TEMA LEVA NÄRA
Tio år av ändlösa möten Anders har tre barn med NPF-diagnoser. Efter år av kontakter inom socialtjänst, BUP, skola och rättsväsende – efter en trasslig separation, vill han bidra till förändring. Utbildning för skolpersonal har varit den största tidstjuven: ”Vem besöker en mekaniker och förklarar hur man svetsar?” Text: Caroline Jonsson X Foto: Adobestock
T
io år har passerat sedan Anders och hans dåvarande fru separerade. Tillsammans har de tre barn, alla med NPF-diagnoser, likaså mamman till barnen. Året efter skilsmässan var kaos: – Vårt bodelningsschema för barnen styrdes av hennes jobb. Blev hon inkallad på ett arbetspass samma dag förväntades jag ta barnen utan framförhållning. Barnen var då 2, 5 och 7 år. Situationen blev ohållbar, barnen mådde dåligt och jag sökte stöd hos familjerätten. Där fick jag hjälp att fokusera på vad jag kunde kontrollera, och vad som inte gick att påverka. ”Göra så rätt jag kunde”
Föräldrarna fick hjälp med ett fungerande boendeschema för barnen. De styrde upp 14
överlämningar i detalj på klockslaget och skapade planer för högtider, men mamman till barnen mådde allt sämre och barnen kunde i perioder inte bo där. – Jag ansökte om ensam vårdnad men fick avslag. Under den tiden fick jag ta en dag i taget med hjälp av närmsta vännerna och mina föräldrar. Min advokat var fantastisk och axlade rollen som coach. Samtidigt kämpade barnen med sin skolgång. Hos socialtjänsten fick han hjälp att hantera sin egen frustration och relationen till barnens mamma: – Vad skulle jag göra? Skulle jag svika mina barn? Att jobba på mitt förhållningssätt var enda vägen fram. Jag kunde inte fortsätta hetsa upp mig, behövde rannsaka mig själv och göra så rätt jag kunde.
Efterlyser stöd i hemmet
Idag lever Anders i en ny relation tillsammans med bonusbarn och egna barn. Han har inte sökt professionellt stöd i stor omfattning, men tagit del av psykologen Bo Hejlskovs föreläsningar och böcker samt hos ADHD-center som gör goda insatser: – Det jag saknar är praktiskt och familjeinriktat stöd i hemmet. Dessutom brister stödet i skolan på de flesta håll, de vet ofta inte hur de ska agera. Rektorer behöver en grundutbildning, lärarstudenter behöver utbildas om NPF och föräldrar måste få slippa höra att barnen ska ”försöka lite till”. Han berättar uppgivet om alla möten som syftar till att han näst inpå ska utbilda skolpersonalen – ibland tillsammans med vuxna som inte ens ”köper diagnosen”. – Dessa ändlösa utbildningsmöten
