Issuu

2/2023

Tre norska mästerspelmän En jubilumspolska att bita i till Bingsjö Resan som gav Linnéa spelglädjen tillbaka

INSPELAT I TID Idag är Gunnars band från Dalarna 1972 guld värda

www.dalarnasspelmansförbund.se Vid adressändring: meddela kansliet Kansli: Brita Ström, Dalagatan 7, 795 31 Rättvik. 0248-79 70 50, 072-503 46 70 info@dalarnasspelmansforbund.se Vice ordförande: Agneta Stolpe Kassör: Therese Olsson Sekreterare: Anna-Karin Jobs Arnberg Övriga ordinarie ledamöter: Tull Anders Bergkvist, Lars Moberg och Peter Rousu Suppleanter: Matteses Johan Eriksson, Helena Kåks, Jobs Maria Larsdotter Darke, Olle Moraeus, Hans Olander, Inger Petri och Mats Wallman Horn- och blåssektionen: Melker Brodin, sammankallande Nyckelharpssektion: David Cluer, sammankallande Vissektion: Lissman Gunnar Thuresson, sammankallande Sektion för knäppinstrument: Peter Rousu, sammankallande Försäkringar: Matteses Johan Eriksson Uppgifterna i Dalarnas spelmansförbunds (DSF) medlemsregister används till tidnings- och adressutskick och för DSF’s administration. Adressetiketter kan beställas och användas av intresserade. MEDLEMSAVGIFT 250 kronor. Upp till 16 år: 125 kronor. Medlemmar bosatta utanför Sverige: 350 kronor (Tidningarna Dalarnas spelmansblad och Spelmannen ingår i avgiften) Medlemskap löses enklast via www.dalarnasspelmansforbund.se, vid frågor kontakta kansliet Ansvarig utgivare: Lars Moberg larsrmoberg@gmail.com Redaktör: Erik Hjelte erik.hjelte@bredband.net Foto omslagsbild: Gunnar Ternhag, i Svenskt visarkiv. Grafisk form/layout: Stig Meiton Omslagsfoto: Tryck: Henningsons Tryckeri AB ISSN 02880-6584 Tidningen utkommer med två nummer per år – i juni och december Dalarnas spelmansblad ges ut i samarbete med Studieförbundet Bilda Mitt

Jubileumsåret närmar sig sitt slut och Dalarnas spelmansförbund kan se tillbaka på ett år fyllt av fest och firande. Med den energin i ryggen blickar vi framåt.. Ett stort TACK till alla som på olika sätt

varit delaktiga och fyllt jubileumsåret med spel, sång, dans och glädje! Under hela året har kreativiteten varit stor bland medlemmar och Dalarnas spelmansförbunds 80-årsjubileum har uppmärksammats vid stämmor, konserter och andra evenemang. Vi har dessutom gratulerats av olika aktörer utanför förbundet. Allt värdigt en vital 80-åring.

Som exempel kan nämnas att under Bingsjöstämmar var hela programmet på Danielsgården ägnat 80-årsjubileet. Förbundets tre senaste ordföranden var ciceroner och en stor och hänförd publik fick höra spelmän födda under olika årtionden, från 1930-talet och framåt. I anslutning till Höststämman hölls en sprakande jubileumskonsert i Mora kyrka. Här visades bredden på vår verksamhet med hjälp av våra sektioner, solister, duos, ensembler och spelmanslag. Under Höststämmans konsert Spelmansresan, bjöd stipendiater på musik och berättelser som berörde och visade på värdet av generösa musikaliska möten. Som grädde på moset fick förbundet en 80-årspolska, komponerad av Folkmusikens hus och Bingsjöstämman. En given allspelslåt framöver. Med samlad energi från våra första 80 år ser vi framåt. I vår blir det Lerdalsstämma, med förbundets årsmöte den 16 mars. Sommarens Bingsjöstämma, 3 juli, arrangeras som vanligt i samarbete mellan Bingsjö bystugeförening, Folkmusikens hus och Dalarnas spelmansförbund. Höststämma blir det på Moraparken 27-29 september. Tillsammans med Folkmusikens hus fortsätter vi att utveckla Stämmoveckan, där många av Dalarnas spelmän och spelmanslag är engagerade. Planering inför 2024 års evenemang puttrar redan här och där och det kommer att sjuda av musik runt om i Dalarna även nästa år, var så säker. Vilka tankar finns då från styrelsen inför 2024, utöver de stora evenemangen? Vi vill stärka förbundets verksamhet med barn och unga, i samarbete med Folkmusikens hus, länets musik- och kulturskolor och andra föreningar/organisationer. Vi vill utveckla interaktionen med och mellan medlemmar, behålla och locka fler medlemmar, stödja sektioner, profilera oss och verka för att Dalarnas spelmansförbund märks och bidrar som kulturbärare. Vi vill arbeta för att Dalarnas spelmansförbund fortsätter att vara ett levande och musicerande forum i minst 80 år till. Agneta Stolpe Vice ordförande i Dalarnas Spelmansförbund

Foto: Privat

Ordförande: Magnus Bäckström

Vital 80-åring tackar för festen och blickar framåt

När jag nästan tonsatte En spelmans jordafärd

Under en lektion i franska jag satt och sneglade i läroboken i svenska. I den föll mina ögon på dikten ”En spelmans jordafärd” av Dan Andersson. Poeten började få en renässans då, i slutet av 60-talet. Dikten slog an strängar hos den late och romantiskt lagde ynglingen som hade satt plant i skogarna norr om Orsa och ansåg sig veta hur det var att vandra ”över ljung och gula myrar”. Det slog honom också att dikten bar en melodi i sig och den melodin ville han plocka fram. Kunskaperna i notskrift var rudimentära men något lite kom på pränt i en anteckningsbok innan läraren i franska satte stopp för komponerandet genom att beslagta såväl papper som penna. Kort därefter kom Thorstein Bergman ut med sin Dan Andersson-LP.

Jag lyssnade och fann att ”En spelmans jordafärd” redan var tonsatt. Flera gånger dessutom. Därefter har jag aldrig försökt skriva musik. Jag tänker på detta under tillblivelsen av detta nummer av Spelmansbladet. Läs den fantastiska skildringen av Lejseme Pers begravning och gläds åt berättarglädjen. Är storyn sann? Vem vet. Läs Dan Anderssons dikt, eller lyssna på Thorstein Bergmans eminenta tolkning. Dikten sägs handla om Lejsme Pers sista resa. Är den sann? Vem vet.

Spelmansbladet handlar väldigt ofta om gamla spelmän. Inget fel i det. Det finns allt att lära av deras liv och musik. Nuets och framtidens folkmusik vilar på denna grund. Läs utdragen ur Gunnar Ternhags nya bok om de inspelningar han gjorde av äldre spelmän ”i sista stund”. En enastående kulturgärning. Men framtiden är också avhängig av att nya spelmän tar vid. Läs Linnea Hedvalls tankar om den Spelmansresa hon gjort. Den inger hopp. Jag var en lyckligt lyssnande deltagare vid årets höststämma i Mora. När 500 fioler (eller hur många de nu var) stämde upp i allspelet fick jag ryggrysning. Och aldrig har jag hört så vacker stämsång som när Zorns snapsvisa strömmade ur 500 strupar. Dikter kan innehålla musik. Musik kan frammana bilder. Kan musik

höras i bilder? Jag tror det. Titta på Hans Olanders bildkavalkad från året. Jag tror att ni hör musiken. Så blir det när en duktig fotograf och spelman samsas i samma kropp och själ. Så blir det också när en duktig journalist och spelman gräver i arkiven, letar klipp, lägger örat mot marken och hör musiken från vårt grannland i väster. Tack Hans Bohm. Och tack alla ni andra som bidragit till detta fylliga julnummer!

Foto: Birgitta Lillpers

Jag var en osedvanlig lat gymnasieelev. Mest satt jag i min bänk och väntade på att det riktiga livet skulle börja. Under lektioner som tråkade ut mig (de flesta) brukade jag smyga upp en lärobok i något ämne som roade mig mer.

Innehåll: 2. Ordföranden har ordet 3. Redaktören har ordet 4. Tung tidning tynger ekonomin 6. Framtidens spelmän på turné 7. Jubel för Malung och norska gäster 8. Orsa jubilerar med konsert till nyår 10. Resan som gav Linnéa spelglädjen tillbaka 12. Inspelningsminnen 17. Spelåret 2023 20. Tre norska mästerspelmän 22. Ett riktigt praktverk om Myllarguten 24. Lejsme Pers sista färd 28. Jubileumspolskan 26. Spelmän i repris: Ekor Anders Andersson 30. Munspelets mästare ur tiden 31. Debutalbum om kvinnor – av kvinnor

Ta ton i tidningen

Spelmansbladet görs för medlemmarna och av medlemmarna i Dalarnas spelmansförbund. Det är er tidning och den ska också vara ett forum för era tankar, era åsikter och era förhoppningar. Därför välkomnar vi alla synpunkter på tidningens innehåll men också på förbundets verksamhet. Har ni ris så ska ni inte tveka om att skicka det till tidningen. Det är bra kritik som ger förbättring och utveckling. Utan friktion ingen värme. Har ni ros är det naturligtvis också roligt. Då vet vi att vi gjort något rätt. Visserligen kommer Spelmansbladet ut bara två gånger om året och det är lite för glest för att kunna hålla en levande debatt men era åsikter är viktiga. Hör av er i spalterna!

ANNONSERING Boka annonsplats till nästa nummer senast 8 maj 2024 via tidningens grafiska formgivare: stig.meiton@journalisterna.com Redaktionen förbehåller sig rätten att neka annonsplats. Priser/mått Helsida: 2000 kr (bredd 185 mm, höjd 273 mm) Utfallande helsida: 2000 kr (bredd 210 mm, höjd 297 mm och utfall 5 mm på alla sidor) Halvsida: 1200 kr (bredd 185 mm, höjd 135 mm) Fjärdedel: 800 kr (bredd 90 mm, höjd 135 mm) Åttondel: 500 kr (bredd 90 mm, höjd 67,5 mm)

Erik Hjelte erik.hjelte@bredband.net 070-5984433

Tung tidning tynger ekonomin framöver Den 16 mars nästa år samlas medlemmarna i Dalarnas

spelmansförbund för sedvanligt årsmöte. Det kommer att göras mot en bakgrund av en ekonomi i balans, men med frågor som kräver långsiktiga lösningar. En fråga är till exempel den tidning som du just nu håller i din hand. Den tynger förbundets ekonomi och kommer att göra det än mer framöver om inget görs. Bakgrunden är bland annat att studieförbundet Bilda, som under många år varit med och finansierat utgivningen, har tvingats dra in sitt stöd från 2024 mot bakgrund av att de statliga bidragen till studieförbunden kommer att dras ner. – Vår i särklass största utgiftspost INSPELAT I TID är tidningen, Dalarnas spelmansblad. Självklart vill vi behålla vår fina tidning, men om vi på längre sikt kan övergå till digital medlemstidning skulle mycket pengar kunna frigöras till annat. Vi pushar gärna våra medlemmar att redan nu anmäla intresse för digital version för att i ett första skedet minska portokostnader. Vill man testa kan man redan läsa tidningen digitalt på vår hemsida. – När det gäller förbundets ekonomi i stort ser det ändå positivt ut och utan att i dagsläget ha ett bokslut färdigt, så ser det ut som att budgeten för 2023 går ihop, berättar Agneta Stolpe, vice ordförande. 2/2023

Tre norska mästerspelmän

En jubilumspolska att bita i till Bingsjö

Resan som gav Linnéa spelglädjen tillbaka

Idag är Gunnars band från Dalarna 1972 guld värda

Den näst största kostnadsposten är Ungt Folk. – En given prioritering på barn och unga möjliggörs av ett gott samarbete med Folkmusikens hus och länets musik- och kulturskolor. Något vi ska utveckla och prioritera även framöver. Medlemsantalet ligger i stort still, men styrelsen vill satsa för att locka fler. – Vi ska bli tydligare med vilka fördelar som finns med ett medlemskap. Inte minst den instrumentförsäkring som medlemmar kan teckna förmånligt genom Dalarnas spelmansförbund. Gratis inträde på Bingsjöstämman är heller inte så dumt. Vi ska arbeta vidare med att profilera oss under 2024, betonar Agneta Stolpe. – Vi har en väl fungerande styrelse, som delar på ansvar, stöttar varandra, har kul och jobbar på för medlemmars och musikens bästa. Erik Hjelte

Agneta hoppar in för Magnus Under hösten drabbades förbundets Magnus Bäck-

ström av sjukdom och har trätt tillbaka från ordförandeposten under behandlingstiden. Agneta Stolpe, vice ordförande, har trätt in i hans ställe. Magnus medverkar dock i styrelsearbetet.

Styrelsen i arbete med kort- och långsiktiga mål. Från vänster Mats Wallman, Olle Moraeus, Inger Petri, Magnus Bäckström, Helena Kåks, Peter Rousu, Johan Eriksson, Jobs Maria Darke Larsdotter, Anna-Karin Jobs Arnberg, Agneta Stolpe. Therese Olsson, Anders Bergkvist och Lars Moberg ej närvarande. Närvarande bakom kameran: Hans Olander

Midvinter i Stjärnsund

Rättvikarna tar ton i Lerdal

Torsdagen den 28 december är det dags för Midvinterstämman i Stjärnsund igen. Då fylls herrgården av spelmän, dansare och andra som vill ta del av musiken och stämningen. Dörrarna öppnar kl 18, dansspel från kl 19, Öppen scen kl 21. Varmt välkomna, hälsar arrangörerna Föreningen Folkmusikfesten i Stjärnsund och Korsmora spelmän. På herrgården finns för närvarande ingen servering, glöm därför inte fikakorgen!

Rättviks spelmanslag har sagt ja till att stå som värdlag vid årsmötet och stämman i Lerdal 15–16 mars 2024, berättar Ingrid Petri. – Uppdraget är att leda allspel fredag och lördag, ordna med ledare till lördagens workshops samt att underhålla på något valfritt sätt i samband med middagen på lördagen. I fjol var alltså Falulaget värdlag men det var Rättviksspelmän som spelade vid årsmötet.

Foto: Hans Olabder

Ungt inslag förgyllde höststämman Höststämman i Mora tycks ha kommit för att stanna. Årets upplaga var välbesökt och inte minst gjorde de yngre spelmännen avtryck. Höststämman är inte bara ett tillfälle för Dalarnas spelmän att träffas, trivas och spela ihop. Det är också en lärande stämma och i år var intresset för de olika seminarierna påfallande stort. Rekordmånga på Verf Lenas workshop – nästan 100!!!, påpekar Agneta Stolpe som var frontfigur under stämman. Kanske något färre deltagare totalt men det är bara en känsla. Vi hade DUS-ungdomar med på allspelet – det var nytt och väldigt bra, tillägger hon. Också Olle Moraeus föredragning om hans sex år långa arbete med att spela in Orsalåtar lockade fullt hus, bara för att nämna några av all arrangemangen. Spelmansförbundets styrelse har utvärderat stämman. Det finns alltid detaljer att skruva på men allt talar för en ny höststämma i Mora 2024.

Två röster från stämman:

Inger Petri, suppleant i DSF-styrelsen – Det var ju så mycket! Men en av de häftigaste stunderna var när Verf-Lena ledde 95 personer i en workshop – vilket proffs hon är! Alla fick vara med och det funkade. En annan fin upplevelse var under lördageftermiddagen då det blev ett spontant buskspel ute på terassen till vår stuga, i solen. Fler och fler anslöt och till slut var det säkert mer än 30 spelmän – sista “sommardagen”. Peter Rousu, lärare/musiker/kompositör – Så här kommer det från hjärtat. Det kanske är alldeles för pretentiöst. Jag vet inte. Jag upplevde stämman som den varma musikaliska och mänskliga lägereld jag hoppades att den skulle bli. Det är så mycket skit i världen och deppigt, så detta var verkligen något som fyllde på känslodepåerna av samhörighet. Erik Hjelte

Lyxigt fredagsröj hela våren 2024

Jakobsson, Skeri & Göras

26/1 Folkmusikcafé Anders Jakobsson, Bertil Skeri & Leif Göras – guldkorn från Orsahållet 23/2 Folkmusikcafé J-F Goodacre & Anna-Karin Andersson – strängar som det sprakar om 22/3 Konsert Quilty & Andy Irvine – irländskt av yppersta klass 26/4 Folkmusikcafé Sångsystrar – Bodén & Sandén + Patrik Grundström

Folkmusikcafé = Musik & dans för alla åldrar. En högklassig konsert och sedan upp och dansa eller sitt och njut. Eller spela själv med andra. Alltid extra allt: • Workshop för barn • Kortkurs i dans med Magnus Samuelsson • Visstuga med Linnéa Wallander • Kortkurs i spel eller sång • Dans till levande spelmän kvällen lång Bar med mat & fika från Gott & Reco

Barnteater – Konserter – Irländsk session med Plastic Paddy på Dublin Bar. Håll koll på vad vi hittar på! 5

Framtidens spelmän på turné Det blev en mycket lyckad helg för de femton ungdomar

från Mora, Orsa och Älvdalen som tillsammans med sina lärare och ledare besökte Oktoberstämman i Uppsala. Väl på plats och incheckade på hotellet inleddes fredagskvällen med samspel för de tre ungdomsspelmanslagen i hotellets källarvåning, för att sedan göra ett besök på förstämman på V-dala nation. På lördagen passade ungdomarna på att delta i Oktoberstämmans allspel innan det var dags att förbereda sig för den konsert som skulle ges på eftermiddagen i en av konserthusets mindre konsertsalar. Inför ett fyrtiotal åhörare höll ungdomarna en ca 45 minuter lång konsert. Resten av eftermiddagen och kvällen passade ungdomarna på att utforska Höststämmans alla möjligheter. De gick på dansutlärning, kulningskurs, spelkurs med Görgen Antonsson och på konsert med Arméns musikkår, och (naturligtvis) spelade buskspel i ett ledigt hörn! Resan till Uppsala var en del av ett samarbetsprojekt mellan musik- och kulturskolornas ungdomsspelmanslag i Mora och Orsa som pågått i cirka tre år. Det senaste året har även Älvdalens musikskola deltagit. Vårt samarbete har varit väldigt enkelt och opretentiöst: Ungdomslagen bytte låtar med varandra, tränade var för sig och träffades sedan för att spela ihop och sedan fika eller äta lite tillsammans. På det sättet fick vi en större repertoar från trakten, fler spelkompisar och trevliga

träffar! Vi har också gjort en del gemensamma framträdanden i olika sammanhang. Det är viktigt för oss att alla som vill kan vara med oavsett bakgrund. För att underlätta för eleverna har Orsa musikskola, Kulturskolan Miranda och Älvdalens musikskola gemensamt ansökt hos Kulturrådet om utvecklingsbidrag för kulturskolor. Tack vare det kunde vi bland annat åka till Oktoberstämman. Förutom att lyfta fram den traditionella folkmusiken från orterna är det viktigt att ungdomarna får träffas och lära känna varandra. De flesta hamnar eller går redan på samma gymnasium, men har inte vetat om att de har spelkompisar på skolan. Vi hoppas att detta ska vara ett första steg för ungdomarna att hitta ut i folkmusiklivet utanför musikskolorna – till de ”vuxna” spelmanslagen och spelmansstämmorna. Många av våra elever i musikskolorna har inte den traditionen från sina familjer, och vet inte ens om att möjligheten finns. Vi hoppas att om de känner flera som spelar så vågar de mer! Utvecklingsbidragen för kulturskolor finns inte längre att söka, men vi fortsätter vårt samarbete mellan ungdomslagen! Det har varit roligt och givande för både eleverna och oss pedagoger! Anna-Lena Berglund Johanna Tysk Verf Lena Egardt

Ungdomarna och deras ledare på plats utanför Uppsala Konsert och Kongress. Bakre raden från vänster: Johanna Tysk, Brodd Leif Andersson, Nelly Stenberg, Elin Ranefors, Ida Bäcker, Vafaa Albarazi, Erik Björklund, Jana Alhalabie, Jennifer Lindberg, Verf Lena Egardt och Alice Gunnerås. Främre raden från vänster: Anna-Lena Berglund, Ronja Hansen, Frida Martinsson, Emelie Olsson, Hanna Olofsdotter, Ebba Halvardsson, Elvira Näsén och Linnéa Olofsdotter. Foto: Petra Bäcker

Malungs spelmanslag i Malungs kyrka den 16 september 2023. Nederst, från vänster: Hans-Olov Johnsson, Marit Nordhag, Annie Gunnarsson, Ami Hedlund, Lisa Almlöf, Sverre Hansson, Leif Thoors. Rad 2: Anna Fredriksson, Ingalill Hermansson, Kerstin Eriksson, Karin Almlöf, Mats Nordhag, Joel Hermansson, Mikael Sjögren, Jerker Hedlund, Kalle Almlöf, Lars Moberg. Rad 3: Perjos Lars Halvarsson, Mattias Helje, Anders Almlöf, Gudrun Dahlgren Engberg, Mats Fogel, Anna-Maria Larsson, Jan Larsson, Cecilia Almlöf Lundmark, Henrik Almlöf. Rad 4: Täpp Ida Almlöf, Zara Helje, Magnus Persson, Johan Holland, Magnus Andersson, Kjell Karlsson, Göran Almlöf, Sven Jernberg. Rad 5: Emma Lagerberg, Ann-Sofi Nilsson, Olivia Lagerberg, Elina Almlöf, Kajsa Almlöf, Klara Almlöf, Pelle Engström, Hans Bohm, Hans Johansson. Foto: Timea Hedlund

Jubel för Malung och norska gäster Malungs spelmanslag firade 75 år i en knökfull Malungs kyrka lördagen den 16 september 2023. Malungslaget var större än någonsin, 42 personer, tack vare många hemvändare. Dessutom deltog lagets goda vänner från väster, Spellmannslaget Leik från Hamar och dragspelaren Bent ”Dalakopa” Jacobsen från Röros. I programmet rymdes både klassisk musik och en Malungskomponerad tango vid sidan av äldre och lite nyare låtar i traditionell stil. För det klassiska inslaget stod lagets basist på 1970-talet, Niss Bengt Matsson. Bengt med gitarr och hans fru Marie Bengtson, piano, framförde Edward Elgars Salut d’amour. Sverre Hansson, dragspel, var solist i sin egen Tango vid Lyån, en låt som kom till en inspirerad kväll vid fäbodstugan. Malung har en rik sångtradition och många duktiga utövare. Anna Fredriksson, Ann-Sofi Nilsson och Gudrun Dahlgren Engberg, tre fjärdedelar av gruppen Västerdalälvorna, framträdde liksom systrarna Emma

och Olivia Lagerberg. De fem sångerskorna gjorde också en gemensam insats med den äran. Två finurliga stämspelare från Malung, Joel Hermansson och Mikael Sjögren, är kompisar sedan länge och har gjort låtar till varandra. Här, som duo, fick Joel spela melodin i den egna låten, polskan Upp till Rybacken, och Mikael i schottisen Sill ô tôllâ. Konserten enda solist med fiol var Mattias Helje som hämtade sin låt från Transtrand, en skickligt framförd springlek efter Omas Per Nilsson. I ett par fartfyllda springlekar från Lima, efter Perbjörs Erik Persson ”Fjös Erk”, anslöt Zara Helje och Perjos Lars Halvarsson. Med laget Leik har 75-åringen i Malung en 50 år lång historia. Lagen träffas i stort sett årligen. I konserten presenterade Leiks spelledare Olav Saeta en låt från där han växte upp, Kongsvinger. Förste valsen i Vinger slog 4 an så väl hos Malungslaget att låten redan framförts vid

ett 75-årsprogram i lite mindre format än jubileumskonserten. Det ska nämnas här att Olav Saeta tidigare i år kom ut med en låtsamling där Vingervalsen ingår. Titeln är Min felemusikk fra Glåmdalen, med 250 låtar praktiskt samlade i fem häften i en bokkassett. Det är välformulerade texter om varje låt och lite historia om låtformer och en del utövare. Finns att få hos nätbokhandeln Adlibris för 367 svenska kronor (billigare än i Norge, faktiskt). Leiks andra låt var marschen Embret og Helmer, tillägnade spelmännen Lund och Kjölvang från Engerdal av den tidigare i år bortgångne kompositören, Sven Nyhus. När Bent Jacobsen skapade Hyllning till spelmannen hade han en spelkompis från Hälsingland i tankarna, munspelaren Anders Olsson. Den stämningsfulla låten framfördes i Malungs kyrka av Bent tillsammans med Täpp Ida Almlöf, Anders Almlöf och Kalle Almlöf. Malungs spelmanslag, under Kalle Almlöfs inspirerande och säkra ledning, inledde och avslutade konserten med fyra låtar i vardera änden. Den musiken var också avsedd som en hyllning. I den första avdelningen gällde det kärntruppen bland dem som bildade laget 1948: Åker Erland Jonsson, Göte Hultgren, Selim Bengtlars och Sven Bohm. I den avslutande delen uppmärksammades äldre spelmän som Erkgärds Mats Ersson, Troskari Erik Persson, Lissmyr Erik Persson och Skinnar Albin Larsson. Den mest kände, Lejsme Per Larsson, fick sin del av hyllningen i det avslutade numret Malungs brudmarsch där samtliga medverkande deltog. Högst ansvariga för den vällyckade konserten och jubileumshelgen var Lisa och Kalle Almlöf. Programmet presenterades av Lars Moberg. Hans starka prestation, och hela den 100 minuter långa konserten, ska finnas att se på nätet eller Dalavision när Dalarnas spelmansblad utkommer strax före jul 2023. Konserten spelades in av Jörgen Danielsson som driver TV Malung-Sälen (tvmalung-salen.se) och är en del av Dalavision (dalavision.se). Dalavison är en tv-kanal som också kan ses via stadsnätet och kabelnätet i Avesta, Hedemora, Säter, Falun, Borlänge, Malung, Leksand, Gagnef, Smedjebacken, Ludvika, Mora, Vansbro och Rättvik. Programmen sänds veckovis året runt och är reklamfinansierade. Hans Bohm

75 Orsa jubilerar med konsert till nyår Orsa spelmanslag fyller 75 år under 2023 och firar det lite stillsamt. – Under året har vi inte uppmärksammat jubileet något nämnvärt men ska ha en konsert i Orsa kyrka lördagen den 30/12 kl. 16.00 som vi kallar jubileumskonsert, berättar Olle Moraeus, spelledare. – Jag vet att både Malung och Leksand har haft sina 75-årskalas och konserter tidigare i år. När vi firade 50 år som spelmanslag gjorde vi gemensam sak och hade konserter i Orsa, Leksand och Malung under det året. På spelmanslagets hemsida kan man hitta följande

historia om spelmanslagets bakgrund. Folkmusiken i Orsa har gamla anor. Vi vet att Blecko Anders, 1831-1922, lärde sig spela låtar av Maklins Anders Hansson, 1821-1857. Maklins Anders hade förmodligen lärt sig spela orsalåtar av någon äldre spelman, så man kan utgå från att han inte komponerat de låtar som han lärde Blecko Anders. Man kan dra slutsatsen, att orsalåtarna härstammar från 1700-talet eller tidigare. Under de senaste 100 åren har spelmännen i Orsa skrivit historia. Det har av folkmusikkännare ofta omvittnats, att orsamusiken är av särskilt stort kulturhistoriskt värde, då den är såväl teknisk som ursprunglig och genuin. I Orsa har vi även varit i den lyckliga omständigheten, att vi har haft spelmän som kunnat förvalta arvet av vår folkmusik från våra förfäder. Gössa Anders har varit den förmedlande länken mellan gången tid och nutid och har liksom Blecko Anders kunnat tillägna sig och framföra vår sockenmusik på ett mästerligt sätt. Under årens lopp har spelmännen varit verksamma i olika grupper eller vad man numera kallar spelmanslag. Under Blecko Anders tid förekom ej lagspel. Gössa Anders och Jåmt Låv medverkade vid en spelmansstämma på Skansen 1920, där de väckte berättigat uppseende för sin utomordentliga samspelning. Orsa spelmanslag bildades hösten 1948. Tidigare spelades i mindre grupper utan regelbundna övningar. Från början tänkte man satsa på ett mindre lag, det visade sig vid första träffen som hölls på Born den 17 oktober 1948 att man var för olika i spelsättet, och saknade repertoar. Man beslöt då att satsa på bredden av spelmän. Det visade sig, att denna nya form att framföra folkmusik i stora

Foto: Roland Andersson Ljungberg

Stödkonsert för Ukraina i februari. Orsa spelmanslag har haft ett aktivt år som 75-åring som avslutas med en konsert i Orsa kyrka dagen före nyårsafton.

lag var ett effektivt sätt att få spelmännen att särskilt intressera sig för vår gamla sockenmusik. I slutet av 1948 sammankallade Erik Moraeus alla spelmän i Orsa till en träff, det kom ett tiotal spelmän. Det blev en lyckad start, och intresset för att bilda Orsa spelmanslag var stort. Man siktade in sig på ett framträdande i radio vilket sporrade till effektiv träning. Den 30 januari 1949 var man klar för ett radioframträdande. Den 20 november 1949 var man mogen för nästa framträdande i radio. Nu hade det utökats till 16 spelmän. Det gjordes en inventering av all orsamusik medan Gössa Anders var aktiv. Därmed var sockenmusiken bevarad så långt detta låter sig göras. När man närmade sig 60-talets slut blev det stor åderlåtning i spelmanslaget. Några spelmän började få ålderskrämpor och tappade därmed lusten för att spela. Nu kom en ny generation spelmän. Bröderna Perra och Olle Moraeus samt kusinen Anders Jakobsson kom med stormsteg in i spelmanslaget och på rekordtid blev de riksspelmän. Olle och Anders var endast 15 år gamla när de fick Zornmärket i silver och blev därmed de yngsta riksspelmännen i landet. Under 70-talet började ännu en ny glansperiod. Det gjordes många framträdanden inte enbart i Orsa utan på många platser i landet. Resor utomlands gjordes dels av hela spelmanslaget, dels av mindre grupper. De unga orsaspelmännen fick bl.a. representera Sveriges folkmusik i Tunisien, Österrike och andra länder och

några spelmän fick förmånen att resa till Amerika 1974 och 1976. 1985 gjorde spelmanslaget en resa till Ungern. Efterfrågan på orsamusiken blev efterhand stor, varför spelmanslaget gjorde en grammofonskiva 1978 med gamla låtar på ena sidan och gammal dansmusik på den andra sidan. Musikskolan har varit av stor betydelse för spelmanslaget. I musikskolan får eleverna lära sig både folkmusik och klassisk musik. Efterhand kommer ungdomarna med i spelmanslaget. Låtkurser har anordnats där nya spelmän skapas. På så sätt har man fått ett brett underlag. Orsa spelmanslag har för närvarande ett 50-tal medlemmar inberäknat Lilla spelmanslaget. Någon hade spått att våra låtar skulle dö ut med Gössa Anders, men så blev det inte. - Det är svårt att fylla på med ungdomar mycket beroende på att dom efter gymnasieperioden flyttar och studerar på annan ort, konstaterar Olle Moraeus. Vi har däremot en del till Orsa inflyttade som börjat i spelmans laget. Kanske inte direkt ungdomar, men det hjälper i alla fall till att dra ner medelåldern. Jag vill också säga att alla som vill, är välkomna till spelmanslaget och så har det alltid varit hos oss. Detta såg fader Erik till att det skulle vara så, till skillnad mot en del lag i Dalarna som ogärna tar in utbölingar i gemenskapen, ingen nämnd, men så kan det vara på vissa ställen. Erik Hjelte

2012 instiftade dåvarande landshövdingen Maria Norrfalk ett stipendium för att säkerställa spelmanstraditionen i Dalarna. Tio år senare har tolv stipendiater fått medel ur stipendiefonden. Fondens ändamål är att bidra till att trygga spelmanstraditionen i Dalarna. Detta ska ske genom att med penningbidrag uppmuntra och vidareutveckla unga spelmän som vill förkovra sig i Dalarnas spelmanstradition. Fonden skall stimulera och inspirera stipendiaten att under ett år arrangera möten med länets främsta traditionsbärare och spelmän. Fonden är nu tömd på pengar och tar tacksamt emot nya bidrag. En av de tolv är Linnéa Hedvall. Nu berättar hon om hur Spelmansresan förde henne djupare in i folkmusiken – och i livet.

Namn: Linnéa Hedvall. Ålder: 24 år. Familj: Sambo och dotter 2,5 år. Bor: Nyinflyttad i Bjursås. Yrke/studier: Babysim instruktör, bastumästare och massör. Instrument: Utöver fiolen är det lite sång emellanåt. Spelmanslag/grupper: Uppväxt i Leksands spelmanslag. Kungs Levi Nilsson tog emot i Siljansnäs.

Övriga fritidsintressen: Träning, bada isvak samt hunduppfödning. Bingsjö.

Resan som gav Linnéa Tack Maria Norrfalk för att du valde att instifta den

här stipendiefonden och tack för att just jag fick möjligheten att göra denna resa bland spelmännen för att kunna fortsätta utvecklas inom folkmusiken och få det ärofyllda uppdraget att föra spelmanstraditionen vidare. Jag var med bland de fyra första stipendiaterna år 2016 och minns att även om vi kanske inte kände varandra då eller hade några planer på att åka runt gemensamma till några spelmän så fanns det ändå en gemenskap mellan oss. Man fick chansen att följa varandras resa under året och att se varandras fortsatta utveckling i folkmusikens värld, där man också fick några nya ansikten att heja på ute på spelmansstämmorna. Den resa jag startade 2016 blev jätterolig och fantastiskt utvecklande, om än väldigt omtumlande då jag drabbades av en utmattningsdepression! Men kanske att det här stipendiet också bidrog till att jag inte valde att lägga fiolen på hyllan, resan hjälpte mig att se ljuset i tunneln och fortsätta kämpa vidare i den mån jag mäktade med. De spelmän jag valde att besöka var Kungs Levi Nilsson, Per Gudmundson, Johan Nylander samt Jonas Brandin. Innan utbrändheten kom så hade jag en plan på att besöka dessa spelmän 3-4 gånger vardera samt att cykla fram och tillbaka till varje spelman. Men i och med att jag även hade gymnasiestudier som skulle klaras av blev jag tvungen att sänka ambitionsnivån till en träff per spelman.

Just det där med att cykla fram och tillbaka till varje spelman började bra, i alla fall på vägen till Siljansnäs

Linnéa som nybliven stipendiat i Bingsjö 2016.

och Kungs Levi Nilsson som var den första spelmannen som välkomnade mig hem. Här bjöds det på allt mellan fika och sol till låtutlärning och en hel del snack, bland annat om Zorns spelmanstävling i Gesunda 1906 och de spelmän som var med där som Levi haft som förebilder och själv fått lära sig av. På vägen hemåt slutade cykelfärden redan i Västanvik med punka på bakdäcket. Och så mycket mer cyklande blev det inte förrän det var dags för avslutet på spelmansreseåret.

Nästa spelman som öppnade upp sin dörr för mig var

Per Gudmundson och här kanske det blev mer snack än spel. Men vi konstaterade också det, att det kanske viktigaste att få med sig på en sån här resa är att få höra historier och diskutera folkmusiken. Framför allt pratade vi om hur vi kan arbeta för att folkmusiken inte bara ska bli bevarad på museum utan fortsätta utvecklas och leva vidare. Den tredje spelmannen som tog emot mig var Johan

spelglädjen tillbaka Nylander och där slog vi oss ner i hans kök för lite uppvärmning genom att dricka kaffe och spela kaffelåten från Bingsjö. Naturligtvis fick jag med mig några låtar i bagaget från Johan också. Men en viktig diskussion som uppkom handlade om vad det egentligen är som definierar en Bingsjöspelman. Måste man ha Bingsjö i blodet eller måste man ha spelat upp för Zornmärket på Bingsjölåtar, eller kan det vara så enkelt som att alla som vill, som kan spela några Bingsjölåtar Fiolen finns numera också på kan få definiera sig som underarmen. en Bingsjöspelman? Sist men inte minst så fick jag chansen att komma hem

till Jonas Brandin där vi naturligtvis spelade en hel del Bodalåtar och kanske det var hos Jonas som det blev mest spela av. Men såklart hann vi också med att dricka kaffe och prata mycket om spelmän från Bodatrakten och dess historier. Men allra främst var det de värdefulla tipsen om teknik och ornamentik som fick följa med mig hem i

bagaget från denna resa. Det blev alltså inte mycket mer cyklande efter punkteringen på vägen hem från Levi. (Vilket i sig såklart inte berodde på just punkteringen, utan kort och gott på andra omständigheter som väder och årstid). Istället fick det bli som ett avslut på min resa under året, att cykla dit, där allting startade ett år tidigare, till Bingsjöstämman. Något jag hört att många spelmän gjorde förr, men kanske finns det några som fortfarande gör det? Om inte annat kanske det kan komma att bli så igen i och med den klimatomställning vi står inför i dagens samhälle? Att stipendietiden för spelmansresan var slut efter ett år och nya stipendiater stod på tur, betydde inte det att spelmansresan var slut. För mig så fortsatte resan mot att få bli frisk från utbrändheten och bland annat spelade jag in en skiva som fick namnet ”På vägen tillbaka”, helt enkelt som en del i resan för att hitta tillbaka till glädjen och energin i livet igen. Idag skulle jag säga att jag äntligen har återhämtat mig, och att min spelmansresa fortsätter framåt. Jag har hittills hunnit spelat upp för Zorns bronsmärke och känner en stor tacksamhet över att vägarna är många och långa för fortsatt tid till utveckling och förkovran inom folkmusiken. Linnéa Hedvall

I september 1972 började en ung Gunnar Ternhag resa runt i Dalarna med en bandspelare i bagaget. Han fick med sig guld i form av visor, låtar och berättelser från köksbord i Avesta, Garpenberg, Grytnäs, Nusnäs, Sollerön och Ryssa. Än sjunger Märta Boström oemotståndligt vackert med dottern Inger Ploog. Än kan Gössa Anna berätta om spelmännen hon spelat med. Här är ett utdrag ur hans nya bok utgiven av Svenskt visarkiv.

Förra hotellägaren Frida Johansson i Avesta hade lärt sig många visor av sin morfar som kom från Malung.

Hilma Öster kompade Ivar Wallman med sitt rytmiska gitarrspel.

Inspelningsminnen

från en tid när musiken producerades i köken är jag var styvt 20, reste jag runt i Sverige för att spela in folkmusik för Svenskt visarkiv. Det var en fantastisk möjlighet som i själva verket bestämde inriktningen på mitt yrkesliv. Jag besökte spelmän och vissångare, från Karesuando i norr till Öresundskusten i söder. Människor släppte in ynglingen i sina hem, bjöd på kaffe och musicerade i många fall ogenerat framför mikrofonen. Det hela var en ovärderlig erfarenhet som jag i många sammanhang känt tacksamhet över. Nyligen har jag beskrivit mina inspelningsminnen i en bok: När jag spelade in. Minnesbilder och eftertankar (utgiven av Svenskt visarkiv). Ur min text saxar jag här två stycken som beskriver resor i Dalarna – den första i södra Dalarna, den andra i Moratrakten. Tog tåget till Krylbo, hämtade ut en hyrbil och begav 12

mig till ett litet hotell som låg i bottenvåningen på ett äldre flerfamiljshus i Krylbo, strax intill den stilla flytande Dalälven. På det hotellet mötte jag för första gången uttrycket ”thé complé” som stod för den påvra frukosten, serverad på rummet. * Jag började den 26 september 1972 i Ljusfallet i Garpenberg, där jag träffade Ivar Wallman (1889–1974) som spelade fiol och tvåradigt dragspel samt gitarrspelaren Hilma Öster (1908–1996). Den färgstarke Ivar Wallman var uppvuxen i ett hem med musik. Fadern, häradsdomaren Erik Wallman (f. 1865), var spelman, men spelade sällan utanför hemmet. Det var sången som stod i centrum. I intervjun framkom tydligt att Ivar Wallman hade haft ett stort musikintresse livet igenom. Han och Hilma Öster spelade ett ganska stort antal låtar för mig, polskor och valser. Hans fiolspel hade kanske sett bättre dagar, men han spelade energiskt och framför allt villigt. Samma beskrivning gäller hans spel på det

Ivar Wallman i Garpenberg spelade både fiol och dragspel, och hade ett stort musikintresse.

tvåradiga spelet. Hilma Öster bidrog till svänget med sitt fina gitarrspel. De var kort sagt mycket samspelta. Hilma Öster berättade för mig att hon också hade ett livligt musikintresse sedan unga år. Hon hade tidigare spelat både fiol och dragspel. Därefter åkte jag till Trädgårdsvägen i Avesta, där

jag knackade på hos dragspelaren Bengt Wetterskog (1914–2002), född i Fors. Han hade mycket att berätta om sitt musikerskap, om den musikfyllda uppväxten med en familjeorkester under faderns ledning, om eget musicerande till dans, om deltagande i dragspelstävlingar, om radioframträdanden och en hel del annat. På sitt pianodragspel framförde han för mig ett mindre antal danslåtar, skickligt och rutinerat. Fyra av låtarna var hans egna kompositioner. En hette Skidlöparen och var en så kallad konsertvals, särskilt skapad för att framföras vid dragspelstävlingar. En genre som var stor under dragspelsvirtuosernas tidevarv. Dagen därpå gästade jag den glade bonden Erik Arfs (1907–1989) i Boda i Hedemora som sjöng och spelade näverlapp. Jag intervjuade honom särskilt om näverlappsspelet som han lärt av fadern Arfs Karl. Den omtalade Strömsolles Karl i Nås, Hedemora som samtidigt spelade både näverlapp och fiol, hade troligen lärt fadern. På senare år hade Arfs Erik börjat spela inför publik, för mig spelade han tre bitar. Och sjöng några sånglekar. Jag intervjuade honom också om den legendariske dragspels-

tillverkaren Carl Johan Malmling (1862–1947) som en tid var dräng på gården. Följande dag (27/9) tillbaka i Avesta. Jag besökte förra

hotellägaren Frida Johansson (1895–1973) på Prästgatan, född i västmanländska Möklinta. En intensiv, språksam och minnesgod kvinna som hade mycket att berätta, bland annat om sitt brokiga yrkesliv i restaurang- och hotellbranschen. Musiken mötte hon under uppväxten hos morfar och mormor. Morfadern, en Malungskarl, sjöng och spelade orgelharmonium. Av honom lärde sig Frida Johansson spela hans instrument, senare lärde hon sig cittra, men vid mitt besök var allt spel lagt åt sidan. Men hon sjöng fortfarande. För mig framförde hon en handfull visor från ungdomens dagar. I lågt läge. Senare skickade hon egenhändigt nerskrivna vistexter till visarkivet. Jag fortsatte direkt till byn Snickarbo ett stycke norr om Avesta, hem till Anna Önnegård (1906–1999), mera känd som Gössa Anna, dotter till den kände orsaspelmannen Gössa Anders Andersson. Hon spelade inte numera, åtminstone inte för mig, men var i yngre dagar mycket aktiv som fiolspelare. Bland annat i en trio med fadern och brodern Gössa Anders d.y. som spelade klarinett. Jag intervjuade Gössa Anna om hennes musikerminnen. Hon hade verkligen mycket intressant att berätta, både om spelmanslivet i Orsa och om framträdanden på allehanda ställen. Hon kunde vittna om orsaspelmännen Blecko Anders Olsson och Jämt Olof Ersson – den 13

sistnämnde spelade originellt nog altfiol. Det var smått fantastiskt att höra henne beskriva sina upplevelser av spelmansmusiken i den brytningstid som pågick under hennes aktiva år. Det var som att höra uppläsningar ur en folkmusikens historiebok. därpå (28/9) till Karlbo, strax söder om Avesta. Där träffade jag Alfred Eriksson (1896–1975), kallad Spel-Alfred, och Adolf Blixt (1898–1978), Vi möttes hemma hos Spel-Alfred som bodde på Spelmansstigen – uppkallad efter honom. Spel-Alfred spelade femradigt dragspel, Adolf Blixt fiol. Spel-Alfred var ännu en källa till musikens 1900-talshistoria. Han hade sitt musikaliska påbrå närmast från morfadern Erik Melin som lärde honom dragspelets grunder. Spel-Alfred kom tidigt ut på olika scener, spelade en tid med Carl Jularbo, var i Stockholm på 20-talet där han umgicks i konstnärskretsar. Han och dragspelet hade kort sagt varit med om mycket. Adolf Blixt hade nästan lika mycket att bidra med. Född i Uppsala, där han lärde sig spela fiol, bland annat av Hjort Anders som en tid bodde granne med föräldrahemmet. Nu bodde Adolf Blixt alltså i Karlbo, hade arbetat

vid järnvägen i Krylbo och spelade tillsammans med Spel-Alfred. De framträdde vant tillsammans i ett antal låtar av känt dragspelssnitt. Flera allmänt kända. Men båda presenterade också egna kompositioner, Spel-Alfred exempelvis valsen med det dragspelstypiska namnet Månskensglitter över Bäsingen, Adolf Blixt med konsertvalsen Längtan vid fäboden. (Båda låttitlarna skulle lika gärna kunna vara namn på naturromantiska målningar.) Två trevliga musikanter som skapade ett inspelningstillfälle med behållning. Lite senare samma dag besökte jag fiolspelaren Gunnar Wetterskog (1911–1980) som bodde i Grytnäs, invid riksväg 70. Bror till Bengt W. och utnämnd till Riksspelman 1956 ”för fina låtar och redbart spel” som motiveringen löd. Jag spelade bara in en enda låt, en sak som Gunnar Wetterskog lärt sig efter en uppteckning av Karl Sporr, men han berättade desto mer: om traktens äldre spelmän, om sitt spel för folkdanslaget och sitt samspel med Udd Axel Johansson, Hedemora. Ordförande i Grytnäs hembygdsförening. Efter denna upptagning styrde mot Krylbo, lämnade tillbaka hyrbilen och satte mig på tåget tillbaka till huvudstaden, där jag då bodde.

Spel-Alfred i Karlbo kunde berätta om en lång och innehållsrik bana som dragspelare.

Mats Kristina Nilsson i Bengtsarvet på Sollerön spelades in vid två tillfällen.

Min inspelningsturné i södra Dalarna tog mig dagen

Mats Kristina Nilsson Dunder Karl ... var besökte (1893–1982) i Bengtsarvet, uppvuxen som sexåring med på Amusgården i Gruddbo. Av en händelse född i långfäboden Holen, vid spelmans när familjen var där för att plocka potatis. Hon hade i yngre år vistats på tävlingen och Jag började den 12 februari 1973 Holens fäbodar och på åkerfäboden, mindes hur han i Nusnäs hemma hos Bengtås Johan något som jag intervjuade henne om. Johansson (1901–1987) som var fisatt på skackeln Hon var en mycket god berättare med olspelman. Född i byn på Bengtåsgårminne. Jag behövde inte på den vagn som kristallklart den. Hade börjat spela i övre tonåren. ställa många frågor, hennes detaljeraNär han bodde i Orsa 1919–1925 hörde tjänstgjorde som de berättelser flöt med självklarhet ur han en hel del spelmän där, bland hennes mun. Hon kunde berätta om scen. annat Gulis Erik och Gössa Anders, sångstunder under fäbodsomrarna, Ett halvår senare besökte jag åter Dalarna, den här gången trakten kring Mora. Jag hade varit där i inspelningsärenden tidigare och då fått fina kontakter som jag ville utnyttja.

och blev inspirerad till att fördjupa sitt intresse för låtspel. Han var nu medlem av Mora spelmanslag, men framträdde knappast på egen hand. Han kunde ändå berätta om ett långt liv med musiken, men gjorde det ganska blygsamt. Han hade lärt en del av Larsors Anders Larsson, men också av Döss (Grannas) Olof Andersson, båda bygrannar. För mig spelade han en handfull låtar, bland annat efter de nämnda spelmännen. Följande dag (13/2) var jag på Sollerön, där jag först

helst när det dagliga arbetet var över. Någon gång kunde det också bli dans till munspel. När hon började sjunga för mig, gjorde hon det distinkt och uttrycksfullt. Hon framförde visor som hon hade lärt i unga år, inte minst i fäbodarna. Hon kunde också en rad småvisor. Många visor inramade hon med berättelser ur sitt liv – liv och musik gick ihop på ett fascinerade sätt. Hon sjöng ”O tysta ensamhet” på en melodi som låg mycket nära den kända varianten efter Reser Anna Larsson (Visa från Utanmyra). Vidare sjöng hon ”Den signade dag” på en oerhört fin melodi – och med ett innerligt uttryck. Jag for direkt efteråt hem till Dunder Karl Ohls-

Olhans Margit Jönsson bodde i Kulåra på Sollerön.

son (1900–1979) på Sollerön. Han var sonson till Lavas Margit Jönsdotter (1844–1925), den fäbodkulla som 1905 inspirerade Anders Zorn till spelmanstävlingen i Gesunda 1906. Avbildad på oljemålningen Hornblåserska 1907. Dunder Karl redogjorde detaljrikt för den händelsen såsom farmodern berättat om den. Han var som sexåring med vid spelmanstävlingen och mindes hur han satt på skackeln på den vagn som tjänstgjorde som scen. Han var en verkligt bra berättare, intresserad av traktens historia, och beläst visade det sig. Dunder Karl hade en stor visrepertoar och var tydligt road av att sjunga. Han sjöng med en påfallande säkerhet, kraftfullt och utåtriktat. En glädje att lyssna till honom. Några visor sjöng han med texterna framför sig. En av visorna hämtad ur Tegnérs Frithiofs saga från 1825. Några visor hade han skapat själv, både texter och melodier. Vid pensioneringen köpte han sig ett tvåradigt dragspel (Hohner Corso) och lärde sig behärska instrumentet. Han spelade ett antal låtar för mig, bland annat den egna Sista bröten går – Dunder Karl hade arbetat som flottare och berättade lyriskt om den tiden. Jag fick intrycket att Dunder Karl uppskattade mitt besök. Att han hade mycket på hjärtat var odiskutabelt. Ett tredje besök på Sollerön samma dag: Märta Boström (1903–1978) och Inger Ploog (f. 1942), mor och dotter. De båda framträdde som vissångerskor, med både gammalt och nytt. De utgjorde delar av en familjeorkes- 4 ter som brukade spela på privata kalas. Mor och dotter 15

spelade också publikt tillsammans, på ålderdomshem och för pensionärsföreningar. Dragspelaren Inger Ploog spelade därutöver till dans med en kamrat – hon behärskade även gitarr och cittra. Hon berättade att hon förnyade sin repertoar genom att ta ut låtar efter radion. När de båda började musicera för mig, förstod jag omedelbart att de var mycket efterfrågade. De sjöng och spelade oemotståndligt, totalt utan att besväras av den konstruerade situationen. Det var som om de hade en stor publik framför sig, inte bara en enda lyssnare och en mikrofon. De sjöng omväxlande unisont och med tersstämma – mor och dotter hade så lika röster att de smälte ihop i den unisona sången. De växlade också mellan ackompanjemang av femradigt dragspel och cittra samt enbart cittra. Mycket effektfullt. De kunde som sagt många modernare saker, men mina frågor ledde dem till att huvudsakligen ta fram den äldre delen av repertoaren. Ett oförglömligt inspelningstillfälle. Följande dag (14/2) for jag till byn Kulåra, fortfaran-

de på Sollerön. Jag mötte där Olhans Margit Jönsson (1886–1978) och den yngre bygrannen Stina (Kristina) Håll (1911–2003). Min kontaktperson var Johan Svensson, ”Sven-Johan” kallad, en legendarisk gestalt, bland annat ortsmeddelare för Mora Tidning i många decennier. Stina Håll sufflerade försynt på Sollerömål. Jag började inspelningen med att fråga Olhans Margit om hennes vistelser i Garbergs fäbodar. Hon berättade glatt sina minnen. Mormodern Ryss Margit Larsdotter blåste horn. Men alla ”kulade”, också Olhans Margit. Hon började annars sin sång för mig genom att framföra den allra första visa som hon lärde sig, nämligen av sin mor Mås

Margit Persdotter när hon var fem år: ”Från jorden jag blickar mot himmelen opp”. Hon sjöng också en visa som hon lärde sig tidigt av sin far, rallarvisan ”En visa vill jag sjunga om Sveriges norra gräns”. Även vid detta tillfälle fick jag höra ”O tysta ensamhet”, men Olhans Margits melodi var inte besläktad med Visa från Utanmyra. Hon sjöng vant och självklart, men med viss darrning som måste förklaras med hennes höga ålder. Det framgick att Olhans Margit sjungit mycket i sina da´r. Stina Håll sjöng också för mig, bland annat ännu en melodivariant på ”O tysta ensamhet”. Sven-Johan förde mig efteråt till byn Ryssa, tillhörig Sollerön, men belägen på fastlandet. Vi besökte de sjungande syskonen Karl Broman (1890–1978), Karin Järnberg (1907–1989) och Agnes Broman (1914–2003). Samtliga födda och uppvuxna i Ryssa. Karl Broman hade i yngre dagar sjungit något inför andra. Det märktes när han började framträda för mig. Sjöng utåtriktat och kraftfullt. Han hade bevarat delar av den repertoar som han hade aktuell i unga år. Det var framför allt Karl Broman som jag kunde spela in, men systrarna hade också mycket att meddela. De sjöng flera fina småvisor och kunde dessutom återge visor knutna till fäbodlivet. Vissa visor sjöng Karl och Karin unisont, andra de båda systrarna. Hela tiden utstrålade alla tre en tydlig sångarglädje. Jag fick intrycket att sången betydde mycket för dem. När jag hör inspelningen lägger jag märke till att de använder mål när de pratar med varandra, men med mig ”svenska”. Språkväxlingen gick blixtsnabbt. Gunnar Ternhag Foto porträttbilder: Gunnar Ternhag, i Svenskt visarkiv.

Det var smått fan tastiskt att höra henne beskriva sina upplevelser av spel mansmusiken i den brytningstid som pågick under hen nes aktiva år. Det var som att höra uppläsningar ur en folkmusikens histo Mitt i denna samling med stadiga orsaspelmän står en 16-årig Gössa Anna, riebok. alldeles till vänster om henne fadern Gössa Anders (ovanför tuschmärket XX). Fotografiet är taget av Karl Lärka 1922 i samband med invigningen av Orsa gammelgård. Wikimedia Commons.

Buskspel på Jubileumsstämman med kraftigt inslag av Falu spelmanslag. Foto: Hans Olander (samtliga bilder)

Spelåret 2023 Detta är vad vi gör tillsammans. År efter år. Vi spelar. Alla dessa människor med fioler samt något dragspel, nån gitarr, en mandola, ett horn, ett munspel, kanske till och med en säckpipa. Tack och lov för kontrabasen längst där bak. Bara att fortsätta framåt!

Linnea Hedvall spelar upp på konserten för Spelmansresan.

Glatt samspel på stora allspelet i Mora.

Anna Aronsson tar ton under jubileumskonserten i Mora kyrka.

16-17 Spelmans

Foto: Hans Olander Ålder: 66 år Bor: Falun men är född och uppvuxen i Rättvik. Yrke: Senast jobbat på NKT Cables i 35 år, numera pensionär. Spelman: Sedan tidigt 80-tal, min musikaliska uppväxt har jag i Boda spelmanslag. Instrument: Fiol, fuskar lite på durspel. Därför fotograferar jag folkmusik: Kameran har jag för det mesta med mig och jag tycker det är kul att dokumentera där jag är och verkar bland annat på spelningar, spelmanslag och resor som jag haft med Rättviks folkdanslag (80- och 90-tal 18 analogt), Boda spelmanslag och Falu spelmanslag.

såret 2023

Wille Toors (1921–2008), idérik spelman och violinist från Malung, tog musikaliska intryck från många håll. I artikeln här skriver Wille om tre av Norges största spelmän med hardingfela. De var förebilder som utvecklat den lokalt förankrade musiken precis som han själv ville göra.

Tre norska mästerspelmän Av Wille Toors (Ur Mora Tidning 21 januari 1955) Wille Toors ger i nedanstående artikel några glimtar

av den norska folkmusikens förnämsta mästare. Den norska folkmusiken är nog i allmänhet litet känd i vårt land. Många anser den svår att förstå. Jag har till och med, säger Wille Toors, sett skickliga svenska spelmän oförstående ruska på huvudet inför både Myllargutens och Mosafinns låtar. Men det är väl med dessa mästerspelmäns låtar som med annan verklig musik. Man kanske inte uppfattar dess värde första gången man hör den. Man måste lära sig förstå den. Och har man någon gång haft tillfälle att ströva omkring i miljön där musiken är född, sett naturen, talat med dess folk, upplevat en glimt av deras liv, ja då förstår man snart också deras musik. Börjar man studera Myllargutens, Mosafinns och Sjur Helgelands låtar skall man finna att dessa bygdegenier utvecklade de enkla folklåtarna fram till lysande konst. De flesta av deras låtar är värdiga konsertstycken. Detta bevisas också då sådana namn som violinkonstnären Ole Bull gärna framförde dem på sina konserter. Och det berättas att Grieg hänförd kunde sitta hela nätter igenom och lyssna till Helgelands sällsamma spel.

Myllarguten, Mosafinn och Helgeland är den norska

folkmusikens yppersta namn. Dessa förde var och en sin musik upp till konstens tinnar. Torgeir Augundson eller Myllarguten som han alltid kallades var född 1801 i Telemarken. Hans rykte som spelman är legendariskt och lever alltjämt liksom hans låtar, inte bara i hans födelsebygd utan i hela Norge. Han var den förste som höjde låtmusiken ur den snäva bygdetraditionen och skapade en nationell konst som även satt spår i t. ex. Griegs musik. Myllarguten ägde förmågan till nyskapande och utbildade den enkla låten till större format, använde djärvare stråkteknik, rikare ackordspel och talrikare utkrusningar. Tidigt började han fingra på fiolen. Istället för att hjälpa till med de många arbeten och sysslor som hörde den jordbrukande hemgården till, satt ynglingen och spelade på sin fiol. Korna och fåren fick gå bäst de ville, när han sattes att sköta dem. Nej det var inte mycket bevänt med Torgeirs hjälp i hemmet och han blev så småningom körd hemifrån för att klara sig bäst han kunde på egen hand. Så började den unge spelmannen sin vandrande tillvaro. Från by till by likt en zigenare drog han med fiolen

sjungande, från bröllop till bröllop, från dryckeslag till dryckeslag, till dans och fester. Han sov ibland i någon bondgård, ibland i lador och hus efter vägarna där han drog fram. Frös och svalt. Men ryktet om hans skicklighet på fiolen började ta fart och snart kallades den unga spelmannen och vagabonden till storbröllop på de mäktigaste bondgårdar. År 1831 kom Myllarguten i kontakt med Ole Bull, vilken blev mycket imponerad av dennes mäktiga spel och sällsamma låtar, Ole Bull hjälpte sedermera Myllar guten att anordna en konsert i Oslo eller som det då hette Kristiania. Konserten lär ha samlat över tusen människor. Myllarguten spelade en lång rad av sina förnämligaste låtar och folk applåderade. En del medgav uppriktigt att de ingenting förstod, medan en del andra blev så tagna att de gick hem och skrev dikter. Sedan följde konserter i hela Sydnorge samt även Köpenhamn och Göteborg. Så småningom gifte han sig och slog sig ner på en gård vid Haukelifjell, där han blev någorlunda bofast. Och hit vandrade folk för att höra honom spela. En dag kom diktaren Kjerulf vandrande upp till Haukelifjell. Denne hade hört talas om mästerspelmannen, men trodde föga att denna bondspelmans musik skulle kunna påverka honom, Men sent skulle Kjerulf glömma sitt möte med Myllarguten. Ty denna diktare blev som trollbunden av denne spelmans sällsamma musik. Och flera skrifter om Myllarguten kom sedan från Kjerulfs penna. En dag kom Ole Bull till Myllarguten och bad att få teckna upp några av dennes låtar. Det fick han och sedan han skrivit ned vad han tyckte, tog han fiolen själv och spelade upp för Myllarguten, samtidigt som han frågade om de var rätt återgivna. Ja, sa Myllarguten, visst är de rätt återgivna och de är bra spelade, men det är ändå inte mina låtar. Vad var det då som Ole Bull, denne sagolike konstnär, firad från alla världens konsertestrader inte förmådde tolka, som gjorde att inte låtarna lät lika som när Myllarguten spelade dem? Jo, det var Myllargutens egen själ. Den han färgade sina låtar med. Den ägde ingen annan människa i världen, än Myllarguten själv. År 1872 tystnade Myllargutens fiol. Men hans rykte och låtar lever och skall väl alltid leva. Hans ”Siklebe-

Ottar Kåsa är en ättling i sjätte led till Myllarguten. Han är en framgångsrik spelman som vunnit Landskappleiken fyra gånger och han bygger hardingfelor. Malungs spelmanslag besökte vänorten Voss 2005 och då var Ottar i Voss för att lära fiolbygge. Bordsgrannar är Elise Danielsson, Gurri Arnadottir och Leo Sydborn i Malungslaget. Foto: Hans Bohm

Wille Toors, i mitten, tillsammans med spelmanskamraterna Selim Bengtlars och Göte Hultgren vid Ole Bull-statyn i Bergen. Ole Bull var den världsberömde violinisten som lanserade Myllarguten för en stadspublik. Bilden togs när Malungs spelmanslag och Malungskören var på turné på Vestlandet i Norge 1952. Foto: Sven Bohm

kken”, ”Tjugedalarslåtten”, ”Fossegrimmen” och ”Myllarguten Brudmarsj” är vida mer än en folklåt. Det är musik värdig konsertestraderna och den är tidlös som all verklig konst. Sjur Helgeland var född i Myrkdalen 1858. Hans första läromästare var fadern, sedan ett par andra bygdespelmän ”Gamle Haagjen” och ”Bygdetraaen”. Men Sjur visade snart sin egen starka personlighet. Han tog inte efter någon, lånade av ingen. Han ägde gudagåvan att skapa själv. Ur sina egna stämningar skapade Sjur Helgeland. han fram sin musik. Allt som gjorde intryck Foto: Hans Bohm

Myllarguten står staty i närheten av sitt sista hem i Arabygdi långt västerut i Telemark. Boningshuset i bakgrunden till höger. Bildhuggaren Dyre Vaa skapade bronsmonumentet som invigdes 1969 och som 1994 besöktes av bland andra spelmannen Täpp Nils Nilsson, Malung. Foto: Hans Bohm

på honom i natur och själsliv, fick sin utformning i toner. Icke minst naturstämningar fick uttryck. Hans låtar ”Budeiene på Vikafjell”, ”Trolli i Bygdagjelet” vittnar om konstnärens inspriationskälla. ”Det gjekk som eld i dalen når Helgeland var komen til bygdi og det var fest der han ferdast” skrev Hoprekstad (Olav Hoprekstad 1875–1965, författare). Och Björndal (Arne, 1882–1965) kallar honom ”Äventyrsprinsen bland Vestlandets spelmän”. Helgelands spel lär ha gripit åhörarna starkt.4 En gång när den berömde Mosafinn på sina 21

gamla dagar hörde Helgeland spela, lär gråten ha tagit honom, säges det. Och Grieg, som ofta besökte Helgeland, kunde sitta kväll efter kväll och lyssna till hans spel och studera hans säregna stråkteknik, hans enastående utkrusningar, drillar och förslag. ”Äventyrsprinsen” bodde aldrig i något slott. Han hade en liten stuga i Myrkdalen, där han bodde i sin ensamhet mellan spelfärderna. Helgeland dog 1924. En minnessten är rest på Vinje kyrkogård, Vossestrand, Hans efterlämnade låtar lever dock alltjämt och tillhör de utsöktaste pärlorna i Norges folkmusik. Ola Mosafinn var född 1828 i Vossabygden. ”Ikkje

noko spelemansnamn gjev slik etterljom hjå folket i Vossabygdene som dette” skrives om honom, En av hans läromästare var den kände Nils Rekve. Egentligen var det meningen att Mosafinn skulle bli skollärare och han lär även ha varit det en tid. Men musiken var Mosafinn kär och fiolen var ett ”djävulens redskap”. Det kom till prästens kännedom att Mosafinn spelade på fester och ”syndiga danser” och han fick avsked på dagen från sin skollärarsyssla. Sedan bar det ut på spelfärd. Mest till Hardanger och Sogn. På Laerdalsmarknaden träffade han spelmannen Nils Himle från Valdres. Av denne skulle Mosafinn få lära nya låtar. ”Men eg tek en ort timen” sade Himle (”en ort” lika med ett gram, förmodligen avses silver). Och så började musiktimmen med låt efter låt. Då timmen var gången hade Mosafinn lärt sig åtta nya låtar. Men då svor valdrisen. Aldrig hade någon tillägnat sig hans låtar så fort. Och när betalningen, som uppgjort var, kom på tal,

ville Himle ingenting ha. Hardanger blev Mosafinns andra hembygd. Här höll han till i tjugoåtta hela vintrar, med skräddararbete, gårdfarihandel och spelning. Men varje gång det började luta mot vår, måste han hem till sin kära Vossabygd. I Hardanger träffade han både Ole Bull och Grieg. Spelade hos Grieg på en av dennes födelsedagsfester. Mosafinn var en farande spelman. År 1880 drog han ut på spelfärd, femtiotvå år gammal, och höll konserter i Bergen och flera andra städer, Och 1890 reste han till Amerika för att ge konserter även där. I Scandia Hall i Chicago höll han sin första konsert inför en fulltalig publik. Efter konserten skrev en tidning: ”Det var et eget syn at se den gamle vackre mand komme frem i sin nationale Vossedragt, men med verdensmands naturlighed i sine bevegelser, og leverere sin musik, der i sin drömmende ömhed var lige eiendomlig som manden selv. Hans spel var rent og klart som i en rislende fjeldbaek”. Året efter gjorde Mosafinn sin andra Amerikaresa, varmt mottagen vart han drog fram. Men när det började luta mot vår for han tillbaka över haven och kom hem till Voss som vanligt. Så småningom slog han sig ner där för gott. Köpte sig en gård på Saue i Viki. Och här bodde han resten av sitt liv. Men många spelmän var det som fann vägen ner till Saue, lärde låtar och fick höra mästaren spela, Liksom Helgeland förblev även Mosafinn ungkarl i alla sina dagar. När någon kom in på detta sade han: ”Dai ha sitt å dragast med dai gifte og. Å ha du ingjen som klappa deg so ha du heldu ikkje nokon som klora deg”. Han var inte nyskaparen, kompositören, men han var

Ett riktigt praktverk om Myllarguten Myllarguten är Norges

mest legendariske spelman. Med tanke på den omfattande utgivningen av böcker om folkmusik i vårt grannland, är det förvånande att en modern biografi dröjde ända till förra året. Då presenterade Annfrid Berget Haukeland sitt praktverk ”Myllarguten. Livet, legenden, medspillerne”, drygt 370 sidor, i samband med Landskappleiken i Rjukan, Telemark. Författaren är en släkting i femte led till spelmannen vars namn var Torgeir Augundson och levnadsår 1801–1872. I en intervju i magasinet Folkemusikk i samband med utgivningen, berättade hon: – Det som fascinerat mig mest med Myllarguten, är hur den fattiga pojken från en fattig bygd i Telemark kunde bli så känd. Hur han kunde bli ett sådant musikaliskt geni, och hur han klarade av att skaffa sig en sådan enorm repertoar, kunna efterlikna alla andra spelmän och sätta ihop nya låtar. Han kunde spela i dagar utan att upprepa sig. När man läser boken slås man också av hur mycket fak-

ta som finns om Myllarguten. Det är ändå 150 år sedan han dog och han levde oftast under enkla förhållanden. Boken finns på nätbokhandeln Adlibris och kostar 399 svenska kronor. En bok om en verksam norsk

spelman, ”Å vera ingenting”, har en koppling till årets Nobelpristagare i litteratur. Boken har Hardangers spelman nr 1, Knut Hamre, i fokus. Han har varit framgångsrik både som estradspelman och som lärare för andra hardingfelespelare – alltifrån nybörjare till de skickligaste. Han var nära kompis med Hardangers store diktare Olav H. Hauge och är god vän med årets nobelpristagare Jon Fosse som skrivit förordet i boken som kom ut 2014. Fosse nämner att han växte upp med anglosaxisk pop och elgitarr där Hamre lite längre in i Hardangerfjorden hade hardingfela och den lokala musiktraditionen.

Bild från Wikipedia

Ett porträtt av Ola Mosafinn är en del av en större bronsrelief från 1921 skapad av Nils Bergslien. Konstverket kallas Ridande Vossabrudlaup – ett minnesmärke över Mosafinn och över traditionen i Voss med ridande bröllopsföljen.

mästaren i sammanställning och rekonstruktion, skrev Björndal. Bukdal skriver: ”Han ejde smilet. De store modsaetninger huggede i hans sind, og han havde en kunstners hudlöshed og saarbarhed. Han löb sig fast, naade aldrig frem. Hans rige evner förblödte i bygdegeniets tragedie”. Då Mosafinn blev gammal och inte kunde fara mer, skrev han ett brev till en gammal vän, en spelman i Telemark. I brevet talade han om sin ungdom, de glada dagar med fest och äventyr, då ha han sådde sitt spels rikedom för vindarna. Han hade ödslat sitt liv för konstnärsrangen. Vi träffas väl inte mer i detta livet skrev han: ”Men me treffest att i himmelen, og me faer vona at Vaarherre hev et lite kammers aat oss og daa skal me kappspele”.

Det tindrar i denna replik. Röd vemodig kvällssol. Den 28 december 1912 dog Mosafinn, 84 år gammal. Hela Vossabygden följde honom till graven. 1916 restes en minnessten över honom på kyrkogården i Vangen. 1921 kom minnestavlan, ”Ridande Vossabrudlaup” på Lindehaugen. En storslagen avbildning av ett Vossabröllop och med Mosafinn som den centrala personen. ”Till minne um Ola Mossafinn og gamle ridande Vossabrudlaup” lyder inskriften. Och framför står en notrad ur ”Bjölleslåtten” smidd i järn. Få norska konstnärer har fått ett vackrare minne. Wille Toors

Benedicte Maurseth har skrivit boken. Hon blev elev till Knut i musikskolan. Nu är hon själv mästerlig med hardingfela – och en god skribent. Boken bygger till stor del på samtal mellan de båda. Knut Hamre har djupa funderingar över detta att lära låtar, lära ut och förmedla till elever och om sin egen konstnärliga verksamhet som spelman på olika estrader. Knut Hamre var med i minneskonserten för Pers Hans Olsson i Rättvik förra sommaren, så han är bekant för en del också här i Dalarna. På Adlibris kostar boken 350 kronor. Den finns i engelsk översättning för 321 kronor. Förra året gav Benedicte Maurseth ut ”Systerspel: om spelet som var, og om spelet som vart borte”. Boken handlar alltså om kvinnor som spelat fela, från 1700-talet till idag. Priset är 366 kronor hos Adlibris. Under hösten har den norska spelmansrörelsen firat

100-årsjubileum. Det som under många år kallades Landslaget for spelemenn heter idag FolkOrg. Bildandet skedde i Bergen och dit var också firandet förlagt. Där släpptes också jubileumsboken ”Songen Dansen Spelet”, 340 sidor tjock med omkring 550 bilder. Boken finns att beställa hos folkorg.no och kostar 450 norska kronor plus porto (inom Norge är det 150 kr). Hans Bohm

Man hade skaffat 21 liter brännvin. Och så bar det av med kistan från Rihimäki på Malungs finnmark ned till kyrkan i Tyngsjö. Dan Andersson har diktat om jordafärden och Rune Lindström gjorde en spelfilm. Men det här sägs vara en ögonvittnesskildring från storspelmannens sista färd i augusti nådens år 1907.

Lejsme Pers sista färd Av Jalmar Vestmyr (Ur Skinnarebygd 1967–68) Några äldre finnar, alla över åttio år gamla, har på värmländska berättat om Lejsme Pers liv och spelmannens jordafärd. De har många personliga minnen av Lejsme Per, och en av dem var även med och bar kistan begravningsdagen. I all sin groteska nakenhet framträder här finnarnas avsidesverklighet och obundna tillvaro, som saknade bekymmer inför döden, och om förhållandet till människor och gudar. Själva livet var inte annat värt än som liv i sig självt och döden en tillfällighet vars momentana gärningar ingen fruktade. En begravning var och förblev endast ett avbrott i livets vardag. Det var skönt när någon dog, ett skeende utanför all moral och som anammades och ställdes in i sitt sammanhang utan mera allvarligt syftande besvärjelser. En av de gamla sammanfattar egna och andras minnen i följande ord: Lejsme Per spela på danser å bröllôpp. Han sa sjôlv att han hadd spelt på 142 bröllôpp i hel finnmarka å i Eksär (Ekshärad). En sôm hett Anrep uttaför Kalsta tyckt myck ôm Lejsme Per. ”När Anrep (Hos Anrep) hadd ja en bra fiol”, kunn Lejsme Per säj. ”När ja spelt på den kunn di dö stå ôpp å riv säj i röva å säj: hu, hu, hu!” Lejsme Per va vinnögd å ögan stirra styggt när han spelt. Han såg ôt sia, men ögan såg en ändå! Å han tugga Nåstoback – slet å stor beter. Musta rann utätter haka påen. Så tôrka han säj mä hanna. När han hadd sög på bussen e stônn la han den tebaka i snusdosa för te färsk ôpp den på nytt en ann gång. Te Zorn i Mora va han å spela. På hösten 1907 (fredagen den 23 augusti) dödd han. Han va då ensammen mä Anna å Krestina (två av Pers sondöttrar). Herman å Erk (sonson och son) va vesst

bårt. Å när han dödd va Karolina å Per på Sannbacken å bar ut hômmen (honom). Di skull tvätten, men dä vart nog ingenting å. Ätter e veck gjord Erk, sôn hans, begravning. Han hadd köft 21 liter brännvin å mat å kaffe. Augusta, sôster mi, å en del anner va där å årna mä maten. Å fôlk ifrån Aversberg (Avradsberg) å Barktôrp va böen (bjudna). Men Barktôrpran va bra nog full när di kom. Lars Agust å Alfre i Törp kom – å Alfre va påströken redan. Så va dä ställt ett bol på gårn – bräer på båkker – å där hadd kvinnfôlka plåck fram kaffe å brö. Å Alfre stödd säj mot bol – tongt stödd han säj – å all kôppan ruscha i bakken. Dä ble ett himla liv, å kvinnfôlkan ôja säj väldigt, innan di feck dä bra igen. Like låg i kista utmä väster stôgvägga. Kista hadd skollärer Erksen gjort ä den kôsta bar ått kroner. Å han skull nu läs ut Lejsme Per. Vi samla ôss te sist ikring kista, å Erksen läst fôll, å mor Erksen å Lars Agust å en del anner skull sjong en salm. Nu va dä tåcken att dä va ett getingbo ôpp unner tak, å Alfre i Torp, eller ôm dä va Axel i Barktôrp, peta på dä mä en käpp unner läsinga. Å getingan vart arg förståss, å när Larsa sang va dä nôn som flög runt huv’ hans. Å han kunn int stå still utta börja å slô mä hännran å sprinng runt på gårn å slô. Nôn fortsatt mä sjonginga, men mång kunn int hôll säj för skratt, när di såg Lars Agust sväng säj för te bli kvett getingan. Så bann vi kista på e stång. Men di äller (äldre) va bra nog full å feck int bär, utta ja å bror min bar kista först beten, å sän bytt vi, å anner bar te Aversberg å halvvägs te Kvien. Men där skull vi byt igen, å Lars Agust å Alfre i Tôrp skull bär. Lars Agust såg att Alfre va full å veska

Lejsme Per på äldre dagar. Han var eftertraktad som spelmän men ofärdig, saknade knäled i ena benet och får här hjälp att komma ut på spelning dragen på en kälke. Foto från Facebook Här intill Tyngsjö kyrkas södra sida ligger Lejsme Per begravd, men exakt var är inte känt. Kyrkan invigdes 1875. Lejsme Per begravdes i slutet av augusti 1907. Foto: Hans Bohm 2021

te hômmen: ”Int ska du bär!” Men Alfre hörd int på dä utta sa: ”Hit mä prelaten – här ä en sôm har axelfäst!” Han stöp hart ikull inna di kunn börj å bär igen. Ve Kvien va dä tre båter sôm skull mä. Å i den mä kista treva säj Alfre in i. Han stappla utetter kista å höll säj i den – men satt säj te sist grensle övver den å börj å sjong å trall Lejsme Pers leker. Å så rörd han höger armen sôm ôm han skull spel fiol. ”Du spela för ôss å vi va glaa – vi ä glaa nu åg”, sa han. Dä ble stor uppståndelse å Kerstin å Herman vill int följ mä utta bar tjöt. Men dä årna säj te sist så vi kom iväg. Vi bar kista först beten sör ôm Kvien, å sänna körd Erk Johan i Rönninga mä slip te Acksjöåsen. Vi geck ätter slipa, å gubban tog säj nôn hutt då å då, så di vart allt bra i gasen te sist. Ve Rönninga bytt Erk Johan te hjuldon, å så feck vi anner häster. Alfre i Tôrp feck tag i en sôm Sten Anton, svågern hans, hadd ställt ifrå säj, då han gått hem för te häls på övver hälja, för dä va ingen körväg te Kvintåsen, där han bodd. Anton hadd e griskärr, för han for ikring å sålt smågriser i gålan ätter vägen. Å den kärra drog di fram å körd iväg mä, å i böse låg dä mång full gubber, då vi körd övver Tyngsjöberg. Så kom vi då fram te prästgårn å bar sen kista in på körgårn, å gubban mä bös på kläran geck ätter. Men Lejsme Erk va så full, så han la säj ve rota te e björk å sômna, så han va int mä, när far hans ble jolfäst ve grava sör ôm sör ingången te körka. Då vi kom tebaka va dä sen kvälln, men di fortsatt på Rimäkk mä te ät å sup. Erk å Herman spela Lejsme Pers låter å en del anner dansa i stôga, så dä va ett rektit liv. Å Lejsme Erk sa för säj sjôlv: ”Ja tycker dä ä så förbannat roligt.” Men Stora Lars vart så full, så han geck ut i uthusa å stalp ikull i e säng. Hinrik Orsa fann hômmen där å sa: ”Int ska du ligg här i trasan sôm like ha lega på – kom ôpp vet ja!” Men Lars vesst ingenting, hörd ingenting utta

”Int ska du ligg här i trasan sôm like ha lega på – kom ôpp vet ja!” Men Lars vesst ingen ting, hörd ingenting utta sôv på trasan ända te môran.

sôv på trasan ända te môran. ”Ja, så minns vi Lejsme Per. Han levd ett liv sôm int va likt dä liv vi anner levd, för han va spelman. Å hans begravning va väl int så olik di vi hadd på finnmarka – men nog va den fantastisk. Lik overkli sôm Lejsme Pers hel liv – å lik verkli”, säger till sist den åttioåring, som följt spelmannen på hans sista färd. Herman Strömberg 1882–1967, (Lejsme Pers sonson)

och hans broder Erik (född 1889 – obefintlig fr. o. m. år 1916), som målade tavlor och skar gubbar i trä, spelade ofta tillsammans. De bodde i den kammare på Rimäkk, där Lejsme Per själv levat och dött, och var på något vis oskiljaktiga men trätade ständigt om musik och fioler. En höstdag år 1916 spelade de på ett bröllop I Södra Avradsberg, då Erik plötsligt, efter det ett stycke slutspelats, lade fiolen ifrån sig och gick ut på gården. Ingen såg när han försvann i mörkret, ingen hörde av honom nästa dag eller någon följande dag, och ännu efter 50 år är tystnaden lika stor.

Se jordafärden på Youtube Texten är hämtad ur Skinnarebygd 1967–68, Malungs hembygdsförenings årsbok. Där finns artikeln ”Storspelmannen Lejsme Per Larsson” på sidorna 87–112. Författare är Jalmar Vestmyr. Han var född 1902 i Avradsberg, då med Johansson som efternamn. Senare bosatte han sig i Rättvik. Vestmyr var en god kännare av Malungs finnmark och har skrivit en längre artikel ”Finnmarken” för Malungs sockenhistoria, del 2, utgiven 1973. Avradsberg är den by som ligger närmast Rimäkk/Rihimäki/ Torkhusberget där Lejsme Per Larsson (1822–1907) på 1850-talet byggde sin stuga och uthus på Malungs sockens fattigskog. Merparten av Vestmyrs artikel om Lejsme Per finns också i boken ”Spelmän, Spelmän” (utgiven 1975, Gunnar Ternhag, red). Lejsme Pers sista färd blev också till en 25 minuter lång tv-film, ”En spelmans jordafärd”, inspelad 1969 på Malungs finnmark. Flera av replikerna i filmen är tagna direkt från berättelsen här. Filmen finns att se på YouTube. Sök på ”En spelmans jordfärd Vägskäl”.

Spelmän i repris: Ekor Anders Andersson

Artikelförfattaren i samspel med Ekor Anders i februari 1978.

1978 skrev Lars Moberg en rad spelmansporträtt för Dala-Demokraten. Vid den tiden var den åldrade Ekor Anders Andersson (1898–1983) en favorit bland unga spelmän som sökte efter det oförvanskade låtspelet. Och de som var där då, är i dag ännu ett led i en levande tradering som sträcker sig tillbaka till 1860-talets nödår, då Pål Karl Persson började spela fiol.

Vid Mickelsmäss fyller han 80 år

ubbarna som samlats i Konsum pekar och visar. – Han bor där nere. Åk förbi bygdegården, sväng vänster och se´n över Mannes gård ner till höger. Jaså, det kommer fler nu, tänker dom. Som ska hälsa på hos Ekor Anders. Det är många som dykt upp i Evertsberg med fiollåda under armen och frågat efter hans bostad. Många nu på senare år. Ekor Anders Andersson har varit småbonde och skogsarbetare i hela sitt liv. I höst vid Mickelsmäss fyller han 80. Han har spelat fiol och komponerat låtar sedan ungdomen men före sjuttiotalet var det inte många utanför Älvdalen som visste vem Ekor Anders var. År 1976 fick han Zorns guldmärke. – Det är tungt. Känner du det? Ekor Anders väger guldmärket i handen och funderar. – Förmodligen samma guld som i vigselringar, 18 karat. 24 karat blir för ”blött”, det går inte. Det låter riktigt när Ekor Anders säger det, stämmer säkert. Så är det när han berättar. Han har funderat över mycket, hans livsfilosofi är genomtänkt och vittomfamnande.

Zornmärket är han stolt över. Ingen kan vinna den utmärkelsen enbart genom skickligt spel. Det måste ligga arbete för folkmusiken bakom. Sommardagen var het när han kallades fram till podiet vid Måstäpp i Gesunda, platsen densamma som vid första spelmansstämman. Den som Zorn själv ordnade redan 1906. Nu, sjuttio år senare, var de flesta klädda i folkdräkter. Det var spelmanslag, enskilda spelmän, publik, flera hundra personer. Västarna var mörkblå, röda, randiga, kjolarna var svarta, röda, blå mot vita blusar och skjortor. Och så kom Ekor Anders. Lätt sportklädd trippade han fram. Nätförsedd fiskemössa med skärm som skuggade solen hade han på sig och en grön, sval mundering, byxa och jacka. Ekor Anders fick sitt märke, berättade om sina låtar,

spelade två och publiken jublade. – Nu på senare år var det nå´n som sa att jag som spelade ute bland folk ibland borde skaffa folkdräkt. – Men jag behöver ingen. Har det gått bra i alla år tidigare som jag spelat utan dräkt så lär det väl gå bra i fortsättningen också. Evertsberg har en rik låttradition. Här har funnits

spelmän som Sven Anders Svensson, Tinn Per Andersson, Tommos Anders Persson, Ketti Erik Persson och Pål Per Ersson. Pål Per var häradsdomare med spelmansarv efter sin far och det är av häradsdomarens son Pål Karl Persson som Ekor Anders lärt sin spelstil och många av sina låtar. Pål Karl, född 1857, började spela fiol redan vid åtta års ålder och var en bra lärare när Ekor Anders som tjugoåring ville spela själv. Lektionerna var ofta tack för hjälp med sysslor på gården och Ekor Anders fick många tillfällen att studera och lära Pål Karls ålderdomliga spelstil. – Ibland lät det som en fiol när vi spelade tillsammans, så lika var det. Även andra impulser har format Ekor Anders musik. Han kommer ihåg spelmän från sin barndom när han bara hjälpligt kunde forma låtarna på sitt munspel. – Jag var väl 13–14 år när jag smög iväg till ett bröllop i byn. Mjölnare Johansson vid Dyså kvar svarade för musiken. – Själv satt jag i ett hörn och tryckte och lyssnade. Hans musik finns fortfarande kvar i mitt sinne. Ekor Anders lyssnade inte bara till ålderdomliga låtar. Han tyckte om att höra de gamla berätta, om sägner, om naturen. Och det mesta kommer han ihåg fortfarande. Och för att dokumentera och bevara tog han tidigt tekniken till hjälp. – En dragspelare i byn ville att jag skulle spela in låtar på band. Han hade skaffat en bandspelare. Det här var redan i början av femtiotalet. Ekor Anders spelade in men blev missnöjd med resultatet och bad att få låna det tekniska undret för att själv göra sina inspelningar. Hans timslånga bandningar åren 1954–55 är unika do-

Ekor Anders spelar rent, friskt och lätt som tidigare, trots åldern.

Naivistisk kurbits i livliga färger. Ekor Anders tavlor har samma friskhet som han fiolspel.

Spelmän i repris: Ekor Anders Andersson kument som i dag finns kopierade på Dalarnas Museum i Falun. Ekor Anders hade känsla för vilka värden som höll på att försvinna, vad som var viktigt att få med. Det är många år nu sedan spelmannen Guligs Anders gick bort. På band finns han bevarad. Intervjun och låtarna är dokument över både språk och musik i Evertsberg. – Dom gamla hade mycket att berätta, säger Ekor Anders. – Idag har folk inte tid att stanna och lyssna, alla har så bråttom.

Ekor Anders lever som han spelar. Ad libitum – efter eget behag – står det i noterna. Latinet hör samman med växtintresset. Han är expert på traktens flora och är i det sammanhanget trespråkig. Han behärskar de gamla dialektala benämningarna, svenska och latin. Slöjdandet, tillverkningen av vedkorgar, är terapi

för att få tiden att gå. – Jag tar hand om gamla apelsinlådor från affären. Ofta är de tillverkade i rödbok. Det blir bra korgar. Ekor Anders kan förklara sin Tavlorna har fått större spridning. musik. Han berättar om sina vandEkor Anders målar färgglada blommor ringar i skogen, somrarna i Risbergs och kurbits i naivistisk stil. fäbodar, fåglar, djur, färger, stäm– Nuförtiden får jag besök av många ningar, känslor. Han berättar så att ungdomar som vill höra mina låtar. Dom man kan förstå hans låtar. brukar ofta köpa en tavla som minne. Ekor Anders satt en gång vid ”Dagens id ger kvällens frid”, kan ”Mickelkuännfuss´n” (Mickelkvarndet stå på en tavla signerad EAA. Ekor forsen). Det var på eftermiddagen Anders är tillfreds själv med att hans Ekor Anders på sparken utanför vid solnedgången och forsen brusaarbete möts med uppskattning. Se´n han stugan intill Vasaloppsspåret. de. I dag är inte Mickelkvarnforsen övertalades att för åtta år sedan spela vild som den var då men livet och suget finns kvar i Ekor för publik på Dalarnas Museum i Falun har många frågat efter honom. Hans låtar spelas och spelmän kommer till Anders polska. Evertsberg på besök. – Ibland går det veckor utan att jag plockar ner fiolen De möter en generös Ekor Anders. Han skäller inte på den från väggen, säger han. Men när han gör det spelar han rent, friskt och lätt som som spelar fel. tidigare, trots åldern. – Ibland finns det toner bredvid som stämmer dom också. – Förr hade jag stora valkar i händerna, skogsarbetet Musiken ska ju lekas fram. var slitsamt. Och då kunde det vara svårt att få fingrarna att löpa över greppbrädan. Text: Lars Moberg – I dag är det lättare... Foto: Rune Österlund

Grattis – en polska i 80-årspresent! Det hela började med att Folkmusikens hus styrelse gav mig i uppdrag att klura ut en present till Dalarnas spelmansförbund för att fira 80-års jubiléet. Presenten skulle högtidligen överräckas vid Höststämman. Hm… att ge en present till en förening är så svårt, för vem ska förvara den? Vems blir den? En upplevelse då? Ja, men vem ska få äran att uppleva den? Det måste ju vara något som alla medlemmar får uppleva ... Personalen på Folkmusikens hus fick också klura. Och vi klurade och funderade. Till sist blev det som det ofta kan bli – en liten chock att tiden sprungit i väg och det bara var en vecka kvar till höststämman! Men

det fanns en tanke som legat och grott hos mig ett tag – att göra en jubileumslåt. Så på helgen gjorde jag därför en förstarepris, skickade till Jon Holmén som hängde på direkt och skickade tillbaka en andrarepris. Eftersom vi hade möte med föreningen Bingsjöstämman droppade jag idén för Jonas Päckos som också hängde på och gjorde en tredjerepris (jag har hört att den kom till när han körde bil mellan Göteborg och Bingsjö). Målet var att låten skulle vara klar på torsdagen innan Höststämman – för då hade personalen på Folkmusikens hus personaldag och kunde repa ihop låten med både musik och dans och göra en konstnärlig tavla med noter som vi kunde

överräcka på Höststämman. Vi hann! Och det blev inte bara en låt och en present utan också en härlig, kreativ uppgift att göra tillsammans som personalgrupp. Bästa teambuildingen ju! Jubileumspolskan, med tre repriser – en storpolska till en stor kraft i folkmusikvärlden – Dalarnas spelmansförbund. Tack för gott samarbete och tack för alla kreativa projekt och upplevelser vi skapar tillsammans. Vår förhoppning är att alla spelmansförbundets medlemmar ska få glädje av den här låten. Att den ska vara bra att både spela och att dansa till. Hoppas vi får höra Jubileumspolskan på Bingsjöstämman till sommaren! Jeanett Rousu

Jubileumspolska till Dalarnas Spelmansförbund 80 år från Folkmusikens hus och Bingsjöstämman

œ œ œ. œ j . œ œ œ œ œ œ. œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . œ œ . œ œ œ œ œ œ œ œ œœ œ . D

## 3 & 4

G A

œ œ œ œ. œ j .. œ œ œ œ œ œ . œ œ œ œ œ œ œ œ œ . œ œ . œ œœ œ œ œ œ œ œ œœ œ œ œ

## 3 & 4

## œ œ œ œ œ œ D

G A

œ. œ œ. œ œ œ œ œ

# œ œ œœ œ œ œ. œ & #

œ œ œ œ œ . j. œ œ œ œ œ . œ. œ œ .. œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ 1.

œ œ œ œ œ œ . œj .. œ œ œ œ œ . œ œ .. œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ A/C # D

## œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ œ œ œœœœœœœœœœœœ œ œ œ œ œ œ œ œ œ & œ œ œ G

œœœœ œ œ œ œ œ œ œœœ œ œ œ œœ œœœ œœœ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . œ œ œ œ œ œ œ œ œ œœœ œ A

E m D/F # G

# # œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . . œ œ œ œ œ . j . œ .œ œ œ œ œ œ œ œ œ . œ œ œ œ œ . œ œ œ œ œ œ . œ œœ. & œ A

j œ. œœœ œ œ œ œ. œ œ œ œ œ. œ œ # œ œ œ œœœ & # œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . œ œ .. œ œ œ œ . œ .. & &

A/C #D

## œ œ œ œ œ œ œ G/B

## œ œ œ œ

D/F #

1. 2. œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ . œœ œ œ ˙ œ. œ œ œ œ œ œ œœ œ œ œœ. J.

j. œ œ œœ œ œœ œ œ . œ œ œ œ. œ œ œ œ œ œœ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ . œ œ œ œ ˙ œ œ

Komponerat av Jeanett Rousu (1:a reprisen) Jonas Päckos (3:dje reprisen) 29 Jon Holmén (2:a reprisen) John F Goodacre (stämman)

Munspelets mästare ur tiden rik Johansson, en av landets få riksspelmän på munspel, har gått ur tiden. Han begravdes en regnig oktoberdag i Stjärnsund, i närvaro av familj och många vänner. Det blev en fin stund med mycket musik där bland andra vi i Korsmora spelmän fick möjlighet att ta ett musikaliskt avsked av Erik, som varit med i vårt spelmanslag sedan starten 2005. Erik föddes 1928 i Göteborg, där han också växte upp. Han kom sedan att bo på en rad olika platser. 1984 kom han och hustrun Eva till Stjärnsund, där de blev viktiga personer i det lokala kultur- och samhällslivet. Erik spelade teater, drog elledningar (han var elektriker), tog ett stort ansvar för kursgården Fridhem och engagerade sig i många av bygdens föreningar.

Munspelet följde Erik genom livet. Han berättade

att han gärna tog det med sig under fjällvandringar. Det gick ju så bra att vandra och spela samtidigt. 2005 kom Erik i kontakt med munspelaren Jan-Erik Hammarberg och berördes starkt av dennes uttrycksfulla spel. Det resulterade i att Erik dels började spela intensivt – ibland

MIDVINTERKONSERT

VISOR,

2024

SKRÔMT & FOLKMUSIK LÖRDAG 18:00

27 JAN Finn Zetterholm | Ellinor Brolin Lena Willemark Rada Samuelsson | Anders Grape | Anna Bäcklund Malungs folkhögskola | Rättviks spelmanslag Biljetter: Rättviks Kulturhus, Församlingshemmet, CircleK, www.folkmusikenshus.se

Erik Johansson 1928–2023. Foto: Helena Kåks

övade han flera timmar om dagen – dels att han gick med i Korsmora spelmän där han inte gärna missade vare sig övningskvällar eller dansspelningar. Fem år senare blev Erik riksspelman, tilldelad silvermärket för ”lyhört och gediget låtspel på munspel”. Erik delade gärna med sig av det han kunde, och hans vilja att lära ut har bidragit till att kunskaper i folkligt munspel har traderats till en yngre generation i bygden. I Korsmora spelmän ljuder fortfarande munspelen, om än i andra händer än Eriks. Erik spelade så länge han kunde. I samband med hans 90-årsdag 2017 fick vi tillfälle att spela in ett tiotal låtar med honom. Det blev en fin dokumentation av ett långt liv med munspelet i handen. Sista gången Erik var med och spelade till dans i Bingsjö tog han och Eva färdtjänsten dit. Så kan skattemedel också på ett fint sätt bidra till kulturlivet. Strax före jul för några år sedan fick Erik en julblom-

ma av Korsmora spelmän. När Eva öppnade dörren till lägenheten på Övre Nybovägen hördes tonerna av Nu tändas tusen juleljus. Erik låg ovanpå sängen med ett par kuddar under huvudet och spelade munspel. I början av juli i år åkte Korsmora spelmän till Granen, äldreboendet där Erik bodde sin sista tid. Vi spelade för honom, hans familj och alla andra som ville lyssna. Det blev en stämningsfull stund där vi spelade flera av Eriks favoritlåtar. Han hade då svårt att spela, men munspelet var med och när Korsmora spelade en av Eriks absoluta favoriter, en polska efter Båtsman Däck, tog han upp munspelet och spelade med oss en sista gång. Tack för musiken, och tack för allt, Erik! Korsmora spelmän genom Helena Kåks och Karin Kåks

Foto: Amanda Lindgren

Debutalbum om kvinnor – av kvinnor Tonskalv är ett projekt, ett folkmusikalbum och en

grupp kvinnliga musiker. – Vi möttes mitt under pandemin när vi alla började studera på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, berättar Daniela Söderlund från Falun. – Vi saknade att spela ihop med andra och möttes därför upp för att utforska tillsammans. Snart enades vi i intresset för att lyfta kvinnliga spelmän och traditionsbärare, och detta har blivit ledstjärnan för vårt debutalbum och för projektet Tonskalv i stort. I albumet hörs därför välkända melodier efter spelkvinnor såsom Faut Marit, Kings Selma och Maria Sohlberg. – Sedan start har vi hunnit spela på bland annat Folkmusiknatta i Falun, Folkärna folkfest, Fränder & Vänner folkmusikfestival samt en drös mindre scener runt om i landet, berättar Daniela. Förutom Daniela, tvärflöjt och sång, består gruppen av Alice Evensen Landström från Stockholm, fiol, altfiol, sång; Alvina Herbinger Rygne, Örebro, fiol, och Daniella Eriksson Dahlström från Bergsjö, Hälsingland, elbas. Samtliga har en bakgrund i andra kultursammanhang; som låtskrivare, som skådespelare, som poet och en hel del annat. I den musikaliska bakgrunden finns också popmusiken – som för de flesta nutida svenska spelmännen. Under hösten kom deras debutalbum ”Död, hunger & favoritpolskor”. Det innehåller musik av flera mer eller mindre bortglömda kvinnliga spelmän. Maria Sohlberg, 1886-1973, från Foss i Bohuslän var den enda kvinnli-

Tonskalv består av Daniela Söderlund, Alice Evensen Landström, Alvina Herbinger Rygne och Daniella Eriksson Dahlström.

ga fiolspelaren vid Sveriges första spelmansstämma i Stockholm år 1910. Kings Selma,1891–1927, från Färnäs, Mora, deltog i den första spelmanstävlingen i Gesunda, Mora år 1906. Godspigs Kirsti, 1862–1942, från Syrholn, Floda. Om henne berättas att hon var ett känt original, munvig och rolig. Hon hade bara en hand och fick därför epitetet “Enahanda”. Trots detta vävde hon snabbt och försörjde på detta. Faut Marit, 1859–1911 Blyberg, Älvdalen. En säng, en spinnrock, en kaffepanna med brännare, sängkläder, gångkläder och en väckarklocka var allt Marit ägde vid sin död. Skulden som redovisades i bouppteckningen var tre gånger så stor som det samlade värdet av hennes jordiska tillgångar. Polskan har överlevt hennes livslängd två gånger om. Dessutom ingår låtar av Tonskalvs medlemmar i albumet.

Dalarnas Spelmansförbund Folkmusikens hus Dalagatan 7 795 31 RÄTTVIK

Lerdalsstämman med Dalarnas spelmansförbunds årsmöte

Rättvik

15-16 mars 2024

Buskspel•Dans•Konsert•Middag Öppet hus på Folkmusikens hus

Alla medlemmar hälsas varmt välkomna till

DALARNAS SPELMANSFÖRBUNDS ÅRSMÖTE FOLKMUSIKENS HUS LÖRDAG 16 MARS KL 15:00 Möteshandlingar kommer ﬁnnas på www.dalarnasspelmansforbund.se och i lokalen