Issuu on Google+

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 2 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

ISRAELS ORGANSTÖLDER FLYKTINGAR FAST PÅ MALTA NU BETALAR VI NOTAN FÖR KRISEN

fibtvå2010


På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Omslagsbild: Martin Edström. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Jenny Lindström, Martin Schibbye (tjänsteledig), Paul Mohlin (praktikant). Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck, Jonas Redmo. Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre. Layout: Jenny Lindström. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration: helår: 525 kr (stud/pens/ arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/ arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522). Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfronttvå2010

erik paulsson rönnbäck

Organbråket 10

Publiceringen av Donald Boströms artikel satte igång en mediestorm mot Aftonbladet med vilda anklagelser om antisemitism. Professorn Nancy Scheper-Hughes berättar om varför ingen jornalist ringde till henne – trots att hon forskat om organhandeln.

erik paulsson rönnbäck

Fångar på Malta 16

Europas sydligaste medlemsstat Malta har blivit en livboj för afrikanska båtflyktingar som tar vägen över Medelhavet. Men i hamnen väntar ett liv i fångenskap – först i militärens häkten och därefter i flyktinglägrens fattigdom.

jenny lindström

de Vylder om krisen 30

I Världens spingnota angriper nationalekonomen Stefan de Vylder finanskrisen med sina två starkaste vapen: kunnighet och folkbildarambition. FiB träffar honom för att prata om hur ekonomer kunde misslyckas med att förutse dagens kris och hur vi ska kunna undvika en ny stor finanskris.

lena resborn

Galen nycirkus 34

Digitalkonstnärer eller multimediaturbo kallar sig killarna i Sirqus Alfon. Deras mix av jonglering, tv-spel och 90-tals-hits förvirrar recensenter och gör gruppen lite för vild för svenskt kulturliv.

hillevi nagel sverigebilden 4

hans isaksson film 42

lisa forsberg jorden runt 5

jan myrdal skriftställning 44

peo österholm zimbabwedebatt 24

ingemar folke juridik 46


fibtvå

Olja gör Haiti intressant för USA

O

m USA betraktar Latinamerika som sin bakgård, så behandlar de Västindien som sin farstu, där de kan använda de karibiska folkens nationella rättigheter som en dörrmatta. Det finns många exempel som visar att USA inte tar hänsyn till de karibiska östaternas nationella suveränitet. Enbart efter andra världskriget har de amerikanska myndigheterna varit inblandade i eller utfört åtta kända brottsliga militärföretag – blockader, CIA-ledda operationer och invasioner – mot dessa länder. (Haiti 1959, Cuba 1961, Cuba 1962, Dominikanska republiken 1965, Grenada 1983, Haiti 1991, Haiti 1994 och Haiti 2004).

Och nu har USA utnyttjat jordbävningskatastrofen för att skicka 12 000 soldater till Haiti. Således har USA:s militära kontroll prioriterats före det humanitära biståndet. Hjälporganisationer från Venezuela, Nicaragua, Bolivia och Frankrike anklagar den nordamerikanska militären för att inte ge landningstillstånd på Port-au-Princes flygplats för flygplan med dricksvatten, mat och nödvändiga läkemedel som miljontals skadade och hemlösa haitier är i stort behov av. USA uppträder på det sättet bland annat för att de vill ha kontroll över sina närområden. Då det gäller den aktuella situationen på Haiti sägs det att USA fruktar protester, upplopp och en flyktingvåg av desperata haitier.   

 Men det som på senare år ökat USA:s intresse för den karibiska övärlden är att det upptäckts mycket stora mänger av olja och gas i vattnen utanför Kuba. Dessa kända tillgångar ligger mittemot den haitiska huvudstaden Port-au-Prince.  I oktober 2008 tillkännagav ett oljekonsortium, som leds av det spanska bolaget Repsol och Kubas statliga oljebolag Cubapetroleo, upptäckten. Det är vad oljegeologerna kallar ett ”superstort” fält. Det uppskattas att det kubanska fältet innehåller 20 miljarder fat och det gör det till tolfte största som upptäckts sedan 1996. Både Ryssland och Kina har visat stort intresse för få del av de kubanska oljetillgångarna. Sannolikt gör detta att Kuba är ett högt prioriterat mål för Pentagons intresse och destabiliseringsverksamhet. Det har nu också visast i flera analyser och undersökningar att även Haiti kan ha stora outnyttjade tillgångar av gas och olja.  Så bortom Haitis gränslösa mänskliga tragedi utspelas ett annat drama, som handlar om kontrollen över vad geofysiker tror är kan vara de rikligaste tillgångarna av olja och gas utanför Västasien. Då är det kanske inte så märkligt, att trots Haitis litenhet, är USA:s ambassad i Port-au-Prince den femte största ambassaden.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Daniel Jojje Wasmuth. Ålder: 23. Sysselsättning: ateljéassistent.

Du har gjort illustrationen till intervjun med Nancy Scheper-Hughes. Vad var tanken bakom den? –Det blev ett-rakt-på-sak-porträtt på Nancy Scheper-Hughes. Som hade något att berätta, till en omvärld som inte var så uppdaterad.  Kan du berätta lite om dig själv? – Kommer från de småländska skogarna. Och nu, efter att bott och rest några år i Frankrike, bor och arbetar jag i Stockholm. Har du sett, läst eller hört något den senaste tiden som berört dig lite extra? – Haiti är det första jag tänker på.  Och i går såg jag en film från 60-70-talet, om en gubbe som byggde ett hus i Alaska och bodde där över vintern. En fin gubbe. Kunde bygga allt ur intet med händerna.


fibsverigebilden

hillevi nagel www.hillevinagel.se


fibjordenrunt

av: lisa forsberg

Internetcensur 1

Kort efter Barack Obamas tillträde som USA:s president förra året introducerade senator Jay Rockefeller ett lagförslag till Senaten som skulle ge presidenten möjlighet att vid behov förklara ett ”cybersäkerhetsundantagstillstånd”, och därvid vidta en rad långtgående åtgärder, däribland att helt stänga ner internet. Under beredningen av lagförslaget gick Rockefeller så långt som att hävda att ”det hade varit bättre om internet aldrig uppfunnits”.

Internetcensur 2

I en australiensisk delstat trädde i början av januari i år en lag i kraft vilken krävde att alla kommentarer med politiskt innehåll med anknytning till nyheter om det stundande delstatsvalet som publicerades på en rad olika internetfora skulle åtföljas av skribentens riktiga för- och efternamn, samt postnummer. Lagen kräver också att de mediaföretag som äger de aktuella internetfora ska behålla skribenternas namn och hela adresser i sex månader efter det att kommentarerna publicerats. Den australiensiska lagen upphävdes i början av februari i år, efter omfattande protester.

Isrealisk-tysk förening förbjuder professor föreläsa om Palestina Ilan Pappe, den israeliskfödde historieprofessor som framförallt gjort sig känd för sin bok Den etniska rensningen av Palestina, hindrades nyligen från att hålla ett föredrag i München i södra Tyskland, trots att han var inbjuden. Beslutet kom efter påtryckningar från Münchens israelisk-tyska förening, som i ett brev uttryckt farhågor att Pappes föreläsning skulle kunna förvandlas till ”en anti-israelisk propagandaföreställning”. Kommunstyrelsen motiverade beslutet med att föredraget skulle kunna komma att orsaka våldsamma sammandrabbningar i området, en risk som polisen i München

dock hävdade inte förelåg. Münchens borgmästare har vägrat att kommentera ärendet, trots påtryckningar av tysk media. Pappe konstaterar själv, i ett öppet brev till borgmästaren, att ”På 1930-talet tystades min far, en tysk jude, på liknande sätt”. Pappe lämnade Israel efter att han och hans familj utsatts för hot, med anledning av hans engagemang för en akademisk bojkott av Israel, och är nu verksam vid University of Exeter i Storbritannien. Från israeliskt håll har inte framförts någon kritik av denna diskriminerande behandling av en israelisk medborgare.

Amerikanska soldater mutar motståndare för att slippa skjutas Nyligen hölls en konferens i London om Afghanistans framtid. Syftet var att samordna det internationella samfundets civila och militära resurser, med målet att få till stånd en ”afghanskledd politisk strategi” för att ”främja stabilitet och utveckling” i landet. Det mest konkreta resultatet av konferensen tycks vara beslutet att anamma en strategi som använts med viss framgång av den amerikanska ockupationsmakten i Irak. Storbritanniens utrikesminister David Milibrand kallar den ”återintegrering” Stategins praktiska tillämpning har dokumenterats av filmaren Jon Steele, som till-

bringat 90 dagar med Baker Company, ett amerikanskt infanteriregimente i Irak. Steeles filmdokumentering av tiden med Baker Company visar hur kärnan i deras verksamhet kom att bli att, som en av de mest överordnade officerarna beskrev det ”betala människor för att inte skjuta på oss”. Han menar att ”pengar är mer effektivt än någon form av vapen [den amerikanska armén] har till sitt forfogande”. Pentagon uppges ha blivit rasande då de upptäckte att Steele hade fångat pengatransaktionerna på film, och svarade med

att kräva att Steeles militärbeskydd skulle dras in, ett beslut som dock drogs tillbaka efter protester från soldaterna i Baker Company själva. Barack Obama har gjort klart att USA inte längre har råd att bedriva icke tidsbegränsade ockupationskrig. Frågan är huruvida de har råd med icke tidsbegränsade mutningsåtaganden. För att inte tala om att det är svårt att se logiken i en strategi som går ut på att sända egna soldater på uppdrag i avlägsna länder, för att sedan betala deras motståndare för att inte skjuta på dem.


fibmånaden

av: Erik Paulsson Rönnbäck

Januari 13/1

Teheran hävdar USA-inblandning i attentatet mot iransk kärnfysiker, något som Washington förnekar. USA-senator kräver flyganfall mot Houthirebeller i Jemen. Åtta afghaner dör i anti-NATO-demonstration.

14/1

18/1

22/2

19/1

23/2

Amnesty kritiserar Israel för kollektiv bestraffning av Gazaborna. Talibanstyrkor utför den största attacken mot regeringen i Kabul sedan 2001.

Nyamko Sabuni ger SÄPO i uppdrag att kartlägga svenska islamister.

CIA-flyg dödar Talibanledaren Hakimullah Mehsud. Bilbombsattack mot israelisk konvoj i Jordanien. Sarkozy dömer ut burkan som icke-fransk. Jemens regering förklarar ”krig mot al-Qaida”.

16/1

Pakistanskt fredsforskningsinstitut uppger att 3 000 pakistanier dödats under 2009 i samband med regeringens krig mot de pakistanska talibanerna. Mohammad Badie blir Egyptiska brödraskapets nya ledare.

17/1

Oljeföretaget Shell och malaysiska Petronas skriver kontrakt om irakiskt oljefält. Förarlöst USA-flygplan dödar 15 pakistanier.

Turkiet arresterar 120 ”al-Qaidamedlemmar”. Pakistans regering ”sträcker ut en hand” till afghanska talibaner. Saudiskt flyg genomför 18 flygattacker mot Houthirebeller i Jemen.

24/1

Lokalbefolkningen i japanska Nago röstar nej till byggandet av USA-bas. Japansk president uppger att valresultatet ska respekteras. Afghanska parlamentsvalet senareläggs från maj till september.

15/1

USA åtalar tre män för att ha ”planerat en attack” mot danska Jyllands-Posten. Japan avslutar tankningsunderstöd åt amerikanska fraktskepp som deltar i Afghanistankriget.

Hillary Clinton uppger i tal att en attack mot ett lands datornätverk ”kan vara en attack mot alla [länders]”. Kinas utrikesminister menar att uttalandet kan försämra relationen länderna emellan.

Israeliska människorättsgrupper anklagar staten för att tysta obekväma röster genom arresteringar.

20/1

Storbritannien skärper ”flygsäkerheten” genom upprättande av svartlista med ”terrormisstänkta”. Israel kritiseras för att ha upphört med att utfärda arbetsvisum till utländska biståndsarbetare.

21/1

Amerikanska soldater har bibelreferenser på sina gevärssikten. Bakom står tillverkaren Trijicon. Pentagon konstaterar att bruket är otillåtet.

25/1

Kina förnekar statlig inblandning i hackerattacken mot Google. Talesperson för Kinas regering försvarar rätten att censurera hemsidor.

26/1

USA kungör vapenaffär med Taiwan bestående av attackhelikoptrar, kryssningsmissiler, minsvepare och kommunikationsutrustning till stridsflygplan värt 47 miljarder kronor.

27/1

Gordon Brown stödjer tanken på fredssamtal med talibanerna. Kommission i franska parlamentet föreslår burkaförbud i lokaltrafiken.


fib 7

»Jag skulle gjort det igen.« 

Tony Blair om Irakkriget

28/1

Afghanistankonferens i London beslutar att talibaner ska bjudas in till rådsmöte. Under dagen skjuts religiös ledare till döds i Kabul av NATO-styrkor.

29/1

Offentliggjorda dokument visar att Storbritannien planerade Irakkriget 6 månader innan 9/11. Tony Blair vägrar att be om ursäkt för Irakkriget i parlamentsförhör utan hävdar istället att han skulle ha ”gjort det igen”.

30/1

Ryssland offentliggör ryskt-libyskt vapenförsäljning om 13 miljarder kronor. Kina hotar USA med sanktioner och uteblivna samtal om nedrustning och icke-spridning av kärnvapen.

31/1

Uppgifter gör gällande att USA planerar att tredubbla styrkan i Saudiarabien till 30 000 soldater. Samtidigt ska USAallierade i regionen utrustas med antimissilvapen mot Iran.

Februari

1/2

Silvio Berlusconi stödjer tanken på ett israeliskt EU-medlemskap under statsbesök. 123 civila pakistanier och 3 talibaner dödade av USA-flyg under januari, enligt pakistanska dagstidningen The News.

2/2

Georgiens public service-bolag hävdar ryska påtryckningar mot fransk satellitope-

ratör i stängningen av bolagets ryskspråkiga TV-kanal. Israel genomför flyganfall mot Gaza. Svenska soldater deltar i strider i Afghanistan.

3/2

Tre amerikanska armétjänstemän dödas av talibaner i nordvästra Pakistan. Iran skickar en sköldpadda, två råttor och maskar med rymdraket.

4/2

USA optimistiska inför kinesisk valutadevalvering. Kina säger att påtryckningar om iranska sanktioner är kontraproduktivt ”så länge det finns en diplomatisk lösning”. Indien bjuder in Pakistan till fredsförhandlingar.

5/2

Ryssland kräver svar från USA om rumänsk missilsköld. Taiwan köper 20 tyska helikoptrar. Medvedev godkänner ny rysk försvarsdoktrin som stämplar NATO-utvidgning som hot.

6/2

Brittiska konservativa toriepartiet ställer sig bakom Irankrig. Jemenitiska regeringen ber Houthirebeller om vapenvila.

7/2

Två svenska soldater och en tolk dödas i Afghanistan. Sammanlagt har fyra svenska soldater dödats i Afghanistan sedan närvaron inleddes 2002.

8/2

Iran presenterar planer på att påbörja byggandet av 10 kärnreaktorer och anrikning av 20-procentigt uran, mot dagens 3,5-procentiga. Samtidigt tillkännages upprustning av militären med nya stridsflygplan, förarlösa flygplan och anti-flygmissiler.

9/2

Filippinska åklagare åtalar 197 personer för inblandning i novembers dödsskjutning av 57 människor. De dödade, varav 34 mediearbetare, var på väg att anmäla en kandidat till ett kommande guvernörsval.


fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

En middag med statlig historia Vi ser den omtalade utställningen ”Middag med Pol Pot” på Forum för Levande Historia. För att få den officiella versionen, tar vi en guidad tur. Utställningens syfte, berättar guiden, är att försöka förklara hur fyra svenskar kunde bli så lurade av den kambodjanska Pol Pot-regimen att de under en resa i landet inte såg det folkmord som pågick. Det hela börjar i opinionen mot Vietnamkriget. Eftersom USA bombade och härjade i Sydostasien kunde det framstå som om man var en ond kraft – och de på andra sidan således goda. Jovisst! Nog var det bilderna på B52-bombningar, napalm, koncentrationsläger, tigerburarna på Con Son, massakern i Song My och allt det andra som väckte oss unga, dittills politiskt ganska ointresserade, till insikt om att någonting inte stod rätt till. Vi var unga, arga och upprörda. Och, förstås, hade vi rätt. Till skillnad från tigande medier och politiker som lät det hemska ske utan att protestera. På en liten skärm rullar de där bilderna förbi, litet i bakgrunden, men de finns där och minnena väcks till liv. Redan timmar efter maktövertagandet började de röda khmererna utrymma huvudstaden Phnom Penh och andra städer. Alla drevs ut. Skolor och sjukhus tömdes. Det påstods, säger guiden, att man måste ha ut folk på landet för att odla mat – USA:s luftbro med livsmedel tog abrupt slut – och att man var rädd att USA nu som hämnd skulle bomba städerna. Men hur var då situationen egentligen, undrar någon i gruppen. Vi återkommer till det säger guiden. Och gör det aldrig. Resten av turen handlar om svenskarnas resa. En av de fyra, Gunnar Bergström, har nu, 30 år efter resan, börjat fundera över om han blivit utsatt för en gigantisk bluff och helt förd bakom ljuset. En annan resenär, Jan Myrdal, har lugnt konstaterat att man såg det man såg. Men var det inte så? På en stor bildskärm rullar en film med Gunnar Bergström på resa i Kambodja. En 30 år äldre Bergström än jag minns honom

»Allt hotar att glida in i historiens skuggor för att tas fram efter behov och plockas ihop av intressen med egen agenda.«

från alla våra ledningsmöten i De Förenade FNL-Grupperna, men lika vänligt lyssnande och inkännande som på den tiden. Han går omkring i Phnom Penh och ber folk om ursäkt. Någon undrar: Hur länge stödde du Pol Pot? Så där en åtta år, svarar Bergström. Alla gamla filmer och bilder är ett intressant tidsdokument. Men de nyligen ditskrivna kommentarerna verkar förvånansvärt osäkra och inexakta. Bilden på en rad människor som planterar ris kunde ju vara ett exempel på tvångskommendering. Fast så där planterar ju folk ris. Det nästan tomma sjukhuset kunde ju egentligen vara stängt och de förmenta patienterna statister. Vittnesmålen från Tuol Sleng-centret känns förstås helt övertygande och verkliga. Uppenbarligen begicks hemska övergrepp mot människor. Men resten – bilden av ett land fyllt av förtryck och terror – känns spekulativ. Här finns inga dokument, inga bilder, inga vittnesmål. Vad vet man? Utställningen spekulerar i olika förklaringar till att man ger sitt stöd till olika grupper och ideologier. Det kan röra sig om rättspatos, om att stödja den svage mot den starke eller den rättfärdige mot den orättfärdige. Om att stå upp för något. Om grupptryck och tidsanda. Som vanligt är frågorna fler än svaren i den kambodjanska tragedin. Hur var egentligen situationen 1975, efter åratal av krigföring? Vad var alternativet till utrymningen av städerna? Hur många dog till följd av bombkriget? Av svält och umbäranden? Av den vietnamesiska invasionen? Vad ville egentligen de röda khmererna – att döda sitt eget folk räcker liksom inte riktigt som förklaring. Varför stödde USA Pol Pot mot Vietnam? Vad gör att Gunnar Bergström nu, efter alla dessa år, ”kommer

ut”? Och vad gjorde den dåvarande, borgerliga, svenska regeringen? Ett stort bekymmer är att det aldrig har hållits någon krigsförbrytartribunal om Kambodja, eller Indokinakriget som helhet. Vem bar egentligen ansvaret för 3 miljoner döda i Vietnam, 1 miljon i Kambodja? Före Pol Pot. En av de sannolikt mest ansvariga, Henry Kissinger, lever fortfarande, och kunde höras. Men snart kan det vara för sent. Allt hotar att glida in i historiens skuggor för att sedan tas fram efter behov, redigeras och plockas ihop av intressen med egen agenda. Som denna utställning – en sanktionerad och statligt fastlagd historiesyn, långt borta från vetenskaplig forskning och kritisk granskning. Avslutningsvis undrar guiden vad vi tar med oss hem från den här rundvandringen. Ja, säger jag, kanske budskapet att man inte skall stödja fattiga och drabbade människor i länder som utsätts för övergrepp av västerländska krigsmaskiner. Som nu Irak och Afghanistan. För då kan det kanske gå illa. Han är inte nöjd med svaret. På väg ut inser jag att människorna bakom den här utställningen aldrig har brytt sig om några kambodjaner. Inte då, och inte nu när dessa människor lever i ett land som fortfarande hör till jordens fattigaste, plågas under kapitalistisk rovdrift och västerländsk sexturism. Kambodjanerna råkar bara finns till hands så där passande just nu när det av olika skäl befinns lämpligt att dölja nya förbrytelser från Väst bakom tal och kampanjer om kommunismens ondska. Inte mycket, faktiskt, att göra drängtjänst åt för gamla solidaritetsarbetare.

Gunnar Olofsson,

Tidigare pressekreterare i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG)


fibnoterat

fib 9

Fler franska självmord

Illustration: Karin Sunvisson

wTrots uppståndelsen kring de många självmorden på France Télécom (se min artikel i julnumret) fortsätter den högt uppdrivna stressen och trakasseringen av de anställda. Sedan nyår har det redan inträffat två självmord och två självmordsförsök. Ledningen beslöt i höstas att upphöra med de tvångsmässiga omplaceringarna av personalen (det som kallas ”time to move”) men har nu ändå återupptagit denna praktik, med undantag dock för dem som bara har tre år kvar till pensionen. I ett missriktat försök att bättra på företagets rykte talar man också om vikten av ”gemyt” i arbetslivet. En kvinnlig anställd på ett callcenter i Bordeaux berättar att ledningen där beslutat anslå 500 kronor per år och anställd till ”festliga inslag”, typ trettondagskaka. Men denna kvinna anser inte att man på det viset lindrar de anställdas lidanden. Hellre än att bli bjuden på tårta vill hon mötas med respekt och slippa infantiliseringen och den ständiga övervakningen. (Källa: Le Monde)  



Vänstern + pop + miljö = sant w”För 20 år sedan var alla miljömuppar med fjällrävenjacka vänster. Varför är det inte så längre?” På årets första Popvänstern diskuterades varför vänstern har förlorat greppet om miljöfrågorna. Och vad vänsterns svar på klimathotet egentligen är. Uje Brandelius, känd från bandet Doktor Kosmos och Vänsterpartiet,

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

höll som vanligt i debatten. Han hade fullt sjå med att slita mikrofonen från pratsamme Johan Ehrenberg (ETC) och även låta Nisha Besara (Arena) och David Jonstad (Effekt) prata miljö. Popvänstern hushåller på baren Pet Sounds i Stockholm och är till för alla som tycker att partaj mycket väl går att förena med politiska diskussioner.

margareta zetterström

Ivar-Lo-pris till Sandvikenskildrare wFörfattaren Anna Jörgensdotter får fackföreningsrörelsens Ivar-Lo-pris. Juryn skriver i sin motivering: ”I sina tidiga böcker har Anna Jörgensdotter skildrat unga och utsatta kvinnors sökande efter identitet, inre styrka och en plats i världen. I romanen Bergets döttrar vidgar hon perspektiven när hon i skarpa personporträtt gestaltar en syskongrupps öden i Sandvikentrakten på 1930-, 40- och 50-talen. På ett rakt och samtidigt känsligt språk lyfts kvinnornas dolda historia i bruksorten fram, de osynliga men starka band som håller dem tillbaka men också den kraft som bär dem genom tidens stora förändringar.” Anna Jörgensdotter debuterade med romanen Pappa Pralin 2002. Hon är född i Sandviken 1973 och förutom författare är hon frilansskribent och livepoet.


fibintervju


fib 11

Sanningen om

organen

En vecka före julafton presenterade professor Nancy Scheper-Hughes råmaterialet till intervjun med den israeliska chefspatologen Yehuda Hiss. Uppgifterna som lades fram under presskonferensen var nio år gamla. Ändå kablades avslöjandena om de israeliska organstölderna ut som en nyhet av världens mediebolag.

J

ag har gått ut med det här tidigare, men ingen läser väl vad antropologer skriver i sina avhandlingar eftersom vi är akademiker, säger Nancy Scheper-Hughes skämtsamt när Folket i Bild ringer upp henne i Berkeley. Så varför snappade världens journalistkår upp en nyhet som passerat sitt bäst före-datum med nära ett decennium? Förklaringen ligger i fjolårets diplomatiska kris mellan regeringarna i Jerusalem och Stockholm. Publiceringen av Donald Boströms artikel satte igång en mediestorm mot Aftonbladet med anklagelser om antisemitism från ena lägret, och försvar av skribentens journalistiska uppsåt från det andra.

Under tiden väntade Nancy ScheperHughes på att journalisterna skulle ringa. Och hon fick vänta. Först efter att hon självmant skickat ett brev till det amerikanska mediebolaget CBS och erbjudit dem att få tillgång till exklusiva intervjuer med israeliska källor, kontaktades hon av nyhetsprogrammet 60 Minutes som ville göra ett inslag om organstölderna. Journalisten Shaun Efron kom förbi hennes kontor för att gå igenom det material som Nancy Scheper-Hughes hade samlat på sig. Sedan åkte han tillbaka till sitt väntade flyg på Oakland International Airport, utan att CBS gick vidare med storyn. ­– Han kom hela vägen från New York

erik paulsson rönnbäck text daniel wasmuth illustration

och lämnade Berkeley med att säga att han skulle fundera på saken. Jag skickade e-post till flera journalister på New York Times som inte svarade. Det är en form av politisk självcensur som jag tror är medveten på vissa redaktioner och omedveten på andra. Ingen ställde frågan om organhistorien verkligen var sann eller inte. Så vad var egentligen sant? För att svara på frågan måste vi bege oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till mitten av 90-talet. Nancy Scheper-Hughes genomförde en kartläggning av den globala svarthandeln med organ, där fattiga människor från U-världen övertalas att transplantera en njure för att höja sin levnadsstandard. Organen köps sedan av betydligt rikare mottagare, vanligtvis tillresta från USA eller EU. Ju fler länder hon besökte, desto fler spår ledde till Israel. Kopplingen var intressant. Hur kunde ett litet land som Israel, med sina knappa 7 miljoner invånare, vara över-


fibintervju

representerat i den internationella organhandeln? Hon bestämde sig för att boka en flygbiljett till Tel Aviv. Året var 1997 och Nancy Scheper-Hughes upptäckte till sin förvåning hur pass legitim organhandeln var i det israeliska samhället. Ibland köptes organ av fattiga israeler som ofta tillhörde etniska minoriteter, ibland av palestinska gästarbetare från Gaza. – Det gjordes till och med reklam för organhandeln i dagstidningar. Personer som jag intervjuade pratade öppet om det faktum att det genomfördes gruppresor där patienter skickades utomlands för att köpa organ, säger hon. Att efterfrågan på köpta organ är hög i Israel beror delvis på ett religiöst och kulturellt tabu mot att transplantera organ från personer som avlidit, men också på ett motstånd hos många israeler mot att ta emot organ från en närstående, eftersom det är ett lika stort kulturellt tabu att försvaga en familjemedlem. Organtransplantationer är oftast dyra och en njure kan kosta så mycket som 1,3 miljoner kronor. Men den israeliska

sjukvårdsförsäkringen betalade ut en delsumma på uppemot 220 000 kronor, det vill säga en sjättedel av beloppet – under förutsättningen att patienten gick vid sidan av den offentliga sjukvården. På så sätt hade många ur de lägre samhällsklasserna råd. I dag är summan 18 000 NIS, omkring 35 000 kronor och är avsedd som en kompensation till mottagaren. Handel med organ, där organmäklare tar en provision, förbjöds av Knesset 2008. – Organhandel är tyvärr något vanligt förekommande i stora delar av världen, men det som skiljde ut det israeliska systemet var att det var så välorganiserat och indirekt uppmuntrades av staten, säger Nancy Scheper-Hughes. Efter det första besöket i Israel 1997 hade hon gjort betydande framsteg i sin kartläggning av den internationella organhandeln. Ändå skulle det dröja några år innan hon snubblade in på det spår som skulle göra henne världskänd. När hon återvände till Tel Aviv våren 2000, träffade hon människorättsadvokaten Lynda Breyer som arbetade på S:t Yves Society i Betlehem.

»Insåg Boström verkligen inte att hans spekulationer kring ”ofrivilliga organreserver” – framförda i en stor västeuropeisk tidning – skulle få de följder vi nu eventuellt bara sett början av?« Jesús Alcalá, SvD, 17/1 2010

Organisationen hade fått in en mängd klagomål från palestinier vars familjemedlemmar dödats av den israeliska militären och tagits till Abu Kabirs rättmedicinska institut, som utför alla obduktioner där personen dött en onaturlig död. Klagomålen var identiska med dem som Donald Boström fick, berättar Nancy Scheper-Hughes. Familjerna hade fått tillbaka kropparna efter sex eller sju dagar, blodiga och inlindade i tyg. – Kropparna hade genomgått en fullständig obduktion och hade ibland sytts runt öronen och ögonen. Det såg ut som om hudstycken hade avlägsnats. Familjerna var övertygade om att kropparna använts för ofrivillig och illegal transplantation. Nancy Scheper-Hughes bestämde sig för att gå vidare med att undersöka anklagelserna. Men ännu saknades konkreta bevis för att organ- och vävnadsstölderna faktiskt ägt rum. Sanningshalten var svår att kontrollera eftersom uppgifterna byggde på muntliga källor. Kropparna hade dessutom begravts direkt efter att de lämnats tillbaka. Av en händelse kom hon i kontakt med

»Donald Boströms artikel handlade om »eventuell organstöld från palestinska unga män, utförd av israelisk militär«, och laborerade med material ur nyhetsflödet. Artikelförfattaren var inte kritisk till nyhetskällorna och han hade uppenbarligen inte kontrollerat några sakuppgifter alls.« Ulrika Knutsson Fokus, 28/8 2009.


fib 13

den israeliska professorn Meira Weiss vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, som hjälpte henne att få en intervju med Dr. Yehuda Hiss, den dåvarande chefen för Abu Kabir. Nancy Scheper-Hughes satte på sin bandspelare och började intervjun. Några timmar senare hade Yehuda Hiss bekräftat stora delar av det som de israeliska journalisterna Ronen Bergman och Gai Gavra tidigare hävdat i den hebreiskspråkiga dagstidningen Yediot Aharonot, utan att hon för den skull hade behövt pressa honom till några erkännanden. – Han är en väldigt frispråkig person och skämdes inte för det han gjorde. Han sa att de hade medborgare som skadats av självmordsbomber och i strid. Enligt honom var det varje persons plikt att dra sitt strå till stacken. Hans strå var att leverera organ och vävnader säger hon. Hur många döda palestinier som fick sina organ plundrade på Abu Kabir är det ingen som vet. Nancy Scheper-Hughes uppskattar antalet till ”hundratals” från 1987 till millennieskiftet. Hornhinnor

»På detta och de rykten som cirkulerar bland palestinier att judarna stjäl organ från deras döda kokar Boström en tunn men kväljande soppa.« Ledare, Corren, 21/8

skickades till både offentliga och militära sjukhus, ben transplanterades till skadade patienter, hjärtklaffar användes i medicinska experiment och i undervisningssyfte. Hudstycken skickades till en särskild skinnbank på Hadassah Medical Center som instiftats av den israeliska militären, som i sin tur använde huden till att operera brännskadade soldater. – Många patologer ser mellan fingrarna på avlägsnande av organ eftersom kroppen redan är död, även om det är förbjudet. Han var en tekniker och för honom blev kropparna till objekt. Samtidigt försökte personalen på Abu Kabir och militären att dölja verksamheten, genom att lämna tillbaka kropparna på natten och se till att de begravdes snabbt. Ögonlocken syddes eller klistrades igen för att dölja att hornhinnor tagits ut och skinnstyckena togs främst från ryggen eftersom de antog att de palestinska familjerna inte skulle vända kroppen. – Yehuda Hiss övervägde aldrig det etiska och politiska dilemmat med att ta hud från stupade fiendesoldater till sin egen

militär. Maktrelationen är uppenbar, både faktumet att den israeliska staten hade kontroll över kropparna och att de kunde bestämma dödsorsaken. Organ stals dock inte enbart från dödade palestinier, utan också från omkomna israeliska soldater, gästarbetare och utländska turister. Här har svenska debattörer som Willy Silberstein och Charlotte Wiberg hävdat att själva faktumet att just palestinier fått sina organ avlägsnade saknar relevans, eftersom den inte ”riktade sig mot någon särskild etnisk grupp” (DN Kultur 01/20/2010). Men enligt Nancy Scheper-Hughes fanns det en hierarki som avgjorde hur kropparna behandlades, där palestinier hamnade längst ner på skalan. – Yehuda Hiss personal genomförde så varsamma obduktioner som möjligt på de israeliska soldaterna, eftersom han ansåg att de och deras familjer redan offrat sig tillräckligt för landet. De palestinska kropparna dissekerades fullständigt och många av dem användes för att avlägsna vävnad, säger hon.

»Donald Boströms artikel borde inte ha silats igenom den seriösa redaktionella bedömningen som annars präglar Aftonbladet. Ett misstag som förhoppningsvis inte upprepas och som kan få Helin och tidningens kulturchef Åsa Linderborg att höja faktanivåkraven i artiklarna som gäller Mellanösternkonflikten.«  Dilsa Demirbag-Sten, Journalisten 31/8/2009


fibintervju

Efter intervjun med Yehuda Hiss återvände Nancy Scheper-Hughes till USA för att hålla en internationell konferens. Där redovisade hon sina forskningsresultat från de tolv länder hon besökt under kartläggningen av den internationella organhandeln. Ett av dessa länder var Sydafrika, där fallen med organstölder från svarta sydafrikaner skjutit i höjden under de sista åren fram till Apartheidregimens fall 1994. – Det var samma sak. Mängder med döda kroppar och samma maktrelation, precis som i Israel. Jag var väldigt öppen med vad jag visste, men få i publiken verkade bry sig, säger hon. Åren gick och en rad rättsliga processer riktades mot Yehuda Hiss och Abu Kabir, som till slut tvingades att tillsätta en ny chef 2004. Yehuda Hiss fick dock stanna kvar på sin arbetsplats och degraderades till chefspatolog, en tjänst som han fortfarande innehar. I samband med den två år långa utredning som föregick Yehuda Hiss omplacering, blev organstölderna kända för den israeliska allmänheten. Frågan behandla-

des främst som en inrikespolitisk fråga av omvärlden i den mån den uppmärksammades överhuvudtaget. Fem år senare, i mitten av augusti 2009, satte Donald Boströms artikel igång en händelsekedja som slutade med att den svenske utrikesministern Carl Bildt ställde in ett statsbesök till Israel. Efter den israeliska statens dementier bestämde sig Nancy Scheper-Hughes för att återuppta föreläsningarna om den israeliska organstölden på Abu Kabir. Den här gången gick det bättre. Nu lyssnade publiken på ett helt nytt sätt, eftersom Donald Boströms artikel debatterats i internationell press. Nancy Scheper-Hughes har läst den engelska översättningen och tycker att den i viss mån öppnar för läsarens fantasi genom att knyta samman vad som hände på Västbanken under 1990-talet med organhärvan i Brooklyn 2009, där den amerikanske organmäklaren Levy Ishak Rosenbaum förmedlade njurar från fattiga israeler. ­– Men märkligast av allt var den israeliska statens överdrivna motreaktion

med anklagelser om antisemitism. Den var rörig och knöt samman saker och ting utan att visa på sambanden. När jag läste artikeln slogs jag av att alla israeler redan känner till det: Organturismen; kopplingarna i New York, Östeuropa och Turkiet; stämningarna som riktats mot Yehuda Hiss av soldatfamiljer och de palestinska anklagelserna. Varje allmänbildad person vet att det stämmer, säger Nancy Scheper-Hughes, som besökte Israel i september-oktober för att komplettera sin forskning. – Många bröt intervjuerna med att prata om det ”föraktfulla svenska blodsryktet”, trots att jag intervjuade dem i enrum. Jag tittade på dem och sade: ”Vänta ett tag, det här har stått i tidningarna under de senaste tio åren. Ni vet att det inte är helt taget ur luften, va?” Det var som ett kollektivt massbeteende, i den mån att de kände sig tvungna att försvara sig som nation.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och medlem i fib:s redaktionskommitté. daniel wasmuth är illustratör.

»Artikeln i den svenska tidningen Aftonbladet är lika chockerande och förfärlig för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bestörtning som uttryckts av israeliska regeringsrepresentanter, massmedier och allmänheten. Svenska ambassaden kan inte annat än att klart distansera sig från artikeln.« Elisabet Borssin-Bonnier, Sveriges ambassadör i Israel, 19/8 2009


fib 15


fibämne

Räddade från havet – fångar på Malta Europas sydligaste medlemsstat Malta har blivit en livboj för afrikanska båtflyktingar som tar vägen över Medelhavet. Men i hamnen väntar ett liv i fångenskap – först i militärens häkten och därefter i flyktinglägrens fattigdom. Samtidigt växer främlingsfientligheten bland de maltesiska öborna.


fib 17


fibutrikes

I

erik paulsson rönnbäck text martin edström bild den maltesiska kustbevakningens hamn strax nedanför medeltidsstaden Florianas stadsmurar står kapten Edric Zahra i sin marinblå uniform och blickar ut över havet. Norrut är fraktfartygen på väg mot Sicilien, 187 sjömil söderut finns Libyens huvudstad Tripoli på det afrikanska fastlandet. Under högsäsongen från maj till oktober upptäcker kapten Zahra och hans omkring 200 kolleger flera flyktingbåtar i veckan. Så fort en båt ringas in skickas ett av flottans fartyg ut för att möta den, sedan tas en eller två flyktingar ombord för att förhöras om resans mål och flyktingarnas hälsotillstånd. Oftast har de navigerat fel och vill fortsätta till Sicilien eftersom EU:s lagstiftning tvingar flyktingar att söka asyl i det land de först anlänt till. Malta erbjuder med sina 316 kvadratkilometer en rätt begränsad framtid för båtflyktingar, dessutom är ön omgiven av Medelhavet vilket gör det omöjligt för flyktingarna att ta sig vidare obemärkt till andra medlemsländer innan de beviljats resetillstånd. Från och med 2002, då den första stora afrikanska flyktingvågen kom till EU:s medelhavskust, har den maltesiska kustbevakningen fått nya fartyg och utrustning. Samtidigt har flyktingsmugglarnas metoder förändrats. Till en början kom de flesta båtflyktingar i rangliga fiskebåtar. När båtarna visade sig sjöodugliga bytte smugglarna ut dem mot glasfiberbåtar med plats för 30 personer. Flyktingsmuggling är lukrativ och kapten Zahra säger sig ha vissa belägg för att smugglarna har kopplingar till libyska affärsmän. – Båtarna är av samma märke, färg och modell, så de måste ha samma tillverkare. Flyktingarna bär nästan alltid samma typ av flytvästar och motorerna är alltid Yamahas utombordare med 40 hästkraf-

ter. Vi har till och med lagt märke till att serienumren följer tätt efter varandra. Sedan Libyen skärpte kontrollen av den egna kusten kommer flyktingarna i uppblåsbara gummibåtar. Även om kapten Zahra inte har några bevis finns det misstankar om att gummibåtarna släpps från större kommersiella fartyg som lättare kan undslippa den libyska kustbevakningen. – Det vore lättare att ta sig ut på ett större fartyg, pumpa upp flotten när skeppet lämnat hamnen och sedan ge sig iväg. Problemet är att kvaliteten på gummit är riktigt låg. Även om båtarna är stabila på havet så punkteras de lätt om någon ombord har ett vasst föremål med sig, eller om solen torkar ut gummit tills det uppstår en spricka, säger Edric Zahra. Flyktingsmugglarna låter den som samlar ihop tillräckligt många som vill åka med åka gratis. Denne snabbutbildas sedan i navigering, men de flesta har aldrig varit på öppet hav tidigare. Ingen vet hur många som drunknar på vägen, berättar Jon Hoisaeter på FN:s flyktingorgan UNHCR:s Maltakontor. – Det handlar om flera hundra om året. Vi har inte kunnat få fram några mer exakta siffror eftersom vi inte ens känner till alla fall, säger han. De som överlever och plockas upp av den maltesiska kustbevakningen lämnas över till migrationspolisen som väntar vid hamnen i Floriana. Därefter är flyktingarna illegala invandrare – den term som används av maltesiska myndigheter om alla båtflyktingar, trots att ordet ”illegal invandrare” i själva verket syftar på papperslösa flyktingar som uppehåller sig i ett land utan myndigheternas kännedom. Efter att ha förhörts och registrerats i hamnområdet förs de vidare till något av Maltas tre uppsamlingshäkten. Förvaret i Ta’ Kandja är en vitmålad enplansbyggnad på den maltesiska


fib 19


fibämne

landsbygden, omgiven av taggtråd och höga gallerstängsel. – Om lukten från invandrarna gör dig illamående så är det bara att be om en ansiktsmask, säger Major Ivan M. Consiglio, arméns medieansvarige under bilfärden till häktet. En vakt kommer ut och öppnar porten, sedan eskorteras vi runt mellan häktets avdelningar där de intagna är sorterade efter kön och nationalitet. I rastgården till en av de åtta avdelningarna sitter en grupp somaliska kvinnor på kakelgolvet. Majoriteten av de omkring 25 kvinnorna sitter inlåsta sedan månader och samsas på en yta av 120 kvadratmeter. Trots att ingen av dem har fått besked om när de

får komma ut, lagen säger att en nyanländ flykting kan hållas i förvarshäktena upp till 18 månader, vill de inte säga något negativt. Mira Abdullah Hassan, en kvinna i 40-årsåldern, har flytt från svält och ett snart 20-årigt inbördeskrig och säger att hon är nöjd så länge hon befinner sig i säkerhet och har mat för dagen. – Om det vore något att klaga på skulle jag berätta det, men vi har inga problem här eftersom vi får allt vi behöver för att överleva. På avdelningen för eritreanska män rullar ett italienskt tv-drama i bakgrunden. Några av männen ligger i sina våningssängar med täcket uppdraget över ansik-

tet, andra står framför tv:n i brist på stolar. En engelsklärare i 30-årsåldern står i dörren till rastgården och stirrar mot himlen. Han har varit här i två månader, säger sig sakna familjen i Eritrea men har inte längre kvar några pengar på telefonkortet han fick vid ankomsten. – Det är deprimerande att vara inlåst på det här lilla utrymmet, men i stora drag är det okej, säger han. Många flyktingar plågas av skabb och andra infektionssjukdomar från tiden i de libyska fängelserna, där många hamnade på vägen till EU, berättar Sara Bergqvist från Läkare utan gränser som besöker lägret flera gånger i veckan.


fib 21

– Alla borde behandlas med medicin. Flyktingarna har dessutom svårt att hindra  smittspridning eftersom de saknar tvättmedel. Nu måste de tvätta sina kläder med hårschampo, men de får bara en flaska var i månaden. Läkare utan gränser började sin verksamhet på Malta i augusti 2008. Kit Tranmer, en brittisk läkare, fick höra talas om organisationens arbete på Malta under sin tjänstgöring i Centralafrikanska Republiken, ett av världens mest underutvecklade länder. – I början kändes det konstigt att vi fanns på Malta över huvud taget, men efter att

ha varit här ett tag har jag ändrat åsikt och förstår varför vi behövs, säger Kit Tranmer. Nio månader efter att Maltakontoret öppnades avbröt Läkare utan gränser sitt arbete i samtliga flyktingförvar, för att återuppta det i Ta’ Kandja i mitten av sommaren. Enligt rapporten ”Not criminals” som organisationen släppte i samband med att den drog sig ur, var standarden så låg att den inte ens nådde upp till FN:s minimikrav för behandling av fångar. Avdelningarna var överfulla, de sanitära förhållandena var akuta med epidemier som följd och flyktingarna fick bara vistas utomhus under två korta pass i veckan. – Vi legitimerade situationen genom att

arbeta där. Det enda vi kunde göra för att förändra något var att avbryta vår verksamhet, säger Kit Tranmer. I dagsläget förhandlar Läkare utan gränser med de maltesiska myndigheterna om att få tillträde till de andra två häktena igen. – Ta’ Kandja är i alla fall rent trots att det är överbefolkat, men vi har inte en aning om hur situationen ser ut i de andra lägren. Vi har inte ens uppgifter om hur många som finns där, säger Kit Tranmer. Några kilometer uppåt på landsvägen ligger tre flyktingboenden. Ett av dem är ett sandstenshus för barnfamiljer, det andra ett tältläger på en grusplan; det tredje ett numera uttjänt flygplanshangar som brit-


fibämne

”Det var inte så här jag trodde att mitt liv i Europa skulle bli, jag är 21 år och vill göra något med min framtid. Men den här ön är som ett enda stort fängelse, de behandlar oss som burfåglar och som om vi vore kriminella”, berättar Ali Mustafa.

terna använde under andra världskriget. Så länge de maltesiska myndigheterna låser in båtflyktingarna i väntan på att deras asylprövning ska handläggas, är de skyldiga att leva upp till grundläggande regleringar om fånghantering som FN har slagit fast, men efter att de beviljats asyl och därmed släpps ut från lägren upphör deras juridiska ansvar. Längs med ytterväggen till flygplanshangaren slår dörrarna till toalettbåsen i takt med den kyliga decembervinden. Här bor 250 män som slussats ut från häktena. Inuti byggnaden står våningssängarna uppradade på betonggolvet, skynken hänger ner från sidorna för att markera var gränsen mot omvärlden går, i ett hörn har lägrets imam lagt ut några mattor och pappskivor som en provisorisk moské. En frän odör ligger tung över stålhangaren från små utspridda högar av hushållsavfall. Några vill inte skaka hand utan korsar istället handlederna på grund av infektionsrisken, i köket som ligger i en

gammal toalettbyggnad är golvet täckt av lerigt vatten; handfaten har bytt plats med spritkök där måltiderna tillreds. En man i lila träningsoverall tänder ett av dem med plasten från ett spagettipaket som han för in under grannkökets gaslåga. Abdullahi Alas som arbetade med människorättsorganisationen Ismail Jumale i Somalia, tvingades fly efter att 30 personer i hans lokalgrupp hade dödats av al-Shababgerillan. – Jag tog mig genom öknen och över havet för att sluta här. Vi bor som djur där de brukade ha sina flygplan. Jag arbetade med mänskliga rättigheter i Somalia i 15 år, så jag känner till vad de innebär. Den enda skillnaden mellan mitt hemland och hangaren är att ingen skjuter på oss här, säger Abdullahi Alas. –Men det är inte bara kulor som dödar, hittills har fyra av oss tagit sina liv. Alexander Tortell är chef för flyktingavdelningen på det maltesiska justitiedepartementet, som har det yttersta ansvaret för situationen i flyktingboendena. Han

säger att regeringen inte vill behöva flytta för mycket resurser från annan samhällsservice, även om landet tilldelas omkring en miljon euro årligen från EU:s flyktingfond ERF. Departementet har inte ens utrett hur mycket det skulle kosta att bygga fasta bostäder till flyktingarna i hangaren. – De kan städa lägren själva, det är rätt självklart när man är bosatt någonstans. Visst kan mycket förbättras, men vi har inga skyldigheter efter att de har lämnat häktena. Det här är en tjänst från vår sida och de kan flytta ut om de vill. Vi vill inte ge dem för mycket, för då uppmuntrar vi dem inte till att själva ta sig ur den situation de befinner sig i nu, säger han. Utöver att erbjuda sovplats i något av lägren står justitiedepartementet för ett månadsbidrag på 130 euro, förutsatt att flyktingarna anmäler sig hos personalen tre gånger i veckan. Mari Lema, före detta båtflykting från Eritrea är anställd som informationsansvarig flyktinglägret Marsa. Här finns ett eget samhälle med restauranger, klädesstånd,


fib 23

»Jag tog mig genom öknen och över havet för att sluta här. « moské och frisör. Oftast räcker inte pengarna hela månaden, men restaurangerna serverar mat på kredit som en nödåtgärd. Egentligen skulle flyktingarna behöva omkring 240 euro i månaden för att klara sig – i dagsläget räcker summan knappt till ett mål mat om dagen, säger Mari Lema. Trots att kostnaderna har gått upp efter den ekonomiska krisen, är bidraget oförändrat. – Nu är nästan allt dubbelt så dyrt. En flaska gas till spisen som tidigare brukade ligga på fem euro kostar nu tolv euro. Även om summan är knapp fungerar den som en livlina för båtflyktingarna. Endast ett tiotal av de omkring 1 000 männen i Marsalägret har jobb. För drygt ett år sedan hade närmare 60 procent av dem anställning i turistindustrin eller som hantlangare på de många hotellbyggena. På grund av att den ekonomiska nedgången sammanföll med det år då flest båtflyktingar rapporteras ha nått Maltas kuster har rasismen mot de afrikanska båtflyktingarna spätts på. Maltesiska jurister som jobbat för att överklaga avvisningsbeslut, har fått sina bilar satta i brand. Ibland kommer unga män till lägret i Marsa och sprutar tårgassprej på flyktingar. Få av männen i Marsa tar sig in till staden på dagarna eftersom de inte känner sig välkomna. – När den första afrikanska flyktingvågen kom trodde sig malteserna kunna dra nytta av att arbeta med välgörenhet, men de insåg snabbt att flyktingarna i stället var ute efter fasta bostäder och arbete i stället för mat. Det var då de började prata om båtflyktingarna som en ”utländsk invasion”, säger Ahmed Bugri som bor på Malta sedan 19 år och arbetar för den frivilligorganisation som driver Marsalägret. För en svensk framstår malteserna som ovanligt gästvänliga. Ön nämns till och med i Bibeln för sin gästfrihet, då

Paulus led skeppsbrott och räddades till ön under en seglats mellan nordafrikanska Alexandria och Italien. Men Cynthia Ciaparra som står bakom disken i en av Vallettas souvenirbutiker tycker att Malta är för litet för att ta hand om de afrikanska båtflyktingarna. – De försöker väl få ett bättre liv i Europa, men vi har inte tillräckliga resurser för att hjälpa dem, säger hon. Ett populärt skämt på Malta är att malteserna kommer att få använda flyktingarnas båtar i framtiden för att fly norrut, berättar en man från kustbevakningen som vill vara anonym. – Många invandrare kommer hit och vi känner oss undanträngda. Ett snabbmatsbiträde i det turisttäta St Juliens går steget längre och anklagar regeringen för att vara för släpphänt. – Jag skulle skicka tillbaka alla som kommer hit, inte bara afrikanerna. Många ungdomar förlorar sina jobb på grund av de där människorna, säger han. Längs vägkanten utanför Marsalägret sitter männen på rad i väntan på att en bilist ska köra förbi och erbjuda dem ett jobb för dagen. Trots rädslan för att invandringen ska leda till färre arbetstillfällen för infödda malteser, har arbetslöshetssiffrorna faktiskt sjunkit med en halv procentenhet sedan 2002 då den första vågen med båtflyktingar kom. Många flyktingar har fått jobb trots den skyhöga arbetslösheten i flyktinglägren, men de får främst de mest lågavlönade jobben och lönen betalas ofta ut svart. Ali Mustafa som flytt från Darfur var en av dem som brukade sitta vid vägkanten. Senast jobbade han i tre veckor med att rengöra husväggar för en fastighetsägare i Valletta. Efter att arbetet var klart vägrade arbetsgivaren betala ut någon lön. Ali gick till polisen för att göra en anmälan, men

ombads i stället att lösa tvisten på egen hand. Sedan dess har han inte velat söka

några fler svartjobb, en fast anställning kan han inte få eftersom han inte fått maltesiskt uppehållstillstånd. Några timmar om dagen läser han böcker han lånar på biblioteket, just nu en bok om den europeiska kolonisationen av Afrika. – Jag har lärt mig att läsa och skriva på egen hand sedan jag kom till Malta, men de senaste fem åren har jag mest drivit omkring i lägret på dagarna, säger Ali Mustafa och visar sin sängplats där han har en tiotums-TV som han tittar på för att lära sig språket. Många av hans vänner tuggar kat och dricker alkohol för att dämpa tristessen. – Jag lämnar sällan lägret, för jag har ändå inget att göra där ute. Den största anledningen är att om jag går ut på staden så häcklar de mig på maltesiska som jag delvis förstår, men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna svara dem. Malteserna säger att vi inte har någon rätt att vara här och att vi ska åka tillbaka. Ali Mustafa har fastnat i en moment 22-liknande situation. På Malta ser han ingen framtid, tillbaka till Darfur kan han inte åka och på grund av EU:s lagstiftning har han inte rätt att söka sig till något annat medlemsland. – När jag lämnade Darfur förväntade jag mig en utbildning och säkrare förhållanden, men här har jag inte funnit något av det. Den maltesiska regeringen får utländskt stöd för att hjälpa oss, men var är pengarna? Det är inte så här jag trodde att mitt liv i Europa skulle bli, jag är 21 år och vill göra något med min framtid. Men den här ön är som ett enda stort fängelse, de behandlar oss som burfåglar och som om vi vore kriminella.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och medlem i fib:s redaktionskommitté. martin edström är frilansfotograf.


fibdokument

»Problemet med jordreformen i Zimbabwe är att den inte primärt var avsedd för att omfördela land utan användes av president Mugabe för att behålla makten och berika eliten.«

Delade åsikter om dagens Zimbabwe peo österholm text paul mohlin bild

De senaste åren har utvecklingen i Zimbabwe stått i fokus i svenska medier. Åsikterna om konflikten mellan president Robert Mugabes regim och oppositionen går starkt isär, även bland folk som anser sig vara antiimperialister. Folket i Bild bad två Zimbabwedebattörer, Hans Öhrn, frilansjournalist och medlem i Afrikagruppperna och Birger Nordström, mångårig kordinatör för Afrikagrupperna i Afrika att, via mail, ge sin version av de senaste årens händelser. Hur ser ni på jordreformen i Zimbabwe?    Birger Nordström (BN): Jordreformer är speciellt viktig i så kallade ”settlerstater”   i Afrika, där en europeisk minoritet roffade åt sig stora landområden. Problemet med jordreformen i Zimbabwe är att den inte primärt var avsedd för att omfördela land på ett rättvist sätt, utan användes av president Mugabe för att behålla makten och samtidigt berika eliten.   

  

Hans Öhrn (HÖ): Jordreformen i Zimbabwe var en logisk fortsättning på befrielsekriget. När Zimbabwe blev självständigt 1980 var det jorden folk hade kämpat för. Men befrielsen var ingen miltär seger utan resultat av en kompromiss. Trots retoriken från Storbritannien och Väst gjorde man allt för att sabotera för den nya regeringen.  Genom Lancaster House-uppgörelsen tvingades Zimbabwe att skjuta på alla försök att förändra jordbruket i tio år.  

BN: När jordreformen startade efter att Zimbabwe hade fått majoritetsstyre 1980, var jordreformen ambitiös men på 80-talet avtog intresset inom den politiska eliten.  Den kommitté som arbetade med återflyttning lades ner och ett lagförslag om jordskatt begravdes i en tio år lång debatt. Motiven klarnade då parlamentarikern Margaret Dongo 1994 bad regeringen om en lista på inköpta storjordbruk som ”ännu” inte använts till bosättningar. Man fann att 343 farmer var uthyrda till partieliten för symboliska summor. Jordbruksministern Kumbirai Kangai förklarade att det var en ny reform som gick ut på att rasbalansera storjordbruken. Storbritannien stoppade då allt stöd till reformen.  HÖ: När planerna på en jordreform i början av 1990-talet togs upp igen vägrade de vita storgodsägarna blankt att


fib 25

förhandla. Men innan en reform kunde införas den parlamentariska vägen kom Världsbankens och Internationella valutafondens strukturanpassningsprogram, SAP. Zimbabwes handlingsutrymme begränsades. Strukturanpassningen hade samma funktion som bistånd alltid haft – när man väl accepterat den är det, svårt att bedriva självständig politik. Dessutom innebar SAP kraftiga subventioner till i huvudsak vita storgodsägare. I slutet av decenniet stod det klart att detta var en gigantisk felsatsning och att de liberala principerna inget annat var än nyspråk för frihet åt oss – slaveri åt er. Bland krigsveteraner uppstod en rörelse som ställde sig i spetsen för en stor del av landsbygdens befolkning och ställde regeringen inför fait accompli – antingen genomför ni en jordreform nu eller också

vänder vi vår rörelse mot er. Regerande Zanu-PF, som till stor del redan hade radikaliserats och delvis till och med varit pådrivande för rörelsen på landsbygden, valde jordreform. Med hjälp av politisk skicklighet inkorporerades krigsveteranerna i partistrukturerna och jordreformen fick en enig och kraftfull ledning.  Detta är i korthet bakgrunden till jordreformen i Zimbabwe. Det finns andra faktorer – avindustrialiseringen är en.  Lönearbetare i städerna som förlorade sina arbeten, kunde inte längre skicka hem pengar till familjen på landsbygden, utan tvingades i många fall själva bege sig dit, vilket ökade trycket på redan magra jordar. BN: Men under 1990-talet växte oppositionen mot Mugabes parti, Zanu PF. Man strejkade mot den nyliberala ekonomiska

politiken. 1997 demonstrerade även krigsveteranerna mot Mugabe, delvis för att deras skadefond plundrats av partieliten. Krigsveteranerna krävde pension och jord. Regeringen ville införa en skatt för att tillmötesgå krigsveteranernas krav, men löntagarna gick ut i en generalstrejk mot skatten. Mugabe vände sig då till den brittiska regeringen och begärde hjälp med att finansiera löftena, men fick ett mycket arrogant negativt svar. Några veckor senare förklarade Mugabe att 1 471 farmer skulle tvångsinlösas. Förslaget var ett hastverk och kort efter fick 510 farmer avföras för att de inte uppfyllde expropriationskraven. I februari 2000 förlorade Mugabe en folkomröstning. Ett parlamentsval skulle hållas inom några månader. I det ökända Pungwetalet den 16 mars, angav han den politiska tonen. ”De som splittrar vårt

>


fibdokument

»Så länge afrikanska länder, inklusive Zimbabwe, är beroende av västerländskt bistånd, är de inte fria.
«

folk kommer att få döden i följe!” Det var inledningen till valkampanjen som integrerades med de våldsamma jordockupationerna. Tolv dagar efter talet kom det första mordet. Vid valet, som Mugabe sköt upp till juni, hade 28 personer mördats. Tiotusentals lantarbetare hade tvingats att se på när arbetskamrater offentligt torterades av ”krigsveteraner”. I juli 2000 inleddes ”Fast Track Land Reform”. 300 000 familjer skulle få små familjejordbruk och 54 000 personer skulle få kommersiella jordbruk. Men senare visade det sig att eliten hade tilldelat sig själv flera farmer. Nya revisioner har givit samma resultat. Så sent som i juli 2009 uppmanade Mugabe partieliten att följa regeln en familj – en farm. Samtidigt rapporteras att First Lady, Grace Mugabe, har sex farmer. Tio år efter jordreformen har cirka 140 000 familjer fått små åkrar. Men endast 15 000 fick kommersiella farmer, flertalet av dem Zanu -PF anhängare. Och ett tunt skikt inom den styrande eliten har skaffat sig multipla storjordbruk. Försiktigt räknat har mer än 200 000 lantarbetarfamiljer jagats bort från sina hem. Landet producerar mindre än hälften av basfödan majs, jämfört med 80-talet. Zimbabwe har sedan år 2000 varit helt beroende av mathjälp utifrån. Mugabe har ofta spelat ut raskortet och försvarat ockupationer av ”vita farmer”.  Men Zanu PF:s vita affärsvänner undantogs. Den engelske multimiljonären Nicholas van Hoogstraten köpte en av lan-

dets största jordegendomar 1998. De fattigbönder som försökte invadera ett hörn av farmen 2000, kastades ut av polisen. Ian Smith’s vapensmugglare John

Bredenkamp och säkerhetsagenten Billy Rautenbach är andra affärsvänner. När Zimbabwe gick med i Kongokriget 1998, drev de den affärsmässiga delen. De militära operationerna knöt generalerna och den politisk-ekonomiska eliten allt tätare. Kriget krossade helt Zimbabwes redan dåliga statsfinanser, men det fördes ut värden för fem miljarder dollar från Kongo till privata fickor i Zimbabwe.   Vad tycker ni omutvecklingen i landet sedan man delade på makten? HÖ: I huvudsak positivt, men det är  för tidigt för att säga något bestämt. Zimbabwe har under de senaste tio åren varit ett splittrat land. Den nya regeringen stöds, enligt samstämmiga opinionsundersökningar, av en majoriteten, av grannländerna och Afrika i sin helhet. I ett sådant läge vore det nästan lite kolonialt att helt förkasta samlingsregeringen. Ledaren för den ena MDC-fraktionen i regeringen, Morgan Tsvangirai, har flera gånger hotat att bryta samarbetet och också vid några tillfällen valt att föra interna förhandlingar via massmedier. Sådant är inte bra för ett samarbete, som så många hoppas så mycket på. Men Tsvangirai leder ett parti som dels har rötter i fackföreningsrörelsen och bland de människor som drabbades särskilt hårt av 1990-talets strukturanpassningsprogam och dels har tagits över av

kretsar kring de forna godsherrarna som drabbades av jordreformen på 2000-talet. Det har lett till ett motsägelsefullt handlande från Tsvangirias sida. När han reste runt i världen för få ekonomiskt stöd till den nya regeringen fick han träffa USA:s president Barack Obama själv. Inga Zanu-PF representanter i delegationen tilläts vara med vid mötet. När Reinfeldt ställde samma krav på Tsvangirai vid hans Sverigebesök förklarade den senare att antingen möter man den delegation han leder eller också blir det inget möte. Reinfeldt fick backa. Pressen på Tsvangirai är också mycket stor. Samtidigt som de som röstade på honom i Zimbabwe kräver att samarbetet fortsätter vill godsägareintresserna inom partiet och hans utländska uppbackare annat. Där är det fortfarande Mugabe måste bort som gäller. Tsvangirai fick heller inga löften om ekonomisk hjälp till den nya regeringen på sin rundresa. Sverige och andra västländer agerar nu desperat för att försöka få till en splittring i Zimbabwe och tvinga fram ett nyval i landet. Med Zanu-PF borta från makten hoppas västländerna på en medgörlig regering i Zimbabwe. Men det är långt ifrån säkert att Zanu-PF skulle förlora ett val om det hölls i morgon. Sedan valförlusten i mars förra året har partiet stärkt sin ställning. BN: Det är bara formellt makten är delad. Mugabe förlorade valet i mars 2008, men vägrade att avgå. Ett militärkommando inledde en våldskampanj med systema-


fib 27

tiska våldtäkter och minst 180 mördade politiska motståndare. I september skrevs ”maktdelningen” (Global Political Agreement ) under. Mugabe vägrade att acceptera delar i uppgörelsen, som att släppa kontrollen av militär och polis. Tsvangirai valde att stå utanför regeringen om frågorna inte löstes. När koleran härjade som värst pressades Tsvangirai att gå in i regeringen, trots att flera av MDC:s parlamentsledamöter fängslats. Kampen gäller ytterst en ny demokratisk grundlag och parterna har helt olika intressen. MDC:s mål är att med en ny grundlag i ryggen ta landet ur kriserna. Den styrande eliten i Zanu PF vill inte släppa makten.   Mugabes metoder att regera och behandla oppositionen, är de acceptabla? HÖ: Frågan är ganska typisk och jag undrar när någon ska ställa frågan: Är Västländernas försöka att härska och söndra och ställa syster mot syster i Zimbabwe acceptabla? När det gäller ”Mugabes metoder” det senaste decenniet – går det inte att svara lika kategoriskt.  För det första är bilden av ett regeringsparti som desperat försöker klänga sig fast vid makten genom att banka och slå sina politiska motståndare blodiga genomfalsk. För det andra har jordreformen och destabiliseringsförsöken mot Zimbabwe lett till stora spänningar i samhället. Trots detta har det våld som förekommit varit begränsat. De metoder som det statsbärande Zanu-PF använt mot oppositionen har i flera fall varit omotive-

rat våldsamma. Men oppositionen har inte dragit sig för att provocera fram våldsaktioner. Det ledde ett tag till en våldspiral, där oppositionens provokationer möttes med övervåld från Zanu-PF:s sida. Bilden av Zanu-PF som enda våldsutövaren stämmer inte. Vi har fått se bilder på en mörbultad Tsvangirai men inte på Trudi Stevenson. Bilderna på denna bräckliga lilla engelska dam, fågelungslikande i sjuksängen med blodet rinnande nerför ansiktet, var mycket rörande. Varför fick vi inte se dem? Svar: hon hade mörbultats av Tsvangirais garde i interna stridigheter inom oppositionen. Våldsnivån i Zimbabwe har under visa perioder varit hög, men inte enbart på grund av Zanu-PF:s politik, även om den har bidragit. Det är också viktigt att påpeka att våldet i Zimbabwe aldrig har varit generellt som i många andra länder som utsätts för Väst destabiliseringskampanjer. Där våldet är urskiljningslöst, som i Irak och Afghanistan, är det USA och Storbritannien, med benäget stöd av Sverige, som har skapat den situationen, alla länder som nu pekar finger åt Mugabes och Zanu-PF:s våldsutövning. Båda parter har nu chans att gottgöra det zimbabwiska folket genom att se till att deras samarbete leder landet fram till full befrielse, alltså även ekonomisk och kulturell, och därmed verkligt oberoende.  Så länge afrikanska länder, inklusive Zimbabwe är beroende av västerländskt bistånd, är de inte fria.


BN: Det kan aldrig vara rätt att använda terror mot civilbefolkningen och mörda politiska motståndare. Dokumentationen om det systematiska politiska våldet är massiv. 
 Ger svenska medier en rättvis bild av Zimbabwe?

HÖ: Bilden i Sverige skiljer sig inte i stort från bilden av andra utvecklingsländer eller länder som vägrar dansa efter Västs pipa. Medierna är i stället desinformatörer. Så fort en afrikansk regering försöker göra något bra för de egna medborgarna inleder Väst sina destabiliseringsförsök. I medierna beskrivs sedan denna utländska inblandning som ett inhemskt problem som har med demokrati, mänskliga rättigheter och korruption att göra. BN: Jag följer inte de svenska medierna särskilt väl, men morgontidningarna, radion och TV gör bra reportage. Mer specialiserade tidningar så som Omvärlden och Södra Afrika är utmärkta, liksom artiklar från Nordiska Afrikainstitutet med en samstämmig bild som överensstämmer med mina intryck under nio år i Zimbabwe. En stor medieplump var dock jordockupationerna 2000, då det blev för mycket fokus kring de vita storböndernas lidande. Av de 28 som mördades, var fem vita storbönder. Resten var afrikaner.

peo österholm är journalist och medlem i fib:s redaktionskommitté. paul mohlin studerar på nordens fotoskola och praktiserar på fib.


fibkonst

På Östasiatiska museet i Stockholm visas under våren utställningen Goda Nyheter från Underjorden med verk av konstnären Torsten Jurell. Efter tre perioder i en kinesisk ateljé har utställningen växt fram under starka influenser av resor i landet, men också av resor i allmänhet. I samband med utställningen publicerar Karneval förlag en bok med samma titel. Titeln kommenterar en ständig process där timing och slump båda blir till centrala faktorer i ett konstnärsskap. Folket i Bild publicerar här ett illustrerat utdrag ur boken där oanade aktiviteter i jordens innersta blir länken mellan Norrbotten och österlandet. Välkomna till Torsten Jurells underjord!

Budbärare P

å väg till Kallax flygplats hörde jag på ny-heterna att forskare funnit en bakterie i jordens innandöme. Där hade den levt tills nu, oss ovetande. Jag vet inte hur forskarna har resonerat, men jag förmodar att de borrat sig nedåt, in i jorden, i förvissning om att finna något. Men kunde de veta vad de skulle hitta? Även jag har sökt mig till platser i förvissning att finna något. Ibland är det hela en tillfällighet.

Jag såg ett litet stycke trä hos en man som sålde stämjärn i Izmajlovskijparken i Moskva. Egentligen hade han knappt plats på det stycke grova tyg han brett ut framför sig. Verktygen han visade var fantastiska. Han gjorde dem för hand och där låg också detta märkliga trästycke av valnöt från Kazakstan.


fib 29

från underjorden Kanske var det en bit av en rot eller en knölig utväxt på en gren. Jag köpte träbiten som blev liggandes över ett år. Jag var hemkommen från Kina och egentligen skulle jag bara göra någon slags håruppsättning på en liten kvinnofigur jag skapat ur stycket, något som jag sett på en marionettdocka i Liulichang. Eller var det i tunnelbanan i Beijing? Den underbart egendomliga skiftningen flickan fick i sitt ansikte kom sig, paradoxalt nog, av att jag faktiskt inte är så intresserad av trä. Jag bara arbetar i det och finns det skiftningar i träets ådringar så hamnar de där de hamnar. För mig var hon ny, gåtfull och lite skrämmande. En ”Mus-flicka-djävul”. På väg till Kallax avslutades rapporten om bakterien och reportern avrundade inslaget med att säga: ”Det var goda nyheter från underjorden!” ”Ahh… Där satt den”, tänkte jag. ”Goda nyheter från Underjorden!” ”Mus-flicka-djävul” var naturligtvis Budbäraren från Underjorden.

Torsten Jurell.


fib 31

En bok som får en DN-skribent att ropa på revolution måste onekligen ha något speciellt. I Världens spingnota angriper nationalekonomen Stefan de Vylder finanskrisen med sina två starkaste vapen: kunnighet och folkbildarambition. FiB träffar honom för att prata om hur ekonomerna misslyckades med att förutse dagens kris och hur vi ska kunna undvika en ny finanskris.

de Vylders känsla för

finanskriser

S

tefan de Vylder tog sig an en svår uppgift: att skildra finanskrisen medan den fortfarande rasade i Sverige och i världen. – En god vän sa till mig att det var som att recensera en fotbollsmatch redan i halvlek, skrattar de Vylder, när jag träffar honom i hans lägenhet vid Odenplan. Stefan de Vylder har under de senaste decennierna skrivit om finanskriser runt om i världen. Han har, som han själv skriver i sin bok, ”en smått masochistisk dragning till finanskriser”. – Nu när den stora krisen kom var det frestande att skriva något lite längre än mina vanliga artiklar. Och medan jag gick och funderade på det hörde Ordfront av sig och bad mig skriva en bok om finanskrisen och det passade ju jättebra. Att de Vylder var så snabb med att smida medan krisen fortfarande var varm beror

jenny lindström text eva wernlid bild

på att han vill ha ut boken medan den fortfarande i högsta grad angick folk. – Jag försöker vara lite populärvetenskaplig och folkbildare när det gäller ekonomi. Jag ville varna folk för kommande kriser och reda ut vad som kommer att hända nu.

DN:s recensent kallade boken ”föredömligt begriplig” och en ”folkbildande ekonomibok”. Och Stefan de Vylder berättar att han ville skriva något som inte bara hans ekonomkolleger kunde läsa och förstå. – Jag har alltid trivts mycket bättre på folkhögskolor och i sammanhang där jag får göra ekonomi så begripligt som möjligt. Ekonomi är inte lätt men jag tror att många gör det svårare än vad det behöver vara. Sedan tycker jag att nationalekonomi är kul – det handlar om människor, politiska och sociala frågor. Jag har alltid fascinerats av kopplingen mellan stora ekono-

miska händelser och människors situation. Stefan de Vylders stora intresse för kriser bottnar också i att han sett såväl ekonomer som politiker förvånat ropa ”hoppsan” när en kris väl kommit. De har misslyckats med att varna för den i förväg och inte sett hur ekonomin skenat i väg på ett farligt sätt. Han beskriver finanskriser som växande bubblor med enormt uppblåsta fastighetspriser och aktiekurser. – Om man är med i början och köper fastigheter, aktier och värdepapper så kan man tjäna enormt stora pengar. Det gäller bara att sälja i tid för de som spekulerar på sådana marknader. Men människor är för dåliga på att vara pessimister. De tror att bubblan ska fortsätta att växa i alla år. Men när den väl spricker och raset kommer blir det väldigt kraftigt. Stefan de Vylder tycker att politiker och marknader har en tendens att agera ”pro-


fibintervju »Så sent som i juli 2008 sa IMF att den isländska situationen är avundsvärd.«

cykliskt”. Att alla springer åt samma håll. Medan bubblan växer råder febril optimism och alla storsatsar, men när bubblan sedan spricker och det blir lågkunjunktur, dras svångremmen åt rejält. Ett kollektivt agerande som leder till väldigt stora svängningar i ekonomin. – Problemet är att bankdirektörer, banktjänstemän och värdepappershandlare får bonus på det de lånar ut. Ju mer de lånar ut desto mer pengar får de själva i plånboken. Hela systemet har en tendens att expandera alltför snabbt i goda tider och sedan blir folk livrädda i dåliga tider. Då får vi de här bubblorna. Det har även att göra med människors psykologi – i goda tider invaggas väldigt många människor i förhoppningen om att ”även jag kan göra ett klipp på marknaden”. Stefan de Vylder är även missnöjd med ekonomijournalisternas flockbeteende innan finanskrisen bröt ut. – Gå tillbaka till tidningar från 2006 och 2007 och du kommer att se en flock som optimistikt springer åt samma håll. Journalisterna var erbarmeligt dåliga på att flagga för problemen innan krisen. Swedbank och SE-banken framstod som hjältar i svensk ekonomijournalistik, när de lånade ut ofantligt mycket pengar i Baltikum, utan säkerhet. Redan hösten 2006 skrev Stefan de Vylder en artikel med rubriken ” Sälj dina dollar” där han varnade för det han tyckte var uppenbart – nämligen att USA:s ekonomi var på väg mot stupet.

delen av de som uttalar sig i ekonomiska frågor långt ifrån är oberoende, utan aktörer med stora egenintressen. – Att gå mot strömmen kan få ett högt pris. Tänk dig att aktiehandlare sa ”sälj dina aktier, det kommer att gå åt pipan” år 2006. Han eller hon hade troligtvis förlorat jobbet eftersom konkurrenterna hade kunnat tjäna pengar i ett och ett halvt år till. Det krävs kunskaper och integritet för att våga gå mot strömmen. – Det är mycket lättare för mig som är helt oberoende och maktlös. Men bryr sig folk om vad jag säger? Nej, inte särskilt många faktiskt, ler de Vylder.

Stefan de Vylders bok Världens springnota – finanskrisen och vägen framåt gavs ut i december på Ordfront förlag.

– Flera år i rad var det enorma underskott i USA:s utrikeshandel. Hushållen använde sina bostäder och sina kreditkort till att konsumera över sina tillgångar. Även staten hade ett enormt budgetunderskott som konsekvens av krigen och Bushregeringens ansvarslöshet. Hur kommer det sig då att de Vylder själv lyckades vara så clairvoyant och varna för krisen medan ekonomer, politiker och finansmänniskor inte sa någonting? Stefan de Vylder menar att den största

Ett annat problem som de Vylder ägnar sig åt i boken är länders och ekonomers beroende av mäktiga institutioners bedömningar. Särskilt Internationella valutafonden (IMF) som alla ekonomijournalister ständigt envisas med att hänvisa till. – IMF är inte heller någon neutral bedömare utan har en roll att spela. De kan inte varna för en kris av det enkla skälet att det skulle kunna utlösa en kris. Han tycker att IMF behandlar rika och fattiga länder väldigt olika och har en övertro till att marknaderna själva löser sina problem. – Rika länder kan missköta sin ekonomi hur mycket som helst. Till exempel fjäskar IMF något otroligt för USA:s regering – när USA har enorma underskott slår de inte larm. Och så sent som i juli 2008 sa IMF att den isländska situationen är avundsvärd för att landet har så lågt budgetunderskott. Men det var det privata kapitalet


fib 33

Så undviker vi nya finanskriser: w Misstro mäktiga globala institutioner som IMF – de har ett stort egenintresse i världsekonomin. wVar skeptisk mot vad finansexperter och bankchefer säger om ekonomin. De har betalt för att tycka till.

som var farligt för Island. De privata företagen och bankerna hade skulder som motsvarade tio gånger Islands BNP – det varnade inte IMF för. Som en följd av krisen ser de Vylder en väldig förskjutning av världens ekonomiska maktcentrum. Traditionellt rika och mäktiga ekonomier som USA, EU-länderna och Japan har fått se sin andel av världshandeln minska. – När Bush kallade till möte med G7-länderna efter den stora kraschen i oktober 2008 var det fullständigt patetiskt med sju konkursbon som satt vid mötesbordet. De behövde uppenbart hjälp av de nya snabbväxande ekonomierna. – Krisen har gjort det tydligt att det är en ny värld nu. De rika industriländerna kan inte längra fritt härja omkring och sätta villkoren. De måste söka samförstånd. Stefan de Vylder tycker sig se en mer ödmjuk roll från USA:s sida som presidentskiftet ytterligare har markerat. – Barack Obama åkte inte till Kina för att läxa upp kineserna utan för att be Kina om tillstånd för att föra en viss ekonomisk politik. Det var nästan rörande att se Barack Obamas ödmjukhet. Ungefär ”Snälla Kina kan ni inte fortsätta att köpa amerikanska statsobligationer, vi behöver er”. I Världens springnota fokuserar de Vylder också på hur svagare ekonomier påverkats av krisen och vilka som är de riktigt stora förlorarna. – Länder som är väldigt integrerade med de rika länderna som till exempel Baltikum

wUndvik flockbeteenden. Lyssna på oberoende röster och folk som vågar gå mot strömmen. Tänk själv! wÖka kostnaderna för oansvarigt risktagande. Alla banker ska inte alltid räddas efter att de misskött sig.

och Ukraina har drabbats hårt. Där har svenska och tyska banker ägnat sig åt en väldigt ansvarslös utlåning. Även Mexiko har drabbats hårt med en ekonomi som var väldigt integrerad med USA:s. 80 procent av exporten gick till till USA och de hade en massa konstiga värdepapper hos Lehman Brothers. Olikt andra nationalekonomer har Stefan de Vylder ofta ett genusperspektiv när han skriver. Och även i Världens springnota har han gjort ett tappert försök att visa hur finanskrisen drabbar kvinnor extra hårt. –Jag har jobbat så mycket med och i fattiga länder och där blir det ännu tydligare hur kvinnor drar det tyngsta lasset men har minst kontroll över de ekonomiska resurserna. Jag har sett hur afrikanska kvinnor sliter hemma med barn och hushåll samtidigt som de jobbar på jordplätten. Ändå har de inga möjligheter att få krediter och mannen tar ofta inkomsterna. – Det är fullständigt barockt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att kvinnor är så diskriminerade när alla studier visar att ett års längre skolgång för en kvinna har mycket större positiva effekter än motsvarande för en man. Eftersom kvinnor har så många andra ansvarsområden, till exempel barn, har satsningar på kvinnor positiva spridningseffekter. – Idén att hälften av befolkningen är utestängda från vissa typer av utbildningar och vissa jobb är tokigt både ur ett mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv. När jag började arbeta med de här frå-

wGe inte bankpersonal bonusar för varje lån de beviljar. wSe till att det finns ”stabilisatorer” i samhället som a-kassa och sjukförsäkring. Det är bra både ur ett mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv.

gorna brukade jag säga varje bra nationalekonom är feminist. På hemmaplan tycker de Vylder att det är extra olyckligt att krisen sammanfallit med den sittande regeringens försämring av socialförsäkringssystemet. Socialförsäkringssystemet och särskilt a-kassan beskrivs i boken som ”automatiska stabilisatorer”. Om de som förlorar jobben får a-kassa har de fortfarande lite köpkraft kvar, vilket mildrar lågkonjunkturen. – Att försvaga socialförsäkringssystemet på det dramatiska sätt man har gjort har inte bara bidragit till mänskliga katastrofer – samhällsekonomiskt var det också en dålig tidpunkt att göra detta. Krisen visar att revorna i välfärdssystemet har blivit mycket större. Jag kan sympatisera med arbetslinjen om det finns jobb – men när det är uppenbart att det är brist på jobb och inte brist på människors vilja att jobba tycker jag att det är förfärligt dåligt att införa hårdare tag. Om några år kan Stefan de Vylder tänka sig att skriva en uppföljare till boken för att se hur det gått med saneringen av krisen. Men det kommer dröja ett tag innan han ger sig på ett nytt bokprojekt. – Jag jobbade väldigt disciplinerat hela sommaren då jag annars brukar kunna vara ledig. Det krävs en väldigt stor kraftansamling för att skriva en sån här bok. Gammal man gör så gott han kan, haha.

jenny lindström är journalist och redaktör för fib. eva wernlid är frilansfotograf och medlem i fib:s redaktionskommitté.


fibscen

Ingen vanlig

CIRKUS Digitalkonstnärer eller multimediaturbo kallar sig killarna i Sirqus Alfon. Deras mix av jonglering, tv-spel och 90-tals hits förvirrar recensenter och gör gruppen lite för vild för svenskt kulturliv.

K

ulturhusets Lavascen i december 2009. 3D-glasögonen som delas ut i entrén åker inte på förrän i slutet av showen Julo Techno Rejv. Då har publiken skrattat ohjälpligt och oavbrutet i över en timme. Inte ens Sirqus Alfon själva kan beskriva vad de egentligen är. Scenkonstnärer? försöker jag. – Nja, digitalkonstnärer kanske, eller snarare multimediaturbo… någonting, försöker Erik Rosales, alias rejvtomten Babham Halim. Det är något enklare att beskriva vad Sirqus Alfon faktiskt gör. På scen: akrobatik, breakdance, robotdance, jonglering, raptechno-rave, julkaraoke, 90-tals klubbhits och harmonica, ”Beatbox Hero”, avancerade lufttrumsolon, multiprojektioner, IR-teknik och laser. I en touchscreenstyrd synthackompanjerad tv-spelsvärld. – Det är en kontrast mot att stå på gatan

utan någonting utöver våra kroppar, en kontrabas, en melodica, en megafon och ett litet trumset. Nu vill vi utnyttja varenda detalj– vi leker verkligen med scenens möjligheter. Att stå på scen har inte alltid varit målet. Det började med gatuteater i Norrköping 1997. Erik sysslade med dans, teater och cirkus och kompisen Martin Östman gick en jonglerarkurs. Sommaren mellan nian och gymnasiet drog de till vattenfestivalen för att styra upp en egen gatushow med jonglering till visselpipa och drum n´base/ jungle i cd-spelaren. – Där såg vi andra streetperformers som drog enorma publikmassor – det blev verkligen startskottet. Senare i Waldorfskolan träffade de båda Henrik Strindberg (alias Ejve) och varje lunchrast vigdes åt att bli bäst på jongleringsverktyget Diablo. Snart gled de över till mer avancerade grejer. Fakirkonst till

exempel, med en del oundvikliga kroppsskador för autodidakterna som lärde sig att gå på glödande kol och hoppa runt på krossat glas. Musik- och teaterföreningen Kulturkammaren var gruppens plattform i Norrköping. De åkte till Stockholm och breakdansade med Cirkus Cirkör. Men nycirkusen var inte rätt forum. Efter skolan blev det gatushower i Berlin. En turné styrdes upp i Tyskland och fortsatte ut i Europa, nu med fjärde medlemmen Markus Jägerstedt (alias Hohner). Sedan dess har det blivit shower på burleskklubbar i New York, teatrar i Kina och i palestinska flyktingläger. De har samarbetat med Clowner utan gränser i Kenya såväl som med Riksteatern här i Sverige, där de även turnerat med Moneybrother och Salem al Fakir. Sommaren 2009 avslutades med 21 spelningar under 21 dagar på Edinburgh Festival Fringe. – I Kenya jobbade vi tillsammans med andra i grupper och lärde ut dans, musik och jonglering och gjorde en föreställning med barnen. Men energin är densamma

>


fib 35


fibscen

Sirqus Alfon är Erik Rosales – Babham Halim, Martin Östman – Emilio, Henrik Strindberg – Ejve, Markus Jägerstedt – Hohner

överallt. Det handlar om att vi spelar på responsen med publiken. – Vi har en stabil grund, vi arbetade sju år på gatan och där kan allt hända. Själva improvisationen och kaoset är en del av vår show. Trots internationella framgångar och utmärkelser som Publikens Pris på Berlin Lacht – International Street Festival 2004 har de under sina tolv år inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, varken från redaktioner eller politiker. Sirqus Alfon hamnar alltid mellan stolarna. När showen Eurotrash hade premiär på Pustervik i Göteborg för snart två år sedan visste inte tidningarna vem de skulle skicka för att recensera. Likadant är det inom kulturpolitiken, tycker Erik. Sirqus Alfon har fått lite resestöd av Kulturrådet men i övrigt har de mötts av ointresserade hummanden.

– I Frankrike ses gatuteater och ny performance som man ser på balett. Det är något man värnar om. Här är det något i marginalen – ”kul att de finns, de kan få lite resestöd” – men man satsar inte helhjärtat på det. I Sverige satsas det mycket på musikexport och mindre på andra grupper. Sirqus Alfon vill luckra upp den stereotypa synen på kultur. – Det är viktigt inte bara för oss utan för alla crossovergenrer överhuvudtaget. Konsten är inte som den var när de här genrestrukturerna formades. Vi må vara unika på det vi gör men är inte unika om att ha en egen genre. Om ni ser er själva i ett historiskt perspektiv – vilka är era föregångare? – Blickar man bakåt så kanske ”progressiv” varieté påminner lite om det vi gör, att blanda massor av uttryck, olika element och hela tiden plocka in det som är på tapeten.

Nu tar Sirqus Alfon timeout. Den närmaste tiden ska gruppen ladda, ”komma ikapp oss själva” och skaffa nya samarbetspartners. 2011 är de tillbaka igen. Med bättre tekniska resurser. Målet är att hitta fasta scener där vem som helst har tillträde. – Det finns ett problem med att vi kört så mycket med till exempel Riksteatern. Det är inte så många som hittar till teaterscenen eller till Kulturhuset. Alla har det inte naturligt i sig att söka upp en teater och det är tanken bakom att vi har ”tv-spelifierat” showen. För att få dem som bara sitter framför sina datorer hela tiden att hitta till scenen. Vi vill bredda publiken och värma upp medmänniskorna – vi behöver värme vi behöver… det här!

lena resborn är journalist och kulturskribent från södertälje. bilder sirqus alfon.


fibkrönika

fib 37

»Men när ska då italienarna själva ta upp kampen mot maffiorna?«

Bara svartjobbarna vågar kämpa

D

e illegala invandrarna utför inte bara de arbeten som italienarna inte längre vill befatta sig med (åtminstone inte för den lönen och på de villkoren!). De försvarar också de rättigheter som italienarna inte längre bryr sig om att försvara. Så, ungefär, uttryckte sig författaren Roberto Saviano i en intervju med dagstidningen Il sole 24 ore, i samband med upploppen i staden Rosarno i Kalabrien nyligen. Saviano påminde också, i denna intervju, om de invandrare som vid flera tillfällen vågat bryta den omertà som råder i dessa sydliga italienska trakter, det tigande samförstånd som gör att den organiserade brottslighetens inflytande över ekonomin och samhällslivet på senare tid snarare ökat än minskat. Vid flera tillfällen har speciellt afrikanska, svarta, immigranter öppet protesterat mot camorran eller ’ndranghetan. Det skedde i Castel Volturno utanför Neapel i september 2008, efter morden på sex afrikanska invandrare där. Det har också tidigare skett i Rosarno och skedde alltså nu återigen. De som befinner sig allra längst ner, de som behandlas som slavar eller boskap, skriker ut sin vrede mot de maffiabossar och maffiaklaner som de infödda ortsborna aldrig vågar eller vill sätta sig upp mot, ofta av det enkla skälet att de själva på något sätt är beroende av maffian och har sin utkomst av den.

Men vad var det då som hände i Rosarno tidigare i januari, förutom att den afrikanska slavarbetskraften tappade tålamodet och löpte amok? Det var först när jag läste tidningen l’Espresso och nyhetssajten Peace Reporter som jag började förstå vad det hela egentligen handlar om.

Vad som hänt på senare tid är att många invandrare – i den ekonomiska krisens spår – förlorat sina arbeten i fabrikerna i norra Italien och därför dragit vidare till fruktoch grönsaksodlingarna i södra delen av landet. Men när deras uppehållstillstånd går ut kan de inte få det förnyat, ifall de inte dessförinnan lyckats få något nytt, reguljärt, jobb. Och de tillfälliga säsongsarbetena i Syditaliens frukt- och grönsaksodlingar är inte reguljära utan svartjobb till slavlöner och slavvillkor. Men när – också det delvis som en följd av krisen – de syditalienska jordägarna inte längre klarar sig i den globala konkurrensen och får mindre betalt för sina apelsiner och klementiner lönar det sig inte längre för dem att ens skörda frukten. Apelsinerna och klementinerna får sitta kvar och ruttna på grenarna, ända tills lönerna ytterligare pressats ner. Och då vill man gärna ha bort de afrikanska, svarta, klandestinerna (så kallas i Italien allmänt papperslösa invandrare) som är mindre undergivna än många andra klandestiner och inte accepterar när lönen för utfört arbete ibland uteblir eller när arbetsvillkoren är alltför omänskliga. Den beskjutning i Rosarno som medierna rapporterat om riktade sig också bara mot i nivuri, som det heter på den lokala dialekten, alltså svarta afrikaner från länder söder om Sahara, inte mot de kinesiska, ukrainska, bulgariska eller nordafrikanska klandestinerna. När övriga journalisters mikrofoner och tv-kameror stängts av berättade åklagarmyndighetens utredare för Peace Reporters reporter, som själv är uppväxt i trakten och bekant med förhållandena där, att det i själva verket var samma vapen som avlossat alla skott och att skotten varje gång riktats mot armar

och ben. Man sköt alltså inte för att döda utan bara för att skrämmas. Peace Reporters journalist, som av säkerhetsskäl framträder under pseudonym, är själv övertygad om att det var ’ndranghetan som låg bakom beskjutningen. När protesterna sedan utvecklades till ren vandalisering och unga ortsbor svarade med att gå lös på klandestinerna skickades 1 500 poliser till stan för att rensa upp och återställa ordningen. Många av de svarta slavarbetarna är nu bortjagade, deporterade eller inlåsta i fångläger i väntan på deportation. ”Pax mafiosa” råder åter i denna trakt som tidigare gärna tagit emot främlingar och kallat dem, utan avseende på hudfärg, för sina ”bröder” eller ”kusiner”. Om jag förstått saken rätt – efter att ha läst även journalisten Fabrizio Gattis rapportering i l’Espresso samt Åke Malms initierade blogg på litteratursajten Dixikon – bör alltså oroligheterna i Rosarno inte i första hand ses som ett utslag av gängse rasism. Snarare handlade det om att den organiserade brottsligheten där ville återta kontrollen över ”sitt” område och därför bedrev jakt på just i nivuri. Alltså de afrikanska klandestiner som på senare tid blivit en allt större nagel i ögat på de lokala bossarna. Men när skall då italienarna själva på allvar börja ta upp kampen mot ’ndranghetan och de andra maffiorna?

margareta zetterström är författare, översättare och frilansskribent.


fibrecenserar

Jordnära deckare ger mersmak Öppen grav Kjell Eriksson Ordfront

Så är den kommen. Kjell Erikssons sista i en serie på tio deckare. Få författare som lovat att boken ska bli den sista lyckas hålla det. Och i Kjell Erikssons fall ser jag gärna fram emot fler böcker. Den här boken ger mersmak. Tusan om inte det här är den bästa. Som gammal trädgårdsmästare är Kjell Eriksson bokstavligen den mest jordnäre av våra deckarförfattare. Återigen levererar han en spännande berättelse som hamnar åt ett håll man fått en aning om, men vägen dit blir som det ska vara helt oväntad. Professor Bertram von Ohler ska få Nobelpriset i medicin, vilket alla inte är helt förtjusta i. Många gamla kolleger, bland annat en av hans grannar i det fina villaområdet Kåbo i Uppsala, protesterar och menar att andra borde ha priset. En granne skriver ett hatbrev i lokaltidningen. Och mitt i alltihop träder sakta en gammal försyndelse fram ur mörkret. Kommissarie Ann Lindell vid Uppsalapolisen får ta sig an fallet. Hennes stora kärlek Edvin, lantarbetaren på Gräsö, lämnade henne när hon blev med barn efter en högst tillfällig och förödande förbindelse. De träffas igen när kommissarien besöker ön för att träffa den gamla kloka Viola, som är på väg att ge upp livet efter makens död. Skildringen av mötet med Edvin är plågsamt stark. Mötena med Viola blir inte bara ett avsked av en god vän, de ger också en insikt i bakgrunden till de hotelser som professorn fått motta. Kjell Eriksson har alltså åter förlagt brottsplatsen till det rika Uppsala, till dess köpta titlar, förljugenhet och snikenhet. Han som

Kjell Eriksson 

»Vi får njuta av ordmästarens handlag med människor, trädgård, språk och intriger.« aldrig känt sig hemma i akademikernas Uppsala, utan växt upp i stans andra del, arbetarnas Uppsala. Han låter dem som vanligt finnas där, sida vid sida, men ändå

foto Lotta Törnroth

så helt skilda. Här är det professorn och hushållerskan. Och så trädgårdsmästaren, som plötsligt dyker upp i området, efter att i många år ha arbetat och bott i södra Afrika. Okänd av alla. Men omtyckt både för sitt kunnande i trädgården och för sitt lätta sätt att prata med folk. Vad bär han på för hemlighet? Det är en spännande berättelse, där själva brottet dröjer i handlingen. Under tiden får vi njuta av ordmästare Erikssons handlag med människor, trädgård, språk och intriger.



åke johansson


fib 39

Innan Ganges flyter in i natten

franca och nu är en förutsättning för att vi Tomas Löfström och Birgitta Wallin (red.) ska kunna tala om en indisk litteratur. Översättning: Zac O’Yeah, Ann Jäderlund m.fl Många av den moderna poesins motiv Bokförlaget Tranan och grepp är bekanta. De 46 poeterna erbjuder bildspråk av varierande djärvhet, konkret och politisk poesi, svårfångade subMina spontana bilder jekt och naturligtvis dikter om skrivandets av indisk kultur visar och språkets villkor och gränser. Det spretar sig bestå av antingen men är konsekvent väldigt bra. Tänk dig 350 Bollywoodkitsch eller välsidor fulla av indiska Greidrar, Eliotar och digt gammal andlighet. Szymborskor du inte visste att du ville läsa. Innan Ganges flyter in i Landets sociala klyftor gör sig många natten är ett utmärkt sätt att vända blicken gånger påminda, ofta genom att bara finösterut och orientera sig en aning. nas där, ibland explicit kritiserade. Kvinnors Det är den första svenska antologin med och daliters – kastlösas – erfarenheter tar modern indisk poesi. Dikterna är skrivna plats. Men det är den före detta kolonins under de senaste 50, 60 åren på tre språk: syn på väst som är mest intressant, som när hindi, malayalam (hade jag aldrig hört talas Dilip Chitre skriver ”tiderna har förändrats / om, trettiosex miljoner talar det) och engkoloniseringen går åt andra hållet / blattar elska, kolonialspråket som förblivit lingua har invaderat England / det asiatiska hotet /

Kasinoekonomins fall Lars Ahnland Leopard

Jag fick rätt. Och det här är vad som hände… Så kan man sammanfatta Lars Ahnlands bok Kasinoekonomins fall. Det är inte nödvändigtvis ett felaktigt upplägg. Ahnland tillhör den lilla skara som förutsåg en kommande finanskris och varnade förgäves. Han är således väl lämpad att skriva en bok om

Predikan för Eurydike Refik Licina Bokförlaget Mormor

Balkans treriksrös Sandzak där Bosnien, Serbien och Montenegro möts, är även en plats där öst möter väst och kristendom islam.

»En fullständigt strålande bok.« har blivit universellt / bara i Bombay / kvarstår en viss engelsk värdighet / Victorias järnvägsstation”. I sin ”Tredje världentankar” skriver Anvar Ali: ”först bli clowner / och sedan siare”, och påminner mig om första meningen ovan. Innan Ganges flyter in i natten är en fullständigt strålande bok. I stort, men också i smått faller jag för den direkt. Bara en sådan sak som att inte kunna sluta sig till poetens kön utifrån namnet. Och hur ofta ser man pärmar i mörkblå sammet? Tranan har hur som helst gjort världen lite mindre. Och ändå större.  joel landberg

finanskrisen, men boken har en allvarlig brist: Ahnland ser inga motsättningar mellan folket och eliten. För honom handlar problemen huvudsakligen om maktstrider inom den ekonomiska forskningen och brister i regelverk. Ahnland hyllar frihandeln och antyder att protektionism ledde till världskrigen. Men man kan ju faktiskt hävda det omvända: Frihandeln ledde till kolonialismen som förutsatte främlingsfientlighet och ledde till världskrigen. Men för Lars Ahnland är frihandel, möjligen med några sociala inskränkningar, en helig ko som inte kan ifrågasättas.

Han förutsätter att handeln är grunden för samhällets framsteg och först i nästa steg ska demokratin in och reglera. Därför är det symptomatiskt att han i kapitlet om motsättningar inte skiljer på motsättningar inom eliten och motsättningar mellan folket och eliten. Lars Ahnland beskriver akademiska intriger och prestigetänkande, som säkert existerar, men med ett sådant fokus blir krisen ett personproblem och boken inte en systematisk maktanalys. Ahnland beskriver utmärkt åtskilliga felsteg, men lämnar aldrig den för ekonomijournalister upptrampade stigen. olof rydström

Denna kulturernas tummelplats slår an en underbar ton i Licinas första diktsamling på svenska. Sorgen av ett onödigt krig tar Homeros uråldriga strofer i handen. Ett stilla vemod ligger tungt i alla dessa berättelser. Samtidigt ges vi små glimtar av den svenska landsbygden filtrerade genom invandrarens grumlade öga. Totalt olika platser men som ändå i Licinas ordström känns så lika. Tiden stan-

nar och gränser upphör att existera. Det verkliga blir overkligt och där en gång Alexander den stores makedonska härar marscherade fram skulle lika väl kunna vara den skånska myllan. Att använda lyriken som ett sätt att undersöka sin samtid är alltid lika spännande. Predikan för Eurydike är 171 sidor stor poesi av ett slag man sällan möter i Sverige. peter karlsson


fibrecenserar Blekingegadeligan Del 2 Den hårda kärnan Peter Øvig Knudsen Övers: Margareta Norlin Karneval

När Carsten Nielsen kraschar bilen i en elmast den 2 maj 1989, sitter redan den ledande kärnan i poliscell, dagen därpå skall de omhäktas, men inga nya bevis har producerats från polisen, vad som hittas i Nielsens bil förändrar allt. På en telefonräkning hittar de en adress som ger dem bevisen som avslöjar gruppen bakom Danmarks största rånkupper fram till dess, gatuadressen ger gruppen namnet Blekingegadeligan, egentligen kallar de sig Kommunistisk Arbejdsgruppe och pengarna från rånen har gått till den

Svenne *1949

Lars Åke Augustsson Hjalmarson & Högberg

Svenne *1949 är en roman som skildrar ett liv, från slutet av 1940-talet fram till i dag. Den skildrar också ett land och en rörelses väg från politiskt uppvaknande till i sämsta fall politisk uppgivenhet, i bästa fall politiskt engagemang. Vad hände med den där killen i parallellklassen på högstadiet som du spelade hockey eller läste franska med? Det är det nog många av oss som funderat på när vi hittat en gammal skolkatalog i källarkontoret. Lars Åke Augustsson har tagit fasta på den fantasin och skrivit en bok om den killen och sin egen generation. Det finns en röd tråd i Augustssons skrivande – om man vill vara putslustig – i dub-

palestinska befrielserörelsen PFLP. Alltsedan 1960-talets slut har gruppen funnits och dess teoretiska bas förblivit densamma. Gottfred Appels ”snyltarstatteori”, som den kallas i boken, idén att den västerländska arbetarklassen är mutad av övervinsterna från Tredje världen, att bara där finns revolutionen som möjlighet, att stöd till lönekamp i Danmark är att ytterligare öka orättvisan, bara till befrielserörelserna är stödet legitimt. Eftersom det egna folket är köpt och tystat av kapitalets utsugning av de fattiga länderna är mobilisering av folkligt stöd och bössinsamling som FNL-grupperna inget alternativ, det är de få medvetna kommunisterna som ur illegaliteten måste ge stöd på det sätt de kan – det vill säga rån. Det här är del två av berättelsen om ligan och jag kan inte annat än fascineras av denna historia, den målmedvetenhet kamraterna visade, hängivenheten för Saken. Om

»Vad hände med den där killen i parallellklassen på högstadiet som du spelade hockey eller läste franska med?« bel bemärkelse. Allt sedan prosadebuten i början på 1970-talet har han varit en del av och samtidigt en betraktare av solidaritetsoch arbetarrörelsen. Från romandebuten 1973, med FNLgruppen (utgiven av FiB/K), via två romaner om en dalsländsk arbetarfamilj till höstens roman. Ur det perspektivet tycker jag att Svenne*1949 är en utmärkt sammanfattning av ett författarliv. För oss som inte upplevde 1960- och 70talen så är Augustssons roman en exkur-

vi än kunde och kan resa invändningar mot analysen och ännu starkare mot metoderna, så finns tanken där, i tider där ordet förlorat sin kraft som motor för förändring, där vår kritik bara ses som en aspekt av en tolerant kapitalism, vad återstår det oss att göra? Det är en mycket liten grupp det handlar om, en kärna på fem–sex personer, som leder gruppen politiskt och utför rånen och just det känns rätt sympatiskt, att som ledning ta de stora riskerna, inte ge order om något man själva inte är beredd att utföra. Den kriminella verksamheten är dock inte huvudsaken, gruppen utför fyra rån åren 1982 till 1989, den politiska diskussionen och det övriga solidaritetsarbetet är trots allt huvudsaken och det är intressant att följa den mycket professionella planering som görs, säkerhetstänkandet genomsyrar allt. Det är typiskt att det just är de nonchalanta palestinierna som sätter säkerhetspolisen på spåret. lennart rahm

sion till en främmande (om än väl omskriven) värld. För de läsare som var på plats när det begav sig innebär säkert läsningen en hel del igenkänningsögonblick. Det som gör Svenne*1949 till något mer än en nostalgitripp är dess bäring i den aktuella debatten ”Den som tror tar större risker än den som kritiserar”, säger Svenne. Något som kan ses som kritik mot dagens samhällsdebatt där det är lättare att hitta kritiska åsikter än konstruktiva idéer. Augustssons bok kan också ses som ett försvar för den människa som ”försöker leva med dom villkor vi har och dom människor som finns omkring oss hellre än att riva upp himmel och helvete”. Man ska inte behöva skrika och gorma för att höras. Det är en av de lärdomar jag tolkar in i Svenne*1949 och jag tror och hoppas att Lars Åke Augustsson är en av dom vi kommer höra mer av i framtiden.



charlie aronsson


fib 41

Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman Dag Solstad Ordfront

Att läsa Dag Solstads romaner är oftast ett ansträngande nöje. Han är grundlig, utredande, och omständlig och när han är rolig så är det på ett ytterst torrt sätt. När den här boken recenserades i någon av stockholmstidningarna så kallades han för Nordens Kafka, vilket jag anser leda helt fel. Genom hela sitt författarskap har Dag Solstad brottats med frågan om makten, om medlöperiet, om Norge som det lilla rika landet i väst i symbios med världens mäktigaste land USA. Från de tidiga AKP-inspirerade romanerna om Norge under kriget, då Solstad var en av de ledande i den så kallade Profilgruppen, till denna hans senast översatta roman är det frågorna om makten, lojaliteten och förräderiet som upptagit honom. Med en näs-

August Strindberg

Språkvetenskapliga skrifter I. Samlade verk 69, Språkvetenskapliga skrifter II. Samlade verk 70, Kvarstadsresan, Fabler och Societeten i Stockholm samt andra prosatexter 1880–1889. Samlade verk 18 Norstedts August Strindberg är den svenska litteraturens portalfigur. Hans pjäser spelas världen över. Hans texter och brev kan fortfarande läsas med stor behållning. Larmet från de strider han deltog i ekar ännu i vår tid. Hans ansikte och namn är ett varumärke. Hans livskriser, hans förälskelser, hans brev och till och med hans älsklingsrätter väcker fortfarande intresse. På sin 63-årsdag 1912 uppvaktades han med en folklig insamling i stället för med det Nobelpris han aldrig fick. I dagens penningvärde fick han nästan två miljoner. Pengarna skänkte han bort.

tan kirurgisk konkretion är hans romaner ett slags diagnoser. Vad det är som driver en människa och vad är det som avslöjar henne. Solstads gestalter är inte blinda offer för makten som hos Kafka. I synen på såväl offret och på makten är Solstad och Kafka helt väsensskilda. Storheten i Solstads romankonst ligger i att han låter gestalterna i sina romaner bli det som de är, men som de inte har vetat om eller har gjort allt för att dölja att de är. Armand V är norsk diplomat i slutet av sin gärning. Han, en representant för det lilla kungariket Norge, har dragits till diplomatins glitter och glamour. På ett inre plan har han förblivit illojal. Hans illojalitet mot landet har dock inte varit av det slaget att det har hindrat honom i karriären eller i hans ämbetsutövning. Armand V anser till och med att hans illojalitet har varit en tillgång i hans uppdrag. I en av bokens slutscener möter han USA:s ambassadör på toaletten under en större tillställning och denne påminner honom om en gris.

”USA:s representant som ser ut som en gris” är en nyckelscen. Armand V tycker sig här se någonting som varit dolt för honom tidigare – eller har han helt enkelt inte velat se det? – någonting man kunde kalla maktens grisansikte. Han har sett maktens råhet och hur han, Armand V, har varit fjättrad i den. Man kan naturligtvis invända att det finns hundratals romaner som beskriver just detta, maktens råhet och tjänarnas blindhet. Det gör inte den här romanen mindre angelägen, därför att Dag Solstad förmår att ge kropp åt självbedrägeriet, åt den tjänande blindheten . Den blindhet som tror sig se, som är fjättrad vid makten, bländad av makten, men tror sig vara fri. Den här romanen sägs ha kommit till i stället för den riktiga romanen. Låter det knöligt? Ingen oro! Den låter sig lätt läsas, men läsas utan brådska. För Solstad skriver alltid i ett ärende, men det är inte alla gånger tydligt vad, om inte läsaren är uppmärksam nog.

Vid begravningen några månader senare åtföljdes kistan av ett gigantiskt sorgetåg. Regeringen var närvarande. De röda fanorna vajade. Sedan 1981 har utgivningen av Strindbergs samlade verk pågått. Det ska allt som allt bli sjuttioen volymer. Alla försedda med illustrationer, ordlistor och kommentarer. Det gör det möjligt att placera texterna i sitt sammanhang. Allt vad Strindberg skrev var inte konstnärligt självlysande. Ta de här två volymerna Språkvetenskapliga skrifter. Som vetenskapliga arbeten saknar de värde, men de är förstås intressanta för den som vill förstå Strindbergs sista tid. Något annorlunda förhåller det sig med volym 18 som getts namnet Kvarstadsresan, Fabler och Societeten i Stockholm samt andra prosatexter 1880–1889. Här lyser det om språket.

Att finna ett citat av Strindberg som stöd för en åsikt anses i Sverige som något fint. Så i december citerades Strindberg av den förrförre socialdemokratiske statsministern, alltså inte han som köpte herrgård och förenade sig med lantjunkrarna, utan hans företrädare. Strindberg åkallades självklart vid invigningen av utställningen ”Strindberg och arbetarrörelsen” på Strindbergsmuseet. Men här gick citatet ut på att Strindberg antagligen skulle ha tagit ställning för EU-projektet. Att lyssna till sådant kan kännas en smula underligt, för att inte säga hädiskt. Då är det gott att i volym 18 ha läst Strindbergs karaktäristik av svensken. Det lyder: ”Ödmjuk, servil till synes: fåfäng och skrytsam i grund och botten.” En sån svensk var han som använde Strindberg för att hylla Bryssel.





jan bergsten

anders norborg


fibfilm

Göta Kanal – ett modernt hjälteepos?

J

ag är grundligt trött på livet. Jag är som en man som sitter och gäspar på en bal; hans enda skäl att inte gå hem och lägga sig är att hans vagn ännu inte har kommit. Så klagade en gång Petjorin i Michail Lermontovs roman Vår tids hjälte (1839). Jag vet inte varför detta citat dök upp i huvudet under avnjutandet av Christijan Wegners och Hans Ivebergs film Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet. Förresten, medan vi är inne på ämnet moderna litterära hjältar: Hamlet var en av de första. Han var en aristokrat ur takt med, eller rentav före, sin tid och fick i en riggad duell plikta med livet för det. Om han inte, trots sin modernitet, hade trott på spöken (och dueller) hade han kanske klarat sig bättre. Lermontovs ovanbemälde Petjorin hade oturen att bli skriven av en ”överflödig man” ur det gamla tsarrysslands nobless. Författaren hade förläst sig på politiskt radikala romantiker som Byron och Shelley. Därför trodde han, liksom sin hjälte, varken på spöken, kärlek eller på tsaren. Han följde slaviskt Petjorins exempel i allt och dog också i 30-årsåldern i en duell om en skitsak. Mona Sahlin sa för några år sedan att entreprenören är vår tids hjälte och Maud Olofsson tror det fortfarande dessutom på fullt allvar. Åtminstone vad gäller fiktiva heroer inom litteratur, dramatik och film (inklusive TV-såpor), ligger dessutom kanske något i det. Det har säkert sina problem även att vara småföretagare. När institutioner och anslag inom kultursektorn skärs ner tvingas alltfler författare och skådespelare skaffa sig F-skattsedel och egen firma med sig själva som enda

Scen ur filmen Göta kanal 3. Magnus Härenstam spelar kronofogden som gisslar entreprenören Janne Andersson.

arbetsgivare, anställd och varumärke och sitt eget samhällsskikt som stoff. Vi har sålunda sedan 1981 i tre filmer med motiv från småföretagsamheten och i Göta Kanalmiljö följt samme moderne hjälte, entreprenören Janne Andersson, (Janne ”Loffe” Carlsson), den hårt prövade ägaren till Anderssons småbåtsvarv. Dessa filmer lär inalles ha samlat mellan fyra och fem miljoner biobesökare. Även bortsett från deras konstnärliga värde är de av hänsyn till denna multitud värda en seriös betraktelse. Att inte ta dem på allvar vore också att desavouera den generalmönstring av eljest habila, fast sommarlediga, skådespelare och halvkändisar med F-skattsedel som i ärligt menat syfte att försörja och marknadsföra sig uppträder i de ekonomiskt synnerligen givande Göta Kanalfilmerna.

Redan förhållandet att Andersson ensam har kunnat vidmakthålla sitt företag under 28 år är ett modernt hjältedåd. Därtill har det skett utan medarbetare, sedan frun Lena, under de 25 år som förflöt mellan första och andra filmen, av oklara skäl övergivit honom. Vår hjälte har hela tiden vacklat omkring på ruinens brant. En orsak till detta kan säkert ha varit den mördande konkurrensen: I första filmen Vem drog ur proppen? var det framför allt den resursstarka, men mindre nogräknade, firman Uniship, som duellerade med den kroniskt ruinerade Andersson om att vinna en avgörande order från en oljeshejk, genom att via Göta Kanal båtledes snabbast ta sig mellan Stockholm och Göteborg (eller var


fib 43

det tvärtom). Framfarten orsakade avsevärd skadegörelse såväl på materiel som anläggningar, vilket väckte berättigad munterhet bland publiken. Folk hamnade ofta i vattnet, vilket också ofta uppskattades. I synnerhet råkade den i övrigt ovidkommande kanalkanotisten Grundberg gång på gång illa ut. Fast ingen drunknade. En så pass omfattande kapitalförstöring borde ha satt fart på den vid tiden krisande varvsbranschen, vilken dock inte gick att rädda. Mot alla odds vann vår hjälte ordern, vilket dock inte varaktigt tycktes ha hjälpt hans firma upp på torra land. I andra filmen, Kanalkampen (2006), måste Andersson nämligen, för att försöka hålla företaget flytande, på kanalen åter duellera med en resursstark, men alltför fördomsfri, italiensk firma, med Anderssons mustiga och fyndiga språk omväxlande benämnd ”jävla pizzabagare” och ”jävla ballongförsäljare, hä,hä,hä”. Priset för vinnaren var tre miljoner, uppsatt av ett filmande medieföretag. Även här vållade framfarten till publikens glädje avsevärd skadegörelse såväl på materiel som på anläggningar. Rättvisan, det vill säga Andersson, segrade även här. Den fortfarande lika ovidkommande kanalkanotisten Grundberg, nu 25 år äldre, råkade minst lika ut nu, som förra gången. Kanotister lär sig aldrig. Uppenbarligen läckte Anderssons firma pengar värre än någon bilfabrik i Trollhättan. Hans båtvarv befinner sig redan tre år senare i Kanalkungens hemlighet om möjligt närmare ruinens brant än någonsin. Vid det här laget skulle man kanske ha börjat misstänka att detta kunde bero på bristande kunskap om, eller tillämpning av, arbetslinjen. Under 28 år har vi nämligen hittills aldrig sett honom själv, eller någon annan, arbeta med att bygga båtar. Vi har aldrig, vad vi kommer ihåg, ens fått se hans fabrik från insidan, förrän vi i tredje filmen får en skymt när kronofogden bryter sig in och sätter utmätningslappar på alla inventarier. Om man inte hade haft ett sådant grundmurat förtroende för Andersson

»Vår hjälte har hela tiden vacklat omkring på ruinens brant. En orsak till detta kan ha varit den mördande konkurrensen.« själv hade man dessförinnan trott att hans företag varit en ren potemkinkuliss, ämnad att föra publik, myndigheter och långivare bakom ljuset. Myndigheterna, i kronofogden Peter Blacks (Magnus Härenstams) skepnad, har allt sedan 1981 ständigt varit Anderssons främsta gissel. I den aktuella filmen avslöjas det att entreprenörens misstro mot honom har varit befogad. Genom ihärdigt nätpokerspelande har Black nämligen börjat leva ner till sitt efternamn, och hamnat hos samma lånehajar som Andersson. Han har börjat gå över till svart verksamhet och driva in pengar till sitt eget missbruk. Huruvida detta skall betraktas som en fyndig metafor för vårt moderna pensionssystem låter vi vara osagt. Även kanalkanotisten har tröttnat på sitt underbetalda arbete på Riksantikvarieämbetet och börjat öppna eget som skattletare. Andersson duellerar denna gång med Black och den avhoppade riksantikvarieämbetsmannen om att vara först att lokalisera kanalbyggarens, Baltzar Boguslavus von Platens, efterlämnade guldskatt vid Bergs slussar. Vår moderne hjälte Andersson har från början ett försteg, eftersom von Platens vålnad av någon anledning uppenbarar sig och stöttar just honom med avgörande tips. Detta var för övrigt inte dåligt av ett spöke, eftersom von Platen redan varit död i tre år när Östgötadelen av kanalen öppnades. Ett exempel på kontextualitet (eller är det synkronicitet?) är eventuellt att Dan Browns rebusromaner uppenbarligen inspirerats av den geniale manusförfattaren. Förhållandet att Browns romaner i tiden tycks ha föregått Ivebergs manus är ju egentligen inte mera märkligt än att von Platens bortgång föregick hans skattgömma.

En vildsint jakt efter den försvunna skatten utbryter på kanalen. Framfarten orsakar även nu avsevärd skadegörelse såväl på materiel som på anläggningar. Den kulminerar då ett hemlighus med tillfällig, byxlös användare vräks omkull. Folk hamnar även denna gång stundom i vattnet, vilket ju blir mera roande för var gång det upprepas. Även nu råkar den numera mindre ovidkommande men nu eldrivne kanalkanotisten Grundberg stundom illa ut. Andersson klarar även denna gång skivan (”hä, hä, hä”) och man måste anta att han och hans varv dyker upp i en fjärde film. Således bör man uppfatta Göta Kanalfilmerna som en något utdragen hjältesaga om en Sisyfos för vår tid. Sedan dennes, Arns, Hamlets och Petjorins tid tycks efterhand hjältarna uppenbarligen ha tappat i format och värde. Om denna iakttagelse stämmer och beaktande det som någon har sagt, att den tid är lyckligast, som överhuvudtaget inte längre har behov av några hjältar – då måste Sahlins utsaga om att entreprenörer, som till exempel Andersson, är vår tids hjältar av en optimist tolkas så, att vårt samhälle nu snart kanske har lyckan inom räckhåll. I så fall finns det kanske hopp om vi inte behöver återse hjälten Andersson, hans varv och kanalen på film. Och i så fall skulle i varje fall jag personligen känna mig lite lyckligare och äntligen själv få brista ut i ett ”hä,hä,hä!”.

hans isaksson är läkare och filmskribent.


fibskriftställning

Vi misstänksamma vänstermänniskor M in styvdotter Isolde fyllde nio år första veckan i januari detta år. Hon har just fått mig att se över mina åsikter – mina fördomar om man så vill – och börja fundera. Ty visst var också jag lite oreflekterat misstänksam mot de yngres kulturvanor. Vi på vår kant brukar vara det. Det har inte bara, som det oftast sägs, med ålder att göra. På 40-talet och det tidiga 50-talet när jag själv var ung minns jag att jag tvangs söka övertyga äldre svenskar på arbetarrörelsens vänsterkant om att radikal folkmusik inte bara var knätofsfelande utan att blues och jazz egentligen kom ur en lika folklig och progressiv – fast annan – tradition. Jag minns att jag ledde cirklar där vi ungklubbister lysnade och diskuterade Bessie Smith, hur hon dog som ett offer för den vita rasismen och hur hennes sånger

»Radikal folkmusik var inte bara knätofsfelande utan blues och jazz kom ur en lika folklig och progressiv – fast annan – tradition.«

kunde kopplas till den starkt förföljda vänstern och dess protestmusik i Förenta staterna. På vårt lilla skivbolag Avanti gav vi inte bara ut internationella arbetarsånger och skivor där Busch sjöng Brecht utan även sådant som vi fått (och jag hoppats även betalat) från Folkways i Förenta staterna. The Woodsbury cotton mill blues till exempel. Den som letar bland stenplattor i specialaffärer kan nog hitta ett och annat sådant från Avanti. Men riktigt populärt bland äldre kamrater var det på den tiden inte (liksom än mindre i Öst där det gjordes dålig ideologi om jazz som musikaliskt förfall i imperialismens samhälle) det sulle dröja ett antal år innan det blev tid för ”folk and protest” också här. Ännu i början av sextiotalet kunde man inte i våra kretsar få någon större förståelse för tidskrifter som Sing out.

Inte ens i fredsrörelsen var då de olika versionerna av Atom song välsett spridda. Visst var det också många – vänster som kulturkonservativa – som då såg och beskrev serietecknande enbart som en reaktionär oläsenhetsverksamhet. Jag hade själv dock en tveggehanda inställning. Jag kunde ju en del om genrens historia (det sättet att berätta synligt utvecklades ju särskilt av pressens tecknare under 1800talet, Doré inte minst). Samtidigt som jag tydligt uppfattade den folkfientliga laddningen i sådant som Superman (för att inte tala om de verkligt läskiga serierna) visste jag dock att även denna bytte värde med tiden. (Hur skulle man annars nu när man själv inte längre riskerade få hjärtat utskuret kunna som skönt ta till sig aztekisk tempelkonst?) Det finns ingen i sig varken reaktionär eller revolutionär form. Om det har jag skrivit – med illustrationer. Annat blev det senare i 60-talet. Det minns var och en som var med. Utan att man övergav knätofskärleken började det sjungas så som Pete Seeger då redan gjort en generation! Plötsligt blev också serie-


fib 45

tecknandet radikalt . Man hade på sitt sätt också på vårt håll lärt sigt. (Dock – egentligen inte ty det hade skett som tidsandeskiftning blott utan någon verklig debatt om form och ideologi. ) Men visst luras ungdomar (särskilt från underklassen) bort från läsandet; läsande är tråkigt. Det var mot det de kämpade under 1900-talets sex första årtionden på vår kant. Gå hem till arbetarklassfamiljer i min ålder och se på bokhyllorna. Ivar Lo, Moa och alla de andra som organiserat spreds genom fack och rörelse. De var inte dekoration. På väggarna grafik spridd på samma sätt. Detta var ideologiska massverktyg för reformismens strävan att bygga ett svenskt folkhem. Gå sedan till arbetarfamiljer i mina barnbarns ålder. Bokhyllor kanske finns. De är ju modern inredning. Där ryms prydnadsföremål. CD-skivor. Musik och video. Men knappast böcker. Vilket bidragit till att ideologiskt avväpna det som statistiskt kallats socialgrupp tre; förvandla vad som menat sig vara klass till just en statistisk kategori. Därmed möjliggöra det reformistiska folkhenmmets nedmontering och den pågående urgröpningen. (Nå om detta – och om vilka som tjänat på detta – har jag skrivit en del.) Frågorna fanns när Isolde dök upp i mitt liv. De finns fortfarande men nu av henne nyanserade. Hon växer upp med TV och Nintendo och andra dataspel. De tar henne nästan all vaken tid. Jag har varit benägen att protestera. Läs! säger jag. Inte för att jag i åttaårsåldern – eller nio som hon just fyllt – kan påminna mig att mitt läsande var av särskilt hög klass. (Att Gabriel och jag lekte Trojanska kriget som sjuåringar hade dock med Barnbiblioteket Saga att göra. )

»Nioårsungen tvang mig att tänka om. Spelen, tv-tittandet och musiklyssnadet, var inte tidspillan utan också de ett lärande för livet.« Läsandet– det allvarliga med franska revolutionen, Strindberg (och även det lättläst populära som den av Balzac föraktade De tre musketörerna) – kom nog först i elvatolvårsåldern. Om jag lever så länge får jag se hur Isolde gör då. Men hon kan faktiskt redan mycket jag – eller hennes mor Andrea – inte kan. Det det tankeväckande. Inför min Indenresa köpte jag liten bandspelare och ny liten kamera. Och innan jag mödosamt kämpat för att förstå manualerna – på engelska och japanska – tog hon kommandot. – Så här skall du göra, sade hon, det är enkelt. Hennes fingrar flög över knapparna. Men det var inte bara elektroniken och knappandet hon hade erövrat under sitt av mig med misstroende sedda spelande. På flygresan från Maputo till Stockholm i december upptäckte vi att hon kunde tala engelska och läsa rätt komplicerade engelska texter. Lite hade jag väl anat det. Förstrött hade jag observerat hur hon med hörlurarna på lyssnade till den ena eller andra artisten från Förenta staerna och sjöng med i texterna. Hon hade också då och då kommit in till mig när jag arbetade; hållit fram sitt

spel, visat på en engelsk mening som kommit upp med gröna bokstäver på den lilla skärmen och frågat vad den betydde – eller plötsligt stått i dörröppningen för att fråga hur det ena eller andra ordet stavades på engelska. Men det var på flygplatsen i Istanbul vi upptäckte hur hon konverserade med flygplatspersonalen, hur hon frågade om avgångar och undrade vilken gate vi skulle till. Vad värre var, hon menade sig kunna översätta för sin mor Andrea om denna ville något. Men Andrea hade ju läst engelska i flera år och Isolde hade inte börjat med engelska i Skinnskattebergs skola än. Men orden flöt fram ur hennes mun helt lätt. Utan ens brytning tycktes det mig. Nioårsungen tvang mig att tänka om. Spelen, tv-tittandet och musiklyssnadet, var inte tidspillan utan också de ett lärande för livet. Fast jag undrar ju vilken världsbild de ger henne och steget in till böckernas värld återstår. Jag har någon kilometer böcker i sex hus, däribland en hel del som passar folk i nio, tioårsåldern. Får se om – och hur – hon tar också det steget. Just nu är det dock inte bokverken utan mest Märklins Z-bana som intresserar henne i nedre bibliotekslängan.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibjuridik

Komplicerat med läsförbud

I

bland brukar man säga att läsfrihet är den andra sidan av tryckfrihet. Det som inte får tryckas kan ju inte heller läsas. Den här betraktelsen tar sin utgångspunkt i detta. Den katolska kyrkan höll sig förr med en lista över förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum. Index gällde i vart fall fram till 1949. Att ett verk var uppfört på index innebar att en rättroende katolik var förbjuden att läsa eller på annat sätt ta del av det. Det officiella skälet för förbudet var att läsningen riskerade att skada den troendes religiösa övertygelse. Det kan stämma med att åtminstone de äldre böcker som förtecknades oftast hade ett teologiskt innehåll. (Emanuel Swedenborg är veterligen den ende svensk som fått en bok uppförd på index.) Men senare tycks index ha fungerat som sedlighetspolis eller till och med politisk väktare. Bara Balzacs erotiska arbeten togs upp, medan Zola fick se alla sina verk upptagna på listan. Fram till 1970 föll barnpornografi, i den mån sådant förekom, under paragrafen i brottbalken om sårande av tukt och sedlighet. Paragrafen hade sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen (TF). 1971 blev det straffritt att framställa och sprida barnpornografi. 1980 kriminaliserades framställning och spridning.

Förbudet fick motsvarighet i TF och, från 1991, i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). 1999 lyftes barnpornografibrottet ut ur dessa grundlagar. I samband med det infördes också förbud att inneha barnpornografi. Argumentet för att flytta ut brottet ur grundlagarna var, som man sade, att barnpornografi inte har något med yttrandefrihet att göra. Det är ett farligt sätt att argumentera. Barnpornografibrott var inte det mest straffvärda tryckfrihetsbrottet. I TF:s brottskatalog fanns och finns fortfarande flera brottstyper med livstids fängelse i straffskalan, däribland uppror och landsförräderi. Varför, kan man undra, är det tillåtet att inneha en bok eller ett flygblad som innehåller exempelvis upprorisk framställning, medan det är straffbart att inneha barnpornografi? Med hänvisning till de skäl som fick motivera att barnpornografibrottet lyftes ut ur TF, borde man åtminstone i teorin ha lättare att lyfta ut uppror (”uppror har inget med yttrandefrihet att göra”). Och sker det, har vi tagit ett stort kliv tillbaka i riktning mot det gustavianska enväldets reglering av tryckfriheten. I nummer 10 år 2007 skrev jag att en svensk straffrättsprofessor vill förbjuda även att titta på barnpornografi. Den tanken har nu nått ända till ett regeringsförslag i proposition 2009/10:70, som riksdagen kommer att behandla under våren. Så här ser förslaget till lagtext ut i den här delen: ”Den som … 5. innehar en sådan /det vill säga barnpornografisk/ bild av barn eller betraktar en sådan bild

som han eller hon berett sig tillgång till döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år.” Av de remissinstanser som yttrade sig om förslaget, när en utredning presenterade det 2007, var Justitiekanslern och Tryckoch yttrandefrihetsberedningen, det vill säga framlidna justitierådet Göran Regner, de enda som hade kurage att avstyrka med hänvisning till begränsningen i informationsfriheten.

Meningen med att förbjuda upproriska framställningar i tryckta skrifter måste ju rimligen vara att hindra folk från att läsa dem. Ett flygblad som ingen läser utgör ju ingen fara för samhällsskicket. Enligt gällande ordning för tryckta skrifter och andra grundlagsskyddade alster får alltså vem som helst inneha och läsa ett från beslag räddat exemplar av en upprorisk framställning, även om författaren dömts till livstids fängelse och resten av upplagan blivit konfiskerad. Den bräsch som barnpornografibrottet slagit i den grundlagsskyddade yttrandefrihetens principiella struktur – då lagstiftaren lyfte ut det ur TF/YGL och förbjöd innehav – kommer utan tvivel att vidgas, om förbudet kompletteras med ett förbud att titta. Hur farligt detta är kommer kanske att visa sig nästa gång EU vill begränsa yttrandefriheten med hänvisning till terrorism. Blir det då brottsligt att skaffa sig tillgång till ett bombrecept och läsa det?

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)


fibförening

fib 47

Två nya FIB-avdelningar w Under vintern bildades två nya FiBavdelningar. Växjöavdelningen på initiativ av Pål Karlsson, en gång ordförande i FiB och Ulf Nilsson. Växjö omfattar Kronobergs län. Den andra omfattar Dalarna/Västmanland på initiativ av Per Olof Tellander och Arne Andersson, båda ledamöter i FiBs styrelse sedan förra stämman. Per Olof Tellander har just varit ute och sålt FiB tillsammans med Anders Engdahl vid Geislerska Parken. Fyra tidningar blev sålda denna gråmulna lördag. Mest till nya, nyfikna. Dessutom blev de intervjuade av lokaltidningen om sitt envetna arbete. Falun/Borlänge-avdelningen fanns fram till början av 1990-talet då den avvecklades. Då hade färre och färre arbetat med FIB och Anders och P-O arbetade mycket med EU-frågan och Afghanistan. Men jag har hela tiden sålt FiB, säger han. Och FiB är den organisation där jag känner mig mest hemma. Parollerna och en vettig organisation bidrog till att vi drog igång igen. Och,

inte minst, att Arne Andersson i Norberg är med. De har haft möten med Aron Etzler om Trondheimsmodellen, med Thage G. Peterson om Afghanistan och en debatt mellan Lena Hjelm-Wallén och Maj Britt Theorin angående Afghanistan. Till årsmötet kom sju personer, vilket kan förklaras av att det vars minus 26 grader och att regionen är stor, det är mellan Älvdalen och Norberg! Totalt finns 44 medlemmar i området. Det är bra för föreningsdemokratin med lokalavdelningar. Genom en avdelning kan man påverka, poängterar han. Vi hade hoppats på fler till årsmötet, men vi kunde bilda avdelning och det är positivt att har två medlemmar från Avesta. Alla har tidigare jobbat med FiB eller delar politisk erfarenhet och är ungefär i samma ålder. Det är både styrka och svaghet. Men för att förändra det måste vi finnas. Det är det han skickar vidare till andra som funderar på att återuppta FiB arbetet!

Irak – 7 år av ockupation Tal, sång och musik mot ockupationen

Kom och se och lyssna till Pierre Schori, Malak Hamdan, Fria Proteatern, Peter Curman och mycket mer! wTid: Lördagen wPlats: Aulan

20 mars kl. 14.00

på Kungsholmens gymnasium

Arr: IrakSolidaritet, Teater Tribunalen, Teater Galeasen och ABF

Nästa nummer kommer ut den 18 mars. Prenumerera! Läs mer på fib.se.

Här kan du köpa FiB: ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se


FiB 2-2010