__MAIN_TEXT__

Page 1

KAMPEN MOT KLOCKAN

MODERNT SLAVERI FÖR KOMMUNERNAS VISSTIDSANSTÄLLDA

INTERVJU Sociologen Saskia Sassen synar globaliseringens effekter MELLANÖSTERN Aktivisten Haifa Zangana kräver ett slut på västs bombningar SVERIGEFINNAR Familjen Aro i Eskilstuna ger allt för hockeyn Folketibildett201549 kr

fib 1


Red.

INNEHÅLL

Resultat efter ett hårt träningspass

Månadens SATIRARKIVET.SE

”ATT SKRIVA ÄR som vilken idrott som

helst: man måste träna för att bli bra.” Jag tror att det var författaren Mikael Niemi som sa det i en intervju nån gång och menade att man ska skriva något varje dag, om det så bara är en inköpslista eller en dagboksanteckning. Att fatta pennan – eller datorn – håller både finger- och hjärnfysiken i gång. Kan man hitta det rätta gunget på nån enslig skogsväg medan hjärtat fladdrar som en rädd sparvunge, ja, då kan man också fylla ett blankt papper. Bara man skriver, stryker och skriver lite till.

4

Sverigebilden

5

Noterat

11

JordenRunt

14

Andrea Andreen – en FiB-hjälte

DEN AMERIKANSKA sociologen Saskia Sas-

sen har ägnat mycket tid åt att finna de rätta orden. I en bok som kom ut förra året slår hon fast att det krävs helt nya begrepp för att förklara de utmaningar – massarbetslöshet, miljöförstöring och ökade klyftor – som mänskligheten ställs inför. Journalisten Magnus Zackariasson har träffat henne och pratat om vår eviga förmåga att skapa elände, vikten av lokala gemenskaper och om politiker som inte gör läxan. En annan som har funderat på det där med orden är den irakiska journalisten och aktivisten Haifa Zangana. Hon efterlyser en ärligare skildring av USA:s intentioner i Mellanöstern och effekterna av invasionen 2003. VAD ÄR VIKTIGT i livet? Ville och Atte Aro i Eskilstuna vet. De är två av stans cirka 10 000 sverigefinnar. Journalisten Jolin Boldt har mött familjen Aro och pratat om dubbla medborgarskap, rätten till sitt eget språk, och om kärleken till hockeyn som aldrig tycks ta slut. Välkommen.

43

24

Sverigefinnar i Eskilstuna

30

Folkets kultur

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

24

Sverige: NILS HOLGERSON-REPORTAGE. Under

1960- och 70-talen kulminerade invandringen från Finland till Sverige. De flesta finnar kom till industriorterna i Mälardalen. Folket i Bild/Kulturfront har träffat familjen Aro i Eskilstuna.

6

Intervju: SASKIA SASSEN. Globaliseringsforskaren Saskia Sassen reser jorden runt  fib 2

johanna lundqvist, redaktör

för att rapportera om dess tillstånd. Och det räcker inte med att prata om mer fattigdom, mer ojämlikhet. Det krävs nya ord. I november besökte hon Stockholm.


Krönika.

Så tar sportjournalistiken ett grepp om Nato NÄR DEN SVENSKA alliansfriheten – med 200 år på nacken

44

Skriftställning: ETT NÖDVÄNDIGT BIBLIOTEK. Jan Myrdal berättar om arbetet med att färdigställa en både politisk, konstnärlig och litterär skatt i huset i Varberg.

40

Film: Samma kiss-, prutt- och bajsskämt som för tjugo år

sedan. Bröderna Farrelly låter Lloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) ge sig ut på ännu en roadmovie i Dum och dummare 2.

16

Arbetsrätt: Ida-Lina och Therese väntar ständigt på att telefonen ska ringa. Kurt Junesjö, expert på arbetsrätt, synar arbetsvillkoren för vår tids daglönare.

– ska skjutas i sank av Natoanhängare verkar alla medel vara tillåtna. När dagstidningarna skrev om ubåtsjakten i skärgården konstaterade medieforskaren Jan Strid att ”i stort sett alla experter man kallar in är från Försvarshögskolan eller försvaret. Medierna har varit i händerna på dem. Man skulle kunna ge andra perspektiv, till exempel genom freds- och konfliktforskare” och vidare: ”till och med språket blir ett försvarsspråk, på samma sätt som sportrapporteringen blir ett sportspråk. Det är inte vanlig journalistik.”

»

LEDARSKRIBENTEN Claes Arvidsson på Svenska Dagbladet

skruvar upp denna sportjournalistik ytterligare genom att presentera rena lögner. I en bisats beskriver han regeringens politik som ”att lägga om säkerhets­ politiken genom att i regeringsdeklarationen utesluta Natomedlemskap”. Ett par veckor senare formulerar Arvidsson samma tanke när han skriver att Stefan Löfven ”i regeringsdeklarationen ändrade den säkerhetspolitiska linjen genom att säga nej till medlemskap i Nato.” Att Arvidsson vågar skriva så förklarar nog ekonomipristagaren och världens främste psykologiforskare Daniel Kahneman bäst: ”Ett säkert sätt att få människor att tro på falska påståenden är att upprepa dem ofta, för igenkännande går inte så lätt att skilja från sanning. Auktoritära institutioner och marknadsförare har alltid vetat om detta.” Vi måste tyvärr räkna med mer av den varan från många Natoanhängare. Just därför är det viktigt att urskilja militärer och andra som inte ägnar sig åt sådan utrikespolitisk sportjournalistik. Den pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson skriver i en Brännpunktsartikel i samma tidning att det för Sverige gäller ”att markant öka risken för kränkande farkoster. Underrättelser, beredskap och adekvata ingripanderesurser måste finnas för att upptäcka och hålla undan undervattensverksamhet.” Det är, menar jag, ett helt riktigt konstaterande för att upprätthålla en trovärdig svensk säkerhetspolitik oavsett vad Svensson tycker i övrigt. Notera också att Svensson inte nämner frågan om Natomedlemskap i sitt inlägg. torbjörn wikland

Vi måste tyvärr räkna med mer av den varan från många Natoanhängare.

fib 3


Sverigebilden.

FOTO : oda lystrup hodlekve WWW.ODALYSTRUP.COM

fib 4


FiB-noterat. Hönsgård och/eller polsk riksdag?

ILLUSTRATION mare toomingas

Grattis …

Jan Fredriksson som är bästa prenumerantvärvare sedan det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront. En biobiljett skickas till dig. Tävlingen om vem som är FiB/K:s bästa prenumerantvärvare pågår fram till den sista mars 2015. Varje månad belönas vinnaren med en bok, en biobiljett eller med ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatumet får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket. Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på 0152 155 13 eller prenum@fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen. Välkommen!

När kund betjänar kund

FÖR INTE SÅ länge sedan besökte jag en

verksamhet för vuxna personer med utvecklingsstörning i en kommun nära Uppsala. I den aktuella verksamheten (”daglig verksamhet” – en form av oavlönat arbete enligt LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) bedrivs ett kafé. Enligt den terminologi som tillämpas i kommunen skall de som arbetar i kaféet, det vill säga personerna med utvecklingsstörning, kallas för kunder. De blev kunder i och med att de beviljades stöd enligt LSS. Men hur är detta tänkt att fungera? Tänk bara på begreppet ”kunden har alltid rätt” – vem är det som då har ”rätt” om de två kunderna, på var sida om disken, är oense om kaffet är till-

räckligt varmt eller om grädden är sur? Säkert är i alla fall att detta nya kundbegrepp mera är som ett bakverk av Becket – helt absurt – än ett bidrag till en begripligare tillvaro. Den som särskilt väl behöver ett förklarande språk blir i stället förvandlad till kund på ett kafé genom ett kommunalt beslut. Men den av kommunen anställda arbetsledaren har förstås lyckats hitta en praktisk lösning även för detta problem, skapat av kommunen: ”Vi kan bara kalla dem kund ’bakom kulisserna’. Det skulle bara inte gå att använda det ordet till dem när de säljer kakor eller serverar kaffe ute i kaféet där de verkliga kunderna fikar”.  pie blume fib 5


Intervju.

När orden inte räcker till

Döda havsbottnar, ökade klyftor mellan fattiga och rika, massarbetslöshet. De mänskliga utmaningar vi ser framför oss har nått sådana nivåer att de inte längre kan beskrivas med redan uppfunna ord. Det anser Saskia Sassen, professor i sociologi, och hittar på nya. Journalisten Magnus Zackariasson har träffat henne för ett samtal om finansbranschens brutalitet, människans förmåga att skapa elände, och vikten av att säga som det är.

S

TEXT magnus zackariasson FOTO kristoffer blimling

askia Sassen har hyllats som en av världens främsta intellektuella. När den amerikanska tidskriften Foreign Policy rankade världens viktigaste tänkare för några år sedan kom hon på plats 43 och hennes böcker finns på fler än tjugo språk. Hon har skrivit för Le Monde, The Guardian och International Herald Tribune och till vardags är hon professor i sociologi på Columbia­universitet. Där sitter hon också ordförande för The Committee on Global Thought tillsammans med Joseph E Stiglitz, som har fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Då vi ses i Stockholm har hon tagit morgonplanet från New York och efter vår pratstund kliver hon direkt in i en väntande taxi för att ta nästa plan till Zürich för ännu ett seminarium. ”... like a bourgeois hero”, skrattar hon om sitt schema och det gör hon ofta, skrattar, åt glappet mellan verkligheten och hur den beskrivs: ”Klimatförändringar … haha … säg som det är i stället … död mark … dött vatten …” Ja, orden är viktiga för Saskia Sassen som menar att ”vissa begrepp är inbjudningar till att inte tänka.” SASKIA SASSEN VILL INTE att vi pratar om ojämlik-

het mer; på 1980-talet gjorde hon det gärna men fib 6

numera duger det inte att tala om mer ojämlikhet eller mer fattigdom eller mer vad-det-nu-pratasom-för-dagen. Begreppet rymmer inte längre den obarmhärtiga omfattningen på krigen, svälten, fattigdomen, självmorden, arbetslösheten, de döda haven och de utrotade växterna och djuren. ”Det är brutalt. Utan nåd”, säger hon och skrattar inte längre, men säger att det pågår en utrensning av människor – ut ur samhället, ut ur systemet, ut ur statistiken och om detta flyger Saskia Sassen runt världen för att föreläsa inför fullsatta auditorier, ibland inför tusentals personer: ”Jag är hard core, jag ger dem fakta, de älskar det!” HON ÄR PÅ SÄTT och vis imponerad av vilket ena-

stående elände människan lyckats skapa på jorden, och just att människan skapar världen är en av hennes stora poänger. ”Fattigdom skapas”, säger hon. ”Rättvisa skapas.” Fler än femtio miljoner människor har nyligen fördrivits eller flytt från sina hem. ”Det har vi skapat.” Över hälften av Grönlandsisen smälte häromåret på mindre än en vecka. ”Vilken prestation!”


Människan – en skapande varelse. Den amerikanska sociologen Saskia Sassen, som i november besökte Stockholm, är imponerad av människans förmåga att ställa till med elände. Fler än femtio miljoner människor i världen har nyligen fördrivits eller flytt från sina hem. ”Det har vi skapat.”

> fib 7


FOTO: NORBERT ARTNER

INTERVJU En rovdjurslogik har spridit sig i samhället sedan 1980-talet. Det handlar om vinst – till varje pris. Även den politiska makten har infiltrerats av rovdjurslogiken, förklarar Saskia Sassen och säger att hon inte har något förtroende för politikerna. ”De gör inte läxan.”

En av världens största sjöar, Aralsjön, har nästan torrlagts, till öken. ”Wow!” säger Saskia Sassen som om hon med stolthet berättade om ett barnbarn som nyss lärt sig cykla, på bakhjulet, baklänges: ”Det är fantastiskt att tänka på vad människan klarar av.” Lägg det där på minnet förresten, skapandet. Hon återkommer till det. ENLIGT SASKIA SASSEN har ett slags rovdjurslogik

spridit sig i samhället sedan 1980-talet. Det handlar om pengar, om vinst, till varje pris. Men det är inte de gamla vanliga direktörernas fel. Rovdjurslogiken bygger enligt henne på komplexa kombinationer av sådant som lagar och avtal, kunskap och teknologier, individer och organisationer. ”Små bitar från här och där som utvecklas till en nästintill självgående mekanism … destruktiv … till förmån för ett fåtal …” Naturligtvis finns även individer som påverkar utvecklingen och hon pekar ut några som hon anser vara en del av problemet. De är män i toppen av Wall Streets banker: ”Absoluta rovdjur. fib 8

Utan skam. De här killarna bryr sig bara om sitt eget bästa.” ATT ROVDJURSLOGIKEN har blivit så framgångsrik

beror delvis på att den drivs av världens mest begåvade människor, enligt Saskia. Hon hävdar att systemet sugit åt sig de smartaste och mest kreativa studenterna från de bästa skolorna – fysiker och programmerare, killar och tjejer, från alla världsdelar, som ständigt utvecklar nya innovationer som systemet kräver. Men borde inte så skarpa typer ifrågasätta vad de gör? Enligt Saskia Sassen hinner de aldrig ens luta sig tillbaka för att reflektera kring vad som vore bäst, för sig själva eller världen: ”Det är som i en krigszon, i djungeln. De måste vinna, vara högst upp, eller så åker de ut. Det här sker långt bortom vanlig konkurrens och kräver intelligens, snabbtänkthet och instinkt, att döda.” DE KOMPLEXA kombinationerna till trots finns en

företeelse som har varit avgörande för rovdjurs­ logiken, nämligen vår tids ångmaskin. ”Många


tror att det är it men nej! Det är finans”, säger hon och berättar om finansbranschens ”briljanta hjärnor” och ”beundransvärda kunskap” som skapar ”simpel brutalitet.” Och hon säger att finansbranschen inte skapar några egna värden men måste ”invadera” andra delar av samhället med sina produkter, så som när fattiga människor lockas till att låna pengar för husköp eller semesterresor, eller som när enorma landområden i Afrika töms på människor för att bli säkerheter i finansiella produkter. Och hon visar hur finansbranschen blivit nästan oförståeligt stor: bara de så kallade derivaten, branschens mest effektiva produkt, var värda mer än tio gånger världens samlade BNP redan 2008. Sedan dess har världsekonomin tvärnitat medan derivatens värde nästintill fördubblats. ATT FINANSBRANSCHEN ideligen växer ger den

också mer och mer makt, eftersom världens stater och medborgare använder allt mer av sina intäkter till att betala räntor. Länder som Filippinerna

och El Salvador spenderar uppemot en fjärdedel av statsbudgeten på räntor och vart fjärde land i världen har tvingats till kraftiga nedskärningar efter den ekonomiska krisen, enligt data från IMF, som också visar att 90 procent av jordens befolkning kommer att drabbas av åtstramningarna. 6,3 miljarder människor! Dessutom lider många människor av sviterna efter dåliga privatlån och bara i Spanien har 400 000 bostäder övergivits. I Ungern är siffran mer än dubbelt så hög. ”Européer tänker ibland att problemen inte finns här”, säger hon. ”Det gör de. De är otroliga, de finansiella instrumenten.” Företagen verkar däremot närmast oberörda av krisen. Saskia Sassen visar ett diagram över amerikanska företags vinster där krisen syns som ett kort hack i en annars oavbrutet stigande kurva. ”Det går upp, upp, upp … och där är en liten kris ... på ungefär två timmar”, säger hon. ÄVEN DEN POLITISKA makten har infiltrerats av

rovdjurslogiken enligt Saskia Sassen. ”Jag har inget

Vart fjärde land i världen har tvingats till häftiga nedskärningar efter den ekonomiska krisen. Företagen verkar däremot närmast oberörda. ”Det går upp, upp, upp … och där är en liten kris ... på ungefär två timmar”.

>

fib 9


INTERVJU

förtroende för politikerna”, säger hon och förklarar att de ”inte gör läxan” eller försöker förstå vad som händer och att de över huvud taget inte vill pyssla med så komplexa företeelser som finans. ”De överlåter det till experterna och varifrån kommer de? Från näringslivet!” Hon berättar att näringslivets ”experter” tagit sig djupt in i världens regeringars styrande organ och att globaliseringen, avregleringarna och privatiseringarna har lett till att makten förskjutits från medborgarna till näringslivet. Teserna exemplifierar hon med att kommentera hur USA styrs: ”... Vi har haft finansministrar från GOLDMAN SACHS … HAHAHAHAHA … och nu har Obama utsett ännu en Wall Street-typ … jag förstår mig inte på Obama ... jag kan inte förstå det …”

FFER BL FOTO : KRISTO

IMLING

HON ANVÄNDER MÅNGA exempel från USA, men

Expulsions. Brutality and complexity in the global economy gavs ut 2014.

anser att hela världen delar samma problem, även Skandinavien. Sverige har förvisso lägre statsskuld nu än 1980 och lägst andel fattiga inom EU, men har samtidigt EU:s största andel fattiga pensionärer tillsammans med Ungern och Slovakien, och dessutom hastigt växande klyftor mellan fattiga och rika, enligt data som Saskia Sassen har hämtat från OECD. Saskia säger också att problemen inte håller sig till traditionella kategorier som vänster och höger. ”Jag älskar den här historien”, säger hon och berättar om två gruvor som dödat jorden, var och en på sitt sätt: ”Norilsk i norra Ryssland, världens största komplex för nickelproduktion, djup, kommunistisk historia, startade som ett Gulag, slavarbete, statsägt, korruption, omfattande miljöförstöring. Guldgruvorna i Montana i USA, djupt kapitalistisk historia, har alltid undvikit lagarna, maximerar vinsten och så vidare och jag frågar vad spelar mest roll? Att en är kommunistisk och den andra kapi-

»

Européer tänker ibland att problemen inte finns här. Det gör de.

talistisk eller att bägge förstör miljön? Vi behöver avteoretisera diskussionen. Jag vill börja om från början och skära tvärs igenom några av de gamla begreppen”, säger hon. Så vad kan vi göra? ”Jag har inga lösningar. Jag haaaaatar böckers sista kapitel som säger att vi måste göra det ena eller andra … neeej …”, säger hon och vill vare sig ge råd eller rekommendationer. Däremot har hon ”idéer” som möjligen kan pusslas ihop till något slags färdriktning: ”Mycket kommer att fortsätta att vara som det är … det bra och det dåliga … men mycket faller faktiskt sönder framför våra ögon … och vi måste … agera tillsammans … det finns mycket kunskap som har tagit en lång siesta, vi måste väcka den, vi måste använda den … bryt ner ekonomin till våra lokala gemenskaper. Jag har sagt det till mina studenter. Om ni behöver en bokhylla eller ett bord, enklare möbler, fråga någon invandrare inom femhundra meter … det gör oss till skapare inom den lokala gemenskapen. Vi skapar. Det är väldigt grundläggande. Det kommer inte att förändra systemet men vi blir skapare … nu är vi bara konsumenter, som köper. Jag vet inte var det slutar … allting börjar lite annorlunda och sen plötsligt … är allting annorlunda … jag tror att lösningen handlar om staten … vi måste återta staten … vi måste få staten att fungera … och vi måste alla, på något sätt, bli aktiva skapare.” ■ ■

Är hedersdoktor vid KTH Saskia Sassen, född 1949, är en nederländsk-amerikansk professor i sociologi vid Columbia universitet. Hon forskar bland annat om globaliseringen och dess ekonomiska, politiska och sociala effekter. År 2011 utsågs Sassen till hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. I boken Expulsions. Brutality and complexity in the global economy (ungefär ”Förvisningar. Brutalitet och komplexitet i den globala ekonomin”) från förra året fib 10

skriver hon om vår tids utmaningar som massarbetslöshet, miljöförstöring och inkomstklyftor och hur dessa inte kan förstås utifrån redan etablerade ord som ”fattigdom” och ”orättvisa”. I stället talar Sassen om en ny typ av förvisning eller deportation. Sassen slår fast att den specifika kunskap och teknologi mänskligheten har kommit att beundra – exempelvis inom gruvdriften – allt för ofta används på ett sätt som framkallar en ”simpel brutalitet”, och som når

bortom en regerings eller ett företags egna planer. Expulsions blottlägger hur den globala ekonomins komplexitet gör det svårt för företag, regeringar och enskilda att känna någon skuld gentemot dem som drabbas av denna ekonomi. De som vinner på det ekonomiska systemet – ”ha-nationerna” som tar från dem som inte har – har också svårt att ta något ansvar för de skador de orsakar. Vinsten ligger i vägen, menar Sassen.


NIGERIA

JordenRunt.

Afrikas största ekonomi på väg mot presidentval

Den 15 februari hålls presidentval i Nigeria, men med islamistgruppen Boko Haram på spelplanen finns en risk för att valet skjuts upp. Journalisten och författaren Björn Kumm tecknar här Nigerias historia – från Biafrakriget under slutet av 1960-talet till de illdåd Boko Haram utför mot städer och skolor i dag. INTE FÖRRÄN HELA Nigerias existens stod på spel blev denna Afrikas till folkmängden största stat på allvar känd för yttervärlden. Det skedde år 1967, då utbrytarstaten Biafras ledare, överste Odumegwu Ojukwu, tillkännagav att hans folk brutit sig ur den nigerianska federationen, vars politiska motsättningar varit svåra ända sedan självständigheten 1 oktober 1960. Blodiga pogromer i norra Nigeria hade lett till att många människor ur Ojukwus folkgrupp ibo flytt till sin hemregion i östra Nigeria. Biafrakriget uppfattades som ett religionskrig mellan kristna ibos och det muslimska hausafolket i norra Nigeria, men konflikten var mer komplicerad än så. I Afrika har man länge beklagat att nationsgränserna är artificiella (många ritades upp med linjal när de europeiska kolonialmakterna i Berlin 1884 delade upp kontinenten mellan sig). Många olika folkgrupper tvingas därmed hålla sams inom en och samma stat. BIAFRA VILLE GÄRNA framställa sig som undantaget – nämligen en nationalstat, bebodd av ett enda folk. Men precis samma motsättningar mellan majoritetsfolk och undertryckta minoriteter som sades vara så omöjliga att leva med exempelvis i Nigeria fanns i Biafra självt.En sådan minoritet, ogonifolket som lever i de oljerika kustområdena i sydöstra Nigeria och ansåg sig förtryckt av regionens ibomajoritet, räddade troligen hela den nigerianska federationen, eftersom de stödde centralregeringens militäroffensiv mot utbrytarstaten Biafra. Ett kvartssekel efter Biafrakrigets slut råkade ogonifolket mycket illa ut, när de protesterade mot oljebolaget Shells

rovdrift i deras hemtrakter. Ogonifolkets ledare, författaren Ken Saro-Wiwa, hängdes hösten 1995 av militärregimen.

 Omedelbart efter presidentvalet 1993 förpassades den segrande kandidaten, affärsmannen Moshood Abiola, i fängelse. Men sommaren 1998 dog plötsligt den avskydde militärdiktatorn Sani Abacha. Inte mindre plötsligt dog någon vecka senare den just frisläppte presidentkandidaten Abiola. Våren 1999 valdes förre militärdiktatorn Olusegun Obasanjo till Nigerias förste demokratiske president på flera årtionden. Han omvaldes 2003. Även om Obasanjo själv är militär är han ovanlig så till vida att han 1979, då han ledde en militärjunta, faktiskt överlämnade makten till sin demokratiskt valde efterträdare Shehu Shagari (som efter att ha blivit omvald 1983 nästan omedelbart avsattes av andra militärer). Sin presidentperiod inledde Obasanjo med drastiska åtgärder mot korruptionen. Familjen Abacha och flera andra makt­ havare hade placerat miljarder oljedollar på konton i Schweiz och Liechtenstein. MEN SAMTIDIGT som upprensningen pågick kände ledande politiker i norra Nigeria, den region som traditionellt har haft störst inflytande, att de höll på att förlora sin makt. De beslöt satsa på islam som politiskt kort mot Obasanjo som själv är kristen från södra Nigeria. Plötsligt tillkännagav flera delstater i Nordnigeria att de tänkte införa islamsk lag – sharía – vilket omedelbart ledde till våldsamma sammanstötningar mellan regionens kristna och muslimer. I sharíadomstolar

dömdes nigerianska kvinnor att bli stenade för att de fött barn utom äktenskapet. Återigen såg det som under Biafrakriget ut som om det var religiösa motsättningar som utlöst kritiken, men snarare var det politiken som hade iklätt sig religionens mask och fick blodiga konsekvenser. Under det senaste årtiondet har en fundamentalistisk muslimsk rörelse, Boko Haram, slagit till mot städer och skolor i norra Nigeria. Boko Haram riktar sig mot västerländskt inflytande. Namnet betyder ”bokförbud”, och rörelsens medlemmar kallas ofta ”jihadister”, det vill säga folk som eftersträvar muslimskt politiskt herravälde. I november och december 2014 slog Boko Harams självmordsbombare flera gånger till mot marknadstorget i staden Maiduguri i nordöstra Nigeria, och när det här skrivs uppges att jihadiströrelsen har kidnappat 185 kvinnor och barn och dödat minst 32 personer i en razzia i byn Grumsuri som ligger i samma område som Maiduguri. I juli 2013 godkände Nigerias valmyndighet sammanslagningen av de tre ledande oppositionspartierna, ACN, ANPP och CPC. Partierna har förberett en fusion i ett försök att vinna valet i februari mot presidenten Goodluck Jonathan, som har suttit på posten sedan 2010, och hans parti People’s Democratic Party. PDP har vunnit alla presidentval sedan 1999, men oppositionspartier har varit starka på delstatsnivå. ACN kontrollerar det mesta av sydvästra Nigeria, inklusive Lagos, landets största stad och ekonomiska nav.



björn kumm fib 11


Debatt.

Myten om inbördeskriget

Isis är både en terrorrörelse som agerar som imperialismens fotsoldater och samtidigt något som kan användas för att skrämma en villrådig västerländsk opinion. Det skriver Hans Öhrn och Anders Romelsjö, och förutspår hur imperialistiska stormakter laddar för en slutstrid i Syrien där allt är tillåtet.

S

TEXT hans öhrn och anders romelsjö FOTO wikimedia commons

yriens gränser är dragna i blod. När det osmanska riket föll samman karvade dåtidens stormakter ut en bit och kallade den Syrien. Nu har statsbildningen Syrien spelat ut sin roll, anser dagens imperiemakter som åter vill rita om kartan. Den strategiska Yinonplanen presenterades 1982 av en högt uppsatt tjänsteman inom det israeliska utrikesdepartementet med målet att tillförsäkra Israel regional överlägsenhet. Enligt planen ska Israel omskapa sina geopolitiska områden genom en balkanisering av de omgivande arabländerna till mindre och svagare enheter. Man såg Irak som den största utmaningen. Med stöd av Yinonplanen har israeliska strateger förespråkat en delning av Irak i en kurdisk stat, en stat för shiamuslimer och en för sunnimuslimer. Första steget var kriget mellan Irak och Iran. Det andra, och kanske slutgiltiga steget, utspelar sig nu.

DET ÄR FÖRSTÅELIGT om man går vilse i irrgångarna av olika motsättningar. Inget Ariadnenystan i världen räcker till för att hitta i den vidsträckta labyrinten. När vi lärt oss namnet på en blodsbesudlad al-Qaida-allierad terrorgrupp dyker en ny, ännu värre, upp. Genom att rikta strålkastarna mot hopsnickrade Hollywoodkulisser förvränger imperialisterna bilden av kriget och gör sig själva osynliga. I boken The illegal war on Libya skriver sociologen Mahdi Darius Nazemroaya att mörkhyade och kristna människor är dubbelt drabbade i arabvärlden. Det beror inte på att dessa grupper är minoriteter, inte heller på intolerans: ”Fenomenet har mer att göra med den medvetna etnifieringen av konflikter och krig. fib 12

Samhälleliga identiteter i arabvärlden har varit och är under kontinuerlig flerdimensionell belägring. Identiteter har beväpnats och använts för att söndra och härska.” Nazemroaya anser att detta är en del av en långvarig och ständigt pågående kolonial process för att skapa gränser som gynnar imperialismen. Ett gyllene tillfälle att genomföra sin ”söndra och härska”-strategi fick imperialismen i början av 2011, när den så kallade arabiska våren inleddes. Denna ”vår” har i praktiken inneburit att alla arabländer i området har stått stilla eller gått tillbaka medan Israel har stärkt sin position ytterligare, inte minst genom att de två arabländer som främst har stöttat den palestinska kampen och bekämpat Israel, Libyen och Syrien, helt har neutraliserats. Kinas och Rysslands politiska missbedömning i FN:s säkerhetsråd ledde till att Nato kunde inleda sin bombkampanj mot Libyen. Nu ligger landet i ruiner. Var felet Gadaffis? Nazemroaya har en annan förklaring. Han anser att det var Libyens fördelningspolitik som skapat ett av de mest välmående afrikanska samhällena, och landets roll i att ena, industrialisera och utveckla kontinenten, som beseglade dess öde. EFTER LIBYEN drog den ”arabiska våren” vidare, skapade kaos i Egypten, undvek nogsamt det Israelvänliga Jordanien för att slutligen bita sig fast i Syrien. Med hjälp av ofta utländska legoknektar mals Syrien sakta ned alltsedan våren 2011. När USA och övriga västländer anklagade Syrien för en gasattack utanför Damaskus i augusti 2013 var Obamas ”röda linje” överträdd. Senare framkom många belägg för att USA:s allierade låg bakom


attacken. Obama stoppades av ett nedrustningsförslag från Syrien och Ryssland och tvingades hålla god min i elakt spel. Stora framgångar för den syriska regeringsarmén under månader som följde riskerade att helt släcka den brand väst hade startat i Syrien. Obamas genidrag blev Isis, eller IS, Islamiska staten, som varken är en stat eller islamisk utan ytterligare en legoarmé skapad av västs politik i Västasien. Tack vare Isis kan Obama nu möjligen bomba Syrien till underkastelse utan större protester och stärka inflytandet i Irak. Isis är både en terrorrörelse som agerar som imperialismens fotsoldater och något som används för att skrämma en villrådig västerländsk opinion för den ”islamistiska faran”. Imperialismen har laddat upp för en slutstrid i Syrien där allt är tillåtet. Beväpnade identiteter, som den kurdiska, och ”islamistiska” monster, som Isis, är bara en del av arsenalen. I södra Syrien vid Golanhöjderna och gränsen mot Israel har så kallade rebeller avancerat den senaste tiden. I dessa områden sker inget utan Israels godkännande. USA har nu åter trupper i Irak och Syrien pressas både från norr och söder. För imperialismen hägrar en kurdisk lydstat i norr och kanske ett utvidgat Storisrael i söder. Kvar bli ett rump-Syrien med en maktlös och isolerad regering i Damaskus. Känns taktiken igen? I

Västasien råder nu ett delvis nytt maktpolitiskt landskap och alla vägar tycks minerade, vilket gör att utgången är oviss. USA SAMARBETAR med Israel i detta projekt, och har lyckats få med sig nästan alla västländer, samt flera länder i Västasien i ett krig via ombud, beskrivet i USA-arméns manualer. I en intervju 2007 med Wesley Clark, en presidentkandidat för Demokraterna 2008 och tidigare Natos militäre chef, framkom att Clark hösten 2001 fått se en promemoria som beskrev ”hur vi ska ta oss an sju länder på fem år, först Irak, och sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen Iran.” Och i ett tal till studenter vid Harvard den 2 oktober förra året medgav USA:s vicepresident Joe Biden att Isis är en skapelse av USA. Vid ett EU-möte i Bryssel i september informerade EU:s Irakambassadör om att flera EU-länder köper olja av Isis i Irak och Syrien, men ville inte säga vilka länder det är. Bevisen för att USA och övriga västländer på olika sätt är i färd med att neutralisera Syrien är således överväldigande. Även om det inte ska förnekas att det fanns ett visst folkligt missnöje i Syrien före 2011 kan vi alltså lugnt avfärda beteckningen ”inbördeskriget i Syrien” som en imperialistisk massmedielögn. ■ ■

”Tack vare Isis kan USA bomba Syrien till underkastelse”, skriver artikelförfattarna. En flicka väntar medan hennes mamma tar del av ett av Unicefs program i norra Libanon för syriska kvinnor på flykt.

fib 13


Våra hjältar. Andrea Andreen – orädd fredskämpe och radikalpacifist

Samlade bevis för USA:s råa krigföring i Korea

Det finns inte särskilt många bilder på läkaren och fredskämpen Andrea Andreen. De insatser hon gjorde för demokrati och fred är desto fler. Christer Lundgren tecknar här ett porträtt av en person som okuvligt stod fast vid sina bevis om USA:s råa metoder i Koreakriget i en tid när opinionen var starkt proamerikansk.

K

»

TEXT christer lundgren ILLUSTRATION oskar aspman

ampen mot kriget kräver mod! Det skrev Andrea Andreen (1888–1972) i tidskriften Vi kvinnor 1955. Vem var hon och vad gör henne värd att lyfta fram som en av Folket i Bild/ Kulturfronts egna hjältar? Hon var en välmeriterad läkare, forskare, lärare och sexualupplysare. Därtill fredsaktivist och radikalpacifist, starkt engagerad i fredsrörelsen och antikärnvapenkampanjen. Andrea Andreen var en av initiativ­tagarna till Stockholmsappellen mot kärnvapen som samlade hundratals miljoner namnunderskrifter runt om i världen och spelade en viktig roll för att mobilisera opinionen mot krigsivrarna. HON VAR OCKSÅ medlem av Frisinnade

kvinnors riksförbund som 1931 omvandlades till Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV). 1946 till 1964 var hon dess ordförande och tre år senare blev hon redaktör för tidskriften Vi kvinnor som sedermera bytte namn till Vi mänskor. Redaktörsposten hade hon fram till 1971. För eftervärlden blir kanske Andrea Andreen mest ihågkommen för sitt envisa arbete med att utreda sanningshalten i påståendena om att USA använde bakteriologiska vapen i Koreakriget i början av 1950-talet. Sommaren 1952 reste hon till fib 14

Nu är din tragiska storhetstid, den epok som för all framtid skall stå skriven med blod och tårar i din historia och i världshistorien.

norra Kina och Korea tillsammans med den brittiske biokemisten och sinologen Joseph Needham och andra framstående deltagare i den Internationella vetenskapliga kommissionen för att undersöka sanningshalten på plats. DEN INTERNATIONELLA vetenskapliga kommissionen samlade bevis och slog fast att USA hade använt bakteriologisk krigföring och spridit böldpest, kolera och mjältbrand. Den lade fram slutsatserna om dessa krigsförbrytelser i en tid när opinionen i väst var massivt proamerikansk, i en tid präglad av McCarthyism och trångsynthet. Människor vägrade att

tro att det demokratiska USA kunde begå sådana nidingsdåd. När Andrea Andreen presenterade kommissionens slutrapport på svenska valde hon som motto en mening ur boken Norsk krigslyrik från 1941: ”Å döde kamerater, de kuer aldri oss.” Hon var tydlig i sitt engagemang för det koreanska folket när hon fortsatte: ”Korea – sköna, bördiga land, vackra, plågade folk, tappra, tåliga människor – förlåt den enkle resenär som skriver dessa sidor. En ädlare penna än min borde tala om dig på svenskt språk. Nu är din tragiska storhetstid, den epok som för all framtid skall stå skriven med blod och tårar i din historia och i världshistorien. Ty Korea lider i dag för hela världen.” ANDREA ANDREEN UTSATTES för hård

press och uteslöts ur det socialdemokratiska partiet. Hon upplevde pressen som ytterligt plågsam, men gav inte efter för trycket. Kommissionen hade ju rätt, det har senare bekräftats, och USA:s grym­heter i Vietnam, Irak och på andra håll har också visat att det vapentekniska experimenterandet och krigsförbrytelserna i Korea inte var någon engångsföreteelse. ■ ■ De nummer av Vi Kvinnor som Andrea Andreen medverkade i kan läsas som pdf:er på nätet.


Om hjälteserien I nummer 10 av Folket i Bild/Kulturfront drog vi i gång en serie där vi uppmanar dig som läser tidningen att skicka in förslag på personer i Sverige som mellan 1914 och fram till i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och till stöd för antiim-

perialistiska krafter. Andrea Andreen dokumenterade effekterna av en imperialistisk stormakts krigföring mot ett annat land. Trots den rådande proamerikanska opinionen i början av 1950-talet stod hon fast vid att USA använt bakteriologiska vapen i kriget mot Korea. Hennes övertygelser ledde bland annat till att

hon uteslöts ur det socialdemokratiska partiet. Tillsammans med andra som ifrågasatte Koreakriget hånades hon och sågs som ett verktyg för Sovjetunionens politik. Andrea Andreens devis förblev dock hela tiden ”Mänskligheten måste utrota kriget, innan kriget utrotar mänskligheten”. fib 15


Arbetsrätt.

DAGLÖNAREN

slavar vidare I februarinumret 2012 skrev Kurt Junesjö, expert på arbetsrätt, om vår tids daglönare. Då handlade det om förhållandena för de fler än tusen anställda i Västerås kommuns vikariepool. Nu tar han ett nytt grepp på villkoren för de visstidsanställda – den här gången i Falun – och konstaterar att inget har hänt. På tre år.

I

TEXT kurt junesjö ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

da-Lina och Therese är två av Falu kommuns omkring 800 visstidsanställda som får jobb genom kommunens bemanningscenter. Therese berättar att hon aldrig känner sig ledig. – Oron finns där att jag inte får pengar till hyran. Jag är inbokad hos bemanningscenter för jobb klockan 07.00 till 21.30 varje dag, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Hör de inte av sig på morgonen hoppas jag att de gör det senare på dagen. Hon har alltid telefonen med sig och är beredd att med kort varsel avbryta sina sysslor för att ge sig i väg till jobbet. Ida-Lina arbetar på sex olika arbetsplatser inom hemtjänsten och dagverksamheten beroende på var det finns behov av timvikarier. Hon är utbildad undersköterska och har medicinsk delegation. Men hon har efter tre år som timanställd ännu inte fått den nödvändiga information av kommunen som krävs för att hon ska kunna jobba som fullvärdig undersköterska. Det här berättar tidningen Kommunalarbetaren i artikeln ”Marie blev utbränd av ständiga vikariebyten” från den 5 november 2014. 1932 BESKREVS DAGLÖNARENS arbetsförhållanden

i den tidens statistiska årsbok så här. (Daglönare fanns då framför allt inom jordbruket för att rycka in vid de arbetstoppar som uppstod vid vårbruk, slåtter och skörd): ”Under beteckningen daglönare eller dagsverkare plägar man sammanföra de lantarbetare, som helt eller delvis erhålla sin avlöning i form av daglön, timlön eller ackordsbetalning. Det finfib 16

nes sålunda daglönare, vilka i likhet med tjänarna ha fri kost och bostad, ävensom sådana vilka åtnjuta endera av dessa förmåner.” ”Daglönen bestämmes i hög grad av dagsverkarens arbetsförmåga och är därför i regel olika för män och kvinnor samt för äldre och yngre arbetare.” ”Det finns 50 000 daglönare i egen och 40 000 i arbetsgivarens kost.” ”Daglönaren, som hvarje dag kan ömsa husbonde, är icke säker att också hvarje dag bekomma arbete.” ”Tendensen bland jordbrukarne är att reducera de fast anställda arbetarna samt i deras ställe använda daglönare.” ”Daglönare äro icke lagstadda, utan arbeta på grund af ett vanligen muntligt aftal för kortare tid, mestadels för daglön eller för stycklön”. (Citaten är hämtade ur Svenska akademiens ordbok från 1906.) DAGLÖNAREN VAR, som citaten från början av

1900-talet visar, den som stod längst ner på samhällsstegen med en fullständigt oskyddad anställning. Cirka hälften av daglönarna inom jordbruket hade i alla fall uppnått en så skyddad ställning att de fick sin dagliga kost av arbetsgivaren, vilket är bättre än dagens motsvarighet där alla timanställda saknar varje form av anställningstrygghet. De är anställda varje dag för sig. Den sista gruppen i Sverige som hade daglön som anställningsform innan anställningsskyddslagen infördes 1974 var en stor del av hamnarbetar-

>


fib 17


»

ARBETSRÄTT

Det tyder på en mycket cynisk personalpolitik i Falu kommun att inte se det som ett problem att 800 av 1 296 årsarbetare befinner sig i tidsbegränsade anställningar, med den allra otryggaste formen av anställning.

na. Hamnsjåarna som de kallades, samlades varje dag på en uppropsplats. De som inte ropades upp fick gå hem utan arbete. När anställningsskydds­ lagen kom avskaffades denna löneform helt. De enda som behöll tidsbegränsad anställning som norm var byggnadsarbetarna. Deras ordförande Knut Johansson satt själv i riksdagen när anställningsskyddslagen behandlades där. Han såg till att lagen utformades så att byggnadsarbetarna behöll sitt lagbassystem med objektsanställningen som hade en avgörande betydelse för deras maktställning mot arbetsgivaren. NU ÅTER TILL FALUN. Det som är mest cyniskt i sammanhanget är att chefen för omvårdnadsförvaltningen, Pia Joelsson, inte håller med om att kommunen har en pressad situation med under­ bemanning och många timvikarier. – Du kan få svar beroende på hur du ställer frågan till de intervjuade i artikeln. Det är inte så illa som du påstår, säger hon till Kommunalarbetarens reporter i artikeln ”Kommunen: S vallöfte om fler tjänster står fast” från den 5 november förra året. 2012 hade Falu kommun 1 296 årsarbetare inom vården. Osäkra och otrygga anställningsförhållanden har ökat på hela arbetsmarknaden, men är speciellt vanliga bland kvinnor. Kvinnorna är vår tids daglönare och arbetar ofta inom den i kommunala vården. I rena siffror ser det ut så här i Sverige i dag: • 17 procent av kvinnorna har en visstids­ anställning medan 13 procent av männen har det. • Det är tre gånger så vanligt att en kvinna jobbar på ett vikariat som att en man gör det. • Det är dubbelt så vanligt att en kvinna har ett jobb av typen ”kallas vid behov” som att en man har det. DET TYDER PÅ en mycket cynisk personalpolitik i Falu kommun att inte se det som ett problem att 800 av 1 296 årsarbetare befinner sig i tids­ begränsade anställningar, med den allra otryggaste formen av anställning. Men hur kommer det sig då att Ida-Lina och Therese jobbar under värre arbetsförhållanden än sjåaren gjorde 1973, fib 18

trots att vi fortfarande har samma anställningsskyddslag? Ja, för det första är det inte samma anställningsskyddslag. 1982 hade vi en borgerlig rege­ ring som bytte ut lagen mot en annan med samma namn, men med ett delvis annat innehåll. För det andra har vi en reaktionär arbetsdomstol som varje gång den har tagit ett avgörande som styr anställningsskyddet för framtiden, prejudikat kallas det på juristspråk, har försämrat anställningsskyddet. För det tredje har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar tagit varje tillfälle i akt att försämra reglerna för fasta anställningar. Det första avgörande steget togs av Mona Sahlin (S) 1997 när hon som arbetsmarknadsminister i skarp konflikt med LO under parollen ”öka anställningsbarheten” drev fram kraftiga försämringar i Las, bland annat en gummianställning som kallades ”behovsanställning”. Genom att använda den anställningsformen tillsammans med andra tidsbegränsningar kunde en innovativ arbetsgivare utan att bryta mot anställningsskyddslagen ha en arbetstagare tidsbegränsat anställd under så lång tid som tio år. Den sista spiken i anställningsskyddets likkista fixade regeringen Reinfeldt när den år 2007 införde något som man kallade för ”allmän visstidsanställning”. Denna anställningsform är så dålig att till och med EU-kommissionen har hotat med att dra Sverige inför EU-domstolen för dåligt anställningsskydd av tidsbegränsat anställda. I NUMMER 2 av Folket i Bild/Kulturfront 2012 skrev jag en artikel om daglönare. I den beskrev jag samma människoovärdiga arbetsförhållanden som i dag i Falun, men då gällde det kommunalanställda i Västerås. Inget har hänt sedan dess, möjligen har läget blivit värre. Pesten har spridit sig från det kommunala området till Hotell- och restaurangfackets område och till Handelsanställdas. Även på dessa arbetsplatser vågar vissa arbetstagare nu knappt gå in i duschen av rädsla för att då mista tillfället till en usel deltidsanställning för en dag eller två.


Varför gör då inte facken något? Många tror att det beror på att detta rör ungdomar, och då är facken inte intresserade. Men det är fel. Enda möjligheten att få igenom bättre villkor mot det som arbetsgivaren nu värdesätter så högt, ”maximal flexibilitet” är att sätta hårt mot hårt med kraftfulla stridsåtgärder i avtalsförhandlingar. Och där finns ett stort problem. Strejk eller verkligt hot om strejk är arbetstagarens enda verkningsfulla vapen för att förbättra sina arbetsförhållanden, men strejken har på grund av arbetsgivarens skickliga propaganda förvandlats till något fult både i allmänhetens och i många fackföreningars ögon. DESSUTOM HAR DEN tyngsta organisationen

i detta sammanhang, Kommunal, få verkningsfulla strejkvapen. Att stänga hemtjänsten genom strejk går inte av sociala skäl, och vad bryr sig arbetsgivaren om att man stänger några dagis här

och där, det tjänar han ju bara pengar på i inbesparade löner. Om inte de mansdominerade övriga LO-facken går in och stöttar med sympatiåtgärder är det nog svårt att fixa. Hotell- och restaurangfacket och Handels är båda ganska fega och passiva organisationer i detta sammanhang, som ytterst sällan vågar använda den stora makt de faktiskt har. Använde de den skulle de helt kunna stänga näringslivet i Sverige till förmån för dessa utsatta kvinnor. Men det går att ändra på. Kommunal har knappt 80 procent kvinnor som medlemmar, Handels 67 procent och Hotell- och restaurangfacket 65 procent. Nog skulle väl denna kvinnostyrka kunna flytta på gubbarna? Se till att ditt fack har ordentliga krav och stå på dig i din fackliga organisation så att dessa inte förhandlas bort av en feg förbundsledning. För inte ska kvinnor ha 1800-talets anställningsvillkor i 2000-talets samhälle. ■ ■

17

procent av kvinnorna i Sverige har tillfälliga jobb mot 13 procent bland männen. Och arbetare är överrepresenterade gentemot tjänstemän: var femte arbetare eller 20 procent är visstidsanställda mot 12 procent bland tjänstemännen. Det visar en rapport som LO presenterade i november. fib 19


Intervju.

Kräver ärlighet o Journalisten och aktivisten Haifa Zangana är trött. Ja, riktigt förbannad på de så kallade ”lycka­ de historier” om hur amerikanska soldater hjälper det irakiska folket att resa sig ur spillrorna efter invasionen 2003. Hon kräver ärlighet. I slutet av november besökte hon Journalisthög­ skolan i Stockholm för att prata om mediernas makt, västs bombningar av Mellanöstern och om det omöjliga i att skilja ut en terrorrörelse från resten av samhället.

E

TEXT OCH FOTO johanna lundqvist

n blåsorkester som består av vad som ser ut att vara amerikanska soldater, en stor chok­ ladtårta och så kvinnan som berättar att här ska det öppnas ett tryckeri. Hon säger att verksamheten ägs av en kvinna som har satsat en och en halv miljon dollar på projektet. – Hon är väldigt stolt och det är vi också. Vi ser fler kvinnor i olika företag nu. Under Baathregi­ men fick inte kvinnor, eller egentligen inte några irakier, jobba med utlänningar. Nu är det friare. Det röda bandet klipps och några spridda app­ låder hörs. Och där någonstans tar den korta you­ tubefilmen slut. Journalisten och författaren Haifa Zangana blickar ut över studenterna i en av salarna på Jour­ nalisthögskolan i Stockholm. Hon är inbjuden för att prata om hur hennes hemland framställs i västerländska medier. Vilka historier berättas, och varför? Det är glåmigt vinterväder, jackor och halsdukar hänger tyngda av väta på krokar i en rad. Men eleverna här är trygga, inte alls som i Pales­ tina där hon har varit några dagar tidigare för att prata om samma sak. Då fick flera av eleverna sova över i skolan. – Berätta, vad är det ni just har sett? Vilka är elementen? Vem gör vad? Är filmen sannings­enlig, eller inte? Jag har inte betalat er så ni kan vara är­ liga. Haifa Zangana ler snett och några av studen­ terna skruvar på sig. Någon säger tyst: – Man får inte höra några röster från vanliga arbetare. Vad får de ut av projektet? – Just det, säger Haifa Zangana och slår ut med händerna. Får de irakiska medborgarna ta del av det här tryckeriet? I filmen får vi veta att det lig­ ger nära Bagdads internationella flygplats. Och vad

fib 20

»

När väst inte åstadkommer något annat än kaos i området skyller man på religionen, på kulturen och på att befolkningen inte ’kan demokrati’.

finns där? Jo, en av de största amerikanska baserna i landet. Tryckeriet, som ska bidra till den irakiska ekonomin, är alltså byggt på en militärförläggning. Vilka får tillträde till dessa förläggningar? Är det vanliga människor utan papper? Nej, varför skulle USA vara intresserat av att släppa in det folk som på alla sätt uttrycker sitt motstånd? Nej, det här handlar om något annat. Se bara på skylten där i slutet. YOUTUBEKLIPPET SPOLAS TILLBAKA och pausas

när en vit skylt med texten ”Ibiz Aram media” skymtar i bild. – Ibiz är en förkortning för Iraqi base industri­ al zone, ett slags skyddsområde innanför de ameri­ kanska baserna. I både Afghanistan- och Irakkri­ get har USA anställt invånare med syfte att visa att ”här finns personer som vill samarbeta med oss”. Det fula är att det här samarbetet inte sker i cent­ rum av baserna, utan i periferin. Irakierna i det här

>


”För USA handlar det om att visa att invasionen inte har skett för att kontrollera de enorma energikällorna i regionen. Man kommer hit för att ’hjälpa det ira­ kiska folket.’” Det säger den irakiska journalisten och aktivisten Haifa Zangana som besökte Journalisthögskolan i Stockholm i början av december.

t om kriget

fib 21


»

INTERVJU

Låt oss komma överens om att Isis är en brutal och barbarisk grupp, men den lever och verkar i samhället. Hur kan då målen för luftangreppen skiljas ut? fallet får fungera som en mänsklig mur. När USA attackeras av motståndet är de första att dödas irakierna själva. Soft power. Det är ett uttryck Haifa Zangana återkommer till flera gånger under seminariet. Hon berättar att USA har använt sig av två sam­ manflätade strategier i invasionerna av Irak och Afghanistan. Å ena sidan finns där vapnen, flyg­ angreppen och soldaterna. De faller under kate­ gorin ”hard power”. Å andra sidan finns allt det där andra, det som inte är av stål eller kan mätas i antalet offer. Hit hör mänskliga relationer och de så kallade ”lyckade historierna”, likt den om det nyöppnade tryckeriet. Begreppet soft power myntades av general David Petraeus. Han var be­ fälhavare för Multinationella styrkan, de styrkor USA ledde i kriget mot Irak år 2003. Uttrycket innebär att ett land som invaderar ett annat land tar kontakt och börjar samarbeta med utvalda delar av befolkningen. Armén är inte bara där för att döda folket och slå ner upproret, utan även för att uppmuntra folket att självt bekämpa detta uppror.

Se kliapZap nganas

från Haif BFing på A föreläsn fib.se huset på fib 22

Vad tänker du om valet av ord inom journalisti­ ken? – Jag tänker att språket och vilka ord vi an­ vänder är något vi behöver fundera på och ifrå­ gasätta, om och om igen. Det som händer i Mel­ lanöstern just nu, är det ett ”krig”, en ”invasion” eller en ”ockupation”? säger Haifa Zangana och gör snabba citattecken i luften. Obama har hela tiden försökt övertyga sitt folk om att USA inte skickar några soldater in i döden. ”We have no boots on the ground”. I stället säger man att det handlar om rådgivning och träning av kurderna. Men syftet är detsamma: USA dödar irakierna. Och det från luften. SÅ ÄR SEMINARIET plötsligt slut. Studenterna drop­

par av, en efter en. Raden med regnvåta jackor gles­ nar. Vi sätter oss. Haifa Zangana är kaffesugen och har inte särskilt mycket tid. I kväll ska hon tala på ABF-huset på Sveavägen. Innan dess har hon ett par intervjuer. Det här är en sådan där resa där man transporteras från ett ställe till ett annat. Hon har inte hunnit se så mycket av Stockholm, förkla­ rar hon. SOM JOURNALIST gäller det att förstå meka­ Vi läser och hör om både Irak och Syrien nismerna bakom och syftet med soft power-­ just nu. Hur skulle du vilja beskriva situationen strategin, förklarar Haifa Zangana. För USA i Mellanöstern? handlar det om att visa att invasionen inte har – Rörig. Pratar vi om Irak ser vi en ny rege­ skett för att kontrollera de enorma energikäl­ ring som går i samma spår som al-Malikis. Den lorna i regionen. Man kommer hit för att, hävdar har blivit presenterad som ett slags motsats till man, ”hjälpa det irakiska folket”. Och för att ”in­ den gamla regeringen, som var korrupt och sekte­ föra demokrati”. ristisk. Men verkligheten är en annan. Samtidigt Hon formar händerna i luften och blir tyst. härjar Islamiska staten, som tycks ha dykt upp Efter en stund fortsätter hon: från ingenstans och som sedan den 10 juni har in­ – När väst inte åstadkommer något annat än tagit staden Mosul. Därtill ser vi den USA-ledda kaos i området skyller man på religionen, på kultu­ internationella alliansen och dess luft­ a ngrepp ren och på att befolkningen inte ”kan demokrati”, mot Isis. Jag tror att människor har börjat ifrå­ att ”Mellanöstern inte är anpassat för folkstyre”. gasätta USA och andra västländer, exempelvis Den väggfasta klockan närmar sig tolv. Det blir Norge och Danmark, och deras inblandning. Hur frågestund och en kille med keps räcker upp han­ kommer det sig att västliga stormakter har inlett den. bombningar över Irak och Syrien nu när Isis är – Jag har funderat på det här med språket. Vil­ med i bilden? Låt oss komma överens om att Isis ken betydelse valet av ord får när man ska beskriva är en brutal och barbarisk grupp, men den lever ett skeende. Jag är från USA och har följt vad som och verkar i samhället. Hur kan då målen för luft­ har skrivits om Michael Brown som sköts ihjäl av angreppen skiljas ut? en polis i Ferguson. Beroende på vinkel använder Haifa Zangana lägger armbågarna på bordet man antingen ordet ”man” eller ”pojke” om Brown. och spänner ögonen i mig.


Aktivist, journalist och författare Haifa Zangana, född 1950 i Bagdad, är en irakisk aktivist, journalist och författare. 1976 flydde hon från Irak och Baath­ regimen efter att under ett halvår ha suttit fängs­ lad i Abu Graib-fängelset som oppositionell. Som författare är hon mest känd för Women on a journey. Between Baghdad and London (2007). Den handlar om fem ira­ kiska kvinnor som lever i exil i London och deras minnen av hemlandet. Haifa Zangana intervjua­ des i nummer 3 av Folket i Bild/Kulturfront 2007 och bjöds då in av fören­ ingen Irak Solidaritet. Det blev hon även den här gången.

Det går inte, antar jag. – Nej, just det. Det går inte. Bomberna faller över städer, över moskéer, skolor och sjukhus. Vi har sett över 400 luftangrepp delade mellan USA och den irakiska armén. USA hävdar att offren är Isisanhängare, men synar man siffrorna verkar det som om antalet anhängare till terrorgruppen är flera miljoner. Vem är där för att kontrollera san­ ningen? De journalister som finns i Irak är inbäd­ dade i den irakiska armén. Vilka blir effekterna av dessa bombningar? – Människor har fått tvångsförflyttas från sina hem. De som har flytt, inräknade dem från staden Mosul, är nu uppe i över två miljoner. Det är en fullständig katastrof. Vintern är här och folk har ingenstans att bo. När du är på flykt förlorar du inte bara ditt hem – du blir också traumatiserad, rädd för anfall och kan inte låta dina barn gå i sko­ lan. Vi ser en ökad fattigdom i landet och att anta­ let som tvingas till prostitution eller trafficking blir fler. Allt detta är symptom på att människor inte kan slå sig till ro. Och att tro att flygbombningarna hjälper det irakiska folket är att lura sig själv: de har inte hjälpt de senaste elva åren och hjälper inte nu. De har snarare en motsatt effekt. Hur då?

Kvinnorna spelar stor roll. ”I USA:s soft power-strategi ingår att engagera kvinnorna i Irak. De flesta upp­ rorsmakare är män och för att skapa ett motstånd mot dem försöker den amerikanska armén knyta neutrala och vänligt inställda kvinnor till sig. Och detta genom riktade sociala- och ekonomiska pro­ gram.”, förklarar Haifa Zangana.

– Både irakierna och syrierna känner sig som måltavlor för dessa bombningar, det är jag överty­ gad om. När framför allt unga människor upptäck­ er vad som sker runt omkring dem – slakt, död, elände, fattigdom, korruption – då ansluter de sig till Isis. De ser rörelsen som en attraktiv väg för att protestera mot etablissemanget. Fred. Inte en enda gång under vårt samtal har det ordet nämnts. Kanske för att det känns så av­ lägset när allt som rapporteras från Mellanöstern handlar om det rakt motsatta. För Haifa Zangana skymtas freden i en stark motståndsrörelse och i omvärldens solidaritet. – Medborgare i de västliga stormakterna be­ höver sätta press på sina politiker att inte skicka vapen till regimer. Makthavarna vet om detta, men gör det ändå. De vinner för mycket på leve­ ranserna. Vapenindustrin ger stora pengar. När USA återigen har ockuperat Irak är en växande motståndsrörelse den enda vägen till befrielse, och det enda sättet att visa att Irak inte tänker förbli ett lydrike. Samtidigt behöver omvärlden uttrycka sin solidaritet, genom FN och i respekten för inter­ nationella lagar. Det handlar om att visa förtro­ ende. Vi kan bygga demokrati. Vi har bara inte fått chansen. ■ ■

2

… miljoner människor, drygt, har tvingats fly undan våldet i Irak, rapporterar TT när det här skrivs i början av de­ cember. De flesta av dem som har tvingats lämna sina hem gjorde det under flera våldsvågor i början av året och vid offensiver av extremist­ rörelsen Islamiska staten i juni och augusti, skriver TT. Våldet fortsätter att driva tusentals på flykt, enligt FN:s hjälporgan Unami i Irak som varnar för att vintern kan försvåra situationen, eftersom många saknar ordentliga och värme­ isolerade boenden. fib 23


Reportage.

Hela klanen samlad i far­ föräldrarnas soffa: Raimo, Leena, femårige Atte, Paula, storebror Ville och Jukka.

fib 24


TRE GENERATIONER

– en gemensam kärlek

Vad är viktigt i livet? Familjen förstås. Ishockeyn, jobbet, vännerna, böcker, resor. Och så språket och kärleken till Finland. Ja, och stugan. Journalisten Jolin Boldt har mött familjen Aro i Eskilstuna och pratat medborgarskap, utbytta Nokiamobiler och det där med att vara, eller inte vara, sverigefinne. TEXT jolin boldt FOTO kristoffer blimling

>

fib 25


REPORTAGE Blivande Lindenstjärnor? Tioåringarna är koncen­ trerade.

B

röderna Ville och Atte Aro är tredje generationens Eskilstunabor. Just nu härjar pojkarna med varandra i vardagsrummet i det röda huset i Sundbyholm en bit utanför staden. Här är det bondland – familjen hämtar ägg, tomater och kött från grannarna. Grabbarna vinglar uppspelta på en balansplatta och pappa håller koll från kaffebordet: – Varokaa! Var försiktiga! Inga fingrar i kläm, tack. I dag är det söndag och hockeyträningsdag, om en stund ska tioåriga Ville åka in till ishallen tillsammans med pappa Jukka, som också är hans tränare. Mamma Paula och lillebror Atte möter upp på åskådarplats i ishallen någon timme senare, Jukka dirigerar tioåringarna – de skrinnar i cirklar, framlänges och baklänges, lite Bambi-darriga på benen en del av dem. Allihopa oigenkännliga små kraftpaket med ansiktet dolt bakom hjälmgallret. Vem är Ville? – Där, pekar hans mamma, tveklöst. Femåriga Atte är på hemmaplan, kilar runt på läktarna medan mamma småpratar med andra föräldrar som sakkunnigt granskar sina telningars prestation: – De är i bra form just nu.

fib 26

Träningen går på svenska, men Ville har redan hunnit med två ishockeyläger i Finland – det är så bra för hans språkutveckling, tycker föräldrarna. – Det är en bra språkskola, och han kommer in i den finska barnkulturen, konstaterar Paula. Och redan nu ser han skillnaderna mellan Sverige och Finland – de finska barnen är lite tuffare och hårdare. PAULA BERÄTTAR att de två pojkarna ser fram mot att göra lumpen i Finland, precis som pappa. Det är inget ovanligt här i staden, Paula möter ofta ungdomar som åker till Finland för sin militärtjänstgöring. Hennes man Jukka gjorde sin värnplikt på Nylands brigad i södra Finland. Antalet finska medborgare har minskat i Sverige – ett antagande har varit att det beror på att unga män byter till svenskt medborgarskap, just för att slippa lumpen. Paulas erfarenheter ger inte belägg för den teorin. Att Paula själv fortfarande är finsk medborgare är inte så konstigt. Hon är född och uppvuxen i österbottniska Gamlakarleby (Kokkola säger alla som bor där) och flyttade till Sverige 1997, när hon mött sin Jukka. Men Jukka, som har bott här sen han var liten? Varför är inte han svensk medborgare?


Atte, Paula och Ville.

Om Jukka ska definiera sig själv, vad är han då? Är han inte sverigefinne? – Suomalainen! säger han. Finne. Och hans föräldrar Leena och Raimo, som inte alls har för avsikt att flytta tillbaka till Finland? Varför blir de inte svenska? De sitter i sitt kök och tittar förvånade på mig. Båda skakar på huvudet. Inte tänkbart. Men sedan många år kan man ha dubbelt medborgarskap – är inte det en bra idé? – Jag har ansökningspappren ifyllda, säger Leena plötsligt. Men jag har aldrig skickat in dem. De ligger väl i något skåp, tror hon. Där har de nog legat i elva år vid det här laget. VARJE VARDAGSMORGON strax efter åtta stuvar

Paula Aro in sina två små söner i sin Mercedes och rullar in mot Eskilstuna centrum. Paula är lärare, hon snurrar runt mellan olika skolor i staden – en grundskolegrupp här, en gymnasiegrupp där. Pojkarna finns båda i den stiftelseägda finska skolan, Erkki-koulu, Ville i fyran, Atte i en förskolegrupp. Där kommer de att stanna tills det är dags för högstadiet. Paula började studera historia och psykologi i Finland, och kompletterade studierna här i Sverige. Nu är hon lärare i modersmål och i finska som främmande språk. Hon undervisar ett tjugotal fin-

ska elever i Eskilstunas grundskolor, och ungefär lika många som läser finska som främmande språk på gymnasiet. På kommunens mångkulturenhet där Paula jobbar finns sex personer som arbetar med finska barn – men också lärare i ett trettiotal andra språk. De är hennes arbetskamrater, som hon träffar en halvdag varje fredag. De andra dagarna åker hon runt mellan olika skolor i staden, oftast ett par per dag. Det låter rörigt och slitigt, men är inte så illa. Hon behöver inte bekymra sig så mycket om föräldrakontakter och mentorskap. – Man behöver inte ta hem jobbet, säger hon. Men för ett tag sen blev hon förstelärare, och det innebär en del merjobb. Just nu handlar det om att stärka kollegerna i deras kunskaper om digitala möjligheter i undervisningen. Det blir mycket it med eleverna: De söker på aktuella frågor, använder ordböcker på nätet, nyheter, finska spel. Och mycket av lärarrespons och administration sker digitalt – Paula läser elevarbeten på digitala kommunikationsplattformar. Hon halar fram sin mobil för att visa. Inte en Nokia? Hon medger litet generat att hon har bytt till annat märke. Den här novemberdagen är det ganska exakt

10

tusen finsktalande, cirka, finns det i Eskils­ tuna i dag. De utgör cirka 10 procent av stadens invånare.

fib 27

>


REPORTAGE Myten om finnen och kniven, puukkon, är stark. Och ganska sann. Raimo plockar gärna fram sin samling och beskriver initierat de olika knivarna.

trettio år sen Raimo och Leena Aro, med två söner, kom hit till Eskilstuna, sent på hösten 1984. Raimo hade erbjudits jobb på en rörmokar­ firma. Leena var mammaledig och städade på kvällarna, sen blev det fabriksjobb på ett aluminiumgjuteri. Då var Jukka åtta år, och fann sig snabbt tillrätta: han började i en finsk klass, där han sedan gick hela grundskolan. Och så kunde han genast börja med hockeyträningen. Ishockeyn är en allvarlig sak för tre generationer Aro – Raimo spelade som ung, hans söner Jukka och Juho är båda djupt engagerade, liksom barnbarnen. Och alla fruarna är lika intresserade. Jukka jobbar i dag heltid, tidigare var han kvalitetsansvarig på Volvo Parts, nu jobbar han som chef för utflödet på Volvogroup Truks, som bland annat hanterar reservdelar för anläggningsmaskiner. Han är också förbundstränare, han har gått Tränarakademin under två år. Nästa vecka ska han ha tre träningar och två speldagar. Ville tränar fem gånger i veckan, lille Atte tre gånger. Sen blir det lite innebandy mellan hockeypassen. Men på sommaren kanske de tar paus? Jukka skakar på huvudet, plockar fram mobilen – en Nokia den här gången – och visar en bild på äldsta sonen som skrinnar i kortbyxor: fib 28

– Till sommaren plockar vi fram syntet­­­­ isbanan. Den är sex gånger sju meter och rullas ut på gårdsplanen därhemma. FÖR SJU ÅR SEDAN satt jag i den finska skolans

lärarrum och lyssnade på en animerad diskussion: Kan man tala finska på gatorna i Eskilstuna, utan att folk blänger? Buden var inte entydiga. ”Självklart” hävdade en del, andra skakade på huvudet. Hur ser det ut i dag? I den här släkten hymlar man inte med sitt språk. – Jag är stolt över att vara finne, konstaterar Raimo, och hans svärdotter Paula mörknar vid tanken att hon skulle sänka rösten ute på stan. – Men det är nog bättre nu, minns Jukka. Finskan har inte alltid haft så hög status. Raimo puttrar lite över att många talar svenska med sina barn och berättar om en sverigefinsk arbetskompis, som inte talade finska. Men Raimo såg ju att han förstod, och pratade envist finska tills det lossnade för arbetskamraten och han vågade pröva på. – Han lärde sig till slut. RAIMO OCH LEENA läser den sverigefinska nyhets-

tidningen Ruotsin Suomalainen, lyssnar en del på


Sisuradio, ser tv från Finland. Men de har också Eskilstuna-Kuriren och veckotidningen Allas, och Raimo lyssnar mycket på svensk radio. På torsdagar kan man handla finsk mat i Torshälla, de handlar gärna där. Till julen blir det särskilt viktigt, Raimo och Leena börjar lista: – Leverlådor, korv, jultårtor … jo och plommonsylt, piroger, och gurka som är inlagd på den rätta sättet … Förr gjorde Leena allt sådant själv, men med det nuvarande heltidsjobbet som barnskötare på finska förskolan ges det inte så mycket tid. Känner de att de lever i ett finskt sammanhang? – Jo, säger Leena, som mest jobbar på finska. – Nej, säger Raimo. Hans arbetsplats Bravida är helt svenskspråkig. Känner de sig svenska då? Båda grimaserar ett unisont Nää. – Men om nån i Finland klagar på Sverige försvarar jag det genast, säger Leena. – Det är nog dubbelt, suckar Raimo. Ångrar de att de flyttade hit? – Nej, säger Leena, mycket bestämt. Det här är vårt liv.

Leena och Raimo. De hade ju glömt det viktigaste: Stugan förstås. Där får själen vila. ■ ■ Fotnot: Det här reportaget ingår i Folket i Bild/Kulturfronts satsning på Sverigereportage där vi har låtit Nils Holgersson från sin gås blicka ner över det nya Sverige. Vad är sig likt och vad skiljer sig sedan Selma Lagerlöf sände ut Nils

för första gången för mer än hundra år sedan? Gemensamt för dessa reportage är att de bekostas av föreningens och

tidningens reportagefond. Vill du höra fler röster i framtida nummer av Folket i Bild/Kulturfront? Stöd då fonden med ett bidrag till plusgiro 65 77 50-6. Då kan vi låta Nils fortsätta sin färd, ett litet tag till.



johanna lundqvist, redaktör

ETT LIV DÄR ISHOCKEYN är viktigast av allt? Nå

nej, försäkrar de allihopa – Leena och hennes man Raimo, sonen Jukka och sonhustrun Paula. De har många andra intressen, de läser mycket, gillar att resa, Raimo är Beatlesfan … På kvällen ramlar det in ett meddelande från

Inget hem utan finsk design. Marimekko­ skålar i bokhyllan.

Sverigefinnar • Det har alltid funnits finsktalande i Sverige, och många har flyttat hit från Finland. Men från 1950-talet framåt ökade invandringen från Finland, för att kulminera under 1960- och 70-talen. De flesta kom till industriorterna i Mälarda­ len. Arbetskraftsinvandringen, som initie­ rades av den svenska industrin, innebar ett stort ekonomiskt tillskott för Sverige. • Hur många är de i dag? Det finns ingen exakt statistik. Man antar att uppemot en halv miljon personer i Sverige har någon form av finska rötter, och att en kvarts miljon talar finska. Drygt 60 000 är finska medborgare. För 40 år sedan, när invandringen var som störst, var de finska medborgarna tre gånger så många, över 180 000. • Finska är i dag ett av de inhemska mino­

ritetsspråken, och lagen ger finsktalande ett särskilt stöd. Trots det är utbudet på finska inte särskilt överväldigande: ett dussin skolor som erbjuder undervisning på finska, SR:s finska kanal Sisuradio, finska tv-nyheter och nyhetstidningen Ruotsin Suomalainen som utkommer en gång i veckan. Jämfört med vad de, ungefär lika många, svensktalande i Fin­ land erbjuds är det mycket tunt: I Finland njuter man bland annat av sju svenska dagstidningar, ett antal fasta teatersce­ ner, svenskspråkiga universitetsutbild­ ningar, radio och tv, en egen svensksprå­ kig brigad och, bara i Helsingforstrakten, ett 50-tal grundskolor. • I Eskilstuna finns i dag cirka 10 000 finsktalande, och kommunen strävar efter att ge service på finska. Tillsam­

mans med ett antal andra kommuner i Mälardalen ingår Eskilstuna i ett finskt förvaltningsområde, där man har rätt att använda finska i kontakter med myndig­ heterna i staden. • Att finsktalande ska ha rätt att använda sitt språk i kontakt med svenska myn­ digheter borde ha varit ett faktum sedan 1987, då vi antog en nordisk språkkonven­ tion som gav nordiska medborgare rätt att tala sitt modersmål vid myndighets­ kontakter i hela Norden. Tillämpningen av konventionen har inte varit särskilt omfattande och i dag verkar den bort­ glömd. Källor: Eskilstuna kommun, Nordiska rådet,

Sverigefinska riksförbundet, Svenska Finlands folkting, Wikipedia.

fib 29


Kultur. Författare och konstnärer tolkar parollen ”för en folkets kultur”

”Folket i motsats till dem som har Makten”

Att vara för en folkets kultur är i grund och botten ingenting annat än att vara mot allt som håller folket nere. Det är att räta på nacken. Det skriver Margareta Zetterström, författare och mångårig skribent i Folket i Bild/Kulturfront. Hon är först ut i en serie där vi har låtit kulturarbetare tolka en av tidningens tre paroller. Vad står ”en folkets kultur” för i dag?

N

TEXT margareta zetterström ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

är Folket i Bild/Kulturfront startades vid sjuttiotalets början var parollen ”för en folkets kultur” helt central, ja själva utgångspunkten för arbetet med tid­ ningen. Samtidigt väckte denna paroll förargelse i vissa vänsterkretsar. Varför inte en arbetarklas­ sens kultur? Varför inte kommunistisk partikul­ tur? Sådana invändningar kom framför allt från personer och organisationer som inte förstod beho­ vet av en bred och partipolitiskt obunden tidning. Begreppet ”folkets kultur” väckte hur som helst ständigt diskussion och ofta en fruktbar sådan. Detta begrepp är ju inte något fixt och färdigt utan någonting som hela tiden utvecklas, ett verktyg för att skapa ny kultur och förhålla sig till äldre tiders kultur, det som vi högtidligt brukar kalla kultur­ arvet. SEDAN HÖR DET till saken att slutet av sextio­

talet och början av sjuttiotalet rent allmänt var en blomstringstid för radikal kultur. Tidsandan ver­ kade befriande på många. Författare och konstnä­ rer radikaliserades och inspirerades i sitt skapande. Människor som dittills knappast hörts av i offent­ ligheten gavs röst och möjlighet att berätta om sig själva och sin situation. Journalister, författare, fotografer och konstnärer reste ut och tog tredje världen med hem till Sverige. Förtryck i alla for­ mer avslöjades. Det arbetande folkets erfarenheter lyftes fram i romaner och dikter, sånger och teater­ pjäser, ja även i bildkonsten trängde verkligheten in. Den radikala tidsandan påverkade även kon­ fib 30

takterna med äldre tiders kultur och vitaliserade diskussionen om ”klassikerna”. MEN I DAG känns det som om parollen ”för en fol­

kets kultur” hamnat i skymundan. Det är det nu hög tid att ändra på. Annars kan FiB/K aldrig bli den breda och ”masspridda populärtidning” som den en gång var tänkt att bli. Och då måste vi utgå från de samhällsförändringar som ägt rum de senaste decennierna: den växande arbetslösheten, de nya osäkra förhållandena i arbetslivet, finanska­ pitalets ökade makt och alla nyliberalt inspirerade nerskärningar och privatiseringar av välfärden och den offentliga sektorn. Allt detta har lett till en försämrad situation även för kulturskapande och tidningsutgivning. Det har blivit allt svårare att försörja sig som författare, konstnär, musiker, skådespelare, fotograf och journalist. Kulturen är ju nämligen den sektor av samhällslivet som lättast kan stämplas som ”onödig lyx”, det perfekta spar­ objektet i tider av ekonomisk kris och nyliberala härjningar. VAD KAN DÅ en tidning som FiB/K göra åt detta?

Framför allt se problemen i vitögat, beskriva den gradvisa nedmonteringen av den kulturella infra­ strukturen, skildra professionella kulturutövares krympande och allt osäkrare arbetsmarknad, rap­ portera om bokförlagens och tidningarnas kamp för överlevnad och det allt kärvare läget för många bibliotek, kommunala musikskolor, museer och orkestrar. Att FiB/K för egen del, för sitt oberoen­


ETT SÄTT FÖR TIDNINGEN att återuppliva intresset

för en folkets kultur är dra in fler i diskussionen, även personer utanför FiB/K. Jag tror att det skulle röra om i grytan och på sikt sprida tidningen ut­ anför vår nuvarande, starkt begränsade, läsekrets. Men glöm då inte att folket i parollen ”för en folkets kultur” är ett socialt begrepp — inte etniskt. Alltså: folket i motsats till dem som har Makten, de härskande, Herrarna, bourgeoisien eller vilken benämning man nu än väljer. Man behöver inte ha en marxistisk klassanalys i botten för medverka i FiB/K. Strindberg talade om Över- och Under­

klass, och motivet till att arbeta ”för en folkets kultur” kan lika gärna vara personliga upplevelser av att sakna inflytande, vara förtryckt, nerpres­ sad och berövad ordet. Att vara för en folkets kultur är i grund och botten ingenting annat än att vara mot allt som håller fol­ ket nere. Att, med Göran Sonnevi, räta på nacken och säga: Vi är inte skit. ■ ■

FOTO: SVANTE SVENSSON

des skull, säger nej till statligt stöd säger inte att tidningen är motståndare till statligt och kommu­ nalt kulturstöd i största allmänhet.

Margareta Zetterström är författare och översättare.

Deltog i uppbyggnaden av FiB/K under 1970-talet Margareta Zetterström föddes 1945 och är en svensk författare och översättare. 1977 debuterade hon med boken om konsthistorikern och kulturkritikern Erik Blomberg i Erik Blomberg: en kämpande intellektuell.

Under 1970-talet deltog hon i uppbyggnaden av Folket i Bild/Kulturfront och har sedan dess medverkat i tidningen. Ett stort intresse är och har varit Italien. I boken Arma älskade Italien från 2007 beskrivs även baksidorna med

landet: maffiavåldet, korruptionen, den organiserade brottsligheten samt statens oförmåga att handskas med problemen. År 2007 fick Margareta Zetterström ta emot Svenska Akademiens översättarpris. fib 31


Nato.

”Inte i Sveriges intresse att kriga i Afghanistan” Politikerna vill att kriget utreds men fortsätter till synes sömngångaraktigt att delta i en ny Natoinsats. Det skriver Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i föreningen Afghanistansolidaritet, med anledning av riksdagens beslut om en fortsatt svensk trupp i Afghanistan under 2015.

A

TEXT lars-gunnar liljestrand FOTO

amanda m hills/wikimedia commons

lliansregeringen fick för två år sedan med sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet på att fortsätta militärt i Afghanistan efter 2014. Statsminister Stefan Löfven (S) svarade i Svenska Dagbladet den 22 november förra året på frågan om varför Sverige ska vara kvar i Afghanistan: ”Vi drar nu ner det rätt rejält, så det är en liten del som blir kvar i utbildningssyfte. Men vi har varit överens med den förra regeringen under lång tid om att det är rätt att vara där. Jag har respekt för att andra har andra uppfattningar, men det har säkert gett fler möjligheter för flickor att gå i skola och andra saker som har varit bra.” Löfven ger inte något bra svar. Inget land går i krig för att förbättra skolgången för flickor. Han tycker att kriget är något han ärvt. Även försvarsminister Peter Hultqvist (S) hänvisar till tidigare beslut. I den proposition om en fortsatt svensk närvaro i Afghanistan efter 2014, som riksdagen fattade beslut om den 17 december, ges ingen annan motivering än att det är i enlighet med regeringens och riksdagens tidigare inriktning och att insatsen ska bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med det diffusa målet att afghanska armén självständigt skall ”hantera säkerheten i landet.” fib 32

Motståndet mot Sveriges militära deltagande i Afghanistan har växt under det 13 år långa kriget. Den socialdemokratiska partikongressen beslutade exempelvis år 2013 att en vitbok ska tas fram. Politikerna vill att kriget utreds men fortsätter till synes sömngångaraktigt att delta i en ny Natoinsats.

”Under 2014 har säkerhetssituationen i landets södra och östra delar försämrats jämförelsevis med motsvarande period 2013 och det väpnade motståndet har kunnat återta kontrollen över områden, framför allt på landsbygden. Återkommande attacker har genomförts även i andra delar av landet, inklusive i Kabul.”

MOT BAKGRUND AV omsvängningen

USA:S PRESIDENT Barack Obama har

i försvars- och säkerhetspolitiken som har uttalats den senaste tiden är riksdags­ beslutet från den 17 december oklokt och inte i Sveriges intresse. Alla riksdagspartier har på olika sätt talat för att försvaret inriktas på Sveriges säkerhet i stället för på insatser utomlands. I regeringsförklaringen från den 3 oktober 2014 slogs fast att ”den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” Sverige kommer trots detta att delta i en ny Natoledd styrka, Resolute Support Mission, RSM, begränsat till ett år, 2015. Enligt regeringen är det ”ett steg i avvecklingen av det svenska militära engagemanget i Afghanistan.” Betydelsen av insatsen tonas ned och de 50 militärer ska uttryckligen vara icke stridande. Det råder ingen fred i Afghanistan, vilket regeringen medger i propositionen:

dessutom gjort slut på alla illusioner om en passiv, rådgivande insats för de nya styrkorna med en order, publicerad i New York Times den 22 november. Ordern tillåter amerikanska styrkor att angripa talibaner och andra ”militanta grupper” som hotar amerikanska trupper eller den afghanska regeringen, vilket är ett bredare uppdrag än det presidenten beskrev för den amerikanska allmänheten tidigare. Man ska kunna slå till mot ”militanta grupper” med specialstyrkor, drönare och bombflyg. USA sätter in 9 800 soldater i Afghanistan under 2015 varav 6 500 ingår i den 12 000 man starka Natoledda RSM–styrkan. I regeringens proposition står det att Natoavtalet för RSM ”omfattar en ickestridande insats för utbildning, rådgivning och stöd. Efter särskild förfrågan och inbjudan från den afghanska regeringen kan dessa insatser ges även till afghanska specialförband på taktisk nivå. I övrigt är


En flicka i en skola i ett amerikanskt läger i Afghanistan under 2011. ”Inget land går i krig för att förbättra skolgången för flickor”, skriver LarsGunnar Liljestrand som en kommentar till statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande i Svenska Dagbladet om varför Sverige ska bidra med en trupp på 50 man i Afghanistan under 2015.

insatsens våldsanvändning begränsad till styrkans egenskydd. Insatsens personal ges rätt att inneha och bära vapen för att fullgöra sina uppgifter.” ATT RSM KAN STÖDJA specialförband på

taktisk nivå öppnar för ett deltagande i strid. Erfarenheterna från Isafstyrkans 13 år långa insats i Afghanistan visar att uppdraget steg för steg kan gå långt över mandatet, så kallad mission creep. Isaf skulle upprätthålla säkerheten, men gick över till ett offensivt krig mot talibanerna och deltog i USA:s Counterinsurgencyoperationer. Mot den bakgrunden är det viktigt att slå fast att det är regeringen som bär ansvaret för att de svenska militärerna inte överskrider mandatet och deltar i strider. Obama har satt den amerikanska insatsen till ett år för att sedan trappas

ner under 2016 och 2017. Det finns inga garantier för att planen hålls. Säkerhetsavtalet mellan USA och Afghanistan gäller 2015 till 2025 och har inget tak för de amerikanska styrkorna. Säkerhetsläget kan komma att avgöra om det blir en insats utöver 2017 och hur stor den blir. Exemplet från Irak visar att den amerikanska politiken kan svänga helt om. DELTAGANDET I DEN NYA Natoinsatsen är

inte i linje med Sveriges alliansfrihet och traditionella försvar för folkrätten. För det första har USA ett intresse att Sverige deltar. Även om insatsen på 50 man i norra Afghanistan inte gör vare sig till eller från i ett område stort som halva Götaland är den politiskt betydelsefull för USA som kan räkna in Sverige som allierad. För det andra är RSM-insatsen folkrättsstridig och saknar mandat från FN:s säkerhets-

råd. Den svenska regeringen motiverar insatsen med ett avtal mellan Afghanistans regering och Nato, men en inbjudan från den ena parten i ett pågående inbördeskrig ger inte utomstående stater rätt att intervenera. FN-stadgans artikel 2 (7) slår fast staternas självbestämmande och rätten för folken att utan yttre inblandning bestämma sin styrelse. Fredsopinionen måste kräva att det blir ett definitivt slut på Sveriges militära närvaro i Afghanistan. ■ ■

9800

amerikanska soldater sätts in i Afghanistan under 2015. 6 500 av dem ingår i den Natoledda RSM-styrkan på 12 000 man. fib 33


»

Serie.

ILLU S

TR

Jag började teckna för att jag misslyckades med att bli rockstjärna.

IO AT N: H

FOTO: ANNACARIN ISAKSSON

ENRI GYL ANDER

”Serierna handlar ofta om små människor mitt i det stora livet” Hej Henri Gylander! Du har tecknat enrutingen här ovanför. Berätta, vem är du? – Hej! Jag är serieskapare, illustra­ tör och pedagog från Göteborg. Föddes gjorde jag 1979 i Helsingfors och dör gör jag förhoppningsvis medan jag ännu lever. Kan du beskriva dina serier? Vad vill du säga med dem? Mina teckningar och serier riktar sig till flera skilda grupper då jag tecknar re­ gelbundet till både KP och Dagens ETC. Berättelserna handlar ofta om små männi­ skor mitt i det stora, märkliga livet. Som kan vara nog så hemskt, men som sannerli­ gen tål att bejakas. Det är främst därför jag fib 34

tecknar – för att försöka ge tillvaron mers­ mak. Några särskilda teman du håller dig till eller intresseras av? Några teman som i synnerhet intres­ serar mig är etik och existentiella frågor, dessa utforskar jag en del i mina längre serier. På ett politiskt plan är det asyl- och fredsfrågor som jag brinner starkast för. När det gäller satirteckningar är det ofta orättvisor och absurda saker i samhället som mina teman kretsar kring. Är serier ett bra sätt att nå folk på? Tecknandet handlar för mig i första hand om just kommunikation – vare sig det handlar om politiska, personliga el­ ler metafysiska saker så tycks jag kunna

få mycket sagt genom seriemediet. Det är ett direkt och uttrycksfullt sätt att både engagera och underhålla. Både mig själv och andra. Hur kommer det sig att du började teckna? Jag började teckna för att jag misslyck­ ades med att bli rockstjärna. När du är ledig – vad gör du då? När jag inte sitter i ateljén eller undervisar på nån skola brukar jag ge mig ut på äventyr med min dotter, spela med mitt band eller ägna mig åt yoga och aktivism. De två sistnämnda är jag allde­ les för slapphänt med, men skam den som ger sig!  johanna lundqvist


En glimt av h e m sidan

idans plats i Sagt på webben är hems vi snuttar ur de tidningen. Här publicerar at på fib.se sedan artiklar som har cirkuler gen kom ut. det förra numret av tidnin gligen. Vill du läsa Hemsidan uppdateras da sök fib.se. texterna i sin helhet? Be

Sagt på webben.

25–29

maj och 1–4 juni pågår Arctic challengeexercise 15, världens största flygövning under 2015, där ett tiotal nationer och över hundra flygplan deltar. Övningen kommer att hållas i luftrum­ met över Norrbotten och Västerbotten, från Riksgränsen i norr till Storuman i söder. De senaste fem åren har flera internatio­ nella flygövningar hållits i Norrbotten, bland annat den Nato­ ledda militärövningen Loyal Arrov 2009. Den möttes av protes­ ter från det antimilitäriska och Natokritiska nätverket Ofog.

»

ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

redaktionen

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS



Deltagare ur nätverket Ofog protesterar mot det militära övningsområdet Neat sommaren 2011.

Diskussion uppstår om den föreslagna nedläggningen av Bromma flygplats, ett tiotal ambulansflyg om året bara från Gotland landar där. Själv har jag inte bestämt mig i frågan. Tom Carlson filosoferar om stort och smått i vintermörkret. Läs hans krönika på fib.se

fib 35


Recension. Bomben – Ett knapptryck från kärnvapenkrig Eric Schlosser Översättning: Stefan Lindgren Ordfront

Förenta staterna har tillverkat 70 000 atomstridsspetsar. Ingen har detonerat oavsiktligt, vilket mer beror på tur än skicklighet, anser författaren till Bomben. På 770 sidor redovisas hur landets atomvapen och militära strategi utvecklats från Manhattanprojektet på 1940-talet till det kalla krigets slut. Problemen att undvika oönskade explosioner av tekniska skäl eller mänskliga faktorer var omfattande. Hur stor var risken och vem fick utlösa vapnen? Konflikterna var

Nattens lekar Stig Dagerman Norstedts

Norstedts har kommit på den goda idén att ge ut en fin och påkostad utgåva av Dagermans noveller och kortprosatexter som enligt baksidestexten är ”ständigt efterfrågade”. En stor del av texterna i denna volym har tidigare inte givits ut i bokform, men varit publicerade i tidningar och tidskrifter. Dagermanvännerna kan glädja sig och få en högtidsstund vid läsningen av denna bok. Men det är ingen lätt läsning. Varje novell, varje prosatext är krävande på sitt sätt. Läsningen går långsamt och kräver eftertanke och koncentration. Varje ny fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

legio mellan försvarsgrenarna, mellan militära och civila intressen samt mellan effektivitet och säkerhet för personalen. Halva boken består av en alltför detaljerad redogörelse för hur en Titan II-missil i Arkansas exploderade medan atomstridsspetsen klarade sig. En tekniker i silon tappade av misstag en skruvnyckel som genom olyckliga omständigheter orsakade en skada. Den förvärrades och administrativt schabbel på olika nivåer orsakade sedan katastrofen. Olyckor inträffade ständigt både av tekniska skäl och vårdslös och inkompetent hantering men mörklades oftast både internt och för allmänheten. Få verkade på allvar ha bekymrat sig över att verksamheten syftade till att döda hundratals miljoner människor. Författaren baserar sig på tidigare hemligstämplade officiella källor och intervjuer med personer som deltagit. Det är ett otäckt och spännande reportage. Men nya vapen och säkerhets­

anordningar har reducerat olycksrisken och förlusterna. Under Vietnamkriget förlorade Förenta staternas flygvapen 1 737 plan, under krigen efter 1980 har knappt 30 plan skjutits ner. Det kan låta positivt men innebär ännu större förstörelse och lidande för dem som utsätts för angreppen. Och en viktig faktor kvarstår oförändrad som Schlosser inte analyserar. Förenta staternas militärstrategi har varit aggressiv och präglats av en förvrängd och fördomsfull bild av Sovjetunionen och ”kommunismen”. Vår framtid hänger på omdöme och insikt hos de personer som nu håller i avtryckaren. Huruvida säkerheten i det avseendet har ökat på senare år är diskutabelt. Förenta staternas president var tidigare bemyndigad att trycka på knappen för attack med atomvapen mot mål i Sovjetunionen. Numera har måltavlan enligt författaren utökats med Kina, Nordkorea, Syrien och Iran. åke kilander

text är en utmaning och det är svårt att recensera, särskilt som texterna redan är recenserade av namnkunniga skribenter för över 60 år sedan. Bedömningarna finns att läsa i slutet av boken. Stig Dagerman är en modern klassiker som fortfarande har något att säga oss nutida läsare så många år efter den sorgliga sortin i garaget 1954. Inte bara i sina egna texter. Han är också hjälte i Tony Samuelssons bok Kafkapaviljongen som kom ut tidigare i år. Trots att texterna bör vara omkring 70 år gamla känns de moderna. Talspråket i dialogen närmar sig det fonetiska. Vissa texter innehåller massor av liknelser, metaforer och symboler. En kvarglömd vante på ett staket ser ut som en frusen sparv, en person som till slut ställer en fråga, spottar den ur sig som ett fiskben, en karl kan glo som om han var på cirkus. Man får intrycket att författaren har haft roligt och lekt med språket – mer eller mindre i olika texter.

Även ämnesvalen känns moderna i vissa fall, som i Vår nattliga badort där turisterna bär sig åt som svin och utnyttjar lokalbefolkningen på ett skamlöst sätt. I Det var en gång i maj förekommer demonstrationer som flankeras av nazistiska motdemonstranter. Andra noveller kan kännas absurda och svårbegripliga. Ytterligare andra handlar om klassfrågor och är tydligt medkännande med den underlägsne. Dagerman rör sig också obesvärat i diverse miljöer – skärgårdsbåtar, nöjesfält eller begravningar i landsorten. Han har gärna med hundar i novellerna och i eftertexten sägs det att han planerade en liten roman om hundar. Glädjande nog för Dagermanentusiasterna serveras fakta om novellerna och textfragmenten och nutida läsare kan få en bild av hur högt förväntningarna stod på denne lysande författare. stefan estby


Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap Redaktörer: Anders Björnsson och Sven Hirdman Celanders förlag

Denna antologi handlar om Sveriges säkerhetspolitik, försvarspolitik, utrikespolitik, kärnvapenpolitik och – inte minst viktigt – förhållandet till Finland. Redaktörerna Anders Björnsson och Sven Hirdman har sammanställt bidrag av 16 forskare, diplomater, politiker, militärer och journalister – skribenter med skilda kompetenser och ambitioner. Medlemskap i Nato säkerställer att Sverige i händelse av en stormaktskonflikt från första stund blir angripet. Även om vi formellt inte är medlemmar, men upplåter vårt territorium för basering av Natos styrkor, utlöser detta ryska motåtgärder mot svenskt territorium på samma sätt som om vi vore Natomedlemmar. Alltså bör vi avvisa sådana önskemål eller krav från Natos sida, framhåller Sven Hirdman. Också Hans Blix betvivlar att det som länge har pågått och nu tycks

Här och nu. Brev 2008–2011 Paul Auster och J M Coetzee Översättning: Ulla Roseen Albert Bonniers förlag

Paul Auster hade länge stått på min läsalista och när denna brevsamling kom ut blev jag nyfiken. Coetzee har jag läst förut, Disgrace och Boyhood tillhör de bästa romaner jag

accelerera utan ens en riksdagsdebatt – svensk militär integration utan medlemskap – är god fredspolitik. Konsekvenserna av det värdlandsavtal som den avgående regeringen undertecknade den 4 september, men som riksdagen ännu inte godkänt, behandlas av Maj-Britt Theorin och Pierre Schori. Samsynen om utrikespolitiken hos de två största partiledningarna har lagt en våt filt över den mediala debatten, konstaterar Pierre Schori. Rolf Ekéus anser att anslutning till Nato skulle innebära att vi väljer att betrakta Ryssland som en motståndare, inte längre som en stat med vilken vi ska utveckla stabila och goda relationer, ett radikalt brott mot en 200-årig politik. Det skulle påtagligt försämra hotbilden mot Sverige. Det skulle också tvinga Sverige att ge upp sin traditionella antikärnvapendiplomati. Natomedlemskap skulle dessutom dramatiskt öka försvarskostnaderna visar Leif Pagrotsky. Avvecklingen av folkförsvaret och den allmänna värnplikten är det största försvars- och säkerhetspolitiska misstaget som Sverige någonsin gjort, framhåller Thage G Peterson. Generallöjtnant Carl Björeman belyser att denna drastiska omläggning inte grundades på någon strategisk analys av krav på framtida försvarsförmåga och tillgång på ändamålsenliga försvarsresurser. Han visar

läst. Mellan dessa giganter förväntade jag mig en intellektuell diskussion, en brevväxling som skärskådade tidens stora frågor och kanske också andra, mer personliga ämnen. Jag blev besviken. Jo, de skriver om finanskrisen, om Mellanöstern, om film, om vänskap och inte minst om sport. Om julritualer och recensioner. Men sällan särskilt ingående eller engagerande. De känns främmande för varandra, diskussionen löper på lite halvhjärtat och känns ibland till och med lite pladdrig. Dock, självinsikt och humor förekommer ibland från dessa

också vilka krafter och personer som har drivit fram den förändringen. ”Vidtas inga drastiska åtgärder riskerar de svenska statsmakterna att förlora styrningen av utrikespolitiken till USA/Nato och av försvarspolitiken till försvarsindustrin/det militärindustriella komplexet.” Flera inlägg är skarpt kritiska mot Ryssland (personifierat som Putin), medan kritiken mot USA är mer hovsam och diplomatisk (utan omnämnande av vare sig Bush eller Obama). Här finns ingen analys av USA:s strategiska ambitioner och agerande efter 1990, av den enda kvarvarande supermaktens stärkta kontroll över FN och dess säkerhetsråd, av Natos förändrade roll efter den 24 april 1999 (i samband med bombkriget mot Jugoslavien). Västmakternas ansträngningar att relativisera folkrättens fundament – suveränitet, territoriell integritet och våldsförbud (principer som de plötsligt aktualiserat på nytt i samband med Ukrainakrisen) förbigås med tystnad, liksom de nya rättsinstanser som stormakterna skapat men själva anser sig stå över. Trots dessa brister, och även om man kan ha invändningar mot några av bidragen (vilket är naturligt i en antologi av detta slag) är denna bok ett angeläget bidrag till den nödvändiga diskussionen om, och försvaret av, den svenska alliansfriheten. christer lundgren

»

Språkligt är de förstås ekvilibrister, båda två.

surgubbar, som de faktiskt kallar sig själva. Språkligt är de förstås ekvilibrister, båda två. Och otidsenliga: De brevväxlar mestadels via fax. Paul Auster klagar över att det inte fanns skrivmaskin på hotellrummet i Paris – år 2010! pia karlsson fib 37


Antonio Gramsci – Intellektuell och politisk biografi Antonio A Santucci Översättning: Gustav Sjöberg Celanders förlag

Varför blir det ingen revolution? Varför ansluter sig inte majoriteten till kommunisterna? Ungefär så kan man kanske sammanfatta ett par av Gramscis frågeställningar. Gramsci svarar: ”Människan är framför allt ande, det vill säga historisk skapelse, och inte natur. Annars skulle man inte kunna förklara varför socialismen ännu inte förverkligats, då det ju alltid funnits utsugare och utsugna, skapare av rikedomar och egoistiska förbrukare av dem. Faktum är att mänskligheten bara lite i taget, skikt för skikt, har kommit till medvetande om

Mitt livs historia

Helen Keller Översättning: Helena Fagertun Bakhåll

Många vet vem man talar om när namnet Helen Keller nämns. Hon var – ur kommunikativ synvinkel – en svårt funktionshindrad kvinna, blind och dövstum, som på ett mirakulöst sätt med hjälp av en hängiven lärare, Anne Sullivan, lärde sig att kommunicera med omvärlden. Hon läste och tog examina vid universitetet, föreläste, var politisk aktivist (övertygad socialist) och blev med tiden, vad vi med dagens språkbruk skulle kalla, en kändis. Hon var även författare och fib 38

sitt eget värde och erövrat rätten att leva oberoende av de mönster och rättigheter som tidigare i historien gjort sig gällande för minoriteter. Och detta medvetande har inte formats under fysiologiska nödvändigheters brutala sporre, utan först somligas och sedan en hel klass intelligenta reflexion över vissa händelsers orsaker och över de bästa medlen att vända dem från förevändning för underkastelse till signal för uppror och samhällelig rekonstruktion.” Ansatsen börjar med en klassanalys och slutar med att betona de intellektuella. Ett problem med lösningen är att den riskerar bli ett alibi för att inte föra en dialog med arbetarklassen, vilken betraktas som omogen om den inte har samma lösningar som de intellektuella. Ett annat, mer praktiskt, problem är att det är svårt för överklassen att kontrollera hela arbetarrörelsen, men lätt att låta teoretiker sitta på universiteten och ordna seminarier för sig själva. Om sina många tidningsartiklar skriver Gramsci: ”… de skrevs för dagen

och borde enligt mig dö efter dagen.” Det låter ödmjukt, men här finns, tror jag, en farlig kärna: Gramscis brist på tillit till läsaren; att människor inte förmår vara dialektiska och se tidsandan när artiklarna skrevs. Denna syn gör att gramsciansk debatt blir än mer akademiskt avskild från folkflertalets verklighet. Det räcker inte att skriva artiklar i vänstertidningar för att betraktas som deltagare i den marxistiska debatten. Avståndet till arbetarklassen växer ytterligare. Bokens språk slår tyvärr ofta över i en panegyrik som blir stolpigt svårläst. Om Gramscis politiska skrifter får vi veta att de är ”… ett enastående dokument från en exemplarisk politisk och intellektuell bana, och från en avgörande period i Italiens och arbetarrörelsens historia.” Det är fras utan mening. Åter­ igen är bristen på förståelse för dialektik slående. Gramsci är verkligen en intressant tänkare i många sakfrågor, men han bör läsas kritiskt och inte som en felfri ledstjärna. olof rydström

redan 1903, när hon var 23 år gammal, gav hon ut den självbiografiska berättelsen The Story of My Life. Boken har nu kommit i nyutgåva, Mitt livs historia, översatt och med efterord av Helena Fagertun. Helen Keller insjuknade vid ett och ett halvt års ålder i hjärnhinneinflammation. Sviterna av denna sjukdom ledde till att hon blev blind och döv. I sin bok beskriver hon hur hon med hjälp av andra sinnen – smak och lukt men framför allt känsel – försökte få en bild av och förstå omgivningen. Det var först vid sju års ålder som hon med hjälp av sin skickliga lärare, Anne Sullivan, plötsligt förstod kopplingen mellan ordet vatten, som tecknades i hennes hand samtidigt som hon kände en vattenstråle rinna över andra handen. Ord kunde beteckna konkreta fenomen. När hon löst denna gåta, tog hennes språkutveckling fart, hon läste

och utbildade sig, hela tiden ledsagad av sin, till synes outtröttliga lärare. Vi får följa hennes under hennes första tjugo år. Helena Fagertuns efterord tillför den självbiografiska berättelsen intressant information. Hon tar bland annat upp det faktum att det har funnits kritiska röster, både under och efter Helen Kellers levnad, som ifrågasatt om Helen Keller verkligen helt på egen hand genomförde allt det hon tillskrevs göra. Hur mycket var snarare Anne Sullivans verk? Deras nära och symbiotiska förhållande är naturligtvis en god grogrund för sådana resonemang. Vidare berättar Helena Fagertun Anne Sullivans levnadshistoria och vad i hennes liv som föregick mötet med Helen Keller. Boken beskriver ett synnerligen märkligt människoöde. agneta willans


Kejsarens förintelse

David Olusoga och Casper W Erichsen Översättning: Per Nyqvist Leopard förlag

Hur uppstod nazismen och hur kunde den sluta med Förintelsen? Kanske en förklaring kan finnas i historien om kolonisationen av Sydvästafrika, dagens Namibia. Dess förste guvernören hette nämligen Heinrich Göring och var far till just den Hermann Göring som skulle bli en av Hitlers förtrogna. Epitetet ”brunskjortor” fick nazisternas SA-avdelningar genom att någon kom över uniformerna som faktiskt användes av soldaterna i kolonisationens tjänst.

Om natten ringer de döda Crister Enander

Heidruns förlag

Boken består av drygt 300 sidor innehållande författarens fria funderingar, infall och associationer i form av en sorts dagbok som sträcker sig från den 24 december till den 26 april, troligen i år. Om man ska tolka titeln är texterna skrivna på natten när det dagliga är avslutat och ”de döda” ringer. Men det är inte bara avlidna storheter som hör av sig. Även om det finns en lång och prominent rad av favoriter och hatobjekt mellan pärmarna. Vädret i Skåne får vi också veta en del om. Den dystra årstiden med mörker, blåst och regn. Det ger en viss närhet men gammalt väder är inte särskilt intressant.

Nazismen uppstod i den politiskt kokande tyska Weimarrepubliken. Dess första supportrar förenades av ett ideologiskt kitt bestående av dåtidens reaktionära hopkok plus att de också ofta var personer med erfarenheter från kolonierna. I Tyska Sydvästafrika gick strategin ut på att förslava de inhemska grupperna, herrero och nama, för att skaffa billig arbetskraft till farmerna. Motståndet från de afrikanska invånarna, vilka ofta var förhållandevis väl utbildade och kristna, blev hårdnackat. De vita härskarnas svar blev förintelsen av dessa, vad man menade, rasmässigt degenererade varelser. Den otäcka finalen ägde rum på en plats kallad Hajön, i dag campingplats för aningslösa turister. Det är ut ur dessa erfarenheter från koloniseringen av Tyska Sydvästafrika, antyder författarna, som nazismens ethos växer fram. Det erövrade östra Europa skulle ju bli det nazistiska ”Lebens-

Julen passerar i melankoli men efter nyår tar det sig och anekdoterna duggar tätt och underhållande. Författarens stora beläsenhet och intellektuella kontaktnät uppvisas generöst varvat med råskäll på så kallade experter, kändisar och nyrika tölpar. Nationalhelgon som Linné kläs av och förre statsministern Ingvar Carlsson får tillfälle att visa sin småaktighet. Bara för att nämna ett par exempel. Ibland kan boken tyckas motsägelsefull. Författaren kritiserar de negativa och missnöjda men hänger sig på andra ställen i texten till att, fullt förståeligt, beskriva den katastrofala samhälls­ utvecklingen som innebär att allt hopp för nutidens ungdomar saknas. De kan inte se fram emot att få jobb och bostäder. Inte om de hamnat fel i sorteringen som sker i skolsystemet. Dessutom är språket ockuperat av lögnaktiga makthavare och resten av samhället av reklam som vi inte kan värja oss emot. Men lyckligtvis knyter Crister Enander ihop sitt berättande mot slutet. ”Jag vägrar att misströsta.

raum” som herrefolket kunde kolonisera och genom Förintelsen skapa tusenårsriket. Sådan var ju grundtanken. Det är ganska bestickande att läsa om alla personkontakter som förbinder Namibia, Tyskland och Förintelsen. Det finns till och med trådar som leder ut i periferin ända till det i Uppsala belägna rasbiologiska institutet. Men att på det sättet förklara eller kanske spåra innehållet i Mein Kampf och nazismens människoförakt, vore kanske att ta i. Historiska samband är sällan enkla. Det är bara att minnas att i Kongo var kung Leopolds regim minst lika brutal utan att det för den skull slutade med ett industriellt organiserat massmord. Vad Olusoga och Erichsen skrivit är ett viktigt och i hög grad intressant bidrag till den omfattande litteraturen om nazismens väsen. Ingen som läser boken kan förbli oberörd. anders norborg

»

Nationalhelgon som Linné kläs av och förre statsministern Ingvar Carlsson får tillfälle att visa sin småaktighet. Inte nog med att det förefaller mig djupt ovärdigt och i ett längre perspektiv rent föraktligt … Samtiden bjuder visserligen på alltför få tillfällen som inger löften och förhoppningar till det bättre. Då behövs i ännu högre grad en tilltro till människan och hennes förmåga att resa sig upp och en dag ställa krav – krav på att bli tagen på allvar och att återfå makthavarnas och de styrandes respekt.” stefan estby fib 39


Film.

Hjärndöd och skatologi

F

»

TEXT hans isaksson FOTO hopper stone/noble

ör en tid sedan fick svensk borgerlighet en praktorgasm när de med fascisthjälp ånyo i riksdagen förnedrade den skadskjutna, men hatade, arbetarrörelsen. Extraval stundar. Politisk ebola drabbade redan i höstas 24 procent av de mestadels beskedliga människorna där jag bor. Man tänker på Tyskland nyåret 1933 – antagligen drömmer fascisterna om detsamma. Apropå politisk patologi, hjärndöd och skitkorvar gick jag, för att slippa verkligheten och, i brist på bättre, för att se Jim Carrey och Jeff Daniels som de småsnuskiga och infantila halvidioterna Lloyd och Harry i Bobby och Peter Farrellys Dum och dummare 2. Dum och dummare 2 är, som antyds, en senkommen uppföljare av en publikt uppskattad D&D 1 för jämt tjugo år sedan.

DÅ MÖTTE VI Harry och Lloyd, två osannolikt korkade kamrater, enligt kyrkoboken i 20 plus-åldern. Nu är de 40 plus och minst lika korkade. Lloyd, som synbarligen har blivit galen, bland annat av sexuell frustration, sitter nu sedan 1994 dreglande och apatisk i rullstol. Harry hade varje dag måst komma och sköta om honom, vilket bland annat inneburit att mata honom och byta hans nerskitna blöjor. När Harry nu hotade att överge Lloyd hoppade denne upp ur stolen och fib 40

Det komiska hos Lloyd och Harry är att de också på ytan är vuxna karlar, som stannat i sin mentala utveckling. avslöjade att han i 20 år utsatt Harry för ett practical joke. De går tillsammans hem och skämtar med en på riktigt rullstolsbunden och stenblind granne och tar död på hans ovärderliga samling av talande papegojor genom att mata dem på poppande godis och sedan låsa in dem och grannen med en hungrig katt. Harry får nu reda på att han nog har en dotter. Modern, Fraida, hade stans pojkar att tacka för sin första, mycket prisvärda och inträngande erfarenhet av kärlekslivet. Harry avslöjar att han inom kort behöver en ny njure, eftersom hans gamla par har tagit slut. Möjligen vore den nyfunna dottern Penny en lämplig givare? När Lloyd såg en aktuell mobilbild av den fagra Penny blev han självfallet stört … förälskad. Då Penny senare visade sig vara minst lika korkad

som Harry tycktes dessutom faderskapet vara styrkt. Lloyd såg till att paret åter skyndade ut på turné för att uppsöka hennes adoptivföräldrar.

GENOM HÄNDELSERNAS utveckling –

inkluderande konspirationer, hitmän, mordförsök samt den nu något bedagade Fraidas uppdykande – verkar det plötsligt som om det i stället var Lloyd som var Pennys far. Harry stod därför utan lämplig njurdonator. Lloyd for i stället till Mexiko, där han i baksätet på en bil fick sin ena njure bortopererad av en kommersiell kvackare, som uppenbarligen sålde den vidare. Han återvände i triumf med ett blodigt paket till den njursjuke, vilket dock bara visade sig innehålla en genomstekt fläskkotlett. Varpå Harry som tröst meddelade att hans påhittade njursjukdom bara varit ett practical joke. Lloyd kontrar med att Harry dagligen under 20 års blöjbyten oftast inte sanerat bort hans egen avföring, utan mest skitkorvar som Lloyd, som en del av sitt skämt, stulit från medpatienter. Varpå Fraida kunde meddela att ingen av dem kunde varit far till Penny, eftersom de uppenbarligen inte vetat hur man gör för att bli far. Det räckte nämligen för sådant ändamål inte med att tafsa runt i behån på en dam, som de med hänsyn till en eventuell D&D 3,


Precis som i verkligheten har det förflutit tjugo år i Lloyds (Jim Carrey) och Harrys (Jeff Daniels) liv. Och precis som i Dum och dummare 1 är uppföljaren riktigt korkad. Här lyser både den politiska och estetiska tonen med sin frånvaro. Ändå erbjuder filmskapare likt bröderna Farrelly ovanligt mycket nöje, skriver Hans Isaksson.

fortsatt tror. Men Penny fick träffa sin mor Fraida, som i en garderob fått rejält ihop det med hennes adoptivfar. Det torde vara svårt att analysera orala konstverk som Kålle- och Adahistorier, eller filmer, som till exempel bröderna Farrellys, utan att gå så att säga på djupet, till skrattets sociologi, lyteskomikens, pornografins, koprolalins och skatologins psykologi, och på dessa

företeelsers historia, som i varje fall sträcker sig bortom antiken. Större samhällsvetare än jag har gått bet på detta projekt. Men det påstås att Mr Bean och i någon mån Pee-Wee Herman (Rowan Atkinsons respektive Paul Reubens klassiska rollfigurer) är roliga emedan de har en åttaårig gosses psyke i en vuxen karls kropp. De har aldrig blivit riktigt socialiserade. De är tillräckligt vuxna för att

När Lloyd och Harry nu gör comeback i händerna på bröderna Farrelly är det med samma prutt-, tjej-, kiss- och bajsskämt som för tjugo år sedan.

uppfatta att samhället ställer vissa mer, eller oftast mindre, förståeliga krav på beteende men inte mera än att de, så fort folk vände ryggen till, ungefär som mina katter, glatt gör precis som de vill. Det sexuella har de ännu inte fattat poängen med, även om de kan vara lite nyfikna. DET KOMISKA hos Lloyd och Harry är

att de också på ytan är vuxna karlar, som stannat i sin mentala utveckling, i deras fall i slutet av latensperioden eller i förpuberteten, det vill säga i elvaårsåldern. Till skillnad från Pee-Wee och Mr Bean har de ett stort och växande intresse för det sexuella, fast uppenbarligen en oförmåga att väcka adekvat gensvar hos motsatt kön. Ett lysande intellekt är för ändamålet visserligen inget måste, men även flickor har sina minimikrav. De uppvisar permanent samma ointresse för hygien och klädsel som – övergående – är vanligt i puberteten. Dessutom är de lyteskomiska genom sina uppenbart bristande förmågor till reflexion och inlevelse, med åtföljande oförmåga att bedöma konsekvenserna av sina fib 41


FILM

På ytan är de vuxna karlar, men därunder? Ett gemensamt drag hos omogna hjältar på bio är att de inte kan uppfatta ironi och inte är så bra på empati. Harry och Lloyd utgör inget undantag.

gärningar, vilket gärna involverar dem i dramatiska förvecklingar. Beträffande hygien och bordsskick ligger de klart under nivån hos mentalt jämnåriga manspersoner, det vill säga sex-åttaårsåldern, vilket fortsatt gör dem fascinerade av exkrementer och olika slags utsöndringar. Ett annat gemensamt infantilt drag hos omogna individer och lyteskomiska hjältar på bio eller i verkligheten är att de inte kan uppfatta ironi och i allmänhet inte är så bra på empati vilket kan drabba såväl människor och sällskapsdjur. Eller utlänningar, eller folk som sitter med mugg utanför Ica. JAG HAR JU ALLTID hyllat Mao Zedongs

åsikt att av två huvudkriterier på ett konstverk – det estetiska och det politiska – dömer de flesta av oss i sista hand efter det politiska. Men jag medger att skatologiska och lyteskomiska skämtare och filmskapare som bröderna Farrelly men framför allt Sacha Baron Cohen eller John Waters – eller de makalösa Morran och Tobias i SVT1 – ger mig vissa problem genom att erbjuda mig och andra ovanligt mycket nöje, trots att de varken skänker någon större politisk

fib 42

eller estetisk behållning. Ändå är jag säker på att såväl Mao som Lenin och möjligen Moder Teresa hade skrattat åt dem, åtminstone i smyg. En relativt sentida erfarenhet har styrkt mig i denna övertygelse: HÄROMÅRET UPPTRÄDDE nämligen Camilla Lundberg, 60-årig musikchef på SR, författarinna och finkulturell överklassdam, som svarande i SVT1:s På Spåret, omaka hopparad i samma bur med den inte alltid lika fine Robert Aschberg. Därvid uppmanades av outgrundlig anledning Ashberg av Oldsberg att berätta en Kålle- och Adahistoria. Så skedde efter Aschbergs mycket lama protester – utan att programledaren kunnat förutse innehållet: ”Kålle och Åda sitter och vänslas i skymningen på en parksoffa. Kålle känner hur saven stiger och ber Åda enträget om att hon skall ta ett grepp om hans pillesnopp, som han diskret låtit släppa ner mellan spjälorna i soffan. Lätt generad försöker Ada göra honom till viljes, men utbrister snart häpet: – Kålle, lelle – har du två? – Najj, jag passar på att bajsa lite också!”

SE KLIPPET HÄR: http://www.

youtube.com/watch?v=R0bejmwKyM&list=RDR0be-jmwKyM

SJÄLV HÖRDE JAG HISTORIEN för 60 år sedan berättas av en frigjord svåger. Men nu, i TV1-sändning, fick historien en ny dimension. Det var nära att man måst blåsa av inspelningen, eftersom flera medverkande, framför allt Camilla Lundberg höll på att bryta samman i skrattkramper. Sedan dess tillhör Camilla Lundberg och P2 mina SR-måsten. Om någon skulle invända mot ämnet för denna krönika med att man, om man verkligen trängtar efter dumhet, skit och obsceniteter inte behöver gå över ån efter vatten – det räcker med att titta på Big Brother, Hollywoodfruar, Paradise Hotel, Annie Lööf eller en sverigedemokrat i högform i riksdagens talarstol. Nej, ty blödighet och feghet gör att skrattet uteblir. Dessa människor anser sig ibland vara på allvar. Vissa av dem, i synnerhet de värsta, får i vidrigt fall makt – det har vi förstått. Jag ser i stället för blodtryckets och hälsans skull Dum och dummare 1–2, som inte är lika upprörande, hotande och deprimerande. ■ ■


De tre vise männen beger sig till Frälsaren. Bilden publi­ cerad i De Notenkraker den 20 december 1922.

GEORGE VAN RAEMDONCK

1888–1966 Belgisk satir- och serietecknare född i Antwerpen. Flyttade 1914 till Holland där hans första politiska teckning publicerades i Amsterdammer i december samma år. Började i maj 1919 tillsammans med författaren A. M. de Jong att publicera den första holländska tecknade serien Bulletje en Boonestaak. Fram till 1937 gör van Raemdonck 8 856 teckningar för serien där han tar upp frågor som slaveri, kolonia-

lism, imperialism, antimilitarism, kapitalistisk utsugning, religiös påverkan ... År 1928 flyttar van Raemdonck tillbaka till Belgien. Från 1933 börjar han tillsammans med de Jong en kamp mot fascismen i tidskriften De Notenkraker. I oktober 1943 mördas de Jong av två holländska SSsoldater. År 1947 bosätter sig van Raemdonck i staden Boechout där han är verksam till sin död år 1966. Staden har till hans minne instiftat satirbildstävlingen George van Raemdonck Kartoenale som genomförs vartannat år.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning.

ETT ANNAT BIBLIOTEK – ETT NÖDVÄNDIGT ETT

D

TEXT jan myrdal FOTO olle asp

e första dagarna i december 2014 hade 15 246 volymer av Jan Myrdalbibliotekets cirka 50 000 volymer katalogiserats. Denna katalog är redan tillgänglig på nätet – bibl:(Jm) – då biblioteket ingår i Libris som ett nationellt forskningsbibliotek. Därmed blir det nödvändigt att jag skriver både konkret och i princip. Att det bär mitt namn är inget jag bestämt eller krävt. Gun Kessle och jag hade planerat (och hon ritat såväl byggnader som detaljer) att de sex byggnaderna i östra Björkviken i Skinnskatteberg med vårt bibliotek och våra samlingar skulle tjäna till studie- och arbetscentrum. Skillnaden gentemot Artur Lundkvists och Maria Wines stiftelse i Perstorp skulle vara att biblioteket och samlingarna vore mycket omfattande och även direkt knutna till de arbetsområden som varit våra. Detta skulle dock för driften krävt ekonomiska åtaganden från kommuner och landsting. När Peter Curman efter Gun Kessles död undersökte dessa möjligheter och de då efter finanskrisen visade sig mindre möjliga åtog sig Jan Myrdalsällskapet – vilket bildats utan min vetskap – att stå för verksamheten i den fastighet i Varberg Lasse Diding och Henning Mankell ställde till förfogande. Flytten av bibliotek och samlingar samt katalogarbetet och all övrig verksamhet har sedan skötts och sköts av frivilliga krafter och finansieras med insamlade medel.

DETTA KRÄVER EN principkommentar. British Museum grundades 1753 som första fria allmänna museum/bibliotek i världen fritt tillgängligt för alla fib 44

”kunskapstörstiga och vetgiriga”. En liberal institution alltså i vilken Karl Marx kunde fullfölja de fria studier som gav honom möjlighet att formulera sig för oss i Kapitalet. Inte bara han utan alla vi på vad som kallas vänsterkanten efter den Franska revolutionen då de revolutionära i Första Nationalförsamlingen 1789 till 1791 satt till vänster om talmannens bord och de konservativt samhällsbevarande satt till höger, har funnits i denna tradition för kulturens allemansrätt gentemot penningmakt och privilegiestrukturer. Politiskt innebär detta ett vårt krav på fri tillgång för alla till bibliotek och museer. VI HAR I OLIKA PERIODER nått framgång

och sedan lidit nederlag. Som för tillfället i Sverige. Mot detta kan och måste vi arbeta politiskt. Samtidigt bör vi se brukspatronen James Dicksons biblioteksinsats 1868 som i sin tid positiv och progressiv liksom Socialdemokratiska partiets insats vid grundandet av Arbetarrörelsens arkiv 1902. I nuvarande situation med inskränkningar och utrensningar blir det därför nödvändigt att bidra till att upprätta en fristående institution just för alla ”kunskapstörstiga och vetgiriga” utanför de av stat och kapital styrda. Det sägs vara omöjligt men det går med frivilligt oavlönat arbete och med att vi är många som inte vill låta oss bindas av rådande egendomsförhållanden. Säg det praktiskt. Gällande upphovsrättslag är till för att tjäna de stora kapitalintressena. Det vet alla. Fattiga satar dör av malaria för att kapitalägarna tjuvhåller på forskning och medi-

cinspridning för profitens skull. För oss konstnärer och författare har ”skyddstiden” utsträckts till 70 år efter vår död. (Under den tiden skulle för mig totalt okända arvtagare ha laglig rätt att även censurera och skriva om mina texter!) Nu vore en Broby Johansens stora insats för att sprida bilder olaglig. (En stor del av det Gun Kessle och jag gjorde i Förr och nu vore straffbart.) Här gäller det att uppmana kolleger att inte stirra sig blinda på ett illusoriskt efterkommandes ”ägande” utan slingra sig ur detta tvång. Mina föräldrar har lyckats. De var principiellt motståndare till arvsrätt. Deras texter är nu fritt förfogbara av alla. Gunnar var ju jurist. Lyckades skriva det så att inte ens deras bibliotekspengar nu efter deras död kommer till barnen/arvingarna. Vilket jag menar är helt rätt. Jag söker av principiella skäl göra detsamma. Redan ligger mina texter på Runeberg att helt fritt förfoga över för den som vill. Jag har bett Jan Myrdal-sällskapet att undersöka alla juridiska möjligheter att frigöra mina texter ur tvångskontrollen. Detta är en ”vänstertradition” i vilken jag är helt överens med mina föräldrar med vilka jag som känt haft andra politiska och personliga motsättningar. DET VAR OCKSÅ därför Gun Kessle och jag donerade samlingar åt Kungliga Biblioteket, Etnografiska museet, Östasiatiska museet och många andra institutioner i Sverige och Frankrike. Det är ju som en bouquinistvän i Paris sade skillnad på krämare och samlare. Visst har vi sålt när vi haft mycket ont


I nuvarande situation med inskränkningar och utrensningar blir det nödvändigt att bidra till att upprätta en fristående institution för alla ”kunskapstörstiga och vetgiriga”. Det skriver Jan Myrdal om biblioteket som bär hans namn. Här syns han tillsammans med Jan-Anders Karlsson, handledare och den som restaurerar böckerna.

Cirka 50 000 böcker finns i Jan Myrdalbiblioteket. I början av december hade drygt 15 000 av dem katalogiserats.

om pengar och visst har jag gett bort men i princip skall jag gå ur livet lika naken som jag gick in. (Det enda jag torde äga när jag dör är lite gångkläder och en familjegravsrätt i Gustafs.) MEN VAD ÄR DÅ det särskilda med detta

Gun Kessles och mitt bibliotek som gör det till ett värdefullt arbetsinstrument för andra, för en ny generation? Dels att det i dessa fyra våningar står böcker i öppna hyllsystem. Man behöver inte i förväg veta någon titel. (Fast visst kan man leta i katalog om så är.) Man kan strosa i den avdelning man vill. Öppna hyllsystemet gör det möjligt för böcker att själva hoppa fram och visa sig. Serendipitet kallas det. Att av en styrd tillfällighet finna det oväntade som öppnar vetande. Det tycks därtill av katalogiseringen i Libris vara ungefär 25 procent av beståndet som inte finns i andra bibliotek i Sverige. (När olika skribenter protesterade mot vad jag skrev om Balzacs samhällssyn påpekade Jan Stolpe i SvD att det kunde bero på att de skrifter av och om honom jag hänvisade till inte fanns i andra bibliotek i Sverige.) I vissa fall rör det verk som inte finns i några andra bibliotek över huvud taget. I många fall

beroende på att de i det ena landet eller det andra är förbjudna och destruerade av politiska eller moraliska eller personhistoriska skäl. Gun och jag har aldrig tagit sådana hänsyn. Här finns gott om verk vilka vi själva funnit felaktiga, skadliga och falska. Naturligtvis finns här Hitlers Mein Kampf i olika upplagor på olika språk. Att själv läsa och med förnuftet ta ställning till. Vi har aldrig varit överens om den korrekthet med vilken böcker förbjudits och förintats i Öst som Väst. Censuren kläs alltid i de högsta och ädlaste ideal. Det är för ditt eget bästa du förhindras läsa. Men den tjänar blott det den säger sig bekämpa. Se på fascismens framväxt i Östeuropa! Ett allvarligt intellektuellt problem som hindrar förändring och utveckling är att i Sverige måste studenter först läsa vad olika uttolkare har hävdat. Först därefter tillåts de läsa originaltexter. Här kan de gå direkt till källan. Sedan kan de själva ta ställning till de många olika förklaringarna. GUNNAR BRANDELL sa mig en gång

att en svårighet för yngre studenter att förstå vad de läste när de läste Strindberg var att de inte hade sammanhanget tydligt. De borde ha bläddrat sig igenom

dåtidens lägg från till exempel Fäderneslandet. Nå, här finns de. Liksom Revue des Deux Mondes utan vilket det franska artonhundratalet blir svårförståeligt. Eller Punch från första numret. Hela Rheinische Zeitung 1842/1843 och Neue Rheinische Zeitung 1848/1849. (Och olika original och nytryck liksom hela MEGA 1 och MEW och MEGA 2 om det är Marx/Engels man vill läsa). Liksom hela L’Assiette au Beurre, Simplicissimus från första årgången till 1922 eller Komintern. Och så vidare. Nå, det som finns är ett urval. Dock tillräckligt för att den intresserade själv kan se efter. NU BYGGS BOKHYLLOR också på andra

våningen och allt det som ännu ligger i packlådor skall upp. I vår skall fyra våningar med böcker stå arbetsklara och på hösten biblioteket officiellt invigas. Samtidigt påbörjas utbyggnad för att rymma bland annat hela teknikavdelningen med litteratur och modeller om praktikens roll. Med frivilligt arbete byggs här upp hela det förnuftets instrument jag själv skulle behövt från det jag började ta medvetande i elva-tolvårsåldern. Det jag fortfarande behöver ännu nu när jag går mot de nittio! ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

Allemansrätten – en rätt som ställer krav på visad hänsyn

A

TEXT per boström

llemansrätten består till största delen av sedvanerätt och reglerna finns inte som lagtext. Rättighetens innehåll är inte glasklar med den har i stort fungerat tillfredställande och varit oss till stor nytta under lång tid. För att den skall få fortsätta att existera utan störande lagstiftning krävs att vi visar hänsyn. Den som rör sig i skog och mark måste bete sig på ett sådant sätt att inte markägaren irriteras i onödan, även om det sker utanför tomtgräns och inte orsakar någon skada. Fastighetsägaren bör å sin sida tänka på att inte i onödan försvåra tillträde för den allmänhet som vill besöka hans naturområde. En del lagstiftning finns dock. Vissa beteenden kan vara straffbara som ”tagande av olovlig väg” eller ”hemfridsbrott”. Man får inte gå in på annans tomt. Begreppet är oklart men tomt finns bara runt byggnader och inte runt andra tekniska föremål som till exempel bryggor. En tomt kan vara ganska vidsträckt runt ett bostadshus, men liten runt ett uthus eller båthus. Storleken beror bland annat på terrängförhållandena. Men även om det finns skyddande buskar och bergknallar kan avståendet till bostadshus knappast få vara kortare än 15 meter. Även om terrängen är flack borde i de flesta fall 70 meter räcka för att slippa straffansvar. Om bostadshuset är omgivet av parkanläggning kan dock tomten anses gå betydligt längre. DET ÄR OCKSÅ FÖRBJUDET att gå över

planteringar och åkrar eller beträda andra områden om det finns risk för att även en enstaka person kan orsaka ekonomisk skada (även om den är liten) för markägaren. Beteenden som inte är straffbara kan fib 46

ändå vara skadeståndsgrundande. Till exempel om någon glömmer att stänga en grind bakom sig så att djuren rymmer. Större grupper kan störa och orsaka markskador trots att varje enskild deltagare inte kan sägas göra detta. Här kan det ofta finnas skäl att fråga markägaren i förväg. Det kan annars bli aktuellt med skadeståndsansvar för till exempel arrangörer av aktiviteter för turister. Även den som ordnar skol­utflykter i naturen bör nog tänka på detta. En markägare får inte sätta upp skyltar utan tillstånd av kommunen, om det inte är klart att allmänheten inte får passera, som vid tomt eller plantering. Vissa andra skyltar är tillåtna utan tillstånd, om de har vägande skäl, som till exempel ”varning för tjuren”. Skyltar utan tillstånd med texter som ”tillträde förbjudet” har ingen betydelse för bedömningen av om tillträdet är tillåtet. Markägare som sätter upp en skylt utan tillstånd riskerar bli förelagd av myndigheterna att ta bort den. INTE HELLER ETT STÄNGSEL behöver ha någon betydelse för allemansrätten. Är det tillåtet att beträda området bakom stängslet får man ta sig över, bara man är noga med att inte skada stängslet. Allmänheten kan vända sig till länsstyrelsen och begära att stängsel som spärrar av områden av betydelse för friluftslivet, främst strandområden, badplatser och utsiktsplatser, förses med grind på det allmännas bekostnad. Sedan gör myndigheten en bedömning som grundas på intresseavvägning. Rättsläget som gäller tältning är oklart. Kortvarig tältning är tillåten, om man är diskret och håller sig långt från bostadshus. Är tältaren så nära tomt-

gräns att det kan uppfattas som störande är troligen inte ens ett dygns tältning tillåten. Vid tältning i grupp bör man oftast fråga markägaren om lov innan, även om man är långt från tomtgränsen. Vid alltför närgången tältning kan markägaren ha rätt att flytta bort tältet, om tältaren vägrar att göra det självmant. DET ÄR FÖRBJUDET att köra bil i terräng men tillåtet att tillfälligt ställa bilen intill en väg, om man inte orsakar skada. Om markägaren gett anvisning om parkeringsförbud bör detta respekteras. Brottsbalken innehåller en utförlig uppräkning av vad som är förbjudet att ta utan markägarens tillstånd: ”växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett”. Även om uppräkningen känns ålderdomlig, och det i praktiken är helt riskfritt att plocka med sig några mindre stenar eller ett antal löv, så har det faktiskt hänt i modern tid att personer som tagit större mängder vitmossa dömts för stöld. Tillåtet är däremot vilda bär, vilda blommor och andra örter, svamp och kottar. Också bärplockning och svampplockning som organiseras i större skala anses vara tillåtet. Den som vill veta mer kan gå in på Naturvårdsverkets hemsida och ladda ner Allemansrätten – vad säger lagen? författad av Bertil Bengtsson. Det är från den boken jag har hämtat de flesta av axplocken i denna spalt.

Jurist och inriktad på miljörätt. Medlem i föreningen FIB-juristerna. Hemsida: tffr.org


Medlem.

gen? r i förenin Vad hände .fib.se sida www Se vår hem

Månadens medarbetare FOTO: ASTRID HAUGLAND

HEJ JOLIN BOLDT, SOM HAR SKRIVIT REPORTAGET OM FAMILJEN ARO I DET HÄR NUMRET AV FOLKET I BILD/KULTURFRONT. BERÄTTA, VEM ÄR DU? – Finlandssvensk. Journalist sedan över fyrtio år. Kom till Sverige på 1970-talet (ack dessa härliga svenska män). Startade 1998 nyhetstidningen Sesam, som konkursade fyra år senare efter en vådlig och underbar resa in i en helt ny sorts journalistik med minoritetspolitiska förtecken. I dag lärare i journalistik på Södertörns högskola. Också en underbar resa.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU SKRIVER? – Varför andas jag? Jag har skrivit sedan jag lärde mig alfabetet. Jag skriver tills jag dör. Det är mitt sätt att förklara världen. Jag skriver för att jag växte upp i en läsande värld, för att jag älskar orden. För att ord förändrar världen. För att ord skapar världen. VAD UPPRÖR DIG? – Aaaah – parkeringsböter, taskiga chefer, dåliga tomater, bryggkaffe, aningslöshet, alla nedlåtande blickar som vi ger dem vi ser ner på, människor som är pretentiösa och alla de som tror de är bättre än andra, de som tror att Allvar stavas med stort A och inte är det minsta respektlösa. NÄR DU ÄR LEDIG, VAD GÖR DU DÅ? – När jag tar pauser från min språkfascism? Då plockar jag svamp. Och så krafsar jag, helhjärtat men nyckfullt, i min trädgård. Och håller kulturkonservativt på Traditioner.

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Hans-Magnus Meincke och Kristina Eriksson MEDARBETARE:

Torbjörn Wikland, Oda Lystrup Hodlekve, Mare Toomingas, LarsGunnar Liljestrand, Rolf Andersson, Magnus Zackariasson, Kristoffer Blimling, Björn Kumm, Anders Romelsjö, Hans Öhrn, Christer Lundgren, Oskar Aspman, Kurt Junesjö, HansMagnus Meincke, Kristina Eriksson, Jolin Boldt, Margareta Zetterström, Svante Svensson, Henri Gylander, Jan Bergsten, Agneta Willans, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Olle Asp, Per Boström, Hans Linström.

KALLELSE TILL FÖRENINGEN FOLKET I BILD/ KULTURFRONTS ORDINARIE STÄMMA Lördagen den 25 april 2015 klockan 10 till 16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast den 27 februari 2015: styrelsen@fib.se. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

I SAMTAL OM PALESTINA

”Vad betyder ett svenskt erkännande av Palestina?” Journalisten och litteraturkritikern Adnan Abou-Chakra föreläser den 16 februari klockan 17.30 på Need Coffeeshop (gamla café Kaka) på torget i Norberg. Föreläsningen arrangeras av Folket i Bild/Kulturfronts avdelning Västmanland-Dalarna tillsammans med Bergslagens folkhögskola, Norbergs arbetarekommun, LO-kommittén och ABF. Efter föreläsningen bjuds publiken in till ett samtal.

Nästa nummer kommer 12 februari. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Johanna Lundqvist. WEBBREDAKTÖR: Anton Honkonen LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Britta

Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se

Profile for Folket i Bild Kulturfront

FiB 1 2015  

MODERNT SLAVERI: För kommunernas visstidsanställda INTERVJU: Sociologen Saskia Sassen synar globaliseringens effekter MELLANÖSTERN: Aktivist...

FiB 1 2015  

MODERNT SLAVERI: För kommunernas visstidsanställda INTERVJU: Sociologen Saskia Sassen synar globaliseringens effekter MELLANÖSTERN: Aktivist...