Krigets själ

Page 1


IVONA OLOFSSON

Ukraina – där varje steg berättar deras historia

IVONA OLOFSSON

Krigets själ

Ukraina – där varje steg berättar deras historia

Varberg 2025

Copyright © Ivona Olofsson 2025 Mindboozt Varberg Sverige

Layout, sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma

Tryck: Totem, Polen

ISBN: 978-91-988246-2-9

Alla rättigheter förbehålles. Inga delar av denna bok får användas eller återskapas i någon form, vare sig gra skt, elektroniskt eller mekaniskt. Detta innefattar även kopiering, inspelning och datasökningssystem utan skriftligt godkännande från författaren, förutom när det gäller korta citat som inkluderas i kritiska artiklar och recensioner. Materialet i boken publiceras endast i informationssyfte.

Innehåll

58

61

62

Mot Ukraina där vinden viskar mitt namn

Vinden svepte över däcket, iskall och obeveklig, med en doft av salt och metall. Den rev bort varje uns av värme från min kropp och trängde in i själens djup, som om den prövade mig inför det som väntade. Luften smakade bittert – en kvardröjande eftersmak av något bortom tiden.

Havet bredde ut sig som ett gränslöst väsen, lockande och skoningslöst på samma gång. Under däck vibrerade motorerna dämpat, en ihållande puls genom stålet, som om fartyget själv andades. Vågorna slog mot skrovet i en tung, trummande rytm, som en puls från något bortom tiden. Jag slöt ögonen och lyssnade. Det var inte bara havet som hördes – vinden bar med sig en uråldrig sång, en viskning äldre än orden, en berättelse om förlorade själar och eviga resor. En inbjudan. En varning.

Vid relingen lät jag blicken vila vid horisonten. Jag var ensam på däck, men ändå inte. Ensamheten var en illusion. Något större rörde sig igenom mig –en kedja av öden, en rörelse genom sekler och generationer, som om jag bar min historia i blodet och den bar mig tillbaka.

Jag var på väg mot Ukraina.

Skymningen sträckte sig över horisonten i djupa lila och grå toner när dagen vek för natten. Där, i gränslandet mellan ljus och mörker, anade jag något oförklarligt. Resan började här. Eller hade den alltid funnits där, i mitt blod? Den ödesmättade känslan hade följt mig genom åren, en viskning som aldrig tystnade. Nu, när Ukraina låg ständigt närvarande i mina tankar, förstod jag. Det jag alltid hade känt var ingen barndomsfantasi. Det var en föraning. Ett tecken på att min resa var förutbestämd, att min roll i historien redan var inskriven.

Havet var ingen vän. Det var en uråldrig best, oberörd av människors öden, och nu prövade det mig. Skummet piskade mina kinder som en sista varning – ingen återvänder densamma från en resa som denna.

Jag växte upp omgiven av berättelser som aldrig helt berättades. Fragment som viskades men aldrig fann sin fulla röst. De vuxnas röster sänktes när jag frågade om det förflutna. Deras blickar gled undan, som om minnena var för tunga att bära i dagsljus. Min mormor talade med låg röst om de mörka tiderna under andra världskriget, men hon avslutade alltid med samma ord: ”En dag kommer du att förstå.” Nu, på väg mot Ukraina, kändes det som om den dagen äntligen var här.

Mormor hade varit ung när kriget kom till hennes stad i Polen. Hon hade sett byggnader rasa samman, hört explosionerna eka mellan husen, sett hur grannar försvann och aldrig återvände. Hon mindes hungern, rädslan, nätterna då hon lyssnade efter stegen utanför fönstret, osäker på om det var vän eller fiende som rörde sig i mörkret.

Och nu, generationer senare, gömde sig barn åter i källare och skyddsrum, städer förvandlades till ruiner, och människor förlorade sina hem över en natt. Jag såg henne i de ukrainska mödrarna som bar sina barn över gränsen, i de ögon som bar samma sorg som hennes. Historien upprepade sig. Men denna gång var jag inte bara ett barn som lyssnade till viskningar om det förflutna. Nu kunde jag se det, förstå det – och berätta. De osagda berättelserna, som levt i min familj som tysta skuggor, väntade på att speglas i krigets verklighet. Frågorna jag burit hela livet kunde inte längre förbli obesvarade. Ukraina. Ett namn som ekade i mitt medvetande. En gåta, ett löfte eller en fälla.

Bakom mig fanns trygghet. Framför mig – ett land sargat av kriget, där människor kämpade för att överleva bland spillrorna av det som en gång varit deras hem. Min själ tycktes förtrollad, dragen mot Ukraina av en osynlig kraft, som ett skepp lockat mot klippor av sirenernas sång. Jag kunde bara hoppas att överleva dem och finna en väg genom stormen. Ukrainas rötter går djupt i Kyjivska Rus, en historisk kraft som trotsat imperier och uthärdat århundraden av förtryck. Trots världskrig och försök att radera deras identitet har folket oförtrutet hållit fast vid sitt språk, sin kultur och sin frihet. Redan innan jag satte min fot där, kunde jag känna

tyngden av dessa platser. De bar på röster som ropade från djupet av historien och påminde mig om att varje steg jag tog var en del av en tidlös strävan – för min egen förståelse och för det ukrainska folkets överlevnad.

Nu har Ukraina återigen blivit skådeplatsen för en skoningslös kamp om självständighet. Namnen Butja och Irpin, som en gång varit obekanta, var nu för evigt inristade i världens medvetande. Städer där skräck och hjältemod gått hand i hand, där människor förlorat allt och ändå kämpat vidare. Där, bland de förstörda gatorna, fanns berättelser om styrka och smärta så djup att den aldrig helt kunde förstås.

Jag tänkte på Iryna. Min väninna, som från invasionens första dag oförtröttligt rapporterat om krigets vändningar. Men en dag, när jag frågade hur hon orkade fortsätta, svarade hon med en röst som sprack av smärta: ”Jag har inget val. Min son … han drömde om fred. Han kämpade för den, och han dog för den.” Hennes ögon fylldes med tårar, men hennes röst förblev stark. ”Hans liv blev offrat. Men jag måste kämpa vidare, för hans skull. För att hans drömmar inte ska dö med honom.”

Jag mindes en soldat. Hans ansikte bar trötthetens hårda linjer, hans ögon en obändig beslutsamhet. Han såg mig rakt i ögonen och sa: ”Vi har inget val. Detta är vårt hem. Vi kämpar för varje sten, varje gata, varje minne.”

Hans ord ekade som i en tom katedral och slog rot i mig. De bar inte bara smärtan av ett förlorat liv, utan också ett kärlekens löfte – att stå fast, att inte ge vika.

I mina tankar fanns barnen. De som levde i skuggan av kriget, i läger och skyddsrum, deras lekar avbrutna av explosioner. De bar en tystnad som var tyngre än ord. Jag hade sett det i deras ögon när jag arbetade med ukrainska flyktingbarn i Polen. En pojke hade en gång tittat upp på mig och frågat, med en röst fylld av sorg: ”Tror du att de som är kvar där hemma saknar oss? Kommer de att klara sig?” Hans ord skar genom mig. Vad svarar man på en fråga som ingen borde behöva ställa? Jag insåg att min resa måste ta mig dit, till platsen där deras vänner och familjer fortfarande kämpade för att överleva. Ukraina kallade på mig. Driven av en längtan att förstå krigets väsen och det trauma som format generationer, insåg jag att tre mål skulle leda mig – att växa som människa och terapeut, att ge röst åt Ukrainas vittnesmål och att förstå varför krigets skugga alltid återvänder.

Jag visste att varje steg på denna väg skulle föra mig närmare både svar och faror. Jag förlitade mig på ett nätverk av vänner och allierade, redo att stödja mig genom det okända. Trots osäkerheten fann jag en märklig tröst i en ukrainsk sjukvårdsförsäkring – ett papper som kändes både som skydd och illusion. Den var en symbol för förberedelse men också en ursäkt att ignorera den verkliga faran.

Hittills hade jag betraktat kriget som en mörk skugga vid horisonten. Men där, på en plats där tiden verkade upplösas, väntade möten som skulle skaka min tro, pröva min styrka och utmana allt jag trodde mig veta om förlust och mod. Jag trodde att jag visste vad jag gav mig in på. Men inget kunde ha förberett mig för den tunga tystnad som vilade över krigets ruiner, eller för de blickar jag skulle möta – fyllda av historier om överlevnad och smärta. Där, i skärningspunkten mellan deras lidande och mina egna frågor, väntade sanningen. En sanning som skulle förändra mig för alltid och avslöja de sår jag aldrig förstått att jag bar.

Dessa sår var subtila men djupt rotade. De visade sig inte som ärr på huden, utan som en vag känsla av främlingskap, en rastlöshet som följt mig genom livet. Jag hade alltid burit med mig en tyngd, en oförklarlig sorg som kom och gick, som om något inom mig ständigt ropade efter svar. Det var i de små stunderna, i tystnaden mellan orden eller i det skarpa ljuset av ensamhet, som jag kunde känna deras närvaro. Spår av osagda berättelser hade smugit sig in i mitt inre, som en tyst melodi av förlust och rädsla – en melodi jag aldrig helt kunnat förstå.

Nu, på tröskeln till krigets verklighet, kände jag att dessa sår skulle blottläggas. Varje ruin, varje förstörd gata, varje berättelse om förlust skulle spegla de gömda skuggorna inom mig. Jag skulle bevittna andras lidande och möta min egen historia – de förlorade rösterna från min familjs förflutna och de trauman som format generationer innan mig. Där, bland ruinerna av det ukrainska folkets värld, skulle jag kanske äntligen förstå var min egen rastlöshet hade sina rötter. Skulle jag stå kvar när sanningen uppdagades, eller krossas, likt vågorna mot fartygets skrov, av det jag aldrig tidigare vågat konfrontera?

Vinden svepte över däcket en sista gång, och jag förstod – något i mig hade redan förändrats, och det fanns ingen väg tillbaka.

Barndomen i tystnadens skyddande famn

Tankarna vandrade mot horisonten medan båtens vita spår bleknade. Havet, min eviga följeslagare, bredde ut sig som en karta av möjligheter och faror. Varje dröm jag jagat, varje minne jag burit, tycktes speglas i dess oändliga djup. Havet visste allt – det jag sökte och det jag försökte fly från. Jag återvände alltid, för att låta vågornas röster viska vägen framåt och återknyta till berättelserna som bar mig.

Morfar brukade säga: ”Livet är som spåret på vattnet. Vi rör oss framåt, men allt vi lämnar bär vi ändå med oss.” Skummet smälte samman med vågorna, precis som berättelser som förloras i tystnad om de inte förs vidare.

Barndomens somrar vid den polska kusten var alltid fyllda av havets närvaro. Morfars hårda arbete i gruvan gav oss tillgång till ett semesterhem i Lisi Jar, där tiden stod stilla. Fyren i Rozewie reste sig likt en evig väktare över kustlinjen. Den verkade rymma en uråldrig visdom om att, även när världen känns otrygg, finns det alltid en plats där ljuset finner sin väg tillbaka. I dess närvaro fylldes mitt hjärta med en lugnande värme, en känsla av att jag aldrig skulle vara helt vilse.

Äventyrens eld tändes när mamma, mormor och jag delade berättelser. Högläsningen fyllde vardagsrummet med ett universum av nya världar att upptäcka. Varje sida viskade om det okända, och livet blev en karta av möjligheter. Jag stod alltid redo att kasta loss och segla mot det ovissa.

Jag växte upp i ett kärleksfullt hem, mitt i en berättelse om mina föräldrars förälskelse – förbindelsen mellan två själar som fann varandra i ungdomens glans. Min mamma, vars skönhet och styrka lyste som en stjärna, bar en inre glöd. Hennes blick speglade drömmar och hopp, och hennes leende – likt en solstråle genom skogens mörker – skingrade alla tvivel. Pappa, som vid deras första möte fångades i hennes bana, var en man av karaktär och passion, som bar kärlekens eld inom sig. I min mamma fann han den kvinna han önskade

skulle bli hans följeslagare genom livets äventyr. Deras kärlekshistoria var ett episkt äventyr som formade den jag blev och lärde mig att se den skönhet kärleken kan skapa.

Mamma visade mig en magisk värld när hon ritade katter i lila och gult, med en stjärnbeströdd natthimmel i bakgrunden. Hon förvandlade det ordinära till något unikt. Doften av färgglada kritor och papper spred sig – som om hela universum målades om i nya färger bara för mig. Hon var min hjältinna, en vägvisare in i böckernas och äventyrens värld. Pappa lärde mig vördnad inför allt levande. Jag minns hur han försiktigt fångade flugor för att släppa dem fria, full av respekt för allt levande. Båda bar på minnen från en tid då världen låg i ruiner – födda ur ett sönderbombat Warszawa.

Jag föddes 1966, samma år som sångaren Czesław Niemens ikoniska röst genljöd genom Polen med ”Konstig är denna värld”. Sången, både en bön och en protest, bar på mänsklighetens mörker men också på ett trotsigt hopp – att även den svagaste låga av godhet kunde lysa upp den mörkaste natten. För många blev den en kompass. För mig – en fyr i ett kolsvart hav. Den förmedlade en realistisk syn på världen, en syn som formade min egen optimism. Genom hans texter lärde jag mig att balansera hoppet om fred, med insikten om världens mörka sidor, särskilt de som präglades av krigets efterdyningar. Denna kombination av realism och optimism blev en bärande kraft i mitt liv. Trots de svårigheter världen ställdes inför, behöll jag tron på att vi, genom god vilja och samarbete, kunde skapa en bättre och fredligare framtid.

Jag växte upp hos mormor och morfar, som öste sin kärlek över mig – lika generöst som de gjorde över varandra. Mina föräldrar studerade vid universitetet i en annan stad, och deras frånvaro gjorde mormor och morfars hem till min värld. Det var en plats där tiden tycktes stå stilla, där varje dag rymde små ritualer som gav tillvaron mening. Morfar brukade le och viska: ”Titta, där går världens vackraste kvinna.” Hans blick, genomsyrad av beundran, följde varje rörelse mormor gjorde – när hon stramade åt förklädet eller sakta höjde tekoppen till sina läppar.

Deras kärlekshistoria var som en varm filt av ömhet och trygghet som omgav mig under uppväxten. Den brukade ta mig tillbaka till deras ungdom och en tid då dagarna var långsammare och hjärtat kunde följa sitt eget

orkestrerade tempo. Min morfar, den unge romantikern, blev förtrollad av min blivande mormor och så började en kärlekssaga som skulle väva samman deras öden.

Varje dag, betraktade morfar världen genom sitt fönster när mormor, med en glans av elegans, promenerade längs gatan på väg till sitt arbete. Där, i den vardagliga rytmen av steg, fann han en poesi som endast kärlekens ögon kunde uppfatta.

För att förvandla sina löften till verklighet, bestämde sig morfar för att ta det första modiga steget. Tillsammans med sin mor, ett välvilligt förkläde, begav han sig till mormors syateljé. Tanken var att beställa en kostym, men besöket rymde mer än bara tyg och mått. I det dämpade skenet från skräddarens lampor tog ödet form, stygn för stygn. Morfar, klädd i drömmarnas mantel, utbytte blyertsskisser av framtidens kärlek med mormor. Där, bland mönster och tyger, växte något större än en kostym fram – en berättelse av hängivenhet och samhörighet. Varje måttband som rörde hans kropp, varje stygn hon planerade, bar med sig en tyst förväntan. Han kunde knappt hålla sin nervositet i schack medan deras samtal flödade med en naturlig lätthet, fyllda av blyga skratt och stulna blickar. Under ytan fanns det hopp om en framtid de båda längtade efter men ännu inte vågade uttala. Kostymen blev en symbol för deras spirande kärlek, och i den lilla syateljén vävdes grunden för deras gemensamma liv – en historia morfar senare berättade för mig med samma stolthet varje gång, som om det var första gången jag hörde den.

Detta hem, format av kärlek, var min barndomsvärld. Doften av nybakat bröd och jordgubbssylt fyllde huset på morgnarna, tillsammans med det mjuka prasslandet av tidningspapper. Symaskinens surrande var hjärtslagen i vårt hem, en trygg rytm som höll världen samman. De vuxnas viskningar om det förflutna nådde mig, men inget rubbade mitt lugn.

Mormors händer rörde sig vant över tyget, som om hon förstod dess hemligheter. Den svarta Singer-symaskinen stod tung på bordet, dess guldbokstäver glänste i ljuset från fönstret i vars närhet hon alltid satt. Trampan rörde sig rytmiskt, och det mekaniska surret blandades med det mjuka dunket av nålen som trängde genom tyget. Det var ett tryggt ljud, en del av vardagens stilla rytm.

Men det var inte bara jag som älskade att vara i hennes syrum. Rummet

fylldes ständigt av eleganta damer och sofistikerade kvinnor som kom för att beställa hennes kreationer – balklänningar, dräkter, kappor sydda med en precision som bara hon kunde åstadkomma. De provade tyger, lutade sig fram för att beundra detaljer, frågade charmigt mig om råd, lät fingertopparna vandra över spets och siden. De pratade lågmält, skrattade ibland, och mormor lyssnade, mätte, antecknade med en tunn krita direkt på tyget. Jag såg hur hon med en enda linje kunde förvandla en idé till en klänning, hur hennes ögon lyste av skaparlust när hon lät händerna dansa över tyget som en dirigent framför sin orkester. Jag fick ofta stå modell för hennes kreationer. När hon nålade upp ett livstycke eller justerade en kjollängd, stod jag blickstilla, full av förväntan. Det var ett äventyr – att vara en del av något som började som en tygbit och slutade som ett mästerverk.

Jag satt ofta på fönsterbrädan och såg på. Utanför fanns världen i rörelse, men här inne var tiden stilla. Solen smög sig in genom spetsgardinerna och målade brokiga mönster på golvet, där jag ofta lekte. Mina dockor låg utspridda omkring mig, klädda i små kreationer från mormors symaskin – noggrant sydda, varenda söm en gest av ömhet.

Ibland läste jag för henne. Min röst smälte samman med symaskinens rytm, orden följde nålens dans. Jag höll mina barnböcker i knät, bläddrade i de nötta sidorna medan hon lyssnade, hummade ibland. Andra gånger lekte jag med tygbitarna som låg i en låda vid hennes fötter. Mönstrade, enfärgade, tunna som viskningar eller kraftiga som vinterns rockar – varje tygbit hade en egen saga att berätta. Mormors syrum var min värld, ett sagorum där tråd och tyg blev till berättelser och kärlek syddes in i varje söm. Hennes händer var som trollspön, och i dem förvandlades en enkel bit tyg till en klänning, en kjol, en ny historia. Och jag, en liten flicka på fönsterbrädan, såg på och drömde – om den dag då mina egna händer skulle kunna skapa samma magi. Jag lärde mig inte bara att forma något med händerna, utan också vad det betyder att ge sig hän med hjärtat.

En dag frågade jag: ”Ville du alltid sy, mormor?”

Hennes leende var milt, men i ögonvrån skymtade en skugga av en dröm som aldrig fick slå rot.

”Nej, min lilla skatt. Jag drömde om att bli lärare”, sa hon med ett mjukt leende, men i rösten hördes ett eko av minnen som aldrig riktigt bleknat. ”Jag

ville stå framför en klass, se barnens ögon lysa när förståelsen föll på plats. Men kriget … det förändrade allt.”

Jag lät blicken vila på hennes händer, hur de förde nålen fram och tillbaka, som om hon sammanfogade dåtid och nutid till något som höll. Med varje stygn växte en berättelse fram, ett tyst arv av drömmar som levde vidare på nya sätt. Hon hade funnit sitt språk – inte genom ord i ett klassrum, utan genom tygets mönster, där minnen och längtan vävdes samman till något bestående.

”Men du undervisar ändå”, sa jag eftertänksamt. ”Med dina händer, med allt du skapar.”

Hennes stygn höll inte bara ihop tygbitar – de höll ihop oss, vår familj. Hennes arbete, lika tyst som uthålligt, vävde en värld där framtidens drömmar kunde slå rot, även i mark som en gång bar ärren från kriget.

Mormor och jag hade en annan favoritsyssla – vi brukade gå till stan för att handla. Vi gick genom staden, förbi grå fasader och trötta skyltfönster, alltid med en känsla av spänning, som om vi var på skattjakt. Sovjetunionens påtvingade planekonomi hade lämnat butikerna med tomma hyllor, och vi visste aldrig riktigt vad vi skulle hitta. Det var en del av charmen, eller så var det något mormor fick mig att tro. Vi gick från butik till butik, köade i timmar, och hoppades. Kön slingrade sig längs trottoarerna, och medan vuxna suckade och skakade på huvudet, såg jag det som ett äventyr. Jag och mormor berättade historier för varandra, vi räknade duvorna på torget och lyssnade på de dova samtalen runt oss. När vi äntligen kom fram och expediten sa att allt var slut, ryckte mormor bara på axlarna. ”Nästa gång kanske”, sa hon och log.

Ibland hade vi tur och gick hem med en påse full av skatter – socker, smör, ägg. Då visste vi vad som väntade: pannkakor! ”Vi har guld i kassarna idag”, sa mormor och blinkade åt mig, och jag kände mig som den rikaste flickan i världen.

På vägen hem, tillbaka till vårt hus på kullen, fanns ett stopp vi aldrig missade – vår lind. Där satte vi oss en stund på en bänk, vilade fötterna och andades in den söta doften av lindblommor. ”Det är bra för hälsan”, sa mormor och slöt ögonen, som om hon ville lagra doften i själen. Jag gjorde likadant, och i de stunderna kändes det som att tiden stod stilla. Sedan bar det av hem-

Vad gör kriget med en människas själ – och vad händer när vi vågar se det vi helst vill blunda för?

När Ivona Olofsson beger sig till Ukraina gör hon det inte bara som terapeut, utan som människa. Hon drivs av en inre röst, en känsla av att historien kallar – inte bara Ukrainas historia, utan hennes egen. Med rötter i det efterkrigstida Polen och ett hjärta som bär på generationers tystade minnen, reser hon rakt in i det samtida krigets epicentrum.

På tågspår, i flyktingläger, sjukhus och ruiner möter hon barn, soldater, sjukvårdare och mödrar. Alla bär de på berättelser som formar en ny karta över vad mod, smärta och mänsklighet innebär. Och mitt i allt – ett land som vägrar falla, ett folk som vägrar ge upp.

Krigets själ är en djupt personlig och samtidigt universell berättelse. Här binds dåtid och nutid samman till en väv av hopp, trauma, identitet och överlevnad. Det är en bok om de osynliga ärren – inte bara på kroppen, utan i det kollektiva medvetandet. Om krigets eko i våra egna liv, och om viljan att stå upp för något större än sig själv.

Det här är berättelsen du inte kan släppa – och vill läsa om och om igen.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.
Krigets själ by Daniel Åberg - Issuu