Tredje söndagen i advent
Bana väg för Herren
gt På 500-talet f Kr deporterades stora delar av Israels folk till Babylonien. Till dem som levde i fångenskap ger Jesaja följande profetia i Jesaja 40:1–8.
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad, att Herren straffat henne dubbelt för alla hennes synder.
En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt.
Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat.
En röst sade: Förkunna! Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?« Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.
epistel I Galaterbrevet redogör Paulus för hur de kristna blir rättfärdiga genom tron, inte genom lagen. Vi läser en del av hans resonemang i Galaterbrevet 3:21–29.
Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde skänka liv hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. Men nu har skriften lagt allt under synden, och då kan löftet till dem som tror uppfyllas bara genom tron på Jesus Kristus. Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare.
Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.
evangelium Den profetia Jesaja gav till de deporterade judarna i Babylonien kom av de kristna att förstås som en profetia om Johannes döparens gärning. Vi läser om Johannes från Lukas 3:1–15.
[…] Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem:
»Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.« Folket frågade honom: »Vad skall vi då göra?« Han svarade: »Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.« Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: »Mästare, vad skall vi göra?« Han svarade: »Driv inte in mer än vad som är fastställt.« Och när det kom soldater och frågade honom: »Och vi, vad skall vi göra?« sade han till dem: »Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.«
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.
Texter
Jes 40:1–8
Gal 3:21–29
Luk 3:1–15
Ps 146:3–9
Liturgisk färg
Violett eller blå
Altardekoration
Exempelvis violetta blommor och två ljus.
För inspiration till att välja säsongsanpassade blommor, se s 272–277.
Dessutom
Adventsstake med tre brinnande ljus
En bön
Gud, du sände Johannes att rensa och sopa och ropa.
Det var säkert nödvändigt. Men otacksamt.
Så sände du Jesus, vår vän och räddare.
Använd oss, Gud, som förkläden för ditt rike, som förelöpare.
De flesta av oss anar villkoren, de svåra, vanskliga.
Men om du vill, Gud, så använd oss som dina verktyg, att lyssna, att leva i respekt för andra, att våga visa väg.
Dagens psaltartext
Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.
(Ps 146:3–9)
Psalmförslag
109 Det susar genom livets strid
423 Kom Jesus, kom Immanuel
426 Hör du rösten
739 Hosianna, Davids son
857 En enda vind
858 För dem som vandrar i mörkret
Reflektera över dagens texter
▶ Texterna ur Jesaja och Lukas talar om öknar. Föreställ dig att du står mitt i en öken. Hur känns det?
▶ Paulus skriver: »Alla är ni ett i Kristus.« Beskriv den gemenskapen.
▶ »Folket var fyllt av förväntan«, står det i evangelietexten. När hade du känslan av förväntan senast?
tredje söndagen i advent
En framkomlig väg att vandra
Gunilla Renöfält
»En röst sade: Förkunna! Jag frågade:
’Vad ska jag förkunna?’« (Jes 40:6)
Ja, vad ska förkunnas denna adventssöndag där bibeltexterna ger både tröst och okvädningsord:
»Trösta, trösta mitt folk«, ur Jesajatexten. »Huggormsyngel«, ur Lukasevangeliet.
Kanske måste vi gå vidare, förbi de starka inledande orden, för att undvika att bibeltexterna framstår som en dålig förälder som både bestraffar och tröstar så att barnet blir helt kuvat. Hur kan vi bana oss en väg genom bibeltexterna så att det blir en förkunnelse av det, till upprättelse, glädje och ansvar?
Dalar som ska höjas, berg som ska sänkas, kläder, mat och pengar som ska fördelas rättvist och nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Så banas en väg för Herren. Eller också är det Herren som banar den vägen. Ja, så tror jag. Men jag måste gå den själv, för att den ska finnas för mig. Och kyrkan måste gå den, för att det är dess uppdrag. Vårt uppdrag.
Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. (1 Kor 10:17)
Det är som om allt förklaras här – i brödsbrytelsen. Som om det är det här allt handlar om, denna tredje advent. Samhörigheten, både med Kristus och med varandra. Ingen är ensam mer. Ingen är ett ensamt löv som singlar ner till frusen jord. Det går att leva, livsvägen är framkomlig också för den som mest tvingats vandra i öken och ödemark. Det är tröst, på riktigt.
Det går att leva, livsvägen är framkomlig också för den som mest tvingats vandra i öken och ödemark.
Det är tröst, på riktigt.
tillgång din tillgång. För vi är ju ett, sammanfogade av en kraft utanför oss själva, i en längtan och bön från oss själva. Men när vi ser livet bara som en rättighet, där allt ska tillhöra mig, då står kamelhårsmannen Johannes döparen där och skräder inte orden. »Huggormsyngel! Ni har svikit samhörigheten! Ni har brutit er ut ur gemenskapen som både ger och förpliktar! Ni är galna! Vänd om!
Vänd om till samhörigheten!«
Och det är enhet i mångfalden. Inga statusskillnader mer, i kön, social status, härkomst. Vi hör ihop, det är ofrånkomligt. Det är gåva och uppdrag. Gave og opgave, på danska blir det så uppenbart. Det är inte ett motsatspar, det är en tydning av livet. Gåva och uppdrag. Om vi är ett, en enda kropp, om vi tar hand om varje del, då är din nöd min nöd, min
Gunilla Renöfält (född 1960) är präst i Jönköpings församling.
Samhörighet. Ty alla får vi del av ett och samma bröd. ✴
Fjärde söndagen i advent
Herrens moder
gt Under en lång tid led Israels folk under andra folks styre. Först var de slavar i Egypten, därefter förtrycktes de av Assyrien, och under profeten Jesajas tid togs de som fångar i Babylonien. Men Jesaja återger hur Gud lovar att en dag befria sitt folk. Vi läser från Jesaja 52:7–10.
Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!«
Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem. Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss.
epistel Paulus hade grundat församlingen i Korinth. Han hade planerat att besöka den igen men tvingades skjuta upp besöket. Därför skriver nu Paulus och Timotheos ett andra brev till församlingen. Vi läser en del av inledningen i Andra Korinthierbrevet 1:17–22.
Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.
evangelium När prästen Sakarias
skulle göra sin tempeltjänst, visade sig en ängel för honom och berättade att han och hans hustru Elisabet skulle få en son på äldre dagar. Maria fick besök av ängeln Gabriel som berättade att hon skulle föda Guds son. Vi läser vad som hände när Maria och Elisabet därefter mötte varandra i Lukas 1:39–45.
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«
För alltid förändrad av ett barn
Carolina Klintefelt
Att vara förälder är en av livets stora roller. Vi har alla erfarenheter med oss från våra egna föräldrar – goda eller mindre goda, närvarande eller mindre närvarande. Alla gör inte erfarenheten av att bli föräldrar själva, men vi har ändå möjlighet att leva i nära relationer till barn i vår omgivning och få bli betydelsefulla personer för dem.
Som föräldrar tar vi emot och välkomnar en ny människa in i våra liv. Ingen av oss vet vem den nya personen är som ska komma in i vår familj och för alltid förändra den.
Samtidigt med ett nytt barn föds en ny förälder, även om det redan finns äldre syskon i hemmet – för en ny personlighet med egna behov och uttryckssätt kräver också ett personligt bemötande. Och som medmänniskor till varandra, oavsett om vi lever i familj med barn eller inte, vet vi att nya vänner lockar fram nya sidor hos oss själva.
Ett barn är alltid ett löfte om något nytt. Maria fick veta ovanligt mycket i förväg om det barn hon väntade, och hon var förstås i en unik situation där
hon verkligen behövde den bekräftelsen. Ändå var det mesta fortfarande okänt – alla vardagar de skulle leva tillsammans, ljudet av hans röst när han sa sina första ord, kramarna och konflikterna. Alla de där små sakerna som tillsammans formar en växande relation.
Som Maria
kan vi få öva oss på att ta emot varandra och ta emot Gud, utan att veta så särskilt mycket i förväg om vad det kommer att innebära.
Att ta emot någon annan i sitt liv kostar på. Ibland ganska mycket. När jag ser tillbaka på hurdan jag var innan jag hade fått barn kan jag ibland rodna över hur mycket det var jag inte förstod och hur felaktiga många av mina föreställningar var. En del saker som hade varit viktiga för mig blev mindre viktiga, eller fick åtminstone stuvas undan för en tid, och annat som jag inte visste att jag hade inom mig kunde komma fram. I gemenskapen med barnen formades jag om, kanske inte i grunden, men i alla fall väldigt mycket. Och även om det kom till priset av sömnlösa nätter, ständig trötthet och en del saker som
Carolina Klintefelt (född 1973) är journalist, kommunikatör och författare.
jag fick avstå var det värt det hundra gånger om, eftersom jag fick uppleva en gemenskap som jag aldrig tidigare hade varit med om.
Likt Maria kan vi få öva oss på att ta emot varandra och ta emot
Gud, utan att veta så särskilt mycket i förväg om vad det kommer att innebära. Men några saker vet vi: när vi tar emot Jesus, när vi gör våra liv till ett hem för honom, då kommer vi att få upptäcka mer och mer av den han verkligen är och uppleva en gemenskap som sakta men säkert förändrar oss.
Och det är värt det. ✴
Inspirationsbok för alla
som arbetar med gudstjänster
Kyrkoårets gudstjänster 2025–2026 erbjuder inspiration, idéer och hjälp för den som förbereder gudstjänsten. Här finns varje söndag och helgdag presenterad på fyra sidor:
• Introduktionstexter till dagens bibeltexter, som textläsaren kan läsa
• Dagens gammaltestamentliga text, episteltext och evangelietext
• Reflektionsfrågor till dagens texter (av Anders Hedman och Astrid Ståhlberg)
• Liturgiska anvisningar
• Betraktelse utifrån dagens tema
• Förslag på psalmer (av Kerstin Hesslefors Persson)
• Bön (av Martin Lind)
Boken är också en fin gåva till den som av olika anledningar inte alltid kan delta i gudstjänsten, men ändå vill följa med i kyrkoårets rytm.
Betraktelserna är skrivna av Andreas Holmberg, Anna Ardin, Carl Magnus Adrian, Carolina Klintefelt, Caroline Cedon, Charlotte Frycklund, Emma Audas, Erik Eckerdal, Frida Ohlsson Sandahl, Gunilla Renöfält, Hedvig Åström, Helena Fhager, Jakob Wirén, Kent Wisti, Kristoffer Lignell, Linda Alexandersson, Magnus Sundell, Maria Küchen, Markus Leandersson, Martin Lind, Miriam Arrebäck, Patrik Hagman, Peter Halldorf, Petra Carlsson Redell, Susanne Dahl, Sven Hillert, Tove af Geijerstam och VT Carlheim.