FiB 2 2015

Page 1

SERIER Sara Olausson tecknar romernas utsatthet HÖGA KUSTEN Så tar fiskodlingarna död på världsarvet NATO Feminismen gör Sverige poppis

HANS BLIX

FOLKPARTISTEN SOM VÄGRAR ETT SVENSKT NATOMEDLEMSKAP Folketibildtvå201549 kr


Red. Slumpen tar aldrig hänsyn DET KUNDE VARIT JAG är titeln på en bok som kom ut i november. I den medverkar serietecknaren Sara Olausson, som också intervjuas i det nummer av Folket i Bild/ Kulturfront du nu håller i handen. Sara har tecknat Felicias historia. Hon är en av de många romer som har sökt sig från Rumänien till andra europeiska länder i hopp om ett bättre liv. Felicias längtan efter sina barn, tankar och önskningar finns nedtecknade i den där boken med den hänsynslösa titeln. För det kunde ju lika gärna ha varit jag. Eller du. ”Tillfälligheter har gjort att Felicia är den som behöver ta emot pengar från mig, och inte tvärtom”, säger Sara Olausson. Läs intervjun med henne på sidorna 6 till 11. Att Nato knyter band till Sverige styrs däremot inte av några tillfälligheter. Reservofficeren Sigrid Aliki berättar i en essä i det här numret om hur den svenska militärens mycket medvetna kompetens inom genus gör Sverige till en poppis samarbetspartner. En som fruktar ett närmare samarbete med krigsalliansen är den före detta utrikesministern Hans Blix. Journalisten Peo Österholm har träffat honom och pratat om risken för militära gnistbildningar kring Östersjön och vikten av att försöka förstå sin fiende. Läs intervjun med Blix på sidorna 20 till 23. Intresseföreningen Rädda Höga kusten kan inte förstå hur turisterna ska vilja besöka det svenska världsarvet i norr. De många fiskodlingarna har tagit död på vattnet. Folket i Bild/Kulturfront har mött gänget som är berett att gå till Europadomstolen för att försvara det dyrbaraste de har. Läs reportaget på sidorna 24 till 29. Välkommen.

fib 2

johanna lundqvist, redaktör

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Sverigebilden

5

Noterat

14

Jorden Runt

16

Nato och

43

feminism 20

Hans Blix – en FiB-hjälte

24

Höga kusten hotas

30

Efter attentatet mot Charlie Hebdo

34

Folkets kultur

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

24

Sverige: NILS HOLGERSSON-REPORTAGE. Sedan flera år odlas lax i öppna kassar längs Höga kusten, något som har orsakat både bottendöd och övergödning. Folket i Bild/Kulturfront har träffat intresseföreningen som har tagit fajten för världsarvet.

6

Intervju: GER ROMERNA RÖST. Ett möte mellan serietecknaren Sara Olausson och den romska kvinnan Felicia förändrade dem båda. Nu har Sara tecknat ett seriealbum om romernas utsatthet.


Krönika. Svensk feministisk utrikespolitik – vad är det?

20

Intervju: HANS BLIX. ”Man vill göra så många barn som möjligt med Nato och sedan kunna säga att ’nu är det väl dags att vi gifter oss?’”. Folket i Bild/Kulturfront har träffat den före detta chefen för FN:s vapeninspektörer och pratat om Sveriges flörtande med militäralliansen.

40

Film: ROY ANDERSSON. Filmkrönikören Hans Isaksson dissekerar den svenska regissörens senaste film om att vara människa.

34

Kultur: THEODOR KALLIFATIDES. ”’Folket’ är knappast den

arbetande klassen längre”. Författare och konstnärer ger sin syn på FiB/K:s paroll ”för en folkets kultur”.

UTRIKESMINISTER MARGOT WALLSTRÖM vill lansera en feministisk utrikespolitik nu när de fyra högsta posterna i UD innehas av kvinnor. Det låter som ett välbehövligt farväl till avgångne stridspitten Carl Bildts aggressiva russofobi. Men vad är en feministisk utrikespolitik? Tanken är att kvinnornas inflytande på frågor om krig och fred ska öka genom att kvinnors erfarenheter ges större utrymme i utrikespolitiken. Men då krävs att de deltagande kvinnorna är feminister, inte kvinnor med den enda strävan att göra karriär på patriarkatets villkor. DET FINNS MYCKET få exempel på en feministisk utrikespolitik. Ett sådant är den liberianska kvinnorörelsens resoluta ingripande för att få slut på inbördeskriget i Liberia 2003. Kvinnorna demonstrerade mot kriget och tvingade fram fredsförhandlingar som den dåvarande presidenten Charles Taylor deltog i. När förhandlingarna i grannlandet Ghanas huvudstad Monrovia gick i stå ställde sig kvinnorna framför de lyckta dörrarna och vägrade att flytta på sig innan männen där inne kommit överens om fred. Kvinnorörelsen blev en avgörande politisk kraft och en av ledarna, Ellen Johnson Sirleaf, valdes sedan till president i Liberia, den första kvinnliga i Afrika. En svensk feministisk utrikespolitik skulle till exempel kunna betyda att säga nej till Natos och EU:s aggressiva och förödmjukande sanktionspolitik mot Ryssland eller att säga ifrån om de militära styrkeuppvisningarna runt Östersjön. Som Hans Blix formulerar sig i intervjun på sidorna 20 till 23 i den här tidningen: ”Östersjön är på väg att bli som en skolgård med gossar som retar varandra.” I stället för den aggressiva konfrontationspolitiken skulle Sverige kunna verka för förhandlingar, grundade på gemensamma intressen av ekonomiskt samarbete, avspänning och militär nedrustning. MED VISS FÖRVÄNTAN öppnade jag det senaste numret av

tidskriften Tiden, där utrikesministern utvecklar sina idéer om en feministisk politik. Det visar sig att Margot Wallströms förebild är Hillary Clinton som hon menar ”drev en feministisk utrikespolitik i praktiken, även om hon inte satte just det namnet på den”. Så var det med den ”feminismen”. Ett ständigt missbrukat begrepp, som också används av Nato. Läs mer om hur den svenska genuskompetensen riskerar att knyta Sverige ännu närmare krigsalliansen på sidorna 16 till 19. britta ring fib 3


Sverigebilden. foto hillevi nagel www.hillevinagel.se

fib 4


FiB-noterat. På tillväxt.

ILLUSTRATION mare toomingas

Bror Kajsajuntti, Luleå, som är bästa prenumerantvärvare sedan det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront. En biobiljett skickas till dig. Tävlingen om vem som är FiB/K:s bästa prenumerantvärvare pågår fram till den 1 maj 2015. Varje månad belönas vinnaren med en bok, en biobiljett eller med ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatumet får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket. Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på 0152 155 13 eller prenum@fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen. Välkommen!

Mikael Wiehe får Jan Myrdals stora pris FOTO peter frennesson

Grattis …

Grattis Mikael Wiehe!

Jan Myrdals stora pris – Leninpriset går i år till musikern, textförfattaren och kompositören Mikael Wiehe. ”Hans konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism, och rakryggade hållning mot maktens män och kvinnor, är ett föredöme för oss alla.” skriver Jan Myrdalsällskapets styrelse i sin motivering. Styrelsen har samtidigt beslutat att Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset för 2015 tilldelas författaren Sara Beischer. Läs mer om pristagarna och prisutdelningen på tidningens hemsida, fib.se. fib 5


Intervju.

En ny vän, ett nytt språk, ett nytt land. ”Det låter väl som en klyscha, men Felicia har hjälpt mig lika mycket som jag har hjälpt henne”, säger serietecknaren Sara Olausson. fib 6


Vänskapen värd mer än alla pengar i världen En femårings nyfikenhet och en femkrona i en pappersmugg. Det var tillfälligheter som ledde till en stark vänskap mellan serietecknaren Sara Olausson och den romska kvinnan Felicia. Nu finns deras berättelse i Det kunde varit jag, en antologi som skildrar romernas kamp mot fattigdom. text johanna lundqvist foto kristoffer blimling illustrationer sara olausson

D

et är kallt och det regnar när Sara Olausson tillsammans med sin son passerar kvinnan vid Liljeholmens tunnelbanestation i södra Stockholm. Som så många gånger förut säger de hej till varandra och som så många gånger förut tänker Sara på sitt ansikte. Ska hon le, vara glad eller se medlidsam ut? Mer hinner hon inte fundera innan hennes femåring har tagit kvinnans mugg och säger att han också vill ha ”så här många pengar.” – Jag minns att jag blev generad och bad honom ställa ner muggen. Men Felicia blev inte arg, i stället gav hon min son en femkrona att köpa glass för. Den gesten blev en stark symbolhandling, berättar Sara Olausson när vi träffas mer än ett år efter den händelse som ledde till att Sara och Felicia nu ser varandra som vänner, ja, som systrar. – Innan jag lärde känna Felicia var den besvärande känslan starkast, fortsätter hon och skruvar till ansiktet i en grimas. Bara det där vilken min jag skulle ha när jag konfronterades med någon som tigger. Nu vågar jag lyfta blicken, även om smärtan är större. Jag vet vilket helvete de lever i. EFTER MÖTET MELLAN de båda kvinnorna startade

Sara Olausson en grupp på Facebook där hon berättade sin väns historia. Med sin man, sina två döttrar och sin mamma reste Felicia från en by i Rumänien till Stockholm i hopp om att hitta ett jobb. Inga jobb fanns och tältet i skogen var både

kallt och trångt. Vinterkylan gjorde till slut att Felicias mamma reste hem med sina barnbarn. Felicia och hennes man blev kvar och har tiggt utanför olika tunnelbanestationer sedan dess. På Facebook spreds familjens historia och Sara Olaussons vädjan om att skänka pengar till sin nyfunna vän fick genomslag. På bara några veckor lyckades vi samla in 13 000 kronor som bland annat har gjort att Felicias man har kunnat ta körkort och familjen har nu börjat bygga ett hus i sin hemby. Tidigare delade alla på ett rum. SARA OLAUSSON LÄGGER händerna i knäet och

skrattar lite. I höstas var hon aktuell med den tecknade serien Sara, som är en del av den tvåspråkiga antologin Det kunde varit jag/It could have been me som innehåller olika romers berättelser och exempel på lyckade strategier att ta sig ur fattigdom. Målet är att ge ut en bok med nya röster varje år. Sara är som titeln antyder historien om henne själv och vad som fick henne att slå sig ner vid Felicia den där höstdagen för mer än ett år sedan. Tidigare har Sara Olausson gett ut Felicia, en tecknad serie som berättar just Felicias historia och de tragiska omständigheter som fick henne att söka sig till Sverige. – Det har varit en rätt stor uppmärksamhet runt både serierna och min och Felicias vänskap. Vi har skojat om att jag inte brukar hänga ut mina

> fib 7


fib 8

Utdrag ur serien Sara av Sara Olausson.


Om Sara Olausson Ålder: 42 år. Gör: Illustratör och serietecknare. Bor: I Midsommarkransen i södra Stockholm. Familj: Man och tre barn. När jag är ledig: Jag är sällan ledig, med det här yrket är hjärnan påkopplad jämt. Det inspireras jag av: Allt. Det fina och det fula. Djuren, träden, idioter och schyssta människor. Det här önskar jag: Att alla fick ha en inre revolution och att samhället styrdes av kärlek. Flummigt, jag vet. Om antologin Det kunde varit jag/It could have been me: En tvåspråkig antologi med romers berättelser. Boken innehåller även goda exempel och strategier för att ta sig ur fattigdom. Det kunde varit jag gavs ut i november på Pionier press. Utgivare är Arina Stonescu som har tolkat flera av samtalen mellan Sara Olausson och Felicia.

70

Ett hårdare klimat för dem som tigger, men också mycket värme. ”Vi har sett brutala avhysningar och bränder i tältläger. Samtidigt finns en stor kärlek bland dem som väljer att hjälpa”, säger serietecknaren Sara Olausson.

nya vänner på Facebook, göra serier om dem och starta insamlingar. Uppmärksamheten har inte heller bara varit enkel, berättar Sara Olausson och blir allvarlig. – Felicia har fått utstå mycket avundsjuka från sin egen grupp. Hon har blivit skrattad åt och förlöjligad. De rumänska romerna är så utsatta att de inte har råd att vara solidariska. Inom vänstern pratas det ibland om att man inte ska ge pengar till dem som tigger, att det är att hänge sig åt en borgerlig tycka-synd-ommentalitet. Har du funderat något på det? – Javisst, flera gånger. Och jag håller inte med. Jag ser pengarna i muggen som en solidaritetshandling, det enda sättet för dem som tigger att få mat och hjälpa sin familj. Jag har besökt Felicia i hennes by och sett vad pengarna går till och vad som händer om de inte kommer. Barn dör av fattigdom. SARA OLAUSSON BLIR TYST en stund och lutar sig

framåt i fåtöljen. Hon säger: – Visst är jag medveten om att det här systemet inte är hållbart i längden, men så länge världen är

skev och situationen akut är det nödvändigt att ge. Jag tänker att man inte får se sig själv som någon som delar ut allmosor utan att stålarna är en kärlekshandling. Det är inte de som ger som är äckliga, utan allt det andra: fattigdomen, att människor tvingas be om pengar, resa från sina familjer, frysa, att vi ser på medan det händer ... ATT BLI ORGANISERADE . Det är en fras Sara Olaus-

son återkommer till när vi pratar om vad som skulle kunna hjälpa de romer som tigger att komma ur sin situation. – Man pratar ofta om att Sverige och EU behöver utföra påtryckningar mot Rumänien, men jag tror att det är svårt. Det finns en utbredd antiziganism i det rumänska samhället. För sin överlevnads skull har många romer övergett både sitt språk och sin historia. Jag tror att de behöver ta tillbaka just det, att skriva på romani, att lära sig om demokrati och mänskliga rättigheter, hur de kan organisera sig. Det handlar om att höja deras status. Då kanske Rumänien skäms. Inför EU-valet propagerade Sverigedemokraterna för ett förbud mot tiggeri. I somras före-

kronor. Det tjänar de EU-migranter som försörjer sig genom att tigga per dag, uppger Stockholms stadsmission på sin hemsida.

>

fib 9


»

När Felicia och jag möttes pratade vi mycket om jämlikhet. Det var viktigt för mig att få fram att hon och jag är jämlika och att det är omständigheter som har gjort att hon är den som behöver ta emot pengar från mig, och inte tvärtom. slog riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) ett liknande förbud för att ”tiggeri innebär en risk för att tiggarnas ekonomiska situation permanentas”. Vad tänker du om det? – Ett förbud vore en katastrof. Det skulle betyda att vi skickade hem romerna eller att de fick åka till ett annat EU-land. Felicia har berättat om många romers rädsla över att bli utkörda och hur den blev starkare efter Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet. Det enda ett förbud skulle föra med sig är att vi slapp ställas inför det vi tycker är obekvämt. KÄRLEK OCH HAT. Sara Olausson berättar att kli-

matet för de romer som tigger i Stockholm å ena sidan har blivit kallare det senaste året. Å andra sidan finns en större solidaritet nu. – Vi har sett brutala avhysningar och bränder i tältläger. En man dog efter en brand i ett läger i Högdalen, en annan skadades svårt. Samtidigt finns en stor kärlek bland dem som väljer att hjälpa. Jag tänker att hatet alltid står i proportion till kärleken. Ett hatbrev kan förmörka tio kärleksbrev.

Fördomar, de finns där och vi är alla sprängfyllda av dem. Sara Olausson berättar att hennes kom på skam efter att hon lärde känna Felicia. – Jag har fått en ny vän, ett nytt språk, en ny familj och ett nytt land. Det är jag oerhört glad över. Man kan säga att jag har haft en inre revolution och en sådan önskar jag alla. Med inre revolutioner hade vi inte behövt några yttre, säger Sara Olausson och skrattar. Vad händer nu? – Jag hoppas att antologin ska sälja bra och att Felicia och hennes familj ska kunna bygga färdigt sitt hus. Jag vill skriva hennes historia. På vilket sätt vet jag inte riktigt än. SARA OLAUSSON LÄGGER benen i kors och säger

sedan: – När Felicia och jag möttes pratade vi mycket om jämlikhet. Det var viktigt för mig att få fram att hon och jag är jämlika och att det är omständigheter som har gjort att hon är den som behöver ta emot pengar från mig, och inte tvärtom. Det låter väl som en klyscha, men hon har hjälpt mig lika mycket. ■ ■

Kriminella ligor – en myt När Bulgariens och Rumäniens gränser öppnades i och med EU-anslutningen 2007 åkte många romer och andra fattiga och utsatta rumäner till södra Europa för att söka försörjning. Efter den ekonomiska krisen har många av dessa personer sökt sig norrut. Enligt en kartläggning som socialtjänsten gjorde 2012 är en majoritet av tiggarna i Sverige hemlösa EU-migranter från Rumänien. Nästan hälften har barn under 18 år som de lämnat kvar i hemlandet. Hur många som tigger i Sverige finns det ingen exakt siffra på, men 2014 handlade det om uppskattningsvis ett par tusen personer. De finns i dag fib 10

inte bara i storstäderna, utan även på mindre orter runt om i landet. Minst 67 av landets kommuner hade under 2014 hemlösa EU-migranter. Att det är organiserade, kriminella ligor som styr tiggarna i Sverige och tar deras pengar är en myt. Däremot förekommer det att grupper från Rumänien i utbyte mot att de hjälper till med resan till Sverige eller annat praktiskt får en del av tiggarinkomsterna. Källor: Artikeln ”Vi vill åka hem till barnen över julen” på Svenska Yles hemsida, Socialstyrelsen, Sveriges Radio och Tv4.


Utdrag ur serien Sara av Sara Olausson.

fib 11


Krönika.

Tiggare av vår tid Hon är misstänkligjord och förtalad som folkgrupp. Hon är förnedrad där hon sitter och säger ”hej, hej!”. Det skriver Bror Kajsajuntti om skillnaden mellan honom som tidningsförsäljare och den romska kvinnan med sin pappersmugg han mötte utanför affären en lördagsförmiddag.

H

TEXT bror kajsajuntti ILLUSTRATION mirelle eriksson

3,5

miljoner människor från Bulgarien och Rumänien befinner sig utomlands för försörjning. Det uppger Svenska Yle i en artikel från 2014 om Maria och Inel som har tiggt i centrala Helsingfors i fem år. fib 12

an förstår inte vad hon säger. Bara orden ”hej, hej” och ”tack så mycket” när hon kommer fram och lägger 15 kronor i hans hand av det hon lyckats få ihop under förmiddagen. Han avböjer och ger tillbaka. Det är ju hennes pengar. Ändå säger hennes blick att hon har sett att också han är tiggare som har stått en timme och ropat ”köp Folket i Bild, nya numret!” utan resultat. Under lördagen är det fler svenska tiggare utanför det som tidigare hette Domus. En säljer Proletären, en annan säljer bingolotter och en tredje samlar in pengar till Frälsningsarmén och har i sin hand tidningen Ropet. Tiggarna utanför Domus är namnlösa för varandra och har olika bakgrund i det svenska samhället. FiB-försäljaren känner dock till den man som säljer Proletären. De pratar ibland och är i grunden inte konkurrenter. De samarbetar om de stora frågorna som Nato ut ur Sverige och möts vid olika manifestationer. De har ungefär samma bakgrund: järnverket och arbetslöshet. Fibbaren har dock därutöver arbetat som lärare i tjugo år innan han blev övertalig och fick hanka sig igenom Fas 3 och a-kassa. 
 SKILLNADEN MELLAN de Sverigefödda tiggarna och den romska kvinnan från Rumänien är att de svenska har bostad och mat medan den rumänska kvinnan betraktas som en paria i det svenska samhället. Hon är misstänkligjord och förtalad som folkgrupp. Hon är förnedrad där hon sitter med sin mugg och säger ”hej, hej!” Just denna dag kommer en kvinna med hemstickade tumvantar till tiggaren, som knappt vet hur hon ska få på sig dem. Vantens tumme spretar tom. Andra gånger har folk kommit med en mugg kaffe, frukt eller ett bröd. Vid ett tillfälle satte sig

en amerikansk kille intill och spelade gitarr och sjöng. Då gav folk mera pengar. Frågorna lever: var bor hon? Hur klarar hon kylan? Hur kan hon och de andra ha råd med mobiltelefoner? Så mycket pengar får de ju aldrig in. TIGGARNA HAR BLIVIT ett nytt inslag i hela Europa. Många tycker att EU borde ställa upp och sätta press på Rumänien. Problemet är dock att det inte enbart är Rumänien som är drabbat av den ekonomiska politiken. Vi vet att Sverige inte kan ställa upp för alla världens fattiga. Flyktingkatastroferna och krigen står på kö i Aktuellt- och Rapportinslagen i konkurrens med ebolavirusen och klimatförändringarna. Inte ens föreningen och tidningen Folket i Bild/Kulturfront vet hur den ska förhålla sig till den värld den vill verka i. Vi är ett fåtal och genom tidningsförsäljningen påverkar vi inte så många.
 Då går det bättre för försäljaren av Proletären. Det är ju en partitidning även om Kommunistiska partiet är litet. En kulturfront är mer obekant. Folk vill ha klara ställningstaganden även om dessa inte leder till större förändringar. En vision är att samla folk till diskussioner över partigränserna. Än så länge blir det dock enbart små samtal på gatan, i en tid när politiken är en enskild angelägenhet: folk vill inte bli störda i vardagen. DEN STÖRRE FRÅGAN är hur vi ska få en bättre värld där rumänska romer och andra inte behöver tigga för sin överlevnad. Hur tänker Frälsningsarmén? Kämpar de fortfarande för en bättre värld ovan där? Och hur är det med Bingolotto? Finns det bara till för att vi ska ge föreningslivet pengar och ibland lotta ut dessa till individuella lottköpare som drömmer om att bli skuldfria? ■ ■


Hjälpen skiljer sig åt EU-migranter får uppehålla sig i Sverige i upp till tre månader utan arbete, men då har de inte har rätt till svensk välfärd annat än i nödfall. Samtidigt har kommunerna enligt socialtjänstlagen en skyldighet att hjälpa alla människor som vistas inom kommungränsen med exempelvis mat för dagen, tak över huvudet eller en biljett hem. Cirka 1 500 EU-migranter hade i slutet av oktober förra året vräkts från sina tillfälliga hem, rapporterar TT. Det är mer än dubbelt så många som under 2013. En kartläggning som Svenska Dagbladet gjorde i slutet av förra året visar att hjälpen till tiggarna skiljer sig åt rejält mellan kommunerna. fib 13


JordenRunt. ISRAEL/PALESTINA

Utredning om krigsbrott väcker starka reaktioner ”Ett absurt beslut”. Så uttrycker sig Israels premiärminister efter att en åklagare från Internationella brottmålsdomstolen i Haag har inlett en förberedande undersökning för att se om Israel kan ha gjort sig skyldig till krigsbrott. Även i USA är upprördheten stor. Den Internationella brottmålsdomstolen i Haag meddelade nyligen att en av dess åklagare inleder en förberedande utredning, avsedd att klargöra huruvida en fullskalig utredning ska påbörjas för att reda ut om Israel kan ha gjort sig skyldig till krigsbrott under sin militära invasion av Gaza sommaren 2014, vilken dödade 2 300 palestinier av vilka de flesta var civila, samt 73 israeler, varav sex var civila. Föga förvånande är Israel och USA mycket upprörda över beslutet. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu beskriver det som ”ett absurt beslut” och har som svar på palestiniernas beslut att ansöka om medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen och andra internationella organ fryst skatteintäkter som tillhör den Palestinska myndigheten om motsvarande 127 miljoner amerikanska dollar. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman beskriver det som ”skandalöst” att den Internationella brottmålsdomstolen bestämt

VÄRLDEN

En buss sväljer de allra rikaste

Den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam publicerade nyligen en rapport som visar att världens 85 rikaste personer tillsammans har tillgångar som motsvarar vad världens 3,5 miljarder fattigaste äger sammantaget. Detta innebär, påpekades det i brittiska The Guardian, att de som är så rika att de kontrollerar lika stora tillgångar som halva jordens befolkning gör, tillsammans skulle rymmas ombord på en enda engelsk dubbeldeckarbuss fib 14

sig för att utreda ”världens mest moraliska militärmakt”, och drog omedelbart slutsatsen att beslutet var ”helt och hållet ett utslag av antiisraeliska politiska hänsynstaganden”. Även i USA är upprördheten stor. Åtminstone två amerikanska senatorer har hotat med att strypa amerikanskt bistånd om palestinierna inte backar från sitt beslut att använda sig av sitt medlemskap i den Internationella brottsmålsdomstolen för att söka få till stånd åtal mot israeler. Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina uppgav under en presskonferens att potentiella framtida åtal mot israeler vore en “förvanskning av den Internationella brottmålsdomstolens roll” och något han själv fann ”otroligt stötande”. Senator Rand Paul introducerade nyligen ett lagförslag om strypt bistånd, kallat Defend Israel by Defunding Palestinian Foreign Aid Act

(även om ingen av dem antagligen reser kollektivt). Man behöver dock knappast vara någon mångmiljardär för att kvala in bland de rikaste en procenten av världens befolkning. Enligt Oxfams rapport, vilken baserats på underlag från Credit Suisse, räcker det med att ha tillgångar (efter att eventuella skulder subtraherats) som motsvarar 6,5 miljoner kronor eller mer. Många människor i rika länder vilka kanske inte betraktar sig själva som rika, men som äger exempelvis villor eller bostadsrätter i relativt eftertraktade områden tillhör därför de rikaste en procenten av världens befolkning. För att räknas till de 10 procent

of 2015. En representant för det amerikanska utrikesdepartementet beskrev brottmålsdomstolens beslut att inleda en preliminär utredning som ”kontraproduktivt med avseende på fredsarbetet”. Denne uppgav även att man från USA:s sida såg det som ”en tragisk ironi att Israel, som fått utstå tusentals raketer som terrorister avfyrat mot dess civilbefolkning, nu ska granskas av den Internationella brottmålsdomstolen”. De verkar dock inte se någon ironi i att två av de tre stater som informerat FN:s generalsekreterare om att de inte avser att bli medlemmar av den internationella brottmålsdomstolen och därför inte är bundna av sitt tidigare undertecknande av Romstadgan – USA och Israel (den tredje är Sudan) – sätter sig till doms över vilka utredningar domstolen ska bedriva.

lisa forsberg

rikaste av jordens befolkning behöver man ha tillgångar motsvarande 600 000 kronor, och för att vara bland den rikaste hälften av världens befolkning behöver man ha tillgångar på strax under 30 000 kronor.

600

lisa forsberg

tusen kronor behöver du ha för att räknas till de 10 procent rikaste av jordens befolkning, enligt välgörenhetsorganisationen Oxfams rapport om global ekonomisk ojämlikhet.


Israel/Palestina.

Omöjligt att få ersättning för lidande Israels Högsta domstol har avvisat en begäran från flera människorättsorganisationer att tillåta invånare i Gaza, som drabbats av den israeliska krigföringen, att komma till Israel för att framföra sina krav på kompensation. Det skriver Gunnar Olofsson, ordförande i Borås Palestinagrupp. Han hoppas trots allt att 2015 ska bli året när Palestina reser sig sida vid sida med Israel i fred och försoning. INTE HELLER KAN advokaterna till de drabbade invånarna i Gaza – som själva är israeliska medborgare – träffa sina klienter för att förbereda fallen. Enligt domaren Elyakim Rubinstein beror beslutet på att Israel i detta fall ”bär två hattar” samtidigt, nämligen att dels se till landets säkerhet och dels försvara den enskildes rättigheter. Något man i domslutet ”inte förnekar att vi har kritik kring”. Beslutet, som solklart kränker palestiniernas rättigheter under ockupation, motsäger den information som Israels utrikesministerium gett europeiska politiker att ”palestinier har möjlighet att driva rättsliga krav i israeliska domstolar och att det därför inte behövs några utländska domstolar att besluta i denna fråga”. Några sådana fall, där palestinier fått kompensation för sitt lidande i israeliska domstolar, finns dock inte redovisade. EN AV DE SISTA dagarna 2014, FN:s officiella år för solidaritet med det palestinska folket, röstade Säkerhetsrådet, ironiskt nog, ner en resolution med krav på en tidsplan för Israels tillbakadragande från de ockuperade områdena. Resolutionen stöddes av åtta stater, inklusive europeiska medlemmar som Frankrike och Luxemburg, medan USA och Australien röstade emot och övriga fem stater – bland annat Nigeria och Rwanda – lade ner sina röster. Resolutionen nådde därmed inte den nioröstersnivå som hade behövts för att godkännas – och tvinga USA att, för att stoppa den, som så många gånger tidigare lägga in sitt veto. De afrikanska staternas ståndpunkt är intressant och avspeglar den diplomatiska offensiv Israel de senaste åren bedrivit i Afrika. Nigerias president Goodluck

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

text gunnar olofsson

Mahmoud Abbas.

Jonathan är en varm vän till Israel, som försett honom med moderna vapen att bekämpa den islamistiska milisen Boko Haram, och länderna samarbetar nära inom områden som handel och kommunikation. Ett snabbt telefonsamtal från Israels utrikesminister Avigdor Lieberman till Jonathan alldeles före omröstningen i FN avgjorde denna gång saken, och Lieberman konstaterade sedan att ”misslyckandet för förslaget måste lära palestinierna att provokationer och försök att tvinga Israel till ensidiga steg inte kommer att gynna dem – bara motsatsen”. På nyårsafton samlades den palestinska ledningen och beslutade enhälligt att Palestina nu söker medlemskap i 20 internationella organisationer och avtal – inklusive den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Vid underteck-

»

nandet av beslutet, som direktsändes i palestinsk tv, sa president Mahmoud Abbas: ”Vi vill framföra klagomål mot Israel. Vi är under attack. Vårt land är under attack varje dag. Vem skall vi klaga hos? Säkerhetsrådet har svikit oss. Det finns en internationell organisation, och vi vänder oss dit med våra klagomål”. ICC KAN VARA DEN väg palestinierna

måste gå för att få upprättelse och kompensation för Israels olika övergrepp. Den israeliska reaktionen var också väntad. Premiärminister Benjamin Netanyahu konstaterade att palestinierna nog borde vara mer rädda än Israel för ICC. Men, om så, varför denna upprördhet? Det är nu också exakt 50 år sedan palestinierna inledde kampen för att befria sitt land. Palestinierna, fram till dess av framför allt väst bortglömda och betraktade som ett havererat flyktingproblem, trädde plötsligt fram ur historiens dimma och blev under sin ledare och förste president, Yassir Arafat, en faktor att räkna med för en rättvis fred i en av världens mest seglivade konflikter. Vägen har varit lång, och är ännu inte slut, men nog vore det väl fantastiskt om vi just i år skulle få se staten Palestina resa sig sida vid sida med Israel i fred och försoning? ■ ■

Vi vill framföra klagomål mot Israel. Vi är under attack. Vårt land är under attack varje dag. Vem skall vi klaga hos? Säkerhetsrådet har svikit oss. Mahmoud Abbas, Palestinska myndighetens president. fib 15


Nato.

fib 16

Den postkoloniala teorin om att ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” är högst aktuell. Strategin kräver att de afghanska kvinnorna under USA:s invasion inte får göra sina röster hörda. För vad hade de sagt om de fått möjlighet att komma till tals? frågar sig reservofficeren Sigrid Aliki.


krigsalliansen JÄMSTÄLLDHETEN BRÄNNHET NÄR SVERIGE KNYTS NÄRMARE

Från Sverige exporteras inte bara mängder med vapen utan även den svenska jämställdheten i militär förpackning. Det skriver Sigrid Aliki, reservofficer, i en text som tidigare har publicerats i tidskriften Bang. Hon ser hur den inhemska genuskompetensen riskerar att knyta Sverige ännu närmare Nato. text sigrid aliki foto eva wernlid

V

årvintern 2012 befann jag mig i ett militärt ledningsrum inne på Camp Film City i Kosovos huvudstad Pristina. Jag ingick i det svenska truppbidraget till Kosovo Force, den Natoledda insats som etablerades under Kosovokriget och som då var på väg att lida mot sitt slut. På min vänstra ärm hade jag sytt fast den svenska flaggan. På den högra ärmen syntes Natos logotyp. Med mig i rummet fanns två andra officerare, en europeisk kapten samt en amerikansk major. Majoren menade att Sverige hade ett gott renommé, både som fredsnation och som varande i framkant med jämställdhetsarbetet i världen, och bad mig, i egenskap av officer, svensk och kvinna, att hålla en utbildning för de nya soldater som skickats ner till insatsområdet. Utbildningsmaterialet var späckat med information om vilken militär nytta ett genusperspektiv, och kvinnor i allmänhet, kunde göra. Materialet jag fick hade kaptenen tagit fram efter att ha gått en kurs i Sverige. Genom att tala om hur ett genusperspektiv kan vara till militär nytta ska manliga militärer acceptera att arbeta med vad de annars eventuellt betraktar som menlösa kvinnofrågor. Genom att prata om hur militären med genus-

perspektiv kan skydda lokalbefolkningen ska den militära insatsen legitimeras i civilbefolkningens ögon. Befolkningen ska inte längre med våld tvingas på den militära närvaron, utan de ska fås att acceptera den genom att den militära organisationen uppträder genusmedvetet, till exempel genom att fler kvinnor arbetar som soldater. ”Vinn kvinnorna, och du vinner familjen. Vinn familjen och du tar ett stort steg framåt mot att vinna hela befolkningen”, står det i utbildningsmaterialet, och vidare: ”Ja, ni KAN och SKA prata med kvinnor. Uppträd normalt. I Kosovo finns inga ’dont’s’ som det gör i Afghanistan. Säkerställ att de uppfattar att ni är vänligt inställda.” Anledningen till att militären numera är intresserad av genusfrågor kommer ur framväxten av vad statsvetaren och professorn Annica Kronsell kallar postnationella försvar, som började utvecklas efter andra världskriget. Tidigare hade det varit nationalstaten, och de kvinnor och barn som befann sig på dess territorium som skulle skyddas. Det postnationella försvaret skulle i stället ägna sig åt att skapa ”säkerhet”, och skydda övergripande liberala värden som frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Sakta men säkert blev den nya fienden

1 325 är numret på FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet och antogs den 31 oktober 2000. Det var första gången som medlemsstaterna agerade för att inlemma ett genusperspektiv i alla delar av fredsarbetet.

Om försvarsmakten/Swedish armed forces Samlingsnamn för den svenska armén, marinen och flygvapnet. Hette tidigare krigsmakten. Det är en av Sveriges största myndigheter, med för närvarande cirka 28 500 anställda. Budgeten är på omkring 40 miljarder kronor per år. Antalet svenska soldater och officerare i utlandstjänst varierar kraftigt. I september 2014 var de endast 156 stycken.

>

fib 17


FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

”Vinn kvinnorna, och du vinner familjen. Vinn familjen och du tar ett stort steg framåt mot att vinna hela befolkningen”. Här amerikanska soldater som passerar genom en by i Afghanistan 2012.

Det gör NCGM Nordic Center for Gender in Military Operations. Världens första kompetens- och utbildnings-centrum för genderfrågor i militära operationer. Har sedan februari 2013 huvudansvarigt för genderfrågor inom Nato, vilket innebär att de definierar Natos utbildningsbehov och ackrediterar deras utbildningar inom området.

fib 18

hotet mot ”goda västerländska värderingar”, som med tiden kom att innefatta kvinnors rättigheter. DET TYDLIGASTE EXEMPLET på hur kvin-

nors rättigheter har förvandlats till ett argument för militär invasion är kriget i Afghanistan som inleddes år 2001. Drygt två månader efter attackerna mot World Trade Center släppte USA:s utrikesdepartement dokumentet ”The Taliban’s War Against Women”. Samma dag fick Laura Bush, fru till den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush, ta över det radiotal som presidenten traditionsenligt håller varje vecka. Där meddelade hon bland annat att ”tack vare våra militära framgångar i stora delar av Afghanistan, är kvinnor nu inte längre fångar i sina egna hem.” Laura Bushs tal är ett tydligt exempel på att den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivaks teori om att ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” lever. Det är som om kvinnorna i Afghanistan skriker efter den vita befriaren, i form av USA:s militär. Samtidigt är de afghanska kvinnornas röster märkligt frånvarande.

Strategin kräver att den afghanska kvinnan inte får göra sin röst hörd, för vad hade hon sagt om hon fått möjlighet att komma till tals? De bruna kvinnornas röster, kroppar och rättigheter hade framgångsrikt kapats för att legitimera invasionen. Det verkliga startskottet för arbetet med genderfrågor (som genus kallas inom den svenska försvarsmakten) i de militära organisationerna kom år 2000, med FN:s resolution 1 325 om kvinnor, fred och säkerhet. I Sverige har arbetet med att tillämpa resolution 1 325 främst handlat om att öka antalet kvinnor i de militära organisationerna. ”Den militära närvaron (i Afghanistan, min anmärkning) signalerar att kvinnorna står under beskydd, vilket gör dem och deras arbete tryggare”, står det i den svenska handlingsplanen. ARBETET MED DE MILITÄRA genderfrågorna

äger främst rum i Kungsängen, några mil norr om Stockholm. Här ligger Livgardet, ett av Sveriges största arméregementen. Innanför stängslet som omger regementet finns doldisen Nordic Centre for Gender in Military Operations (NCGM). Vid


»

centrumet utbildas så kallade Gender advisers, militära genusrådgivare, och det hålls kurser för högt uppsatta officerare i hur genusfrågor kan användas för att öka den operativa effekten i militära insatser. Att centrumet placerats just i Sverige är en del av den smygande Natoanpassning som svenska politiker länge har ägnat sig åt. Nato brukar portionera ut skolor och centrum på sina medlemsländer som ett sätt att knyta dem till sig. Men Sverige är inget medlemsland, och svenskarnas intresse för en Natoanslutning är svalt. Trots det utsågs Sverige vid Natos senaste toppmöte till så kallad avancerad partner. Enligt ett internt PM om Nato från augusti 2014 beskrivs arbetet för att göra Sverige till avancerad partner som något som Sverige har arbetat aktivt för bakom kulisserna. Veronika Wand-Danielsson, dåvarande ambassadör vid Sveriges ständiga delegation vid Nato i Bryssel, skriver: ”som vi bakom kulisserna, med stöd av Norge och USA, aktivt verkat för.” Nordic Centre for Gender in Military Operations beskrivs i samma PM som ”ett talande bevis för det svenska genderarbetet inom Nato”. Jag menar att NCGM är den plats där de externa och interna projekten med att legitimera militärt våldsutövande med hjälp av kvinnors rättigheter möts. Sverige, med ryktet som freds- och kvinnorättsivrare, är den partner som USA behöver för att på riktigt befästa sin roll som globalt ansvarig för kvinnors säkerhet. Från Sverige exporteras alltså inte bara

mängder med vapen utan även den svenska jämställdheten i militär förpackning. Samtidigt har den nya regeringen i en strid ström av debattartiklar klargjort att Sverige är ett föredöme i världen när det kommer till fred, feminism och antirasism. Analyser visar dock att Sverige är ett mycket militariserat land, men glappet mellan det som professorn i statsvetenskap, Maud Eduards, kallar fredsretorik och stridspraktik döljer militarismens verkningar och omöjliggör nödvändiga politiska och offentliga samtal. Eduards anser att bilden av Sverige som den mest fredliga utposten i världen är så dominerande att den gör det svårt att se Sveriges verkliga roll i krig och rustning. I OCH MED ATT DET varken finns en dis-

kussion om vad Nato är och hur Sveriges relation till Nato ser ut, är det troligt att Sverige ytterligare fördjupar sin relation med militäralliansen utan någon offentlig debatt eller möjlighet för medborgarna att påverka beslut om ett sådant samarbete. Det gäller frågan om vad ett faktiskt medlemskap skulle innebära, men även Sveriges nuvarande roll som en ”neutral” och fredlig partner som kan användas för att få Natoalliansens internationella operationer att framstå som fredsprojekt snarare än krigsinsatser. Svensk neutralitet, svenskt fredsrykte och svensk feminism riskerar därmed att bli en del av den redan mycket omfattande svenska vapenexporten. ■ ■

Det gör en gender advicer Militär genusrådgivare som arbetar med att implementera ett genusperspektiv i de militära organisationerna. Arbetar både i fält med att påverka och utvärdera pågående operationer, och i staber inför genomförandet av nya operationer.

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Det är som om kvinnorna i Afghanistan skriker efter den vita befriaren, i form av USA:s militär. Samtidigt är de afghanska kvinnornas röster märkligt frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström (S).

BRA SAGT, WALLSTRÖM!

Vid Folk och försvars årliga rikskonferens om försvarsfrågor i januari förde de fyra allianspartierna in frågan om Nato, trots att den inte fanns med på dagordningen. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och utrikesminister Margot Wallström (S) sa klart nej till en ny utredning om Natomedlemskap. Pernilla Ström, känd styrelseledamot i HQ Bank fram till kraschen, försökte som utfrågare ändå förklara för Margot Wallström varför det var så mycket bättre med ett Natomedlemskap. Enligt Svenska Dagbladets ledarkommentar svarade då utrikesministern: ”Menar vi att det skulle bli säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns, gentemot Ryssland, för jag antar att det är Ryssland man är rädd för? Menar vi att vi blir säkrare när Natogränsen går vid Sveriges gräns?” Ledarskribenten på SvD begrep inte ens Wallströms svar. Ridå! Alltså Snömospris till ledarskribenten, men också ett tack till densamma för att ha återgivit detta talangfulla svar av Margot Wallström. Ännu bättre hade det dock varit om utrikesministern hade uttalat sina tvivel om alliansregeringens värdlandsavtal. Då hade man ju kunnat testa om Rysslands provokativa militärövningar i Sveriges närområde har ett samband med Sveriges redan i dag nära samband med Nato. Men då hade väl krigshetsande Natoanhängare fått hjärtstillestånd?

torbjörn wikland, ordförande i folket i bild/kulturfront

fib 19


Våra hjältar. Hans Blix dissar planerna på ett svenskt Natomedlemskap:

”Förr eller senare blir det slagsmål”

Som en skolgård där ungarna retar varandra. Så beskriver Hans Blix situationen kring Östersjön. Det övas, kränks och övas lite till. Folket i Bild/Kulturfront har träffat den före detta utrikesministern och chefen för FN:s vapeninspektörer och pratat om effekterna av ett svenskt Natomedlemskap, vår groende misstänksamhet mot Ryssland och om att vara tillbaka i svensk politik – trots 86 år fyllda.

H

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid ILLUSTRATION oskar asplund

ans namn har valsat runt i världspressen de senaste åren, chefen för FN:s vapeninspektörer i Irak, Hans Blix. Tidigare i år har Financial Times varit här i våningen på Runebergsgatan på Östermalm, men var mera intresserad av konsten på väggarna och mattorna på golvet. De tål att beses. Men FiB är mer intresserad av den person som stiger fram som en ”frontfigur” i den brokiga samling som bildar kärnan i motståndet mot det som kan bli de närmaste årens stora stridsfråga – svenskt medlemskap i Nato. Hans Blix ”borde” inte vara mot Nato. Han är medlem i det parti som allra hårdast driver ett svenskt medlemskap – Folkpartiet. Hans huvudtes kan beskrivas som tämligen enkel – visar du musklerna så gör andra det också. Förr eller senare blir det slagsmål. Från sitt sommarresidens på Gräsö nödgas han konstatera att Östersjön, en gång lanserat som ”fredens hav” håller på att bli raka motsatsen. Det övas, kränks, övas, kränks. Huvudansvaret ligger hos Nato och Ryssland. Men Sverige drar sitt strå till stacken. Nyligen befann sig svenska spaningsflygplan utanför Kaliningrad. Ryssarna övar inte bara i Östersjön utan har flottmanöver ända bort i Engelska kanalen. Nationerna visar upp ett militärt kroppsspråk. Varför hålla på med alla dessa flygplan i luften och örlogsfartyg långt bort från hemmavatten? undrar

fib 20

Hans Blix. Det verkar nästan lite barnsligt, eller ”puerilt” (naivt, gossaktigt, enfaldigt) för att använda Blix eget ord. Östersjön är på väg att bli som en skolgård med gossar som retar varandra. Om Sverige och Finland går med i Nato i morgon, hur ser Östersjön ut om fem år? – Det blir ett Natohav med kustlinjer tillhöriga Nato och med ryssarna inträngda i Finska viken och Kaliningrad. Enligt Blix skulle ett svenskt medlemskap bidra till att öka risken för ”gnistbildning”. Gnistrisken finns redan. Det kan leda till eskalering. På frågan om Östersjön helt enkelt kan överta rollen som det mest eldfängda havet från Persiska viken svarar Blix: – Nej, men mer otryggt blir det. ENLIGT BLIX har Ryssland under senare tid brutit

mot internationell rätt, både i Ukraina och på Krim. Men hotet från Nato som kryper allt närmare Ryssland leder ofrånkomligen till ryska motåtgärder. Försöken att förstå Rysslands säkerhetspolitik – men inte ursäkta övertrampen – verkar utebli. – Om man söker en lösning måste man förstå även den andra sidan. Annars kommer man ingenvart. Det finns en ”alarmistisk” syn på Ryssland, att Ryssland vill skapa ett nytt tsarvälde. Men ryssarna tycker att västvärlden rycker alltför nära deras gränser.


n och i luf te n r a l p yg fråga tten? essa fl a d v a a l l r m ö da n hem skler g på me r ta frå ra mu hålla o ä r t b i ö l t f i r g Va ina m g lån r han. sfar ty Visar man s hävda , å örlog s . k c x det o ns Bli sig Ha andra

De befarar ett ukrainskt inträde i Nato (och kanske även att Georgien ansluter sig). När Warszawapakten upplöstes lovade Nato att inte expandera österut. Det var inget skriftligt löfte. Men ändå ett löfte. Det hölls inte. Ryssarna blev bittra. Men Blix påpekar att flera länder faktiskt ville gå med i Nato. Det fick de. Det var lättare än att komma in i EU. – När det gäller Polen var ett skäl att Clinton ville få polska röster i det amerikanska presidentvalet. Blix påpekar också att amerikanerna är ute och söker närma sig de centralasiatiska republikerna, Azerbaijan och Kazakstan, också de gränsstater till Ryssland. – Ryssarna undrar förstås varför denna militärallians ska krypa allt närmare dem. Lägg till detta Kosovo, Irak och Libyen där ryssarna anser sig ha blivit överkörda. BLIX MENAR ATT DET handlar om en känsla av

”förödmjukelse”. Västs sätt att behandla Ryssland skär djupa sår i den ryska folksjälen, i alla fall hos ledarna. Ja, vad är det egentligen som Nato vill med en inringning av Ryssland? Störta regimen? Komma åt oljan och gasen?

Vi diskuterar frågan fram och tillbaka. Många har gjort det. Men man finner inte något säkert svar. Handlar det om att hålla i gång västs vapenindustri? Blix säger ”tveksamt, men det militärindustriella komplexet deltar förvisso inte i några fredsmarscher.” Blix påpekar att ryssarna själva har sagt sig vilja gå med i Nato – både Jeltsin och Putin. Blix medverkar i en nyutkommen bok, Bevara alliansfriheten, nej till Nato-medlemskap, i vilken flera svenska debattörer medverkar, militärer, diplomater, politiker. NÄR DET GÄLLER ett eventuellt svenskt medlem-

skap har det redan tagits flera steg – samövningar, materielsamordning. Sedan kom förra årets värdlandsavtal som kronan på verket. – Man vill göra så många barn som möjligt med Nato och sedan kunna säga att ”nu är det väl dags att vi gifter oss”, säger Blix, som håller med om att avtalet smygs på svenska folket utan att ha varit på något sätt hemligt. Men varifrån kommer den ständiga misstänksamheten mot Ryssland, för att inte säga rysshatet? – Rysskräcken är inte befogad i dag. Det är vis-

>

fib 21


VÅRA HJÄLTAR

»

Colin Powell sa att jag var ’som en Volvo’. Kanske han menade att jag var trög men pålitlig. Condoleezza Rice skrev i sina memoarer att jag var ’tuff och hederlig’. serligen KGB-FSB som regerar i Moskva och den demokratiska traditionen är svag. Men ett isolerat anfall mot Sverige är inte troligt. Inte heller om vi går med i Nato. Men spänningen i området ökar om vi går med. Vilken roll spelar våra medier? – De sammanfaller med den gamla rysskräcken. Dreven går. LITE ÖVERRASKANDE säger Blix att han inte alls tycker att den svenska nedrustningen de senaste decennierna har varit fel. – Man kan se försvar som en försäkring. Att överförsäkra sig mot låga eller fjärran risker är att kasta bort pengar. Sverige spenderar 1,2 procent av BNP på försvaret. Men när det gäller Gotland håller Blix med om att en upprustning kan motiveras som en gardering mot en högst osannolik rysk aktion mot Baltikum. Men han påminner om att Åland är demilitariserat. Är Nato, som det var meningen, en försvarsorganisation? – Under det kalla kriget var det en viktig och framgångsrik barriär mot sovjetisk expansion i Europa. Efter Sovjetunionens upplösning har Nato famlat efter en ny roll utanför Europa. Kanske kunde ett reformerat Nato en dag bli en regional organisation som stöder FN i dess fredsbevarande uppgifter. Kan man vänta sig fler Natokrig efter Afghanistan, Jugoslavien, Libyen, och med svenskt deltagande? Eller fick Nato nog i Afghanistan? – Efter Afghanistan, Irak och Libyen finns i USA tack och lov tvivel på förmågan att vara global polisman och få med sig Nato. Sverige har gett världen en lång rad bemärkta personer som har gjort insatser för fred och frihet – Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg. Om Sverige går med i Nato, blir Hans Blix den sista? Blix är inte så säker på det. Han tror inte på att ett alliansfritt hemland längre är fullt så viktigt för att bli accepterat som självständigt och opartiskt. – Se på norrmännen. Trots Natomedlemskap har de de senaste åren burit den nordiska ledartröjan i nedrustning och medling.

fib 22

Blix var på 1970-talet Sveriges utrikesminister. Nu är han tillbaka i svensk politik, trots 86 år på nacken. Vad som var däremellan var det som gjorde honom känd, för att inte säga berömd – vapeninspektionerna i Irak. Men också hatad, av många amerikaner som ansåg att han vek sig för Saddam Hussein. En som tyckte att Blix (och IAEA-chefen ElBaradei) bara var i vägen var den amerikanske vicepresidenten Dick Cheney. Blix minns ett möte med honom och Bush i Vita huset 2002: – Det var utrikesministern Colin Powell som drev på att vi skulle få träffa dem före inspektionerna. Cheney sa till oss att ”vi kommer inte att tveka att diskreditera er om ni inte kommer fram med det vi förväntar oss. USA kommer att ingripa direkt för att avväpna Irak. Bush uppträdde mera lugnt och korrekt. Cheney tillhörde ju hökarna tillsammans med försvarsministern Rumsfeld och Pentagonchefen Paul Wolfowitz. De är lika hökaktiga i dag. En del amerikanska tidningar behandlade Blix väl men de allra flesta hudflängde honom, bland annat högertidningen Washington Times där hans egen partikamrat, Per Ahlmark, skarpt kritiserade honom. Blix ska hämta barnbarn på dagis och det är dags för sista frågan: Är du verkligen medlem i samma parti som Per Ahlmark? – Ja, men vi har inte setts på mycket länge. Det är klart att jag tycker att han agerade sjaskigt och försökte skada mig. Jag får väl trösta mig med att de amerikanska utrikesministrar som jag hade att göra med uttryckte sig annorlunda. Colin Powell sa att jag var ”som en Volvo”. Kanske han menade att jag var trög men pålitlig. Condoleezza Rice skrev i sina memoarer att jag var ”tuff och hederlig”. Blix parti är nu på en diametralt annan väg än han själv när det gäller Nato. Vilket han beklagar. – Men jag gillar kärnkraft och mycket annat av partiets politik. Man kan inte få allt om man går med i ett parti. Blir du aldrig inbjuden av ditt parti att föreläsa om internationell rätt? – Jodå. Jag är nog inte ännu persona non grata, som det heter på diplomatesiska. ■ ■


Hans Blix – en av Folket i Bild/Kulturfronts egna hjältar I nummer 10 drog vi i gång en serie där vi lyfter fram personer i Sverige som mellan 1914 och i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, till stöd för antiimperialistiska krafter och för en folkets kultur. Hans Blix, född 1928, är en svensk politiker (folkpartist), jurist och ämbetsman. Mellan 1981 och 1997 var han chef för Internationella atomenergiorganet, IAEA. År 2000 utsågs Blix till ordförande för FN:s inspektionskommission, UNMOVIC, som mellan 2000 och 2003 undersökte om Irak hade massförstörelsevapen. Blix utsattes i början av 2000-talet för hård kritik, framför allt från de kretsar som var positiva till en invasion av Irak. Men några laboratorier eller lager med kopplingar till massförstörelsevapen hittades aldrig. I boken Avväpna Irak från 2004 redogör Blix för det omstridda förspelet till Irakkriget och skriver bland annat hur George Bush och den brittiske premiärministern Tony Blair betedde sig närmast ”troende” beträffande massförstörelsevapnen. ”Jag menar att det inte skulle ha krävts mycket kritiskt tänkande hos dem [Bush och Blair] eller deras nära rådgivare för att förhindra uttalanden som vilseledde allmänheten”, skriver Blix. I dag är han en av få folkpartister som motsätter sig ett svenskt Natomedlemskap och det så kallade värdlandsavtalet som gör det möjligt för Nato att sätta in sin snabbinsatsstyrka i Sverige. Blix bör också lyftas fram för sitt omfattande arbete inom ramen för FN, där han lyckades skapa förutsättningar för bilaterala dialoger mellan länder, för att på så sätt komma bort från hot om sanktioner och krig. fib 23


Reportage. Bottendöd, övergödning och igenvuxna vikar

De vägrar se på när fisken tar död på världsarvet Fiskodlingarna som finns längs kusten mellan Örnsköldsvik och Ångermanälvens mynning hotar att allvarligt förvärra miljöproblemen i Östersjön. Det anser intresseföreningen Rädda Höga kusten och lovar, om nödvändigt, att driva frågan hela vägen till Europadomstolen. Journalisten Mats Wigardt har träffat representanter för föreningen och pratat om ilskan över att bli bestulen på det dyrbaraste man har.

M

TEXT mats wigardt FOTO pär olert

er människor behöver mer mat. Och fisk är bra mat. Den tar upp protein och växer fort. När världens befolkning med råge passerat sju miljarder och behovet av mat och protein fortsätter att öka blir odlad fisk ett allt viktigare livsmedel. Och vattenbruket växer snabbare än någon annan livsmedelsnäring i världen. Sedan 1990 har produktionen femfaldigats till att i dag uppgå till nästan 70 miljoner ton fisk och skaldjur. Enbart i Norge produceras varje år omkring 1,2 miljoner ton fisk. När stora delar av världshaven är på väg att bli utfiskade spår FN att vattenbruket fortsätter att växa, med en fördubblad produktion till 2030. Men det finns frågetecken. Om tillväxten ska ske på ett ekologiskt hållbart sätt finns många utmaningar att bemästra. Inte minst måste vattenbrukets påverkan på det lokala ekosystemet minska. Lokalt är problemet i Östersjön stort då havet är övergött och fiskodlingarna tillför betydande kvantiteter näring utifrån. Även i Sverige odlas det fisk. Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) satte målet till 50 000 ton 2020, men än så länge är det mer blygsamma 12 000 ton fisk och 500 ton skaldjur per år

fib 24

som lämnar de svenska odlingarna. Av detta har 2 300 årston Höga kusten som ursprung. På tre ställen längs kusten utanför Nordingrå, i Nätrafjärden, Mjältösundet och Omnefjärden, bedrivs sedan många år produktion av regnbåge. Men på senare år har opinionen mot utsläppen från odlingarna vuxit. När det nu planeras för en kraftig utökning av verksamheten har därför många ortsbor reagerat. RUNT MATBORDET i en före detta prästgård i Boteå,

mellan Kramfors och Sollefteå, har tre gråhårsmän och en kvinna bänkat sig. De ingår alla i styrelsen för intresseföreningen Rädda Höga kusten som bildades sommaren 2013 ”för att ingen lyssnade på oss som enskilda personer”. Gemensam nämnare, förutom ålder och hårfärg, är ett djupt rotat engagemang för Höga kusten, vars unika naturmiljö år 2000 av Unesco upphöjdes till världsarv. Alla är de dessutom sommarboende i området. ­– Men det är inte fiskodlingarna i sig som vi vänder oss mot, utan sättet som verksamheten bedrivs på i dag, förklarar Nils-Erik Vigren, ordförande i intresseföreningen, samtidigt som mörkret sänker sig över Ångermanälvens breda vatten.


Förutom Nils-Erik Vigren är det Roger Nordin och Dag och Kerstin Sjögenbo som nu sitter och bläddrar i tjocka pärmar och initierat räknar upp argument mot en utökning av fiskodlingarna invid de höglänta stränder som gett området sitt namn. De är alla ideellt arbetande pensionärer, två är före detta lärare, en är expert på jordbävningar och en har tidigare arbetat i regeringskansliet. De vet var information finns att hämta och de väjer inte för att uttala sig, vare sig i tal eller i skrift. ROGER NORDIN kom till Omnefjärden redan 1965

och har sett hur vattnet blivit allt grumligare, vikar växer igen, båtmotorer som stannar och stränder som täcks med slemmigt, illaluktande grönslick. Bad och fiske är inte längre något som lockar. – Enskilda personer och små grupper av berörda husägare har under lång tid fajtats vid sina egna bryggor, säger han. Nu jobbar vi i stället tillsammans för att rädda våra bad- och fiskevatten. Dag Sjögenbo kallar entusiastiskt intresse­ föreningen för ”en folkrörelse som reagerar mot gödselmaffian” och berättar att man nu, vintern

2014 till 2015, har 550 medlemmar som samlat ihop 1 200 namnunderskrifter mot en utökning av fiskodlingarna. – Ett rent hav är livskvalitet för mig, säger han. Att inte kunna bada och fiska gör mig förbannad. Det känns som om jag har blivit bestulen. De skäl som anges för att få odla mer fisk håller inte. Vi har fallit offer för hästhandlare. Kerstin Sjögenbo håller med. – Det är sorgligt att tvingas inse hur illa det faktiskt är ställt med vattnet. Och att ingen på kommunen lyssnar på oss.

”Det är inget fel på stridsviljan” försäkrar Dag och Kerstin Sjögenbo, Roger Nordin och Nils-Erik Vigren som alla ingår i styrelsen för intresseföreningen Rädda Höga kusten. De motsätter sig en utökning av fiskodlingarna och hoppas på ett livligt motstånd.

FISKODLINGARNA VID Höga kusten bedrivs i öpp-

na kassar där utspillt foder och avföring innebär att fosfor, närsalter och kväve kommer ut i havet. Detta, hävdar de fyra runt bordet, leder till att problemen med bottendöd och övergödning i ett redan hårt drabbat hav riskerar att förvärras. Än värre blir det av att utsläppen från fiskodlingar längre in i landet också rinner ut i Östersjön. Och de får medhåll av marinekologen Hans Kautsky vid Stockholms universitet som under 20 år har följt utvecklingen vid Höga kusten. ”Ansvarslöst

>

fib 25


REPORTAGE För 15 år sedan blev Höga kusten utsedd till ett världsarv av FN-organet Unesco. Med en utökning av fiskodlingarna riskerar det att solkas ner och turisterna bli färre. FOTO: MICHAEL ENGMAN

1 000

ton fisk motsvarar att 10 000 människor sätter sig vid stranden och gör ifrån sig. 3 000 ton motsvarar alltså att hela Kramfors kommun och halva Härnösand låter sitt avlopp gå rätt ut i havet, enligt Hans Kautsky, marinekolog vid Stockholms universitet. fib 26

och miljövidrigt” är hans betyg på verksamheten. – Vi ser tydliga effekter av fiskodlingen i hela området, med syrefria bottnar under kassarna och blåstång som nästan har försvunnit, säger Kautsky. Han jämför med de strikta regler som gäller i skärgården, med krav på trekammarbrunnar och godkända anläggningar för att tömma småbåtarnas toatankar. – Men här får fisken kacka fritt, konstaterar Hans Kautsky. Att producera tusen ton fisk motsvarar tiotusen människor som under ett år sätter sig vid stranden och gör ifrån sig, utan reningsverk. Det skulle aldrig accepteras. NILS-ERIK VIGREN från Rädda Höga kusten nickar

medhåll när Kautskys slutsatser förs på tal. Han konstaterar att det inte går att på samma gång för­ orena vatten och stränder och att locka turister till

området. Hela varumärket Höga kusten riskerar att solkas. – Vi har fått nersmutsade fjärdar, enorma diarréliknande vegetationsmassor längs stränderna, det luktar svavelväte och barn får inte bada, säger han. Så var det inte förr. Något är uppenbarligen fel. Men så skulle det inte behöva se ut. Vattenbruket är en ung, tämligen outforskad näring som går att bedriva utan negativa biverkningar. I Sverige domineras fiskodlingarna däremot av ålderdomlig teknik med öppna nätkassar. Dessutom produceras framför allt rovfisk, bland annat den importerade regnbågen, som konsumerar betydligt mer mat än den producerar. Med ett foder som människor lika gärna hade kunnat äta direkt. Det är inte ett bra och miljösmart sätt att producera mat, säger Ellen Bruno, sakkunnig på Naturskyddsföreningen:


I tjocka pärmar finns dokument och bilder som belyser vad som har hänt med vattnet i Höga kusten. ”Nu jobbar vi tillsammans för att rädda våra badvatten”, säger Roger Nordin (till höger).

Det saknas inte argument mot fiskodlingarna i Höga kusten. I tidningsklipp går att läsa om ett förorenat hav utanför Norge. Nils-Erik Vigren har inga planer på att ge upp kampen.

Det är ingen munter syn som besökare till Höga kusten riskerar att möta. Igenvuxna vikar och diarréliknande växtlighet har blivit allt vanligare.

Asien dominerar vattenbruket Med över 60 procent av världens produktion dominerar Kina vattenbruket (odling av alla slags djur och växter i vatten). Därnäst kommer Indien med knappt 8 procent, följt av Vietnam, Indonesien, Bangladesh och Thailand. Efter länderna i Asien är Norge världens största vattenbruksland, med knappt 1,7 procent av världsproduktionen. Källa: Miljöforskning fib 27

>


»

REPORTAGE

Vår stridsvilja är det inget fel på. Vi läser på, pratar med forskare, lär oss mer, anordnar möten, träffar politiker, skriver insändare och informerar medierna. Jag törs nog påstå att vi blivit ganska tongivande i debatten.

– Hade man i stället tidigt valt att satsa på andra och mer gynnsamma fiskarter och landbaserade anläggningar, med ett slutet system där vattnet renas och viktiga näringsämnen återvinns, hade Höga kustens vatten och vikar inte behövt växa igen. Men en utveckling mot ett mer hållbart vattenbruk har på senare år börjat göra sig påmind. Enligt docent Max Troell vid Stockholms universitet har läckaget av närsalter minskat, fodret utvecklats med inslag av vegetabiliskas råvaror, utfodringen förbättrats och fiskarna kan genom avel tillgodogöra sig fodret bättre. Även modern teknik för landbaserad fiskodling har tagits fram, med anläggningar i drift i bland annat Danmark, Tyskland och Kanada. Och snart även på Åland där man länge har odlat stora mängder fisk, men där problemen med övergödning har skapat en infekterad debatt vilket fått odlarna att i stället etablera sig i Sverige och Höga kusten, med löften om arbetstillfällen och skatteintäkter. – Det finns goda möjligheter att lösa problemen, tror också Ellen Bruno. Det handlar om vilka arter man odlar, var de odlas och vad de får att äta. Vi kan bli mycket bättre. ÄNDA SEDAN MAN FICK vetskap om att de tre fisk-

odlingarna i Höga kusten ansökt om tillstånd att öka produktionen har Nils-Erik Vigren och övriga medlemmar i Rädda Höga kusten oförtrutet arbetat med att informera, väcka opinion och påverka beslut. De vänder sig till exempel mot att miljösmartare odlingsmetoder skulle vara väsentligt dyrare än fisk som odlas i kassar. Detta förklaras med att räknesättet som används inte tar hänsyn till att det är skattebetalarna, inte odlarna, som får betala för den miljöskada som orsakats. – Vår stridsvilja är det inget fel på, försäkrar Nils-Erik Vigren samtidigt som det dukas fram kaffe och ett stort fat med kaffebröd. Vi läser på, pratar med forskare, lär oss mer, anordnar möten, träffar politiker, skriver insändare och informerar fib 28

medierna. Jag törs nog påstå att vi har blivit ganska tongivande i debatten. På kort sikt är målet att sätta stopp för en utökning av fiskodlingarna i Höga kusten. På lite längre sikt vill man skapa en stark, svensk opinion mot vattenbruk i öppna kassar, med ett tydligt regelverk för verksamheten. – Den norska fiskodlingen är på väg att förstöra den ena norska fjorden efter den andra, säger NilsErik Vigren. Så vill vi inte att det ska bli i Sverige. MEN EFTER TVÅ ÅRS väntan kom så i höstas Mil-

jöprövningsdelegationens beslut. Och det gick inte som Rädda Höga kusten hade önskat. Trots att länsstyrelsen hade förordat minskade volymer gavs fiskodlingen i Omnefjärden tillstånd att öka produktionen med 230 ton, visserligen avsevärt mindre än man ursprungligen tänkt sig, men inget beslut som Nils-Erik Vigren applåderar. Miljöprövningsdelegationen har nu även givit fiskodlingen i Mjältösundet tillstånd att fortsätta med oförändrad volym. – Ett beklagligt och förvånande beslut, kommenterar Nils-Erik Vigren. Sverige har genom bindande överenskommelser och EU-direktiv tagit på sig att minska tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön, inte att öka den. I likhet med Naturskyddsföreningen och Rädda Höga kusten har nu länsstyrelsen i Västernorrland överklagat beslutet. De menar att en utökning är olämplig och att ökade utsläpp riskerar att ytterligare försämra vattenkvaliteten i området. Däremot anses det inte rimligt att verksamheten helt ska upphöra. Och Naturskyddsföreningens Ellen Bruno konstaterar att vi visserligen behöver odla mer fisk än vi gör i dag, men att öppna kassar, som i Höga kusten, absolut inte har någon framtid. – Flytta snarast upp fisken på land, är hennes råd. Och använd den kunskap och de tekniska lösningar som finns för att ta fram effektiva, alternativa lösningar. FÖR INTRESSEFÖRENINGEN Rädda Höga kusten


”Det känns som om jag blivit bestulen på ett rent hav”, säger Dag Sjögenbo om konsekvenserna av fiskodlingen i närheten av sommarstugan.

har arbetet bara börjat. Genom att samarbeta med andra intresseorganisationer runt om i Sverige, som Save the Baltic, Ge fan i våra vatten, Rädda Vättern, Älvräddarna, med flera – som alla utgör virke i samma barrikad, breddas fronten mot ”gödselmaffian”. Man vill på intet sätt se slaget som förlorat. Och man är beredd att överklaga en utökning av fiskodlingarna i Höga kusten ända upp till EUdomstolen. Visst går det att ana hur nävarna knyts under bordet. – Vi älskar modern teknik och stora fiskodlingar med slutna system som inte förstör våra vatten, summerar Nils-Erik Vigren. Men som det ser ut i dag kan vi aldrig acceptera. ■ ■ Fotnot 1: Vad säger då den företagare längs Höga kusten som äger fiskodlingen i Mjällomsviken, och som beviljats

en ökad produktion, om den växande opinionen mot hans

verksamhet? ”Inga kommentarer” blir det kortfattade svaret. ”Samhället har sagt sitt, jag har alla tillstånd som behövs, mer vill jag inte säga, det blir ändå ett oseriöst och vinklat reportage”.

Fotnot 2: Det här reportaget ingår i Folket i Bild/Kulturfronts satsning på Sverigereportage där vi har låtit Nils Holgersson från sin gås blicka ner över det nya Sverige.

Vad är sig likt och vad skiljer sig sedan Selma Lagerlöf sände ut Nils för första gången för mer än hundra år

sedan? Gemensamt för dessa reportage är att de bekostas av föreningens och tidningens reportagefond. Vill

du höra fler röster i framtida nummer av Folket i Bild/ Kulturfront? Stöd då fonden med ett bidrag till plusgiro

65 77 50-6. Då kan vi låta Nils fortsätta sin färd, ett litet tag till.

johanna lundqvist, redaktör

Ett organ inom länsstyrelsen Miljöprövningsdelegationen är en fristående del av landets länsstyrelser som fattar beslut om tillstånd när det gäller miljöfarlig verksamhet som den definieras i miljöbalken. Regeringen utser ordförande i respektive delegation. Källa: Miljöforskning fib 29


Utrikes. Attentatet mot Charlie Hebdo

”Tidningen tog klar politisk ställning” Efter attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari, med tolv döda och elva skadade, publicerar Folket i Bild/Kulturfront här några av de reaktioner och kommentarer kring händelsen. ”Charlie Hebdo var inte så fri och obunden som den nu framställs”, anser skribenten Anders Persson.

G

AVSAKNADEN AV satir även mot löjliga judiska

religiösa ritualer och/eller sionismen kan i det här fallet förklaras med den franska lagstiftningen som gör det straffbart att dra på sig anklagelser om antisemitism. De tre mördarna borde förresten inte ha sprungit upp personligen på redaktionen och dödat folk, det är osmakligt. Med mer pengar från sina kungliga arabiska sponsorer borde de ha investerat i ”drönare”.

DET ÄR SNYGGARE och mindre kontroversiellt

att sitta i en kontrollcentral långt borta och ha ihjäl 10 till 15 afghanska män, kvinnor och barn under någon familjefest: ”Oj, vi tog miste! Vi trodde att det var ett al-Qaida-möte!” anders persson fib 30

KE NS -M AGNUS MEINC ILLUSTR ATION : HA N SO OCH KRISTINA ERIKS

enom att använda yttrandefriheten till att förlöjliga muslimer, men inte judar (vars religion innehåller lika många aparta inslag som islam) tog tidningen klar politisk ställning i det krig som under delvis religiösa symboler har pågått i flera decennier. Och tar man ställning i ett krig får man räkna med att fienden är ute efter en.


»

Jag fördömer det fruktansvärda attentat som skett i Paris i dag. Mina tankar går till offren och deras familjer. Det är en vidrig attack mot det demokratiska fundamentet och det under­stryker vårt ansvar att alltid stå upp för yttrande- och pressfriheten. Jag kommer att sända ett kondoleanstelegram till president François Hollande och ge vårt stöd till Frankrike i denna svåra stund. Statsminister Stefan Löfven (S) uttalar sig efter attentatet den 7 januari.

”Det finns mer att tillägga”

Stefan Löfvens uttalande är vad man kan förvänta sig av en statsminister efter det avskyvärda attentatet i Paris. Det är också ett bra uttalande och därför värt respekt. För en oberoende tidskrift finns dock mer att tillägga. Läs därför vidare. Här återges aspekter som tyvärr inte har synts i etablerade medier, utom möjligen som undanskymda marginalnotiser. torbjörn wikland

Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

FOTO: SOCIAL­ DEMOKRATERNA

3,7

miljoner människor deltog i olika manifestationer i Frankrike veckan efter attentatet mot Charlie Hebdo, enligt nyhetsbyrån AFP. Arrangörerna av manifestationen i Paris den 11 januari uppskattar att 1,6 miljoner människor slöt upp. fib 31


FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

UTRIKES

Videoklipp har väckt frågor om deltagande

F

yra dagar efter attacken mot Charlie Hebdo deltog nästan fyra miljoner människor i manifestationer runt om i Frankrike. I Paris fångades världens ledare på bild, däribland den tyska förbundskanslern Angela Merkel, den brittiske premiärministern David Cameron och den amerikanske justitieministern Eric Holder. Även Sveriges statsminister Stefan Löfven fanns med. Efter att en fransk nyhetskanal släppte ett tv-klipp på ledarna (lilla bilden) ifrågasätts dock om de över huvud taget tågade tillsammans med övriga demonstranter. Bilderna visar hur politikerna omgärdas av säkerhetsvakter och att det bakom dem är en tom gata.

Cirka 50 utländska representanter ställde upp framför kamerorna i samband med en manifestation i Paris den 11 januari.

FINANCIAL TIMES Mellanösternkorrespondent Borzou Daragahi skriver exempelvis på Twitter att ”Det verkar som om världens ledare inte ’leder’ Charlie Hebdo-demonstranterna genom Paris, utan i stället visar sig framför kameran på en bevakad gata”. DEN BRITTISKE kolumnisten Gerry

Hassan kallar tillställningen för ”pseudosolidaritet” och Ian Bremmer, amerikansk forskare inom politik, skriver att ”Alla dessa världsledare: inte direkt ’på’ demonstrationen”. redaktionen

Efter att ett videoklipp visar världens ledare omgärdade av säkerhetsvakter på en tom gata har det ifråga­satts om de överhuvudtaget deltog bland övriga demonstranter.

Charlie Hebdo – har stämts av flera muslimska samfund Charlie Hebdo är en fransk satirtidskrift som kommer ut en gång i veckan. Upplagan ligger i normala fall på 75 000 exemplar. År 2006 återpublicerade tidskriften de tolv Muhammedteckningar som tryckts av danska Jyllands-Posten och lett till världsomfattande protester. Tidskriften stämdes av flera muslimska samfund, men friades med hänvisning till att teckningarna var riktade mot muslimsk terrorism och inte mot isfib 32

lam i allmänhet. 2011 förstördes Charlie Hebdos redaktion av en bomb inför utgivningen av ett nummer med fler Muhammedteckningar. Vid nyår 2012/2013 aviserade tidningen en tecknad biografi över profeten – inte satirisk, däremot ett projekt som utmanade den muslimska traditionen att inte avbilda Muhammed. Källa: TT


Peo Österholm om att visa solidaritet med fler än offren i Paris:

”Je suis Charlie” och … … Je suis Serbiens radio och tv

23 april 1999 bombade Nato serbiska tv- och radiohuset i Belgrad. 16 människor dödades. Bland de omkomna fanns även chefer. Studior och kontrollrum

förstördes. Det bör dock hållas i minnet att det serbiska tv-huset vid tiden enligt en CIA:s talesman fungerade som ”a ministry of lies” och en del av Miloševićs mördarmaskin.

… Je suis Al-Jazira

… Je suis libyska radiohuset i Tripoli

I augusti 2011 bombade Nato radiohuset Al-Jam ahiriya i Libyens huvudstad Tripoli. Tre medarbetade dödades och 21 skadades. FNorganet Unesco protesterade mot bombninga rna och hävdade att de stred mot FN:s säkerhetsråds resolution 1738 som förbjuder våld mot journalister och mediepersonal. Men Nato bekräftade att angreppet var avsik tligt. Det försvårade ju bara ”regimens förmåga att förtrycka civila …”

… Je suis Gaza-journalist

I november 2001 avfyrade USA två missiler mot Al-Jaziras tv-station i Kabul. En repor ter dödades. I april 2003 dödades en kameraman från Al-Jazira när Baghdadkontoret bombades.

Under Gazakriget sommaren 2014 dödades 17 journalister. En presstalesman för det israeliska försvarsdepartementet sa att ”sådana terrorister som håller kameror och anteckningsblock i sina händer skiljer sig inte från sina kollegor som skickar raketer mot Israel och kan därför inte räkna med det skydd och de rättigheter som tillerkänns legitima journalister.”

Om ”Je suis Charlie” Ett uttryck som började användas i manifestationer för det fria ordet efter attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo den 7 januari. Kort efter attentatet släcktes tidskriftens hemsida ner och när den åter öppnades syntes texten ”Jag är Charlie” mot en svart bakgrund. Uttrycket spreds därefter via användare på framför allt Twitter. ”Jag är”-slogans har tidigare

Allt tillåtet – eller? ”När satiren vänder sig mot den svagare blir det inte så roligt längre”. Henrik Linde, mångårig medarbetare i Folket i Bild/Kulturfront funderar över var gränsen för vad som får uttryckas går.

D

et råder en märklig, allmän entusiasm för tidningen Charlie Hebdos arbetsmetoder. Plötsligt existerar inte längre några gränser för vad som får – och bör – utryckas i bild och ord. Tryckfrihetens innersta

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

använts för att uttrycka solidaritet och medkänsla med offer i andra attentat. Franska medier har exempelvis rapporterat om likheten mellan ”Jag är Charlie” och frasen ”I kväll är vi alla amerikaner” (”Ce soir, nous sommes tous Américains”) som yttrades av Nicole Bacharan, reporter på tv-kanalen France 2 efter terrorattentatet mot World Trade Center den 11 september 2001.

väsen tycks plötsligt vara att skända och förnedra på det mest utstuderade sätt. Den tyska tidningen Berliner Zeitung ville vara med i hyllningskören och rafsade snabbt ihop ett antal Charlie Hebdo-omslag och presenterade dem på sin förstasida. Man råkade då få med en bild där omslagets rubrik var Charlo Hebdo – djävulen sitter i detaljerna – och omslaget var ett falsifikat. Genom att byta ut huvudbonaden på personen på bilden hade bildmakaren snabbt förvandlat originalomslaget till en teckning i klassisk antisemitisk tradition. För att ytterligare krydda anrättningen var också några ändringar införda i bildens texter. Semit som semit bör väl nu de

utbrista som menar att allt är tillåtet. Men skrattet fastnar nog i halsen när de inser att det fortfarande finns gränser. Vad som är tillåtet när det gäller ett slags semit är absolut förbjudet när det gäller en annan. Satir är nöjsamt när den vänder sig mot den starkare. Gyckel kallades det i gamla tider. När satiren vänder sig mot den svagare blir det inte så roligt längre. Med ett modernt ord kallar vi det mobbning. Att ha frihet innebär också att ha ett ansvar. Att betänka vad det innebär för andra att fritt nyttja sin frihet och ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Kan det vara det som är tryckfrihetens innersta väsen? henrik linde fib 33


Kultur. FÖRFATTARE TOLKAR PAROLLEN ”FÖR EN FOLKETS KULTUR”

”Man måste omdefiniera begreppen” I en serie har vi låtit både författare och konstnärer tolka Folket i Bild/Kulturfronts paroll ”för en folkets kultur”. Vad står den för i dag? ”Tiden går och saker ändras”, skriver författaren Theodor Kallifatides och skönjer ett folk som är satt på kulturdiet.

JAG VAR MED NÄR Folket i Bild/Kulturfront bilda-

FOTO: CAROLINE ANDERSSON

des och parollen ”för en folkets kultur” måste ses i tidssammanhanget. Man tyckte, inte utan fog att det fanns ett folk, det vill säga en arbetande klass och en kultur som vände sig mot denna klass eller härstammade från den. Det pågick en politisk och ideologisk kamp inom Sverige och det var legitimt att tala om folket liksom om kulturen. Men tiden går och saker ändras. Det är förvisso så att såväl folket som kulturen finns, men man måste omdefiniera begreppen. ”Folket” är knappast den arbetande klassen längre utan tvärtom den arbetslösa, de som har hoppat av skolan, alla flyktingar, de hemlösa, de underbetalda och exploaterade. Dessa grupper är i dagens samhälle satta på kulturdiet, snarare svält. Matlagningsprogram, kriminalserier, den ena billigare än den andra, fruar som söker bönder eller bönder som söker fruar. Inte nog med att de är maktlösa, de ska också bli dummare. Kan man på något sätt motarbeta detta, då kan man ännu tala om ”för en folkets kultur”. Så går mina tankar. theodor kallifatides

”Folket är knappast den arbetande klassen längre utan tvärtom den arbetslösa, de som har hoppat av skolan, alla flyktingar”, säger författaren Theodor Kallifatides.

fib 34

Plöjde Strindberg med hjälp av ordbok Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet mellan 1969 och 1972. Vid sidan av sitt författarskap har han översatt författare som Lars Norén och Ingmar Bergman till grekiska och Giannis Ritsos till svenska. År 1977 var han en av sommarpratarna i radions P1 och 2013 var det dags igen. I sitt program berättade han om resan till Sverige och om det svenska språket som han i början betraktade som en gåta. Nyckeln till de nya orden blev skönlitteraturen. August Strindberg plöjdes sakta med hjälp av en engelsk ordbok. I höstas kom Kallifatides ut med boken Med sina läppars svalka som har beskrivits som ett migrationsepos i Vilhelm Mobergs anda.


En glimt av h e m sid an

100

Sagt på webben.

idans plats i Sagt på webben är hems vi snuttar ur de tidningen. Här publicerar at på fib.se sedan artiklar som har cirkuler gen kom ut. det förra numret av tidnin gligen. Vill du läsa Hemsidan uppdateras da sök fib.se. texterna i sin helhet? Be

»

Sveriges social­ demokratiske statsminister Stefan Löf­ ven definierar Sverigedemokraterna som nya fascister och i detta är han överens med såväl borgerliga liberaler som flertalet av dem vilka beskriver sig som socia­ lister och kommunister och vänster. Men detta allmänna beteende är vilseledande och farligt.

Jan Myrdal skriver om betydelsen av att tala om orsakerna till det växande folkliga stödet till partier som Sverigedemokraterna och Front National.

personer, cirka, slöt upp när Folket i Bild/Kulturfronts lokalavdelning Västmanland-Dalarna tillsammans med Falu FN-förening och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet arrangerade ett öppet möte mot Sveriges närmande till Nato. Inbjuden föreläsare var den socialdemokratiska politikern Maj-Britt Theorin som är engagerad i freds- och nedrustningsfrågor.

Maj-Britt Theorin under en manifestation på Mynttorget i Stockholm den 17 december mot en fortsatt svensk trupp i Afghanistan. I januari bjöds hon in till ett öppet möte arrangerat av FiB/K:s lokalavdelning Västmanland-Dalarna.

ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

fib 35


Recension.

”Arabiska halvön har varit underbevakad” Hej Bitte Hammargren! Du har skrivit boken Gulfen. En framtida krutdurk som recenseras här intill. Boken spänner över en stor del av Mellanöstern. Den är diger och verkar fylla en stor lucka. Håller du med om att litteraturen om den här regionen är sparsam? Vad beror det på? text peo österholm

– JAG SKREV BOKEN OM GULFEN för att

jag tyckte att Arabiska halvön har varit underbevakad i Sverige. Kanske beror det på att Sverige är ett litet land och att svenska medier inte hinner springa på så många bollar samtidigt. Samtidigt är det väldigt svårt att få journalistvisum till Saudiarabien. Vanliga turistvisum finns inte. Med min bok försöker jag koppla ett bredare grepp över såväl his­ toria som nutid, geopolitik och vardag samt skillnader mellan de olika Gulfsta­ terna – och deras påverkan på Bosnien, Egypten och Syrien. Saudiarabien har haft en enorm påverkan på sin omvärld sedan de började exportera sin salafism från 1979 och framåt. Det har blivit en draksådd. Du uppehåller dig mest vid Saudiarabien. Varför blev det ingen arabisk vår där? – Saudiarabien och andra Gulfsta­ ter var med om att stoppa den arabiska våren – först i Bahrain våren 2011. Jag var på plats i Manama när Bahrains de­ mokratirörelse krossades i mars 2011. Innan dess var jag på plats i Saudiarabien

»

när ett spirande saudiskt upprorsförsök brutalt slogs ned den 11 mars 2011, en dag som regimkritiker har förklarat som Vredens dag i Saudiarabien, men som i stället förvandlades till Rädslans dag. Säkerhetsstyrkornas närvaro var mas­ siv. Det såg jag själv i Saudiarabiens östra provins (där de största oljekällorna finns och det samtidigt finns en stor shiitisk minoritet). Senare bidrog Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till att un­ derstödja generalernas revansch i Egyp­ ten. Muslimska brödraskapet, som vann valen i Egypten 2012, var bäst på att mo­ bilisera väljare, men förlorade en stor del av sitt folkliga stöd sedan det vunnit den lagstiftande och verkställande makten i Egypten 2012. Gulfstaterna hade inget intresse av att Brödraskapet skulle avsät­ tas i demokratiska val (och dessutom var den egyptiska oppositionen dåligt orga­ niserad). Riyadh och Abu Dhabi inves­ terade i stället i generalernas revansch i Kairo. Det beror också på att Brödraska­ pet är, eller var, en stark inrikespolitisk kraft i Saudiarabien och andra Gulfsta­ ter. Nu är det terroristförklarat och för­

Jag skrev boken om Gulfen för att jag tyckte att Arabiska halvön har varit underbevakad i Sverige.

fib 36

följda i Saudiarabien och Förenade Ara­ bemiraten. GULFSTATERNA HAR RELIGIÖST konserva­

tiva folkmassor. Ponera att det skulle bli fria val i Saudiarabien i morgon. Då skulle det sannolikt bli en kamp mellan olika typer av islamister, och i viss mån sunni­ itiska sufier. Sekulära vänstermänniskor eller liberaler finns i marginalen. De har ingen chans att växa sig starka i Saudiara­ biens teokrati, så länge som allt som lik­ nas vid hädelse kan straffas med döden el­ ler piskrapp, och så länge som det saknas mötes- eller organisationsfrihet. Ett annat skäl till att det aldrig blev en arabisk vår i Saudiarabien är att modiga förgrundsgestalter som har stått upp för reformer och mänskliga rättigheter har tystats på ett brutalt sätt. Jag har träffat några av de viktigaste gestalterna i em­ bryot till en fredlig reformrörelse, som ekonomiprofessorn Mohammed Fahad al-Qahtani samt Palmepristagaren och advokaten Waleed Abu al-Khair. Dessa båda är nu dömda till tio respektive fem­ ton års fängelse. Det är smärtsamt att se hur de båda, som vill sitt lands bästa, har blivit så skoningslöst straffade. Jag menar att Saudiarabien behöver sina fredliga reformister för sin egen skull – och själv­ klart också för omvärldens. Annars finns det risk att fler frustrerade unga saudier


FOTO: PER LUTHANDER

Bitte Hammargren är journalist och Mellanösternkännare och aktuell med boken Gulfen. En framtida krutdurk.

lyssnar till lockropen från al-Qaida och Islamiska staten, IS. Bokens titel, En framtida krutdurk, antyder att vi efter årtionden av krig och konflikter i Mellanöstern ändå bara är i början. Förklara! – Saudiarabien har denna vinter låtit oljepriset falla till en nivå som ligger un­ der vad som är lönsamt för kungariket. Det beror på att de har enorma oljefonder att ta av – något som rivalerna i Iran och Ryssland saknar. Hemma i min bokhylla har jag gamla böcker om Saudiarabien som för 20 år sedan förutspådde oljemo­ narkins snara fall. Men så blev det inte, det vet vi som har facit! Jag tror att det kommer att dröja ett tag tills verkliga orkanvindar drar in över Arabiska halvöns inland. Men det blir stormigt nu när kung Abdul­ lah har avlidit. (Sedan intervjun gjordes har kung Abdullah avlidit.) Det finns rivaliserande klaner inom Huset Saud. Dessutom finns det sekteristiska mot­ sättningar i kungariket (bland annat shiitiska minoriteter) samt stamlojali­ teter och en ideologisk frändskap i re­ gionen. För många är stamlojalitet, som spänner över nationsgränser, mycket viktigare än vilken nationalitet som står i passet. Eller också tror många på umma, det fiktiva begreppet för en vi­ dare muslimsk gemenskap. ■ ■

Gulfen. En framtida krutdurk Bitte Hammargren Leopard förlag

1932 hittade

Standard Oil of California olja i det lilla shejk­ dömet Bahrain på Arabiska halvön. Sedan dess har där ingenting varit sig likt. Litteraturen om Mellanöstern kun­ de med tanke på områdets stora bety­ delse vara större. SvD-skribenten Bitte Hammargren har i sin bok gjort ett rejält försök att fylla den stora luckan om de sex monarkierna på Arabiska halvön – Saudiarabien, Kuwait, Bah­ rain, Oman, Qatar och Förenade Ara­ bemiraten. (Jemen lämnas utanför). De sex går under benämningen GCC, Gulf­ staternas samarbetsorganisation. GCC bildades 1981 som en motvikt mot den iranska revolutionen. Under senare år har samarbetet satts under hård press. Hammargren har rest i området sedan 1970-talet och följt den politiska utvecklingen i Mellanöstern. Hennes syfte är dock inte att beskri­ va just detta samarbete. Hon beskri­ ver i stället ingående de sex staterna,

»

politiskt, kulturellt, medier, förtryck, motstånd, fattigdomen, den fabulösa rikedomen, rasismen gentemot mig­ rantarbetarna ... De sex staterna är mer olika till sin natur än vad vi européer kanske tror. Där finns länder som har anam­ mat moderniteten, där finns dessvärre många exempel på raka motsatsen. När Hammargren beskriver olika sidor av kvinnoförtrycket i Saudiarabien kan man inte låta bli att le åt stolligheterna, (förtryck som inget har att göra med religion utan med tradition). Som den drivna reporter Hammar­ gren är blandar hon på reportagevis inter­ v juer med politiskt aktiva som söker förändring, med politisk inram­ ning, historik och många anekdoter och historier ur den arabiska verklighe­ ten. I frånvaron av politiska partier är det religionen och dess motsättningar som driver politiken – shia mot sunni. Bokens undertitel, En framtida krutdurk, antyder att denna oroliga del av världen med ständiga ström­ mar av blod som flyter, bara är i sin början. I brist på politiska friheter sö­ ker regimerna döva sina medborgare med skattebefrielser och subventioner. Hur länge håller det? Kommer kraven på förändring att infrias nu när den saudiske kungen Abdullah bin Abd al-Aziz har dött? Är det nu krutdurken briserar? peo österholm

Hammargren blandar intervjuer med politiskt aktiva som söker förändring, med politisk inramning, historik och många anekdoter och historier ur den arabiska verkligheten.

fib 37


Recension. Varför inte tala såsom ett barn Barbro Lindgren Karneval förlag

Detta är Barbro Lindgrens sista bok i den serie tankeböcker hon har skrivit – tankar och dagboksanteckningar från sin tillvaro i Glömminge på Öland där hon bor permanent sedan många år. En tankebok varje år, månad för månad, sedan 2010 och fram till 2014. På frågan, som hon fick under en intervju, om hon skrev varje dag, svarade hon att hon alltid bär med sig ett anteckningsblock där

Pionjär och veteran – 50 år med Kina Göran Leijonhufvud Albert Bonniers förlag

Kinas utveckling de senaste 50 åren har varit dramatisk, med tvära kast: folkkommunerna, det stora språnget, den stora proletära kulturrevolutionen, Lin Biaos kuppförsök, Mao Zedongs död, utrensningen av de fyras gäng, Deng Xiaopings radikala kursomläggning, det hårda ingripandet mot protester på Himmelska fridens torg i Peking 1989, den speciella kinesiska formen av socialism med marknadsekonomi – snabb tillväxt men ökande klassklyftor, växande miljöproblem och strikt politisk kontroll. Göran Leijonhufvud fick 1971 en unik möjlighet att bli korrespondent i Peking för Dagens Nyheter och andra nordiska tidningar. Som korrespondent, forskare och frilansande skribent har han sedan bott och rest i Kina, besökt varenda provins (och många andra länder i Ost- och Sydostasien). Nu har han sumfib 38

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

hon skriver ner saker hon noterar på sina promenader – tankar som dyker upp, associationer hon gör. Sådant tycks ha fångats i boken. Precis som i tankeboken Även en ihålig nöt vill bli knäckt (2012) piggar hon upp sig i den här boken med den portugisiske tänkaren och filosofen Fernando Pessoa och hans visdomsord. Han tycks ha blivit hennes favorit och framlidne samtalspartner. Men den trogna livskamraten är fortfarande hunden Mimmi. Varför inte tala såsom ett barn är liksom de tidigare böckerna i denna serie, full av vardagstankar, filosofiska och existentiella tankar. Och boken speglar den process livets fortskridande är. Den sorglustiga stämningen som finns i Ett nollsummespel (2013) finns även här men

med tydligare funderingar kring död och förgänglighet. Jag ser, när jag läser, en uppgivenhet inför MENINGEN skymta fram mellan raderna. I högre grad än tidigare. Hennes ständiga följeslagare Mimmi åldras, fångar inte längre några belöningar i luften, går saktare, sover mer än tidigare och hamnar nog snart i en grop – i graven. ”Det börjar bli dags att summera livet nu. Det finns ingen anledning att uppleva allt hur många gånger som helst”, skriver hon. Prosan blir som vemodig poesi med hennes avlutningsord: ”Det blåser i det höga vackra gräset ovanför Fäholmen – snart är allt över, utom musiken!” agneta willans

merat sina erfarenheter i en diger bok på närmare 900 sidor. Han är en god journalist, som respekterar läsarna och de människor han mött. Han redovisar fakta sakligt, sticker inte under stol med egna uppfattningar men utgår från en journalistisk nyfikenhet och vilja att förstå och låter inte förutfattade meningar styra rapporteringen. Hans slutsatser kan ibland vara motstridiga. På 1970-talet, då den unge reportern skickades ut med skribenter som Sven Öste och Olof Lagercrantz som förebilder, gick Dagens Nyheter i bräschen för den sortens journalistik. Man minns den tiden med saknad. Göran Leijonhufvuds egna uppfattningar och omvärderingar speglar tidsandan och Kinas kursomläggningar, men också den allt djupare förståelsen för det kinesiska samhället. Trots sin gediget borgerliga (adliga) bakgrund och sitt politiska förflutna inom Folkpartiets ungdomsförbund, uppfattade han sig i början som maoist. Men när idealbilden visade sig falsk, blev han ”postmaoist”, kritisk mot kulturrevolutionen, maktspelet, intrigerna och Mao Zedong som person, men också mot Deng Xiaoping, den politiska strukturen, klassklyftorna, den ohämmade nyliberalismen.

Ett avsnitt belyser utvecklingen i mönsterbrigaden Dazhai. Ett annat skildrar hans tid som frilansande stringer i Hongkong, förhållandena där och denna brittiska kolonis övergång till folkrepubliken. Han rapporterar om den nedtystade blodskandalen i Henan, som spred hiv bland bönderna, om den allvarliga miljöförsämringen, om kvinnans försvagade ställning, om prostitution och knarkhandel, migrantarbetarna, nationella minoriteter (tibetaner, uigurer med flera). Som forskare har han studerat byvalen samt väggtidningar, yttrandefrihet och internet. Jag kan sakna en mer dialektisk syn på kulturrevolutionen. (Petra Löfstedt har belyst de positiva effekterna av kampanjen med barfotaläkare med mera inom mödra- och barnhälsovården i provinsen Yunnan.) Jag skulle också gärna ha sett en djupare belysning av relationerna till USA, och särskilt supermaktens försök att inringa, försvaga och stycka upp denna framväxande rival på det globala planet. (Författaren uppger sig i dag vara medlem av Svenska Tibetkommittén.) Samtidigt är det en styrka att boken begränsar sig till det jordnära och konkreta och skildrar förhållandena i Kina på ett levande sätt, med öppet sinne. christer lundgren


Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort Gilles Kepel Översättning: Kristina Ekelund Atlantis

Jag hörde Kepel tala på Kulturhuset i Stockholm något år efter upploppen i Clichysous-Bois 2005. Det han framhöll som karaktäriserade de ungas krav i förorterna, var att få ta del av republikens medborgerliga rättigheter. Att det som franska republiken baserades på inte omfattade dem. Distinktionen han gjorde mot Storbritannien, där då bomber exploderade, var att där riktade sig samhället till ”the Community” och gav dem ekonomiskt, politiskt stöd. I Frankrike var det individens rättigheter, som del av en samhällsgrupp förvisso marginaliserad, men det var rätten att bli behandlad likställt som kampen rörde. I den här boken diskuterar han vidare denna komplexa värld som är den ”franska islam”. Saint-Denis, ”fransk islams Mecka”,

Om de politiska partiernas allmänna avskaffande Simone Weil Översättning: Thomas Andersson H:ström Text & Kultur

Några få månader före sin död 1943 skrev Simone Weil (1909– 1943) denna uppgörelse med det parlamentariska partisystemet. Hon förordar ett omedelbart förbud och avskaffande av alla politiska partier. Simone Weil var både filosof, religiös mystiker och politisk aktivist. Denna lilla skrift är en oerhört skarpt formulerad kritik mot de politiska partiernas existensberättigande. Partiernas uppkomst på den europeiska kontinenten daterar Weil till Jakobinerklubben under

den gamla röda proletärförorten, hade samlat arbetskraftsinvandrare under hela 1900-talet. Från slutet av 1970-talet kom avindustrialiseringen, arbetslösheten och Saint-Denis blev det största området med nedlagda industrier i Europa med ”de konfliktfyllda följder som denna genomgripande förändring fick för människors värderingar och fasta punkter i livet”. Det är just det som gör Kepels framställning intressant. Hur utifrån de socio-ekonomiska förändringar den muslimska gruppen genomgår, från arbetskraftsinvandrarnas ekonomiska, politiska krav och intressen, till de nya muslimernas betoning av hur en politiker ”inte gjort något för islam.” Hur reaktionära religiösa ledare, finansierade av Saudiarabien, lyckas vrida uppenbara livsintressen till att i stället gälla ”renhet i tron”. Därmed låter en redan marginaliserad grupp ”frivilligt” ställa sig än mer utanför samhället. ”Fransk islam” rymmer många motsättningar, vilket striden om slöjan visade. För en militant islamistisk vänster sågs regeringens förbud som ett sätt att dölja attackerna på arbetarklassen, ekonomins liberalisering, massarbetslöshet, social

kontroll med mera. För de bokstavstrogna var slöjan en självklarhet, skolans försök var en attack på islam. Tvetydigheten i de olika förhållningssätten; bära slöja – en religiös plikt och valfrihet att få klä sig som man vill. För de föräldrar som ofta själva inte fått tillgång till skola och förblivit underklass var den här striden mot skolan, som skulle kunna ge deras barn en bättre framtid, inte en strid man tog. Det är en mycket bra genomgång Kepel gör. För var och en som intresserar sig för hur ett religiöst medvetande blir till ett samhälleligt fenomen ger boken mycket. I den grad som identiteten blir särskiljande och betonas just för att bli det, blir motståndet mot den likaså betonad och stärker sin särskiljande sida. Den förenande kampen mot knapphet och överhet går under. Visst, de muslimska förorternas befolkning upplever på många sätt en annan verklighet än vad den gamla arbetarklassen i samma för­orter gjorde, men det är bara i den grad de kan göra den till sin som den samhällsförändring de kan dela med arbetarklassen utan distinktion i färg eller religion, de kan nå ”paradiset” på jorden. lennart rahm

franska revolutionen. Ursprungligen var det bara en diskussionsklubb. Mot det partipolitiska särintresset förordar Weil det som Rousseau i boken Om samhällsfördraget kallat allmänviljan. Simone Weils ärende i denna skrift är frågan om hur man skulle stoppa fascismens smitta. En förutsättning för att lyckas med detta var partiväsendets avskaffande, ansåg hon. Det närmaste förverkligandet av ett demokratiskt folkstyre ägde rum under en kort period under franska revolutionen då folkets valda representanter tog upp och förde vidare det som människor gav uttryck för. Det var en kort tid av demokrati som vi aldrig har sett sedan dess, skriver hon. Weil ser partierna och partiandan som en av rötterna till det onda. Av den som ansluter sig till ett parti kräver man att den underordnar sig partiets uppfattningar i alla frågor, uppfatt-

ningar som det skulle ta en livstid att sätta sig in i, menar Weil. I mycket bygger Weils kritik av den parlamentariska demokratin på en anarkistiskt färgad uppfattning om var och ens förmåga att forma sina egna handlingar och tanken, och att man bara kan omfatta det som man själv praktiserar. Utan att dela Simone Weils tro på en absolut sanning eller rättvisa, anser jag att Weil på ett övertygande sätt visar varför demokratin inte kan förverkligas genom de politiska partierna. För Simone Weil var liv och lära ett. Även i vår tid anses en kritisk granskning av det politiska systemet illegitim. Till exempel fick ju inte Stefan Jarls film Godheten visas i SVT före valet i höstas därför att den inte var tillräckligt ”balanserad”. Då är det ett sant nöje att läsa Simone Weils tillintetgörande kritik. jan bergsten fib 39


Film.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron text hans isaksson foto triart film

UNDER VARMA, MULNA augustikväl­

lar såg jag som barn ibland hur ett ljus­ sken snabbt flimrade förbi på himlen vid horisonten i väst. Mor förklarade att det kom från Öresund femton mil borta. Där simmade den blanka sillen, alla fiskar åt samma håll, fram och åter. Då stimmet plötsligt bytte riktning såg det ut som om det blixtrade, sa hon. Det var helt ofarligt, sa mor, men kanske hade hon fel. Filmen om den filosofiska duvan är Roy Anderssons femte under 45 år. Fil­ mens inledande scener visar tre – utifrån sett – banala möten med döden – vilket gör dem på samma gång tragiska och komiska, precis som vi själva och sam­ hället kan upplevas:

»

Den äldste sonen blir störd Alla miljöer påöversjukhuset. att hon fortfarande med sina sista krafter håller fast sin handväska, som i Roy Anders- antas vara full av värdeföremål, för att ta dem med sig hinsides. sons senare filmer om Imöjligt den tredje tablån ligger en fet man på golvet i en färjas cafeteria. Besätt­ är avskalade, väl- död ningen diskuterar hur den skall göra med bekanta, men ändå en stor räksmörgås och en starköl som han, som en sista jordiska gärning, har främmande. beställt och betalt – men aldrig fått sätta

En man dör av en hjärtattack i för­ söken att korka upp en flaska vin, medan hans fru distraheras av ljudet när hon vispar efterrättsgrädde i köket. Tre syskon besöker sin döende mor

i sig. Sam och Jonathan, två mycket seriösa resande i pruttkuddar och vampyrtänder, får vi ofta följa under deras golgatavand­ ringar och hemma på ungkarlshotellet. Sams ihärdiga spelande av Lilla Vackra Anna på en usel grammofon håller övriga gäster vakna – till föreståndarens förtret: ”Det är ju en dag i morgon också” – en upprepad fras hos Roy Andersson, som kan tolkas som hot eller löfte, beroende hur man har, eller tar, det. Rollfigurer skrattar och gråter sällan, vredgas eller smäller i dörrar. Ett vänslande par på stranden och en vänlig mor – eller mor­ mor – som gullar med en osynlig unge i dess vagn – utgör rara undantag bland 39 tablåer. ALLA MILJÖER i Roy Anderssons senare fil­

mer är avskalade, välbekanta, men ändå främmande. Ölkaféet och kaféet är inte En man har just kolat i kafeterian på en färja. Besättningen diskuterar hur man ska göra riktigt som sig bör. Det är något kusligt med starkölen och räkmackan han har hunnit beställa. Mötena med döden i Roy Anders­ välbekant även över vardagsrummet. Att Karl XII och hans dragoner tittar förbi på sons senaste film är på samma gång tragiska och komiska, precis som vi själva och kaféet på grund av kungens trängande be­ samhället kan upplevas, skriver Hans Isaksson. fib 40


En uppstoppad museiduva funderar på tillvaron. Men vem är hon? Duvan representerar ett reflekterande perspektiv, om hur det står till i samhället, har regissören sagt i en intervju.

hov på väg till och från Poltava, kan där­ för värt att förundras, men inte förvånas, över. Fast muggen var upptagen. Spelfilmer skiljer sig framför allt från verkligheten genom att allt som syns och händer – inte minst det spontana – är noga planerat och regisserat. De flesta filmmakare ser som sin uppgift, i syn­ nerhet då de beljuger verkligheten å det grövsta, att ge åskådaren illusionen att så inte är fallet. De gör därmed anspråk på ”realism”. Att film skulle innebära ”verk­ ligheten 24 gånger i sekunden” är förstås rent skitprat. ”Jag har insett att jag inte kan filma riktiga miljöer. Jag föredrar en hyperrea­ lity”, säger regissören …”Det ser riktigt ut, men det är renat och kondenserat. Jag fascineras av hur livets storhet, litenhet och dödlighet verkar mycket tydligare på detta sätt”. ROY ANDERSSON ÄR humanist och be­

traktar sig som socialdemokrat. Han har under det senaste decenniet rönt en viss uppskattning inom kulturetablissemang­

et. Hans tablåfilmer är med bred marginal de mest konsekventa i sin samhälls- och civilisationskritik. Han tenderar ibland att polarisera kritikerna. RA har aldrig saknat kritiker, inte minst bland cineas­ terna: ”Den påminner om min egen poesi när jag var sjutton år”, sa Lukas Moodys­ son till tidskriften Film & TV om RA:s Sånger från andra våningen i samband med premiären år 2000. Han tyckte att filmen var banal och poserande. Fast Moodyson är nog bättre som filmskapare än som kritiker. Malin Krutmeijer, som uppger sig ha varit RA-kritiker sedan länge, kallar i det filmkunniga Helsingborgs Dagblad RA:s filmer ”ett slags närmast nihilistisk variant av en 70-talsvänsterretorik … Bredsidan är ohyggligt bred och platt … Samhällets dubbelmoral ges en dräkt för­ utsägbar som en uniform”. Det är oklart det är RA:s påstådda ”vänsterism” eller ”nihilism” som mest upprör Krutmeijer i hennes ideologiska kritik. Krutmeijer exemplifierar med ett par

scener ur Duvan, till exempel den där unga flottister 1943 sjungande betalar Halta Lotta med kyssar för drickat på hennes krog. Hon tycker att scenen är djupt obehaglig: ”Å ena sidan liknar den en så kallad gang bang, med den ensamma Lotta och alla dessa män – å andra sidan framställer den Lotta, halt och medelålders, som rätt slipprig … I en annan, utdragen scen tafsar en äldre, korpulent tango(?)lärarinna på en ung, passiv man under en lektion”. DET BÖR SÄGAS, vilket Krutmeijer inte

gör, att den passive unge mannen dock till slut diskret värjer sig, varvid lärarinnan blir rejält ledsen. Hade en lärares utnytt­ jande av en elev väckt andra känslor och sympatier hos kritikern om de båda hade bytt kön? Hade krogägaren Lotta kunnat påräkna några kyssar från de värnplik­ tiga om deras törst inte överträffat deras ekonomiska tillgångar? Parterna drevs i båda fall av sina behov och hade sam­ tidigt något den andra ville ha? Dessa scener, samt de där en apa utsätts för ett fib 41

>


FILM Till skillnad från de två första filmerna i Anderssons svit om att vara människa har den tredje en tydligare röd tråd. Tittaren får följa Sam och Jonathan, två misslyckade försäljare av skämtartiklar på deras golgata­ vandringar.

grymt medicinskt experiment och den där koloniala undersåtar steks i en rote­ rande musikalisk Bolidentunna gör att kritikern drar slutsatsen att ”mänsklighe­ ten är vidrig – och äcklig”. Men är Boli­ dens bolagsstyrelse ett representativt ur­ val av ”mänskligheten”? Om man kort och rått skulle sam­ manfatta denna kritik: RA är en mis­ antropisk, misogyn, fascist, som alltför länge har undgått upptäckt genom sin så kallade humor. Det måste därför vara frustrerande för Krutmeijer att samtidigt bara ”sitta tryggt och nicka bifall”. Men denna diatrib är bara en väst­ anfläkt mot den som bestås av den mera högersinnade filmvetaren och aktivisten i den Svenska israellobbyn, Charlotte Wi­ berg i FLM och i radions Kulturnytt. Hon spinner (!) ”när katten ändå är ute” vidare på Krutmeijer och på Lena Anderssons bok om kulturmannen Hugo Rask. Trots att författarinnan förnekat att bokens skurk porträtterar RA tycker Wiberg att hans konst ändå var på pricken lik RA:s: ”Han betraktade människorna utifrån, behavioristiskt, aldrig fenomenologiskt. fib 42

Roy Anderssons rollfigurer skrattar och gråter sällan, vredgas eller smäller i dörrar. Ett vänslande par på stranden utgör ett rart undantag bland 39 tablåer i En duva.

Han ville få anklaga själv, inte förstå. Av det blev begränsad konst” (Wibergs citat ur Egenmäktigt förfarande). SOM EN CLOU KOMMER Wibergs dråp­

slag och mantrat för de mest hängivna pro-­israelerna: RA:s svartvita världsbild liknar nämligen vår samtid vid Tredje riket – vilket gör att ”lidandet trivia­ liseras eftersom det finns överallt och hela tiden”. Hur Wiberg lyckas få ihop detta universella lidande med behavioris­ tens avståndstagande från introspektion och känslor, förebrå RA för bådadera och samtidigt antyda att han är förintelseför­ nekare är bara det en prestation. RA:s ”begränsande filmer” kontras­ teras av Wiberg mot närbildskonsten hos Ingmar Bergman, vars manipulativa porträtt av människorna sägs ”skapa en intimitet och jämbördighet” mellan åskådare och skådespelare. ”I Bergmans filmer finns inga små människor. I RA:s är alla små.” Möjligen kan detta sam­ manhänga med att Bergmans filmer näs­ tan uteslutande utspelas bland överklass, intellektuella och konstnärer, som utan

all störande humor skildras inifrån. Wiberg medger dock klokt vad som är uppenbart: ”Och är det inte möjligen så att jag helt enkelt inte förstår hans sinne för humor?” Ja, fanatiker har svårt med humor överhuvudtaget. De tror inte att folk klarar att gilla sina medmänni­ skor och samtidigt betrakta dem utifrån och med humor. Inom vissa yrken – lärare, läkare, socialarbetare med flera ingår detta, till och med helst i yrkes­ rollen. Identitetsideologer till exempel är just nu inte ens för konstnärer att leka med. Det har exempelvis von Trier fått erfara då han av sionisterna blev portad i Cannes, eller Assange, när han hamnade på Ecuadors Londonambassad. HOPPAS JAG HAR FEL , men om jag rätt tol-

kat sillblixtarna (Obs! inte snille-) från Öresund och från DN:s eller AB:s kritikerpaneler har Roy Anderssons makalösa humor därför samma chans som en snöboll i helvetet vid Guldbaggeutdelningen i vår. Detta trots internationellt genombrott och att han även denna gång utan större konkurrens gjort årets bästa svenska film. ■ ■


Art Young (1866–1943) – aktuell även i dag.

ART YOUNG

1866–1943 Född Henry Artur Young i Monroe, Wisconsin. Stude­ rade vid Chicago Academy of Designs, Art Students Leage i New York och Académie Juliani Paris. Fick sina första bilder publicerade i Chicago Evening Mail, Chi­ cago Daily News och Chicago Tribune. På 1890-talet startades Puck, Judge och Life och Young medarbe­ tade på frilansbasis i samtliga. Politiskt gick Young alltmer åt vänster och tog

upp frågor som ras- och könsdiskriminering och orättfärdigheter i det kapitalistiska systemet i sina teckningar. Var medredaktör och tecknare i The Mas­ ses 1911–1918. 1918 åtalades Young och flera andra medarbetare enligt Espionage Act men i brist på bevis lades åtalen ner. När The Masses tvingades lägga ner 1918 startades i stället Liberator och från 1926 The New Masses med Young som medarbetare. Samtidigt fanns hans bilder också i tidningar som Saturday Evening Post, Collier’s Weekley och The New Yorker.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning.

OM TEXTERS URSPRUNGLIGHET OCH ÄKTENSKAPETS FÖRBANNELSE

D

TEXT jan myrdal

et akademiska eländet att först få lyssna till professorliga efterhandsförklaringar och sedan ta del av andrahands­ källor innan man – om ens då – tillåts gå till originalkällor har jag skrivit. Det är en teknik med vilken man skapar gängse intellektuella. Men nu med posten kom från Berlin MEGA 2, IV, 5. Dyr men viktig. Voly­ mens redaktionsarbete hade avslutats i augusti 2014 och för första gången har vi nu möjlighet att läsa aldrig tidigare offentliggjorda excerpter och anteck­ ningar av Karl Marx och Friedrich Engels från juli 1845 till december 1850. Därmed kommer vi ända in i hur avgörande insikter om historiemate­ rialism och formuleringar i fortfarande bestämmande texter som Kommunistiska manifestet tog form. Det skedde i den miljöförgiftade industristaden Manchester under sex veckor 1845 där de två unga tyskarna i diskussion med chartister och owenister och bred läs­ ning klev ner från höjden av det ännu lite idealistiskt spekulativa i Paris­ manuskripten till den skitiga samhäl­ leliga verkligheten.

VI KAN NU sitta vid sidan av dem i den dåtid när särskilt Marx skrev ordentliga excerpter (utdrag, sammanfattningar) av de verk han läste. Att följa hans arbete i Manchesters bibliotek, med hans per­ sonliga översättning av texterna till en tyska med inblandade engelska ord och fraser, blir en underbar och frigörande upplevelse. Därmed till huvudfrågan. Robert fib 44

»

Owens tankar var bestämmande också för min mor Alva Myrdal såväl i arbetet, till exempel för barndaghem, som i skrifter. Owen formulerade redan 1817 slagordet för det närmaste århundradets krav på åttatimmarsdag: ”Åtta timmar arbete. Åtta timmar fritid. Åtta timmar vila.” Han blev en bestämmande gestalt i arbetarrörelsens och socialismens tidiga utveckling. ”Alla samhällsrörel­ ser, alla verkliga framsteg i arbetarnas intresse som kom till stånd i England är förknippade med Owens namn”, skrev Friedrich Engels 1878 i Anti-Dühring (Sidan 363, Arbetarkultur, 1955. Marx­ ismens klassiker del 10. ). Tjugofem år senare skrev Hjalmar Branting i Socialdemokratiens århundrade att ”... som väckare och initiativtagare fick han en utomordentlig betydelse.” (Del 1 sidan 399, Ljus förlag 1904.) Den unge Engels var 1843 och 1844 själv medarbetare i oweniternas New Moral World och be­ skrevs där i nummer 43, 4 maj 1844 som ”vår korrespondent F. Engels.”

”Så länge han uppträdde enbart som filantrop, skördade han idel rikedom, bifall, ära och ryktbarhet. Han var den populäraste mannen i Europa. Inte endast hans ståndsbröder utan även statsmän och furstar lyssnade villigt till hans förkunnelse. Men i samma stund som han framträdde med sina kom­ munistiska teorier vände sig bladet. Det fanns enligt Owens mening tre stora hinder som framförallt spärrar vägen för en reformering av samhäl­ let: privategendomen, religionen och den nuvarande formen för äktenskap. Han visste vad som väntade honom om han angrep dem: bannlysning från det bestående samhällets sida och förlust av hans sociala ställning. Men detta kunde inte avskräcka honom från att hänsyns­ löst angripa dem. ” (Anfört arbete sidan 362 f.)

HÖSTEN 1845 fyller så Karl Marx

utförliga föreläsningar, vilka Karl Marx omsorgsfullt refererar och citerar, är kort sagt att den av religion och dess präster­ skap propagerade äktenskapsläran är lögnaktig, hämmande och skadlig. Den tjänar blott till att bevara en ojämlik och förtryckande samhällsordning. Oavsett om mannen ges rätt ha en hustru som i kristna länder eller fyra som i sydliga re­

anteckningshäftet med excerpter från den just utkomna fjärde upplagan av Robert Owens föreläsningar från 1835 om prästerskapets onda och omora­ liska äktenskapslära. Dessa omfattar 24 tryckta sidor i MEGA. De utgör själva vändpunkten för Robert Owen. Fried­ rich Engels beskriver det väl:

DET ROBERT OWEN hävdar i dessa


Robert Owen (1771–1858) var en brittisk industriägare. I sina föreläsningar, som finns nedtecknade i häftet Lectures on the marriages of the priesthood (lilla bilden), hävdar han att äktenskapsläran är lögnaktig, hämmande och skadlig. Den tjänar blott till att bevara en ojämlik och förtryckande samhällsordning.

ligioners länder, innebär det att kvinnan undertrycks och fråntas sitt mänskliga värde. Den kyskhetsmoral som predi­ kas och håller partnerna bundna vid varandra utan kärlek är mot naturen och förvandlar äktenskapet till ett kvinno­ förnedrande och manlighetsförvridande prostitutionsförhållande. Rätt och mora­ liskt är endast det frivilliga och av ömse­ sidiga känslor styrda könsförhållandet. För barnen innebär den påtvingade ”lilla familjen”, kärnfamiljen skriver vi nu, med dess inskränkthet och gräl blott fördumning och hämmad utveckling. Barn skall i det nya samhället växa fritt i en kärleksfull samhällelig gemenskap. OWENS ORD återkommer i Kommunis-

tiska manifestet. Utförligast i Engels ”Fråga 21” i förarbetet: ”Det (kom­ munistiska samhället) kommer att omvandla relationerna mellan könen till helt privata angelägenheter som bara angår de berörda personerna. Samhäl­ let har inte någon möjlighet att lägga sig i detta eftersom det kommunistiska samhället avskaffar privategendom och uppfostrar barnen gemensamt. På så sätt rycks de två grundstenarna för ett traditionellt äktenskap undan, nämli­ gen kvinnans beroende av mannen och barnens beroende av föräldrarna, vilka båda härstammar från privat ägande.” (MEW 4 sidan 377.)

För Friedrich Engels blev detta bestämmande också i det personliga, som i hans relation med Mary Burns. Karl Marx förblev däremot i det privata patriarkalisk, dock för hans politiska och intellektuella dotter Eleanor Marx (1855–1898) formade det såväl arbete som liv och kärlek fram till dess hon dog (troligen avdagatagen av sin då otrogne partner, den politiskt och vetenskapligt aktive Edward Aveling som kort därefter själv dog i sjukdom). SOM TRADITION styrde denna syn på

äktenskap och relationer sedan August Bebels riktningsgivande Kvinnan och socialismen 1883 och fortsätter i vår tid i skrifter som Aleksandra Kollontay Arbetsbiens kärlek 1925 eller Wilhelm Reich Die Sexualität im Kulturkampf 1936 för att bara nämna två. Märk att de Owens tankar var bestämmande också för min mor Alva Myrdal såväl i arbetet, till exempel för barndaghem och i skrifter som Kvinnans två roller med Viola Klein (1957) samt därtill – vilket jag sällan sett skrivet – i privat­ livet. Naturligtvis har angreppen mot dessa tankar varit rasande. Robert Owen tvangs i de nya upplagorna lägga till några citat vilka skulle visa att han visst försvarat familj och blott föresla­ git bättre skilsmässolagar, ett citat­

val Marx beskrev som jesuitiskt. Av politiskt taktiska skäl har av liknande skäl revolutionära regeringar efter korta tider av relativ sexuell befrielse (Sovjetunionen på tjugotalet, Kina när Mao mot konfucianismens moralin drev sin politik för kvinnan som halva himlen och/eller Tyska Demokratiska Republiken med centralt partibeslut på att ungdomlig sexualitet var naturlig, gratis preventivmedel för unga flickor, och stöd åt FKK-rörelsen (Freikörper­ kultur, nakenkultur) därefter kommit att framstå som minst lika dubbel­ moraliskt familjevärnande som någon­ sin borgerliga stater. ROBERT OWENS BOK är rar. Jarndyce

i London som Rönnell i Stockholm har aldrig haft den inne. Den finns i elektro­ nisk form på ett enda bibliotek i Sverige: Göteborgs universitetsbibliotek. Men den bör ges ut. Med en introduktion som också sett på Marx excerpter och kan följa tankarnas betydelse i vår tradi­ tion. Då jag just läst Sireners sång tror jag Nina Björk vore lämplig för uppgif­ ten. Hoppas något förlag tar fram boken från Göteborgs universitetsbibliotek och ringer henne. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

Måste överenskommelser hållas? TEXT ingemar folke

E

fter att Löfvenregeringen i höstas misslyckades med att få majoritet i riksdagen för sitt förslag till budget och efter att regeringen med anledning av det beslöt att extra val skulle hållas, träffades den 26 december en ”överenskommelse” som är ämnet för den här krönikan. Så snart överenskommelsen blev offentlig, utbröt i de dominerande medierna en storm av kommentarer. Jag hade svårt att skilja kommentarerna från det som kommenterades. Jag hade nog väntat mig att själva texten till överenskommelsen skulle publiceras mer eller mindre i sin helhet någonstans och att kommentarerna sedan skulle hänföra sig till de olika delarna i överenskommelsen. Så blev det dock inte. Därför sökte jag efter själva dokumentet. Det fanns inte på regeringens hemsida. Men där fanns hänvisning till partiernas hemsidor, där dokumentet var utlagt i sin helhet. Du kan hitta det exempelvis på http:// www.socialdemokraterna.se/upload/ December%c3%b6verenskommelsen.pdf.

»

VAD JAG SOM JURIST först fäster mig vid

under läsningen är att texten är ganska

rörigt disponerad. Definitionen av ett centralt begrepp som ”partikonstellation” kommer en bit nedanför det avsnitt där begreppet har börjat användas. De viktigaste momenten i överenskommelsen upprepas utan att anledning till upprepningen är uppenbar. När de viktiga momenten presenteras mer detaljerat, är ordningsföljden inte densamma som i inledningen. Därpå slås man som jurist av den bristande precisionen i beskrivningen av de centrala momenten. ”Alla andra tänkbara” regeringskonstellationer till exempel. Uppenbarligen är det nog inte ”allt som kan tänkas” som avses utan snarare ”alla andra mer eller mindre möjliga eller sannolika”. ”Partikonstellation” definieras som ”partier som samverkar i regering eller om budgeten”. ”Samverka” betyder uppenbarligen något mer än att ”sitta i” regering, men riktigt hur mycket mer det betyder är lite ovisst. Om en statsministerkandidat sägs att han under angivna förutsättningar ”ska släppas fram”, ett uttryck som inte finns i regeringsformen eller i någon annan lagtext jag känner till. Man får hoppas att parterna i överenskommelsen vet vad de avser.

Ja, så här kan det se ut när en gammal jurist sätter sig med rödpennan. Det betyder nu inte att jag tycker att det måste vara dåligt att en sådan här överenskommelse kunde träffas. Synd bara det skulle behövas. fib 46

Om det hade gällt ett kommersiellt avtal skulle texten antagligen ha omfattat minst tio sidor (nu bara en och en halv sida). Ett ämne som i ett sådant sammanhang skulle ha tilldragit sig stort intresse och alstrat en massa paragrafer är vad som ska hända om en part inte följer vad som överenskommits, något som saknas helt här. I själva verket vilar decemberöverenskommelsen på en bräcklig grundval såtillvida som de riksdagsmän som valdes i höstas alla behåller sin individuella rätt att i riksdagen rösta precis som de vill, trots att de tillhör ett av de i överenskommelsen deltagande partierna. Överenskommelsen är därför för sin efterlevnad beroende av partipiskornas effektivitet. Mot en riksdagsman som obstruerar och går sin egen väg i omröstningarna är hans parti maktlöst. Detta förhållande illustrerar att vi här har att göra med något helt annat än ett vanligt juridiskt dokument av avtalstyp. Trots att ”avtal” och ”överenskommelse” i vanligt språkbruk, och även i juridiskt språkbruk, betyder ungefär detsamma, så är decemberöverenskommelsen ett politiskt dokument som saknar andra sanktioner och garantier än vad politiken själv kan tillhandahålla. JA, SÅ HÄR KAN DET SE UT när en gam-

mal jurist sätter sig med rödpennan. Det betyder nu inte att jag tycker att det måste vara dåligt att en sådan här överenskommelse kunde träffas. Synd bara det skulle behövas.

Ingemar Folke. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org


Medlem. Ny redaktör för Folket i Bild/Kulturfront sökes Redaktörsarbetet innebär att ta emot inkommande material, skriva eget material, redigera material, planera tidningen, skriva rubriker, ingresser och bildtexter med mera. Redaktörsarbetet innebär också att hålla kontakt med ett antal fasta medarbetare som illustratörer, fotografer, krönikörer och recensionsredaktörer. Som redaktör för Folket i Bild/Kulturfront ansvarar du för att tidningen skickas till tryck i tid enligt utgivningsplanen, som innebär månadsutgivning förutom ett uppehåll i juli. Tidningen innehåller 48 sidor redaktionellt material, förutom sommarnumret och julnumret som innehåller 72 sidor. Arbetet innefattar också ett nära samarbete med tidningens redaktionskommitté och tidningens layoutare. Inför varje nytt nummer hålls ett redaktionskommittémöte som redaktören närvarar vid. På mötet diskuteras och planeras tidningens innehåll. Tillträde är tänkt till den 1 april. Ansökan skickas till styrelsen@fib.se. Senast den 25 februari vill vi ha din ansökan. Pie Blume, 073 035 81 95, Johanna Lundqvist, 073 718 24 21, och Torbjörn Wikland, 072 531 80 30, besvarar dina frågor.

gen? r i förenin Vad hände .fib.se sida www Se vår hem MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE:

Britta Ring, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Kristoffer Blimling, Sara Olausson, Bror Kajsajuntti, Marielle Eriksson, Lisa Forsberg, Gunnar Olofsson, Sigrid Aliki, Torbjörn Wikland, Peo Österholm, Oskar Aspman, Eva Wernlid, Mats Wigardt, Pär Olert, Michael Engman, Anders Persson, Henrik Linde, HansMagnus Meincke, Kristina Eriksson, Theodor Kallifatides, Jan Bergsten, Agneta Willans, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Ingemar Folke och Hans Lindström.

Prenumerera på FiB!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera

Kallelse till föreningen Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma Lördagen den 25 april 2015 klockan 10 till 16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast den 27 februari 2015: styrelsen@fib.se. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

Nästa nummer kommer 12 mars. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Johanna Lundqvist. WEBBREDAKTÖR: Anton Honkonen. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Britta

Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

www.bonton.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.