Page 1

NINA BJÖRK

GER KONSUMTIONEN EN REJÄL KÄFTSMÄLL

MALMÖ Slut på svartjobb och usla löner med ny jobbmodell KUBA FiB/K på plats när fem fria fångar fick återse sina familjer KULTUR Amatörteatern exploderar i Norrbotten Folketibildtre201549 kr


Red. Varför tveka, våren? Nu löser solen sitt blonda hår i den första gryningens timma och breder det ut över markens vår där tusende blommor glimma …

KANSKE LÄNGTADE Pär Lagerkvist lika mycket

efter våren som jag när han skrev ovanstående rader. När det här skrivs känns det dock långt till de där tusende blommorna. Riktigt långt, faktiskt. Ute är det snorhalt och jag ser vettskrämda stockholmare som klamrar sig fast i stuprännor och elskåp. Kanske är de på väg till affärn för att köpa broddar. Vintern till trots andas det här numret något av en vårig optimism. Hör bara! I Norrbotten växer sig amatörteatern urstark och det tack vare en envis manusförfattare och regissör. FiB/K-medarbetaren Bror Kajsajuntti har träffat Håkan Rudehill och Ulla Lyttkens som tillsammans med amatörskådisarna på Hertsöteatern är aktuella med sin femte föreställning. Läs reportaget på sidorna 16 till 19. Våren har också kommit till Kuba. Det gjorde den redan i december förra året. Då fick nämligen de fem fångar som har suttit fängslade i USA i mer än 16 år återse sina familjer. Skribenten Zoltan Tiroler var på plats och rapporterar om en ö drabbad av glädjefnatt. Läs hans reportage som börjar på sidan 20. Och hemmavid? Från Malmö skriver journalisten Maria Kållberg om hur en ny modell för offentliga upphandlingar ska motverka lönedumpningar och svartjobb. Reportaget finner du på sidorna 24 till 29. Till sist: författaren Nina Björk gör ständigt upp med våra invanda föreställningar om hur ett samhälle ska fungera. Möt henne allra först i det här numret av Folket i Bild/Kulturfront. Välkommen.

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Efterlysning

5

Noterat

13

Jorden Runt

14

Ingrid Segerstedt-

43

Wiberg – en FiBhjälte 24

Malmö vill ha vita jobb

34

Folkets kultur

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

24

Sverige: NILS HOLGERSSON-REPORTAGE. En ny

modell för kommunala upphandlingar ska sätta P för lönedumpningar och usla arbetsförhållanden. Folket i Bild/Kulturfront har besökt Malmö där politikerna nu försöker komma åt fusket inom taxibranschen. Men alla är inte lika nöjda.

6

Intervju: NINA BJÖRK. ”Jag angriper tillväxt, kapitalism och jobb – grund­ johanna lundqvist, redaktör fib 2

stenarna i vårt ekonomiska och politiska system.” Författaren och feministen Nina Björk längtar efter ett nytt samhälle.


Krönika. Regeringen – nu är det dags att sluta tramsa

16

Kultur: OSLAGBART TEAM. Folket i Bild/Kulturfront har

träffat manusförfattaren Håkan Rudehill och regissören Ulla Lyttkens som ger allt för amatörteatern i Norrbotten. I sin nya pjäs vill de avslöja vår tids största synd.

5

FÄNGSLADES. I mitten av februari tillfångatogs frilansjournalisten Joakim Medin, som har skrivit flera reportage för FiB/K, av den syriska säkerhetstjänsten i ett gränsområde mellan Turkiet och Syrien. Trots tiden i fångenskap är han beredd att åka tillbaka.

34

Kultur: SARA BEISCHER. ”Ingrid synliggör kultur för dem som inte visste att den fanns, och möjliggör den på en och samma gång.” Robespierrepristagaren Sara Beischer är den andra i FiB/K:s serie att tolka parollen ”för en folkets kultur”. Bibliote­karien Ingrid visade henne vägen till böckerna.

DEN SVENSKA regeringen betonar att val snart måste hållas

i Palestina. Men senast detta skedde svarade den dåvarande socialdemokratiska regeringen med utfrysning, blockad och terrorstämpling av den nyvalda palestinska regeringen. Så hur vill man ha det denna gång? Kommer man att respektera ett nytt valresultat? Och hur länge tänker man behålla valda palestinska politiker på sina terroristlistor? SVERIGES UTRIKESMINISTER Margot Wallström (S) har också

sagt att palestinierna måste ”avstå från våld” och ”bidra konstruktivt” till fred. Men varför stöder man i så fall inte det palestinska icke-våldsalternativet: att med ekonomiska och politiska sanktioner trycka på Israel att upphöra med ockupationen? I stället belönar man den israeliska regimen med fler och närmare samarbetsavtal. Det handlar om förmånliga handelsavtal, militärt samarbete, kulturellt, vetenskapligt och idrottsligt utbyte. Tvärtemot vad det palestinska civilsamhället hela tiden bett oss att göra. Om man på detta sätt saboterar den palestinska icke-våldskampanjen – vilken väg menar man då egentligen att palestinierna ska välja?

»

Problemet är ockupationen och stölden av palestinskt land

OCH HUR SKA palestinierna ”bidra konstruktivt” till fred när

de sista 22 procenten av deras land bit för bit tas ifrån dem? När antalet illegala bosättare – i nuläget kring 600 000 – och militärer, murar och stängsel hela tiden ökar? När allt fler – även barn – fördrivs, fängslas eller mördas av israelisk militär? Vad är det då palestinierna egentligen ska bidra med, som de inte redan gjort? DET ÄR DAGS ATT sluta tramsa om Palestina. Problemet är

ockupationen och stölden av palestinskt land – inte det ena eller andra valet, korruption, kvinnors ställning eller något annat palestinskt problem. Trycket måste helt och hållet läggas på Israel att upphöra med ockupationen. Först då kan det bli någon ordning och en fredlig och demokratisk utveckling. Varför kan/vill/vågar inte den svenska regeringen säga det?

gunnar olofsson fib 3


FiB-noterat. Vad sängkvalster gör om natten.

ILLUSTRATION mare toomingas

Grattis …

Bror Kajsajuntti, Luleå, som är bästa prenume­ rantvärvare sedan det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront. En biobiljett skickas till dig. Tävlingen om vem som är FiB/K:s bästa prenu­ merantvärvare pågår fram till den 1 maj 2015. Varje månad belönas vinnaren med en bok, en biobiljett eller med ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatu­ met får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket. Du som vill delta kontaktar prenumerationsan­ svarig Henrik Linde på 0152 155 13 eller prenum@ fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen. Välkommen! fib 4

Haka på i tidningsbygget! Vill du arbeta med en oberoende tidning? Folket i Bild/Kulturfront söker ini­ tiativrika förmågor till styrelsen inför kommande verksamhetsår.

Några viktiga uppgifter för sty­ relsen under 2015 • Utse en redaktionskommitté. • Styra upp marknadsförings­ arbetet. • Bredda samtalet om en folkets kultur. • Utveckla samarbetet med våra lokalavdelningar. • Arbeta aktivt gentemot tid­

ningens medarbetare. • Tillsammans med alla tänkbara krafter verka mot ett svenskt Nato-närmande. Vi ser gärna kvinnliga sökande för en jämnare könsfördelning och även sökande med annan bakgrund än svensk. FiB/K står inför ett generationsskifte och det är ingen nackdel att vara ung. Styrelsearbetet börjar efter stämman i april. Låter det intres­ sant? Kontakta valberedningen sigge_andersson@hotmail.com före den 23 mars.


Utrikes. FiB/K-journalist hölls fången av den syriska säkerhetstjänsten

Joakim Medin: ”Jag   kommer att åka tillbaka” I februari tillfångatogs frilansjournalisten Joakim Medin av den syriska säkerhetstjänsten. Efter en vecka av intensiva förhandlingar släpptes han fri. ”Det känns skönt givetvis. Jag lider av fysisk trötthet och har fått en förkylning, men nerverna är i behåll”, berättar han efter att han kommit hem till Sverige.

I SLUTET AV september förra året var Joa-

kim Medin en av få journalister som på plats bevakade kurdernas kamp mot Islamiska staten i Kobane i norra Syrien. När han anlände var terrorgruppen en mil utanför staden, och när han – som sista utländska journalist – evakuerades befann sig IS styrkor mindre än en kilometer bort. Det besöket slutade med ett reportage i Folket i Bild/Kulturfront nummer 11. I början av februari var han tillbaka i området mellan Turkiet och Syrien. Den resan skulle dock komma att sluta på ett annat sätt. Vid en vägspärr i den syriska staden al-Qamishli nära den turkiska

gränsen greps Joakim Medin tillsammans med sin tolk Sabri Omar av den syriska säkerhetstjänsten. – Jag har inte fått svar på varför jag fängslades. I början handlade det om att jag inte hade något visum, men efterhand fick jag frågor om jag hade några kopplingar till Turkiet och Israel. De misstänkte att jag spionerade åt den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Efter en vecka i isoleringscell släpptes så Joakim Medin. Det var en frigivning som föregicks av intensiva förhandlingar mellan framför allt den kurdiska administrationen och syrisk polis. Förhandlingarna var fredliga till en början, men när det stod klart att Joakim Medin hade flugits till Damaskus beslöt de kurdiska förhandlarna att trappa upp konflikten. Bland annat kidnappades två poliser. Trots tiden i fångenskap är Joakim Medin säker på att han kommer att återvända till Syrien: – Jag tänker att tillfångatagandet ska ses som ett påtryckningsförsök från regi-

Joakim Medin skrev om kurdernas kamp mot Islamiska staten i FiB/K nummer 11. I februari tillfångatogs han av den syriska säkerhetstjänsten. FOTO: PRIVAT

mens sida, och visst blev jag väldigt rädd. Jag planerar ändå att åka tillbaka. Det är viktigt att rapportera från området. johanna lundqvist

”Viktigast är att ta sig ut levande” Hej Jonathan Lundqvist, ordförande i Reportrar utan gränser. Hur ser RUG på att man som journalist åker till konflikthärdar som exempelvis den i Syrien?

– HEJ! Syrien är ett av de mest under-

rapporterade länderna i världen, och det beror på den långa och djupa konflikten. Här finns människor som dagligen utsätts för övergrepp, och det är aldrig så viktigt att rapportera om dessa människor. Jag brukar hävda att det näst viktigas-

te är att ”hitta storyn” och det viktigaste att ta sig ut levande från konfliktzonen – med storyn. För att kunna göra det behöver vi ställa krav på de stridande parterna att inte attackera journalister. Dessa får aldrig bli en bricka i det maktpolitiska spelet. Brukar RUG avråda journalister från att åka till svåra konflikthärdar? – Generellt sett gör vi inte det. Men det beror förstås på förutsättningarna. Vilka blir de omedelbara konsekvenserna av att journalister, likt Joa-

kim Medin, fängslas, skulle du säga? – Vid en accelerering av en konflikt fattar redaktionerna nya publicistiska beslut, som exempelvis att ”från och med nu köper vi inte in material av frilansjournalister som befinner sig på farliga platser”. Det tycker jag är fel, eftersom följden blir att en del historier inte skrivs. Att förhålla sig journalistiskt till konflikter är som att vandra på en smal stig, med stup på båda sidor. Det tror jag att redaktionerna behöver inse. johanna lundqvist fib 5


Intervju. Nina Björk gör upp med människans begär efter mer

På jakt efter det radikalt annorlunda

Feministen och författaren Nina Björk provocerar, men önskar att hon inte gjorde det. Ändå kan hon inte låta bli. I boken Lyckliga i alla sina dagar som kom ut 2012 gör hon mos av samhällets viktigaste grundbultar: tillväxt, jobb och ett skenande ha-begär. Journalisten Magnus Zackariasson har träffat Nina Björk för ett samtal om vårt ekonomiska och politiska system, och vad som krävs för att byta ut det.

H

TEXT magnus zackariasson FOTO eva wernlid

on är galen! Ut med henne! Så trodde Nina Björk att det skulle låta om Lyckliga i alla sina dagar, hennes senaste bok, men hon hade fel och i stället skrev recensenterna som de brukar ungefär: ”... lysande … vill ge bort boken till hela Sverige ... viktigt ... solitt ... modigt … jag beundrar Nina Björk ... briljant … fantasieggande … dräpande ... enastående bra … extraordinärt klartänkt … slår läsaren hårt i magen … årets viktigaste bok … Jag blir helt tagen … faller flera gånger i gråt.” ”Jag tycker att det var väldigt märkligt att den fick så gott mottagande”, säger Nina Björk när vi träffas en eftermiddag i Lund. ”Jag angriper liksom tillväxt, kapitalism och jobb – grundstenarna i vårt ekonomiska och politiska system, och i vårt offentliga samtal.” I boken ger hon sin syn på hur det ekonomiska systemet infiltrerar människan. Sida upp och sida ner analyserar hon sådant som drömmar, relationer, politik, könsroller, tankar och känslor och kungliga bröllop. Ett tal av Mona Sahlin dissekeras för att visa hur inte ens ordföranden för Sveriges äldsta arbetarparti tror på politiken som ett sätt att bry sig om andra människor. Tidningen Mama sägs inte alls stå på mammornas sida utan tvingar dem till underkastelse inför konsumtionssamhäl-

fib 6

lets krav. Boken Happy, happy tolkas som bakåtsträvande när den argumenterar för skilsmässans underbara möjligheter och hyllar jagutveckling, självständighet och egentid. Nina Björk vet att hon provocerar och trivs inget vidare med det. Helst vill hon tycka som alla andra och att hon skulle vara modig håller hon inte alls med om, även om hon inte anpassar sina analyser för att passa in. ”Om jag tänker mycket på något och om jag kommer fram till något som inte är konsensus så blir det ju ändå att jag skriver om det. Då tänker jag nog inte om jag vågar eller inte.” Allra helst håller hon sig undan den offentliga debatten. ”Om det blir debatt så kan jag fokusera på fel saker; vad tycker folk om mig? Kan jag skriva så? Hur kommer det att uppfattas? Allra värst är det om man ska vara med i tv, då måste jag verka trevlig och le och sådär ... jag vill att det verkligen bara ska vara jag. Jag är väldigt egoistisk; jag, texten, böckerna. Det ska inte vara hänsynstagande åt något håll. Det ska inte finnas att ’förlaget väntar’ eller att ’förlaget önskar det här’ eller att ’läsarna vill’ eller att ’det där kan jag inte skriva för då kommer den här att bli arg’, utan bara: jag måste förstå det här, jag måste kunna uttrycka det så att andra


Nina Björk vill med boken Lyckliga i alla sina dagar visa på mekanismerna bakom samhällsstrukturen: konsumtionen som en plikt, ett måste för att hålla det ekonomiska samhället på fötter. Själv tror hon inte på konkurrens som grunden i en ekonomi. ”Jag tror inte på tillväxt. Jag tror på samarbete”.

> fib 7


»

INTERVJU

Allra värst är det om man ska vara med i tv, då måste jag verka trevlig och le och sådär ... jag vill att det verkligen bara ska vara jag. Jag är väldigt egoistisk; jag, texten, böckerna. Det ska inte vara hänsynstagande åt något håll.

förstår det och som extra, helst, hitta ett språk som är mitt.” Möjligen skulle hon upplevas som mindre provocerande om det offentliga samtalet släppte fram fler nyanser av hennes tankar. Även om hon anmärker mot språkbruket vid skilsmässor så kritiserar hon ingen som skiljer sig. Inte heller har hon något emot om någon drömmer om att tjäna pengar för att kunna köpa en liten sommarstuga. Och fastän hon inte tror på konkurrensen som premiss i det ekonomiska systemet så tycker hon att det är självklart ”att man vill tävla om det gäller fotboll eller så.” EN VANLIG INVÄNDNING mot Nina Björk är att hon

inte lever som hon lär. ”Det är irriterande för det är så tankeslött. De förstår ju inte ens vad jag lär”, säger hon och spelar upp en liten sketch för att illustrera sin frustration. (Tänk dig en klunga upprörda tonåringar.) ”Ååååhhhh! Hon köper ju inte ekolååååågiskt!” ”Hon konsumerar ju jäääätttemycket själv!” ”Hon åker säkert på sån här shåppingwiiiiikend till Nju Yeoååårk!” Nina Björk menar att hennes kritiker verkar tro att hon bara vill att alla ska vara en smula schysstare och köpa lite färre prylar när hon i själva verket argumenterar för ett radikalt annorlunda samhälle. ”Jag tror inte på konkurrens som grund i en ekonomi. Jag tror inte på tillväxt. Jag tror på samarbete. Jag tror inte på lönearbete. Alltså hur fan ska jag kunna leva som jag lär då!?” säger hon och suckar lite uppgivet. DET SÄGS IBLAND att Nina Björk övergivit femi-

nismen men kanske är det precis tvärtom. I Lyckliga i alla sina dagar kritiserar hon kapitalismen för att stimulera egoism, konkurrens och tävlan, på bekostnad av kärlek, gemenskap och närhet. I boken Sireners sång, som kom för femton år sedan, skriver hon: ”Att se en strävan efter kontakt och gemenskap som någonting annat än ett farligt hot mot själva den mänskliga identiteten tycks vara mycket svårt i vår kultur.” I samma bok fib 8

står att ”... vår kultur har en syn på jagutveckling som bygger på dominans och oberoende och som förkastar närhet och gemenskap … det är ’det kvinnliga’ som måste avvisas ...” Hon gjorde alltså liknande analyser då som nu, även om hon växlat upp dem till att också gälla det ekonomiska systemet. Som förespråkare för en utopisk feminism vill hon ha ett helt annat samhälle och ibland hamnar hon i konflikt med de feminister som hellre driver förändring utan att utmana samtidens grundläggande värderingar. Nina invänder mot den ”gratishäftighet” som hon ser kopplas till allt vad män gör: ”Jag tänker att det som män har fått göra – arbeta, gå på universitetet, äga, rösta – det var ju inte så konstigt att kvinnorörelsen ville ha de där grejerna ... men sen bara fortsatte det. Även efter den juridiska och formella jämställdheten, utan att man kan säga vad som är bra och dåligt i det … det har ju verkligen varit bra att vara man och så bara fortsätter man ... men kanske kan vi liksom slow down lite … ” Hon har inget emot att bli kritiserad men tänker att debatten döljer sin egen meningslöshet. ”Är det någonting som det här samhället är bra på så är det väl att alla får tycka lite olika och en del får tycka rätt så konstigt.” ”Grejen är att det spelar ingen roll att man kritiserar systemet ... vi tillåter allting för det är inte där det avgörs”, säger hon och menar att tyckare och tänkare tillåts ”hålla på och skrika där i periferin” för att de inte ska störa den gällande ordningen på riktigt, samtidigt som politikerna kan pyssla vidare med vad de nu gör om dagarna när de administrerar det system de är satta att förvalta, men inte förändra. Hon tror att det finns politiker som är systemkritiska men att det inte har någon betydelse. För att tas på allvar i det offentliga samtalet och vara ett parti som massmedia förhåller sig till, och därmed också människor, måste de avsvära sig rätten att gå emot systemet: ”Miljöpartiet är det senaste exemplet. Nu har


Samhället som en teaterscen. Löntagare kan inte vägra meningslösa jobb eftersom de behöver sina löner. Politikerna kan inte kräva sundare företag eftersom de behöver skatteintäkter. ”Vi agerar inom ett system där man har roller tilldelade, ungefär som ett skådespel”, säger Nina Björk.

de blivit ett parti som alla andra. Nu har de ingen tanke på något annat ekonomiskt system eller några andra mål med samhällsutvecklingen än tillväxt. De säger ju grön tillväxt, men jag tror inte på grön tillväxt.” Just miljöargumentet brukar annars fungera bra även mot de mest radikala bland kapitalister. ”Kapitalismkritiken har fått ett slags vetenskaplig slagsida på ett härligt sätt. Jag menar inte att FN:s klimatpanel och klimatforskare är antikapitalister, men de säger ju samtidigt att det är människors aktiviteter som har orsakat det här. Det är ju inte så många som förnekar klimathotet, i Sverige i alla fall. Det blir väl sådär att man sätter grönt här och där: gröna bilar, grön tillväxt, grön bensin, grönt, grönt och så kör man som vanligt. Man säger åtminstone inte att det där är bara alarmistisk vänsterskit.” ”Även om vi inte reagerar mot ojämlikheten eller varufieringen eller profitintresset som kommer in på område efter område, så kommer natur och klimat att sätta gränser.” NÄR NINA FÖRELÄSER inför fullsatta aulor mär-

ker hon att många delar hennes åsikter. Då brukar stämningen vara tät och koncentrerad och männ-

iskor blir helt ”wohoooo!” Det tycker hon är underbart och till och med nödvändigt för att hon ska våga tänka som hon gör. Hon tror att många känner att det är skönt att någon formulerar det sjuka som finns i systemet. ”Men vad ska vi göra?” ”Vi måste ändra allting!” ”Kan inte du starta ett parti?” ”Vi är många!” Hon berättar att det uppstår något slags gemenskap vid de där föreläsningstillfällena, som hon tror är viktig för alla som inte är med på den hegemoniska dagordningen. ”Även om man har vänner som kanske delar ens åsikter så är det ju sällan det är några större grupper och då är det värdefullt att människor känner en gemenskap i den åsikt som inte är den gängse, på det sättet att människor får styrka, i vad de kanske redan tyckte.” Dessvärre kommer entusiasmen sällan ensam och Nina möter också en mörkare känsla när hon reser runt Sverige. Människor känner vanmakt. Alla vet att något måste göras men ingen vet hur. Löntagare kan inte vägra meningslösa eller destruktiva sysslor eftersom de behöver sina löner. Politikerna kan inte kräva sundare företag efter-

> fib 9


REPORTAGE

som de behöver skatteintäkter och jobbtillfällen. Företag kan inte producera vad som verkligen behövs, till exempel mat åt de trehundra barn som dör av svält varje dag, eftersom de måste utveckla och sälja bara vad någon vill betala för, till exempel bikinivaxningar för åttaåringar i New York. ”Vi agerar inom ett system där man har roller tilldelade, ungefär som ett skådespel, där regissören är frånvarande och då är det väldigt svårt att ändra i pjäsen”, säger hon. Samhället har blivit beroende av vad som orsakar dess undergång.

Lyckliga i alla sina dagar (2012) är en uppgörelse med konsumtionssamhället. Boken handlar om pengar, och om människor. Vilka är deras värden? frågar sig Nina Björk.

fib 10

NÄR HON SKREV Lyckliga i alla sina dagar tänkte hon att den som kritiserar utan att lämna hopp inte har gjort något bra. ”Vi kan inte bara skapa en vanmäktig människa som skiter i allt. Varenda gång man känner att ’jag gör lite nytta nu, jag förändrar lite, jag agerar i en riktning som jag tror på’, så stärker det ens vilja och ens motstånd, så att det på något psykologiskt plan ändå är viktigt”, säger hon och berättar att hon kom på hur hon skulle få in lite hopp i boken när hon analyserade några reklambudskap. Hon insåg att de där reklammakarna har förstått att ”fan, folk vill ju inte ha saker … jag måste göra reklam som handlar om att du ska ingå i en gemenskap, du ska få kärlek, du ska få vänskap och närhet” och att det på sätt och vis är hoppfullt att företag måste manipulera människors längtan efter kärlek för att kunna kränga sina prylar. I boken balanserar hon kritiken av kapitalismen med en positivare ton i hur hon skriver. Hon ville leda läsaren genom stilen, inte bara genom argumentation: ”Jag är väldigt nöjd med att ibland är det logiskt argumenterande och sen är det mycket, mycket känsla, mycket patos, att jag liksom vågade smöra på och vara sentimental och patetisk och jag tycker att jag satte en ton som jag inte alltid gör och inte alltid kan göra.” ”Så fort det fanns en möjlighet att skriva såna hära sentimentala lite Holly-woodmeningar, så gjorde jag det.” Lyckliga i alla sina dagar gör verkligen skäl för sitt namn, åtminstone i den sista paragrafen där den lämnar läsaren som i ett fyrverkeri av optimism: ”Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kom-

mer med sina skyltar: ’OMÖJLIGT.’ Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.” Även om många nog uppskattar de där orden finns det åtminstone en människa som fortfarande inte tror på en bättre framtid, nämligen Nina Björk själv. ”Innan kapitalismen går under kommer klimatet att ha gjort det väldigt svårt att leva här, som det redan har börjat, att människor måste fly från där de bor, att vattnet stiger, att skördar slår fel, allt det där, att man inte kan bo i storstäder.” ”Jag är verkligen pessimist.” Det där du skriver om hopp, är det då inte din riktiga känsla? ”Det är min riktiga känsla. Men den är idealistiskt grundad och icke analytiskt-hjärna-intellektuellt-grundad. Den är inte grundad i hur jag ser den kapitalistiska utvecklingen och de materiella villkoren och allt det där, men jag tycker att människan verkar vara bättre än sitt öde på något sätt … det finns jättemycket som är bra i hur vi är tror jag, nästan som någon slags natur, ja faktiskt natur, men sen när jag ser att vi ändå kan bygga institutioner som går precis på tvärs mot det här så blir det där hoppet lätt idealistiskt färgat.” ”Alla människor vill ju egentligen samma sak, även de som lever hela sitt liv för att tjäna så mycket pengar som möjligt, och inte har tid med något annat. Nästan alla de vill ju egentligen bara ha kärlek också, det tror jag absolut. Alla vill ha gemenskap, men om man hamnar i en situation där man är uppskattad för att man konkurrerar och där man får en viss gemenskap för att man tjänar så mycket pengar att man får vara med, då sammanfaller de. Längtan efter kärlek blir en prestationsnödvändighet. Men de där fantasisummorna kan det ju inte vara någon som har som drivkraft. ’Shit, jag har 700 miljoner nu men jag måste ha 900 miljoner’ … det måste ju vara något annat man tror att man ska få då. Det är hoppfullt att de vill ha 900 miljoner om de har 700 miljoner, det är det faktiskt.” ”Det där dumma, ologiska hoppet vill jag gärna hålla vid liv, både hos mig själv och andra … och för att hålla hoppet vid liv är det bra att ha något slags historiskt perspektiv, att saker har förändrats och kan förändras. Det är inte sannolikt, empiriskt, att detta är det sista systemet.” ■ ■


Håller sig helst undan den offentliga debatten. ”Jag fokuserar på fel saker; vad tycker folk om mig? Kan jag skriva så? Hur kommer det att uppfattas?”

Är författare och litteraturvetare Nina Björk, född 1967, är författare, kulturskribent och litteraturvetare, bosatt i Lund. Hon debuterade 1996 med den feministiska debattboken Under det rosa täcket. För sin andra bok, essäsamlingen Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön, fick hon Gerard Bonniers essäpris. 2008 utkom hennes avhandling i litteraturvetenskap Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. För tre år sedan släpptes hennes senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde i vilken Nina Björk drömmer om ett nytt politiskt system som innebär mer tid och mindre lönearbete. I boken förespråkar hon en annan ekonomisk ordning där ett människoliv inte går att räknas om i pengar. Nina Björk radar exempelvis upp planetens största bekymmer – föroreningarna som eskalerar, den biologiska mångfalden som minskar – och undrar om vi inte borde ställa oss frågan: ”Vad fan ska vi göra?” Borde inte alla inse att det är dags för en systemförändring där varken de samhälleliga ekonomiska vinsterna eller de privata penninghjulens omättliga hunger ska styra mänskligheten mot dess slut? frågar sig Björk.

Fl e r bilder från int

ervjun m ed Nina Björ k finns på fib.se. fib 11


Krönika.

En människa satt på en busshållplats och funderade på tillvaron Vem står högst moraliskt? (Freds)duvan eller människan? Peo Österholm upptäcker flera likheter, men också skillnader, mellan oss och djuren medan han väntar på bussen. text peo österholm

BUSSEN FRÅN SLUSSEN har just gått. Om

en halvtimme går nästa. Livet är kort. Att en halvtimma försvinner till ingen nytta tycker man är onödigt. Finns det något sätt att utnyttja halvtimmen till något vettigt? Tänka och filosofera? Jag beslutar mig för låta tiden gå genom att studera duvorna som har en stadig hemvist vid Slussens busstation. De går fredligt och pickar smulorna från korvkiosken. Men så är duvan också symbolen för fred och anspelar på en episod ur Bibeln. Jag upptäcker att jag har en stor brödbit med mig, kastar ut den och studerar vad som händer. Duvorna störtdyker som de värsta stridsplan mot brödbiten, flaxar med vingarna, anfaller varandra, slåss. Rena råkurret, ett slagsmål utan like. Här verkar inte finnas någon Genèvekonven-

tion. Striden är så intensiv att jag blir illa berörd. Duvan – en symbol för freden? Då dyker plötsligt Mellanöstern upp i tankarna. Där strider man om oljekällor och oljeledningar. Alla medel som är förbjudna är tillåtna – bombplan, halshuggningar, kalasjnikovs, knivar, stridsvagnar. Rena råkurret. Alla, inte bara amerikanerna, anser sig ha rätt till oljekällorna. JA, VAD SKA MAN dra för slutsats av det här

nu då? Vem står högst, moraliskt? (Freds) duvan eller människan? Människan har ju en rad konventioner och fördrag som förbjuder krig och dödande. Men hon bryter hela tiden mot dem. Alltså står duvan ändå över människan i moraliskt hänseende? Duvorna dödar inte varandra. Det är strängeligen förbjudet enligt

den internationella duvrätten, ratificerad av alla duvslag. Strid om brödfödan, okej. Det är väl ofrånkomligt. En kvinna berättar några dagar senare att hon sett en duvhök slå en duva – här vid Slussen. Duvhöken har snott ”duv” från fredssymbolen, men flög ändå i väg med självaste fredsymbolen sprattlande i klorna. Precis som de länder som talar mest om fred är de som krigar mest. Det bästa med krig är att de förr eller senare tar slut. Utom det ständiga kriget människan fortsätter för att kunna fylla sin bensintank. Men när bussen kommer är ”kriget” vid Slussen över. Duvorna har återgått till sitt fredliga pickande av brödsmulor. Som om ingenting hade hänt. En människa satt på en busshållplats och funderade på tillvaron – fick en lärorik halvtimme. ■ ■

ILLUSTRATION HANS-MAGNUS MEINCKE OCH KRISTINA ERIKSSON

fib 12


FINLAND

JordenRunt.

Tvilling i öster på väg mot riksdagsval Den 19 april är det riksdagsval i Finland. Med anledning av det har Folket i Bild/Kulturfront låtit journalisten Björn Kumm teckna landets historia. Han finner hur Finland både ekonomiskt och politiskt påminner om en tvilling till Sverige. Fram till 1809 var nuvarande Finland en del av Sverige. Båda länderna har alltså en lång gemensam historia. Efter svenskryska kriget år 1809 blev Finland ryskt storfurstendöme. Men det var inte mot den ryska utan mot den svenska kulturella dominansen i Finland som den nationella, panfinska rörelsen fick sitt uppsving. Framstående medlemmar ur den gamla svenska överklassen antog finska namn. Många började forska i den finska folkpoesin och folksagorna. Ett resultat blev nationaleposet Kalevala, hopsamlat och utgivet av Elias Lönnroth.
 Som biprodukt av ryska revolutionen fick Finland 1918 sin självständighet. Därefter utbröt inbördeskrig mellan de vita (högern och överklassen) och de röda (stora delar av arbetarklassen). Kriget blev synnerligen blodigt. I andra världskrigets inledningsskede angreps Finland av Sovjetunionen men försvarade sig envist. I Väinö Linnas roman Okänd soldat som filmats två gånger summerar en av huvudpersonerna slutresultatet: ”Jo, Sovjet vann kriget – men lilla Finland kom in som god tvåa”. I det så kallade fortsättningskriget mot Sovjet begick Finland misstaget att samarbeta med Nazityskland, med ambitionen att skaffa sig ett större territorium. DET BRUKAR ANSES att Sveriges neutralitet under kalla kriget räddade Finland från att bli en del av östblocket. Det ”freds- och vänskapsavtal”, som finska staten ingick med den store grannen i öster, nämligen Sovjetunionen, och som president Urho Kekkonen var personlig garant för skulle senare av kalla krigare i USA föraktfullt kal�-

las ”finlandisering” och uppfattas som ett plågsamt beroende. Men även om avtalet medförde finsk tunghäfta gentemot den sovjetiske grannen, är det troligt att en rad av Sovjetunionens satellitstater i östra Europa med stor entusiasm skulle ha accepterat en liknande, ”finlandiserad” tillvaro. I praktiken betydde ”finlandiseringen” att en liten kapitalistisk nation kunde existera med full politisk frihet invid järnridån, alldeles intill den store kommunistiske grannen. FINLAND ÄR på många sätt en ekonomisk och politisk tvilling till Sverige, med en stor massa- och pappersindustri som konkurrerar med de svenska. Mest känd är tele- och kommunikationsgiganten Nokia, som på sin tid köpte upp svenska Luxor i Motala och har konkurrerat med Ericsson på världsmarknaden. 2010 fick Finland för andra gången en kvinnlig statsminister, Mari Kiviniemi, Centerpartiets ordförande. Redan 2003 hade hennes föregångare som Centerns ledare, Annelie Jäätenmääki, blivit statsminister men behöll sin post bara en knapp månad efter en motsvarighet till senare tiders ”Wikileaks”-affärer. I valkampanjens hetta hade Jäätenmääki avslöjat att Socialdemokraternas ledare i samtal med USA:s president George W Bush lovat finskt deltagande i kriget mot Irak. De uppgifterna baserades på hemliga dokument som hon lyckats få ut från finska UD. När Jäätenmääki låtsades att hon bara råkat få dokumenten faxade till sig tappade hon

centerpartisternas förtroende och fick avgå som statsminister. INFÖR FINSKA VALET 2011 uteslöt stats­ minister Kiviniemi inte att hon kunde tänka sig bjuda in Sannfinländarna, det högernationalistiska parti som på många vis påminner om Sveriges sverigedemokrater. ”Sannfinländarna” (eller som de också kallas ”sannfinnarna”) är emot EU och vill stoppa den mycket begränsade invandring som sker till Finland. FÖR ”SANNFINNARNA” blev valet en väldig framgång. Under Timo Soinis ledning fick partiet närmare 20 procent av rösterna och blev Finlands tredje största parti. År 2011 inbjöds ”sannfinnarna” av Jyrki Tapani Katainen, den blivande statsministern från finska Samlingspartiet (som motsvarar svenska Moderaterna) att sitta i regeringen och dessutom ta hand om flyktingpolitiken. Den som i så fall skulle handha Finlands migrationspolitik var språkforskaren och bloggaren Jussi Halla-aho, som visat sig synnerligen främlingsfientlig och länge i sin blogg Scripta särskilt angripit islam. Samlingspartiet och de finska Social­ demokraterna kom 2011 överens om att hålla ”de sanna finnarna” borta från regeringsmakten. Främst var det partiets EUfientliga politik och dess vägran att stödja det skuldsatta Portugal som avgjorde saken. Katainen avgick år 2014 och efterträddes av Alexander Stubb som gärna ser att Finland blir medlem av Nato.

björn kumm fib 13


Våra hjältar. Ingrid Segerstedt-Wiberg – liberal fredsvän med radikala åsikter

Flyktingars rättigheter blev hennes hjärtefråga Mot Nato och EU, men för en humanare flyktingpolitik. Möt journalisten och politikern Ingrid Segerstedt-Wiberg, en av Folket i Bild/Kulturfronts egna hjältar.

S

TEXT christer lundgren ILLUSTRATION oskar aspman

amma år som Ingrid Segerstedt-Wiberg utsågs till Århundradets liberal begärde hon utträde ur Folkpartiet i protest mot partiets uppfattning att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Det var hösten 1999. Warszawapakten hade upplösts. Nato hade nyss avslutat sitt bombkrig mot Jugoslavien och beslutat om en ny offensiv strategi – från försvarsallians till krigsallians med hela världen som operationsområde. Fredsaktivisten Ingrid Segerstedt-Wiberg vågade vara obekväm och frispråkig. Hon tog strid för sina uppfattningar, såväl mot tidningsredaktörer som mot ledningen för det parti hon tillhörde. Det är nu fem år sedan hon gick bort, den 21 maj 2010, en knapp månad innan hon skulle ha fyllt 99 år. Ingrid Segerstedt-Wiberg var journalist, debattör och politiker, aktiv i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och Svenska FN-förbundet. Hon arbetade för fred och nedrustning, mot svensk atombomb, för svensk neutralitetspolitik och inte minst med flyktingfrågor i olika former – alltsedan sin tid som Göteborgs stads flyktingkurator 1945 till 1948. I tolv år var hon riksdagsledamot för Folkpartiet. I det borgerliga lägret kände hon sig länge mycket ensam i sin avsky mot USA:s krigföring i Vietnam. Det berättar hon i artikelsamlingen I tid och otid. – När det stod klart vad USA ville fick vi också

fib 14

en tydlig skiljelinje i den svenska debatten, där bland andra jag hamnade ”på fel sida” i förhållande till mina partivänner. Nu tror jag att det är många av dem som har tänkt om. MOT EU VAR HON skeptisk redan då den europe-

iska gemensamma marknaden (EEC) bildades 1958. Trots sin skepsis röstade hon ja till ett svenskt medlemskap i EU, men efter några år ångrade hon sitt val. – Jag tror inte på EU. Det var meningen att man skulle skapa fred genom samarbete mellan länderna på den europeiska kontinenten. Men frågan är om man inte håller på att skapa något större och farligare. Hon försvarade yttrande- och tryckfriheten, bland annat då Folket i Bild/Kulturfront hösten 1973 publicerade Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande om den hemliga underrättelsetjänsten IB, och några år senare då uppgifter kom fram om hemlig registrering och kartläggning på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Från 1940 och fram till 1976 var hon själv registrerad som säkerhetsrisk av svenska säkerhetspolisen. Tillsammans med bland andra Bengt Frejd, ordförande i idrottsklubben Proletärens FF, drev hon ett mål mot svenska staten i Europadomstolen, som 2006 gav henne rätt att se Säpos anteckningar om henne. Sverige dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna på fyra punkter. Flyktingfrågor var hennes livslånga hjärtesak,


»

Nu bidrar Sverige till en militarisering av EU och att stärka vapenindustrin i Europa. och 2005 återinträdde hon i Folkpartiet för att politiskt kunna driva kravet att återupprätta en human flyktingpolitik. Men det tystade inte hennes skarpa Natokritik. Som hedersordförande för IKFF skrev hon 2007 i Göteborgs-Posten tillsammans med Boel Bruce och Ingela Mårtensson, två andra företrädare för samma organisation, artikeln ”Svensk försvarspolitik bidrar till kapprustning”: – Under många år var neutralitet, fredliga lösningar på konflikter, nedrustning, FN och solidaritet med tredje världen det som karaktäriserade svensk säkerhetspolitik. Nu bidrar Sverige till en militarisering av EU och att stärka vapenindustrin i Europa. Solidariteten har vänts från de fattiga folken till västvärldens rika länder med USA i spetsen. – Genom Partnerskap för fred deltar Sverige i Natoledda insatser i exempelvis Afghanistan. Nato­övningar äger rum på svensk mark. Vi har en delegation i Natos högkvarter i Bryssel. Sverige är redan så djupt inne i Nato att ingen skulle märka om vi även blev formell medlem. – Det är inte mer vapen som behövs i världen utan snarare en satsning på fredliga lösningar av konflikter. Fler liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg skulle behövas i dagens politiska debatt. ■ ■ Ett fylligt urval av Ingrid Segerstedt-Wibergs journalistik från 1933 till 1996 finns i böckerna I tid och otid, band 1–2.

Ingrid Segerstedt-Wiberg – en av FiB/K:s egna hjältar I nummer 10 drog vi i gång en serie där vi lyfter fram personer i Sverige som mellan 1914 och i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, till stöd för antiimperialistiska krafter och för en folkets kultur. Ingrid Segerstedt-Wiberg (1911–2010) var journalist, politiker (folkpartist) samt Göteborgs stads flyktingkurator under några år i mitten på 1940-talet. Segerstedt-Wiberg var särskilt engagerad i nedrustningsfrågor och var medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). I slutet på 1990-talet begärde hon utträde ur Folkpartiet med anledning av att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. Några år senare gick hon med igen, och då för att kunna engagera sig politiskt för flyktingars rättigheter. Hon är också dotter till Torgny Segerstedt (1876–1945), redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som tog ett tydligt ställningstagande mot nazismen under andra världskriget. fib 15


Kultur. Äkta paret Håkan och Ulla har gett allt för teaterscenen i Norrbotten

Knappast några amatörer

Två personer har haft stor betydelse för amatörteatern i Norrbotten. Det är manusförfattaren Håkan Rudehill och regissören Ulla Lyttkens. I vinter har de jobbat med två nya pjäser i Luleå och Sollefteå. Bror Kajsajuntti, mångårig medarbetare i Folket i Bild/Kulturfront och själv amatörskådespelare, har träffat Håkan och Ulla för ett samtal om hur allting började.

D

TEXT OCH FOTO bror kajsajuntti

28

mars har föreställningen Karungi utrikes – när kriget kom till Karungi, som Håkan Rudehill har skrivit och Ulla Lyttkens regisserat, premiär i orten Karungi i Haparanda. Den 26 juni har deras andra pjäs, Sollefteå­ flickorna, premiär i Sollefteå. fib 16

et är snörekord i Luleå. Temperaturen har under några veckor gått från mi­ nus 20 till en sju, åtta plusgrader. På Facebook finns en bild där man ser hur Håkan Rudehill har grävt en lång, trång gång mel­ lan bostadshuset och sin arbetsplats. Snön väcker minnen som blir en del av en norrbottnisk arketyp. Ett förknippas med ett annat i en sammanlänkad kedja. Vi för ett samtal som löper utan intervjufrå­ gor. Det ska komma att handla om livserfarenhet och mänskliga möten i en tid när folk rusar i väg och lever effektivt efter klockan. Men vi börjar från början. 1972 flyttade Ulla Lyttkens och Håkan Rudehill ovetande om var­ andra till Malmberget i Gällivare kommun. De hade arbetat som skådespelare och arkitekt, men sökte andra jobb. Håkan arbetade länge som svet­ sare och Ulla som bryggeriarbetare och truck­ förare vid LKAB i Svappavaara. – Samhället var mycket välkomnande. Folk frågade inte ”vad gör du?” utan i stället ”vem är du, vad är du för en människa?” Det viktigaste var inte arbete och bakgrund. Efter gruvstrejken som på­ gick mellan 1969 och 1970 mötte vi glada och stolta människor. De sa ifrån. Det var strejker överallt; sömmerskor och skogsarbetare. På arbetsplatserna

berättade folk vad de varit med om. Socialdemo­ krater och kommunister möttes i politiska diskus­ sioner. Då, i början av 1970-talet kom Ulla Lyttkens och Håkan Rudehill i kontakt med Malmbergets teater som var på väg att läggas ner. De började jobba med revyer som inte sällan hade en politisk udd. De handlade om arbetslöshet och avfolkning. Själva var de politiskt engagerade och ville föränd­ ra världen. Mycket hände under den här tiden: en vänstervåg drog med sig alla typer av människor och intresset för svensk historia och teater växte. PÅ ETT ANNAT HÅLL i Norrbottens län vid den här

tiden, närmare bestämt på Seskarö i Haparanda skärgård, spelades pjäsen Nöd bryter lag. Den handlar om Seskaröupproret som var en del av det svenska hungerupproret 1917. I Fattigmanssverige rådde matransoneringar och misstankar fanns om att bagarna på Seskarö undanhöll livsmedel som de sålde på Haparandas svartabörsmarknad. Un­ gefär så kan man sammanfatta både pjäsens inne­ håll och verkligheten. Efter Nöd bryter lag följde fler pjäser under sommaren på Seskarö. Likadant var det runt om i landet. Men det stora genombrot­ tet för amatörteatern i Norrbotten kom först 1985


Manusförfattaren Håkan Rudehill och regissören Ulla Lyttkens fann varandra när de flyttade till Malmberget 1972. Numera bor de sedan många år i Luleå. Huset i bakgrunden är Håkans skrivarverkstad.

Om Ulla Lyttkens och Håkan Rudehill Ulla Lyttkens, född 1942, är skådespelare och regissör. Hon har varit länsregissör i Norrbotten i 17 år och arbetat med ett sjuttiotal uppsättningar. Hon har också haft små roller i tre Vilgot Sjöman-filmer: Nyfiken gul, Nyfiken blå och Syskonbädd, och i Mai Zetterlings Nattlek. Tidigare har hon bland varit gruvarbetare på bandugnsverket i Malmberget i Gällivare och kört truck i en av gruvorna i Svappavaara i Kiruna. Hon är gift med Håkan Rudehill, född 1944, som är manusförfattare och kompositör. Han har skrivit manus till ett flertal kortfilmer och pjäser. I korfilmen Den röda skon från 2005 får tittaren via ”en animerad omväg över Kubakrisen, Che Guevara, Gandhi och elektriska stolen reda på hur kommunalpolitik kan fungera.” fib 17

>


KULTUR

när Ulla Lyttkens anställdes som länsregissör för Norrbottensteatern. Hon fick uppgiften att stötta de amatörteatergrupper som hade startats i länet. Ulla Lyttkens minns tillbaka: – Som länsregissör märkte jag av en vänd­ punkt. Det nya blev att skildra konflikterna mellan storstad och glesbygd. Vi sökte ett samband mellan människors vardag och teatern. Minoritetssprå­ ket i Tornedalen blev livsviktigt och i Tornedals­ teaterns folkmusikal Isen går – jää lähtee hade vi ett stort samarbete med Svenska tornedalingars riksförbund som stred för språkets överlevnad.

10

tusen personer sitter i publiken på Tornedalsteatern under ett år, enligt hemsidan minoritet.se. Publiken finns främst i teaterns verksamhetsområde Pajala, Övertorneå och Haparanda. fib 18

VÅRT SAMTAL blir som ett broderi, utan kronologi. Vi snubblar in på finsk folkmusik. Håkan Rudehill nämner festivalen i Kaustinen som varje år hålls i byn Kaustby i Österbotten i Finland. 1985 deltog bland andra Junosuando folkdanslag och sång­ gruppen Sisaret. Håkan Rudehill var även själv med det året. Han berättar att i de mänskliga mö­ tena formades något som kom att bli en islossning för både kulturen och självkänslan i Tornedalen. I var och varannan by bildades små teatergrupper. Folk började skriva på sitt eget språk – meänkieli. Tornedalsteatern blev ett föredöme, ett skötebarn, som nu står på egna ben. Många av dem som drogs med i teatern fortsatte. En man som slutade vid LKAB-gruvan i Kiruna flyttade hem till Pajala och blev regissör. Det var en omtumlande tid. – Vi hade en klar bild av vad vi ville göra, säger Ulla. Pjäserna skulle handla om människor som gjorts osynliga. När vi arbetade i Vittangi med folkmusikalen Lantalaiset sa mängden sparkar utanför repetitionslokalen något om vad det var för människor som engagerade sig. Under de 17 år som Ulla arbetade som läns­ regissör iscensatte hon en mängd föreställningar runt om i Norrbotten. Många av dem var skrivna av Håkan, som själv blev dramatiker i samband med att de flyttade till Luleå. De arbetade även med pjäser skrivna av andra författare, som Mi­ kael Niemi och Bengt Pohjanen. På senare år har

Hertsöteatern i Luleå blivit ännu ett av Håkans och Ullas skötebarn. Den senaste pjäsen är en fars, Det är nåt i pizzan, som bygger på intervjuer med en av gruppens medlemmar som jobbar på en pizzeria. – Att spela fars kan låta enkelt, men är bland det svåraste, säger Ulla. Det behövs tajming och tempo, med repliker som går som pingpongbollar. Handlingen utspelas i pizzeria Glorioso, en plats där alla träffas och där ägaren Sammy är in­ dragen i kampanjen Hederliga Hertsön, men blir utsatt för en frestelse när han får veta att det i piz­ zerian finns en nyckel som går till ett bankfack med flera miljoner kronor. HUR PÅVERKAS SAMVETET? Hur ska Sammy kun­

na se folk i ögonen och fortsätta att vara en före­ bild? Pjäsen gestaltar hur dödsynden girighet, som är helt legal bland bankchefer och andra rika, även drabbar Sammy. Slutsångens sensmoral kan sam­ manfattas i meningarna ”Fast slutet än blev lyck­ ligt tag varning av vårt spel. När rikedomen lockar man trampar lätt så fel.” Framtiden för amatörteatern då? Hur ser den ut? På väg hem från sommarstugan, där Ulla och Håkan har fått skotta snö från taket, reparera ett hål och där Håkan har tagit en lång skidtur på isen, säger Ulla på en knastrig mobiltelefonlinje att hon tror att teatern har en framtid. Och att den är ljus. – Teatern påverkar och ger stolthet. Även om det i dag är svårare att få pengar till samarbeten mellan professionella och amatörer än vad det var under 1990-talet. Jag tror att det gäller att fånga upp alla idéer, alla brinnande mänskor, på ett tidigt stadium. Ungdomar har tusen idéer och om de får ekonomiskt stöd och en plats att vara på, som inte kostar, kan mycket hända. – Men amatörteatern kommer att få kämpa för sin överlevnad. I dag söker sig allt fler skapande ungdomar till musik och film. Filmen är billigare att göra och når en större publik, fyller Håkan i. Även om teatern alltid kommer att finnas som ett levande möte mellan skådespelare och publik. ■ ■

Premiär för femte föreställningen Amatörteatergruppen Hertsöteatern, som har sitt namn efter bostadsområdet Hertsön utanför Luleå, bildades för tre år sedan och hade i februari premiär för sin femte uppsättning. Föreställningen som heter Det är nåt i pizzan är skriven av Håkan Rudehill och har regisserats av Ulla Lyttkens. Teatern bildades på initiativ av Ulla Lyttkens som

ville ”skapa kultur där människor vanligtvis inte är synliga.” ”Hertsön är en inflyttningsort, ett spännande område där jag tror att teatern bidragit till att göra människor stolta över sitt område”, säger hon till Norrbottens-Kuriren. Cirka 14 amatörer, i olika åldrar och med olika bakgrund, deltar i pjäsen.


De flesta av amatörskådisarna i Hertsöteatern bor på Hertsön i Luleå. Undantaget är Kjell Morin (sittande) som pendlar tio mil från Kalix. Här syns han tillsammans med bagaren Zac, spelad av Thomas Karlsson.

Tornedalsteatern – en poppis amatörteater Sommaren 1986 hade uppsättningen Isen går – jää lähtee premiär på Tornedalsteatern. Pjäsen skrevs av Håkan Rudehill och regisserades av Ulla Lyttkens. En av drivkrafterna bakom teaterns framväxt var folkmusikgruppen Sisaret som 1985 uppträdde på musikfestivalen i finska Kaustinen. Här var också Junosuando folkdanslag, Bodil Bensons folkmusikorkester och en nystartad liten teatergrupp från Tornedalen. Under folkmusikveckan i Kaustinen såddes ett frö till Isen går. Men att sätta upp en rejäl föreställning krävde en formell organisation

och året efter bildades Tornedalsteatern. Den blev den första tvåspråkiga teatern i Tornedalen. En av förklaringarna till dess popularitet tros vara just greppet att spela på både minoritetsspråket meänkieli och svenska, ofta samtidigt. Under de första decennierna var ToTe en renodlad amatörteater. Numera finns en verksamhet med anställda, men mycket drivs fortfarande av amatörer. ToTe har bidragit till att skapa amatörteatrar i en rad byar kring Pajala, Övertorneå, Haparanda, Kiruna och Gällivare. I dag får den stöd av både stat, landsting och kommuner. fib 19


Utrikes. Folket i Bild/Kulturfront på plats i Havanna

Fem fria fångar ger Kuba glädjefnatt

I slutet av december kom beskedet att USA lättar på sina sanktioner mot Kuba. På samma gång stod det klart att de fem kubaner som har suttit fängslade i USA i 16 år hade släppts och kunde återförenas med sina familjer. Skribenten Zoltan Tiroler var på plats på Kuba några dagar efter frigivningen, och beskriver här i ett reportage den sprudlande glädjen efter beskedet. Samtidigt dämpas euoforin av att USA:s blockad, och flera andra restriktioner, fortfarande är kvar.

J

TEXT OCH FOTO zoltan tiroler

ag landar i Havanna några dagar före jul och någon dag efter att ett fångutbyte skett mellan USA och Kuba. De bägge ländernas presidenter har tillkännagivit att de diplomatiska förbindelserna ska återupprättas. Jag fick uppleva något som bäst kan beskrivas som ett kollektivt glädjefnatt. Folk kramades, grät och pussades. Spontana glädjedemonstrationer drog fram på gatorna. Anledningen till glädjen var att samtliga av Los Cinco, De fem, Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González, nu äntligen var i Kuba. Tidningarna var fyllda av foton och reportage. De fem uppträdde tillsammans med Kubas och en av Latinamerikas mest uppskattade trubadurer, Silvio Rodriguez. Vart de än gick på Havannas gator ville folk krama och gratulera dem. I Kuba lyckönskar man varandra till jul och nyår. Nu lade man till en lyckönskning också för att De fem kommit hem. Det är svårt att beskriva den entusiasm som visades. En något haltande jämförelse skulle kunna vara om Sverige vann fotbolls-VM. Något som ytterligare bidrog till glädjestormen bland de familjetokiga kubanerna är att Gerardo och hans fru Adriana blev föräldrar den 6 januari. Inget märkligt i det kan tyckas. Men Adriana fick under alla år aldrig besöka sin man, ett brott mot USA:s egna lagar. De två ville ha barn, men tiden var emot dem. Många höjde därför på ögonbrynen när Adriana tog emot Gerardo vid hemkomsten och hon uppenbarligen var höggravid. Det visade sig att Gerardos sperma, under stort hemlighets-

fib 20

makeri, hade skickats ut från fängelset och att Adriana hade befruktats på konstgjord väg. VILKA ÄR DÅ De fem? Jo, de är kubanska säker-

hetsagenter som har suttit fängslade i USA i mer än 16 år. Deras uppdrag var att rapportera om hot mot Kuba och att infiltrera exilkubanska organisationer som utförde terrorattacker i landet. Attackerna hade under 1990-talet riktats mot hotell och nattklubbar i syfte att skrämma bort de för Kubas ekonomi viktiga turisterna. USA gjorde inget för att hindra terrordåden. Det var de kubanska agenternas rapporter hem till Havanna som stoppade planerade attentat och därmed räddade männi­ skoliv. De fem greps 1998. Hade de tagit avstånd från Kuba och Fidel hade deras straff blivit lindriga. Trots vidriga förhållanden och månader av total isolering backade de inte. 2001 hölls rättegångarna som ledde till fyra livstidsdomar – trots att ingen av De fem hade hanterat eller sökt tillgång till ett enda hemligt dokument. Rättsprocessen kantades av övergrepp och skandaler. Domare och jury hotades till livet av fanatiska exilkubaner, journalister mutades av myndigheterna för att smutskasta de åtalade och stämningen piskades upp. Processen kritiserades från många håll med kravet att rättegången skulle hållas på annan ort än Miami. Utan tillstymmelse till bevis kunde De fem inte dömas för spioneri. I stället användes den ogrundade, men mer tänjbara, beteckningen ”konspiration i syfte att begå spioneri”, något som


FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

En skylt med texten ”frige dem” har synts på ett hus intill torget Plaza de la Revolución i Havanna. Nu har skyltarna plockats ner.

inte behövde bevisas eftersom det skulle ske i framtiden. VREDEN I KUBA har varit stor under de här åren.

Att personer som arbetade för att rädda liv i stället fick duka under i fängelsehålor har upprört kubanerna. Att få hem De fem har varit högprioriterat inom kubansk diplomati och samtidigt setts som en förutsättning för att skapa bättre relationer med USA. I Kuba betraktas De fem som hjältar och kubanerna har följt varje steg i kampen för att få hem dem. Den djupt orättvisa rättegången i Miami har också väckt en internationell opinion. Till slut blev trycket på Obamaadministrationen för stort. Den här dagen, den 17 december, hade såväl Raul Castro som Barack Obama hållit var sitt tvsänt tal. Förutom fångutväxling deklarerade presidenterna att de diplomatiska förbindelserna nu ska återupprättas, att USA ska se över Kubas placering på listan över länder som stöder terrorism och att lättnader i blockaden ska införas. Kuba å sin sida släpper en USA-spion som har suttit fängslad i 20 år. Vid sidan av själva utväxlingen friges, på humanitära grunder, också Alan Gross, en kontrakterad agent för USAID som smugglade in hög-

avancerad kommunikationsutrustning till USAstödda grupper i Kuba. På Kubas initiativ, och som en goodwillgest, släpps ett femtiotal kriminella som av USA betraktas som politiska fångar. VARFÖR HÄNDER DETTA nu? kan man fråga sig.

Obama konstaterade själv att USA har misslyckats med att få till stånd den önskade regimförändringen, och att i stället för att Kuba har isolerats är det USA som har blivit det. Han riktade däremot ingen kritik mot att USA har orsakat så mycket mänskligt lidande under alla dessa år. USA gör eftergifterna, inte av humanitära skäl eller för att administrationen anser att den haft fel under 56 år, utan för att den tvingats till det. Orsakerna är flera. Kampanjen för De fem har exempelvis blivit ohanterlig. Protester från bland annat parlament, statschefer, Nobelpristagare, FN och hundratals stödkommittéer har gjort det ohållbart att vidmakthålla de riggade domarna. Blockaden har dessutom misslyckats. I mer än 50 år har USA förgäves försökt tvinga Kuba till lydnad, och utan att hysa några sympatier för Kuba har många amerikaner insett detta faktum. USA lider varje år ett förödmjukande nederlag i FN när det röstas om

20

gånger, cirka, har FN:s generalförsamling de senaste åren uppmanat USA att häva blockaden mot Kuba, som innebär att USA på olika sätt hindrar andra länder från att handla med Kuba.

fib 21

>


UTRIKES

Zoltan Tiroler (till vänster) träffade Fernando Gonzalez, en av De fem, i Havanna kort efter frigivningen. ”Jag vill tacka för solidariteten, uthålligheten och det hängivna arbete som har utförts av de stödkommittéer som har bildats runt om i världen. Utan solidaritetsarbetet hade vi inte varit fria i dag. Jag vill ta tillfället i akt och skicka en hälsning till alla som har arbetat för den här saken i Sverige.” sa han då.

1 200

miljarder dollar har blockaden kostat Kuba och är den viktigaste orsaken till att landets ekonomi inte växer snabbare. En rapport till FN från 2010 visar att blockaden drabbar Kuba på område efter område. Blockaden påverkar exempelvis tillgången till mediciner och medicinsk utrustning. fib 22

blockaden. Senast var 188 länder mot den. Endast USA självt och Israel var positiva. När De fem är fria och förbindelserna har återupprättats handlar den viktigaste frågan om just blockaden. Denna är i allt väsentligt kvar, även om vissa lättnader har aviserats. Blockaden infördes av USA efter den misslyckade invasionen i Grisbukten 1961. Syftet var att ”framkalla svält och desperation” bland den kubanska befolkningen. Blockaden är en kollektiv bestraffning av ett helt folk, och är enligt internationell rätt att betrakta som en krigshandling.

innehåller komponenter från USA inte får exporteras till ön. Obama har varit mer energisk än någon tidigare president i försöken att strypa Kuba finansiellt. Sedan 2004 har USA bötfällt banker i olika länder med 11,5 miljarder dollar. I dag vågar nästan ingen bank ha förbindelser med Kuba och landet är utestängt från de finansiella instituten. Detta är ändå bara några axplock. Världshistoriens längsta blockad har kostat Kuba ofattbara 1 200 miljarder Rosita, översättare i Havanna, dollar, vilket motsvarar ungefär gladdes åt frigivningen. två års svensk BNP. Blockaden är den viktigaste orsaken till att landets ekonomi inte växer snabbare. Hävandet av NÄR BLOCKADEN INFÖRDES fanns Sovjetunionen blockaden är den i särsklass viktigaste frågan för och Kubas utbyte med östblocket kunde inledas. Kuba. När så östblocket bröt samman ledde det till en djup kris i Kuba. För att påskynda landets kol- VAD HÄNDER NU? Ja, det undrar kubanerna ocklaps skärpte USA dessutom blockaden, men den så. Man kan nog förutse bättre relationer under uppnådde aldrig sitt syfte. Däremot har den åstad- de två år Obama har kvar. Många kubaner hopkommit en oerhörd skada på Kubas ekonomi. pas att ändringarna ska bli så omfattande att de Man räknar med att nio av tio affärsuppgörelser inte kan rullas tillbaka av en ny administration. mellan Kuba och utländska företag stoppas. Kubas Samtidigt är inte den hårdföra kubanska exil­ handel fördyras med 70 procent. Det innebär att lobbyn handlingsförlamad. Den kommer att göra kubanska produkter säljs för 30 procent av världs- allt vad den förmår för att hindra upptiningen. marknadspriset medan man måste importera för Floridasenatorn och republikanen Marco Rubio 170 procent av detsamma. De länder och företag kommenterade: ”Jag bryr mig inte om ifall 99 som handlar med Kuba tar en risk och tar betalt procent av väljarna vill häva blockaden. Den ska för det. Varor som innehåller kubanska kompo- vara kvar.” Redan har motståndarna till en ny nenter kan inte säljas till USA, medan varor som Kubapolitik, varav de flesta är republikaner, sam-


lat in hundratusentals dollar för att köpa röster i kongressen. Förutom blockaden finns det många frågor kvar att lösa, exempelvis den av USA ockuperade basen i Guantanamo. Till det kommer att Obama uttryckligen sa att den undergrävande verksam­ heten ska fortsätta. TILL SIST: Ordet ”historisk” används alldeles för

ofta, men i det här fallet är det befogat. När USA har bestämt sig för att störta en regering får landet nästan alltid sin vilja fram. Invasion, terrorattentat, 638 mordförsök på Fidel Castro, spridande av sjukdomar och den grymma blockaden – inget av detta har rubbat Kubas socialistiska system. Att ha stått emot är Kubas största bedrift och ger landet en enorm prestige i världsdelen. Uppgörelsen är en Davids seger över Goliat i 56:e ronden. Men ingen ska tro att kampen är över. Den kommer att föras i andra former. Zoltan Tiroler har ett stort intresse av Kuba och har besökt landet ett dussintal gånger. Sedan många år är han aktiv i Svensk-kubanska föreningen.

Islossning mellan USA och Kuba

Om Kuba

Den 17 december offentliggjorde USA:s president Barack Obama att de diplomatiska relationerna med Kuba ska återupptas, efter 50 år av isolering. Men steget till att lyfta sanktionerna mot landet är långt – ett sådant beslut måste först passera kongressen där Republikanerna har majoritet. Flera republikaner har uttryckt sitt motstånd mot en sådan förändring av landets politik gentemot Kuba, bland dem Floridasenatorn Marco Rubio – själv med kubanskt påbrå – som har lovat att embargot aldrig ska lyftas.

Huvudstad: Havanna. Är landets största stad. Befolkning: 11 miljoner. Valuta: Det finns två valutor på Kuba. Peso Convertible (CUC) samt den lokala valutan som heter Peso Cubano eller Moneda Nacional (CUP). Språk: Spanska. Religion: Cirka 60 procent av kubanerna är katoliker. Santería, som utövas i hemmen, är den största folktron. Den är en sammansmältning av afrikanska riter och katolicism. BNP per capita: Cirka 84 000 svenska kronor. Sveriges BNP-nivå per person är ungefär fyra och en halv gånger högre. Källor: ne.se och Svensk-kubanska föreningen

FN slår fast: rättegången var ”orättvis” Fem kubaner, Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González, har suttit i fängelse i USA i 16 år. De arresterades i Miami 1998 efter att ha anklagats för spioneri. Deras verkliga syfte var att nästla sig in i exilkubanska organisationer och kartlägga deras planerade attacker mot landet. Rättegången föregicks av en intensiv kampanj där en av punkterna gick ut på att bevisa att De fem förberedde ett kubanskt, militärt angrepp på USA. Senare har det visat sig att flera journalister fick arvoden från USA:s utrikesdepartement

för att skriva det. Fallet har blivit känt som ”The Case of the Cuban Five”. Så heter också den rapport som Amnesty sände till USA:s regering 2010. I rapporten instämmer Amnesty med det utlåtande som FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden gjorde fem år tidigare. Där slås fast att rättegången i Miami var orättvis, ”unfair”. Amnesty uppmanar den amerikanska regeringen att släppa De fem, och att tillåta deras anhöriga att besöka dem. 14 nobelpristagare, däribland Nelson Mandela och Desmond Tutu, har också krävt att De fem ska friges. fib 23


Reportage. Fackens kontroller väcker irritation i ny upphandlingsmodell

Så blev svarta jobb vita i Malmö Den svarta marknaden gör storkovan på offentlig upphandling. Lönedumpande företag som struntar i schyssta sociala villkor vinner anbuden när principen om lägsta pris regerar. Seriösa företag finner det inte ens lönt att tävla längre. Motdraget är Vita jobb-modellen. Journalisten Maria Kållberg rapporterar från Malmö, staden som var först ut med modellen och som snart har provat den i två år. Hon finner ett gäng nöjda kommunpolitiker. Men så var det det där med fackens kontroller. text maria kållberg foto helge rubin

D

et är en betydande marknad, värd mellan 560 till 570 miljarder kronor, som berörs av lagen om offentlig upphandling. Varje affär som överstiger en dryg halv miljon kronor ska enligt lag utsättas för anbudsförfarande. Hittills har stat, kommuner och myndigheter ensidigt fokuserat på anbud till lägsta möjliga pris. Men alla parter inser att det gynnar mindre nogräknade företag. – Kommunerna har dessutom haft en tendens att betrakta ”jobbet som gjort” när väl avtalet är tecknat. Det innebär att kontrollen av att avtalen följts är minimal, säger Kurt Junesjö, arbetsrättsjurist på LO och en av arkitekterna bakom Vita jobb-modellen. Sektorn har med tiden blivit en guldgruva för den svarta marknaden och den osunda företagsamheten. Seriösa företagare har inte ens funnit det lönt att lämna in anbud, oförmögna att konkurrera med dumpade löner och usla sociala villkor. I Malmö är politikerna frustrerade över svartjobben, lönedumpningen, hög arbetslöshet och inte minst den organiserade brottsligheten. – Malmö gör inköp för fem miljarder kronor

fib 24

varje år. Vi vill ju gynna den sunda företagsamheten med skattepengarna, och vi har näringslivet med oss på den punkten, säger Andreas Schönström, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö och en av initiativtagarna till Vita jobb i Malmö. Det råder en politisk samsyn på den punkten. – Ingen vill ha svarta jobb, säger Gunn Hanéll, moderat ledamot i arbetsmarknads-, gymnasieoch vuxenutbildningsnämnden, vars parti stödjer upphandlingsmodellen, dock med reservation för en alltför kostsam kontrollapparat. NÄR MALMÖ SOM FÖRSTA kommun i landet inför

Vita jobb-modellen permanent går man från det ensidiga lägsta pris-tänket och kräver att företagen erbjuder vita jobb och goda sociala villkor för sin arbetskraft. Företagen är skyldiga att underkasta sig kontroll av att villkoren uppfylls och måste även gå i god för sina underleverantörer. Bryter man mot avtalet kan det sägas upp och skadestånd kan utkrävas. – Vår ambition var dessutom att öka sysselsättningen genom att kräva att företagen anställde personal. Men det kunde drabba företag som just har gjort sig av med arbetskraft, och olika regelsys-


Taxinäringen – en lågprisbransch. En förklaring till att taxiresorna är så billiga i Malmö är att lönekostnaderna hålls nere med svart arbetskraft. Inte sällan består den av papperslösa som jobbar tolv timmar om dagen för mellan 15 och 30 kronor i timmen. Det visar en granskning som Sydsvenskan har gjort. Med Vita jobb-modellen hoppas nu kommunen att man ska gynna den vita taxibranschen.

tem krockade. I stället hoppas vi kunna avtala om någon form av praktikplatser längre fram, säger Andreas Schönström. Processen fram till nu har varit lång och snårig. Ledorden för den nya upphandlingsmodellen är kvalitet och goda sociala villkor. Vad orden står för beror på vilken part som talar. De LO-anslutna fackförbunden vill helst jämställa sociala villkor med kollektivavtal, vilket näringslivet bestämt motsätter sig. Inom näringslivet är farhågan att företag som inte har kollektivavtal utestängs från anbudsförfaranden och man anser att man kan hålla god kvalitet ändå.

– Det finns många seriösa företag här, men framför allt utomlands, som saknar kollektivavtal. De riskerar att stängas ute med en strikt tillämpning av kollektivavtal. Det riskerar också att drabba små företag, säger Stefan Holm, näringspolitisk expert på arbetsgivar- och branschorganisationen Almega. NÄR VITA JOBB-MODELLEN nu införs i full skala ut-

bildas kommunens upphandlare i modellen. – Det har varit en utmaning att tänka om och tänka nytt, säger Andreas Schönström. Från fackets sida finns nio kommunala konsulenter redo att börja arbeta som kontrollanter.

Kort om Vita jobb-modellen I offentlig upphandling förhindrar EU-domstolens Lavaldom krav på att entreprenören ska ha tecknat svenska kollektivavtal. Men i Vita jobb ställs krav på att anbudsgivarna åtminstone erbjuder sina anställda kollektivavtalsenliga villkor när det gäller avtalets lägstalön, övriga ersättningar och arbetstider. Huvudentreprenören blir ansvarig för att se till att även alla underentreprenörer följer reglerna. Om reglerna bryts sägs avtalet upp. Det kan också bli aktuellt med skadestånd. En uppföljning görs av kontrollanter från berörda fackförbund. Vid kontroller måste företagen visa upp alla relevanta handlingar, både gällande huvudentreprenören och eventuella underentreprenörer.

”Vi vill gynna den sunda företagsamheten med skattepengarna”, säger Andreas Schönström, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, om varför staden har valt att satsa på Vita jobb-modellen. Här tillsammans med Stefan Höök, ombudsman och LO:s sakkunnige i Malmö.

>

fib 25


REPORTAGE

»

Det här med att kontrollanterna kommer från facket är det riktigt stora samtalsämnet på företagen just nu. Det pratas nästan inte om annat.

1

miljon resor köper Malmö stad av taxibranschen varje år. Enligt en granskning som Sydnytt gjorde i höstas använder sig flera bolag av bidrag från Arbetsförmedlingen för att trycka ner priserna. Och Malmö stad hjälper till att hålla nere priserna när den upphandlar till exempel färdtjänst, anser Transportarbetareförbundet. Med Vita jobb-modellen vill kommunen nu ställa nya krav när den upphandlar den typen av tjänster. fib 26

Och det är kontrollsystemet som kommer att innebära problem, enligt Stefan Holm på Almega. Kanske blir det avgörande för Vita jobb-modellens framgång. – Det här med att kontrollanterna kommer från facket är det riktigt stora samtalsämnet på företagen just nu. Det pratas nästan inte om annat. Det är väldigt svårt att acceptera att en facklig ombudsman ska ha rätt att gå in och ta del av ett företags bokföring, som ett exempel. Man känner sig osäker på hur det kan användas och frågar sig varför facket tar på sig rollen som kontrollant, säger Stefan Holm. Han menar att det i värsta fall starkt kan påverka företagens inställning till Vita jobb-modellen, även om han betonar att man inte söker konfrontation i frågan. – Det finns alternativ. Vi kan tänka oss att man nyinrättar tjänster i kommunen eller anlitar oberoende utomstående parter som revisionsbyråer. Och Skatteverket vidarebefordrar ju redan vissa uppgifter i samband med kontrollerna, säger Stefan Holm. STEFAN HÖÖK, OMBUDSMAN och LO:s sakkun-

nige i Malmö, har hört invändningen förr: – Det låter som om det kan uppstå jävssituationer med sådana lösningar. – Vi tänker vara väldigt, väldigt noga med att vi går in som kommunala konsulter och inte som

fackombudsmän i det här sammanhanget, fortsätter Stefan Höök. Enligt Andreas Schönström är facket ett naturligt val, att de är något av experter i ämnet med djup kunskap från förhandlingar och arbetsrätt. – Vi har diskuterat det här med företagarna men jag uppfattar inte att näringslivet har kunnat presentera något alternativ, och därför har de också godtagit den här lösningen, säger kommunalrådet. När Citytunneln, förbindelsen mellan centralstationen och Öresundsbron, stod färdig 2010 drog politikerna i Malmö vissa slutsatser, bland annat utifrån en LO-rapport från tre stora byggprojekt, där Citytunneln var ett. – Vi lärde oss en hel del. Ingens skugga över huvudentreprenörerna, men de lyckades inte kontrollera underleverantörerna som tog arbetskraft via utländska bemanningsföretag. Det var inte många skattekronor som kom tillbaka till Malmö, säger Andreas Schönström. UNDER BYGGPROJEKTET anlitades fullt legal utländsk arbetskraft som kunde jobba för två tredjedelar eller mindre av en svensk bygglön och när arbetsplatsolyckor inträffade uppdagades det också att de i flera fall saknade försäkringar. Malmö införde Vita jobb som ett försöksprojekt 2012 som utvärderades 2013. Staden har redan sett goda effekter av försöksverksamheten. – Vi har märkt att det är de osunda företagen

Om lex Laval/Lavaldomen Dotterbolaget till det lettiska företaget Laval blev 2004 utsatt för en facklig blockad vid ett skolbygge i Vaxholm sedan förhandlingar om kollektivavtal misslyckats. Fackförbundet Byggnads blockad ledde till att bolaget gick i konkurs. Den lettiska regeringen såg den fackliga blockaden som ett brott mot den grundläggande EU-rättigheten om fri rörlighet. Fallet hamnade i Arbetsdomstolen som vände sig till EU:s domstol. 2007 slog en EU-dom fast att blockaden var otillåten. Den svenska lagstiftningen, lex Laval, tillkom efter denna dom. I november förra året meddelade regeringen att man tar ett första steg mot att ändra lex Laval. Man gav då nya direktiv till den parlamentariska Utstationeringskommittén, som sedan 2012 ser över reglerna för utländska arbetstagare. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) säger till Dagens Nyheter i november att hon tror på att kräva så kallade bekräftelseavtal, så att utländska arbetsgivare som inte tillämpar svenska kollektivavtal ändå ska behöva ha ett avtal med den fackliga parten.


Billig falafel, billiga frisörer och billiga biltvättar. Lågpriskulturen har blivit en del av Malmös attraktionskraft. Men den göder också den svarta ekonomin. Det visar en granskning som Sydsvenskan har gjort.

som avstår från att lämna in anbud eftersom ett av villkoren är att de ska underkasta sig kontroll, säger Andreas Schönström. Den upplevelsen delar både det seriösa näringslivet och fackförbunden. – Nu ska vi komma åt taxibranschen också, säger kommunalrådet och blickar framåt. Malmö stad köper en miljon resor varje år av en överetablerad taxinäring med starka band till den organiserade brottsligheten. Branschen utnyttjas bland annat för pengatvätt. FACKET BESKRIVER en situation med förare som

kör svart, och många F-skattare (egna företagare) som arbetar under anställningsliknande förhållanden men utan att ha det skyddet. Här kan Vita jobb-modellen få en avgörande betydelse. – Det är mycket troligt att Vita jobb gynnar den seriösa taxinäringen, säger Stefan Höök.

Upphandlingsmodellen såg dagens ljus i Stockholm 2003 och användes på försök fram till Alliansens maktövertagande 2006. Även där såg man tendenser till att oseriösa företag drog öronen åt sig med de mer omfattande anbudsvillkoren. När Socialdemokraterna tillsammans med V, MP och Fi nu tagit makten i stadshuset innebär det en nystart för Vita jobb-modellen. – Det är inte aktuellt i Göteborg, åtminstone inom de segment vi verkar, säger Göran Brunberg, upphandlingschef på Göteborgs stads upphandlingsbolag. Vi använder flera olika modeller som är så nära Vita jobb man kan komma. Och vi köper fristående kontrollanter från bland annat revisionsbyråer eftersom jag menar att fackliga kontrollanter är en part i målet. LO:s Stefan Höök blir dock ständigt kontaktad av kommuner i hela Sverige som visar intresse för upphandlingsmodellen. Det våras för Vita jobb. ■ ■

5

miljarder kronor upphandlar Malmö stad för varje år. Den kommunala upphandlingen i hela Sverige omsätter uppskattningsvis 600 till 800 miljarder per år.

>

fib 27


REPORTAGE

”Inga seriösa företag bjuder längre på upphandlingar” Sverige är ett av de västeuropeiska länder som har gjort minst för att få med sociala villkor i upphandlingsavtalen. ”Avtalen är EU-anpassade så till den milda grad att de går längre än EU:s egna avtal”, säger LO:s arbetsrättsjurist Kurt Junesjö.

FOTO: ERIK JUNESJÖ

text maria kållberg

”De seriösa företagen kan inte konkurrera på lika villkor”, säger Kurt Junesjö som är arbetsrättsjurist på LO och en av arkitekterna bakom Vita jobb-modellen. Han ser den som ett kraftfullt verktyg. ”Om ett företag inte tillämpar kollektivavtalsenliga villkor kan kommunen säga upp avtalet. Och kräva skadestånd.”

L

agen om offentlig upphandling har funnits länge, men bygger i sin senaste utformning på ett EU-direktiv från 2004. Stat, kommun och landsting ska använda lagen vid inköp av varor och tjänster vars värde överstiger 505 800 kronor. Det finns en utbredd uppfattning att upphandlingarna ska ske till lägsta möjliga pris. Och bara det. Luddiga formuleringar med många tolkningsmöjligheter har gjort att myndigheterna handlar så billigt som möjligt. Enligt Kerstin Ahlberg, journalist och hedersdoktor i arbetsrätt vid Stockholms universitet, och professorn i handelsrätt vid Helsingfors lärosäte, Niklas Bruun, har det bidragit till en missriktad försiktighetsprincip hos upphandlarna. Det har varit tillåtet att ta andra hänsyn, som till miljö och lönevillkor, men det har varit mycket öppet för tolkningar, beskriver de i sin rapport Upphandling och arbete i EU. FÖR ATT FÅ VÄLJA BORT det lägsta anbudet till för-

mån för kvalitet och avtalsliknande arbetsvillkor måste kommunerna i förväg kunna bevisa att kvaliteten på tjänsten blir lidande. Kurt Junesjö säger att det är en anledning till att myndigheterna frestas att välja den enkla vägen utan att se till att skat-

tepengarna kan nyttjas i samhällets tjänst genom att kräva goda sociala villkor. När kontrakten väl är tecknade anser sig dessutom upphandlarna ha jobbat klart och ingen kontrollerar att villkoren i kontrakten faktiskt följs. Fack och näringsliv har till slut ledsnat på hur upphandlingarna därmed ständigt gynnar svartjobben. – Inga seriösa företag bjuder längre på upphandlingar, de kan inte konkurrera på lika villkor, säger Kurt Junesjö. Sammantaget har upphandlingsklimatet gynnat mindre nogräknade företag som ignorerar arbetsrätt och avtalsvillkor och dumpar löner genom att till exempel hämta arbetskraft utomlands via utländska bemanningsföretag. Lavaldomen hindrade fackförbunden att ta till stridsåtgärder mot utstationerade arbetsgivare. En LO-rapport 2010 från tre stora infrastrukturprojekt, Norra Länken och Citybanan i Stockholm och Citytunneln i Malmö, kunde visa att hälften av pengarna gick till företag med hemvist på Irland, som hämtade arbetskraft från baltstaterna. De tjänade mellan hälften och två tredjedelar av en svensk lön och skattade i hemlandet. Skattepengar har formligen flödat ut ur landet. Projekten hade en sammanlagd kostnad på 35 miljarder kronor. Ett samtal i ett fikarum på Transportförbun-

Lagen om offentlig upphandling Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en lag i Sverige som reglerar köp som görs av främst myndigheter, men även andra organisationer, som är finansierade med skattepengar. Lagen baseras på EU-direktiv, och motsvarande regler gäller även i andra länder som tillhör EU. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2008 och ersatte en tidigare lag. LOU reglerar i detalj hur myndigheter får agera när de köper både varor, tjänster och entreprenader. Processen som gäller för alla köp som överstiger cirka 505 000 kronor är detaljerad. Myndigheter är exempelvis skyldiga att annonsera alla inköp som kommer att göras för att intresserade företag ska kunna få en chans att lämna anbud. fib 28


MODELLEN BESTÅR AV FYRA DELAR : den första är att företagen måste erbjuda sina anställda kollektivavtalsenliga villkor. Den andra är att huvudentreprenören ansvarar för att även underentreprenörer följer dem. Den tredje delen rör sanktioner. Bryter företagen mot villkoren kan avtalet sägas upp och eventuellt skadestånd kan utkrävas. Sist måste företagen godta att de kontrolleras och även möjliggöra att underentreprenörer gör detsamma. Det innebar att man måste hitta mycket tydliga formuleringar på vilka krav som avses. Och att upphandlarna utövar kontroll så att villkoren följs. – Det är ett krav enligt EG-rätten. Annars diskrimineras de seriösa företag som har räknat in villkoren i upphandlingen, till förmån för de oseriösa som inte har gjort det, sade Kerstin Ahlberg på ett seminarium i Almedalen 2013. I nuläget utövas kontrollerna av facken i egenskap av kommunala konsulter. – Vita jobb-modellen är bara en bit på väg. Flera fack har varit motståndare till modellen eftersom den inte når upp till avtalsvillkoren. Men det är inte möjligt i nuläget med hänsyn till EU, säger Kurt Junesjö. Den framtagna upphandlingsmodellen måste

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

dets kontor i Stockholm 2003 blev början på ett nytänkande. Den dåvarande LO-utredaren Roger Mogert, numera återinträtt socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm, tröttnade på att svartjobb och lönedumpning bredde ut sig allt mer. Tillsammans med fem LO-förbund, Kommunal, Transport, Målarna, Fastighets och Elektrikerförbundet, initierade han arbetet med en upphandlingsmodell som skulle motverka utvecklingen. Den som ledde arbetet och som är arkitekten bakom det som nu är en modellen för Vita jobb är Kurt Junesjö.

ta hänsyn till bland annat EU:s utstationeringsdirektiv, och EU-förordningen som reglerar de sociala trygghetssystemen. STOCKHOLM INFÖRDE VITA JOBB på försök under

mandatperioden 2002 till 2006. Man märkte att ”hotet” om kontroll bidrog till att oseriösa företag avstod från att lämna anbud. När alliansen tog makten 2006 avskaffades upphandlingsmodellen. I höstens val tog en rödgrön majoritet åter makten i stadshuset och modellen kommer att återinföras också i Stockholm. Men först ut är alltså Malmö. ■ ■

Även bland Stockholms stads upphandlade entreprenader, som exempelvis sophämtning och äldrevård, ska det bli slut på fusk, lönedumpning och dåliga arbetsförhållanden. I början av året införde den socialdemokratiska ledningen i stadshuset tillsammans med V, MP och Fi Vita jobb-modellen.

Stöd reportagefonden för fler Nils Holgersson-reportage Det här reportaget ingår i Folket i Bild/Kulturfronts satsning på Sverigereportage där vi har låtit Nils Holgersson från sin gås blicka ner över det nya Sverige. Vad är sig likt och vad skiljer sig sedan Selma Lagerlöf sände ut Nils för första gången för mer än hundra år sedan? Gemensamt för dessa reportage är att de bekos-

tas av föreningens och tidningens reportagefond. Vill du höra fler röster i framtida nummer av Folket i Bild/Kulturfront? Stöd då fonden med ett bidrag till plusgiro 65 77 50-6. Då kan vi låta Nils fortsätta sin färd, ett litet tag till. johanna lundqvist redaktör fib 29


Nato. Rolf Andersson om konsekvenserna av värdlandsavtalet:

”Sverige gläntar på dörren” I de senaste numren av Folket i Bild/Kulturfront har vi berättat om Sveriges närmande till Nato. Det så kallade värdlandsavtalet tecknades i slutet av sommaren. Men vad innebär avtalet? Rolf Andersson, medlem i FiB-juristerna, reder ut begreppen. text rolf andersson

R

ILLUSTRATION: HANS-MAGNUS MEINCKE OCH KRISTINA ERIKSSON

egeringen Reinfeldt beslutade den 28 augusti 2014 att Sverige ska teckna ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Avtalet träder i kraft när Sverige har informerat Nato om att nödvändiga krav är uppfyllda. En proposition kommer att läggas fram under våren 2016, men det har sagts att det bara är fråga om mindre lagändringar. Sverige samarbetar sedan drygt två decennier med Nato genom Partnerskap för fred (PFF). Samarbetet omfattar insatser ledda av militäralliansen

fib 30

som går ut på att med Natoförband öva krig med armé-, flyg- och marinstridskrafter. Under hösten 2014 utsågs Sverige till kvalificerad partner i PFF och har i år anmält flera förband att ingå i Natos snabbinsatsstyrka (NRF), men ett faktiskt deltagande kräver en inbjudan från Nato och ett svenskt beslut. NATO HAR BÖRJAT prioritera övningar med in-

slag av kollektiva försvarsåtaganden enligt artikel 5 i den egna stadgan. Eftersom Sverige ses som


Krönika. en kvalificerad partner som bidrar med förband till NRF är det sannolikt att vi kommer att få erbjudanden om att delta. Partipolitiskt har det rått en enighet om samarbetet: i försvarsberedningens rapport från 2014 framhålls att Sverige ska ha möjlighet att delta i Natos mest avancerade övningar. En gräns anges dock i försvarsberedningens rapport från 2013, nämligen att samarbetet inte får innebära ömsesidiga försvarsförpliktelser. Många övningar har motiverats med syftet att öva så kallad interoperabilitet, ”vilket erfarenhetsmässigt är en önskvärd förmåga i en internationell militär insats av det s.k. robusta slaget, t.ex. den i Afghanistan.” (SOU 2015:1) Luftförsvarsutredningen konstaterar att ”Svensk interoperabilitet vilar på metoder och teknik som i dag definieras av Nato och USA.” (SOU 2014:88)

vilka ändamål avtalet ska tillämpas kommer att visa sig. Vilken inriktning har då värdlandsavtalet? Jo, inom dess ramar ryms bland annat användning av militära anläggningar, styrkor under Natos befäl på svenskt territorium, passager av sådana styrkor och flygningar genom svenskt luftrum. Under rubriken ”Ändamål” anges syftet vara att lägga fast principer för att etablera operativa baser och för att erbjuda civilt och militärt stöd till Natostyrkor i Sverige eller understödda från Sverige. Enligt avtalet kommer Sverige att tillhandahålla stöd till de styrkor som sätts in för Natos militära verksamhet. Avtalet är dock bara tillämpligt in den mån parterna kommer överens om det. Nato lovar inte att gripa in för att försvara Sverige, och Sverige har ingen skyldighet att ge Nato civilt eller militärt stöd.

GENERALLÖJTNANTEN

SVERIGE HAR DOCK gläntat på dörren och

Carl Björeman påpekar i sin bok Försvarets förfall från 2011 riskerna med denna utveckling: ”Den interoperabilitet som byggts in i det svenska militära försvaret innebär att det måste underordna sig stormaktsalliansernas militära kultur. Det finns risk för att försvarsmakten tenderar att bli en stat i staten, styrd av den kultur som råder i stormakternas offensiva krigsmakter, inte av nationella värderingar.” Det bör konstateras att Nato enligt värdlandsavtalet inte har rätt att vidta några åtgärder inom Sverige utan ett svenskt medgivande. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) underströk i en intervju den 10 januari 2015 att: ”Ingenting i detta sammanhang kommer att ske utan svenskt godkännande eller svenska beslut. Så att här kommer det inte bli frågan om att vi kommer att ha någon sorts permanent basering av utländska trupper”. MEN VÄRDLANDSAVTALET har inte kom-

mit till i ett tomrum. Det anger en inriktning och är avsett att tillämpas. Den bedömning försvarsministern gör i dag kan ändras, och i vilken omfattning och för

öppnat för en process, där man lätt, steg för steg och bakom stängda dörrar, binder upp sig i en kedja av beslut som kan tendera att allt närmare inlemma landet i Natos strukturer och värderingar. En central fråga är vilken inverkan avtalet kommer att ha på Sveriges säkerhets­ politiska läge och försvarsförmåga. Sveriges praktiska samarbete med Nato har redan gått mycket långt. Risken är att til�lämpningen av avtalet kan leda till en sådan urholkning av alliansfriheten att den tappar sin trovärdighet En avslutande fråga bör ställas: Vill inte svenska folket att Sverige ska kunna ta emot militär hjälp om landet mot all förmodan skulle komma att utsättas för ett angrepp? Jo, det vill säkerligen svenska folket. Inte minst för att en eventuell möjlighet till militärt stöd skulle motverka att ett sådant angrepp äger rum. Men genom Natosamarbetet och värdlandsavtalet börjar vi närma oss en gräns för vad alliansfriheten tål, och utan bevarad allians­ frihet får man räkna med att ett stormaktskrig med automatik drar in Sverige i kriget. ■ ■

Natoanhängare – vågar ni diskutera? NU TAR NATOPROPAGANDAN fart i eta-

blissemangets egna språkrör, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Den senare har inrättat ”säkerhetsrådet”, en gästblogg, och började med att ljuga om amerikansk nedrustning. En av de två redaktörerna, Mats Johansson, är ordförande i den fundamentalistiska tankesmedjan Frivärld. Vilken tankemöda denna blogg orkar prestera måste Folket i Bild/Kulturfront följa. Genomgående undviker man den grundläggande frågan om varför vi nu efter tvåhundra år av alliansfrihet ska överge denna doktrin i både försvars- och utrikespolitiken. Samtidigt pågår intressanta tidningsdebatter utanför Stockholmsregionen. När detta skrivs har Helsingborgs Dagblad haft tio inlägg om Nato, varav sju säger nej till militäralliansen. Bland de senare inläggen märks ett av den förre riksdagsmannen Bengt Silfverstrand (S), vilken tvingade fram Moderaternas försvarspolitiske talesperson att upprepa kravet på ytterligare en Natoutredning, utöver de många som Allians­regeringen redan har gjort – för att slippa en offentlig debatt. I stället borde Moderaterna behålla sin traditionella hållning att spara på offentliga medel och ordentligt läsa boken Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap. Utifrån den bokens många inlägg av både experter och politiker bör anhängarna diskutera en anslutnings verkliga konsekvenser – och inte bara hojta och vränga till hotbilder. Varför ska Sverige inlemmas under Natos kärnvapenparaply? Vad är det som säger att Ryssland kommer att uppfatta Sverige som en självständig stat när vi endast blir en bricka i Natos läggspel? Vågar Natoanhängarna börja diskutera på riktigt? torbjörn wikland ordförande i folket i bild/kulturfront fib 31


Utrikes. Grekland och Ryssland inleder närmare handelsförbindelser

Europa ruskas om efter Syrizas valvinst Det dröjde två dagar innan Tysklands förbundskansler Angela Merkel tog sig samman och skickade en avslagen gratulation till premiärminister Alexis Tsipras efter Syrizas valseger i Grekland. Vladimir Putin var däremot den första statsledaren att skicka en positiv hälsning till Tsipras, som länge har varit en tydlig motståndare till EU:s sanktioner mot Ryssland. Det skriver den norska debattören Pål Steigan, och spår hur det grekiska valet skakar om det strategiska spelet i Europa. text: pål steigan översättning: hans o sjöström

R

yssland är det land som har den största exporten till Grekland och är därmed en betydelsefull handelspartner. Grekland importerar 40 procent av sin energiförbrukning från Ryssland och har få alternativ till den importen. Den grekiska exporten till Ryssland är blygsammare, men för det hårt prövade grekiska jordbruket har den varit viktig. Därför blev det ett slag för Grekland när Ryssland svarade på sanktionerna genom att sluta importera frukt och grönsaker från EU. Det finns också religiösa och kulturella band mellan de bägge länderna eftersom båda bekänner sig till den ortodoxa tron. Under lång tid har också rysk turism varit en viktig inkomstkälla för Grekland. Sanktionerna, och inte minst valutakriget mot Ryssland, har medfört en avsevärd minskning av den inkomstkällan. Grekland har alltså allt att förlora, och ingenting att vinna, på den sanktionspolitik som USA har tvingat EU till. När Syriza var ett oppositionsparti fib 32

var det klart kritiskt mot Natos och EU:s sanktionspolitik. Den nya grekiska utrikesministern, Kostas Isyhos, intervjuades av Russian Times i augusti 2014 och hans kritik var kristallklar: – Ryssland har varit en strategisk partner till Grekland när det gäller jordbruksprodukter och livsmedelsexport och enligt vår mening är de sanktioner som har gett upphov till motsanktioner en process som vi är motståndare till, eftersom den bidrar till att skärpa de konflikter och konfrontationer som krisen i Ukraina ger upphov till. Vi är alltså starkt kritiska till den grekiska regeringen och dess beslut att delta i dessa sanktioner. SYRIZA HAR OCKSÅ kritiserat kupp-

regimen i Kiev hårt. Bara några timmar efter det att Tsipras tillträtt protesterade han mot EU:s Ukrainaresolution. På det området krävs fortfarande enhällighet mellan medlemsländerna för att unionen ska kunna gå vidare med eller trappa upp sanktionspolitiken. Syriza kommer nog

att pressas att överge både den ena och den andra punkten i sin politik, men det här är den punkt där de inte har något att vinna på att ge efter. Tvärtom. Redan dagen efter Syrizas valseger gick Ryssland till handling och föreslog samtal om att ömsesidigt återuppta handelsförbindelserna med Grekland. Sådana lättnader skulle få en direkt positiv betydelse för Greklands ekonomi och kan bli en lättköpt framgång för den nya regeringen. Kina har mycket tydligt förklarat att man ser fram emot bättre förbindelser med Grekland under den nya regeringen. Syriza har visserligen stoppat försäljningen av 67 procent av Pireus hamn till det kinesiska Cosco, men Tsipras vill övertyga marknaderna om att de kan lita på hans regering. Det råder inget tvivel om att det goda förhållandet till Kina kommer att leva vidare. Kina investerar i en omfattande utvidgning av Suezkanalen för att kunna frakta kinesiska varor till Europa, först och främst via Grekland. Kina har också lovat att bygga en järnväg från


FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Pireus till Budapest och att göra stora investeringar på Balkan. Det är inget som Grekland kommer att lägga hinder i vägen för. Tvärtom. Kinas intresse för Grekland förser Syriza med ett trumfkort i spelet mot EU-kommissionen och IMF. SOMMAREN 2014 inrättade Kina tillsammans med

de andra Brics-länderna ett alternativ till Världsbanken och valutafonden. Skulle förhandlingarna med trojkan misslyckas helt är det möjligt att Grekland kan hitta en öppning där. Efter en mångårig ökenvandring genom ett ruinlandskap av nyliberalism och nerskärningar upplever många det grekiska valet som näst intill en socialistisk revolution. Det är det naturligtvis inte. De grundläggande makt- och klassförhållandena är oförändrade, men Grekland har fått en ny regering som vill förändra politiken på en rad områden. Hur stor förändringen blir återstår att se. Valet är en viktig protest mot EU-trojkan och i synnerhet mot Tyskland. Men man ska inte bortse från att stora delar av det grekiska kapitalet också har intresse av en kursomläggning. Nerskärningspolitiken har också slagit hårt mot nästan alla möjligheter till investeringar i landet. Därför är det bara finanseliten och de som står den närmast som har tjänat på den. Aelxis Tsipras har försäkrat att han inte vill bryta med EU eller euron och så är det säkert. Han säger att han vill ingjuta nytt liv i EU och omvandla unionen till ett mer ”demokratiskt och rättfärdigt Europa”. De europeiska socialdemokraterna har sagt att de kan tänka sig att pröva vad det betyder. DEMOKRATI ÄR ETT av de viktigaste orden som

Grekland har skänkt den internationella vokabulären. Det ska ju betyda folkstyre. I den europeiska kontexten finns det bara två sätt att eventuellt göra detta till verklighet: antingen en lös union av

1,5

Det grekiska vänsterpartiet Syriza gick till val, och vann, på löften om att de hårda åtstramningarna som följer med stödpaketen från EU, IMF och Europeiska centralbanken måste omförhandlas. Här premiärminister Alexis Tsipras.

självständiga stater där varje lands folkvalda parlament kan fatta sina egna beslut eller en europeisk förbundsstat där ett gemensamt parlament väljs av alla Europas folk. I en sådan stat skulle Grekland bli ett slags Louisiana, och det är knappast vad de grekiska väljarna föreställer sig när de hör parollerna om mer demokrati. EU är som bekant i dag inget av dessa alternativ utan ett monster som gör de nationella parlamenten alltmer betydelselösa, samtidigt som EU:s institutioner är mycket långt ifrån demokratiska. KRISEN I DEN EUROPEISKA ekonomin gör att det

inte längre kommer några välmenande gåvor från Bryssel. Det enda som erbjuds därifrån är krav på åtstramning. Därför får varje land i praktiken klara sig på egen hand. Det grekiska valet är alltså knappast något tecken på en ny vår för det europeiska projektet, utan snarare på en period när varje enskilt land i allt större utsträckning får söka efter de lösningar som passar det självt bäst – helt enkelt för att kunna överleva. ■ ■

miljarder euro. Så stort var skattebortfallet i Grekland i januari, enligt Financial Times nätupplaga. Tidningen rapporterar att många greker undvek att betala skatt inför valet eftersom man förväntade sig en mjukare finanspolitisk hållning om Syriza skulle ta makten. Större delen av skattebortfallet gäller den kritiserade fastighetsskatten Enfia, som Syriza har lovat att slopa.

Spridda reaktioner efter Syrizas seger Efter vänsterpartiet Syrizas valseger i Grekland varnade Storbritanniens premiärminister David Cameron för att den ekonomiska osäkerheten kommer att öka. ”Därför måste Storbritannien hålla sig till sin plan för att leverera trygghet på hemmaplan”, skrev han i en kommentar på sitt officiella Twitterkonto. Frankrikes socialistiske president Francois Hollande valde en mer diplomatisk linje och uttryckte sin ”vilja att söka ett nära samarbete

mellan våra båda länder för att gynna tillväxt och stabilitet i eurozonen”. Det spanska vänsterpartiet Podemos, som hoppas kunna upprepa Syrizas bedrift när Spanien går till val senare i år, var öppet positiva. ”Äntligen får grekerna en grekisk regering, och inte en som utsetts av Angela Merkel”, sa Pablo Iglesias, partiledare för Podemos, som enligt opinionsundersökningar kan bli Spaniens största parti. Källa: dn.se fib 33


Reportage. Författare tolkar parollen ”för en folkets kultur”

”Hur många kvällar la hon vid kopieringsapparaten?” I en serie har vi låtit både författare och konstnärer tolka Folket i Bild/Kulturfronts paroll ”för en folkets kultur”. Vad står den för i dag? ”Ingrid är folket och kulturen på en och samma gång. Hon finns på alla platser. I staden där du bor”, skriver författaren Sara Beischer och minns barndomens bibliotekarie.

F

TEXT sara beischer FOTO idha lindhag

örsta gången jag träffade Ingrid var jag tolv. Jag minns hur hon var klädd, rutig skjorta och jeans. Det gråsprängda håret var spikrakt. Hon såg inte ut som någon poet. Inte så som jag föreställde mig en poet. I kulvertarna under biblioteket satt de andra. Hon visade mig ner. Det var vi som var sämst i fotboll och som bar alldeles för stora kavajer. Ingrid fixade papper och pennor, satte på kaffe. Så småningom gav hon oss en scen, en mikrofon och en publik. Hon visste att det var det enda vi behövde. Vi kallade oss för unga poeters sällskap och var gravallvarliga. Dikterna spretade åt alla håll. Död, sex, drogromantik. Ingrid censurerade aldrig. I stället föreslog hon att vi skulle göra egna poesitidskrifter. Hur många kvällar lade hon inte vid kopieringsapparaten? INGRID TOG OSS med till den internatio-

nella biblioteksmässan i Köpenhamn och till bokmässan i Göteborg. Vi deklamerade dikter som om det gällde livet. Förmodligen räddade hon också livet på några i det där gravallvarliga sällskapet. Hon hyrde minibuss och körde oss till pubar runtomkring för att vi skulle kunna delta i Poetry slam. Och vi var alldeles för unga för att komma in på krogen. Men Ingrid sa: De är med mig. Jag minns känslan när biblioteket stängt, lukten av de gamla böckerna, tystnaden. Vi fick sitta kvar och skriva hur länge som helst. Ingrid satte på mer kaffe. fib 34

När jag hade mitt första författarframträdande hade jag darriga knän och torr mun. Längst fram satt en kvinna. Det gråsprängda håret var spikrakt. Hon såg inte ut som en poet. Så var hon heller ingen. Hon var en bibliotekarie som just hade gått i pension. Och efteråt, när allt var klart, var det inte hon som fick applåderna, det var jag. INGRID ÄR FOLKET och kulturen på en och

samma gång. Hon finns i alla städer. Hon skapar mötesplats och möjlighet. För folket som är jag, och grannen där jag bor. För folket som är alla människor tillsammans. Ingrid synliggör kultur för dem som inte visste att den fanns, och möjliggör den på en och samma gång. Hon plockar ner den från piedestalen, bär ut den från finrummet. Kastar den som konfetti över torget. Och kulturen är som folket, inget separat. Den flyter samman med allt som är. Stadsbilden, skolan, politiken,

Sara Beischer.

känslorna, maten som vi äter. Med livets förgänglighet. Utan folk ingen kultur. Utan kultur inget folk. Ingrid är folket och kulturen på en och samma gång. Hon finns på alla platser. I staden där du bor. Hon censurerar aldrig. Hon bjuder in. Och sätter på kaffet. ■ ■

Är årets Robespierrepristagare Författaren Sara Beischer föddes 1983 och 28 år senare kom den litterära debuten med Jag ska egentligen inte jobba här som bygger på hennes egna erfarenheter som vikarie i äldreomsorgen. Hösten 2013 kom hennes andra roman, Det finns råttor överallt utom på Antarktis, där huvudpersonen Clara bor ensam med sin mamma, långt ifrån de fina gatorna, men snäppet över de sämsta lägenheterna. Här är klassperspektivet centralt. I januari utnämndes Sara Beischer till 2015 års Robespierrepristagare av Jan Myrdal-sällskapet med motiveringen att hon ”går emot den individualistiska strömmen och med stolthet, kärlek och respekt ger röst åt arbetarklassen och vardagens osynliga hjältar.” Läs fler tolkningar av tidigare författare i kommande nummer av FiB/K. I det förra numret gav Theodor Kallifatides sin tolkning.


»

Sagt på webben.

ILLUSTRATION: PONTUS LUNDKVIST

Det är en sorgens dag. Förenta Staterna har förlorat en vän och världen har förlorat en vördad ledare. Kung Abdullah var en man med visdom och visioner.”

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

USA:s utrikesminister John Kerry med anledning av den saudiske halshuggaren och piskrapparen kung Abdullahs död.

Den starkes rätt

I början av februari släppte flera medier en film som visar hur en säkerhetsvakt på Malmö centralstation sätter sig på en nioårig pojke, håller för hans mun och dunkar hans huvud mot stengolvet. Enligt uppgift hade pojken tillsammans med en annan pojke tjuvåkt på ett tåg. Serietecknaren Pontus Lundkvist, flitig medarbetare i serietidningen Galago, kommenterar här händelsen.

Den 11 september förra året var USA:s utrikesminister John Kerry på besök hos Saudiarabiens nu avlidne kung Abdullah bin Abd al-Aziz.

VÄLKOMMEN TILL UTDELNINGEN AV JAN MYRDALS STORA PRIS - LENINPRISET och Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset

Fri entré - alla välkomna till Varbergs Teater kl. 13.00 den 18 april 2015! Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Mikael Wiehe “I mer än 40 år har Mikael Wiehe från scen och barrikad förenat musik och politik.Hans konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism, och rakryggade hållning mot maktens män och kvinnor, är ett föredöme för oss alla. Hans sånger om kämpande folk, orättvisor och om livet självt, som både en, två och tre generationer bär med sig, har förenat poesin med den stora uppgiften att förändra världen. Det har gett honom en framträdande plats i den moderna svenska musikhistorien och i allas våra hjärtan.”

Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset. Sara Beischer “För ett ungt författarskap som går emot den individualistiska strömmen och med stolthet, kärlek och respekt ger röst åt arbetarklassen och vardagens osynliga hjältar. Med säker blick skildrar hon en ung människas väg från att se arbetet som ett nödvändigt ont till yrkesstolthet, empati och engagemang. Hennes skildring av skolan, som skall vara för alla, men där klass och ursprung spelar så stor roll, ger oss hopp, då hon visar att ingenting – trots allt – är helt förutbestämt. Sara Beischers romankonst är ett vitalt bidrag till en arbetarlitteratur för vår tid.”

Välkommen till prisutdelningen, lördagen 18 april kl 13.00 på Varbergs Teater. Boka övernattning lördag-söndag på Hotell Gästis med prisutdelning, bad, fest och frukostbuffé. För övernattning inklusive program gäller för Jan Myrdalsällskapets medlemmar 995:-/person i enkelrum (fre, lör, sön). För dubbelrum 800:-/ person (fre och sön) 845:-/person (lörd). Från bussparkeringen framför slottet på Skeppsbron avgår vår specialchartrade buss fredagen den 17 april kl 13.00 med hemresa söndagen den 19 april kl 11.00. Pris för 2 övernattningar (inklusive resa, middagsbuffé fredag kväll, frukost lördag, prisutdelning, bad och fest samt frukost söndag morgon) 2590:-/person i enkelrum och 2245:-/person i dubbelrum. Boka direkt till Hotell Gästis 0340-180 50. Ange bokningsnummer 34966. Läs mer på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Jan Myrdalsällskapet www.janmyrdalsallskapet.se

Gå med i Jan Myrdalsällskapet Årsavgift 200:-, 100:- för studerande, arbetslösa och pensionärer. Sätt in på plusgiro: 49 80 41-3.

fib 35


Recension. Denna dagen, ett liv – en biografi över Astrid Lindgren Jens Andersen Översättning: Urban Andersson Norstedts

I samband med att Astrid Lindgren efter avlagd realexamen började som journalistelev på Wimmerby Tidning, kunde tidningens läsare sommaren 1925 ta del av en artikelserie med rubriken ”På luffen”, reportage från en vandring hon, tillsammans med några väninnor, gjorde genom Småland och Östergötland denna sommar. Under vandringen besökte de Ellen Key på Strand och efter rundvandring i den sällsamt vackra trädgården fick de också se Ellen Keys sköna hem. Vid entrén fanns sentenser målade och en av

Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket Redaktörer: Frank-Michael Kirsch, PerÅke Lindblom, Arne Rubensson En antologi från Språkförsvaret

”Viljen I veta och viljen I förstå hur bönderna så sitt havre.” Redan i det första avsnittet ”Kärleken till språket” av LarsGunnar Andersson, professor i modern svenska, fann jag att det ovan nämnda inte citerades, däremot fick jag lära mig hur ordet ”ni” skapades. Detta är ett exempel på hur boken ger språkliga associationer som väcker sådant vi har inom oss och inte alltid är uttalat. Språket är i grunden kommunifib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

dessa sentenser, tillskriven fi losofen och diktaren Thomas Thorild, skulle Astrid Lindgren alltid bära med sig: ”Denna dagen, ett lif”. Därav titeln på Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Astrid Lindgren var en stark kvinna, orädd och mycket självständig. Men hon hade också en sida som kanske är mer okänd för alla oss som känner henne genom hennes litteratur. Ett svårmod med sorger som hon aldrig talade om men som hon bar med sig livet igenom. Störst var sorgen över att behöva lämna bort sin förstfödde, sonen Lasse, de första åren av hans liv. Den smärta detta lämnade kvar inom henne gestaltade hon i många av sina böcker – den ensamme, övergivne pojken; Bo Vilhelm Olsson i Mio min Mio, Pelle på Saltkråkan, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Medan flickorna i hennes böcker var, precis som Astrid Lindgren själv, orädda, brydde sig om sina medmänniskor och med starkt rättpatos – Madicken, Pippi Långstrump och Kajsa Kavat. Astrid Lindgren gjorde på mycket

kort tid ett i stort sett ett explosionsartat genombrott med böcker, teaterpjäser och föredrag men framgången tycktes inte bekomma henne, varken berömmelsen eller den rikedom den förde med sig, steg henne åt huvudet. Hennes arbetsmetod, berättade hon, var att när hon väl satte sig vid skrivmaskinen var hennes berättelser redan klara. Det som återstod var bara att skriva ner det hon tänkt ut. Jens Andersen är fi losofie doktor i nordisk litteratur vid Köpenhamns universitet. Mycket av det material som boken bygger på är aldrig tidigare publicerade dagböcker och brev, samt samtal som pågått under lång tid med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman. Boken har också ett mycket fint bildmaterial. Trots den stora mängd information som finns med i boken ger den aldrig ett kompakt eller tungt intryck. Snarare är det lätt att känna sig som deltagare i berättelsen om Astrid Lindgrens liv och det är med saknad man lägger boken ifrån sig. agneta willans

kation, vilket gör att det utvidgas till fler språk än det egna modersmålet. När sedan Verena Reichel, tysk litterär översättare och introduktör av skandinavisk litteratur, skriver om ”En glänta i ordens landskap” dras mina tankar till Bilbo, Frodo och Gandalf i Tolkiens sagomiljö, visserligen en engelsk författare. Men hennes öppning är som en saga, där det svenska språket växer. Arne Rubensson, författare, musiker och lärare ger i sin text ”Som solen din gång – lik malmen din klang” nya tankar om bland annat verben ”hinna” och ”orka”, som inte finns i engelskan, samt hur Peps Persson återuppstod när han började sjunga blues på sin ursprungliga skånska dialekt. Så skulle jag kunna citera fler medverkande författare. Boken väcker kärleken till det svenska språket, genom blickar utifrån. Läsaren får inspiration att läsa svenska författare. I texten ”Det oöversättliga” av Katarina Gäddnäs,

författare och kulturjournalist bosatt på Åland, ställer hon och ger ett antal svar på frågan: ”Vad skulle världen förlora om svenskan skulle utrotas?”...”Alla lokala avtalsförhandlingar, produktionsutveck lingsstrategier”...”Ingen skulle någonsin längre ens i böckerna karda ull, hässja hö eller hänta skötar.” Annemarie Krarup, som bland annat är muntlig historieberättare ger på danska sin text ”En danskers kaerlighed til Sverige og det svenske sprog”. Att se sitt språk genom andra ger längtan efter våfflor med rårörda lingon, sött svenskt kavringbröd med Kalles kaviar och Elsa Beskows bok Putte i blåbärsskogen. Vad allt detta handlar om är språkförsvar. När Bengt Berg, poet och politiker, vid ett besök på Färöarna i ett samtal med Jens Pauli Heinessen ställer frågan ”Hur känns det att skriva på ett så litet språk?” får han svaret: ”Vad skulle du svara om en kines frågade dig samma sak?” bror kajsajuntti


Fragment Lars Norén

Albert Bonniers förlag

Dramatikern Lars Norén har under de senaste femtio åren skrivit, producerat och regisserat intressanta och spektakulära tunga dramer som spelas i hela världen. Men skrivandet begränsar sig inte bara till teaterpjäser utan omfattar även prosa och lyrik. Norén är en av Sveriges mest berömda nu levande författare. Fragment över 500 sidor, utan paginering, är ingen volym man läser från pärm till pärm vilket titeln ger en vink om. Den är snarare en bok av soffbordskaraktär, men inte heller en vanlig sådan utan en skapelse som förslagsvis finns inom be-

Tjuvens dagbok/ Tjuven och kärleken

Jean Genet Översättning: Bengt Söderbergh & Marc Ribes/Nils Kjellström Modernista

Förlaget Modernista har i år gjort en klassikersatsning med nyutgåvor av ett par av franske Jean Genets romaner från fyrtiotalet. Wahlström & Wistrand gav ut böckerna i pocket 1963 respektive 1966 i samma översättning, men nu finns ett nytt förord per bok för att motivera detta djärva grepp. Sartre sägs ha presenterat denne udda författare med en skrift omfattade 700 sidor. Man kan förstå att den intellektuelle nobelprisvägraren blev förtjust över den unge fängelsekundens alster som började komma ut under åren efter andra världs-

kvämt räckhåll. En volym att slå i och hitta några kloka ord från författaren till läsaren. Boken är mörkgrå och de enstaka textraderna, för det mesta en eller två per sida, har fått ljusgrå färg. Den är dessutom nästan kvadratisk. Formgivaren Nina Ulmaja har bemödat sig om att skapa något utöver det vanliga. De sparsmakade texterna ser ut som något författaren samlat under lång tid, kanske i flera år, på ett litet anteckningsblock eller på post it-lappar i bröstfickan på manchesterkavajen. Innehållet liknar aforismer, många av dem högst förbryllande medan andra ser ut att vara högst tänkvärda. Om författaren skrivit ”för sig själv” kan man förstås undra varför boken över huvud taget kommit ut. Men vi som är intresserade av geniets spridda funderingar och formuleringar kan hitta åtskilliga godbitar att ta vara på. Här kommer några exempel: ”Gräva ut ur de levande” – Så inleds

boken och det är kanske vad författare sysslar med? ”Kristendomen, dödsfi losofi på semester” eller ”Gud har varken svikit mig eller existerat” säger troligen något om författarens inställning till åtminstone västerländsk religion. Jaget, existensen och döden förekommer förstås i textraderna – sådant som de flesta av oss tänker på ibland. Även kända personer, gärna historiska och litterära, som Wagner och Odysseus dyker upp, vilket för tankarna till Kafkas kortare texter. ”Man kan utan vidare påstå att Wagner bär falsk vittnesbörd mot musiken” och ”När råkar Odysseus ut för sina största äventyr – på hemvägen”. ”Det finns inget slut som inte redan har varit”, ett citat som inte finns i slutet av boken. Se efter själv – du kommer att hitta en hel del av intresse. stefan estby

kriget. Genet får väl räknas som värdenihilist och det är inte särskilt originellt, men han är helt kallsinnig till etik medan han finner estetiska värden i sådana handlingar som andra anser förkastliga. Det handlar om sådant som stöld, missbruk av stimulantia, prostitution, pederasti, förräderi och mord. Vad sägs om det? I Tjuvens dagbok får vi följa författarens alter ego; boken är skriven i jagform. Han vistas i södra Frankrike, Spanien och i Nordafrika som tiggare i den yttersta misär. Men överallt hittar han homosexuella kontakter trots att kläderna hänger i trasor och stanken är påtaglig. Fängelset upplevs som en fristad vilket framkommer i båda böckerna. En del av handlingen utspelas i Bryssel, men huvudpersonen hinner också göra avstickare till Centraleuropa och mellankrigstidens Berlin som han inte har mycket till övers för trots att han anser det ”estetiskt” att arbeta för Gestapo under ockupationen. Han får i den tyska huvudstaden en känsla av att gå runt i ett läger upprättat av banditer.

”Det gjorde mig upprörd att vara fri mitt bland ett folk som var bannlyst.” Tjuven och kärleken är en metaroman som handlar om en transvestit i Paris samt den krets av tjuvar och prostituerade som finns i hens närhet. Utvikningarna och tidsåkningarna är många. Ingen av böckerna är lättläst eller underhållande i ordets vanliga bemärkelse. I förorden sägs Genet vara inspirerad av andra franska författare med samma sexuella läggning, men det finns andra författare – både hetero- och homosexuella i och utanför Frankrike som är komplicerade, iakttagande och förtjusta i ekvilibristiska formuleringar. Som den här: ”Men Notre Dames ’sagolika’ knipa (han är åtalad för mord på en gamling) lyfte honom plötsligt upp på en piedestal av moln. Runt hans panna lyste den ärans gloria som måste ha lyst på den himmelsfarande Kristus i Middagssolens bländande ljus. Domaren vred sina vackra händer. Advokaterna såg plötsligt ut som klärvoajanta horor.” stefan estby fib 37


RECENSION

Hallucinationer

Oliver Sacks Översättning: Ingemar Karlsson Brombergs bokförlag

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att en och en halv timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte dem som vanligtvis tror på ufon och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans

Tåg till Pakistan

Khushwant Singh Översättning: Birgitta Wallin Bokförlaget Tranan

Den indiska romanen Tåg till Pakistan av Khushwant Singh skrevs redan 1956 och betraktas som en modern indisk klassiker. Men först nu har den översatts till svenska i en tyvärr lite slarvig översättning. Det är sommaren och hösten år 1947 i den lilla indiska byn Mano Majra i Punjab på gränsen till Pakistan, året då den indiska subkontinenten splittrades i två länder, Indien och Pakistan. Byns penningutlånare har just mördats, utan att någon har en tanke på att brottet har med religion att göra. Banditen Jugguts hemliga älskafib 38

upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig. Oliver Sacks, som tidigare har utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, det vill säga hallucinationer. I så motto är Shermers upplevelse inte helt representativ, teamet fanns ju där. En riktig hallucination har vanligtvis ingen förankring i verkligheten och framstår till skillnad mot fantasier och dagdrömmar som helt igenom verkliga. Hallucinationer bjuder på en fascinerande resa genom fantomsmärtor, varsel, medier, syner och Gudsupplevelser, orsakade av allt från bortfall av sinnen som syn och hörsel, drogpåverkan, delirier, posttraumatiska stressyndrom (den krigsveteran som plötsligt upplever hur kunderna på en stormarknad är fiendesoldater), självhypnos, epilepsi, Parkinson eller förluster av nära anhöriga (att se eller höra den man just mist är för många

en del i sorgeprocessen). Läsningen av Hallucinationer sätter alla dessa småknytt, gastar och spöken som mänskligheten hemsökts av genom historien i ett nytt ljus. Hallucinationer har ibland förväxlats med psykisk sjukdom och ämnet ansågs länge som lite ”skämmigt” och något man inte talade högt om. I dag har forskarna bland annat med hjälp av magnetröntgen kunnat neurologiskt förklara vad som händer i hjärnan, till exempel hos en som förlorat synen och plötsligt börjar se människor, mönster och rörelser i rummet. Som alltid har Sacks på ett eller annat sätt själv upplevt mycket av det han skriver om, vilket inte gör boken mindre underhållande, även om framställningen tyngs något av fotnoter lika långa eller ibland längre än själva huvudtexten. Hursomhelst kommer jag i fortsättningen att se på tv-program som Det okända och Hemsökta hus med nya ögon, fast kanske inte på det sätt producenten har tänkt sig. tom carlson

rinna är imamens dotter. Trots att ett mord har blivit begånget och Jugguts kvinnoaffärer är kända, är det samhörigheten som präglar byn. Sikher och muslimer är olika men alla är de grannar. Dagarna delas upp mellan tågens ankomsttider; uppstigning med morgontåget, vila när dagtåget kommer och läggning när kvällstågets signaler ljuder. Med splittringen av landet ankommer nu till byn tåg med en annan last. Tåg fullastade med flyktingar, både levande och döda. De rykten som har börjat florera om övergrepp och fördrivning har fått rädslan och oron att slå rot bland grannar och vänner. Tåg till Pakistan är en romantekniskt enkelt berättad historia om hur folkhat och blodspillan uppstår. Hur panik, fruktan och propagandans vrångbilder kan förmörka människors sinnen och förvandla grannar till främlingar och dödsfiender. Den ger ett slags tvärsnitt av hur folket i en liten indisk by, utan att själva förstå det, blir brickor i ett spel vars

konsekvenser de inte ser. Ordningsmakten och domarna ser främst till sina egna intressen när pogromerna har börjat. Författarens språkrör, den unge revolutionären och socialarbetaren Iqbal, kom till byn för att föra kampen för självständighet vidare fram mot en proletär revolution. Alla dennes förhoppningar kommer på skam i denna Indiens ödestimma. Khushwant Singh har tecknat en mörk bild av begynnelsen av den indiska självständigheten. jan bergsten

»

Tåg till Pakistan är en romantekniskt enkelt berättad historia om hur folkhat och blodspillan uppstår.


Vems fel är Ukrainakrisen?

John J Mearsheimer med flera. Översättning: Joachim Retzlaff Karneval förlag

Bakom kulisserna i Kiev Robert Parry Översättning: Joachim Retzlaff

Karneval förlag (Den lilla hammaren)

Vems fel är Ukrainakrisen? Enligt massiv västerländsk propaganda (återspeglad unisont såväl i tongivande svenska medier som till exempel på Folk och försvars konferens nyligen) är det Ryssland – närmare bestämt president Vladimir Putin och hans anhängare – som begår aggression mot grannlandet Ukraina, medan västmakterna bistår den angripna parten. I den inflytelserika amerikanska tidskriften Foreign Affairs utmanade John J Mearsheimer, professor i statsve-

En folkskolegrabb Stig Hagskog

Bokmaskin 2013

Stig Hagskog debuterade med romanen Esther (Debutantförlaget, 2008), ett gediget arbete där Hagskog skriver gripande om sin mormors levnadshistoria med start 1893 i en by i sydöstra Polen, om flykten undan pogromer till Ukraina och Ryssland för att slutligen hamna i Sverige. Berättelsen ger även en bakgrund till dagens situation i Ukraina. 2013 gav han ut romanen En folkskolegrabb tryckt på Författares Bokmaskin

tenskap vid University of Chicago, denna uppfattning och argumenterade för att det är USA, inte Ryssland, som skapat krisen och konflikten i Ukraina. Roten till problemet, hävdade han, är i stället västs trefaldiga politik – Natoutvidgning, EU-utvidgning och ”främjande av demokrati”. Mearsheimer fick mothugg i två inlägg – av Michael McFaul och Stephen Sestanovich – och svarade i en slutreplik. Att Foreign Affairs tog upp denna frågeställning var en viktig markering mot de nykonservativa hökarna, krigsivrarna i USA. Att Karneval förlag gett ut debatten som småskrift på svenska är på motsvarande sätt ett försök att bryta krigsaktivisternas grepp om den svenska opinionsbildningen. Denna lilla skrift följdes upp och kompletteras av en likaledes kortfattad men mer ingående analys av Robert Parry, undersökande journalist, som på 1980-talet skrev för nyhetsbyrån AP och Newsweek och då låg bakom avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-aff ären. Numera är han verksam på on-linetidskriften Consortiumnews.com. Robert Parry går igenom händelseförloppet i Ukraina och – inte minst viktigt – motsättningarna inom USA:s politiska etablissemang. Hans tes är att president Obama är ”smygrealist” och att de nykonservativa går in för att spränga ”det hemliga samarbetet mellan Obama och Putin”, som har omintetgjort deras mål att

åstadkomma ett regimskifte i Syrien och eventuellt bomba Iran. Deras agenda går ut på att driva fram en konfrontation med Ryssland på randen till kärnvapenkrig. Där Mearsheimer uttrycker sig mer diplomatiskt, talar Parry klarspråk om de nynazistiska stormtrupper som med brandbomber och andra vapen låg bakom störtandet av den demokratiskt valda regeringen i Kiev mitt under de olympiska vinterspelen i ryska Sotji, om vapenstölderna i det nynazistiska fästet Lviv, om mordbranden i fackföreningarnas hus i Odessa, om finansieringen av de nynazistiska bataljoner som bekrigar utbrytarna i östra Ukraina, om amerikanska politikers aktiva inblandning i konflikten och utrikesminister John Kerrys flagranta hyckleri etcetera. Inte minst kontroversiellt – att döma av recensioner i Aftonbladet och andra svenska tidningar – är att han belyser att det var den ukrainska krigsmakten som låg bakom nedskjutningen av det civila malaysiska passagerarplanet, och att nedskjutningen kan ha varit ett klantigt mordförsök av extremister i den ukrainska regeringen, riktat mot president Putin. Dessa två småskrifter, särskilt Robert Parrys lilla bok på knappt 60 sidor (till priset av lika många kronor), är oumbärliga bidrag till den svenska utrikespolitiska debatten. christer lundgren

om hur det var att växa upp som arbetarbarn på Södermalm i Stockholm under 1930-talet, med dålig självkänsla och att gå i en skola med aga, pennalism och lärare med nazistsympatier. Vi får följa honom som en litograflärling som reser till Manchester, där han blir vänligt bemött och respekterad. Han ser och skildrar sociala förhållanden och den arbetarklass som han kommer nära. Senare reser han till USA och Los Angeles, där han slutligen blir skådespelare. Efter tiotalet år återvänder han till Sverige av personliga skäl för att ta hand om sin son, när pojkens mor insjuknat i cancer. I boken berättar han även om

olika kärleksförhållanden, där även erotiken är viktig, som sig bör för en arbetargrabb som möter världen. Skrivandet är för Stig Hagskog ett sätt att samla livserfarenheten och att söka försoning. Speciellt intressant är hans möte med teatern och arbetet med Intima teatern, Strindbergsteatern, som Grafiska fackförbundet var engagerat i under några år. Han arbetar även fackligt för grafikerna under början av 1970-talet, när kampen stod som hårdast när det gällde införandet av den nya offsettekniken. Något som bara knapphändigt finns skildrat i svensk litteratur. bror kajsajuntti fib 39


TV.

Porträttlik politik

S

TEXT hans isaksson FOTO svt

VT har under vintern sänt Blå ögon, en mer eller mindre politisk thrillerserie i tio entimmesavsnitt. Dess handling tänkes utspela sig i Sverige under en skickelsediger förvalsvecka vid mitten av 2010-talet. Framgångarna för serier av liknande slag i svensk och dansk tv – Borgen, Bron – gjorde väl projektet oemotståndligt. Föga kunde väl seriens huvudförfattare, Alex Haridi, ana att verkligheten efter valet 2014 till denna grad skulle komma att emulera hans synopsis. Dramat i båda var detsamma, om än uppskruvat ett snäpp för att bli tv-mässigt. I Blå ögon regeras Sverige (på papperet) av Samlingspartiet – ett av flera gamla namn på Moderaterna, ett nyligen ansiktslyft moderatliberalt parti med efterhand uppenbart bibehållna nära förbindel-

fib 40

ser med det så kallade näringslivet. Det senare förkroppsligas av företagsimperiet Indahl, inför vilket statsministern står med mössan i näven, då styrelseordföranden hedrar Rosenbad med sitt besök. Samlingspartiets officiella ideologi formuleras inte längre av dess kongress, dess ordförande eller verkställande utskott, utan av en kvinnlig Schlingmann med avgörande inflytande över partiets mesige ordförande. DET ÄR SVÅRT ATT VETA om det är av dramatekniska, utrymmesskäl – eller om det helt enkelt är manusförfattarens uppfattning om en svensk politisk verklighet – att ingen ”anständig” opposition mot Samlingspartiet syns till i riksdagen, ej heller i samhället i övrigt. Exempelvis tycks socialdemokratin, vänstern eller arbetarrörelsen inte


Trygghetspartiet vill – trots sina gamla fascistiska reflexer – erövra sin plats i riksdagen – men bojkottas av ”anständiga” partier, skriver Hans Isaksson, och finner en politisk porträttlikhet med alliansen och Sverigedemokraterna.

i SVT:s Blå ögon skådas av dessa blå ögon. Endast kan den, som spetsar öronen ordentligt i slutet av sista avsnittet, förnimma en bakgrundröst, som på tv meddelar att något som kallas Arbetarpartiet med marginal blivit klart största parti vid valet. Samlingspartiet behöver alltså nu förstärkningar – gissa av vem? OPPOSITIONEN STÅR , enligt egen utsago, det ”folk-

ligt” rasistiska Trygghetspartiet för. Partiet lider dock av växtvärk på grund av ett okontrollerat inflöde av högeridioter. Partiet har, trots sin verserade ordförandes proklamerade försök till ”nolltolerans mot extremism” misslyckats i försöken att framstå som anständigt. Man drabbas därför av ständiga återfall i spontana fysisk och digital huliganism (jämför Dr Strangelove eller Merkwür-

digeliebe eller Verner von Braun), av nättroll och twittrare. Man har fullt sjå med att försöka hindra sina medlemmar från att alltför mycket utåt exponera sitt allt dominerade drag av främlingsfientlighet, som samtidigt är TP:s dominerade drivkraft och attraktion. TP vill, trots sina gamla fascistiska reflexer, erövra/befästa sin plats i riksdagen – men bojkottas officiellt ännu av ”anständiga” partier, bland annat av det regerande Samlingspartiet, där motståndet uppenbarligen är vacklande – såväl hos ledning som gräsrötter. Valet ger med 11 procent TP äntligen dess vågmästarställning, som Samlingspartiet omedelbart inbjuder till hemliga förhandlingar om. Föga överraskande har det visat sig krylla av TP-femtekolonnare i Samlingspartiets ledning.

>

fib 41


TV

Att Blå ögon är en ovanligt relevant och sevärd produktion av SVT kan alltså ingen förneka. Med hänsyn till att manusförfattarna måste ha skrivit det mesta åtskilliga månader före hösten 2014 kan man tycka att överensstämmelsen är slående, åtminstone beträffande de parlamentariska problemen runt septembervalet, vilka utlösts av Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar. Seriens första avdelning tycks sluta med att rasistpartiet med lock och pock och med hjälp av Samlingspartiet förskaffar sig ett rejält inflytande över regeringspolitiken. DET FRAMGÅR INTE av ovanstående beskrivning,

men den som av en politisk thriller kräver ett visst mått av mord, våld och andra perversioner går definitivt inte lottlös från Blå ögon. TP-partiet sysslar visserligen mest med verbalt våld, då medlemmarna håller sig någorlunda nyktra. Några järnrör syns inte till. Men våldskvoten fylls mer än väl av den hemliga, diminutiva terrorsekten Veritas, som snarast betraktar TP-folket som trasproletära, lealösa, liberala kretiner. I spetsen för sekten står det blåögda, psykopatiska radarparet, Komvuxläraren Gustav och Lidingöbratten Matthias. Veritas präglas av en ovanligt glödande antisemitism och kallar i sin esoteriska retorik Sverige för en judestat. I sina utåtriktade budskap framträder Veritas däremot som ett vänsterparti, med undantag av att V knappast skulle gå löst på en vårdkapitalist med televiserade nackskott eller under kontorstid på Stockholmsbörsen med automatvapen och sprängdeg. Veritas verkar, definitivt till skillnad från vänstern, att ha nyttiga försänkningar inom polismakten och Säpo, vars reala förlaga av gammal tradition och av egen böjelse anser sig bekämpa en ”vänsterextremism”. SOM OM VERITAS terroristverksamhet inte skulle

vara nog, verkar Den Verkliga Makten (enligt antydan av statsministen i ett klarsynt ögonblick) förfoga över en/flera mordpatruller som på det mest professionella och blodiga sätt städar undan för Indahl misshagliga element runt regeringen, utan att detta alltför mycket tycks engagera polis eller säkerhetstjänst. Till slut går våldsamheterna i Blå ögon så långt att man nästan saknar vårt realt existerande Sverige, där storkapitalet i vardagslag nöjer sig med att skandalisera, hota och/muta/köpa över folk som står i vägen – bland annat med hjälp av sin omskrutna fria press, som för övrigt är påtagligt icke-existerande i serien: Att folk spränger dörrar, fib 42

innan de ens kontrollerat om de är låsta, brukar passa bäst i farser. Att krossa skallen på en småtting bara för att kunna norpa hens slickepinne är också överdrivet grymt och improduktivt. Att, som i Blå ögon, på ett offentligt möte skjuta ihjäl en kommunalpolitiker, som motsätter sig en mineralbrytningskoncession är också bokstavligt talat ett overkill – grisigt, bullrigt och ovärdigt en klass, som förfogar över så stora resurser av annat slag och därtill över en lydig politisk klass. Men för att tillfredsställa folk vars adrenalinberoende överstiger deras politiska intresse fungerar sådant ofta, även om realismen blir gravt lidande på kuppen. Det vill säga i en medievärld som regeras av antal tittare, lyssnare eller klick. VAD BESKRIVNINGEN av de ledande i alliansen

och Sverigedemokraterna beträffar blev den politiska porträttlikheten, trots dessa blodiga töntigheter, till slut så pass påtaglig att serien Blå ögon måste framflyttas till efter valet i september. Dess innehåll har ändå, sedan den kom i gång, hittills genererat cirka 900 ettersura kommentarer på Flashback – SD-trollens vattenhål/latrin. Strängt taget borde Sverigedemokraterna dock inte beklaga sig. För dem har hittills all uppmärksamhet, oavsett art, inneburit en uppmuntran. Att deras ledare i Blå ögon, även mellan skål och vägg, porträtteras som de opportunistiska, inskränkta, men ändå delvis mänskliga rasister de är, innebär för de flesta människor inget graverande avslöjande – tyvärr är det just detta drag, som för de flesta av partiets valmän utgjort dess största attraktion. Att SD till varje pris vill komma in i den parlamentariska borgerlighetens värme för att få gehör för sin vedervärdiga politik är också för de flesta självklart. De som framför allt borde ta anstöt av Blå ögon är Allianspartierna – eftersom seriens motsvarande formation, trots sina omtalade höga principer, till slut accepterar rasisterna som parlamentarisk (öppen eller dold) samarbetspartner och därigenom med ett par månader föregrep vårens utveckling. Det var nog endast Mattias Karlssons öppna och övermaga utfästelse att fälla varje regering som inte skär ner flyktinginvandringen, vilket via decemberöverenskommelsen mellan de rödgröna och Alliansen något skulle fördröja anpassningen till SD:s politiska huvudagenda. Det vill säga intill dess att åtminstone merparten av alliansen under lämplig förevändning har hunnit uppsäga decemberkompromissen med de rödgröna och kratta manegen färdigt för en politik mot flyktingar och EU-romer som efterliknar den danska och norska. ■ ■


HANS LINDSTRÖM FÖDD 1950

Efter ordinarie skolgång jobb som bland annat chaufför, svetsare, betongarbetare och sjukvårdsbiträde. Universitetsstudier på 1980-talet. Filosofie doktor 1993. Doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Skrattet åt världen i litteraturen, Carlsons förlag. Lämnade de akademiska korridorerna omedelbart efter disputationen och började teckna som levebröd. Snabb etablering med början i numera avdöda dagstidningen Arbetet. Tecknar för närvarande på stadig basis i till exempel Dagens Nyheter, Transportarbetaren, Hundsport,

Jakt & Jägare, Trucking, Folket i Bild/Kulturfront, Uti vår Hage (serietidning), Pondus, Hemmets veckotidning. Memento (begravningsbranschens tidning), ETC, samt flera annons- och gratistidningar (på orter som Lund, Växjö, Kalmar, Helsingborg, Jönköping, Norrköping, Linköping). Uppdrag åt näringsliv, bokförlag och organisationer. Första samlingsalbumet, Hackad lök, utkom 1998. Sedan dess ytterligare 20 album. Lindströms tjugoförsta album kom ut våren 2014. Mycket välbesökt egen hemsida www.bonton.se med daglig uppdatering. Bläddra till sista sidan för att se Hans Lindströms bidrag till det här numret av Folket i Bild/Kulturfront.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning.

OM FÖRSVARSFRÅGAN

I

TEXT jan myrdal

Europa är det som 1914 eller 1939, för att inte tala om Krimkrigets 1854, sommaren 1870 då Bismarck lurade in Napoleon III i krig eller 1949 då det vägde om Förenta staterna och dess lydstater skulle slå till här i Europa mot Moskva eller i Asien mot Kina/Korea. I tvåhundra år har Bernadottedoktrinen bidragit till att hålla Sverige utanför krigen. Bernadotte själv började som revolutionär, blev kejserlig marskalk, utsågs till svensk tronföljare, bytte sida och ledde svensk trupp i koalitionen mot Napoleon, men som efter Wienkongressen där han siktat på en fransk tron, fått nöja sig med utkantens fattiga Sverige. Han var dock en erfaren krigsherre och bröt därför med dess sedan 800 år kostbara ryssfiendskap. Ty Ryssland skulle finnas, än starkt, än i kris, men alltid som en stor granne i öster. I söder som väster gavs andra liknande makter. Alltså balansera. Stater har inga vänner. Nu har Sverige glidit in i ett läge osäkert som före 1813. I söder indraget i ett av det återuppståndna Tyskland styrt EU. Militärt fångat i en halvjungfrulig relation med Förenta Staternas Nato. För sin överlevnads skull måste Sverige åter till Bernadottepolitiken; ut ur EU, kapa de styrande bindningarna till Washingtons Nato, vidmakthålla en sval och oförarglig relation österut. Heller inga stormaktsillusioner från sextonhundratalet om att vårt lilla utkantsland kan spela världspolitisk roll. VI BÖR ANALYSERA och diskutera detta

för att handla förnuftigt. Därmed också kunna ta ställning i försvarsfrågan. Den är nu kluven som den har varit under dessa olika krig och krigshot de senaste

fib 44

»

För sin överlevnads skull måste Sverige åter till Bernadottepolitiken; ut ur EU, kapa de styrande bindningarna till Washingtons Nato, vidmakthålla en sval och oförarglig relation österut. tvåhundra åren och mer. Traditionellt uttryckts denna kluvenhet som militarism eller folkbeväpning. Ett tredje alternativ, en radikalpacifism i WRI:s (War Resisters’ International) anda riktad mot såväl imperialistiska krig som befrielserörelser är inte verkligt. Samtidigt för egen trygghets skull stöd för värnpliktsvägrare och ”desertörer”. Gandhis ”icke-våld” i vissa lägen en användbar kampmetod. Men själv stod han ibland för krig (som under första världskriget) och ibland utnyttjade han icke-våldsprincipen för att få stopp på en resning som verkligen hotade kolonialismen (som under ”Quit India”kampanjen).

I SVERIGE VISADE SIG detta 1905.

Kampen mot militarismen var inte bara karikatyrer av löjtnantsfigurer i skämtpressen och heller inte idealisk tolstoyanism, utan avgörande för segern i krigsmotståndet när monark och överklass ville gå till krig mot Norges krav på full självständighet var politisk folkmobilisering mot kriget och det verkliga hotet om att ungklubbister under vapen i fall av krig skulle vända gevären mot de krigshetsande officerarna och direkt skjuta ned dem. Detta var typiskt. I ett klassamhälle kan militärens överklassintresse kom-

ma i konflikt med nationens, folkflertalets, behov av militärt försvar mot angripare. Frankrike 1870 ger ett exempel. Napoleon III hade lurats inleda kriget. Vilket då gjorde Preussens krig till ett försvarskrig. Men när Napoleon III tagits tillfånga och Preussen fortsatte med ett erövringskrig slog krigets karaktär om. Frankrikes krig blev ett rättvist försvarskrig. Det folkliga försvarskravet mot de preussiska erövrarna var överväldigande stort. Franktirörer organiserade motstånd. Men den nationella försvarsregering som tillträtt skrämdes, ty försvarskravet innebar krav på demokrati. Regeringen saboterade alltså kriget, de kejserligt tillsatta höga officerarna kapitulerade med sina arméer. Det var inte Preussen som segrade, det var den härskande klassen i Frankrike som förrådde nationen. Först när de dittills militärt odugliga officerarna slaktade folket i Paris visade de prov på krigiskhet. 100 000 av det arbetande folket i Paris saknas mellan folkräkningen före och efter kriget. Några hade flytt. Men en 40 000 män, kvinnor och barn dödades i Paris av de i kriget odugliga militärerna under den ”blodiga veckan” mellan maj och juni 1871. 1940 VAR DET LIKADANT. Först var

kriget bluff. När tyskarna sedan vände


sig mot Frankrike visade sig överklassens oroliga militär allmänt oduglig och hellre än att ge folket i Paris vapen gav de upp varpå den Tredje Republikens politiker begick kollektivt politiskt harakiri och lämnade åt marskalk Petain all makt. Men så enkelt som att högern svek och vänstern försvarade nationen var det inte. 1870 fanns patriotiska officerare och politiker som nästan lyckades vända kriget. 1940 delade sig den yttersta högerns män från ”Kåpan” (La Cagoule) den underjordiska och terroristiska organisation som 1937 sökt tillsätta Francovännen Petain som statschef. Några stödde Petain, en del gick så långt som Darnand, ”Milicens” blodsbesudlade chef, vilken svor Hitler trohet, andra gick till de Gaulle och ytterligare andra till motståndsrörelsen. Också ”vänstern”, socialister och – märk det – även kommunister (Marcel Gitton!) delade upp sig på motsvarande sätt.

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

I ett klassamhälle kan militärens överklassintresse komma i konflikt med nationens behov av militärt försvar, skriver Jan Myrdal. Här Napoleon III, Frankrikes kejsare mellan 1852 och 1870.

INFÖR OCH UNDER andra världskriget

fanns hos oss i Sverige såväl allmänt tyskvänliga som direkt nazistiska officerare även högt uppe. Per Albin höll tummen i ögat på dem och kunde förhindra en militärkupp mot sig i mars 1940 och förhindra dem att dra med Sverige i Hitlers korståg mot kommunismen i Sovjet. Det folkliga medvetandet om förrädiska officerare var stort 1940 som 1905. Det som vad jag vet inte har sagts officiellt men som många av oss känner till och jag skrivit om det är att från våren 1940, då officerare svikit inför Hitler olika länder, fanns en organiserad beredskap bland inkallade att om tyska trupper överskred gränsen och trängde in i Sverige då skjuta ned kända nazistiska officerare innan de hunnit utfärda någon order. Jag har hört det från min farbror Gösta Gestad, socialdemokrat i Solna, luftskyddsansvarig under kriget och från folk i Åker och läst om det hos Ivar Lo. Om detta var formellt organiserat och då genom LO vet jag inte. Men det var helt korrekt och nödvändigt även om oskyldiga skulle dött och det trots att sådana förberedelser polisiärt skulle ha kallats lika olagliga som de kommunistiskt organiserade sabotagen mot

tyska fartyg under Spanienkriget. (Där jag på fyrtiotalet kände några som var med men icke avslöjats och gripits.) DE DIPLOMATISKA och militära uppgifter vilka nu är nödvändiga för det svenska folkets säkerhet är tydliga; frigörelse från de otryggt täta förbindelserna åt söder och väster och återställandet av svala men korrekta relationer österut. Militära drängtjänster vilka hotar vår fred som fyrtiotalets landsättning av diversanter i Baltikum åt CIA, spaningsuppdrag mot Sovjetunionen i Förenta staternas och RAF:s tjänst 1952 och att som under senare åren skicka svenska legosoldater till Förenta staternas krig i Afghanistan och svenska flygplan att delta i Libyenoperationen får inte upprepas. De officerare som haft ansvar för sådana operationer bör omplaceras. Men det behövs inte för alla. Av egen erfarenhet vet jag att också 1952 gavs det officerare som fann denna politik felaktig och blott lydde order.

Det är som i Frankrike 1940; politisk tillhörighet – även extrem som i Kåpan – är inte avgörande. Det krävs också en militärpolitisk omorientering, en helt nödvändig. Sverige måste bryta med militarismen och krigsindustrins intressen. De möjliggör högst en veckas försvar av landet mot en angripare. I enlighet med såväl en förnuftig insikt i vårt militära läge som den demokratiska traditionen bör Sverige lägga om försvaret till folkförsvar. Ty erfarenheterna visar att inte ens någon världens tekniskt och vetenskapligt bäst utrustade stormakt som gamla Sovjetunionen eller nuvarande Förenta staterna har förmått besegra ens ett fattigt folk i vapen. Vietnam, Afghanistan, Irak. Förödelsen kan bli ohygglig. Men segra kan då angriparen inte vare sig den kommer från väster, söder eller öster. Mao talade om detta som det långa folkkriget; i Sverige har man använt ord som igelkott och sega gubbar. Orden förändrar inte saken. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt. FiB-juristen Per Åberg om de rättsliga processer som följer efter krigsbrott:

”Mönstret känns igen”

F

TEXT per åberg

ör ett halvår sedan skrev jag om ett besök i Berlin och om hur regeringen i Tyskland i alla sammanhang konsekvent lägger skulden för den massiva förstörelse som i andra världskrigets slutskede drabbade landet på den nazistiska regimen, det vill säga egentligen på tyskarna själva. Jag hade nyligen tillfälle att besöka Japan, ett land som har stora likheter med Tyskland. En militärregim ledde landet ut på ett brutalt erövringståg i Asien och gjorde sig skyldig till synnerligen grova förbrytelser mot folkrätten. Efter krigsslutet inleddes, precis som i Tyskland, en rättsprocess mot dem som uppfattades som ansvariga för de kriminella handlingarna under kriget. Det har skrivits mycket om rättegångarna efter andra världskriget. Många har menat att det var segrarnas lynchjustis mot de besegrade. De brott som hade begåtts var dock av den storleksordningen att någon reaktion måste följa. Det är visserligen mindre tilltalande att de besegrade ledarna åtalades för brott som hade uppfunnits i efterhand, som ”brott mot freden” och ”brott mot mänskligheten” men man kan möjligen säga att detta föregrep den utveckling som sedan har ägt rum. LIKSOM I TYSKLAND dömdes flera av

de åtalade, fast färre än i Tyskland, till döden och avrättades. Men till skillnad från Tyskland har Japans regering inte accepterat något kollektivt ansvar för ogärningarna före och under kriget och till skillnad från Tyskland håller man inte några minnen från kriget levande. Få japanska skolelever känner i dag till att fib 46

deras land var i krig under 1940-talet. Ett undantag är staden Hiroshimas museum över atombombsfällningen där emellertid sambandet med kriget inte blir särskilt tydligt. Personer som dömdes till fängelsestraff i krigsförbrytarrättegången i Tokyo har efter återupprättandet av japanskt styre återvänt till offentligheten och fått ansvarsfulla uppdrag, i ett fall till och med utrikesministerposten. Inte heller riktas några anklagelser mot segrarmakten USA för dess många folkrättsbrott i krigets slutskede. ANDRA FÅR SPEKULERA i om det förelig-

ger en större risk för att Japan ska slå in på en revanschistisk väg än att Tyskland ska göra det. Syftet med denna artikel är ett annat, nämligen att stimulera till reflektioner över vilka juridiska och politiska faktorer som har bidragit till att utvecklingen blev sådan den blivit. Många historiker har påpekat att USA tidigt insåg vikten av att göra Japan till sin allierade i en del av världen där Kina hade förvandlats till en fiende. USA ska därför enligt dessa historiker efter kriget ha behandlat ledarskiktet, med några få undantag, med silkesvantar. Detsamma kan i viss mån sägas även om Tyskland, men där var rättsprocesserna många fler och pågick under mycket längre tid och även i tysk regi (några processer i japansk regi har inte förekommit). I Europa gick ju för övrigt frontlinjen mellan Sovjetunionen och dess allierade och västmakterna och det av västmakterna ockuperade västra Tyskland hade knappast någon annanstans att ta vägen än in i det västliga lägret. Det finns flera exempel på hur japan-

»

De utländska makthavare som har understött folkrättsbrotten har givetvis aldrig kommit ifråga för åtal. ska förbrytare kunde undgå lagföring och straff. Ett av de skamligare är att vetenskapsmän som utfört medicinska experiment på krigsfångar köpslog med ockupationsmakten USA om straffrihet i utbyte mot att de delade med sig av resultaten av sina experiment. Mönstret från krigsförbrytarrättegångarna efter andra världskriget känns igen i senare processer. De tribunaler som inrättats för Rwanda, före detta Jugoslavien och Liberia har inte kunnat göra någon egentlig räfst med folkrättsförbrytarna där, mycket på grund av att dessa har haft mäktiga vänner som skyddat dem. Några få syndabockar har offrats för världsopinionens skull medan det stora flertalet har gått fria. De utländska makthavare som har understött folkrättsbrotten har givetvis aldrig kommit ifråga för åtal. Det är uppenbart att i situationer där starka politiska intressen gör sig gällande finns ingen likhet inför lagen – och egentligen ingen lag överhuvudtaget. ■ ■ Per Åberg. Jurist i Uppsala och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org


ningen? Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE:

Månadens medarbetare

Gunnar Olofsson, Mare Toomingas, Magnus Zackariasson, Eva Wernlid, Peo Österholm, HansMagnus Meincke, Kristina Eriksson, Björn Kumm, Christer Lundgren, Oskar Aspman, Bror Kajsajuntti, Zoltan Tiroler, Maria Kållberg, Helge Rubin, Rolf Andersson, Torbjörn Wikland, Pål Steigan, Hans O Sjöström, Sara Beischer, Idha Lindhag, Jan Bergsten, Agneta Willans, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström.

Hej Oskar Aspman! Du har tecknat porträttet på Ingrid Segerstedt-Wiberg och de andra hjältarna i Folket i Bild/Kulturfronts nystartade serie. Berätta, vem är du? – Hej! Jag sysslar med många saker men alla är centrerade kring visuell kommunikation. Jag formger, illustrerar, målar och tecknar serier åt förlag runt om i Sverige. Dessutom lär jag också ut alla de sakerna och lite till på Malmö högskola där jag är deltidsanställd som konstnärlig adjunkt i visuell kommunikation. 2001 startade jag och några till seriekonstföreningen C’est Bon Kultur som sedan dess gett ut den internationella seriekonstantologin CBA. Detta är andra omgången jag gör bilder åt Folket i Bild/Kulturfront, jag gjorde ett antal bilder kring 2005 också.

Prenumerera på FiB!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera

Nästa nummer kommer 12 mars. Prenumerera!

Medlem. FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Johanna Lundqvist. WEBBREDAKTÖR: Anton Honkonen. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Britta Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se


Millions discover their favorite reads on issuu every month.

Give your content the digital home it deserves. Get it to any device in seconds.