Program
> George Gershwin Lullaby för stråkorkester 1898-1947
> George Gershwin Tre preludier 1898-1947
1. Allegro ben ritmato e decisio
2. Andante con moto
3. Allegro ben ritmato e decisio
> Arnold Schönberg Nocturne för stråkar och harpa 1874-1951
> Aaron Copland Konsert för klarinett, stråkar, piano och harpa 1900-1990
I. Slowly and expressively - Cadenza
II. Rather fast
> PAUS
> Victor Herbert Tre stycken för stråkorkester och harpa 1859-1924
1. Air de Ballet
2. Forget-me-not
3. Sunset
> Philip Glass Stråkkvartett nr. 2 ”Company” 1937-
I. q = 96
II. q = 160
III. q = 96
IV. q = 160
> Florence Price Adoration 1887-1953
> Antonin Dvořák Stråkkvartett nr 12, op. 96 1841-1904 ”Den amerikanska kvartetten”
IV. Finale: vivace ma non troppo
Speltid ca 1,30 tim (ink. paus)
ledare Benjamin Baker, violin
solist Alberto Agut, klarinett
violin 1 Katarzyna Szydlowska, Viviane Plekthotkine, Mia Bodet
violin 2 Daina Mateikaite, Torbjörn Westman, Annika Thunberg
viola Vladimir Percevic, Kimi Makino, Kinga Dauner
cello Zéphyrin Rey-Bellet, Saga de Léon
kontrabas Joel Malmborg
harpa Claire Moncharmont
piano Sam Armstrong
Alberto Agut, klarinett
Alberto Agut visar direkt sin briljans som musiker.
Barometern
Den framstående spanska klarinettisten
Alberto Agut föddes i Valencia och har spelat med flera av världens mest prestigefulla orkestrar och ensembler, inklusive Orquesta Nacional de España, London Philharmonic Orchestra och Les Arts Florissants. Agut har även vunnit flera utmärkelser och priser, bl.a. första pris i International Clarinet Competition i Dos Hermanas, Spanien. Han är känd för sin tekniska briljans, musikaliska uttrycksfullhet och mångsidighet. Alberto har bland annat spelat Nielsens klarinettkonsert tillsammans med Camerata Nordica och även kunnat höras i några av ensemblens Nyårskonserter.
Benjamin Baker, violin
Benjamin Baker från Nya Zeeland har sedan han vann förstapris vid Young Concert Artists International Auditions i New York 2016 och knep tredjeplatsen vid Michael Hill Competition på Nya Zeeland, varit en internationellt väl etablerad violinist. Efter sin debut i Merkin Concert Hall beskrev skrev New York Times hans ”virtuositet, elegans och ungdomliga överflöd” och idag är han mycket eftersökt som solist och kammarmusiker med en lång rad skivinspelningar på sitt cv. Det här är första gången vi får möjlighet att höra och se Benjamin Baker tillsammans med Camerata Nordica.
Made in America
Med programmet Made in America vill Camerata Nordica, Alberto Agut och Benjamin Baker lyfta fram ett antal amerikanska kompositörer men även europeiska kompositörer som på olika sätt har kopplingar till USA. Det kulturella utbytet över Atlanten har alltsedan eruopéerna satte sin fot på den amerikanska kontinenten varit stort om än inte alltid okomplicerat, men här lyfts exempel på den mångsidiga och rika musikskatt som uppstått i denna kulturella smältdegel. Vi får möta musik från sent 1800-tal till sent 1900-tal, från europeisk senromantik till amerikansk minimalism och på
George Gershwin 1898-1947
Lullaby för stråkorkester (1919)
Tre preludier (1926) arr. Rubén Martínez
George Gershwins pappa Moishe
Gershowitz var jude med rötter i Odessa (nuvarande Ukraina) men senare slog han sig ner i St Petersburg. Gershwins mamma, Roza Bruskina var född i St Petersburg och mötte sin man i Vilnius. Hon flyttade snart tillsammans med sina föräldrar till New York på grund av antijudiska stämningar. Moishe följde efter så snart han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att undvika att hamna i den ryska militären. Väl i New York ändrade han sitt förnamnn till Morris, gifte sig 1895 med Roza och anglifierade då även efternamnet till Gershwine. 1896 fick de sin första son, Ira, och två år senare föddes Jacob som av de flesta kom att kallas George. Han justerade senare efternamnet och blev George Gerwshin. Hans musik kom att definiera det amerikanska 20- och 30-talen med en mängd kända melodier
vägen hörs influenser från jazz, populärmusik och folkliga traditioner. Musik är inte statisk, den utvecklas i mötet med nya tider, ny publik, nya utövare och nya tolkningar. Traditioner bryts mot varandra och nya stilar uppstår som förmedlar tidlösa känslor och förenar människor i gemensamma upplevelser där nationsgränser och språkliga hinder saknar betydelse. Musik utövas av en eller flera musiker som framför odödliga verk för en levande publik. Det är så medmänsklighet utövas i realiteten! Låt oss inte glömma det i dessa tider.
och sånger, ofta med texter av den äldre brodern Ira. Gershwins sätt att låta jazz och klassisk musik mötas i sina kompositioner var revolutionerande. Vissa har sagt att han är den länk som förenar Claude Debussy och Miles Davis.
Lullaby för stråkorkester från 1919 är hans första orkestrala verk. Det kom till under en kurs i musikteori som han gick efter att i flera år ha försörjt sig som ”song plugger” på Tin Pan Alley för $15 i veckan. Stycket låg under lång tid i byrålådan även om han senare återanvände delar av det i andra verk. När man ser tillbaks på Gershwins katalog blir det tydligt att Lullaby utgör en vändpunkt i hans komponerande och banade väg för senare orkestrala verk som Rhapsody in Blue och Porgy and Bess m.fl.
1926 framförde han för första gången Three Preludes for piano på Roosevelt Hotel i New York. Från början hade
Arnold Schönberg 1874-1951
Gershwin tänkt skriva 24 preludier som skulle gå under namnet The Melting Pot. I ett första manuskript återfanns sju av dem, vid första framträdandet återstod sex och när de väl skulle publiceras var endast tre av dem kvar. De har arrangerats för en rad olika instrumentkonstellationer men nu hör vi dem i en helt ny instrumentering av Rubén Martínez för klarinett, stråkkvintett, harpa och piano. Man kan tydligt höra jazzinfluenserna även om han själv kallar det tredje stycket för Spanish. Det första stycket öppnas med ett bluesmotiv på fem toner, det andra stycket hänvisar han själv till som ”a sort of blues lullaby”.
Nocturne för stråkar och harpa (1895-96)
Arnold Schönberg var autodidakt både som målare och kompositör. Den enda dokumenterade undervisning han fick var i kontrapunkt av hans blivande svåger, kompositören, dirigenten och pedagogen Alexander Zemlinsky som han träffade 1895. Zemlinsky ledde amatörorkestern Polyhymnia i Wien och där spelade Schönberg cello ”lika eldigt som falskt”, enligt Zemlinskys levnadstecknare. Den 2 mars 1896 hade orkestern sin första konsert och på programmet fanns Nocturne för stråkar och harpa, det första verk av Arnold Schönberg som framförts offentligt och kompositören var själv med och spelade. Länge trodde man att manuskriptet var förlorat men det återfanns på Moldenhauer Archives vid Library of Congress i Washington, DC där det sorterats in under titeln Adagio For Harp and Strings. Amatörorkestern Polyhymnia hade både en ”excellent konsertmästare och en
excellent harpist” vilket naturligtvis satt sin prägel på utformningen av denna
stämningsfulla Nocturne som komponerades under hans senromantiska period och tre år innan Verklärte Nacht, således innan Schöbnberg övergick till en mer atonal eller fritonal musik. Det här var långt innan nazisterna kommit till makten och hans musik förklarades som entartete Musik, dvs. musik som avvek
Aaron Copland 1900-1990
från de nazistiska idealen. Det var ju också då Schönberg, liksom så många andra oönskade konstnärer tvingades fly, först till Paris och därefter vidare till USA. Slutligen skulle han slå sig ner i Brentwood Park i Los Angeles där han blev god vän och tennispartner med George Gershwin.
Konsert för klarinett, stråkar, piano och harpa (1948)
Få 1900-talskompositörer är väl så förknippade med det amerikanska sound-tracket och har gestaltat det amerikanska landskapet med dess nybyggarmentalitet så som Copland gjort med verk som Appalachian Spring, Billy the Kid och Rodeo bara för att nämna några. Hans inflytande på den amerikanska musiktraditionen kan knappast överskattas. Copland var den som ”hjälpte till att definiera den moderna medvetenheten om de amerikanska idealen, karaktären och känslan för platsen.” menar den schweizisk-amerikanska dirigenten och musikhistorikern Leon Botstein.
1947 beställde jazzklarinetisten Benny Goodman denna klarinettkonsert av Copland: ”Jag hade inga bestämda krav på vad Copland skulle skriva. Han hade fria tyglar bortsett ifrån att jag skulle ha två års exklusivitet att spela verket.” har Goodman själv berättat för sin levnadstecknare. December 1948 raporterarde Copland att han var klar men det skulle dröja nästan två år innan Benny Goodman faktiskt framförde verket. Första gången spelade han det i en radioutsändning på NBC just innan hans exklusiva rättigheter gick ut. Konserten etable-
rade sig snabbt som ett standardverk i
klarinettlitteraturen.
Klarinettkonsertens struktur är annorlunda med sina två satser som är sammanlänkade med en kadens: en första bitterljuv del därpå nämnda kadens där klarinettisten kan visa upp sin virtuositet följt av en avslutande del som domineras av latinamerikanska jazzteman.
Victor Herbert 1859-1924
Tre stycken för stråkorkester och harpa (1912)
Den amerikanska kompositören, cellisten och dirigenten Victor Herbert trodde hela sitt liv att han var född i Dublin men han föddes i själva verket på Guernsey i Engelska kanalen. Han hade engelskt-irländskt påbrå, döptes i Tyskland, växte delvis upp i England med sin morfar men anslöt sig till modern i Stuttgart så snart hon gift om sig och fått lite ordnade förhållanden och där fick han sin utbildning. 1886 flyttade han tillsammans med sin nyblivna hustru, sopranen Therese Förster, till USA där Herbert engagerats som förstecellist i Metropolitanoperans orkester. Han gjorde snart succé, inte bara som cellist där han rankades som en av sin tids främsta, utan även som kompositör och dirigent. Han skulle efterlämna en stor mängd kompositioner i olika genrer och var i likhet med George Gershwin även verksam på Tin Pan Alley. Mest ihågkommen är han kanske för sina 43 operetter men han skrev även ett par operor, en stor mängd musik för scenen, orkesterverk, pianostycken, körkompositioner och den första orginalmusiken till en långfilm: The Fall of a Nation. 1987 återfann man partituret till filmen från 1916 som man tidigare trodde var förlorat.
I Tre stycken för stråkorkester och harpa får vi höra lite av bredden i hans musikskapande - från den första söta lilla valsmelodin i Air de ballet till pizzicatobaserade glatt strävbladiga lilla blomman Forget-me-not (förgätmigej) med sin uppiggande cellomelodi och slutligen den smäktande solnedgången i Sunset.
Philip Glass 1937Stråkkvartett nr. 2 ”Company” (1983)
Om Aaron Copland var den mest tongivande amerikanska kompositören under 1900-talets första hälft räknas Philip Glass som en av de mest inflytelserika tonsättarna under andra halvan av seklet och in i våra dagar. Hans minimalism har
beskrivits av honom själv som ”en musik med repetitiva strukturer” och John von Rhein har i Chicago Tribune skrivit att ”Glass musikaliska stil är omedelbart igenkännbar, med malande ostinaton, böljande arpeggion och repetitiva ryt-
mer som förvandlas i längd och över tid ovanpå en bred väv av tonala harmonier./…/Glass musik är nu otvetydigt en del av vårt kulturella lingua franca/…/”.
Hans andra stråkkvartett skulle när den var klar i januari 1983 varit med i en dramatisering av Samuel Beckets kortroman (eller långnovell) Company från 1980. Den anses till viss del självbiografisk, och handlar om en man som ligger på rygg i mörkret och grubblar över sitt eget liv och sin egen existens, i synnerhet medvetandeparadoxen. Funderingarna handlar om att vara medveten om sig själv, sitt ”jag” och om man kan kommentera sitt ”jag” inifrån sitt eget ”jag” och var detta ”jag” då befinner sig? Betänker man denna introspektion och lyssnar på hur musiken förhåller sig till sig själv (sitt eget ”jag”) genom upprepningar av melodiska fragment, rytm och struktur
Florence Price 1887-1953
Adoration (1951)
Florence Price ville, enligt hennes dotter, egentligen bli läkare men tänkte att det skulle bli svårt att uppnå med tanke på henns förutsättningar som en kvinna från en blandad familj i ett segregerat samhälle. Istället kom hon att bli något än mer svåruppnåeligt - en framgångsrik, kvinnlig, afroamerikansk symfonikerden första någonsin som fått en symfoni offentligt framförd. 1943 skrev hon till dirigenten Serge Koussevitzky: ”Till att börja med har jag två handikapp – kön och ras.” För att undvika diskriminering under utblidningen vid New England Conservatory of Music i Boston angav hon som hemort Pueblo, så hon kunde passera för mexikanska. Negligerad av många och ansatt av äktenskapliga
så utgör musiken en intressant spegling av karaktärens existentiella reflektioner.
bekymmer, som så småningom skulle resultera i en skilsmässa som gjorde
henne till en ensamstående mamma med tre barn att försörja, fortsatte hon ändå oförtrutet och lyckades mot alla odds bryta igenom glastaket som kompositör. Rötterna till hennes musik sög till stor del sin näring ur den europeiska konstmusiktraditionens mylla med Dvořák som tydlig influens, men även den afroame-
Antonin Dvořák 1841-1904
rikanska musiktraditionen har bidragit med näring i form av melodier, rytmer och synkoperingar främst från spirituals. Adoration skrev hon ursprungligen för orgel, två år innan hon gick bort i ett slaganfall. Som namnet antyder är stycket en slags liturgiskt meditativ hymn med en avslutande Amen.
Stråkkvartett nr. 12, op. 96 «American Quartet» (1893)
Med tonsättare som Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Schumann och Brahms skulle stråkkvartetten nå nya höjder och omformas i romantikens anda. De sena romantikerna skulle ofta komma att uttrycka sina mest personliga tankar just i form av stråkkvartetter. En av de som skrev flest stråkkvartetter var böhmaren Antonín Dvorák, vars fjorton kvartetter är underverk av melodisk rikedom, rytmisk vitalitet och klanglig fantasi. Mest känd av alla hans kvartetter är den tolfte i F-dur, den som brukar kallas’den amerikanska’. Tillnamnet hänger ihop med att han 1892 accepterade att bli den förste kompositionsprofessorn vid det nyöppnade konservatoriet i New York. De tre år han stannade på denna position var synnerligen produktiva, och han var mycket inspirerad. Här tillkom några av hans allra bästa verk; kvartetten omramas av nionde symfonin ’Från den nya världen’ op 95 och en utsökt stråkkvintett i Ess-dur op 97.
Den amerikanska kvartetten påbörjades den 8 juni 1893, på tredje dagen av hans besök i den lilla böhmiska kolonin Spillville, Iowa, nästan 200 mil från New York, där han bland landsmän försökte bota sin svåra hemlängtan. Det var omskakande för honom att uppleva det
nya landet. I hans musik sammansmälte nostalgiska minnen från hemlandets musik med drag från indianernas och de färgade slavarnas musik. Men han undvek direkta citat. Han arbetade snabbt och inspirerat. På tre dagar var en genial kvartett färdigskissad och längst ner på sista bladet skrev han: ”Tack Gud, jag är nöjd. Det gick undan.” Ur denna koncentrerade, enkla och tematiskt tätt sammanhållna kvartett, som blivit en av hans mest spelade kompositioner, får vi nu höra sista satsen.
Om Camerata Nordica
Camerata Nordica är Kalmar läns egen kammarorkester och räknas som en av Sveriges främsta i sin genre. Camerata Nordica är en del av Länsmusiken – Kalmar Läns Musikstiftelse och har varit verksam sedan 1974. Orkestern spelar vanligtvis i camerataform, det vill säga stående och utan dirigent vilket bidrar till mer energi och ett tätare samspel. Några av de många ledare och solister som orkestern spelat med genom åren är Kerson Leong, Malin Broman, Andrey Baranov, Christian Lindberg, Norbert Brainin, Levon Chilingirian, Frans Helmerson, Pekka Kuusisto, Terje Tønnesen, Ulf Wallin, Antje Weithaas, Gordan Nikolitch, Gilles Apap m.fl.
