Page 1

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 1 2010 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD

VANLIGT FOLK HAR HIV URANET KLYVER JÄMTLAND KINA SATSAR PÅ EKOLOGISK STAD

fibett2010


folketibild/kulturfrontett2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Omslagsbild: Donald Boström. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Martin Schibbye, Jenny Lindström, Jonas Redmo (praktikant). Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck. Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre. Layout: Jenny Lindström. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522). Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

erik paulsson rönnbäck

Boksmugglare8

Flera gånger i veckan riskerar en bulvan sin frihet för att smuggla in någon av Ak Welsapars böcker till det slutna Turkmenistan. I den turkmenska regeringens ögon är ocensurerad litteratur lika samhällsfarlig som vapen och knark.

jonas redmo

Ursinne över uran 14

Ett läckande dagbrott som fördärvar Storsjöbygden för all framtid? Eller 400 arbetstillfällen som blir bygdens räddning? Åsikterna om uranet i den jämtländska berggrunden går isär, men båda sidor har ett gemensamt mål. Att värna sin hembygd.

donald boström

Vardagsliv med hiv 26

Varje dag smittas 14 000 människor runt om i världen av hiv. Många av dem utvecklar den dödliga sjukdomen aids. Många vet inte att de är smittade, ännu fler har inte råd att skaffa medicinerna. I sin nya bok En osynlig sten i mitt hjärta skildrar Donald Boström hiv-drabbade människors vardag.

peo österholm

Kina bygger ekostad34

Samtidigt som koldioxidutsläppen i Kina ökar snabbt tar Kinas regering ett steg i rakt

motsatt riktning och bygger världens mest ekologiska stad.

!

hillevi nagel sverigebilden 4

jan myrdal skriftställning 44

lisa forsberg jorden runt 5

ingemar folke juridik 46

RÄTTELSER I decembernumret av FiB (#12 2009) smög sig några felaktigheter in. Därför passar vi på att rätta: 1. Karin Sunvisson gjorde omslagsillustrationen. 2. Illustratören till bilden på sidan 14 heter Daniel Wasmuth och inte David Permén. 3. De två arabiska partierna som Erik Paulsson Rönnbäck beskriver i sin krönika, på sidan 22, förbjöds inledningsvis av en valkommitté i Knesset, men efter ett överklagade till den högsta domstolen hävdes förbudet och partierna kunde ställa upp i valet. /RED


fibett

Obama bekänner färg

P

å juldagen grep de amerikanska myndigheterna en nigerian med namnet Abdulmutallab ombord på ett flygplan från Amsterdam till Detroit. Han ska ha försökt spränga planet med sprängmedel insytt i sina kalsonger. Nu verkar dessa ”hotpants” inte ha fungerat något vidare, ty kalsongbombaren lyckades inte utlösa bomben. Enligt uppgifter i media skall Abdulmutallab ha berättat att han fått sin utbildning av Al Qaida på den arabiska halvön (AQAP) som är baserade i Jemen: Dessa tog också – via Internet – på sig terrorförsöket. Nu verkar terrororganisationen inte fungera särskilt professionellt. Men kopplingen till Al Qaida är bekväm för USA som nu lättare kan öppna en ny front i sitt så kallade krig mot terrorismen. Att Jemen är intressant för stormakterna är inte svårt att förstå. En hastig titt på kartan säger en hel del. Landets geopolitiska betydelse är stort där det ligger mitt emot Somalia och Afrikas horn vid Adenviken. Där ligger också Bab el-Mandeb (Tårarnas port), det smala sund som leder från Adenviken till Röda havet och Suezkanalen. Sundet som skiljer Afrika från Arabiska halvön klassas av USA:s statliga organisation United States Energy Information Administration (EIA) till en av värdens sju viktigaste sjöfartspassager. En annan anledning till det amerikanska intresset för Jemen är

att landet har stora outnyttjade oljetillgångar. Jemens inre splittring har gradvis ökat och ställningen för president, Ali Abdullah Saleh, har försvagats. Sedan 2004 har det pågått ett shiitiskt uppror vid den norra gränsen mot Saudiarabien. Jemens regering har fått stöd av Saudiarabien som bombat det upproriska området, vilket har bidragit till att uppåt 250 000 människor är på flykt från området. I april 2009 bröt Tarik al-Fadhli sin femtonåriga allians med president Ali Abdullah Saleh och gick över till den folkliga oppositionsrörelsen i södra Jemen. President Saleh har försök utmåla denna rörelse som Al-Qaida-styrd. Al-Fadhli har förnekat detta i en intervju där han säger: ”Jag har starka relationer med alla jihadister i norr och söder och överallt, men inte med al-Qaida”. USA har även innan terrorförsöket 25 december flera gånger angripit jemenitiskt områden. Så sent som den 17 december skickades kryssningsrobotar mot två s.k. Al Qaida-fästen i Jemen Den 14 december 2009 rapporterades att USA gjort 28 flygattacker mot den shiitiska fronten i norr. Efter juldagshändelserna deklarerade fredspristagaren president Obama, att stridigheterna i landet var Jemens egna angelägenheter och sedan gav han order om bombattacker i Jemen. Så uppträder en statsterrorist.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Jonas Redmo Ålder: 31 Sysselsättning: Diverse påhugg.

Kan du berätta lite om dig själv? – Jag har precis avslutat en treårig utbildning på Södertörns högskola som varvar journalistik med etnologi. Just nu skottar jag snö och kör lite posthämtning vid behov, spelar gitarr i tre band och siktar på att förbättra min halvtaskiga esperanto samt utvecklas på banjo. Vad upprör dig? – Både ett och annat. Ett exempel är populistiska dumförenklingar som ”verklighetens folk” eller ”svenska folket” som varit extra mycket på modet senaste tiden. En annan ständig källa till irritation är etablerade mediers rojalistfjäsk som i år spås bli värre än på länge. Har du sett, läst eller hört något den senaste tiden som berört dig lite extra? – Under julen tog jag tag i Fogelströms Stad-svit som jag fick i julklapp för kanske sju år sen men haft nerpackad i en låda. Det roliga med den är att den spöar sin egen hype med råge, och det vill inte säga lite! Det var mer än jag trodde. Imponerande.


hillevi nagel www.hillevinagel.se


fibjordenrunt

av: lisa forsberg

Klagosång från Israels ambassadör En arresteringsorder utfärdades nyligen mot den israeliska före detta utrikesministern Tzipi Livni av en domstol i London, gällande krigsförbrytelser under förra vinterns invasion av Gaza, där 1 400 palestinier dödades. Livni själv säger sig vara stolt över sin roll i invasionen. Däremot kräver det israeliska utrikesministeriet att Storbritannien ska vidta åtgärder för att förhindra att ”det brittiska rättsväsendet utnyttjas […] av antiisraeliska element”. Arresteringsordern mot Livni är nämligen bara den senaste i en rad försök av propalestinska grupper att använda sig av brittiska domstolar för att få till stånd arresteringsorder mot israeliska ledare som anklagats för krigsförbrytelser på Västbanken och i Gaza. I oktober förra året tvingades vice premiärminister Moshe Yaalon att ställa in en resa till London efter att hans advokater varnat för att han skulle kunna komma att arresteras med anledning av en attack han auktoriserade 2002, vilken dödade två vuxna och nio barn på Gazaremsan. 2005 tvingades den pensionerade generalen Doron Almog att vända på Heathrowflygplatsen, för att undvika att arresteras. En arresteringsorder hade utfärdats mot honom för demoleringen av palestinska hem som utförts av hans israeliska trupper vid Gazas gräns. Israels ambassadör i London uppger att ”situationen har blivit ohållbar”.

Banka ner bankdirektörer populärt Efter att internetbaserade spel där man kan kasta skor på impopulära personer såsom George W. Bush, Tony Blair och Sarah Palin gjort succé världen över, har nu ett nytt spel, vilket låter besökare få utlopp för den ilska de hyser gentemot bankdirektörer, introducerats i en spelhall i Suffolk, Storbritannien. Spelet går ut på att man med en klubba slår ner bankdirektörer som hoppar upp ur små hål. Målet är att slå ner så många bank-

direktörer som möjligt inom loppet av 30 sekunder. Spelhallen utlovar en ”verkligt tillfredsställande bankupplevelse”. Men spelet behåller även en viss verklighetsförankring. Då en spelare vinner säger en röst: ”Du vinner. Vi går i pension. Vi skulle vilja tacka skattebetalarna så mycket för att de betalar våra pensioner.” Spelet har visat sig så populärt bland besökare att spelhallens ägare flera gånger fått byta ut klubborna, då de slitits ut.

Barnskötare är samhällsnyttiga BBC återgav nyligen slutsatser som dragits i en studie utförd av brittiska New Economics Foundation, där man beräknat det totala värdet som det arbete vissa yrkesgrupper utför genererar åt samhället. Detta har sedan jämförts med yrkesgruppernas respektive nuvarande lönenivåer. Studiens författare menar att ”lönenivåer ofta inte reflekterar det verkliga värdet som skapas. Som samhälle behöver vi en lönestruktur som belönar arbeten vilka skapar störst samhällelig vinst, snarare än dem som genererar profit på bekostnad av samhället och miljön.”

Enligt författarnas beräkningar genererar det arbete som sjukhusstädare utför tio pund åt samhället för varje pund som de som utför arbetet får i lön. Dagis- och förskolepersonals arbete genererar nio pund för varje pund de får i lön, och det arbete som sopåkare utför genererar så mycket som tolv pund åt samhället för varje

pund de tjänar. Bankdirektörer, å andra sidan, orsakar en samhällsförlust beräknad till sju pund för varje pund de tjänar. De högst uppsatta inom reklambranschen orsakar en samhällsförlust uppemot elva pund för varje pund de tjänar, och uppmuntrar dessutom till överkonsumtion, och förstärker upplevelser av stress och missnöje bland befolkningen. För den största skadan står dock revisorer, vilka ger råd om hur man kan undvika olika former av beskattning. Den samhällsförlust de orsakar beräknas till 47 pund för varje pund de tjänar.


fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

”Jag är både jägare och innerlig djurvän” Som typisk Norrlänning tillhör djur, natur, jakt och fiske mina intresseområden även om jag vid det här laget har sålt mina vapen eftersom jag inte vill äga vapen som sällan används, det finns tillräckligt med vapen i samhället ändå! Många djurvänner undrar kanske hur jag kan vara både innerlig djurvän och ändå före detta jägare men det går alldeles utmärkt. Det hela handlar om respekt kombinerat med pragmatisk nödvändighet; så länge man äter kött måste man acceptera att djur avlivas vilket också har skett under hela mänsklighetens levnad. När jag var ute på harjakt en gång sade en gammal jägare till mig ”får jag se en rovfågel så skjuter jag den, fridlyst eller ej, för annars tar den haren som jag ska skjuta”! Huruvida detta är representativt för hela jägarkåren låter jag vara osagt men jag undvek att svara möjligen av respekt för denne äldre medmänniska och jaktkamrat. Vad jag däremot tänkte var ”får jag se en rovfågel konkurrera om mitt byte så låter jag denne ta den, för jag är bara gäst i naturen och kan lika gärna äta en hamburgare på McDonalds”. Det handlar alltså om respekt för den underbara skapelse naturen är. Denna respekt påbjuder också att aldrig skjuta mer än man behöver och bara tulla på överskottet. Hamnar man mitt i en flock

»27 vackra och viktiga skogsinnevånare dog en skändlig död.«

ripor så skjuter man en eller kanske två medan resten får flyga iväg. Samtidigt kan man passa på att tacka skapelsen för den underbara gåva man har fått. Människan är det enda djur som ständigt lever i strid med naturen och därför saknar människan biologiskt existensberättigande. Att vistas i skog och mark är en upplevelse av rent religiösa mått, en himmelsk gåva. Det bästa är också att naturen klarar sig självt. Vid ett besök på Lycksele djurpark pågick utfordring av såväl varg som björn. Djurskötaren gick ledigt in i varghägnet, böjde sig ned och kastade köttbitar till vargarna som mycket skyggt snappade åt sig av maten utan att komma för nära medan maten däremot kastades över hägnet in till björnarna. På samma sätt känner jag när jag befinner mig i naturen. Bägge arterna undviker i det längsta närkontakt med människan men medan det inte finns någon som helst anledning att känna rädsla för varg kan björnen bitvis vara oberäknelig. Vad jag vet så finns det heller inget känt doku-

menterat fall av vargangrepp på människa i modern tid medan sällsynta angrepp från björn förekommer. Man bör därför undvika att gå med lös hund i björnskog då hunden ofta irriterar björnen för att sedan springa och söka skydd hos husse med björnen i hälarna. Den enda som har något att frukta från vargen är i så fall hunden som betraktas som inkräktare på reviret. Frågan är; vilken ansvarsfull hundägare släpper loss sin älskling under sådana premisser? Det är lika ansvarsfullt som att släppa sin hund vid en sexfilig motorväg! Kan jag då inte släppa min hund lös i vargmark? Nej, eftersom Du är gäst i skogen där vargen har sitt naturliga hem så får Du visa respekt och ta seden dit Du kommer. Naturen tillhör vargen och inte Dig! Vi har idag i Sverige över 3 000 björnar medan vargen betingar ett ringa antal av runt 200 djur, en stam som ännu inte är genetiskt livskraftig och som därför behöver vara fredad från all jakt under överskådlig tid. Personligen förordar jag ett minimum av 2 000 individer av såväl varg som björn, järv och lodjur, men egentligen löser detta sig självt så länge människan och jägarförbundet håller sina smutsiga fingrar därifrån. Att den vidrigaste regeringen sedan den allmänna rösträttens införande sölar sina händer i jaktmord och vargblod är inget att förvånas över men att 12 000 jägare likt den gamle totalt saknar jaktetik och respekt för naturen det är anmärkningsvärt. Lördagen den andra januari 2010 skall för evigt åminnas som blodskammens dag när 27 vackra och viktiga skogsinnevånare dog en skändlig död. Det är hög tid för skyddsjakt på såväl alliansregeringen som på de medlemmar av Dårförbundet som deltog i det smutsiga hantverket. Må Ni för evigt skämmas!

peter warnström

medkänsla socialism rättvisa


fib 7

Prenumerera på Folket i Bild! www.fib.se

Alltid ober oend Alltid e fri

Missade du FIB:s IB-bilaga med alla artiklarna om IB-avslöjandet? Nu kan du köpa den! Betala in 25:- (bilaga + porto) till pg 704588-3 el bg 466-4140 och skriv IB-bilaga + avsändare.


fibutrikes


fib 9

erik paulsson rönnbäck text eva wernlid bild

Flera gånger i veckan riskerar en bulvan sin frihet för att smuggla in någon av Ak Welsapars böcker till det slutna Turkmenistan. I den turkmenska regimens ögon är ocensurerad litteratur lika samhällsfarlig som vapen och knark.

De riskerar livet för att smuggla böcker Ö ver gränsen mot sydöst smugglas det afghanska heroinet in i Turkmenistan på sin väg mot de amerikanska och europeiska konsumenterna. Från väst smugglas i sin tur ocensurerade tidskrifter och böcker från exilturkmener i Europa. Ungefär så ser hotbilden ut för den turkmenska regimen. Hade det inte varit för att införsel och försäljning av ocensurerad litteratur, illegala droger och vapen sedan 1991 varit jämställda i den turkmenska lagstiftningen skulle jämförelsen mellan knark och litteratur inte kännas lika haltande. – Vi anställer ingen utan använder volontärer som gör det gratis. Vi kan inte betala någon för att göra det här jobbet, eftersom det är så farligt, säger den svensk-turkmenske författaren och boksmugglaren Ak Welsapar. Sedan sex år tillbaka driver han förlaget Gun

i Enköping som ger ut böcker på turkmenska. Omkring 200 av dessa tar sig varje år genom Vitryssland, Ryssland, Turkiet och Iran för att sluta i händerna på turkmenska läsare, ”sådana som inte böjer sig för regimen”, säger Ak Welsapar. – Det kan när som helst sluta illa. Därför har vi inte bråttom och håller en låg takt, och varje person tar inte med sig fler än två till tre böcker. Om det bara är några få böcker så är det lättare att skylla ifrån sig, men om man stoppas med tio stycken så är det svårt att hävda att böckerna är till en själv.

Än så länge har ingen av Ak Welsapars bokbulvaner åkt fast. Om en boksmugglare fastnar i tullen så väntar ett långt fängelsestraff. – Det skulle vara en tung börda för oss. Vi kan inte sälja böckerna där, så vi skänker dem till alla som vill ta med sig några exemplar till Turkmenistan. Hittills

>


fibutrikes »Det räcker med att en författare inte hyllar regimen tillräckligt mycket för att han ska betraktas som illojal.« har allt gått bra, trots att vi balanserar på en knivsegg. Turkmenistan har en lång och brokig historia. 1881 ockuperades landet av Ryssland och införlivades därefter i Sovjetunionen. Efter upplösningen 1991 blev landet självständigt, men genomförde inte några demokratiska reformer. Det turkmenska kommunistpartiets ordförande Saparmurat Niyazov blev landets nye president och regerade fram till sin död år 2006. Då tog hans personlige tandläkare Gurbanguly Berdimuhamedow över presidentposten. Saparmurat Niyazov gav upphov till en sällan skådad personkult, ofta förlöjligad i västerländska medier. Hans porträtt hänger fortfarande på var och varannan husvägg. Huvudstaden Asjchabads högsta byggnad är ett monument med en guldstaty av expresidenten som roterar så att statyns ansikte alltid är vänt mot solen. Ironiskt nog gav Saparmurat Niyazov ut en egen bok under sin tid vid makten – trots att han stiftat hårdare censurlagar mot litteratur och dessutom gjort en lista på 19 förbjudna författare vars böcker inte får ges ut eller innehas i Turkmenistan. Boksmugglaren Ak Welsapar står högt upp på listan efter att ha gjort sig känd som en av regimens hårdaste kritiker i utlandet. Men vissa av författarna på den svarta listan har aldrig kritiserat den turkmenske presidenten i sina böcker, de har bara slutat hylla honom. – Det räcker med att en författare inte hyllar regimen tillräckligt mycket för att han ska betraktas som illojal, säger Ak Welsapar som lyckades fly till Sverige 1994 efter att ha skrivit en regimkritisk tidningsartikel om sambandet mellan kemikalieanvändningen i Turkmenistans bomullsproduktion och hög barnadödlighet. – Problemet är att Saparmurat Niyazov ärvde en repressiv regim med underrättelsetjänst, polis och militär och förbjöd böcker för att ge ut sin egen bok Ruhnama. Folk kan inte tycka något om den offentligt. Boken är en blandning av fakta och propaganda. En del förstår att den är dålig, men en del av befolkningen som fostrats med hjärntvätt tycker att den är väldigt bra, det är det som är farligt.

Samtidigt är regimen stark – landet beräknas sitta på en stor del av världens naturgastillgångar. Turkmenistan levererar sedan Sovjettiden gas till Ryssland, för en månad sedan öppnades en andra pipeline mot Kina, en tredje gasledning till Iran håller på att byggas och regeringen håller även en dörr öppen för EU:s planerade Nabuccoledning. – Om regimen skulle vilja förändra situationen till det bättre så skulle det vara enkelt tack vare att den har sådana enorma resurser, säger Ak Welsapar. Åren fram till 1991 var Turkmenistan en sovjetisk satellitstat och den ryska censuren förbjöd kritik av Lenin, Marx, Engels och kommunistpartiets politiska huvudlinje. Efter självständigheten försvann reglerna helt, samtidigt blev censuren hårdare. – Sedan dess kan censorerna göra vad som helst med en text och stryka allt de inte gillar. De kan till och med ta sig in i författarnas romankaraktärer, säger Ak Welsapar. Under självständighetsåret 1991 gav han ut en novellserie i en tidskrift. I en av novellerna fanns en episod där en ung man hjälper en kvinnlig klasskamrat med att frakta möbler från en stad till en annan. På vägen mellan städerna stannar mannen bilen och försöker våldta henne, något som ströks helt. – Den första delen av novellen förkortades nästan med hälften. Jag frågade dem varför. Den högste censorern Kakabaj Ataj svarade att en turkmensk man aldrig skulle göra något sådant. Jag var tvungen att ge ut novellen ändå, men den blev inte särskilt bra. Andra delen förbjöds helt. 1996 – tolv år efter romandebuten och två år efter flykten till Sverige, kunde Ak Welsapar ge ut sina första ocensurerade böcker, Det runda huset och Mulli Tahirs gudomlighet. Samma år började han också att skicka böcker till Turkmenistan. De två första åren var boksmugglingen enkel eftersom gränsen mot Ryssland var öppen, sedan infördes visumtvång med hårdare gränskontroller och smugglandet blev svårare. I dag är Turkmenistan ett av världens mest slutna länder, information om världen utanför är bristfällig och alla medborgare får inte tillåtelse att resa utom-


fib 9

Huvudstaden Asjchabads högsta byggnad är ett monument med en guldstaty av expresidenten som roterar så att statyns ansikte alltid är vänt mot solen.

lands. Senast i höstas stoppades flera tusen turkmenska studenter från att återvända till sina studieplatser utomlands. – Människor får inte röra sig fritt mellan Turkmenistan och grannländerna, allt för att skydda regimen mot progressiv litteratur och demokratiska idéer. Även om Ryssland inte är ett helt och hållet demokratiskt land är det betydligt mer demokratiskt än Turkmenistan, säger Ak Welsapar. Den turkmenska oppositionen är svag. Personer inom regeringspartiet som har motsatt sig diktaturen har tystats och Nurberdi Nurmämmed som ledde demokratirörelsen blev intagen på en psykiatrisk klinik. Trots repressionen lever drömmen om ett demokratiskt Turkmenistan hos den underjordiska oppositionen, i alla fall om man får tro Ak Welsapar. Numera kan han ringa journalister och författare i Turkmenistan, så länge de använder sig av metaforer för att beskriva situationen i landet. Telefonerna avlyssnas frekvent. ”Regimen är tio gånger värre än i det gamla DDR”, säger han. – Men hoppet är det sista som dör. Den nuvarande

presidenten Gurbanguly Berdimuhamedow vill inte reformera det politiska och ekonomiska systemet, men ändå har det skett några mindre förändringar. Det är lite öppnare, folk har tillgång till internet och är inte lika rädda som förut. Fram till president Saparmurat Niyazovs död 2006 var internet totalförbjudet. Sedan dess finns två internetleverantörer – den turkmenska statens och MTS, en privatägd rysk. Båda samarbetar med regimen genom att filtera internettrafiken och blockera oppositionella internetsajter. – Våra internetsajter blockeras av regiminen, den senaste förra våren efter att jag kritiserat det turkmenska utbildningssystemet i en amerikansk radiokanal. Internet är som en klunk färskvatten för den turkmenska demokratirörelsen eftersom det inte finns möjligheter att publicera något ocensurerat i tryck.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist, bosatt i stockholm och medlem i fib:s redaktionskommitté.


fibkrönika

»Den svenska grundlagens skydd för en juste strejkrätt var passé i detta den moderna kommersialismens århundrade«

Rättsröta har angripit

L

ag ska vara stadgad och stiftad allt folket till ledning, både rika och fattiga och till åtskillnad mellan rätt och orätt. Så enkelt och klart utrycktes redan i 1300talets Upplandslag det självklara att vid rättskipning ska lagen kunna läsas och förstås av den vanlige medborgaren. Men rättsystem kan som träd bli murkna och angripas av röta, inte som träd för att de faller och ruttnar, utan för att de som dömer är korrupta. De kan korrumperas av pengar – det är inte så vanligt i Sverige – eller för att de vill vara underdåniga mot makten. Där har Sverige liksom Tyskland gamla om än inte särskilt fina traditioner. Det senaste graverande exemplet är Arbetsdomstolens dom, mot Byggnads och Elektrikernas strejk för svensk lönestandard till lettiska byggnadsarbetare i det så kallade Laval-målet. Bakgrunden är känd. Det lettiska företaget Laval anlitades för att bygga skola i Vaxholm. Företaget blockerades av Byggnads och Elektrikerna hösten 2004 när det vägrade teckna kollektivavtal enligt svensk lönestandard. Företaget stämde facken till Arbetsdomstolen som förklarade att stridsåtgärden sannolikt var tillåten enligt svensk rätt och därför kunde fortsätta. Laval hade emellertid invänt att den svenska rätten stred mot EG-rättens krav på fri rörlighet för tjänster, och Arbetsdomstolen frågade EG-domstolen hur det förhöll sig med det. EG-domstolen förklarade i december 2007 – tvärtemot vad deras egen utredare, den så kallade general-

advokaten kommit fram till – att den svenska grundlagens skydd för en juste strejkrätt var passé i detta den moderna kommersialismens århundrade – ja riktigt så utryckte sig förstås inte domstolen, men det var innebörden. Stridsåtgärden var alltså förbjuden enligt EG-rätten. Dessutom passade domstolen på att förklara, att den lag som alla trodde skulle skydda arbetare mot lönedumpning när de tillfälligt jobbade i ett annat EU-land, Utstationeringslagen, inte var ett skydd för arbetarnas ministandard som lagtexten sade, utan ett skydd för den fria rörligheten så att företagen skulle slippa för höga löne- och villkorskrav, alltså en lag som inte skyddade, utan begränsade arbetarnas rätt. EG-domstolen är en mycket politisk domstol. Den har alltid sett som sin uppgift att framför alla andra intressen främja den fria rörligheten för varor, kapital och tjänster. Då drar man sig inte för att sparka ut väggarna på paragraferna. Den fria rörligheten för varor, kapital och tjänster är näringslivets intresse. Strejkrätten är ju motsatsen, så därför har det bara varit en tidsfråga när domstolen skulle börja äta i sig in i den. Nu tyckte man uppenbarligen att facken i Europa var så försvagade att tiden var mogen. Efter avgörandet i EG-domstolen hamnade frågan åter på Arbetsdomstolens bord och domen kom nu i december 2009 (AD 2009 nr 89). Laval hade nämligen begärt ersättning för den förlust man gjort; ekonomiskt skadestånd, och allmänt skadestånd som är ett slags straffskadestånd som inte svarar mot någon eko-


fib 13

Arbetsdomstolen nomisk skada samt rättegångskostnader från facken. Och nu kommer vi till Upplandslagens principer om klar lagstiftning. För här hade Arbetsdomstolen problem. För det första fanns det inte någon passande svensk och för den saken inte heller någon EG-bestämmelse som gav rätt till skadestånd vid tvister mellan enskilda, i all synnerhet inte eftersom det var staten som missat när man översatte EG-rätten ”fel”. Dessutom kunde Laval inte visa upp sin bokföring i Arbetsdomstolen för att styrka skada, för då skulle det säkerligen avslöjas att de lettiska arbetarna inte fått den lön som företaget påstod i domstolen. Förbudet mot strejken var en rättsregel som tillkommit först genom EG-domstolens dom efter det strejken avslutats. Om Arbetsdomstolen dömde ut skadestånd skulle grunden för detta krav vara så kallad retroaktiv lagstiftning, vilket anses förbjudet eller i vart fall mycket olämpligt i de flesta demokratier. Arbetsdomstolen kunde inte döma ut ekonomiskt skadestånd eftersom Laval på grund av utebliven bokföring inte kunde styrka skada och Arbetsdomstolen brukar aldrig döma ut allmänt skadestånd, ”straffskadestånd” eller rättegångskostnader första gången man slår fast en ny princip. Att det var fråga om en ny princip här framgick tydligt dels av att strejken var uttryckligen godkänd i medbestämmandelagens ordalag, och att såväl Arbetsdomstolen som EG-domstolens egen generaladvokat tidigare hade ansett den förenlig med både svensk rätt och EG-rätt.

Trots detta dömdes Byggnads och Elektrikerna att betala nästan 3 miljoner i allmänt skadestånd och rättegångskostnader. 550 000 är bland de högsta allmänna skadestånden som någonsin dömts ut för brott mot MBL. Hur var det nu? Lag ska vara stadgad och stiftad allt folket till ledning både rika och fattiga och till åtskillnad mellan rätt och orätt. Landets högsta specialdomstol på arbetsrätt, Arbetsdomstolen, ansåg – uppenbarligen felaktigt – att stridsåtgärden borde vara tillåten när man 2005 preliminärt gav facken rätt att fortsätta strejken. Men nu kräver Arbetsdomstolen att facket då skulle haft den insikt som inte ens Arbetsdomstolen eller för den delen lagstiftaren hade 2005. När denna högsta juridiska instans sedan har mage att hoppa så högt för maktens piska att den utan uttryckligt lagstöd dömer ut ett av de högsta allmänna MBLskadestånden någonsin, då är det något ruttet i konungariket Sverige.

kurt junesjö är författare och expert på arbetsrätt. han bloggar på www.kurt.nu


fibinrikes

Bygden klyvs av radioaktiv metall Ett läckande dagbrott som fördärvar Storsjöbygden eller 400 arbetstillfällen som blir dess räddning? Lennart Westberg hör till dem som tagit ställning mot brytning av uran ur den jämtländska berggrunden. Men både motståndare och förespråkare har ett gemensamt mål: att värna sin hembygd.


fib 15


fibinrikes

S

jonas redmo text och bild

trax efter fem sladdar en Volkswagen pickup in på parkeringen, kör ett retsamt ärevarv runt vårdkasen som ännu inte riktigt tagit eld, och ställer sig på tomgång ett tjugotal meter därifrån. En ung man kliver ur förarsätet och ställer sig utanför dörren medan hans kamrat sitter kvar i bilen. Några ur folksamlingen sluter upp för att betrakta de skyltar som surrats fast på bilens flak. Budskapet går knappast att misstolka: ”Börja bryt! Mera jobb! Bryt på!”. Ingen säger något. Scenen pågår ett par minuter tills Monica Hallqvist, kvällens huvudansvariga, har testat klart ljudsystemet. Med bestämda steg går hon ner till bilen. – Tänker ni stå här och köra på tomgång fast det inte är tillåtet? frågar hon föraren. Den unge mannen kliver in i bilen som svar och kör iväg med sin kompis. Protesten mot protesten är genomförd. Vid vårdkasen kämpar några tappra själar fortfarande med att få fjutt på resten av brasan. Det var bara ena hörnet som ville ta sig. Det är fredagen den 13 november och på fyra platser runt Storsjön har vårdkasar tänts i protest mot uranbrytning. Festplatsen Fröjdholmen är en av dessa. Belägen mellan byarna Oviken och Myrviken söder om Östersund är det en strategiskt väl vald plats. Anledningen till vårdkasen är extra påtaglig här. Ett tunt knarrande snötäcke ligger över parkeringsplatsen utanför festplatsens ingång. Vårdkasen är uppställd i mitten, en hög bestående mestadels av granris och spillvirke, ganska lik en mindre majbrasa. Punktligt klockan fem tände de eldansvariga på och manifestationen var i gång. Ett tjugotal personer och en hund har trotsat de bitande minusgraderna och slutit upp vid festplatsen. Folksamlingen minglar runt uppe vid ingången där ljuskäglorna från ett par lyktstolpar tävlar med den påbörjade brasan om att lysa

upp novembermörkret. Det hörs på samtalen att många är bekanta sedan tidigare. – Hej vad kul att ni dök opp! – Ja detsamma! Synd bara att vi inte blev fler. – Jo, det är väl mitt i middan för de flesta. Under lyktorna uppe vid ingången står ett par högtalare provisoriskt uppställda. Monica Hallqvist kollar så att allt är i ordning. Kvällens huvudtalare, den socialdemokratiska riksdagskvinnan Marie Nordén, väntas dyka upp när som helst. En dryg månad har gått sedan statsminister Fredrik Reinfeldt gick ut med att uranbrytning i Sverige skulle vara en logisk konsekvens av fortsatt svensk kärnkraft. Jämtland blir då särskilt aktuellt med tanke på det rika lager alunskiffer som stora delar av länet vilar på. Skiffret innehåller bland annat det radioaktiva grundämnet uran, som i anrikat skick används som bränsle i kärnreaktorer. Det är detta som har föranlett manifestationen med vårdkasarna, men det tycks inte bli något jättebål vid just Fröjdholmen denna kväll. Virket tog sig aldrig, men ingen större skada skedd för det. Den tjugohövdade skaran är ändå mest här för att höra talarna. Centerpartisten Jan-Olov Västberg är först ut och talar kort om den ofrånkomliga miljöpåverkan som skulle bli resultatet av ett dagbrott i bygden och hur det skulle påverka den viktiga turistnäringen. Marie Nordén, som tidigare under dagen drabbade samman med näringslivsminister Maud Olofsson i riksdagens talarstol, är nästa talare. Näringslivsministern hade i riksdagen försvarat uranprospektering i Jämtland. Det skulle enligt henne ge välbehövliga arbetstillfällen. I den kalla kvällen på Fröjdholmen sammanfattar Marie Nordén sin egen ståndpunkt. – Jag vill inte ha kärnkraft och jag tycker vi ska leva upp till det beslut som redan har tagits i frågan. Vi måste fortsätta att

sända tydliga signaler: Här bryter man inte uran! Dova applåder hörs från vantförsedda händer. Några håller upp hemgjorda plakat. Marie Nordén fortsätter med att beklaga hur uranfrågan tycks ha fastnat i blockpolitik och att hon därför gläds åt att även centerpartister i länet har slutit upp bakom kvällens manifestation, trots sin partiledares utspel i riksdagen. – Vi måste fortsätta bråka och protestera! Sista ordet är ännu inte sagt. Mer applåder. En kort frågestund senare undrar Monica Hallman om någon skulle vilja tillägga någonting. Fram till mikrofonen kliver Diana Fernlund från den nybildade föreningen Nej till uran i Storsjöbygden. Hon börjar med att berätta om uran och radioaktivitet. Går sedan över på vad konsekvenserna skulle kunna bli av ett dagbrott i trakten. – Har jag skrämt upp er nu? avslutar hon småleende sitt anförande. Diana Fernlund får också applåder och sedan är manifestationen slut. Folket hoppar in i bilarna och åker hem till sina försenade middagar. En av de eldansvariga står kvar en stund och funderar på om någon hade vattnat vårdkasen kvällen innan, sedan kör han också hem. Startskottet till föreningen var en händelse i byn Bjälke på andra sidan Storsjön. I januari 2008 hade invånarna slutit upp i hundratal för att demonstrera mot uranprospekteringsbolagen i trakten. Som gammal kärnkraftsmotståndare hade Diana Fernlunds intresse väckts. ”Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon” var för henne fortfarande en levande paroll och utifrån den hjälpte hon till att arrangera ett par seminarier i ämnet. Seminarierna hölls i en närbelägen bygdegård och gästföreläsare var bland andra geologiprofessor Olov Holmstrand, sedan lång tid engagerad i Naturskyddsföreningen och insatt i uranbrytningens miljöeffekter. Bergmästare Jan-Olov Hedström var också


fib 17

med och påpekade å sin sida att Sveriges stränga miljölagstiftning kunde anses utesluta några miljöfaror. Under våren 2009 kom det fram att det kanadensiska prospekteringsbolaget Continental Precious Minerals, förkortat CPM, hade sökt tillstånd hos länsstyrelsen för att få köpa mark i närheten. Det ledde till ytterligare ett möte i hembygdsgården, den här gången utan bergmästaren. Detta möte, den 19 april, resulterade i att man formellt bildade föreningen Nej till uran i Storsjöbygden. Komplett med ett demonstrationståg och allt. Några månader senare bjöd bolaget in berörda markägare till ett informationsmöte där verksamheten skulle presenteras. Diana Fernlund, som ansåg att fler än de berörda markägarna borde få ta del av informationen. underrättade föreningen samt övriga boende i området. Den 3 september tågade man i samlad tropp iväg mot bygdegården i närbelägna Månsåsen med plakat och banderoller. Lokala medier

var på plats. Efter lite diskussioner utanför möteslokalen släpptes de protesterande in. Informationsmötet fick mer karaktären av en debatt. Presentationen hölls främst av Gustav Åkerblom, geolog sedan långt tillbaka och numera svensk kontaktperson för bolaget Continental. Han skulle senare minnas mötet som ”smått kaotiskt”, att det där och då uppstod en schism på orten, vilket han tyckte kändes onödigt. Upprörda invånare ville inte köpa Gustav Åkerbloms försäkran om att den svenska lagstiftningen kunde garantera att ingenting miljöskadligt skulle kunna släppas ut i grundvattnet. Frustrerade markägare upplevde att de inte fick ställa sina frågor i lugn och ro när bolagets representanter hela tiden blev avbrutna av ”den andra sidan”. Det var detta som senare ledde till ”skyltkriget”, uppförandet och nedrivandet av budskapsförsedda skyltar över hela trakten. Längs väg 321 som löper genom Oviksbygden ser man påfallande ofta små skyltar här och var längs vägkanten.

Omväxlande med positivt och negativt budskap kring uranbrytning. Mäktigast av dem alla är skylten som sitter utanför Ovikens Mekaniska Verkstad i Myrviken, Omek. Utanför den del av verkstaden som vetter mot vägen sitter en centimetertjock trehundrakilos plåt fastsvetsad på stålskenor. Den ska inte gå att riva ner eller byta ut. Budskapet på plåten, målat i stora brandgula bokstäver, är ett rungande ja till uranbrytning och de arbetstillfällen som därigenom utlovats. Verkstadens grundare och ägare, Tord Borgefjäll, sammanfattar sitt budskap så här: – Ska bygden överleva finns det inget annat alternativ. Inne i Omeks lokaler pågår just en sådan verksamhet som man gärna föreställer sig ska pågå i en verkstad. Det sprutar gnistor och tjuter av en vinkelslip som skär i metall. Stålskenor och plåtskivor skramlar mot betonggolvet. En doft av bränd metall sprider sig från ett hörn där en ung man står och svetsar ihop en stålkonstruktion. Det kommer att bli en skoterkälke, verk-


fibinrikes »Som jag ser det finns det just nu två grupper: en som vill leva på frisk luft och bidrag, och en som vill ha hit jobben.« stadens huvudsakliga produkt i nuläget. Företaget har nyligen fått ett kontrakt med Nato där 500 skoterkälkar ska levereras till det norska försvaret inom ett halvår. Killen vid svetsen tar en paus och tar av sig svetsmasken för att torka svetten ur pannan. Det visar sig vara samma unge man som körde pickupen vid Fröjdholmen ett par dagar tidigare. Skyltarna som prydde flaket står mycket riktigt lutade mot en plåtbockningsmaskin längre in i lokalen. Inne i verkstadens fikarum förklarar Tord Borgefjäll sitt och följaktligen verkstadens ställningstagande. – Tappar vi den här möjligheten förlorar vi Norrland! Som jag ser det finns det just nu två grupper: en som vill leva på frisk luft och bidrag, och en som vill ha hit jobben. Att ett dagbrott i Oviken skulle fördärva miljön och vara förödande för turistnäringen ser han mest som svartmålning från motståndarsidan. Det är inget man kan veta, menar Tord Borgefjäll som miljömässigt litar till de garantier som prospekteringsbolagen har gått ut med. – De har ju lovat att de kommer följa de miljönormer som finns här i Sverige. Inte en droppe gift kommer läcka ut har de sagt. Uranbrytningen kommer vara en så pass begränsad verksamhet att turistnäringen inte kommer att ta skada. Tord Borgefjäll är inte ensam i trakten om sina åsikter. Dagen innan vårdkasarna skulle brinna runt Storsjön tog Aftonbladet in en debattartikel med rubriken ”Uranet är Jämtlands räddning” skriven av Göran Follstad, boende i Getåsen några mil norr om Myrviken. ”Vem ska räkna alla vårdkasar som inte tänds?” frågar han sig i


fib 19


fibinrikes

artikeln och syftar på det ”genuina” motstånd som länets politiker gärna talar om, men som han själv inte köper eftersom han upplever att det finns två sidor. I den jämtländska Oviksbygden har förekomsten av det radioaktiva ämnet skapat en infekterad situation. Alla invånare har ett starkt och ärligt intresse av att bygden inte går förlorad, men man närmar sig problemet från olika håll. I Omeks fikarum poängterar Tord Borgefjäll att ingen tjänar på schismen. Ett konstruktivt samtal, ett möte utan prestige, vore i stället på sin plats, menar han. För att reda ut hur bygden bäst kan bevaras.

Några mil från Myrviken, inte långt från Getåsen där Göran Follstad skrev sin debattartikel, ligger byn Välje. På en av gårdarna står Lennart Westberg och skruvar ihop stålskelettet till ett vindkraftverk han nyligen har köpt. Han fick det begagnat för 40 000 kronor, förhoppningen är att det ska betala sig själv till en början och i framtiden täcka gårdens elbehov. Livet på gården har alltid handlat om att stå på flera ben, förklarar han. Fram till 1976 hade gården mjölkkor, men numera lever de mestadels på sågverket där Lennart Westberg sågar till virke från den egna skogen. Han var med på Fröjdholmen. Stod vid

vårdkasen och betraktade pickupen som sladdade in med skyltarna på flaket. – Det är sorgligt att många av ungdomarna tror urangruvor kan rädda bygden, säger han och lägger ifrån sig den stora skiftnyckeln. De senaste dagarnas plusgrader har förvandlat snötäcket till en gyttjig sörja, men det lyckas inte förta landskapets skönhet. Lennart Westberg ser ut över den gård som såg honom födas för snart sjuttio år sedan. Det blå boningshuset, traktorskjulet, ladugården som numera är magasin åt det bärgade höet, allt vilande på ett tjockt lager alunskiffer.


fib 21

Sedan en tid tillbaka har hans marker varit föremål för intresse hos två prospekteringsbolag, det kanadensiska CPM, samt Aura Energy från Australien. För några år sedan blev de beviljade undersökningstillstånd av Bergsstaten, den myndighet som behandlar ärenden i enlighet med minerallagen. Tillståndet avser södra Storsjöbygden, bland annat Lennart Westbergs ägor. Han har överklagat två gånger men fått avslag. Det har varit en jobbig process berättar han, men i slutänden är det ändå markägaren som bestämmer över en eventuell prospektering just här. När han fick förfrågan blev svaret kort: ”Över min döda kropp”!

– Jag brukar ju säga att jorden ska brukas, inte förbrukas. Och att en urangruva skulle innebära förbrukning, därom är han övertygad. Inga miljölagar kan ändra på detta om uranbrytning skulle bli tillåtet. Samtidigt kan han förstå de ungdomar som köper det hela. 400 utlovade jobbtillfällen är självklart en stor lockelse, det förstår även Lennart Westberg. Men inte på bekostnad av bygden. – De tror väl att vi som är emot brytningen bara vill jävlas, säger han och plockar upp skiftnyckeln igen. Men vi vill ju att framtida jobb inte ska skada hälsan för dem! Eller för kommande generationer.

Vad som i framtiden händer med uranet under Oviksbygden är ovisst. Liknande diskussioner pågår på många platser runt om i Sverige, långsiktighet mot kortsiktighet, miljöskydd mot arbetstillfällen. En Moment 22-liknande situation som uppstår när bygdens enda räddning är att göra delar av den obeboelig. Så länge kärnkraftverkens reaktorer behöver bränsle, och så länge där finns pengar att tjäna, lär diskussionen fortsätta.

jonas redmo har studerat etnologi och journalistik på södertörns högskola och praktiserat på folket i bild. är med i fib:s inrikesgrupp.


fib00-talet

Ett mörkt decennium 00-talet blev islamofobins, tortyrens och högerpopulismens årtionde. Ali Esbati guidar oss genom decenniet – och landar i en värld som ropar på förändring.

D

et började med ett terrorangrepp i New York. Och det klingade ut med en hetsomgärdad folkomröstning i Schweiz, med udden riktad mot en utsatt minoritet. En gäll signal om genombrott för chauvinistiskt och rasistiskt motiverad särlagstiftning. Under tiden växte de ekonomiska klyftorna i Västvärlden. Välfärdssystem monterades ned av regeringar i regnbågens alla färger. De rika och mäktiga kapade åt sig mer pengar och makt. De fortsatte därmed att undergräva förutsättningarna för modern produktion och allmän välfärd. Och så körde de det globala finansiella sys-

temet i väggen. Och använde vanligt folk som krockkudde. De där två trådarna är sammantvinnade genom 00-talet. Intimt och olycksbådande. Det utgör delar av en och samma utvecklingstendens. För att förstå den finanskris som slog ut i blom i slutet av 00-talet måste vi backa bandet och kika in i det ekonomiska systemets hjärta. En bild över utvecklingen av produktivitet och löner i USA ställer krisens orsaker i blixtbelysning. Från slutet av andra världskriget fram mot slutet av 70-talet höll produktivitetsutvecklingen och reallönerna ungefär jämna steg. Situationen därefter ser dramatiskt annor-

lunda ut. Produktivitetsutvecklingen fortsätter, reallönerna planar ut. Arbetskraften har alltså mjölkats hårdare, utan motsvarande lönekompensation. För 60 procent av befolkningen i USA stod lönerna stilla eller sjönk mellan 1979 och 1995. Medianinkomsten för amerikanska hushåll var lägre 2008 än 1998. Å andra sidan: I slutet av 70-talet tjänade en amerikansk VD i snitt runt 40 gånger arbetarlönen. När vi gick in i 00-talet var det 300 gånger. Visst är USA extremt. Men samma utvecklingstendens har gällt i hela Västvärlden. I EU15-länderna sjönk till exempel lönerna från motsvarande 76 procent av BNP 1975 till 67 procent 2005. I de svenska riskkapitalbolagen – vars finansakrobatik bidrog till att göra slutet av 00-talet så spännande – tjänade ledarna i snitt 95 arbetarlöner.


fib 23

foto: Emil Håkansson

Det här är inte bara siffror över hårresande orättvisor. Det är fläckarna på skalet, som vittnar om en förmultningsprocess närmare kärnan. De pengar som samlats i ett fåtal fickor i toppen på pyramiden har sökt avkastningsobjekt. Och de har haft det svårt att finna dem i de västerländska realekonomierna. För i motsats till evangeliet om att privatiseringar och utförsäljningar skulle boosta tillväxt och välfärd, har nyliberalismens politiska triumf på 80-talet snarare haft motsatt effekt. BNP-tillväxten har varit lägre än i decennierna efter andra världskriget, som präglades av utbyggda välfärdsordningar och statlig stabiliseringspolitik. Behovet av att ”göra pengar av pengar” har vuxit. Och de som har suttit vid spakarna på bubbelblåsarmaskinen har levt gott på börspoker med vanligt folks pensionspengar, en hysteriskt uppskruvad fastighetsmarknad och ”finansiella innovationer” på syra.

»Välfärdssystem monterades ned av regeringar i regnbågens alla färger.« När vi lämnar 00-talet har de sista resterna av marknadsfundamentalismens ideologiska dragningskraft försvunnit. Men i de styrande institutionerna är marknadsfundamentalismen fortfarande operativsystem. 00-talet blev decenniet då stater skyndade sig att garantera kapitalets position, genom att inteckna folkens framtida välfärd. Pensioner stramas åt, socialförsäkringar urholkas, arbetsmarknaden avmoderniseras och brutaliseras genom osäkra anställningar och ökad detaljstyrning. Och inte minst: efter krisen har kapitalets behov av att få äta sig in i de stora värden

som genom årtionden ackumulerats i välfärdssektorn vuxit ytterligare. Privata vinster som garanteras av skattepengar är sköna grejer för kapitalägarna. Men är det den här dragkampen som har präglat detta årtiondes politiska landskap? Alldeles för lite. I Europa slog socialdemokratin i mitten av 90-talet in på en ”tredje väg”, inspirerad av Tony Blairs New Labour. Stora delar av högerns ekonomiska politik gjordes till egna ståndpunkter. Jakten på väljare förlades till ett mytiskt ”mitten”, där kampen om makten över ekonomi och arbete avblåsts till förmån för debatt om ”värden” samt läggande av livspussel. På 00-talet blev det uppenbart vart den vägen förde arbetarrörelsens partier: ned i diket. Valförluster, medlemsflykt, en relation med breda skikt av den arbetande befolkningen som bäst karaktäriseras som växande ömsesidigt förakt. På högerkanten var det däremot en era av politiska innovationer och upptäcktsfär-

>


fib00-talet »Där skillnaderna mellan de politiska blocken suddas ut i viktiga frågor kan högerpopulismen samla folk längs andra konfliktlinjer.« der. 00-talet var decenniet då efterkrigstiden tog slut och högerpopulismen fick sitt breda genombrott i västerländsk politik – med hets mot muslimer som ett viktigt sammanbindande kitt. Det är inte bara det att man folkomröstar om att beröva muslimers rättigheter i Schweiz. Det är Vlaams Belang i Belgien, Lega Nord i Italien, den nu avlidne Jörg Haiders gamla och nya parti FPÖ och BZÖ i Österrike. Bara för att nämna några. Högerpopulistiska och nyfascistiska partier har rört sig uppåt och inåt från de parlamentariska marginalerna. Men högerpopulismen kan inte sammanfattas med dessa partiers framgångar. Till samma utveckling hör den traditionella borgerlighetens trippande steg från blått till brunt. Regeringspartiet Venstre i Danmark driver igen sin ekonomiska nedskärningspolitik medan den ägnar sig åt ”hårdare tag” mot flyktingar och nyinflyttade. I Frankrike plockar Sarkozy med jämna mellanrum fram angrepp mot burkor och bombastiskt prat om ”franska värden”. I Italien har mediemogulen Berlusconi gjort rasistiska utspel och selektiv repression till viktiga delar av regeringspolitiken. Och i Sverige? Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 90-talet har vi inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti i

riksdagen. Också det svenska politiska landskapet i övrigt har länge klarat sig relativt väl från förbruningstendenser. Mot slutet av 00-talet såg vi dock de politiska gravitationskrafterna börja rycka tag i svensk borgerlighet, i takt med att resultatet av dess ekonomiska politik har gått från uselt till katastrofalt. Moderaterna har gjort återkommande insinuanta utspel om vikten att ställa upp bakom diffusa ”svenska värderingar”. Folkpartiet har önskat göra lärare och elever till uppgiftslämnare åt Säpo och drivit ”integrationspolitik” runt spekulationer om ”radikalisering” i Rosengård. Partiet gav för övrigt 2005 sitt ”demokratipris” till Ayaan Hirsi Ali, som specialiserat sig på hets mot muslimer, och som nu hyllar det antiliberala minaretbeslutet i Schweiz. Riksdagsledamöter från Centerpartiet har nyligen profilerat sig på förslag om att reglera vissa muslimska kvinnors klädsel på allmän plats i lag. Och kristdemokraterna har plockat upp andra delar av det högerpopulistiska framgångsreceptet: att gira undan från ekonomisk-politisk debatt genom att iscensätta sig som kulturellt antietablissemang. Partiledaren Göran Hägglund har gått till angrepp mot det som tydligen förpestar vardagen för breda folklager, nämligen ”svårartade performance-vrål”.

Det är förstås inte troligt att Hägglund själv ska lyckas bli en framgångsrik högerpopulistisk ledarfigur som Danmarks Pia Kjærsgaard, eller norska Fremskrittspartiets Siv Jensen, som nyligen var på charmoffensiv i Sverige och hyllades som en nordisk Thatcher av bloggare och skribenter vilka envisas med att kalla sig liberaler. Men hans instinkter, skärpta av pressen ner mot fyraprocentsspärren, säger mycket om vartåt man ska blicka om man vill se borgerlighetens vandringsbana när 00-talet går mot sitt slut. Denna nya höger har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Den svarar förvisso mot grundläggande behov hos kapitalet. Men den hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns misslyckanden. Där skillnaderna mellan de politiska blocken suddas ut i viktiga frågor, och arbetarrörelsens partier slutar mobilisera kring klassfrågor, kan högerpopulismen samla folk längs andra konfliktlinjer. 00-talet blev islamofobins, tortyrens och högerpopulismens årtionde. Men när vi lämnar det, har marknadsfundamentalismen gjort bankrutt, i USA har gänget som hejade på Bush och Cheney gått på en nit och den globala maktbalansen är delvis ändrad. Läget är inte ljust men världen skriker efter förändring. Det är möjligt att vi i framtiden kommer att se 00-talet som en utdragen uppmarsch mot en mycket mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp. Men det är också möjligt att 10-talet blir ett årtionde då alternativen började spira ur den jord som nyliberalismen bränt.

ali esbati är ekonom och frilansskribent, bosatt i oslo.


fib 25

Ett skepp kommer lastat till Gaza I april reser ett fartyg från Sverige med destination Gaza. Fartyget ska angöra hamnar i Europa och Medelhavet. Ombord ska förnödenheter finnas som skänkts till Gazas befolkning av folk i Europa.

D

et är onödigt att upprepa vad befolkningen i Gaza behöver. Alla vet att invånarna har brist på praktiskt taget allt efter det brutala anfallet på Gaza förra julen. Insamlingen fokuserar inte på dagligvaror utan på saker som hjälper Gaza att åter kunna bygga upp sitt samhälle – reservdelar avsaltningsanläggningar och som kan säkra elförsörjningen. Anfallet ledde till en humanitär katastrof för Gaza, som i strid mot folkrätten har gjorts till ”världens största utomhusfängelse.” Gazaborna nekas möjligheten att åter bygga upp sitt samhälle. Världen står bara och ser på utan att hjälpa invånarna. Redan före kriget var Gaza till 80 procent beroen-

de av humanitärt bistånd för att överleva. Initiativet är svenskt. Initiativtagare är konstnären Dror Feiler och uppsalaprofessorn Mattias Gardell. En ideell organisation har bildats som nu försöker skapa lokalgrupper över hela landet. Sju lokalgrupper finns redan – Stockholm, Uppsala, Göteborg, Malmö, Sjuhärad, Jönköping och Varberg. De tar kontakt med kyrkor, politiska partier och organisationer, företag och skall även skramla med bössor och hålla appelltal på gator och torg. Väl framme i Gaza skall gåvorna tas om hand och distribueras av en samarbetsorganisation av ickestatliga palestinska organisationer, oberoende av Fatah och Hamas.

Ett fartyg skall köpas för ändamålet. När fartyget nått Gaza skall det överlämnas till Palestina och blir det första palestinska handelsfartyget. Resan är inte riskfri. Israels flotta kan angripa och stoppa fartyget. Ett antal prominenta personer kommer att följa med skeppet, däribland den sydafrikanske ärkebiskopen Desmund Tutu. – Med Ship to Gaza sänder vi ett tydligt budskap till Gazas instängda befolkning – ni är inte ensamma, heter det i uppropet. På resan till Gaza hoppas man kunna hålla manifestationer i de hamnstäder som fartyget angör Alla bidrag till insamlingen är välkomna och man kan köpa en sjömil för 1000 kronor. Den som köper en sjömil får ett köpbevis hemsänt. Postgirokonto är 46359-6 (Nordea).

peo österholm är medlem i fib:s redaktionskommitté.


fibfolkibild

donald boström text och bild

Hiv kan drabba vem som helst, ung som gammal, rik som fattig. Varje dag smittas tusentals människor runt om i världen. Många av dem utvecklar den dödliga sjukdomen aids. Bromsmediciner kan ge en hivpositiv ett drägligt liv, men alla människor har inte tillgång till dem. I flera länder är det omöjligt att ens tala om smittan. Det är som att leva med ”en osynlig sten i mitt hjärta”, säger en kinesisk hiv-positiv läkare. Här presenterar vi ett urval av materialet från Donald Boströms bok En osynlig sten i mitt hjärta. Där män och kvinnor från hela världen för första gången bryter tystnaden och berättar öppenhjärtligt sin historia. Det är en skildring av fattigdom, okunnighet, ojämlikhet och förnedring, men också av livsglädje, mod och vägran att ge upp.

HIV-SMITTADE BR


fib 27

YTER TYSTNADEN


fibfolkibild


fib 29

Intervju med Elisabeth Valentin Anco, 29 år, Lima, Peru:

Jag älskar som alla andra – Prästen mässade, nunnan stod bredvid och höll i bibeln och min familj satt runt sängen. Jag vägde 31 kilo och låg för döden när prästen böjde sig över mig och gav mig sista smörjelsen med sina oljor.

J

»Det började uppstå en svart marknad av mediciner, och kunderna var vi som panikslagna försökte lura döden och överleva. «

ag hörde en mix av böner blanda sig med slamret från köket där något av mina syskon stökade. Solen lyste in genom fönstret längre bort i rummet där jag låg, det minns jag tydligt. Det bådade gott. Jag trodde att jag skulle få vila i frid. Men, jag fick en känsla av att jag måste upp ur sängen, upp och få medicin. Plötsligt var allt kristallklart. Det gick inte an att lämna min treårige son föräldralös. Hans pappa var redan död i aids och mina föräldrar hade kämpat för mig under en lång tid. Jag kunde inte svika vare sig min son eller mina föräldrar. Jag tittade på de skarpa solstrimmorna som flödade in i rummet. Det minsta jag kunde göra var att resa mig upp och kämpa för mitt eget liv. Nu skulle jag börja leva. Jag började söka efter bromsmediciner. Att köpa var det inte tal om eftersom vi inte hade pengarna, och staten bidrog inte med ett öre. Det jag kunde hoppas på var att hitta någon organisation med tillgång till mediciner och som kunde förbarma sig över just mig.

fick vi ge oss ut på jakt för att hitta något restparti någonstans. Det började uppstå en svart marknad av mediciner, och kunderna var vi som panikslagna försökte lura döden och överleva. Jag köpte mina mediciner av hiv-smittade personer som bytt mediciner och hade sitt gamla lager kvar, till salu för den som var beredd att betala. Priserna sköt i höjden. De sålde sina gamla mediciner till olyckssystrar som mig, utan någon som helst solidaritetskänsla. På den tiden dog våra vänner varje dag så vi slogs i en sekundjakt för livet och för att hitta mediciner.

På organisationen som heter Via Libre hittade jag min ängel, Doktor Robinson Cabella. Han såg till att jag omgående fick två sorters bromsmediciner som hade undergörande effekt och redan efter tre veckor kunde jag gå och äta som vanligt. Ibland lyckades inte ens han få tag på medicinerna, eller bara den ena av dem. De

Vi började organisera demonstrationer utanför hälsoministeriet för få fria mediciner. Vi målade våra ansikten vita med svarta tårar rinnande efter kinderna. Och utanför presidentens hus i Lima stod vi och skrek ”vi vill leva” och ”fria mediciner”. Ett 60-tal av oss hiv-smittade gick vidare och stämde staten Peru. Några av oss hann dö

innan vi lyckades vinna i högsta domstolen där vi fick rätt till fria mediciner och rätt till kompensation för de barn som hunnit bli föräldralösa. Jag fick min diagnos 1997 när jag var i nionde månaden. Min man avled i samma veva. Jag blev kär i honom när jag var elva år. När jag fyllde sexton år och han 25 gifte vi oss. Han var min första kärlek och det gick aldrig att föreställa sig att detta skulle hända i mitt liv. När han låg för döden sade han ”Jag kommer att återvända för att hämta dig och vår son, för ni har samma sjukdom som jag”. Då var han 27 år och jag arton. Han låg alldeles svag i sin mors säng och en vecka senare var han död. Jag blev rädd och arg och kände att han aldrig hade älskat oss eftersom han kunde göra detta mot oss. Han var en kvinnokarl och han kunde ha fått det var och hur som helst. Han bara dog från oss. Det var min familj som fångade upp och räddade mig och sonen. Nu går jag upp på morgonen och driver familjens restaurant. Jag ansvarar för menyn. Det är typisk peruansk mat. En del inspirerat av pappa från djungelområdena och en del av mamma som är från de centrala bergsområdena. En inkomst som ger hela familjen ett hyggligt liv i all enkelhet. Jag vill bara säga att diagnosen inte ändrar oss. Vi tänker och gör allt som vanligt, ingenting är omöjligt för att du har hiv. Jag skrattar och älskar som alla andra.


I Kambodja har man bek채mpat hiv-spridningen med framg책mg bland annat genom att dela ut gratis kondomer till prostituerade. fibfolkibild


fib 31


Intervju med Somaly Mam, Pnomh Penh, Kambodja:

Jag såldes som tolvåring – Det värsta var inte själva våldtäkten, det värsta var att när jag kom hem och berättade vad som hänt blev han som kallade sig min morfar arg och slog mig. Jag sprang iväg ensam i regnet, och det plågsammaste var att jag inte hade någon att prata med.

J

ag var ful, mörk i skinnet och mina föräldrar försvann spårlöst när jag var liten. Än idag vet ingen vet vad som hände dem. Mormor tog hand om mig tills en dag då hon också var försvunnen och jag fick leva under bar himmel och sova under ett träd. Ett muslimskt par förbarmade sig över mig och blev i praktiken mina fosterföräldrar under ett antal år tills de presenterade mig för en man som kom från samma provins som min far, och som jag skulle kalla för morfar. Jag var nio, kanske tio år då och jag blev hans tjänare hemma och fick jobba hårt på risfälten. När jag var tolv år sålde morfar mig till en kinesisk affärsman som var beredd att ge mig ris och mat. Jag såldes så småningom vidare till andra män och bordeller. Man gör sig död för att överleva. Sexslaveri handlar aldrig om kärlek, det handlar bara om smärta. Visst hände det att jag önskade livet ur männen i de svåraste stunderna. Men jag hatar inte män, män är okej, jag arbetar med många mycket bra män. Jag har fortfarande stora problem med mina känslor. Jag kan inte ens uppskatta när jag får blommor av mina barn på mors dag, eller när jag fyller år. Jag såg en hallick döda min vän och jag såg 40 män som samtidigt våldtog en annan vän, tills hon svimmade och hamnade på sjukhus. Det är en sorg att inte ha kraft nog att förhindra. Ibland kan jag känna lukten av sex när någon kommer in i ett rum, eller förnimma doften av sperma, då mår jag illa. Trots detta gifte jag mig. Pierre är en bra

man som är fransk biståndsarbetare. Men jag gifte mig inte av kärlek utan för överlevnad. Sex var som sagt inte min starka sida. Vi har skilt oss nu. Förra året blev min 14 åriga dotter Champa kidnappad, våldtagen och misshandlad. Vi hittade henne efter fyra dagar på en bordell nära gränsen till Thailand. Hon var i bedrövligt tillstånd. Hon slutade att äta, ville inte leva längre. Efter en tid sa jag att, ’visst kan du ta självmord, men du har också valet att ställa dig upp. Vi älskar dig, alla vi andra är med dig, gå och ta en dusch och se till att äta lite mat’. Fem minuter senare gjorde hon det. Hon gick och tog en dusch och började äta. Det kommer hit alla möjliga människor och vill hjälpa till. De bor på femstjärniga hotell, dricker dyra viner och äter god mat. De vill bjuda på middagar, men jag orkar inte. De pratar bara bullshit. På dagarna sitter de här och pratar seriöst om trafficking och sexslaveri, på kvällarna ser vi samma personer köpa sex på bordellerna. Jag orkar inte längre att de utnyttjar mina och våra känslor för sin egen business. Jag behöver riktiga vänner som vill hjälpa oss kämpa mot sexslaveri på riktigt, inte massa höjdare som gör detta för att det ser bra ut. Sexhandel, trafficking och slaveri går bara att stoppa om politikerna är engagerade på riktigt. De har makten, de kan fatta de nödvändiga besluten. Istället är det korruptionen som är vår allvarligaste fiende. Vi polisanmäler våld-

täktsmän och torskar som köpt sex av minderåriga och tar dem till domstol. Men ofta betalar de sig ur situationen, några dollar till poliserna eller domarna så går de fria. Och de gör den lilla flickan till skurken eftersom hon hade kort kjol. Vi pratar om flickor från fem år och uppåt som blir våldtagna och kidnappas in i traffickingcirkusen. Sry Much är en av flickorna vi tar hand om just nu, hon är sju år och blev våldtage för en tid sedan och blev hiv-infekterad. Vi har kämpat sedan 1998 att rädda flickorna från trafficking och sexslaveri. Så här långt har vi räddat fyra tusen flickor. På bordellerna vet flickorna vilka vi är och att de kan lita på oss. Ofta tar vi dem till ett av våra center för att lära dem läsa och skriva, lära sig ett yrke för att kunna försörja sig på annat än prostitution. Att ge dem verktyg att kunna leva ett oberoende liv. Det viktigaste är att vara nära flickorna. Hålla om dem och ge dem kärlek. När de blir barn igen och kan skratta blir jag glad. Jag har vänner bland polisen och myndigheter som vi samarbetar med. Men Detta har naturligtvis också gett mig fiender. Jag har blivit hotad av många män och av den organiserade brottsligheten. Jag vet att jag kommer att dö. De har redan dödat min kropp, men inte min själ. Somaly Mam hade styrkan att bryta sig ur sexslaveriet och börja slåss mot det. Möjligheten kom när hon fick 3000 dollar av en amerikansk kund. Med de pengarna köpte hon hos loss samtliga flickor på bordellen och fortsatte sedan att kampen mot våldtäkter, prostitution och slaveri. Förutom att de räddat 4000 flickor undan sexslaveri Kambodja är därför ett av de få länder i världen där hiv minskar. 2006 var 6,3 procent av befolkningen hivinfekterad och 2008 var siffran redan nere i 3,4 procent.


fib 33

Det stora utbudet av sexuella tjänster i Guatemala City bidrar till att sprida hiv som här i transvestiternas distrikt.

Arabländerna har nu bildat en gemensam organisation för att bekämpa hiv och aids.


fibutrikes

Miljöboven Kina satsar peo österholm text och bild

Samtidigt som koldioxidutsläppen i Kina ökar snabbt tar Kinas regering ett steg i rakt motsatt riktning och bygger världens mest ekologiska stad.

E

tt helt nytt Göteborg, sedan två Göteborg till. Sammanlagt ska 1,5 miljoner invånare leva i den nya ekostaden Saofeidian i Tangshanregionen i Kina. Men planarkitekten bor inte i Kina. Han bor i Danderyd. Staden planeras helt av svenska arkitekter och ingenjörer på konsultföretaget Sweco.

Ambitionerna är högt ställda. Saofedian, vid kusten 20 mil öster om Peking ska bli världens ledande ekostad, som kineserna kan visa upp som ett bevis på att man tar miljön på allvar. Faktum är att Bo 01-mässan i Malmö inspirerade kineserna. – Arbetet pågår för fullt, säger arkitekt Ulf Ranhagen, projektledare och just hemkommen från ett av sina många besök.

Man har börjat bygga de första bostäderna. Vi står för hela den fysiska planeringen – funktionsmönster, grönstruktur, transporter, energi, vatten och avlopp. Vi har med både det korta och det långa perspektivet. Vad Swecos arkitekter har skapat är väl vad som på svenskt kommunalspråk skulle kunna kallas en ”fördjupad översiktsplan”. – Vi ger strategiska riktlinjer för uppbyggnaden i flera etapper men går in mer i detalj bara i den första etappen som omfattar tolv kvadratkilometer.


fib 35

på ekologisk storstad 15 miljoner kineser flyttar från landet in till städerna varje år – ett Malmö i veckan. De existerande städerna kan inte svälja denna migration. Det behövs helt nya städer. Tanken är att man bygger in hållbarhet och klimatneutralitet redan från början. Dyker det upp några koldioxidmolekyler i Saofeidian så är det meningen att de skall känna sig ganska ensamma. Men det finns inte alltid mark. Kinas tar havet till hjälp, sprutar upp sand från Gula Havets botten och fyller just nu i en första

vända ut 30 kvadratkilometer ny mark, som Saofeidian delvis skall byggas på, ett område större än Stockholms innerstad. På sikt fylls 100 kvadratkilometer ut, ett område större än halva Stockholms kommun. Jordbruksmark får enligt kinesisk lag inte tas i anspråk. Därför sprutas sand från havsbottnen upp. Grävskopor, schaktmaskiner och extraknäckande bönder jämnar ut sandhögarna som tas upp från havets botten. Utanför staden byggs också en konstgjord ö som skall heta Malmö, Tangshans vänort. Denna ö är ett uttryck-

ligt önskemål från kineserna själva som inspirerades mycket av ett besök på Bo 01-mässan i Malmö. En splitterny motorväg leder redan till staden. I våras var de svenska arkitekterna i Kina och presenterade ett tusensidigt slutdokument om hur det skall gå till att skapa ett miljömässigt hållbart liv i en miljonstad. Energin skall komma från 200 vindkraftverk ute i havet och från sopförbränning. Hushållsavfall och avloppsslam ger bränsle till bussarna. Lättspårvägar,

>


fibutrikes

»Här har vi ganska radikala lösningar, som faktiskt går längre än i Sverige.«

snabbussar och bilpooler håller nere biltrafiken på ett minimum, vilket är en enorm utmaning i ett land där en egen bil ses som den högsta lyckan. En grundbult i stadsplaneringen är skapandet av sju till åtta knutpunkter eller ”urbana noder” med stadsplanerarnas fikonspråk, med tydliga profiler för vetenskap, finans, sport, innovationer, handel, mässor och sjöfart. När allt finns samlat ska man kunna gå eller cykla. Knutpunkterna skall hålla det totala transportbehovet på en minimal nivå. Ingen ska ha mer än 300 meter till närmaste hållplats. Exakt vilka transportslag det blir bestämmer kineserna men Sweco har givit kineserna ganska exakta mått på olika transportslags energiåtgång. Bredvid staden byggs en jättehamn. Och här planeras industrier. Det är inte svårt att se tankarna bakom satsningen – produkterna skall direkt ut på export. En av knutpunkterna skall bli ett svenskkinesiskt innovationscentrum, där det är meningen att det skall finnas plats för utveckling och även tillverkning av bland annat svensk miljöteknik. Byggnaderna skall bli så energisnåla som möjligt. Här ges vägledning för isolering, värmeåtervinning, val av material, allt för

att minimera energiåtgången. Man kan minska uppvärmningsbehovet med 50–80 procent med bättre isolering, Här har man förutsett att Kina och Sverige har olika byggnormer vad gäller energikrav, fönsterstandard, rörstorlekar och liknande. Ett lagförslag är på gång att man ska göra ett undantag från de kinesiska reglerna för Saofedian. – Vi har fått ett muntligt löfte om detta, säger Tony Clarke på svenska ambassaden. Sweco har också lösningar för svartvatten (från toaletter), gråvatten (från tvätt och kök) och dagvatten. – Här har vi ganska radikala lösningar, som faktiskt går längre än i Sverige, säger Ulf Ranhagen. Vi separerar svartvatten och gråvatten och återvinner det senare att använda till bevattning för storleksordningen 140 kvadratkilometer jordbruksmark. Svartvattnet blandas med hushållsavfall och blir bussbränsle. Bredvid staden byggs ett industriområde på 310 kvadratkilometer och en ny djuphamn med kapacitet för 30 miljoner containrar. Planerna drogs upp före finanskrisen men den har inte fått provinsens ledning att ändra någonting i planerna. I hamnen hade svenskarna gärna sett att man kunde utnyttja spillvärme från industrierna till att värma staden. Men sådana

Ulf Ranhagen, projektledare, vid byggplatsen.

överlappningar går inte för sig i Kina, ett typisk exempel på hur olika lagar och tankesätt krockar. Här fick svenskarna böja sig. Värme-och kylsystem, avfall, vatten och energi skall annars samordnas så mycket som möjligt. Sophanteringen sker via rörsystem där soporna med digitalt räkneverk går direkt till en biogasanläggning som skall kunna producera 40 procent mer än vad det lokala bussnätet behöver.


Regionen Tangshan drabbades 1976 av den värsta jordbävningskatastrofen i mänsklighetens historia. En kvarts miljon människor dödades. Regionhuvudstaden med samma namn med fyra miljoner invånare är idag helt återuppbyggd. Saofeidian ligger åtta mil därifrån. Påverkar katastrofen planeringen av staden? – Saofeidian ligger nära en sprickzon.

Men man räknar med att nästa jordbävning i detta område kommer först om 2-300 år. Vi bygger låga hus och det finns också teknik vid själva byggandet som gör husen säkrare, säger Ulf Ranhagen. Att Sweco fick jobbet var en sinkadus. Kineserna hade utlyst en internationell tävling om Saofeidian. Sweco var inte inbjudet att delta men Ulf Ranhagen bjöds

in att sitta i juryn. Det var så sent som februari 2008. Ett italienskt företag vann men när Ranhagen började berätta för kineserna hur man resonerade och gick till väga i svensk stadsplanering fick Sweco jobbet i stället.

peo österholm är medlem i fib:s redaktionskommitté.


fibfilm Nära 2 miljoner svenskar såg finalen av Idol. Filmkrönikören Hans Isaksson tittade också – och fann likheter med C-filmen Idiocracy.

Idiokratin i svensk tv

F

redagen den 11 december var det final i TV4:s Idol i Globen. Slutomröstningen ägde rum klockan 22.25 på fredagskvällen. Ett antal förhoppningsfulla flickor och ynglingar hade under hösten tävlat om vem som bäst kunde sjunga och mer eller mindre rytmiskt, förföriskt och energiskt röra sig i takt med diverse anglosachsiska melodier. Den båda finalisterna, Erik och Calle, var inkallade på scen. En stafett av redan utslagna Idolsångare förmedlade med språng guldbrevet med resultatet av omröstningen till Peter ”Beskriv dina känslor!” Jidhe. Denne hade i och för sig redan högtidligt kungjort att han för sin del just fått utgången meddelad i sin öronsnäcka. Publiken i Globen var gravt upphetsad. Jidhe såg ovanligt outgrundlig ut. Programmet hade i röstningsshowen en tittarandel av målgruppen 12–59 år på 57,5 procent. 1 840 000 tittade på runtom i landet. Då…var det för sjunde gången i sändningen dags för 10 minuters reklam. För det franska, multinationella L´Oreal, som säljer dokumenterat verkningslösa skönhetsmedel eftersom ”ni är värda det”. För El-giganten, Pågens bröd (”Bakat med kärlek” i två enorma helautomatiska fabriker i Malmö och Västra Frölunda) samt för den alltmer fårade ICA-

Stigs 299:e film, för mobilslaven TeliaGunnar och hans stackars gotländska fästmö. För Tele2:s svarta får Frank, som bräker på amerikanska. Samt för Mekonomens entusiastiska Karin som pratar i headset och skådar i fjärran, medan hon försöker sälja en kupévärmare. För Rusta, som erbjuder årets julklapp, spikmattan, för 99 kronor. För Fånen från Eniro som ligger under bordet och med falsettröst försöker få oss att ”messa eller ringa”. Många hade redan för ett ockerpris av 5,60 messat in sin röst på Calle eller Erik till TV4. I den tänkvärda C-filmen Idiotrepubliken (Idiocracy 2006; regi Mike Judge) utsätts en yngling, jämte en viss miss Rita – utövaren av ett mycket gammalt kvinnoyrke – av US Army för ett nedfrysningsexperiment. Som regeln är vid skildringen av sådana experiment, går något snett och paret vaknar ur sin dvala först 500 år senare. De finner då till sin häpnad att den framtid, som de utan förskyllan blivit förvisade till, i övrigt utan undantag befolkas av kompletta fårskallar. De båda nyupptinade före detta medelmåttorna märker snart att de numera är överlägset slugast i USA. Framtids-USA:s huvudstad är i filmen ett enda varuhus. Politik vet man inte vad det är. Men kommersen blomstrar. Om en framtida Peter Jidhe skulle fråga en framtidsmänniska om hans känslor, skulle vederbörande i regel endast svara ”Jag gillar pengar”. Språket har förtvinat tillsammans med intellektet och det mera utvecklade känslolivet och är helt byggt på reklamslogans. Pengar och ständiga samlag är det enda som tänder folk. Kulturen består av filmer om fjärtar och skitande – ungefär som hemma hos Al Bundy. TV-shower, där folk tävlar om vem som kan se gladast ut

när man sparkar honom i skrevet, anses vara höjden av underhållning. Hela landet är belamrat av enorma sopberg. Alla grödor har vissnat bort, eftersom något världsomspännande läskedrycksbolag (inga namn!) hade övertygat presidenten att de skulle växa om, och endast om, de vattnades enbart med dess produkt. Till president – ty så bottenlöst efterblivet var folk ändå inte, att de skaffat sig ett kungahus – hade man valt den minst begåvade grobianen av alla. Detta bevisar för alla, som till äventyrs tvivlat, att inte ens science fiction kan göra annat än att anspela på den tid då den skapas, i föreliggande fall Bush II-regimens. Mike Judges (och Ethan Coens) framtidsskildring behöver kanske inte vara så verklighetsfrämmande som man skulle ha velat hoppas. Det befarade, av allt att döma, även finansiären Fox, som nästan helt lyckades förhindra att filmen gick upp på biograferna. Man kan i alla fall i Sverige se den på video och på CanalPlus. Visst har filmen sina brister vad gäller realismen. Framför allt torde den rejält överskatta den tid som måste förflyta innan mänskligheten blir så fördummad, som befolkningen i Framtidslandet ter sig. Det kan gå på långt mindre än 500 år. De som år 2010 har makten över Sverige och präglar dess kultur utgår (likt kollegor på många andra håll) nämligen uppenbarligen från övertygelsen att den framtid som befolkas av dumskallar, och därför också bör styras av sådana, det vill säga idiotokratin, redan är här. I den mån de ännu inte helt är övertygade, arbetar de i alla fall för att snarast förverkliga detta tillstånd.


fib 39

»Tydligare än i Idolfinalen blir det sällan att de som tittar på kommersiell tv – och mot vederlag uppträder i den – av medieföretagen betraktas som boskap.« Tydligare än i Idolfinalen blir det sällan att de som tittar på kommersiell tv – och mot vederlag uppträder i den – av medieföretagen betraktas som boskap. Tydligare än så kan man knappast se att kommersiell TV-kultur fungerar som de flottiga tidningar som man förr slog in korv och böckling i. ”TV4 har förmågan att lyssna till vad kunden verkligen behöver, och de gör det proffsigt.” Så sammanfattar Ragnar Tingström på Scream sin undersökning bland 101 marknadschefer, som för andra året i följd utnämnt TV4 som Sveriges bästa – det vill säga på att få folk att titta på reklam. Med dragplåster som Idol, Let´s Dance, Robinson och Bonde söker fru som omslagspapper anses TV4, den dominerande reklamfinansierade kanalen, även vara den (för ägaren) mest givande sedelpressen, medan dagspressen har kronisk kris på grund av konkurrensen om reklamintäkterna från tv och internet. Idolerna Erik och Calle har med råge fått sina 15 minuter i ljuset. Många av deras jämnåriga avundas dem utan att veta bättre, ty det är en hård resa som väntar även de nyblivna idolerna. Detta, även om resan ett tag går i första klass innan glömskan drabbar dem, ty mediabolagen äter

minst ett par B- eller C-kändisar till frukost och skiter ut dem på kvällen. Det finns nämligen numera ingen brist på förhoppningsfulla ungdomar runtom i världen, som kan sjunga och mer eller mindre rytmiskt, förföriskt och energiskt röra sig i takt med diverse anglosachsiska melodier. De har till och med blivit en stor exportartikel på tjänstemarknaden, som likt kungahuset tjänar och höjer varumärket Sverige. Program som Talang, Idol och till och med Robinson sörjer för återväxten. I Calles och Eriks åldersklass står numera 25 procent utan arbete. Media och dess kändisar är i många fall deras huvudsakliga referens varifrån de kan hämta kunskap, värderingar och ideal. Frågan är vad de sedan skall kunna använda dem till i det verkliga livet. Samma regim, som ständigt talar om hur ungdomen blir alltmera korkad och kanske rent av obildbar och kräver ökade krav på den, gör samtidigt allt för att genom sin politik främja folkfördumningen. Till exempel, och framför allt, genom att avlägsna allt som står i vägen för en totalkommersialiserad kultur – som inskränkningar i den tid av varje tv-sändning som upptas av reklam. Folk är verkligen beundransvärda, ty visst gör vi efter förmåga motstånd! Allt i TV är därför inte ännu alltid skit.

Samma kväll samlade det intellektuellt något mera krävande På Spåret 1 920 000 tittare – visserligen i SVT och designat för en något äldre tittargrupp. Ändå blir man lite fundersam, och undrar om inte Framtidslandet i alla fall kryper närmare. De mera mediakända respondenterna – varav flera av Göran Hägglund säkert hade beskyllts för att tillhöra ”eliten” – hade visserligen utmärkt kunskap i många frågor. Dock huvudsakligen i sådana, som rörde andra kändiskolleger och beträffande popgrupper. De hävdade å andra sidan att Östergötland gränsade till Vänern och verkade osäkra beträffande Dalslands eller Västergötlands existens eller belägenhet. Till och med den enväldige domaren hade före sin utnämning dokumenterat sin okunskap, till exempel om namnet på Maltas huvudstad. Men i alla fall. Ett dumt och okunnigt folk är lättare att exploatera. Och ju mera exploaterad man blir, desto dummare riskerar man att bli och så vidare. Säga vad man vill om det samhälle som präglas av kapitalets marknadskultur, det må vara det mest fördummande system som finns – men det finns i alla fall system i eländet.

hans isaksson är läkare och filmskribent. läs fler av hans filmkrönikor på http://web.telia.com/~u47210515/


fibrecenserar

Lyckligtvis upprepar sig Hylinger igen Utan ärende Claes Hylinger Bonniers

Om man har läst en bok av Claes Hylinger så har man läst flera. Sagt på annat sätt så påminner de alla starkt om varandra. Författaren går omkring och funderar. Han möter bekanta, eller gör nya bekantskaper. Han återger samtal. Han reser alltid till Paris, ofta till London, men också, som i Utan ärende, till Istanbul. Det mest dramatiska som inträffar är att Hylinger missar ett flyg, men under trevliga former. Efter sina besök och samtal reser Hylinger hem igen till Göteborg, en eller flera erfarenheter rikare. En äkta Hylinger innehåller alltid något om sufism och funderande om patafysiken, vilket de trogna läsare har lärt är vetenskapen om de imaginära lösningarna, också känt som ”vetenskapen om det

En snabbköpskassörskas bekännelser

Anna Sam Karneval

Anna Sam och jag har en sak gemensamt. Vi har båda suttit i kassan på en stormarknad. Men hon har gjort något som jag inte har gjort – skrivit en bok om sina upplevelser. Det som började som en blogg har nu växt till en bok, ett seriealbum och snart både en teaterpjäs och en spelfilm. Den 29-åriga fransyskan Anna Sam är ett fenomen i sitt hemland. Nu är det dags för Sverige. En snabbköpskassörskas bekännelser

»Har man en gång fångats så sitter man fast.« udda, om allt som inte tjänar något till.” En lite längre utläggning där Hylinger citerar patafysikens upphovsman Alfred Jarry: ”’Den skall studera lagarna som styr undantagen’, framhöll han. (Underförstått är att det inte finns annat än undantag här i världen; regeln betraktas av patafysikerna som ett undantag från undantagen, och universum som ett undantag från sig självt.) ” Det kan man så begrunda, medan man väntar på Claes Hylingers nästa bok som säkert kommer att handla om det samma den också. Har man en gång fångats så sitter man fast. Nya läsare kan börja här eller var som helst. Gamla kan haka på och glädja sig. Claes Hylinger upprepar sig igen. Lyckligtvis.



staffan dahllöf

är en samling kåserier med stormarknaden som spelplats. En arg, sarkastisk och ofta humoristisk betraktelse av en värld av cyniska chefer och kunder som upplever sig själva som dagens allra viktigaste klient. Igenkänningsfaktorn är en av bokens hörnstenar och när den fungerar som den ska kommer skrattsalvorna ofta. Exempelvis tror jag det är svårt för någon som har arbetat bakom ett kassaband att inte känna igen kunden som ställer sig i snabbkassan med femton varor trots att han är fullt medveten om att stipulerat antal varor är tio. Att detta innebär att han får fem ovänner hos de andra i kön är ingenting som köpiraten bryr sig om. Även den kostnadsmedvetne vardags-

Claes Hylinger.

foto: Kristin Lidell

konsumenten med en smula självdistans kan le åt sin spegelbild när författaren beskriver ”reajägaren”: ”Klockan nio. Vilddjuren släpps lösa. Må den bäste (den mest stridslystne) vinna!” Då Anna Sam beskriver en fransk stormarknad med franska kunder är igenkänningsfaktorn inte alltid hög och bara sarkasmen blir kvar. Det är vanligt att man skönmålar tidigare perioder i sitt liv och det är möjligt att jag gör det samma när jag minns stunder då jag faktiskt tyckte det var riktigt roligt att gå till jobbet Kanske är det så att Annas glada minnen kommer först om några år. Helt klart är att boken hade mått bra av några stycken som står i kontrast till all sarkasm. charlie aronsson


fib 41

Trainspottern Åke Johansson Ord & visor

Författaren är mycket kunnig om livet på tåg och han delar generöst med sig av sina rika erfarenheter. Boken består av 36 korta texter av varierande innehåll och med olika agerande. Det gemensamma och övergripande är händelser på och omkring tåg. Oftast är det en tågmästare i huvudrollen. Självklart är det intressant att få en inblick i vad som händer bakom kulisserna medan vi resenärer sitter halvsovande och glor på det förbifladdrande landskapet utanför tågfönstret. Alla tokiga medresenärer, alla tokiga konduktörer. Det finns

En svag doft av död Guillermo Arriaga Övers. Hanna Axén Tranan

Loma Grande, en sömnig men på 1990-talet expanderande by i Mexico, inte långt från Tampico vid Mexikanska golfen, vaknar upp ur sin slummer när en femtonårig flickas hitta knivmördad i ett durrafält. Vem är flickan som ligger naken och blodig, efter det att kniven bakifrån stötts rakt in i hennes hjärta? Ramón Castaños, en sextonårig pojke som har hand om byns kombinerade affär och krog, känner igen henne som en av kunderna. Hennes namn är Adela. Ramón har bara mött

»Alla tågfanatiker får sitt lystmäte.« hur mycket som helst att berätta. Ibland är det allvarligt – när tåget blir försenat av någon som hoppat framför loket och ibland roligt och lättsamt som när personal eller passagerare sysslar med practical jokes. Författaren kan allt om detta. Alla tågfanatiker får sitt lystmäte.

henne ett fåtal gånger och då fäst sig vid hennes skönhet. Nyfikna samlas på fältet. Någon i gruppen råkar viska ”flickvän” och genast börjar ryktet om att Ramón Castaños flickvän är mördad flyga runt i byn. Det är den dramatiska och originella upptakten till Guillermo Arriagas andra roman Un Dulce Olor A Muerte som nu förtjänstfullt utges av förlaget Tranan. Romanen handlar om livets stora allvarliga ämnen: kärlek, död, hämnd, i viss mån svartsjuka. Men det finns hela tiden en tragikomisk underton i detta att intrigen är uppbyggd dels på feltolkningen att Ramón och Adela varit ett kärlekspar, dels en ren lögn om vem mördaren är. Eftersom detta är en machovärld med hederskodex får det konsekvenser för Ramón. Illdådet kräver en hämnare och det är givetvis han, den hårt drabbade, som måste verkställa hämnden. Alltså har sextonåringen inom

Som mera sparsmakad tågresenär kan man tycka att det hade räckt med ett mindre antal texter, men att författaren kunde ha broderat mera på dem så att sammanhangen blev längre. Ett sätt kunde vara att utelämna en del korta texter som mest liknar små kåserier skrivna för personaltidningen och istället binda ihop innehållet till någon eller några texter och stuva om till längre sammanhang. (Allt behöver ju inte heller vara anekdotiskt ”sant”.) Då hade stoffet säkert räckt till flera böcker, Tågmästarns berättelser 1– 2–3. Men det kanske kommer i alla fall? Det finns säkert mer i den källan och den avslutande novellen tyder på att det finns en del att göra och att det också är möjligt även för en enskild medborgare eller medarbetare att påverka.

stefan estby

några dagar pådyvlats två falska identiteter: pojkvän och hämnare. Fastän romanen inte är uttalat politisk finns det i undertexten tillräckligt många accenter som gör att jag vill räkna den till den centralamerikanska engagerade litteraturen. Där finns antikolonialismen, samt inom byn Loma Grande växande motsättningar mellan de fattiga nyinflyttade, vilka övertagit bruket av de jordlotter som staten beslagtagit av knarkhandlarna, och de infödda, vars ilska riktar sig mot både staten och de inflyttade. Boken är ingen thriller men där finns släktskap med genren och därför ska inte slutet avslöjas. Men många överraskande effekter väntar läsaren. Det realistiska berättandet påminner om John Steinbecks (själv säger sig Arriaga vara mest påverkad av Faulkner), liksom de skickligt återgivna dialogerna, Arriagas främsta styrka. Hans personbeskrivningar är precisa och naturskildringarna äger en detaljrik, suggestiv kraft.

jan lidén


fibrecenserar Mannen som älskade Kina – Den otroliga historien om Joseph Needham

Simon Winchester, övers. Sofia Boda Ordfront Joseph Needham (1990–1995) var en av förra seklets framstående brittiska kulturpersonligheter, mångsidig vetenskapsman, banbrytande Kinakännare och radikal socialist. Simon Winchester har skrivit en utförlig och fängslande biografi över hans liv – men misstänkliggör samtidigt hans viktiga och modiga insats för att dokumentera USA:s biologiska krigföring under Koreakriget. Joseph Needhams storverk Science and Civilisation in China började utges på 1970-talet och omfattar idag 27 delar. Han visade bland annat att hundratals viktiga uppfinningar (242 listade i denna biografi)

gjorts i Kina flera århundraden innan de blev kända i västvärlden. Under flera mödosamma expeditioner i olika områden i Kina – detaljrikt och väl beskrivna i boken – dokumenterade han vetenskap och teknik i Kina under fyratusen år. I biografin förekommer en uppsjö av namn, men en person figurerar bara som ”chef för det största kliniska sjukhuslaboratoriet i Stockholm”, nämligen Andrea Andreen. Hon ingick i den Internationella vetenskapliga kommissionen för undersökning av fakta rörande bakteriekrig i Korea och Kina 1952, vars ordförande Joseph Needham var. Enligt boken grämde han sig över att hans ”slätstrukna” medarbetare skulle kunna skada slutsatsernas legitimitet. Det är något helt annat än vad han själv skrev till Andrea Andreen 1953, då hon belönades med Leninpriset: ”Jag har aldrig upphört att beundra er för det stora mod ni visade genom att företaga resan och att på ett så utomordentligt sätt genomföra den.” Enligt boken har frågan om de amerikan-

Ärret efter drömmen Essäer och artiklar 1989–2004 Horace Engdahl Bonniers

Titeln säger kanske inte allt. Horace Engdahl förklarar i en intervju: ”… ingenting som människor har varit igenom som varit väsentligt och livsavgörande för dem kan egentligen någonsin försvinna…”. Drömmen kan bli omöjlig eller föråldrad, men inte helt förintas. Det finns något kvar – ett ärr efter drömmen. Tanken gränsar till idealism: att idéer styr verkligheten. Men här finns också underförstådda frågor om författarens ansvar och historiens kausalitet. Engdahl berättar hur syftet har varit att lyfta fram ”glädjen att tänka och att upptäcka att man kan tänka”. Horace Engdahl hämtar exempel från

Horace Engdahl.

foto: Sara Mac Key

hela litteraturhistorien, men tonvikten ligger på 1800-talet och på författare som det numera sällan hänvisas till på kultursidorna. Engdahl kallar det skämtsamt ”grovsoprummet”, där han menar att man ändå kan göra fynd – i betydelsen att hitta viktiga länkar som förklarar vår historia. Boken är svår att recensera inte främst för att Engdahl hänvisar till lärda exempel, utan även till forskningsresultat från lit-

ska väpnade styrkorna använde biologiska vapen i Kina och Korea under Koreakriget fortfarande mer än ett halvsekel efteråt inte fått ett tillfredsställande svar, men ”man får förmoda” att de inte gjorde det. Men kommissionen hade ju rätt! Dess slutsatser har bekräftats i boken The United States and Biological Warfare – Secrets from the Early Cold War and Korea (1998) av Stephen Endicott och Edward Hagerman som gått igenom senare offentliggjorda dokument från den amerikanska krigsmakten. Sofia Boda har gjort ett utmärkt jobb med översättningen till svenska. Att kartan över den japanska ockupationens utbredning (liksom i den engelska originalutgåvan) innehåller anakronistiska beteckningar som Nordkorea, Sydkorea, Pakistan och Bangladesh samt en omstridd benämning som Japanska havet, och att årtalet för grundandet av Britain-China Friendship Association råkat bli 1995 i stället för 1949 är skönhetsfel i en i övrigt utmärkt svensk utgåva. christer lundgren

teraturvetenskapen som inte är lätta att bedöma för den oinvigde. Jag nöjer mig med att konstatera att han sällan lämnar öppet för olika tolkningar. En läsare av Horace Engdahl känner sig lätt dum i huvudet. Dum därför att man inte är 100 procent uppdaterad vad gäller litteraturvetenskapens forskningsresultat och dum därför att Engdahl ofta skriver om klassiker som alla borde känna till, men som sällan diskuteras på kultursidorna. Jag är nog inte enig med Horace Engdahl om det idealistiska perspektivet och inte heller överens om synen på litteratur som vetenskap. Men det finns ändå delar av det Engdahl skriver som är intressant, att han pekar på hur texterna använts för olika syften under olika historiska epoker. Vad jag som materialist saknar är en diskussion om den materiella grunden för dessa olika tolkningar – men Engdahl är, som sagt, idealist och ska bedömas som sådan.



olof rydström


fib 43

Bilbomb! Från Wall Street till Irak Mike Davis Leopard

Författaren, amerikansk sociolog/socialantropolog, har skrivit många böcker om stadsplanering och arkitektur, kolonialismens historia, socialpolitik och fågelinfluensan. På svenska finns tidigare fem böcker av Davis, varav Leopard gav ut den viktiga skriften Svält och kolonialism. Denna bok handlar om bilbomber, även om Davis långa uppräkning startar med en bomb i en hästvagn på Wall Street 1920. Det var en italiensk-amerikansk anarkist som ville hämnas för arresteringen av hans kamrater Sacco och Vanzetti.

Berlinmuren. Berättelser om en plats och ett tillstånd Björn Cederberg Mormor Förlag

Ingen kan ju gärna ha missat att det är 20 år sen Berlinmuren revs. Denna 157 kilometer långa tingest av betong, taggtråd, vakttorn, och stridsvagnshinder som likt en kniv klöv hjärtat av Europa. Superlativen haglar alltid tätt när muren nämns men jag kan inte annat än dra

Boken redovisar en lång rad attentat, både historiskt och geografiskt, i stort sett från hela världen. Inflikat i redovisningen diskuterar Davis bilbombernas funktion ur många olika aspekter, till exempel som fattig-mansvapen och naturligtvis för att destabilisera och demoralisera motståndaren. Det är en lika skrämmande som spännande redogörelse. Redogörelsen över den sionistiska terrorn i Palestina på 1930-talet, till exempel Sternligan, är lärorik. I dagens terrorismdiskussion i svenska medier bortser man ifrån att västmakternas underrättelsetjänster spred denna praxis över hela världen: Algeriet, Vietnam, Nicaragua och Afghanistan. Senare kom de CIA-utbildade att vända vapnet mot sina tidigare läromästare. Boken hade kunnat vara mer analytisk.

på smilbanden när jag hör detta och drar mig till minnes en viss fröken Eija Riitta Berliner-Mauer som är objektsexuell och har haft en kärlekshistoria med Berlinmuren, ja till och med ett giftermål. Det kanske visar på dualiteten hos människan vad som för vissa är ett diktatoriskt hinder är för andra en antiimperialistisk skyddsvall och för någon ens livs kärlek. Cederbergs bok bjuder på en del intressanta historier och anekdoter kring muren och folken på dess båda sidor, allt andas dock ett visst vemod. Gräset som skulle vara så grönt i väst var inte riktigt så grönt som det såg ut. Östs gemenskap löstes

»Davis diskuterar bilbombernas funktion ur många olika aspekter, till exempel som fattigmansvapen.« Nu blir det mest rapporter om en serie attentat, ordnade historiskt och geografiskt. Det finns en diskussion om man kan rättfärdiga terrorattacker som bombattentat i vissa historiska lägen. Den frågan hade varit värd en diskussion. Hur som helst ger Davis rikt med både faktamaterial och bränsle för egna reflektioner.



ulf karlström

upp i ett ytligt samhälle av karriärister. Starkt är också att göra det erkännande som kommit fram med åren att en majoritet av den före detta östbefolkningen föredrog det gamla systemet. Men man ska ju inte behöva byta en frihet mot en annan. Det blir dock omöjligt att läsa Berlinmuren utan att fundera över det ekonomiska systemets betydelse för kritisk granskning av förtryckande mekanismer. Att bygga en hårdövervakad gräns mot Mexico är till exempel helt okej eller att bygga en mur runt ett helt land som Israel gör med Palestina. Det är tydligen skillnad på mur och mur. peter karlsson


fibskriftställning Ett nytt år i ett nytt årtionde men överhetens lögnerna består, menar Jan Myrdal i decenniets första skriftställning.

Lögnens välde härskar

V

isst kan man undra. Ett nytt år i ett nytt årtionde. Lär de sig ingenting? Är de som gäss? De som skall avskedas tiger och bockar och tar överheten i hand. Svenska krigsfrivilliga drar ut – mot betalning naturligtvis, de har skapats till det de är i en kultur där allt är till salu – för att kriga i Afghanistan (för Mänskliga Rättigheter och Kultur). Nog kan man tycka att de sannerligen borde veta bättre! Det styrande ljuget kring oss är inte nytt. Se hur socialister visade upp den välklädde och bildade räv som för 113 år sedan välformulerat sökte predika frihetens välsignelse för de oorganiserade arbetarna i Zürich. Den effektiva bilden tillhörde samma varnande folkliga bildtradition som tog konstnärlig form på våra medeltida kyrkoväggar.

Ty vi kan inte säga att vi inte vetat. I folkmun har varnats för denna rävs slughet på alla våra språk i Europa (i Kina är räven av något annat slag, men om hennes märkliga skenvärld skriver jag senare): – När räven predikar för gåsen står hennes hals i fara! – Wenn der Fuchs predigt, so hüte de Gänse! – Beware of the geese when the fox preaches! – Quand le renard se met à prêcher, gare aux poules! – Quando la volpe predica, guardate le galline! Ja, egentligen vet även legoknektarna att det som hörs från riksdagshus och i radio, som ses på TV, läses i press och lärs ut i skolor och på universitet är just denna rävens predikan så som rådman Nils

Der neue Postillon, nr 11, november 1897. Herman Quiding (Nils Nilsson Arbetskarl) skrev i inledningen till sin Slutlikvid med Sveriges lag 1871: ” ... de gängse åsigter om livet, på hvilka samhällsinrättningen grundas, kunna sammanfattas till en enda kolossal lögn ...”. Hur detta den offentliga lögnens välde kan härska förklarade August Strindberg när han skrev att den härskande klassen inte bara behärskade alla de officiella tankarna (de härskande tankarna är de härskandes tankar, som Marx skrivit) utan härskade i kraft av att härska även över själva tankelagarna. Det som icke tillhör det stora offentliga ljuget har gjorts otänkbart. Räven talar och gässen blott kacklar lite. Men det finns också en annan europeisk berättelse om kacklet efter det att räven predikat för gässen. Den redovisade bröderna Grimm i sin sagosamling (folkupplagan tryckt i DDR köpte jag för 48 år sedan

på bokhandeln för utländska språk i Beijing för 6 yuan och 65 fen). I kortberättelsen Räven och gässen lurar gässen den sluge räven. De ber om ynnesten att få be en sista bön innan de äts upp. Räven lovar detta. Så börjar den första gåsen kackla. Han håller på så länge att den andra faller in och den tredje och den fjärde ”och snart kacklar de allesamman”. Och då bönen aldrig blir färdig börjar sagan om igen under det kacklet fortsätter. Så kan man också tolka det. Det finns under det stora ljugets yta ett folkligt motståndskackel. Rätt som det är tar rävens slughet därmed en ända med förskräckelse. Så brukar det gå i historien. Den som lever tillräckligt får alltid vara med om det. Om jag hinner göra det vet jag inte. Nu blir jag ju åttiotre.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibminnesord

fib 45

Arbetarlitteraturens nestor och Ivar Lo-pristagaren Lars Furuland avled i början av december. Aino Trosell skriver om Furulands begravning.

Aino Trosell minns Furuland

D

et är jobbigt med begravningar. Min första begravning var min egen mors. Och jag var bara sjutton år. Jag minns snö och svart jord och hur jag frös. Sedan undvek jag att gå på begravningar under många år. Fick höra av en släkting att jag svek. Men det gick bara inte, jag var för ung, jag klarade inte av det. Så småningom stålsatte jag mig, tvingade mig. De första gångerna höll jag på att svimma men praktisk kbt fungerar. Om man utsätter sig för det obehagliga tillräckligt länge orkar inte kropp och hjärna fortsätta larma. Paniken lägger sig sakta. Den här begravningen ville jag gå på, för att hedra Lars Furuland. Å mina egna vägnar, å arbetarförfattarnas vägnar och å Malungs vägnar. Malung som med sitt fläckvisa bildningsförakt ej alltid rätt uppskattat denne hängivne folkbildare. Som en hälsning från Lars Furulands barndomsland ville jag även bära min malungsdräkt till vilken jag äger ett sorgförkläde. Till min förvåning upptäckte jag att dräkten hade krympt! För trettiotvå år sedan när jag köpte den satt den löst. Nu så icke. För min inre syn såg jag hur häktorna skulle slita sig mitt framför de närmast sörjande framme i koret och hur någon rent av skulle bli dödad av en sådan malungensisk projektil! Vad skulle rubriceringen bli? Allmänfarlig klädsel eller rent av dråp i häktiskt mode? Jag andades in och sedan inte ut. Klädde

mig i malungsdräkt och for iväg. Jag hade hoppats att vi hade varit fler författare som hade kommit. Det var en stor begravning, talen blev många. Men ändå. Att vi hade suttit där som en egen liten trupp och hyllat honom så som han hyllade oss och våra författarskap. Han lyfte fram och belyste den svenska arbetarlitteraturen, med sina djupa kunskaper skänkte han tillförsikt och självförtroende. Men Elsie Johansson till exempel vet jag ville komma men hon kunde inte på grund av redan inbokade författarframträdanden. Och det hade ju Lars gillat, att hon vid sin ålder flänger omkring lika mycket som han gjorde, ännu äldre. I dödsannonsen fanns strofer ur Malungsvisan. Jag läste den på malungsmål och häktorna gav sig tack och lov inte iväg. Visan handlar om hur alla ger sig iväg, för så var det i Malung om höstarna. Männen gav sig iväg på skinneri och kvinnorna på herrarbeten eller handel. Malung kunde

inte föda sin befolkning. De som blev kvar upplevde ett stort vemod och sista strofen lyder: men ve lär full sjunga ö hal öss gla fast allär hä väl söm ä vyry a. Men vi får väl sjunga och försöka hålla oss glada fast det aldrig blir så som det varit har. För drygt ett år sedan kom Furuland instormande på mitt författarframträdande här i Enköping. Jag skrev då i min blogg: När jag har pratat i en halvtimme tror jag att jag hallucinerar. In från mörkrusket därute kommer nämligen ingen mindre än Lars Furuland, professor emeritus i litteratursociologi, tillsammans med Jan Fridegårds dotter Åse! De hade åkt buss från Uppsala och sedan gått vilse i Enköping. Jag sörjer att Lars inte hann läsa min kommande roman. Jag är nästan säker att han hade tyckt om den. Jag vet att han hade läst den mycket noggrant och sedan kommit med kloka och insiktsfulla synpunkter. Döden kommer aldrig lägligt. Och livet tar aldrig semester. Jag tror att Lars semester var själva arbetet. Men tack och lov inte bara det. På begravningen visade det sig att han hade en stor och vacker familj, barn och barnbarn samt Doris, enligt en talare en mycket tålig och tolerant hustru. Kärleken genomströmmade Lars liv och var basen och förutsättningen för det han gjorde.

aino trosell är författare och bloggar på http://www.ainotrosell.se


fibrätt&rådligt

Så skyddar man visslaren

D

et engelska ordet är ”whistle blower”. Det är han som går ut offentligt och berättar om något missförhållande på företaget eller myndigheten där han arbetar. Det är en person med stort civilkurage som gör en viktig samhällsinsats. Hos oss är rätten att ta del av allmänna, det vill säga statliga och kommunala, handlingar grundlagsfäst sedan mitten av 1700-talet. Samma syfte, att myndigheters missbruk och misskötsel ska stävjas genom allmänhetens insyn, fyller skyddet för den offentliganställde som meddelar uppgifter, till och med sekretessbelagda sådana, för publicering i tryckt skrift eller i något annat grundlagsskyddat medium, som radio eller TV. Den privatanställde har inte sådant skydd. Meddelarskyddet för den offentliganställde har flera beståndsdelar. En är att meddelaren inte får straffas för att han berättat för journalisten. En annan är att han har rätt att vara anonym. Tidningens personal kan straffas om de röjer hans identitet. En tredje del är att myndigheten inte får forska efter vem det är som har ”läckt”. Också detta efterforskningsförbud är straffsanktionerat. Som jag berättade i min spalt i nummer 4/09, har Yttrandefrihetskommittén föreslagit förstärkningar av meddelarens skydd. Nu har regeringen gått vidare och gjort en proposition (2009/10:81) av kommitténs förslag. Ett generellt förbud mot repressalier föreslås i tryckfrihetsförordningen kapitel 3, paragraf 4 andra stycket: ”Inte heller får en myndighet eller ett

annat allmänt organ ingripa mot någon för att han eller hon i en tryckt skrift har brukat sin tryckfrihet eller medverkat till ett sådant bruk.” Den som brukar sin tryckfrihet är typiskt sett den som skriver en bok och ger ut. Den som ”medverkar” till bruk av tryckfriheten kan vara meddelaren, avslöjaren, som tipsar medierna om missförhållanden. Det här repressalieförbudet föreslås också bli till viss del straffsanktionerat. Regeringen föreslår ett tillägg till TF kapitel 3, paragraf 5: ”För uppsåtligt ingripande i strid med 4 § andra stycket döms, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år.” Motsvarande regler föreslås i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som skyddar andra medier, som vissa hemsidor, radio, TV, film. Detta är bra. Under beredningen av förslaget har man funderat – bland remissinstanser och i justitiedepartementet – på hur allvarlig repressalien ska vara för att den ska kunna till straff för en statlig eller kommunal chef. Som man kan se när man jämför förslagen till tillägg med varandra, är det inte alla slag av repressalier, ingripanden, som är straffbara, bara sådana som är eller liknar avskedande, uppsägning och disciplinpåföljd. I propositionens motiv sägs att fråntagande av arbetsuppgifter och uteblivna löneökningar också bör ingå i det straffbara området. Vad händer då om en offentliganställd person, efter att ha gått till medierna med uppgifter om missförhållanden på

arbetsplatsen, sedan blir utfryst av arbetskamrater och chefer? Propositionens motiv förutsätter att Justitieombudsmannen och Justitiekanslern genom sin tillsyn och sin kritik ska motverka att sådana mer subtila repressalier utövas. En sak som inte berörs i motiven är följande. Anta att visslaren-meddelaren trots förbudet i TF blir uppsagd och att grunden för uppsägningen uttryckligen är att han meddelat uppgifter till medierna. Ska då uppsägningen anses så till den grad ogiltig att den uppsagde bara kan rycka på axlarna och kasta den i papperskorgen? Eller måste han skriva till arbetsgivaren att han anser uppsägningen ogiltig och sedan vara beredd att stämma in arbetsgivaren till domstol inom vissa kortare frister? Arbetsgivarens uppsägning utgör visserligen ett brott. Men min gissning är ändå att den uppsagde måste agera enligt lagen om anställningsskydd. Jag tror att risken finns att den straffbara uppsägningen annars kan bli gällande mot honom. Fallet kan verka absurt och teoretiskt. Erfarenheten säger mig att vi jurister ägnar mycken tankemöda åt sådana fall men att det inte brukar vara bortkastat.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna: tffr.org.


fibförenar

fib 47

KULTURFRONT Kallelse till stämma n n Föreningen Folket i Bild/Kulturfront kallar härmed till ordinarie stämma lördagen den 24 april klockan 10 00 i Stockholm ( ABF-huset). Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 23 februari. n n Årsmötet för Fib/Kf - Sundsvall är onsdagen 3 februari 2010 kl 19.00 hos Lotta Meurling, Bölevägen 12 i Sidsjöområdet, 060-61 07 55 (bostaden).

Köp! IB-bilagan.

Köp extra ex av IB-bilagan i nytryck. Betala in 25:(bilaga+porto) till pg 704588-3 el bg 466-4140 och skriv IB-bilaga+ avsändare.

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB kommer den 21 januari. Prenumerera!

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se


FiB 1 2010  

Vanligt folk har HIV, uranet klyver Jämtland, Kina satsar på ekologisk stad.

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you