie Wanted i Paris.

att dokumentera ruinstaden. I ett uttalande säger de: ”Ruiner är synbara symboler över vårt samhälles förändringar. De uppstår under ett skört ögonblick då tiden både står stilla och rusar fram. Det var detta som fick oss att studera ruinerna en sista gång – både beundrande och med bestörtning. Det fick oss att fundera över tingens förgänglighet.”

Men – inte kan detta hända Trollhättan? Nej, Muller och pojkarna i Ryssland och Kina vet säkert vad som

behöver göras för att rädda de över 3 000 jobben för de anställda i Trollhättan och för de tusentals människor som sysselsätts hos Saabs underleverantörer. Och vet de inte det så får man väl hoppas på Europeiska investeringsbanken. Eller Maud Olofsson…?

gösta elmquist redaktör fib yves marchand fotograf romain meffre fotograf

Michigan Theater. En gång en stolt biografteater. Krisen på 1970och 1980-talen blev för mycket. Och än värre var konkurrensen från de enorma biografanläggningar som byggdes i förorterna. Mest ironiskt är kanske att just här fanns den lilla affär där Henry Ford omkring 1900 konstruerade sin absolut första Ford-bil.

fibkrönika

Vi ger varan

P

å tröskeln till sommaren kan man än en gång förundras över naturens, växandets, fotosyntesens obegripliga kreativitet. Hur art efter art, enligt ljusets och värmens tidtabell, kravlar sig upp ur marken, antar livets pånyttfödda form och slår ut i blom. Som tussilagon, den tappra jäveln i vägkanten som knyter sin gula näve mot avgaser och alla dessa långtradare som fraktar gods kors och tvärs i landet. År efter år, står den där, tussilago farfara, väl omedveten om sin stolthet.

Vitsipporna sprider sina mjölktandsskratt i andra, sluttande vägslänter, innan de blånar och vissnar bort.

Mellan hägg och syren, den blomstertid nu kommer och jag lindar av olvon… Växandet och blommandet bara fortsätter som om det inte fanns ord som klimatsmart och källsortering, eller för den delen kärnkraft, kalhyggen och vapenexport …

Sålunda diktade Carl Michael Bellman för 220 år sedan, om den på Haga bevingade fjäriln, dessa så halsbrytande, vackra rader där den hierarkiska nivåskillnaden mellan högt och lågt inte längre existerar: … minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt.

Vad ska man säga och vad säger vi om naturens alla mirakler? Inte ens salig Engels i sin Naturens dialektik skulle försmå Bellmans extatiska hyllning till ljuset och värmen: ”… den som inte har mer att säga om värme än att den är en viss lägesförändring av molekylerna, gör nog bäst i att tiga”.

»

...tussilagon, den tappra jäveln i vägkanten som knyter sin gula näve mot avgaser...

I vårt dagliga liv och inför varjehanda upplevelser utbrister vi alltemellanåt: Intet nytt under solen. Vi låter oss inte imponeras, vi som varit med ett tag, vi som använder ”Vad var det jag sa!” som ett retroaktivt argument. Och visst är det så att genom tillvaron löper cykler, där de politiska och sociala konflikterna återkommer någon gång i varje generation.

Det är 25 år sedan Tjernobyl placerades på kartan, i ett ödesdigert sammanhang. Än en gång hade det som inte kunde hända hänt, sex år efter vår egen kärnkraftsomröstning och ett år efter ”Harrisburg-olyckan”.

I vår var det dags igen, men denna gång i det fjärran Fukushima, som ju har helt andra förutsättningar än vi i Sverige. Kan det hända där, så blir det snarast ett argument mot att det kan hända här eftersom förutsättningarna, som sagt, är så olika.

Nu när ekonomismen, insvept i globaliseringens glänsande argument, ersatt såväl ideologi, teologi, utopi – you name it! – så är det dags att skärpa blicken och vässa argumenten.

Det är dags att mer än konstatera att ingenting är nytt under solen, det är dags att sätta ner inte bara en fot men båda och säga: Jo. Det nya är inte längre nytt, det nya är gammalt. Men också nytt!

fib 27

ndra solen!

Bengt Berg om fotosyntesens obegripliga kreativitet. Foto: Thomas Kramer Pedersen

Som tussilagon i asfaltkanten. År efter år har den ståndaktigt stått upp som symbol för det oövervinneliga tålamodets uthållighet. Den kommer att fortsätta sitt motstånd så länge det är nödvändigt. Det är hopplöst, men vi ger oss inte… +

mig av det sista. Eller lite finare tänkt: ingå i kretsloppet, bidra till att den lilla, snart bortrensade, kvickrotstuvan ska få lite näring av det som är eller var jag.

Hursomhelst, än är några dagar, månader och kanske år kvar. I livet, här på jorden. Men ett vet jag: tussilagon kommer att överleva oss alla!

Åren går och snart är man död och begraven. Jag är av den gammeldags sorten: jag vill grävas ner. Dela med

bengt berg författare och poet

fiblevande historia

Den okända skatten Det finns fyra, fem snabbmatställen med skräpmat på den korta sträckan från Centralstationen i Stockholm till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, beläget vid klassisk arbetarrörelsemark vid Norra Bantorget.

Utan tuggmotstånd liknar snabbmaten alltmer den konsumtionsinriktade kulturen där talet om människovärde är utbytt mot begreppet marknadsvärde och där ord som rättvisa och solidaritet inte längre är gångbara.

Det är med en känsla av ”vantrivsel i kulturen” som jag stiger in i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

S

jan bergsten text eva wernlid foto tockholms Arbetarbibliotek, som startades 1892, var Sveriges största folkbibliotek – det var tillgängligt för alla – innan folkbiblioteken egentligen fanns, och hade som mest 60 000 utlån per år. Arbetarrörelsens pionjärer insåg tidigt vikten av att dokumentera det som då hände. Så tillkom då även Arbetarrörelsens arkiv, 1902.

»

Entrén som jag nu kommer till är oansenlig. Man kommer in i en liten expedition. Besökaren skriver sitt namn i liggaren. Hans Larsson är min ciceron och guide. Hans har arbetat här länge. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och seminarierna som hålls här ligger i medieskugga och är förvånansvärt okänt trots att det har funnits så länge.

Här finns svenska och utländska facktidskrifter som-

Här hörs bara den utrotningshotade tystnaden. handlar om arbetarrörelsen och socialismen. De nya böckerna är skyltade.

Det ekonomiska anslaget för inköp av svensk och utländsk litteratur är lågt, ungefär så stort som för ett medelstort svenskt gymnasiebibliotek.

Hans Larsson har lång erfarenhet av sitt jobb. ”Det saknas pengar men kamratskapet är bra och vi hjälps åt”, säger han.

I läsesalen intill sitter några personer och arbetar. Det är tyst. Jag påminns om att det jag hör här, tystnaden, är ett utrotningshotat ljud i vår mobiltelefontäta tillvaro. Väggarna är fyllda av referensverk.

Under mig i källarens två plan, samt vid Runös folk-

högskola i Åkersberga och i Grängesberg finns sammanlagt 15 hyllkilometer mötesprotokoll, skrifter, tidningar, fotografier och fanor. Dokument om arbetarrörelsens födelse och om kampen som i grunden skakade om det gamla överhetssamhällets grundvalar utan att någonsin störta det i gruset. Här finns nästan allt bevarat från minsta petition till skrifter om storstrejkens konvulsioner 1909. Förmodligen är biblioteket det enda i sitt slag i Sverige som bevakar och införskaffar den aktuella debatten och litteraturen i ämnet både på svenska och andra språk.

I Ronny Ambjörnssons lysande bok Den skötsamme arbetaren (1991) kan man följa arbetarnas kamp för självständighet och upprättelse i närbild. Ett sisyfosarbete som gav frukt. Ambjörnsson skildrar arbetarkampen i Holmsund i Västerbotten. När arbetarna tog saken i egna händer förändrades självbilden hos de arbetare som deltog. De blev i sina egna och i andras ögon likvärdiga medborgare och klassmedvetna arbetare. Det handlade om upprättelse.

Som Ambjörnsson visar erövrade arbetarna även en viss respekt, om än motvilligt, från överhetens sida. En eruption av verksamhetslusta inleddes. Allt var möjligt och allt kunde göras, men ingenting kom av sig självt och ingenting var gratis.

Här föddes ett nytt ideal av skötsamhet.

Skötsamheten var ett skydd och ett försvar mot dryckenskap och ansvarslöshet som kunde leda till ett liv i rännstenen. Att vara skötsam var den rätta stilen om man var klassmedveten. En långsam oblodig omvälvning skedde.

I biblioteket finns 130 000 titlar på en rad språk för dem som vill lära mer om exempelvis svensk arbetarlitteratur, fackföreningsrörelsen och flera partiorganisationer.

Arbetarklassen hade upptäckt sin egen styrka och arbetarrörelsen var född. De gamla dokumenten, talen och böckerna talar om ett och detsamma: att lita till egna krafter.

– Den grundläggande inställningen var att vi måste göra arbetet själva. Ingen annan gör det åt oss, säger Hans Larsson.

I de gamla skrifterna, affischerna och broschyrerna möter man ett tilltal som är uppfordrande. Mer trotsigt än revolutionärt. Ett närapå utraderat språk, litet gammeldags högtidligt och högtravande, som kan förefalla teatraliskt, men framför allt tycks bära fram ett allvar och en övertygelse om broderskap, rättvisa och solidaritet. Ett nytt språk föddes med arbetarrörelsen. De undertrycktas språk. Nu nästan utdött.

I arkivet är dokumenterat hur arbetarrörelsen byggde upp en alternativ kultur med egna tidningar, skolor, föreningar och Folkets hus. Detta skedde innan arbe

w

fiblevande historia

Inga mobiltelefoner bryter tystnaden i läsesalen.

tarrörelsen vunnit politisk makt och delvis kom i strid med sig själv. När socialdemokraterna väl kommit till makten, var det inte längre det egna självständiga bildningsarbetet som var fundamentet. Nu hade man andra instrument – främst utbildning och skola.

Brunnsviks folkhögskola är kanske det mest kända och storslagna exemplet på den egna bildningens betydelse i arbetarrörelsen. Jag har varit på folkhögskolan några gånger, sett författare och läsande arbetare mötas och samtala under några dagar och jag har hört hur mycket de har att säga varandra när de delgett varandra sina erfarenheter.

Arkivet och bibliotekets samlingar finns i källaren.

Därför kan besökaren bara beställa upp det önskade materialet. Personalbrist och utrymmesbrist tillåter inget annat. Dessutom är mycket av materialet gammalt och ömtåligt. Det är ett specialbibliotek som främst vänder sig till studenter, akademiker och forskare men, för den delen, även till andra intresserade. Det är inte ett ställe dit man bara slinker in utan ofta är det besökare med ett uttalat ärende.

Liksom på andra håll har verksamheten dragits ner.

Personalen har minskat med nästan hälften. Under 1980-talet fanns här 30–35 tjänster. Nu finns bara 19 kvar.

Anslagen har inte skrivits upp. Vissa år har de till och med minskats. På 1960-talet var partitillhörighet ett krav för att få arbeta på arkivet. Men det kravet finns inte kvar.

– Det råder ett bra kamratskap. Vi hjälps åt när pengar saknas. Men samtidigt upplevs det naturligtvis som frustrerande att inte kunna göra det som borde göras.

Personalens inställning präglas av höga ambitioner.

Men många körs i botten. Fler uppgifter läggs på färre axlar. Mycket tid går åt till att klara dag för dag, säger Hans Larsson.

Problemen inom kulturområdet med låga löner och med svårigheterna att över huvud taget få ett jobb, kompenseras delvis av glädjen att kunna få ägna sig helhjärtat åt något som man verkligen brinner för.

Men om känslan att utföra något meningsfullt pulvriseras, kan allt krackelera. Verkligheten och retoriken

fib 31

fakta

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Upplandsgatan 4, Stockholm. Grundades 1902. Består av tre delar: arkivet, biblioteket och forskningsfrämjande. Stora delar av arkivet är beläget vid Runö folkhögskola i Åkersberga och i Grängesberg.

Arkivet omfattar cirka 5 000 arkiv och samlingar från fackliga och politiska organisationer samt kvinno- och ungdomsorganisationer. Det innehåller även arkiv från andra organisationer som Folkets hus och parker, ABF, RFSU och Unga Örnar plus över 600 personarkiv från personer som har varit verksamma inom arbetarrörelsen.

Arkivet omfattar även stora samlingar av fotografier, fanor och affischer samt ljud- och videobandssamlingar.

Biblioteket rymmer 130 000 titlar på en rad språk. Här finns en stor samling svensk arbetarlitteratur, 4000 tidskrifter, organisationstryck (det vill säga tryck utgivet av svensk fackföreningsrörelse och partiorganisationer som SAP, V, Kommunistiska Partiet med flera). Stora delar av bibliotekets material går att låna hem. Material som är yngre än 100 år kan i regel fjärrlånas genom det lokala biblioteket för den som inte kan besöka biblioteket på plats.

Arkivet och biblioteket drivs som en stiftelse. Ägare är LO, Socialdemokraterna och staten. www.arbark.se Källa: Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (hemsidan) I källarens båda plan finns hyllkilometrar med skrifter, tidningar och fotografier för Hans Larsson att hålla reda på.

måste något sånär överensstämma om människor inte ska bli splittrade.

För några år sedan kom Dag Solstads roman Genans och värdighet ut på svenska. I en av bokens nyckelscener har romanens huvudperson, en lärare, gjort den förfärliga upptäckten, hans ämne, litteraturhistoria, som han vigt sitt liv åt, möts av elevernas likgiltghet.

Deras attityd till hans undevisning präglas av överseende. Ett slags överslätande förakt. Denna upptäckt gör att han inte står ut. Hans lärarbana är förbi.

Sällan har jag läst en sådan stark skildring av likgiltighet inför den humanistiska bildningen.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kämpar i ekonomiskt motlut. Bland personalen finns ändå en stor delaktighet i verksamheten, trots konflikten med krympande resurser och minskade anslag, berättar Hans Larsson. Som besökare bemöts jag med intresse och vänlighet. Man vill veta mitt ärende och vad man kan hjälpa mig med.

När jag först trädde in i lokalen förnam jag något ursprungligt som hör till folkbibliotekens hjärta och rötter. Enkelt, tyst – besökarna läser eller skriver – en expedition med disk. Med dagens mått mätt otidsenligt. Jag uppskattar det. Men arkivet och biblioteket är en skatt som öppnar sig först när man tar del av mate-

rialet. Trots besparingar och neddragningar är arkivet en institution av stor betydelse för att levandegöra historien.

– Det vi har skapat, visar för oss själva och för andra vad vi förmår, säger Hans Larsson.

Dag Solstad skildrar en samtid som är ytterligt likgiltig för bildningskampen och kulturen, för allt som inte enbart handlar om nuet. Han skriver om skolans lärare som var belånade upp över öronen och som visste allt om låneräntorna, men om samtalet skulle råka handla

»

Här finns något ursprungligt som hör till folkbibliotekens hjärta och rötter.

om Ibsen, blev de generat besvärade.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en viktig mottkultur mot detta, som påminner oss om behovet av det historia perspektivet och de krafter som format och formar vår historia. Vi lever fortfarande mitt i historien, även om det kan genera somliga.

jan bergsten journalist eva wenlid fotograf

fibkrönika

Palmes hemlighet Vad var det egentligen som hände?

Vi hade ju vant oss vid vårt Sverige, att det var här vi bodde och visste hur det var.

Men sen så…

D

et var skotten på Sveavägen och så var vår Olof Palme borta för alltid. Men han tog också med sig något som var vårt Sverige.

Ett land som vi trodde att vi tillhörde och som vi bestämde över på något sätt.

Sverige hade ju sin egen roll och röst i världen. När bombningarna i Nordvietnam gick för långt skrek vi NEJ! Olof Palme ställde upp i en demonstration tillsammans med den nordvietnamesiska ambassadören. De flesta av oss sympatiserade med hans demonstration och några blev förbannade. Så hade det ju alltid varit här hos oss.

Mona Sahlin var ju folklig och direkt och dessutom tjej. Men Palme? Hur skulle hon kunna matcha honom?

Det kunde hon heller inte.

Mona Sahlin var naturligtvis en ambitiös medlem av partiet och hade avancerat till regeringen och haft sin första kris om inköpet av en chokladkaka. Hon hade alltså lärt sig att stå ut med en ogin omgivning. Men var också tänd på den nya uppgiften: att återskapa ett levande och ledande socialdemokratiskt parti.

Men icke. Valet 2010 blev en katastrof, det sämsta socialdemokraterna haft. Varför?

Varför tog Olof Palme med sig hemligheten i sin blodpöl på Sveavägen? Vad var det som gjorde honom till vår tids kanske siste socialdemokratiske statsminister?

Också Göran Greider, poet och chefredaktör för DalaDemokraten, ställer samma fråga i sin nya bok ”Ingen kommer undan Olof Palme” (Ordfronts förlag). Det

som gör hans bok så angelägen är att han inte försöker förklara vem Olof Palme som person var utan varför han utövade en sådan makt, för att inte säga lockelse, på sina anhängare. Kort sagt: vad var det som gjorde honom till en överlägsen men också älskad ledare i det socialdemokratiska partiet?

Det är ju ingen hemlighet att Palme kom från en borgerlig miljö på Östermalm i Stockholm. Men han hade ett fritt och sökande intellekt och var beredd att välja en egen moral och livsstil.

Att vi alla har en möjlighet att ta ansvar för våra egna liv är Olof Palme den förste att bekräfta. Från att ha varit en mycket aktiv, för att inte säga febril, studentpolitiker sökte han sig in i det socialdemokratiska partiet och fick ett starkt gensvar från dåvarande statministern Tage Erlander.

Tage Erlander hade gjort sig känd genom att alltid framhålla hur viktigt det var att ”lyssna på rörelsen”.

Det lärde sig också Olof Palme. Att resa runt i Sverige och lyssna på alla medlemmar i partidistrikten blev ett måste för honom. Att läsa Göran Greiders bok är att kopplas direkt tillbaka till den sjudande gryta av möjligheter som det socialdemokratiska partiet utgjorde under Olof Palmes tid.

Att denna sjudande gryta nu svalnat är uppenbart för alla. Måtte Håkan Juholt kunna sätta fyr under den.

Men fan vet om det är genom höjd bensinskatt och avskaffat Rut-avdrag han kommer att lyckas med det.

Jag föreslår att han ber Göran Greider om råd.

peter curman författare

fibfärglära

Röd vinner

När en regnig furuskog inte längre doftar ung, har jag blivit gammal då? Eller hemmablind. Måste jag resa bort?

En dag när jag inte ser skogen längre för alla träd lägger jag huvudet på sned.

En vän sa att man kunde göra så. Och se: raden av trädstammar i givakt tippar liksom överända, upphör att vara träd, börjar skimra i grönt. Det brukar de inte.

Världen löser upp sig, slappnar av och blir färg, som nyregnad röd plåt där jag parkerade bilen nyss. Nyregnat röd vill jag gå ut i världen, följa färgen och se vart den bär. Som när man går i skogen efter kantarell och ögonen ställer in sig på gult.

Resa i rött.

Hur ser den ut, kärlekens färg i världen?

fib 33

fibfärglära

Röd färg stimulerar muskler och könshormoner Röd färg ökar chansen till vinst i boxning, brottning, taekwondo visar forskning under OS 2004; idrottarna fick slumpmässigt antingen röda eller blå matchdräkter; 16 av 21 ronder vanns av de röda, 4 av de blå; i de olika viktklasserna bar vinnarna i 19 av 29 klasser röda dräkter; röda vann fler matcher där kampen stod mellan två lika duktiga idrottare Röd färg på tröjan vid fotbolls-EM 2004 gjorde att laget blev bättre; fem lag jämfördes när de spelade i olika matchfärger och alla gjorde mer mål när de spelade i rött Rött ljus höjer blodsockerhalt och blodtryck Röd färg älskar som en galning och gör mig Rödkindad när blodet rusar och Rödnäst Rödgråten Rödbrusig Rödblommig Rödfnasig Rödflammig Rödögd ty Röd är vredens färg, förbudsskyltens, passionens, eldens, socialismens, offrets, syndens, våldets, varningens, feberns Rödsot ger mej shigellabakterien, med sin feber och kraftiga knipsmärtor i buken och blodiga slemmiga avföringar, som bara under 1857 tog livet av 10 650 svenskar, smittade via livsmedel eller vatten som förorenats av avföring Röd flugsvamp ger mej hallucinationer, men först sen jag låtit en schaman äta, låtit hans kropp ta upp de gifter som orsakar svettningar och skakningar, medan de aktiva ämnena går ut i hans urin, som jag dricker Rödfärg smörjer ndembukrigaren i centralafrika in mej i, och eftersom det symboliserar liv och hälsa rödmålas även de sjuka Rött i andra delar av afrika står för sorg och död, där har Röda korset ändrat sina färger till grönt och vitt Röd flagg hissades till lands och sjöss när parterna utmanade till strid Röda och vita i finland kämpar fortfarande mot varandra alltsedan 1917 Röd är färgen på arbetaren som kämpar för sitt människovärde Röda armén och tyska sjätte armén vid stalingrad innebar att massvis av arbetare dödade varandra istället för att döda stalin och hitler Röd aura säger sig vissa personer kunna se kring kroppsarbetare och proffessionella idrottsmän.

fib 35

Rödfärgat hår eller skägg berättar att du är en falsk svikare, sa man på medeltiden och avbildade judas iskariot i rödskägg, så att Rödskäggig mans hus borde man gå förbi, enligt tyskt ordspråk Rödspotta är en platt fisk med röda fläckar och visar att fiskarna runt nordsjön har talat med varann Rött drar uppmärksamhet till faror och varor Röd är färgen för rikedom och glädje i kina och används för att dra till sej lycka Röd färg när jag möblerar enligt feng shui signalerar rikedom och lyx, men bör användas med försiktighet om jag inte vill bli rastlös och vred; hellre använd rött i detaljer och prydnadsföremål än i möbler och tapeter Röd purpur av mängden 1,4 gram kräver 12 000 snäckor med färgämnet punicin; i purpursnäckans färgsäck finns ett gulaktigt slem som blir rött när det oxideras; fenicien, dagens libanon, betyder purpurlandet (phoinike, av grekiskans phoinos = blodröd) eftersom kungarna klädde sig i purpurrött; i sparta purpurfärgades ylle först sen det visat sig vara bra sätt att dölja blodfläckar på; färgen är extremt hållbar men skänkte tyget en lukt av skaldjur, en statusmarkör, men som nog ökade användningen av parfym bland de härskande i romarriket Rödvioletta färska roten av lithospermum arvense, sminkrot, användes av bondflickor i Norrland om sommaren när dom önskade sig röda kinder och pussmun Röda är rönnbären om hösten, eftersom rönn är ett heligt träd som hör till kulten av åskgudomligheterna och är urgammal släkt med adjektivet röd, fornsvenskans röne, isländskans reynir, östnorskans raun, gotländskans rojn, urnordiskans raunia, urgermanskans raudiniz, sanskrits rohani ända bort i urtidens indien Rött och grönt brukar inte bli snyggt ihop, utom vid jul Röd är den liturgiska färgen under annandag jul, martyren stefanus´dag Röd är den färg som min hjärna uppfattar då näthinan träffas av ljus med en våglängd mellan 610 och 750 nm, längsta våglängd av allt synligt ljus Röd är den färg som min hjärna registrerar snabbast: på 0,02 röda sekunder Rött är första färgen som mitt nyfödda barn kan urskilja Röda ord som mitt barn kan lära sej är somoqo punainen akai vörös sarkans vermehlo merah ahmar ekundu kirmizi coch zcerwony crvena cervena cerven rdeca rudhird ravi erythros rumiany rumjanyj ruber russus rosso rosu ruz rooi rojo roig rugxo rouge radur rot rood red

Jag rätar upp mej, jag är nygjord och hemma igen, ser varje liten nyckelpiga uti skogen, varje röd flickslända: hur larven när den är fullvuxen kryper längst ut på ett strå för att våga språnget ut i världen, den där som pågår hela sju veckor. Den där som är imorgon åter ny. När alla mina skosnören kommer att gå av, alla mackor falla med smöret neråt, alla köer vara den långsammaste, alla trafikljus just slå om till rött. Men ge mig tid. Att lägga huvudet litegrann på sned. staffan ekegren författare. hillevi duus illustratör.

fibkultur

Så levde de – gruvornas folk Det fanns en stor vit fläck i berättelsen om de svenska basnäringarna – gruvorna. Medan mycket har sagts om gruvornas ägare och gruvindustrin har gruvornas folk, deras arbetsliv och samhällen sällan lyfts fram.

Nu kommer gruvarbetaren och konstnären Roine Jansson från Dannemora med sin dokumentation – Gruvarbetare i ord och bild. Det är en lärorik resa och en unik berättelse.

Folket i Bild publicerar här ett utdrag ur boken tillsammans med Roines egna målningar.

Hissen Hissen är gruvarbetarnas sociala centrum, den är gruvans hjärta och nervbana. I det ensamarbete som gruvarbetet numera oftast är spelar samlingen inför hissfärden och själva åkturen en ännu mer viktig roll.

Duvan i Dannemora

En ringsignal hörs och hissgrindarna går upp, det slamrar rätt kraftigt i portarna som är av stål. Två man stiger ur hissen, de har varit ute på natten för att inspektera schaktet. Vi går in för att börja nerfarten, ljuset från lamporna spelar i ansiktena, alla är ännu inte tända.

Någon säger, såg ni duvan på hisstaket?

– Nej vi hade inte sett något.

– Jo det var en duva där, den satt och tittade på oss.

När hissen sätts i rörelse känns det som att falla fritt, ett ljus flimrar till när vi passerar den översta nivån, sedan passerar vi en nivå ungefär var femtionde meter, tills vi stannar på 260 meter. Här skulle en gruvarbetare stiga av och plötsligt följde flera med, kopplade till varandra av några som på ett skickligt sätt fäste ihop selarna utan att någon märkte något. Skratten ekade inne i hisskorgen.

I gruvstugans omklädningsrum finns rader av gröna skåp och på ena långsidan duscharna. Var och en har ett skåp för arbetskläder och ett för civila kläder.

Många är på plats en halvtimme i förväg för att sitta och prata en stund innan det är dags att åka ner i gruvan. När tiden är inne går vi över bron till gruvlaven, regnet duggar lätt och det är fortfarande mörkt. Vi stämplar in och hämtar ut gruvlamporna.

Väl nere vid arbetsnivån slamrar hissgrindarna till bakom oss och ljudsignalen hörs åter igen, som vid varje gång när hissen far iväg. Strax före nio är vi tillbaka vid hissen, vi kommer en och en ur de svarta orterna för att åka upp på matrasten. Vi kallar på hissen och när den kommer så ser vi den åter på hissens tak – duvan.

I matsalen delar vi upp oss fyra och fyra, nu ska det spelas kort, matlådorna töms raskt och därefter blir det fyrmansvist med stort allvar. Snart nog är det dags att

åka ner i mörkret igen. Gruvbyggarna och dagtidarna väntar på sin rast så vi måste gå för att ge plats åt dem. Den korta stunden ovan jord hade ändå skänkt en smula dagsljus och kunskap om vilket väder som väntade.

När vi gick över bron syntes taket på hisskorgen och där satt duvan fortfarande kvar, trots att den haft möjlighet att flyga sin väg då portarna ut mot gruvbacken stod öppna. Vid nedfarten hördes vattnet droppa i schaktet och ibland skakade hissen till av ojämnheter på gejdrarna.

Vid tvåtiden var vi tillbaka i hissen, nu var det många fler som väntade på att åka upp, de som arbetade nere i snedbanan hade matplatser där och åkte aldrig upp ovan jord för att äta, det tog för lång tid då avstånden var stora.

Hissen kom och duvan satt fortfarande kvar på taket.

Vi trängde in oss i hissen, det stod på en skylt att det fick vara 28 personer, men vi var nog 40. När man hade stått hela dagen under borrmaskinernas rinnande vatten som trängde in innanför kläderna var det skönt att känna den värme och kamratskap som fanns i hissen. Vi kom upp och klev ur hissen, lämnade ifrån oss lamporna och stämplade ut.

Nästa morgon hade duvan gett sig iväg.

fib 37

fibrecenserar Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi

På försättsbladet till sin debutdiktsamling citerar Emil Boss den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, som i mitten av nittonhundratalet stillsamt påminde sina kolleger om att kroppen faktiskt inte bara är ett försumbart skal kring en fri och oberoende själ, utan att det faktiskt är omöjligt att skilja de två åt. Även om Boss butiksjobb inte är det man brukar kalla ett fysiskt arbete är det ingen tvekan om att just kroppen spelar en stor roll i boken: den är ständigt närvarande i varustapling och räkning av växelpengar.

Och bland timlistor och långa gyttriga medvetandeströmmar från kassan blir erfarenheten av att inte äga sin tid och

Kinesiska samtidigheter Göran Sommardal Symposium

Göran Sommardal reste till Kina under kulturrevolutionen för att studera kinesiska. Det innebar även ett halvårs arbete i olika fabriker. Han doktorerade, blev sinolog och har genom åren följt landets utveckling och litteratur.

Författaren reflekterar över historien, jämför olika perioder och diskuterar sentida kinesisk litteratur. Han gör nedslag i intressanta samhällsföreteelser som Hu Feng-affären på 1950-talet och ”barfotaläkarna” såväl som kapitalismens tillväxt

foto Elis Hoffman

Emil Boss Bonniers

sitt arbete tydlig. Och den som inte är delaktig på riktigt i arbetet, utan jobbar lite på autopilot hamnar lätt vid sidan av även resten av sitt liv. Trots att Emil Boss ofta skriver ”vi” känns han märkligt ensam, liksom distanserad och hela tiden medveten om att allt han ser och tänker med nödvändighet är saker han och ingen annan ser och tänker.

Men det innebär inte att boken är kall eller oengagerad, trots att han sällan pratar politik eller skriver om vad som kunde vara annorlunda. Skildringen av hur vi ”flyttar varor från vänster till höger” och ”arbetar aktivt på vårt upprätthållande” och blir trygga och välanpassade maskiner på köpet är radikal i sig.

från 1980-talet och de nya storstäderna och livsmönstren. Han påpekar att det främst var intellektuella, partifunktionärer och deras anhöriga som ”drabbades” av kulturrevolutionen medan arbetare och bönder berördes i mindre grad. Inte heller var den, som ofta påstås, någon ekonomisk katastrof. Sådana brottstycken tecknar en bild av det samhälle som författarna verkat i och beskriver. De utgör ett nödvändigt underlag för litteraturdiskussionen.

Men tyvärr skummar Sommardal mest på ytan. Sammanhang och slutsatser blir svåra att urskilja.

Han skriver till exempel beträffande kulturrevolutionen: ”i summeringen av den historiska erfarenheten framstår det som absolut nödvändigt att gå vidare från den politiskt fundamentalistiska anti-fundamentalismen till att betrakta vad jag skulle våga kalla Kulturrevolutionen som sådan.

Och ’som sådan’ betyder då varken ’egentligen’, som i någon sorts revisionism, eller till sitt innersta väsen som någon översinnlig idé, utan helt enkelt en delmängd i den oändliga summan av varje originellt uttryck.”

Sådana formuleringar fjärmar läsaren från den kinesiska verkligheten. De litterära resonemangen svävar alltför ofta i luften och väcker knappast läslust. Tyvärr, för ett långt kapitel handlar om hur bonden, borgaren och människan skildrats i den moderna litteraturen; onekligen ett intressant ämne.

Framställningen blir än mer svårtillgänglig genom att många trivialiteter kläs i omständliga fraser, att utländska facktermer används när fullgoda svenska motsvarigheter finns och att kinesiska tecken ideligen läggs in i texten utan förklaring eller översättning.

joel landberg

åke kilander

fib 39

Gå hem

Olle Sahlström Atlas Rättvisebegäret har följt Olle Sahlström, portvaktsgrabben från Östermalm, som blev fabriksarbetare och kommunist, genom åren. Han gick med i vad han kal�lar Arbetarkyrkan, den rörelse som ville skapa ett paradis på jorden. Men också arbetarkyrkan tappade sin kärna av jämlikhet och frigörelse. Sahlström, som blivit LO-ombudsman, hamnade, efter alltför mycket kritik mot ledningen, i kylan och fick sparken.

Boken om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela är en bok om hans personliga vandring genom livet. Idén om människans frigörelse tar sig nya vägar när drömmen om den sociala revolutionen övergavs.

HETS

En bok om skolan Sven-Eric Liedman Bonniers Debattboken Hets har fått sin titel efter Alf Sjöbergs film med Ingmar Bergmans manus och Stig Järrel som den sadistiske latinläraren Caligula.

Men författaren lyckas uppvisa en långt mer skrämmande bild av skolan än den i filmen från 1944. Där var det endast en elev som offrades och pressades att sluta före examen. Nu, en mansålder senare, offras minst en generation barn och ungdomar i det skolsystem, Gy 2011, som är på väg att införas och som kommer att råda under flera årtionden framöver. Problemet

Han är en van vandrare, men tidigare har det varit vad han kallar machovandringar.

Nu finns ett annat mål. Innan han väljer den stora pilgrimsleden följer han i katarernas fotspår från sydöstra Frankrike över Pyrenéerna. Denna kristna upprorsrörelse hotade på 1200-talet kyrkan och kungamakten så pass att ett av korstågen gick mot Languedoc för att kväsa upproret.

De fattiga kristnas uppror lockade förstås upprorsmannen i Olle Sahlström.

Men också sökaren. Bredvid den tvärsäkra attityden som orättvisans hårda kritiker fanns där också en tanke om något annat i hans inre. Kyrkoherden Olle Carlsson, som skrivit förordet, kallar Sahlström för en modern pilgrim, alltid på väg, sökande efter sig själv och efter Gud. Sahlström har upprorskänslan kvar. Vet att det finns en realpolitisk historia bakom pilgrimsleden. När reconquistan återerövrar iberiska halvön från morerna, hittas lämpligt nog vad som sägs vara aposteln Jakobs grav i Santiago. Aposteln blir Spaniens skyddshelgon och ett vapen

i övertagandet av makten.

Vid slutmålet Santiago och den stora katedralen slutar också boken. Men samtidigt; den enorma barockkatedralen är ännu en bild av överhetens kyrka. Den som står i strid mot den jämlikhets- och rättvisetanke som Sahlström styrs av. Hans tvekan inför att gå in i katedralen bör ha varit lika gigantisk som katedralen i sig själv.

Men Sahlström har hittat hem redan innan ankomsten till Santiago. Att vägen och mötena är kyrkan och vandringen hans andakt, är en sympatisk tanke och knyter mer an till religiösa mystiker inom olika kyrkor än till den kyrkliga överheten.

Vandringen hem i katarers och pilgrimers spår är en angenäm och tänkvärd liten bok med många filosofiska betraktelser ur den med böcker välfyllda ryggsäcken. Frågan är vart vandrarens nya kompass nu ska leda författaren?

är dessutom internationellt. Åtminstone om man får tro idéhistorikern och debattören Sven-Eric Liedman.

Som kritiker tillhör författaren visserligen den grupp av skoldebattörer som har ”anekdotisk evidens”, men som sådan har han förhållandevis ordentligt på fötterna genom erfarenheter i den akademiska världen och omfattande forskning i frågan.

Han levererar historiska utblickar från Aristoteles och framåt och jämförelser med andra länder, både i Europa och USA och rör sig fritt på olika nivåer i skolsystemet.

Kunskaper och beläsenhet är imponerande och bokens upplägg exemplariskt.

Det är lätt att hitta och frågetecken kan rätas ut. Källförteckningen omfattar över 40 sidor och innehåller även förklaringar och kommentarer. Innehållsförteckningen är också extra informativ och innehåller läsarvänliga kommentarer och upplysande

data om personer och begrepp.

Boken kan uppfattas som en ren sågning av skolan med dess krav på mätbara resultat, meningslösa krav på ”kvalitetssäkring” och kommersiella nyttoperspektiv, men det finns också en strimma hopp, trots att beslutsfattarna envist pekar ut fel väg, missuppfattar det mesta och försöker omyndigförklara lärarkåren ända upp till forskarnivåerna. Kanske det går att arbeta inifrån, trots krav på mätningar av ”pseudokvantiteter”. Ett sätt är att bibringa elever och studenter intresse för bildning och varaktiga kunskaper genom att ägna minsta möjliga tid åt att uppfylla kraven på att producera rapporter och utvärderingar. Sven-Eric Liedman tror att det finns och kommer att finnas förebilder för en sådan hållning på alla skolnivåer och så måste det vara om det ska finnas en tillstymmelse till bildning i framtiden.

åke johansson

Anm. reconquista benämning på de kristna fälttåg från tidigt 700-tal till 1492 som syftade till att återta Pyreneiska halvön från morerna.

stefan estby

Spådom

Magnus Dahlström Bonniers Handlingen i Magnus Dahlströms Spådom kretsar kring tre män; en läkare, en polis och en socialarbetare.

Jag bedömer att de är i början av sina karriärer. Kanske bor de i samma mellanstora stad, kanske inte. Inget är uttalat eller namngivet. Personerna har inga namn, inte heller platser, medarbetare eller hustrur och barn. Utan de benämns just så; hustrun, barnet, kollegan.

Någon, i läsarens ögon, obetydlig händelse får dessa män att tappa sansen. En otydligt uttalad mening får läkaren ur balans. I sin yrkesutövning är han oengagerad och undflyende. Hemma iakttar han ur ögonvrån sin hustru och sitt lilla barn.

En blick från en kollega vantolkas av polisen och han ägnar sin tid till att slå tillbaka

Florentinsk historia

Niccolò Machiavelli Översättning, inledning och kommentarer Paul Enoksson, Atlantis Författaren skildrar sin stads historia under drygt 1 000 år, från romarrikets fall fram till 1492.

Här finns få årtal och nästan ingen källredovisning, även om översättaren Paul Enoksson har spårat några källor.

Den läsare som frågar sig varför Florens lyckades bryta sig loss ur de feodala strukturerna och bilda en egen republik i det gytter av större och mindre furstendömen och vasallrelationer som kännetecknade

mot inbillade oförrätter. En papperslapp i brevlådan leder socialarbetaren ut på farliga vägar.

Hur skall alla dessa tecken tolkas? Vem är skyldig? Vad avses? Teckentydningen fjärmar dem från yrkesverksamheten. De begår övertramp, men är alltför instängda i sig själva för att märka det.

Tjänstemännen är nitiska, handlar efter regelboken. Berättelserna är hotfulla men inte på grund av någon dramatik utifrån. Spänningen kommer från dessa mäns störda beteenden. Som läsare är man hela tiden osäker; vad kan de ta sig till? Det framstår ganska snart att de är klart olämpliga i sina yrkesroller. De saknar inlevelseförmåga och fantasi och kan inte agera med sunt förnuft.

Relationerna är frusna. Dialogerna är knappa, av meddelandekaraktär. Texten är genomgående skriven på ett obehagligt byråkratspråk. Det förstärker avståndet mellan personerna både i privatliv och i yrkesliv. De fysiska kontakterna är få och mekaniska. Här finns ingen värme.

Jag hade svårt att komma in i boken.

Italiens politiska geografi under medeltiden finner knappast något svar i boken.

Vad gjorde staden och familjen de’ Medici rik? Inget sägs om det heller. Digerdöden ägnas en mening.

Desto mer om de politiska motsättningarna och intrigerna i staden.

Landsförvisningar och avrättningar på vad som kan förefalla maffiamanér. Många krig lättar upp läsningen. Det krigas mellan republiken Florens och de olika konstellationer av hertigdömen, påvar, franska kungar och tyska kejsare som passerar revy.

Läsaren frågar sig om denna politiska struktur alltjämt finns relativt intakt i Italien som ett kollektivt undermedvetet.

Firandet nyligen av Italiens enande var tydligen ingen stor sak för extremhögern.

Så här såg tydligen det kontinentala Europa ut långt fram i tiden. Det var inte språket eller känslan av nationell samhö-

foto Kalle Assbring

fibrecenserar

Men jag började läsa om och jag kan inte annat än beundra författarens konsekventa romanbygge på femhundra sidor.

Och nu ligger texten i bakhuvudet som ett molande obehag. För visst finns dessa människor.

solveig giambanco

righet som drog upp de politiska gränserna och bestämde motsättningarna. Någon gång dyker turken upp på scenen och tvingar de kristna furstarna och makterna till motvillig enighet. Kort därefter har någon av dem tagit turkiska trupper i sin tjänst.

Varför ska man läsa denna bok i dag?

Knappast för att göra sig underrättad om Italiens historia under medeltiden. Inte heller är läsningen förenad med någon större litterär njutning; transportsträckorna är långa.

Boken är snarare en station, ett monument att betrakta och studera inom historieskrivningens historia. På vägen från Thukydides och Livius till våra dagars historieuppfattning finns Machiavelli. Översättningen andas i samma rytm som de antika författare som var hans förebilder.

ingemar folke

fib 41

Revolutionen på 4000 meters höjd Rapport från Bolivia Leonardo Schclarek Mulinari Murbruk Förlag

Bolivianerna gick sin egen väg.

2000-talets revolution i Bolivia – för man kan nog tala om en sådan – är det ganska tyst om i västerländska medier. Men så har omvälvningarna och den politiska organiseringen i Bolivia varit så pass framgångsrika och annorlunda att det nog är bäst att hålla tyst så att det inte sprider sig.

Efter decennier av politiskt förtryck lyckas fackföreningskämpen Evo Morales 2005 vinna presidentvalet. Marschen mot makten börjar paradoxalt nog med att det en gång så starka gruvarbetarefacket och den bolivianska fackföreningsrörelsen förlorar

Jordens herrar – Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare Pelle Strindlund Karneval Om syftet med Jordens herrar är att omvända köttätare och minska köttkonsumtionen så tror jag att Strindlund går bet. Den måttliga och medvetne köttkonsumenten, som kan tänkas vara den enklaste att omvända, skall övertygas att söndagssteken är att jämställa med slavhandel.

Det finns två problem med denna strategi.

Den måttliga köttkonsumenten vet att hans köttkonsumtion är svår att försvara moraliskt, men han menar att han ändå drar sitt strå till stacken genom sitt återhållsamma köttätande. Och den som anser sig vara en tänkande och medveten

sitt inflytande efter gruvnäringens förfall.

I stället börjar det röra på sig dels bland den indianska ursprungsbefolkningen, dels inom lantbrukarrörelsen.

Efter några totalt misslyckade nyliberala reformer, finansierade av Världsbanken, växer missnöjet. Bland annat privatiseras bokstavligt talat varenda vattendroppe i landet. Bojkotter och demonstrationer organiseras på löpande band, folkliga vägspärrar sätts upp. På en del håll kastas den odugliga lokala polisen ut och folk organiserar egna vaktstyrkor.

Det är de sociala rörelserna som banar vägen för förändringarna – ursprungsbefolkningens och kokaböndernas rörelser, bolivianska LO, rörelser för landreformer och flera andra massrörelser. Dessa blir till slut så många och så starka att landets regering måste hugga av inte bara ett utan flera huvuden för att krossa oppositionen.

Något som visar sig omöjligt.

Dessa folkrörelser blev ett fruktbärande alternativ till traditionella, västerländska

vänsterpartier som bara hamnar i interna bråk.

Ur dessa rörelser växer till slut ett parti fram, MAS, Rörelsen för socialism, med Evo Morales som partiledare.

Men skam den höger som ger sig.

Mulinari beskriver ingående hur den bolivianska högern efter Morales seger försöker sabotera och ta tillbaka makten, bland annat genom att utpeka MAS och regeringen som en rörelse enbart för högplatåns ursprungsbefolkning, genom att sabotera arbetet med en ny författning och genom att förorda lokalt självstyre så att Morales nationella politik inte skall kunna implementeras.

Författaren själv skriver i förordet att det som har hänt i Bolivia är ”det mest fängslande som hänt inom det antikoloniala paradigmet sedan apartheidregimens fall i Sydafrika.” Han har onekligen gått på djupet och givit en bredare och mer nyanserad förståelse av det som hänt i Bolivia.

människa fördömer utan reservation alla former av slaveri. Det är dock inte givet att samma person ser sambandet mellan vidrigheterna på slavskeppet och söndagssteken i ugnen. Rätt eller fel.

Just greppet att väva samman historien om slavmotstånd och försvar med dito för djurutnyttjande är bokens stora problem.

De bägge historieskrivningarna är var för sig relevanta och tänkvärda, i kombination hänger de oftast inte samman. Exempelvis så får vi oss en skrämmande återblick från Göteborgs handels och sjöfartstidning som rapporterar från en jazzkonsert 1933: ”Herr jazzkungen och människoättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi”.

Så långt ett viktigt bevis på att förbudet mot slaveri inte var ett vaccin mot ignorans och dumhet. Att ifrån detta göra kopplingen till att användandet av gris som skällsord är en förlängning av denna ignorans och ett sätt att nedvärdera djur är långsökt.

Ett annat grepp som förtar de stundtals relevanta filosofiska diskussioner som Strindlund för kring vår rätt (eller orätt) att utnyttja våra medvarelser, är ett aldrig sinande droppande av citat från kända och okända utan bäring i debatten. För hur bidrar artisten Klas Åhlunds uttalande att människans placering i toppen av näringskedjan rättfärdigar köttätande till debatten?

Bokens verkliga målgrupp tror jag vi finner bland de redan övertygade. Den filosofiska diskussionen om vårt utnyttjande av andra arter är relevant, även för dem som inte har tagit steget över till veganism.

Tyvärr skär sig bokens cocktail av två viktiga historiska skeenden, som författaren var för sig behärskar, och det är synd. För som författaren så riktigt påpekar: vad vi än väljer bör vi ta ansvar för våra val. Det minsta vi kan göra då är att föra en diskussion kring dessa. För mig berikar dock inte Jordens herrar den diskussionen.

peo österholm

charlie aronsson

fibtv

»

Att studera är att satsa på framtiden – när man tror att en sådan finns.

Klass 9A ”snuff-movie”

D

e unga sägs läsa allt mindre.

De tycks inte längre lockas av studiet av naturvetenskap och matematik. Var fjärde niondeklassare kommer inte in på gymnasiet.

Den svenska skolan sägs vara i kris. I alla fall om man ska tro till exempel vissa tolkningar av PISA:s statistik, STV, Mikael Damberg och Maciej Zaremba.

Klass 9A och deras lärare på Mikaelskolan i Örebro tycks åskådliggöra tendensen.

Man gjorde där en kraftansträngning för att förbättra sina resultat och inkallade SVT1, som filmade en tuff termin i en ny säsong av Klass 9A. Två stjärnpedagoger, den redan tv-kände och flerfaldigt prisbelönte matematikläraren Stavros Louca och humanioraläraren Gunilla Hammar Säfström inkallades till klassen på Mikaelskolan. Elevernas kunskaper var enligt dem under all kritik. ”En nationell katastrof” sa Hammar Säfström.

Gästpedagogernas uppgift var att hjälpa lärarna att höja nivån på utbildningen med målet att samtliga elever skulle höja sina betyg och nå behörighet för gymnasiet. Lärarlaget hade även hjälp av utbildningsledare Thomas Holmqvist.

Programmets tes är att nyckelfaktorn bakom misslyckandet är lärarens, lärar-

lagets och rektorns (in)kompetens. Sant eller inte, men som bekant ser en person, som går omkring med en hammare alltid en spik att slå på, oavsett vilka reparationsbehov som i övrigt finns, eller om rent av hela huset i stället borde rivas. Och Louca och Hammar - Säfström hade sannerligen varsin jättehammare, som de med all kraft, tidvis ganska obehärskat, drämde i huvudet på ett par yngre och mindre erfarna kollegor. Det var en dramaturgiskt attraktiv förnedrings-tv som de tillresta stjärnpedagogerna bjöd på. Det var så nära en ”snuff-movie” man kan komma.

Det talades mycket om betyg, nationella prov och godkänd och underkänd i programmet. Det talades mindre om problemets eventuella bakgrund utanför skolan – om familjerna, om målsmännens utbildningsnivå och inkomster. Sådana faktorer, brukar i skolan, liksom i det otal olika vetenskapliga studier som gjorts, ofta styra sociala fenomen man undersöker.

Vilka slutsatser man kan dra av resultatet av en pedagogikintervention i en klass elever som får nationell uppmärksamhet i tv är tveksamt – förhållandet att en magnecyl ofta lindrar huvudvärk bör nämligen inte tolkas som att dess orsak är ”magnecylbrist” i kroppen.

Svenska tonåringars hjärnor har nog inte förändrats så mycket sedan den tid då svensk skola i internationell statistik ansågs ligga i världstopp. Den statistiken

torde dock ha varit minst lika osäker, och öppen för divergerande politiska tolkningar, som dagens PISA-statistik.

Fast i dag är det borgarklassen som har övertagit tolkningsföreträdet och (som det nu kallas) berättelsen om skolan. Detta företräde utövas i viss mån genom skolministern, genom program som Klass 9A, men inte minst genom till exempel stjärnjournalister som Maciej Zaremba. Denne tror sig ha funnit en än djupare orsak, eller berättelse, bakom skolans kris.

I flera mastodontartiklar, genom väl utvalda anekdoter och intervjuoffer har han presenterat den i DN. Att påstå att han har fel i allt vore övermaga, när Zaremba utpekar följande skyldiga till skolkatastrofen : • 1 Den nya pedagogik med rötter i ”den sociala ingenjörskonsten” och grenverket i Skolverket och SKL, som inte längre sätter lärarens kunskapsförmedling i centrum. En flumskola, där inte faktakunskaper, utan elevens sökande i grupp efter sammanhang, vilket varmt och självfallet blivit än mera elakartad av • 2 socialdemokratins kommunalisering av skolan och det med S samboende • 3 lärarfacket, som anser att en probleminriktad undervisning inne-

bär mindre utbildning och arbete för dess medlemmar, än då dessa själva skulle behöva ha kunskaper att förmedla.

Men Zaremba är en uppburen journalist, som sedan decennier i sitt fria och oväldiga sökande efter Ljuset och Ljusets Fiender (det vill säga som regel arbetar- och fackföreningsrörelsen) brukar ha misstänkt lätt att anträffa båda på exakt de ställen som redan på förhand anvisats av hans uppdragsgivare. Den så kallade friskolereformen, som ligger andra borgare så varmt om hjärtat, talar Zaremba dock visligen tyst om, ty han tycker personligen inte att en skola får ”hanteras som en kapitalinvestering”. Och Finland, som andra för närvarande i PISA framgångsrika skolnationer, har aktat sig för friskolor.

Att framhålla att barn till lågutbildade (det vill säga i regel låginkomsttagare) har tre gånger så stor risk att inte kvalificera sig till gymnasium än barn till högutbildade är däremot – enligt Zaremba – irrelevant och troligen ett utslag av ”socialdarwinism”. Annars talas mycket i media om skillnaden i PISA-resultat mellan Sverige och Finland/Sydkorea men mycket lite talas om den mera uppen- och tolkningsbara skillnaden i nationella provresultat mellan Danderyd och Haparanda.

Det allvarliga i den situation som kanske föreligger sägs ofta vara att enskilda elevers karriärmöjligheter och anställningsbarhet äventyras, och än värre, och framför allt, att vår internationella konkurrenskraft minskar. Jag vore måttligt imponerad, om saken inte vore än allvarligare.

Låt oss för ett ögonblick lyfta näsan från PISAstatistikens interna-

»

fib 43

När världen går en emot måste man lära sig mer för att kunna göra den bättre.

tionella jämförelser och titta på den stora, det vill säga politiska, bilden. Varför skall man överhuvudtaget, oavsett ålder, lära sig läsa bra och räkna och varför studera?

Att studera är att satsa på framtiden – när man tror att en sådan finns. Det fanns en tid då avlagd studentexamen, även för den lilla minoritet av underklassen som nådde dithän, innebar fast, kvalificerat jobb, hygglig inkomst och kanske lite mera makt.

Denna tid är förbi. Underklassen finns kvar, fast lite mera skolad. Och överklassen har alltid klarat sig oavsett ändå. Den som har läst sin Marx hade kunnat förutse att obligatorisk skolgång var ett framsteg, men att den aldrig kan lyfta en klass – bara individer. Bertolt Brecht skaldade från landsflykt 1940: Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig matematik?

Varför det, ville jag säga. Att två bitar bröd är fler än en, det kommer du att märka.

Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig franska?

Varför det, ville jag säga. Detta Rike går under.

Och om du bara gnider med handen mot magen och stönar Kommer man genast att förstå dig Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig historia?

Varför det, ville jag säga. Lär dig att sticka huvudet i sanden Så kommer du kanske att klara dig.

(Forts. följer) Men det fanns återigen tider och platser, där motiven för att lära sig var högre än bättre lön, individuell karriär och exportindustrins behov. En affisch från revolutionens Ryssland 1920 avbildar en proletär, som med förbundna ögon trevar sig fram mot ett stup. Dess text lyder:

Den som inte kan läsa och skriva – den är blind!

Den skeptiska attityd till studier som Brecht 1940 tycks inta kunde vara förklarlig. Kolleger och meningsfränder tog livet av sig. Kommunister och socialister, som han själv, satt internerade i läger, om de inte hade avrättats eller hunnit fly – om de inte hade förstått att sticka huvudet i sanden. Men diktaren själv fortsatte ändå att studera världen och människorna och att under resten av sitt liv i sina dikter och skådespel berätta vad han funnit. Framför allt avbröt Brecht 1940 diktens skeptiska inre monolog och avslutade den genom att råda sonen: Ja, lär dig matematik ; Lär dig franska, lär dig historia!

Den son som omnämnes i dikten var sannolikt Stefan (född 1924), Bertolts son med Helene Weigel. Han tog för övrigt uppenbarligen faderns slutord ad notam och hann, före sin bortgång i förfjol, bli en mycket lärd man: filosofiprofessor, teaterhistoriker, författare och liksom fadern diktare. Fast hans framgång är inte poängen.

Att världen går en emot är inget skäl för att upphöra försöka studera den. Tvärtom – man måste lära sig mera för att kunna göra den bättre. Läsande, lärande och undervisning handlar inte främst om personlig eller nationell konkurrenskraft, utan i sista hand om demokrati, det vill säga folkmakt – i stället för folkfördumning och Settmanisering. Det är detta som gör lärande och undervisning, som delvis äger rum i skolan, till en så allvarsam sak.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

»

Kulturarbetarna tänker i tropp och ställer sig på led.

Det luktar 1914 i Europa.

Olydig är ett bra ord

J

Tal av Jan Myrdal vid Jan Myrdalsällskapets stämma i Varbergs teater 9 april 2011.

ag har för tredje gången fått hedersuppdraget att tala till utdelningen av det stora priset, Leninpriset, och för andra gången till det mindre priset, Robespierrepriset. Nu med fem mottagare börjar det bli möjligt att se prisens innebörd och inriktning. Om detta har jag en del jag vill säga. Min hustru, som också i detta brukar vara klok, har dock sagt mig att jag inte bör vara långrandig och därtill, om så möjligt, rolig. Det förra skall jag försöka, det senare tar jag en annan gång.

Ty som många gånger förr är det nu så att majoriteten också bland de svenska intellektuella, kulturarbetarna som vi kallas, tänker i tropp och ställer sig på led. Den som varit med några decennier känner igen det. De andra kan läsa om det.

Just nu luktar det åter 1914 i Europa. Sommaren/ hösten 1914 ger oss därför utmärkta exempel på just kulturarbetarbeteende. Det är inte så märkvärdigt.

De härskande tankarna är de härskandes tankar och just vi blir pipor genom vilka maktens vind blåser.

Gemensamt blir vi så vanligen till ett i det offentliga mäktigt brusande orgelverk. Men vi är pipor med den egenheten att vi kan modulera oss själva. Några gör det. Som i Tyskland 1914. Också en Thomas Mann tutade kejserligt men hans bror Heinrich gjorde det inte. Så fick han aldrig Nobelpriset heller. Den svenska akademien förlät honom aldrig Undersåten.

NÅ, helt ensam i sitt motstånd var Heinrich Mann inte.

Han var demokrat, borgerlig demokrat kan man säga och förblev sådan också mot Hitler och under andra världskriget. Fast även i den tyska socialdemokrati som

med fraser om socialism, frihet och fosterland gick följe efter kaiser Wilhelm ut i det imperialistiska kriget fanns hederligt folk. Så vände sig till exempel Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Clara Zetkin redan tionde september 1914 direkt mot sitt krigande parti och Karl Liebknecht röstade som ende riksdagsman mot krigskrediterna den andra december 1914.

Varför påminna om detta? Jo, av två skäl. Inte glömma historien; det som nu sker har hänt förr. Därtill komma ihåg att det inte bara är några ensamma – de utvalt rättfärdiga – som tar ställning.

Också denna gång gläder mig styrelsens pristagarval.

Ty även om Martin Schibbye och jag kan antas ha varit rätt överens då vi arbetat samman i Folket i Bild har Maj Wechselmann och jag genom åren redovisat olika uppfattning i flera frågor. Detta är viktigt att hålla i minnet. Dessa pris är inte pris för någon korrekt ideologisk enhetlighet.

Mattias Gardell, Roy Andersson och Maj Wechselmann liksom Kajsa Ekis Ekman och Martin Schibbye är djupt olika och ändå lika. Ty samtidigt som dessa fem pristagares arbete intellektuellt och konstnärligt skiljer sig i temperamentsfärg och åsikter har de också något grundläggande gemensamt. Det som med styrelsens ord kallas olydighet.

Olydig är ett bra ord, ett gammalt och tvetydigt ett.

Akademiens ordbok ger på nästan två spalter många exempel. Inte bara på det allmänna som icke lydig, ohörsam och tredsk utan på den andra och i prisens mening konkretare olydnaden: ”som icke visar skyldig lydnad mot överheten eller laglig ordning.”

fib 45

1734 års lag, Missgerningsbalken sjätte kapitlet, första paragrafen redovisade den överhetens syn som ännu gäller i alla länder – bortsett från det för oss personligen viktiga att den i vårt land just nu inte avlivar – när den stadgade: ”Hvilken som uphissar och styrcker meniga man till olydno mot Konungen, eller then, som å öfverhetens vägnar biuder och befaller; miste lif sitt.”

Inte bara Strindberg påpekar att det ”öfverheten biuder och befaller” just är den offentliga lögn som man från det håll som kan kallas vårt bör avslöja. Vi bör fråga oss ”vem tjänar”. När och varför byter en styrande ”allmänna meningen” ord och innebörd. Det gäller politik men det också det som kallas moral.

Detta är inte nytt. Den som vill förstå hur de politiska personerna uppträder och vad som händer i Sarkozys Frankrike bör läsa Stendhals ”Lucien Leuwen”.

Kärlekshistorien är intressant men den politiska skildringen är så olydigt sann att texten kunde publiceras först 1894, 60 år efter det den skrevs.

Svenska Akademiens nu ständige sekreterare Peter Englund som också han var åtminstone grisskär som ung innan han började hjälpa konungen skaka hand meddelade att han var upprörd över att det stora priset namngavs som Leninpriset. Hade han varit mindre upptagen av att anpassa sin provinsiella akademiska karriär och sysslat mer med samhällsverklighet utanför den västliga överhetstraditionen så hade han själv kunnat se att Lenins analys av imperialism och krig ännu är giltig.

Jag vet inte om Englund uttalat sig om Robespierre.

Men om sällskapet med denna namngivning kunde bidra till att Robespierres texter gavs ut på svenska skulle en ung läsande generation med egna ögon se att det de fått lära sig om honom var lögn. Enkelt uttryckt: Hans texter gav grundritningen för det som blev tjugonde århundradets reformistiska klasskompromiss; ”new deal” eller folkhemmet. Det som nu raseras.

Det är inte så att akademiker oundvikligen englundiseras. Det finns sådana som trots lärosätenas omgivning förmår utveckla sig, särskilt inom naturvetenskaperna.

Precis som det fanns munkar i medeltidens kloster vilka verkligen bidrog till en intellektuell frigörelse.

Men i princip anser jag – i likhet med Strindberg i Sverige och Mao Zedong i Kina – att den akademiska traditionen förkrymper. Människor tänker – målar, skulpterar, skär träsnitt – sämre när studiemedel och akademisk framgång tvingar dem att anpassa sig till ovanifrån föreskrivet och dess förmän.

Varför säga detta? Jo, det som skiljer ut den tvesynt ställningstagande intellektuella och konstnärliga traditionen från den akademiskt samhällsbevarande är dels att vi går till källorna, texterna, bilderna; alltså ser själva och sedan handlar därefter och dels att vi insett att det är underifrån vi får den stora utsikten över samhällsskeendet. Det senare är för övrigt vad Lenin sade till Gorki om nu någon Englund undrar.

Min hustru kommer att hävda att jag borde ha varit roligare. Men tiden är inte riktigt sådan att jag får lust att skratta på mig. Däremot är det mig ett såväl personligt som intellektuellt och politiskt nöje att till Maj Wechselmann ges årets Leninpris och Martin Schibbye årets Robespierrepris.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

– Den akademiska traditionen förkrymper, sade Jan Myrdal under stämman i Varberg. foto: privat

fibrätt&rådligt

April, april?

E

U:s ministerråd och Europaparlamentet antog för fem år sedan det så kallade datalagringsdirektivet. Detta förpliktar medlemsstaterna att stifta lagar som ålägger teleoperatörer att spara uppgifter om sina kunders teletrafik under viss tid. Av dessa uppgifter ska framgå bland annat vem som har ringt till vem och via vilken mobilmast det skett, vem som har mejlat till vem, vem som har varit inne på vilken webbsida.

Sedan åtminstone 20 år har sådana här uppgifter varit till stor nytta i polisens brottsutredningar. Den misstänkte säger kanske att han har varit på en viss plats vid tidpunkten för ett brott. Men hans mobiltelefon har just då befunnit sig i närheten av brottsplatsen; det har polisen fått fram från hans mobiloperatör.

Och inte nog med det. Telefonen har i nära anslutning till brottet använts för samtal med de andra misstänkta och dessutom med den misstänktes mamma. Vid gripandet hade han telefonen på sig. Vad som har sagts vet man inte. Men det spelar inte så stor roll. Uppgifterna om hans telefonerande ger den misstänkte väldigt mycket att förklara, ofta alltför mycket.

Hittills har telefonoperatörerna sparat dessa uppgifter som underlag för sin fakturering av kunderna. Med stöd av lag har polisen kunnat få tillgång till dem.

Detta har inte väckt stor uppmärksamhet.

Varför då detta datalagringsdirektiv? Jo, när operatörerna övergår till att fakturera kunderna på basis av andra uppgifter än den faktiska användningen av exempelvis telefonen, till exempel ett fast pris per månad, så behöver de ju inte spara uppgif-

»

Vi bröt upp från kaffet i en förtätad atmosfär.

terna. Direktivets syfte är att ändå tvinga dem till detta.

Direktivet skulle vara infört i medlemsstaterna i september 2007 och allra senast i mars 2009. Den svenska regeringen dröjde längre än så, vilket var helt medvetet. EU-domstolen har i en dom den fjärde februari 2010 konstaterat att Sverige inte i rätt tid genomfört den del av direktivet som skulle ha varit genomförd senast den 15 september 2007.

Regeringen skickade trots detta inte något förslag till riksdagen förrän strax före jul 2010. Förslaget behandlades i riksdagen i mars. En stor majoritet antog förslaget att införliva direktivet i svensk lag. Men en minoritet bestående av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utnyttjade en regel om uppskov i regeringsformen (RF).

Följden blev att ärendet inte kan tas upp till slutligt avgörande förrän i mars nästa år.

Därför kommer saken att på nytt hamna i EU-domstolen. EU-kommissionen kräver att Sverige ska betala 9 600 euro (runt 85 000 kronor) om dagen från den första domen fram till dess att den andra domen är avkunnad. Den summan är nu uppe i runt 35 miljoner kronor.

Efter den andra domen höjs beloppet kraftigt och ett vite på nära 41 000 euro, cirka 370 000 kronor, om dagen löper fram till dess att Sverige har genomfört reglerna.

Justitiekanslern (JK) har nu stämt de

riksdagsmän som framtvingade uppskovet och yrkar att de ska utge skadestånd till svenska staten med 100 miljoner kronor.

Detta var vad en juridisk nättidning meddelade på nyhetsplats.

När jag fick veta detta vid morgonkaffet på advokatbyrån, kastade jag mig över lagboken och läste RF 4 kap. 12 § för min kollega:

”Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om.”

Jag sa till min kollega att JK:s stämning tydligen inte beaktade den här bestämmelsen, eftersom något tillstånd att väcka talan inte hade meddelats av riksdagen och troligtvis aldrig heller skulle kunna meddelas med en så kvalificerad majoritet.

Min kollega genmälde att EU-fördraget och Sveriges förpliktelser mot EU går före även svensk grundlag. Vi bröt upp från kaffet i en förtätad atmosfär.

Det dröjde till eftermiddagen innan min kollega uppmärksammade att den juridiska nättidningens nyhet var daterad den 1 april.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Hans O Sjöström blev ny ordförande i FiB

Hans O Sjöström valdes till ny ordförande. I bakgrunden avgående ordföranden Kenneth Lundgren.

Foto: Gösta Elmquist

w Stämman hölls lördagen den 16 april på ABF-huset i Stockholm 2011. Den inledes med att redaktören för antologin Hopsnackat, Frances Tuuloskorpi, i ett intressant föredrag ett berättade om hur hon och hennes arbetskamrater under tre decennier utvecklade en lokal facklig arbete som byggde på kamratskap. demokrati och delaktighet. På Stockholmbagaren deltog de i en rad fackliga strider, som rätten till raster, att få en uppsägning av Frances själv återtagen och att avvärja företagsledningens hot om att lägga ner arbetsplatsen.

Stämman kunde summera ett i flera avseende framgångsrikt verksamhetsår Antalet prenumeranter och medlemmar hade ökat för fjärde året i rad. Ekonomin är i god ordning. Förutom att godkänna verksamhetsberättelsen, balans- och resultaträkning, behandla två motioner så antogs – efter en livlig diskussion och ändringar – ett handlingsprogram och en budget för det kommande verksamhetsåret.

Till ny föreningsordförande och ansvarig utgivare valdes Hans O Sjöström.

Gunnar Johansson Stockholm omvaldes som kassör.

Till övriga styrelseledamöter valdes: Arne Andersson (Norberg), Sisela Björnsson (Sturkö), Hedvig Ekerwald (Knivsta), Jan Fredriksson (Helsingborg), Kenneth Lundgren (Örnsköldsvik), Lars-Ivar Juntti (Stockholm) och Robert Nyberg (Farsta).

Nästa nummer kommer den 16 juni. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se