Issuu

Andra böcker av Lauren Roberts

Powerless

Powerful: A Powerless Story Reckless

ÖVERSÄTTNING: ÅSA KEMPE

MIUS FÖRLAG

Mius är ett imprint under Akademius förlag.

För mer information om våra böcker besök gärna: www.akademius.se | www.instagram.com/akademius

Published by arrangement with Simon & Schuster UK Ltd

1st Floor, 222 Gray’s Inn Road, London, WC1X8HB

POWERLESS is a trademark of Lauren’s Library LLC

ISBN: 978-91-989497-2-8

Kronan designad av Howling Moon Headwear

Design karta: Patrick Knowles

Design originalomslag: Loren Catana

Svenskt omslag och inlaga: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma

Översättning: Åsa Kempe

Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2025

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Till de som är modiga nog att följa sitt hjärta.

Prolog

Det finns mycket få skäl för två personer insvepta i mantlar att mötas mitt i natten.

Föga förvånande är listan lika kort som opassande.

För vissa handlar det om kärlek. För de flesta om begär.

Begär efter pengar. Efter ett syfte. Efter hämnd.

Men i vissa fall är det kärlek som först gett upphov till begäret. Eller kanske snarare, förlusten därav.

Även om denna underliga motsägelse är ovanlig, är den alltid lika tragisk.

En man står lutad mot en vägg, hans behärskade ansiktsuttryck döljs av den stora huvan.

Det har gått flera minuter och en hastig våg av otålighet verkar plötsligt smyga sig på honom. Varje vaksam blick väger tungt på hans mantelklädda axlar. För dolt djupt under den där huvan finns ett medvetande som skriker åt honom att genomföra det här och därmed envist dränker den mycket vänare röst som säger åt honom att gå.

Ändå lutar han mer av sin tyngd mot väggen, som för att förankra sig i det här ögonblicket, det här beslutet, innan han kommer att behöva bära konsekvenserna av det.

Månljuset sipprar in genom grändens spruckna stenväggar och det gör honom av någon obegriplig anledning illa till mods. Det känns som om månens bleka fingrar klöser efter honom.

Ja, han föredrar verkligen solen framför dess kusliga motsats.

Den huvklädde mannen reser sig hastigt när han ser en skugga närma sig. Den stannar framför honom och blir till något påtagligare, något mänskligt. Man får anta att de står öga mot öga, även om huvorna döljer deras ansikten.

”Vet du vad du ska göra?”

Den andra personens röst är fyllig och mjuk som guld. Han besitter en väl inövad förmåga att förvränga ord så att de blir mycket vackrare än deras egentliga innebörd.

”Till viss del”, svarar den förste mannen. Han trampar med sina nötta stövlar mot de ojämna kullerstenarna medan den ena av hans inre röster fortsätter skrika för att överrösta den andra, den som säger åt honom att fly från detta ödesdigra beslut.

”Mycket bra.” Den andre mannen sticker handen i fickan. ”Jag litar på att du inte gör mig besviken.”

”Jag kan inte lova något.”

Mannen tar fram handen ur manteln och håller upp en tung pengapung i den kyliga luften. ”Det här borde räcka för att se till så att det blir värt besväret för alla inblandade.”

Den förste mannen sträcker sig efter pengarna och sväljer när han känner tyngden av silvret. ”Ja, det här borde räcka.”

”Lyssna nu.” Mannen sänker rösten. ”Det måste se äkta ut, förstår du? Få mig att tro på det.”

”Det ska jag”, svarar den förste mannen lågt.

Kampen inom honom rasar fortfarande. Men han har lärt sig att bortse från det högljudda och konstanta kaoset, och det gör han nu också. Ingenting kan rädda honom från detta öde. Inte ens den där vänliga, övertygande rösten.

Främlingen nickar kort under huvan och glider sedan ljudlöst in bland skuggorna.

”Varför vill du göra det här?”

Nyfikenhet får den villrådige mannen att kasta ur sig frågan. Medan han väntar på svar trycker han pengapungen mot bröstet och njuter av känslan av trygghet.

Skuggorna, lika lömska som vanligt och ivriga att tjuvlyssna, verkar luta sig närmare.

Ett fåtal ord över axeln är det enda främlingen erbjuder. ”Varje brutal handling föds ur kärlek.”

Det är en insikt som kan ge upphov till de mest osannolika allianser. Trots huvorna och alla skuggor har dessa främlingar aldrig känt sig så sedda.

Paedyn

En droppe blod landar på golvet och besudlar den blanka marmorn under mina darrande ben.

Jag stirrar på den klarröda fläcken, det ringer i öronen och blicken blir suddig.

Honung. Det är bara honung.

Små blodröda floder slingrar sig ner längs benet och åsynen får mig att börja svaja där jag står. Eller så är det att mitt öde sakta börjar gå upp för mig som får tronsalen att snurra som stålringen på min tumme. Jag blinkar mot det blanka golvet, stirrar på det skal till människa som återspeglas där. Hennes ansikte är strimmigt av smuts, blicken plågad av en framtid hon ännu inte kan urskilja och aldrig trodde att hon skulle få uppleva. Silverhåret som precis snuddar hennes axlar är lika blekt som det svettiga ansikte det klibbar fast vid. Hon gungar till, som man kan göra om man placerat sina fötter ovanpå sin älskades skor. Händerna är i bojor bakom ryggen, blodet droppar från hennes trasiga kropp.

Hon är ett vrak. Hon lider.

Hon ska stå brud.

Men det kan inte stämma. Jag tog hans allt ifrån honom. Och han kommer att döda mig för det. Det måste han.

Bröstkorgen känns plötsligt för trång, andetagen fastnar bredvid den ström av ord jag sväljer. Döden är det öde jag förberett mig för i hela mitt liv – det öde jag förtjänar. Jag kan känna det på mina smutsiga fingertoppar, som alltid kommer att vara täckta av andras blod, i K:et som karvats in ovanför mitt bultande hjärta för att jag aldrig ska glömma hur svag jag är.

Döden är den enda fasta punkten i mitt liv, en gammal vän som slipar alla mina mörka hemligheter till vapen. Han kallar mig svag och det enda jag hör är kraftlös. Han kallar mig fördömd och det enda jag hör är ett uppriktigt löfte. Det är hans hand jag sträcker mina blodiga fingrar efter, för jag finner tröst i hans hot.

Nu finns bara ringandet i mina öron och det okändas öronbedövande tystnad.

”Paedyn.”

Jag stelnar till samtidigt som alla andra omkring mig. Han hade lika gärna kunnat kalla mig förrädare. Mördare. En kraftlösing som försvagar vårt elitsamhälle. Det är nämligen de enda namn detta hov känner mig vid. De namn som Ilya spottade efter mig när jag fördes till deras kung.

Namn som helt enkelt summerar hur obetydlig min korta existens har varit.

Jag höjer sakta blicken från det mönster mitt blod skapat på golvet.

Honung. Det är bara honung.

Jag ser ett par välputsade skor vars blanka svärta övergår i lika mörka byxben. Sedan låter jag blicken glida upp längs det åtsittande tyget och alla sömmar som döljer den starka kroppen därunder. Jag skyndar på min granskning och blicken fastnar på hans bältesspänne innan jag

hastigt flyttar den till asken som oskyldigt vilar i hans hand. Jag vet vad som finns i det lilla sammetsetuiet, jag kan se den glimma i ögonvrån. Ändå kastar jag inte så mycket som en blick på den, som om det skulle kunna rädda mig från att få den glittrande bojan om fingret.

Ännu högre upp finns hans skrynkliga skjorta. Jag följer varje knapp upp till halsgropen och kragen runt den. Har ännu inte sett honom i ögonen sedan han uttalade min dom.

”Du ska bli min brud.”

Det känns som om jag kastats tillbaka in i reningsprövningarna och det minst lika utmanande skådespel som följde med dem. På den tiden stod jag inte ut med att titta på honom, eftersom jag då var tvungen att möta kungens blick. Men jag dödade den man jag brukade se i Kitts gröna ögon. Edric Azer hemsöker numera bara mitt trasiga psyke och det lika trasiga hjärta han karvat sig in i. Det har jag sett till.

Och ändå kan jag inte förmå mig att titta på den här versionen av Kitt.

Strupen svider.

Jag kan ha skapat något mycket värre än hans far.

”Paedyn.” Hans röst är förvånansvärt mjuk och det påminner mig om en tid då det inte hade varit så förvånande. ”Titta på mig.”

Det är inte första gången han säger så efter att jag medvetet undvikit hans blick. Men nu är det så mycket mer som håller mina ögon borta från hans, ett förflutet långt mer förödande än att han liknar den kung som beordrade mordet på min far. Där finns svek. Där finns smärta. Och historien glöms inte så lätt av de kungar som skriver den.

Men något välbekant i hans röst får mig att lyfta på hakan och låta blicken glida från den skrynkliga kragen och rakt in i hans.

Gröna. Precis som de alltid varit och alltid kommer att vara. Han ser på mig och jag ser på honom. En faderlös brottsling och en son som för evigt kommer att försöka vara sin far till lags. Det vi alltid varit och alltid kommer att vara.

Och för första gången sedan striden i Skålarenan ser vi varandra på riktigt.

Det rycker till i hans mungipor och läpparna formas med självklar auktoritet till något för hotfullt för ett leende, men för mjukt för att kunna kallas en bister grimas. ”Ilyas blivande drottning böjer inte huvudet för någon.”

Hans ord gör mig torr i munnen och hela hovet lutar sig närmare för att kunna höra dem. Det går nästan att ta på den misstro som nu blandas med det moln av förvirring som hänger tjockt över allas våra huvuden.

Dussintals blickar får huden att pirra när de följer ärret längs min hals och blodet på min hud. De tar in denna nya version av Silverfrälsaren, hon som skurit av sig just det som gav henne smeknamnet. Och mitt korta hår gör inte mycket för att dölja hur trasig jag blivit.

Hovet stirrar, försöker utröna vad de kan av mitt utseende. Jag är en Sierska som inte alls är det. En kraftlös som på något sätt överlevde deras reningsprövningar, begick högförräderi, mördade deras kung och fortfarande står här framför dem, mot alla odds.

Det är då jag hör döden viska från den mörkaste delen av mitt medvetande. Den del av mig som accepterade min stundande undergång i samma stund som jag förstod vad det innebär att vara kraftlös i detta kungarike. Nu kallar han mig drottning och det enda jag kan höra är ett skratt.

För det här ödet kan visa sig vara värre än Döden själv.

”Lossa handbojorna”, beordrar kungen med lugn röst.

Jag drar efter andan när en valkig hand nuddar min hud.

Kai.

Jag kan inte låta bli att hastigt vända på huvudet. Kan inte fokusera på något annat än min brinnande längtan efter att få titta på honom.

Men det är inte hans grå ögon jag möter. Nej, de här ögonen är bruna och fulla av ett oförställt hat. Det är inte den här blicken jag

söker efter i varje folksamling. Inte den här blicken som sveper över mig med en njutningsfull vördnad. Inte den här blicken som räknat varenda en av fräknarna på min näsa, varje rysning i min kropp.

Jag tar ett skälvande andetag när jag ser att det är samme kungsvakt som bände loss min fotboja på vallmofältet. Det är han som är skyldig till varenda droppe av det besudlade blod som nu fördärvar marmorgolvet.

Hans rörelser är lika grovhuggna som de händer som omilt drar i kedjan runt mina handleder och ytterligare sliter sönder huden därunder.

Tårarna svider i ögonen och jag blinkar tillbaka dem. Sedan skakar jag lite på huvudet som för att trotsa den växande svagheten inom mig, biter i den skälvande läpp den tar sig uttryck som. Jag låter blicken svepa över rummet, kroppen darrar av smärta medan jag söker efter honom. Jag är alldeles utom mig, blicken snubblar över obekanta ansikten.

Åt helvete med att låtsas. Åt helvete med att gömma sig. Åt helvete med allt utom honom och oss och det här ögonblicket när jag behöver honom.

Men jag ser honom ingenstans. Och för första gången sedan jag stal hans silvermynt i Plundrargränd känner jag mig fullständigt ensam.

Låset klickar till. Handbojorna går upp.

De faller i golvet, slår skramlande emot marmorn och det utsmetade blodet. Det ekar genom den rikligt smyckade tronsalen och det låter som ett avslut. Som frihet som har sitt pris.

”Mycket bättre.”

Jag sliter blicken från de stirrande människorna och ser kungens nöjda leende. Medan jag gnuggar mina ömma handleder sträcker Kitt fram den hand han inte har kupad om den svarta lilla asken som jag undviker att titta på. Jag blinkar mot hans handflata, hans välvilliga gest. En enda beröring skiljer en förrädare från en blivande drottning.

Jag höjer hastigt blicken för att se på min kung och han nickar upp-

muntrande. Men i hans blick finns en påminnelse – jag har ingenting att säga till om.

Så när min smutsiga hand nuddar hans bläckfläckade låter jag honom dra mig närmare.

Jag undrar om han knappt står ut med att hålla den hand som stötte ett svärd genom hans pappas bröst, för att inte tala om att sätta en ring på det finger som en gång dröp av hans blod. Som för att svara på mina rusande tankar trycker han försiktigt min hand. Rörelsen är menad som en tröst, men den skrämmer mig mer än något hot någonsin skulle kunna göra.

”Vi Ilyaner övervann Pesten för många årtionden sedan.” Kitts röst ekar i tronsalen, väl avvägd och auktoritär på ett sätt som jag vet att han lärt sig av sin far. ”Ja, våra krafter är en gåva från Pesten, men de är också en spottloska i dess ansikte. För vi kom starkare ur den sjukdom som borde ha dödat oss. Vi blev eliter som kunde skydda vårt svaga kungarike från invasioner. Eliter som nu visar upp sin styrka under reningsprövningarna.”

Ett instämmande mummel hörs i salen och följs av stolta nickningar. Jag biter mig i tungan, ilskan stiger tills den färgar kinderna röda. Jag är inget annat än deras kraftlösa underhållning, ett exempel på svaghet. Jag har placerats på en piedestal för att bli synad i sömmarna, förödmjukad och förlöjligad.

”Men det var inte bara eliten som överlevde Pesten, eller hur?”

Hans fråga får ursinnet att svalna på tungan och jag blir torr i munnen. Tiden verkar sakta in när jag vänder ansiktet mot honom och koncentrerar mig på varenda outtalad antydan.

”Nej, det gjorde även de kraftlösa”, fortsätter han lugnt. ”De ilyaner som lyckades överleva, men ändå inte belönades med några förmågor. Och efter att ha samexisterat med eliten i åratal fördrevs de och jagas än i dag för sin kraftlöshet.”

Hon flydde som förrädare. Och återvände som fästmö.

Den kraftlösa Paedyn Gray var beredd på ett dödsstraff, inte ett frieri. Efter att ha dödat kungen var ett giftermål med hans son, Kitt, det sista hon – och kungariket – förväntade sig. Men som drottning skulle Paedyn kunna ena Ilya och skapa ett rike där kraftlösa levde sida vid sida med eliter utan att vara rädda.

Det ödesdigra beslutet närmar sig och inom Paedyn pågår kampen mellan förnuft och hjärta samtidigt som hon måste genomgå ännu en omgång prövningar. Under tiden kämpar Kai Azer för att få kalla henne sin, även om det betyder att han måste trotsa sin kung. Är ett äktenskap tillräckligt för att ena ett kungarike? Eller kommer sveken att krossa dem? Valet mellan plikt och kärlek har aldrig varit så svårt … eller dödligt.

Den sista delen i den episka romantasy-trilogin som tagit världen med storm.

Fearless

ÖVERSÄTTNING: ÅSA KEMPE

MIUS FÖRLAG

Prolog

Paedyn