Prediabetisk dysglykemi Olika prediabetiska tillstånd utgör förstadier till manifest typ 2-diabetes och medför även per se en förhöjd kardiovaskulär risk. Prediabetes kan indelas i fastehyperglykemi, nedsatt glukostolerans och intermediär hyperglykemi. Blandformer är mycket vanliga. Prediabetes utvecklas smygande och ger vanligen inga symtom förrän sent. Det går att förhindra att prediabetes progredierar till manifest typ 2-diabetes och även reversera tillståndet till normoglykemi. Betydelsen av livsstilsåtgärder, farma kologisk och kirurgisk behandling och samhälleliga insatser diskuteras.
ÅKE SJÖHOLM är docent och överläkare med
ma, fysisk inaktivitet, hypertoni, sömnapnésyn
nen för diabetologi och endokrinologi vid Gävle
kardio- eller cerebrovaskulär sjukdom, slump-
verksamhetsområde internmedicin vid sektio sjukhus och vid Centrum för forskning och ut veckling vid Uppsala universitet i Region Gäv leborg.
drom, hereditet för diabetes eller prematur glukos [ej fastande] >8 mmol/l).
Opportunistisk screening medelst glukosto leranstest av dylika riskgrupper har diskuterats
under många år och gjorts lokalt, men något
I hela världen sker i dag en snabb och mycket
nationellt initiativ har inte tagits.
Förutom denna riskökning hos patienter med
alarmerande ökning av övervikt och fetma som
för tillståndet med tiden en kraftig risk att pro
dysmetabola syndromet där insulinresistens
betes.2–5 Om ingen intervention sker är natural
Störningar i glukostoleransen utgör en cen
lan fem och tio år progredierar till manifest dia
också för med sig en motsvarande ökning av utgör en viktig patogenetisk faktor.
tral komponent i detta syndrom. Innan mani
fest diabetes uppkommer har vanligen dessa prediabetiska stadier pågått under många år.
Vaskulära komplikationer av denna predia betiska hyperglykemi och andra konsekvenser
av insulinresistens (till exempel dyslipidemi) ut vecklas dock under hela denna prediabetiska
grediera från prediabetes till manifest typ 2-dia
förloppet att en betydande andel under mel betes.
I hur stor proportion detta sker har rapporte
rats variera kraftigt, bland annat beroende på
etnicitet och hur nära diabetesgränsen glu kosnivåerna ligger. Ofta anges att risken är mel lan tre och tio gånger högre än hos personer
med normoglykemi.1 I den så kallade DPP-stu
tid. Detta är förklaringen till att närmare hälften
dien (Diabetes Prevention Program) progredie
tes redan vid diagnostillfället har någon form
glukostolerans (IGT) till manifest diabetes un
av alla patienter med nyupptäckt typ 2-diabe
av senkomplikation (till exempel sensorisk neu ropati eller bakgrundsneuropati).
I många fall upptäcks prediabetes eller tidi gare okänd diabetes först i samband med hjärt
infarkt och andra livshotande tillstånd. Av detta 1
följer att det är viktigt att tidigt observera pre
diabetes och att vara vaksam på detta hos riskindivider (till exempel ålder >45 år, bukfet
BestPractice Nordic / NR 1 / 2020
rade 35 procent av patienterna med nedsatt der en fyraårsperiod.6
Det förefaller dessutom som att samtidig före komst av både IFG och IGT inte endast ger en
additiv utan även en synergistisk riskökning för övergång till diabetes. Som vi kommer att se
nedan kan dock progressen minskas genom livsstilsåtgärder, läkemedel och kirurgisk inter vention.
17