2/2024
Hjortingen i Greensboro /10
Kristina Ståhl Cedervall tar
låtkänslan till framtiden /12
Alla älskar Bingsjö – Micke vet varför/25
Debatt: Spelmanslag
ska ha skäligt betalt/27
Musikverkstan
Årets kick för Dalarnas unga spelmän /20
www.dalarnasspelmansförbund.se
Vid adressändring: meddela kansliet
Kansli: Brita Ström, Dalagatan 7, 795 31 Rättvik. 0248-79 70 50, 072-503 46 70 info@dalarnasspelmansforbund.se
Ordförande: Agneta Stolpe
Vice ordförande: Magnus Bäckström
Kassör: Therese Olsson
Sekreterare: Anna-Karin Jobs Arnberg
Övriga ordinarie ledamöter: Tull Anders Bergkvist, Lars Moberg och Peter Rousu
Suppleanter: Jerker Abrahamsson, Matteses
Johan Eriksson, Helena Kåks, Olle Moraeus, Knapp Karin Norrfors, Hans Olander och Inger Petri
Horn- och blåssektionen:
Melker Brodin, sammankallande
Nyckelharpssektion:
Jeanette Rousu, sammankallande
Vissektionen:
Lissman Gunnar Thuresson, sammankallande
Sektion för knäppinstrument: Peter Rousu, sammankallande
Försäkringar: Matteses Johan Eriksson
Uppgifterna i Dalarnas spelmansförbunds (DSF) medlemsregister används till tidnings- och adressutskick och för DSF’s administration. Adressetiketter kan beställas och användas av intresserade.
MEDLEMSAVGIFT
250 kronor. Upp till 16 år: 125 kronor. Medlemmar bosatta utanför Sverige: 350 kronor (Tidningarna Dalarnas spelmansblad och Spelmannen ingår i avgiften)
Medlemskap löses enklast via www.dalarnasspelmansforbund.se, vid frågor kontakta kansliet
Ansvarig utgivare: Lars Moberg larsrmoberg@gmail.com
Redaktör: Erik Hjelte e.hjelte@outlook.com e.hjelte@outloom
Omslagsbilden: Kjell-Erik Eriksson leder Leksans musikverkstad på Leksands spelmansstämma 29 juni 2024.
Foto: Hans Olander
Grafisk form/layout: Stig Meiton
Tryck: Henningsons Tryckeri AB ISSN 02880-6584
Tidningen utkommer med två nummer per år – i juni och december
Vi spelar och sjunger ett immateriellt kulturarv
Storslaget! Med det ordet sammanfattades Dalarnas spelmansförbunds verksamhet och framtida planer vid styrelsens arbetshelg i november. Unga, äldre, instrumentalister, sångare, spelmanslag, grupper och alla ”solitära” medlemmar bidrar till att vår folkmusik märks och har betydelse.
DALARNAS SPELMANSFÖRBUNDS verksamhet märks i kulturliv och samhälle, lokalt, regionalt och nationellt, och förbundet vill vara ett vitalt nätverk för alla medlemmar. Nu kan vi snart stoltsera med att två av våra fyra sektioner har krokar inne i Unescos lista över immateriella kulturarv. Nyckelharpans nätverk togs med i listan för ett år sedan och snart har Unesco förhoppningsvis beslutat att godta Sveriges och Norges gemensamma nominering av fäbodkulturen som immateriella kulturarv. Vallmusiken hör förstås dit, liksom djurhållning, byggnadstraditioner, mathantverk, slöjd och muntligt berättande.
ETT IMMATERIELLT KULTURARV kan beskrivas som traditioner, uttryck, färdigheter, seder och kunskaper som traderas mellan människor och generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, berättelser, musik och dans. Bland de över 600 immateriella kulturarv från världens olika hörn som finns med på Unescos lista är de flesta levande, föränderliga och rörliga över nationsgränser. Listan syftar till att trygga och synliggöra mångfalden, öka medvetenheten om kulturarvens betydelse och främja dialog och förståelse mellan människor.
Immateriella kulturarv finns förstås också utanför Unescos lista. I Region Dalarnas kultur- och bildningsplan, 2023–2026, nämns länets immateriella kulturarv som ett av sex utvecklingsområden. Man förväntas bland annat att arbeta aktivt för att inom länet samordna det immateriella kulturarvets aktörer. Självklart är Dalarnas spelmansförbund en av dessa aktörer. Vi har en representant i det regionala råd som utvecklar och samordnar och har därmed möjlighet att påverka.
Visst liknar beskrivningen av immateriella kulturarv verksamheten inom Dalarna spelmansförbund? Vi utbyter traditioner, uttryck, färdigheter, kunskaper och bidrar därigenom till att trygga folkmusiken som immateriellt kulturarv. Storslaget, var ordet!
DSF:S STYRELSE VILL önska dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Vi ses i Rättvik 14-15 mars. Då blir det Lerdalsstämma och årsmöte.
Är du nyfiken på DSF:s sektioner? https://www.dalarnasspelmansforbund.se/sektionerna
Se film som följde Fäbodkulturens ansökan https://fabod.se/vagen-till-kulturarv/
Agneta Stolpe
Ordförande i Dalarnas Spelmansförbund
Foto: Privat
Fråga i dag hur det var igår
– i morgon är det för sent
Ibland när jag går omkring och donar i markerna runt våra hus, eller rotar i uthusen efter verktyg för att klara någon gårdssyssla, kan jag gräma mig oerhört över att jag aldrig frågade min salig svärfar om hur man gjorde med det eller det.
HUR VAR DET egentligen man monterade snökedjorna på den gamla Volvotraktorn? Var går de hundraåriga stendräneringarna runt huset? Hur användes de egendomliga gamla verktygen i snickarstugan?
Jag antar att de flesta människor då och då slås av samma sak. ”Varför frågade jag inte de som visste hur det var med saker och ting? Nu är det för sent. Nu är de borta”.
Jag tänker på det där när jag hör Brodd Leif Andersson och Staffan Eriksson berätta på Höststämman om Ingvar Norman och hans livsverk. Ingvar såg till att samla in kunskaperna; dans- och musikarvet, innan det var för sent och han såg till att samlingarna publicerades.
INGVAR NORMAN ÄR ju inte alls ensam om att ha bevarat vårt kulturarv för eftervärlden men Ingvar var exceptionell. Men han är också ett exempel på hur sådana livsgärningar ofta görs av människor med en så stark drivkraft att de inte sällan stöter bort den omvärld de vill nå, en omvärld som egentligen bara borde tacka och ta emot. Människor som drivs av stark passion kan ju ärligt talat ofta vara jäkligt jobbiga. De kör många gånger över sin omgivning istället för att använda diplomati. De är stridiga och säger vad de tycker när det kanske skulle vara klokare att välja sina ord. De får stämpeln: ”besvärlig!”.
I den bästa av världar skulle vi, omgivningen, bortse från att passionen hos stridiga bevarare ibland känns som ”lite för mycket”. Det får vi nog försöka lära oss att leva med. Vänder vi ryggen till så kan skatten, kunskapen, gå förlorad.
Ingvar Norman stod på sig. Skatten finns kvar. Själv fick han väl inget stort tack. Kanske det är dags att ge honom ett erkännande. Ingvar Normanpriset kanske?
MICHAEL LÖFROTH HAR börjat forska i folkmusik på äldre dar. Också han brinner för folkmusikrörelsen. För det sociala sammanhanget i rörelsen, för gemenskapen bland människor som samlas för att spela, dansa och lyssna. Micke är inte ute efter att lyfta fram enskilda musiker eller grupper utan för att ge folkmusikrörelsen en plats i forskningen. Nu har han skrivit en kandidatuppsats om hur Bingsjömusiken gått ut i världen sedan 70-talet. Jag läser inte särskilt ofta akademiska uppsatser men nu har jag gjort det. Läs hans kandidatuppsats. Den finns på nätet. Den är en storartad tidsresa både för musikutövare och lyssnare.
Erik Hjelte e.hjelte@outlook.com 070-5984433
Birgitta Lillpers
Innehåll:
2. Ordföranden har ordet
3. Redaktören har ordet
4. Att locka unga – knäckfråga för styrelsen
5. Historien om den besvärliga människan som räddade låtarna från södra Dalarna
6. Lek och lärande på jaktfri höststämma
8. Gässbikôllor prisade för drivet låtspel
10. Hjortingen i Greensboro NC
12. Kristina Ståhl Cedervall tar låtkänslan till framtiden
16. Svärdôs Erik: Driven spelman som drog med sig hela laget
19. Spelåret 2024
20. Leksands musikverkstad
22. Spelmän i repris: Wille Toors
25. Alla älskar Bingsjö – Micke vet varför
27. Debatt: Spelmanslag ska ha skäligt betalt
Ta ton i tidningen
Spelmansbladet görs för medlemmarna och av medlemmarna i Dalarnas spelmansförbund. Det är er tidning och den ska också vara ett forum för era tankar, era åsikter och era förhoppningar.
Därför välkomnar vi alla synpunkter på tidningens innehåll men också på förbundets verksamhet.
Har ni ris så ska ni inte tveka om att skicka det till tidningen. Det är bra kritik som ger förbättring och utveckling. Utan friktion ingen värme. Har ni ros är det naturligtvis också roligt. Då vet vi att vi gjort något rätt.
Visserligen kommer Spelmansbladet ut bara två gånger om året och det är lite för glest för att kunna hålla en levande debatt men era åsikter är viktiga.
Hör av er i spalterna!
ANNONSERING
Boka annonsplats till nästa nummer senast 8 maj 2025 via tidningens grafiska formgivare: stig.meiton@journalisterna.com
Redaktionen förbehåller sig rätten att neka annonsplats.
Priser/mått
Helsida: 2000 kr (bredd 185 mm, höjd 273 mm)
Utfallande helsida: 2000 kr (bredd 210 mm, höjd 297 mm och utfall 5 mm på alla sidor)
Halvsida: 1200 kr (bredd 185 mm, höjd 135 mm)
Fjärdedel: 800 kr (bredd 90 mm, höjd 135 mm)
Åttondel: 500 kr (bredd 90 mm, höjd 67,5 mm)
Foto:
Att locka unga knäckfråga för styrelsen
MYCKET HANDLAR OM barn- och ungdomsverksamhet när DSF:s styrelse planerar för framtiden. Också sektionernas verksamhet är viktiga. Styrelsen kunde, efter höstens planeringshelg, konstatera att förbundet har en rik verksamhet med utmaningar för framtiden.
Jon Holmén, Folkmusikens hus, inledde helgen med att berätta om allt som görs inom Ungt Folk för att engagera yngre spelmän. En viktig del är Dalarnas ungdomsspelmanslag. DUS. Det är ett samarbete mellan Folkmusikens hus och Dalarnas spelmansförbund där DSF står för en stor del av finansieringen. Engagerade musiklärare i kulturskolan är en förutsättning för verksamheten. DUS har, med Jons ord, en viktig funktion som ”partyfixare”. Att vara med innebär att få delta i roliga träffar och spelningar, att få uppskattning av en publik och att få lära känna nya spelkompisar. Den efterföljande diskussionen kom att handla mycket om hur DSF på olika sätt kan stötta DUS och annan ungdomsverksamhet. Hur lockar vi fler ungdomar att vara med? Hur samarbetar vi med liknande verksamheter i grannlänen? Hur kan vi på olika sätt främja kulturskolelärarnas viktiga arbete? Ett DUS-läger, en pedagogsektion inom DSF och satsningar på att få spelmanslag och ungdomsspelmanslag att närma sig varandra var idéer som kom upp. En regional kulturskolesamordnare är på väg att anställas. Kanske kan den funktionen bidra till att knyta ihop folkmusiken inom kulturskolorna med det DSF, spelmanslagen och Folkmusikens hus har att erbjuda? Betydelsen av engagerade föräldrar lyftes också. De finns inom idrotten i form av ”fotbollsföräldrar”, men var är de inom folkmusiken? De finns förstås, men behöver bli fler.
Sektionerna inom Dalarnas spelmansförbund – vallmusiksektionen, vissektionen, nyckelharpssektionen och knäppsektionen – har blivit en allt viktigare del av förbundets verksamhet. De ordnar egna träffar och medverkar vid stämmor och andra evenemang. Styrelsen och företrädare för sektionerna ses en gång om året med fokus på sektionernas verksamhet, idéer och behov. Röster höjdes för att den symboliska summa som finns avsatt för sektionernas verksamhet om möjligt bör höjas. Någon påpekade att det som medlem i DSF inte är självklart att också hitta in i en eller flera av sektionerna. Det ska vi självklart på olika sätt underlätta och uppmuntra. Vad gäller stämmor och andra aktiviteter noterar styrelsen en fin sommar och höst. Stämmoveckan blev lyckad och gick runt ekonomiskt. Spelmanscaféet på Viborgs holme med DSF som arrangör lockade ett 50-tal nöjda deltagare. Spelmän ur styrelsen stod för värdskapet. En tanke är att det ansvaret framöver skulle kunna alternera mellan intresserade spelmanslag. Under Bingsjöstämman turades ett antal spelmanslag om att ansvara för nysatsningen på ett speltält – något som gav mersmak. DSF:s pubspelning under Folkmusiknatta lockade som vanligt många spelsugna.
ZORNMÄRKESUPPSPELNINGARNA 2025 äger rum i Örebro. Året därpå, 2026, är det Dalarnas tur. En viktig första uppgift för DSF blir att hitta intresserade samarbetspartners och välj en lämplig plats.
Dalarnas spelmansblad är en uppskattad medlemstidning. Fler och fler vill läsa bladet digitalt, men ännu är antalet inte så stort att det bidrar till en bättre ekonomi för förbundet.
Vad gäller ekonomin är även ett fortsatt högt medlemsantal av största betydelse för en fortsatt livaktig verksamhet. En viktig del i detta är att tydliggöra alla fördelar som ett medlemskap ger.
HELGEN AVSLUTADES MED en summering. Vi kunde konstatera att DSF:s verksamhet är stor och komplex. Vi behöver synliggöra allt som görs, både i styrelsen och förbundet. Under utvecklingshelgen var frågorna fler än svaren – men många idéer finns som styrelsen kommer att jobba vidare med. För styrelsen, som mestadels möts digitalt, är det mycket värdefullt att kunna samlas till en arbetshelg en gång om året. Så det hoppas vi kunna fortsätta med, allt för en bra verksamhet och ett fortsatt gott samarbete. Helena Kåks
DSFs styrelse, från vänster: Jerker Abrahamsson, Johan Eriksson, Therese Olsson, Anna-Karin Jobs Arnberg, Helena Kåks, Agneta Stolpe, Inger Petri, Knapp Karin Norrfors, Peter Rousu, Hans Olander, Magnus Bäckström. I styrelsen ingår också Anders Bergkvist, Lars Moberg och Olle Moraeus.
Foto: Hans Olander
Ingvar Norman såg till att omkring 2000 låtar bevarades till eftervärlden.
Brodd Leif Andersson och Staffan Eriksson spelar och berättar kring låtar från södra
Dalarna i fotspåren efter nestorn Ingvar Norman. I år är det 110 år sedan hans födelse.
Historien om den besvärliga människan som räddade låtarna från södra Dalarna
SÖDRA DALARNA SATTE sin prägel på Höststämman i Mora i tal dans och ton.
Det var ett spännande inslag här på epicentrum för folkmusiken i Dalarna.
Men utan en man hade danserna och musiken från södra länsdelen inte varit möjlig att uppleva.
Ingvar Norman, från Säter. Utan hans insatser hade förmodligen folkliga danser och spelmansmusiken i södra Dalarna varit en vit fläck på kartan.
Det var framför allt Brodd Leif Andersson och Staffan Eriksson som presenterade Ingvar Norman för stämmodeltagarna i ord och ton. Brita Ström från Folkmusikens Hus ledde kurser i folkdanser från södra Dalarna.
I ett fullsatt kulturhus i Mora berättade Brodd Leif och Staffan om den märklige mannen Ingvar Norman och hans lika märkliga bevarandegärning.
De två kände honom väl. De var hans elever och därefter under många år hans spelkamrater.
– Folkmusiken i södra Dalarna har en historia som skiljer sig från musiken i Ovansiljan, berättar Brodd Leif. Bondesamhället, och den musik som spelades i södra Dalarna, blev ganska tidigt förändrat genom utvecklingen av bruken. Dessutom ligger södra Dalarna i ett område som hade många regementen och dessa sög upp unga spelmän som fick lära sig spela militärmusik och det la en tung hand över folkmusiken.
– En fördel med detta var ändå att pojkarna på regementena fick lära sig noter och på så sätt kunde en del äldre spelmansmusik bevaras.
INGVAR NORMAN, 1914–1996 blev den som räddade danserna och folkmusiken till eftervärlden. Han föddes i en spelmansfamilj och började själv tidigt spela fiol. Dåtidens stora spelmän som Hjort Anders, Jon-Erik Öst och Anders Frisell uppträdde ofta i Säterdalen under mid-
sommarfirandet och ska då ha bott hemma hos familjen
Norman vilket gav Ingvar tillfälle att få spela med dessa giganter.
1935 blev han riksspelman – samtidigt med sin far för övrigt. 1956 fick han Zorns guldmärke.
Ingvar Norman arbetade hela sitt liv som vårdare på Säters sjukhus. Ändå hann han med att göra folkmusiken och folkdanserna till sitt livsverk.
– Han samlade egna och andras uppteckningar av folkmusik från södra Dalarna, omkring 2000 låtar, berättar Brodd Leif. Dessutom gjorde han beskrivningar av ett 90-tal svenska folkdanser som han lät publicera.
Han var samtidigt en hängiven lärare för unga spelmän. En mycket krävande lärare ska tilläggas.
– Han kunde presentera en spellista på 30 låtar som vi skulle dra igenom och varje låt bara en gång, berättar Brodd Leif.
MEN DET VARA inte bara musiken och dansen som Ingvar Norman tagit som sin livsuppgift att bevara.
– Mellan 1954 och 1992 lämnade han in 45 000 ordlappar med dialektala ord till Landsmålsarkivet i Uppsala, numera Institutet för språk och fornminnen. Det är totalt utan motstycke.
Ingvar Norman fick inget egentligt större erkännande för sina insatser, Brodd Leif tror att det beror på hans speciella person.
– Ingvar kunde vara väldigt svår. Ibland betedde han sig oförlåtligt och jag tror att det ledde till att många undvek honom. Han var för besvärlig. Jag tycker nog att han är värd ett bättre eftermäle. Hans livsverk är trots allt omistligt.
Erik Hjelte
Foto: Hans Olander
Allspel i Moraparken med förstärkning av Dalarnas ungdomsspelmanslag som leds av Sara Helje och David Albertsson.
Lek och lärande på jaktfri höststämma
VISSTE NI VARFÖR höststämman ligger där den ligger i tiden? Jo, för att den inte ska kollidera med älgjakten för Olle Moraeus.
– Haha. Jo, men så är det faktiskt. Jag kunde inte vara med på höststämmorna så mycket tidigare på grund av jakten så jag jobbade med att ändra det till sista helgen i september.
Höststämman är ju mycket av lekande (spel och dans) och lika mycket lärande med kurser och seminarier. I år var kurser och föredrag ovanligt välbesökta. Är det en medveten satsning från styrelsen?
– Ja, när vi planerade Höststämman sa vi att vi uppfattar att deltagarna vill vara engagerade, vill lära sig saker och ting och inte bara sitta och spela för sig själva.
Därför har vi satsat på att ha mycket av föreläsningar och kurser och det tycker vi har fallit väl ut.
– I år gjorde vi en rejäl satsning på folkmusiken från södra
Dalarna där mycket kretsade kring Ingvar Norman. Också det tycker jag var en bra
satsning. Ingvar var ju en kontroversiell person men hans verk är enastående och det tror jag många tyckte var intressant att få ta del av.
Har ni i styrelsen diskuterat något om upplägget för kommande höststämmor? Några förändringar?
– Nja, för min del tycker jag att vi har hittat en bra form och att vi kan fortsätta efter samma linje. Medlemmarna i förbundet kom väl i ungefär samma omfattning som tidigare och de publika arrangemangen, konserten i kyrkan och föreläsningen i Mora kulturhus, var fullsatta De unga spelmännen fick, som jag uppfattade det, lite större plats i år?
Berättelsen om Nelly Östlunds liv drog fullt hus. John F Goodacre svarade för presentationen.
– Ja, kanske det. Vi vill ju att de ska få höras och synas. Det kostar ju en del att vara med under Höststämman och kanske Spelmansförbundet kan hitta något sätt att ordna med övernattning och annat för ungdomarna så att fler kan vara med. Vi får se.
Text Erik Hjelte Foto Hans Olander
Janne Åslund spelar sin egen Stabergs gånglåt.
Kompkursen med olika kompinstrument leddes av Peter Rousu från knäppsektionen i Dalarnas spelmansförbund.
och vallmusiksektionerna
Leif Göras med döttrarna Karin och Anna som ackompanjeras av Bertil Skeri.
Buskspel med bland andra Grop Mikael Sjögren och Jogga Ernlund.
Sång-
välkomnar till Mora kyrka: Melker Brodin, Agneta Stolpe och Kerstin Sonnbäck.
Gässbikôllor
prisade för drivet
låtspel
VARTANNAT ÅR NOMINERAR DSF en stipendiekandidat till Stiftelsen Knis Karl Aronssons Minne. Stipendiet har delats ut sedan 1982, med några års undantag, som belöning och uppmuntran för insatser som främjar den folkliga kulturen i Dalarna. Vartannat år nomineras en kandidat av Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund (DFHF) tillsammans med Länshemslöjden. Beslut tas av KKA-stiftelsens styrelse, där båda förbunden är representerade.
Styrelsen beslutade att ge 2024 års stipendium, i enlighet med DSFs f örslag, till folkmusiktrion Gässbikôllor med motiveringen:
”För drivet och livfullt låtspel i rik Rättvikstradition d är inte minst låtar från Bingsjö är en given del av repertoaren. Tillsammans formar de musiken starkt präglad av en lång och delad erfarenhet från en levande och rik musikalisk hembygd.”
Under Leksandsstämman fick årets stipendiater, Täpp
Jenny Nylander, Jenny Bergman Högberg och Täpp Ida Almlöf ta emot diplom och blommor.
LYXIG FOLK- & VÄRLDSMUSIK HELA VÅREN 2025
Lena Jonsson & Johanna Juhola
31/1 Folkmusikcafé Lena Jonsson & Johanna Juhola – svensk fiol-ikon och finsk accordionstjärna i superduo
9/2 Konsert Lamine Cissokho & Manish Pingle – västafrikansk kora och indisk slidegitarr
28/2 Folkmusikcafé Stefan Ekedahl & Peter Rousu
28/3 Folkmusikcafé Sôm Fôlk – Magdalena Eriksson, Jonas Brandin, Maria Ähdel, Adrian Jones, Ann-Sofi Nilsson
12/4 Barnföreställning Djungelns ljud – Diva Cruz med djungelpiano och bombotrumma
25/4 Folkmusikcafé Little Willies & Anders Jacobsson – svängigt fiolartisteri med dragspel & bas
Irländsk session med Plastic Paddy på Dublin Bar. Visstugor – kurser i spel, dans och sång. Håll koll på oss!
Foto: Hans Olander
Hemkokta Malungslåtar till stöd för fattig bystuga
”HEMKOKT TILL STÖD för bystugan”. Det var rubriken för Malungs spelmanslags program i Idbäck torsdagen den 14 november. Hemkokta var både låtarna och plommonen till bystugans specialitet som serveras till kaffet – ”portionen” (sockerkaka, grädde och plommon). Den har hängt med kanske 100 år i Idbäck från den tid när bystugan var en av byborna nybyggd lokal för blåbandsföreningen, en nykterhetsrörelse med kristna förtecken.
I programmet framfördes kompositioner av åtta av de 20 medlemmar i spelmanslaget som stod på scenen. En uppräkning av låtarna berättar vad den entusiastiska publiken fick höra och vad spelmanslaget ägnat hösten åt:
KALLE ALMLÖFS LÅTAR:
Elinas polska, tillägnad ett av barnbarnen. Åreskutan, en låt i jämn takt i Pers Hans-stil. Emils schottis, tillägnad ett annat av barnbarnen.
ANN-SOFI NILSSONS LÅT:
Jullovspolskan, komponerad på Ingesund när hon lärde fiolspel av Mats Berglund.
AMI HEDLUNDS LÅTAR:
I goda vänners lag, en pols till Hans Bohm. Tack Kalle, en polska till Kalle Almlöf.
ANNIE GUNNARSSONS VISOR:
Brudlåt till Erik och Maria – Erik är Annies son. Tjatvisan, kärlekssång (faktiskt!) till maken Staffan.
JAN LARSSONS LÅTAR:
Kullerstina, polska med namn efter huset där Jan har fiolverkstad. Asplundapolskan, Asplunda är namnet på gården där han bor.
JOEL HERMANSSONS LÅTAR:
Jubileumslåt, en vals till Malungs spelmanslag 75 år. Puss och kram, en av två valser till Maria och Mikael Sjögrens bröllop. Idas polska, tillägnad Joels äldsta dotter.
Ami Hedlund, uppväxt i Idbäck och en av kvällens kompositörer, med en ”portion” i pausen.
HANS JOHANSSONS LÅTAR:
Ingrids gånglåt, till ettåriga barnbarnet som precis lärt sig gå. Fyllerårpolkan, en gladlynt hyllning till jubilarer.
ZARA HELJES LÅTAR:
Fjällhäxan, polska skapad under en period när hon jobbade i Sälenfjällen. Agnes pandemischottis, glad låt tillägnad en av döttrarna under en tråkig tid. Trollgubben, polska från Zaras tid med arbete på ”fjället”.
BYSTUGORNA OCH BYGDEGÅRDARNA är en stor tillgång på landsbygden. Men de senaste åren har det varit svåra tider för många av dem. Pandemin satte stopp för det mesta av verksamheterna under några år. Till det kom de periodvis väldigt höga elpriserna. Dessutom har många av de föreningar som driver lokalerna haft svårt att rekrytera folk. I Idbäck var frågan i somras: ska bystugan säljas eller kan vi få till en förnyelse? Nu har en rejäl föryngring av styrelsen skett och programmet ”Hemkört” och andra arrangemang gör att den fattiga föreningen vågar tro på en framtid.
Hans Bohm text och bild
Joel Hermansson, med rötter i Idbäck, presenterar sin Jubileumslåt. Från vänster: Kjell Karlsson, Hans-Olov Johnsson, Annie Gunnarsson, Hans Johansson, Marit Nordhag, Magnus Persson, Kerstin Eriksson, Zara Helje, Pelle Engström och Jerker Hedlund vid basen.
Zara Helje spelar solo i en av sina låtar, Fjällhäxan.
”Man måste vara modig”, sa Ylva från Bollnäs. Vi skulle lära ut Hjortingen. Tjugoettåriga Ylva hade blivit min coach. Hon skulle vara deltagare på Ethno USA i Greensboro, North Carolina, i början av hösten och jag var inbjuden som ”guest mentor”. Mitt uppdrag var att hålla en workshop om svensk folkmusik och också lära ut en låt eller två.
Hjortingen i Greensboro NC
HELA SOMMAREN HADE jag funderat över vilken låt som skulle passa. Ethno samlar unga folkmusikanter från hela världen och det gäller att komma med något som är karaktäristiskt och representativt, något tillräckligt lätt och tillräckligt svårt, en allmänt spelad låt så att man kan spela tillsammans med andra – och dessutom en låt som utmanar både melodi-, ackord- och rytminstrument. Jag hade fastnat för gamla favoritlåten Hjortingens polska men var väldigt osäker. Var den inte för svår? Jag vet ju att bara polskerytmen i sig är rätt svår för andra sorters musiker. Och här går det dessutom undan, det går upp och det går ner, sextondelarna står som spön i backen och ovanpå polskerytmen kommer synkoperingar. Till råga på allt har jag en spelstil som inte är den rakaste. Eller tydligaste. Kommer man (de) att klara detta!?
Ylva från Bollnäs hade varit på flera Ethno. Hon kunde Hjortingen. Ylva förstod utmaningen och skulle kunna hjälpa mig bedöma. Jag kände henne inte men tog kontakt innan resan. ”Ta Hjortingen!” tyckte hon, ”det brukar vara rätt avancerade deltagare på Ethno. Man måste vara modig!”. Det sporrade mig.
DET KANSKE ÄNDÅ var lite modigt när jag 1990 sjösatte Ethno-lägret som en del av FFF, Falun Folkmusik Festival. Jag ville skapa ett internationellt musikläger för unga folkmusikanter från olika länder. Målet var att inspirera, utveckla och ge en utblick, en referens till den egna musiken och på så sätt också stärka den egna identiteten. Ytterligare en ambition var att ge möjlighet till ett internationellt kontaktnät för framtiden. Idén var enkel. Samla en grupp unga musikanter på samma ställe en vecka, lär något från de olika musiktraditionerna av varandra, ge och få, spela varandras musik tillsammans, upptäck världen och upptäck dig själv!
Spela, spela, spela! Plus konserter, danskvällar, bad, fest, kärlek … Vad kan gå fel!?
Musikens kraft är stor. I dag, trettiofyra år senare, finns Ethno över hela världen. Fler än fyrtio länder på alla kontinenter har egna Ethno. Över tio tusen unga folkmusikanter av alla slag har varit deltagare. Många har blivit ”Ethnopians” och besöker flera Ethno-läger, skapar ensembler och turnerar i världen. JMI, Jeunesses Musicales International, med säte i Bryssel är paraplyorganisationen för alla Ethno.
Ethno Sweden, moderskeppet, ursprungs-Ethno, har
alltså funnits i alla dessa trettiofyra år. I dag är Rättvik hemmaplan för Ethno och Folkmusikens Hus är svensk arrangör. Närmare 1 500 svenska unga spelmän och -kvinnor har deltagit under åren. Det är rätt många av oss! De som var med de första åren är nu runt femtio år, och flera är på olika sätt tongivande inom svensk folkmusik.
I början av sommaren kom boken ”Ethno music gatherings – pedagogy, experience, impact”, en sammanställning av ett flerårigt forskningsprojekt vid York St Johns University i UK. Ethno har verkligen gjort avtryck! Alla dessa lyckliga som varit på Ethno! Och nu skulle jag själv få vara med! Ledningen för Ethno USA hade den i mitt tycke briljanta idén att bjuda in mig som guest mentor. Hur länge jag funderade? Kanske en sekund. Naturligtvis tackade jag ja. Jag hade mitt workshop-uppdrag men kunde också gå ”all in” som deltagare. Jag skulle äntligen få uppleva Ethno på riktigt!
DAGS FÖR WORKSHOP. Så stod jag där, för första gången på ett Ethno, och laddade upp för tung Bingsjö rock´n´roll. Stråken var nytaglad och fiolen nysträngad. Intill mig hade jag mina svenska spelkompisar Ylva från Bollnäs och Janina från Västergötland som stöd och pepp.
”Well, there was a famous swedish fiddler called Hjort Anders ... ” Upptakt, nerstråk … nu åker vi!
Drygt trettio unga, skickliga, nyfikna musiker från så olika musiktraditioner som indisk klassisk musik, oldtime, irländskt, grekisk flerstämmig sång, musik från Algeriet, andinskt från Chile, jojk från Sapmi, gospel, blues, New Orleans jazz, norskt, estniskt, klezmer, kinesisk musik, ryskt, franskkanadensiskt, musik från Haiti, Tchad och inte minst musik från värdlandets ursprungsbefolkning – alla kastade sig in virvlet av sextondelar och polskerytm á la Bingsjö. Och det gick bra! Så småningom.
Några dagar senare, efter fortsatt instudering, arrangering och repetitioner, spelades Hjortingens polska och andra låter från hela världen av denna fantastiska och unika orkester vid flera konserter på North Carolina Folk Festival, till publikens stora förtjusning.
Jag hade en fantastisk tid. Vi hade alla en fantastisk tid. Sista kvällens samling med vittnesbörd om vars och ens upplevelser var djupt rörande och starkt. Så mycket
Ethno USA 2024 spelar Hjortingens polska. Magnus Bäckström flankerad av Ylva Dahlberg och Janina Hakopuro.
Workshop med Hjortingen – alla sextondelar ska med!
händer med oss genom musiken.
Många beskriver Ethno som en ”lifechanging experience”. ”It´s something that has affected me deeply inside and really kind of changed my whole being”. ”The world has opened up in such a great way”. Citaten, vittnesbörden, från Ethnodeltagare berör på djupet. Det är en stor upplevelse att få vara nära sådana krafter.
Jag fick så mycket av dem alla. Och kanske kunde jag som senior, med min bakgrund i musikvärlden, också ge. Ge mer än att lära ut en Bingsjöpolska. Kanske kunde jag vara mentor på flera sätt och bidra med mina tankar, erfarenheter, reflektioner och stöd i alla samtal mellan musicerandet. Det kändes så. Belery från Tchad uttryckte det så här: ”När jag träffar andra som stolt berättar att de varit på si och så många Ethno så kan jag säga – jag, jag var på Ethno tillsammans med Mr Magnus!” Och jag var på Ethno tillsammans med Belery! Och alla andra fantastiska människor på Ethno USA 2024. Några av dem dyker nog upp i Rättvik nästa sommar!
Magnus Bäckström
Hela
Nedan:
Foto: Alycee Byrd Photography
Hon har massor av låtar efter morfar, Britt Einar. Men att lära sig melodierna är en sak. Kristina Ståhl Cedervall har från allra första början strävat efter att få till takten, stråkföringen, stråktrycket och tonbildningen. Själva känslan och uttrycket måste med i överföringen av låtar.
Traditionsspelare
Kristina Ståhl Cedervall tar låtkänslan till framtiden
KRISTINA STÅHL CEDERVALL bor sedan 2014 i Brittgården i Blyberg tillsammans med Jerker Abrahamsson. För Kristina är gården inte bara ett hem. För henne är det här hon har sin förankring i den älvdalska folkmusiktraditionen och alldeles särskilt blybergsmusiken.
Gården har varit i släkten på moderns sida i generationer. Kristinas morfar Einar bodde här. Det var han som ledde henne in i folkmusikens rike och introducerade henne för mängder av spelmän. Till Brittgården vallfärdade både nybörjare och erfarna spelmän för att spela tillsammans och lära av Britt Einar och av varandra.
Som sjuåring började Kristina spela fiol i kommunala musikskolan i Falun. Då hade hon redan kommit i kontakt med musik både hos sin farfar Anders Ståhl i Blecket och hos sin morfar Britt Einar i Blyberg. Kanske var det dessa musikreferenser som redan hade format henne när hon steg i musikskolan. Den traditionella musikundervisningen med noter och etyder blev viktig, men möten med farfar, morfar och deras spelkamrater var avgörande för att skapa det livslånga intresset och passionen för musiken.
Familjen besökte vid varje skollov både Blecket och Blyberg. Farfar Anders Ståhl var skicklig att sekundera. Hans markering av takt och rytm i kombination med följsamhet till spelkamraterna gjorde stort intryck och inspirerade till noggrannhet i spelet.
MORFAR BRITT EINAR i Blyberg hade sedan barndomen varit en flitig spelman. Han lärde sig spela av folkskolläraren och spelmannen Lars Åhs. Det var Lars Åhs som också tog med sig den unge Einar att spela till dans hos Anders Zorn i Gopsmorstugan. Einar har stolt berättat att han fick en hel tvåkrona av Zorn för sitt spel.
Traditionerna i älvdalsbyarna Garberg och Blyberg hängde ihop genom vänskap och släktskap. Av den långa raden av gamla spelmän fanns fortfa-
rande Isak Anders Persson kvar i livet. Lars Åhs tog med honom till spelmanstävlan i Gesunda. Isak Anders fick andra pris och blev en viktig förmedlare av blybergslåtar till Nils Andersson, som var i full färd med att sammanställa det stora verket Svenska låtar. Den unge Britt Einar bodde inte långt från Isak Anders gård Geting. De gamla spelmännen och lärarna blev den musikaliska akademi som formade Einar till den förbild han kom att bli för flera generationers spelmän.
Konstmusikens intresse för folkmusik var stor i början av 1900-talet. I Blyberg bodde leksingen Carl Gudmundsson. Carl var flitig upptecknare av låtar. Genom sin vänskap med Hugo Alfvén kom blybergslåtar att ingå i flera klassiska verk. Dalarapsodin inleds med en ensam sopransaxofon som spelar en vallåt. Einar hade hört sin mor kula en melodi. Den var lite kort så han komponerade en andra repris och kallade låten för Skordkuln. Einar berättar att han många år senare fick höra sin låt på radion i Alfvéns komposition. Tydligen hade Carl Gudmundsson uppfattat när Einar spelat låten och i smyg tecknat ned den och givit den vidare.
SÅ FORT KRISTINA lärt sig fiolspelets grunder blev hon en flitig elev till sin morfar. Hon hade redan lyssnat in de säregna låtarna och nu kunde hon själv ta de första stapplande stegen för att närma sig morfars musik präglad av generationers uttryck. Kristina förstod tidigt att det var en särskild spelteknik som krävdes för att tonerna, som lockas ur fiolen, ska skapa en tidlös upplevelse av takt, rytm och klang. Men tidlösheten är inte statisk. Traditionen hindrar inte de gradvisa förändringarna av låtarna och hur de spelas som görs vid varje överlämnande från en generation till en annan.
Kristinas möte med traditionen gjorde henne till en noggrann och engagerad spelman. Nu under ungdomsåren
Två förebilder: morfar Britt Einar, Blyberg, och farfar Anders Ståhl, Blecket.
var hon inte ute och spelade offentligt, utan använde tiden för att förkovra sitt spel tillsammans med morfar.
”En sak var ju att lära sig själva melodierna. Men något som jag strävat särskilt efter har varit att få till takten, stråkföringen, stråktrycket och tonbildningen – att få till själva känslan och uttrycket” är Kristinas ord när hon beskriver sitt förhållande till musiken.
I SLUTET AV TONÅREN blev Kristina inbjuden att delta i Nordiska ungdomsorkestern. Bland violinisterna fanns en yngling från Södertälje – Bengt Cedervall. Han förklarade tidigt att det var den klassiska musiken som hade värde för honom. Kristina tog med sig Bengt till Blyberg och Britt Einar. Fortfarande längtade Bengt efter att spela violinkonserter av Beethoven, men snart föll han för den genuina folkmusiken som Kristina och hennes morfar spelade. Bengt blev helt och hållen tagen och blev en entusiastisk spelkamrat till Kristina.
Under andra halvan av 1960-talet hade folkmusikvågen börjat rulla över landet. Intresset för de genuina traditionsbärarna tog fart. Nu blev traditionsbärande spelmän uppsökta av törstande nyvakna spelmän. Med bandspelare och ambitioner samlade unga spelmän låtar hos traditionsbärare och försökte efterlikna sina förebil-
der på alla sätt. Brittgården blev en mötesplats för spelmän i alla åldrar. Här tog Britt Einar och Kristina emot många unga spelmän som stod i början av sina spelmansgärningar. Kristina uppmuntrades av, sin numera make, Bengt att lära ut låtar och låtspel till yngre spelmän med den karaktäristiska tekniken som lärs från spelman till spelman.
Det unga spelmansparet uppmärksammades i vida kretsar. De fick representera Älvdalen på LP:en ”Unga Dalaspelmän”. De blev inspelade till radioprogram och de blev inbjudna att hålla konserter och kurser.
Efter olika bosättningsorter skapade Kristina och Bengt ett eget hem i Blyberg. Men bara efter ett par år insjuknade Bengt och gick bort i januari 1979 och Kristina blev lämnad ensam tillsammans med dottern Karin.
EN NY TID VÄNTADE. Kristina sökte sig till Uppsala och utbildade sig till textillärare. Det var här hon fann kärleken igen i sin livskamrat Jerker, en hälsing med både fiol och nyckelharpa som sina instrument. Tillsammans fick de sonen Tore som likt sin syster Karin har ärvt sina föräldrars musikalitet och intresse för musik.
Utbildning, jobb, barn, familj kan hindra musikutövande. För Kristina kom kanske musiken i andra hand
Kristina, Bengt och Britt Einar. Musik vid Siljan. Gammelgården i Rättvik någon gång på 70-talet.
under några år. Men inte helt. Kristina och Bengt hade fått ett stipendium för att spela in en LP. Bengts sjukdom och bortgång kullkastade inspelningsplanerna. Men för att ta tillvara på stipendiet tog hon kontakt med de unga spelkamraterna i Älvdalen Verf Lena Egardt och Lena Willemark. De spelade tillsammans in skivan Gambellieker med idel älvdalslåtar.
År 1996 spelade spelmannen och producenten Haga Anders Rosén och Kristina in en CD med älvdalslåtar –Tagelsträngalåten.
ÄLVDALENS SPELMANSLAG bildades relativt sent. 1971 var det formella året för bildandet. Kanske dröjde bildandet för det fanns naturliga band mellan spelmännen i socknen. Ofta träffades man i Brittgården där Britt Einar tillsammans med sin fru Maria bjöd in till spelning och kalas. Ibland bara med kaffe med dopp men ofta också större kalas med mat och dryck. Spelmännen i Blyberg samlades också ofta i Ryggåsstugan, som är byns eget hembygdsmuseum.
Kristina blev redan från början en aktiv medlem i spelmanslaget. Det fanns ett starkt sug efter folkmusik. Resor, radioinspelningar, besök på spelmansstämmor och skivinspelningar blev vardag för spelmännen.
Intresset för folkmusik har förändrats både till innehåll och intensitet under de 200 år som vi känner till. Under 1800-talet var folkmusiken den musik som människorna hörde och använde. Vid danser, bröllop, fester och andra tillfällen när människor träffades för samvaro spelades låtar. Ofta av en ensam spelman, men också av grupper som bestod av de spelmän som fanns till hands.
Speltraditionerna var då mycket lokala. Spelmän i byn och kanske grannbyn, ibland från byar i hemsocknen, spelade de låtar som de lärt på gehör från äldre spelmän. Ryktena gick att någon spelman lärt sig av Fuosskalln, alltså näcken. Kanske ville man inte erkänna att man lagt all den tid det tar att lära sig spela så man drog till näcken som lärare. Men i själva verket hade man förstås lärt sig låtarna av äldre spelmän och spelkamrater genom att lyssna, härma, spela och korrigera. Det var helheten som var viktig att läras sig. Melodin är det mest påtagliga, men än viktigare är stråkföringen, intonation, utsmyckningar och många andra detaljer som ger en helhet. Det är det som ger musiken dialekt. När traditionen förs vidare på det här sättet kommer dialekterna skilja sig mellan
Kristina och Bengt spelar vid Zorns Gopsmorstuga.
olika socknar, men också mellan olika byar i samma socken.
UNDER 1900-TALET HAR folkmusiken uppmärksammats under fler perioder. I början av seklet intensifierades dokumentation av låtar. Det går inte att nog betona vikten av arbetet med det gigantiska verket Svenska Låtar. Genom uppmärksamheten blev spelmännen och deras musik uppskattade. Dokumentationen gjorde också att kompositörer på ett lätt sätt fick tillgång till den traditionella musiken och kunde både inspireras av den och även använda låtarnas melodier i sina verk.
Under 1950-talet blev folkmusiken populär igen. Det var de nybildade spelmanslagen som kom att definiera begreppet folkmusik. Låtar arrangerade med stämmor spreds på grammofonskivor och i radion.
På 1960-talet kom det intresse som kallas folkmusikvågen. Genom mindre grupper och enskilda spelmän blev det en renässans för det ursprungliga uttrycket. Det enskilda mötet mellan en erfaren spelman och en lärling blev ett ideal för att bibehålla traditioner och dialekter. Den pedagogiska metoden liknar den från 1800-talet med den skillnaden att lärare och elev ofta inte hade gemensam geografisk anknytning, utan relationerna byggde på de unga spelmännens intresse för en viss spelman eller dialekt.
Musikgenrer utvecklas när olika former får leva tillsammans och influeras av varandra. Exemplen är många på hur andra genrer lånat låtar och uttryck från folkmusiken. Klassisk musik, jazz, progg, rock, dansmusik – det finns exempel på inflytande hos alla.
Sedan folkmusikvågens start har sättet som traditionerna förs vidare fått nya former. Utöver det gamla sättet att lära sig låtar har deltagande i kurser på olika specialiseringsnivåer blivit allt vanligare. De professionella undervisningsformerna är effektiva. Många elever utvecklar stor skicklighet, för att inte säga virtuositet. Men för att inte de lokala uttrycken och dialekterna skall försvinna behövs den uråldriga metoden där en erfaren spelman möter en vetgirig spelman för att lära ut en väldigt lokal tradition. I det mötet finns också ett gemensamt utforskande av den speciella musik som är förankrad i en by bland några få spelmän. Det har ett värde i sig men också ett värde i att bevara den mångfald som folkmusikarvet består av – detta till fromma för framtida spelmän och musiker som vill involvera låtar och uttryck i sitt eget konstnärskap.
EN UTFLYKT I FOLKMUSIKENS historia är spännande. Historien kan knytas till enskilda spelmän. Kristina Ståhl Cedervall är en spelman som lärt sig spela och tagit sig an sin egen bys musik på samma sätt som man gjort i generationer under flera hundra år. Genom att hon noggrant följt sin morfar som lärare, bär hon sin tradition in i våra
För att inte de lokala uttrycken och dialekterna skall försvinna behövs den uråldriga metoden där en erfaren spelman möter en vetgirig spelman.
Tre riksspelmän i Blyberg:
tider när situationen för folkmusiken är en helt annan än den var när spelmän var tvungna att hänvisa till näcken för att motivera sin skicklighet.
Det brokiga landskap som folkmusiken lever i idag är spännande och utmanande. Genom influenser mellan genrer utvecklas nya former som attraherar nya lyssnarskaror. För att denna mångfald skall fortsätta är det avgörande att de ursprungliga uttrycken och formerna kan bestå och föras vidare. Det är helheten med melodi, takt och rytm som är dialekten. Den skapas i speltekni-
ker som troligen bara kan läras i direkt kontakt mellan spelman och spelman.
Kristina Ståhl Cedervall tillhör de spelmän som genom sin djupa tradition och kunnande är livsviktiga för att vi ska få uppleva den speciella musik som den genuina folkmusiken utgör.
Bengt Welin, Blyberg
Kristina Ståhl Cedervall, Linda Gyris och Lid Katarina Olsson.
Kristina Ståhl Cedervall och Jerker Abrahamsson spelar i Brittgården.
Grannpojkarna från Osmundsberg, Röjås Erik, Laggar
Anders och Svärdôs Erik . Foto: Privat
Han hade ett väldigt driv i sitt sätt att spela Bodapolskor, speciellt när han spelade stämmor. När han fick med sig hela spelmanslaget blev det ett härligt flöde polskorna! Knapp Britta Pettersson berättar om Svärdôs Erik som satte sin prägel på musiken i Boda under decennier.
Svärdôs Erik på spelmansstämma i Gesunda augusti 1989
Foto: Hans Olander
Driven spelman som drog med sig hela laget Svärdôs Erik
NÄR JAG VÄXTE UPP i Kärvsåsen, Norra Boda, bodde jag granne med Erik Maritz, eller Svärdôs Erik som vi alltid sa. Svärdôs Erik var duktig att spela fiol och när jag spelat fiol några år så fick jag åka med honom till Rättvik för att spela i Rättviks musiksällskap. Musiksällskapet var en amatörorkester som hade konserter några gånger per år. Svärdôs Erik satt längst fram i första fiol, jag längst bak i andra fiol. Erik föddes 1918 och växte upp på Osmundberg. Som barn fick Erik en fiol och han började spela tillsammans med grannpojkarna Laggar Anders och bröderna Röjås Erik d.y., Gustav och Jonas. De träffades oftast hemma hos Röjås far (Röjås Erik d.ä.) för att lära sig spela. Röjås far lär ha varit en mycket duktig spelman och genom sin lätta och dansanta spelstil var han ofta anlitad att spela både till dans och bröllop.När Röjås Erik, Laggar Anders och Svärdôs Erik var i tolvårsåldern fick de sin första spelning då de fick åka ända till Godtemplargården i Lerdal, Rättvik. Det var början på deras stora intresse för folkmusiken.
Under 1930-talet bildade Erik ett danskapell med det fantastiska namnet ”Rio Dancing band”. Det blev ett populärt dansband som spelade runt om i Dalarna. Förutom Erik, som spelade gitarr i bandet, spelade hans bror Sven basfiol, Knip Ivar dragspel, Roos Henning saxofon, Flygar Nils dragspel och Giftings Harald trummor. De kom alla från Åsarna förutom Nils som kom ifrån Lenåsen och Harald från kyrkbyn.
SVÄRDÔS ERIK SPELADE med i Boda spelmanslag i flera decennier. Erik hade ett väldigt driv i sitt sätt att spela Bodapolskor, speciellt när han spelade stämmor. Då fick han med sig hela spelmanslaget och det blev det ett härligt flöde polskorna! Han var mycket noga med att laget skulle öva regelbundet för att det skulle låta bra om laget. Fiolen skulle vara stämd. Han kollade upp spelmännens fioler: ”Få hör, få hör, hur är det med e-stängen? Lite låg tror jag. ”Ja, han var väldigt noga, men visst behövs det stämmas i ett spelmanslag. Det var inte lika lätt i en tid innan stämapparaten.
LP skiva med sockentrion inspelad Lindbergsgården i Gagnef juni 1973.
Under 1960-talet bildade Svärdôs Erik en trio som hette Sockentrion. Övriga medlemmar var Gunnar Andersson och Ivan Ericson. Gemensamt för medlemmarna var att de alla tre hade växt upp i spelmanstraditionen. Gunnar Andersson, som arbetade som vaktmästare i skolan, spelade altfiol och arrangerade låtarna för två fiolen och en altfiol. Det kom att bli ett hundratal låtar främst från Ore, Boda, Rättvik och Bingsjö i sockentrions repertoar. Alla arrangemang upptecknades för hand.
Sockentrion spelade in en LP 1973 och på skivan skriver Nils Lindberg bland annat om trion. ”Här fanns nämligen en spännande harmonik, nästan medeltida ka-
raktär, och en originell stämföring. Dessutom ett vemod i musiken som grep mig omedelbart.” När Nils Lindberg spelade in skivan ”7 dalmålningar” medverkande Sockentrion med två låtar, ”Sparf Anders Polska” och ”Dal Jerks Polska”. De var i fint sällskap på skivan då några av de övriga musikerna är Jan Allan, Arne Domnérus, Freskkvartetten, Putte Wickman, Radions Symfoniorkester och Nils Lindberg. Erik tillverkade hundratals spilopipor som bland annat såldes på Dalarnas museum. En gång frågade jag om han hade någon bra spilopipa som jag kunde köpa. ”Jag tillverkar bara bra spilopipor” fick jag till svar. Hans
svärson Bengt svarvade ut själva pipan som gjordes i gran. Erik täljde sedan ut spilopipans hål och noggrant stämde hålen så att pipan skulle låta bra.
ERIK BODDE HELA sitt liv i Kärvsåsen. Han hade egen Scanialastbil med specialbyggd trailer och arbetade med att köra kalk ifrån kalkbrottet i Jutjärn till Osmundsberg, en sträcka på cirka 15 km. På Osmundsberg finns kalkugnar där kalken krossas och bränns. Musiken var dock hans stora intresse. Ibland vikarierade han på musikskolan i Rättvik eller Leksand och han hade ofta kvällskurser i låtspel. När Eriks barnbarn, som också heter Erik (Berg) född 1975, började spela fiol blev Svärdôs Erik en stolt morfar. Han tog med sitt barnbarn på spelmanslagets övningar och spelningar, ut på spelmansstämmor och de spelade tillsammans på flera konserter. Lill-Erik blev mycket duktig att spela, men det intensiva engagemanget från Svärdôs Erik kunde även bli för mycket. Han berättar att det inte var roligt att alltid spela fiol i timmar när han hälsade på sina morföräldrar. ”Varför kunde vi inte bara åka ut och fiska någon dag?” Det var inte alltid roligt att på Bingsjöstämman möta flera jämnåriga, glada spelmän medan han själv gick han där för att spela med sin morfar.
Numera har Erik Berg hittat glädjen i musiken igen. Han har arbetat som musiklärare i Leksand i många år, är en mycket duktig och skicklig violinbyggare och liksom sin morfar fantastisk att spela Bodalåtar, framför allt med sitt stämspel. Kanske ställer jag mig bredvid honom på någon spelning och kollar om hans E-sträng är rätt stämd, om jag törs …
Knapp Britta Pettersson
Troligen en gökotta spelmän. Fr v Röjås Erik, Laggar Anders, Knapp Ante på dragspel och Svärdôs Erik. Fantastiska hattar och mössor man bar på den tiden!
Foto: Privat
Förutom musiken var jakt ett stort intresse för Erik. Här är en bild från Bergbuder där han jagade i många år. Jaktlaget gick under namnet "grogglaget". Fr v Svärdôs Sven, Giftings Ragnar, Petterssons Einar (min Far), Svärdôs Erik, Loman Erik och en som jag inte vet namnet på.
Foto: Privat
Spelmansstämma på Gesunda 1989. Svärdôs Erik med barnbarnet Erik och dragspelare Bertil Skeri. Foto Hans Olander
Stämmoåret 2024
Leksandstämman, Bingsjöstämman, Morastämman – tre högtider för Dalarnas spelmän. Det som händer på en stämma är ogripbart och omätbart. Så många toner och danssteg. Så många huvuden och händer som förbereder och genomför. Ur detta skapas trängsel och gemenskap.
Lycka är att få ett dansgolv i svängning.
Allspel i Bingsjö. Långt ifrån alla får plats på scenen. Vi spelar ändå.
Foto Hans Olander
Foto Hans Olander
Leksands musikverkstad
Kjell-Erik Eriksson och ett 70-tal barn från hela landet öser på efter att ha övat in några låtar under ett intensivt dygn. Hoven Droven förstärkta med fyra-fem musiklärare leder barnen i olika sektioner såsom som fiol, cello, bleckblås, träblås och komp. Här alstras mycket energi som märks hela året i Dalarnas ungdomsspelmanslag, DUS. Ungdomsla -
get har i dag 20–30 medlemmar i åldrarna 8–16 år som träffas fyra gånger om året under ledning av Sara Helje och David Albertsson. Verksamheten drivs av Dalarnas spelmansförbund och Folkmusikens hus via Ungt Folk.
Text: Stig Meiton Foto: Hans Olander
– Med den här elfiolen är jag 50 år före min tid. En speciell kontaktmikrofon ger rymd och efterklang som hos en Stradivarius. Och så länge jag inte har råd att köpa en så´n får den här duga.
JAG HADE KÖPT NY STRÅKE och lät Wille prova. Väntade på hans omdöme.
Snabba toner sprutade ur fiolen innan domen föll, på malungsmål.
– An da e odôgle fö spicatto-strôk!
Visste inte riktigt vad det var, men oduglig var den tydligen.
Några år senare. Besök med en kompis hos Wille i Toors Jonas-riset i Mobyn, Malung.
– Skulle ni kunna ge mig en hand med bardunstängerna! Han hade sytt ett mindre cirkustält på en trampsymaskin (!) och var ensam i färd med att resa detsamma.
Wille dirigerade och vi hjälpte till så gott vi kunde.
Spicattostråk och bardunstänger hos Wille Toors, en alldeles oslagbart säregen individualist tillika trollkarl
och mycket driven fiolspelare. En ytterst vänlig själ i en mångsidig, intelligent människa. Han levde sitt liv ensam och i enkelhet men kunde frikostigt bjuda, stora som små, på sina artistiska gåvor av olika slag.
Wille var en av de profiler som fick plats i min serie Spelmän i Dalarna. Artikeln publicerades i Dala-Demokraten julafton 1977. Läser min text snart fyrtiosju år senare, och tänker. Vilken profil han var, Wille Toors!
Fick möta honom ett antal gånger.
Är tacksam för det.
Lars Moberg
Fotnot: Spicattostråk: En stråkart där stråken hoppar på strängen och skapar korta, distinkta och avsatta toner. Barduner: Egentligen begrepp för stag och vajrar på segelfartyg.
Wille – spelman
”K
amraterna i skolan samlade bilder på idrottsmän och kändisar. Själv var jag mest intresserad av Paganini.
Wille Toors bor i ”Tors Jonasriset”. Det är en högst lokal lokalangivelse och någon kanske undrar; vem är han? Tors Jonasriset finns längst norrut i malungsbyn Mobyn. Och Wille, han är artist och livskonstnär.
Det där med Paganini är sant även om det verkar
underligt. Men det hör till mönstret. Det osannolika kan bilda ett mönster om det upprepas. Wille är inte svårt bunden av konventioner, vare sig när det gäller försörjningssätt eller livsstil. Han är själv osannolik.
– Det är bara ”fantar” och slarvar som spelar fiol. Så lät fars svar när jag tjatade och grät för att få en.
– Men han tyckte om musik. Han hade hört en sångare som var populär på den tiden, Gigley. Och så Skinnar Albin.
Skinnar Albin Larsson, med kunnande även i det klassiska registret, det var Malungs storspelman. Men inget
– Tiden är dyrbar. Jag kan inte ödsla bort den på städning, säger Wille. Och visst finns det gott om prylar i hans ”musikverkstad”. Fioler, stråkar, dragspel, band, gamla och nya scenkläder i sidentyger. Och på väggen sitter affischerna som berättar om om Wili Zaidos, trollkarlen.
ungdomens lysande föredöme.
– Albin drack, berättar Wille. Därför blev det stopp för min del när jag blev erbjuden att följa med och spela på siljansbåtarna.
Men en fiol fick Wille och flera än Skinnar Albin kunde lära ut konsten att spela.
Wille Toors lever på musiken. Han spelar och turnerar, reser inga långa sträckor men turnerar.
– Jag planerar just nu en tur för mellandagarna, säger Wille. Första spelplatsen är klar. Det blir Äppelbo och där brukar jag ha bra med folk.
– Se´n är det tveksamt, vet inte om jag kan få nå´n lokal i Sågen ...
I DAG ÄR WILLE 56 år gammal. Första gången han ”hängde på” ett resande underhållningssällskap var han bara 15.
– Då jobbade jag med ett nöjesfält som turnerade i Dalarna. Av resrutten kommer jag ihåg Stora Tuna. Vi var där samtidigt som nå´n stor lantbruksutställning.
Fiolen fanns med på resorna. Ibland fick Wille spela men för det mesta var det grovjobb. Slit och oregelbundenhet kunde bli alltför arbetssamt.
– Jag rymde en gång från ett cirkusjobb. I Säffle tröttnade jag och tog mopeden och stack bara.
– Det gick bra upp till Värnäs i Klarälvsdalen. Men backarna från Värmland till Dalarna blev för mycket för hjälpmotorn.
Och istället för att kämpa på med tramporna så vände Wille ner igen till Klarälven och fortsatte norrut. Där fick han jobb i skogen hos en släkting.
– Men när jag högg på toppen av ett berg och såg blånande norska berg, då bar det iväg igen. Jag tog ut min innestående lön och trampade vidare på min moped.
– Mozart och dom här andra var nog egentligen små om man jämför ...
Men även Paganinis musik är exakt, bunden, precis, den lämnar inte mycket kvar för improvisation. Det gör däremot den romska musiken, en annan av Wille Toors specialiteter. Wille har spelat med romer, han har rest och levt med romer.
– Ja, nog har jag ätit deras kryddade soppor och spelat sugande ungerskt på fiolen.
– Det är en enkel, lättfattlig musik, fylld av improvisation. Jag tycker om den.
– Du spelar som en äkta rom. Det sa Bambi, en gammal romgubbe, till mig en gång. Kan man få bättre betyg?
– Sen ringde Bambi mig en dag och erbjöd mig sin dotter. Han ville resonera om priset och lovade att låna mig pengar om jag var pank. Men det blev ingen affär, skrattar Wille.
Han har rest runt som prenumerationsombud för en lokaltidning,, under några varma vårveckor blir det plantsättning, han säljer egentillverkade inläggssulor och bilsitsar. Det är Wille Toors vid sidan om musiken,, turnéerna och programmen i Gävunda, Kättbo, Tyngsjö, Vallerås, Rörbäcksnäs och andra småorter.
"Just den där tonen c är så djävla svår att ta", säger Wille när han kämpar med Paganinis Fantasi för en sträng. Det är ett c någonstans i elfte eller tolfte läget.
EN TIDS JOBB som stansare på Jofa i Malung kunde ha spräckt karriären. Maskinen tog toppen av pekfingret på Willes högra hand.
– Jag var alldeles förtvivlad. Blodet sprutade och jag trodde att det var slut med mig som spelman.
– Tills jag insåg att just yttersta leden på högerhandens pekfinger är den enda som en spelman kan vara utan ...
Och spelman det blev han. Wille Toors blev en märklig spelman. Tekniskt driven och med en bred och märklig repertoar.
– Just den där tonen c är så djävla svår att ta, säger Wille när han kämpar med Paganinis Fantasi för en sträng.
Det är ett c någonstans i elfte eller tolfte läget. Han beundrar Paganini.
– Nästan alla effekter i fiolspelet som vi känner till i dag är ju hans, säger Wille.
– Vänsterhandspizzicatton, flageoletter, spicatton, det var Paganini som utvecklade alltihop.
IBLAND SPELAR WILLE på bröllop, ibland på 50-årskalas, han visar diabilder och kör serier med motiv från Västerdalarna, Malungs finnmark, Norge. Norra Värmland, norra Västerdalarna och gränstrakterna på norska sidan är hans arbetsfält.
Annat var det förr.
– Med olika varietéer har jag turnerat runt hela landet tillsammans med trollkarlar, svärdslukare och nakendansöser.
– Det var ett hårt liv men man fick fin artistisk skolning. Rampfebern försvann snart på dom resorna.
Och det märks fortfarande på romantikern Wille Toors att nog gnager det lite när han tänker på varietéerna. ”Hundlivet”, som han kallar det, lockar.
Violinisten Wili Zaidos, det är Wille Toors. Gamla affischer täcker nästan väggarna i sovrummet och musikverkstan. Trollkarlen von Bärösköjschå, det är också han. – Jag köpte ett par tricks av en trollkarl i Filipstad en gång och se´n har jag fortsatt.
Så enkelt var det. Ungarna tycker om Willes trollkonster och Wille tycker om ungarna.
Bärifallsnäcken och Råndans bergasal är några av hans kompositioner. När Wille river av den om näcken på elfiol, låter det orientaliskt, ibland som en indisk morgonraga med stänk av Lejsme Per och Paganini.
Det är Wille Toors
Text: Lars Moberg Foto: Benny Norgren
Alla älskar Bingsjö – Micke vet varför
VAR DET NÅGON som noterade att Michael Löfroth, ordförande i Täby Spelmansgille, låg i som en iller under buskspelet på Höststämman?
– Det blev tolv timmars buskspel och jag noterade 74 låtar, berättar ”Micke” efter att ha återhämtat sig från detta spelmansmaraton.
Nu kan Spelmansbladet avslöja att detta intensiva buskspel egentligen var en forskningsövning för ”Micke”. Han har, efter ett helt arbetsliv med miljöfrågor, börjat studera musikvetenskap vid Stockholms universitet. I våras fick han sin kandidatuppsats godkänd och nu fortsätter studierna till en magisterexamen under 2025. – Då ska jag ta tempen på de svenska spelmanslagen, berättar ”Micke”.
– Jag är intresserad av folkmusikrörelsen, med betoning på ”rörelsen”. Det finns hur mycket som helst forskning om enskilda spelmän men inte mycket om den ständigt pågående folkmusikrörelsen med spelmanslag och spelmansstämmor, betonar han.
MUSIKEN HAR FÖLJT honom så länge han kan minnas. – Min mamma brukade sjunga visor för mig och jag blev intresserad av all slags musik. När jag var tonåring kom jag i kontakt med folkmusiken. Då stod jag också inför ett vägval: bli musiker och försöka leva på det, eller utbilda mig inom miljöfrågor som jag också var tidigt intresserad av.
Det blev miljö men musiken följde med under hela resan. Han kom tidigt i kontakt med Bingsjö och Bingsjöstämman. Han har lärt sig av, och spelat med, de klassiska spelmännen i Bingsjö och han har i 40 år varit med och dragit sitt strå till den musikaliska stack som Bingsjöstämman blivit.
– Under alla åren har intresset för folkmusiken, särskilt den från Bingsjö bara djupnat. Men inte bara musiken utan också den kommunikation och den gemenskap som uppstår mellan de som spelar, dansar eller lyssnar. När arbetslivet led mot sitt slut kom tanken på att forska på det fältet.
BINGSJÖMUSIKEN – en musiketnologisk studie över hur utövandet av Bingsjömusiken har utvecklats de senaste 50 åren. Det är rubriken på hans kandidatuppsats.
– Det är ju lite märkligt att det i Bingsjö i dag knappast finns några spelmän. Ändå spelas musiken från Bingsjö över hela landet och hela tiden är det nya spelmän som hittar till Bingsjö, både till stämman och musiken. Hur gick detta till? Det är det ”Micke” vill berätta om i uppsatsen.
– För oss i folkmusikrörelsen är väl svaren inga överraskningar säger han och så här sammanfattar han det i uppsatsen:
”Undersökningen visar att gehörstradering, sociala relationer och interagerande spelat stor roll för utvecklingen, sannolikt både före och efter 1970-talet. Även Bingsjöstämmans uppkomst har gynnat utvecklingen av Bingsjömusiken. Intervjuerna visar att Bingsjömusiken
Michael Löfroth forskar kring varför Bingsjömusiken fått sådan spridning – i landet och i världen.
levt kvar längst framför allt två unika vägar: Dels en väg som grundlagts av Hjort Anders genom utvecklandet av en konsertant och deklamatorisk spelstil. Nils Agenmark, Ole Hjorth, Viksta-Lasse och Päkkos Gustaf var några av dem som inspirerades av Hjort Anders och utvecklade egna stilar som inspirerat ytterligare spelmän. Dels genom en ”obruten” gehörstradition genom Päckos Olle, Nylandspojkarna, Jonas Svedberg och Päckos Helmer som ofta spelade Bingsjöpolskor till dans. Även denna ”dansmusik” har inspirerat många som spelar Bingsjöpolskor, och då kanske en musik men mindre ornamentering, taktförskjutningar och färgade toner och mer inriktad på att hitta en rytm som dansare kan uppfatta.”
I UPPSATSEN PÅPEKAR han också att beteckningen Bingsjömusik egentligen omfattar ett vidare geografiskt område. Spelmännen i Bingsjö rörde sig tidigt långt utanför hembyn och tog med sig låtar från andra delar av Dalarna och från Jämtland, Hälsingland och Gästrikland. Sedan har låtarna tolkats och stötts och blöts av olika spelmän och så blev det Bingsjömusik.
Det är en process som pågår hela tiden och uppsatsens 18 informanter berättar om den ständiga processen och det storartade i att få tolka och vrida och vända på låtarna och ha olika uppfattningar om dem och hur de gamla Bingsjöspelmännen egentligen var i sin musikaliska utövning. ”Det finns inget rätt eller fel” och ”magin att få spela låtarna ihop och hitta nya sätt” är återkommande kommentarer. Mångfald och ett tillåtande förhållningssätt dominerar i den intervjuade spelmännens svar.
– Jag är rätt övertygad om att folkmusikens möjlighet att erbjuda gemenskap bland annat räddat en och annan ungdom som annars löpte risk att hamna i elände. Jag tycker det är dags att forskningen betydligt mer lyfter fram den sociala betydelsen som folkmusiken har.
Erik Hjelte
Foto: Maria Löfroth
Spela ut året på Midvinterstämman
PÅ MIDVINTERSTÄMMAN i Stjärnsund lördag 28 december kan du spela och dansa ut året tillsammans med andra. Korsmora spelmän, Korsdrag och Avesta spelmanslag spelar till dans och sedan blir det öppen spellista. I år sker stämman på Fridhem, som ligger mitt emot kyrkoallén, Bruksallén 16.
– Vi utlovar bra dansgolv, möjligheter att buskspela i Fridhems olika hörn, visstuga med jultema, enliten schottiskurs, god mat och god stämning, säger Björn Gyldberg i Föreningen Folkmusikfesten i Stjärnsund. Mer information om parkering, boende och hållpunkter finns på: folkmusikfestenistjarnsund.se
Pubjam före Folkmusiknatta
Spelkvinnor säljer som smör
NELLY ÖSTLUND, som egentligen kom från Hälsingland men som bodde en stor del av sitt liv i Rossberga i södra Dalarna, var centralgestalt på cd:n Spelkvinnor i Dalarna som Folkmusikens hus gav ut i somras.
Nelly var också huvudperson i det mycket välbesökta seminariet under höststämman där John F Goodarce berättade om hennes liv i ord, ton och bild. Efter programmet kunde hugade åhörare köpa cd:n.
– Ja, skivan har sålt bra. Jag har inte hört med skivbolaget men jag tror att första utgåvan snart är slutsåld, berättar John för Spelmansbladet strax före pressläggning.
Erik Hjelte
DÄR INNE LIKSOM ångar det om polskorna. Folk på gatan stannar till och pekar mot fönstren: ”Kolla, alla spelar fiol!” En del vänder i dörren, andra fixar en öl, knör sig in och ropar: ”Spela Gärdebylåten!” Kanske 60–70 spelmän har fiolen uppe samtidigt när det pågår som värst på Pitchers i Falun timmarna före Folkmusiknatta. Ingen är spelledare, den som är snabbast med att på ett tydligt sätt ta upp en låt som tillräckligt många kan vinner och får alla att spela samma låt, kanske inte alltid precis samtidigt, men vad gör det? Den som ropade efter Gärdeby gånglåt får en ny chans nästa år.
Text: Stig Meiton Foto: Lars Moberg
Spelmanslag ska ha skäligt betalt
OFTA FÅR JAG HÖRA och se att spelmanslag inte får betalt eller för liten ersättning vid offentliga spelningar. Det gör mig upprörd! Vi spelmän vet hur mycket arbete det ligger bakom för att ställa sig inför en publik under midsommar och andra evenemang. Tänk också på hur mycket pengar vi investerat i våra instrument.
En bra fiol har ofta en hög prislapp. För att inte tala om hur mycket bränsle vi kostat på för att ta oss till repetitioner. Lägg till det en dyr folkdräkt och skor.
JAG VET ATT VISSA spelmanslag i Dalarna endast får 3000 kronor till sin ideella förening för att spela för folk under midsommarafton. Vad vore den helgen utan spelmän? Jag är medlem i några hembygdsföreningar, där inkomsterna på midsommarafton uppgår till mellan 29.000–45.000 kronor. Det är olika från år till år.
Turister och dalfolk kommer för att höra och se folkdräktsklädda spelmän.
Är det rättvist?
Jag anser att spelmanslag, som uppträder där arrangören tar entré ska förhandla sig fram till ett gage på minst 10.000 kronor under midsommarafton.
Nu är det också så att vissa hembygdsföreningar inte tar inträde under midsommar. I dessa fall är det kassören och ordföranden för spelmanslaget, som får ta en diskussion om skäligt gage.
Å andra sidan vet jag att vissa hembygdsföreningar
genom åren samlat på sig en mycket god ekonomi. Vad ska dessa pengar användas till?
Inkomsterna till spelmanslaget ska komma den enskilde spelmannen till del. Det kan vara att åka till en övningshelg med fri mat, resa och övernattning. Det är inte meningen att spelmän, som sliter med låtarna ska behöva betala för att utvecklas.
JAG TROR TILL SIST, att de ansvariga för spelmanslagen skäms eller inte törs ta förhandlingen med arrangören. Ta mod till er! Ni spelmän är värda er vikt i guld!
Lycka till! God Jul. Gott Nytt År!
Per-Ola Björklund – som spelat fiol i 50 år och blev riksspelman 1982
Dalarnas Spelmansförbund
Folkmusikens hus
Dalagatan 7
795 31 RÄTTVIK
Lerdalsstämman
med Dalarnas spelmansförbunds årsmöte Lerdalshöjden,
Rättvik
14-15 Mars
2025
• Buskspel
• Dans
• Konsert
• Middag
• Kurser på
Folkmusikens hus
Alla medlemmar hälsas varmt välkomna till
FOLKMUSIKENS HUS LÖRDAG 15 MARS KL 15:00
Möteshandlingar kommer att finnas på www.dalarnasspelmansforbund.se och i lokalen
