NU HYLLAS KRAFTERNA BAKOM BODENS FÖRENINGSLIV / S. 6
Möt David och miss Knapsu
TVÅ SIDOR AV ETT KULTURÄLSKANDE REGNBÅGSSPRAKANDE BODEN / S. 30
Familjeflytt från
Sydafrika till Boden
TILL TRYGGHET, FRIHET OCH EN NÄRA SKOGSPROMENAD TILL JOBBET / S. 46
A night for the unsong heroes
HONOURING THOSE WHO KEEP BODEN’S COMMUNITY ALIVE / P. 6
Meet David and miss Knapsu
TWO SIDES OF A CULTURE-LOVING, RAINBOW-GLITTERING BODEN / P. 30
Relocation from South Africa to Boden TO SAFETY, FREEDOM AND JUST A SIMPLE FOREST WALK FROM WORK / P. 46
A GOOD PLACE ON EARTH
More Bodensare
KOMMUNIKATIONSCHEF / JENS ANDERSSON / CHIEF COMMUNICATION OFFICER
Vi börjar nu se en befolkningtillväxt som glädjer i Boden. Bakom varje ny Bodensare ligger ett hårt, långsiktigt och strategiskt arbete som nu börjar ge resultat. Nu ska vi leverera det vi har lovat där vårt kollektiva värdskap kommer att vara en kritisk framgångsfaktor.
Bodens tillväxtresa har bara börjat. Med pågående industrisatsningar i mångmiljardklassen, tusentals nya arbetstillfällen och en befolkning som ska växa rejält de kommande åren, står vi i en samhällsförändring utan motstycke i modern tid. Att nya människor söker sig hit är både fantastiskt och en förutsättning, men det ställer också krav. För att lyckas behöver vi mer än nya jobb och bostäder, vi behöver mötesplatser, gemenskaper och ett socialt kitt som gör Boden till platsen där du vill stanna kvar, det vi i Boden kallar #närhetsliv.
Här spelar föreningslivet en avgörande roll. Våra idrottsföreningar, kulturföreningar, studiecirklar och frivilligorganisationer är inte bara fritidssysselsättningar. De är skolor i demokrati, gemenskap och språk. De är bryggor in i det svenska samhället, där nyanlända och inflyttade möter etablerade Bodensare på samma villkor, i laguppställningen, i körsången eller i styrelserummet.
Att befolkningsökningen sker i en tid då många nya Bodensare inte talar svenska från början gör föreningslivet ännu viktigare. Det är där svenskan får fäste i vardagen, där barnen hittar sina första kompisar och där föräldrarna bygger nätverk. Vi vet också att människor som engagerar sig ideellt och känner sig inkluderade är mer benägna att stanna kvar. Det gör föreningslivet till en strategisk resurs i hela tillväxtresan.
Vi kan inte ta detta för givet. Det krävs långsiktigt stöd, resurser och en gemensam förståelse för att föreningarna inte bara levererar aktiviteter – de levererar integration, gemenskap och framtidstro. När Boden växer behöver också föreningslivet växa.
Därför känns det naturligt att uppmärksamma och hylla alla de eldsjälar i vårt föreningsliv på vår Eldsjälsgala som du också kan läsa om i detta nummer. Det är i mötet mellan människor som det nya Boden byggs. Vårt föreningsliv är också vår starkaste integrationsmotor.
Trevlig läsning!
I Boden lever vi närhetsliv. Med det menar vi det liv där du har nära till allt som är viktigt och lite till; Barnens aktiviteter, ditt jobb, skolor, kulturevenemang, attraktiva hustomter, shopping och naturnära upplevelser.
We call our lifestyle ”Närhetsliv” [nair-hits-leev] – our own word for the way of life close to everything important and more –work, school, culture, housing, kids activities, shopping and nature experiences.
We are now beginning to see population growth in Boden, and it is a joy. Behind every new resident lies years of hard, strategic, and long-term work that is now beginning to bear fruit. The next step is to deliver on the promises we have made, where our collective sense of hospitality will be a critical success factor.
Boden’s growth journey has only just begun. With ongoing industrial investments worth billions, thousands of new jobs, and a population set to grow substantially in the years ahead, we are facing a societal transformation unlike anything seen in modern times.
The fact that new people are choosing to come here is both fantastic and absolutely necessary, but it also brings challenges. To succeed, we need more than new jobs and housing. We need meeting places, communities, and the social fabric that makes Boden a place where people want to stay, what we here call #närhetsliv.
This is where our associations and community life play a decisive role. Our sports clubs, cultural groups, study circles, and volunteer organizations are not just leisure activities. They are schools of democracy, community, and language. They are bridges into Swedish society, where newcomers and established Bodensare meet on equal terms, on the sports field, in the choir, or around the boardroom table.
That our population growth is happening at a time when many new Bodensare do not speak Swedish from the start makes community life even more important. It is where Swedish finds a foothold in daily life, where children make their first friends, and where parents build networks. We also know that people who engage in volunteer work and feel included are more likely to stay. That makes community life a strategic resource in our entire growth journey.
But we cannot take this for granted. It requires long-term support, resources, and a shared understanding that associations do more than provide activities, they provide integration, belonging, and hope for the future. As Boden grows, so too must our community life.
That is why it feels natural to highlight and celebrate the passionate individuals who make all of this possible, in our upcoming Eldsjälsgala (Local Heroes Gala), which you can also read about in this issue. Because it is in the meeting between people that the new Boden is built. In many ways, our community life is our strongest engine of integration.
Happy reading!
INNEHÅLL / CONTENT
6
Med Eldsjälsgalan 2025, den tredje i ordningen, hyllar vi bodensarnas engagemang, från kulturtanter och förebilder till vinnarskallar och hjältar.
The Eldsjäl Gala 2025 celebrates Boden’s community spirit – from culture keepers and role models to sports fighters and unsung heroes.
14
Allt startar med en passion för mat. Restaurang Viljan är platsen där nästa generation kockar och serveringsproffs tar sina första steg.
It all begins with a passion for food. At Restaurant Viljan, the next generation of chefs and hospitality professionals take their first steps.
22
Med lockrop som språk bjuder
Mikael Suorra in sina gäster från hela världen till unika naturupplevelser i Harads i med omnejd.
With calls as his language, Mikael Suorra invites guests from around the world to nature experiences in Harads.
28
Lotta, filmskapare och VD för Boden Event, brinner för att skapa mötesplatser som ger sammanhang och framtidstro.
Lotta, a filmmaker and CEO of Boden Event, is passionate about creating meeting places that provide connection and hope for the future.
30
David och Miss Knapsu är två sidor av ett kulturälskande regnbågssprakande Boden där alla får vara precis den de är.
David and Miss Knapsu represent two sides of a cultureloving, rainbowsparkling Boden where everyone can be exactly who they are.
34
En bild säger mer än 1000 ord? Vi låter det vara osagt men har valt att bjuda på två bilduppslag med ögonblick från vårt Närhetsliv.
A picture says more than a thousand words? We’ll leave that unsaid, but we’ve chosen to share two photo spreads capturing our Närhetsliv.
38
Michael Koegel från Texas blev snabbt en del av Bodens stora motorfamilj och första tävlande amerikan på Bodens folkracebana.
Michael Koegel from Texas quickly became part of Boden’s big motor family and the first American folkrace competitor in Boden.
42
Med en dåraktig lojalitet, en karaktäristisk envishet och närhet som grund har Boden Handboll tagit sig tillbaka till eliten.
With a relentless loyalty, a characteristic stubbornness and closeness at its core, Boden Handball has fought its way back to the elite.
#NÄRHETSLIV produceras av KOMM / Bodens kommun 2025 ANSVARIG UTGIVARE : Jens Andersson / jens.e.andersson@boden.se
TEXTER : Anna Bergström, André Samuelsson, Robin Söderlund / KOMM och Anna Almqvist FOTO: Mats Engfors / Fotographic • TRYCK : Länskopia i Luleå AB 2025 • PAPPER
46
Familjen Laubscher-Pretorius från Sydafrika njuter av trygghet, att kunna cykla fritt och ta en skogspromenad till jobbet.
The Laubscher-Pretorius family from South Africa enjoys the safety, being able to cycle freely, and the forest walk to work.
52
Möt 22-åriga Albin, som ”snickrar när han inte bygger hus och bygger hus när han inte snickrar”. Nu har han ritat och byggt ett eget hus.
Meet 22-year-old Albin, who “carpenters when he’s not building houses – and builds houses when he’s not carpenting.” Now he has designed and built a house.
60
Hon flyttade 70 mil för att göra värnplikten. Nu kombinerar Meya Johansson jobb och ett aktivt idrottsliv
She moved 700 kilometers to do her military service. Now Meya Johansson balances work with an active sporting life
S / 14
S / 22
S / 42
S / 46
S /6
S / 60
S / 52 S / 38
S / 30
En helkväll för våra eldsjälar och vinnarskallar
AN EVENING FOR OUR UNSUNG HEROES AND FIERCE COMPETITORS
De är förebilderna som aldrig slutar ge. Eldsjälarna som håller föreningslivet vid liv, vinnarskallarna som inspirerar nästa generation.
Den 8 november samlas de i Saga-biografen när Eldsjälsgalan för tredje gången hyllar de krafter som får Boden att glöda.
IBoden finns det något som brinner året runt. Det är inte elden från någon majbrasa eller ljusen i decembermörkret, utan den där varma, ihärdiga lågan av engagemang som tänds i människor som vill mer än bara för sig själva. Eldsjälarna. De som står längst fram, längst bak eller mitt i smeten när föreningar ska drivas, kultur ska blomma och ungdomar ska hitta en plats. Den 8:e november får de sin egen kväll. För tredje gången arrangeras Eldsjälsgalan – en hyllning till vårt Närhetsliv och alla de som gör Boden till en bättre plats att leva på.
500 BERÄTTELSER KOKADES NER
När nomineringarna öppnade i våras anade ingen vidden av gensvaret. Tre månader senare hade nästan 500 bidrag skickats in – berättelser om människor som tagit ansvar, skapat gemenskap och gjort skillnad där det behövts som mest. Efter många timmars läsning återstod 32 finalister, fördelade över tio kategorier.
Alla de 32 nominerade bär på en historia som är värd att uppmärksammas. Men lite extra tyngd har kategorin Årets Eldsjäl, där fem kandidater gör upp om hederspriset och 10 000 kronor, framröstat av bodensarna själva.
TILLBAKA PÅ TRYGG MARK
Eldsjälarna ska hyllas på ett sätt som känns både högtidligt och folkligt. Därför är det inte konstigt att Mark Levengood återvänder som kvällens värd. Med sin värme och igenkännande humor har han redan lett galan två gånger tidigare och satt sin prägel på stämningen i den klassiska Saga-biografen. Och eftersom Eldsjälsgalan bara arrangeras vart tredje år blir återseendet något alldeles extra, en tradition som hunnit bli efterlängtad.
– Eldsjälsgalan börjar bli en härlig tradition. Den är både högtidlig och avslappnad, och det är priser som aldrig annars får synas i rampljuset. Kulturtant till exempel. Den tycker jag är så rolig. Det är klart att kulturtanter ska hyllas, säger han. >
They are the role models who never stop giving.
The unsung hereos who keep community life running; the fierce competitors who inspire the next generation. On 8 November, they gather at the Saga cinema as Eldsjälsgalan returns for the third time to celebrate the people who make Boden glow.
In Boden, something burns all year round. Not a Walpurgis bonfire or December candlelight, but a warm, stubborn flame of commitment kindled in people who want more than just for themselves. The unsung hereos. The ones at the front, at the back, and in the thick of it when associations must be run, culture must blossom, and young people must find their place. On 8 November they get an evening of their own. For the third time, Eldsjälsgalan is held—a tribute to our Närhetsliv and to everyone who makes Boden a better place to live.
500 STORIES DISTILLED
When nominations opened in spring, no one foresaw the scale of the response. Three months later, nearly 500 submissions had arrived—stories of people who took responsibility, built community, and made a difference where it was needed most. After many hours of reading, 32 finalists remained, spread across ten categories. Every one of the 32 nominees carries a story worth attention. But the Årets Eldsjäl (Unsung Hero of the Year) category carries particular weight—five candidates competing for the honorary award and SEK 10,000, chosen by the people of Boden.
BACK ON FAMILIAR GROUND
The celebration should feel both ceremonial and down-to-earth. So it’s no surprise that Mark Levengood returns as host. With warmth and recognisable humour, he has led the gala twice before, shaping the atmosphere in the classic Saga cinema. And since Eldsjälsgalan is held only every three years, this homecoming feels special—a tradition that has become eagerly awaited. >
Namnet må vara lekfullt, men priset är på största allvar. Det går till en person som personifierar kulturens ihärdiga väktare – den som ser till att konsten, musiken eller litteraturen aldrig tappar sin plats i Boden. Det behöver inte vara en tant, men det ska vara en person som med envishet och hjärta bär kulturen framåt.
Sedan han senast gästade Boden har Mark hunnit sommarprata, vara julvärd i SVT och göra den känslosamma intervjun med Lasse Berghagen som sändes först efter artistens bortgång. Nu är han mitt i inspelningen av en ny säsong av Arvinge okänd, men tar sig gärna tid för ännu en kväll i Boden.
– Jag är så glad över att åter få chansen. Det brinner en eld av engagemang, medmänsklighet och entusiasm i Boden. Det lyser upp och ger hopp i en tid när så mycket annat känns dystert.
VACKER – MEN SLITSTARK
En annan tradition är att priset Eldflamman, som delas ut till vinnaren i varje kategori, alltid utformad av en lokal konstnär. Varje upplaga blir unik, men den röda tråden är handens arbete och närheten till platsen.
Första året smiddes flammorna ur en hylsa från Rödbergsfortet, skjuten på nyårsnatten 1997. Andra gången skapades de i rakukeramik, bränd med japansk teknik. I år är det Maria Hussami som står bakom konstverket.
Hon har byggt priset där elden är formad i egenhändigt gjord papperslera, färgad i nyanser av rött, orange och gult som står på fallna träbitar från Storklinten.
– Det känns både nervöst och otroligt roligt att få göra det här uppdraget. Jag vill att priset ska vara vackert, men också slitstarkt – precis som människorna det delas ut till. Även om vi utgår från samma grundform blir varje flamma unik, precis som alla eldsjälar, säger Maria Hussami. >
“Eldsjälsgalan is turning into a wonderful tradition. It’s both formal and relaxed, and it shines a light on achievements that rarely reach centre stage. Kulturtant, for example—I love that category. Of course culture champions should be celebrated,” he says.
The name may be playful, but the award is serious. It goes to a person who personifies culture’s tireless guardians—those who ensure that art, music, or literature never lose their place in Boden. It needn’t be a “tant”, but it must be someone who, with persistence and heart, carries culture forward.
Since he last visited, Mark has hosted Sommar i P1, been SVT’s Christmas host, and conducted the moving interview with Lasse Berghagen that aired after the artist’s passing. He is currently filming a new season of Arvinge okänd, yet gladly makes time for another evening in Boden.
“I’m so happy to have the chance again. There’s a fire of commitment, compassion, and enthusiasm burning in Boden. It lights the way and gives hope in a time when so much else feels bleak.”
BEAUTIFUL, YET BUILT TO LAST
Another tradition is that the Eldflamman (Flame Award), presented to each category winner, is always designed by a local artist. Each edition is unique, but the common thread is craftsmanship and closeness to place.
The first year, the flames were forged from a shell casing fired at Rödbergsfortet on New Year’s Eve 1997. The second time, they were created in raku ceramics, fired using a Japanese technique. This year’s artwork is by Maria Hussami.
She has built the prize from fallen wood gathered in Storklinten, with the flame sculpted in handmade paper clay, coloured in shades of red, orange, and yellow.
“It feels both nerve-racking and incredibly fun to take on this assignment. I want the prize to be beautiful, but also durable—just like the people it’s awarded to. Even if we start from the same basic form, every flame will be unique, just like every eldsjäl,” says Maria Hussami. >
Priserna speglar också bredden i Bodens rika föreningsliv, från idrott och kultur till hållbarhet, gemenskap och jämställdhet.
Vinnarskalle delas ut till en idrottare eller idrottsprestation som sticker ut utöver det vanliga. Här hyllas de som kämpar hela vägen in i mål, med träningsvilja, driv och passion – oavsett hinder.
Gröna hjärtat går till en person eller förening som brinner för hållbarhet, ekologiskt, ekonomiskt eller socialt. Någon som med övertygelse och handling gör Boden både rättvisare och mer hållbar. Årets ledare tilldelas en tränare, föreningsperson eller förebild som genom sitt engagemang får andra att växa och utvecklas. Ledarskap som skapar framtidstro.
Ungdomskraft lyfter fram unga som redan idag tar ansvar, leder och inspirerar – de som visar att nästa generation eldsjälar redan är här.
Årets kulturstipendium delas ut till en person, grupp eller ett initiativ som berikar Bodens kulturliv. Genom konst, musik, teater eller annan kreativ kraft skapas uttryck som får oss att känna gemenskap och stolthet.
Positiv energi är priset till en förening som genomsyras av glädje, gemenskap och god stämning. Ett gäng som gör skillnad bara genom att sprida värme och entusiasm.
Kulturtant är den lekfulla men viktiga kategorin som hyllar kulturens ihärdiga väktare – de som ser till att konsten, musiken eller litteraturen aldrig tappar sin plats i Boden.
Guldhjärta delas ut till någon som med omtanke och värme gör vardagen lättare för andra. En person med ett extra stort Bodenhjärta som sprider vänlighet omkring sig. Jämställdhetspriset går till den som aktivt verkar för allas lika värde och som med mod och handling skapar plats för fler.
Och slutligen, galans mest prestigefyllda pris: Årets Eldsjäl. Det går till den person som med brinnande entusiasm och en outtröttlig glöd alltid finns där för andra, och som blivit en motor i Bodens föreningsliv.
KÄRNAN I NÄRHETSLIVET
Gemensamt för alla kategorier är att de lyfter människor som till största delen arbetar ideellt. Eldsjälarna som gör Boden till en attraktivare plats att bo på, som bygger gemenskap och stolthet.
Det är just detta som gör Eldsjälsgalan till mer än en festkväll.
Det är en berättelse om Närhetslivet – om hur människor som brinner för något större än sig själva blir grunden för ett samhälle som håller ihop. #
The awards also reflect the breadth of Boden’s vibrant associational life—from sport and culture to sustainability, community, and equality.
Vinnarskalle (True Competitor) honours an athlete or achievement that stands out—those who train hard, go all the way, and keep their drive and passion despite obstacles.
Gröna hjärtat (Green Heart) recognises a person or association committed to ecological, economic, or social sustainability—those who make Boden fairer and more sustainable through conviction and action.
Årets ledare (Leader of the Year) goes to a coach, volunteer, or role model whose commitment helps others grow and develop—leadership that builds confidence in the future.
Ungdomskraft (Youth Power) highlights young people already taking responsibility, leading, and inspiring—proof that the next generation of unsung heroes is already here.
Årets kulturstipendium (Cultural Grant of the Year) is awarded to a person, group, or initiative enriching Boden’s cultural life through art, music, theatre, or other creative expression.
Positiv energi (Positive Energy) rewards an association defined by joy, community, and good spirit—a group that makes a difference simply by spreading warmth and enthusiasm.
Kulturtant (Culture enthusiast) celebrates culture’s steadfast custodians—those who ensure art, music, and literature never lose their place in Boden.
Guldhjärta (Golden Heart) goes to someone who makes everyday life easier for others with care and kindness—a person with an extra-large Boden heart.
Jämställdhetspriset (Equality Prize) is awarded to someone who actively advances equal value for all, creating space for more through courage and action.
And finally, the gala’s most prestigious honour: Årets Eldsjäl (Unsung Hero of the Year), for the person whose burning enthusiasm and tireless drive have made them a true engine of community life in Boden.
THE HEART OF NÄRHETSLIV
What unites all the categories is that they celebrate people who mostly work voluntarily—the unsung heroes who make Boden a more attractive place to live, building community and pride.
That is what makes Eldsjälsgalan more than an evening out. It is a story of Närhetsliv—how people who burn for something larger than themselves form the foundation of a society that holds together. #
Nominerade Eldsjälar 2025
OUR NOMINEES UNSUNG HERO OF THE YEAR
Lennart ”Lillen” Lindström / En eldsjäl som passionerat utbildat och utbildar generationer av hockeyspelare här uppe i norr. Denne 74-åring är väldigt engagerad, kunnig och mån om ungdomarna när han inspirerar och tränar ungdomar i Bodens hockeyförening.
An unsung hero who has taught, and still teaches, generations of hockey players in the north. At 74, he remains deeply committed, knowledgeable, and caring as he coaches youth in Bodens hockey club.
GÖRAN HONKAMAA
Anna-Karin Liljestrand / Denna mångkulturella sångfågel är en sann eldsjäl som bidrar stort till att Bodens kulturliv har lyst upp. Utöver hennes jobb med Kulturcrew hjälper hon unga och engagerar sig i all typ av kultur här i Boden.
A multicultural songbird and true unsung hero whose work has brightened Boden’s cultural life. Beyond her role with Kulturcrew, she supports young people and engages across the city’s cultural scene.
Robin Isaksson / Han brinner för handbollen och har väckt nytt liv i Hornskrokens IF. Med stort engagemang och glädje lägger han sin tid på barn och ungdomar, främjar laganda och ger vinnarskallar förmågan att göra det så roligt som möjligt på vägen.
Passionate about handball, he has revitalised Hornskrokens IF. With great energy and joy, he devotes his time to children and youth, building team spirit and making the journey as fun as possible.
Göran Honkamaa / Med ett outtröttligt driv håller han både seniorträningar, vuxenskidskola och träning för nybörjare i Sävast ski team. Görans engagemang är lika starkt nu vid 85 års ålder som när han var med och grundade föreningen.
With inexhaustible drive, he leads senior sessions, an adult ski school, and beginner training at Sävast Ski Team. At 85, his commitment is as strong as when he co-founded the club.
Kaisa Olsson / Med folkdans, ringlekar och brödbak har hon i årtionden fört vidare Bodens traditioner. Under hennes ledning möts bodensare i alla åldrar och med olika bakgrund på lika villkor, i gemenskap och glädje runt midsommarstången vid Norrigården. Through folk dance, ring games, and bread baking, she has passed on Boden’s traditions for decades. Under her leadership, people of all ages and backgrounds meet on equal terms, gathered in joy around the midsummer pole at Norrigården.
Art Dance Studio, Ester Ljungaeus & Isabella Ottosson
Norra Bredåkers motorklubb
Vinnarskalle / True Competitor
Sandra Eriksson, Nova Bergman, Felix Loggert
Gröna hjärtat / The Green Heart
Monica Kolm Sandström, Kerstin Emretsson, BBK Fotboll
Guldhjärta / The Golden Heart
Eva Stenberg, Benjamin Mattsson, Susanne Nyström
Positiv energi / Positive Energy Bodenpensionärernas Bowlingsällskap, Haradsrevyn, Storklintens alpina klubb
LENNART ”LILLEN” LINDSTRÖM
KAISA OLSSON
ROBIN ISAKSSON
ANNA-KARIN LILJESTRAND
Här formas framtidens matkreatörer
WHERE FUTURE CULINARY CREATORS TAKE SHAPE
För Marcus Ek Edenhagen började allt med en passion för mat. Nu står han mitt i ett kök där idéer blir till verklighet och drömmar till framtidsjobb. Restaurang Viljan är platsen där nästa generation kockar och serveringsproffs tar sina första steg.
Marcus rör sig vant mellan kastruller, kylskåp och arbetsbänkar. En dag i veckan praktiserar han och klasskamraterna i skolrestaurangen Viljan. Här serveras trerätters lunch och middag med bordsservering, tisdag till torsdag. Menyn skapar eleverna själva.
Kökslärare finns nära till hands för att visa och vägleda. Nu drar det ihop sig till lunch. Gästerna börjar droppa in och temperaturen i köket höjs några extra grader. Det är dags att leverera.
– Det här är på riktigt, säger Marcus. När jag tror att jag inte fixar något peppar läraren och säger: Det går! Och då klarar jag det alltid.
UTBILDNING SOM GER JOBB
Restaurang- och livsmedelsprogrammet utbildar framtidens kockar och serveringspersonal. Programmet är treårigt och det finns 16 platser i varje årskurs.
Utbildningen ger grundläggande högskolebehörighet och examen leder till jobb, i en bransch som formligen ropar efter arbetskraft. Många elever får anställning redan under utbildningen. Marcus har precis inlett sitt andra år, efter en intensiv sommar med två extraknäck, på kafé och restaurang. >
For Marcus Ek Edenhagen, it all began with a passion for food. Today, he finds himself in the middle of a kitchen where ideas turn into reality and dreams into future careers. At Restaurant Viljan, the next generation of chefs and hospitality professionals take their very first steps.
Marcus moves with ease between pots, fridges, and workbenches. Once a week, he and his classmates practice in the school restaurant Viljan. Here, they serve three-course lunches and dinners with full table service, from Tuesday to Thursday. The menus are designed by the students themselves.
Cooking teachers are always close at hand to guide and support. As lunchtime approaches, guests begin to arrive and the atmosphere in the kitchen rises a few degrees. It’s time to deliver.
“This is the real deal,” Marcus says. “When I think I can’t manage something, the teacher encourages me: ‘You can do this!’ And then I always succeed.” >
– Jag har alltid gillat att laga mat och inspirerades att söka utbildningen av min syster, som gick här före mig. Hon berättade om en riktigt bra skola med fin gemenskap och det är verkligen sant. Vi har extremt kul och kommer varandra nära, både lärare och elever, säger han.
Från årskurs två har eleverna möjlighet att göra individuella val. Marcus specialiserar sig inom bageri och matlagning.
– Det här är en utbildning som öppnar möjligheter. Jag kan växa i branschen eller välja att gå vidare till andra yrkesområden. Erfarenheterna från Viljan gör att jag kan få jobb inom hotell och restaurang, vad som än händer. Jag ser ljust på framtiden.
TILLBAKA PÅ SKOLAN
Tiden på Björknäsgymnasiet och skolrestaurangen Viljan sätter spår hos eleverna. Många kommer tillbaka för att hälsa på och träffa sina gamla lärare. En del återvänder för att själva undervisa på utbildningen.
Terese Lindström och Elin Dahlqvist studerade samtidigt på programmet, Felicia Fagerström ett par år senare. Efter respektive karriärer i Sverige och utomlands är alla tre åter på skolan, Felicia som kökslärare och Terese och Elin som serveringslärare. >
AN EDUCATION THAT LEADS TO JOBS
The Restaurant and Food Program trains future chefs and hospitality staff. It is a three-year program, with 16 spots available each year. The program provides general university eligibility, and graduates step straight into jobs in a sector crying out for skilled workers. Many students are offered employment even before finishing school.
Marcus has just begun his second year, after a busy summer working extra shifts at both a café and a restaurant.
“I’ve always loved cooking, and I was inspired to apply by my sister, who studied here before me,” he says. “She told me about a really good school with a strong sense of community, and it’s absolutely true. We have so much fun and build close bonds, both with classmates and teachers.”
From the second year onward, students can make individual choices. Marcus is focusing on baking and cooking.
“This education opens doors,” he continues. “I can grow within the restaurant industry, or choose to move into other fields. The experience from Viljan means I’ll always be able to find work in hotels and restaurants, whatever happens. I see a bright future ahead.”
RETURNING TO THEIR ROOTS
Time at Björknäsgymnasiet and Restaurant Viljan leaves a lasting mark. Many former students return to visit—and some come back to teach. Terese Lindström and Elin Dahlqvist studied together, while Felicia >
På skolrestaurangen fick vi tidigt ta stort ansvar, i en trygg miljö. Jag lärde mig värdskap och ett bemötande av medmänniskor som har lagt grunden för hela mitt yrkesliv och hur jag är mot andra.
JOHANNES WINROTH
At the school restaurant we were given big responsibilities early on, in a safe environment. I learned hospitality and how to treat people with respect, skills that shaped my entire career and the way I interact with others. It truly was a school for life.
– När jag bodde i Norge medverkade jag i ett reportage om utländsk arbetskraft inom restaurangbranschen. Jag fick frågan var jag såg mig själv om några år. Lärare inom servering, blev mitt svar. Och nu arbetar jag här, sedan åtta år tillbaka, berättar Elin.
Även hos hennes två kollegor väcktes drömmen att undervisa under gymnasiestudierna. Felicia brinner för att pusha och ge självförtroende till sina elever. För Tereses del handlar det om att få ge tillbaka av allt hon själv fick under utbildningen.
– Våra yrkeslärare var helt fantastiska. Så viktiga som de var för mig, ville jag också vara för någon, säger hon.
De tre yrkeslärarna har svårt att tänka sig utbildningen utan skolrestaurangen.
– Viljan ger nerv till hela utbildningen. Här lär sig eleverna bemöta alla typer av gäster, hantera situationer som uppkommer och omsätta teorier i praktik. Restaurangen är en oumbärlig förberedelse för arbetslivet, säger Felicia.
EN SKOLA FÖR LIVET
Ett stenkast från Björknäsgymnasiet ligger restaurang Norrigården. Här är den tidigare eleven Johannes Winroth nybliven ägare. Han minns sin gymnasietid med värme och beskriver programmet som mycket mer än bara en yrkesutbildning.
– Vi elever blev sedda och hörda, som människor och individer. På skolrestaurangen fick vi tidigt ta stort ansvar, i en trygg miljö. Jag lärde mig värdskap och ett bemötande av medmänniskor som lagt grunden för hela mitt yrkesliv och hur jag är mot andra. Det var en fantastisk skola för livet, helt enkelt, säger han.
Johannes understryker värdet som utbildningen och restaurang Viljan har för Boden.
– Programmet är en enorm tillgång för hela vår besöksnäring. Det ger återväxt av drivna entreprenörer med lokal förankring, engagemang och vilja att utveckla kommunen. Sådant är svårt att importera utifrån.
LOKAL PRÄGEL
Utbildningen i Boden lägger stor vikt vid praktik och har utbyte med restaurangskolor i både Frankrike och Norge. I skolrestaurangen används närproducerade råvaror, så långt det går. Skolan har också ett samarbete med en lokal livsmedelsbutik för att medverka till minskat matsvinn.
Kenneth Vinblad von Walter är utbildad kock och förstelärare i matlagning. Han vill gärna avliva några fördomar om restaurang- och livsmedelsprogrammet.
– Många tror att ungdomarna blir fast i yrket och att lönerna är låga, säger han. Men det stämmer inte längre. Utbildningen är bred och ger alla möjligheter att läsa vidare. Våra elever går ut till en spännande arbetsmarknad i stark positiv utveckling. Inte minst här i Boden. #
Fagerström graduated a few years later. After careers in Sweden and abroad, all three are now back at the school: Felicia as a kitchen teacher, and Terese and Elin as hospitality teachers.
“When I was living in Norway, I took part in a report on foreign workers in the restaurant industry,” Elin recalls. “I was asked where I saw myself in a few years. My answer was: teaching in hospitality service. And now I’ve been here for eight years.”
Both of her colleagues also discovered their passion for teaching during their own studies. Felicia is passionate about boosting her students’ confidence, while for Terese it’s about giving back what she once received.
“Our teachers were amazing,” she says. “As important as they were for me, I wanted to be that person for someone else.”
For the three teachers, it’s hard to imagine the program without Restaurant Viljan.
“Viljan gives the whole education its edge,” Felicia says. “Here students learn interact with all kinds of guests, handle unexpected situations, and turn theory into practice. The restaurant is an indispensable preparation for working life.”
A SCHOOL FOR LIFE
Just a stone’s throw from Björknäsgymnasiet lies Restaurant Norrigården. Its new owner, former student Johannes Winroth, remembers his high school years with warmth and describes the program as much more than vocational training.
“We students were seen and heard—as individuals and as people,” he says. “At the school restaurant we were given big responsibilities early on, in a safe environment. I learned hospitality and how to treat people with respect—skills that shaped my entire career and the way I interact with others. It truly was a school for life.”
Johannes also emphasizes the program’s value for the local community.
“It’s a huge asset for Boden’s entire hospitality sector. It nurtures entrepreneurs with strong local roots, engagement, and a drive to develop the municipality. That’s something you can’t simply import.”
A LOCAL TOUCH
The program in Boden puts great emphasis on practical experience and maintains exchanges with restaurant schools in both France and Norway. In Viljan’s kitchen, locally produced ingredients are used whenever possible. The school also partners with a local grocery store to help reduce food waste.
Kenneth Vinblad von Walter, trained chef and senior lecturer in cooking, wants to challenge a few stereotypes about the Restaurant and Food Program.
“Many people think the students get stuck in one career path or that the salaries are low,” he says. “But that’s no longer true. The program is broad and gives students every opportunity to continue their studies. Our graduates step into an exciting job market that’s rapidly growing— especially here in Boden.” #
Mikael lockar världen till Harads
MIKAEL CALLS THE WORLD TO HARADS
TEXT: ANDRÉ SAMUELSSON / FOTO: MATS ENGFORS
Det började med en lockpipa och en sjuårings envishet. Hemma på köksgolvet höll lille Micke för öppningen med ett finger, vred lite på handen och upptäckte att tonerna gick att forma. Järpens spröda språk fanns där, i en liten pipa av metall.
Den dagen blev ljudet en nyckel. I dag är samma lek hans livsverk, där han står värd för nyfikna resenärer från jordens alla hörn.
Det är nära nollstrecket i slutet av september. Solen ligger som ett löfte bakom horisonten. Löven kring hygget framför oss skiftar från sommargrönt till gult, bland stubbarna skjuter unga björkar upp, tunna som fiolsträngar. Det enda som rör sig är en svag vind. Långt borta knackar en hackspett, envist och monotont.
– Värmen har försenat det mesta i år, även älgarnas brunstperiod är sen, så det här har jag väntat på, säger Mikael Suorra, grundare av Hide and see.
Han lägger händerna runt sin kamouflageklädda locklur, ihopsnickrad av en gammal megafontratt på 80-talet och fortfarande en trotjänare, lutar kroppen lätt bakåt och låter ett utdraget, vibrerande whhhhooooaaa rulla ut över bergskullarna. En siren, men levande. Vi lyssnar. Skogen svarar med tystnad.
Vi förflyttar oss. Vid nästa plats reser sig hans egen byggnation – ett rejält älgtorn med plats för tre gäster. Runt om ligger torra kvistar som avslöjar varje steg, ett naturligt larm när hedersgästen anländer. Mikael pekar in mot ån längre in i skogen och berättar om tjurar som kommit galopperande i vattenbrynet, om björnar som nyfiket dragits till kalvlätet men vänt i doften av människor, om älgar som slagits om uppmärksamheten i åsyn av hans lockrop. Skådespel som fått internationella besökare att tappa andan.
Den här morgonen blir det ingen älg för oss. Istället får vi en naturupplevelse i världsklass, och ett värdskap därefter. Det är inte svårt att förstå varför Hide and see har blivit ett självklart namn i internationella agentnätverk, och varför Mikael prisats på den senaste näringslivsgalan.
LOCKROP SOM SPRÅK
1984 började han locka älg på allvar. Kassettband med Gunnar Sund snurrade i bandaren, men snart tog örat över. – Älgar har ett helt vokabulär. Mummel, gnäggningar, varningar. Gör du fel ljud springer de. Gör du rätt så vänder de i vinden och kommer. >
It all started with a moose call and the determination of a seven-year-old. At the kitchen table, little Micke covered the opening with his finger, twisted his hand slightly, and discovered that the tones could be shaped. The delicate language of the hazel grouse was there, in a small metal whistle. That day, sound became a key. Today, the same play has grown into his life’s work, where he welcomes curious travelers from every corner of the world.
The temperature lingers near freezing at the end of September. The sun lies like a promise just beyond the horizon. Leaves around the clearing shift from summer green to yellow; among the stumps, young birches rise, thin as violin strings. The only movement is a faint breeze. Far off, a woodpecker knocks, stubborn and monotonous.
“The warm weather has delayed most things this year, even the moose rutting season is late, so this is what I’ve been waiting for,” says Mikael Suorra, founder of Hide and see.
He wraps his hands around his camouflage-covered calling horn –cobbled together from an old megaphone cone in the 1980s and still a faithful servant – leans his body slightly back and lets a long, vibrating whhhhooooaaa roll out across the ridges. A siren, but alive. We listen. The forest replies with silence.
We move on. At the next spot rises one of his own constructions – a sturdy moose stand with room for three guests. All around lie dry twigs that reveal every step, a natural alarm for when the guest of honor arrives. Mikael points toward the river deeper in the forest and tells of bulls galloping along the water’s edge, of bears drawn by calf calls but retreating at the scent of humans, of moose clashing in response to his calls. Performances that have left international visitors breathless.
This morning, no moose appear for us. Instead, we are given a worldclass nature experience – and the hospitality to match. It’s not hard to understand why Hide and see has become a natural part of international agent networks, and why Mikael has been awarded at the most recent business gala. >
Han visar hur han kan stoppa en tjur som tänker gå runt oss, ett kort, mörkt läte, nästan ett knappt hörbart gnägg. Berättelserna fortsätter och han ler åt minnet av en väns första älg som han hjälpte till att locka fram: tummen upp i tornet, sen satt den.
Men att locka är inte bara jakt. Det är samspel.
– Det spännande är mötet. Att få in ett vilt djur på sina villkor, känna kontakten, utan att något behöver fällas.
Den insikten blev grunden till företaget där andra får känna pulsen i skogen, utan att avfyra mer än kamerans slutare.
FRÅN FISKODLING TILL FÖRETAG
Vägen hit har inte varit spikrak. Under ett decennium arbetade Mikael som fiskmästare och samordnare på en fiskodling, körde leveranser kors och tvärs, pratade fiskevård i byahus, i projekt och vid sjöar och bäckar där han planterade ut levande fisk. En arbetsplatsolycka slog omkull planerna – armbågen gick sönder, rehabiliteringen blev lång. Då började han omvärdera saker.
– Vad i livet ger energi? Vad kan jag? Ju mer jag funderade desto mer började jag tänka på att göra något med naturen. Sedan började jag kolla om det fanns verksamheter som erbjöd naturupplevelser anpassade för personer med fysiska funktionsnedsättningar – vilket det inte gjorde i hela Norden då. Där såg jag en möjlighet att göra något unikt.
2012 registrerade han Hide and see. Det som började med örnskådning i ett timrat gömsle växte till en palett av upplevelser. Älglock i höstfärger, norrskensturer och snöskovandring i gnistrande vinterlandskap, isfiske där kaffet ryker ur kåsan, vandringar genom doften av sommarvarm myr och björk. Gästerna kommer via high end-destinationer i Edeforsbygden, eller via internationella agenturer med hela världen i sitt adressregister. >
CALLS AS A LANGUAGE
In 1984, he began calling moose in earnest. Cassette tapes of Gunnar Sund spun in the player, but soon his own ear took over.
“Moose have an entire vocabulary. Murmurs, neighs, warnings. Make the wrong sound and they run. Make the right one and they turn in the wind and come.”
He demonstrates how he can stop a bull trying to circle around us – a short, deep call, almost an inaudible neigh. The stories keep flowing, and he smiles at the memory of a friend’s first moose that he helped to call in: thumbs up in the stand, jackpot!
But calling is not only about hunting. It is interaction.
“The exciting part is the meeting. To bring in a wild animal on its own terms, to feel that connection, without anything needing to be taken.”
That insight became the foundation for a business where others can feel the pulse of the forest without firing more than a camera shutter.
FROM FISH FARMING TO A COMPANY
The road here has not been straight. For a decade, Mikael worked as a fish master and coordinator at a fish farm, making deliveries back and forth, talking fish conservation in village halls, projects, and along lakes and streams where he released live fish. A workplace accident upended his plans – his elbow was crushed, rehabilitation long. That’s when he began to reconsider.
“What in life gives energy? What can I do? The more I thought about it, the more I started considering doing something with nature. Then I began looking into whether there were businesses offering nature experiences adapted for people with physical disabilities – which didn’t exist anywhere in the Nordics at the time. That’s where I saw an opportunity to create something unique.”
In 2012, he registered Hide and see. What began with eagle watching in a timbered hide grew into a palette of experiences: moose calling in autumn colors, northern lights tours and snowshoe hikes in sparkling winter landscapes, ice fishing with steaming coffee in a wooden cup, hikes through the scents of summer-warm marshes and birch forest. Guests come via high-end destinations in Edeforsbygden, or through international agencies with the whole world in their address books.
NEARNESS AS A WAY OF LIFE
What drives Hide and see is equal parts passion and principle. Mikael shifts between areas to avoid wear on the land, was an early adopter of the cleanest snowmobile engines, and built hides with solar panels to keep silence and technology in balance. He has also considered accessibility; everyone should be able to take part on the same terms. It is Närhetsliv in practice: to live and work where you stand, with care for the place and the people.
Mikael also carries his Sami heritage with him. As a child he spent summers in the mountains with his family and absorbed a Sami sustainability ethic – to care for nature, never take more than you need, and live in harmony with the land.
“That mindset has followed me in everything I do. Closeness to nature isn’t just a backdrop for the business, it’s a way of life – and perhaps Hide and see’s greatest asset.”
When he was awarded the Sustainability Prize at the 2025 Business Gala, he felt especially proud that it was in that category.
“One of the criteria from the very beginning was that we would work sustainably, including socially. To be inclusive and create participation. That’s why it means so much that someone recognized the work we’ve quietly put in for so many years. It was like running a marathon and finally crossing the finish line,” he says.
It was not the first time his work had been recognized. Previously, Hide and See had been awarded the Grand Tourism Prize in Norrbotten and named Tourism Company of the Year in Boden. >
NÄRHETSLIV SOM AFFÄRSIDÉ
Det som driver Hide and see är lika delar passion och princip. Mikael växlar områden för att undvika markslitage, valde tidigt de renaste snöskotermotorerna och byggde gömslen med solceller för att hålla tystnad och teknik i jämvikt. Han har tänkt till kring tillgänglighet; alla ska kunna delta på samma villkor som alla andra. Det är Närhetslivet som metod: att leva och verka där man står, med omtanke om platsen och människorna.
Mikael bär också med sig sitt samiska ursprung. Som barn tillbringade han somrarna på fjället med familjen och fick med sig ett samiskt hållbarhetstänk – att vara rädd om naturen, inte ta mer än man behöver och leva i samspel med platsen.
– Den inställningen har följt med mig i allt jag gör. Närheten till naturen är inte bara en kuliss för verksamheten, utan en del av livsstilen – och kanske den största tillgången i Hide and see. När han 2025 tilldelades hållbarhetspriset på Näringslivsgalan kände han sig extra stolt över att det var just den kategorin.
– Ett av kriterierna redan när vi startade var att vi skulle jobba hållbart, även med den sociala hållbarheten. Att vara inkluderande och skapa delaktighet. Då betyder det mycket att någon ser det arbete vi har lagt ner i det tysta under så många år. Det var som att springa ett maraton och äntligen gå i mål, säger han.
Det var inte första gången hans arbete uppmärksammades. Tidigare har Hide and see bland annat tilldelats Stora Turismpriset i Norrbotten och utsetts till Årets turistföretag i Boden.
LITET – OCH STARKT
Företaget är medvetet småskaligt. Det är bara Mikael och sambon Anna, ibland med barnen Emil och Filippa som förstärkning.
– Det har gått bra för oss och jag har alla möjligheter att växla upp. Men drömmen var aldrig att bli arbetsledare för femton anställda. Drömmen var att stå här i gryningen, lyssna efter svar.
Den friheten gör också plats för skräddarsydda aktiviteter: en avstickare till Polcirkeln, en kvällstur efter norrsken när prognosen lovar dans, en långsam vandring där skogens berättelser får ta tid.
– Då blir det mer äkta för mig också och det märker gästerna av. Jag tror definitivt att småskaligheten är en av styrkorna i den här verksamheten, för det blir just äkta. Samarbetet med destinationsaktörer har slipat hantverket.
– Det sitter i de små detaljerna, säger Mikael samtidigt som han rättar till renskinnet vid eldstaden. Det är de som förstärker minnesbilderna och gör skillnad. Det lärde jag mig av Britta Jonsson Lindvall som grundade Treehotel.
EN SIREN I SKOGSLANDET
Vi återvänder till hygget. Dagg glittrar på björkarnas späda blad. Mikael drar efter andan, formar händerna och låter ännu ett kraftigt whhhhooooaaa gå genom dalen. Det dör ut i ett långt efterklang, som om skogen själv drog täcket tätare om sig. Inget svar. Bara den där hackspetten, rytmisk, trofast.
Men även om älgarna dröjer den här gången visar sig ändå det som gör Hide and see unikt: tryggheten i värdskapet, respekten för platsen och en sällsynt förmåga att få oss att lyssna. Inte bara efter djur – utan också de historier som platsen bär på.
Det som en gång började med en lockpipa har vuxit till ett livsverk på naturens villkor. I dag tar Mikael emot gäster – ett vältränat stenkast från hemmet i Nedre Svartlå – och ändå med världen som publik. #
SMALL – AND STRONG
The company is deliberately small-scale. It’s just Mikael and his partner Anna, sometimes joined by their children Emil and Filippa.
“It’s gone well for us, and I have every opportunity to scale up. But the dream was never to be the manager of fifteen employees. The dream was to stand here at dawn, listening for an answer.”
That freedom also allows room for tailor-made activities: a side trip to the Arctic Circle, an evening chase for northern lights when the forecast promises a dance, a slow hike where the forest’s stories are given time.
“That makes it more genuine for me too, and guests notice it. I definitely believe that small-scale is one of this business’s greatest strengths, because it makes everything more real.”
Collaboration with destination operators has refined his craft.
“It comes down to the small details,” Mikael says, adjusting the reindeer hide by the fire. “Those are what strengthen the memories and make the difference. That’s what I learned from Britta Jonsson Lindvall, who founded Treehotel.”
A SIREN IN THE FORESTLAND
We return to the clearing. Dew sparkles on the birches’ slender leaves. Mikael inhales, shapes his hands, and lets another powerful whhhhooooaaa carry through the valley. It fades into a long resonance, as if the forest itself pulled its blanket tighter. No answer. Only that woodpecker, rhythmic, faithful.
But even when the moose delay, what makes Hide and see unique still shines through: the security of its hospitality, the respect for the place, and a rare ability to make us listen. Not just for animals – but also for the stories carried by the land.
What once began with a moose call has grown into a life’s work on nature’s terms. Today, Mikael welcomes guests – a stone’s throw from his home in Nedre Svartlå – and yet with the whole world as his audience. #
Kulturen binder
oss samman
Det är inte alltid det märks, men det känns. I samtalet efter en teaterföreställning. När någon vågar ta ton, skriva sin första dikt, eller går på en konsert och känner sig hemma. Kulturen handlar om mer än upplevelser, den bygger gemenskap.
När jag själv kom hit, som filmskapande företagare med sambo och två små barn, sökte vi en plats som var trygg för barnen. Med små klasser och närheten till naturen. Jag mötte dåvarande vd:n för Filmpool Nord. Hon fick mig att känna att det fanns en plats här för mig som kulturskapare. Möjligheten att söka finansiering för filmidéer och kulturarrangemang gjorde att drömmar blev verklighet – just här. Det goda bemötandet vi fick, gjorde att jag, mitt företag, min sambos företag, mina barn, mina föräldrar som båda är aktiva i förenings- och inledningsvis arbetsliv, etablerade oss här. Våra natursköna miljöer utanför knuten har blivit kulisser för både film, teater och visfestival. Allt sprunget ur ett fint välkomnande, trygghet för barnen och möjligheter att växa kulturellt.
Med tiden har skälen att stanna förändrats. Nu handlar det mycket om barnens fritidsaktiviteter, renovering, pendling och en fungerande vardagslogistik – och den balans som landsbygdslivet kräver. Inte så sällan likt en mindre taxiverksamhet. Men framför allt handlar det om platsen. Här fann vi vårt drömställe: tystnaden, naturen och vardagens lugn. Här kan jag strosa omkring, småfixa eller börja dagen utomhus med att borsta tänderna medan älven speglar årets skiftningar. Ett morgondopp och en kopp kaffe, medan världen långsamt vaknar – det är lycka. Liksom när svalorna återvänder på våren eller när månen reflekterar sig i snön en kall vinternatt. Ibland gläntar jag och min familj och våra kulturvänner, på dörren till lugnet, och låter vår gård bli en kulturell mötesplats för fler. För mig är kulturen både
vardag och vision. Den binder oss samman, öppnar fönster och håller vår nyfikenhet levande. Och framför allt – den gör oss mer mänskliga.
Vi behöver ge näring åt våra sinnen, låta färg bryta det grå och stilla vårt behov av fantasi och förundran. Hela livet. Och likt ett hus bär på en själ vi förnimmer i steget över tröskeln, vilar också en själ i platsen vi formar. Men vad är då Bodens själ? Säkert olika för var och en som lever här. För mig rymmer den allt vi kan vara stolta över, konsten, musiken, teatern, dansen, filmen och litteraturen som har vuxit fram här och fortfarande fortsätter att ta form.
Vi på Boden Event jobbar med att skapa evenemang för alla Bodens invånare, allt från stadsfestivalen Boden alive, hundmässan Hundliv och konserter till barnkulturfestival och firandet av nyår, nationaldagen och Valborg.
En av de saker jag brinner starkast för är att vi tillsammans fortsätter utveckla våra mötesplatser – så att de blir levande, inkluderande och fulla av möjligheter. Platser för eget skapande och för att ta del av kultur: ateljéer, scener, studios och öppna verkstäder. Ett kulturellt ekosystem där idéer kan slå rot, människor växa i sina uttryck och där tradition möter förnyelse. Likt näringslivets mötesplatser och arenor för nätverkande och coworking space, behöver också kulturen den typen av näring och utrymme. Vi behöver låta oss beröras, våga skapa och utmana oss själva –och mötas i samtal. Något särskilt sker när människor träffas bortom gränser av generationer och språk. För kultur finns i oss – i alla åldrar och i alla skeden. Att satsa på våra föreningar och lokala kulturskapare är inte bara en investering i evenemang – utan i sammanhang, framtidstro och demokrati.
Välkommen till att bygga kulturen och ditt sammanhang här, tillsammans med oss!
Charlotta Lennartsdotter VD / Boden Event
Filmskaparen som flyttade till en liten by i Bodens kommun och snabbt blev en del av den växande kulturbranschen här. Bland mycket annat har hon skapat: Barnprogramserien Astrid blir stora syster, Astrid är storasyster och Astrid och Adrian flyttar • Tripp Trapp Träd, 4 filmer om hållbarhet
• Barnprogram på lulesamiska och romska
• Utställningen ”Kurragömma” på Försvarsmuseet i Boden
Culture brings us together
It’s not always visible, but you can feel it. In the conversations after a theatre performance. When someone dares to sing out loud, writes their first poem, or attends a concert and feels at home. Culture is about more than experiences – it builds community.
When I first arrived here, as a filmmaker and entrepreneur with a partner and two small children, we were searching for a safe place for the kids. With small class sizes and closeness to nature. I met the then-CEO of Filmpool Nord, and she made me feel that there was a place here for me as a cultural creator. The possibility to apply for funding for film ideas and cultural events turned dreams into reality – right here.
The warm welcome we received meant that I, my company, my partner’s company, my children, and my parents – both active in associations and, in the beginning, in working life – all settled here. The beautiful natural surroundings outside our doorstep have become backdrops for film, theater, and a folk music festival. All of it born out of a kind welcome, safety for the children, and opportunities for cultural growth.
Over time, the reasons to stay have shifted. Now, much revolves around the children’s leisure activities, renovation, commuting, and the everyday logistics of life – and the balance that rural living requires. Often resembling a small taxi business. But most of all, it’s about the place itself. Here we found our dream home: the silence, nature, and the calm of everyday life. Here I can stroll around, tinker with small things, or start the day outside brushing my teeth while the river reflects the changing seasons. A morning swim and a cup of coffee while the world slowly awakens –that is happiness. Just like when the swallows return in spring or when the moon reflects on the snow on a cold winter’s night.
Sometimes my family, our cultural friends, and I open our doors to this quiet life and let our farm become a cultural meeting place for more people. For me, culture is both everyday life and vision. It binds us together, opens windows, and keeps our curiosity alive. And above all – it makes us more human.
We need to nourish our senses, let color break through the gray, and satisfy our need for imagination and wonder. All throughout life. And just as a house carries a soul you feel when stepping over the threshold, so too does a place carry a soul that we shape.
But what, then, is the soul of Boden? Surely it is different for everyone who lives here. For me, it holds everything we can be proud of – the art, the music, the theatre, dance, the film, and the literature that have grown here and continue to take shape.
We at Boden Event work to create events for all the residents of Boden, everything from the city festival Boden Alive, the dog fair Hundliv, and concerts, to the children’s culture festival and the celebrations of New Year’s Eve, National Day, and Walpurgis Night.
One of the things I am most passionate about is that we, together, continue to develop our meeting places – so that they are vibrant, inclusive, and full of opportunities. Places for personal creation and for sharing culture: studios, stages, workshops, and open creative spaces. A cultural ecosystem where ideas can take root, where people can grow in their expression, and where tradition meets renewal. Just like the business world has meeting places, arenas for networking, and coworking spaces, culture also needs that kind of nourishment and space. We need to let ourselves be moved, dare to create, challenge ourselves – and meet in conversation. Something special happens when people come together across generations and languages. For culture lives in us – at all ages and in all stages of life. To invest in our associations and local cultural creators is not just an investment in events – but in community, belief in the future, and democracy.
Welcome to help build culture and belonging here – together with us!
Charlotta Lennartsdotter CEO / Boden Event
The filmmaker who found a home in a small village in Boden municipality and quickly became part of the region’s growing cultural scene. Among much else, she has created: The children’s TV series Astrid Becomes a Big Sister, Astrid Is a Big Sister, and Astrid and Adrian Move • Tripp Trapp Träd – four films on sustainability • Children’s programs in Lule Sámi and Romani
• The exhibition Hide and Seek at the Defence Museum in Boden
Hela livet är en dragshow
LIFE IS A DRAGSHOW
TEXT: ANNA BERGSTRÖM / FOTO: MATS ENGFORS
You´re born naked and the rest is drag, citerar David Forsberg. Med sitt alter ego, karaktären Miss Knapsu, utmanar han fördomar, tar plats och banar väg för en ökad öppenhet där alla får vara den de är. David är som ordförande i Bodens riksteaterförening en av flera nyckelpersoner i det växande Bodens kultur.
David har sina rötter i Tornedalen och vägen till Boden gick via Stockholm, Örnsköldsvik - och hjärtat.
– Jag ville tillbaka norrut och kärleken tog mig till Boden. Adressändringen gjordes officiellt 2020, berättar han med det varma leende som allt som oftast tittar fram. Här har han hittat hem och blivit en del av det nya växande Boden.
– Jag cyklar till jobbet, promenerar med hunden och tar bussen för en billig peng till universitetet, summerar han sin vardag.
BRINNER FÖR KULTUR
Just nu studerar han sociologi men han har en bakgrund som musiklärare och har även jobbat inom RFSL i flera år. Som ny i Boden var det kulturen som lockade med möjligheten att engagera sig i något som ger både honom och andra en rikare fritid och meningsfullhet.
– Jag brinner för kulturen och ville hitta något i Boden som är min grej.
Han välkomnades snabbt i Bodens riksteaterförening där han idag är ordförande. Bodens riksteaterförening är en driven aktör som förser både stad och landsbygd i Bodens kommun med nära scenkonst. Föreningen har stor betydelse för hela Boden, med sin framsynthet och ett utbud som är aktuellt och brett för olika scener och målgrupper. >
- Det har hänt väldigt mycket i Boden på några år. Här brändes prideflaggan för några år sen, i år har vi haft två pridefestivaler på ett år, konstaterar David Forsberg.
“A lot has happened here in just a few years,” says David. “Not long ago, a Pride flag was burned in Boden. This year, we’ve had two Pride festivals in a single year.”
Through his alter ego, the flamboyant Miss Knapsu, David Forsberg challenges prejudice, claims space, and paves the way for greater openness—where everyone is free to be who they are. As chair of Boden’s National Theatre Association, he is also a key figure in the city’s growing cultural life.
David’s roots are in the Torne Valley, but his path to Boden passed through Stockholm, Örnsköldsvik— and love.
“I wanted to move back north, and love brought me to Boden. I officially changed my address in 2020,” he says with the warm smile that so often appears.
Now he feels at home, a part of Boden’s new and growing spirit.
“I bike to work, walk my dog, and hop on the bus to the university for a cheap penny,” he says, summing up his everyday life.
PASSION FOR CULTURE
Today David studies sociology, but his background is in music education, and he has also worked with RFSL (the Swedish Federation for LGBTQ Rights). When he arrived in Boden, it was the cultural scene that drew him in—the chance to engage in something meaningful that enriches both his own life and the lives of others.
“I’m passionate about culture, and I wanted to find something in Boden that truly resonates with me.” >
– Kulturens roll är att få oss att reflektera, tänka efter och börja se på saker på ett sätt som vi inte hade sett innan. Reflektera över hur det hade kunnat vara och skulle kunna bli. Kulturen utforskar världen och är en hjälp på traven att också glömma bort all jävelskap i världen för en stund, menar David. Bodens riksteaterförening är redan långt fram i planeringen av vad som ska fylla Bodens scener ett par år framöver.
“JAG ÄR SOM JAG ÄR”
David själv har ett eget paradnummer - “Jag är som jag är”, framförd av hans alter ego, karaktären Miss Knapsu. Denna dragqueen föddes som en kul grej på Tornedalen Pride i Pajala för ett antal år sedan. Då med namnet Miss Mirage, döpt efter Davids rosa cykel. Den duktiga flickan som tittade fram då har med åren vuxit till sig till en tuff “dragkärring”, som David själv benämner henne. En flitigt bokad underhållare som river murar och sprider glädje med sin självklarhet.
– Miss Knapsu är inte så brydd om hur hon framstår, hon sjunger hellre än bra och älskar uppmärksamhet. Snäll men hög på sig själv, säger David med ett stort skratt.
Uttrycket Knapsu är ett medvetet val som utmanar machokulturen. Ordet kommer från meänkieli (ett av Sveriges nationella minoritetsspråk) i Tornedalen och har använts nedsättande om en feminin man eller en man som gör sysslor som traditionellt gjorts av kvinnor.
– Jag ville ta tillbaka ordet.
BRYGGA FÖR FÖRSTÅELSE
Miss Knapsu har blivit en brygga för förståelse över olika grupper, inte minst då hon dyker upp i sammanhang långt från en förväntad dragpublik och på oväntade arenor. På det anrika konditori Opalen i gallerian i centrala Boden satte kanske en och annan bodensare kaffet i halsen när Miss Knapsu gled in för första gången med glitter och glamour. Leenden väcktes, applåder växte, fördomar föll och samarbetet med Opalen har fortsatt med välbesökta framträdanden, musikquiz, julsånger med mera.
– Den typen av gig är spännande, där jag möter både dom som vill och dom som behöver se det här i sin vardag, menar David.
Miss Knapsu har en självklar plats på Bodens pridefestival, både i tåget och på scenen. Hon har också haft uppskattad sagoläsning för barn i Medborgarhuset.
– Barn tycker ofta att det är fascinerande, de tycker som jag att det är roligt att klä ut sig och gillar färger.
Att avdramatisera, göra det roligt, visa att gay är okej och att alla får vara som de vill, är en del av Miss Knapsus budskap som också går hand i hand med det Boden vi vill välkomna fler till.
– Min förhoppning är att när Boden växer så växer även intresset för ett bredare kulturbegrepp. Inte bara att exempelvis Riksteaterns, Bodenarrs och Boden Events arrangemang alltid är fullsatta. Utan att även drag- och queerkultur får plats och ha sin publik i Boden. #
He quickly found his place in the local National Theatre Association, where he now serves as chair. The association is a dynamic force that brings live performing arts not only to the city but also to the surrounding countryside. Its foresight and wide-ranging program make it a cultural cornerstone for the entire municipality. >
“Culture helps us reflect, think differently, and see things from new perspectives,” David says. “It lets us imagine how things could be, while also giving us a chance to forget all the misery in the world for a moment.”
“I AM AS I AM”
David’s own signature act is “I Am As I Am,” performed by his alter ego, Miss Knapsu. The drag queen was born at Tornedalen Pride in Pajala several years ago, originally under the name Miss Mirage—after David’s pink bicycle. Over the years, the character has grown into what David affectionately calls a “tough drag broad”—a popular entertainer who breaks down barriers and spreads joy with her unapologetic presence.
“Miss Knapsu isn’t too worried about appearances. She sings more enthusiastically than beautifully and loves attention. She’s kind but full of herself,” David laughs.
The name Knapsu is a deliberate choice, reclaiming a word from meänkieli (a minority language in northern Sweden), where it has been used as a slur for feminine men or men doing “women’s work.”
“I wanted to take the word back,” David explains.
A BRIDGE FOR UNDERSTANDING
Miss Knapsu has become a bridge between groups, often appearing in places far removed from traditional drag venues. At the historic Opalen café in central Boden, some locals may have choked on their coffee the first time she swept in glittering from head to toe. But smiles spread, applause grew, prejudices fell—and a fruitful collaboration began. Since then, Opalen has hosted her popular shows, music quizzes, and even Christmas carols.
“Those gigs are exciting,” David says. “I meet both the people who want and the ones who need to see this in their everyday lives.”
Miss Knapsu is now a natural part of Boden’s Pride festival, both on stage and in the parade. She has also hosted storytime for children at the community centre.
“Kids are often fascinated—they love dressing up and bright colors, just like I do.”
By making things playful, breaking down barriers, and showing that being gay is okay, Miss Knapsu embodies the welcoming, inclusive Boden that David and so many others are working to build.
”My hope is that as Boden grows, so will the interest in a broader concept of culture. Not just that events by, for example, Riksteatern, Bodenarr, and Boden Event are always sold out, but that drag and queer culture also have a place — and an audience — in Boden.” #
Drömjobb och elitkarriär - För Nina Backman, 25, från Norra Svartbyn, betyder Stegras satsning i Boden att hon kan förena drömjobbet med elitkarriär inom hästhoppning. Foto: Patrik Öhman
Dream job and elite career – For Nina Backman, 25, from Norra Svartbyn, Stegra’s new venture in Boden means she can combine her dream job with an elite career in show jumping. Photo: Patrik Öhman
Bodensaren Gustav Hedberg och Boden Hockeys säsong är i full gång med siktet på avacemang till Hockeyallsvenskan.
Boden native Gustav Hedberg and the Boden Hockey team are well into the season, with their sights set on promotion to HockeyAllsvenskan.
Sommar och puls – festivalen Boden Alive fyller staden med musik, värme och midnattssolens glöd när Boden visar sitt mest levande jag.
Summer and rhythm – the Boden Alive festival fills the city with music, warmth and the glow of the midnight sun as Boden shows its most vibrant side.
Design och kvalitet - Det flytande spa-hotellet
Arctic Bath på Lule älv i Harads, är det enda Michelinhotellet norr om Stockholm.
Design and quality – The floating spa hotel Arctic Bath, located on the Lule River in Harads, is the only Michelinrecognized hotel north of Stockholm.
Med rallyfart in i föreningslivet
RACING INTO COMMUNITY LIFE
TEXT: ANNA BERGSTRÖM / FOTO: MATS ENGFORS • BODENS KOMMMUN
Racingföraren Michael Koegel flyttade från Texas till Boden för ett jobb på Stegra.
Snabbt sladdade hela familjen in i ett helt nytt närhetsliv med nya vänner och en stor välkomnande motorfamilj.
Motorer mullrar, musiken spelar, det doftar mat från food trucks och grillar, speakerrösten annonserar godisregn för barn och publiken strömmar in till Bodens motorstadion under en värmande sensommarsol. Folkracetävlingen Jockes minnesrace lockar förare från hela norra Sverige till Boden och är en folkfest för alla åldrar. Just denna dag står Michael Koegel som första amerikan på startlinjen i en svensk folkracetävling.
Michaels svenska motorresa började redan i vintras då han kom från Sinton i södra Texas till Sävast i Boden. Det som lockade familjen hit var hans jobberbjudande som chef för mekaniskt underhåll på det nya stålverket Stegra som byggs i Boden.
Familjen, bestående av Michael, Rachel och deras två barn, Charlotte och Morgan, anlände mitt i vintern, direkt från 35 graders värme till gnistrande kall vinter. De har köpt hus här och är en av allt fler familjer som första gången följer med den i familjen som erbjuds jobb inom sin expertis världen över. Målet för både kommunen och Stegra är att så många som möjligt väljer att bosätta sig och stanna kvar i Boden.
En mycket viktig faktor för att familjerna ska trivas och stanna kvar är det mottagande de får och hur de kommer in i livet i Boden. Där spelar civilsamhället, grannar, skola, föreningar med mera, en avgörande roll.
AFTERWORK MED FÖRENINGSINFO
Ganska omgående besökte paret Koegel den återkommande internationella afterworken i Boden. Just denna gång informerades det bland annat om att Boden skulle arrangera SM i rally.
– Jag har alltid älskat motorsport och körde Vintage racing i USA. När jag hörde talas om Bodenrallyt blev jag genast intresserad och ville veta om det fanns någon möjlighet att jag skulle kunna hjälpa till.
Genom Bodens kommuns inflyttningsservice kopplades Michael samman med Norrbottens Motorsällskap (NMS) i Boden. Det är en stor och aktiv förening med brett utbud för alla åldrar och flera olika motorinriktningar. >
Racing driver Michael Koegel moved from Texas to Boden for a job at Stegra. Soon, the whole family skidded into a brand-new life of närhetsliv, new friends, and a large welcoming motor family.
Engines roar, music plays, the scent of food trucks and grills fills the air, the announcer calls out a candy shower for children, and the crowd streams into Boden Motor Stadium under a warming late-summer sun. The folk racing competition Jocke’s Memorial Race attracts drivers from all over northern Sweden to Boden and is a festival for all ages. On this particular day, Michael Koegel became the first American ever to line up for a Swedish folk racing competition.
Michael’s Swedish motorsport journey began last winter, when he came from Sinton in southern Texas to Sävast in Boden. What brought the family here was his job offer as head of mechanical maintenance at the new steel plant Stegra, currently under construction in Boden
The family—Michael, Rachel, and their two children, Charlotte and Morgan—arrived in the middle of winter, straight from 35°C heat to a sparkling cold Arctic winter. They bought a house here and are among the growing number of families who follow the family member offered a specialized job abroad. The goal, for both the municipality and Stegra, is for as many as possible to settle permanently in Boden.
A very important factor in making families feel at home and stay is the reception they receive and how easily they become part of life in Boden. Civil society, neighbors, schools, and associations all play a decisive role.
AFTERWORK WITH COMMUNITY INFO
Soon after arriving, the Koegels attended the recurring international afterwork event in Boden. That time, one of the announcements was that Boden would host the Swedish Rally Championship.
“I’ve always loved motorsports and raced vintage cars in the U.S. When I heard about the Boden Rally, I immediately got interested and wanted to know if there was any way I could help out.”
Through Boden Municipality’s relocation service, Michael was connected with Norrbottens Motorsällskap (NMS) in Boden—a large and active association with activities for all ages and several different motorsport branches. >
UTBILDNING PÅ ENGELSKA
Inför Rally-SM behövde de många funktionärer och Michael erbjöds en plats som volontär. För att göra det möjligt ordnade föreningen en enskild funktionärsutbildning på engelska, så att han skulle kunna få och förstå den information han behövde.
– De gjorde det superenkelt för mig att förstå reglerna och hur rallyt fungerar. Jag har aldrig upplevt rally förut och det var fantastiskt, säger Michael, som snabbt axlade sitt nya vinteruppdrag. Han berättar hur hans medverkan där gav nya vänner och att han sedan har fått vara med och meka i privata garage och även fått åka med på rallytävling.
– Jag fick vänner där och därifrån bara öppnade sig dörrarna. Hela motorcommunityt har varit extremt välkomnande.
FRÅN RALLY TILL FOLKRACE
När det började pratas om folkrace såddes ett nytt frö av nyfikenhet. Skulle han som första amerikan kunna ge sig ut på en svensk folkracebana och knuffa sig fram mellan rutinerade norrbottniska förare som levt med buckliga ommålade folkracebilar hela sitt liv? Självklart!
Folkracesektionen i NMS Boden såg till att fixa fram en bil att träna med – ett träningstillfälle fick han. Sen skulle både bana och bil vila till tävlingen. Innan han fick sätta sig bakom ratten krävdes licens, och än en gång såg föreningen till att Michael fick utbildning på engelska.
Inför tävlingen hade föreningen ordnat fram lånebilar för att nybörjare skulle kunna testa att köra, även det ett aktivt val för att bredda sporten och välkomna fler.
En blåsig sensommarkväll samlades en supporterskara motorvänner för att instruera och peppa när Michael skulle övningsköra. Det blev en försiktig start där han sedan ökade tempot och gasade så gruset rök och däcken skrek mot asfaltspartierna. När han till sist stannade och klev ur bilen var det med ett saligt leende och ett “This was awsome!”
MOT NYA MÅL
Några dagar senare var Michael en av förstagångstävlarna i skarpt läge. Trots erfarenhet av betydligt snabbare och välpolerade bilar var pulsen hög. Frun och barnen var där. Grannarna och nya vännerna var där för att heja på.
Det blev ingen seger på prispallen denna gång men Michael kämpade väl och blev ändå en hjälte, påhejad av både publik och andra i depån. Nu är han än mer taggad att fortsätta med motorsport i Boden. Han fascineras över hur sporten i Boden har byggts kring gemenskap och tillgänglighet.
– Jag tycker det är riktigt coolt att de lyckas göra racing kostnadsmässigt överkomligt och skapa en gemenskap som alla kan vara en del av. Det är väldigt familjevänligt och jag trodde aldrig att man skulle kunna göra det här i Boden. #
TRAINING IN ENGLISH
Ahead of the Rally-SM, they needed many volunteers, and Michael was offered a spot. To make this possible, the club arranged a special marshal training session in English, so he could get and understand all the information he needed.
“They made it super easy for me to understand the rules and how rally works. I had never experienced rally before, and it was fantastic,” says Michael, who quickly took on his new winter assignment.
He explains how his involvement gave him new friends, opportunities to help out in private garages, and even rides in rally cars.
“I made friends there, and from that moment doors just opened. The whole motor community has been extremely welcoming.”
FROM RALLY TO FOLKRACE
When talk of folkrace came up, a new seed of curiosity was planted. Could he, as the first American, hit the track in a Swedish folk racing event—pushing his way through seasoned Norrbotten drivers who had grown up with dented, repainted folkrace cars their whole lives? Of course!
The folkrace section at NMS Boden arranged a car for him to practice with—just one training session. After that, both track and car would rest until race day. Before getting behind the wheel, he needed a license, and once again the club arranged training in English.
For the race, the association had arranged loaner cars for beginners—an active choice to broaden the sport and welcome more people.
On a windy late-summer evening, a supportive crowd of motor friends gathered to instruct and cheer Michael during his practice run. He started cautiously, then picked up speed—kicking up gravel and screeching tires on asphalt patches. When he finally stopped and stepped out of the car, it was with a blissful smile and a loud: “This was so awesome!”
CHASING NEW GOALS
A few days later, Michael was one of the first-timers in a real competition. Despite experience with much faster, polished cars, his pulse was racing. His wife and children were there. Neighbors and new friends came to cheer him on.
He didn’t end up on the podium this time, but Michael fought hard and still became a hero, cheered on by both the audience and others in the pits. Now, he is even more motivated to continue with motorsport in Boden.
He is fascinated by how the sport in Boden has been built around community and accessibility.
“I think it’s really cool how they’ve managed to make racing affordable and create a community that everyone can be part of. It’s very family-friendly, and I never thought something like this would be possible here in Boden.” #
Boden Handboll tillbaka i finrummet
BODEN HANDBALL BACK IN THE TOP FLIGHT
TEXT: ANDRÉ SAMUELSSON / FOTO: MATS ENGFORS
Slutsignalen skär genom hallen. Bollen studsar för sista gången. På bänken reser sig spelarna i ett vrål, ledarna faller i varandras armar. Fyra år av slit kokar ner till ett enda ögonblick – handbollsstaden Boden är tillbaka.
Segern firades inte inför den erkänt vilda hemmapubliken, men glädjen var desto större bland spelare och ledare. Trötthet och anspänning blandades med eufori, och på vägen hem var stämningen lika delar jublande och utmattad. Det var skratt som bröt ut från ingenstans, telefonsamtal hem till familj och vänner, och tysta stunder där allt fick sjunka in.
– Vi skulle tillbaka. Sedan tog det lite längre tid än vad vi ville, säger ordförande Alina Maglic, som beskriver veckan som följde som en enda lång euforisk bakfylla.
OMTAGET SOM BLEV EN NYSTART
Fyra säsonger tidigare hade laget åkt ur, mitt i pandemins tomma hallar och ekonomiska bekymmer. Det var knappast de bästa förutsättningarna för en comeback, men Boden gav sig inte. >
När föreningen tvingades till omtag innebar det att hela organisationen fick ritas om. Roller försvann, budgeten bantades och de ideella krafterna fick kliva fram och göra mer – både på plan och utanför. De tog hand om allt från träningar och matchlogistik till sponsorrelationer och administration.
– Vi var tvungna att bli mer noggranna och jobba smartare. Det handlade inte bara om att lägga ner fler timmar, utan om att verkligen tänka på vad vi får tillbaka för varje insats, säger Alina.
I stället för att leta lösningar på den internationella spelarmarknaden riktade föreningen blicken hemåt –mot Boden, Norrbotten och Sverige. Och mitt i allt stod lojaliteten i centrum. Spelare som Sara Nordström och flera andra Bodentjejer tackade nej till anbud från större klubbar och valde att fortsätta kämpa.
– Det är klart att jag har funderat på om det är rätt beslut, men för mig har det alltid varit självklart att stanna. Det betyder lite mer här. Varje match kostar kanske lite extra på kroppen – men det är värt det, säger Sara. >
— Vi har alltid tagit vårt rykte, och indirekt varumärke, på allvar. Ingen spelare ska behöva lämna för att vi inte gjort vårt del av jobbet. Vår uppgift är att skapa en miljö där man vill stanna och där nya spelare känner sig välkomna.
“ We have always taken our reputation, and indirectly our brand, seriously. No player should have to leave because we have not done our part of the job. Our task is to create an environment where people want to stay and where new players feel welcome.”
The final whistle pierced the hall. The ball bounced one last time. From the bench, the players leapt up in a roar, the coaches collapsed into each other’s arms. Four years of hard work boiled down to a single moment – handball city Boden is back.
The victory wasn’t celebrated in front of their famously loud home crowd, but the joy among players and staff was even greater. Fatigue and tension gave way to euphoria, and on the journey home the mood was equal parts jubilant and exhausted. There were bursts of laughter, phone calls to family and friends, and quiet pauses to let it all sink in.
– We were going back. It just took a little longer than we wanted, says club president Alina Maglic, describing the following week as a “euphoric hangover” that lasted for days.
A RESTART THAT BECAME A RENEWAL
Four seasons earlier the team had been relegated, right in the middle of the pandemic’s empty stands and financial struggles. Hardly the best circumstances for a comeback –but Boden never gave up.
The enforced restart meant the entire organization had to be redrawn. Roles disappeared, the budget was cut, and volunteers had to step forward and take on more – both on and off the court. They handled everything from training sessions and match logistics to sponsorship relations and administration.
– We had to become more meticulous and work smarter. It wasn’t just about putting in more hours, but about really considering what each effort brought back, says Alina. Instead of searching the international transfer market, the club turned its focus homewards – to Boden, Norrbotten, and Sweden. At the heart of it all was loyalty. Players like Sara Nordström and several other Boden-born athletes turned down offers from bigger clubs to stay and keep fighting. >
HANDBOLLSSTADEN BODEN –MED RÖTTERNA PÅ HEMMAPLAN
Lagkaptenen blir ofta kallad ”urbodensare”. Hon säger det med ett skratt, men bär också epitetet med stolthet. Hon växte upp med hallen som andra hem och när Boden Handboll gick upp i allsvenskan öppnades en ny väg. Plötsligt fanns möjligheten att elitsatsa på hemmaplan för den då 16-åriga talangen.
– Förr fick jag alltid höra att du måste flytta söderut för att satsa. Men det stämmer inte längre. Att Boden finns i högsta ligan gör drömmar konkreta för unga i Norrbotten. Det går att nå hela vägen utan att rycka upp livet.
För henne är handbollsstaden Boden en blandning av högljudd publik som hälsar med förnamn, eftermatch-fika och träningspass som kan sluta med ett kvällsdopp.
– Det är nära till allt. Familj, vänner, naturen. Som spelare tror jag att det är just den närheten som gör att du orkar mer – och vill ge mer tillbaka.
MER ÄN HANDBOLL
Boden Handboll är också en förening som hittat sin plats i samhället. Spelarna besöker skolor, leder idrottslektioner och delar ut julklappar. Alla barn och ungdomar går in gratis på matcherna. I halvtid springer femåringar in på plan och testar att kasta bollar – ibland större än de själva.
– Det ska vara enkelt att möta oss. Det är så nästa generation inspireras – när ett barn får en autograf av Sara eller kan stå i halvtidspausen och kasta boll mot samma mål som Sara nyss gjort mål på, säger Alina.
Och när spelarna går ut i skolorna är det mer än bara bollkastning. De blir förebilder som visar att idrott kan vara en bra väg in i gemenskap, hälsa och framtidsdrömmar. Många unga flickor och pojkar ser för första gången en tydlig koppling mellan sin egen idrottslektion och möjligheten att en dag stå på en elitnivå.
ETT LAG SOM LEVER NÄRHETSLIV
Närhetslivet präglar vardagen i föreningen. Nya spelare hämtas på flygplatsen, får hjälp med lägenheter, jobb och ibland till och med stallplats för sina hästar. Laget grillar korv tillsammans, provar längdskidåkning, smakar surströmming och badar i sjöarna efter träning. För de som kommer söderifrån blir mötet med norrskenet en upplevelse som ofta lever kvar långt efter att säsongen är slut.
– Att kunna spela på elitnivå och ändå ha allt så nära, det skapar en gemenskap som är svårslagen, säger Sara.
Närheten märks också i vardagen: att kunna kombinera handboll på högsta nivå med arbete eller studier. Att cykla till träningen på tio minuter, att hinna hem till familjen, att inte behöva välja mellan idrott och ett fungerande liv.
PUBLIKEN, FÖRETAGEN OCH FRAMTIDEN
Även om den avgörande segern togs långt hemifrån var det aldrig tvekan om att Boden stod bakom laget. Företag, fastighetsägare, ideella krafter och en trogen publik har burit klubben genom både med- och motgångar.
– Vi är ett resultat av den här staden, säger Alina. Utan stödet hade vi inte haft någon resa att göra.
När matcherna nu åter spelas på hemmaplan är det mer än handboll som fyller arenan. Det är ett möte mellan generationer – där barnfamiljer, gamla trotjänare och nyinflyttade bodensare delar samma jubel och samma nerv. Det är i de där ögonblicken av gemenskap som handbollens verkliga kraft blir tydlig.
Nu väntar en ny vardag i högsta ligan, med hårdare motstånd och högre krav. Men Boden Handboll kliver in med samma envishet och samma karaktäristiska jävlar anamma som tog dem hit.
– Vi vill vara ett stabilt elitlag. Men vi vill också vara en del av något större. Varje match, varje skolbesök, varje unge som plockar upp en boll är ett steg i samma riktning – att göra Boden ännu bättre. #
– Of course I’ve wondered if it was the right choice, but for me it’s always been natural to stay. It means a bit more here. Every match might take a little more out of the body – but it’s worth it, says Sara.
HANDBALL CITY BODEN – WITH ROOTS CLOSE TO HOME
The captain is often called an “urbodensare” – a true Boden born. She says it with a laugh, but carries the title with pride. She grew up with the arena as her second home, and when Boden Handball was promoted to the second division, a new path opened. Suddenly there was a chance to pursue an elite career without leaving home – for the then 16-year-old talent, a dream became tangible.
– I always used to hear that you had to move south to make it. But that’s not true anymore. Having Boden in the top league makes dreams tangible for young people in Norrbotten. You can make it all the way without uprooting your life.
For her, handball city Boden is a blend of a loud crowd that cheers players by their first names, post-game fika, and training sessions that sometimes end with an evening swim.
– Everything is closeby. Family, friends, nature. As a player I think that proximity is what makes you push a little harder – and want to give a little more back.
MORE THAN HANDBALL
Boden Handball has also carved out a place in the wider community. Players visit schools, lead PE lessons, and hand out Christmas presents. All children and young people can attend matches for free. At halftime, five-year-olds run onto the court to throw balls – sometimes bigger than they are.
– It has to be easy to meet us. That’s how the next generation gets inspired – when a child gets Sara’s autograph or throws a ball into the same net she just scored in, says Alina.
And when the players visit schools, it’s more than just throwing balls. They become role models who show that sport can be a pathway to community, health, and dreams of the future. For many young girls and boys, it’s the first time they see a clear connection between their PE class and the possibility of one day playing at elite level.
A TEAM THAT LIVES NÄRHETSLIV
The team’s daily life is steeped in what Boden calls Närhetsliv – the proximity of having everything within reach. New players are picked up at the airport, helped to find housing, jobs, and sometimes even a stable for their horses. The team grills sausages together, tries cross-country skiing, samples surströmming, and swims in local lakes after training. For those arriving from the south, seeing the northern lights for the first time becomes a memory they never forget.
– Being able to play at elite level and still have everything so close –it creates a sense of community that is hard to beat, says Sara.
That closeness also shapes daily life: combining handball at the highest level with work or studies, cycling to practice in ten minutes, getting home to family on time, never having to choose between sport and a functioning everyday life.
THE FANS, THE BUSINESSES, AND THE FUTURE
Even though the decisive victory was won far from home, there was never any doubt that Boden stood behind the team. Companies, property owners, volunteers, and loyal fans have carried the club through both highs and lows.
– We are a result of this city, says Alina. Without its support, we wouldn’t have had a journey to make.
Now that games are once again played at home, it’s about more than handball. It’s a meeting place for generations – where families, veterans, and new residents of Boden share the same cheers and the same nerves. In those moments of togetherness, the true power of handball becomes clear.
Ahead lies a new everyday reality in the top league, with tougher opposition and higher demands. But Boden Handball steps in with the same persistence – the same characteristic northern jävlar anamma –that got them here.
– We want to be a stable elite team. But we also want to be part of something bigger. Every match, every school visit, every child who picks up a ball is a step in the same direction – towards making Boden even better. #
Kort väg i Boden till ett stort steg i livet
A SHORT PATH IN BODEN TO A BIG STEP IN LIFE
TEXT: ANNA BERGSTRÖM / FOTO: MATS ENGFORS
Dirk Laubscher kommer promenerande längs en stig genom en lummig skogsdunge. Bakom sig lämnar han byggbruset på Boden Industrial Park och flera tusen byggarbetare. Likt en portal mellan två världar kommer han ut på andra sidan skogen där familjen, villan och deras nya svenska liv väntar. .
Ibland känns det som att - är det här verkligen sant? Kan man ha det så här, säger Dirk, som har sett otaliga stora byggprojekt världen över och lämnat ett Sydafrika som är långt ifrån den trygghet och frihet som hela familjen upplever i Boden.
Han är en del av det projektledande teamet på Stegra som nu bygger en av världens största vätgasanläggningar och Europas första nybyggda stålverk på över 50 år. Han är också en av många medarbetare som för första gången har valt att ta med sig familjen, just hit, till Boden.
Familjen Laubscher-Pretorius har varit i Boden i ganska precis ett år då vi hälsar på. Ett oerhört händelserikt år. Dirk och Marina hade bara varit ett par sedan 2022 då frågan om Stegra och Sverige kom in i deras liv. Beslutet involverade inte bara Dirk och Marina, utan också hennes tre barn – och en välvillig inställning från barnens biologiska pappa i Sydafrika.
– Det har varit en stor omställning för oss alla. Men vi såg en möjlighet att få uppleva ett annat liv här, att barnen får se världen, utan stängsel runt huset, grindar och alarm. Här får de uppleva en frihet och vi får alla chansen att skapa möjligheter för framtiden.
HÄNDELSERIK TID
Beslutet att ta chansen och flytta till Sverige togs ganska snabbt. Efter ett första besök i Boden i maj 2024 – då Dirk för första gången träffade sina arbetskollegor personligen, började leta boende, träffade lärarna på International School (och friade i en park) – gifte sig Marina och Dirk när de kom tillbaka till Sydafrika, började packa och var tillbaka i Sverige den 25 augusti. De bodde den första tiden i lägenhet medan de letade hus.
I lätt panik över att bli utan bostad hittade de i sista stund det de sökte, en villa med generösa ytor för både familj och umgänge, barnens vänner, musik, arbete och fritid. Villan hyrdes tidigare ut till arbetare och var inflyttningsklar, bekvämt nära Boden Industrial Park där Dirk jobbar. Barnen kliver på bussen nära och kan ta cykeln till skola och kompisar. >
Dirk Laubscher walks along a path through a lush grove of trees. Behind him he leaves the noise of construction at Boden Industrial Park and several thousand workers. Like a portal between two worlds, he emerges on the other side of the forest where family life, their new home, and a new Swedish chapter await.
Sometimes it feels like – is this really true? Can life really be like this?” says Dirk, who has seen countless large construction projects around the world and left behind a South Africa far removed from the safety and freedom his family now experiences in Boden.
He is part of the project management team at Stegra, which is now building one of the world’s largest hydrogen plant and Europe’s first newly built steel mill in 50 years. He is also one of many employees who, for the first time, have chosen to bring their families—here, to Boden.
The Laubscher-Pretorius family has been in Boden for almost exactly a year when we visit. A remarkably eventful year. Dirk and Marina had only been a couple since 2022 when Stegra and Sweden suddenly entered their lives. The decision involved not only Dirk and Marina, but also her three children—and a supportive attitude from the children’s biological father in South Africa.
“It’s been a huge adjustment for all of us. But we saw an opportunity to experience another life here, for the children to see the world without fences around the house, gates and alarms. Here they get to experience freedom and all of us have the chance to create opportunities for the future.” Marina summarizes.
AN EVENTFUL TIME
The decision to seize the opportunity and move to Sweden was made rather quickly. After an initial visit to Boden in May 2024, for Dirk to meet work colleagues in person for the first time, start looking for accommodation, meet the teachers at the International School (and getting engaged in a park), Marina and Dirk married on their return to South Africa, started packing and was back in Sweden on 25 August. They lived for a while in an apartment and searched for a house. In a mild panic about ending up without a place to live, they finally found what they were looking for—a spacious villa, perfect for family life, friends, music, work, and leisure. The house had previously been rented to workers and was move-in ready, conveniently close to Boden Industrial Park where Dirk works. The children can catch the bus nearby or cycle to school and friends. >
Äldsta dottern studerar på Stockholms Universitet, bara en dryg timme bort med flyg. Noa, 16, går på Bodens internationella gymnasieprogram, Iddo, 14, går också på International School of Boden, vid den kommunala Stureskolan. Marina är organisationspsykolog. Hon lämnade sin privata mottagning i Sydafrika men tog med delar av verksamheten till Boden. De har inrett ett rum i villan i Boden där hon jobbar på distans mot Sydafrika vissa dagar i veckan, parallellt med svenskastudier på SFI.
ETT NYTT LIV
Familjen beskriver sitt nya liv i Boden med många superlativ. Värme, vänlighet, fantastiskt mottagande och värdskap, underbar natur, allt finns nära och det serveras lättåtkomligt en bred palett av information och möjligheter, mötesplatser och “the Boden tour” för nya som kommer.
– Jag hade nog en ganska stereotyp bild av svenskar, att de skulle vara tysta och svåra att få kontakt med. Men vi har mötts av så mycket fina människor. Senast häromdagen stannade en äldre man här ute när jag var ute i trädgården, han stannade och bara småpratade spontant och jag försökte svara på svenska, säger Marina med ett leende.
På det mänskliga planet har flytten också inneburit, som för så många medföljande familjer som kommer till Boden nu, att helt börja om från noll. Hitta ny balans och dynamik i familjen och i livet.
HITTA NYA SAMMANHANG
Att börja bygga ett nytt nätverk både privat och professionellt, och samtidigt lära sig ett nytt språk och bli en del av ett nytt samhälle och en ny kultur har varit omvälvande, men intressant, menar Marina.
Som utåtriktad energisk karriärkvinna mitt i livet blev hon plötsligt en deltidshemmafru som inte kunde språket, ensam på dagarna med husets sysslor - en upplevelse i sig för en analytisk psykolog som gärna sätter ord på känslor, och tvärtom. Och även om det kan kännas fantastiskt att sitta med dignande äppelträd utanför kontorsfönstret i Boden, med klienter från Sydafrika på skärmen, så börjar hon vara redo att hitta ett jobb och ta större plats i det växande Boden. >
The eldest daughter is studying at Stockholm University—just over an hour away by plane. Noa, 16, attends Boden’s international high school program, while Iddo, 14, also goes to international school of Boden, at the municipal Stureskolan. Marina is an organizational psychologist. She left her private practice in South Africa but brought parts of her business with her to Boden. They have set up an office in their villa where she works remotely with South African clients a few days each week, alongside her Swedish studies at SFI.
A NEW LIFE
The family describes their new life in Boden with many superlatives: warmth, kindness, a fantastic welcome, wonderful nature, everything close at hand, and an easily accessible wealth of information, opportunities, meeting places, and “the Boden tour” for newcomers.
“I probably had quite a stereotypical picture of Swedes, that they would be quiet and hard to connect with. But we’ve met so many wonderful people! Just the other day, an older man stopped by when I was in the garden—he simply started chatting, and I tried to respond in Swedish,” Marina says with a smile.
On a personal level, the move has also meant, as for so many accompanying families coming to Boden, starting completely from scratch. Finding a new balance and dynamic—in the family, and in life.
FINDING NEW CONNECTIONS
Building a new social and professional network, learning a new language, and becoming part of a new society and culture has been challenging but interesting, Marina reflects.
As an outgoing, energetic career woman in midlife, she suddenly found herself a part-time stay-at-home wife who didn’t speak the language, alone during the days with household chores—an experience in itself for an analytical psychologist who likes putting feelings into words, and vice versa. And even though it feels wonderful to sit with apple trees heavy with fruit outside her office window in Boden while talking to South African clients on the screen, she is now ready to find a job and take a larger role in the growing Boden community. >
STORT UTBUD
Marina och Dirk går gärna på den välbesökta och uppskattade internationell afterwork, som arrangeras regelbundet av Bodens inflyttningsservice. Stegras personal har även en egen afterwork och några av de sydafrikanska familjerna har kontakt även utanför jobbet. Ett stort stöd och god vän är Lynette som är fru till en kollega på Dirks arbetsplats och som kom till Sverige från Sydafrika innan Dirk och Marina. Hon kunde ge tips och öppna nya dörrar till allt från vad du hittar i olika butiker till en snabb väg in i exempelvis det arbetsintegrerande sociala företaget Yalla. Där har Marina tillsammans med kvinnor från olika nationaliteter och vitt skilda bakgrunder deltagit i bland annat internationell matmarknad med sitt gamla hemlands mustiga smaker.
Hon har också deltagit i företagsfrukost och kulturfrukost för att bli en del av livet i Boden.
– När du kommer ny till ett helt nytt land och en ny kultur behöver du hjälp att översätta din kultur till det nya. Någon som tar dig i handen och visar väg, säger Marina.
FRIHET SOM UNG
Dottern Noa, 16, kommer hem och har en kompis från skolan med sig. Hon berättar sprudlande att hon går på internationella gymnasiet och snabbt fick nya vänner där, från hela världen, och Sverige, en del i samma situation som hon med föräldrar på Stegra. I somras fick hon sommarjobb med Bodens satsning för unga, Sommarhäng, där ungdomar skapar aktiviteter för barn och unga i centrala Boden.
– Det var jätteroligt, säger Noa, som älskar musik och spelar flera instrument.
På Sommarhäng fanns alla möjligheter att jobba med det. Hon fick också kontakt med en fotograf som i sin tur ledde till möjligheten att ha en egen fotoutställning på Bodens sensommarsatsning Kulturnatta.
På Sommarhäng växte den nya vänkretsen ännu mer med fler svenska kompisar. Genom en svensk kollega på Stegra har Noa också fått privata ridlektioner av en professionell tävlingsryttare bara ett stenkast bort.
Iddo älskar verkligen att cykla och att kunna ta bussen vart och när han vill. Han uppskattade också praktikveckan de hade med skolan väldigt mycket. Under sitt första år i Boden har Noa och Iddo testat klättring, åkt skidor och upplevt mycket av det som Bodens närhetsliv och årstider kan erbjuda.
— Jag kan verkligen se att barnen uppskattar livet här. Att kunna känna den friheten som finns här betyder väldigt mycket när du är ung, säger Marina Pretorius.
JAKTINTRESSE
Dirk har också ett stort jaktintresse med sig i bagaget och längtan var stor att få prova på jakt i Sverige. Det är inte helt lätt att som ny komma in i ett jaktlag eller ta svensk jägarexamen. Men genom Jägareförbundet i Boden har Dirk i höst fått vara med på sin första svenska älgjakt och fått kontakt med lokala jägare.
– Jaktdagen var ett sådant privilegium. På många sätt påminde den om jakten i Sydafrika, i hur jaktlaget delade en djup uppskattning och respekt för naturen. Även disciplinen, tålamodet och tystnaden som man upplever – fast det som Dirk kallar ‘högljudd meditation’. Men på andra sätt var det så annorlunda. Begreppet att dela och bry sig fick en helt ny innebörd i hur jaktlaget firade gemenskapen som en årlig tradition och delade rättvist på naturens slutliga skörd. En princip som tycks prägla den svenska kulturen på många sätt.” #
A WIDE RANGE OF OPPORTUNITIES
Marina and Dirk often attend the popular international afterwork events regularly organized by Boden’s relocation service. Stegra’s staff also has its own afterwork gatherings, and some of the South African families meet outside of work as well. A great support and close friend has been the wife of one of Dirk’s colleagues, who also came from South Africa, but before Dirk and Marina. She could share advice and open doors to everything from where to find things in local stores to quick entry points into, for example, the work-integrating social enterprise Yalla. There, Marina has participated with women from many nationalities and backgrounds in activities such as an international food market featuring rich flavors from her home country.
She has also attended business breakfasts and cultural breakfasts to become part of local life in Boden.
“When you arrive in a completely new country and culture, you need help translating your own culture into the new one. Someone to take your hand and show you the way,” Marina says.
FREEDOM AS A TEENAGER
Sixteen-year-old daughter Noa comes home with a school friend. She shares enthusiastically about attending the international high school, quickly making friends from all over the world—and Sweden—some in the same situation as herself, with parents working at Stegra. Last summer she got a job through Boden’s youth program Sommarhäng, where young people create activities for children and teenagers in central Boden.
“It was so much fun,” says Noa, who loves music and plays several instruments.
At Sommarhäng she had the chance to do just that. She also got in touch with a photographer, which in turn led to the opportunity to have her own photo exhibition during Boden’s late summer festival Kulturnatta.
Her circle of friends expanded further with more Swedish peers. Through one of Stegra’s Swedish employees, Noa also got private riding lessons from a professional competition rider just around the corner. During their first year in Boden, Noa and Iddo have tried climbing, skiing, and much of what Boden’s nearby nature and changing seasons have to offer.
“I can really see that the children appreciate life here. Being able to feel the freedom that exists here means so much when you’re young,” says Marina Pretorius.
PASSION FOR HUNTING
Dirk also brought with him a strong interest in hunting and was eager to experience hunting in Sweden. It’s not easy as a newcomer to join a hunting team or take the Swedish hunter’s exam. But through the Swedish Hunting Association in Boden, Dirk this fall joined his first Swedish moose hunt and made contacts with local hunters.
“The hunting day was such a privilege. In many ways the same as in South Africa, in how the hunting team all shared a deep appreciation and respect for nature. Also the discipline, patience and silence that one experiences” only on what Dirk calls “loud meditation”. “But in other ways so different. The concept of sharing and caring got a whole new meaning in how the hunting team celebrated companionship as an annual ritual and shared fairly in the eventual harvest from nature. A principle that seems to underpin the Swedish culture in many ways. #
TEXT: ROBIN SÖDERLUND / FOTO:
Vägen till målet
THE JOURNEY IS THE DESTINATION
Närhetslivs följare hade rätt. I våras fylldes Instagram med kommentarer som ”ett hus väl värt att visas upp!” och ”visa upp slottet nu”. Nyfikenheten väcktes. Vad var det för hem som alla ville se? Svaret är ett 240 kvadratmeter stort livsverk i Unbyn, med utsikt över Luleälven.
Ritat och byggt från grunden av en 22-årig snickare med millimeterprecision, fingertoppskänsla och en smittande kärlek till hantverket. Redan i hallen börjar huset andas snickarglädje, hantverk och att ett öga för detaljer ligger bakom. Den rundade hallväggen drar mjukt in oss, en dold ljuslist följer linjen i taket och fiskbensparketten ligger perfekt med ljusets riktning under fötterna. Trappan svävar uppåt i massiva eksteg, var och ett med sin egen ådring. Längre in öppnar sig allrummet som en katedral av trä, med generös takhöjd och en kamin inramad av natursten. Genom fönstren erbjuds en utsikt över den glittrande älven och en lummig skogsdunge.
Bakom allt står Albin Harila. Uppvuxen i Överstbyn utanför Boden, där snickarboden alltid låg nära till hands. När klasskompisarna på högstadiet grubblade över gymnasievalet visste han sedan många år tillbaka att det var bygg- och anläggningprogrammet på Björknäsgymnasiet han skulle gå, och idag driver han A. Harila snickeri och design.
– Jag har alltid haft ett snickeri i närheten. Jag brukar säga att jag föddes med en hammare i handen, och började väl snickra när jag var såhär stor, säger han och sänker handen till knähöjd.
ATT LEVA I BYGGET
Tomten i Unbyn valdes mer av envishet än bekvämlighet. Från att Albin fyllde 18 år och kunde skriva på ägarbeviset för sin egen tomt har just den här plätten legat under luppen. Däremot fanns varken kommunalt vatten eller avlopp. Men målet var tydligt: bygga sitt eget hus innan han fyllde 20, så till slut fick de kommunala VA-bekvämligheterna stryka på foten. När pappret väl var påskrivet gick det undan. På bara ett år gick han från första spadtaget till inflyttning, samtidigt som han jobbade heltid som snickare på Unbyggarna, ett lokalt byggföretag. >
Närhetsliv’s followers were right. Last spring, Instagram filled up with comments like “a house well worth showing off!”and “show the castle now!” Curiosity grew. What kind of home was everyone talking about? The answer is a 240-square-metre life’s work in the village of Unbyn, overlooking the Lule River.
Designed and built from scratch by a 22-year-old carpenter with millimetre precision, an eye for detail, and an infectious love for craftsmanship. Already in the hallway the house begins to tell its story. A softly rounded wall leads you in, a hidden light strip follows the ceiling line, and the herringbone parquet catches the light perfectly underfoot. The staircase seems to float upward in massive oak steps, each with its own grain. Further in, the living room opens like a cathedral of wood, with soaring ceilings and a fireplace framed in natural stone. Through the windows: a shimmering river and a lush grove.
Behind it all stands Albin Harila. He grew up in Överstbyn outside Boden, where the carpentry workshop was always within reach. While his classmates in junior high puzzled over which programme to choose in high school, he already knew: the construction programme at Björknäs. Today he runs his own carpentry and design business.
”I’ve always had a workshop nearby. I often say I was born with a hammer in my hand, and I probably started building when I was about this tall, lowering his hand to knee height”, he says.
LIVING ON A BUILDING SITE
The plot in Unbyn was chosen more out of stubbornness than convenience. Ever since turning 18 and being able to sign the deed, this patch of land had been on his radar. But there was no municipal water or sewage system. The goal was clear, though: build his own house before turning 20. Comfort had to give way, and once the deed was signed things moved quickly. Within just a year he went from the breaking ground to moving in, all while working full time as a carpenter at Unbyggarna, a local construction company. >
”Visst var det slitigt, men jag
tycker att det är roligt. Sommaren här uppe är farlig, när solen knappt går ner suddas dygnet ut och jag kan vara i bygget hur länge som helst.
Sure, it was tough, but I think it’s fun. Summer up here is dangerous, when the sun barely sets, the day never ends and I can keep building for as long as I like.
ALBIN HARILA
Arbetsdagen började redan klockan sex, och med bara en och en halv kilometer mellan bygget och jobbet kunde han ta lunchen hemma på byggplatsen. Efter jobbet fortsatte han till ett-två-tiden på natten.
– Visst var det slitigt, men jag tycker att det är roligt. Sommaren här uppe är farlig, när solen knappt går ner suddas dygnet ut och jag kan vara i bygget hur länge som helst.
Och just att bo i bygget, det gjorde han med glädje. När huset var isolerat räckte en byggfläkt för att hålla temperaturen kring sexton grader. På småtimmarna, nästan på gränsen till morgon, slår han in sista spiken för kvällen, lägger hammaren åt sidan, och ramlar bakåt i en tältsäng till byggfläktens brummande. I hans Instagram-profil sammanfattar han det torrt och sant: ”Bygger hus när jag inte snickrar och snickrar när jag inte bygger hus.”
ETT HEM FULLT AV
SNICKARGLÄDJE
Det han ville uppnå hörs i meningen som återkommer som ett motto och märks i alla detaljer i huset.
– Jag ville att det skulle synas att en snickare bor här. Dörrfoder som möts sömlöst i hörnen. Listverk och övergångar som klickar i varandra med en närmast överraskande precision. Taksparrar på övervåningen med utsirade detaljer som en blinkning till klassisk snickarglädje.
Trappan är husets skulptur. Albin åkte till ett sågverk i Sundsvall för att välja ut stockarna till varje steg. Där finns sparade kvistar och kontrollerade sprickor, som om naturens handskrift fått vara kvar. Små infällda spotlights prickar in stegen och den svarta stålkonstruktionen ger stadga och kontrast, medan ledstången i trä mjukar upp greppet.
Köket kombinerar dova gröna luckor med vit stenskiva och det faller in ljus från två väderstreck. På bänken står ett knivställ som ser ut att vara urholkat ur en enda stock.
– I handeln hittade jag inte ett enda knivställ jag ville ha, så jag byggde ett själv, säger Albin, lika odramatiskt som om det gällde att smörja ett gångjärn.
Uppe i vardagsrummet ligger ett mörkare golv och soffan samlar kvällar och gäster. Över bordet hänger en kronliknande lampa och på bordsskivan återkommer fiskbensmönstret – här byggt av återbrukade lastpallar och ställage. Det är både elegant och jordnära, som resten av huset.
SMARTA LÖSNINGAR OCH
HUMOR I DETALJERNA
Belysningen är genomtänkt in i minsta vrå: spotar i taket, LED-lister som följer väggarnas kurvor och diskreta punkter i trappstegen. När fotografen letar efter rätt tryckknapp i hallen för att justera fotoljuset ropar Albin ett sarkastiskt ”lycka till” från köket, och tar fram appen som styr all belysning i huset.
Detaljerna ger en känsla av både hotell och hemtrevlighet. I sovrummet är väggen bakom sängen klädd i mörkt trä med en infälld hylla som är en slags restprodukt från logen på hembygdsområdet. På gästtoaletten skiftar väggarna i djupgrönt likt en norrskensdimma – och ovanför glittrar en kristallkrona. >
His workday began at six in the morning, and with only a kilometre and a half between the building site and his work, he could spend his lunch at home on the building site. After work he would continue until one or two at night.
”Sure, it was tough, but I think it’s fun. Summer up here is dangerous – when the sun barely sets, the day never ends and I can keep building for as long as I like.”
And living in the build, he did that gladly. Once the house was insulated, a construction heater was enough to keep it at about sixteen degrees. In the small hours, almost morning, he would drive in the last nail, set down the hammer and collapse into a camp bed to the hum of the heater. His Instagram bio sums it up dryly and truthfully: “Building houses when I’m not carpenting, carpenting when I’m not building houses.”
A HOME FULL OF CRAFTSMANSHIP
The motto he kept repeating is visible in every detail of the house.
”I wanted it to be obvious that a carpenter lives here.
Door frames that meet seamlessly at the corners. Mouldings and transitions that click into place with surprising precision. Rafters upstairs with carved details – a nod to traditional Nordic carpentry.”
The staircase is the home’s sculpture. Albin travelled to a sawmill in Sundsvall to hand-pick the logs for each step. Knots and controlled cracks remain, as if nature’s handwriting was allowed to stay. Small recessed spotlights trace the steps, while the black steel construction gives strength and contrast, balanced by a wooden handrail.
The kitchen combines muted green cabinets with white stone countertops, filled with daylight from two directions. On the counter stands a knife block that looks like it has been carved from a single log.
”I couldn’t find a single knife block that I wanted in the shops, so I built one myself, Albin says, as casually as if he were talking about oiling a hinge.”
Upstairs the living room gathers evenings and guests. Above the table hangs a crown-like lamp, and on the tabletop the herringbone pattern appears again – this time built from repurposed pallets and shelving. Both elegant and down to earth, like the house itself.
SMART SOLUTIONS AND HUMOR IN THE DETAILS
The lighting is carefully considered in every corner: ceiling spotlights, LED strips following the curves of the walls, and discreet points along the stairs. When our photographer searches for the right switch in the hallway, Albin calls out a sarcastic “good luck” from the kitchen – and opens the app that controls the entire house.
The details give a sense of both hotel and homeliness. In the bedroom, the wall behind the bed is clad in dark wood with a recessed shelf, its marble backlit for a soft glow. In the guest bathroom the walls shift in deep green, like an aurora, with a crystal chandelier sparkling above. >
Vid det stora runda bordet i allrummet snurrar en helt tyst skiva i mitten, perfekt när många gäster ska nå såser och tillbehör. Hemligheten? Ett hjullager från en BMW. Även det ett hemmabygge, som Albin verkar lite extra nöjd över. Han berättar att de flesta bord som har en snurrbar skiva i mitten har ett knarrande oljud, som han fått lösa med lite reservdelar från gården.
ARKITEKTUREN I HÄNDERNA
Vi frågar var gränsen går mellan snickare och arkitekt.
– Jag är nog väldigt mycket båda, säger han. Att rita, räkna och planera är en del av jobbet, men jag måste få bygga med händerna, annars blir jag tokig.
I konstruktionen märks den dubbla rollen. En bärande vägg har planerats in och byggts genom huset för att ta upp tunga laster. Inte minst från det nästan ett ton tunga klassiska biljardbord i massiv sten som så småningom ska in i huset. Hur, vet han inte riktigt ännu.
– Ja, det vete tusan. Jag får väl kanske ta bort ett fönster på övervåningen och använda en lyftkran, säger han och småskrattar.
PLATSEN OCH LÖFTET FRAMÅT
Ute är huset klätt i mörkt laserat trä med svarta spröjsade fönster. Det står självklart bland tallarna och vid glittret från älven, modernt men med tydlig släktskap med norrbottniska gårdar. Även om tomtvalet inte var självklart från början är han ändå nöjd med placeringen, att ha nära till fiske och natur, och till och med kunna ta båten upp till Boden – senast när han skulle till ett snickerijobb i somras.
Även om huset nu står färdigt är Albin redan på väg vidare. Först ett garage. Sedan en ångbastu med runt tak så att ångan kan röra sig fritt.
– Inte för att jag gillar att basta. Nej för tusan. Men resan är målet. Jag gillar att vara i bygget. Det ska bara byggas.
Kanske är det just där nyckeln finns: att hemmet inte bara är en adress där livet sker, utan en process. Ett pågående samtal mellan ritning och hand, mellan idé och virke. Huset i Unbyn må vara resultatet, men vägen dit var det viktigaste. #
At the large round table in the main room, a silent rotating tray in the centre makes it easy for guests to reach every dish. The secret? A BMW wheel bearing. Another homemade solution that Albin seems quietly proud of. Most such trays squeak or creak, he explains – but not this one.
ARCHITECTURE IN HIS HANDS
Where does the line go between carpenter and architect?
”I’m really a lot of both, he says. Drawing, calculating and planning is part of the job – but I need to build with my hands, otherwise I go crazy. It’s only when I can realise the drawing that it becomes real.”
That dual role is visible in the construction. A load-bearing wall runs through the house to handle heavy weights – including a soon-to-arrive classic stone-and-wood billiard table weighing nearly a ton.
”How it’ll get in? Who knows. Maybe I’ll take out a window and bring in a crane, he laughs.”
THE PLACE AND THE PROMISE AHEAD
On the outside the house is clad in dark-stained wood with black mullioned windows. It stands naturally among the pines and the shimmer of the river, modern but with clear kinship to traditional northern farmhouses. Although the plot wasn’t his first choice, he’s happy with the location: close to fishing and nature, and even close enough to take the boat upriver to Boden – as he did for a carpentry job this past summer. And even though the house is now complete, Albin is already looking ahead. First a garage. Then a steam sauna with a round roof, so the steam can circulate freely.
”Not that I like saunas. God no. But the journey is the goal. I like being in the build. It just has to be built.”
Perhaps that’s exactly where the key lies: that a home is not just an address where life happens, but a process. An ongoing conversation between drawing and hand, between idea and timber. The house in Unbyn may be the result – but the journey there was the most important part. #
Hon kom till Boden för att göra värnplikten. När hon fick chansen att kombinera ett roligt jobb i Försvarsmakten med sitt brinnande idrottsintresse bestämde hon sig för att stanna. – Platsen och människorna här har vunnit mitt hjärta, säger Meya Johansson
TEXT: ANNA ALMQVIST / FOTO: MATS ENGFORS
En plats att kalla hem
A PLACE TO CALL HOME
Det är tidig höst och instruktör Meya Johansson på Bodens artilleriregemente A8 har bråda dagar. En stor del av arbetstiden tillbringar hon i fält, där hon utbildar grupper av värnpliktiga män och kvinnor – knappt yngre än hon själv.
EN OMSTÄLLNING
Allt är nytt för de blivande soldaterna. De ska lära sig att lyda order, marschera i takt, hålla vakt, sova i tält, laga mat och till och med gå på toaletten ute i det fria. Allt sker tillsammans med helt nya kamrater. Meya vet att det nya livet som rekryt är en stor utmaning för de flesta.
– Jag minns själv hur det var i början. Det var något helt nytt jag aldrig gjort förut. Svårast var omställningen – att behöva anpassa sig till en grupp och inte veta vad som skulle hända hela tiden. Men det är en del av soldatlivet som jag vant mig vid. Jag har varit i Försvarsmakten i tre år nu och lärt mig att ta allt som det kommer, säger hon. Meya är 22 år och uppväxt i Bollnäs i Hälsingland. Hon är en riktig idrottstjej som spelat både handboll och fotboll sedan barnsben. Efter tre år på idrottsgymnasiet placerades hon i Boden när det blev dags för värnplikten.
– Först ville jag egentligen inte göra lumpen, säger hon. Men jag visste att Boden är en framstående idrottsstad med duktiga lag i båda mina favoritsporter, så jag tänkte att det kunde bli kul. Och det blev det. Tio månaders grundutbildning vid Bodens garnison gav mersmak. När Meya ryckte ut ville hon fortsätta inom försvaret.
– Jag har en så kallad kontinuerlig anställning som instruktör. Mitt jobb är att utbilda och instruera andra soldater, berättar hon. >
She first came to Boden for her military service. When the chance arose to combine a rewarding career in the Swedish Armed Forces with her passion for sports, she decided to stay. “The place and the people here have won my heart,” says Meya Johansson.
YIt’s early autumn, and instructor Meya Johansson at Boden’s Artillery Regiment A8 has busy days ahead. Much of her work takes place in the field, where she trains groups of conscripts, young men and women barely younger than herself.
A MAJOR ADJUSTMENT
For the recruits, everything is new. They must learn to follow orders, march in step, stand guard, sleep in tents, cook meals, and even handle the practicalities of using the toilet outdoors, all together with complete strangers. Meya knows just how challenging this new life can be.
“I remember how it felt at the beginning,” she says. “It was something I had never done before. The hardest part was the adjustment, having to adapt to a group and not always knowing what would happen next. But that’s part of being a soldier, and I’ve gotten used to it. I’ve been in the Armed Forces for three years now, and I’ve learned to take things as they come.”
At 22, Meya is originally from Bollnäs in Hälsingland. A true sports enthusiast, she grew up playing both handball and football. After graduating from a sports-focused high school, she was placed in Boden for her military service.
“At first, I wasn’t too keen on doing military service,” she admits. “But I knew Boden was a strong sports town with great teams in both my favorite sports, so I figured it could be fun. And it really was.”
Ten months of basic training at Boden Garrison left her wanting more. When she completed her service, she chose to stay on in the military.
“I have what’s called a continuous contract as an instructor,” she explains. “My job is to train and coach other soldiers.” >
LEVANDE FÖRENINGSLIV
Efter att Meya börjat arbeta sökte hon sig tillbaka till idrotten. Hon hängde med en kollega till fotbollsträningen och började spela med Unbyns IF. När sommarsäsongen var över passade det bra att kombinera med handboll under vintern. Sedan ett år tillbaka spelar hon i Bodens BK.
Flera av hennes lagkamrater är kollegor från regementet. Genom sporten har hon också träffat unga tjejer i sin egen ålder och fått många nya vänner. Meya uppskattar det stora intresse som finns för idrott i Boden.
– Det är extra roligt att sporta när så många kollar på matcherna, engagerar sig eller idrottar själva. Kommunens identitet har länge varit militär, så det är bra att det också finns annat som skapar gemenskap och samhörighet. Det levande föreningslivet är en viktig orsak till att jag vill stanna och bo kvar här i Boden.
VÄXANDE VERKSAMHET
I år kallades runt 30 000 unga män och kvinnor till mönstring. Av dem skrevs ungefär 8 500 in för grundutbildning vid något av landets tjugotal regementen. Bodens garnison består av Norrbottens regemente (I19) och Bodens artilleriregemente (A8). Här utbildas varje år cirka 700-800 soldater.
Det oroliga världsläget innebär att Sverige, liksom övriga Europa, arbetar intensivt för att stärka sin försvarsförmåga. Bodens garnison växer med fler värnpliktiga för varje år.
– Vi gör vad vi kan för att hinna med. Jag ser förstås positivt på utvecklingen och gläds åt att fler kommer till Boden. Även om inte alla stannar för gott är det betydelsefullt att så många nya människor kommer hit, deltar i samhällslivet och bidrar.
Meya Johansson vill rekommendera värnplikten till alla ungdomar som har möjlighet. Även om det inte blir början på en yrkeskarriär menar hon att alla åtminstone ska pröva den tio månader långa grundutbildningen.
– För det första får du bryta vardagen och göra något helt annat, säger hon. Värnplikten ger nya perspektiv – du lär känna dig själv och utvecklas som person. Du är väldigt nära dina kamrater i annorlunda och ofta påfrestande situationer. Det skapar starka band och du får vänner för livet. Värnplikten är dessutom en fin merit i ditt fortsatta arbetsliv.
REDO FÖR FRAMTIDEN
Meya ångrar inte en sekund att hon tog steget och begav sig norrut. Möjligheten att kombinera arbetet i det militära med engagemanget i idrotten har varit värdefull och gett henne en stabil förankring i lokalsamhället.
– Jag vill råda alla ungdomar som kommer nya till en plats att gå med i föreningslivet. Här finns en naturlig ingång i samhället. Du får vänner direkt och slipper känna dig ensam.
När Meya Johansson blickar framåt ser hon en fortsatt bana inom Försvarsmakten.
– Nu har jag arbetat några år med det här och är redo att utbilda mig vidare. Redan nästa sommar hoppas jag kunna påbörja officersutbildning. Det blir på en annan ort, men sedan vill jag gärna återvända till Boden. Här känner jag mig hemma. #
A VIBRANT SPORTS SCENE
Once settled into her new role, Meya found her way back to sports. A colleague invited her to football practice, and soon she was playing with Unbyns IF. When the summer season ended, handball filled the gap. Today, she plays with Bodens BK.
Several of her teammates are also colleagues from the regiment. Through sports, she’s built friendships with women her own age and made many new friends. She appreciates the passion for sports in Boden.
“It’s extra fun when so many people come to the games, get involved, or play sports themselves,” she says. “For a long time, the town’s identity has been tied to the military, so it’s great that sports also bring people together. The lively community life here is one of the main reasons I want to stay in Boden.”
A GROWING FORCE
This year, about 30,000 young men and women were called to selection, and around 8,500 were admitted to basic training across Sweden’s regiments. The Boden Garrison consists of the Norrbotten Regiment (I19) and the Boden Artillery Regiment (A8). Around 700–800 soldiers are trained here every year.
With global tensions rising, Sweden, like the rest of Europe, is working hard to strengthen its defense capabilities. Each year, more conscripts arrive in Boden.
“We do our best to keep up,” Meya says. “Of course, I see this development as positive and I’m glad more people come to Boden. Even if not everyone stays, it’s valuable that so many newcomers take part in community life and contribute.”
Meya encourages young people to try military service if they can. Even if it doesn’t turn into a career, she believes the ten months of basic training are an invaluable experience.
“First of all, it’s a break from everyday life, you get to do something completely different,” she explains. “It gives you new perspectives, helps you grow, and you get to know yourself better. You’re very close to your comrades in tough and unusual situations, and that creates strong bonds. You make friends for life. Plus, it’s a great merit for your future career.”
READY FOR THE FUTURE
Meya has no regrets about moving north. The opportunity to combine her military work with her passion for sports has given her a firm foundation in the community.
“I’d advise any young person moving to a new place to join a local club or sports team,” she says. “It’s a natural way into the community. You make friends right away and avoid feeling lonely.”
Looking ahead, Meya sees her future in the Armed Forces.
“I’ve worked a few years now and I’m ready for the next step,” she says. “Next summer, I hope to start officer training. It will be in another town, but afterwards I’d love to return to Boden. This is where I feel at home.” #
