FiB01-2013 by Folket i Bild Kulturfront

robert nyberg Häcklar omoral och girighet romer Flickhem möts med misstänksamhet gaza Världen sviker – akut medicinbrist Folketibildett201349 kr

Red.

INNEHÅLL

Upp till kamp mot dubbelmoral och girighet

Månadens Satirarkivet.se

Robert Nybergs omslagsillustration av

Carl Bildt dränkt i olja är själva sinnebilden av en icke önskvärd egenskap hos mänskligheten som synas och lyfts fram i de flesta delar av detta nummer, det första under ett nytt år. En indignerad uthängning av dubbelmoral, girighet, fördomar och likgiltighet, som tydligt visar upp vad vi bör kämpa mot – kanske också ibland inom oss själva. En kamp som, så länge den förs, ger oss hopp om en bättre framtid för oss alla. Vi ser dubbelmoralen och girigheten

när Sverige inte motsätter sig utlämningar till USA. Vi ser den när Norge (liksom Sverige) deltar i krig tillsammans med USA, exporterar vapen och kapital som används för att nå mesta möjliga profit om det så är genom barnarbete eller smutsiga kolkraftverk. Vi ser den också när klimatförhandlingarna inte når fram till skarpa och nödvändiga beslut; när Nord går i clinch med Syd och med stor sannolikhet förverkligar en hårdare värld, för många redan idag, för ännu fler – våra barn och barnbarn – i morgon. Vi ser fördomarna när ett romskt behandlingshem för flickor står nästan tomt nära ett år efter öppnandet, Sveriges kommuner ratar det trots att behovet finns. Vi ser likgiltigheten när Gazas befolkning saknar livsviktiga mediciner när omvärlden inte längre bryr sig, åtminstone alltför få av oss. Låt det nya året bli en nystart. Upp till kamp mot dubbelmoral och girighet!

stefan ljung, redaktör fib 2

Sverigebilden

Noterat

Insändare

JordenRunt

Krönika

Intervju

Klimat

Stick&Klipp

Recensioner

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

43 24

Guldfeber: ROBERT NYBERG. Ett urval från två decenniers illustrationer som sparkar uppåt.

Gaza: MEDICINBRIST. Hård blockad, inre splittring och en frånvarande omvärld leder till att behovet av livsviktiga mediciner inte tillgodoses.

Krönika. Nytt år och hopp om nystart – men för vem?

I början av ett nytt år brukar man önska sig att det

Film: call girl. Fokus slits från ett rättsövergrepp när Palme pekas ut som kund till minderåriga prostituerade.

ska bli bättre än de föregående åren. Dystra nyårsönskningar passar sig inte. Det gäller att vara hoppfull. Lyckligtvis finns det alltid något positivt att säga om framtiden för de flesta. Det är helt enkelt en fråga om infallsvinkel. Ser man på bilförsäljningen går det bra att vara optimistisk. Den har ökat med 13 procent i USA och där har också försäljningen av Volvobilar också ökat med några procent. Bilhandlarna kan ta det som ett tecken på framgång och en del nationalekonomer som en föraning om att världsekonomin är på bättringsvägen. Men ser man det från ett annat håll är det inget att

Sverige: ROMSKT HVB-HEM. Snart ett år efter öppnandet står hvb-hemmet Katitzi nästan tomt, kommunerna väljer bort det trots att behovet är stort.

Följetong. SISTA DELEN. Vandringen i Absurdistan – Arbetsförmedlingens åtgärder – kommer till vägs ände.

glädjas åt. Bilar är stora och skrymmande och kräver för stora investeringar i vägar som borde gå till mer angelägna ändamål, till exempel det som politikerna kommer att tala om nästa år, när det är val: vård, skola, omsorg. Dessutom orsakar bilismen alldeles för stora indirekta kostnader genom att förgifta luften både med utsläpp av växthusgaser och med uppslitna asfaltpartiklar från vägar och gator. Eller ta det här med krigsindustrin. Den gynnar vår ekonomi. Genom att Bofors deltar i produktionen av Excaliburgranater som styrs med gps och därför sägs vara mycket mer träffsäkra än andra granater kan vi få sälja till länder som jagar terrorister med granater men i stället råkar spränga bröllopsföljen eller spädbarn i luften. Nu kan de vara säkrare på att träffa rätt, under förutsättning att de har fått rätt uppgifter om var de jagade terroristerna befinner sig. Men granattillverkarna kan se framtiden an med tillförsikt. Det är naturligtvis också bra för den svenska

ekonomin att Nato och andra militärer får öva precisionsbombningar i Norrbotten och nästan skrämma livet ur fredliga hjortronplockare eller Jokkmokksbor. Ja, det finns många som har anledning att vara hoppfulla. Frågan är bara vad vi andra som inte tillverkar bilar eller granater och som inte tycker om granater och som är undrar hur länge vårt land direkt eller indirekt ska delta i och understödja andra länders krig och erövringar kan hitta något att glädja oss åt under detta år. Det är svårt att komma på något just nu. hans o sjöström fib 3

Sverigebilden.

foto hillevi nagel www.hillevinagel.se

fib fib 44

FiB-noterat. illustration mare toomingas

Torsten Billman-utställningen I havsgruvorna som öppnade på senhösten på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg finns att beskåda under ett helt år till, den avslutas 5 januari 2014. Bland annat ställs hans omslagsbild till det första numret av FiB/ Kulturfront 1972 ut. red

Utlämning till USA väcker frågor

Utlämningen från Djibouti till USA av två svenska medborgare med somaliska rötter har faktiskt väckt fler och mer kritiska kommentarer på nyhetsplats i ledande amerikanska medier som Washington Post och New York Times och exempelvis brittiska Independent än i svenska statliga stormedier som SVT och SR, konstaterar Gösta Hulthén, talesperson för Charta 2008. SVT har väl hittills i stort sett bara okritiskt återgett FBI:s lista med anklagelser om de tvås terrorism. SR:s ” Studio Ett” hade visserligen bjudit in de anhörigas advokat Thomas Olsson, men grillade honom mest om hur terroristiskt al-Shabaab kunde tänkas vara.

Washington Post skrev däremot att överlämningen är en påminnelse om att Obamaadministrationen fortfarande använder den kritiserade form av bortförande som drabbade de två egyptiska flyktingarna i Sverige i december 2001. Tidningen konstaterar att Sverige tvår sina händer och förklarar dels att deras öde är en sak ”mellan USA och Djibouti” och att Sverige inte har några synpunkter på vad som förefaller vara ett nytt exempel på olagligt bortförande, ”illegal rendering”, av svenska medborgare. Följande citat från brittiska The Independent den 2/1 2013, gör fallet än märkligare: ”Authorities in Sweden and Britain had monitored the ... men for years as they traveled back and forth to Somalia, but neither country assembled enough evidence to

press criminal charges.” När denna övervakning (från Säpos sida) startade sägs inte. Säpo har alltså övervakat de två i många år, utan att få fram något brottsligt. I det läget väljer Sverige att låta USA, med tio års erfarenhet från Guantanamo och med mer ”flexibla” antiterrorlagar, ta över. Frågorna som medier och oppositionspolitiker borde ställa till UD och regeringen, ända tills de svarar, är enligt Gösta Hultén: 1. På vilken laglig grund har de två förts till USA? 2. Har UD gått med på att amerikansk polis förhörde de två utan advokat i Djibouti? 3. Har UD/regeringen gått med på överlämnandet? En av de gripna ska ha sagt att en FBI-agent i september sa att USA bara väntade på det. 4. Varför hölls överlämnandet hemligt för både advokat och anhöriga från den 17 november till den 7 december? 5. Om det stämmer som de anhöriga samstämmigt hävdar, att de två länge försökt lämna al- Shabaab, hållits fängslade av al-Shabaab och flytt från Somalia som avhoppare – är det då rätt sätt att se till att de överlämnas i hemlighet till USA och hotas av livstids fängelse där? RED fib 5

Sverige.

Fördomarna styr när kommuner väljer behandlingshem Text johanna lundqvist foto oda lystrup hodlekve

För tio månader sedan öppnade Europas första hem för vård eller boende, hvb-hem, för romska tjejer i Vingåker. Trots en intensiv informationskampanj ekar fem av sex rum tomma. Personalen på Katitzi anar rasism bakom kommunernas val av boenden.

fib 6

Ingrid Blomerus och Seppo Grönfors, två av initiativtagarna till Katitzi, tror att det finns en misstänksamhet mot boenden som drivs av romer.

fib 7

sverige Katitzi, ett hvb-hem för romska flickor, står nästan tomt nära ett år efter öppnandet. Detta trots att behovet att platser är stort och att hemmet, med hälften romsk och hälften svensk personal, har öppnat för att ta emot andra flickor.

Text johanna lundqvist foto oda lystrup hodlekve

På Katitzi är hälften av personalen romsk, hälften svensk. Både Carina Gunnarsdotter och Ingrid Blomerus tror att behovet av särskilda hvb-hem för romska tjejer är stort.

i vet att det finns många tjejer som behöver hjälp, men det brister hos socialtjänsterna. Det finns en rädsla för att placera någon här, säger Ingrid Blomerus, en av initiativtagarna till Katitzi. Hon möter upp i farstun i det röda huset intill tågstationen i Vingåker. Snön ligger som en blöt filt över vägar, hus och biltak. Tofflorna som vi plockar ur korgen i hallen tinar sakta upp tårna. – Så här ser rummen ut där det är tänkt att tjejerna ska bo. Man får inreda med sina egna grejer, sätta upp tavlor eller affischer. Vi vill att det ska bli så hemlikt som möjligt, säger Ingrid Blomerus och pekar in mot ett rum med ett litet bord, en säng och en garderob. Den egna ingången avslöjar att boendet är just ett hvb-hem, hem för vård eller boende. Hvb-hem är behandlingshem som tar emot barn eller ungdomar för vård i förening med boende. Den som har placerats på ett av Sveriges

400 hvb-hem har gjort det frivilligt med stöd ur socialtjänstlagen, SoL, eller har blivit tvångsomhändertagen enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Skälen till en placering kan bland annat vara att man riskerar att fara illa i sin hemmiljö, hamna i kriminalitet eller i ett missbruk. – Man kan säga att vi är det sista steget i en vårdkedja. Här ska man lära sig att fungera i samhället igen. De boende får gå ut på egen hand, säger Carina Gunnarsdotter, som är alkohol- och missbruksbehandlare. Hon tittar på Patricia, som i dagarna fyller 18 år. Hon är Katitzis första och hittills enda placering och kom i slutet av augusti. – Minns du första gången du skulle gå till affären? frågar Carina Gunnarsdotter. – Jag sprang det snabbaste jag kunde dit och tillbaka, skrattar Patricia. Allvaret finns där ändå, ett skrämt djur i strupen: Jag visste inte hur folk skulle reagera på att jag är rom, säger hon. STOR OKUNSKAP. Ingrid Blomerus och hennes

syster Katja har jobbat med ungdomar på institution i elva år. Tidigt märkte de ett behov av särskilda hvb-hem för romska flickor. Pojkarna tycks klara sig bättre, medan flickorna har svårare att ta kontakt med personal och boende som är ickeromsk. Förklaringen tror Ingrid Blomerus ligger i att flickorna kommer från en skyddad hemmiljö, och det leder till en otrygghet när man placerar dem på blandade institutioner. Samtidigt finns en stor okunskap bland svensk personal om det romska livet. – Vi har varit på boenden där man inte har sina personliga sängkläder. Det skulle aldrig fungera bland romska ungdomar som inte är vana att dela lakan med någon annan. Kulturkrockarna är många, säger Ingrid Blomerus. UTSATTHET. Hon tror att en anledning till att romska

tjejer under behandling fungerar bättre med andra romer, ligger i att de delar samma historia. – Man har inte levt samma liv, ändå har man liknande erfarenheter. Vi är flockdjur, det är det enda vettiga ord jag kan komma på. Kanske har den här gemenskapen med vår utsatthet att göra; det var först min pappas generation som fick bostäder. Fortfarande har många romer svårt att lita på svenskar. fib 8

Man har inte levt samma liv, ändå har man liknande erfarenheter.

För fyra år sedan påbörjade Ingrid och Katja Blomerus en ansökan till Socialstyrelsen om att få driva ett hvb-hem. Inom ett halvår skulle de kunna öppna, trodde de. De kontaktade kollegor från tiden som behandlingsassistenter på institutioner och i skolor och erbjöd dem jobb. De letade annonser på nätet om att få hyra hus. De fick komma på visningar. Men där tog det stopp. – Det gick bra när jag presenterade mig på telefon, både mitt efternamn och förnamn klingar svenskt. Men när hyresvärdarna fick se Katja i den romska kjolen kliva ur bilen sa de att de hade många som var intresserade, säger Ingrid Blomerus. Hon och de andra på Katitzi berättar om ett halvår fyllt av samtal och ett trettiotal visningar som alla slutar med ett nej. Så tycks det plötsligt

ljusna: de hittar en bostad i Tumba, skriver kontrakt och planerar att installera ett brandlarm. Då kallar grannarna till möte på gården. De säger att de kommer att behandla personal och boende fientligt om de flyttar dit. – Hyresvärden upphävde kontraktet av rädsla för grannarna. Vi kände samtidigt att det inte gick att flytta dit, det hade inte varit tryggt för flickorna, säger Ingrid Blomerus.

Jag känner mig hemma här, säger Patricia, 18 år, som är Katitzis hittills enda placering. Hon kom i slutet av augusti. Här får hon en kram av Ingrid Blomerus som ska hinna med tåget till Stockholm.

JUBLADE. När så en privat hyresvärd i Vingåker er-

bjuder dem att hyra det röda huset vid stationen, vågar de knappt tro att det är sant. – Det kändes så bra eftersom huset har varit ett boende tidigare. Det fanns tvättstuga, egna ingångar och gemensamma ytor. Vi jublade, säger Seppo Grönfors, en av Katitzis fem behandlings-

fib 9

sverige Carina Gunnarsdotter är alkohol- och missbruksbehandlare på Katitzi. ”Jag tror att det är viktigt att jag och patienten vågar titta bakåt mot det som har varit. Alla har en ryggsäck som man behöver rensa.”, säger hon.

Seppo Grönfors är en av Katitzis fem behandlingsassistenter och har varit med från starten. ”Än har vi inte gett upp. Vi tror att när väl kommunerna får upp ögonen för det här boendet kommer det att braka till.”, säger han.

fib 10

assistenter, som har varit med från början. När de väl hade fått ja från hyresvärden började en lång process med att ansöka om en bygglovsförändring hos kommunen. En sådan måste göras när ett hus går från att vara en privatbostad till en vårdinrättning. INFOKAMPANJ. Jörgen Larsson (S) kommunsty-

relsens ordförande i Vingåker, förklarar den långa väntetiden med att den tidigare huvudmannen aldrig ansökte om någon bygglovsförändring. – De papper vi hade var från 1940-talet när huset användes som övernattningsbostad åt järnvägsanställda. Vi informerade personalen om att det kunde bli svårt att få tillstånd från Trafikverket, som brukar vara restriktiva med boenden så nära järnvägen. Eftersom den tidigare ägaren inte ansökte om förändrat bygglov gjorde aldrig Trafikverket någon utredning av verksamheten. Men det behövde göras nu. Jag förstår att de nuvarande ägarna tycker att det har drabbat dem.

Varannan månad skickar Ingrid Blomerus och hennes kollegor mejl till Sveriges 290 kommuner i hopp om att någon handläggare ska nappa. De har ringt gamla kontakter och kört en informationskampanj. De har släppt kravet på att endast ta emot romska flickor. Nu kan kommunerna även skicka flickor i behov av en akut plats till Katitzi. Ändå förblir telefonen tyst. FÖRDOMAR. – Jag jobbar extra på ett boende

i Enköping och där står över tjugo tjejer i kö. Men ingen skickas hit. Det verkar som om socialförvaltningarna inte vill att tjejerna ska komma i kontakt med den romska kulturen, säger Carina Gunnarsdotter. Hon får medhåll av Ingrid Blomerus: – En gång hörde vi en handläggare fråga en romsk tjej om hon verkligen ville vara rom. Fördomarna är så många att man blir tokig! Samtidigt finns det en stor okunnighet hos kommunerna. De säger att de inte kan skicka några tjejer hit för att

Visst finns det tjejställen som hade kunnat passa, men det avgörande var den romska inriktningen. de inte har ingått något ramavtal med oss, men det behöver man inte när det handlar om en så specifik målgrupp. En kommun som ändå har en placering hos Katitzi är Patricias hemkommun. Björn Skoog är hvb-samordnare och matchade ihop Patricias profil med det Katitzi kunde erbjuda.

Varför valde du det här boendet? – Vi ville att hon skulle hamna på ett ställe med enbart tjejer och därför gick blandade institutioner bort. Visst finns det tjejställen som hade kunnat passa, men det avgörande var den romska inriktningen. Vi har provat många boenden tidigare, men utan att lyckas. Jag tyckte att det var värt att ge det här en chans. Hur ser du på att det finns boenden grundade på kultur och etnicitet? – När vi i vår kommun placerar på hvb-hem tänker vi oftast inte på etnicitet. Det kan lätt bli en knepig tanke. Däremot finns den tanken med i öppenvården. Det är inte ovanligt att en utländsk patients kontaktperson kommer från samma land. Jag tror att det finns saker som vi som är

Ensamt utan en vän. Det är inte bestämt hur länge Patricia kommer att stanna på Katitzi. ”Jag skulle gärna vilja att det kom hit fler tjejer.”, säger hon.

fib 11

sverige

Jag har varit på andra boenden, men jag kände aldrig den där hemkänslan som finns här. födda i Sverige aldrig helt kan förstå. Och Patricia trivs. Trots att det knappt har gått fyra månader sedan hon kom till Katitzi första gången känner hon sig hemma. – Jag har varit på andra boenden, men jag kände aldrig den där hemkänslan som finns här. Visst

Den som har placerats på ett hvb-hem har en viss frihet. Patricia går ut ensam varannan dag och flera dagar i veckan tränar hon tillsammans med personal på gymmet i Vingåker. Här tar hon en promenad med Seppo Grönfors.

fib 12

kan jag bråka med personalen ibland, men man vet att man är vänner. Vi har ett speciellt sätt att prata och vi skämtar mycket. I går när vi åt middag frågade Carina om hon kunde ta mer, och vi svarade att ”här frågar vi inte, zigenare bara tar”. Vad händer nu? – Jag vet inte hur länge jag kommer att vara här, det är inte bestämt ännu. Jag måste må helt bra innan jag kan åka härifrån. Någon gång hoppas jag att jag kan bo i en egen lägenhet. Jag vill hitta en praktikplats och få jobb. Det är det jag vill. ■ ■ FOTNOT: Patricia heter egentligen något annat.

”Det finns en rädsla för att flickorna förstärks i sin etnicitet”

De misstänks Ingrid Schiöler, som har jobbat som flyktinghandläggare på Röda korset och numera är sakkunnig i romska frågor vid Göteborgs stadsmuseum, tror att det pyr en allmän misstänksamhet mot verksamheter som drivs av romer.

Text johanna lundqvist

et finns en rädsla för att flickorna ska förstärkas i sin etnicitet om de placeras på ett romskt boende. Samtidigt styr gamla fördomar; socialsekretare tänker att det är lättast att samarbeta med svenska boenden. Ingrid Schiöler förklarar att ett sådant tankesätt fråntar en viss grupp dess rätt till en egen vilja. – Många romska flickor får aldrig chans att säga vad de egentligen önskar. Jag är övertygad om att flera skulle bli jätteglada om de fick komma till ett boende där deras egen kultur finns. Många som har placerats med stöd av lagen om vård av unga har redan förlorat så mycket, och det tar tid att bygga upp ett liv igen. Den processen tror jag underlättas om man har kontakt med sitt eget kulturområde. SÄRBEHANDLING. Ingrid Schiöler menar att man

måste bygga in ett slags positiv särbehandling av den romska minoriteten. Först då kan den integreras i samhället. – Problemen är inte desamma bland placeringar oavsett bakgrund. Det finns argument för att verkligen särbehandla för att också kunna inkludera. Romer är en erkänd nationell minoritet och det finns skillnader gentemot majoritetsbefolkningen. Vi har sett att det kan bli problem att hålla kontakt med ursprungsfamiljen när ett romskt barn placeras, exempelvis. Man är inte van att även mormor, farmor och kusiner finns med som en viktig del. Då är det en fördel om kontaktpersonen själv är rom, säger hon.

Jag tänker att det är lite fult att säga att det är skillnad på människor. Som att man tappar lite av en jämlikhetstanke. Hur ser du på det? – Jag hävdar att det finns en skillnad, men den behöver inte innebära en konflikt. Om man som rom är trygg i sin ursprungskultur kan man hantera resten av samhället på ett bättre sätt. Man kan dra paralleller till hemspråksundervisningen: ett barn som först lär sig läsa på sitt eget språk har lättare att ta till sig det svenska språket senare. ■ ■

Fakta: Romer i Sverige I Sverige finns cirka 30 000 personer med romsk bakgrund. Siffran blir den dubbla om man även räknar de resande, som är en folkgrupp med troligtvis samma ursprung. 2000 blev romer erkända som en nationell minoritetsgrupp. Romer har levt i Sverige sedan 1500-talet och nya grupper har tillkommit. I dag bor här både svenska, finska, utomnordiska och nyanlända romer med rötter i forna Jugoslavien. Under århundraden har romernas tillvaro i Sverige präglats av diskriminering och utanförskap. Övergrepp i form av fördrivning, tvångsförflyttning, näringsförbud, invandringsförbud och tvångssterilisering har förekommit. 2010 publicerade Delegationen för romska frågor på arbetsdepartementet en utredning som visar att det fortfarande råder en exkludering av romer från alla delar av samhället: Arbetslösheten bland gruppen beräknas till 80 procent, en majoritet saknar grundskoleutbildning och medellivslängden är avsevärt kortare än hos övriga befolkningen. Källa: ne.se, sökord: romer och regeringen.se

fib 13

Insändare. Direkt efter angreppet på Irak drogs den speciella rapportören för mänskliga rättigheter in. Tillsammans med ett stort antal irakiska och internationella organisationer kräver föreningen Irak Solidaritet att en speciell rapportör återinsätts för mänskliga rättigheter, MR, i Irak. Föreningen har brevväxlat med utrikes-minister Carl Bildt och UD i frågan. Vi beklagar att Sverige har ändrat uppfattning och uppmanar regeringen att åter stödja kravet på en speciell rapportör. Du som läser detta kan enskilt eller genom din organisation eller ditt parti stödja detta krav. Till Utrikesminister Carl Bildt Utrikesdepartementet Stockholm

Varje vecka skördas ett stort antal dödsoffer bland civilbefolkningen som är skyddslös.

fib 14

rån föreningen IrakSolidaritets sida beklagar vi djupt Sveriges ändrade ståndpunkt beträffande återinsättande av en speciell rapportör för mänskliga rättigheter i Irak. Jag citerar från ett tidigare brev från UD: ”Sverige är för tillsättandet av en speciell landrapportör inom ramen för FN. Specialrapportörerna utgör en mycket viktig del av FN:s arbete för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, och den svenska regeringen är principiellt positivt inställd till denna typ av verktyg. Det fanns också en rapportör för Irak under åren 1991–2004.” Föreningen såg positivt på detta svar och

skickade ett brev med förfrågan om när och var Sverige framfört kravet på en speciell rapportör för MR i Irak. I svaret från 21 mars 2012 har UD ändrat uppfattning och säger att det ”inte är påkallat att driva frågan om en FN-rapportör”. Vi efterlyser vilka motiv som finns för den ändrade uppfattningen som reser frågor om att Sverige inte vill kritisera brott mot mänskliga rättigheter inom den amerikanska intressesfären. Vi blir dagligen påminda om den skrämmande situation som råder i Irak för mänskliga rättigheter. Bara i år har minst 119 fångar avrättats efter rättslösa processer som internationella människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch i upprepade uttalanden uppger sakna minsta baskrav för en rättssäker process. Massarresteringar fortgår.

Nya fall av tortyr till döds i fängelser och andra övergrepp framkommer fortlöpande och med det politiska dödläge som råder kan säkerhet för befolkningen på inget sätt säkras. Varje vecka skördas ett stort antal dödsoffer bland civilbefolkningen som är skyddslös. FN:s kommissionär för MR, Navi Pillay är ”chockerad” över de pågående massavrättningarna i Irak. Vid den ”periodiska genomgången” av situationen för MR i Irak 2010, uttalade många länder sin oro över MR-situationen i Irak, speciellt beträffande den stora bristen på rättssäkerhet i fängelser och arrestlokaler, de många arresteringarna och de massavrättningar som äger rum. IrakSolidaritet anser självfallet att Unami:s

bevakning av mänskliga rättigheter i Irak är värdefull och till nytta. Men dess rapporter tillställs inte formellt MR-rådet och behandlas därför inte av rådet. Vi vill understryka det faktum att Unami beskriver ”allvarligakränkningar” av MR i Irak, vilket gör det än mer påkallat att tillsätta en speciell rapportör och grundligt undersöka den allvarliga situationen i Irak. Kravet på en speciell rapportör har dessutom brett stöd av MR-organisationer i och utanför Irak. Kravet finns med bland de skriftliga uttalanden som tillställdes FN:s människorättsråds 19:e ordinarie session 27 februari – 23 mars 2012 av mer än 200 organisationer. En speciell rapportör , rapporterar till skillnad från Unami direkt till FN:s råd för mä nskliga rättigheter vilket är en avgörande skillnad. Föreningen uppmanar därför regeringen att åter inför Sveriges förväntade inval i MR-rådet stödja kravet på en speciell rapportör för MR i Irak och agera kraftfullt i EU, FN och alla lämpliga internationella instanser.

Med vänlig hälsning Sigyn Meder För föreningen Irak Solidaritet Hela brevväxlingen finns här: http://iraksolidaritet.se/?nr=646

JordenRunt. texter lisa forsberg

sydafrika/Israel

Kyrkodelegation: Israel är apartheid

världen/sydafrika

Jättefacket PSI uppmanar till Israelbojkott En av världens största fackföreningar, Public Services International, PSI, beslutade under sin världskongress i slutet av förra året att fullt ut stödja den kampanj för bojkott av Israel som förs på många håll runtom i världen. PSI:s världskongress beslöt även att aktivt delta i den årliga Israel Apartheid Week, en återkommande kampanj som har initierats av sydafrikanska aktivister för att rikta uppmärksamhet mot Israels apartheidpolitik. PSI

representerar 20 miljoner offentliganställda i 150 länder. Det var det sydafrikanska kommunalarbetarfacket som lade fram förslaget om bojkott av Israel vid 2012 års PSI-världskongress i Durban. En talesman för det sydafrikanska kommunalarbetarfacket uppgav att ”det är genom internationell solidaritet arbetare emellan som stora framsteg historiskt sett har åstadkommits med avseende på mänskliga rättigheter, och PSI:s stöd för aktion för Palestina bekräftar detta”.

världen

Sedelpressars hastighet förutsäger uppror Ny ekonomisk forskning utförd av den oberoende sydafrikanska analysfirman ETM Analytics visar att inflationsmåttet Continuous Commodity Index, CCI, är bättre för att förutsäga sociala oroligheter och upprorstendenser än andra etablerade inflationsmått, såsom det ofta använda Consumer Price Index, CPI. Anledningen till detta är att monetär inflation omedelbart reflekteras i priset på den samling av 19 basvaror, såsom mat och bränsle, vilkas prisökning mäts i CCI. Detta är också den typ av varor på vilka låginkomsttagare spenderar den största delen av sin inkomst. ETM Analytics

forskning visar att de länder vilkas centralbanker trycker mest nya sedlar också är de där man ser störst sociala oroligheter och tendenser till uppror. Förklaringen tros vara att valutan i länder där det trycks nya sedlar i stor omfattning förlorar i värde i en betydligt snabbare takt än lönerna ökar, framför allt för dem vars löner är lägst. I toppen av ETM Analytics rangordning av världens länder baserat på inflationsgrad återfinns Syrien, med en CCI-inflationsgrad motsvarande 60 procent sedan början av 2010. På andra plats kommer Turkiet, följt av Brasilien, Sydafrika, Argentina och Indien.

En delegation av ledare för en rad sydafrikanska kristna kyrkor uppger sig vara ’traumatiserade’ efter en gemensam resa till Bethlehem och Jerusalem. I ett pressmeddelande uppgav företrädare för bland annat metodistiska, holländsk-reformerta, presbyterianska, anglikanska och evangeliska sydafrikanska kyrkor att ”som sydafrikaner upplevde vi att det var som att hamna i ett nytt apartheid-bakhåll. Vi bevittnade brott mot internationell lag vilka skedde på många olika nivåer – demoleringar av palestinska bostäder, diskrimineringar inom det israeliska rättssystemet, den israeliska arméns dagliga trakasserier av palestinier, den israeliska apartheidmuren med alla tillhörande restriktioner av palestiniers rörelsefrihet, fängslandet av en stor andel av den palestinska befolkningen, inklusive barn, den pågående konfiskeringen av palestinska landområden och vattenresurser, separata områden för palestinier och israeler, och så vidare… Vi förväntade oss inte att Israel skulle bryta mot internationell lag i den här omfattningen. Det vi upplevde av östra Jerusalem och det av Israel ockuperade Västbanken var överväldigande. Det har traumatiserat oss.” fib 15

Krönika.

Den äckliga lilla N Text pål steigan översättning hans o sjöström

u har vi fått bevittna hur ockupanten Israel ännu en gång använder sin överlägsna militärapparat till att döda civila män, kvinnor och barn i Gaza. Och vad sa de norska myndigheterna medan mördandet pågick? Det allra viktigaste för utrikesminister Espen Barth Eide var att understryka Israels påstådda ”rätt att försvara sig”, som om en olaglig ockupant kan åberopa något sådant. Vad för slags land har Norge egentigen blivit? I internationella sammanhang framställer

Som framgår av detta diagram från norska Statistisk sentralbyrå är USA den största köparen av norska vapen och exporten dit har ökat påtagligt.

60 –

2005

50 –

2006

40 –

2008

30 –

2007

Norge sig som en fredsnation, men det är lika hycklande och osant som påståendet att vi är en ”miljöstormakt”. Låt oss säga som det är: Norge är en stor exportör av koldioxid och vi är också storexportörer av död och förintelse genom en massiv export av vapen. Och vi kan anta att dessa två saker hänger ihop. När de rödgröna övertog regeringsmakten tog den norska vapenexporten ett historiskt språng framåt. 2005 hade vapenexporten ett värde av

vapenexport efter beställarland. andelar av hela världen 2005-2010

2009 2010

20 – 10 – 0– fib 16

kanada

sverige

usa

1 547 miljoner norska kronor. 2009 uppgick den till 3 107 miljoner. Inte mindre än en fördubbling under de första fyra åren med fredspartiet Sosialistisk venstre i regeringen! Vapenexporten sjönk en hel del 2010, men den ligger fortfarande långt över nivån från Bondeviks tid. Vi exporterar främst till USA. Nyligen publicerade Fagforbundet och Norsk

folkehjelp en rapport som visar att Norge har ett nära militärt samarbete med Israel. Rapporten visar att Norge gör ockupationen av palestinska områden effektivare. Det måste bli slut på det, säger Stein Gulbrandsen i Fagforbundets arbetsutskott. Generalsekreterare Liv Tørres i Norsk folkehjelp betonar att militärindustrin har en avgörande betydelse för att upprätthålla Israels 45 år långa ockupation av Västbanken och Gazaremsan. Det militära samarbetet och vapenhandeln med Israel bidrar till att förstärka denna ockupation, säger Tørres. De rödgrönas statssekreterare Gry Larsen (utrikesdepartementet) tycker däremot inte att den norska vapenexporten till ockupationsregimen är något problem. Det är inte problematiskt att norskproducerade vapenkomponenter hamnar i Israel, säger Larsen. Hon förklarar att den norska försvarsindustrin säljer delar och komponenter som andra länder fogar in i större system. Därför hamnar norska vapenkomponenter i Israel trots att Norge inte säljer försvarsmateriel direkt till ”länder som är i krig eller där krig hotar”. Sluta snacka skit! Norska vapenkomponenter används i vapen som Israel utnyttjar i sin terror mot den palestinska befolkningen. Och regeringen har inte tänkt vika sig för kritiken från Fagforbundet och Norsk folkehjelp. Israel deltar tillsammans med andra länder i Nordafrika och Mellanöstern i Medelhavsunionen som Nato samarbetar med. Det är inte aktu-

imperialisten ellt att norska politiker ska avstå från den typen av samarbete. Det beror på att vi anser att det öppnar möjligheter till dialog och samarbete i regionen, säger Gry Larsen. SV:s medlemmar och väljare bör lägga märke till hur statssekreteraren i deras rödgröna utrikesdepartement definierar ”dialog och samarbete”. Norska staten har tjänat pengar på att sälja vapen till Israels armé. Företaget Nammo, där staten äger 50 procent av aktierna, har ett amerikanskt dotterbolag som har sålt 28 000 pansarvärnsraketer till Israel. Försvarsdoktrinen: från försvar av landet till leverantör av legosoldater. Sedan Arbeiderpartiet såg till att kuppa in Norge i Nato 1949 har Norge hela tiden varit en lojal stöttepelare för USA och Nato. Men fram till Sovjetunionens sammanbrott var motiveringen för den norska försvarspolitiken att vi skulle få hjälp av Nato för att försvara landet i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det norska försvaret byggdes upp för att försvara landet. (Hur väl det lämpade sig för det är en annan fråga, men tanken på försvar av landet satt i ryggmärgen på Norges officerskår.) Så sker en smygande omläggning. Efter Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut fanns det inte längre någon motivering för den norska militärdoktrinen. Därmed skedde en smygande övergång till en helt ny militärdoktrin som aldrig har förelagts norska folket för att bli föremål för någon form av demokratiskt beslut. NATO har länge hållit sig med en politik för att

kunna slåss för sina imperialistiska intressen långt utanför sitt eget område. Men den strategi som kallas out of area-strategin tillämpades för första gången i praktiken i Kosovokriget 1999. Den har sedan dess varit Natos huvudlinje. Krigen i Afghanistan, Irak och Libyen är typiska exempel på den politiken. Det är rena aggressionskrig och har ingenting med försvaret av Norge att göra. Men det

är den sortens verksamhet som nu är grundpelaren i Norges militärdoktrin under den rödgröna regeringen. Charmtrollet Espen Barth Eide uttrycker saken på följande sätt: Natos fokus har under de senaste åren nästan enbart legat på out of areaoperationer. Detta är på många sätt logiskt mot bakgrund av den ständigt mer krävande insatsen i Afghanistan. Norge prioriterar Afghanistan högt. Vi har i dag 600 officerare och soldater i landet samt en omfattande biståndsinsats och vi planerar att finnas på plats där med kraft så länge Nato är det. Tanken hos den norska Natogrupperingen nu är att Norge inför USA måste visa sig vara bäst i klassen med att ställa upp med legosoldater när och var det kan passa vår herre och mästare. Bara därigenom kan USA se att vi är värdiga att få stöd om Norge skulle hotas militärt. Och den rödgröna regeringen har varit så ivrig med att tjäna USA:s intressen att den inte ens tog sig tid att följa grundlagens bestämmelser innan den förklarade för hela världen att Norge ville vara med och bomba Libyen. Och hade inte Kina och Ryssland satt ner foten hade vi säkert för länge sedan varit inne i Syrien. Lusten saknas i varje fall inte. Varför har den påstådda fredsnationen Norge blivit vapenexportör i stor

stil och varför deltar den i imperialistiska krig runt om i världen? Det hänger naturligtvis ihop med Norges roll som internationell storexportör av olja och med de privatiserade statliga företagen Statoils och Hydros roll som globala utsugare. Statoil har nu verksamhet i 30 länder överallt i världen. Bolaget har till exempel investerat 20 miljarder kronor i Azerbajdzjan. Jens Stoltenberg har sagt att våra framtida pensioner ska garanteras genom det kontraktet. Och det leder omedelbart till följande fråga: Hur ska dessa värden försvaras? Och svaret har alltså blivit att tillsammans med Nato utveckla en imperialistisk brandkår som kan rycka ut och föra krig så fort ”våra intressen” hotas. Oljefonden är den största kapitalexportören. Enligt Lenin är det speciella

med den imperialistiska epoken att exporten av kapital får en ny roll i förhållande till exporten av varor. Genom att exportera kapital får de imperialistiska länderna möjligheter att utnyttja länder och folk på ett helt nytt sätt. Den norska Oljefonden som har det missvisande namnet Statens pensjonsfond utland är en sådan kapitalexportör, inte bara vilken exportör som helst utan den största i sitt slag. Per den 26 november 2012 uppgår värdet av fonden till den svindlande siffran 3 740 miljarder kronor. Denna fond investerar i barnarbete, kolkraftverk, genmanipulerade grödor och allt annat som kan ge maximal profit. Detta gör att Norge blir en av de allra största utsugarna i världen. Och det är naturligtvis också därför som Norge har blivit en så äcklig liten imperialist. ■ ■ fib 17

Intervju.

Drömmar på svenska Text&foto nathalie sagborn

Efter veckor av tortyr och månader i fängelse kommer Samad Kader till Sverige. Här börjar en ny resa fylld av ensamhet, acceptans och längtan. – I 20 år drömde jag om att återvända hem men i dag drömmer jag på svenska, säger Samad Kader med ett leende.

Jag hade många bekymmer men ingen att dela dem med, ingen mänsklig tröst /Samad Kader

fib 18

amad har precis kommit till Sverige. Han befinner sig i ett okänt land med hjärtat kvar i hemlandet Kurdistan. Här i Sverige känner han ingen, människorna runt omkring honom talar ett språk han inte kan förstå. I dag, mer än 25 år senare, finns känslorna fortfarande kvar från tiden då allting var annorlunda. Vädret, maten och kläderna. Han hade ingen aning om vart man ska vända sig. Samad hade aldrig kunnat föreställa sig ensamheten som väntade honom. Minnena från hans hemland var många. – Jag minns tiden i skolan med stränga regler och hårda straff. Det är något jag bär med mig än i dag, säger Samad. HEMLIG RÖRELSE. Han minns sina syskon, sin

mamma och pappa. Han minns tiden då makthavarna blev allt hårdare mot kurder. Samad var 19 år, studerade vid universitetet och började engagera sig i en hemlig underjordisk studentrörelse. Flera veckor efter att Samad blivit gripen för hans politiska engagemang kunde han för första gången skicka ett meddelande till sin familj och berätta att han levde. – Det var då min pappa fick en hjärtattack och han överlevde inte, berättar Samad. Med dessa minnen och en stark längtan efter sin familj började Samads resa i Sverige ensam i ett rum i Uppsala. För första gången i hans liv hade han ett eget rum. Men det gjorde honom inte glad, människorna saknades. – Väggarna är tunna och ensamheten bred, i

mitt hemland är det tvärtom, säger Samad. Under Samads uppväxt har familj, vänner och släkt fungerat som ett nätverk, ett skyddsnät i livet. I Sverige ser det annorlunda ut, här fyller myndigheterna den funktionen. Det är de som tar hand om de sjuka, de gamla och olika problem man kan stöta på genom livet. I Samads rum i Uppsala kämpar han hårt med svenskan. Han får höra talas om begreppet folkhögskola. Det visar sig vara en plats där han kan utvecklas både när det gäller språk och kultur. Han går om gymnasiet men ensamheten flåsar honom ständigt i nacken. Den går inte att undkomma. – Jag fann tröst i den svenska naturen och den påminde mig om hemlandet, säger Samad. FÖRENINGSLIV. Han vände sig även till konsten.

Målade och tecknade på kvällskurser. – Jag hade många bekymmer men ingen att dela dem med, ingen mänsklig tröst, berättar Samad. Samad kunde inte ha kontakt med sin familj på grund av säkerhetsskäl men fick sporadiskt nyheter via andra flyktingar. Återigen får Samad ett tips som ska komma att hjälpa honom, att engagera sig i föreningslivet. Han kommer i kontakt med Röda korset. Och för honom blev detta en otrolig lycka. – Det var den bästa genvägen in till samhället. Det var en bra möjlighet för mig att träffa goda människor som var hjälpsamma eller som kanske själva behövde hjälp, berättar Samad. Samad började arbeta som tolk. Han tolkade mellan myndigheter och flyktingar som befann sig i svåra situationer, men han mådde dåligt på grund av tystnadsplikten och för att han inte hade befogenhet att påverka eller blanda sig i de olika fallen. De känslorna finns fortfarande kvar i honom. – Man fick bara tolka orden, inte känslorna, säger Samad.

Året är 1991 och nu har Samad varit i Sverige i cirka tio år. För första gången får han möjligheten att besöka sitt hemland och sin familj. Han kom några dagar försent. Fem dagar innan han för första gången ska återförenas med sin familj avled hans mamma. Landet han lämnat är förstört. El och vatten fungerar inte och många människor har förlorat allt. Det råder massflykt. Många av hans kära är döda, bland dem Samads äldre bror och hans sextonåriga son som båda blivit ihjälskjutna. Samad möttes av många hemska händelser när han återvände till Kurdistan. Han kom sedan hem till Sverige med en massa idéer om vad han skulle kunna göra för att förändra situationen i hemlandet. TVÅ KULTURER. Med sina egna erfarenheter och

minnena som fortfarande känns färska 30 år senare vill Samad få slut på våldet mot barn i skolor. Han arbetar med att sprida information och översätter svensk barnlitteratur till kurdiska. Samad tycker själv mycket om att undervisa och har arbetat som lärare på Röda Korsets folkhögskola sedan 1998. I oktober 2010 öppnades den första och hittills enda folkhögskolan i Mellanöstern.

Samad hjälpte till att starta den och varje gång han pratar om skolan glittrar hans ögon extra mycket och ett leende bryter ut. I dag är Samad väldig aktiv på internet och översätter många svenska artiklar om demokrati och yttrandefrihet åt kurdiska tidningar. Han berättar att han har två olika kulturer, två världar och att han behövs i båda. – Folk behöver mig och så länge jag har kraft och möjlighet måste jag utnyttja det. Sverige är mitt hemland men jag är skyldig mitt andra hemland det, säger Samad.

Samar Kader gick från tortyr och fängelse till ensamhet och längtan, för att slutligen nå ett gott liv.

SVÅR VÄG IN. Vägen in i det svenska samhället har

varit svår. Samad har kämpat hårt för att lära sig om livet här. Så här mycket har jag lärt mig av Sverige men hur mycket har Sverige lärt sig av mig, frågar Samad samtidigt som han gestikulerande visar med armarna. I 20 år levde Samad med drömmen om att återvända till Kurdistan men sedan cirka fem år sedan har han och hans fru och barn bestämt sig för att stanna i Sverige. – I dag drömmer jag på svenska, säger Samad och skrattar. ■ ■ fib 19

Klimat. Nord mot Syd i Doha

Mot fyra grader Trots att klockan tickar och fyragradersvärlden troligen snart är oundviklig landade FN:s artonde klimattoppmöte i Doha i en yrvaken gäspning. Låsningen mellan nord och syd har ännu inte dyrkats upp.

Text jens holm

N:s artonde klimatmöte, COP18, i Qatars huvudstad Doha slutade återigen med en urvattnad kompromiss. Att det redan urvattnade Kyotoprotokollet ska förlängas var det mest substantiella som beslutades på mötet. Samtidigt matas vi med rapporter som visar att den nuvarande utsläppskurvan leder världen mot en temperaturhöjning på fyra grader snarare än de två grader som världens enats om. En värld som är fyra grader varmare är något som borde oroa oss alla. Våra barn och deras barn kan tvingas leva i en värld där civilisationen som vi känner den har ersatts av en global oordning där ren överlevnad upptar den största delen av människans vakna tid. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson hade rätt när han till Ekot dagen efter toppmötet sa att den nuvarande utsläppskurvan är en ”krigsförklaring mot mänskligheten själv”.

HÄR OCH NU. Om vi oroar oss för våra barn och barnbarn är många invånare i den fattiga delen fullt upptagna med att här och nu hantera ett förändrat klimat. Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum i Doha svepte tyfonen Bopha över ön Mindanao på södra Filippinerna med förödande konsekvenser. Drygt 300 000 personer blev hemlösa och ungefär 1 000 personer dog som en följd av Bopha. Aldrig har en så stark vind svept över området och det ses av många som ett konkret exempel på den form av extrema och plötsliga väderfenomen fib 20

Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.

– Naderev Saño, Filippinernas chefsförhandlare

som ett förändrat klimat för med sig. Anförandet från Filippinernas chefsförhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.” Det är precis där klimatförhandlingarna står i dag. Utvecklingsländerna – i form av gruppen G77 och Kina – vill ha konkret handling nu. De kräver av de industrialiserade länderna att de ska göra större utsläppsminskningar än utlovat samt att de för över pengar och ny grön teknik till utvecklingsländerna. De har gott stöd för detta i Klimatkonventionen, som ligger till grund för förhandlingarna, som slår fast att det är den rika världen som skapat klimatproblemet och därför har ansvaret att gå före. OSKARPT. Några skarpa beslut åt det hållet klub-

bades tyvärr inte i Doha. En global klimatfond ska börja vara verksam från och med 2020, men än så länge har fonden inga pengar. Utvecklingsländerna vill också ha en uppluckring av patent och immaterialrätt för att lättare kunna ta del av den senaste miljötekniken. Elenita Daño från ETC-

Jens Holm, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på plats under klimatmötet i Doha.

group i Filippinerna berättade för mig att Filippinerna länge har försökt få till stånd ett samarbete med ett meteorologinstitut i Australien för att kunna ta del av deras vädermodelleringsprogram. På så sätt skulle de lättare kunna förutspå extrema väder som tyfoner och tsunamis. Men de har alltid fått nekande svar med hänvisning till att det är teknik som inte kan spridas utan att Filippinerna betalar stora summor för licenser. Liknande problem med patent och immaterialrätt finns inom livsmedelsproduktionen och förnybar energi. Men en reform av immaterialrätten motarbetas med kraft av i-länderna, där Sverige är en aktiv part, som inte vill förlora sitt informationsövertag. BRÅDSKANDE. Världens klimattoppmöten har alltmer utvecklats till förhandlingar mellan det rika nord och de fattiga länderna i syd. Ska vi röra oss framåt behövs överenskommelser som kan upplevas som rättvisa, där nord tar sitt klimatansvar och minskar sina utsläpp samt för över nya pengar och teknik till syd. För att nå dit behövs ett ökat samarbete mellan miljörörelsen i nord och progressiva krafter i syd. Detta är faktiskt något man ser allt mer i internationella klimatsammanhang. Det är hoppfullt. Men trycket måste bli starkare och det är bråttom. ■ ■

Elenita Daño från ETCGroup i Filippinerna pekar ut patent och immaterialrätt som hinder mot att få tillgång till teknik för att förutspå extremväder.

Vad hände på FN:s klimatmöte, COP18–CMP8, i Doha? Kyotoprotokollet förlängdes från och med 1/1 2013 till 2020. De flesta europeiska länder samt Australien har modesta men ändå bindande minskningsåtaganden i och med Kyoto. USA och Kanada står helt utanför. Utvecklingsländerna är med men behöver endast frivilligt åta sig att minska sina utsläpp. 2015 ska ett nytt globalt avtal om utsläppsminskningar vara färdigt. Det ska träda i kraft 2020. Inga nya beslut om nya pengar eller teknik till utvecklingsländerna.

fib 21

Stick&klipp. Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

December 2012 FiB-strippen

fib 22

PK-ELITENs PLANER Likt en kulturmarxistisk Grinchen planerar vi (politiskt korrekta) förvandla de där mysiga, glöggdoftande dagarna runt den 24 december till något som mest liknar en askgrå, lysrörsupplyst vistelse i en sovjetisk mutterfabrik. – Alla julklappar som köps måste på förhand godkännas av PK-ministeriet. Godkända julklappar blir då till exempel tofu. – Vi inför totalförbud mot sådant som julskinka och lutfisk. ALLT på julbordet måste bestå av tofu (även potatisen). Också julgodiset genomgår smärre förändringar. Smällkaramell ersätts av det mindre våldsamma “snällkaramell” (en godsak bestående av osötad tofu). – Då julgranen i sin nuvarande form kan misstas för en fallossymbol föreslår (läs: kräver) vi att den fortsättningsvis bara får existera uppochnervänd, för att snarare föra tankarna till ett riktigt buskigt sköte. Självfallet byter den i bestämd form namn till gran-hen. – Jul(-h)en slutar helt att handla om Jesu födelse (för i ärlighetens namn: varför skulle någon vilja fira att en MAN fötts?). Istället firar vi att den 24 december också var datumet då kolonialistsvinet Vasco da Gama dog. Alternativt byter vi datum för julfirandet till 8 mars och låter julen slukas av årets viktigaste högtid – internationella kvinnodagen. Vi har inte bestämt oss än. Nanna Johansson, Nöjesguiden

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 2

13 12

5 3

24 23

9 14

5 22

Från FiB till FN stick&klipp har träffat en tidig medarbetare. Redan 1956 deltog Anders Lindmark i en teckningstävling som FiB anordnade. Teckningarna ställdes ut på Nationalmuseum, men ett urval gick senare vidare till en utställning i FN. Anders bild var med och blev förmodligen även begrundad av Dag Hammarskjöld. – Tävlingen kan sägas vara första steget i min karriär, berättar Anders. Så visst kan FiB göra skillnad. Teckningen hette för övrigt ”Troll i skogen”. /LG

EU-motståndet växer DRygt 50 konservativa parlamentariker röstade mot regeringen i november och krävde hårdare förhandlingstag i Bryssel. Cameronregeringen kommer nu att tvingas begära omförhandling av EU-avtalet. Troligen blir det också en folkomröstning om resultatet. / Källa: Thomas Hall, DN 51 procent av britterna vill lämna EU. 40 procent vill vara kvar, 9 procent vet ej. /Källa: Guardian/ICM

Material sänds till li.juntti1@gmail.com

4 17

8 4

26 14

18 22

J 8 U

12 8

11 12

2 11

5 12

8 18

14 4

7 10

15 13

25 21

24 7

22 24

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

Spiondockor

Svengelska-Svensk ordbok, K

Nästa generation skyltdockor har till uppgift att spionera på kunderna. Dockorna är utrustade med teknik för att på bästa sätt studera kundbetéenden. De kan samla in data som ålder och kön på de som passerar förbi. Syftet är att bättre förstå sina kunder för att kunna öka försäljningen.

NågoN MER som trodde att koncept var ett svenskt ord? Och har du också köpt ett träningskit till jul? Nu vet du att det bara var ett paket… Joystick = styrspak, Kickboxing =sparkboxning Kickoff = avspark, inspark, insparksfest, Kit =utrustning, sats, paket, Know-how =kunnande, sakkunskaper, expertkunskaper, Komfortabel = bekväm, Koncept = idé, idéskiss, tanke. / LG

/Källa:Sara L Bränström, SvD

Hegemony dolls

9 552 000

upplevde nyårsdagen 2013 i Sverige. Cirka 69 000 fler än förra året. /Källa:SCB

Dårskaper NäR väst börjar avveckla huvuddelen av sina trupper från Afghanistan så får de nyrika afghanerna kalla fötter. De för ut sina pengar och familjer till Dubai och andra Gulfstater. Många säljer sina hus för att få pengar att resa. På den begagnade bilmarknaden finns fler säljare och köpare. Talibanerna hade mindre stöd än Saddam Hussein, men Bush och Blair’s oförmåga att förstå att västliga arméer inte är populära särskilt länge när de invaderat muslimska länder gör deras dårskap i Afghanistan lika stor som när de invaderade Irak. Källa: Jonathan Steele, Guardian

fib 23

Guldfeber. Samlingsvolymen Guldfeber med ett urval av Robert Nybergs bilder från de två senaste decennierna publicerades nyligen. FiB/K presenterar här ett antal bilder där Robert Nyberg som vanligt sparkar uppåt och som en nagel i ögat på makten blottlägger dubbelmoral, maktfullkomlighet och girighet.

fib 24

Många män kan tyckas ha ett medfött behov av att döda varandra. Så enkelt är det naturligtvis inte. De kan lika gärna döda kvinnor och barn. /Robert Nyberg

fib 25

guldfeber

fib 26

GULDFEBER

Författare/illustratör: Robert Nyberg Förlag: Karneval förlag Utgivningsår: 2012 Robert Nyberg är välkänd för FiB/K:s läsekrets, dels som återkommande medarbetare i tidningen, men också som medredaktör för satirarkivet.se. Bilderna i Guldfeber är utöver FiB/K ursprungligen gjorda för en lång rad olika publikationer och organisationer. Bland dem finns Aftonbladet, Clarté, Dagens Arbete, Dagens Nyheter, Expressen, Kommunal, Iraksolidaritet och Kamratposten.

fib 27

Gaza. gazas kris inte över trots vapenstilleståndet

Världen sviker Text wilhelm jaresand foto joel nilsson

Sjukhusen saknar 60 procent av medicinerna WHO listar som akut livsnödvändiga, polisen kan inte göra sitt jobb och civilbefolkningen känner sig sviken av världssamfundet. Abed al-Askari förstår inte hjälporganisationernas frånvaro, och tycker att FN-beslutet är ett slag i luften. – Omvärlden kanske helt enkelt är trött på att hjälpa oss.

Reparationsarbetet med huset som klarade sig bäst från bomberna har satts igång så polisen ska ha lokaler att jobba ifrån. Men det väntas ta lång tid eftersom byggmaterialet måste smugglas genom Hamas tunnlar.

fib 28

bed al-Askari vaknar av att någon skriker på gatan utanför hans hus. Klockan är kvart i tolv den 19 november, och bomberna har regnat över Gaza fem dagar i sträck. Mannen som skriker på gatan är Abeds granne. Den israeliska armén har ringt och väckt honom med orden ”Vi kommer att bomba ert område. Du och dina grannar har en kvart på er att lämna husen.”. Abed rusar upp ur sängen och väcker sina sex barn. De skriker i panik. I deras lägenhet bor 48 människor, alla förutom tio är nära släkt till Abed, och kaos uppstår när alla försöker lämna huset och samtidigt ta farväl av sitt hem och sina ägodelar. Ingen vet vad som kommer finnas kvar nästa morgon.

– Ingen kunde riktigt greppa vad som höll på att hända, det var helt enkelt för overkligt. Barnen och många av oss vuxna bara skrek, och i paniken sprang vi ut utan någonting. Det enda vi har kvar är de kläder vi hade på kroppen, säger Abed al-Askari. Vid midnatt slog den första bomben ner i familjens bostadshus. Efter ett tag kom en till, och en till, och en till. Totalt användes fyra drönarmissiler och två större bomber släppta av F16-plan. Abeds hus tog emot flera direktträffar och är nu inte mer än en stor grushög. Fem andra hus i närheten blev totalförstörda och ytterligare sju fick så stora skador att de inte längre går att bo i. Totalt gjordes över 200 personer hemlösa på mindre än en timme. DRÖNARMISSIL. Av den tre våningar stora polis-

stationen i Jabali Refugee Camp, en stadsdel i Gaza City, återstår bara betongklumpar. Överallt sticker förvrängda armeringsjärn upp ur marken, och var man än sätter ner foten krasar det från glasskärvor. Polisstationen träffades först av en drönarmissil, följt av en kraftigare bomb av ett israeliskt stridsflygplan samma dag som al-Askarifamiljen gjordes hemlös. Det lilla komplexet ligger hopklämt mellan två lägenhetshus i vilka de flesta glasrutor blåstes ut, och splitter från den sprängda polisbyggnaden skadade fasaderna ordentligt. Det enda huset på poliskomplexet i Jabali som fortfarande är igenkännbart används i dag som temporärt kontor. Stora sprickor löper längs väg-

garna, och delar av putsen ramlar ner när en av poliserna lutar sig mot den. – Snart är det inte bara bitar som ramlar ner. Det dröjer nog inte många dagar till dess att hela byggnaden kollapsar, säger Mohammed Sarhan, chef för polisstationen i Jabali Refugee Camp. NEDSLAGSPLATS. När den första missilen träffade

stationen var Mohammed några hundra meter bort. Han började springa mot nedslagsplatsen för att hjälpa eventuella skadade, men när han korsade gatan framför stationen hörde han ett stridsflygplan närma sig. Bomben träffade polishuset och tryckvågen slog luften ur honom. – Vi har inte längre något utrymme att arbeta på. Inget kontor, inget häkte, ingenting. Det känns lite som att vara hemlös. De som satt i häktet flyttades redan efter att de första bomberna hade landat på Gazas gator till lägenheter polisen hyrt. De misstänkte att polisstationerna skulle bli bombade, och det var

helt enkelt för farligt för fångarna att stanna där. – Vi ska bygga upp husen, städa upp gården och fortsätta hjälpa invånarna med deras problem. Det är de som drabbas värst av krigen här. Inte Hamas, inte Islamiska Jihad, utan civilbefolkningen. Men enligt Mohammed kommer det inte att gå fort. Bara att få fram byggmaterial till husen tar lång tid eftersom de, på grund av Israels blockad, måste smugglas genom Hamas tunnlar. – Det är inte som i vanliga länder där det bara krävs ett samtal för att någon ska komma och börja bygga. Här i Gaza tar varje litet steg lång tid.

tioåriga Mohammed Abu Zoor slungades in i en vägg och fick splitterskador när hans kompis blev träffad av en missil. Hans moster Fatma Sheheeber tar han om Mohammed och hans lillebror Mosab efter att deras mamma också skadats i kriget.

TOTALFÖRSTÖRT. En kvinna kommer in till

Mohammeds tillfälliga kontor som består av en stol och ett skrivbord. Kvinnan är skild och hennes före detta make vägrar att låta henne träffa sina barn. Något som enligt Mohammed är ett av de vanligaste ärendena på hans station. – Vi tar hand om det. Ett par poliser kommer att följa med henne hem och få honom att förstå,

fib 29

gaza Israels blockad har satt Gaza i en svår ekonomisk situation. Jobben är få, och skolan har brist på läromedel. Många unga jobbar därför med att samla in skrot och material för att kunna försörja sig och sina familjer.

på ett diplomatiskt sätt. Det brukar lösa sig ganska enkelt, säger han. Några timmar efter att bomberna föll över polisstationen i Jabali totalförstördes även huvudkontoret för hela norra Gazas polisstyrka, och med det åtkomsten till bilder och filer. – Utan datorer måste vi göra allting manuellt, vilket såklart gör att vårt arbete går mycket långsammare. Jag skulle säga att vår effektivitet har sänkts med 90 procent, säger Sameh al-Sultan, vicechef för polisen i norra Gaza. SKADADE BARN. I ett litet rum på al-Shifasjuk-

husets barnavdelning trängs tre familjer kring sina skadade barn. Mohammed Abu Zoor spelade fotboll med sina kompisar när en missil helt plötsligt slog ner mitt bland dem. Mohammed träffades av splittret och slungades in i en vägg, men hans lagkamrat hade inte samma tur. Missilen träffade kompisen rakt på, och han försvann i explosionen. Mohammed öppnar ögonen för första gången i dag. Hans lillebror Mosab har väntat tålmodigt och lägger sig nu bredvid sin bror för att visa sitt nya mobilspel. Deras moster Fatma Sheheeber släppter taget om Mohammeds hand och tar ett fib 30

steg tillbaka. Barnen är under hennes ansvar eftersom deras mamma också skadats av bomberna. – Tahani, deras mamma, var tvungen att lämna sjukhuset för att ge plats åt andra skadade. Jag tar hand om barnen tills hon blir tillräckligt bra för att vara här själv, säger Fatma. MEDICINBRIST. Sjukhusens arbetsförmåga har

drabbats hårt av kriget, trots att de skonades från direkta träffar. Medicin och medicinsk utrustning har varit en bristvara här ända sedan Israel satte Gaza i blockad för fem år sedan. I slutet av 2011 var 32 procent av de mediciner som World Health Organization anser livsviktiga helt slut. Nu har siffran nästan fördubblats. Endast 200 av de 480 medicinerna finns i lager på al-Shifasjukhuset, som är Gazas största. Något som försvårade sjukhusens livsräddande insatser avsevärt. – Minst 25 personer dog för att vi inte hade tillräckligt med proteinersättning till dem som förlorat blod under kriget, och det är bara en av många mediciner vi saknar. Hur ska man kunna jobba under sådana förutsättningar? säger Naêl Skaik, chefsfarmaceut på al-Shifasjukhuset.

Samma dag som kriget startade var läkare från olika länder i Mellanöstern på konferens i Gaza. Målet var att utarbeta en plan för att komma till rätta med bristen på mediciner. Ett av de vanligare förslagen var att börja producera de enklare medicinerna, som smärtstillande och IV-vätskor, i Gaza, men enligt Naêl Skaik har de inte råd att tänka långsiktigt än. – Vi har akut brist just nu. Gazas folk kan inte vänta på att en fabrik ska byggas och sedan på att produktionen ska komma igång. Får vi inte de här medicinerna inom en månad kommer människor att dö. BLOCKADKRIS. Enligt honom är Israels blockad

av Gaza den främsta anledningen till krisen. Den medför en svår ekonomisk och logistisk situation, mycket av medicinen som behövs måste smugglas in via Hamas tunnlar. Men även den politiska friktionen mellan Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken spelar in. – På grund av ideologiska skillnader samarbetar de inte särskilt bra, och det är vi som får betala priset. Till exempel har Mahmoud Abbas regering i Ramallah endast gett oss medicin för en halv

miljon dollar. Det låter kanske mycket, men för att komma upp i en stabil nivå krävs det minst 34 miljoner dollar per år. Said Sahweil, chef för det ickestatliga al-Awdasjukhuset i norra Gaza, anger också Hamas och Fatahs meningsskiljaktigheter som en stor del av problemet. Enligt en överenskommelse ska regeringen i Ramallah betala för de patienter som vårdas på sjukhus i Gaza men som betalar sin sjukförsäkring på Västbanken. – Hittills har vi inte sett någonting av de två miljoner dollar de är skyldiga. Det tillsammans med att alla hjälppengar i dag går till den arabiska våren gör att vi inte har råd med tillräckligt mycket medicin. Vi har inte ens kunnat betala ut lön till våra anställda på ett halvår, säger Said Sahweil.

Efter bombningarna återstår det mödosamma arbetet med att så snabbt som möjligt städa undan bland rasmassorna för att kunna bygga upp nya hus.

FEL MEDICIN. En del medicin från FN, Västban-

ken och vanliga människor har trots allt nått Gaza sedan det senaste kriget startade. Problemet är enligt både Said Sahweil och Naêl Skaik att de inte får den medicin de behöver. – Vi har en väldigt specifik lista över den medicin vi är i behov av, men varken FN eller Västbanken följer den. Till exempel har vi fått 20 000 infib 31

gaza Sjuksköterskan Basel alHajjar assisterar under en canceroperation. Bristen på medicin är kännbar, och arbetsbelastningen väldigt hög, vilket även drabbar den icke krigsrelaterade vården.

fluensapiller, men vad ska vi med dem till? säger Naêl Skaik. Om den akuta bristen trots allt stillas kvarstår fortfarande de långsiktiga problemen. Sjukhusen i Gaza har inte haft ett tillräckligt stort lager med livsnödvändig medicin sedan 2006. – Under konferensen sa jag att vi behöver ett nytt krig i Gaza. Några människor måste dö för att organisationer och länder ska skicka medicin och utrustning till oss. Så har det alltid fungerat förut. Men det enda sättet att få en hållbar situation i längden är att Israel häver blockaden. Så länge den finns kvar kommer människor att dö i onödan, säger Naêl Skaik. GRUSHÖG. Morgonen efter att al-Askarifamiljens

hus förvandlats till en grushög åker Abed tillbaka till platsen de tidigare kallade ”hemma” med några av de äldre barnen. Det enda som påminner om att deras hus bara några timmar tidigare stod här är den rödvita telemasten som nu förvriden sträcker sig från grushögen till det utblåsta grannhusets tak. – Så fort barnen såg vad som var kvar av deras barndomshem brast de ut i gråt. De fortsatte att ställa samma fråga: Varför? De kunde inte förstå anledningen till att den israeliska armén förstört deras framtid, säger Abed. DEPRESSION. Nu är al-Askarifamiljen utspridd över hela Gaza City. De bor hos släktingar, vänner och okända människor som öppnat upp sina hem för de behövande. Abed, som innan kriget var doktor, sover oftast på sin klinik och har sällan möjlighet att träffa sin familj. – Jag vet inte var mina barn är just nu. Eller vad de gör. Sover de? Har de ätit? Har de tillräckligt fib 32

med filtar? Det gör mig deprimerad, jag känner knappt för att gå till jobbet. – Att F16-plan bombar sönder hela ens hemområde är såklart en total katastrof, men det är de efterföljande problemen som är värst. Mina barn har tur eftersom många i släkten jobbar inom sjukvården. De har tillgång till psykologisk hjälp som många andra barn saknar, säger han. INGEN HJÄLP. Bristen på hjälp från omvärlden är svår för Abed att förstå. Efter förra kriget kom hundratals internationella organisationer så fort vapenvilan trätt i kraft, men nu lyser de med sin frånvaro, säger Abed.

– Vi får varken finansiell eller psykologisk hjälp. Även det symboliska betyder så väldigt mycket. Jag vet inte varför vi inte får någon hjälp den här gången. Kanske beror det på att Fatah och Hamas bråkar, eller att det inte finns några pengar. Eller så är omvärlden helt enkelt trött på att hjälpa oss, säger han. HOPPLÖSHET. Frågan om hur han ser på fram-

tiden möts med en lång tystnad. Efter ett tag svarar han: – Det känns väldigt oklart, och det är den ovissheten som är värst. Vi har en vapenvila men ingen vet vad den egentligen innebär. Vi vann om-

röstningen i FN, vilket var symboliskt viktigt, men ingen här litar på det internationella samfundet så jag tror inte att det uppgraderade medlemskapet kommer att spela någon större roll i praktiken. Inte positivt i alla fall, i den närmaste framtiden blir det fler olagliga bosättningar och en förvärrad ekonomisk situation. Ännu en lång tystnad uppstår, innan han fortsätter med tyst röst: – Barnen frågar samma sak: om framtiden. Att försöka svara på det är jobbigt. Vi har ingen framtidsvision, att födas i Gaza innebär så många begränsningar. Jag försöker ge dem hopp, men när de inte ser gråter jag för dem. ■ ■

Många blev hemlösa efter de senaste bombningarna och människor söker skydd i rasmassorna där det en gång fanns bostadshus.

fib 33

Följetong. del 4 av 4

Text carin åberg illustration tzenko stoyanov

Del 4 av Arbetsförmedlingen och jag eller Vägen till utanförskapet Arbetsförmedlingen tur 3 Efter coachningen var jag lite förvirrad. Coachad till att veta vad jag vill bli

när jag blir stor, när verkligheten som den nu är kräver att jag ska söka allt och alla jobb? I alla fall angav min handlingsplan att jag förutom att redovisa de jobb jag sökt varje månad, även skulle kontakta min handläggare varje halvår. Så det gjorde jag. Det vill säga, den nya handläggaren, en ny nu igen. Jag skulle nu delta i ett projekt för akademiker. Igen. Enligt presentationen hade ”de flesta” som deltagit fått jobb efter deltagande. Om det var på egna ansökningar eller efter rekryteringsföretagets insats stod inte i presentationen. Först skulle jag vara med i en två veckors kurs, sen kunde jag nog kunna komma ifråga för deltagande i det ”Traineeprogram” de erbjöd. Jag anmäldes och fick en kallelse. Jag infann mig på en plats, en viss tid, en viss dag enligt anvisningen. Där fanns fyra tjejer till och en utbildare, som berättade vad rekryteringsföretaget stod för och ville. Först skulle vi alltså gå igenom en två veckors kurs och blev vi sedan accepterade till programmet så skulle vi få en egen personlig coach, en agent, som skulle göra allt för att vi skulle få en praktikplats på just det företag vi ville ha jobb hos. Fast de kallade det för en trainee-plats. Det här med praktikplats är lite intressant. Det går ut på att en arbets-

givare får dig som arbetare helt gratis i, som mest, ett halvår. Som praktikant får du ersättning i paritet med vad du har från a-kassan, men betald av skattemedel via Försäkringskassan. Har du ingen a-kassa får du 156 kronor om dagen efter skatt, ungefär 3 200 per månad. Men, är inte det här en fråga om skattesubvention? Undrar vad EU säger om det? Fast, nej jag tar tillbaka det, det är ju inte riktat till någon speciell bransch, så det kan ju inte vara subvention i den mening EU invänder mot. Förlåt. Snarare helt i linje med att sänka den allmänna lönenivån, som är alldeles för hög för att någon vettig företagare ska kunna göra en god vinst. Konkurrensutsätt lönenivån och priset på arbete kommer att sänkas. Det blir billigare att anställa. Men, blir det fler jobb då? Fast om min inneboende konspirationsteoretiker får bestämma så handlar det om att leverera gratis arbetskraft till hugade, för som vanligt finns det där med att om du tackar nej eller avbryter, förlorar du din ersättning. Här måste jag lägga in en fråga av polemisk art: Hur skapar detta erbjudande om gratis arbetskraft fler jobb? Genom att på sikt sänka det allmänna löneläget, enligt Calmfors. Eller enligt Alliansen: ”Det ska löna sig att arbeta”? Hmmm? Men, skit i retoriken, tänkte jag, och det lät ju lovande. Av tio arbetsfib 34

dagar skulle vi vara närvarande sex. Resten var S = självstudier, vilket innebär eget arbete eller tillsammans med någon annan person. Det kändes ganska bekant. Typ förvaring om jag ska vara ärlig, inte effektivitet. Det man kunde åstadkomma på en vecka blev två veckor. Men företaget fick ju betalt för två veckor i stället för en. Koolt. Har nog något att lära mig där. Noterar även detta med flagga i minnesbanken. Efter de två veckorna skulle vi så utvärderas för att om vi blev accepterade få en agent. Denna agent skulle ”jobba häcken av sig” i åtta veckor för att vi skulle få en praktikplats på en av de fem arbetsplatser vi angivit. Så en del av den där ”S”-tiden innebar att vi skulle leta reda på fem arbetsplatser vi verkligen ville ha jobb på, ta reda på vilken person som kunde tänkas vara den rätta att närma sig, namn, titel, telefon och e-post. Vi skulle även ange vilka arbetsuppgifter vi ville ha, vår utbildning, motivering för och erfarenhet av dessa uppgifter. Det hela gick alltså ut på att vi skulle gå en två veckor lång introduktion, sedan få en agent, ”praktisera” i 24 veckor och sedan gå en tvåveckors ”kvalificerad” utbildning, vid ortens University Education, vilken avslutades med en ”tenta”. Fast det angavs inte på vilken nivå denna tenta fanns. Den gav i alla fall inga universitetspoäng. En knapp vecka efter att de två introduktions-

veckorna var genomförda blev jag kontaktad av en ”agent”. Undrade ifall hon sett mitt dokument om önskade praktikplatser? Nej, det hade hon inte. Jag försökte rekapitulera så gott jag kom ihåg, men refererade till det dokument jag ålagts att skriva för mer konkreta detaljer som namn och telefonnummer. Hade hon läst det? Hade hon sett min speciellt författade CV? Det speciella dokumentet med mer specifika uppgifter? Nej, det hade hon inte.

Hon skulle höra av sig om en vecka för hon hade lite mycket att göra just nu. Efter en halv vecka hörde hon av sig och presenterade en praktikplats på ett företag som jag aldrig tänkt mig. Med arbetsuppgifter jag aldrig föreställt mig. Men jag är ju som jag är och tänker att utmaningar, saker jag aldrig själv kunnat komma på, är värda att testa. Gick på en intervju och blev antagen. Men. Jag handlar nog lite överilat ibland. Triggar på utmaningar. Omfamnar det nya. Skulle nog ha förhandlat en del där. Tänkt efter lite mer. Det jag skulle utföra var, typ: Leta adresser och fylla i mallar. Följa upp korrespondens. Kopiera relevant korrespondens och arkivera den på rätt ställe. Sortera inkommande post och ansvara för att utgående post lades i rätt låda. Beställa kontorsmaterial, kaffe, tvål och annat. Fylla på när kaffe, tvål och toapapper saknades. Svara i telefon och koppla vidare. Öppna entrédörren och visa besökare rätt. Se till att bokhyllan i receptionen var presentabel. Och, inofficiellt, städa förråden ifall jag fick tid över...

Innan slutgiltigt avtal slöts skulle min agent, jag och arbetsköparen diskutera situationen. Jag frågade min agent hur det hade gått med de fem olika arbetsplatser jag föreslagit. Hon skruvade sig lite och hummade. Det stod att min praktikplats skulle vara ”utbildningsrelevant”? Men jag har ingen utbildning i kaffeköp, mallifyllnad, reception med mera. Inte ens yrkeslivserfarenhet från sådana uppgifter. Så här i efterhand har jag räknat ut att hon under tre arbetsdagar kommit fram till att de fem arbetsplatser jag föreslagit inte varit intresserade. Visst, så kan det vara, men de flesta var myndigheter och min erfarenhet av myndigheter är att de inte fattar beslut så där på en gång. Brukar ofta vilja undersöka saken först och sedan återkomma. Även kommersiella arbetsköpare vill nog ha några dagars funderande innan de ger ett slutgiltigt besked. Ta upp saken med kollegor på nästa möte. Även ifall det bara är undanmanövrer. Fast jag var ju på superrea ju, helt gratis! Så tre arbetsdagar för tre myndigheter och två kommersiella bolag för att sälja in mig, gratis i ett halvår, med Nej som svar? Jag undrar. Men, jovisst, mitt fel, jag skulle ju inte ha tackat ja så där omedelbart. Men som långtidsarbetslös, lat och allmänt avskydd så var jag predestinerad: man ska bara säga ja, ja och ja. Och sen tack, tack och tack. Och det här med att matcha utbildning och erfarenhet med praktikplats? Ska jag skratta eller gråta? I ponder. Eller koka kaffe? Men i alla fall, jag hoppade av. Tycker att det bara är fel att jag ska utföra uppgifter jag saknar professionell erfarenhet av och utbildning för och inte få kunna utföra arbetsuppgifter där jag faktiskt har både utbildning och erfarenhet. Speciellt inte utan adekvat lön, men det är en annan fråga. Jag var kvar i tre dagar. Sen sa jag NEJ. Och Tack för mig! Jag hoppade av. Och försökte få till en dialog med rekryteringsföretaget och med den ansvariga på Af om utfästelser och genomförande. Utan resultat. No reply, som Beatles uttryckte det... ■ ■ fib 35

Recension. En bok om Katarina Taikon Lawen Mohtadi Natur och Kultur

Katarina Taikon är en av de stora gestalterna i svensk nutidshistoria. Hennes kamp för romernas sak förbättrade på olika sätt tillvaron för tiotusentals människor i vårt land. I Lawen Mohtadis bok får vi följa Katarina Taikon från barndomen och fram till slutet av hennes liv. Något kände jag till om Katarina Taikon sedan tidigare, men väldigt mycket av det som skrivs här är helt nytt för mig och säkert för många andra också. Lawen Mohtadis bok är därför ett pionjärarbete i många avseenden. Ett omfattande undersökningsarbete. Katarina Taikon föddes i tält och tvingades till oupphörliga flyttningar. Hon hade en fruktansvärd barndom och ett svårt liv också därefter. Detta dokumenteras med all önskvärd tydlighet i

Fotbollen – vilken historia. Eduardo Galeano Övers. Jens Nordenhök Lindelöws bokförlag

Sportjournalistiken är en genre för sig. Ingenting är för subjektivt, för överdrivet eller för måttlöst. Desto större glädje är då att ta del av fotbollen sedd genom författaren och poeten Eduardo Galeanos ögon. Dels för att de sociala omständigheterna kring fotbollen fib 36

Hon hade en fruktansvärd barndom och ett svårt liv också därefter.

boken. Trots allt lyckas hon resa sig, bli författare och en förespråkare för både romers och andras mänskliga rättigheter. Målen, att tömma tältlägren och ge romer samma bostäder som andra och möjlighet till skolgång, uppnåddes till stor del. Hon samverkade ofta i detta arbete med personligheter som Rosa Taikon, Hans Caldaras, Arne Trankell, John Takman och många andra. Outtröttligt avlivade Katarina Taikon tillsammans med sin syster Rosa alla myter och fördomar om romerna. Hon gav, för första gången i Sverige, i böcker och tal en bild av romernas liv som det verkligen såg ut. Demonstrationer och uppvaktningar organiserades också. Katarina Taikon träffade Tage Erlander och Martin Luther King. Hon blev känd som författare för böcker som Zigenerska och Katitziböckerna som utgjorde

sällan berörs på samma sätt som han gör dels för att kärleken till sporten inte har förblindat hans kritiska blick. Galeano skriver om fotboll som ett rus, en fest för folket men också om det nästan maffialiknande bossväldet bakom kulisserna i den internationella fotbollsfederationen Fifa. Sporten skildras som en spegel av samhället och tiden. I korta avsnitt berättas brottstycken ur fotbollens historia illustrerade av hans egna fina silhuetter. Hans vrede riktas mot kommersialiseringen och bossväldet inom sporten. Som bekant bär alla spelare reklam på sina tröjor. Vad vi däremot inte visste, upplyser oss Galeano, är att Fifa har förbjudit spelarna och lagen att bära solidaritetsmärken.

Foto: Sofia Runarsdotter

Den dag jag blir fri.

Lawen Mohtadi har utfört ett pionjärarbete.

en stor folkbildande insats. Strax före sin 50-årsdag 1982 drabbades Katarina Taikon av skador på hjärnan i samband med ett hjärtstopp och föll i koma. De följande 13 åren sköttes hon av sin syster, sin före detta man och sina barn. Hon avled på sjukhuset i Sveg 1995. henrik persson

Hans vrede riktas mot kommersialiseringen och bossväldet inom sporten.

Flera av Galeanos viktigaste böcker är översatta till svenska, mest känd är Latinamerikas öppna ådror (1976). Han tillhör även den exklusiva kretsen som erhållit Stig Dagerman-priset. Galeano återför fotbollen till folket – den glädjefyllda, gamängaktiga fotbollen, till festen och samhörigheten som för en stund befriar våra hjärtan. jan bergsten

Heder Elif Shafak Övers. Peter Samuelsson 2244

Så kallat hedersvåld är ett svårt ämne att skildra, dels svårförklarligt, irrationellt. Dels omöjligt att inte fördöma för alla rationella människor. Du är som författare dömd att förklara det oförklarliga och/eller nyansera en företeelse som nästintill hela mänskligheten fördömer. Det blir i de flesta fall förenklade förklaringsmodeller som ofta bygger på religion. Det krävs en författare som har god insikt, både om de onda krafter som gör att detta primitiva brott fortfarande existerar 2012 och de goda krafter som förhoppningsvis inom en snar framtid utrotar och placerar så kal�-

Triangeldrama i Egypten – Militärstyre, islamism eller demokrati? Per Gahrton Leopard

Per Gahrton har i snart ett halvsekel rapporterat från Egypten och följt landets utveckling. I boken återvänder han med intervjuer och tillbakablickar. Utgångspunkten är händelserna på och kring Tahrirtorget i början av 2011. Han samtalar med författare som Nawal El-Saadawi, aktivister och politiker ur olika samhällsskikt om orsakerna till upproret och utvecklingen

lade hedersmord där de hör hemma, på museum. En sådan författare är den 41-åriga turkiska författaren Elif Shafak. Just att lämna religionen utanför är en av nycklarna till att den här berättelsen blir trovärdig. I stället sätts de personliga umbäranden som människor utsätter sig själva och andra för i fokus.

Just att lämna religionen utanför är en av nycklarna till att den här berättelsen blir trovärdig. Ett tillsynes svartvitt ämne nyanseras av Shafak, från det ljusa och hoppfulla hos dottern Esma och lillebror Yunus, till det mörka och ångestladdade hos pappa Adem och storebror Iskender. Som all bra litteratur vänder och vrider romanen Heder på ens förutfattade meningar så att man själv står där avslöjad och i bästa fall omvärderar

under senare år. Många känner han sedan tidigare och de kan göra historiska jämförelser till exempel med Nassertiden då Egypten var ett progressivt land i tredje världen. Den journalistiska ansatsen och det sakliga, rappa berättandet är bokens styrka.

Den journalistiska ansatsen och det sakliga, rappa berättandet är bokens styrka. Det lilla formatet medger inga långa analyser. Det är vanskligt att spekulera i länders framtid men Gahrton vill ändå gärna tro att Egypten går mot

dem. När den hårt arbetande farbrodern introduceras i berättelsen så får mina förutfattade meningar mig att tro att han, eftersom han har en till synes konservativ syn på könsroller, skulle stå på den sida som försvarar hedersvåld som en beklaglig men ibland nödvändig handling. När farbrodern uttrycker sin avsky för brottet för en förvånad gärningsman så står jag där naken med mina fördomar. Obehagligt för stunden, men nyttigt. I den tragiska historien om familjen Toprak får vi följa tre generationer. Från den kurdiska landsbygden 1945 via Istanbul till nittiotalets London. Trots att man hela tiden känner till den tragiska utgången lyckas Elif Shafak hålla spänningen vid liv genom att visa respekt för varje enskild familjemedlems livshistoria. De olika livshistorierna flätas mycket skickligt ihop till en trovärdig helhet där man när läsningen är slut fortfarande har svårt att acceptera utgången men fortfarande har tron på att de goda krafterna är starkare än de onda. charlie aronsson

demokrati. Det förutspådde han i boken Egypten, en arabisk demokrati från 1987, men medger att han tog fel. Nu upprepar han profetian men får tyvärr nog fel även denna gång. Möjligtvis kommer vi att se en viss demokratisering. Författaren ställer upp tio förutsättningar för ”perfekt demokrati” och diskuterar graden av uppfyllelse. Det är ett stickspår där Gahrtons argumentation inte går på djupet. Hans demokratibegrepp saknar till exempel helt de ekonomiska och sociala kriterier som är så viktiga för länder i tredje världen. Förmodligen är hans syn på Muslimska brödraskapet också alltför positiv. Det är inte en kraft jämförbar med kristdemokraterna i Tyskland eller rörelser i Europa efter Upplysningen, ett genombrott som ännu inte har ägt rum i arabvärlden. åke kilander fib 37

Recension

Så gör jag – Konsten att skriva Bodil Malmsten Modernista

Författaren Bodil Malmsten med ett trettiotal verk bakom sig (förutom pjäser, artiklar, essäer och översättningar) har skrivit en bok om en konst som enligt författaren egentligen inte går att lära ut Så gör jag: Konsten att skriva. En vackert formgiven och inspirerande bok där läsaren får veta det mesta om ”flow” och ”helvetesperioder”, om stil, dramaturgi och skiljetecken,

Och dagarna är som små sekel Göran Greider Albert Bonniers förlag

Mer än någon annan är Göran Greider samtidens poet. Det finns inte den TV-soffa han inte suttit i, den samhällsfråga som undgått honom, den SJ-försening som inte upprört honom. Han är lika närvarande i Stockholms innerstad som han är i förorten, företrädesvis Årsta, där han växlar bostadsort med landsbygden. Han skulle kunna utropas till Nationalpoet både i Årsta och i Dala-Floda! Han vet allt om vargarnas hotfulla lufsande ute i markerna och björnarnas flykt undan mänskligheten. Han vet också vad rovdjursjakten ute i världen betyder och vilka värden djurvännernas aktioner i Sverige sätter på spel. Men han känner också till vilka valser politiker måste dra här hemma för att försvara Rut och sitt innerstadsfib 38

och många praktiska råd om skrivplats, rutiner, korrektur och pappersutskrifter; och vikten av disciplin och deadlines. Kryddat mängder med arbetsuppgifter (ofta med tillägget ”Gör som jag. Eller gör inte som jag”). Ja, det är sannerligen ingen enkel väg hon anvisar. Förhoppningsvis avhåller hon en och annan från att publicera sig, på det att vi slipper ytterligare några mediokra romaner i bokfloden. Lyckas hon å andra sidan inspirera någon till ett mästerverk så desto bättre. Men först och främst är Så gör jag en hyllning till lusten (det enda skrivredskap som inte går att byta ut) och läsandet. Läs, läs, läs, är den uppmaning som går som en röd tråd genom boken. Läs som en lärling, se hur de stora mästarna gör, lär dig hantverket. Här bjuds också generöst

boende i TV. Han sitter själv med i studion. Hans lyriska andhämtning när han utandas naturens nykomlingar som krokus och vitsippor på våren är lika sensuellt närvarande som dynamons ylande mot däcket ute på byvägarna. Staden och landsbygden med alla dess ljud och åtbörder omringar honom, förortsgatornas ensamhet och plattans demonstrationer i olika tonarter och storlekar. Han fångar in taxichaufförernas mörka grubbel om bristande tillhörighet bakom ratten medan det gnistrande skådespelet på stjärnhimlen pågår ovanför dem. Kända och okända människor befolkar allt emellanåt sidorna vare sig det nu är Sonnevi, James Joyce, Rudolf Meidners begravning eller en lätt frustrerad fackföreningsledare som undrar vad fan han har i det socialdemokratiska partiet att göra. Det märkliga med Greiders poetiska noteringar av vår gemensamma tillvaro är just att de är så osentimentala och vardagliga. Det går undan! Korta noteringar. Huvudet-på-spiken formuleringar. Ibland längre utläggningar, mer triviala än geniala. Han ger läsaren tid att andas. En och annan iakttagelse

Läsaren får veta det mesta om ”flow” och ”helvetesperioder” på boklistor (både egna och andras). Så gör jag är slutligen en skildring av författarens väg till det egna språket, från jamtskan (vardagsspråket), via svenskan (skolspråket, maktspråket) och Bibeln (det poetiska i 1917 års översättning), samt en hyllning till folkbildningen, finkulturen och biblioteken. En brunn att ösa ur är detta, en del mot slutet är kanske umbärligt, men en sådan invändning känns i det stora hela futtig. tom carlson

kunde vara din egen. Just denna växling mellan eftertänksam reflexion och opretentiös notering ger luft och andning åt denna 223 sidor långa diktsamling. För det är väl en diktsamling jag håller i min hand? Eller är det en uppsplittrad roman, en fragmentsamling? Hur som: den ena sidan sliter med sig den andra. Att läsa Greider är att otåligt delta i ett litterärt och politiskt Vasalopp av stor glädje. Det är ett igenkännandes Vasalopp där hela vårt vardagsliv får vara med vilket inte hindrar vår författare från att med en glimt i ögat ironisera över hävdvunna parafraser som: Det som är botten i mig är tredje våningen hos andra. Sardinen vill att havet öppnas mot burken. Vad bryr sig en vind om företag? Jag väntar vid min hållplats. Jag trivs bäst i slutna landskap. Man måste nog vara en katt för att förbli oberörd av en sådan läsglädje. Och det finns många katter som går ut och in i de tillfälliga hus som Göran Greider bebor på bestämda orter i vårt land! peter curman

Allt vi aldrig gjorde med varandra Inger Alfvén Albert Bonniers förlag

Inger Alfvéns senaste roman Allt vi aldrig gjorde med varandra är en relationsroman som utspelar sig under en dag – midsommarafton. Huvudpersonen Viktoria ska denna midsommarafton gifta sig med Jonas, en rik kille som – naturligtvis – ser bra ut. Hon vill skaffa barn med honom men betonar att hon inte gifter sig av kärlek. Snarare vill hon komma över sin starka bundenhet, som gränsar till besatthet, till styvbrodern Max som sitter i fängelse

Nere för räkning i Paris och London George Orwell Övers. Olof Hoffsten Atlantis

George Orwells

debutroman, återutgiven i klassikerserien Atlantis väljer ur världslitteraturen, är ett självupplevt reportage från fattigdomen och misären bland de lägsta skikten av arbetarklassen (plongeurs, det vill säga hjälpredor i restaurangköken) i Paris i slutet av 1920-talet och bland de utslagna luffarna i London under de mest akuta ekonomiska depressionsåren i Storbritanniens historia, direkt efter Wall Street-kraschen. Skildringen berör inte den samhällsekonomiska bakgrunden utan skildrar människorna och de omständigheter de lever i samt förordar enkla reformer för

En önskan om det goda som så lätt förgiftas av begär, svek, hat, hämnd, besvikelse och egoistiska drivkrafter. för att han dödat sin flickvän. Max far, en framgångsrik reklamman, har nyligen dött och Viktorias mamma är nu änka. Bröllopet ska gå av stapeln på Ramsättra, den gård där Viktoria tillbringade sin barndom och där pappan nu bor med sin nya kvinna. I detta drama träder alla för Viktoria viktiga personer fram, även den avlidne styvfadern Perry, som begåvats med förmågan att från ”andra sidan” kunna följa vad som försiggår hos de ännu levande. De ger sina tillbakablickar på det som

att förbättra deras situation. Det är en social rapport i litterär form, med Charles Dickens och Jack London Avgrundens folk som förebilder. Som ung skribent arbetade Orwell hårt för att etablera sig som författare. Han skrev artiklar under sitt namn A.E. Blair. Pseudonymen George Orwell valde han i samråd med sin förläggare för att skona familjen från den förlägenhet som boken kunde medföra. Med sin bakgrund som mobbad elev på Eton (eftersom han var från en mindre bemedlad familj och kommit in på stipendium bland de välbärgade) och efter en tid som kolonialmaktspolis i Burma sökte han sig – möjligen som botgöring – till ”samhällets bottenskikt”. Ämnet för skildringen är inte kampen för bättre villkor, utan det meningslösa livet, slitet och lidandet. ”Om plongeurs överhuvudtaget tänkte, skulle de för länge sedan ha bildat en fackförening och strejkat för bättre behandling. Men de tänker inte, därför att de inte har någon fritid att göra det på; deras liv har förvandlat dem till slavar.”

har varit. Funderar kring sina val i livet, sina relationer och hur tiden omvandlar allt det ursprungliga till något annat. Allt vi aldrig gjorde med varandra handlar om den moderna nutidsmänniskan och hennes strävan att vilja forma ett gott liv för sig själv och för de som finns nära. En önskan om det goda som så lätt förgiftas av begär, svek, hat, hämnd, besvikelse och egoistiska drivkrafter. Inger Alfvén målar med skickliga penseldrag konturskarpa karaktärer och gestaltar framför allt personernas mörka sidor, sidor de härbärgerar inom sig och inte vågar ge uttryck för, sidor som bäddar in själen i mörker. Personerna i boken lyckas aldrig nå fram till varandra utan förblir ensamma i sin individuella sfär. Boken lämnar mig med en känsla av nedstämdhet över hur vi människor måste sprattla runt, fångna i det moderna samhällets tilltrasslade nät. agneta willans

Ämnet för skildringen är inte kampen för bättre villkor, utan det meningslösa livet, slitet och lidandet. George Orwell blev senare jämte Arthur Koestler en av det kalla krigets mest hyllade antikommunistiska författare, känd främst för sina romaner 1984 och Djurfarmen (på svenska även kallad Djurens gård). Naturligtvis mötte han kritik, bland annat från den palestinskamerikanske författaren och professorn Edward Said i essäsamlingen Reflections on Exile. Bokens förord av förlaget Atlantis vd Peter Luthersson är ett vitrioliskt genmäle mot ”Edward Said och hans gelikar”, till Orwells försvar. Det känns som en trångsynt och malplacerad politisk pekpinne, som möjligen bottnar i Lutherssons syn på Palestinakonflikten. christer lundgren

fib 39

Film.

Vad menas med verklighetsbakgrund?

text hans isaksson

”Om inte om hade varit. Om bara jag själv hade låtit bli att ringa tillbaka till Peter Bratt den där eftermiddagen i november 1977. Lennart Geijer hade fått sköta sitt eget försvar. Olof Palme hade lyst med sin frånvaro i åtminstone den här frågan.” (Gustafs grabb; Leif GW Persson)

förtexten till Call Girl framhålls att filmen, dels har ”verklighetsbakgrund”, dels absolut inte handlar om verkliga personer och händelser, men ändå bör tas på allvar. När man försöka bena ut vad Mikael Marcimains och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgartens (puh!) aktuella film Call Girl menar med detta och vad filmen egentligen påstår, grips man av lätt svindel. Är man lite generös har nämligen även ”Kalle Anka” en viss ”verklighetsbakgrund”. Alla andra över 30, inklusive JK, vet ju vad och vilka Call Girl syftar på. Handlingen i Call Girl följer förstås den så kallade Bordellskandalen 1976 beträffande händelser, rum, tid, person och med ordagranna citat. Åtminstone vet den som exempelvis läst bland annat Peter Bratts, av det hjärtskrämda DN och av honom själv, mot bådas bättre vetande dementerade, men i stort helt

fib 40

korrekta DN-artikel 1977. Där redogör han för rikspolischefen, Carl Perssons misstanke att framför allt justitieministern Lennart Geijer genom sina bordellbesök var en säkerhetsrisk. Bratts Deep Throat var Perssons medarbetare Leif GW Persson. Fast några hårda bevis för att fler än

Geijer betjänats av Doris Hopp eller av hennes bordell hade inte ens rikspolischefen funnit – ty då måste Carl Persson egentligen ha varit med under täcket. Detta enligt ett berömt PM, som han 22/8 1976, två veckor före förlustvalet och omedelbart efter koppleridomen mot Hopp, via samordningsministern Thage G Peterson överlämnade till Palme. Skäl att syna Geijer fanns tyckte han, men regeringen (Palme, Tage G, Hans Dahlgren och spindoktorn Ebbe Carlsson) drog i trådarna och mörklade. Detta hjälpte inte SAP i valet två veckor

senare, men skadade samhället i decennier. Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok från 2004, Makten, männen, mörkläggningen gav mera ”verklighetsbakgrund”. Call Girl vilar på denna bok, som i sin tur bygger bland annat på intervjuer med damer som tjänstgjort på Doris Hopps bordell. En lekman kan och borde förstås inte värdera allt vad som sägs i detta arbete. Det är mänskligt, men har sina vetenskapliga brister, att vid en undersökning utgå från en slutsats för att därifrån leta fram beläggen. Så gjorde man till en början i 1600-talets häxprocesser och vid drevet mot ”hemmapedofilerna” för något decennium sedan. Även den som gärna vill komma åt SAP, Palme eller överheten överhuvud, måste ta lärdom av detta. Det finns inget som stimulerar ”avslöjanden” som utsikten av belöning, oavsett denna är pekuniär, tillfredsställd fåfänga, hämnd eller, som troligen här, alla tre. Det ger till exempel mera status att suga av en kung, minister än en gatsopare. I sitt PM till Palmeregeringen antyder

Carl Persson just detta: Journalister söker just nu övertrumfa varandra i sina försök att mot stora penningsummor ”...förmå de 30 kända prostituerade att lämna en fyllig bild av vad de verkligen upplevt och vilka

Filmen Call Girl baseras på Geijeraffären på 1970-talet. Pernilla August gestaltar bordellmamman Doris Hopp. Bland skådespelarna finns också Sofia Karemyr, Simon J Berger och David Dencik.

personer som kan skandaliseras....” en av de riktigt unga flickorna – intagen på flickhem – försäkrar för personalen där att hon kommer att mot en summa av 10 000 kronor ställa upp för att lämna erforderliga upplysningar. I bland annat Makten männen, mörkläggningen namnges många celebra kunder hos Hopp. Denna utpekade elit var liksom dagens storbanker alltför stor för att tillåtas gå under – trots endast några få kunde anklagas för något olagligt. Men pressen var ett tag eld och lågor – som så ofta i fel sak och i ogjort väder. Men panik utbröt i augusti 1976 i regeringen. Palme ”byxade” därför Perssons PM. Redan tidigt hade polisens utredare

uppifrån fått instruktion att bränna undersökningsmaterial, där flickorna oberoende (?) av varandra pekat ut en del av ovan omtalade kändisar och makthavare från politik och rättsvårdade myndigheter, till exempel möjligen chefsåklagaren själv, Erik Östberg. Carl Perssons PM säger: ”Utredningen inriktades – enligt

chefsåklagaren Eric Östbergs intentioner – på att största möjliga hänsyn skulle tagas till kundernas anonymitet.” I förundersökningsprotokollet finns endast upptaget namnen på de prostituerade kvinnorna, under det att något kundregister icke förekommer, allt enligt direktiv från chefsåklagare Östberg.” Åklagarens direktiv kunde formellt

motiveras med att det fram till 1999 ännu var lagligt att besöka ett horhus – att driva ett sådant var då som nu däremot kriminellt.

Vad som var svårare att komma runt i Perssons PM var dock: ”... den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd bland annat genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna”. Ty pedofili var även då kriminellt och föll under allmänt åtal. Doris Hopp var specialist på att för mycket pengar sälja mycket unga prostituerade. Östberg, hans stand in som åklagare, Wolff , och Hopps advokat Silbersky hade dribblat bort denna fråga. Då Eva fib 41

media Bengtsson och hennes kusin (förlagorna till småflickorna i filmen) 2007 krävde staten på skadestånd hänsköts ärendet av Reinfeldt till JK. JK Lambertz vägrade ta upp kravet, med motiveringen att preskriptionstiden för eventuellt brott hade gått ut redan för 20 år sedan. Att förlänga preskriptionstiden måste antingen innebära ett retroaktivt erkännande av ett rättsövergrepp eller att en mycket svår utredning måste återupptas. JK valde att fullborda ett sannolikt rättsövergrepp. Palme och hans efterträdare , Fäll-

din uppträdde för andra gången gemensamt i riksdagen 1978. De medgav nu under galgen att Perssons PM existerade men satsade sin egen heder, när de ånyo blånekade till vad deras polisiära myndigheter och JK efter utredningar visat: ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.” Fälldin förutsatte att hans blotta försäkran om personlig oskuld var så tung så att hela riksdagen skulle bortse från sakfrågan – att en rad politiker och ämbetsmän enligt undersökningar av

fib 42

hans egna myndigheter hade utsatt sig för utpressning genom besök hos prostituerade, som i några fall hade förbindelse med östeuropeiska regimer. Men det gick hem, då. I synnerhet som oppositionsledaren Palme åter sekonderade och, sannolikt ånyo mot bättre vetande, gick till högst ärerörigt angrepp mot uppgiftslämnarna – vilka han året förut, då han förnekade Perssons PM, hade liknat vid råttor, som med sina ”gula betar” illasinnat gnagde på samhällets hjärterötter. Det sedan 1978 diarieförda PM från Persson förblev till 1991 i ett förseglat kuvert i statsministrarnas kassaskåp. Vad är nytt? På ett par väsentliga punkter skiljer sig filmen från RauscherMattsson; den pekar framför allt entydigt ut Olof Palme som kund till minderåriga prostituerade. Olof Palme anklagas postumt för ett brott som kunde ha renderat honom åtta års fängelse. Man må med Pilatus fråga sig ”Vad är sanning?”. Leif GW, som har goda skäl att avsky dåvarande politiska makthavare, säger ändå i dag: ”Mycket litet”. Doris Hopp tog med sig eventuell sanning i graven. Kanske ljuger Leif GW, men till skillnad från Palme har han aldrig

i andra sammanhang påkommits med att offentligt fara med lögn. Att Call Girl i dag skulle behövas för att få folk mindre positiva till karlar som sexuellt utnyttjar knarkande småflickor är osannolikt. Men till att slå mot en Palmenostalgisk vänsteropposition inom SAP kan den kanske duga. Filmskaparna måste nu inför JK, där ärendet nu hamnat: 1) insistera på att Call Girl bara är ett ”konstnärligt projekt” och, likt Vilks, hävda att det som går som en anka, simmar som en anka, säger kvack som en anka och därtill får ankungar – absolut inte är en anka. Detta stämplar dem som idioter, men blir kanske billigast. 2) ändra sig och säga att deras film egentligen var en avslöjande dramadokumentär och att efter 36 år styrka sin anklagelse mot Palme – vilket ingen under alla dessa år, trots försök, lyckats med – detta oavsett hur det förhöll sig i sak. Deras dumma misstag var att de med sin film uppenbarligen trodde sig kunna göra båda delar – och samtidigt som man tar undan fokus från ett rättsövergrepp lura sensationslystna människor, som jag, att köpa biljett till en på det hela taget överraskande tråkig film. ■ ■

Victor GillHam

1858–1920 Amerikansk satirtecknare. Yngre bror till Bernard Gillham. Fram till dennes död år 1896 kände publiken förmodligen inte till att de var släkt då Victor Gillham signerade sina teckningar F.Victor eller bara Victor . Victor Gillham arbetade för Judge och praktiskt taget alla hans bilder gjordes i färglitografi. Han attackerade demokrater som Grover Cleveland och William McKinley och stödde sina egna republikanska favoriter. Han angrep särskilt hårt William Jennings Bryan som flera gånger nominerades som Demokraternas presidentkandidat. Efter sekelskiftet lämnade Gillham Judge och arbetade inom reklambranschen.

Ett kraftfullt argument mot imperialismen Bryan: – Alla är mot imperialism. Här är jag och boxaren och filippinen. Vad mer önskar ni er? Den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan avbildad som en narr som stöder infödingarna i boxarupprorets Kina och de nyligen från Spanien erövrade Filippinerna. Mot amerikanska intressen. De amerikanska grymheterna på Filippinerna har beskrivits av Mark Twain i flera artiklar. Judge 11 augusti 1900.

fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

Arbetsplanering för år 2013

text jan myrdal

u skall biblioteket komma i ordning i Varberg. Det är mycket stort ty det är ett nödvändigt arbetsinstrument och tar fyra våningar här i Jan Myrdalsällskapets hus . Det behövs ty när det blev bråk om vad jag skrev om Balzacs politiska uppfattning påpekade Jan Stolpe att mina kritiker inte hade kunnat finna de volymer jag hänvisade till i något allmänt svenskt bibliotek. De litade – som svenska akademiker från vänster till höger tyvärr ofta gör – på andra och tredjehandsuppgifter. Göteborgs stadsteater bad mig skriva till programbladet om Robespierre. Jag nämnde att han ansett det fel med en rättegång mot Ludvig XVI men ansett att denne för Frankrikes skull måste dö. För att bättre förstå hans argument tog jag ur biblioteket fram och läste om det 338-sidiga (med tre spalter och liten stil) officiella protokollet från rättegången mot marskalk Pétain 1945. Det ger mycket material om skeendet 1935–1945 samt en fascinerande juridisk argumentation. Men den läsningen övertygade mig om att de kamrater som av politiska skäl våren 1945 förordat ståndrätt utan diskussion hade lika rätt som Robespierre haft i december 1792. Men få svenska akademiker arbetar på detta sätt. Under det jag funderade på texten

till stadsteatern såg jag att en sida blivit defekt i den grundläggande Robespierreutgåva som den tidige kommunisten, ”neo-Babouvisten”, Albert Laponneraye gav ut 1840. Texten hade jag i andra upplagor men jag bad KB om att få en fotokopia på sidan. Det gick inte, Laponneraye fanns inte i något svenskt bibliotek. (Men till nätets fördel kan påpekas att upplagan finns på Google. Fast hur

fib 44

Det går inte många minuter av vanligt tänk förrän knullföreställningar av skiftande slag åter bultar.

man bekvämt kan läsa den på skärmen begriper jag inte.) Bortsett från löpande diskussioner – och en möjlig litterär ”jagbok” samt kanske en illustrerad, eller rättare bildtryfferad, upplaga av ”När morgondagarna sjöng” samman med en ung konstnär, Nike Åkerberg, är det i stort fyra projekt: 1) Den skriftställningsvolym (titel ej bestämd) som Henrik Celander ger ut i tid till bokmässan. 2) Med Lennart Parknäs en katalog och utställning. När gatan tog mediemakt, de just då censurfria flygbladen i Paris från september 1870 till maj 1871 och deras sociala betydelse. Om detta projekt har jag skrivit. Bland annat i FiB/k. 3) Marx som redaktör (titel ej fastställd). En uppläggning liknande Vardagsord. Tidningsmannen Dickens. Alltså texter ur de tidningar för vilka Karl Marx var ansvarig. ”Rheinische Zeitung” 1842, 1843. ”Deutsche Brüsseler Zeitung” (de nummer där Marx och Engels tagit redaktörsmakt) 1847, 1848. ”Neue Rheinische Zeitung” 1848, 1849. Dock med skillnaden att de texter Marx – och Engels – själva skrivit inte tas med då de är lätt tillgängliga. Det kräver dels en A3-scanner och ett ABBYY frakturstilstolkare. Där måste jag ha tysk förläggare. Dietz har visat

visst intresse. Men har inte åtagit sig att finansiera. Får försöka skaffa pengar och göra arbetet. Läsa sida för sida. Ta fram det som intresserar mig och så ställa samman en urvalsvolym på tyska - samt kommentar. Sedan gå till Dietz. Räknar inte med något intresse i Sverige. Jämför med Red Star... Jag skulle låtit förläggaren i Kolkata få engelska världsrättigheter! Då hade den funnits. Nu finns den på Sydasiatiska underkontinenten på engelska och flera andra språk. Men utanför underkontinenten visserligen på italienska, norska, svenska och tyska men ej på engelska! Alltså är den ej allmänt tillgänglig utanför Europa och den Sydasiatiska underkontinenten! 4) Västerns mellanskikt talar ut på analytikersoffan. (Titeln ännu bara arbetstitel.) P. A. Skansen har kontaktat Carl Michael Edenborg på ”Vertigo” som är intresserad. Men vi måste finna fram till formen. Detta måste jag förklara. Två officiellt fördömda och undertryckta drömområden behärskar det individuella fantasilivet under den erkända ytan. Mord och knull. Det går inte många minuter av vanligt tänk förrän knullföreställningar av skiftande slag åter bultar. Det gäller kvinnor som män. På det finns statistik. Också mord, våld och blod tar stor sådan inre plats. Om allt detta kan äldre katolska biktfäder vittna. För dem var det som att lyfta på locket och skåda ner i en gammal överfull avloppsbrunn. Att dessa individuella föreställningar är driftsladdade hindrar inte att de är socialt och historiskt bestämda och styrda. Drifterna – aggression/våld och kåthet/knull – kan följas tillbaka till de äldsta spåren av människor (grottmålningar och skulpturer) och längre till-

baka åtminstone till alla däggdjur. Men liksom den biologistiska sanningen inte i sig förklarar organiserade världskrig säger den ingenting om hur individuella beteenden och drömmar utformas. De driftsmässiga drömmarnas utformning styrs av den aktuella samhällsorganisationen. Incestuösa fantasier är till exempel olika i matriarkala och patriarkala samhällen. (Då John Lubbock förvånades över att en mans arvingar är hans systers söner antecknade Marx att i den bördsorganisationen är det just systerns söner som socialt sett blir söner men: ”... dessa civiliserade åsnor kan aldrig bli kvitt sina konventionella föreställningar.” )

ekonomiskt intresse. Av inre drift. De försiktigtvis anonyma författarna skyddar dock sina driftstyrda texter enligt upphovsrättslag. De läggs så ut på nätet av ideellt verkande organisationer som inte tar betalt men gärna bidrag för sitt – som de hävdar allmänviktiga och frihetsvidgande – arbete. Även de miljoner bilder och filmsnuttar som fyller nätet är gratis. Om detta skrivs inte. Men en av de största och mest välskötta av dessa ideella engelskspråkiga sajter, The Kristen Archives, redovisar 146 508 svenska deltagare. Engelskundervisningen i våra skolor tycks lyckad. Mig intresserar detta . Inte bara

Även om Iliadens text är oss fasci-

nerande kan vi inte ta åt oss den så som de homeriska bardernas publik en gång gjorde. Visst får också de i vår kultur till litteratur, teater, film medvetandegjord konst en driftsladdning från det dolda. Med såväl våld som knull i förfinat skick. Läs Shakespeare, Poe eller Dostojevski. (Fast också en sådan som de Sade har lyfts upp till denna konstnivå – trots att han bortsett från sin intensivt märkliga knullfixering är litterärt tråkig.) Intressantare är vad som hos oss nu sker i den öppna populärkulturen. Där är våldet, mördandet, blodsutgjutandet dominerande. Den som så vill kan se mord på TV 24/7 (som man numera skriver). Sverige har också blivit en storexportör på mordfiktion. En del av detta allmänna populärlitterära mordfantiserande är välskrivet, jag har samlat in rätt många hyllmeter. Men det mesta är naturligtvis skit. Så är det med all litteratur. Viktigare är vad detta säger om hur det dröms nu i vår kultur. Det är viktigt att skilja mellan dröm och verklighet. Det oupphörliga fantasimördandet motsvaras inte av något liknande sinnevärldsligt mördande. Visst finns verkliga mord och även intressant litteratur om dessa verkliga brott. Pari-

Tamilskt populärmord med sex.

seradvokaten François Gayot de Pitaval publicerade mellan 1734 och 1743 tjugo band brottsredogörelser. De är lysande och i Frankrike och Tyskland klassiska. Jag skrev om dem i FiB/k för tjugo år sedan och Jan Stolpe översatte dit några stycken. Men jag har aldrig lyckats få någon svensk förläggare intresserad. Men denna dominans av till officiell populärkultur omvandlade råa mordfantasier motsvaras inte av lika dominerande till populärpornografi upphöjda verkliga dagliga och stundliga råa knullfantasier. Det som kallas sexualisering av reklam och det som diskuteras om sexindustri är ett intressant ämne men vid sidan om. Visst sådant finns (som sexindustrin i Kalifornien). Men det verkligt intressanta är att den enorma underjordiska mängd text och bild som nu finns på nätet är helt gratis. Inte som artonhundratatalspornografin en underdiskenvara. Texterna skrivs utan

för att jag själv som trettonåring köpte Cocktail Parisien och naturligtvis reagerar på vissa ord och bilder och menar att jag får veta något om mig själv när jag märker detta. Utan för vad jag får veta om vad publiken – engelskspråkig medelklass – verkligen fantiserar om. Den befinner sig inför mig på analytikersoffan och avslöjar sin nutida och utåt dolda inre knullvärld. Jag skriver nutida ty man bör jämföra det västerländska medelklassnuets drömmar med de socialt, tidsmässigt och nationellt bestämda fantasierna i den tryckta och underdiskenspridda pornografien från sjuttonhundratalet och fram. Den har jag skaffat in till biblioteket i olika länder och världsdelar sedan fyrtiotalet. Själva uppgiften för skrivandet blir nu den som Eduard Fuchs, redaktör, konstsamlare och kommunist – en av grundarna av Komintern – ställde sig bland annat i sin Sittengeschichte. Problemet är hur tydliggöra och belysa grundtanken utan att vare sig kollidera med upphovsrätten eller få de självutnämnda sedlighetsfanatikerna på sig. En möjlig väg vore att göra som Phyllis och Eberhard Kronhausen för fyrtiofyra år sedan. Men det har ju gjorts. Funderar alltså vidare. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Gymavtal nyårslöftesanpassas

HD konstaterar att det inte finns

någon generell bestämmelse i svensk rätt om hur man ska se på villkor om automatisk förlängning av avtal. HD måste därför pröva villkoret mot regeln i 36 § avtalslagen. Där sägs att ett avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är på visst sätt oskäligt. Vidare att man ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för den som är konsument eller på annat sätt intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Man ser genast att 36 § avtalslagen är en mycket öppen regel. Vad är ”oskäligt”? För att regeln ska bli möjlig att tillämpa på ett sätt som inte är, eller förefaller, godtyckligt måste domaren söka stöd i omständigheter som kan finnas i det enskilda fallet eller i liknande situationer. Han kanske jämför med

fib 46

Illustration: Christofer Ahde

n kvinna löste ett gymkort gällande för ett år. I avtalet med gymmet fanns en bestämmelse om att avtalet förlängdes med ytterligare ett år om inte kunden skriftligen sade upp avtalet minst en månad före avtalstidens utgång. Kvinnan sade upp avtalet fem dagar för sent. Gymmet menade att avtalet därför hade förlängts med ett år och krävde att kvinnan även skulle betala för det året. Kvinnan hävdade att den här bestämmelsen i avtalet var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende och att hon således skulle slippa betala. Kvinnan hade ingen framgång vid tingsrätten och i hovrätten, där hon förpliktades att betala. När hon kom till HD hade hon fått hjälp av Konsumentombudsmannen (KO) som ombud. Att det kan inträffa beror på en lag om medverkan av KO i vissa konsumenttvister. Det ska då handla om tvister av prejudicerande art eller om allmänna konsumentintressen.

hur lagstiftaren reglerat konsumentens rättigheter i andra avtalstyper. HD:s resonemang i den här domen illustrerar på ett intressant sätt domarens sökande efter sådant som kan ge hans motivering ett drag av vetenskaplig objektivitet. Domskälen bör helst vara sådana att de övertygar läsaren om att det bara finns ett korrekt sätt att avgöra tvisten. HD inleder med att det ibland kan ligga i konsumentens intresse att avtalet förlängs. Det kan till exempel handla om hyra eller försäkring. Ytterligare utgångspunkter finner HD bland annat i en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (42 §), som ger konsumenten rätt att avbeställa en tjänst, i ett EU-direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal och i ett avgörande av Marknadsdomstolen som handlade om villkor för TV-abonnemang. HD noterar ett aktuellt förslag från en departementsutredning, ”App to date”, som handlar om konsumentens ställning, då varor betalas över telefonräkningen. Från dessa utgångspunkter bedömer så HD villkoret i gymkortsavtalet. Villkoret innebär bara fördel för gymmet, inte för kunden, enligt HD. Den ursprungliga löptiden, ett år, kan göra det svårt för kunden att komma ihåg att säga upp avtalet i tid. Och händer det,

förlängs avtalet med så lång tid som ett år, vilket kanske inte alls är vad kunden önskar. Inte heller har kunden blivit påmind på lämpligt sätt om att uppsägning ska ske och vad som händer, om inte avtalet sägs upp. Slutsatsen blir att villkoret om automatisk förlängning bedöms som oskäligt. Det ska därför lämnas utan avseende. Kvinnan i målet slapp betala. När jag berättade för en kollega att jag tänkte skriva om den här domen, som kom i november förra året, frågade han mer insinuant än kunnigt: Hur många av dina läsare tror du har ett gymkort? Jag svarade: De är i alla händelser fler i början av året än i december. Kära läsare! Tag nu lärdom av HD:s dom och läs även de mer eller mindre finstilta villkoren i gymkortsavtalet. Du ska naturligtvis inte behöva känna dig tvungen att träna under längre tid än du kan överblicka på nyårsnatten.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. Kallelse till föreningen Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma

Lördagen den 20 april 2013 kl 10 – 16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast 23 februari 2013 styrelsen@fib.se. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

Årsmöte i Sundsvall

FIB-avdelningen i Sundsvall skall ha årsmöte torsdag 7 februari 2013 kl 19.00 hos Jan Magnusson, Skiffervägen 6, 853 57 Sundsvall.

Prenumerera! För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se Medarbetare i detta nummer Omslagsillustration:

Robert Nyberg

medarbetare

Robert Nyberg, Hans O Sjöström, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Johanna Lundqvist, Oda Lystrup Hodlekve, Sigyn Meder, Lisa Forsberg, Pål Steigan, Nathalie Sagborn, Jens Holm, Losita Garcia, Lars-Ivar Juntti, Wilhelm Jaresand, Joel Nilsson, Carin Åberg, Tzenko Stoyanov, Henrik Persson, Jan Bergsten, Charlie Aronsson, Åke Kilander, Tom Carlson, Peter Curman, Agneta Willans, Christer Lundgren, Hans Isaksson, Victor Gillham, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

Folket i Bild/Kulturfront

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström. Redaktör: Stefan Ljung. Layout: Björn Folke Johansson. korr: Bengt Rydsjö. Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Grafisk form: Losita Garcia. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se plusgiro: 70 45 88-3, FiB/K bankgiro: 466-4140, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se

Förening: forening@fib.se

Månadens medarbetare

Priser: Lösnummer: 49 kr

carin åberg Jag var med på IB-tiden. Tyckte inte alltid om vad som trycktes. Men så ska det ju vara. Man väljer själv. Det är väl därför jag skriver i FiB. Ett forum för alternativa åsikter. Åsikter och berättelser som annars inte kommer i tryck eller på I-nätet. Annars tycker jag att FiB kan ta upp traditionen kring arbetarkultur mer. Eller de i utanförskapet: arbetslösa, sjukskrivna – underklassen, vi som betalar mer i skatt än de som har en anställning. Men, om mig: på fritiden, när jag inte söker arbete, är jag akademiker, jepp, är docent. Har skrivit fyra böcker, massor med artiklar och översatt lika många. Fast jag har även haft riktiga jobb – som ljudtekniker, webb- och vanlig redaktör och som skribent.

Prenumeration

Nästa nummer kommer 14 februari. Prenumerera!

(sommar- och julnummer 65 kr),

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2013. FiB/K internetutgåvan:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48