Maria från Magdala by Argument Förlag

maria från magdala charlotte frycklund

argument

Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Formgivning & författarfoto: Pierre Eriksson

Foto framsida: Ben White/Lightstock

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland

isbn: 978-91-7315-700-1

Argument förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från

sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till

Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra. (lukasevangeliet 8:1–3)

Innehåll

8 Förord

11 Öknens välsignelse

12 Rösten i öknen

15 När han döptes

18 Om vatten och vin

21 Hos min far

24 I dag har det gått i uppfyllelse

27 Vid en klippa i Nasaret

30 I öknen

33 Han kan bota dig också

36 Städningsmiraklet

39 Ett uppbrutet tak

42 Regler som binder

45 När livet återvänder

48 Mina systrar

51 Jesus familj

54 Någon annans demoner

57 Den som inte vågar

60 Ge henne mat

63 Vatten igen

66 När matsäcken räcker

69 Lidandet som kommer

72 En kvinna som kallas hund

75 Högt och lågt

79 Den som dansar

82 Någon annans underverk

85 Den svåra konsten att inte nedkalla eld från himlen

88 Om samarier och värdshusvärdar

91 Martas oro

94 Bulta!

97 Splittring, inte fred

100 Vem kan slippa dö?

103 Att räta på ryggen

106 En Gud som vill komma sist

109 Fikonbesvikelser

112 En gång ska jag berätta om en fest

115 Förlorad och funnen

118 Tro som kan växa

121 En som sa tack

124 Att samla skatter

127 Jerusalem nästa

130 En man i ett träd

133 Du skulle bara veta hur sorgen känns

136 Hosianna

139 Rabbouni gråter

142 Helig vrede

145 När arga män tystnade

148 Och jag minns henne inte

151 Förberedelser

154 Vänskap och svek

157 Domen

160 Han är död

163 Tomhetens tystnad

166 Tomhetens doft

169 Liv

173 Den öppna gravens välsignelse

174 Efterord

176 Tack

Förord

Det här är en bok om demoner, kallelse och under, om tro, hopp och om att leva med det som gör oss illa.

När jag läser evangelierna dras jag gång på gång till Maria från Magdala. Hon som följde Jesus nära. Hon som, enligt evangelierna, blev befriad från sju onda andar. Hon som blev den första att möta den uppståndne. Men vem var hon innan dess? Hurdan var hennes kamp, hennes längtan, hennes väg?

Den här boken är en fri tolkning av hennes inre resa, hennes eget evangelium. Jag tror inte att kvinnorna runt Jesus var osynliga när evangeliernas händelser utspelade sig – bara när vi senare har berättat om dem. Maria från Magdala, Johanna, Salome och de andra kvinnorna som följde Jesus var, tror jag, närvarande vid fler tillfällen än de som nämns. De lyssnade aktivt, levde nära honom, formades av hans ord och blev del av det nya som växte fram.

I den här texten följer vi Jesus från plats till plats och får se honom med Marias ögon. Jag har försökt att hålla mig nära evangeliernas berättelser, men också nära hjärtat. Jag har inte ambitionen att skriva exakt vad som hände, det kan jag ju omöjligt veta, utan jag har velat skriva en berättelse om vad tron kan göra med vår skörhet, och vad vår skörhet kan göra med tron.

Jag har fått tillfälle att fundera kring hur det gick till när Maria från Magdala blev botad av Jesus, och har landat i att jag tror att det skedde långsamt, gradvis. Den tanken bygger på min erfarenhet

av att leva nära människor som är drabbade av psykisk sjukdom, och på erfarenheten av hur Gud hjälper oss: i den takt vi själva orkar ta emot.

Jag låter Maria kalla Jesus för Rabbouni. Det bygger på hennes enordsreplik i Johannesevangeliet 20:16. Det är enda gången i Bibeln vi får höra Maria från Magdalas röst. Alla andra ord jag lagt i hennes

mun är alltså resultatet av mina gissningar om hur hon var och lät. Min bild av henne bygger på det jag läst i Bibeln, men jag har låtit bilden växa utöver det vi har i bibelordet. Ett exempel på detta är mötet mellan Jesus och Herodias dotter i kapitel 35; ett sådant möte beskrivs inte i bibeltexten, men jag hoppas att det skulle se ut ungefär så om det skedde.

Mellan berättelserna i den här boken finns korta tankar, böner och reflektioner. Använd dem om du vill för att skapa rymd runt berättelsen, för att placera dig själv i berättelsen. Använd dem till eftertanke, inspiration och som ett redskap för fantasin.

Och om du någon gång under läsningen känner igen dig i Maria, eller anar något nytt om dig själv eller om Gud – då har hon nått också dig, som hon nådde mig, och tagit plats i ditt liv.

Må hon ge dig nya synsätt!

Charlotte Frycklund

oss. Ja, det kan nog stämma. Men hur? Vi ska döpa oss, säger han. Jag vågar inte. Tänk om … tänk om mina demoner skulle börja vråla, om jag skulle börja vråla. Det händer, det har hänt, och varje gång vill jag bokstavligen dö av skam.

»Varje träd som inte bär god frukt ska huggas bort och kastas i elden«, säger han.

Jaha, det är jag det, antar jag. Jag bär inte god frukt. Jag har fullt upp med att hindra mitt träd från att vissna helt.

Jag börjar nästan gråta och flera andra intill mig ser också tårögda ut. Det här är en man som man lyssnar på, allt han säger har så många dimensioner.

Men inget händer, jag förändras inte, är precis samma människa som innan. Jag blir som ett sådant där träd som bara står kvar år efter år men aldrig ger någon frukt.

Någon ropar att han måste vara Messias, den som vi väntar på. Vi avvaktar, tysta som en öken, för att höra vad han ska svara.

Han säger:

»Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er med helig ande och eld.«

Något far igenom mig. Det är som om han talar rakt till mig, men jag kan inte förstå varför. Tänk om det finns en helig Ande som kan hjälpa mig. Tänk om.

Och jag känner något där jag står – alldeles för nära andra människor, obekväm, stressad, osäker – något jag inte känt på väldigt länge.

Hopp.

Dagens öken

Varifrån kommer hoppet?

Bön

Gud, skydda våra försök att hitta dig, du som alltid söker efter oss.

Amen.

Johannes döparen tänker

Hon ser ut att höra hemma här i öknen: i karghetens, utsatthetens, bristens rike.

Hennes börda är tung, klibbig och svettig.

Den präglar allt hon gör, som ökenhettan, som torkar ut, som förstör förutsättningarna för liv.

Jag kan inte hjälpa henne, men jag kanske kan peka ut en riktning, visa henne en stig i hennes öken.

En väg, ett mål, ett hem.

När han döptes

matteusevangeliet 3:13–17, markusevangeliet 1:9–11, lukasevangeliet 3:21–22

Jag står i öknen och lyssnar på Johannes döparen. Johannes kallar oss, med vrede i rösten, för huggormsyngel. Vi är många som är här för att bli utskällda.

Många döper sig, de vill leva ett nytt liv nära Gud. Välståndet de lever i ger inte frid i själen. Fattigdomens profet i öknen har något de saknar.

Jag ser det i hans ögon: han vet att han är älskad av Gud så han behöver inte människors godkännande. Kanske är det det som lockar oss. Han funderar aldrig på om han borde sluta skälla ut folk för att bli omtyckt.

Hans utvaldhet, hans profetior, drar mig hit. Gång på gång. Det attraherar många andra också. Alla vi som är tomma invärtes. Vi som är oroliga.

Jag står bredvid och ser på. Dold av en skugga, skild från de andra genom mina skrik, genom allt som hindrar mig från att vara normal.

Borde jag döpa mig? Jag ångrar mina synder lika mycket som någon annan. Men att gå ner i det där vattnet inför alla människor … tänk om Gud inte vill ha mig. Tänk om demonerna vrålar och Gud inte släpper fram mig?

En man kommer gående. Han är jämnårig med Johannes och klädd som vi andra. En stillhet faller över folkmassan när han går fram till

Johannes, omfamnar honom och säger: »Kusin.« Sedan säger mannen att han vill bli döpt. Johannes tvekar, hans långa, magra kropp stannar upp inför idén. Han protesterar.

»Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig?«

Mannen ler mot honom, ett sådant där varmt leende som man inte kan motstå.

»Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.«

Johannes sträcker fram handen – den darrar lite – och döper mannen.

Det är som om hela världen håller andan. Plötsligt händer något, något som ska förändra allt. Molnen spricker upp och en duva svävar ner och vilar över de två männen, så lika, så olika. Och vi hör det allesammans, vi som är där: en röst.

Du kanske tror att jag är galen, att mina demoner lurar mig. Men det är något annat. Demonerna känner jag, den här rösten varken vrålar eller viskar. Den fyller luften och jorden:

»Detta är min son, den utvalde.«

Alla lyssnar. Till och med mina demoner väntar nyfiket. Allt väntar.

Men mannen – Jesus från Nasaret, Guds son – säger ingenting. Han klappar Johannes på axeln och går. Bara går, som om inte hundratals människor nyss hört Guds röst.

Jag undrar ofta över Guds tystnad. Nu undrar jag över hans sons. Runt omkring mig i öknen ekar tystnaden, en tystnad så stor att man kan höra den.

Och jag står där, häpnar över Guds ord och tystnaden från Guds son.

Dagens dop

Var har du hört Guds röst?

Bön

Gud, jag hör inte alltid dig.

Men du hör alltid mig. Tack för det.

Amen.

Duvans löfte från Gud

Duvan som svävar över Jesus bär en påminnelse om duvan som flög till Noa.

Den duvan bar hoppet om att kunna bo på jorden igen, efter floden som svept bort allt liv.

Hon sändes ut från arken

och återvände med en kvist –

ett tecken på liv, ett hopp om bördig jord, om fast mark under fötterna.

En duva ger hopp om fast mark som det går att stå stadigt på.

Även här.

Mitt i öknens sand.

Om vatten och vin

johannesevangeliet 2:1–11

Jag är på ett bröllop. Kanske inte vanligen en plats där mammors tjat är centralt, men i dag är det så.

Det är hans mamma som säger åt honom att vinet är slut. Jag förstår att det är hans mamma, de är överjordiskt envisa båda två. Samma ögonfärg, samma blick.

Han säger nej, så klart. Det är inte hans jobb att ordna fram mer vin. Han är inte värd för den här festen. Ändå tycks hans mamma tro att han ska kunna se till att drycken fylls på. Mammor har alldeles för stort förtroende för söners förmåga.

Hur vet jag allt det här? Jag har gömt mig hos tjänstefolket. Det är ett sådant där bröllop där alldeles för många tittar konstigt på mig.

»Där går Maria från Magdala. Hon har så många demoner att hon inte ens kan räkna dem.« Jag ser blickarna, dömandet, medlidandet, och går undan. Demonerna vrålar allt högre inombords.

Det är jobbigt, jag orkar inte med det. Inte tillsammans med alla andra ljud från festen som pågår omkring mig. Men jag har varit med tidigare, vet att det är lugnare bland tjänstefolket. De låter mig hållas, struntar i mig. Jag slipper folks blickar.

Hans mamma är högljudd. Jag har hört henne prata och ropa utanför, och nu går hon före in till tjänstefolket, trots att han precis sa till henne:

»Låt mig vara, kvinna.«

Men hon struntar i det. Och han låter henne inte vara heller, han har följt efter som om det var en livslång vana. Hon går före, han efter. Mammor och söner. Det är som det är.

Han säger åt tjänstefolket att hälla upp vatten. Och sedan, plötsligt, är det vin. Underbart, väldoftande, rubinrött vin.

Jag stirrar. Han har inte gjort heliga gester, inte sagt mystiska ord.

Han har gjort vin. Hans mamma drar i väg som en ivrig tjänsteflicka för att dela ut allt detta nya goda vin till gästerna, och jag står kvar på samma plats.

Varför gjorde han så? Om han nu har – jag vet inte – mirakulös kraft, varför slösa den på att bröllopsgäster ska få det lite extra trevligt? Det verkar snarare vara något hans mamma skulle göra. Kanske var det därför han gjorde det? För att hon ville det? För att han ville det? För att andra ville det? Jag kommer aldrig att förstå män.

Så står han framför mig, med ett glas i handen.

»Det här är till dig.«

»Är det vatten eller vin?«

Han skrattar till, som om jag sagt något roligt, och det slår mig att det har jag. Han tittar på mig ett ögonblick innan han svarar.

»Det är vad du behöver att det är. Det hjälper dig.«

Det är vatten. Klart och kallt. Jag dricker, han går.

Och jag står kvar, otörstig, stilla som en skogskälla, och undrar vad han gav mig när han gav mig vattnet. En sak vet jag: mina demoner är tysta för tillfället.

Dagens förvandling

När har du sett det vardagliga bli heligt?

Bön

Gud, du gör under ibland oss.

Hjälp oss med de under vi behöver i dag.

Amen.

Maria frågar Maria

Maria från Magdala: Hur kommer det sig att du bad din son om hjälp med vinet?

Maria modern: För att han vet hur man gör vatten till vin. Det är det inte många som kan. Underverk är något han kan göra.

Maria från Magdala: Ett sådant mirakel!

Maria modern: Ja, det är han!

Maria från Magdala: Jag tänkte på förmågan att skapa mat och dryck.

Maria modern: Ja, all mat och all dryck är underverk, gåvor från Gud. Allt skapat är underverk.

Hos min far

lukasevangeliet 2:41–52

Dagen efter överfalls jag av ett gammalt minne från när jag var en liten flicka, långt före demonernas tid. Jag ser det tydligt framför mig, nästan som vore det en syn.

Mina föräldrar har tagit mig till templet. De har berättat att vi inte ska vara där så länge, och sedan har de lovat mig att vi ska se och uppleva staden. Jag har sprungit iväg från dem, står och njuter av livet och rörelsen, templets dofter och ljud. Jag är fylld av aktning och högtid, vill inpränta allt detta, varje detalj, i mitt inre.

Jag ser på en grupp präster med en fascination som teologiska diskussioner sällan väcker hos utomstående. Men det är inte de vuxna som fångar mitt intresse, det är han. Den unge pojken.

Jag har aldrig tidigare sett ett barn som vill vara med när vuxna pratar om tråkiga religiösa saker. Vad är det som pågår? Jag smyger närmare.

Han frågar dem saker, men han frågar inte som en som inte vet svaren. Han frågar som om han var lärare och vill kontrollera om de kan detaljerna. Nej, inte riktigt så. Som om han försöker lära dem genom att ställa frågor.

Jag borde inte stå här, men jag är också ett barn. Barn kan komma undan med mycket som inte är tillåtet. Jag gömmer mig bakom

en pelare och tittar på honom. Lugnet. Den nästan himmelska utstrålningen. Visheten, vissheten.

Nu bryts alltihop. Det hörs höga röster och han rycker till, som en hund som hör sitt namn. Lugnet är borta.

Hans blick börjar flacka, han lägger snabbt ihop bokrullarna och ger dem – nästan slänger dem – till en av lärarna. Två vuxna rusar in i rummet och ropar hans namn. De är upprörda, kläderna i oordning, känslorna utanpå kroppen, oron inom dem som fiskekrokar som hakar i allting.

»Var har du varit?«

»Hur kunde du göra så mot oss?«

»Din far och jag har varit mycket oroliga.«

När han går nickar han åt lärarna, som åt kollegor. Sedan tittar han med upphöjt lugn på sina föräldrar, för det måste ju vara hans föräldrar? En man och en kvinna, rädda, oroliga, arga. Som föräldrar brukar bli.

Det där lugnet han utstrålar. Jag ler för mig själv. Åh, vad mammor blir arga av det där lugnet. Så säger han till henne:

»Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min far?«

En orolig blick mellan föräldrarna. Är inte mannen hans far? De bugar sig lite stelt för de lärda männen, tar pojken och går.

Jag ser hela händelsen från mitt gömställe. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men ett barn fick de vuxna att tystna, att lyssna. Jag har aldrig sett det tidigare.

Och jag står där och upptäcker att jag greppat pelaren hårt, som om jag höll mig i Gud själv.

Dagens minne

Vad i mig finns kvar från barndomen?

Bön

Gud, du sitter mitt ibland oss rationella vuxna. Med barnets tydlighet pekar du på väsentligheterna.

Amen.

Anteckningar från Jerusalems tempel

Pojkens ålder: Cirka 12 år.

Pojkens hemvist: Nasaret (mycket misstänkt).

Pojkens kunskapsnivå: Oväntat hög. Filosofiskt avancerad, exegetiskt kunnig. Påstår sig veta saker om Gud.

Slutsats: Honom måste vi hålla ögonen på.

Eller hålla koll på.

Maria från Magdala är en av de mest spännande gestalterna i evangelierna. Hon blev befriad från sina demoner och var den första som mötte den uppståndne Kristus. Så hur såg hennes inre resa ut?

Charlotte Frycklund låter oss se Jesus genom Marias ögon och berättar en historia om skörhet, längtan och befrielse. Marias kamp med mörker, oro och röster som plågar henne är erfarenheter att spegla sig i, inte minst för den som lever med pyskisk ohälsa eller för den som står nära någon som gör det.

Mellan berättelserna finns böner och reflektioner som öppnar för eftertanke och egen bön. Maria från Magdala är en fri tolkning som levandegör en av Bibelns mest fascinerande kvinnor och visar hur hennes väg kan ge nya perspektiv på våra egna liv.