Höger. Som en följd av stadsutveckling, bland annat i samband med OS 2012, har många fattiga Londonbor tvingats lämna sina hem. Några som drabbats är den grupp ensamma mammor som bildat Focus E15, en mycket uppmärksammad organisation som sedan 2013 aktivt kämpar för rätten att bo kvar i östra London. Här demonstrerar de för rätten till social housing utanför Bow Country Court i Stratford i oktober. F O T O E M A N U E L E G I O VA G N O L I
VINKEL
JULIA SVENSSON
De rikas bästa Både politiker och näringsliv har i dag som mål att tränga bort fattiga invånare för att locka kapital till städerna. Julia Svensson har läst Gentrifiering, en antologi som klär av retoriken kring stadsutveckling.
Medelklassens retur till stadskärnorna har pågått i ett kvarts sekel nu. En kapplöpning där farten både ökat och insatsen höjts de senaste åren. Både politiker, mäklare och medier har åter börjat vurma för städers utveckling och forskningsfältet urbana studier har fått en rejäl skjuts. En estetisk förändring av stadskvarter – från industriell produktion till konsumtion av kaffe med mjölk – beskrivs så ofta i artiklar och bostadsannonser att det gränsar till parodi. Just detta är mycket träffande: Den estetiska förändringen i städerna är betydligare enklare att handskas med än den socioekonomiska. Debattdimmorna kring städer i förändring ligger med andra ord täta. Den nya antologin Gentrifiering (Studentlitteratur 2014, red Catharina Thörn och Helena Holgersson) den första läroboken på svenska i ämnet, ska förhoppningsvis skingra dem något. Begreppet gentrifiering myntades på 1960-talet av den brittiska sociologen Ruth Glass (samtida med den betydligt mer omtalade Greenwich Village-kämpen och tidiga gentrifieraren Jane Jacobs), och hade på originalspråk en ironisk klang: gentry syftade på ett slags lägre medelklass, ängslig för att inte passa in i den högsta adeln. På svenska har den ironiska tonen försvunnit. Ordet används här mest i kritisk betydelse. När något gentrifieras/medelklassifieras betyder det att andra värden och klasser trängs bort. Men denna bortträngning vill man av olika anledningar ofta 110 hålla tyst ARKITEKTUR · 1/15
om, varför mer positivt klingande synonymer som stadsförnyelse och stadsutveckling används i stället. Gentrifieringsforskaren Eric Clark ser i Sverige ökade sociala klyftor och konflikter och ett försvagat skydd för platsers brukare och deras rättigheter. Kopplingen till utländska investeringar och ”globala” städer är tydlig. Det andra svenska bidraget är Catharina Thörns egen journalistiskt grävande artikel om den tvivelaktiga process som föregick den pågående exploateringen av området Kvillebäcken i Göteborg (även publicerad i Arkitektur nr 5/13). Boken introducerar några av detta internationella fälts mest tongivande forskare, varav Neil Smith (1954–2012) är en av de mest kända. Han skriver utifrån sin horisont i New York om gentrifiering som global strategi. Gentrifiering är numera inte något som händer bara genom att konstnärer flyttar till ett område. I dag, i det han kallar den nyliberala urbanismen, har stater och kapital gentrifiering som ett gemensamt mål för att locka mer kapital till staden. Sociologen Loretta Lees granskar argumenten för ”blandstad”. Medelklassens önskan om en stad präglad av olikhet och mångfald är viktig i gentrifieringsprocessen. Det tas i politiken för givet att detta är något bra. Hennes forskning talar däremot för att, vilket är både uppseendeväckande och intressant, fattiga människor har mer att förlora på att mista fördelarna med att bo i ett fattigt grannskap än de har att vinna på att bo i ett mer välbeställt. Tvärtom mot vad många hävdar, skapar medelklassens närvaro inte fler möjligheter, den leder snarare till motsättningar och
till personliga trauman när nätverk som byggts upp under lång tid slås sönder. Särskilt som dagens mer välbeställda gentrifierare är mindre positivt inställda till social blandning än vad de tidiga pionjärerna var. Sociologen Kirsteen Patons intervjuer i ett arbetarkvarter i Glasgow som rustats upp, visar att invånare ofta inte ville identifiera sig med att vara fattiga eller arbetarklass. Däremot hade de lättare att identifiera sig med sina kvarter. Platsen blir därmed ett sätt att uttrycka sin klasstillhörighet utan att nämna den. Detta berättar om gentrifieringens hegemoni: den som protesterar mot medelklassens inflyttning avslöjar också sig själv som fattig. Och att vara fattig ses i dag som något mycket fult. Gentrifiering är det samlande begreppet för flera mycket komplexa sociala, ekonomiska och kulturella frågor. Patons resonemang visar att dessa oftare borde diskuteras också ur ett psykologiskt perspektiv. Diskussionen om stadsutveckling är ett sammanhang där ord och språk är betydelsefulla verktyg. Samtidigt som kunskapsnivån bland många som debatterar och beslutar i frågorna ofta är låg. Sällan går man ett steg längre och reder ut vem som här bestämmer för vilken grupp en viss typ av stadsutveckling är bra. Boken Gentrifiering skärskådar frågan ur flera olika synvinklar. För varje kapitel, ibland lättläst och ibland mer omständigt, kläs retoriken av allt mer. Efter läsningen är den skriande naken: ”Stadens bästa” är i dagens diskussion synonymt med ”de rikas bästa”. o Gentrifiering. Redaktörer Catharina Thörn och Helena Holgersson. Studentlitteratur 2014.