Den grymme prinsen

Page 1

Grymme PriNsen Den

HOLLY BLACK

ÖVERSÄTTNING: LOTTIE ERIKSSON

MIUS FÖRLAG

Mius är ett imprint under Akademius förlag. För mer information om våra böcker besök gärna: www.akademius.se | www.instagram.com/akademius

This book is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are the product of the author’s imagination or are used fictitiously. Any resemblance to actual events, locales, or persons, living or dead, is coincidental.

Copyright © 2018 by Holly Black

All rights reserved.

Copyright © 2024 för den svenska utgåvan Akademius förlag Originalets titel: The Cruel Prince Originalomslag: Karina Granda Omslag copyright © 2018 Hachette Book Group, Inc. Omslagsillustrationer: © 2018 Sean Freeman. Illustrationer inlaga: © 2018 Kathleen Jennings Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Översättning: Lottie Eriksson ISBN: 978-91-988099-9-2

Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2024

Citaten ur Lewis Carrolls Alice i Underlandet på sidan [123] och Alice i Spegellandet på sidan [152] är översatta av Christina Westman och återfinns i utgåvor från B. Wahströms Bokförlag 2009 respektive 2015.

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Till Cassandra Clare, som till slut lockades in i Älvaland

Första boken

Barnet utav älvasläkt

Aldrig saknar det en dräkt, Aldrig kallt och hungrigt går, Varje önskan uppfylld får:

Fickor tyngs av guldmynt ner, Sju år blott när gifte sker.

Varje älvabarn kan få Tio får och hästar två; Eget hus har barnet ock, Tegel eller sten i block; Lever på körsbär, löper fri –Älvabarn, det vill jag bli.

– Robert Graves, ”I’d Love to Be a Fairy’s Child”

PROLOG

En sömnig söndagseftermiddag stod en man i lång mörk rock och tvekade utanför ett hus på en trädkantad gata. Han hade inte parkerat någon bil och heller inte kommit med taxi. Ingen granne hade sett honom strosa fram på trottoaren. Han dök bara upp, som om han klev ut ur en skugga på väg till nästa.

Mannen gick fram till ytterdörren och höjde en knuten näve för att knacka på.

Inne i huset satt Jude på mattan i vardagsrummet och åt fiskpinnar som mjuknat i mikron och var kletiga av ketchup. Hennes tvillingsyster Taryn låg och sov på soffan, med en filt i famnen och tummen i den saftkladdiga munnen. Och i andra änden av soffan satt deras äldre syster, Vivienne, med blicken och de konstiga långsmala pupillerna riktade mot tv-skärmen där en tecknad mus flydde från en tecknad katt. Hon skrattade när det verkade som om musen snart skulle bli uppäten.

Vivi var annorlunda än andra storasystrar, men eftersom sjuåriga

Jude och Taryn var identiska, med likadant rufsigt brunt hår och hjärtformat ansikte, så var de också annorlunda. För Jude var Vivis ögon och den tunna pälsen på de spetsiga öronen inte särskilt mycket konstigare än att vara en spegelversion av en annan person.

Och även om hon ibland märkte att barnen i grannskapet undvek

Vivi och att föräldrarna pratade om henne med låga, bekymrade röster, så tyckte inte Jude att det var viktigt. Vuxna var jämt bekymrade, viskade jämt.

Taryn gäspade och sträckte på sig så att hon tryckte kinden mot Vivis knä.

Ute sken solen och gjorde asfalten på infarterna brännhet. Gräsklipparmotorer brummade och barn plaskade i bassänger på tomterna bakom husen. Pappa var i uthuset, där han hade en smedja. Mamma var i köket och stekte hamburgare. Allt var tråkigt. Allt var bra.

När det knackade på dörren hoppade Jude upp för att gå och öppna.

Hon hoppades att det var någon av flickorna från andra sidan gatan som ville spela videospel eller fråga om hon ville vara med och bada efter middagen.

Den långa mannen stod på dörrmattan och blängde ner på henne. Trots värmen hade han på sig en brun skinnrock. Skorna hade silversulor och det klingade dovt om dem när han steg över tröskeln. Jude tittade upp i hans skuggtäckta ansikte och rös.

”Mamma”, hojtade hon. ”Maaaaaaamma. Det är någon här.”

Hennes mor kom ut ur köket och torkade av sina blöta händer på jeansen. När hon såg mannen bleknade hon. ”Gå till ditt rum”, sa hon till Jude med otäck röst. ”Nu!”

”Vems barn är det där?” frågade mannen och pekade på henne. Rösten hade en konstig accent. ”Ditt? Hans?”

2 holly black

”Ingens.” Mamma tittade inte ens åt Judes håll. ”Hon är ingens barn.”

Det stämde inte. Jude och Taryn såg ut precis som sin pappa. Det sa alla. Hon tog några steg mot trappan men ville inte vara ensam i sitt rum. Vivi, tänkte Jude. Vivi vet säkert vem den långa mannen är. Vivi vet säkert vad vi ska göra.

Men Jude verkade inte kunna förmå sig till att gå längre bort.

”Jag har sett många omöjliga saker”, sa mannen. ”Jag har sett ekollonet innan eken. Jag har sett gnistan innan lågan. Men aldrig har jag sett något som detta: En död kvinna som lever. Ett barn fött ur intet.”

Mamma verkade inte veta vad hon skulle säga. Hon darrade av spänning i hela kroppen. Jude ville ta hennes hand och krama den, men hon vågade inte.

”Jag var skeptisk när Balekin sa att jag skulle hitta dig här”, sa mannen och rösten blev mjukare. ”Skelettet efter en jordisk kvinna och hennes ofödda barn i de nedbrunna resterna av mitt gods var övertygande. Förstår du hur det är att komma tillbaka från en strid och upptäcka att ens hustru är död och ens enda arvinge likaså? Att upptäcka att ens liv har reducerats till aska?”

Mamma skakade på huvudet, inte som om hon svarade honom utan som om hon försökte skaka av sig orden.

Han tog ett steg mot henne och hon tog ett steg bakåt. Det var något fel på den långa mannens ena ben. Han rörde sig stelt, som om han hade ont i det. Inne i hallen var ljuset annorlunda, och Jude kunde se att hans hud var konstigt grönaktig och att tänderna i underkäken verkade vara för stora för munnen.

Hon kunde se att hans ögon var likadana som Vivis.

den grymme prinsen 3

”Jag kunde aldrig bli lycklig tillsammans med dig”, sa mamma till honom. ”Din värld är inte till för människor som jag.”

Mannen såg på henne en lång stund. ”Du avgav löften”, sa han till slut.

Hon höjde hakan. ”Och sedan avsade jag mig dem.”

Han vände blicken mot Jude och ansiktsuttrycket hårdnade. ”Vad är ett löfte från en dödlig hustru värt? Jag antar att jag har fått svaret.”

Mamma vred på huvudet. Hennes blick fick Jude att rusa in i vardagsrummet.

Taryn sov fortfarande. Tv:n var fortfarande på. Vivienne tittade upp med halvslutna kattögon. ”Vem är det som är i hallen?” frågade hon. ”Det lät som om de bråkade.”

”En otäck man”, sa Jude, andfådd trots att hon knappt hade sprungit alls. Hjärtat dunkade. ”Mamma vill att vi ska gå upp på övervåningen.”

Hon struntade i att mamma bara hade sagt åt henne att gå upp. Hon tänkte inte gå dit ensam. Med en suck trasslade Vivi upp sig ur soffan och ruskade Taryn så att hon vaknade. Judes tvilling följde sömnigt efter dem ut i hallen.

Medan de började gå mot den mattklädda trappan såg Jude sin far komma in från trädgården på baksidan. Han hade en yxa i handen –smidd som en nästan exakt kopia av en yxa han studerat på ett museum på Island. Det var inget konstigt att se pappa med en yxa. Han och hans vänner var intresserade av gamla vapen och ägnade mycket tid åt att prata om ”materiell kultur” och skissa på idéer till fantastiska vapen. Det konstiga var hur han höll yxan, som om han tänkte …

Hennes far svingade yxan mot den långa mannen.

Han hade aldrig höjt handen för att bestraffa Jude eller hennes

4 holly black

systrar, inte ens när de ställt till det ordentligt. Han skulle aldrig göra någon illa. Det skulle han bara inte.

Men ändå. Men ändå.

Yxan susade förbi den långa mannen och fastnade i träet runt dörren.

Taryn gav ifrån sig ett konstigt, gällt, klagande ljud och slog händerna över munnen.

Den långa mannen tog fram en krökt klinga han haft under skinnrocken. Ett svärd , som ur en sagobok. Medan pappa försökte dra loss yxan ur dörrposten stack mannen in svärdet i pappas mage och tryckte det uppåt. Det hördes ett ljud som lät som pinnar som knäcks och ett skrik som från ett djur. Pappa föll ner på hallmattan, den som mamma alltid skällde om när de drog in lera på den.

Mattan som nu blev röd.

Mamma skrek. Jude skrek. Taryn och Vivi skrek. Alla verkade skrika, utom den långa mannen.

”Kom hit”, sa han och såg rakt på Vivi.

”Di… ditt monster”, skrek deras mor och backade mot köket. ”Han är död!”

”Fly inte från mig”, sa mannen. ”Inte efter det du har gjort. Om du flyr igen svär jag på att jag …”

Men hon sprang ändå. Hon hade nästan hunnit runt hörnet när svärdet högg henne i ryggen. Hon fäktade med armarna och drog ner magneter från kylen när hon föll ner på linoleumgolvet.

Lukten av färskt blod låg tung i luften, som våt, het metall. Som den där stålullen som mamma gjorde rent stekpannan med när något fastnat riktigt ordentligt.

den grymme prinsen 5

Jude rusade emot mannen, bankade honom i bröstet med knytnävarna och sparkade honom på benen. Hon var inte ens rädd. Hon var inte säker på att hon kände någonting alls.

Mannen brydde sig inte om Jude. En lång stund bara stod han där, som om han inte riktigt kunde tro att han hade gjort det han gjort. Som om han önskade att han kunnat ta tillbaka de senaste fem minuterna.

Sedan sjönk han ner på ena knät och tog tag i Judes axlar. Han höll fast hennes armar mot kroppen så att hon inte kunde slå honom mer, men han tittade inte ens på henne.

Hans blick var fäst på Vivienne.

”Du rövades bort från mig”, sa han till henne. ”Jag har kommit för att ta dig med till ditt rätta hem, i Alvhem under kullen. Där kommer du att vara omätligt rik. Där kommer du att vara med ditt eget släkte.”

”Nej”, sa Vivi med sin allvarliga lilla röst. ”Jag tänker aldrig åka någonstans med dig.”

”Jag är din far”, sa han, och rösten blev skarp som snärten från en piska. ”Du är min arvinge och mitt blod, och du ska lyda mig i detta som i allt annat.”

Hon rörde sig inte men käkarna blev spända.

”Du är inte hennes far”, skrek Jude åt mannen. Trots att han och Vivi hade likadana ögon vägrade hon låta sig själv tro det.

Hans grepp om hennes axlar blev hårdare och hon pep till lite hopklämt, men hon stirrade trotsigt upp. Hon hade stirrat ut folk många gånger.

Han tittade bort först, vred på huvudet och såg på Taryn, som stod på knä och snyftade och ruskade i mamma som om hon försökte väcka henne. Mamma rörde sig inte. Mamma och pappa var döda. De skulle aldrig mer röra sig.

6 holly black

”Jag hatar dig”, förkunnade Vivi för den långa mannen med en häftighet som gladde Jude. ”Jag kommer alltid att hata dig. Det svär jag på.”

Mannens iskalla uppsyn förändrades inte. ”Trots det ska du följa med mig. Gör de här små människorna i ordning. Packa lätt. Vi rider innan det blir mörkt.”

Vivienne höjde hakan. ”Låt dem vara. Ta med dig mig om du måste, men inte dem.”

Han såg på Vivi och sedan fnös han. ”Du vill alltså skydda dina systrar från mig? Säg mig då, vart tänkte du att de skulle bege sig?”

Vivi svarade inte. De hade inga mor- eller farföräldrar, inga släktingar i livet alls. Inga de kände till åtminstone.

Han tittade på Jude igen, släppte hennes axlar och ställde sig upp. ”De är min hustrus avkomma och därmed mitt ansvar. Jag må vara grym, ett monster och en mördare, men jag undandrar mig inte mina förpliktelser. Du bör inte heller undandra dig ditt ansvar som den äldsta i syskonskaran.”

Flera år senare, när Jude berättade historien om vad som hände för sig själv, kunde hon inte minnas att de packade. Chocken verkade ha utplånat den timmen helt och hållet. På något sätt måste Vivi ha letat fram väskor, måste ha lagt ner deras favoritbilderböcker och deras älsklingsleksaker tillsammans med foton och pyjamasar och jackor och tröjor.

Eller kanske hade Jude packat själv. Hon visste aldrig riktigt.

Hon kunde inte föreställa sig att de hade gjort det medan deras föräldrars kroppar kallnade på nedervåningen. Hon kunde inte föreställa sig hur det hade känts, och under åren som gick kunde hon inte förmå sig till att känna det igen. Fasan över morden mattades med tiden. Hennes minnen från den dagen blev otydligare.

den grymme prinsen 7

När de kom ut ur huset stod en svart häst och betade på gräsmattan. Den hade stora och milda ögon. Jude ville slänga armarna runt halsen på hästen och trycka in sitt våta ansikte i den lena manen. Innan hon hann göra det lyfte den långa mannen upp först henne och sedan Taryn i sadeln, som om de var bagage snarare än barn. Han satte Vivi bakom sig.

”Håll i er”, sa han. Jude och hennes systrar grät hela vägen till Älvaland.

8 holly black

KAPITEL

IÄ lvaland finns inga fiskpinnar, ingen ketchup, ingen tv.

1

Jag sitter på en kudde medan en smådjävul drar mitt hår bakåt från ansiktet och flätar det. Smådjävulens fingrar är långa, naglarna vassa.

Jag gör en grimas. Hennes svarta ögon möter min blick i den tassförsedda spegeln på toalettbordet.

”Det är fortfarande fyra nätter kvar till turneringen”, säger varelsen.

Hon heter Trasfäll och är tjänare i Madocs hushåll, och hon är fast här tills hon har arbetat av sin skuld till honom. Hon har tagit hand om mig sedan jag var barn. Det var Trasfäll som smorde svidande älvsalva över mina ögon för att ge mig sannsyn så att jag skulle kunna genomskåda de flesta illusioner. Det var hon som borstade bort lera från mina kängor och gjorde ett halsband av torkade rönnbär som jag skulle ha på mig för att kunna motstå förtrollningar. Hon torkade min snoriga näsa och påminde mig om att vända strumporna ut och in, så att jag aldrig skulle lockas vilse i skogen. ”Och hur ivrig du än är inför den kan du inte få månen att gå ner eller upp fortare. Försök att

2
KAPITEL

sprida glans över generalens hushåll ikväll genom att vara så vacker som vi kan göra dig.”

Jag suckar.

Hon har aldrig haft något större tålamod med min gnällighet. ”Det är en ära att få dansa med överkungens hov under kullen.”

Tjänarna är överdrivet förtjusta i att tala om för mig vilken tur jag har som blir behandlad som ett äkta fefolksbarn trots att jag är oäkta dotter till en otrogen hustru, en människa utan en droppe älvablod. De säger ungefär detsamma till Taryn.

Jag vet att det är en ära att bli uppfostrad jämsides med herrskapsbarnen. En skräckinjagande ära, som jag aldrig kommer att bli värdig.

Det vore svårt att glömma det när jag får så många påminnelser.

”Ja”, säger jag istället, för hon försöker vara snäll. ”Det är toppen.”

Fefolk kan inte ljuga, så de tenderar att koncentrera sig på orden och strunta i tonfallet, särskilt om de inte har bott bland människor. Trasfäll nickar gillande och hennes ögon är som två våta gagatpärlor, där varken pupill eller iris syns. ”Kanske kommer någon att be om din hand så att du blir en permanent medlem av överhovet.”

”Jag vill vinna min plats”, säger jag.

Smådjävulen hejdar sig med en hårnål mellan fingrarna och funderar förmodligen på att sticka mig med den. ”Var inte dum.”

Det är ingen idé att säga emot, ingen idé att påminna henne om min mors katastrofala äktenskap. Det finns två sätt för dödliga att bli permanenta undersåtar vid hovet: att gifta in sig eller att bli riktigt skickliga på någonting – metallurgi eller lutspelande eller något. Eftersom jag inte är intresserad av det förstnämnda måste jag hoppas på att kunna vara

tillräckligt begåvad för det andra.

Hon flätar klart mitt hår till en konstfärdig frisyr som får mig att se

den grymme prinsen 11
S l i pa d i n k l i n ga .

F ör h ä r da d i t t

ut som om jag har horn. Hon klär mig i safirfärgad sammet. Ingetdera döljer vad jag är: människa.

h jä r ta .

”Jag gjorde tre lyckoknutar”, säger den lilla varelsen, inte ovänligt.

Självklart vill jag vara som dem. De är vackra likt klingor smidda i gudomlig eld. De kommer att leva för evigt.

Och Cardan är ännu vackrare än de andra. Jag hatar honom mer än alla de andra. Jag hatar honom så mycket att jag ibland knappt kan andas när jag ser på honom.

När hon kilar mot dörren reser jag mig från toalettbordet och lägger mig med ansiktet neråt på min gobelängtäckta säng. Jag är van vid att ha tjänare som passar upp mig. Smådjävlar och tomtar, vättar och småtroll. Florstunna vingar och gröna naglar, horn och huggtänder. Jag har varit i Älvaland i tio år. Inget av det där verkar särskilt konstigt längre. Här är det jag som är den konstiga med mina trubbiga fingrar, runda öron och korta livslängd.

Tio år är lång tid för en människa.

När Madoc rövat bort oss från människovärlden förde han oss till sitt gods på Inommyr, Maktens ö, där Alvhems överkung har sin borg.

Lovord om

D e n g r y m m e p r i n s e n

Där har Madoc uppfostrat oss – mig och Vivienne och Taryn – efter som han ser det som en hederssak. Trots att Taryn och jag är beviset på mammas svek är vi enligt Älvalands seder hans hustrus barn och där-

”Överdådig, farlig, en mörk pärla till bok … Denna utsökta historia kommer att förföra dig.”

– LEIGH BARDUGO , #1 New York Times bästsäljande författare till Högt spel och Laglöst rike.

” Stark Game of Thrones-känsla! Det är svårt att beskriva den utan att förstöra läsningen men vänta er både det oväntade och det brutala.”

– ANDERS OLSSON , Bibliotikarie och recensent på Fantasykanalen

Som överkungens general var Madoc ofta bortrest och stred för kronans räkning. Vi blev ändå väl omhändertagna. Vi sov på madrasser stoppade med maskrosors mjuka fröställningar. Madoc instruerade oss personligen i konsten att slåss med sabel och dolk, huggare och knytnävar. Han spelade kvarnspel, fidchell och rävspel med oss framför brasan. Vi fick sitta i hans knä och äta från hans tallrik.

”Räck upp handen om du aldrig har haft förmånen att läsa en av Holly Blacks vassa, berusande, obarmhärtigt förvecklingsrika romaner om uppförande, familj och magi.

Många kvällar somnade jag till ljudet av hans mullrande röst som läste ur en bok om stridsstrategi. Och motvilligt, trots det han hade gjort och det han var, så kom jag att älska honom. Jag älskar honom

Ha nu kvar handen uppe tills att jag kommer och letar upp dig så vi kan prata om hur mycket du kommer att älska Den grymme prinsen. Jag kommer så fort jag kan.”

– KELLY LINK , författare till Get in Trouble

Kärleken är bara inte av det avspända slaget.

holly black

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.