Program
> Wolfgang Amadeus Mozart Divertimento i F-dur, K 138 (Salzburgsymfoni nr 3)
Allegro
Andante
Presto
> Rebecca Clarke
> Igor Stravinskij
Poem: Adagio för stråkkvartett
Suite Italienne arr. för violin, kontrabas och stråkar
Introduzione
Serenata
Aria
Tarantella
Minuetto e Finale
> PAUS
> Carin Malmlöf-Forssling Im memoriam arr för solokontrabas
> Richard Strauss Metamorphosen, en studie för 23 stråkar ca 1,40 tim ink 20 min paus
Solist & ledare
Malin Broman, violin
Solist
Rick Stotijn, kontrabas
Violin 1
Guillaume Latour, Alexandre Pascal, Ivan Percevic, Viviane Plekhotkine
Violin 2
Shuichi Okada, Katarzyna Szydlowska, Torbjörn Westman, Annika Thunberg, Joakim Cumont-Vioque
Viola
Vladimir Percevic, Kimi Makino, Kinga Dauner, Stebastian Steinhilber, Manon Briau
Cello
Zéphyrin Rey-Bellet, Natalia Goldmann, Giacomo Oudin, Paula Cuesta, Saga de Léon
Kontrabas
Rick Stotijn, Kevin Schmidt, Joel Malmborg
Ledare & solist
Malin Broman, violin
Malin Broman är mycket efterfrågad som konstnärlig ledare, solist och kammarmusiker. Hon har turnerat och spelat in flertalet skivor med Kungsbacka Piano Trio, Stockholm Syndrome Ensemble och Nash Ensemble of London. År 2008 utsågs Malin som den yngsta genom tiderna, till konsertmästare för Sveriges Radios Symfoniorkester.
Malin är för närvarande konstnärlig ledare för Ostrobothnian Chamber Orchestra i Finland samt Nordiska Kammarorkestern. 2019 tilldelades hon H.M. Konungens medalj för sina insatser inom musiken.
Det här är hennes andra produktion tillsammans med Camerata Nordica.
Solist
Rick Stotijn, kontrabas
Kontrabasisten Rick Stotijn är en outtröttlig ambassadör för sitt instrument. Han är solobasist i Mahler Chamber Orchestra och Lucerne Festival Orchestra samtidigt som han regelbundet framträder regelbundet som solist tillsammans med de stora internationella symfoniorkestrarna. Just nu är han tjänstledig från sin tjänst som solobasist i Sveriges Radios Symfoniorkester,
Han har en stor musikalisk bredd och om hans inspelning av Bottesini har pressen undrat om den inte kan vara “den bästa Bottesini-CDn någonsin”.
Wolfgang Amadeus Mozart 1756 -1791
Divertimento i F-dur, K 138 (Salzburgsymfoni nr 3)
Mozart var 16 år gammal när han i början av 1772 befann sig i sitt hem i Salzburg och komponerade Tre Divertimenti - kompositioner som i senare tider också kallats Salzburgsymfonier nr 1 - 3.
Anledningen till att han skrev dem var att han ville ha några färska musikstycken till hands om det skulle dyka upp konserttillfällen, nu när han planerade sin tredje resa till Italien. Att det skulle bli hans sista italienresa, anade han säkert inte. Hans färdmål var Milano, där han skulle arbeta på operahusets beställning -det som så småningom blev operan Lucio Silla. För att få arbeta i lugn och ro med den, garderade han sig klokt nog med några orkesterverk i bagaget. Och mycket riktigt: greve Firmian bjöd in det unga geniet att hålla konsertoch eftersom man vid denna tid alltid väntade sig att få höra nyskriven musik, kom hans medtagna Divertimenti väl till pass. Mozart hade skrivit dem för fyrstämmig stråkensemble och det var av praktiska skäl. En sådan ensemble skulle han alltid kunna skaka fram.
Rebecca Clarke
1886-1979
Poem: Adagio för stråkar
Rebecca Clarke var internationellt erkänd och eftertraktad som violast och kom att bli en av Londons första professionella kvinnliga orkestermusiker när hon 1912 blev engagerad av Queen’s Hall Orchestra.
Ordet Divertimento står på manuskriptet, men inte i Wolfgangs egen handstil. Begreppet innebär att musiken ska vara lättsam och underhållande, och det stämmer väl in på denna charmiga musik som även fått låna drag av komisk opera. Däremot saknas här de obligatoriska menuetter som av tradition alltid ska ingå i ett divertimento. Namnet är alltså inte helt rättvisande.
Redan 1907 blev hon den första kvinna att antas till kompositionsutbildningen vid Royal College of Music i London. Hon kom att bli erkänd som kompositör men för att underlätta för sina verk att bli pub-
licerade antog hon den manliga pseudonymen Anthony Trent. Verklistan blev dock aldrig så lång och omfattar endast runt nittio verk.
Vissa uppgiftsgivare gör gällande att Clarke komponerade Poem för stråkkvartett 1924 och andra hävdar att det var 1926. Hur det nu står till med den saken hade hon år 1924 just återvänt till London efter en flerårig vistelse i USA och en därpå följande världsturné (1922-23). Efter hemkomsten inledde hon en ny fas i sin karriär som solist och ensemblemusiker men kom också göra en rad inspelningar under 20- och 30-talen. Poem publicerades aldrig under hennes livstid utan hittades först 2002 i U.C. Berkleys bibliotek. Det är ett lugnt böljande stycke med tidstypiskat skiftande tonalitet och kromatisk utveckling av temat.
Igor Stravinskij 1882-1971
Suite Italienne
Igor Stravinskijs första berömmelse var knuten till den Ryska baletten i Paris på 1910-talet. Det var då hans skandalbaletter Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer förde musiken långt in i framtiden. Men efter första världskriget försökte balettkompaniets ledare, Sergej Djagilev, locka Stravinskij tillbaka till baletten genom att visa honom ett häfte med kompositioner tillskrivna den italienske barockmästaren Pergolesi (1710-1736). Stravinskij var till en början inte alls road av tanken, men charmades av musikens friskhet, och skrev verkligen baletten Pulcinella, som helt bygger på Pergolesis musik – detta var ett av de första exemplen på neoklassisk musik.
”Genom Pergolesi upptäckte jag det förflutna, genom det förflutna möjliggjordes alla mina senare verk. Det var en blick bakåt – den första av många kärleksaffärer i den riktningen – men det var också en blick in i spegeln.”
God balettmusik måste få en chans att leva utanför teatern, så därför sammanställde tonsättaren redan 1922 en orkestersvit på elva satser. 1925 arrangerade han ur detta material en Svit för violin och piano, och 1933 fick han hjälp av violinisten Samuel Dusjkin att sammanställa ännu en svit för samma instrument. Denna svit fick heta Suite Italienne, precis som den svit för cello och piano som tonsättaren i samar-
bete med den välkände cellisten Gregor Pjatigorskij färdigställt redan året innan. Återstår bara att nämna att orkestersviten genomgick en revidering 1947. Musiken fängslade uppenbarligen Stravinskij eftersom han återkom till den gång på gång – och ingen av sviterna är identisk med någon annan. De har alla olika innehåll.
Suite Italienne består av fem satser. En pompöst teatralisk Introduzione följs av en melankolisk Serenata i form av en charmerande italiensk kantilena. I baletten sjungs den av en tenor. Tredje satsen, Aria, var också ursprungligen ett sångnummer, en grotesk buffaaria för bas. Därpå en livfull och virtuos Tarantella innan sista satsen inleds med en vacker, stiliserad Minuetto och avslutas med en festligt briljant Finale.
Carin Malmlöf-Forssling
1916-2005
Im memoriam (arr för kontrabas)
Carin Malmlöf-Forssling föddes i Gävle men var sedan 1952 bosatt i Falun. Den kanske viktigaste händelsen i hennes liv var när hon 1957 fick tillfälle att studera för den legendariska Nadia Boulanger på slottet Fontainebleu utanför Paris. Hon blev en uppskattad tonsättare, och 1987 utsedd till Årets tonsättare under festivalen Musik vid Siljan. När hon komponerade för ensamt instrument strävade hon efter att tränga in i instrumentets olika uttrycksmöjligheter, dess variationsförmåga, karaktär och stämningslägen. Malmlöf-Forssling var länge den enda kvinnliga medlemmen i Föreningen Svenska Tonsättare.
Im memoriam är ett av hennes sista verk och är en slags vokalis, d.v.s. ett solos-
tycke för sopran utan text. Här framförs den av Rick Stotijn i ett arrangemang för kontrabas.
Richard Strauss 1864-1949
Metamorphosen, en studie för 23 stråkar
I sin ungdom var Strauss en himlastormande virtuos som i en rad orkesterdikter retade etablissemanget med sin modernism. När han mot slutet av 1944 började komponera Metamorphosen, som i original är en studie för 23 solostråkar, hade han hunnit bli en luttrad 80-åring. Några månader senare lade han pennan på hyllan för gott – han hade gjort sitt och världen runt omkring honom hade raserats av andra världskriget.
Han var gammal, och tiden hade gått förbi honom, men att han andligen var obruten bevisar detta sena mästerverk av konstnärligt tänkande. Det är ett sorgesamt stycke, ett beklagande över den germanska kulturens undergång, ”en klagosång över München” som tonsättaren skrev över en tidig skiss. Den slutgiltiga versionen sammanföll med att Münchens Nationalteater och Lindenoper i Berlin stängdes och att Semper-operan i Dresden 1945 bombades till ruiner. Redan i mars hade han nåtts av budet att Wienoperan förstörts och detta illdåd blev startpunkten för hans komposition. Operatonsättaren Strauss kände att hans livsverk spolierats.
Att skriva en tjugofem minuter lång stråksats är något unikt, men det är inte fråga om ett dystert stycke, för mitt i sorgen finns den jordiska skönheten och en sammanfattning ”över hela mitt liv”. Det tonsättaren ödmjukt kallar en studie är i själva verket ett melodiskt, brett adagio i tre delar med dimensioner som bara Bruckner eller
Mahler förmått levandegöra tidigare. Titeln syftar på de fyra långsamma, ständigt förändrade och varierade teman som verket bygger på – och som en överraskning (även för honom själv, påstod han) förvandlas ett av dem – takterna före slutet –till ett citat ur sorgmarschen i Beethovens Eroicasymfoni.
Länge hade Strauss för avsikt att inte låta verket framföras under sin levnad, men i januari 1946 fick Paul Sacher och Zürich Collegium Musicum äran att uruppföra hans sista instrumentalverk.
