Bazar Masarin Representation 2018

ISSN 2002-1585

©Faye Moorhouse

Representation Maj 2018

Om: Nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/bildkonst.

För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst (relaterad till barn- och ungdomslitteratur).

För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där de disparata samtalen ges utrymme.

Att titta på barn- och ungdomslitteraturen med olika ögon... kritiska...eller humoristiska – det finns få andra gränser än tankens och kreativitetens.

Rättigheter: Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/bilder det är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från förläggaren. © för bild : illustratören © för text : författaren

Kontakt: Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se

Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström I redaktionskomittén: Jenny Edvardsson

Logga:

kennet Andersson

I

det här numret har vi försökt att samla tänkandet kring temat representation från olika perspektiv. Bazar Masarin publicerar, efter granskning, artiklar som har skickats till oss (ofta på förfrågan) och översatta artiklar som vi tycker är relevanta och intressanta.

Vi är beroende av textförfattares, illustratörers och förlags välvillighet och behöver ofta få tillstånd från olika aktörer. Vi kan därför inte täcka temans bredd och djup så som vi hade önskat.

Vi är en DIY hobbyverksamhet, som är icke-finansierad och icke-vinstdrivande. Vi skapar en nättidskrift med passionerade individers goda vilja och intentioner.

Representation – vem, vilka, vad representeras i barn-och ungdomslitteraturen?

Vilka människor (barn/ungdomar) synliggörs och bekräftas? Vilka normer (vems normer) upprätthålls? Vilka uppfattningar om hudfärg/etnisk tillhörighet, kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionsvariation/funktionalitet kommer till tals? Vilka berättelser blir publicerade, blir berättade? Vem berättar berättelserna med text och bild? Vem väljer ut, redigerar, publicerar?

Vem reflekterar innehåll, budskap och recenserar?

Vad innebär det att barnboksförlagsbranschen till stor del (fortfarande) är vit – författare, illustratörer, redaktörer, recensenter/kritiker (och andra befattningar)?

SBI (svenska barnboksinstitutet) gjorde 2015 en undersökning, i efterdyningarna av debatten kring den rasistiska stereotypen i Lilla Hjärtat, och fann att endast ett fåtal bilderböcker hade en protagonist med annan hudfärg än vit som aktivt subjekt. SBIs barnboksprovning - en tillbakablick på 2017 års barn- och ungdomsbokutgivning- kom i år fram till att utmärkande är att ”den förhåller sig till och kommenterar samtiden på olika sätt. Sexualitet och könsuttryck, nättrakasserier och sexuella övergrepp, politik och främlingsfientlighet, aktivism och veganism är motiv som återkommer i barn- och ungdomsböckerna.”. SBI kommer också fram till att ”Upphovspersoner till litteratur för barn och unga manar tydligt till ett inkluderande perspektiv”.

Men kvarstår att det handlar om tendenser, och också frågan om hur och vems samtid det är som skildras – bryts normer bara genom att inkludera någon som vanligtvis står utanför den normen? Är miljön fortfarande stereotyp (vit, medelklass, problemfylld förort))? I vilken genre kommer det normbrytande till tals? Kanske befinner sig de som inkluderas ständigt i samma historia och ensidiga representation (tex. den om ”allas lika värde”, den om att ”utsidan inte spelar roll, insidan som räknas”). Inkludering, assimilering eller tolerans – det säger något om vem som har tolkningsföreträde och makt (över berättelsen).

Vi behöver fler perspektiv, fler berättelser för det är fortfarande många barn och ungdomar som inte finns i litteraturen, som inte representeras; drastiskt sagt är det ett osynliggörande av levda liv och individers erfarenheter.

Och vi vet, för många har talat av egen erfarenhet, att det är av stor betydelse att få känna igen sig, bli bekräftad och speglad i sin omvärld och i litteraturen. Inte enahanda, inte i enda berättelse (eller genre) och inte negativt (som avvikande, utanför normen).

Något saknades. Jag behövde något annat än rollfigurerna i Bibeln, eller rollfigurerna i Arthur Millers pjäser eller de i min älskade Balzac, att identifiera mig med. När jag insåg vem jag var – en svart tonåring i en värld dominerad av vita – förstod jag att dessa rollfigurer, deras liv inte var mitt. Jag ville inte bli den ”svarta” representanten, eller ett lysande exempel på mångfald. Det jag ville, eller faktiskt behövde, var att bli en integrerad och uppskattad del av mosaiken jag såg runt omkring mig./…/ Så läste jag novellen Sonny´s Blues av james Baldwin. Jag gillade inte berättelsen men jag kände mig upplyft för den utspelade sig i Harlem, och det var en berättelse om svarta människor såna som jag kände.

Genom att humanisera människor som var som jag, humaniserade Baldwins berättelse också mig.

Berättelsen gav mig tillåtelse som jag inte visste att jag behövde, tillåtelse att skriva om mitt eget landskap, min egen karta. (Walter Dean Myers, Where are the People of Color in Children´s Books?, NYT 20140315)

Vi behöver fler berättelser från ”inkluderade” människor som kan skriva in rollfigurer, forma nya landskap och rita om kartorna för litteraturens.

Bazar Masarin välkomnar alla som vill bidra med texter (artiklar, essäer, recensioner) eller bilder till ett nummer. Även sådana som inte knyter an till ett nummers eventuella tema.

Innehåll Den Goda viljan Staffan Thorson

6

Vikten av representation Johanna Lundin

14

Bra böcker – med bredd. Ett manifest om representation och kvalitet Sebastian Lönnlöv

18

Fokusera på att lägga till – inte att rensa bort Emelie Nestor

24

Systerskap först Josefine Fahlvik

28

Förlag & Representation Susanne Sandström

30

Ett manifest för en antirasistisk barnlitteratur Philip Nel

34

Om ordens betydelse och varför skrivandet är en personlig process Emma Bladby

48

Ezra Jack Keats Susanne Sandström

52

Siri Ahmed Backström Susanne Sandström

66

Yoohee Yoon Susanne Sandström

88

Faye Moorhouse Susanne Sandström

110

Bologna Barnboksmässa Jenny Edvardsson

130

Intervju: Eva Ekeroth Chin Lit

132

Intervju: Han Xu

136

Gammal saga i ny tappning

138

Intervju: Carl Johansson

148

Intervju: Mette Vedsø

170

Igor Oleynikov

174

Fem frågor till Erik Titusson

180

Tre författare/illustratörer från Taiwan

182

Recensioner

Medverkande

Fågelfesten – Lena Jonsson

188

En magisk bilderbok – Jenny Edvardsson

194

De försvunna – Jenny Edvardsson

198

Normkreativitet – Maria Jourdanis

200

186

202

Bazar Masarin: Representation För 20 år sedan publicerades i Opsis Kalopsis (1997:2, idag Opsis Barnkultur) en artikel av litteraturvetaren Staffan Torsson, med stoff hämtad från hans avhandling, Invandraren i barnboken. En motivstudie i svensk barn- och ungdomslitteratur 1945-1980 (1985).

Så här ett tjugotal år efteråt kan man hävda att mycket har förändrats, och samtidigt säga att inte tillräckligt mycket har förändrats.

Bazar Masarin väljer att åter publicera artikeln då den ger ett bra bakåt-itiden-perspektiv; hur konstruerade man ”invandraren” i barnlitteraturen under den här perioden, vem skrev böckerna som inkluderade ”invandraren”, och vilka medvetna och omedvetna syften med inkluderingen fanns? Var det ett aktuellt (opportunt) ”ämne”? Önskade man måla en positiv bild av det svenska samhället med assimilering, acceptans av ”den andre”? Ville man skapa solidaritet och mana till politiskt agerande?

Artikeln manar även till reflektion över samtidens mångfaldslitteratur.

Vilka bevekelsegrunder har dagens författare för att skriva och illustrera mångfaldslitteratur?

Och frågan om vem som får, eller kan skriva om ”den andre” (alla kan vara den andra, det är en fråga om perspektiv) är fortfarande aktuell. Måste det skrivna utgå från något känt och (upp)levt? Får man gestalta någon i vars skor man aldrig gått?

Som Thorson skriver ”det är svårt att gestalta minoriteters liv [läs ”den andre”], man blir offer för de latenta fördomar som är intimt förbundna med det kulturarv man vuxit upp med”. Och utmynnar kanske i att mycket av mångfaldslitteraturen (som skrivs av vita), om man ska hårdra det, skriver ”en enda berättelse” (C. Ngozi Adichies term) om och om igen – den om ”allas lika värde” vilket ju i realiteten är betydligt mer komplext och avgörande än vad som framställs.

Och dessvärre, barnlitteraturen kan nog fortfarande sägas vara ”språkrör för majoriteten [medelklassen] i samhället”.

Susanne Sandström

Den goda viljan – om invandrarskildringar för barn och ungdom

N

Text: Staffan Thorson är mitt intresse för barnoch ungdomsböcker om invandrare väcktes, arbetade jag på ett högstadium på en ort, där invandrarna var lätt räknade.

Invandrardebatten, som startade vid mitten av 60-talet i tidningar och tv, engagerade även ortens människor, som egentligen aldrig hade kommit i kontakt med en arbetare från ett annat land eller en flykting, som tvingats bryta upp från en diktatur i kaos för att överhuvudtaget överleva.

Tonåringarna jag mötte i skolan var i många fall megafoner för sina föräldrars åsikter. Som i så många andra frågor var högstadieeleverna kategoriska och skrämmande ofta kategoriskt fördömande, när det gäller invandrarna. När jag idag tänker tillbaka på de upplevelserna går mina tankar till de gläfsande kommunalråden i Sjöbo kommun…

Nåväl, min ambition blev att göra något åt situationen och till min hjälp tog jag litteraturen.

Det bästa sättet att skapa förståelse för människor från andra länder och kulturer är förstås att mötas, som Arne Trankell skrev en gång.

Kan man inte det, får man ta till det näst bästa sättet och det är litteraturen.

Där kan vi indirekt få erfara allt det, som kan förhindra att vi skräms in i fördomsfullhetens återvändsgränd.

Erbjuder verkligen barnböcker om invandrare allt det, som Arne Trankell antyder? Denna undran blev den teoretiska utgångspunkten för mitt arbete i skolan och för det som så småningom kom att bli min avhandling och en bok.

Jag trodde på litteraturens kraft och förlags och författares ambitioner och goda vilja.

7

Bazar Masarin: Representation Böcker om invandrare 1945-1980

förskjutits till att omfatta egentligen endast en grupp invandrare, nämligen flyktingarna.

Det stora intresse 60- och 70-talens böcker visar för arbetskraftsinvandrare är borta på 80-talet. Intresset för att gestalta deras situation och den andra generationens invandrare är inte längre opportunt.

Dock finns naturligtvis undan- Alla skrev utifrå tag. om litteraturens I höst har en norsk ungdomsperspektiv och n roman, Pakkis översatts till Man ville skapa svenska med den spekulativa titeln Jävla svartskalle! det är att vara ”d Författaren Khalid Hussain är född i Pakistan och skrev boken som 16-åring.

Författarens låga ålder lyfts fram som försäljningsargument på baksidan av boken och visst har åldern sin betydelse, men inte som argument i sig för att läsa boken – utan för den direktupplevelse den unge författarens skildring vittnar om.

Man kan jämföra Hussains bok med Antti Jalavas Jag har inte bett att få komma, som också är självbiografisk till stora delar.

Jalava berättar om uppbrottet från hembyn i Finland och det skrämmande och förnedrande mötet med det svenska samhället. Hussains roman har lite av motsvarande autencitet, även om man saknar Jalavas förmåga till psykologisk inlevelse och skicklighet att gestalta svåra existentiella problem.

I mitt arbete med avhandlingen läste jag drygt 150 böcker, som alla i något avseende gestaltade invandrares situation.

Det föll sig naturligt att börja 1945, då kriget och krigsslutet ju innebar att Sverige definitivt blev ett invandrarland från att under nästan hundra år ha varit ett utvandrarland. Till sverige kom människor bl.a. från italien och tyskland, hitlockade av industrins rop på arbetskraft.

En alldeles speciell grupp invandrare utgjorde de finska krigsbarnen, som fram till 1947 slussades mellan de två länderna utan hänsyn till vare sig barnens behov eller känslor.

Några av de tidigaste böckerna i mitt material handlar just om finska krigsbarn, Sirpa av C. Söderling-Brydolf och När Inkeri kom hem av A. Kontinen.

Båda berättelserna är präglade av en romantisk och lite naiv syn på blodsbandens betydelse för återanpassningen till hemlandet.

Andra tidshändelser under perioden som avsatt spår i litteraturen är Ungernkrisen 1956 (Kata och fallet Rockstorp av K. Ankarsvärd), Polenfrågan (Lasse Holm möter agent X), diktaturerna i Grekland och Chile (Släpp farmor och kusinerna av R. Jonsson, Amalia Brus i storstad av B. Gedin), kurdernas situation i Turkiet, som bl.a. Mahmut Baksi har skrivit om i sina böcker Ihsans barn och Zozan – en kurdisk flicka.

De allra flesta texterna handlar dock om arbetskraftsinvandrare i Sverige, (Jason flyttar av C. Mickwitz, Mirja flyttar till sverige av H. Hermasson, Jag har inte bett om att få komma av A. Jalava).

Antalet titlar per år kulminerade mot slutet av 70-talet och de böcker som har kommit ut efter 1980 är lätt räknade.

Det är inte bara förhållandevis färre böcker som kommer ut vid mitten av 80-talet, motivets innebörd har också

Att skriva om invandrare Hussain och Jalava tillhör den lilla grupp författare, som själva har erfarenheter som invandrare. Av de omkring sjuttio författarna till texterna i min undersökning, är bara sju invandrare.

Till dem hör, som sagt, Antti Jalava men också Mahmut Baksi, Runa Olofsson och Ritva Hermansson.

Det är väl inte alltför vågat att påstå, att 8

drivkraften att i skönlitterär form gestalta invandrarsituationen är något annorlunda för invandrarförfattaren, som upplevt helvetet med språket, bokstavligen känt föraktets spottloskor på sin hud och som förnedrats med de allra grövsta tillmälen än för den svenskfödde författaren, som egentligen kanske bara har sin goda vilja ån övertygelsen att lita till som inspirationss förmåga att ge källa.

Många av våra mest omtalanya kunskaper. de barnboksförfattare kände a förståelse för hur sig manade, när invandringen var stor och motivet den andre” /../ fräscht och nytt. Alla skrev utifrån övertygelsen om litteraturens förmåga att ge perspektiv och nya kunskaper. Man ville skapa förståelse för hur det är att vara ”den andre” och med hjälp av sina texter få invandrarbarn att förstå att de inte var ensamma i sin besvärliga situation som Hans Peterson kommenterade sin bok om Radovan och Ritva med i början av 70-talet.

Att gestalta hur svårt det är att vara den andre, var också mottot för Rabén & Sjögrens litteraturpristävling om bästa invandrarskildring för barn och ungdom 1972. Första pris fick Runa Olofsson för boken om en jugoslavisk invandrarpojke, Jag heter Gojko.

Av övriga tävlingsbidrag är det bara Kaj Wiltons förskolebok Hisao Kimura från Japan, som givits ut i tryck.

man blir offer för de latenta fördomar som är intimt förbundna med det kulturarv man vuxit upp med och som återspeglas i alltifrån språkbruk (jmfr tex ordet ”svart” och dess olika laddningar) till kostvanor, fördomar som man i sin text försöker bekämpa.

För att förhindra missuppfattningar, vill jag klart säga ifrån, att den oförblommerade rasism, som hör förkrigstiden till och som bla finns dokumenterad i Ester Bolinders flickböcker eller i Richard Melanders pojkböcker, träffar vi inte på i efterkrigstidens invandrarskildringar.

Den förtäckta fördomsfullheten Vid mitten av 70-talet gavs det i USA ut en vägledning för bibliotekarier och lärare om bla dold och öppen rasism i barnlitteraturen. Boken heter Human (and antihuman) values in children´s books och i den framförs många intressanta synpunkter på barnlitteraturen som språkrör för majoriteten i samhället.

Uppriktigheten är befriande, då man diskuterar den dubbelmoral som existerar i det amerikanska samhället. Gruppen bakom vägledningen ser ett problem just i det stora utbudet av böcker på temat och menar att det visserligen är bra att det skrivs många böcker, men alltför ofta är de skrivna ur en vit författares perspektiv och är dolt rasistiska.

Många låter sig lockas av de goda avsikterna med boken, som vid första anblicken kan framstå som liberal och progressiv. Men den mest frisinnade och vidsynta bok kan alltså vara rasistisk på ett plan, som är svårt att upptäcka för en kritiker eller en läsare, som inte själv tillhör den minoritetsgrupp boken handlar om. De allra flesta amerikanska böcker om rasrelationer är skrivna av någon som inte tillhör minoriteten och som alltså inte heller identifierar sig med gruppen.

Förhållandet är detsamma beträffande de svenska invandrarböckerna, som bara i

Den goda viljan Efter genomgången av de 1500 texterna kunde jag konstatera att det är svårt att gestalta minoriteters liv, det är svårt att beskriva handlingsstrategier i kulturmöten, att ge konstnärlig form åt underlägsenhetskänslor, som har med bristande språkkunskaper och minoritetstillhörighet att göra.

Det är svårt att som svensk frigöra sig från sin svenskhet för att förhindra att 9

Bazar Masarin: Representation undantagsfall är skrivna av invandrande författare. Ett praktiskt och handfast sätt att komma åt attityden i texten är att ta ställning till frågan: ”Vilket barn skulle vilja vara färgad, grek, turk, indier eller pakistanier efter att ha läst boken?”

Den tyske barnforskaren Jörg Becker har i sin avhandling om rasism i tysk barnoch ungdomslitteratur utrett den ideologiska bakgrunden till rasismen med hjälp av många anslående exempel.

Bla är det snarare regel än undantag att färgade personer karaktäriseras med hjälp av beskrivningar av yttre drag och fysiska kännetecken, då de gör entré i berättelsen: vita tänder, svart, krulligt hår, svart hud, muskulösa armar etc. Allt vittnande om en inskränkt människosyn i darwinistisk anda.

och bekräfta hans majoritetstillhörighet i beskrivningarna av invandrares normöverträdelser.

Klintberg återger flera myter, bla den om invandrare som odlar potatis i vardagsrummet och den om invandrarfamiljen som har en gris i badrummet.

I litteraturen hittar vi flera exempel.

Ett mycket konkret sådant finns i Gun Jacobsons Tack – håll käften.

Författarinnan beskriver hur två grekiska grannfamiljer har tagit upp ett hål i väggen mellan lägenheterna för att båda familjerna skall ha tillgång till telefonen: ”Vi har ju inte råd att skaffa telefon själva och därför kom vi överens med grannarna och så knackade vi hål på väggen. De har telefonkatalogen, som hänger på en spik, åtkomlig för bägge familjerna.”

Den stereotypi som Gun Jacobson har förfallit till att återge i ett seriöst sammanhang, har förstås samma funktion som andra myter, som Klintberg ger exempel på.

”Vi och dom” Invandrarna är numerärt underlägsna i samhället och i detta faktum finns också majoritetens maktfullkomlighet att själva definiera sina medlemmar.

Likaså har ju den stora gruppen makten att reducera en etnisk grupps mångfacetterade identitet till en enda kategori – invandrare – vilket jämställer den med andra minoritetsgrupper i samhället oavsett språk och kultur.

Förhållandet har sitt givna intresse i det här sammanhanget, eftersom man i litteraturen gör valet beträffande vilka som hör till majoritetssamhället och vilka som står utanför. De som inte stämmer in på definitionen blir avvikare och förses i värsta fall med stigma. Jag skall ta upp några exempel från invandrarböckerna för att visa hur människor och grupper skiljs ut på ett olyckligt sätt och hur de därför kommer att framstå som icke fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Bengt af Klintberg har i Harens klagan utrett vilken betydelse sk moderna myter om invandrare har. Myterna står genomgående för ett etnocentriskt perspektiv, dvs ett avskiljande av minoritetsgruppen.

Ofta tjänar också myterna syftet att ge uttryck åt berättarens egen normalitet

”Myten om den svarta färgen I den västerländska kulturtraditionen finns en myt om den svarta färgens förbundenhet med det onda och det hotfulla.

Språket är en viktig förmedlare av myter och fördomar. I bilder och symboler vidarebefordras lättvindigt fördomar som att vitt är rent och svart är orent.

Tänk bara på uttrycket som ”svart dag”, ”svartmåla någon”, ”arbeta svart”…alla med negativ laddning. På motsvarande sätt är vitt oskuldens och renhetens färg i språket.

Påfallande är i vilken utsträckning det svarta får en särskiljande funktion i litteraturen, då mer än 50% av de invandrade personerna sägs vara mörkhyade eller svarta.

Det finns alltså en stereotyp tendens i det faktum att invandrare från länderna utanför Norden är mörka.

Anmärkningsvärt blir det, då det mörkhyade barnets utseende framställs som en direkt motsats till det svenska som i 10

Pidginsvenska För litteraturens invandrare gäller det att lära sig svenska så fort som möjligt och samtidigt förneka sitt modersmål.

Här speglar böckerna den inställning som officiellt gällde i Sverige till en bit in på 70-talet.

Då skulle invandrarna assimileras och därmed lära sig att tala endast svenska.

Därefter har det hänt mycket bla i skolan, där hemspråken numera kan läsas som tillvalsämne, tvåspråkigheten gäller som norm.

Litteraturen visar dock fortfarande upp ett föråldrat och konservativt mönster i sin ensidiga språksyn. Behovet av tvåspråkiga individer växer inom alla samhällssektorer. Inte minst mot bakgrund av detta, är det värt att observera att många böcker motverkar den officiella attityden till tex hemspråksundervisningen, då det i dem betraktas som en allvarlig brist eller svaghet att tala bristfällig svenska eller att överhuvudtaget ha ett annat modersmål än svenska.

Det är bara i en enda bok tvåspråkigheten förs fram som en konstruktiv möjlighet (Jason flyttar av Camilla Mickwitz).

De svenskfödda författarna – till skillnad från de invandrade – är snara att återge invandrarnas tal på ett uttalsnära sätt.

Här knyter man an till en litterär tradition med rötter långt tillbaka i tiden.

Den närgångna, ljudhärmande och realistiska återgivningen speglar obildade människors tal och sk flata karaktärer i litteraturen.

Formen står alltså för socialgruppstillhörighet eller personens tvivelaktiga karaktär som i åtskilliga triviala skildringar.

Den litterära konventionen får bekräfta och föra vidare fördomar om människors karaktärer utifrån deras sätt att tala.

I bla Tack – håll käften utgör språksvårigheter ett centralt motiv.

De invandrade grekiska barnens stigmatiserande situation gestaltas i

Kerstin Sundhs Maja hänger med, som är den tredje boken om Rosali, flickan som har spanskt påbrå. Sundhs böcker är goda exempel på hur det stora antalet referenser till hår, hudfärg och utseende etc förfrämligar huvudpersonen och skapar ett avstånd mellan det svenska och det främmande. I Maja hänger med får tex Rosalis svarta hår utgöra kriterium på hennes osvenskhet: ”Ingen i stan har så svart hår som Rosali. Det är för att hon inte är riktigt svensk”.

Andra exempel kan man hitta i tex Den farliga natten av Aimée Sommerfelt och De sex och faser Lava av Karin Anckarsvärd.

Gun Jacobson har skrivit två böcker om invandrare. I Tack – håll käften berättar hon om en grekisk familj, som flyttar till Sverige av ekonomiska skäl och i Min bror från Afrika är det ett färgat adoptivbarns första tid i Sverige hon beskriver.

Petrus, som adoptivpojken heter, får utstå många besvärligheter i boken och bland annat lyfter författarinnan fram hans svenske brors avståndstagande.

Genom att erkänna fördomarna vill Gun Jacobson vederlägga dem. Vid återkommande tillfällen får den svenske pojken uttrycka sin olust och sitt äckel över sin afrikanske halvbrors utseende: ”… handflatorna på honom är ljusa, och det kan inte hjälpas att det ser lite läskigt ut.

Det värsta är att han är så ful i ansiktet. Kindknotorna står ut på honom, och munnen är så stor, och läpparna vill liksom inte räcka till om tänderna. Han är alldeles krullig i håret.”

Mot slutet får dock den svenske pojken konstatera, att man glömmer ”hur ful Petrus är”, när man lärt känna honom.

Naturligtvis har Gun Jacobson skrivit utifrån sin ”goda vilja” men har samtidigt blivit ett offer för den underliggande fördomsfullheten.

Fördomar bekräftas i boken och den vite läsaren får lära sig, att den färgade pojken är ”precis som vi”. Det är alltså den färgade som skall godkännas och accepteras av de vita, svenska barnen!

11

Bazar Masarin: Representation episoder, där språket spelar en viktig roll.

Invandrarbarnen förnedras av svenska barn, som tex lär dem att ”tack” heter ”håll käften”. Boken mynnar ut i ett samtal mellan den grekiska pappan, Kostas, och familjens svenska granne, som – för att göra sig förstådd – får nivåanpassa sitt språk till grekens nivå och börja tala på samma bristfälliga sätt.

Tormod Haugen, norsk barnboksförfattare, i en intervju i Göteborgsposten 10/10 - 87. Hans åsikt är kontroversiell.

Kanske håller fler med den danske barnbokskritikern K. E. Lögstrup, som i slutet på 70-talet formulerade sin tes om hur barnböcker bör sluta: ”Ingen författare vågar ta livslusten från barnet genom att låta boken sluta olyckligt.”

De flesta invandrartexternas upplösningar är illusoriska. Man återställer en synbar ordning genom att reda ut några av de ”små” och ”nära” problemen som konstruerats tidigare i berättelsen.

Vanligen undviker man att peka på mer genomgripande strukturella lösningar på den sk makronivån i samhället.

Lösningar som skulle få ideologiska och politiska konsekvenser av mer genomgripande slag.

Kanske beror det på vanföreställningen om barns främlingskap inför stora delar av vuxenvärlden.

Eller så kanske man leds av övertygelsen om att barn skall ”skyddas” och ej få vara med om besvikelser. Hur kan man i så fall bortse från att barn lever i en verklighet, som många gånger erbjuder mer av misströstan och besvikelser än motsatsen.

I böckerna kan de privata lösningarna se ut som i Inger och Lasse Sandbergs bok Hej, välkommen till mej!, där familjen helt enkelt får ta flyget hem, när det blir för jobbigt i Italien.

Konflikten förblir olöst. Eller så förpassas avvikaren ut ur landet som i Kari, var är ditt hem? Av Gunnar Niland.

Ett annat alternativ finns i Türkan från Turkiet av Anna-Karin Svedblad, där budskapet synes vara att eftersom den turkiska flickan ”är som vi” och ”vi har godkänt henne” får hon vara med oss och leka.

I andra böcker är materialismen, förtingligandet av tillvaron en lösning i sig.

I Jag heter Gojko förstår den jugoslaviska familjen att de inte kan återvända hem igen, eftersom man inte kan undvara standarden här. Det skulle vara ”svårt att gå tillbaka till något som är sämre” står

” Gustav förstår, att de inte förstår.

Han funderar ett ögonblick, hur ska han bära sig åt för att förklara och kommer på att det nog är bäst att försöka prata på samma sätt som de gör.

-Prata svenska på invandrarvis, tänker han för sig själv, det måste man nog lära sig.

-Trivs, säger han högt, hur mår ni – här – i Sverige? Bra? Svenskarna? Bra? Kanske jäkliga? /…/Han hejdar sig, kommer på att han pratar för fort och för mycket och börjar om igen.

-Bilmekaniker – bra – du hjälpa mig - min bil, usch, usch, usch.

Talet får ett infantilt drag och synes bekräfta den etnocentriska föreställningen om talet som en reflex av talarens fattningsförmåga.

Känslan som handling

I stort tar man i gestaltningen av invandrarens situation fasta på svårigheter, konflikter och identitetskriser.

Enligt den bild av verkligheten som litteraturen står för, har invandrarlivet inte många ljusa punkter. Det är en eländets ideologi som är ganska manifest och som inte ger utrymme för speciellt många alternativ.

Läsaren riskerar att även via litteraturen socialiseras in i vanföreställningar och schablonartade uppfattningar om verkligheten, som naturligtvis inte bara är risigt eländig eller rosigt harmonisk utan både och.

De flesta författare har dock ambitionen att lösa problemen och reda ut konflikterna i slutet och ger på det viset en illusion av harmoni och återställd jämvikt i tillvaron. ”Lyckliga slut borde inte få finnas.

Barnboksförfattaren ska inte förenkla tillvaron utan skildra livet som det är”, sa 12

det om jugoslavernas hemland i Runa Olofssons prisvinnarbok.

I Ritva Hermanssons Mirja flyttar till Sverige avrundas det hela med att Mirja och hennes mamma dukar som till fest framför tv-apparaten, som fadern just köpt. Visserligen förstår de inte svenska, men apparaten får ersätta allt det man saknat av mänsklig kontakt och gemenskap. Så är ordningen återställd.

Tro på förändring Mot dessa upplösningar, som ju endast ger sken av lycka och harmoni och gömmer de djupa, kvarstående allvarliga konflikterna, kan man ställa det emancipatoriska perspektivet i tex Siv Widerbergs böcker.

Perspektivet innebär ett mer frigörande förhållningssätt till stoff och läsare.

Där finns en tilltro till förmågan att förändra och förbättra, som man inte möter i de mer traditionalistiska böckerna, där den befintliga ordningen bekräftas på sluttampen.

På 70-talet kom Siv Widerberg ut med en serie böcker om en skolklass. Den första, Klass 6D Sverige Världen, handlar bla om en invandrarpojke från Finland.

Sammantagna utgör ”klassböckerna” en oerhört fin och engagerande utvecklingsroman om ett antal svenska tonåringar.

I höst [19] har Siv Widerberg kommit med ytterligare en bok om invandrare.

Boken heter En otrolig historia? och handlar om en flyktingfamiljs paradoxala situation i 80-talets Sverige.

Sin vana trogen har Siv Widerberg förberett sig noga och den här gången har hon tagit fram bakgrundsmaterialet tillsammans med två skolklasser i Göteborg.

Båda klasserna har vid olika tillfällen agerat för att några av deras flyktingkamrater, som hotades av utvisning, skulle få stanna kvar i landet.

Det är berättelsens ram. I centrum finns framför allt de svenska skolbarnen, som beslutsamt förenas i en aktion för att hjälpa flyktingfamiljen.

13

På motsvarande sätt gestaltas solidariteten mellan svenska skolbarn i Klass 6D Sverige Världen.

Händelseförloppet kretsar kring Veikko, som hotas att förpassas, om inte ur landet så till en OBS-klass, eftersom han av många betraktas som ett störande inslag i klassen. Klasskamraterna går samman, demonstrerar och agerar så att Veikko så småningom får vara kvar i klassen.

Båda böckerna har svenska flickor som berättare. I En otrolig historia? är det den till en början omedvetna, ointresserade och ganska inskränkta Malin, som är berättelsens jag.

Allteftersom flyktingarnas verklighet uppenbaras för henne, förändras hon.

Man kan mycket väl tänka sig att Malins inställning och utveckling blir en projektion av läsarens upplevelser under läsningens gång. Det är en väl fungerande pedagogisk konst.

Siv Widerberg har en övertygande tilltro till den mänskliga förmågan i allmänhet, men till barnets förmåga och styrka i synnerhet. För barnen i hennes böcker är solidariteten en kraftkälla och grupptillhörigheten en maktfaktor.

Widerbergs böcker pekar utåt, uppmanar till handling genom att där gestaltas möjligheter att lösa problem på en annan nivå än mikronivån eller den strikt privata.

Barnvärld och vuxenvärld binds ihop i episoder om utmaningar och motstånd.

Men det är inte fråga om att lasta över ansvaret på det enskilda barnet, att fästa alla förhoppningar om framtiden till tonåringens agerande.

Det är inte på det enskilda barnet det hänger utan på känslan, lojaliteten, vilja och gemenskapen.

Det är ur detta handlingen växer fram i Siv Widerbergs böcker.

Och det har knappast med åldern att göra.

Bazar Masarin: Representation

Vikten av

14

representation

N

Text: Johanna Lundin är jag ser på tv, film, läser en bok, eller går på teater är normen att vara ljushyad. Jag började inte aktivt att tänka på detta förrän jag gick på universitetet - just begreppet representation alltså.

Redan som mycket liten förstod jag att min mörka hy inte skulle vara till min fördel. Jag önskade innerligt att jag skulle kunna tvätta bort den bruna färgen och byta ut mitt krulliga hår mot rakt och en aning ljusare nyans.

Det var först senare, på universitetet som jag fick teorier och begrepp men även förståelse för hur viktig representation är.

Jag är född i mitten av 80-talet och växte upp under 90-talet. Visst figurerade det mörkhyade personer i mitt mediala medvetande som barn.

Det var glesare med verkliga personer då jag växte upp på en liten bruksort där det, trots att det fanns en flyktingförläggning, inte fanns många andra barn med annan etnisk härkomst vare sig i förskolan eller senare i skolan.

Förläggningen lades ner innan jag fyllt 10 år och barnen som bodde där kom aldrig in i den skolvärld jag vistades i.

Så min identifikation med andra som såg ut som mig begränsades till det jag såg på TV. Jag kommer ihåg två exempel som lämnat intryck och det är TV-serien The Cosby Show och att Alice Bah Kuhnke ledde Disneyklubben.

När vi på förskolan skulle prata om det faktum att människor kan se olika ut och komma från olika delar av världen så läste pedagogerna Den fula ankungen och Pricken. Det är två böcker som jag än i dag avskyr. Där fick vi lära oss att mörka är en andra sortens varelser som ska hålla sig med de andra mörka, alternativt att på nåder inkluderas i den vita gemenskapen.

Känslan jag hade att min mörka hud var fel förstärktes minst sagt.

Därför smärtar det mig när jag hör föräldrar och pedagoger stolt prata om hur de använder dessa böcker som verktyg för att prata med barn om ras/ etnicitet/ursprung.

Jag är inte ensam om att känna så här inför dessa böcker utan har som vuxen träffat andra vuxna från olika samhällsklasser och delar av landet som känner precis som jag för dessa böcker.

Så vad gör det med ett barn när hen inte får se sig själv i olika kulturella sammanhang?

15

Bazar Masarin: Representation

Kulturen speglar vårt samhälle, den tid vi lever i och vilka vi är. När det inte finns personer som ser ut som du i filmer, på teatern och i böcker så påverkar det din självkänsla. Detta gäller inte bara personer som har en annan hudfärg än vit. Det gäller även kön, ålder, sexuell orientering, funktionalitet och religion för att nämna några aspekter.

Visst spelar politik en stor roll i samhället och samhällsutvecklingen, för de värderingar som premieras och de förändringar som kan vara nödvändiga för att föra vår demokrati framåt. Kultur är i viss mån mer direkt, något snabbare att förändras och mer tillgängligt för människor. Kulturen omger oss alla och vissa delar av den kan vi alla ta del av oavsett var vi bor eller hur mycket pengar vi har.

Ibland är det till och med kulturen som går före och förändrar världen till det bättre.

Titta bara på den inverkan filmen Black Panther haft på samhället. En film med en majoritet svarta skådespelare som förändrat vissa människors syn på hur en superhjälte kan se ut och för andra hur de ser på sig själva, som starka, kapabla och vackra.

Vikten av förebilder går inte att underskatta. Att se en stark, cool, respektingivande och kompetent karaktär och att denne ser ut som du, gör att din uppfattning om vad som är möjligt vidgas. Men när den som är lik dig förpassas till en bikaraktär som porträtteras stereotypt och kanske inte särskilt modernt då gör det något med dig.

Jag är född och uppväxt i Sverige, jag har levt i det här landet i hela mitt liv, jag pratar flytande och i viss mån en något avancerad svenska med en hint av den sörmländska dialekten jag är uppväxt med.

Det är inte alltid så men ofta porträtteras de som är lika mig som invandrare (ett begrepp jag växt upp med som har en negativ laddning) och brytandes på en så kallad förortssvenska.

Jag har inte invandrat till det här landet och ändå är det som om den enda rollen en rasifierad kan porträtteras på.

Nu när jag är vuxen kan jag se det som problematisk att mina enda förebilder, förutom Alice, kom från USA. Det gjorde att jag inte trodde mig få plats här i Sverige utan att det var i andra länder längre bort som jag kunde få en plats och passa in.

Det är fantastiskt att förlagen översätter böcker där det finns huvudpersoner som inte är vita och att det finns filmer på bio med rasifierade skådespelare. Men det är minst lika viktigt att det ges ut böcker av svenska författare som har annan hudfärg än vit eller annan ursprung än svensk. För det visar våra barn att de hör hemma, att Sverige är en plats för dem och att de är lika mycket värda som sina vita kamrater.

Under ett flertal år läste jag nästan som besatt ungdomsböcker av och med svarta personer. Jag tog igen det mitt tonårs-jag inte fick, nämligen möjligheten att spegla mig.

Jag kunde på så sätt börja läka de sår jag som kulturellt intresserad och som stor konsument av kultur sedan barnsben inte kunnat läka tidigare. När jag läste Gul utanpå av Patrik Lundberg grät jag, inte för att jag själv är adopterad men funderingarna kring tillhörighet och hur hudfärgen gör att en person inte riktigt är en del av gemenskapen var så lätta att identifiera sig med och äntligen fick jag läsa en bok där dessa frågor togs upp.

Eftersom jag växte upp med få andra personer med mörk hy blev boken Svart kvinna (red. Fanna Ndow Norrby) en typ av bekräftelse, igenkänning och samtidigt sorg.

Det fanns fler som haft det och har det som jag. Mina känslor av att inte höra till, vara fel och ful på grund av min hudfärg och hårtyp var jag inte ensam om och det var därmed inte mig det var fel på utan det är strukturer som är större än så.

16

Det är förvisso bra att det finns berättelser som visar på hur tufft det kan vara att växa upp och leva i Sverige som rasifierad men samtidigt saknar jag berättelserna om och med personer som är rasifierade utan att det är en stor sak. Jag önskar mig skådespelare på scenen, karaktärer i böcker, på film, i serier och vars konst visas utan att vi också måste få poängterat var de (eller oftast deras föräldrar) kommer ifrån. Det finns ett uttryck som lyder ”du kan inte bli det du inte kan se” och jag tycker att det stämmer så väl in på frågan om representation.

Om barn växer upp med att se personer som liknar dem förpassade till bakgrunden, som några att se ned på eller som någon utan handlingskraft så lär detta barnen att det är så hen ska se på sig själv. Många pratar om hur viktigt det är att flickor får se starka och kompetenta flickor i barnböckerna. Jag tycker att det absolut finns en poäng i detta då flickor har en uppförsbacke i dagens samhälle hur feministiska och framåt vi än anser oss vara.

Det är då viktigt att visa flickor att de kan och bör ta för sig, visa hur smarta de är och vad de kan komma att tänkas bli som vuxna.

På samma sätt är det viktigt att visa grupper av barn med mörkare hudfärg, olika familjekonstellation, funktionalitet eller religion att det också är allt det vi vill ge unga flickor.

För även om jag läste Pippi Långstrump som barn och tyckte att det var häftigt att hon kunde göra så många saker så kände jag att det ändå inte var jag trots att jag också var flicka. För Pippi var vit och det var inte jag alltså kunde jag inte göra samma saker som Pippi gjorde.

För att minimera risken att göra fel trots välviljan att bredda utbudet av kultur riktad till såväl barn som vuxna skulle jag säga att det är viktigt att de som skapar denna kultur också speglar samhället så som det ser ut.

När floran av de som skapar, medverkar i och producerar kultur speglar det samhälle vi faktiskt lever i då kan kulturen bli mäktig på riktigt. Då finns det flera typer av röster som kan skapa historier, scener och scenarier och därmed blir också utbudet mer varierat och mångfacetterat.

Jag vill avsluta med två konkreta tips på hur vi kan skapa ett kulturutbud och tillgång till kultur som har en bred representation.

1. Du som är förälder/pedagog/bibliotekarie köp böcker med karaktärer av olika utseende, religion, funktionalitet och sexualitet.

Därmed ger du barn i din närhet ett bredare perspektiv på hur samhället ser ut och vad som är möjligt. På så vis visar ni också att det finns en efterfrågan och marknad för den typen av berättelser, för tyvärr är det ofta pengar som styr utbud.

2. Håll dig uppdaterad! Förlita dig inte på gamla erfarenheter av vad som finns till buds inom kulturen. Det är lätt att bli nostalgisk och tänka på filmer, böcker, eller pjäser du själv såg/läste som barn.

Men tiderna förändras och det finns tack och lov ett annat utbud numera än när du själv var barn eller hade barn i förskole-/skolålder.

Det finns grupper på Facebook som lyfter fram kultur med en bredare representation.

Det finns förlag som helt fokuserar på att ge ut böcker med en bred representation.

Surfa runt på nätet och utforska eller fråga bekanta efter tips.

17

Bazar Masarin: Representation

Bra böcker – med bredd Ett manifest om representation och kvalitet

I

Text: Sebastian Lönnlöv Blir en bok bra bara för att den innehåller en icke-binär karaktär, handlar om psykisk ohälsa eller något annat viktigt ämne? Hur värdesätter man b&u kontra vuxenlitteratur? Varför hör man så sällan den här meningen ’Jonas Hassen Khemiris nya bok är så himla bra för den har en hen!’?”

Bjärbo och Lindbäck ger inte några konkreta exempel på när frasen ”X är bra för att Y”, där Y är en aspekt av representation, ska ha yttrats. Istället beskriver de hur det är, på ett sätt som läsaren förväntas känna igen sig i.

Jag känner inte igen mig alls – och hela den grundläggande frågeställningen kan förstås bara få ett enda svar: det kan vara bra att en bok speglar Y, men representationen räcker aldrig för att avgöra om boken är bra eller dålig.

Frågan om representation och kvalitet är däremot större, och betydligt mera spännande, än så.

Vad menar vi egentligen när vi säger att en bok är bra – och är litterär representation alltid något positivt?

den så gott som purfärska bokprovningen konstaterar Svenska Barnboksinstitutet, SBI, att samtiden var ovanligt starkt närvarande i 2017 års barn- och ungdomslitteratur. Det handlar om olika ämnen – migration, sexualitet, könsuttryck, rasism och sexuella trakasserier – som alla är brännande aktuella även i samhället utanför bokpärmarna.

Dessutom berör de ett laddat diskussionsämne i kultursfären: litterär representation i litteraturen. Är vi på väg tillbaka till 1970-talets politiskt genomtrista barnböcker?

Ska den konstnärliga friheten begränsas av påtvingad kvotering? Och blir en bok bra bara för att den handlar om en hen?

Den sista frågan ställdes i tjugofjärde avsnittet av podden Bladen brinner, ”Suger boken?”, där barn- och ungdomslitteraturens kvalitet stod i fokus.

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck beskrev ett samtalsklimat som är så peppande och läsfrämjande att barnböcker sällan analyseras kritiskt, vilket har urvattnat frasen ”bra barnbok” och lett till en helt annan värdeskala än den vi mäter vuxenböcker emot.

Särskilt bekymrade var de över att barnböcker om ”viktiga ämnen” inte skulle granskas ordentligt. I ett Facebook-inlägg, skrivet för att sprida avsnittet, kokade Johanna Lindbäck ner diskussionen till fyra meningar: ”ÄR alla b&u-böcker verkligen bra?

Den svårfångade kvaliteten

Det är inte helt lätt att definiera kvalitet.

Alla försök tenderar att landa i en mängd olika kvalitetskriterier, men vi har ingen matematisk formel för att vikta dem mot varandra, och nästan ingen bok uppfyller alla kriterier. Känslan av att en bok är bra eller dålig förblir subjektiv.

18

M

n

–

ä

S

H

–

–

V

Lill-Zlatan och morbror raring, 2006 Rabén & Sjögren

D

Steve ser lika trå

han är färdigklipp

Och när vi går hän bara med.

– Ska inte du gå h

Men det verkar in

©Pija Lindenbaum Lill Zlatan inl.indd 14-15

19

Bazar Masarin: Representation Två litteraturkritiker med ungefär samma bakgrund kan göra helt olika bedömningar av samma bok – och alla vet vi att en och samma bok kan tilltala oss olika mycket vid olika läsningar.

Fas i livet, humor, förväntningar och andra faktorer spelar in i läsupplevelsen, som är svår att frikoppla från kvaliteten.

Utan läsare är boken bara ett ting.

Det är först när läsaren kliver in i bilden som texten får liv – eller inte får det.

För att ändå landa i en någonting, och kunna gå vidare, skulle jag säga så här: En bra bok är en stark läsupplevelse – och svår att glömma. Den trollbinder, berör, väcker tankar och reaktioner. Kommer nära, dröjer kvar, imponerar. En bok får gärna lära sin läsare någonting, men aldrig någonsin skriva läsaren på näsan.

För att nå fram och drabba behöver berättelsen vara väl skriven och gestaltad, men också genomtänkt och genomkänd.

Författaren behöver ha talang och göra sitt jobb ordentligt, men förlag, redaktörer, formgivare och korrekturläsare har också en roll att spela om boken ska bli riktigt genomarbetad.

Egenutgivare och eldsjäls-enmansförlag kan visserligen lyckas lika bra som ett helt team av erfarna experter, men många böcker som kunde ha varit bra faller också platt på grund av ett bristfälligt färdigställande.

För ett barn med liknande tankar och känslor kring könsidentitet eller könsuttryck kan boken fungera som en spegel.

Spegelfunktionen kan också träda in om barnet har transpersoner i sin omgivning.

Fönsterfunktionen träder istället in för ett barn som inte känner igen sig själv eller någon annan person, men som kan leva sig in i hur det känns att betraktas som kille fast man egentligen är tjej, eller att inte vara vare sig kille eller tjej.

Med litteraturens hjälp kan läsaren leva helt andra liv och få andra erfarenheter än de egna. Läsningen vidgar världen och kan visa på bredden i att vara människa, eller låta oss bli björnar innan läggdags.

I en fiktiv spegel kan vi se oss själva göra helt andra saker än dem vi brukar – och möjligheterna är oändliga, så det finns ingen anledning att nöja sig med en tråkigare värld än den som finns utanför fönstret.

En kapitelbokskaraktär som sitter i rullstol ska självklart kunna lösa mordgåtor, åka till månen eller resa i tiden.

Bra barnlitteratur kan både fånga upp och öppna upp barns gränslösa fantasivärldar, men också begränsa och snäva in.

Böcker som inte upprepar klassiska könsroller berättar att killar kan gråta och att tjejer kan dräpa drakar – böcker som upprepar klassiska könsroller riskerar att istället förstärka bilden av att fullt normala känslor och drömmar är fel eller omöjliga.

Barnböcker kan måla upp en värld där alla familjer består av mammapappa-barn, där det kön som någon tilldelas vid födseln alltid stämmer, där flickor är si och pojkar så, där psykiskt sjuka är farliga galningar du inte ska prata med, där blekt beige är den självklara hudfärgen – eller en helt annan värld, mera lik den vi lever i.

För ett barn som aldrig får chansen att spegla sig i fiktiva karaktärer riskerar läsningen att skapa känslor av ensamhet och avvikelse, vare sig det handlar om att kapitelbokskaraktärerna alltid är neuro-

Varför detta tjat om representation?

Det finns många olika anledningar till varför vi öppnar en bok. För att lära oss något nytt, känna igen oss, koppla av, svepas bort. För att bli skrämda, roade eller tröstade. En bok kan bekräfta, men också ge nya tankar, lära oss mer om oss själva – och om andra.

Metaforen ”spegel och fönster” används ofta för att särskilja mellan å ena sidan läsning där vi blir bekräftade i det vi redan känner till, å andra sidan läsning som öppnar upp helt andra världar.

En transkaraktär i en barnbok kan fungera både som spegel och fönster.

20

typa, eller om att bilderboksillustrationerna bara visar barn med ljus hudfärg. Därför kan också mellan- eller lågkvalitativa böcker fylla en funktion, men egentligen finns det ingen anledning till att bra böcker ska lida av kronisk brist på representation. Och självklart ska inte bara böckerna, utan också deras representation, vara av hög kvalitet.

Förkunskaperna är inte det enda som spelar roll – författarens inställning och skildringens vinkel är minst lika viktig. När karaktärer hanteras likt djur på zoo, eller stackars fattiga barn i gråtmild biståndsreklam, spelar det ingen roll att författaren menade väl. Representationen är ändå usel.

Queera karaktärer – och berättarglädje

Bra – eller dålig - representation

Alla böcker med representation är inte bra, men all representation är inte heller bra representation. Researchen kan vara undermålig, skildringen kan ha brister, grundtanken kan vara rent ut sagt sunkig.

Att vilja skildra Y är ett första steg – hur skildringen ser ut är mycket viktigare.

En seriös författare skaffar sig kunskaper och låter dem genomsyra berättelsen, utan att förarbetet skiner igenom.

Att bara leva sig in i ett okänt ämne leder däremot med stor sannolikhet till brister i skildringen, vare sig det handlar om kärnfysik, jorden runt-segling, flykt från krig eller att vara transperson.

Ett utifrånperspektiv är och förblir ett utifrånperspektiv, även i kombination med världens bästa syfte. Det innebär inte att en författare som står utanför en viss grupp inte kan skildra gruppen. Tvärtom: en författare med genuin nyfikenhet, som sätter sig in i ämnet och ser till att faktiskt förstå det, har all möjlighet att komma under skinnet på karaktärer som inte liknar hen själv ett endaste dugg.

Klichéer och kvalitet är däremot svåra att förena. En bok som för vidare stereotyper, fördomar eller rena missförstånd kan vara hur välskriven som helst och ändå kännas deprimerande.

Dessutom finns det upplägg som redan är söndertjatade, samtidigt som andra saknas. Först med koll på terrängen är det möjligt att undvika fallgroparna, eller att medvetet trampa i dem och göra det med stil. Vägen dit består i att läsa på, intervjua och anlita testläsare med erfarenhet av ämnet.

Under de senaste decennierna har samkönad kärlek blivit något av en stapelvara i vuxenlitteraturen.

I barnlitteraturen finns det numera ganska gott om queera föräldraskap, som får vara självklara istället för att utgöra bokens konflikt. Visserligen kan det finnas ett behov av att skildra problem och fördomar, men det innebär också en risk för att cementera dem ytterligare – och att missa allt annat som queera liv innehåller.

Skildringar av bredden i barns egna känslor är än så länge färre, men det finns undantag – till exempel Pija Lindenbaums småbarnsbok Jag älskar Manne (2012). Lindenbaum är ett perfekt exempel på en författare som gör guld av allt hon rört vid och gärna tänjer på gränser utan att låta ett dugg pedagogisk.

Hennes bilderbok Lill-Zlatan och morbror raring (2006) viftar inte med könsrollsbrott och samkönade vuxenrelationer, utan låter dem ingå i en berättelseväv av ren berättar- och läsglädje.

Emma Karinsdotters kapitelbok Lisbet och Sambakungen (2017) har också betydligt viktigare (och galnare) saker för sig än att ödsla energi på vem någon blir kär i. Och den bilderbok som på allvar drog igång hen-debatten, Kivi & Monsterhund (2012) av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson, fastnar inte vid sin könsneutrala grundidé utan sprakar loss i en kavalkad av fantasi, färg och rim.

21

Bazar Masarin: Representation

Sen går vi till Biohuset.

– Alltså, jag vet inte vilken film jag vill se, säjer Steve.

Men han kan hålla tyst, för Tommy och jag ser bara sorgliga filmer.

Jag vill ha lökchips. Vi delar alltid på en stor påse.

Steve ska ha ostbågar.

– Ja! säjer Tommy, va gott. Det var länge sen.

Förresten ska jag inte ha nånting känner jag.

Det märks att Steve inte är van att gå på bio.

Han fattar ingenting.

Det är bara Tommy som gråter när en hund dör.

Lill-Zlatan och morbror raring, 2006 Rabén & Sjögren

©Pija Lindenbaum

22

2018-04-27 09:49

Under de senaste åren, i takt med att transpersoner har tagit större plats i samhället och samtalet, har mängden transkaraktärer formligen exploderat.

En del av dem har också förmånen att ingå i böcker där både kvaliteten och representationen är på topp.

Förra året kom två väldigt läsvärda ungdomsböcker ut, där icke-binära karaktärer skildras utan att problematiseras: Anna Ahlunds Saker ingen ser och Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin.

I Sara Lövestams kapitelbok Skarven (2016) löser tre barn brott. Ludde har tankeöverskott och svårt att förstå sociala koder, Johannas föräldrar vägrar fatta att hon är tjej, Olivia är intensiv och expert på informationssökning. Bred representation, ja – men först och främst en författare som har full koll på sin intrig. Lövestam fick mig att både våndas, jubla och gråta. Även Jenny Jägerfelds Brorsan är kung (2016) är ett exempel på kapitelböcker när de är som allra bäst: berörande och välskriven, med ett väldigt driv.

Bra bilderböcker med transliv i fokus saknas i den svenska bokfloran.

Kapitelböckerna är få och ungdomsböckerna går heller inte att gödsla med.

De kommande åren hoppas jag på fler svenska barn- och ungdomsböcker där transpersoner är kärleksobjekt, bästa vänner, främsta fiender, syskon, föräldrar eller lärare. Och jag vill läsa böcker där transpersoner får stå i centrum, utan att könsidentiteten och omgivningens svårköpta acceptans behöver göra det.

Böcker om vardagsliv och vardagsproblem, men också berättelser fjärran från all realism.

Stephie, huvudperson i i Sophie Labelles nätserie Assigned Male, luftar i en stripp sina drömmar om utökade karriärmöjligheter för litterära transpersoner. Som svar på frågan om vad hon tycker om den bok hon just läser säger Stephie, i min fria översättning: ”Nja… Det finns en transkaraktär, och det uppskattar jag, men varje gång hon är med så handlar det bara om hennes transition. Som om transpersoner inte kan existera utanför sin transition, som om det bara är då vi kan stå i rampljuset. Ibland måste transpersoner faktiskt få ta på sig robotrustning och kämpa mot aliens.”

I den bästa av framtider finns det barnböcker om alla slags människor, erfarenheter och liv. Böcker skrivna av skickliga författare som har något att berätta, gör research och ger av sin själ. Böcker som är konstverk, ögonöppnare, minnen för livet, nervkittlande nagelbitare.

För att vi ska komma dit tror jag att vi behöver ett ännu mera levande samtal om litteraturen, dess kvalitet och vilka den speglar. Ett samtal som inte gör halt på ytan, utan djupdyker ner i ett överflöd av analys, kritik och drömmar. Ett samtal om de böcker som redan finns – och om de som ännu inte har skrivits.

Drömmar om oskrivna böcker

Att tio av de 2532 barn- och ungdomsböcker som gavs ut 2017 innehåller transkaraktärer är fantastiskt, jämfört med den massiva bristen på transkaraktärer för bara några år sedan.

Men det behövs många fler skildringar, som verkligen visar på bredden i trans, eftersom det finns mer än ett sätt att vara (trans)kille, (trans)tjej, icke-binär eller genderfluid på. Och även om alltfler av de böcker som skildrar transliv är alldeles fantastiska, så finns det många som är halvbra eller helt okej, och en del som helt enkelt är dåliga.

Till den senare kategorin räknar jag Camilla Gisslows och Klaudia Drabikowskas purfärska bilderboksserie, som kombinerar själlös text och total berättelsebrist med ogenomtänkt representation.

23

Bazar Masarin: Representation

”The single story creates stereotypes and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story” The single story creates stereotypes and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story” The Danger of a Single Story, Chimamanda Ngozi Adichie

24

Fokusera på att lägga till – inte på att rensa bort

I

Text: Emelie Nestor slutet av förra året fick jag ett telefonsamtal från en vän, som arbetar som lärare för grundskolans första år i en av Malmös mer invandrartäta stadsdelar.

Vännen hade varit på biblioteket med sin skolklass, och hade frågat bibliotekarien efter böcker med icke-vita huvudpersoner. Efter att endast ha lyckats söka fram ett fåtal böcker som stämde in på kriteriet, sa bibliotekarien lite urskuldande: ”Vi har ju också böcker med djur i huvudrollen.”

Jag och min vän skrattade lite åt kommentaren, men blev snart allvarliga igen medan vi försökte gå igenom den litteratur vi själva läst, i jakten på huvudpersoner med annan hudfärg och etniskt ursprung än det västeuropeiska.

Det gick dåligt. Visserligen är det bättre nu än för tio år sedan, och framför allt i bilderböcker finner man en allt större variation i persongalleriet.

Men fortfarande har vi en lång väg att gå, och medan de tidigare åsidosatta flickorna 25

tar allt större plats och får mer handlingsutrymme i berättelserna, får de icke-vita karaktärerna fortfarande slåss för att få en syl i vädret. Detta trots att 1,5 miljon svenskar idag har sitt ursprung utanför landets gränser.

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie har berättat hur hon som liten läste böcker om barn som lekte i snön och åt äpplen. När hon sedan började skriva egna historier lät hon sina karaktärer göra samma sak, trots att hon själv aldrig sett snö, och var mer van vid mango än äpple. Det hade inte fallit henne in att karaktärer i böcker kunde vara lika henne själv, eftersom hon aldrig läst en bok med nigerianska barn i rollerna.

När en viss grupp inte finns representerad i litteraturen uppstår två problem. Det första är att det finns en överhängande risk att denna grupp av människor tror att litteratur inte är till för sådana som de. (Lyckligtvis var så inte fallet för Adichie.)

Bazar Masarin: Representation

Det andra är att de enstaka berättelser som finns får stor genomslagskraft.

Om det finns en enda nedskriven berättelse om en by vid Oubanguifloden i centrala Afrika så kommer många människors enda referens till den floden att vara just denna berättelse.

Och om människor i just denna by, i just denna berättelse, försöker tämja en krokodil, kommer många läsare förknippa hela Oubanguifloden med människor som tämjer krokodiler.

Lägg detta till de klichéartade bilder som redan finns av Afrika inom kulturen, och vi har skapat – eller bekräftat – en stereotyp. Och stereotyper förminskar vår världsbild och stänger in människor i fack de kanske inte alls vill befinna sig i.

Hur roligt är det att bli tagen för krokodiltämjare när man egentligen är läkare?

Eller kulturarbetare? Eller en alldeles vanlig skolelev i Malmö, med föräldrar som råkar ha kommit till Sverige från centrala Afrika?

Slutsatsen som vi måste dra blir alltså: Bort med stereotyperna! Bort med Astrid Lindgrens ”kurredutter” och Hergés Tintin i Kongo och Stina Wirséns Lilla Hjärtat.

Bort med Alfons kompis Hamdis familj i Alfons och soldatpappan, som så tydligt avviker från en svensk familj. (För så där är det ju verkligen inte hemma hos alla invandrarfamiljer!) Det som vi kan ha kvar är de bilderbokskaraktärer som är tecknade med mörk hy men som är assimilerade i det svenska samhället och inte på något sätt avviker från övriga karaktärer.

Där går vi väl ändå fria från risken att skapa stereotyper. Men, vänta lite nu.

Om vi plockar bort allt som kan uppfattas som icke-vita stereotyper från bokhyllorna, vad händer då? Vi undviker visserligen risken att reproducera klichéartade och rasistiska bilder av världen utanför Europa. Men vår bibliotekarie i Malmö kommer samtidigt att få ännu svårare att hitta böcker med barn av olika ursprung i huvudrollerna.

26

Dessutom: om de författare som försöker bredda bilden riskerar att behöva dra tillbaka sina alster på grund av att de inte passar in i mallen av vad som passar att skriva om, vem ska då fylla hyllorna med nya böcker som rymmer barn av olika etniskt och kulturellt ursprung?

Innan vi försöker detaljstyra vilka böcker barn bör eller inte bör läsa tror jag att vi behöver lyfta blicken och se helheten.

Visst kan det vara så att enstaka verk förmedlar så rasistiska värderingar att de inte hör hemma i barnkulturen – eller i kulturen över huvud taget.

Men en stereotyp skapas inte av en enda bok. Lika lite kan en stereotyp, som byggts upp under århundraden, dekonstrueras med en enda bok. Vad vi läser in i en berättelse handlar inte bara om vilka ord som står på boksidorna. Läsupplevelsen påverkas också av våra tidigare kunskaper och erfarenheter.

I en tid när våra sökningar på nätet och likes i sociala medier registreras och

används för att vi ständigt ska få vår egen världsbild serverad åt oss blir det oerhört viktigt att kulturen erbjuder en variation.

Det finns all anledning för en författare att fundera över vad som förmedlas i en bok.

Det är viktigt. Men jag tror att det är minst lika viktigt att slå fast att en breddad bild, fler perspektiv, fler berättelser, väldigt sällan är skadligt för oss människor. (Och där måste vi komma ihåg att barn är precis lika mycket människor som vuxna!)

Det skadliga är tvärt om när en enda berättelse tar överhanden och inte gör plats för de andra.

Hur bra denna enda berättelse än är.

27

Bazar Masarin: Representation

SYSTERSKAP FÖR

P

Text: Josefine Fahlvik ojke möter flicka. Det är ett klassiskt motiv i konsten.

Trots att den romantiska kärleken som kulturellt fenomen är väldigt ung håller den ett starkt grepp om våra föreställningar om vad ett lyckligt liv bör innehålla.

Den sjunde och sista boken om Harry Potter, Harry Potter och dödsrelikerna innehåller en epilog som utspelar sig 19 år efter Voldermorts död. Under dessa år har Harry hunnit gifta sig och skaffat tre barn tillsammans med Ginny Weasley.

Likaså har Hermione Granger gift sig med Ron Weasly och fått tre barn med denne, och Draco Malfoy och Astoria Greengrass har en son gemensamt.

Tvåsamheten och kärnfamiljen gör oss lyckliga. Att gifta sig och skaffa barn signalerar ett, om inte lyckligt, så åtminstone lyckat, liv.

J. K Rowling låter ingen av sina huvudkaraktärer hamna utanför detta välsignade tillstånd. Barnen får namn efter hädangångna släktingar och nära vänner för att ännu mer befästa vikten av familjen.

Tonåren har väl alltid varit förknippad med kärlek. Även om ”ungdom” och ”tonåring” som kulturell varselse också är nykomlingar– ungdomskulturen uppstod

28

RST inte förrän på 1950-talet – så har väl hormoner alltid funnits.

När jag läser dagens böcker skrivna för mellanåldern har jag dock tyckt mig märka att kärleken, den sanna heterosexuella kärleken, smyger sig nedåt i åldrarna.

Så varför vill vi lära våra tjejer att män, eller pojkar, är så centrala?

Den kvinnliga vänskapen är fruktad.

Det har visat sig genom den moderna historieskriviningen att när kvinnor förenar sig blir de snabbt ett hot mot den manliga världsordningen.

Vi såg det under kampen för kvinnlig rösträtt, vi såg det under 1970-talet, vi såg det inte minst under 2017.

Det finns ingenting mer värdefullt för mänskliga rättigheter än att föra kvinnor, flickor och tjejer samman.

Jag är mycket förtjust i spökhistorier.

För mellanåldern skrivs det mängder av rysare just nu, och har gjorts i flera år.

Förutom det självklara i att de innehåller många skräckelement, kretsar förvånansvärt många av dem också kring en (heterosexuell) kärlekshistoria.

Det är inte svårt att förstå att det är ett enkelt och välkommet sätt att bryta av mot allt det otäcka, en fin historia om två personer som gillar varandra.

Frågan är bara varför den populära barnlitteraturen är så snäv i sin definition av kärlek.

Det är nu länge sedan en far eller en make var en kvinnas förmyndare och rådde över hennes tid och ekonomi.

Då ansågs hon inte redig nog att ta hand om sig själv. Så är det inte längre, och kvinnan själv har ju alltid vetat sitt värde även om det inte har bekräftats av den manliga omvärlden.

Jag anser att även litteraturen bör jobba för detta.

Den kvinnliga vänskapen förtjänar en större roll även i böcker för mellanåldern.

Om vi i böckerna, som är många barns bästa vänner när de befinner sig i slukaråldern, kan visa på det fantastiska i vad tjejer tillsammans kan åstadkomma, kanske vi får se en mobilisering även i verkliga livet.

Kärleken har sin plats, naturligtvis, oavsett vilken sexuell läggning man tillhör. Men vi hinner skildra den sedan.

29

Bazar Masarin: Representation

Förlag & Representation

B

azar Masarin skickade några frågor, till alla stora, och några mindre, förlag som ger ut barnlitteratur: hur ser ert förlag på, och hur arbetar ert förlag med representation?

Frågor som tangerar representation kan bl.a. beröra följande begrepp: inkludering/ exkludering, perspektiv, segregering, vi/ dom/utanför-grupp/innanför-grupp, minoriteter, sociala skillnader, stereotyp, funktionsvariation, etnicitet, etniskk grupp, rasism, rasifiering, kön, klass m.m.

Vilken är er policy kring frågor som berör representation?

Representation är ju ett omfattande

begrepp som på det stora hela handlar om vem som ”betyder något” (jmfr Black Lives Matter), vem som gestaltas (och hur), och vems berättelser (miljöer/verkligheter) som berättas. Det handlar ju också om vilka som är författare och illustratörer som utför (och i slutänden vilka som har ingångar till författarskap/konststudier); vilka arbetar på förlagen med beslutsfattande/urval etc?

30

specificerat målsättningar som direkt knyter an till inkludering/mångfald/representation. Vår vision är att jobba normkreativt och nyfiket för att vara relevanta för varje barn och att vi arbetar aktivt för att motverka stereotyper och öka representationen.

Vårt mål är att ge ut en bok för varje barn, oavsett ålder, ursprung, intressen, behov och förmågor. Vi vill sprida berättelser som berör, upplyser, underhåller och utvecklar. Utgångspunkten är alla barns lika värde.

Nyfikenhet och barnperspektiv är liksom kvalité och mod viktiga ledstjärnor för oss.

Våra berättelser ska spegla vår samtid och samtidigt öppna dörrar till det okända.

Med våra böcker önskar vi ge barnen en större värld!

För att leva upp till vårt mål, att representationen i våra böcker ska spegla den verklighet som vi lever i, behöver vi en ökad mångfald i utgivningen.

Vi behöver också ständigt fråga oss vem som får ge ut böcker hos oss, och se till att öppna dörrarna för nya berättare likväl som för nya slags berättelser.

Vi har strävat efter att höja vår kompetens och bredda våra perspektiv genom t ex föreläsningar på redaktionen, besök på konferenser och seminarier på temat, via referensgruppsarbete samt genom ständiga pågående samtal och diskussioner på redaktionen.

2017 inrättade vi ett inkluderingsråd på förlaget. Gruppen är tänkt att fungera som drivbänk och researchgrupp mot omvärlden och är en uppdaterad och relevant resurs för kollegor inom frågor som rör BCs normkreativa arbete.

Eftersom vi tror att det är en tillgång att vara och tänka olika strävar vi också efter mångfald bland oss som arbetar på förlaget och bland våra frilansare.

För att skapa förutsättningar för det försöker vi annonsera tjänster i andra forum än vi tidigare gjort, skapa kontaktnät på skolor och andra platser där personer vi sällan når finns och frigöra tid för att handleda den som inte har erfarenhet från

Vi fick svar från:

P

Bonnier Carlsen:

å Bonnierförlagen har vi en mångfaldsplan och vi följer upp upplevelser av kränkningar, särbehandling och diskriminering i medarbetarundersökningar.

Under våren 2018 påbörjar hela Bonnierförlagen ett omfattande mångfaldsarbete tillsammans med Make equal för att ta frågorna vidare på ett mer systematiskt sätt.

På Bonnier Carlsen, som är en del av Bonnierförlagen, har vi utöver detta arbetat på ett fokuserat sätt med inkludering och representation i omkring 5 år.

Vi tror att ett lag som utgörs av olika personlighetstyper, erfarenheter och glasögon är en verklig tillgång i vårt arbete och är övertygade om att det visar sig i vårt resultat.

I vår strategi har vi därför uttryckligen 31

Bazar Masarin: Representation bokbranschen men som har andra perspektiv att bidra med.

Arbetet med inkludering och mångfald hos oss har varit både givande och utmanande. Inte minst eftersom vi har ett högt arbetstempo i det dagliga och det kräver tid att göra plats åt att skapa nya arbetssätt, kunskaper, kontaktnät och sätt att tänka. Ibland svårt men otroligt viktigt och en investering för att vara relevanta på sikt.

eftersträvar.

På samma sätt som vi redigerar språket i en bok, tittar vi också på persongalleri, och försöker att genomgående se också det som inte finns där.

Men ännu mer intressant är perspektiv.

När det gäller till exempel ungdomsböcker, är perspektivet det som kommer allra först för mig som förläggare.

Det är huvudpersonens berättelse som är det viktiga, och den kan bara berättas genom just huvudpersonen. Därför är det otroligt viktig med huvudpersoner med olika erfarenheter. I vissa fall behöver dessa erfarenheter vara författarens egna, men magin i skönlitteratur är ju just att den inte behöver vara självbiografisk.

Den riktigt begåvade författaren kan se världen från någon annans perspektiv och få läsaren att göra detsamma!

V

Vombat förlag:

ombat förlag ger ut böcker som synliggör mångfalden som vi lever i, i våra böcker ska ett barn och/eller en vuxen kunna känna igen sig i avseende etnicitet, (språk) kultur, (familj) funktionsvariationer, ålder, könsidentitet m.m. Vombat är ett litet förlag men är noga med att författare och medarbetare representerar olika grupper, inriktningar, intressen och, faktiskt något som ibland glöms bort – ålder.

Författarnas och illustratörernas ålder spänner över tonår till över 70 år.

Författarnas och illustratörernas utbildning varierar stort.

Dock är de som kan sägas vara Vombat förlags medarbetare synnerligen välutbildade, men med olika kulturell bakgrund och personlig inriktning.

Det går inte att tvinga fram en normkreativ upplevelse hos läsaren, den kan bara gestaltas på ett ärligt sätt av bokkreatören.

E ChinLit:

ftersom jag redan valt ett språkområde – böcker på kinesiska – så har jag redan snävat in området för representation.

I en del böcker har kinesiska författare/ illustratörer använt sig av djur som ju också är vanligt i den anglosaxiska världen och de gånger det handlar om människor är det nog oftast kinesiska huvudkaraktärer faktiskt, något som ökat på sistone eftersom det varit så snedfördelat i och med den höga importprocenten av barnbokstitlar.

Det är klart att som svensk har man ju naturligt i sig ett filter. Till exempel blev jag en gång presenterad för en kinesisk författare som skrev mycket om flickor i yngre tonåren. Det var rosa bokomslag och där flickorna var drömmande varelser som inte kunde göra samma saker som pojkarna. Så ser inte ens verkligheten ut i Kina!

Sådana böcker väljer jag naturligtvis bort direkt utan att ens läsa dem.

Men det är inte alltid könsstereotypt innehåll är så uppenbart, det kan ju vävas in också utan att det självklart framgår av

P

Lilla Piratförlaget/Gilla Böcker:

å Lilla Piratförlaget och Gilla Böcker för vi en ständig diskussion om litteratur, innehåll och perspektiv.

Om vad som får oss nyfikna, vad som överraskar, vad som känns nytt, och vad som tål att berättas många gånger.

Vi pratar också mycket om representation, inte som en bärande del av en berättelse utan som en del av den höga kvalitet vi 32

V

bilder och berättelsen i stort.

Ibland kan man ju neutralisera i själva översättningen av texten men sådana ändringar får förstås inte inkräkta på författarens andemening men det kan ibland låta sig göras.

Handlar det om klassiska folksägner från förr kan man inte komma ifrån vissa saker men man måste ju inte heller neutralisera allt. Det är viktigare att då kommunicera när man läser för barnen, att kanske problematiserar att på den tiden gjorde man si och så och så vidare.

Färg

lägg

ditt

Berghs Förlag:

i har många översatta barnoch ungdomsböcker på vår lista, och barn här i Sverige får på det viset möjlighet att läsa berättelser om och från andra delar av världen.

lag!

33

2

Bazar Masarin: Representation

Ett manifest för en antiras

Philip Nel, Was the Cat in the Hat Black?:the Hidden Racism of Children´s Literature, and the Need f Text: Philip Nel

F

Översättning: Susanne Sandström ör att lösa upp apartheiden i barnlitteraturen måste vi förändra sätten vi producerar, marknadsför, läser och undervisar litteratur för unga människor.

Som Ralph Ellison [amerikansk författare, litteraturkritiker och forskare] en gång i tiden uppmärksammade, ”även om fiktion bara är ett slags symbolisk handling, endast ett ’som om’, är det ändå just där som dess verkliga uppgift och dess förmåga att åstadkomma förändring finns. När den är som mest allvarlig är den – precis som politiken när den är som bäst - en strävan mot ett mänskligt ideal”.

För att närma oss detta ideal måste vi inse att We Need Diverse Books och Black Lives Matter inte bara är slagkraftiga paroller.

De är riktlinjer. Köp olika, mångfaldiga böcker. Lär ut olika böcker. Kämpa emot den vita makten i alla dess former, men i synnerhet den inom barnlitteraturen.

Det vi läser som barn formar oss på djupet eftersom vi som barn fortfarande håller på att bli.

34

Det är därför som barnlitteraturen är en av de viktigaste arenorna för att bekämpa fördomar.

Ungefär en tredjedel av de förslag som presenteras här riktar sig uttryckligen till vita. Det finns två orsaker till det.

För det första, då det främst är vita som drar fördel av den vita makten så är det vita som har den största moraliska skyldigheten att få slut på den.

Allt för många vita lämnar över arbetet med att bekämpa rasrelaterad ojämlikhet till icke-Vita människor [PoC]. Vita kan inte både dra fördelar av ett orättvist system och samtidigt avsäga sig sitt ansvar för det systemet: även om vi personligen inte skapat rasismen är vi ändå en del av den eftersom vi skördar frukterna av det, då är vi inblandade i det.

Den andra orsaken handlar om makt: en barnboksförläggarbransch som domineras av vita är svårare att förändra om människorna i branschen inte tar itu med att hantera dess systematiska rasism.

Men att följa dessa förslag som uttryckligen vänder sig till vita får aldrig leda till att vita talar för icke-vita [PoC], eller ta för givet att vi har alla svar. Det har vi inte.

sistisk barnlitteratur

for Diverse Books, Oxford Univ. 2017

Vi måste lyssna på icke-vita människor och icke-vita gemenskaper, och göra vad vi kan för att bekämpa rasism.

”rasfördomsbacill” i ett moln av bekämpningsmedel.

Seriestrippen antyder att efter att mannens huvud blivit befriat från dylika baciller kommer rasismen inte längre att hemsöka honom.

1) Inse att individuell rasism ofta är

omedveten, och att systematisk, strukturell rasism vanligtvis är osynlig.

1942 tecknade Dr. Seuss en serie som han kallade ”Vad det här landet behöver är ett effektivt motgift för intellektet”.

I seriestrippen ser man en kö bestående av män som sträcker sig från horisontpunkten till bildrutans framkant, där mannen längst fram blir vaccinerad. På mannens vänstra sida står Onkel Sam och håller i en stor handspruta av märket Flit (Seuss var vid tillfället berömd för sina reklamannonser för Flits insektsspray). Motgiftet sprayas in i ena örat medan det ur det andra örat kommer ut en

35

Bazar Masarin: Representation Samtidigt som jag beundrar optimismen i Seuss metafor såväl som hans aktivistiska syfte, så är rasism mer som cancer än en lättbotad bacill.

I själva verket skapade Seuss, samtidigt som han tecknade denna serie, andra serier som stereotypiserade människor av japansk härkomst – och avslöjade oavsiktligt hur lite han förstår om hur rasism faktiskt fungerar. Den är svår att utrota eftersom den är systematisk.

Rasism är vad Raymond Williams kallar ”en känslostruktur”.

I ”Marxism and Literature” (1977), beskriver Williams känslostrukturer som ” betydelser och värderingar så som de levs och känns” och föreslår att ”en alternativ definition skulle vara erfarenhetsstrukturer”.

Diazs ”MFA vs. POC”, i vilken han beskriver de utmaningar och den bedrövelse det innebär att vara ” en icke-vit människa [PoC] på en workshop vars verklighetsuppfattning inte inbegrep mina mest grundläggande upplevelser som icke-vit människa [PoC] - som med andra ord inte inkluderade mig”.

Oavsett din roll eller din ras, var uppmärksam på hur rasmässiga eller rasistiska strukturer kan komma att styra ditt beslutsfattande.

Fråga dig själv: i vilken mån är denna uppfattning bara något som jag känner?

Om du är vit, hur reagerar dina icke-vita vänner eller kollegor på samma verk?

Observera: Jag föreslår inte att du frågar dina icke-vita vänner och kollegor.

Att bli mindre rasistisk är ditt ansvar, inte deras. Jag föreslår istället att du lyssnar.

Vi talar om typiska komponenter som har med impulser, självbehärskning och nyanser att göra; i synnerhet medvetandets och relationers känslomässiga komponenter: inte känsla mot tanke, utan tanken så som den känns och känslan så som den tänks: det praktiska medvetandet av idag i en kontinuitet som är levande och står i ett inbördes förhållande. Vi bestämmer alltså dessa komponenter som en ”struktur”: som en uppsättning specifika, inre relationer som är både sammankopplade och i anspänning”

Williams talar inte specifikt om rasism här, men hans tankar belyser hur omedvetna men djupa övertygelser strukturerar medvetande, känsloyttringar och vårt samspel med andra människor.

Det finns en ”levd och upplevd” komponent i rasifierat tänkande, som på ett affektivt sätt väver in rasismen i en persons hela erfarenhet av världen.

I alla delar av livet där känslor styr vårt beteende, spelar rasistiska känslostrukturer en roll.

När vi bedömer böcker för yngre läsare tittar vi även efter om en rollfigur är sympatisk (eller inte), en roman är trovärdig (eller inte), en bok har estetiska förtjänster (eller inte), ett manus går att sälja (eller inte).

Om du är författare eller undervisar i litterär gestaltning, bör du läsa Junot

2) Lyssna.

Lita på andra människors erfarenheter.

Alltför ofta är människor skeptiska till, eller avfärdar helt enkelt, påståenden som deras egna liv inte kan bekräfta.

Om du är en vit bokförläggare, redaktör, litteraturagent, eller recensent, och anser att en bok skriven av en icke-vit författare eller illustratör är ”orealistisk” så stanna upp och fråga dig själv varför. Beror det på att verket utelämnar viktig information, eller säger det upplevda utelämnandet mer om din egen annorlunda erfarenhet?

3) Bredda din användning av olika medier

I vår fragmenterade tid med sociala medier, nätsidor och tv-kanaler, är det lätt att bara se de källor som bekräftar din erfarenhet av världen.

Läs något som antingen motsäger denna [själv]bekräftelse, eller något som helt enkelt inte har dig som tänkt målgrupp.

Och kom ihåg att bildning kräver lyssnande.

När jag skrev den här boken (och även därefter) spenderade jag en hel del tid på Black Twitter.

36

Även om jag umgicks (umgås) med vissa människor där, ägnade (ägnar) jag största delen av tiden åt att lyssna –läsa andras tweets, följa länkar, sammanställa läslistor och göra anteckningar.

5) Var medveten om empatins gränser.

4) Förespråka inte bara tolerans; respektera olikhet på riktigt.

Som Karen Fields och Barbara Fields skriver, är ordet ”tolerans” en välmenande men felaktig beteckning. Dagens vurm för att lära ut tolerans visar tydligt på ordets antidemokratiska implikationer.

Lärare identifierar för, barnens bästa, utmärkande drag (etnicitet, utseende, sexuell läggning och liknande) som räknas som saker som diskvalificerar människor från ett fullt och jämlikt medlemskap i samhället.

Dessa utmärkande drag, lär sig barnen, kan de fördra/tolerera som en storsint men överlägsen handling – eller vägra att fördra/tolerera, som en icke-storsint överlägsen handling. Tolerans grundar således jämlikhet på ett välvilligt överförmynderi snarare än på demokratiska grundprinciper.

Den allmänna acceptansen av toleransretoriken är ett exempel på faran med att ha goda avsikter.

Som Karen och Barbara Fields skriver, är det tydligt ”hur ytligt begreppet tolerans är som ett moraliskt eller etiskt rättesnöre (’Du skall tolerera din nästa såsom dig själv’, är ju inte precis vad Jesus sa…)”.

I stället för att ”tolerera” olikheter, måste vi respektera olikheter genom att först erkänna att de finns på riktigt.

Som Christopher Myers säger, ” berättelsen som säger att ´vi är alla lika under ytan´ är en rädsla för olikhet”.

Och, snarare än att framhärda med berättelser om likhet som döljer viktiga olika livserfarenheter, borde vi istället erkänna att vi har olikheten gemensamt.

Våra olikheter är intressanta: om vi lyssnar till och respekterar olika erfarenheter kan vi lära av varandra.

Som Leslie Jamison frågar sig, ”hur kan jag leva mig in i någons smärta, utan att göra intrång på den individens unika upplevelse av den smärtan?”.

Svaret på denna stora fråga är att det ofta är omöjligt. Till exempel så misslyckas ofta inte bara vita människors välmenande försök att känna icke-vita människors smärta, utan kan i själva verket göra skada.

Naomi Murakawa skriver ”viljan att föreställa sig att man kan känna svartas smärta…är i sig nästan alltid ett utövande av våld och privilegium”.

Då Murakawa i sin text riktar sig mot det amerikanska fängelsesystemet, uppmanar hon människor att i stället beakta hur det känns att leva i ett land ”som har byggt ett väl utvecklat system med burar…[för] svarta människor…Hur känns det att vara på samma sida som det där systemet, som jag betalar skatt för, och där försvaret av det sker i mitt namn?” Hon menar att om du kan känna dig själv som någon som orsakar ett enormt lidande, då kan det bli din mätare för var vi befinner oss. Min mätare för var jag befinner mig är inte hur jag föreställer mig svart kriminalitet. Min mätare för var vi befinner oss är: Hur delaktig är jag i denna systematiska, påtvingade utvinning av en enorm mängd lidande och död?

På samma sätt måste, inom det barnlitterära fältet, pedagoger, förläggare, och konsumenter göra mer än att bara sympatisera med historiska och samtida underrepresenterade grupper.

Människor måste fråga sig: på vilket sätt orsakar mina handlingar eller min brist på handling lidande? På vilket sätt är jag ansvarig? Vad kan jag göra?

Om du är lärare: har du bara en symbolisk latinamerikansk författare/ roman i din litteraturlista, eller har du flera latinamerikanska författare/ romaner?

37

Bazar Masarin: Representation Om man enbart identifierar texter av icke-vita som ” mångfaldsböcker” sätter man oavsiktligt likhetstecken mellan ”böcker” och ”böcker av vita”. Raskonster genomsyrar språket så fullständigt att de är svåra att undvika; därför måste vi vara uppmärksamma på dem, undersöka och ifrågasätta dem.

Om du är förläggare, är alla dina afroamerikanska barnböcker i genrerna realism, historisk fiktion, faktaböcker, biografier och poesi? Eller ger du också ut dystopier, science fiction och fantasy av svarta författare?

6) Var uppmärksam på raskonster

”Racecraft” [jmfr häxkonster] är Karen Fields och Barbara Fields term för språkliga trick som döljer rasmässiga antaganden.

Till exempel är det mer rättvisande att kalla en mening som ”rasprofilering” för ”rasistisk profilering” då det i den förra termen är ”offrets outtalade ras” snarare än förövarens uttalade rasism som hamnar i fokus”.

Att misstänkliggöra, utreda, eller trakassera en annan människa på grund av hens ras är inte bara rasrelaterat, det är rasistiskt. ”Rasrelaterad” döljer den inneboende rasismen i denna praktik. Om du är uppmärksam på det kan du höra att vardagsfraser ofta döljer rasrelaterade ideologier.

I denna bok har jag till exempel använt uttryck som ”icke-vita [PoC] människor”, ”icke-vita [PoC] författare”, ”icke-vita [PoC] barn” och liknande eftersom de idag är accepterade benämningar.

Men lägg märke till det magiska trick dessa ord utför: de suddar bort ras från vita människor (de antyder att vit, på något sätt, inte skulle vara en färg). Även om min avsikt är att dessa benämningar ska vara rasmässigt inkluderande, så placerar de vita människor utanför kategorin ras.

På samma sätt är ”Mångfaldsböcker” en användbar benämning på ett underrepresenterat litterärt område, men det fungerar också på samma sätt som benämningen ”icke-vita människor [PoC]”.

Som Anna Holmes uppmärksammar så placerar ordet ”mångfald” en grupp (vita, manliga amerikaner) som norm, och alla andra som Andra.

7) Markera vithet.

En förklaring till vithetens ideologiska makt är att den är obemärkt. När vi läser och stöter på en karaktär vars ras inte uttalas, förutsätter vi att den karaktären är vit. Men vi kan beröva vitheten dess obemärkta makt genom att uttala den.

Om du är en författare som bara anger ras och etnicitet när det gäller icke-vita karaktärer så ändra på det.

Om du är beredd att identifiera en tredjeklassare som indian eller en lärare som svart, så ska du även identifiera fotbollstränaren, bussföraren och studievägledaren som vit.

2015 började Kirkus Reviews använda sig av det här förhållningssättet.

Kirkus redaktör Vicky Smith förklarade beslutet att beteckna vithet med att om man inte gör det, så gör man alla ickevita läsare till ”andra”: de läsare som inte tillhör en boks normalidentitet tvingas, även om det bara är för stunden, till vad W.E.B Du Bois har kallat dubbelt medvetande: att alltid betrakta sig själv genom andras blickar.

Sammafattningsvis skriver Smith: ”För att återspegla det faktum att stora delar av läsekretsen till de böcker vi recenserar inte är vita – och att alla våra egna läsare inte är vita – började vi hösten 2015 att beteckna både vita rollfigurer och icke-vita rollfigurer när vi beskrev människor. ”Fler recensenter borde ta ställning för att göra vitheten synlig.

Och läsare borde inte utgå från att en person är vit varje gång en rollfigurs hudfärg inte skrivs ut, utan vänta med detta antagande tills det finns belägg för det.

38

Att avlägsna den ideologiska osynlighetsmanteln från vithetsnormen utmanar på ett tydligt sätt de mer subtila formerna av vit makt.

Detta är en orsak till att vita människor har så svårt att acceptera möjligheten att de böcker, filmer eller leksaker de älskade när de var barn sprider rasistiska fantasier.

Eftersom de saknar erfarenhet av att tänka kring ras, blir de arga vid minsta antydan om att deras kära minnen, eller verk som betyder något personligt för dem, kan förstärka strukturell rasism.

Om detta inte är uppenbart borde vita människor – speciellt de som är drabbade av vit känslighet – sluta vara så självcentrerade.

Lyssna på människor vars erfarenheter skiljer sig från dina egna. Lyssna med ödmjukhet och eftertänksamhet.

Kom ihåg att, i Amerika, möter icke-vita [PoC] människor rasism nästan varje dag.

Så vita människor om ni tycker att någon är överkänslig när det kommer till ras eller anser att någon låter ras spela en alltför stor roll i sin analys, fråga då er själva: hur skulle jag känna mig om jag mötte rasism dagligen?

8) Inse att den vita makten infekterar alla hjärnor, inte bara vita människors.

Hos vita människor skapar vit makt fördomar. Hos icke-vita människor skapar det självhat, självtvivel och lidande.

Det är omöjligt att växa upp i en rasistisk kultur utan att dessa idéer genomsyrar ditt sätt att tänka. Det är därför som människor ofta är omedvetna om de rasistiska antaganden som nästlat sig in i deras tankeprocesser, och det är därför som de går i taket när det påpekas att de eller deras verk på ett eller annat sätt förstärker rasistiska idéer.

Så om någon påpekar att ditt verk förstärker rasistiska stereotyper, var öppen för möjligheten att det kan ligga något i en sådan kritik.

Naturligtvis kan påståendet också vara grundlöst, men många av oss bär omedvetet på antaganden och övertygelser som vi inte är fullt medvetna om.

10) var medveten om att vara trevlig och att vara rasist inte utesluter varandra

9) Var medveten om vit (över)känslighet, men var inte undfallande för den.

Det här förvånar människor som utgår från att det bara är elaka människor som är rasister, eller att endast onda människor är anhängare av tanken om vit makt.

De vänligaste, mest välmenande agenter, författare, illustratörer/konstnärer, redaktörer, recensenter och kritiker kan –-oavsett ras eller etnicitet – ändå agera på sätt som upprätthåller rasistiska maktstrukturer.

Medvetenheten om detta har faktiskt varit en av de största drivkrafterna till att skriva den här boken. Som vit forskare (som, pg a de oförtjänta privilegier min vithet skänkt mig, aldrig har upplevt rasism riktad mot mig), har jag varit intensivt medveten om och oroad över att det finns en risk att mina analyser förstärker sådant de försöker ifrågasätta.

Konfronterade med vad Robin DiAngelo kallar vit känslighet (White fragility) torde människor av alla raser finna att tålamodet brister. I diskussioner om ras och rasism tenderar vit känslighet (hos vita) att framkalla försvarsreaktioner, påståenden om att man är offer och anklagelser om orättvis behandling.

Att lugnt och sakligt peka på hur det faktiskt förhåller sig kommer inte att övertyga alla känsliga vita människor.

Det är värt försöket, men det är också viktigt att komma ihåg att det inte är din uppgift att korrigera andras felaktiga antaganden. Om du vill försöka bör du tänka på att dessa människor är rädda och inte bara ovana vid att få sina egna privilegier utmanade utan ovana att tänka på ras över huvud taget.

39

Bazar Masarin: Representation Det skulle faktiskt inte förvåna mig om läsare av boken upptäcker brister som min rasifierade erfarenhet har hindrat mig från att se. Med det sagt, hoppas jag att läsare gör mig uppmärksam på dessa frågor och andra.

Naturligtvis har inte heller någon individ i de grupper som möter institutionellt förtryck makten att bestämma vem som är allierad.

Däremot är denne individ bättre lämpad än jag att bedöma vem som är allierad.

Som Robin DiAngelo träffande uttryck det, ” jag kallar inte mig själv en ’antirasistisk vit’ eftersom jag tycker att det är upp till icke-vita människor [PoC] att avgöra om jag, i ett givet ögonblick, beter mig på ett antirasistiskt vis”. Precis.

En vit heterosexuell man som jag har inte rätten att kalla sig själv allierad.

Men det betyder inte att vi alla inte kan och bör försöka vara allierade.

Hur? Var en förkämpe. Höj din röst.

Förstärk de marginaliserades röster.

Med andra ord, att vara en allierad handlar i slutänden om vad du gör.

11) Var inte bara allierad. Var en medbrottsling.

Jag lånar denna distinktion från den anonymt författade essän, ”Medbrottslingar inte allierade: avskaffa alliansindustrikomplexet”, som påpekar att ”de risker som en allierad tar i en strid, som (ofta tillfälligt) ger sitt stöd eller visar sin solidaritet, skiljer sig avsevärt från de risker som en medbrottsling tar.

När vi kämpar tillsammans, och blir delaktiga i en kamp för frigörelse, är vi medbrottslingar”.

För att främja produktionen av mångfaldsböcker för barn och ungdomar, måste lärare göra mer än att bara dela ut en och annan bok av en icke-vit författare, och förläggare måste göra mer än att bara upprätthålla status quo i publicerandet av mångfaldslitteratur i ett fåtal utvalda genrer.

De måste gå med i rörelsen. De måste vara beredda att anamma det obekväma.

Som essän konstaterar, ”medbrottslingar är inte rädda för att ge sig in i obekväma/ oroande/utmanande debatter eller diskussioner”.

Enligt essän bör vi också ”vara misstänksamma mot var och en och varje organisation som gör anspråk på att vara bundsförvanter/allierade, att bedriva avkolonialiseringsarbete, och/eller öppet skyltar med sina förbindelser med ursprungsbefolkningar.”

Jag skulle säga att en sådan varning gäller för alla som inte är en del av den grupp de ger sig ut för att förespråka.

Jag strävar efter att vara en allierad, men jag skulle aldrig utge mig själv för att vara en allierad.

Den som tillhör en dominerande grupp kan inte själv utse sig till en allierad.

12. Vita människor: medge att ni är en del av den vita makten och använd ert privilegium till att bekämpa den.

För att åter citera DiAngelo, ”vit rasism är till syvende och sist ett vitt problem och det är vita människor som har ansvaret för att sätta stopp för den”.

Just så. Alla vita människor måste inse att de inte aktivt behöver stödja vit makt för att dra nytta av vit makt. Alla vita drar nytta av vit makt, vare sig vi vill det eller inte. Eftersom vi drar nytta av den är vi också ofrivilliga medbrottslingar.

Lyckligtvis (men orättvist) medför vårt oförtjänta privilegium att de vita som fortfarande inte är övertygade, lyssnar på oss.

Vi har därför en moralisk skyldighet att använda oss av vårt vita privilegium för att underminera den vita makten.

Som James Baldwin skrev i The Fire Next Time (1963), vita människor ”sitter i själva verket fortfarande fast i en historia de inte förstår; och så länge de inte förstår den, kan de inte bli fria från den.” Hjälp dem att förstå.

40

användbara frågor att ställa till texter: • Vilken (eller vems) världsbild, eller vilka beteenden, framställs som normala i texten?

• Varför är texten skriven på det sättet? På vilka andra sätt kunde den ha skrivits?

• Vilka antaganden gör texten om ålder, kön [klass, ras, sexualitet], och kultur (inklusive sina läsares ålder, kön, [klass, ras, sexualitet] och kultur)?

• Vem är tystad/gör sig hörd här?

• Vems intressen tjänar texten bäst?

• Vilka ideologiska ståndpunkter kan du identifiera?

• Vilka möjliga läsningar finns det av den här situationen/händelsen/rollfiguren? Hur kom du fram till den tolkningen?

• Vilken moralisk eller politisk hållning stöder en läsning? På vilket sätt möjliggör specifika kulturella och sociala kontexter specifika läsningar (t.ex. vem kan du inte säga det till)?

Hur kan den ifrågasättas?

13) Använd inte historien som en ursäkt: fråga i stället vem är ”de”?

När någon försvarar en rasistisk bok eller film eller tv-program med att säga ”det var så de tänkte på den tiden”, fråga då: Vem är de? Är de alla människor överallt? Alla vita människor? Hur är det med icke-vita människor? Alla människor har inte tänkt på samma sätt i alla tider och på alla platser. Att påstå att de har gjort det förser oss med en skenbart godartad ursäkt för förflutna brott mot mänskligheten.

Att hänvisa till att ”De tänkte så” innebär att man gör rasism till något naturligt och oundvikligt. Men rasism är inte oundviklig.

Som Robin Bernstein påpekar ”har de rasistiska föreställningarna i USA förändrats relativt lite från 1800-talet fram till idag”. Antalet ”tänkbara tankar” har inte förändrats, däremot har den relativa mängden människor som tänker dessa tankar förändrats.

Både förr och nu har såväl ovanliga som helt vanliga människor motsatt sig vit makt; och på samma sätt har både betydelsefulla och betydelselösa människor stött tankar om vit makt.

Självfallet är det mycket svårare att komma fram till egalitära uppfattningar i en polisstat som grundar sig på vit makt.

Men det är inte omöjligt. Att hävda att det är omöjligt förutsätter att progressiv förändring är oundviklig. Men den är inte oundviklig.

Samhällsförändring är inte ett evigt framåtskridande mot ett mer upplyst nu.

Den rör sig ryckigt och knyckigt, vinner mark och lider nederlag, gör ojämna framsteg och backar ibland. Kampen för lika rättigheter, lika tillgång, och rättvis representation kräver alltid engagerade människor som kämpar för att göra en positiv skillnad.

Dessa frågor kan enkelt överföras till olika genrer och olika media, tex genom att byta ut ”texter” mot ”bilder” och fråga om förhållandet mellan ord och bilder i en bilderbok eller grafisk roman, eller beakta kameravinkeln i en film osv.

15) Köp mångfaldsböcker

Förbind dig att köpa verk av icke-vita författare. Ge mångskiftande/olika böcker till alla unga människor du känner. Kom ihåg: alla barn behöver böcker som gestaltar icke-vita personer.

Alla barn behöver också böcker som tar upp de dagliga orättvisor som rasismen påtvingar unga icke-vita människor.

Om dina barn, syskonbarn eller unga vänner är vita – ge dem mångfaldsböcker.

14) Var en kritisk och skeptisk läsare – och uppmana andra att läsa med kritiska ögon.

16) Undervisa om mångfaldsböcker

Nathalie Woolridge erbjuder några

41

Jag känner inga lärare som undervisar i barn- och ungdomslitteratur som sätter samman en helt vit litteraturlista eller

Bazar Masarin: Representation skapar ett helt vitt klassrumsbibliotek.

Men jag vet att många av oss (inklusive jag själv) kunde göra bättre ifrån oss.

Vi kan hörsamma Chimamanda Ngozi Adichies varning för ”faran med enda berättelse”. När vi bara undervisar om en berättelse av en afroamerikansk författare (eller nigeriansk författare, i Ngozi Adichies fall) riskerar vi att göra just den berättelsen till den gruppens ”slutgiltiga berättelse”.

När endast en av de obligatoriska titlarna i en litteraturlista är skriven av en latinamerikansk författare, blir den den betecknande latinamerikanska boken.

Vi måste alltså även variera vad vi undervisar om inom varje grupp.

Se efter i klassrummen och på skolbiblioteken; se över litteraturlistorna.

Vem representeras i böckerna, på omslagen och i illustrationerna? Hur framställer dessa böcker icke-vita människor?

Hur många böcker representerar icke-vita människor? Vilka rasifierade grupper representeras mest varierat på biblioteken? Är tex icke-vita [PoC] människor endast begränsade till vissa genrer?

Hur kan man variera bibliotekets bestånd?

17) Ge ut mångfaldsböcker

Arbetet med att förändra den ”barnlitteraturens helvita värld” började för ungefär ett halvsekel sedan. Även om vi har gjort framsteg sedan dess, är framsteg inte detsamma som rättvisa.

Den procentuella andelen av böcker årligen med icke-vita rollfigurer ligger fortfarande bara på runt 10 procent, trots att 50 procent av barnen i skolålder i USA är icke-vita. Denna klyfta är ett mått både på hur långt vi har kommit och ett mått på hur långt vi fortfarande har kvar. (se bild) För femtio år sedan avslutade Larrick en artikel med följande ord: ”förekomsten av den vita makten i barnlitteraturen kommer att vara avskaffad när författare, redaktörer, förläggare och bokhandlare beslutar sig för att de inte behöver ge vika

42

för trångsynta personer.” I dag lever den trångsyntheten kvar i mer subtila former – i form av färgblindhet, eller genre, eller säljbarhet.

Att öka medvetenheten hos redaktörer, litterära agenter och andra i förlagsbranschen är en början. Men det räcker inte. Förlagsbranschen [i USA] är till mellan 79–89 procent vit.

För att få till en förändring av systemet, måste branschen se det som sin uppgift att anställa icke-vita förläggare, icke-vita redaktörer, icke-vita marknadsförare och pr-folk, icke-vita formgivare och icke-vita distributörer.

©2016 David Hu David, Sarah Pa Molly Beth Griffi

uyck Huyck, ark Dahlen, fin

ungdomslitteratur måste också rekrytera icke-vita människor – inte bara för att läsa och skriva om böcker av eller om icke-vita människor, utan för att läsa och skriva om all slags litteratur.

För att komma tillrätta med detta systemrelaterade problem föreslår Jason Low (från multikulturella bokförlaget Lee & Low Books) att förläggare etablerar praktikantprogram som uttryckligen rekryterar icke-vita sökande.

Det ska vara fullt betalda praktikantplatser eftersom man annars diskriminerar kvalificerade personer som inte har råd att arbeta gratis.

Som Low skriver är tanken bakom att instifta liknade program att många som arbetar inom förlagsbranschen har börjat sina karriärer som praktikanter. Om man inte instiftar sådana praktikantanställningar kommer man att råka ut för vad Low kallar ”pipeline problemet”: att det inte finns tillräckligt många sökande med olika bakgrund inom förlagsbranschen.

För att förändra systemet måste vi närma oss det systematiskt – med handlingsprogram som är utformade för att öka mångfalden. Annars kommer inte mycket att förändras.

De tre stora förläggarutbildningarna under sommarhalvåret – Columbia Publishing Course, Denver Publishing Institute, New York University summer Publishing Institute - behöver bli mer öppna för icke-vita sökande. Trots att dessa är de huvudsakliga inkörsportarna till förlagsbranschen är samtliga utbildningar mycket dyra och omfattas inte av statliga studiemedel.

De borde vara studiemedelsberättigade eller, ännu bättre, programmen borde åta sig att stå för kostnaderna för icke-vita ansökande. Att göra dem billigare skulle också hjälpa till att bemöta ”pipelineproblemet”.

Det skulle även förläggare kunna göra om de börjar anställa människor från andra universitetsutbildningar – som tex CUNY´s [City University of New York).

Ken Chen, poet och vd för Asian American Writers workshop konstaterar att: ”Din förmåga att föreställa dig att det finns en marknad för mångfaldsböcker har att göra med din förmåga att föreställa dig att dessa människor existerar.

Och om du inte kan föreställa dig att icke-vita [PoC] människor faktiskt existerar och kan köpa böcker, då kan du inte föreställa dig att sälja böcker till dem.

Det handlar inte bara om ett företags mång faldspolicy ; det handlar om att på allvar känna till vad som händer i icke-vita samhällen.”

Tidskrifter som recenserar barn- och

43

Bazar Masarin: Representation Samtidigt som en mer varierad yrkesgrupp är en utmärkt början, måste förläggare också uppmärksamma på vilka sätt den vita makten kan påverka även icke-vitas omdöme. Alla i branschen behöver lära sig hur rasism fungerar, vad rasistiska troper är, och hur man kan undvika att sprida dem i de böcker man ger ut.

Poeten och redaktören Camille Rankine skriver: Jag har insett att om du vill arbeta för att

roll som afroamerikaner spelade vid firandet av presidentens födelsedag uppmärksammas inte ofta, och det beror på att det inte är särskilt många som känner till slaven Hercules och hans bakverk”.

Bokens illustratör, Vanessa BranleyNewton, förklarar sitt val att framställa de förslavade köksarbetarna som glada: ”Även om slaveriet i USA var en oerhörd orättvisa, pekar forskningen på att Hercules och de andra tjänarna i George Washingtons kök var mycket stolta över att få laga mat åt en man i den ställningen.

Det var därför jag framställde dem som lyckliga människor”.

Att bokens afroamerikanska illustratör och redaktör båda gör bilderböcker om medborgarrättrörelsen tydliggör, enligt mig, både en avsaknad av rasistiska avsikter och att den vita makten har normaliserats i amerikansk kultur.

Därför måste barnboksförläggare inte bara se till mångfalden vad gäller sin personal utan också se till att deras anställda (gamla såväl som nya) läser på om rasism i barnlitteraturen.

Förläggare måste möta behoven från en befolkning som blir allt mer etniskt mångfaldig, inte bara för att det är det rätta att göra, utan för att om de inte gör det kommer de att göra de sig själva umbärliga.

Om statistiker har rätt så kommer majoriteten av USAs befolkning år 2043 att utgöras av icke-vita. Även om detta påstående döljer det faktum att icke-vithet består av ett brett spektrum av identitetskategorier och att ras är långt ifrån en stabil kategori, så pekar den demografiska utvecklingen på att den vita andelen av befolkningen minskar och på vikten av att nå fram till den ökande andelen multietniska amerikaner, asiat-amerikaner och latinamerikaner.

Om dessa barn stöts bort av böcker som förbiser eller stereotypiserar dem, kommer de inte att lära sig att läsa i samma utsträckning eller lära sig att läsning inte är något för dem, vilket i sin

skapa en inkluderande litterär kultur, så räcker det inte med att vara en icke-vit människa för att resten ska falla på plats.

Jag växte upp i ett samhälle som värdesätter vita liv, vita arbeten, vita idéer, och vita berättelser framför alla andra – i en kultur där vit är normen och allt annat är en avvikelse.

Därför är jag inte immun mot den typ av fördomar som detta skapar. Men jag har gjort det arbete som krävs för att inse det, för att förstå att jag läser med de ”glasögonen”, och för att ifrågasätta de värderingar som jag har internaliserat. Det är inte magi.

Och det är inget som är självklart bara för att jag är en icke-vit [PoC] människa”

Ett aktuellt fall: I januari 2016 publicerade förlaget Scholastic boken A Birthday Cake for George Washington, som förevigar myten om den lycklige slaven genom sin porträttering av Hercules, Washingtons förslavade köksmästare – som i själva verket rymde på Washingtons födelsedag.

Boken, som Scholastic (pga omfattande kritik) drog tillbaka, är ett tecken på rasismes tendens att hela tiden återuppstå och inte på någon avsiktlig illvilja hos upphovsmännen.

Den glade slaven är en bestående trop i synnerhet inom barnlitteraturen, men även inom den amerikanska kulturen i allmänhet.

Avsikten som bokens författare, illustratör och redaktör hade var att inkludera människor som har utplånats från den amerikanska historiens berättelser: vi vet en hel del om USAs första president, men bara lite om de människor som han ägde.

Bokens redaktör, Andrea Davis Pinkney, försvarade boken av just detta skäl: ”den

44

tur sannolikt leder till att de som vuxna inte heller läser eller köper böcker.

I stället för att om 26 år upptäcka att en mer kulturellt och etniskt skiftande vuxen befolkning är mindre intresserad av att läsa, måste bokförläggare nu börja skapa/ ta fram de mångskiftande barnböcker som gynnar läsvanorna hos framtidens vuxna.

bort homosexuellas rätt att gifta sig, och försvaga de medborgerliga rättigheterna för icke-vita människor.

Han kan förbjuda muslimer att komma in i landet, och få Justitiedepartementet att trakassera grupper och organisationer som han anser utgöra ett hot.

Trumps presidentskap, hans anhängare, och det rasistiska våld som de möjliggör kräver ett svar – en antirasistisk skollag. Även om det självfallet inte är något som Trumps regering skulle kunna gå med på, är det något som hans efterträdare skulle kunna driva igenom.

Det finns ett prejudikat för ett liknande initiativ. Efter Sovjetunionens lyckade uppskjutning av den första rymdsatelliten (Sputnik) 1957, svarade den amerikanska regeringen med ett nationellt program för att förbättra utbildningen i matematik och naturvetenskap i syfte att göra USA mer konkurrenskraftigt gentemot sovjetisk teknologi.

Ett liknande program som detta, men som var inriktat mot att bekämpa rasism på alla utbildningsnivåer, skulle stärka vår demokrati och tjäna som ett föredöme för andra som arbetar för att stoppa den internationella rasistiska högern.

Genom att stödja köp av mångskiftande barnböcker och en utbildning i antiracism, blir också ett nationellt antirasistiskt program en patriotisk handling, som bekräftar Amerikas engagemang för sina ideal, skyddar barnen mot Trumpeffekten [ökad mobbing i skolorna] och minskar risken för att nästa generation ska behöva stå ut med att den dyker upp igen.

Som Paula Young Lee säger: ”Samtidigt som den högerextrema populismen fortsätter att växa världen över, har det skrivna ordet blivit ett pulserande hot just för att det har möjligheten att utmana tendenserna till ensidigt tänkande inom den extrema blockpolitiken och diktatoriska ledarskapet.

18) Stöd en antirasistisk utbildningsreform för rasism är en nationell katastrof som hotar vår demokrati

Valet av Donald Trump till president 2016 visade tydligt att ett underblåsande av rasism kan föra fram en sociopatisk bedragare till presidentposten.

Hans öppet trångsynta retorik och de 46 procent av väljarkåren som röstade på honom har åter placerat rasistiska åsikter i ”mittfåran”, och lett till att andra länder oroar sig över stabiliteten i USA. Sedan han blev vald har hatbrotten ökat.

I Trumps Vita hus är Vit makt-företrädaren Steve Bannon (tidigare ordförande för Breitbart News, en rasistisk, misogyn, xenofobisk ”nyhetssajt”) Trumps chefsrådgivare [fram till augusti 2017]; och Trump har utsett Vit makt-företrädaren Jeff Sessions till justitieminister, och islamofoben Michael Flynn till nationell säkerhetsrådgivare.

Trumps beundran för Vladimir Putin och ointresse att bevara försvarsalliansen NATO kan leda till ett mer instabilt Europa; ett Europa som också ser en ökning av farliga nationalister, – allt från krafterna bakom Brexit (Nigel Farage, Boris Johnson), till Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna, Timo Soini i Finland och Victor Orban i Ungern.

Utbredningen av rasistiska politiska partier, för att inte tala om alla andra faror som mänskligheten står inför, förstärker faran med att ge makt åt en lättstött demagog som öppet skämtar om att använda Amerikas kärnvapen .

President Trump kan komma att göra det lättare att köpa vapen, upphäva domslutet Roe v. Wade [rätten till fri abort], ta 45

Bazar Masarin: Representation 19) Organisera er

För femtio år sedan ledde Rådet för interrasiala barnböcker (Council on Interracial Books for children), i samarbete med Nancy Larrick, kampen för mångskiftande böcker.

2014 lanserade Ellen Oh, Malinda Lo och Aisha Saeed We Need Diverse Books Gå med i rörelsen, stå upp för en mer inkluderande läsning för barn och ungdomar.

Nätsidor för mångfald: ett urval

Resurssida Bilders Makt

Källor från boken:

Ibby Sverige

Black Lives matter

Feministiskt perspektiv/Bildskolan

Mångfald i YA

Jämställ Nu

EMIERT

Genusfolket (del i Politism)

Lee & Low Books

Tekoppens tankar

NAME

Mer Barnkultur

Racebending Reading while White

Nationella sekretariatet för genusforskning

Rich in Color

Ung Press

Teaching for Change

Afrosvenskarnas Riksförbund

We Need Diverse Books

Sveriges nationella minoriteter

Zinn Education Project

Agenda Jämlikhet Göteborg

46

Så många jag, 2015 Ordspår

Bazar Masarin: Representation

48

Om ordens betydelse och varför skrivandet är en personlig process Text: Emma Bladby Yllka Sheqiri intervjuades av Emma Bladby & Yasmin Sund

J

ag kom till Sverige från Kosovo när jag var fyra år och eftersom mina föräldrar är politiska flyktingar fick vi uppehållstillstånd ganska snabbt.

Vi blev väl omhändertagna av det svenska författarförbundet som gav pappa arbetsstipendium som vi kunde leva på och vi turnerade runt redan efter 3 månader i Sverige. Då fick jag följa med och det var väldigt roligt!

Jag har förstått i efterhand att jag fick träffa flera stora barnboksförfattare, men då hade inte jag någon aning om vilka de var. Jag växte upp med Siv Widerbergs böcker som en introduktion till det svenska språket och poesin. Hennes författarskap har inspirerat mig till att skriva själv.

Jag var fyra år när jag började skriva.

Det var för att jag bara gillade två böcker så då ville jag hitta på egna historier att skriva. Sen skrev jag mest för att jag ville ha något att läsa för min pappa istället för att han läste för mig. Så började det. Jag kunde dock knappt skriva!

Min pappa är journalist och poet så vi har haft väldigt mycket böcker hemma.

Vi bodde väldigt trångt och överallt var det bara massa böcker. Jag visste inget annat!

Vi hade ingen tv, så böcker var det som fanns.

Jag har skrivit tre böcker totalt, och två titlar har blivit inköpta av bland annat bibliotek.

Den första boken Jag lyssnar inte alltid skrev jag när jag var väldigt ung. Det var roligt, för vi tryckte den ganska tidigt och då var jag 17 år. Men sen kom Verbum förlag och köpte in dikter från den som de ville ha till konfirmationsböcker som nu trycks varje år. Det var väldigt kul.

Förutom det att de ville jämföra mina texter med Jesu lidande. Men man vet ju aldrig var texter landar eftersom det är fritt att tolka. Det är så konstigt, det var verkligen inte det jag tänkte när jag skrev.

Jag är inte religiös!

49

Bazar Masarin: Representation Det handlar om fundror, funderingar man ska ha som barn. Som inte följer några regler för hur man ska tänka.

Jag har väldigt bra långtidsminne och kan komma ihåg vad jag hade på mig eller vad folk sa när jag var liten. Så fort det lagras så är det väldigt lätt att hitta.

Jag tror att jag överlag är väldigt barnslig. Jag går nästan in i de här tankarna, nästan som att jag befinner mig i dem. När jag skrev Så många jag var jag inne i sådana tankegångar väldigt mycket.

Jag kunde vakna mitt i natten och ha citat från händelser när jag var barn. Jag tror att jag kan komma in i nästan maniska perioder när hjärnan är på högvarv.

Det är lite farligt, men med den boken hamnade jag i ett sånt tillstånd. Att jag tänkte mycket på barndomen.

Jag tror att det som lockade fram mycket då var att jag gick på skrivarkurser och bara kunde fokusera på skrivandet och kunde lirka fram det jag ville hitta till.

Vissa ser det som sitt jobb att skriva och de kan bara kan sätta sig ner och så har de en idé. Men så kan inte jag göra.

Jag får anpassa mig till när mitt huvud vill. Nu har jag en sådan period med torka.

Men jag behöver väldigt mycket fri tid.

Jag behöver vara ganska utvilad för att kunna skapa eftersom det är så utmattande för mig att skriva. Jag gillar det, men det tar väldigt mycket energi att skriva.

Jag har aldrig sett det som att jag kan ha skrivandet som ett arbete för jag har ingen distans till det. Det är väldigt personligt.

Titeln Så många jag, kommer från känslan att det är som att man har en delad personlighet. En är ju som barn också väldigt komplex.

Jag kunde inte hitta någon riktning i det jag skrev så jag hoppade väldigt mycket i texten. Då försonades jag med tanken att det är väldigt många versioner av mig och väldigt många versioner av ett jag.

Av alla jag, inte bara jag utan alla andra också.

När jag jobbade som filmpedagog fick barnen iscensätta vissa dikter till film.

Då arbetade jag med lågstadieelever och

Jag har jättesvårt att läsa den boken idag för den är så nära.

Det känns som att hela min tonårsångest bara vällde ut blev till ord. Det kändes som om jag skulle kvävas av alla känslor. Det kanske är därför man har lätt för att känna igen sig i orden, för att jag inte försökte försköna någontin Jag tänkte inte heller på sånt som litterär kvalitet, utan det bara kom och är.

Jag skulle säga att den handlar om tonårskänslor. Jag gick igenom allt det där vanliga. Mycket hormoner och mycket tankar om vem man är.

När jag blev vuxen insåg jag att jag gillade att skriva lätt. Att jag försökte hitta tillbaka till det lätta, nästan så att man får leta efter djupet själv. Och det är också det som jag gillar med att skriva. Det var då jag märkte att jag blev inspirerad av folk runt omkring mig, vad de säger och tänker som känns så självklart.

Det var under den tiden som jag jobbade som filmpedagog för barn och arbetade med helt olika klasser och åldrar.

Då tänkte jag mycket på vad barnen sa, tänkte och hur de kom fram till saker.

Så då hittade jag tillbaka till något barnsligt i mig. Och jag blev inspirerad till att skriva Så många jag som också är väldigt självbiografisk.

Jag ville skriva poesi, eller fundror rättare sagt. För jag uppskattar själv fundror väldigt mycket. Men först tänkte jag skriva det mycket mer avancerat.

Det är mycket tankar och jag hade ingen idé om att jag ville följa några regler, utan nästan som en tänker bara.

Jag läste mycket av Ingrid Sjöstedt när jag var yngre och hon skrev mycket fundror. Hon har en bok med samlade fundror och det handlar i princip bara om att hon har tänkt en tanke.Så tycker jag poesi är lite också. Med så många jag ville bara väcka en tanke eller en känsla.

Ibland har den blivit recenserad som poesi, men det är inte poesi. Inte på det sättet som jag tror att många vill läsa när de tänker på just poesi.

50

högstadieelever och det funkade bra. Det är olika vad de tar fasta på. Men det är också så olika var alla befinner sig.

Jag blir jätteinspirerad av alla som är omkring mig, av det verkliga, av det som är här och nu. Jag tänker mycket på det och försöker ta fasta på det. Mina texter handlar mycket om det som jag är med om själv.

Nu har jag haft ett projekt som har varit viktigt för mig och det var boken som min pappa skrev som gjorde att vi var tvungna att fly från Kosovo. Ljusets spindel heter den.

Det var en bok som skulle ges ut på albanska förlag men min pappa har ingen bra erfarenhet av förlag så då sa jag att jag ger ut den.

Boken stoppades på tryckeriet i Kosovo.

Jag ville verkligen ge ut den för att se hur mycket ord faktiskt kan göra.

Sen ville jag att den skulle ges ut just under Bokmässan som ett motstånd.

För mig har orden så mycket makt.

De ville döda oss liksom.

Sen vad han skriver,det har ju väldigt mycket betydelse. Det är jättehäftigt att få ge ut den!

En tjej som jag jobbade ihop med i antologin på Ordspår har gjort omslaget till Ljusets spindel. Hon var nere i Kosovo efter kriget, så det kändes naturligt att det var just hon som skulle tolka boken i bild.

Det har varit en väldigt känslig process.

Summan av kardemumman; Skrivandet är väldigt personligt. Ord är skyldiga mig det, att ge mig inspiration. Med tanke på all skada de har gjort för oss. Det har alltid varit en kamp för frihet, för yttrandefrihet, för att kunna få skriva.

När kom jag till Göteborg så hittade jag KulturUngdom av en slump där en jättebra konsulent som heter Stina hjälpte mig väldigt mycket. Hon satte mig i kontakt med en som är som jag, liknar mig, men som har det akademiska. Mer litteraturtänk, det som jag inte har.

Tillsammans kompletterade vi varann och vi ville samma sak. Vi skrev en antologi med unga skribenter i Västra Götaland som handlade om vilka ordspår en lämnar efter sig i livet- texter om rörelse och förflyttning. Vi blev många som jobbade med detta och tänkte att det här skulle kunna vara en förening och vi skulle kunna ha ett förlag där vi kunde lyfta fram det vi ville.

Att lyfta fram unga skribenter och ha skrivkurser där vi hjälper varandra att lyfta fram de nya ungdomarna i Sverige, de ensamkommande. Kurser där vi hjälper varandra att skriva. Nu riktar vi in oss på att översätta de alster vi tror på.

Men mest hade vi fokus på det mångspråkiga, som jag tycker behövs. För vi tryckte antologin på flera olika språk.

De flesta av författarna i antologin är inte svenskspråkiga, så de fick skriva på det språk de kände sig mest bekväma med.

Och så tog vi in översättare som hjälpte till. Det är många språk i en och samma bok och vissa texter är inte ens översatta till svenska. Antologin heter Vilka ordspår lämnar du?

Det projektet är färdigt nu och vi fick stöd för att starta upp. Då startade vi upp Ordspår förlag och det har varit väldigt roligt!

Skrivandet är väldigt ”personligt.

Ord är skyldiga mig det, att ge mig inspiration.

Med tanke på all skada de har gjort för oss.

Det har alltid varit en kamp för frihet, för yttrandefrihet, för att kunna få skriva.

”

51

Bazar Masarin: Representation

Ezra Jack Keats ”Människor vill bara ha möjligheten att vara människor”

E

Text: Susanne Sandström

zra Jack Keats (1916-1983) tillhör de progressiva bilderboksmakarna; de som flyttar gränser, ritar om kartan för vad som är möjligt i barnlitteraturen.

Keats började sin yrkesbana som konstnär, gick snart över till att skapa bokomslag och illustrationer för tidskrifter och andra författares böcker, innan han slutligen på 1960-talet började göra egna bilderböcker.

Keats öppnade på allvar barnboken för en mer rättvisande representation av det etniskt mångfaldiga USA och bröt samtidigt mot flera av sin tids, och sitt samhälles, normer när han med 52

Used with permission of the Ezra Jack K

Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

Whistle for Willie, 1964 Viking Press

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

färgsprakande collage skapade The Snowy day 1962 (Viking Press); främst valet att ge huvudrollen till en liten pojke (Peter) med mörkbrun hudfärg, men även att han lät berättelsen utspela sig i ruffa storstadskvarter som befolkades av människor med olika etnicitet.

Keats gestaltning av Peter framstod som naturlig, äkta – ingen karikatyr eller stereotyp - som om det här barnet hade all rätt att bara vara och uppleva i sin vardag, i

en bilderbok som vände sig till alla barn.

Nytt var också Keats sätt att skapa bokens bilder; han blandade traditionellt måleri (gouache) med collageteknik vilket bidrog till att miljön framstod just som autentisk storstad.

1960-talets barnboksutgivning i USA inkluderade generellt sett inte de här barnen och deras erfarenheter – de var, med Keats ord, medvetet osynliggjorda.

1960-talets USA inkluderade generellt sett 54

The Snowy Day, 1962 Viking Press

inte svarta, och andra etniska minoritetsgrupper, på lika villkor i samhället.

Keats var ingen aktivist och hade inte egentligen någon politisk agenda för sin ”The Snowy Day”, men på grund av det som tilldrog sig just då i samhället blev den politiskt laddad och mötte kritik från olika håll.

Keats verkade i en tid av stora samhälleliga förändringar (kulturella, politiska) som på olika sätt påverkade mentaliteten i det amerikanska samhället.

Många människor ville ha förändring (mot rådande normer), och krävde rättvisa (rådande social, ekonomisk och rasrelaterad ojämlikhet) genom kamp och aktivism. Men inte alla vita.

Individer från bland annat den svarta medborgarrättsrörelsen, sanna aktivister, menade att Keats inte var tillräckligt politisk, tillräckligt normbrytande och att Peters kulturella etnicitet borde framgå med större tydlighet.

Andra kritiker menade att kanske Keats inte 55

Bazar Masarin: Representation

The Snowy Day, 1962 Viking Press

56

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

57

Bazar Masarin: Representation

37 Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

Goggles!, 1969 Viking Press

hade rätt att skriva om svartas (afroamerikaners) erfarenheter.

En av dessa kritiker var Nancy Larrick som gick hårt åt Keats och The Snowy day – i en artikel (The all White World of Childrens Books, Saturday Review, 1965) kritiserade hon Keats för att i The Snowy Day använda sig av en rasstereotyp – ”The Mammy”. ”The mammy ” – en ”överviktig, desexualiserad modersgestalt/…/nöjd att sköta de vitas barn” – är en rasstereotyp, som vid tiden frekventerade filmer, leksaker, media, reklam och litteraturen, och som framställer slaveriet i ett nostalgiskt ljus (bildskolan).

Keats bemötte kritiken med att hävda att de kvinnor han växte upp med, i synnerhet hans egen mamma, såg sådana ut – han tecknade sin uppväxtmiljö och de människor som befolkade den.

Keats släppte in fler marginaliserade barn i barnlitteraturen och fler bilderboksmakare och barn- och ungdomsförfattare följde efter, men det viktigare var att han öppnade världen/världar för dessa barn: en lärare skickade ett brev till Keats i vilket det stod ”För första gången använder barnen i min klass bruna kritor när de ritar sig själva. Barnen är afroamerikaner och innan böckerna om Peter ritade de med rosa kritor. Nu kan de se sig själva”.

Ezra Jack Keats böcker My dog is lost! (1960) The Snowy Day (1962) Whistle for Willie (1964) Jennie´s Hat (1966) Peter´s Chair (1967) A Letter to Amy (1968) The Little Drummer Boy (1969) Goggles! (1969) Hi, Cat! (1970) Over in the Meadow (1971) Pet Show! (1972) Pssst! Doggie! (1973) Skates! (1973) Dreams (1974) Kitten for a Day (1974) Louie (1975) The Trip (1978) Maggie and the Pirate (1979) Louie´s Search (1980) Regards to the Man in the Moon (1981) Clementina´s Cactus (1982)

59

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

A Letter to Amy, 1968 Viking Press

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

A Letter to Amy, 1968 Viking Press

Bazar Masarin: Representation

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)

64

Whistle for Willie, 1964 Viking Press

Peter´s Chair, 1967 Viking Press

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org) Sven går på kalas, 2015

Bazar Masarin: Representation

Siri Ahmed Backström Intervju: Susanne Sandström

J

Hur, och varför, började du som bilderboksmakare?

Vem är Siri Ahmed Backström?

Jag började på konstskola för att jag ville jobba med tidningsillustration, som var stort när jag var tonåring på 90-talet.

När jag väl började på konstskola velade jag en del mellan illustration och mer konstnärlig teckning och måleri, och hoppade fram och tillbaka mellan utbildningar. Det var runt 2006 som jag upptäckte bilderboken.

Jag gick på Konstfack, Ann Forslind var min huvudlärare och vår längsta kurs under hela utbildningen var just en bilderbokskurs.

ag är tecknare och författare av bildberättelser, oftast i bokformat.

Jag gick ut Konstfack 2011 och har sen min förlagsdebut 2013 gett ut sex bilderböcker.

Jag har kontorsplats i en förort till Stockholm tillsammans med fyra barnbokskollegor. Ibland jobbar jag med helt andra slags projekt, som förskoleutsmyckningar, tillsammans med Karin Cyrén.

66

Syskondagen, 2013 Urax Förlag

©Siri Ahmed Backström

67

Bazar Masarin: Representation

©Siri Ahmed Backström

Syskondagen, 2013 Urax För

rlag

Barnboksgenren kändes rätt främmande men jag blev intresserad via teorin, vi fick bland annat träffa Ulla Rhedin och jag läste hennes böcker noga. Sakta men säkert började jag fatta att formatet skulle kunna passa mig.

Att få berätta med en lång rad bilder, ihop med text, var något helt annat än den där enda bilden som skulle stå för sig själv i konstsammanhanget eller tidningsuppdragen. När det var dags för kandidatarbetet på Konstfack gjorde jag min första bok, Syskondagen.

En berättelse om en bror och en syster som tillbringar en vanlig men ovanlig dag ihop. När jag gick ut masterutbildningen två år senare hade jag gjort fem böcker till.

Skissa och sudda, justera samspelet text – bild. Att sedan rita de färdiga bilderna är också kul, men ofta lite svettigt.

Det ska egentligen gå fort med tanke på det knappa arvodet, men det gör det ju inte! Jag kan bli frustrerad över detaljer i bilderna, att jag inte har total kontroll.

Samtidigt är det superviktigt att tekniken, alltså sättet att rita eller med vilka pennor eller kritor jag gör det, är kul och utmanande. Jag vill egentligen inte att det ska bli perfekt. Jag älskar att köpa pennor och kritor och prova nya saker till nya projekt.

Var hämtar du inspiration till ditt skapande? Vad påverkas du mest av?

Vardag, saker barn och vuxna säger till varandra, ett ljus, en färgkombination eller en känsla. Att röra sig i bilder från världen på nätets kartor med gatuvy.

Livsberättelser, nästan vems som helst.

Och bortglömda bilderböcker jag hittar på loppisar.

Hur ser din arbetsprocess ut?

Vilka tekniker? Vad är viktigt för den, vad gynnar den?

Mina böcker har kommit till på rätt olika vis. Men jag börjar nog ofta med en idé om en berättelse som känns kul på rätt sätt, och skissar upp handlingen på de ca 12 uppslagen relativt snabbt. Det är den här biten som är roligast – att komma på och att överraska sig själv i skapandet av berättelsen.

69

Bazar Masarin: Representation

Utmaningar? Vilka möter du på ett personligt plan och/eller i branschen?

Vilka skapar du själv?

Allmänt i arbetet med bilderböckerna: Ekonomiska och tidsmässiga utmaningar.

Att inte upprepa sig själv eller andra.

Att ta det viktiga uppdraget som barnboksskapare på allvar, utan att slå knut på sig själv.

I branschen: barnbokens samtidigt höga och låga status. Att barnboksskaparkollegiet är så homogent, men att det är svårt att locka folk till ett knappt betalt yrke.

En annan utmaning är att det kommer ut så otroligt många böcker. Det är lätt att titta på sin egen bok och känna: Vad gör den här för skillnad?

Men det är ju en bra fråga att ställa sig.

Jag tycker nog att man ska ha en uppfattning om den saken när boken kommer ut.

©Siri Ahmed Backström

kring mig, i bild. Men vad gäller olika levnadsvillkor, och att berätta om något jag själv saknar erfarenhet av, har jag mycket kvar att göra. Samtidigt ska det göras på rätt sätt.

Jag hoppas att gruppen bilderboksskapare i framtiden är en mindre homogen grupp, att tillgången till olika

Representation av världen som helhet (olika levnadsvillkor), representation av alla barn - hur inbegriper du representation och mångfald i ditt arbete med bild och bok?

Det är helt självklart att böckernas karaktärer ska spegla människor runtom70

Syskondagen, 2013 Urax Förlag

slags berättelser ska bli större.

Men jag drömmer också om att i framtiden göra bokprojekt där det finns tid för research.

arvode som speglar arbetsinsatsen.

Och med fler dagstidningar och tidskrifter som lyfter, kritiserar och konstnärligt problematiserar de böcker som kommer ut.

Drömjobbet (som bilderboksmakare/ illustratör) – hur ser det ut?

Precis det jobb jag har, fast med ett

71

©Siri Ahmed Backström

magisk berättande bild kan vara.

Vilka böcker läste du som barn?

Finns det någon/några som gjorde mer intryck än andra?

Har du någon favorit bland andra bilderboksmakare/ illustratörer?

Jag har såklart mängder, men vill nämna en: den japanske illustratören Rokuro Taniuchi som jag upptäckte genom en blogg som samlar bilder från förr. De bilder jag sett är från 40- och 50-talet. Jag vet inte riktigt hur han jobbade och har haft svårt att läsa mig till det på grund av språkförbistringar.

Men framför allt gjorde han många fantastiska bildberättande veckotidningsomslag. Jag brukar googla fram dem med jämna mellanrum för att komma ihåg hur

Jag tror att jag läste samma böcker som många andra, Vilda bebin av Barbro Lindgren och Eva Eriksson som kom ut samma år som jag föddes till exempel.

Men jag minns också favoriter som jag inte riktigt hört talas om i vuxen ålder.

Som Familjen mus bygger hus av Rodney Peppé, Victor och Josefine tappar en pingvin av Gabrielle Vincent, och Lasse är mörkrädd av Anna Carin Eurelius och Monika Lind (en bok som 72

Kattfesten 2017 Urax Förlag

skrämde livet ur mig).

Jag var väldigt förtjust i Thomas Bergmans fotodokumentära böcker om barn också, läste alla jag kunde hitta på mitt förortsbibliotek.

Nu brukar jag gå in på Svenska Barnboksinstitutets katalog ELSA och leta efter gamla favoriter som jag inte minns namnet på, med hjälp av ämnesorden där.

ska prova hur bläddrandet och bokens format påverkar skapandet av bildberättelsen.

Vad arbetar du med just nu?

En småbarnsbok som ska tryckas på kartong! Den ska tåla att slängas i väggen.

Och så ska jag precis börja på ett mer experimentellt projekt där jag praktiskt

73

©Siri Ahmed Backström

Kattfesten 2017 Urax Fรถrlag

Bazar Masarin: Representation

©Siri Ahmed Backström

Vem hämtar vem? 2014 Lilla Piratförlaget

77

Bazar Masarin: Representation

©Siri Ahmed Backström

53

79

Dom som är kvar, 2014 Urax Förlag

Bazar Masarin: Representation

©Siri Ahmed Backström

55

56

Dom som är kvar, 2014 Urax Förlag

©Siri Ahmed Backström

Dom som är kvar, 2014 Urax Förlag

©Siri Ahmed Backström

Dom som är kvar, 2014 Urax Förlag

©Siri Ahmed Backström

Bazar Masarin: Representation

Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är, 2013 Urax Förlag

87

Bazar Masarin: Representation

Yoohee Yoon Intervju: Susanne Sandström the rhythm and playfulness found in poetry is great for children.

But in order for them to be engaged, the book should be more visually interesting.

So I decided to bring together my love of animals and nature with poetry, and to share this by creating a vibrant book with some interactive elements (there are a few surprise fold-outs throughout the book).

Each poem is by different writer, but all are personal favorites that I have collected through reading and research.

Who are JooHee Yoon?

I am an illustrator currently based in NYC. I started my career doing mainly editorial illustrations for magazines and newspapers, but now my projects span everything from advertising to picture books.

How did it all began…how and why did you start making picturebooks?

I enjoy the problem solving aspect of illustration. Visually interpreting a text, and adding my own voice to the writing.

This is why I started doing editorial since I got to work with many different articles on all sorts of topics.

But I always enjoyed reading and wanted to work on a bigger series of illustrations (with editorial it’s usually just one image).

My first book Beastly Verse came about because I noticed many poetry books for children have a lot of text and not many pictures. I think poetry is wonderful, and

Where do you get inspiration from?

What, whom are you influenced by?

Whatever I see or experience gets filtered into my work and influences what I create. I like to visit museums whenever I am in a big city. I also read a lot—whatever I can get my hands on.

Generally speaking, printmaking has been a very big influence. I did a lot of traditional printmaking while in school.

Now I don’t do as much printing on an 89

©Yoohee Yoon

Beastly Verse, 2015 Enchanted Lion Books

Bazar Masarin: Representation actual press, but the majority of my work still stems from what I learned doing things the traditional way.

All of my books are printed using spot colors, overlapping to create secondary colors. This is how books used to be printed when the reproduction technology was less developed, but now this method isn’t used as much.

For me it’s great since this is a direct parallel to my printmaking process.

For me, the printed book becomes the final artwork.

Challenges? On an individual and publishing industry level - Which are they?

The biggest challenge with books is that the working process is longer. This means I can explore a project in depth, but I have to think much farther ahead and plan accordingly. I think of a book as more of a personal project.

I enjoy working with a well-written story, but I need to feel a strong connection.

With editorial it’s almost the opposite; I think of each assignment as a problem that needs solving, and I am less concerned with having any attachment towards the content.

But with books, since I have to invest so much time and energy, and also because it has a much longer shelf life (which is an added pressure) I don’t want to work on something that I don’t feel passionate about.

On a publishing/industry level it seems to me the big US publishers are often conservative and more focused on finances.

There seems to be less risk taking and innovative books. I work with a small publisher based in NYC who is more willing to try new things and gives me a lot of freedom in the way I approach my books.

I also sometimes work with European publishers for the same reason.

Beastly Verse, 2015 Enchanted Lion Books

92

©Yoohee Yoon

93

©Yoohee Yoon

Beastly Verse, 2015 Enchanted Lion Books

©Yoohee Yoon

Beastly Verse, 2015 Enchanted Lion Books

©Yoohee Yoon

What is unique about this edition is that it isn’t a direct translation of the original book, but instead the publisher found poems by well known Spanish writers that fit with my artwork.

Along with Lewis Carroll and Willam Blake, the book now includes Pablo Neruda and Gabriela Mistral and 3 other Spanish poets.

I think this is a wonderful way of creating a foreign language edition since poetry can be very difficult to translate

Representation of the world at large, representation of all children – how do you contain diversity in your work?

The books I have created so far are mainly about animals or inanimate objects (the Steadfast Tin soldier) so I haven’t had to worry about this too much.

But diversity is definitely on my mind when I am working on any book.

An exciting development with Beastly Verse is that a publisher in Chile produced a Spanish edition, which came out last fall.

98

The Tiger who would be King, 2015 Enchanted Lion Books

(that was the reason why in the original edition the writers are mainly english speakers - there is one poem translated from French). It is fantastic how this book reflects the culture where it is being published.

print. I’ve always been very interested in theater and set design.

Since this is a dream scenario, I would say designing sets for an opera or theater production.

Do you have a favourite illustrator/ picturebookmaker?

Dream assignement – what would it look like?

I have so many I don’t think I can name them all here! And it is a list that keeps getting longer every time I go to the book-

I would love to try doing something three-dimensional and not confined to 99

ŠYoohee Yoon

store. I am a big admirer of older books from the mid 1900s when the printing technology was less developed and illustrators did amazing things with spot printing. Off the top of my head, I love Tomi Ungerer (especially his older books like Moon Man), Alice and Martin Provensen, Kitty Crowther, and Marc Simont.

I really enjoyed the Stinky Cheese Man

by Jon Scieszka and illustrated by Lane Smith. I remember the humor and the surprise of familiar stories being turned upside down.

The interesting layout of the book in relation to the images also made an impression on me. I still love this book.

Which books from childhood do you remember (cherish)?

The best and the worst when it comes to the Picturebook or literature for children?

100

The Tiger who would be King, 2015 Enchanted Lion Books

I think picture books are wonderful since they reach people at a young age and can have a lasting impact. They transport children to fantastical places and teach them to see the world with new eyes.

But as mentioned earlier, I feel there is less risk taking and innovative books currently being produced here in the US. I find the majority of the books to be very similar to each other, similar stories and approaches.

What are you currently working on?

I am working on two new books, one for my English publisher and one for a Portuguese publisher.

I am currently in the middle of both, but the Portuguese book should be out this fall if all goes smoothly.

101

©Yoohee Yoon

The Tiger who would be King, 2015 Enchanted Lion Books

The Steadfast Tin Soldier 2016 Enchanted Lion Books

©Yoohee Yoon

The Steadfast Tin Soldier 2016 Enchanted Lion Books

©Yoohee Yoon

©Yoohee Yoon

The Steadfast Tin Soldier 2016 Enchanted Lion Books

Bazar Masarin: Representation

Faye Moorhouse

110

©Faye Moorhouse

111

Bazar Masarin: Representation

Intervju: Susanne Sandström Who are Faye Moorhouse?

I am Faye Moorhouse! I’m an Illustrator and Artist. I live and work in Hastings, by the sea in the south of England.

How did it all began…how and why did you start making art/

I can’t remember when I started making art, but I did study Illustration at university. I never thought I’d actually find work in that field but somewhow I did.

And I love it!

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

My creative process is raw, unplanned and messy. I make a lot of work, and rarely create roughs or plan out what I’m going to make.

I just get a bit of paper and some materials and start painting. Sometimes I don’t know what I’m creating until halfway through the painting.

I use a range of materials, I love working on paper, but have recently been painting on canvas, which I quite like.

I use gouache and acrylic paints.

Oil crayons, normal pencils and ink.

©Faye Moorhouse

112

I also recently bought some oil paints to try out, I really liked them but found the drying time too slow, my work is very immediate so oils don’t fit with that too well.

But I’m going to continue to practice with them.

Where do you get inspiration from?

What, whom are you influenced by?

At the moment I’m inspired a lot by animals, particularly my dog Bear and the adventures we have. In terms of artists I’ve been really enjoying discovering Peter Doigs work.

Challenges? On an individual and publishing industry level - Which are they?

The main challenge of working as an illustrator, particularly freelance and from home. Is the guilt, I’m slowly beating myself up less about it but I feel bad that other people have to commute, work long hours and go to boring jobs and I get to paint all day or take time to walk the dog or get a coffee.

On an industry level it’s hard to stand out and get your work in front of the right people when there are so many amazing artists out there.

113

Bazar Masarin: Representation Dream assignement – what would it look like?

My dream project is to write and illustrate a picture book!

Do you have a favourite illustrator/ picturebookmaker?

I have A LOT of favourite illustrators and picturebook makers.

So I’ll just pick one: John Burningham.

My favourite book of his is Would you rather.

Which books from childhood do you remember (cherish)?

It has to be The Tiger Who Came to Tea

by Judith Kerr. It’s one of those magical stories that you just keep thinking about.

Thats the sign of a good book to me.

The best and the worst when it comes to the Picturebook or literature for children?

Best – Beautifully produced picture books made with lovely paper.

Worst – Bad, cheap, quickly churned out picture books printed on awful shiny, thin paper.

What are you currently working on?

I’m currently working on some personally projects. I really enjoy making zines. So I’m going to make another in my Birken Cat Goes to…’ series.

Which is a little series of picture book style zines telling the story of my cat ‘ Birken’ and her imagined adventures.

Översatt till svenska: Konsten att rita djur (även om du inte kan), 2017 Pagina Förlag

©Faye Moorhouse

115

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Faye Moorhouse

©Clara Dackenberg

Bologna Barnboksmässa

Bazar Masarin: Representation

I

mars månad åkte Jenny Edvardsson till Bologna för att besöka Bologna Children’s Book Fair. Mässan pågick i fyra dagar och höll till på Bologna Fiere.

Varje år utses ett land till Guest of Honour och i år var det dags för China.

Jenny tog kontakt med det svenska förlaget Chin Lit, som översätter och ger ut kinesisk litteratur, och fick en intervju med förlagets grundare Eva. Chin Lit har nyligen gett ut bilderboken Blinda Rödluvan och vargen, skriven och illustrerad av kinesiskan Han Xu. Han Xu var på plats på mässan och Jenny fick en pratstund även med henne.

130

På mässan fanns många svenskar och nordbor. Jenny stämde möte med den svenske illustratören Carl Johanson för att prata om hans utgivna och kommande verk.

Hon var på plats när Nordiska rådet offentliggjorde de nominerade till barn- och ungdomslitteraturpriset och fick kontakt med Mette Vedsø, vars bok Hest, Horse,Pferd, Cheval, Love, var en av de nominerade från Danmark.

Mettes tankar om nomineringen och om boken kan du också läsa om.

Lilla Piratförlaget var ett av de svenska förlag som fanns representerade på mässan.

Förlagschefen Erik Titusson berättar varför han tycker det är viktigt att som förlag finnas med på mässan.

I mässminglet sprang Jenny på Igor Oleynikov, som tillsammans med japanska Eiko Kadono, tilldelades årets H.C. Andersen Award.

Igor fanns på plats för att bland annat presentera boken Tales of Bonka Cat and Every-Every-Everyone, som han har bildskapat och Olya Aprelskaya gjort texten till.

I Taiwans monter träffade Jenny författarna och illustratörerna Tseng-Chiao Hsu och Hsu-Kung Liu och i en bokhandel i Bologna träffade hon Jimmy Liao.

131

Bazar Masarin: Representation

Intervju med Eva Ekeroth, grundare av Chin Lit

Intervju: Jenny Edvardsson till en bok av ett omslag och så har innehållet också råkat vara bra osv.

Min princip är att jag ska själv gilla böckerna och när det gäller barnböcker konsulterar jag dessutom min dotter.

Det där med barnböcker är ju faktiskt inte något jag planerade utan min plan var att bara ge ut vuxenlitteratur men så blev jag förälskad i en berättelse som heter Jordnötsprutten och sedan blev jag förälskad i nästa och så vidare så Chin Lit publicerar både barnböcker och vuxenböcker.

Fram tills nu har jag bara gett ut bilderböcker för barn men snart kommer första kapitelboken.

Vad är Chin Lit?

Chin Lit är ett oberoende förlag som ger ut kinesisk litteratur i svensk översättning.

Varför grundade du Chin Lit?

Jag hade läst en hel del kinesiska författare som jag gillade skarpt och när jag tjänstgjorde som kulturråd i Kina, placerad vid Sveriges ambassad i Peking, försökte jag uppmärksamma de svenska förlagen på dessa författarskap men de var svårflirtade för det var i dyningarna efter finanskrisen i Europa.

Så då tänkte jag att då gör jag det väl själv då när mitt förordnande går ut och så gjorde jag det.

Kina är ett stort land och varje år ges det ut en mängd böcker i Kina. Hur väljer du ut de böcker som blir utgivna hos Chin Lit?

Ja, man kan omöjligen ha koll på allt som ges ut där borta. Det kräver en hel del tid för man måste ju läsa mycket och en hel del väljs bort. Ibland är det någon som rekommenderat en bok, ibland har jag lyssnat på ett samtal av författaren och blivit nyfiken, ibland har jag bara lockats

Finns det något som är karakteristiskt för just kinesisk barn- och ungdomslitteratur?

132

Kina har fantastiska illustratörer till sina bilderböcker. För flera år sedan sa jag till de kinesiska förlagen: ”Varför lyfter ni inte upp era illustratörer mer?”

De hade inte samma status som författarna och så fort det var böcker med lite mer text så satsade de inte mycket på illustrationer men nu tror jag de kinesiska

förlagen har insett att de sitter på en skatt som inte världen riktigt upptäckt ännu.

vad det är för böcker. Det glädjer mig att han faktiskt har nominerats till årets H C Andersen-pris och även är på kortlistan till priset. Vi får se vem som tar hem priset i år, blir nog ingen kines för det var det ju ifjol, fast vem vet?

Vilken är den bästa bok du läst? (Behöver inte vara en kinesisk bok)

Menar du vuxenbok? Får man säga fler än en? Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami och hela serien om Harry Potter av J.K. Rowling.

Bästa novell: Ofantligt mycket tid av A Yi som fick mig att se på mänskligheten på ett nytt sätt.

Om man tänker på representation och den kinesiska bokmarknaden (framför allt barn & unga), hur ser det ut? Vilka barn synliggörs i illustrationer och i texter? Vems verklighet är det som skildras? Vem/vilka skriver/illustrerar?

Eftersom Kina, åtminstone tidigare, har importerat upp till 60-70 procent av barnbokstitlarna från utlandet, så har de snarare haft en överrepresentation av icke-kinesiska barn i sina böcker.

Jag tror inte de tänkt på det förrän på senare år, att ”Varför har vi inte så många egna böcker med historier från Kina?”

De senaste åren har förlagen uppmuntrats till att tänka lite mer på den kinesiska kulturen i sin utgivning. Samtidigt har Kina inte enbart importerat från västvärlden även om den är dominant, utan även till exempel från Sydostasien och Mellanöstern.

Vad läser du just nu?

Just nu läser jag en novellsamling – Chaos of Fiction – av en kinesisk författare som heter Zhu Yue. Den är något helt unikt, jag har aldrig läst något liknande. Han leker med språket och lurar in läsaren i labyrinter som man inte kommer ur.

Vilken är din favoritförfattare/favoritillustratör inom kinesisk barn- och ungdomslitteratur?

Då måste jag säga Xiong Liang som är en fantastisk illustratör. Han har inte bara en stil utan många olika beroende på

133

Bazar Masarin: Representation

Utan att förlita mig på någon statistik utan snarare på känslan så har jag nog sett en större representation från olika ställen i världen än på den svenska bokmarknaden, samtidigt som de försakat sin egen kultur under många år.

När det gäller kapitelböcker för lässlukaråldern är det en något lägre procent som importeras än för bilderböcker och det finns många kända, kinesiska barnboksförfattare i denna kategorin.

De barn som skildras av dem är kinesiska och miljön är ofta i skolan.

Eftersom skolmiljön är totalt olik den svenska skulle svenska barn inte känna igen sig särskilt. Tidigare har man haft moraliska pekpinnar inbakade i berättelserna men även det har luckrats upp i takt

med att den yngre generationen själva blivit föräldrar.

Det finns både pojkar och flickor representerade som huvudkaraktärer men en del av böckerna har fortfarande stereotypa könsroller, kanske mer än i verkliga livet faktiskt så det är nog de könsroller som den skrivande generationen har snarare än de som råder i klassrummen.

När det gäller etnicitet för lokala författare/illustratörer i Kina så är ju samhället ganska homogent med över 90 procent Han-kineser. Övriga består av 55 olika minoritetsfolk. Det finns visst stöd och uppmuntrande politik att ge ut böcker som har ursprung i minoritetskulturerna men hur många procent av utgivningen 134

Blinda Rödluvan & vargen, 2018 Chin Lit

©Han Xu

den typen av utgivning står för vill jag låta stå osagt.

När det gäller illustration av bilderböcker har jag en känsla av att kvinnliga illustratörer är överrepresenterade. Illustratörerna i sig, oavsett kön, har länge haft en lägre ställning än författarna men har under de senaste åren lyfts upp då man insett att man inrikes har fantastiska illustratörer samtidigt som illustrationen tidigare inte betraktats som särskilt viktig, särskilt i böcker för lite äldre barn.

Det håller man på att ändra nu och samtidigt försöka sälja titlar till utlandet för att balansera kulturutbytet, att inte bara ta in influenser utifrån utan även föra ut sin egen kultur.

©Han Xu

135

Bazar Masarin: Representation

Intervju med

Han Xu

Intervju: Jenny Edvardsson Är det första gången som du är här på mässan i Bologna?

Läste du mycket som barn?

När jag var liten läste min mamma för mig varje kväll. En saga som ofta återkom var Rödluvan och vargen.

Jag tyckte mycket om den. När jag blev äldre läste jag gärna andra sagor nedtecknade och skrivna av Bröderna Grimm.

Nej, jag har varit här sedan 2011.

Det var då jag började studera i Italien och mässan var en chans att visa upp sig.

Jag satte upp kort och posters och ville bli upptäckt.

Mässan har gett mig en massa inspiration men jag har också fått många kontakter och träffat människor som jag aldrig annars skulle möta.

Vad läser du nu om du själv får välja?

Jag har nog inte en favoritbok men det finns flera författare och illustratörer som jag gillar.

Jag tycker mycket om den japanske nobelpristagaren Mo Yan. Han sätt att skriva tilltalar mig. Det är reflektioner över livet. Språket är enkelt och som läsare följer man lätt med i handlingen.

Jag gillar också den koreanska bilderboksförfattaren Suzy Lee. Har du sett hennes böcker? (Xu visar boken Lines).

En annan favorit är Jimmy Liao från Taiwan. Hans bok Färgernas ljud har faktiskt varit en inspirationskälla till min berättelse Blinda Rödluvan och vargen.

I hans berättelse finns också en blind flicka som får klara sig själv och hon gör

Din första bok har precis blivit översatt till svenska (Blinda Rödluvan och vargen) men du har också skrivit andra böcker?

Ja, Blinda Rödluvan och vargen kom 2016 och sedan dess har jag skrivit A little car som är utgiven i Kina och Mr Octopus sells umbrellas som ska ges ut i år.

Vad har läsningen betytt för dig?

Läsningen är viktig för mig och fortfarande fascineras jag av bilderböcker.

136

det. Hon är “stark”. Den här starka flickan ville jag också ha med i min berättelse.

snälla mot mig. Detta ville jag förmedla i berättelsen. Rödluvan ”ser” inte vargen och hon behöver därför inte vara rädd eller bete sig illa mot honom. Han blir bemött på ett fint sätt och blir då också “snäll”.

Så du har fått inspiration från Jimmy Liao men också från den gamla sagan?

Ja, min mammas läsning av sagan har satt sina spår. Jag tycker mycket om den men ville ändra lite. Rödluvan skulle inte vara en svag flicka. Jag ville ha en stark karaktär.

Så vargen får på sätt och vis ge uttryck för saker du själv upplevt?

Ja, så kan man nog säga. Att det är självupplevt.

Men du har också ändrat lite på vargen.

Hur kommer det sig?

När jag bodde i Italien (2011-2015) kände jag mig ofta utanför. Italienarna såg mig som en “utlänning” och alla var inte alltid så vänliga.

Jag tänkte hela tiden att om jag bara var snäll mot alla andra skulle de snart bli

Vad händer framöver för dig?

Jag ska faktiskt åka till Sverige. I april ska jag delta på Litteralund. Det ser jag fram emot. Det blir mitt första besök i ditt land.

137

Utgiven på Chin Lit, 2018

Bazar Masarin: Representation

Gammal saga i ny tappning

D

Text: Jenny Edvardsson e senaste åren har många av de gamla folk- och konstsagorna fått en renässans.

Flera av dem har givits ut på nytt men många har också legat till grund för moderna versioner.

Säkert är det fler än jag som exempelvis har läst Guji-Guji – en version av H. C. Andersens Den fula ankungen – av Chih-Yuan Chen från Taiwan.

I dagarna fick jag möjlighet att läsa Blinda Rödluvan och vargen av den kinesiska författaren Han Xu. Här är det sagan om Rödluvan som ligger till grund för berättelsen.

Redan innan jag började läsa boken hade jag höga förväntningar.

Jag visste att Han Xu hade fått flera priser och utmärkelser för den.

Efter en första genomläsning förstod jag att mina förväntningar inte var för högt ställda. Med Blinda Rödluvan och vargen visar Han Xu att hon är en författare och illustratör vars namn man ska lägga på minnet.

I boken får vi möta en blind Rödluvan.

Precis som i den gamla sagan ska hon hälsa på sin mormor. Vägen till mormor går genom skogen. Att hitta på egen hand är inte helt lätt när man inte ser och Rödluvan försöker ta hjälp av dem hon möter.

139

©Han Xu

Först är det en kanin men kaninen har inte tid att följa Rödluvan.

Sedan möter Rödluvan en igelkott men inte heller hen kan hjälpa Rödluvan.

Därefter möter Rödluvan en skunk men inte heller av skunken får hon någon hjälp.

Rödluvan får klara sig på egen hand. Till slut möter Rödluvan vargen. Han presenterar sig som en liten grå hund och ställer genast upp när Rödluvan ber om hjälp.

Givetvis finns det en baktanke.

På vägen till mormor ber Rödluvan vargen om olika tjänster. Hon ber honom plocka blommor och plocka äpplen, något han gör om än motsträvigt. När han

till slut tröttnar på att vara hjälpsam och tänker äta upp Rödluvan ramlar han ner i ett djupt hål. Synden straffar sig själv.

Rödluvan, med sitt stora hjärta, värnar om vargen. Med sin blindkäpp får hon upp honom ur gropen och ser till att han blir omplåstrad.

Hon skapar ett bandage (gjort av en bit tyg från jackan) och snart är vargen som den lilla grå, fogliga hund som han först presenterade sig som.

Att leka med en gammal saga är spännande men det ställer också krav.

Sagan måste ha en originalitet sam140

Blinda Rödluvan & vargen, 2018 Chin Lit

tidigt som den måste gå att känna igen.

Detta lyckas Han Xu med. Hon behåller karaktärerna och grundstoryn och skapar därmed en igenkänning.

Sedan lägger hon till och drar ifrån, allt för att skapa en egen tolkning.

Att låta Rödluvan vara blind är ett exempel på detta. Rödluvans blindhet skapar helt nya förutsättningar för handlingen.

Då Rödluvan inte ser måste hon istället lita på sinnena hörsel, lukt och känsel.

Det gör att hon “ser” vargen med andra ögon än alla andra och kanske är det också det som gör att vargen kan bli en foglig hund. Han behöver inte längre leva upp

till rollen “Den stora stygga vargen”.

Spännande i Xus bok är också illustrationerna. I början går alla i en gråskala men ju längre in i skogen Rödluvan kommer ju mer färg blir det i illustrationerna.

Först när Rödluvan möter vargen får hon sin karakteristiska röda färg.

Blinda Rödluvan och vargen är en bok som växer för varje omläsning och det tänker jag är ett kvitto på en god bok.

Jag ser med spänning fram emot Han Xus kommande bokprojekt.

141

©Han Xu

Blinda Rödluvan & vargen, 2018 Chin Lit

Blinda Rödluvan & vargen, 2018 Chin Lit

©Han Xu

©Han Xu

Blinda Rรถdluvan & vargen, 2018 Chin Lit

Bazar Masarin: Representation

Carl Johans

Intervju med

I

Text: Jenny Edvardsson nför mitt besök på Bologna Children´s Book Fair hade jag tagit kontakt med den svenske illustratören Carl Johanson, bosatt i Frankrike. Precis som jag skulle han till mässan och vi bestämde oss för att ses för en intervju.

Vi samtalade om livet, arbetet och inspirationskällor. Givetvis fick Carl också svara på frågor som rörde hans egen läsning och läsminnen.

Vem är Carl Johanson?

Jag tror att jag är någon som gillar att arbeta, som gillar att läsa och som också är rätt glömsk. Jag kämpar för att få ordning, men lyckas aldrig riktigt.

Som rätt så många andra gissar jag.

Jag är uppväxt på landet på västkusten.

Ett klimat rätt så okänsligt för någon som intresserar sig för konst och för bilder.

Mina föräldrar arbetade inte heller med bilder, men min farfars tavlor fanns på väggarna. Och även fotografier, då han arbetat som fotograf hela sitt liv.

Så på nåt sätt så förstod jag att det faktiskt fanns en möjlighet för att skapa bilder.

Det andra som gjorde att jag förstod att man kunde göra andra val än mina klasskompisar var böckerna. Böcker har alltid varit enormt viktigt för mig.

©Carl Johanson

148

son

149

©Carl Johanson

Hur ser din utbildning ut?

Jag flyttade rätt snabbt från min hemstad, först till London ett år, och sedan till Stockholm för att gå på Konstfack.

Först gick jag en grundutbildning på ett år på Central St Martins School of Art i London, Sedan läste jag grafisk design och Illustration på Konstfack under 5 år.

När bestämde du dig för att bli illustratör?

Vilka tekniker använder du?

Det växte fram gradvis efter att jag gått ut Konstfack. Jag trodde rätt länge att jag skulle jobba med grafisk design.

I Paris jobbade jag ett kort tag på ett designkontor och kom underfund med att det inte var det bästa för mig.

Ren illustration passar mig bättre.

Collage, blyerts och tusch. Sen så händer det att jag färglägger bilder i datorn.

Om du skulle berätta om din arbetsprocess från idé till färdig illustration hur ser den ut?

När det gäller barnböckerna som jag gjort hittills, så är det ofta först en period av 150

Emma stannar hemma, 2016 Rabén Sjögren

idéer och frimärksskisser. Sen är jag oftast inte nöjd alls. Och börjar istället på något annat.

Några månader senare så tittar jag på skisserna och försöker igen, ofta gör jag om det mesta. Sen så håller jag på så där ända tills det känns ok.

Skulle det däremot handla om ett uppdrag där jag ska illustrera en artikel, eller annat, så går så klart det betydligt snabbare.

Största problemet med att vara sin egen uppdragsgivare ligger antagligen i att man själv, i mycket, bestämmer hur länge man får hålla på med samma projekt.

Boken är ju uppbyggd efter olika teman, kan man säga. När jag gjorde den försökte jag beta av tema efter tema. Jag lekte med former och saker i min vardag. Vad händer om man sätter hjul på en sådan här sak?

Hur gick det till när du skapade exempelvis Bilar? Den består ju av en mängd olika troliga och otroliga bilar.

Hur fick du idéer till alla dessa fordon?

Sådana frågor ställde jag mig. Jag testade sedan att rita en massa saker med hjul.

Vissa blev bra men andra stannade vid att vara skisser. De platsade helt enkelt inte i boken.

151

©Carl Johanson

stämningar som jag gillar. Oväntade möten och problem, både i böcker och i verkliga livet. Det kanske inte syns så värst tydligt i böckerna jag gjort hittills, men personligheter, olika typer av karaktärer kan vara väldigt stimulerande.

Jag gillar också saker som är roliga och saker som kommer i konflikt med varandra. Det har jag använt mig utav i mina böcker Flygplan och Bilar, där ord kombinerats på lekfulla sätt.

När jag läser och tittar i Flygplan och Bilar tänker jag att de båda är ”manliga”. Det är fordon, stora maskiner, motorer…Hur tänker du kring detta?

Jag har försökt utgå från mig själv som 3-åring. Vad skulle jag vilka se och läsa om när jag var tre år gammal? Jag tror att det skulle vara just maskiner och fordon.

Det fascinerar barn och jag tänker att det gäller både för pojkar och flickor.

Varifrån hämtar du inspiration?

Vad påverkas du av?

Många av dina illustrationer upplever jag är rätt rena i färg och form. Hur skulle du själv med tre ord beskriva dina illustrationer?

Svårt. Allt möjligt. Böcker som har 152

Emma stannar hemma, 2016 Rabén Sjögren

jätteoriginellt, men jag gillar hans figurer och humor.

Skruvade, roliga och oväntade. Jag gillar att arbeta med rena, enkla färger. Jag får kanske lägga till ett fjärde ord – enkelhet.

Jag vill att bilden ska förmedla en sorts karaktär, en personlighet. Det ska finnas ett budskap i den.

Har du någon favorit bland barnboksillustratörer? Vem/vilka och varför just dessa?

Här finns också så många, men ska jag nämna en barnboksillustratör/författare så får det vara Arnold Lobel, helt enkelt för att hans karaktärer är så otroligt fina, charmiga och känsliga. Tex historierna om Frog & Toad. Frog och Toad känns så fantastiskt snälla och empatiska, men utan att bli löjliga eller förlora i trovärdighet.

Har du någon illustratör som du ser upp till?

Väldigt svårt att säga ett eller två namn.

Det finns så många. Sen så fastnar jag oftast för en viss bild snarare än för en hel produktion.

Men ska jag nämna en får det nog vara Saul Steinberg, vilket kanske inte är så 153

©Carl Johanson

Mitt tredje projekt är en bok för de allra minsta. Den handlar om en Kanin som skall gå och lägga sig.

Mitt fjärde projekt är just nu mest en idé.

Det handlar om en pojke och hans pappa, som arbetar som kapten. I april månad åker jag till Korea och Japan för att hämta inspiration och göra research inför boken.

Tänk dig att få möjlighet att göra drömjobbet med stor D, vilket skulle det vara?

Det skulle nog vara att helt enkelt fortsätta att göra böcker. Sen så vore det extra roligt om de idéer som jag har just nu, som är mer narrativa, om de kunde fungera.

Vad arbetar du med just nu?

Du sa tidigare att du gillar att läsa.

Vad läste du som barn?

Jag håller på med flera parallella projekt kan man säga. Jag är nästan klar med en serie om fyra pekböcker för de allra minsta.

Sedan skriver jag på en ABC-bok, där jag just nu laborerar med att ha text på rim.

Jag lärde mig läsa rätt sent, först i slutet av ettan men när jag väl knäckt läsningen började jag gilla böcker och att läsa.

Jag minns att mamma prenumererade på 154

Emma stannar hemma, 2016 Rabén Sjögren

böcker från en bokklubb och varje månad kom det en bok med posten.

Dessa böcker läste jag alltid. Jag minns också 5-böckerna av Enid Blyton. Det var riktiga äventyrsböcker.

Sedan måste jag nämna Det susar i säven, en klassiker. När jag blev något äldre läste jag Stephen Kings böcker.

Och nu läser jag gärna biografier och romaner. Ofta kan det vara på engelska.

En bok som jag rätt nyligen läste och gillade vara Olivia Laing The lonely city: Adventures in the Art of Being Alone.

Just nu läser jag ett par olika koreanska och japanska författare, eftersom jag är på väg till Korea och Japan i början av april.

Har du några favoritförfattare?

Jag gillar den franske författaren och illustratören Tomi Ungerer.

Sen gillar jag som sagt skaparen till Frog & Tod, Arnold Lobel och så den tyske författaren WG Sebald.

Efter vårt samtal beger sig Carl Johanson iväg på nästa möte.

Läser du något annat just nu?

155

I_Flyglexikon.indd 36-37

©Carl Johanson

BALLONGUTFLYKT BALLONGLANDSKAP

37

2018-04-27 09:46

Carls flyglexikon, 2017 Rabén Sjögren

ASTEROID P

LESKO E T E L

HUBB

SATELLIT

STEN

RAKET

RJA

Ä RYMDF

©Carl Johanson

METEOR

RYMDSTATION ASTRONAUT

LAJKA

AN NL

Carls flyglexikon, 2017 Rabén Sjögren

MÅ

SPUTNIK

D

RYMDSKRÄP

©Carl Johanson

Carls billexikon, 2015 Rabén Sjögren

©Carl Johanson

Car

rls billexikon, 2015 Rabén Sjögren

©Carl Johanson

Ur kommande bok

©Carl Johanson

Ur kommande bok

©Carl Johanson

Ur kommande bok

Utgiven 2017 pĂĽ Jensen & Dalgaard

Bazar Masarin: Representation

Intervju med

Mette Vedsø

Text: Jenny Edvardsson hvor vigtig den er, men modsat f.eks. ’den socialrealistiske litteratur for børn’ er den meget ensidigt portrætteret.

Jeg opdagede, at jeg også selv fuldstændig afviste at skrive en hestebog, måske fordi den ikke var ’fin nok’, jeg havde på en eller anden vis købt den præmis, at hestelitteratur kun kan skrives på én måde! Det til trods for, at jeg som tidligere hestepige aldrig selv som barn stødte ind i præcis den bog, hvor jeg følte mig genkendt. Den der satte ord på, hvordan jeg ’havde det i stalden’. Både i forhold til min passion og kærligheden til hestene men også i forhold til det pigeliv der udspillede sig i stalden.

Hestepassionen for mig var poesi, store følelser, hierarki, og mange aldersgrupper samlet – men netop den portrættering fandt jeg aldrig som barn.

Det var præcis disse sætninger i Bazar Masarin, der blandt andet satte mig i gang.

Jag hörde att du läste Bazar Masarins nummer om hästar och fick inspiration.

Kan du berätta mer? Vad tänkte du när du läste numret som handlade om hästar?

Jeg opdagede Bazar Masarin og var ret betaget af den vinkel, som bladet havde på børnelitteraturen. Jeg har ikke set noget lignende i Danmark.

I Danmark er der ofte en diskussion om børnelitteraturen versus voksenlitteraturen, om det er kunst eller ikke kunst eller om børnelitteraturen blot er ’pædagogisk’.

Bazar Masarin ser meget ligeværdigt og med stor respekt på børnelitteraturen – det blev jeg meget tiltrukket af (og meget glad for).

Dette var også den indgangsvinkel, bladet havde i hestenummeret, og det inspirerede mig.

Hestelitteraturen har sin adskilte hylde på danske biblioteker, hvilket beviser, 171

Bazar Masarin: Representation På omslaget och i boken finns maskrosor. Har denna blomma någon symbolisk betydelse för handlingen?

Att hästboken har en låg status i litteraturens värld gör det också till ett intressant tema at undersöka. Varför har hästboken som litterär genre så låg status? Beror det på att böckerna främst vänder sig till tjejer eller säger det något om kvaliteten på böckernas innehåll?

Författarnas språkliga kvaliteter och konstnärliga ansats?

Men med vilken kvalitet är det då som gör att genren fortsätter att utvecklas och att läsas.

Der er mange, der i deres anmeldelser af bogen har bemærket denne symbolik.

Og ja – udover at der er en masse ’barndom’ forbundet med denne blomst, så er frøene jo centrale også i den visuelle del af bogen. Vi er sammen, vi spredes, vi flyver ud i verden, hvor bliver vi ført hen? osv.

På dansk har jeg også leget med ordet fnok (som frøet hedder) og fuck – også en måde at beskrive nogle kontraster mellem Naja og Taxa.

Jeg blev pludselig bevidst om mine egne fordomme og tænkte – NEJ! På den måde kan man vel også skrive noget ’feminisme’ ind i min trang til at skrive en mere litterær børnebog om heste.

De två flickorna, Naja och Vanessa, vilka är de? Hur skulle du beskriva dem?

Naja er middelklassepigen, der lever lidt beskyttet – den pæne pige. Hun har et rigt indre liv og analyserer verden rundt om sig. Hun er en ’dyb’ pige – alt gør indtryk.

Venskabet med Taxa, som kommer fra en lavere social klasse, er overraskende rart og frit – Naja finder en ny side i sig selv gennem Taxa. Taxa er mere let, ligetil og sjov og det smitter af på Naja; de har det sjovt. Og så har de hestene som de mødes om og begge to elsker.

Omvendt undgår Taxa at snakke om ’det svære’ – hun skøjter mere gennem tilværelsen og bliver tiltrukket af alting.

Taxa vil ’hele verden’ og er ret godtroende.

När jag läser romanen upplever jag att boken är mycket mer än bara en hästroman. Vad hade du för tankar när du skrev den? Ville du bryta mot den traditionella hästboksgenren? I så fall hur?

Du har ret i, at det er mere end en hestebog. Bogen skrev jeg meget intuitivt uden egentlig at have så mange tanker på forhånd om selve handlingen. Jeg tænker, at den helt naturligt kom til at portrættere nogle ’børneliv’ og disse liv rummer selvfølgelig meget mere end blot ’en hesteinteresse’. Det er ’børneliv’, der mødes ’i en fælles interesse’. Derfor kommer bogen helt naturligt til at handle om udvikling, venskab, sociale forskelle.

Det var interessant at arbejde med venskabet i en setting, hvor sociale forskelle til en vis grad ophæves.

Ser vi hinanden mindre fordomsfuldt sådan et sted?

Så ja – jeg ville bryde med den traditionelle hestebogsgenre – jeg ville skrive en mere ’knap’ bog, der måske appellerer smallere, men også til en læser som hestebogsgenren ikke traditionelt har flirtet med.

Hur känns det att vara nominerad till Nordiska rådets Barn- och ungdomslitteraturpris 2018?

Vad betyder det för dig som författare?

Det er jo en kæmpestor og fantastisk anerkendelse! Jeg er utrolig taknemmelig og glad og stolt. Jeg ved endnu ikke, hvad det kommer til at betyde, men selvfølgelig håber jeg, at der via nomineringen skabes nye stier ind i Norden.

At jeg får nye relationer, og at mine bøger måske finder vej til andre lande, og jeg selv får et bedre kenskab til børnelitteraturen i Norden.

172

Har du några nya bokprojekt på gång?

Vad kommer det/de handla om?

Jeg har udgivet flere bøger på det seneste. D. 6. april udkommer en ny bog i serien ’Tove Tænker’ (Aarhus for altid), som er en filosofisk serie for børn om pigen Tove der ’undersøger’ nogle af livets store spørgsmål.

I januar udkom ungdomsromanen ’Langt fra Det Hvide Hus’, som handler om drengen George, der kun bliver kaldt Bush, en både sorgfuld og humoristisk historie om en dreng i en meget belastet familie.

Lige nu arbejder jeg især med nogle billedbøger – en genre min barnelitterære hjerte også virkelig brænder for.

Bazar Masarin: Representation

Igor Oleynikov

self-made man

I

mars 2018 vann Igor Oleynikov (f. 1953) ett av de mest välrenommerade internationella barnbokspriser – H C Andersenpriset – i illustration. ”Den här exceptionelle illustratören kan få boksidorna att komma till liv på sätt som torde skapa avundsjuka bland hans likar” skrev juryn i sitt kungörande. Även om han hävdar att han inte tycker om att teckna ”söta” barn, ligger en av Oleynikovs största förmågor i att få fram det vackra – i landskap och i rollfigurer.

Vackert eller inte, mänskligt eller inte, så sjuder de av liv, rörelse och starka uttryck. Även ett snabbt ögonkast på Oleynikovs konst, både bokillustrationer och filmanimationer, gör det svårt att tro att han inte har någon konstnärlig utbildning över huvud taget. ”Jag har inga konststudier vid någon högskola/universitet. Tidigare var jag stolt över det, nu ångrar jag det”.

Det har emellertid inte hindrat Oleynikov från att utveckla och förfina sitt konstnärliga uttryck genom att vara öppen och nyfiken, absorbera intryck från omvärlden, naturen, vardagen och andra konstnärer.

1979 lämnade Oleynikov kemistudierna, 174

och började samarbeta med den moskvabaserade animeringsstudion Soyuzmultfilm. Och sedan 1986 har Oleynikov arbetat med filmanimation och som illustratör för tidskrifter för barn och för förlagsbranschen – han har bl.a. illustrerat flera av de stora barnklassikerna (Alice i Underlandet) och den ryska utgåvan av DiCamillos Sagan om Despereaux (2009) När Igor Oleynikov gjorde boken Tales of Bonka Cat and Every-Every-Everyone (2015) valde han ett lite annat tillvägagångssätt än vad han brukar: de flesta bilder utfördes som blyertsskisser för att få fram en känsla av rörelse och förändring, men också för att uppmuntra till ett interaktivt läsande där barnen själva kan färglägga och lägga till egna bilder.

Boken Tales of Bonka Cat and Every-Every-Everyone har Olya Aprelskaya (f. 1985) som textförfattare: Olya är en rysk sagoberättare, poet, musiker och psykolog (certifierad i sagoterapi).

Aprelskaya besitter den unika förmågan att se världen som ett barn ser den och betraktar därför allt med stor förundran.

Och det bästa av allt är att hon kan dela sin syn med alla-alla-allahopa, både barn och vuxna.

©Igor Oleynikov

175

Bazar Masarin: Representation

Sagan om katten B la-allahopa [fritt öv först utgivna bok och populär bland barn o Ryssland. Aprelskay landets skolor för at lektioner och högläs Tillsammans med O utifrån boken skapa figurer och göra anim Boken Sagan om k alla-alla-allahopa ä Den är som en magi och vackra dyrgripar den från pärm till pä en enkel intrig eller läsaren titta in i fyra Bonka, Råttis, Okän Fjäril – och följa me ande av hela vida vä fantastiska världen s och hjärtan.

©Igor Oleynikov

176

Bonka och alla-alversatt] är Aprelskayas h den blev omedelbart och föräldrar över hela ya besökte många av tt vara med på konstsa ur sin bok.

Olya fick skolbarnen sina egna bilder, merad film. katten Bonka och är lite annorlunda. isk låda full av unika r. Du måste inte läsa ärm då den inte har handling, utan låter a vänners liv – katten nde Lou och Toiya ed på deras utforskärlden och den lika som ryms i deras själar

©Igor Oleynikov

177

Bazar Masarin: Representation

ŠIgor Oleynikov

178

©Igor Oleynikov

179

Fem frĂĽgor till Erik Titusson pĂĽ

Bazar Masarin: Representation

F

Text: Jenny Edvardsson rågor till Lilla Piratförlaget och Erik Titusson angående Bologna Barnboksmässa och varför man som förlag väljer att vara på plats på mässan

Vad upplever du kännetecknar svensk barn- och ungdomslitteratur (både ur ett historiskt perspektiv och ur ett nutida)?

Det är mycket svårt att kortfattat redogöra för. Tvivelsutan så betydde 1945-års debutanter mycket för bilden av svenskspråkig barnlitteratur, såväl i Sverige som i utlandet.

Det vill säga Astrid Lindgren, Tove Jansson, Lennart Hellsing. Men det har ju hänt ofantligt mycket sedan dess.

Det som de stod för, barnperspektiv, att lämna det pedagogiska, att möta barnet i ögonhöjd, det fostrande, är sådant som författare över hela världen arbetar med, det är inte typiskt svenskt.

Och i Sverige ser vi nu en tydlig tendens till en återgång till en fostrande syn på barn- och ungdomslitteratur, i recensioner och artiklar om barnlitteratur, vilket såklart också återspeglas i utgivningen.

I den globala värld vi lever i så ser jag mer kluster av författare/illustratörer från en mängd olika länder och bakgrunder som arbetar med ett liknande förhållningssätt till sitt skapande, som är intresserade av liknande saker.

Det finns större likheter mellan Anna Höglund och Kitty Crowther, än mellan Anna Höglund och de flesta svenska illustratörer.

Varför väljer Lilla Piratförlaget att vara på plats på mässan i Bologna?

Bologna är världens största mötesplats för alla som verkar in om barn- och ungdomslitteraturen.

Det är en självklarhet för oss att vara representerade.

Hur många år har förlaget ställt ut på mässan?

Jag har deltagit på mässan i herrans massa år, med förlaget sedan det grundades, 2011.

Vad gör förlaget för att marknadsföra svensk barn- och ungdomslitteratur utomlands?

Vi deltar på mässor såsom Bologna, och sedan har vi ett brett internationellt nätverk.

Hur upplever du att svensk barn- och ungdomslitteratur står sig i jämförelse med andra länders utgivning?

Vi har många fantastiska författare och illustratörer att vara stolta över!

Men det har också de flesta andra länder i världen. Om man är nyfiken och kan läsa fler språk än svenska och engelska.

181

Bazar Masarin: Representation

Tre författare och illustratörer från Taiwan delar med sig av sin läsning

I

Text: Jenny Edvardsson Bologna sprang jag på tre bilderboksskapare från Taiwan.

En av dem var Jimmy Liao, som befann sig i en bokhandel i Bologna centrum för att få berätta om sitt författarskap. Det gifta paret Hsu-Kung Liu och Tseng-Chiao Hsu träffade jag av en slump i Taiwans monter på Bologna Childrens book fair. Jag tog tillfället i akt och ställde några frågor till dem.

Varifrån får du inspiration till dina böcker?

Jag skulle säga att det är från vardagen, från livet helt enkelt.

Om du skulle nämna några av dina favoritförfattare/favoritillustratörer just nu, vilka skulle det vara?

Jag tycker mycket om John Birmingham.

Han är en engelsk författare som bor i Australien. En annan är Antony Browne, som skapar bilderböcker.

Sedan gillar jag också amerikanen Edward Gorey, den franske tecknaren Jean-Jaques Sempé, mångkonstnären Shel Silverstein och konstnären och illustratören Michael Sowa.

Jimmy Liao – Vad läste du som barn?

När jag växte upp fanns det inte några böcker i mitt hem.

Ekonomin tillät inte det. Jag läste inte barnböcker och egentligen inte några andra böcker heller. En del böcker fanns i skolan men jag minns inte en enda titel eller författare.

Hsu-Kung Liu – Vad läste du som barn?

Mycket sagor. Exempelvis Bröderna Grimms sagor men också många traditionella kinesiska berättelser. Jag minns att jag också läste Kung Fu-berättelser.

När upptäckte du bilderböckerna?

Det var först när jag var äldre. Kanske vid 30 års ålder. Jag började läsa olika bilderböcker och blev inspirerad.

Snart var jag själv igång med att skriva och illustrera.

Hade du någon favoritbok när du var liten?

Jag minns en bok väldigt väl men däremot inte författarens namn eller titeln på boken. Det var en berättelse om sju olika personer som av en slump lärde känna varandra och blev vänner. Det var lite som en Robin Hood-berättelse.

Du har hunnit skriva och illustrera en hel del barnböcker. Vilken av dina böcker har du starkast band till?

Det måste nog vara min allra första bok, A fish that smiled at me som gavs ut år 1998. Genom den öppnades en ny möjlighet för mig. Jag kunde få lov att fortsätta illustrera och skriva. Jag kunde få vara författare och illustratör.

182

© Hsu-Kung Liu Bild 1, The Orange Horse

Du har hunnit skriva och illustrera en hel del böcker…

Som vuxen, har du någon favoritbok eller favoritförfattare som du gärna återkommer till?

Ja, jag tror att jag har fått ca 20 publicerade men hemma finns ungefär lika många till.

Jag tycker mycket om Osho (Rajneesh Chandra Mohan), en indisk filosof och författare. Han skrev om filosofi, makt, kärlek och om livet. Sen läser jag gärna John Birminghams böcker.

Har du någon favorit bland dina egna böcker?

Jag gillar alla mina böcker (Här bryter hans fru, Tseng-Chiao Hsu in och säger: The orange horse. Det visar sig vara hennes favorit. Berättelsen finns översatt till svenska och finns med i Vår skattkammare under titeln Är du min bror?).

Tseng-Chiao Hsu Tyckte du om att läsa när du var barn?

Jag tyckte verkligen om att läsa.

Jag läste mycket böcker, bl a en äventyrsserie. Hemma hade jag många av böckerna i serien. Jag kan se dem framför mig.

De handlade om olika personer och äventyren ägde rum över hela jorden.

Tyvärr minns jag inte författarens namn.

183

Bazar Masarin: Representation Du har gett ut fyra böcker (varav tre är barnböcker). Vilken av dem tycker du mest om?

Jag gillar den här (bild 2)) för den påminner mig om min far.

Min far brukade ta med mig och min syster på vandringar i bergen och en sådan vandring handlar boken om. De här på bilden (bild 3) är faktiskt min far, min syster och jag. Och de här (hon visar några små möss på samma uppslag) är jag och mina två söner.

Men den vackraste boken är den här (bild 4).

Bild 2

Bild 4

Finns det några barnboksförfattare som du gärna läser?

Jag gillar min mans böcker, speciellt The orange horse och den här. (Hon visar en bok som ännu inte givits ut men kommer under 2018 - bild 1).

Andra favoriter?

Känner du till C. S. Lewis? Hans böcker om Narnia är riktigt bra.

Jag gillar Häxan och Lejonet.

Bild 3

R

Recensioner

Utgiven 2017 pĂĽ Natur & Kultur

Bazar Masarin: Representation

ŠAlice Lima De Faria

188

Fågelfesten av Alice Lima De Faria

N

Text: Lena Jonsson är jag läste Alice Lima de Farias första bilderbok Det var inte jag! sa Robinhund kände jag att det helt och hållet var en bok som står på det utsatta barnets sida.

En bok som handlar om att inte riktigt bli förstådd, om att vilja vara som alla andra men trots allt att det är tryggt och bra hemma med bästa kompisen storebrorsan.

Med Fågelfesten känner jag precis samma sak. Fladdermusen Flapps har det allra bäst hemma med kompisen masken Mark. Men det förstår hon först efter att hon objuden tagit sig in på festen hos fåglarna och satsat allt.

Flapps upptäcker att hon inte är bjuden när Mark en natt inte vill leka lika länge eftersom han måste gå och lägga sig tidigare för att orka gå på festen.

Vilken fest? Jo fågelfesten. Dit får bara de som är vakna på dagen komma. Flapps blir sur och tänker minsann visa dem.

Dagen efter går hon iväg och får ställa sig i en lång kö. Till slut får hon komma in men bara om hon har en present med sig.

Då fixar hon en present. En mycket speciell sådan.

Flapps gör allt på kalaset för att orka vara vaken. Hon är med på alla lekar men det går sådär. När de leker tysta leken somnar hon och snarkar så högt att hon är ute ur leken. Lika bra att gå hem.

Det är helt klart allra bäst att få vara med bästa kompisen Mark och leka och busa hela nätterna så högt och så länge man vill.

Man känner verkligen med Flapps som gör allt hon förmår för att passa in.

De andra har ju så mycket roligare och då vill man så klart vara med dem. Eller har de verkligen det? Man kan också tänka sig in i att det skulle vara väldigt busigt att själv få vara vaken på nätterna och bara leka ropa-högt-lekar så länge man vill med sin bästa kompis.

Den nästan förbjudna tanken kan nog alla barn förstå.

På ett matt papper med likt handtext-typsnitt i en nästan kvadratisk bok, breder de bleka rosa, blågröna, gula bilderna ut sig. Alldeles rosa, långa, korta, breda, smala, med olika roliga hattar eller utan, lång eller kort näbb som pekar uppåt eller nedåt.

189

©Alice Lima De Faria

Så humoristiskt nästan förlöjligande är de olika fåglarna illustrerade. Kontrasten mellan dessa fåglar och den svarta tufsiga fladdermusen Flapps gör utanförskapet så tydligt. Det syns att fåglarna hör ihop och att fladdermusen inte gör det.

De olika perspektiven i bilderna gör känslorna starkare. Man känner verkligen hur skön den rosa fluffiga mattan på toan är när Flapps ligger ner på den. Och man förstår genom ovanifrånperspektivet hur

stressande och liten man kan känna sig innan man vet vilken dörr man skall gå in i för att hitta toan.

Boken blir väldigt scenisk och på slutet när Mark och Flapps kramar varandra är de inzoomade som i slutet på en film för att riktigt nå fram med den trygga, sköna känslan ”så levde de lyckliga i alla sina dar”.

192

©Alice Lima De Faria

Fågelfesten kan med glädje läsas om och om igen för att upptäcka nya små detaljer i kroppsspråk och ögonrörelser och för att återupptäcka det bästa i livet, det vi alla längtar efter; tryggheten tillsammans med en kär vän.

Förlagets beskrivning: Alice Bjerknes Lima de Faria (född 1968) är en norsk-svensk illustratör och scenograf, utbildad på bland annat Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och Danmarks Designskole.

Det var inte jag! sa Robinhund är hennes debut som barnboksförfattare.

193

Utgiven 2018 pĂĽ Bonnier Carlsen

Bazar Masarin: Representation

ŠEmilia Dziubak

194

En magisk bilderbok Av Martin Widmark & Emilia Dziubak

I

Text: Jenny Edvardsson bland läser man en bok som man inte vill släppa ifrån sig. Så är det med Den långa vandringen (2018) av den svenske författaren Martin Widmark och den polska illustratören Emilia Dziubak, utgiven av Bonnier Carlsen.

Jag förälskar mig i bilderna, att handlingen utspelar sig bortom tid och rum och att det finns en koppling till sagogenren, både i språk, form och innehåll. Denna koppling finns redan från första sidan:

Rufus död väcker en sorg hos Adam som tar sig både kroppsliga och själsliga uttryck.

Precis som Törnrosa slumrar Adam in och inget verkar kunna väcka honom. För varje dag som går blir hans livslust allt mindre.

Finns det inget som kan få honom att vakna, tänker jag som läsare.

Parallellt med Adams sorg fortsätter Sonias och Missans vandring. De är med om både spännande saker (fångar en tjuv) och hemska saker (blir tillfångatagna) men lyckas alltid ta sig ur uppkomna knipor.

Till slut kommer de två fram till ett hus. Missan gör klart för dem båda att de nu har nått sitt mål.

Hon, som under hela vandringen burit på en hemlighet, kan avslöja den. Hemligheten är början på något nytt och något som kan rädda Adam från sorgen som håller på att ta hans liv.

Den långa vandringen är en magisk bilderbok om sorg men också en bok om vänskap, kärlek och att börja om.

Precis som Widmarks och Dziubaks tidigare böcker, Lilla Sticka i landet Lycka och Huset som vaknade, passar denna att högläsa och samtala om.

Jag längtar redan efter att få läsa deras kommande bokprojekt.

“Det var en gång en pojke och en flicka som aldrig hade träffats. De bodde på varsin sida av ett stort hav. Flickan hette Sonia och pojken hette Adam.”

Spännande med denna bilderbok är att berättelsen byggs upp genom parallellhandling.

Först får läsaren möta flickan Sonia.

Man förstår att hon är ensam eller nästan ensam. Hon har en katt, Missan. Något händer med Missan. Hon lyfter sitt huvud, sniffar i vinden och sedan bär det av.

Sonia följer snabbt efter. “Vart ska vi?” ropar hon men får inget svar. De två ger sig ut på en vandring och den enda som vet vart de ska är Missan. Hon har ett uppdrag.

På andra sidan havet ligger pojken Adam bredvid sin bäste vän, hunden Rufus. Rufus är gammal.

Han tittar en sista gång på Adam, andas ut och blundar och med det försvinner han.

195

Bazar Masarin: Representation

ŠEmilia Dziubak

196

©Emilia Dziubak

197

Bazar Masarin: Representation

De försvunna

Cecilia Lidbeck

Text: Jenny Edvardsson

F

örfattaren Cecilia Lidbeck vet hur hon ska få läsaren att sitta som på nålar.

Redan från första sidan förstår man att något hemskt ska hända.

Judith, som är bokens huvudperson, befinner sig på en buss. Hon är ett av nio barn som ”ska på läger, så är det i alla fall tänkt, men om bara några minuter kommer något att ske som förändrar allt.”

Resan med buss tar dem djupare och djupare in i den mörka skogen och längre och längre från bebyggelse och civilisation. Mitt ute i ingenstans händer det som inte får hända. Bussen åker av vägen.

Busschauffören dör och barnen och deras ledare är lämnade ensamma.

Mobiltäckning saknas och ledaren bestämmer sig för att gå tillbaka och söka hjälp. Han ber alla barn stanna kvar vid bussen.

Tiden går, ledaren kommer inte tillbaka, något måste göras. De kan inte bara sitta still och vänta. Barnen bestämmer sig.

De ska tillsammans försöka hitta hjälp.

Snart är de lämnade till varandra. Det blir en kamp på liv och död. Vem kan man lita på? Vem ska bestämma?

Berättelsen är skriven i ett långsamt tempo och det tänker jag är en av bokens styrkor.

Som läsare får man följa med in i en mardröm, där barnen på bästa Robinson-vis försöker överleva i en natur som inte bara är vacker och magisk utan också mörk och fientlig.

Under min läsning gör jag inte bara kopplingar till Daniel Defoes Robinson Crusoe utan också till William Goldings Flugornas herre. Kanske är det för att boken handlar om mänskliga relationer, om grupptryck och vad som händer med en människa när hon är så långt ifrån en civilisation som det bara är möjligt.

En annan styrka är den fina skildringen av vänskapen som växer fram mellan Judith och en av flickorna i gruppen, Noomi.

Genom deras samtal kommer man som läsare allt närmare Judith. Man förstår att det finns saker i hennes barndom som har påverkat och påverkar henne. Saker som hon inte riktigt vågar släppa fram och prata om.

Det här är en bok som vinner på att få läsas högt i ett klassrum.

Berättelsens tempo, tematik och att det finns mycket att läsa mellan raderna gör att den är tacksam att använda för samtal och diskussion.

Det är en bok som kräver sin läsare.

198

199

Utgiven pĂĽ Bonnier Carlsen 2017

Utgiven 2018 pรฅ BTJ Fรถrlag.

Bazar Masarin: Representation

200

NORMKREATIVITET

i barn- och ungdomslitteraturen

Maria Heimer

I

Text: Maria Jourdanis mitt arbete på förskolan lägger jag stor vikt vid vilka böcker jag läser för barnen; som förskollärare försöker jag alltid hitta bra och passande böcker efter barngruppens och individernas nivå och intresse och med läroplanen i bakhuvudet.

När det gäller att hitta böcker efter ett visst tema finns det hjälp att få bla. genom boken Drakar och kläder, svartsjuka och väder.

Men när det gäller det normkreativa arbetet är det lite knepigare. Jag läser om barnlitteratur i olika tidningar såsom Opsis Barnkultur, Förskolan, Lärar tidningen och Specialpedagogik.

Där får jag mycket input och inspiration, men det blir många lösa lappar och risken finns att man tappar bort dem.

Det har saknats en sammanställning av normkreativ litteratur fast jag inte riktigt insett det och den har nu Maria Heimer gjort.

Underbart! Vilket bra arbetsredskap för förskolan!

Det jag saknar är dock bilder.

Jag tycker att bilderna i böcker är viktiga och hade gärna sett åtminstone framsidan på respektive bok för att få en uppfattning om vilken sorts bilder böckerna har.

Böckernas omslag hade gett en viss uppfattning om bokens estetiska kvaliteter och konstnärliga tekniker; akvarell, olja, fotografi, bildcollage, realistiskt, sagoinspirerat?

En annan sak jag saknar är en tydligare åldersindelning, så att man, när man arbetar åldersrelaterat och vill hitta lämpliga böcker, slipper gå igenom hela boken och läsa alla texter. Rubriker med en underrubrik för vilken ålder den passar hade underlättat.

Det här är en sammanställning över normkreativ litteratur som kommer att underlätta mitt och mina kollegors arbete betydligt.

201

Bazar Masarin: Representation

Johanna Lundin, Kulturskribent och bloggare Har bloggat om kultur sedan 2009 på Sincerely Johanna

Emelie Nestor arbetar med internationellt bistånd och studerar kreativt skrivande med fokus på barnlitteratur.

Maria Jourdanis Förskollärare och boknörd

Staffan Thorson Professor emeritus i litteraturvetenskap

Josefine Fahlvik, Bibliotekarie

Emma Bladby, Bibliotekarie

Sebastian Lönnlöv, bibliotekarie, författare, litteraturkritiker, kulturskribent och föreläsare

Lena Jonsson Bibliotekarie, verksamhetsledare för ”Knacka På/Borås”

Faye Moorhouse, Illustratör och konstnär

Carl Johanson, Illustratör, grafisk designer

Philippe Nel, Professor & forskare i barnlitteratur, Kansas State University.

Igor Oleynikov, Konstnär, illustratör, animatör

Susanne Sandström Bibliotekarie, redaktör, layout & grafisk formgivning Bazar Masarin.

Hsu-Kung Liu & Tseng-Chiao Författare, illustratörer

Yllka Sheqiri, Författare, förläggare, producent,djuraktivist

202

Yoohee Yoon, Illustratör och konstnär

M M E E DD V A E RR KB A NT DA E R E

Yasmin Sund, Bibliotekarie

Siri Ahmed Backström, Bilderboksmakare, illustratör

Jenny Edvardsson Lärare, författare och föreläsare. Debuterade 2016 med Mötet med texten. Inkluderande läsundervisning.

Augustambassadör kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2017.

203

The Snowy Day, 1962 Viking Books

©Ezra Jack Keats

Used with permission of the Ezra Jack Keats Foundation (www.ezra-jack-keats.org)