
4 minute read
TEMA: Att leva nära


Två föräldrar som båda har ADD: ”Vi behöver varandra”


Oskar och hans fru har en son som är ett år. Nu väntar de småsyskon. Kommunikati onen är styrkan i deras relati on. De har båda ADD, de förstår varandra och hjälps åt som ett föräldrateam.
Text: Caroline Jonsson X Foto: Torkel Edenborg
Oskar Löfman har tillsammans med sin fru en ettårig son som snart ska bli storebror. – Vi förstod tidigt att vi behöver hjälpas åt som ett föräldrateam. Våra utmaningar blev tydliga när sonen föddes. Spädbarnsperioden är en lång tålamodsprövning. Jag avslutade min tillfälliga sommaranställning, vi beslutade att vara hemma alla tillsammans. Vi behöver varandra, särskilt nu när min fru är gravid.


Diagnos för två – samma år
Det var hans läkare på vårdcentralen som föreslog att han skulle göra en NPF-utredning. Först tyckte Oskar att situationen kändes bisarr, men idag känner han tacksamhet för att han fi ck hjälp. – Hela mitt liv förändrades när jag fi ck min diagnos. Jag träff ade min blivande fru kort däreft er. Vi förstod vad den andre menade bortom ord. Samtidigt kunde vi prata i en evighet, vi delade många upplevelser och erfarenheter. Hon skrattade åt mina torra skämt och vi föll för varandra direkt!
Oskar började ana att även hon hade ADD, diagnosen han själv fi ck för tre år sedan:
– Jag märkte att hon, precis som jag, oft a avbröt sig själv. Hon hoppade i samtalsämnen och kämpade för att hålla fokus. Eft er en tid genomförde hon en utredning som resulterade i samma diagnos, samma år som jag fi ck min.



Isoleringen bröts
Eft er diagnosen läste Oskar allt om ADD. Under en lång period var han fokuserad på att förstå sig själv. Han antecknade utmaningar i sitt liv: svårigheter att lyssna och fokusera, ständigt dagdrömmeri och kampen med social fobi – och fokuserade på lösningar. – Jag kände mig frånvarande och deprimerad. Ena dagen ville jag bli fysiker, andra dagen orkade jag inte leva. Med hjälp av medicinering byggde jag upp min självkänsla. Jag lyckades ta mig ur min sociala fobi och bröt min isolering.
Oskar var öppen med diagnosen och kunde förklara svårigheterna nu när han förstod orsaken. – Nu vågar jag stå för mina åsikter och även säga ifrån. Kommunikationen är främsta styrkan i relationen till min fru. Vi reder oft a ut små missförstånd direkt. Vid kaos försöker vi se humorn i situationen, skapa distans till problemet och fokusera på det positiva tillsammans.



”Svårt att stoppa varandra”
Hans partner tar paus i medicineringen under graviditeten. Utmaningarna framträder allt tydligare. Samtidigt har han förståelse och avvaktar en stund när han ibland upplever att hon inte lyssnar. Bristande tidsuppfattning kämpar båda med. De använder kalendern fl itigt, har klockor överallt och har lärt sig den hårda vägen att allt tar tid: – I början var det värsta projektet att lämna på förskolan. Jag hade svårt att bedöma hur lång tid det tog att fi xa påklädning, placera sonen i cykelsitsen och ta sig dit. Nu går det bättre, jag kommer oft ast för tidigt. Jag har även valt att ha en öppen dialog om våra diagnoser med förskolan.
Impulsivitet och bristande igångsättningsförmåga tillhör deras gemensamma utmaningar: – Vi har svårt att stoppa varandra, som när vi vill inreda sonens rum och nätshoppar barnmöbler. Samtidigt kan vi städa hela köket och skjuta upp det vi egentligen skulle göra, som att laga mat. Men vi var motiverade när bröllopet skulle planeras eft er sonens födsel. Det tog bara tre månader! ■
OSKARS 3 TIPS
för en bätt re relati on:
1. Ta en diskussionspaus i samband med känslostorm!
Däreft er går det lätt are att slutf öra samtalet. 2. Satsa på enkel och prakti sk inredning – det förenklar vardagen. Jobba för ett jämlikt föräldraskap: fördela ansvarsområden som matlagning, tvätt och läggningsruti ner. 3. Skriv någon form av dagboksanteckning, det hjälper för att skapa struktur och nå självinsikt.

