FiB 3 2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 3 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

BINGSJÖS MUSIKFEST STOCKHOLM CHOCKBYGGER LAND GRABBING – AFRIKA REAS UT

fibtre2010

folketibild/kulturfronttre2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Karin Sunvisson, Anne-Gaëlle Amiot.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström, Martin Schibbye (tjänsteledig), Paul Mohlin (praktikant).

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

peo österholm

Bingsjö i startgropen 10

anna roxvall

Rea på mark i Kenya 20

Bingsjö är känt för att arrangera Sveriges största spelmansstämma i juli varje år.

Men byns 71 invånare går knappast i ide resten av året. Redan i vintermörkret är alla fullt sysselsatta med att planera mat, parkering och allt annat som en folkfest kräver.

Kapplöpningen i Afrika är igång igen. Det senaste årets mat- och finanskris har sporrat stater, riskkapitalister och livsmedelsföretag att shoppa jordbruksmark i massor på kontinenten. I Yalaträsket i västra Kenya såg byborna den vite mannen återvända i form av en amerikan. Han talade vackert, hägnade in området och startade en högteknologisk farm i hjärtat av deras allmänning.

erik berg

Stockholms hetsbyggen 28

Stockholms är fullbyggt och statskärnan har utvidgats så mycket det går. För att möta kraven på tillväxt och få rum med fler invånare bygger man nu staden på höjden i stället, samtidigt som man täpper igen grönområden för att få plats med dyrbara kvadratmetrar våningsyta.

hillevi nagel sverigebilden 4

micke evhammar dikt 35

lisa forsberg jorden runt 5

jan myrdal skriftställning 44

jane morén om mary andersson 32

ingemar folke juridik 46

fibtre

Antisemitkortet – igen!

H

ur den sionistiska lobbyn riggar debatter har vi bland annat lärt oss av den så kallade ”organdebatten” då man försökte stämpla Aftonbladet och Donald Boström som antisemitiska. Men frågan exploderade i lobbyns ansikte när visade sig att Boströms misstanke att israelerna hade stulit organ från bland annat palestinier var sann. Då blev det märkligt tyst.

Nu är det kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som utmålas som antisemit. I kampanjen deltar hela den bombliberala dagspressen, kända Israelförsvarare och antiislamska personer som Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten. Nu verkar det som om även Sveriges Radio deltar i hetsen. I programmet God morgon världen får Svante Weylers ta heder och ära av Reepalu.

Vad är bakgrunden till den sionistiska offensiven?

Svar: verkligheten! Israels krig 2006 mot Libanon och mot Gaza julen 2008 försatte Israels försvarsadvokater i ett svårt läge, då bombningarna och massakrerna inte kunde försvaras. Då spelas antisemitkortet ut.

Kritik mot sionism och Israel likställs med judehat.

Dessa försvarare av Israel säger nu att judar i Sverige inte kan ansvara för den konkreta politik som Israel för.

Och det är riktigt. Men om man tar ställning för Israel och dess koloniala politik – vare sig man bekänner sig till den mosaiska tron eller inte – är man medskyldig.

Men de svenska Israelpåhejarna har flera problem med sin linje. De som mest ihärdigt propagerar för att

sionism och judendom skulle vara två sidor av samma sak är just sionisterna och den israeliska staten. Så här skriver Israels Stockholmsambassad på sin hemsida: ”Sionism, det judiska folkets nationella rörelse har fått sitt namn från ordet Sion, den traditionella synonymen för Jerusalem och landet Israel. Idén med sionismen – det judiska folkets befrielse i sitt fädernesland …”.

Den svenska hejaklacken till Israel håller inte heller i sär judendom och Israel. När Reepalu i en intervju i dansk TV helt riktigt säger att kritiken han utsätts för kommer från den israeliska lobbyn får Svante Weylers detta till ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ’den judiska sammansvärjningen’.”

(Weylers blogg den 2 mars, 2010) Det är alltså Weyler som själv gör ett intellektuellt haveri och gör sammanblandningen mellan det judiska och sionismen.

Det kan knappast Ilmar Reepalu lastas för.

Reepalu har modet att ta ställning mot sionismen och staten Israels brott. Det är en för en ledande politiker i dessa tider ovanligt rakryggad hållning, som han ska ha all heder för! Argumentet att varje kritik av denna politik ska kunna stämplas som antisemitism, faller nu också på det faktum, att kraftfull kritik mot denna politik också kommer från antisionistiska judiska organisationer runt om i världen. Att stämpla deras kritik som antisemitism blir svårt!

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare:

Namn: Paul Mohlin Ålder: 27 Sysselsättning: Student på Nordens fotoskola och praktikant på FIB.

Hur kom det sig att du började fotografera?

– För fem år sedan blev jag fascinerad av min kompis nya digitalkamera. Jag lånade den och nördade loss på skrot i skogen och liknande. Med tiden förstod jag att det som väckte mitt intresse för fotografi är möjligheten att kombinera mitt estetiska intresse med mitt sociala intresse. I Dagens arbete såg jag ett bildreportage av Albin Biblom som handlar om romer som underhåller folk på gatorna i Bulgarien med dresserade björnar. Jag läste en kurs i bild och form på Komvux och började rita av ett fotografi föreställande Panco och hans björn Natka. Men när jag började titta igenom olika nummer av Dagens Arbete, som ofta har större spännande bildreportage, började jag förstå vad jag själv ville syssla med för fotografi. När jag upptäckte Nordens fotoskola föll många bitar på plats.

Vad inspireras du av?

– Jag har ett intresse för människor. Hur vi präglas av varandra och miljön vi lever i.

Jag vill röra mig i alla tänkbara miljöer som jag tycker är viktiga att dokumentera.

Jag tror att vi behöver intressera, lära oss om och förstå varandra mer.

fibsverigebilden

av: Paul Mohlin

fibjordenrunt

av: lisa forsberg

Sydafrika får inte låna pengar USA och Storbritannien hotar med att stoppa ett lån som Sydafrika ansökt om hos Världsbanken för att utvidga energitillförseln i landet. Sydafrika har länge lidit av strömavbrott, vilket gjort att många människor, framför allt i kåkstäderna helt saknat elektricitet. Anledningen till att USA och Storbritannien motsätter sig lånet är att en del av pengarna skulle gå till att bygga upp ett kolkraftverk i Sydafrikas norra Limpoporegion.

Kritiker har påpekat det underliga i att USA och Storbritannien aldrig invänt mot att kolkraftverk byggs upp i de egna länderna. Representanter från Afrika, Kina och Indien har i ett brev till Världsbankens president Robert Zoellick påpekat att den här typen av handlingar ”belyser det ohälsosamma i att [Världsbankens] beslutsprocess helt underkastas ett enskilt medlemslands diktat”. Sydafrika är, tillsammans med Brasilien, ledande bland utvecklingsländer ifråga om att vidta åtgärder för att bekämpa klimatförändringar. USA, å andra sidan, är det enda av de industrialiserade länderna som inte ens har satt upp ett mål för sin utsläppsminskning.

Israel förtrycker beduinbefolkning Human Rights Watch publicerade nyligen en rapport om de systematiska rättsövergrepp som beduinbefolkningen i Negevöknen i södra Israel utsätts för från den israeliska statens sida.

De israeliska myndigheterna har – till skillnad från tidigare turkiska och brittiska kolonialmyndigheter – aldrig erkänt att beduinerna har någon rätt till den mark de levt på och brukat i generationer.

Eftersom beduinernas byar grundlades innan den israeliska staten etablerades, anses de av den israeliska regeringen vara ”illegala bosättningar”. Dess invånare utsätts därför för tvångsförflyttningar, husrivningar, och skadegörelse av odlingar.

Den landyta som blir kvar för beduinerna att leva på blir allt mindre. Före staten Israels grundande förfogade beduinerna över 98 procent av Negev. I dag förfogar beduinerna över mindre än 2 procent av landområdet, trots att de utgör utgör 25 procent av befolkningen i Negevområdet.

Eftersom beduinernas samhällen inte erkänns av den israeliska staten vägrar myndigheterna att tillhandahålla infrastruktur. 76 000 människor – ungefär hälften av Negevs beduiner – lever därför i samhällen som saknar tillgång till elektricitet, vatten, avlopps- och sophantering och de tvingas resa långa sträckor för att få tillgång till sjukvård och skolor.

”Milton Friedmans ande beskyddade Chile under katastrofen” Två dagar efter att Chile drabbats av en kraftig jordbävning upplyste Wall Street Journal-krönikören Bret Stephens sina läsare om att anledningen till att man i Chile klarade sig lindrigare undan jordskalv än man gjorde i andra länder var att den amerikanska nationalekonomen Milton Friedmans ande ”beskyddande svävade över Chile”. ”Tack vare [Friedman] hade [Chile] genomlidit en tragedi som annorstädes skulle ha blivit till en katastrof av apokalyptiska mått. […] Det var inte av en tillfällighet som chilenare bodde i tegelhus, medan haitier bodde i hyddor [som kollapsade] när vargen anlände för att blåsa

omkull dem”. Enligt Stephens är den förre chilenske diktatorn Augusto Pinochets Friedmaninspirerade politik skälet till att Chile vid tiden för jordskalvet var en välmående nation med ”en av världens mest strikta byggnadslagstiftningar”, avsedd att förebygga skador som uppkommer till följd av jordbävningar.

Det finns, som författaren Naomi Klein påpekat, några problem med antagandet att det var Friedmans förtjänst att Chile var bättre rustat att klara jordbävningar än Haiti. För det första antogs Chiles byggnadslagstiftning i sin nuvarande form år 1972, det vill säga ett år före det att Pinochet tog

makten i en blodig, USA-understödd kupp, så i den mån någon politiker är att tacka för lagstiftningens utformande torde detta vara den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende. För det andra så kom Pinochets Friedman-inspirerade politik att orsaka storskalig avveckling av industrier och en explosionsartad uppväxt av utpräglat instabila kåkstäder. För det tredje var Friedman själv skeptisk till lagstiftning som reglerade hustyper och byggnadsmaterial i syfte att förebygga skador vid jordskalv, eftersom han ansåg detta vara en otillbörlig statlig begränsning av den kapitalistiska friheten.

fibmånaden

av: Erik Paulsson Rönnbäck

Februari 10/2

Israel bombar Gazas oanvända flygplats efter raketavfyrningar.

Iran avslår USA:s erbjudande om att bistå landet med medicinska isotoper.

11/2

Vita huset ”besviket” på brittisk domstol efter offentliggjorda tortyruppgifter om Binyam Mohamed, som greps i Pakistan 2002 och därefter lämnades över till USA. Indiskt forskningsinstitut hävdar släktskap mellan judar och pashtuner.

12/2

Iran räknar sig officiellt tillhörande den tiondel länder med högst utvecklad kärnteknologi.

Rysk militäroperation mot separatister i delrepubliken Ingusien dödar 20.

13/2

NATO inleder sin största Afghanistanoffensiv sedan 2001 mot Talibanstarka Marja med 80 000 invånare.

3 amerikanska soldater dör av vägbomb i södra Afghanistan.

14/2

Före detta israelisk toppgeneral skeptisk till Israels förmåga att slå ut iranska kärnanläggningar.

Moskva försvarar rysk försäljning av

luftvärnsrobotar till Iran, inför israeliskt statsbesök.

USA byter namn på Irakkriget till ”operation gryning”.

Fem män döms till fängelse i 23 till 28 år i australiensk domstol för ”terrorförberedelser”.

USA:s vicepresident Joe Biden öppnar för möjliga militärrättegångar mot misstänkta 9/11-attentatsmän.

Nederländska regeringen spricker efter oenighet om landets fortsatta militära roll i ockupationen av Afghanistan.

15/2 16/2

Indiska maoistrebeller dödar 24 militärpoliser.

EU förlänger Zimbabwesanktioner med ett år.

Franska parlamentets underhus godkänner lagförslag som tvingar internetleverantörer att blockera ”kriminella webbplatser”.

17/2

Ryssland georgiska utbrytarrepubliken Abkhazien ingår avtal om rysk militärbas fram till 2059.

Franska HD upplöser frikännande av fem före detta Guantanamofångar.

18/2

Argentina anklagar Storbritannien för att piska upp risken för krig. Argentina vill återta Falklandsöarna från Storbritannien efter nyupptäckta oljekällor inom ögruppens territorialvatten.

19/2

Irans högste ayatolla Ali Khamenei avfärdar byggande av kärnvapen.

20/2 21/2

27 civila afghaner dödade i amerikansk flygattack mot konvoj.

Israel inviger nytt förarlöst flygplan som kan nå Iran.

22/2

EU fördömer bruket av falska pass i mord mot Hamasledare i Dubai.

ETA kungör planer om att lägga ned vapnen inför fredsförhandlingar.

23/2

Latinamerikanska och karibiska länder bildar ny samarbetsorganisation där USA och Kanada utesluts.

24/2

Tre Googlechefer döms till villkorligt fängelse av italiensk domstol för att ha ”brutit mot privatlivets regler”, efter att en filmsnutt på en utvecklingsstörd pojke lagts upp på företagets videodatabas.

25/2

EU:s högsta domstol förklarar Västbanken som icke-israeliskt territorium.

26/2 Ali Khamenei.

Danska Politiken ber om ursäkt för publicering av Muhammedkarikatyrer.

FN förlänger tidsfrist med fem månader

fib 7

»Operation gryning.«

USA:s nya namn på Irakkriget.

enligt tankesmedjan American Foundation.

Turkiets folkmord mot armenier 1915 erkänns av utskott till USA:s kongress.

5/3

Fyra personer döms till fängelsestraff i elva till tolv år av tysk domstol för att ha ”planerat attacker mot amerikanska mål”.

FN tillkännager tillbakadragande av FN-styrka från Kongo under 2010.

6/3 CIVILA DÖDAS. 211 civila irakier dödades i kriget under februari. En tredjedel som dödats av amerikanska förarlösa flygplan i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan är civila. foto: Donald Boström

för palestinska och israeliska rättegångar om krigsförbrytelser.

27/2

Brittisk trupp stannar i Afghanistan till 2015, enligt landets överbefälhavare Sir David Richard.

28/2

ETA:s militäre ledare bon Gogeascoechea Arronategu grips av fransk polis.

Iransk befälhavare varnar för europeiskt energiavbrott i händelse av Irankrig.

Mars 1/3

352 irakier dödades under februari varav 211 civila, enligt de irakiska myndigheterna.

Ryssland och Georgien öppnar landgräns.

2/3

Afghans regering inför förbud mot direktrapportering från gootalibanattacker, något som kritiseras av inhemska journalister för att bryta mot yttrandefriheten.

3/3

Nio kurder åklagas i fransk domstol för att ha ”rekryterat medlemmar till PKK”.

Dubais polischef vill få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och underrättelsetjänsten Mossads chef Meir Dagar utlämnande.

4/3

En tredjedel som dödats av amerikanska förarlösa flygplan i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan är civila,

38 av Politikens journalister tar gemensamt avstånd från ursäkt för publiceringen av Muhammedkarikatyrer.

Ryssland dödar ingusiske separatistledaren Aleksandr Tikhomirov.

7/3

Parlamentsval i Irak. 515 kandidater förbjöds ställa upp – flertalet på grund av ”fortsatta band till Ba’ath-partiet” enligt de irakiska myndigheterna.

8/3

Israel godkänner nybyggnation av 112 bostäder på den ockuperade Västbanken.

Nordkoreas armé intar krigsberedskap under militärövning mellan USA och Sydkorea.

9/3

USA häver exportsanktioner på internetrelaterad hård- och mjukvara till Sudan, Iran och Kuba.

Irländsk polis griper sju för ”inblandning i mordplaner” på svenske konstnären Lars Vilks.

fibkrönika

Dimma på arbetsmarknaden

A

vtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det.

Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser.

Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för att fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades till exempel in i de flesta kollektivavtal innan den skrevs in i LAS. Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, det vill säga det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?

»Så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, behöver de inte backa. Idag genomför de saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om.«

I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Trycket i frågan kan göra att fackförbunden varslar om strejk. Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har av att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år vill de helst ha både mera flexibilitet och noll kronor i löneökning!

De känner sig, och är, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill.

Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

GS (grafikerna) har redan slutit ett avtal med träarbetsgivarna om att ungdomar får anställas i stället för uppsagda personer med företrädesrätt. Ungdomarna kommer sedan att stå på en särskild turordningslista ”där deras kompetens vägs in”. Vad kommer deras kompetens att väga när de blivit varma i kläderna och börjar ställa krav? De blir lätt utbytta mot nya billiga ungdomar. En försöksballong! Om den lösningen sprider sig, så är det också kört för de lokala fack som vill hålla fast vid turordningsreglerna. Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej tvärtom, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

frances tuuloskorpi

fibnoterat

Skakande utställning wPå Bastiljtorget i Paris såg jag i februari fotoutställningen ”Exil, exit? Att leva som papperslös i Europa”. Bilderna var tagna av Olivier Jobard på franska Sipa Press och utställningen arrangerad av Médecins du Monde (Läkare i världen).

Skakande bilder av väntan och oro, vanmakt och förtvivlan. Ett foto visar några poliser som på en flygplats (kanske Charles de Gaulle i Paris) bär ombord en flykting som skall avvisas. De håller honom i benen, som vore han en säck potatis. Ett annat foto visar en brännskadad handflata. Det är en flykting som rispat sig själv med glödhet metall för att polisen inte skall kunna matcha hans fingeravtryck mot de fingeravtryck han tidigare tvingats lämna vid EU:s yttre gräns.

Utställningen fokuserar också på tre enskilda individer, både i form av stillbilder och filmsekvenser. En av dem är en 47-årig boliviansk kvinna. Sedan hennes man dödats under en demonstration och hon själv utsatts för hot flydde hon till Europa med två av sina barn. Men hon vägrades asyl och lever nu som klandestin, i ständig oro för att bli angiven och utvisad.

När jag ser Olivier Jobards bilder från denna kvinnas strävsamma liv i ett anonymt förortsområde tänker jag att det där skulle ju kunna vara någonstans i Stockholmstrakten. Ja, berättar hon då själv i filmen. Det är i Sverige hon och sönerna befinner sig. Det var Sverige som nekade dem asyl. Och när hon blev förlamad i ena handen var det enbart tack vare svenska Läkare i världen som hon till slut fick behandling och vård.

Det är också syftet med utställningen, att skapa opinion för att även papperslösa klandestiner skall ha rätt till sjukvård utan att bli angivna och utvisade och att svårt sjuka flyktingar över huvud taget inte skall kunna avvisas.

margareta zetterström

fib 9

Slutskrattat för dirigenten wI P1-programmet Musiknyheterna berättade chefsdirigenten i Nordiska kammarorkestern i Sundsvall, Christian Lindberg, om ett anställningskontrakt som föreslagits av Scenkonstbolaget.

Bolaget krävde en lönesänkning på 40 procent, förbud att säga något negativt om Scenkonstbolaget, tillåtelse för publiken att mobilfilma och sprida konserterna via YouTube, inget inflytande på programsättning och krav att ”skratta mycket för att hålla personalen på bra humör”. Ja han skrattade hjärtligt åt saken i programmet – efter sin uppsägning.

Illustration: Ximena Duhalde text: Mare Toomingas

– Vid övergångstället blir jag i alla fall lite sedd.

Kanske. Det är lag på det.

Sommarens musikfest börjar här fibämne

Bingsjö är känt för att arrangera Sveriges största spelmansstämma i juli varje år. Men byns 71 invånare går knappast i ide resten av året.

Redan i vintermörkret är alla fullt sysselsatta med att planera mat, parkering och allt annat som en folkfest kräver. peo österholm text paul mohlin bild

fib 11

>

fibkultur fibinrikes

fib 13

S

nön ligger djup i Bingsjö. Men tunga snöflingor fortsätter att falla. Det är alldeles mol tyst.

Friden här i finnmarken störs bara av enstaka timmerlastbilar som skramlar genom byn.

Djupt sover också de björnar som under senare tid alltmer irriterat byns invånare. Särskilt när äppelträden fäller sin frukt till marken brukar de dyka upp på bygatorna.

Men i Bingsjö Bystuga är det inte lugnt. Där pågår möte efter möte. Det är ett halvår kvar till Sveriges största spelmansstämma.

Serveringsgruppen har möte. Sex Bingsjökvinnor organiserar vaktlistor, diskuterar inköp och vad man skall sälja för mat. Gruppen är viktig då 60–70 personer är engagerade i serveringen, som drar in hundratusentals kronor på hamburgare, korv, kaffe och öl till de tusentals stämmobesökarna.

– Vi serverar så enkla saker som möjligt, säger Maria Kåks. Hamburgare eller pyttipanna.

Alla stämmans inköp sker i den lokala affären, som på så sätt kan fortleva. Utan stämman skulle inte affären existera.

Den som har fördomar mot kulturlivet i glesbygden (och kanske tror att det inte finns något sådant) bör åka till Bingsjö. Här finns en litteraturcirkel med 10–15 deltagare (Bingsjö har 71 invånare), här anordnas stickkvällar och konserter i kyrkan. Och så förstås det som gjort byn känt över hela landet – Bingsjöstämman.

Under 1800-talet bodde och verkade i byn en lång rad framstående spelmän, Peckos Per, Ritektbröderna, Hjort Anders, Slunk Hans och många andra. Ryktet spred sig långväga om ”finnmarksspelmännens” skicklighet och de kunde vara borta i veckor på bröllopsspelningar.

Under 1900-talet kom nya spelmän – Nylandspojkarna, Päckos Olle, Päckos Helmer och många andra som upprätthöll de stolta traditionerna. Deras låtar spelas allmänt fortfarande över hela landet.

Från bergen runt Bingsjö kan man se långt in i Hälsingland, varifrån spelmännen hämtade sin inspiration när de var där på arbeten.

Päkkos Gustaf var den siste. Han dog år 2000. En 200-årig epok var därmed till ända. Päkkos Svea, hans änka bor nu ensam i gården på höjden, den gård som Peckos Per, byns störste spelman byggde på 1850-talet.

Dessa bönder och skogsarbetare skapade en låtskatt som idag blivit något av en nationell musikskatt. Därför har Bingsjö blivit en vallfartsort, långt ifrån bara under stämman. Under senare decennier har unga spelmän begivit sig till Bingsjö för att lära, insupa, diskutera med den sista generationen spelmän.

Stämman är alltid första onsdagen i juli. Det är som en nationell helgdag för tusentals spelmän. Men dessa sorglösa spelmän kommer hit enbart för att spela, dansa, dricka – dygnet runt. De tänker inte på allt arbete som ligger bakom.

Och gissa om det finns uppgifter! Musiken från w

– Det är hårt slit året om. Men man gör det för byns bästa, säger Peter Jones (tv). Bilden ovan: Nylands Jonas, en av Bingsjös verkliga storspelmän. 1926 emigrerade han till USA.

fibkultur

scener och till dans sköts av Folkmusikens Hus och Dalarnas Spelmansförbund. Men allt det praktiska tar byn hand om. Parkering, camping, servering, toaletter, efterstädning, brandtillsyn, dansbanor…

Stämman engagerar hela byn. Sånär som på två åldringar och två småbarn ställer alla upp och jobbar, oavsett musikintresse. Det säger sig självt att 70 personer inte räcker. Grannbyarna Dalstuga, Finnbacka och Dådran bidrar med folk liksom ett antal föreningar med exotiska namn som Finnmarkens Skoterförening, Lingheds Roddklubb och Gävle-Dala Finnkultur.

Första stämman hölls 1969. Fram till 1997 arrangerades den av Musik Vid Siljan, som hoppade av. Byn greps av panik. Man förstod att spelmän och publik skulle komma nästa år i alla fall, som man alltid gjort. Vad händer då, om det inte finns toaletter, kaffe och soptunnor? Spelmännen bryr sig knappast om vilka som arrangerar.

Ulla Jones, Bingsjöfödd och tillbakaflyttad efter några år i Stockholm, började ringa runt till invånarna och förklarade att det helt enkelt var nödvändigt att bilda kommitté och börja jobba. Hon berättar att man inte

fib 15

ens hade ekonomin säkrad. Vad hade man för alternativ? Stämman var allt för inarbetad.

Byn ställde upp.

Så nu sitter man vackert i sina planeringsmöten.

Dagen efter serveringsgruppen är det styrelsen för Bingsjöstämman. En rad praktiska frågor står på dagordningen.

De gamla spelmännen är borta. En enda spelman finns kvar i byn med rötter bakåt i tiden – Peter Jones. Men för honom är stämman mycket slit, året runt.

– Jag håller mest på med parkeringen. Det krävs 80–100 man. För mig innebär det 3–4 dagars jobb med

att slå ängarna så att man kan parkera. Men det är roligt att hålla på. Min drivkraft är att det ska vara bra för byns bästa.

Han berättar att det är mycket besökarna aldrig tänker på. Myndigheterna har skärpt kraven på flera områden. Tält och husvagnar skall idag ha visst antal meter i säkerhetsavstånd mellan sig. Brandsläckare måste finnas, liksom ambulans, ett krav byn själv ställer med tanke på att det kommer tusentals människor till byn.

Rekordet är 35 000 i början av 80-talet. Då var det fullständigt parkeringskaos och kilometerlånga bilköer in till byn. w

Lars Nylander, Siv Tillsjö och Håkan Rubensson är eller har alla varit engagerade i styrelsen för Bingsjöstämman.

– De besökssiffrorna vill vi inte ha tillbaka, säger Peter Jones. Det blir för övermäktigt. 6–7 000 är lagom.

Stämman är numera också miljödiplomerad.

Miljöansvarig är Siv Tillsjö. Hon flyttade till Bingsjö för fem år sedan men farmor var från Bingsjö. Hon sögs snart in i stämmoarbetet.

– Jag har bott 20 år här i finnmarken varav de senaste fem i Bingsjö. Efter tre år i Bingsjö var jag med i arbetet och sitter nu i styrelsen för Bingsjöstämman.

Som sjuksköterska förklarar hon varför man måste ha en ambulans på stämman.

– Med så mycket folk är det nödvändigt. Det är faktiskt ett krav från oss i byn. Det är 4–6 mil till närmaste

akutmottagningar. Jag skickade iväg en person som fick stroke för något år sedan.

En annan återflyttad efter många år i Stockholm är Håkan Rubensson. Han har just avgått efter några år som ordförande i föreningen Bingsjöstämman. Från näringslivet hade han med sig kunskaper i ekonomi.

Han berättar hur stämman har en miljonomsättning och hur pengarna tas om hand under stämmokvällen av Leksands Sparbank. Men hur, det vill ingen i byn berätta.

Man skulle kunna tro att städningen av byn dagen efter stämman är något som man knotar och svär över.

fib 17

Svea Päkkos (ovan th) är änka efter storspelmannen Päkkos Gustaf. Det är på hennes gård stämman till största delen hålls.

Tvärtom. Klockan tio på morgonen, när spelmännen kanske fortfarande sover i sina tält, nästan slåss invånarna om sopskyfflar och skurborstar. Det fejas och tvättas rent.

Buskspelet och dansen pågår hela natten. Dansen pågår på fyra olika dansgolv, två stora dansbanor och två mindre logar. När solen går upp vid fyratiden är dansen fortfarande igång på Danielslogen. Det sista fiolstråket kanske inte tas förrän vid nio–tio på morgonen.

Men på eftermiddagen, efter några korta sömntimmar, har alla spelmännen tagit ner sina tält, kört i väg

till nästa stämma och lugnet lägrar sig över byn. Ett lugn som varar i ett år, till nästa stämma.

Då sätter sig byborna vid bystugan när städningen är klar och äter tillsammans. Pustar ut. Och känner en oerhörd stolthet och tacksamhet över sitt evenemang.

– Det är faktiskt otroligt hur folk ställer upp, säger kvinnorna i serveringsgruppen. Det är gemenskap på hög nivå.

Byns uppslutning kring stämman väcker filosofiska frågor om det civila samhället. När Musik vid Siljan hade ansvaret betalade man ut rundliga ersättningar till

markägare för camping och parkering. I dag är (nästan) w

fibkultur

Bingsjös spelmän wDen första identifierbara spelmannen i Bingsjö var Karnes Hans, född 1769. Många av byns spelmän är ättlingar till honom. wVid mitten av 1800-talet började byns spelmän beryktas som skickliga. Namn som Peckos och Junkas blev ett begrepp. wDen främste var Peckos Per, född 1809. Det finns en lång rad låtar

efter honom som fortfarande spelas. Hjort Anders, född 1865 var den som blev hans ambassadör och förde ut hans låtar över Sverige.

Hjort Anders var bara tolv år när Peckos Per dog men lyckades få in många av hans låtar i ryggmärgen. wDet finns flera släkter i Bingsjö med namnet Peckos. Därför stavas namnet olika.

»Sen följer ett par veckor då byn är alldeles tyst. Det är alldelels, alldeles stilla.

Tystnaden blir så kompakt efter stämman. « allt ideellt. Vilket gör folk lyckligast? Att jobba för sin egen plånbok? Eller jobba för allas, byns bästa?

Lars Nylander född i byn och även han återflyttad sedan fem år tillbaka säger: – Man känner att man gör något för bygden. Det jobb man lägger ner är en social investering. Bingsjö finns med på kartan. Vad skulle hända med byn om vi inte gjorde det här?

Lars Nylanders farfars morfar var den kände spelmannen Junkas Jonas. Han son Johan är riksspelman.

Håkan Rubensson är inte själv spelman men tog på sig ordförandeskapet under några år.

– Vi har kul. Alla drar åt samma håll. I stället för att sitta hemma och uggla känner alla att vi åstadkommer något.

wBingsjö ligger i Rättviks Finnmark, i oländig skogsbygd. wSpelmansstämman startade 1969. Då fanns fortfarande spelmän av den gamla stammen i livet. Den mest kände, Päkkos Gustaf, dog 2000. wStämman växte lavinartat från 400 besökare första året till över 30 000 bara tio år senare.

Titta på andra liknande byar! De har växt igen. Ängarna i Bingsjö måste man ju ha som p-platser.

Rubensson säger sig vara imponerad över tillströmningen av allt fler ungdomar på stämman. Men i byn har man ett omvänt problem – åldersstrukturen.

Befolkningen blir allt äldre. Inga nya fasta invånare kommer till. En fin gammal gård i byns utkant har varit till salu en längre tid.

Vi lämnar Bingsjö i midvintermörker och djup snö.

Men om ett halvår kan man stå uppe på Päkkosgården och höra sammelsuriet av musik från alla håll nere i byn, natten lång, ännu när solen går upp klockan fyra.

– Sen följer ett par veckor då byn är alldeles tyst. Det är alldelels, alldeles stilla. Tystnaden blir så kompakt efter stämman, säger Siv Tillsjö.

Det verkar som om bergsryggarna runt byn också går och lägger sig, somnar om. För att vakna till under några hektiska sommarnätter.

peo österholm är journalist, musiker och har skrivit boken vi ses i bingsjö. paul mohlin studerar på nordens fotoskola och praktiserar på fib.

Hjärp Erik är över 80 år men fortfarande aktiv spelman och engagerad i spelmansstämman.

fib 19

fibutrikes

Afrika reas ut

Kapplöpningen i Afrika är igång igen. Det senaste årets mat- och finanskris har sporrat stater, riskkapitalister och livsmedelsföretag att shoppa jordbruksmark i massor på kontinenten.

I Yalaträsket i västra Kenya såg byborna den vite mannen återvända i form av en amerikan.

Han talade vackert, hägnade in området och startade en högteknologisk farm i hjärtat av deras allmänning.

fib 21

fibutrikes

D

anna roxvall text johan persson bild en vite mannen kom från ovan. För sju år sedan korsade han Atlanten med vingarnas hjälp och tog sikte på Nyanzaprovinsen i västra Kenya. Den aprikosfärgade Viktoriasjön flöt under hans fötter i gryningen, dignande bananträd svirrade förbi på tvättbrädevägar. Så satte han slutligen ner fötterna på den bördiga jorden i Yalaträsket, mellan städerna Bondo och Siyaya, och reste ett nio meter högt kors på kullen.

Nedanför ligger nu hans risfält, gröna och vidsträckta bakom taggtråd, på mark som en gång tillhörde ingen och alla.

– Hela samhället trodde att det var en halvgud som kommit till byn, men det visade sig vara en helgjuten djävul, konstaterar ordförande i Siyayadistriktet, Dime Dgolla.

Människorna runt Yalaträsket hann aldrig riktigt förstå vad som hände. Plötsligt hade

amerikanska Dominion Farms ett kontrakt på rätten att producera ris på marken.

Där hade byborna fram till dess odlat sina grönsaker, skördat sin papyrus och låtit djuren beta alldeles gratis i över 30 år. Men med löften om jobb och upprustning av skolor och vårdcentraler, fick företaget både lokalinvånare och politiker att acceptera en uthyrning av marken. Ägaren, Calvin Burgess, verkade vara en god, gudfruktig man. Han tog ju som sagt med sig ett kors, och hade tumme med de lokala prästerna.

Men sedan var det som om Gud vände byborna ryggen. När kontraktet var underskrivet stängde Dominion Farms av den allmänna vägen som korsade området, monterade upp grindar och stängsel, vände flodens riktning så att vattnet hamnade innanför taggtråden och påbörjade bygget av en ultramodern farm.

Sju år senare får byinvånarna gå över en mil för att finna färskvatten och djuren svälter ihjäl i brist på bete. Skolor och vårdcentraler är ungefär lika fallfärdiga som förut, och de som fick jobb när farmen skulle byggas står numera arbetslösa. Riset som produceras innanför de låsta grindarna körs vidare till stormarknader i städerna. Här runt träsket har ändå ingen råd att köpa det.

Distriktsordföranden Dime Dgolla har granskat kontraktet där Dominion får hyra de över 3 000 hektaren för vrakpriset 120 000 kronor per år, och arbetar nu för att det ska omförhandlas.

– Det är ett uruselt avtal. Man har över huvud taget inte tänkt på vad som är bäst för samhället. Varför inte? Men snälla du, välkommen till Kenya, säger han trött.

Ett stenkast bort från Dominions ägor bor Jackson Oware. Han har en polkagrisrandig stolpe mitt i sin trädgård. En

fib 23

När det regnar blir det alldeles blött i Margaret Akoths säng, eftersom hon inte kan få tag i papyrus för att täta sitt tak. Papyrusen hamnade innanför stängslet till farmen och hon vågar inte smita in på natten och plocka, som en del andra gör.

morgon stod den bara där, orubblig i all sin betong. Det hjälpte inte vad han gjorde.

Den flyttade inte på sig en millimeter.

Det gör inte Jackson heller. Det är därför stolpen står där. Hans släkt har bott här i sina lerhus sedan 1970-talet och hans far ligger begravd i andra änden av trädgården. Att en amerikan kom hit och viftade med ett kontrakt som gav honom rätten till Jacksons mark rör honom inte i ryggen.

– De säger att det är deras egendom, från stolpen och ner till vattnet. De försökte tvinga oss att skriva på ett papper där vi lovade att flytta mot en ersättning på ynkliga 4 600 kronor. Polisen kom hit och hotade oss med vapen, men vi har levt här i 30 år. Vad har de för rätt att komma från USA och ta vår mark? undrar han.

Jacksons familj, broderns familj och modern, bor på en gemensam gård i varsitt lerhus med tak av korrugerad plåt. Ett

»De trodde att det var en halvgud som kommit till byn, men det visade sig vara en helgjuten djävul.« ligger bara några meter från vattnet som sakta äter sig uppför gårdsplanen. För att tvinga bort de familjerna runt Yalaträsket som vägrar flytta på sig, låter Dominion Farms sin damm svämma över. Många har fått se sina hus sakta smälta ihop och förena sig med den lera de en gång byggdes av. Nu ruttnar Jacksons majs under brunt, illaluktande vatten och nykläckta malariamyggor surrar ivrigt ovanför. Sörjan duger inte ens för djuren att dricka. Enligt Jackson har 145 av deras getter redan dött,

och tvååriga sonen Roni, som älskar att plaska i vattnet, har influensa, diarré och malaria.

– Dessutom sprayar Dominion fälten från luften med livsfarliga kemikalier, säger han och tittar mot skyn.

Jacksons hustru Margaret blir blank i blicken när hon berättar att Roni och lillasyster Michelle borde ha haft en storebror.

– Jag var sjuk hela tiden under graviditeten. Jag hade huvudvärk, ont i mage, rygg och leder. Men jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få missfall, säger hon.

Den lokala vårdcentralen tycker sig se att missfallen har ökat sedan Dominion Farms kom till trakten, men vet inte varför. En teori är att fler får malaria som en följd av översvämningarna, en annan att det är ett resultat av växtgifter.

Oavsett vilket, har Jackson och Margaret,

fibutrikes

fib 25

Jackson Oware står framför det som en gång var hans majsfält. För att tvinga bort honom från sin jord låter Dominion Farms sina dammar svämma över.

Vattnet duger inte ens för djuren att dricka och fungerar som barnkammare åt myggen. Jacksons son Roni har ständigt malaria eftersom han gillar att plaska i vattnet.

fibutrikes

liksom så många andra, svårt att förstå vad den vite mannen med farmen har där att göra. Kan han inte odla ris i sitt eget land i stället?

Och det kan han förstås, men det vore inte samma sak. Dominion Farms är en del av en utveckling som formligen har exploderat i takt med de senaste årens mat- och finanskris. Bland världens investerare har åkermark plötsligt blivit hetare än hett – stater, livsmedelsföretag och investmentbolag har börjat lägga under sig mark i fattiga länder. Ingen vet hur mycket land det handlar om, de flesta kontrakt är hemliga och insynen noll, men FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO bedömer att det har sålts eller beslutats om försäljning av 20 miljoner hektar bara under ett halvår. Det är i så fall lika mycket som hälften av all jordbruksmark i Europa.

För länder som Kina, Sydkorea och Indien handlar det om att försörja sin egen växande befolkning. Kina har omkring 20 procent av människorna i världen, men bara 9 procent av jordbruksmarken, så i stället för att göra sig beroende av import från utomstående aktörer väljer man att köpa mark och odla själv utomlands.

För privata investerare är det enkel matematik som lockar dem att hoppa på planet till Nairobi, Luanda, Dar-es Salaam och Khartoum. Marken i Afrika är barnsligt billig, avkastningen 20–30 procent om året.

Samtidigt beräknas världens befolkning öka med två miljarder människor fram till år 2050, medan en miljard människor redan svälter. Bara de närmaste 20 åren beräknas efterfrågan på mat öka med 50 procent, medan de odlingsbara ytorna minskar som följd av klimatförändringarna och av att grundvattennivåerna sjunker.

Det låter som ett skräckscenario för den lilla människan, men blir till ljuv musik i örat på den som har pengar att investera.

Världens fattiga kan ju leva utan olja och diamanter, men ingen överlever utan mat.

Utåt mot världen, långt bort från stängsel

Land grab wDen senaste investeringsexplosionen avseende jordbruksmark i fattiga länder brukar kallas ”land grab”. Dels är det privata företag som liksom Dominon Farms ser en chans att göra stora vinster, dels är det stater, beroende av matimport, som ser en möjlighet att trygga tillgången på mat. wKina är ett typiskt ”land-grabbingland”. Men också Sydkorea, Japan, Indien och rika Gulfstater finns på listan. wMånga afrikanska länder har välkomnat utländska investeringar i jordbruks-

och beväpnade vakter vid grinden, framställer Dominion Farms dock gärna sin verksamhet som ett näst intilll filantropiskt projekt. Vd:n Calvin Burgess, som har blivit rik i hemlandet på privata fängelser, fick för ett par år sedan en gudomlig uppenbarelse och insåg att Afrikas matförsörjningsproblem ska lösas genom att goda västerlänningar investerar i modernt jordbruk på kontinenten. När Dominion kom till Yalaträsket ”pågick ingen handel i området, det fanns inga jobb och inget hopp om förbättring”.

Men företagets närvaro har gjort ”underverk för hälsan, välståndet och attityden hos hundratals anställda och tusentals som indirekt tjänar på cirkulationen av hårdvaluta”, står det att läsa på deras hemsida. I en intervju i Still Water News Press – en lokaltidning i Oklahoma – hävdar Burgess att fattigdomen i området runt Yalaträsket har minskat med 20 procent sedan Dominion kom dit.

Men när Steve Cowell, som är förvaltningschef på Dominon Farms, svarar på frågor, skiftar den rosenröda bilden en aning mer åt ljusrosa.

– Det där med 20 procent tror jag inte ett dugg på, jag vet inte var de har fått det ifrån. Ärligt talat: det finns säkert familjer som har det sämre nu än innan vi kom, men det finns hundratals som har det

mark, eftersom man haft en förhoppning om att det ska ge jobb, tillväxt, förbättrad infrastruktur, säkrad tillgång till mat på de lokala marknaderna och nya kunskaper om jordbruksteknologi. wNew York-baserade Black Rock Inc har just satt upp en 200 miljoner dollar hedgefond för att köpa upp odlingsbar mark i världen. wDet är inte bara amerikaner och kineser som är inblandade. Svenska Black Earth Farming har köpt 331 000 hektar åkermark i Ryssland.

bättre. Man måste se det ur ett vidare perspektiv, vi säkrar mattillgången i Kenya och tillför pengar till samhället, säger han.

Cowell hymlar inte heller med att företaget har haft en del problem. Ja, relationen till lokalbefolkningen har misskötts och tidvis varit dålig, men nu är det bättre lovar han, och så fort farmen börjar gå med ordentligt plus kommer Dominon att engagera sig mycket mer i samhället. För visst har företaget en viktig roll att spela, men...

– Först och främst ska vi leverera vinst till våra investerare.

Sveriges biståndsminister är i gott, eller i alla fall stort, sällskap när hon hävdar att utländska investeringar gör mer nytta än bistånd i Afrika. Men i en rapport från bland annat FN:s mat- och jordbruksorganisation, FAO, understryks att det finns få eller inga bevis för att den nya investeringsboomen i Afrika verkligen gynnar mottagarländerna.

I teorin skulle den kunna ge en del pengar till statskassan och öka BNP, men det blir sällan så. Och för lokalbefolkning, nomadfolk och ekosystem innebär avtalen ofta en smärre katastrof. De tvingas flytta på sig från mark som har nyttjats i generationer,

ofta utan någon som helst kompensation.

Argumentet som ständigt upprepas, är att det är obrukad jord som köps upp, men

fib 27

det är ett påstående som bör tas med en stor nypa salt, konstaterar rapporten. Med ”obrukad” menas snarare ”oklara ägarförhållanden”, eller att marken bara odlas i självförsörjningssyfte – alltså jordbruk som är livsavgörande för enskilda familjer, men ”improduktivt” i en investerares ögon.

Vid ett par bananträd i närheten av en av Dominion Farms dammar står Elias Ondiege Hayoyo och hänger med sina kompisar. De är i 30-årsåldern och har alla arbetat för företaget, men det var inget bra arbete, säger Elias.

– Vi fick sparken efter en månad. Jag jobbade åtta timmar om dagen för 75 kronor i veckan. Det är en usel lön, men de hade ju tagit min mark, så jag hade inget val. Det blev som en form av slavarbete, säger han, och de andra instämmer högljutt.

Samtalet glider ganska snart in på olika lögner som Dominion har kommit dragande med. Som att folk ”bara odlade lite papyrus på marken” innan företaget kom.

Margaret Akoth, 48, som har suttit på marken intill och lyssnat, reser sig mödosamt upp och tar oss med till sin oklanderligt städade jordhydda som ligger ett stenkast bort. Hon visar ett foto av hela familjen från den tiden då hennes man levde, innan hon pekar mot taket ovanför sängen.

– Det läcker. Vi brukade använda papyrus som tätning, men nu finns allt bakom stängslet. Enda sättet att komma åt det är att smyga in på natten, och det vågar jag inte.

Utanför har solen börjat gå ner och ett par magra höns hamnar i slagsmål på gårdsplanen. Barnen jagar varandra runt kvinnorna som hackar spenatliknande blad till kvällsmaten, och på kullen står ett nio meter högt kors. Köksklockan på väggen i Margarets hydda har stannat på sjutton minuter över ett. Som om också den hade velat bli kvar i en förlorad tid.

Tiden innan Gud och den vite mannen kom för att rädda invånarna runt Yalaträsket.

anna roxvall är frilansjournalist. johan persson är frilansfotograf.

När det kommer gäster till Yalaträsket brukar Charles Odero Ongongo berätta om när hans kor hamnade i fängelse. Det var en dag då en av pojkarna som brukar vakta hans boskap inte var tillräckligt uppmärksam.

Plötsligt slank några hungriga kor in under stängslet och galopperade lyckligt in för att smaska i sig av det friska, gröna gräset. Dominion Farms ringde polisen, som kom och grep inkräktarna, lastade in dem i en skåpbil och körde dem till polisstationen. En vecka senare fick Charles hämta ut brottslingarna, men då hade flera kor dött, eftersom ingen hade matat dem i finkan. Senare lade företaget ner anklagelserna mot Charles boskap. Man ville inte ha något mer bråk.

fibarkitektur

Massiva Stockholm waterfront byggs vid Centralstationen.

Byggnaden har kritiserats fรถr att dominera stadsbilden fรถr mycket och konkurrera ut stadshuset visuellt.

fib 29

Stockholms är fullbyggt och statskärnan utvidgad så mycket det går. För att möta kraven på tillväxt och få rum med fler invånare bygger man nu på höjden och täpper igen grönområden för för att få plats med dyrbara kvadratmetrar våningsyta. Arkitekten Erik Berg är skeptisk till byggivern.

Stockholms hetsbyggen S

erik berg text paul mohlin bild

pelplanen har peparerats under lång tid men exploateringen av Stockholm kommer att går fort.

Hinder som gammal sentimentalitet och mjäkigt trädkramande är röjda ur vägen. Sveriges huvudstad står inför stora förändringar.

Bakgrunden till exploateringsivern hittar vi redan i Översiktsplanen från 1990.

Planförfattarna konstaterar att Stockholm är i det närmaste fullbyggt.

Under 1900-talet har staden vuxit utåt i en flikig stjärnform längs pendel- och tunnelbanelinjerna, med målet att behålla en stadsstruktur med utsikter och naturmark mellan husen.

Men nu skaver staden mot kommungränserna. Ska Stockholm växa mer så måste det ske på annat vis. I stället för att som på 1900-talet utvidga staden tar man fasta på en nyckelmening i Översiktsplanen: ”Staden ska byggas inåt”.

Strategiskiftet tas emot väl av allmänheten och remissinstanserna. Skiftet ligger i takt med tidens tankar om tätare städer, satsningar på promenad- och cykelvägar, gatuliv och förstärkta urbana kvalitéer, sådant som modernismens stadsbyggare skötte rätt dåligt.

Den första Översiktsplanen poängterar att förtätningarna måste ske med hänsyn till både innerstadens unika arkitektoniska och historiska värden samt ytterstadens värdefulla grönområden och kulturlandskap. Det finns ”skäl att hävda att en begränsad nivå på framtida nyproduktion är nödvändig för att befintliga grönytor, kulturhistoriska värden och stadens identitet ska kunna värnas” enligt Översiktsplanen.

Det första större projekt som demonstrerar hur den nya strategin kan ta sig uttryck i praktiken är Hammarby Sjöstad. En

prisbelönt ekologisk stadsdel på tidigare verksamhetsmark som kombinerar modernismens luftiga bebyggelsestruktur med nyurbanismens fokus på gaturummen mellan husen, kopplad via den nya tvärbanan och cykelvägar in till city.

Kritiska röster sörjer att det småskaliga verskamhetsområdet rivs när den nya stadsdelen byggs ut, men på det hela taget blir resultatet rätt lyckat. Det ser lovande ut.

Men Hammarby sjöstad blir ett undantag.

Under 00-talets första år viftar stadens ledare med tummade befolkningsprognoser som pekar mot att Stockholms stad måste klara av att husera minst en miljon invånare år 2030.

Ivriga exploatörer uppvaktar tjänstemän och politiker med förslag på förtätningsprojekt i ytterstadens parkrum och på innerstadens tak och vindar. De tar spjärn

fibarkitektur

»Skyskrapecentern ser dagens ljus och kräver minst en skyskrapa i varje gathörn.«

mot den nu fastslagna målsättningen att bygga staden inåt.

Stockholms Handelskammare och ledande borgerliga politiker kräver allt mer aggresivt ett högre exploateringstal – alltså fler kvadratmeter våningsyta per kvadratmeter mark i nybyggda områden.

Skyskrapecentern ser dagens ljus och kräver minst en skyskrapa i varje gathörn.

I ivern att förtäta staden glömmer man helt bort grönområdenas betydelse. Synen på den stadsnära naturen som ett värdefull och en unik resurs har under 1900talet fungerat som en spärr mot exploatering på fel ställen. Det har helt enkelt varit politiskt svårt att ro hem argumentationen för att bygga bort skogspartier.

Men under 00-talet börjar forskare som Jerker Söderlind och Alexander Ståhle argumentera för att Stockholms grönkilar lika gärna kunde ersättas med fickparker och stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal talar om Stockholm som fullt av ”otillgängliga och otrygga grönområden, som bara blivit över”. Plötsligt beskrivs naturen mellan stadsdelarna som farlig.

Underförstått: den trygga staden kan bara åstadkommas genom en sammanhängande struktur av hus vid hus. Kampanjerna ger resultat. Där Översiktsplanen från 90-talet understryker betydelsen av sammanhängande grönområden betonar Översiktsplanen 2010 istället betydelsen av en sammanhängande stad.

På samma vis undergrävs de spärrar som

Det nya svarta? Stockholm waterfront ska rymma kongresshall, hotell och kontor. Komplexet ska bli klart i slutet på december.

säkrar en viss återhållsamhet i relation till innerstadens unika byggnadsensamble – ett arv som tillhör hela Sverige Återhållsamhet är en av stadsplaneringens verkligt svåra konster. 2010 lovar borgarrådet Kristina Alvendal rakt ut i media att strunta i stadsmuseets ”ogenomtänkta” skyddsmärkningar. Centerpartiets gruppledare Per Ankarsjö vill försvaga skyddet av kulturmiljöer, då det enligt Ankarsjös mening bara rör sig om ”tolkningar, tolkningar, tolkningar”.

Under hela den här tiden pendlar den formella makten i Stadshuset mellan

majoriteterna. Men medan det socialdemokratiska styret saknar ett program att verkställa under sina maktinnehav så agerar de borgerliga partierna aktivistiskt och målmedvetet både när de själva regerar och när de är i opposition.

Under den socialdemokratiska majoritetsperioden 2002–2006 går de borgerliga partierna hem och räknar och inser att de kan säkra ett kontinuerligt maktinnehav i stadshuset på samma vis som i de välbärgade kranskommunerna genom att trycka upp mängden stabila borgerliga väljare i Stockholms kommun.

De tre främsta verktygen för detta är för-

fib 31

tätningar av nya områden med dyra bostäder inklämda i allt mer krampaktiga lägen, gentrifiering – förändrad social sammansättning – av existerande stadsdelar och en accelerad takt i de bostadsrättsomvandlingar som utrustar varje Stockholmare med ett borgerligt egenintresse.

Alliansen tvekar inte heller att verkställa sin egen variant av den brända jordens taktik när de återrövrar makten 2006.

Stockholms centrumanläggningar, en gång ett verktyg för social integration och levande lokalservice, säljs i en handvändning till brittiska fastighetskapitalisterna Boultbee.

Markinnehavet utanför kommungränsen krymps med 85 procent. Fastigheter både inom och utom stadsgränsen, som staden ägt i syfte att bättre kunna styra framtida utbyggnad och markanvändning, säljs av.

På det här viset krymper planeringens manöverutrymme ytterligare – helt i linje med borgerlig ideologi – och Stockholm, staden som alltid utmärkt sig genom att själv ha kontroll över hur och var den ska växa, blir alltmer till ett passivt rov för en marknadsstyrd planering.

Om Hammarby Sjöstad var sekelskiftets, under lång tid framarbetade vision av hur en omsorgsfull och lagom stadsförtätning kan se ut, så är den överexploaterade Liljeholmskajen på andra sidan Årstaviken en halvtidsavstämning (detaljplanen ritad kring 2005) som speglar förskjutningen in i det alltmer storskaligt brutalistiska.

Hushöjderna har klättrat uppåt samti-

digt som både gårdar och gaturum har krympt. Fasadgestaltningen är i klass med 60-talets mest livlösa betongellementfasader och relationen till det kring- och underliggande landskapet är i stort sett obefintlig.

Vad som väntar i nästa steg kan avläsas i planprogrammet för den överdäckning av spåren vid Klara Sjö (norr om centralstationen) som var på samråd under hösten. En hel stadsdel – Västra City – ska byggas på betongpelare över spårområdet.

Tågresenärer från norr tvingas ner i underjorden och får möta centrala stockholm genom dess tarmsystem.

Klara Sjö hamnar på botten av en 30–40 meter djup ravin av betong och stål.

Spåröverdäckningarna är ett försök att krama ut byggbar mark också där det är direkt olämpligt. Trots det ska hela projektet finansiera sig självt direkt. De höga byggkostnaderna från den komplicerade grundläggningen måste då klaras genom en än mer våldsam överexploatering, varje kvadratmeter gårdsyta ska nyttjas. Försäljningspriserna kan inte heller hamna i annat än den borgerliga delen av inkomstspektrat, och därmed cementeras den klassmässiga snedfördelningen i City.

I söder avslutas den nya stadsdelen med en regelrätt våldtäkt på den mest klassiska av alla Stockholms stadsrumsvyer. Den våldtäkten har dessvärre redan inletts.

Ett stenkast från Ragnar Östbergs stads-

hus, som spelar den mest centrala solistrollen i Stockholmsensemblen, har en fetlagd glasblobb givits tillstånd att klättra över bebyggelsen.

Oavsett vad man tycker om byggnaden eller dess vämjeliga namn, Stockholm Waterfront Building, måste varje vän av demokratisk planering fråga sig: hur gick det här till? Medborgardialogen var minimal, trots (eller var det just på grund av?) att platsen är så central.

I ytterstaden har motsvarande kvalitativa kliv börjat tas i ignoranens riktning: stadsbyggnadskontoret tar nu fram detaljplaner för hela stadsdelar som skär av grönkilar och förvandlar öppna allmänningar till privata ytor.

Larsboda Strand i Farsta ska fritidsstugeområde, kolonilotter och en öppen strandskog omvandlas till bostäder i ”attraktivt läge”.

Man kan vara för eller mot förtätning som en övergripande strategi, men man bör förstå att det som händer är konsekvenserna av agendan att bygga staden inåt i kombination med minskad planering, politiker som mäter framsteg i tillväxt och starka privata aktörer som trycker på.

Därför står mycket på spel i Stockholm idag. Det handlar om stadens karaktär, för vem staden byggs och hur staden ska vara att leva i.

erik berg arbetar som planarkitekt i partille kommun.

fibintervju Mary Andersson började arbeta som flasksköljare på en senapsfabrik när hon var 13 år och har sedan dess haft 50 jobb. När hon var 40 började hon skriva och i höstas kom hon ut med sin elfte roman Den vingabrödna. Där har hon samlat vad hon kallar pärlor – ögonblick på arbetsplatser hon vill föreviga.

Mary hittar guldkorn på

M

jane morén text och bild

ary Andersson är en fascinerande berättare. Hennes teatermanus har satts upp och gått för utsålda hus och hon har gett ut elva romaner som alla bygger på verkliga händelser och utspelar bland de fattiga i arbetarmiljöer i Malmö.

I höstas kom hennes elfte roman, Den vingabrödna, som är hennes samlade pärlor av gyllene ögonblick och minnesvärda scener på arbetsplatser hon har arbetat på.

Och Mary har haft många arbeten så det finns mycket att berätta.

– Vingabrödna är skånska och betyder den vingbrutna. Det kallades jag för att jag var ett barn som hade huvudet fullt av tankar och alltid glömde bort och tappade saker, berättar Mary.

Mary växte upp i en sjubarnsfamilj i Sorgensfri-området, ett fattigkvarter i Malmö. Sorgensfri blev också namnet på hennes debutroman som kom 1979. Det var svåra tider och under krigsåren fick Mary sluta skolan och i stället börja arbeta.

Hennes första jobb var som flasksköljare på en senapsfabrik och hon var då bara 13 år gammal. Det var långa dagar, nio timmars arbete i en hård miljö, men det fanns en stor gemenskap bland fabriksarbetarna, en sammanhållning som Mary tycker saknas i samhället i dag. Som 14-åring drabbades Mary av reumatisk feber och fick ett fel på hjärtklaffarna. Det gjorde att hon inte kunde ha tunga jobb.

– Jag arbetade ett tag som tjänsteflicka

» Omgivningen tyckte det var dåligt att bo i barnrikehus därför vågade man knappt säga var man bodde.

Det är som att säga att man bor i Rosengård i dag.« åt en fin familj som bodde på femte våningen. När frun i huset sa åt mig att bära två tunga resväskor upp för alla trapporna var jag tvungen att säga nej och berätta om hjärtat. Då blev hon arg, så där kunde jag ju inte jobba kvar, säger Mary.

Att byta jobb ofta ansågs inte bra, då kallades man för hoppjerka. Att få ett jobb på den tiden var lätt, det fanns hur många som helst. Mary arbetade bland annat som sömmerska, växlerska, klipperska, chokladförsäljerska och kontorsfröken. Hon arbetade i butik och bar, på inkassobyrå, sjukhus, hotell och fabriker.

Bostäder var det däremot ont om och det började byggas barnrikehus för fattiga familjer med många barn. Ett lovvärt initiativ, men det fanns en baksida: folks fördomar. Mary har själv upplevt hur det var

att växa upp i ett barnrikehus på 1930- och 40-talet i Malmö. Om den tiden berättar hon i romanen Dåliga mänskor.

– Vi hade stor gemenskap, men omgivningen tyckte det var dåligt att bo i barnrikehus och därför vågade man knappt säga var man bodde när man kom upp i tonåren. Det är som att säga att man bor i Rosengård i dag; något man helst håller tyst om så att man slipper alla fördomar, berättar Mary.

Mary har alltid tyckt om att berätta historier men skriva fanns det inte tid eller plats för, det fanns liksom inga utrymmen hemma där man kunde sitta och skriva.

Hon berättar också om kraven på flickorna i en familj att alltid hjälpa till med hushållet, hur hon stod gråtfärdig med händerna i diskbaljan varje kväll medan bröderna var ute och spelade boll. Hur hon fick sno åt sig tid för att kunna göra något annat, som att läsa och skriva till exempel.

Redan som tioåring deltog hon i en författarpristävling för barn i Sydsvenska Dagbladet och erövrade andra pris som var två kronor.

När hon blev lite äldre skrev hon en del noveller som hon fick publicerade under antaget namn. Först när hon var över 40 år och nyskild småbarnsmamma började hon skriva på allvar, och det blev både teatermanus och romaner.

– Jag satt hemma på helgerna eller kvällarna när barnen sov och skrev om allt jag mindes. Det var svårt att vara ensam-

fib 33

arbetsplatserna stående mamma på den tiden, det fanns inga dagis, så mammorna, även de gifta, var ibland tvungna att lämna sina barn hemma när de gick till jobbet.

Mary arbetade då på Postens sortering och där var det så bra att det var rast varje timme, under vilken mammorna kunde passa på att ringa hem till barnen.

– Ta fram flingor, glöm inte ställa in mjölken i kylen, och ni har väl sett till att dörren är låst. Så kunde det låta när mammorna förvissade sig om att allt var bra hemma, berättar Mary.

Hon minns också att en del mammor hade barnen i bilen utanför när de var sjuka, då kunde de springa ut dit och se hur det var med dem på rasten.

– Men Sverige var ett tryggare land då, det hade ju aldrig gått i dag att vi hade kunnat lämna barnen när vi gick och arbetade, menar Mary.

Mary arbetade, tog hand om barnen och skrev. Under en kortare arbetslöshet färdigställde hon sitt första teatermanus Maria från Borstahusen och fick det uppfört.

– Jag hade lämnat in mitt manus på Malmö stadsteater. En dag kom sekreteraren kom hem till mig och sa att jag hade gjort ett bra jobb, det var en bra pjäs, men att Malmö inte hade publiken som passade skådespelet. Det var då jag fick höra talas om Landskrona teater och skickade manuset till dem i stället, berättar Mary.

Maria från Borstahusen, som handlar om Marys gamla mormor Maria Ståhl, var

fibintervju

Böcker av Mary wSorgenfri, 1979. wAsbestarbetarna berättar, 1980. wMaria från borstahusen, 1980. wBarnrika i krigstid 1983. wSolgårdarna, 1983. wTjänsteflickan från Naffentorp, 1984.

Marys litterära debut och pjäsen gjorde enorm succé i regi av Peter Oskarsson och gick för utsålda hus på flera platser i Sverige på 1970-talet. Den gick även som radioteater och senare arbetade hon om den till roman.

När Mary skriver så lyssnar hon efter hur det ska låta. Hon arbetar mycket med språket för att det ska bli lätt att läsa. Hon är bäst på dialoger och allt hon skriver har hänt.

– Jag har ingen utbildning så det har varit mödosamt att skriva bra svenska.

Jag vet många författare som byter ut ord och sätter in svårare i sina texter, jag gör tvärtom, arbetar med orden för att de ska vara lätta att läsa.

Flera gånger har hon skrivit om dåliga arbetsförhållanden och uppmärksammat skadliga arbetsmiljöer och även lyckats påverka förändring av arbetsmiljölagar. En gång arbetade hon på en färgfabrik och upptäckte att det fanns ett rum nere i källaren där flickorna fick turas om att sitta och fylla lavemangspulver på påsar.

– Där satt de och sjöng och fyllde påsarna och dammet bara yrde. Öppna fönstren, sa jag, men det fick de inte, för då skulle lavemangspulvret kunna bli förstört. Det

wMaria och Amalthea, 1988. wDåliga mänskor, 1991. wDen stora bluffen, 1995. wKära mas, 2001. wDen vingabrödna, 2009.

var ju inte nyttigt att sitta där nere, i det där dammet, det förstod jag ju.

Den svåraste boken av dem alla att skriva var ”Asbestarbetarna berättar” som kom 1980. Hon bekostade själv utgivningen och sålde den när hon var ute och reste i landet. Med hjälp av en vän lyckades hon sälja 1 000 exemplar. Än i dag kan hon inte prata om arbetet med boken utan att börja gråta.

– Det är för smärtsamt att tänka på alla arbetarna jag träffade, alla som var sjuka och skulle dö. Hon torkar sig med en näsduk och samlar ihop sig, för att kunna fortsätta berätta.

Marys arbete med att skriva om dåliga arbetsförhållanden har resulterat i förändrade lagar och hon har tilldelats flera priser: Bokhandelsmedhjälparnas pris och Moa Martinssonpriset 1989.

Nu är hon på gång med ännu en bok om sanningen, Den vita boken, som hon kallar den.

– Vitt står för sanningen, och nu måste jag berätta den sanna historien om något som inte berättats förr.

När jag frågar vilka författare hon själv tycker om nämner hon Moa Martinsson och Maja Ekelöf som hon träffat och som

hon tycker är en fantastisk författare. Hon nämner också Marit Paulsen.

Skriver gör Mary tidigt om morgnarna, det är då hon löser problemen bäst.

– Ju mer jag skriver ju mer minns jag, det är som att minnet måste knådas för att alla detaljer ska komma fram. Det är när jag sätter mig ner och börjar skriva som minnena kommer.

Men innan hon börjar skriva har hon gått och funderat mycket.

– Det går bra att tänka när man städar.

Hushållsarbete är tråkigt, men det blir roligare när jag kan gå och fundera ut vad jag ska skriva.

Disciplin behövs också för att bli författare.

– Men inte bara, man måste kunna unna sig att gå ut också och träffa folk, det är ju av dem man får uppslagen man sedan skriver om.

När jag ringer upp Mary en kall vinterkväll för komplettering berättar hon att hon sitter inomhus i päls. Det blåser hemskt och rakt genom hennes hus vid havet i Klagshamn utanför Malmö, hon fryser hela tiden. Hennes astma har blivit värre av vädret, hon orkar inte skriva just nu. Vi pratar lite om hur det kunde bli så här kallt när det varit så mycket tal om klimatförändringar och varmare vintrar.

– Jag tror klimatet kan ordna upp sig själv. Men jag tror inte miljö och kapitalism går ihop i längden, vi kan aldrig få miljön att fungera så länge vi har kapitalism.

jane morén är journalist, fotograf, illustratör, författare och scenpoet i stockholm. www.jane-moren.blogspot.com

fibpoesi

fib 35

Som om Som om skönhet är en lyx en pikant detalj i det annars så funktionella En flock vildhästar gångbara endast infångade, slaktade till smörgåspålägg När dina ögon lyser av värme skulle då jag betala räkningarna tänka på morgondagen när nu är nu

micke evhammar text paul mohlin bild

Som om konsten är till för dom utvalda där förnedringen sköter resten får Emma och Johanna att må lite bättre inte vi den här gången, sån tur då läsandet något avartat för att inte säga suspekt när man kan se filmen istället meny tre fem kronor ger extra med popcorn Som om kärleken är till för högtidliga tal Ett inramat foto minnen lagda i en ask av siden hårlockar och en skrynklig biobiljett Vi har det ju bra, det fungerar och till våren köper vi den där nya bilen metalicblå och aluminiumfälgar Tonåringar och obotligt naiva Låt dom hållas, bara dom inte stör oss

Som om bomben är det naturliga sättet att tala Så vi kan sälja trampminan Lille Skutt Hurra, Hurra!!! till vem som helst utan att skämmas Som om vi inte har rätt!

Och prata inte om ett ”annat sätt att se på saken” Som om det spelar någon roll!

Som om sången i mitt huvud bara är en fix ide ett uttryck för viljan att inte vilja se verkligheten som den är men det är ju den som gör att jag orkar som får mig att le när andra slår med knuten näve Som om viktigt är att vara först, störst, bäst och vackrast

fibämne Den som tronar högst upp på högen av skit Säger du och genast vill dom slita ut dina ögon slänga dina testiklar till hundarna som om DOM gjort något ont Dom tycker inte om att höra något ANNAT

som gäller Dom högsta rösterna Det största kontot Som om kvinnan är en vitmålad piedestal ett skogsrå höjt över varje misstanke om att vara som alla andra Snygg och sexig Räcker inte det?

Som om lycka är att få fem nummer i rad och en sprakande telefonlinje med bonuskort, bonustid bonusbonus Ett hål i golvet vi kan fylla med det som inte hör hit, som stör och hotar Och så ett stort jävla lock av cement Såja!

Lycklig? Javisst!

Och som om mannen är en Killing Machine men det visste vi ju redan Ett monster med bara en sak i huvudet Annars en ekande tomhet bara Okey då, om slasken behöver rensas Som om jag bryr mej!

Som om barnen är en accessoar i ett snöre bakefter Eller om det är hunden?

En värdemätare på mitt eget värde Du vill väl ändå inte att mamma ska bli ledsen för din skull Bara ingen annan vet om det så...

Som om livet är något självklart en lagstadgad förmån som är till för att bevakas, jämföras och värderas MED DOM! En flotyrosande räkmacka rakt in i evigheten bara!

Skulle det vara för mycket begärt!

Som att skänka en gåva är nått för idioter Varför ge när man kan få!

Det man inte har, det tar man, som Vargen brukade säga Innan han blev snäll och mjäkig Fan vet om han inte är KOMMUNIST numera åtminstone i smyg för det vet man ju, hur såna där är Som om frågor är till för den som frågar

Som om nyfikenhet inte längre är livsviktigt ifrågasättandes syster och bror bara tugga och svälj snart är det helg Skratten redan färdiga tinat och klart

Något vi höll på med DÅ Svaren lagda i den där asken av siden (bland minnena) Har du redan glömt?

Ha, ha, ha Vad var det du frågade nu?

Som om sanningen är något relativt En rolig monolog av Tage Danielsson Inte behöver vi bry oss om det NU Det är ändå dom fetaste rubrikerna

Som om fantasi är det någon annan gör Ett produktionsbolags snäva vinstmaximeringskrav Hur kul är det på en skala när det handlar om att reta receptorerna ge dom något nytt att komma vidare Som om att en barnsoldat går att köpa plastförpackad och välutrustad smärtan och sorgen övermålad med giftfria kitchfärger ”Vi tar vårt ansvar” säger DOM som önskar att det vore jul året om

fib 37

Som om GUD är ett alibi en ursäkt för all mänsklig dumhet och inte en vacker tanke skapad av en vacker hjärna en solig dag när olivlunden doftar av mogna frukter och äppelträdens blommor faller som snö leendet ersatt svärdet Som om utveckling är allt som gör allting bättre effektivare när en timme i hängmattan med humlesurr och blomdoft skapar en hemlighet min hand i din, ledsagad till skuggan under vinbärsbuskarna

micke evhammar jobbar som byggsmed. i våras kom hans debutroman thick as a brick ut på ordfronts förlag. han har tidigare publicerats i fib med novelllen kantpressen.

fibrecenserar

Pinter släpper fram förbjudna känslor Frihetens språk Poesi och politik 1983–2007 Harold Pinter Karneval

Jag är skeptisk till politisk diktning. Politik förgiftar och vulgariserar det mesta den kommer i kontakt med.

2002 sade Harold Pinter till hänförda studenter i Torino: ”Den amerikanska administrationen är ett blodtörstigt vilddjur.” Metaforen hade använts förut, av Mao Zedong i en intervju i augusti 1946: ”Alla reaktionärer är papperstigrar.” Mao tillade: ”I verkligheten är de inte så starka” och därav det geniala prefixet ”Pappers-(tiger)”. Men Pinter lockades 2004 in i manikeismens skymningsland när han talade på Imperial War Museum: ”Bush och Blair är terroristerna”, sade han, som funnes i världen blott det Goda och det Onda, plötsligt ekade han av Bush ultimatum vid upptakten av ”Kriget mot Terrorismen”.

Första gången jag såg Blair i aktion – under

»I dikten Demokrati summerar Pinter politikernas självpåtagna rätt att våldta vad som kommer i deras väg.« sent 1990-tal – slogs jag av hans retorik och hans kroppsspråk, till exempel när han kröp över talarstolen och liksom svalde mikrofonen för att riktigt nå fram till publikum, sättet var detsamma som på sin tid Joseph Goebbels. Hur tusan kunde någon ens överväga att rösta på den ödlan? Han smög inte direkt med sin principlöshet. Vid närmare eftertanke är inte Blair problemet utan folks fallenhet för det slagets gudsnådeliga charlataner. Också Persson gick ju sta och blev religiös, när det började blåsa motvind.

Men Pinter visar sin språkkänsla genom att inte skjuta in ett ”verkliga” före terrorister, då hade tankefelet blivit uppenbart.

Det är trots allt skillnad på terroristerna och Blair, hur illa man än tycker om den senare.

I dikten Demokrati summerar Pinter politikernas självpåtagna rätt att våldta vad som kommer i deras väg: ”Du kommer inte undan. De stora kukarna går lösa. De knullar allt de ser ...”. Det är en formulering som bland annat anspelar på vad jänkarna med en utmärkt term kallar ”mind-fucking” – närmare bestämt den omdefiniering av alla begrepp och värden och den omskrivning av historien som föregår varje krig och som medborgarna sällan genomskådar eftersom det kräver en smula arbete och hotar barnatron.

Den flata acceptansen kostar dem inte ett dugg. Detta beskrevs redan av Orwell:

”Krig är fred”, folk i gemen klarar inte av att leva i den totala ambivalens som uppstår när förtroendet för överheten går mot noll.

De är beredda att betala dyrt för att behålla sina illusioner. Om jag, en obetydlig figur i periferin av det amerikanska imperiet, redan i mars 2003 insåg att Irakkriget skulle gå åt pepparn, hur mycket större anledning hade inte amerikanska medborgare att göra det?

Men kriget behövdes för att bekräfta vissa aspekter av den amerikanska självbilden.

Vilka? Jo, de som Pinter skildrar i dikten Amerikansk fotboll: ”Halleluja! Det gick vägen. Vi sprängde skiten ur dom.”

Det räcker inte med att vinna, helst ska motståndarna köras över så stickor och strån ryker – förnedras.

Den här mentaliteten är inte svensk men den håller på att bli det, det snickras och muras på det. Akademiens utsökta motivering för nobelpriset lyder, att Pinter i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum, för det finns en nivå mellan det gemena folket, bombflygarna och krigsmäklarna, en mylla där ogräset kan växa. Det är den kollektiva manligheten som bekräftas genom krigen, inte den enskilda, och krigen kan ses som vardagen uppdragen i full skala. Det finns inga vattentäta skott mellan oss och dem. Vardagens grymheter övergår sömlöst i de stora, institutionella grymheterna. Pinter skildrar i sina pjäser hur denna grymhet byggs upp i ett slags humuslager i källare och slumkvarter. Det är därför skådespelare älskar hans pjäser. Han ger dem friheten att släppa fram de mest förbjudna känslorna. Akademiens mod består inte så mycket i att premiera Pinter som i att stödja dem som vågar skriva oss verkligheten. En Faulkner, en Kavafis, en Jelinek, en Szymborska, oavsett alla populistiska Äntligen! Så efter alla år: Heder åt Svenska Akademien! knut carlqvist

fib 39

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar Diana Janse Alfabeta

Böcker om Afghanistan kläs ofta i inbjudande poetiska titlar. Den unga svenska diplomaten Diana Janses debutbok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar bryter inte från den regeln. Men medan övrig litteratur om landet är tung av information om krig, kultur och politik så är denna bok mer en lättsam personlig dagbok över en svensk kvinnas två år som UD-anställd i Kabul.

Diana Janse framstår för mig som ett barn av sin tid. Texterna präglas av ytlighet och snabba klipp från det ena ämnet för dagen till det andra. Att som förlaget kalla boken för reportagebok är en klar överskattning. Lättsamheten i framställningen gör boken lättläst, men att det privata tar

Ett författarliv Sven Wernström Murbruk förlag

En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden.

Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang – vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwisser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.

Ett författarliv är (antagligen medvetet)

Diana Janse

foto: Severus Tenenbaum

väldigt stor plats gör den också mindre intressant. Särskilt för den som tror sig få en inblick i vad som händer i Afghanistan när ingen journalist är på plats eller bakom slöjan. Men det är förstås möjligt att andra barn av sin tid tycker att den här Stureplansmetodiken är på sin plats idag.

Författarens stora bekymmer är att hon under sina två år inte får någon kontakt med afghaner, varken män eller kvinnor.

Kvinnorna hon ser är bara de som klädda

»Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.« stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.

Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker Fiendens språk och Spelet om plugget från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min

i burka tigger pengar på shoppinggatan Chicken Street. Ett undantag är den kvinna hon anställer för att sköta sitt hus, men när hon upptäcker att kvinnan stjäl sprit av henne så får hon sparken.

När kulturkrocken och isoleringen blir för svår är det dags att glömma bort eländet i Afghanistan. Hon reser till Dubai för att shoppa och gå på kaféer. Till Islamabad för att inhandla dvd-filmer. Går på gym, innekrogar och hotell.

Umgänget sträcker sig till andra västerlänningar; diplomater, biståndsarbetare och militärer. Folk som klagar på korruptionen i landet, utan att tänka på vem det är som korrumperar.

Boken kan förstås också läsas som en nidbild över många diplomaters och biståndsarbetares överhetsliv i ett land där de kan flyta ovanpå och tjäna stora pengar, under en kort period innan de ska vidare till nästa land där de åter ska göra en insats för de fattiga. Men så är den helt säkert inte tänkt. åke johansson

generation. Mitt ex av Fiendens språk är 4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik.

När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar.

Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden.

Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt.

Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.

olof rydström

fibrecenserar

Vargen kommer!

Tommy Hammarström Weylers förlag På 1970-talet dök vargen upp i renbetesland efter att en tid setts som utrotad. Uppståndelsen var stor och två sidor formade sig, vargens vänner kontra vargens motståndare. Min arbetskamrat sällade sig till de förra. Själv fick jag en dålig smak i munnen, främst för att jag kände att hade vargen dykt upp i Mälardalen och hotat hans hund så skulle ljudet i den skällan varit ett annat.

Jag har nog kunnat hålla med vargvännerna på ett teoretiskt plan men någon riktig entusiasm för varg i svenska marker har jag aldrig kunnat känna. Man måste också kunna se de samer och andra som får betala.

Tommy Hammarström befinner sig mitt i problemet. Han bor i Värmlands finnskogar, där vargar sedan 1980-talet etablerat revir. Det är han, hans vänner och grannar

»Varghatet har en lång tradition och får sin näring både från gamla händelser som lever i folkminnet och från olika vandringssägner.« som är direkt berörda. Han hör till dem som gladdes åt vargens återkomst och hoppades att den skulle klara sig men får ofta känna sig ensam.

Motståndet i bygden är kompakt men varifrån kommer det. Tommy Hammarström undersöker och resultatet blir en intressant bok i reportagets form, baserad på egna erfarenheter, samtal med berörda och experter samt på olika skriftliga källor Han inleder boken mitt i problemet och börjar med att skildra ett angrepp på en hund. Hunden överlevde fysiskt oskadd men blev aldrig mer sig själv och måste till sist avlivas. Självklart

handlar mycket om den sortens erfarenheter, egna och andras, dödade hundar dödade får och andra kreatur. Där finns oro för älgjakten, oron att gå i skogen eller släppa ut barn där det kan finnas varg.

Men det är inte riktigt hela sanningen.

Varghatet har en lång tradition och får sin näring både från gamla händelser som lever i folkminnet och från olika vandringssägner. Hammarström undersöker och förklarar. Men motståndet får också näring från annat håll: motstånd mot överheten, en onödigt drakonisk straffrätt och konspirationsteorier om utsättning. En del graverande fakta om det senare finns men Hammarström kommer fram till att det ändå inte stämmer.

Vilken lösning ser han då på problemet? Han menar att det bästa skyddet för vargstammen är att tillåta en viss jakt. Möjligheter till en spännande jakt ökar intresset för jaktbytets fortlevnad.

Erfarenheter visar detta. De nya regeringsförslagen med reglerad jakt och import av vargar från Finland eller Baltikum stöds således av Tommy Hammarström.

sisela björnsson

foto: Paul Mohlin

fib 41

Land skall med lag byggas Pär Thörn Natur & Kultur

När poeten, romanförfattaren, performanceartisten och stundtals också ljudkonstnären Pär Thörn bjuder till uppläsningar har han med sig ett merchbord. Lite grann som vid en rockkonsert. Han säljer till exempel t-shirts med sitt eget ansikte på.

Ett typiskt exempel på hur den kritikerhyllade Malmöiten sedan debuten, den 13 lösblad långa Brandpost Ett för tio år sedan, ständigt har gått sin egen väg. Lite vid sidan om. Hans adelsmärke har varit en torr, närapå byråkratiskt stel ton som i sin torra absurditet tvärt om blivit mycket rolig. Som en poesins Buster Keaton.

Thörns tidigare böcker har samtliga gått i en lika delar absurdistisk som torrt saklig stil. Han är också en innovation språkkonstnär som med briljant skärpa leker med flera nivåer parenteser, infogade

En gyllene tid Tahmima Anam Norstedts

Den 35-åriga debutanten Tahmima Anam med rötter i Bangladesh startar sitt författarskap med en roman om ett frihetskrig, genom den nyblivna änkan Rehanas ögon. En debutroman kan ibland vara ojämn och ha svårt att hålla ihop, detta gäller dock inte för En gyllene tid. Det här är något så ovanligt som en roman som lyckas kombinera spänning, folkbildning och vår tids viktigaste frågor innanför två pärmar. Både Tahmima Anam och vi läsare är att gratulera!

Historien om Rehana Haques liv tar sin

»Hans adelsmärke har varit en torr, närapå byråkratiskt stel ton som i sin torra absurditet blivit mycket rolig.« textfragment och vilda experiment med slumptekniker.

Med Land skall med lag byggas (Karl XV:s valspråk, för övrigt) tar Pär Thörn författarskapet till sin spets. Det är en tunn liten bok i storformat, mycket strikt konstruerad. Varje uppslag består av fyra lika stora fält där varje sektion inleds med ”Det vill säga:”. Därefter kan det komma i princip vad som helst. Tasteline-recept, dikter på Tintin-språket syldaviska, utdrag ur Wittgenstein och Håkan Nesser och fyra svartvita ateljéfoton av centerpartistiska riksdagsledamöter. Det är ett svindlande, förvirrande och underhållande system som

början 1959 då hennes make går bort.

Hennes bekväma överklassliv i Dhaka vänds upp och ner när hon tvingas lämna bort sin dotter och son till makens bror som är hög militär i Pakistans armé. De år då barn och mor lever åtskilda sätter spår i deras relation. Skuld färgar framförallt Rehanas och dottern Mayas relation, en relation som sätts på ytterligare prov då dottern engagerar sig i Bangladesh frihetskamp.

Förutom att vi bjuds på ett fascinerande levnadsöde av Anam så får vi oss också en bit folkbildning till livs, en bit som säkert saknas i mångas världspolitiska pussel. Fram till kriget mellan Pakistan och Bengaliska separatister 1971 så var Bangladesh en del av Pakistan som gick under namnet Östpakistan. Detta trots att de bägge delarna befinner sig ca 150

avtäcker sig. Ett slags protokoll över samtiden helt i linje med Thörns tidigare författarskap, en balans mellan social samvetet och det rent encyklopediska.

Land skall med lag byggas är en snillrik och intressant lek med litterära traditioner i fiktionens yttermarker. Men den saknar på grund av sin strikta form mycket av Pär Thörns vanligtvis påtagliga berättarröst och därmed lite av charmen med de tidigare böckerna. Thörns ärende är främst den konceptuella poesins, han arbetar efter en tydlig metod helt enkelt för att se vad som händer. Han genomför det noggrant och nyfiket, men ofta med ett resultat som inte blir tillräckligt engagerande i slutändan.

Den löst sammansatta, associativa formen kan kanske betraktas som en kommentar till samtidens rastlöshet och hypnotiska informationsflöde. Staplade associationer, information utan syfte som snarare förvirrar än förklarar. Eller så nöjer man sig med att betrakta boken som en absurd lek med ord och litterär form. Det räcker rätt lång det med.

pontus sillrén

mil från varandra och tillhör olika språkområden.

När även sonen Solhail engagerar sig i kampen för ett fritt Bangladesh så skiljs Rehana för andra gången från sina barn.

Nu startar en mors kamp för att få återse sina barn i livet. En kamp som kantas av framtvingade vägval som hela tiden balanserar mellan hjärta och hjärna.

Romanens huvudperson är ingen traditionell frihetskämpe. Det är snarare tillfälligheter och kärleken till sina barn som gör att Rehana helt plötsligt spelar en huvudroll i ett inbördeskrig. När hon ställs inför krigets dilemman så bjuder Anam in sina läsare till att själv besvara dessa frågor. Frågor som regelbundet bör besvaras av varje medveten människa med jämna mellanrum.

charlie aronsson

fibfilm

Filmpolitik – nästan lika grym ”En mera verklighetsnära och mycket elakare version av TV-serier som Vita Huset eller Javisst, Herr Minister. Lika cynisk och mordisk som verkligheten kunde man dock inte göra filmen”, skriver recensenten Hans Isaksson om satiren In the loop.

A

rmando Iannuccis film In the loop är egentligen en film, som borde ha tillägnats Alastair John Campbell – Tony Blairs något psykiskt instabile, fast kreative och dynamiske, rådgivare och presstalesman. Vi har förut sett honom gestaltad i filmer som The Queen, där han 1997 räddade såväl Blair som monarkin undan ett debacle kring begravningen av Prinsessan Diana och om liket myntade det lika genomfalska som vinnande begreppet ”Folkets prinsessa”. ”Mediadrev” är inget nytt. Själva ordet är det dock och företeelsen fruktas av alla politiker. Den så kallade fjärde statsmakten är för en regeringschef i vår del av världen viktig att hålla sig väl med, och om möjligt manipulera. Att för en regeringschef numera fatta större beslut, utan att avlöna en pressekreterare och rådgöra med vederbörande, vore tjänstefel. Omvänt kan en sådan person, om han klantar sig, ställa till mycket besvär för uppdragsgivaren.

Reinfeldts presstalesman, ”skit i trappan”Unsgaard är ett lokalt, aktuellt exempel.

In the Loop, som bygger på BBC-serien The Thick of it, handlar om hur Englands regering ett par år in på det nya årtusendet, mot befolkningsmajoritetens vilja och mot New Labours uttalade linje, slog följe med USA i ett krig vilket de flesta på förhand borde ha anat borde bli katastrofalt för det egna partiet, dess ordförande, för landet, och i synnerhet för det angripna folket.

Det vill säga landet Irak, Saddam, Blair, Rumsfeld, Powell, Cheney eller Bush nämns aldrig vid namn.

Campbells alias i filmen är Malcolm

Tucker (genialt spelad av Peter Capaldi, som gjorde samma roll i TV-serien). Han regerar (med sin premiärminister bakom ryggen) genom en en unik blandning av smädelser, hot och obsceniteter. Men eftersom alla intresserade omedelbart ändå inser vad och vilka det handlar om, och eftersom det tyvärr inte rör sig om något enstaka olycksfall i regeringens arbete, är diskretionen motiverad. Kanske är greppet det enda möjliga, med hänsyn till Englands generösa lagar beträffande möjligheterna att stämma journalister, media eller filmare för förtal.

I det riggade politiska schackspel som enligt filmen avgjorde krig eller fred nämndes den person som förde USA:s pjäser inte alls. För Englands del fanns spelaren långt utanför filmintrigens centrum och omnämndes endast undantagsvis som ”premiärminstern”. Malcolm Tucker var Blairs starka dampjäs, lika övertygande och ful i mun när han försökte hålla ministären och UD till den officiella förhandlingslinjen, som när han efter ett telefonsamtal med premiärminstern vände blad och övertygade (det vill säga skrämde) dem och media att endast blekfisar och renegater skulle hålla fast vid den synbarligen återhållsamma linje man nyss hade försvarat.

En bonde i spelet var bland annat den stackars fiktive ministern för miljö och internationell utveckling, Simon Foster, som i ett ovidkommande sammanhang, troligen till följd av dålig språkkänsla, hade karakteriserat ett eventuellt krig som ”unforeseeable”, det vill säga oförutsägbart. Detta valde Linton Barwick, USA:s triggerhappy ”ställfö-

reträdande samordningsminister” att tolka som början till grönt ljus från Englands sida.

Han presiderade i ”Kommittén för framtida planering”, som trots sitt medvetet diskreta namn arbetade för att förbereda kriget och om möjligt försöka få majoritet i FN för starta det.

Från USA:s utrikesdepartement tillhörde undersekreteraren Karen Clarke och från försvarsdepartementet generallöjtnant George Miller (med pondus spelad av James Gandolfini) de främsta krigsmotståndarna, som valt en motsatt tolkning av Fosters och den brittiska regimens hållning. Argumenten mot kriget hämtade dessa från en ambitiös uppsats från Clarkes sekreterare Liza, en före detta NGO:are, där USA:s dittillsvarande ”bevis” för att den tilltänkta fienden vore ett militärt hot kunde visas vara rena skojet.

Fosters minst lika inkompetente assistent Toby såg till att Lizas text mailades över till brittiska UD i ett försök att förse dess skeptiska jurister med ammunition.

Sannolikt var draget att sända den fredlige, försagde och högst inkompetente miljöministern och hans assistent över till ormboet i Washington ett snilledrag, som medgav att man syntes göra motstånd utan att göra det, för att strax därpå komma ut ur garderoben som allierade med USA. Bushs manskap, en blandning av arroganta Harvardvalpar och lika arroganta ärrade kongresspolitiker, spisade nämligen varje dag sådana individer som Foster och Toby till frukost. Konfrontationen mellan den gamla och den nya världen är inte något nytt på film – om man hänger med i undertexterna och f-orden.

Man kan väl knappas anklagas för att otillbörligen föregripa filmslutet, om man säger att hindren för krig till slut undanröjdes. NGO:arens kritiska uppsats

fib 43

som verkligheten blev föremål för en mycket kreativ omredigering av Malcolm Tucker. Den fick en annan signatur och utpekade nu tveklöst tvärtom som ett hot mot världsfreden den regim man genom en invasion önskade ersätta. Ett och annat huvud, till exempel Simon Fosters, rullade visserligen inom Labourregimen och i Washington.

Men överraskande många kröp till slut till korset och stöttade det olagliga krig, som deras överordnade uppenbarligen sedan länge hade planerat.

In the Loop är en mera verklighetsnära och mycket elakare version av TV-serier som Vita Huset eller Javisst, Herr Minister.

Lika cynisk och mordisk som verkligheten kunde man, trots Malcolm Tuckers medverkan, dock inte göra filmen.

Hollywoodkomedin Wag the Dog slutade faktiskt med att en inhyrd spindoktor på slutet fick en dödlig ”hjärtinfarkt” av CIA för att inte avslöja att regimen fört folket bakom ljuset. Englands och FN:s icke-fiktive vapeninspektör i Irak David Kelly självmördades av mycket att döma sedan han börjat läcka om Blairregimens smutsiga spel för att få igång kriget.

Malcolm Tuckers förlaga, spindoktorn

»I det riggade politiska schackspel som enligt filmen avgjorde krig eller fred nämndes den som förde USA:s pjäser inte alls.« Campbell, som spelat stor roll för att med alla medel får tyst på Kelly, var därefter förbrukad och fick avgå strax efter Kellys död. Det är med pressekreterare som med DN-redaktörer eller tamhöns. Tuppen må stå på dynghögen och gala högt – men när räven tröttnar på oväsendet knipsar han huvudet av honom. Eller för att ta ännu en träffande bild från schackspelet – damen må härja vilt på brädet, men då det passar spelföraren att offra henne kan han låta en sketen bonde (en svart piga eller en skit i trappan) slå henne ur brädet. Clare Short, den olycklige ministern Fosters verkliga motsvarighet, stödde under tandagnisslan Blairs krigsproposition, men avgick i juli

2003 och är numera oberoende parlamentsledamot och författare av memoarer om eländet.

Nyss har, bakom dubbla poliskedjor, Storbritanniens premiärminister emeritus, Tony Blair vittnat inför en undersökningskommission om regeringens uppträdande före och under invasionen, som bland annat ska utröna hur mycket han har ljugit beträffande motiven för landets deltagande vid USA:s sida i senaste överfallet mot Irak. Och om vilka hot och påtryckningar han utsatt Englands juridiska expertis för när det gällde att mot dess bättre vetande få den att acceptera ett aggressionskrig. Imperiets trognaste bandhund, Lord Hutton, som av Blair sattes att utreda David Kellys död, passade en vecka före veckans förhör med Blair på att förlänga den 30-åriga hemligstämpeln på utredningens resultat, inklusive obduktionsprotokoll, till exceptionella 70 år. Ett märkligt förfarande vid ett dödfall, som Lord Hutton bestämt karakteriserat som självförvållat.

Den mest relevanta frågan, om invasionen innebar aggressionkrig, har Chilcotkommissionen inte instruerats att behandla, eller snarast av regeringen instruerats att inte behandla. Ej heller fick Huttonkommittens slutsatser i fallet Kelly ifrågasättas. Och oppositionen, som också stött kriget, opponerar i dessa frågor inte.

Eftersom aggressionskrig är förbjudet skulle ett fällande utslag i en domstol innebära att England regeras av krigsförbrytare. Just därför, inte emedan bevis skulle saknas, är det otänkbart att Blair någonsin kommer att fällas i en västlig domstol denna sida om en revolution. England ligger ju inte på Balkan eller i Sydostasien!

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning ”Varför partiet inbjudit mig? För 30 år sedan hade jag gått med de väpnade grupperna i Telengana och skrivit om det. Få utanför Indien har gjort det.”, skriver Myrdal om sin inbjudan till centrala Indiens djungel. Där vandrade han i 16 dygn.

Myrdal på djungelvandring

J

ag skulle till Indien för att tala på olika universitet om Strindberg och svensk litteratur men också för att där diskutera det femte Afghanistankriget och vad som sker i EU. Då på nyårsafton får jag ett plötsligt besked att om tio dagar väntar ledningen för Indiens Kommunistiska Parti (Maoister) och Folkets Befrielse Gerillaarmé på mig i Dandakaranya, det stora djungelområdet (tre gånger Belgiens yta) i centrala Indien.

Det var ingenting att inför resan tala högt om, ty den indiska regeringen har utsett dessa ”naxaliter” till det största hotet mot sin stat och mobiliserat närmare 100 000 man i ett upptrappat allt blodigare krig mot dem.

Varför partiet inbjudit mig? För 30 år sedan hade jag gått med de väpnade grupperna i Telengana och skrivit om det. Få utanför Indien har gjort det.

Generalsekreteraren och många ansvariga i partiets ledning hade läst Indien väntar i någon av de indiska upplagorna. En del av vad jag skrivit från Kina och Sydostasien användes i deras studiearbete.

I 16 dygn vistades jag där i djungeln hos dem samman med Gautam Navlakha från Economic and Political Weekly i Mumbai och People’s Union for Democratic Rights i Delhi. Mötte och diskuterade med såväl de politiska som de militära ledarna, kvinnorörelsen, kulturarbetarna och representanter för den nya revolutionära folkadministration som alltmer ersätter den officiella statsmakten.

Djungelvandringarna – från lägerplats

»De hade medvetet byggt på och tagit ställning för de allra fattigaste och mest förtryckta, den fjärdedel av folket som utgörs av kastlösa och stamfolk. «

till lägerplats genom raviner, uppför bergssluttningar, över floder – var betydligt svårare än de fjällvandringar jag gjort i Sverige för mer än 50 år sedan och redan första natten pajade 82-åringens knän.

Men de unga adivasi-soldaterna från Folkets Befrielse Gerillaarmé hjälpte mig. ”Du är som farfar”, sa de. Utan deras hjälp hade resan varit omöjlig. Jag är dem tacksam. Men vet också att den självklara respekten för äldre och viljan att hjälpa (till skillnad från hos oss i åldersfascismens Norden) är stor i deras kultur.

Visst finns en äventyrsromantisk sanning, en vildmarksmässig en. Sova på marken (med ett markskydd under sig och ett skydd mot dagg och fallande löv uppspänt över sig ) i djungeln. Gå på nätterna med alla himmelens stjärnor så nära eller i ett månsken starkt som dager. Sitta runt lägerelden, dricka te, äta, tala.

Att kamratskapet blir till en stark känsla vet alla.

Men framför allt är denna naxalitiska rörelse nu en allt starkare och starkare politisk makt i Indien. Från det första upproret i Naxalbari för 43 år sedan har den växt och ur de olika splittrade grupperingarna, genom nederlag och därpå följande segrar enats till ett allindiskt och starkt parti. Det behärskar nu stora områden.

Dess styrka är att det medvetet byggt på och tagit ställning för (respekt!) de allra fattigaste och mest förtryckta, den fjärdedel av folket som utgörs av så kallat kastlösa och stamfolk. Ordet var medvetet. Ty vad som kristalliserats fram under dessa 43 år av klasstrider är en strategi som syftar till att genom långvarigt folkkrig kunna omvandla hela Indien.

Frågorna blir mycket enkla. På vilken sida?

Här i Dandakaranya till exempel finns malm och vattenkraft. Regeringen söker – med lagar och med vapenmakt – fördriva folket för att sälja dess naturrikedomar till storkapitalet. Utveckling kallas det.

Eller ta frågor som de om Kashmir och Manipur. Vem är förtryckare? Indien är en mångnationell statsbildning. Om någon av dess nationer vill nå självständighet då har de rätt. (Som Norge hade rätt när landet ville lämna unionen med Sverige!) Det är den leninska uppfattningen. Den håller det indiska partiet fast vid. Även om regeringen i Delhi skriker högt.

Detta vill jag skildra. Liksom jag vill diskutera det som överheten kallar terrorism.

I Indien begår utsugna och svältande

fib 45

med indiska rebeller bönder självmord – det har man kunnat läsa också i svensk press. Min omedelbara känsla är naturligtvis att det vore förnuftigare att de först slog ihjäl utsugaren direkt. Så gjorde man också till en början i Naxalbarirörelsen (eliminerade klassfienden individuellt). Den politiken har lagts om ty den leder fel som en gång socialistrevolutionärernas politik i Ryssland.

Men regeringen har inte lagt om sin politik. Den driver med såväl sina officiella polisorganisationer som med olika mer eller mindre öppet statsorganiserade terrororganisationer ett krig mot det uppstudsiga folket med mord, plundring och våldtäkt. Detta måste beskrivas.

Dock i det officiella Sverige skriver man inte om sådant. I Sverige ljugs det om världen som man gjorde i pressen på 1920-talet eller som i press och radio på 1950-talet. Sverige är som på Strindbergs tid ett land där den officiella lögnen sätts i system var gång det passar överklassen.

Dock, det går att öppna världen. Vi gjorde det för 50 år sedan. Jag – men inte ensam!

– var med den gången när vi skulle knäcka det officiella Sveriges och dess mediers koloniala och postkoloniala lögn med förnuft. (Läs Resa i Afghanistan, eller Rapport från kinesisk by eller Indien väntar.)

Vad jag kallar boken denna gång?

Red sun over India – The wretched of the earth are rising. Eller på svenska: Röd sol över indien – Jordens fördömda reser sig.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibjuridik

Rättigheter i ett köpcentrum

I

samband med att jag handlade en del varor på köpcentret Amiralen passade jag på att sälja några Afghanistan.nu.

Jag posterade mig vid ingången vid Swedbank/Systembolaget. Ganska snart kom en representant för det bolag som förvaltar köpcentret och ifrågasatte min rätt att stå där på privat mark. Jag upplyste honom om att tryckfrihetsförordningen gäller även privat mark om det är offentlig plats, det vill säga där allmän gångtrafik är tillåten. Att det är privat mark, inglasat eller dylikt är i sammanhanget irrelevant.

Han tillkallade då vakt och upplyste mig om att de stiftat egna ordningsregler för köpcentret Amiralen. Jag påpekade då (skrattande) att de reglerna knappast kan stå över grundlagen. Men tillkalla ni gärna polis, men då ska ni vara medvetna om att ni begår ett illegalt övergrepp, om ni kränker min rätt enligt grundlagen att sälja tidningar på offentlig plats. För gärna ärendet vidare så blir det offentligt och vi får skriva om det i lokaltidningarna. Det är bra om det blir allmänt känt att det är en villfarelse (visserligen allmänt spridd) att grundlagen inte gäller på gator och torg bara för att marken är privatägd och man glasat in platsen.

Vakten och företagsrepresentanten fick varsin kopia av Ingemar Folkes artikel i FiB 8/09. Efter detta sa bolagsrepresentanten i elak ton att om jag delar ut flygblad och folk kastar dem på marken skickas städräkningen till mig. Munterhet utbröt och jag förklarade att det nog är den som kastar flygbladet på marken som gör sig skyldig till

»Men tillkalla ni gärna polis, men ni begår ett illegalt övergrepp, om ni kränker min rätt enligt grundlagen att sälja tidningar på offentlig plats. « nedskräpning och att det knappast kan läggas mig till last.

Sen började han tjata om organisationsnummer och påstod att jag måste bistå honom med upplysning om det. Då började det bli tröttsamt och jag svarade honom att jag inte längre hade tid utan måste sälja tidningar, så organisationsnumret fick han ta reda på själv.

Tre personer som flockats runt om köpte omedelbart varsitt ex av Afghanistan.nu.

Hälsningar: Ulf Bjerén” Tack Ulf, för att jag får använda din rapport i den här spalten! Det hela utspelade sig alltså i mitten av februari i Karlskrona.

Ulf hade ställt sig utomhus men på mark som ägs privat. Han hade i och för sig rätt att ställa sig inne i gallerian, som används för allmän gångtrafik.

Enligt min mening visar Ulfs berättelse hur viktigt det är att reglerna om yttrandefrihet också är kända för den som vill utöva

den. Den markägarföreträdare som fick del av Ulfs lektion på plats kommer nog inte glömma vad han lärt. Ämnet för Ulfs undervisning är inte okomplicerat. Jag minns från min ungdom hur FNL-gruppen måste kämpa med en ogin fastighetsägare i Uppsala som ville köra bort oss från platsen utanför varuhuset MIGO. Det var så vi tvingades ta reda på vad som gällde.

Min FNL-kamrat Staffan Rylander, en ytterst skarpsinnig jurist, kunde till slut med hjälp av framgångsrika JO-anmälningar få polismyndigheten att begripa hur det ligger till. Mefistofeliskt leende berättade Staffan om ett samtal han hade haft med myndighetens handläggare av ordningsärenden att där ”rådde rena Kafkastämningen”. Det handlade ju också om tillstånd till penninginsamling. Polisen var så bekymrad över svårigheterna att man begärde att den lokala ordningsstadgan skulle ändras, så att kravet på insamlingstillstånd slopades.

Observera även hur elegant Ulf utanför Amiralen på volley turnerade hotet om att bli ansvarig för städkostnader!

Slagfärdighet är dock tyvärr inget man kan lära sig i böcker eller artiklar.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

Vi minns Gunilla Nordenstam w Gunilla Nordenstam avled den 5 februari 2010 efter att ha varit svårt sjuk under flera år.

På 1970-talet hette hon Svensson i efternamn och var aktiv både lokalt och centralt i FiB/K. Vid stämman 1999 kom hon tillbaka till föreningsarbetet och vi är många som arbetat tillsammans med henne. År 2001, när föreningen en tid hade en kassör som inte bodde i Stockholm, ställde Gunilla upp och tog hand om bokföringen.

Hon kunde inte allt det praktiska men var villig att lära sig. En inställning som var talande för Gunillas inställning till föreningsarbete. Några år därefter åtog hon sig kassörskapet i föreningen.

På dagtid arbetade hon inom förskolan, på kvällstid skötte hon föreningens och tidningens ekonomi, ett uppdrag hon upprätthöll fram till hösten 2006 då sjukdomen tvingade henne att lämna över uppgiften. Sista gången hon deltog i föreningen var på årsstämman 2007. Hon var märkt av sjukdomen redan då, men ville vara med på stämman när hon avgick. Gunilla har många gånger vittnat om vad Folket i Bild betytt för henne och hon fortsatte att vara prenumerant och medlem.

Vi som arbetat med Gunilla har

!

Gunilla Nordenstam.

henne tacksamt i minne som en pålitlig och noggrann kamrat och styrelseledamot och vi har alla anledning att vara tacksamma för det arbete och engagemang Gunilla lagt ner i vår organisation. Hon var en av dem förutan vilkas arbete en organisation bara blir till luft och fagra önskemål.

tom carlson, ordförande 2001–2003 eva myrdal, ordförande 2004–2007 henrik linde, registeransvarig sedan 1999

RÄTTELSE: Pål Karlsson har varit kassör och vice ordförande i FiB. Dock inte ordförande som jag felaktigt skrev i förra numret av FiB/K.

solveig giambanco

Nästa nummer kommer den 15 april. Prenumerera!

Läs mer på fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägs-

station KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Hovrättsbacken 14, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se