Tro, hopp och smärta

TRO, HOPP OCH SMÄRTA

Handledning för samtalsgrupper om livet med kronisk smärta

Lacra von Schedvin

© 2026 Lacra von Schedvin och Argument förlag

Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Formgivning omslag samt författarfoto: Pierre Eriksson

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse)

Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland

isbn: 978-91-7315-704-9

Argument förlag | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Innehåll

Inledning ................................. 8 Min berättelse .......................

Vad är smärta? ...................... 21

och existentiell smärta ............... 33

smärta påverkar oss ...... 43

och strategier för smärthantering .................... 52

Att leda samtalsgruppen Tro, hopp och smärta ............ 78

Träffar ................................... 88

Träff 1: Din smärta 88

Träff 2: Att leva med smärtan ..........93

Träff 3: Livsvärderingar ..................... 96

Träff 4: Vem är jag bortom smärtan? ............................ 100

Träff 5: Engagerad handling ........... 104

Träff 6: Avslutning............................ 108 Återträff ................................................ 113

Övningar .............................. 115

Lectio Divina ....................................... 115

Övning 1: Acceptera känslor genom medveten närvaro.............. 118

Övning 2: Tankar är bara ord.......... 119

Övning 3: Medveten närvaro vid fysisk smärta ................................ 120

Övning 4: Livskompassen ............... 122

Övning 5: Andas i Guds närvaro ... 124

Övning 6: Jaget som observatör ... 125

Övning 7: Du är himlen, inte vädret ........................................... 126

Övning 8A. Du som 80-åring –visdom och perspektiv .................... 127

Övning 8B: Du som 80-åring –personer på besök ............................ 128

Övning 9: Observera tankar .......... 130

Övning 10: Att möta smärtan med närvaro ....................................... 132

Övning 11: Att vila i Guds närvaro...................................... 134

Övning 12: Utforska och omfamna känslan ............................. 136

Övning 13: Sätta mål trots smärtan.......................................137

Kapitel 1 Inledning

Min själavårdare sa att jag får bli arg på Gud, att jag får ifrågasätta honom, att jag får skrika åt honom – men jag vågade inte. Det enda jag vågade var att fråga: »Vad gör det dig om du tar bort bara tio procent av min smärta? Eller är det kanske för mycket begärt?«

Jag har träffat många människor som, precis som jag, har undrat varför Gud inte kan ta bort deras smärta, befria dem från de plågsamma nätterna och dagarna, bara lindra smärtan lite grann. Om bara någon liten del av smärtan försvann skulle det göra en enorm skillnad.

Jag har mött många människor, särskilt kvinnor, som när de får frågan hur de mår svarar genom att berätta var de har ont. Och de har ont nästan överallt – så mycket ont! De som lever med kronisk smärta behöver tid och utrymme och någon som verkligen lyssnar på dem när de vill berätta hur de har det.

Min längtan efter att kunna hjälpa andra som är i samma situation som jag ledde till att jag och en kollega startade samtalsgruppen Tro, hopp och smärta i Botkyrka församling. När vi startade gruppen visste vi inte hur många som skulle vilja vara med. Kanske några få, tänkte jag. Men anmälningarna fortsatte komma, fler än jag hade vågat hoppas på. Jag blev glad och tacksam, det betydde att människor ville mötas och dela sina erfarenheter. Samtidigt kände jag sorg. För varje anmälan påminde mig om hur många som lever med smärta, ofta i tysthet, och hur stort behovet är att få dela den med andra.

En hjälp för dig som samtalsledare

Den här boken är en praktisk handledning för dig som vill leda en liknande samtalsgrupp för personer med kronisk smärta. Den är i första hand riktad till präster och diakoner, men jag tror att stora delar kan vara till nytta även för socialsekreterare, bibliotekarier, sjukvårdspersonal, lärare och liknande yrkesgrupper. Ju fler vi är som aktivt verkar för att minska utanförskap och öka förståelsen för människor som lever med kronisk smärta, desto bättre.

I boken får du verktyg för att hjälpa människor att bearbeta förlusten som smärtan fört med sig, sorgen över ett liv som inte blev som man tänkt sig och längtan efter smärtfrihet. Din uppgift blir att stötta deltagarna att hitta strategier för att hantera, förstå och acceptera sin smärta.

Samtalsgruppen kan hjälpa deltagarna med flera olika saker:

• Nya strategier. Upptäcka sina egna resurser och hitta nya, konstruktiva sätt att hantera vardagen och smärtan.

• Gemenskap och erfarenhetsutbyte. Dela kunskaper, erfarenheter och känslor, samt ge och ta emot tips och råd.

• Andligt stöd. Utforska vad Bibeln har att säga om smärta, lidande och tröst. Hur kan vi uppleva Guds närvaro mitt i smärtan?

• Glädje och lätthet. Möjlighet att skratta tillsammans, trots smärtan.

Boken innehåller konkreta förslag på hur samtalsträffarna kan utformas, vad du som gruppledare behöver tänka på och hur du kan leda gruppen utifrån deltagarnas behov.

Jag delar också med mig av erfarenheter, känslor och tankar som jag har brottats (och fortfarande brottas) med på grund av min smärta.

Förståelse för det outhärdliga

Att leva med långvarig smärta är både fysiskt och psykiskt utmanande. Vi längtar efter att bli förstådda, att någon ska se det osynliga: att vi har ont. Många upplever ensamhet i sin smärta och en känsla av att inte bli förstådda.

Vi lever i en tid då kunskapen om smärta och smärtbehandlingar aldrig har varit större. Trots detta gör långvarig och svårbehandlad smärta livet outhärdligt för många av oss. Vi som lever med smärta har ofta fått höra från olika smärtspecialister att det inte går att göra så mycket mer för att dämpa smärtan, att smärtan inte kan tas bort helt och hållet, utan att vi måste acceptera den och lära oss att leva med den.

Många väljer att inte prata om smärtan, utan låtsas som om ingenting är fel och lider i det tysta. Ensamheten i smärtan kan bli överväldigande, som om ingen förstår min smärta, ingen förstår mig. Andra känner däremot ett behov av att prata om sin smärta, dela erfarenheter och känslor, och ge tips och råd till andra i liknande situationer.

Samtalsgruppen är till för den som vill prata. För den som sörjer, gråter, längtar och drömmer om ett smärtfritt liv, eller som likt mig ber att Gud ska ta bort åtminstone en del av smärtan. Den blir en plats där vi får lyssna på varandra när vi delar tankar och erfarenheter, utbyter kunskap, uttrycker svårigheter och frustrationer och framför allt delar hoppet om ett bättre och mindre smärtsamt liv.

Träffarna kommer inte att ge fysisk smärtlindring, men kanske en känsla av gemenskap, tro och hopp om framtiden – och förhoppningsvis en hel del skratt.

Kapitel 2 Min berättelse

Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp, om natten stiger mitt klagoskri till dig.

Låt min bön nå fram, lyssna till min klagan.

Psaltaren 88:2–3

Jag minns allting in i minsta detalj från den där morgonen i februari 2011. Jag gick på övergångsstället vid Brommaplan. I huvudet snurrade en bibeltext som vi skulle arbeta med på Teologiska högskolan, där jag studerade till präst. I handen hade jag en blå hortensia, som jag skulle lämna till en gammal kollega.

Sekunden senare låg jag på den kalla marken. Jag såg de enorma lastbilshjulen. Jag kände smärtan explodera genom kroppen. Halva jag var redan under lastbilen, redan skadad. Och jag hann tänka: Nu dör jag.

Men lastbilen stannade. Chauffören körde över mitt vänstra ben, men bara med framhjulen. Bara.

Någon kom med en filt och la den över mig. Hon sa att hon hade ringt 112. Polisen och ambulansen var på väg. För mig tog det en evighet innan de kom.Väl i ambulansen svimmade jag. Jag vaknade tre dagar senare, efter en kamp mellan liv och död. Smärtan var obeskrivlig, den genomsyrade hela min kropp. Jag var övertygad om att jag var fastbunden, att jag var fjättrad av kablar och slangar som höll mig kvar i sängen. Jag ville gå hem, men jag kunde inte röra på mig, jag kunde inte ens andas ordentligt. Jag förstod ingenting.

Jag har kaotiska minnesbilder, en blandning av verkligt och overkligt, från de tre kritiska veckorna efter olyckan. Men en sak minns jag med kuslig tydlighet: ögonblicket då läkaren sa att de hade gjort allt de kunde, men att de inte kunde rädda mitt vänstra underben.

Att de behövde amputera det.

Efter tiden på rehab fick jag åka hem. Med mig hade jag en rullstol, som jag tvingades rulla omkring i. Jag fick känna hur det var att betraktas som mindre än en människa – omyndigförklarad, osynlig, reducerad till någon som satt i stället för att vara.

Sommaren blev en plåga. Alla sa att jag skulle vara glad att jag levde. Det var jag! Men min glädje tog inte bort smärtan. Allt jag gjorde var präglat av smärtan, för i min kropp kändes det som om lastbilen aldrig slutade köra över mig. Som om den pressade mig ner i asfalten, om och om igen. Som om jag fortfarande låg fast under dess hjul, krossad men levande, fångad i ett evigt ögonblick av outhärdlig tortyr.

Jag var självklart glad när jag fick en protes och lärde mig gå igen. Små, stapplande steg. Varje steg en seger. Varje steg en plåga. Jag låg vaken på nätterna, smärtan höll mig fast, vägrade låta mig vila. Jag var vaken på dagarna också, ofattbart trött, men ändå oförmögen att sova. Sömnen har varit och är fortfarande ett av mina största problem och det beror i första hand på smärtan.

Olyckan skapade ett enormt kaos – inte bara för mig, utan för hela min familj. För min son, som bara var 14 år. För min dåvarande make. För min syster och systerdotter. För mina föräldrar. En maktlöshet

slog undan fötterna på oss och skapade en förvirring som ingen av oss var beredd på.

Själv kände jag mig som om jag befann mig i den röda drottningens värld, den från Alice i Spegellandet. »Här, ser du, måste man springa av alla krafter för att kunna hålla sig kvar på samma plats«, säger drottningen till Alice.

Och som jag »sprang«. Jag sprang för att hålla mig kvar vid livet, för att vara en bra och närvarande mamma, för att fortsätta mina studier och bli prästvigd. För att vara en god medmänniska för andra. Det var väldigt viktigt för mig att återvända till skolan och fortsätta min prästutbildning. Det var viktigt för mig att kunna gå på min sons skolavslutning.

Men det har inte varit lätt att springa för att hålla mig kvar på samma plats. Den fysiska smärtan från traumat, det psykiska traumat, depressionen, ångesten som inte släppte taget, rädslorna som genomsyrade varje dag, PTSD:n som jag också drabbades av – allt detta har försvårat livet. Det var som om mitt självförtroende, min självkärlek, min stolthet och integritet blev förintade, som om jag blev en annan person, en förlorad version av mig själv. Jag kämpade för att hålla mig levande, för att hålla fast vid det lilla hoppet jag fortfarande hade kvar. *

Var hade jag ont? Jag hade – och har fortfarande – ont i benet som jag inte längre har, det ben som är »dött och begravet«. Smärtorna i en kroppsdel som inte längre finns kallas fantomsmärtor. Men det ordet fångar inte ens en bråkdel av vad det innebär. Jag fryser i benet och samtidigt brinner det. Det svider, sticker, hugger som knivar. Nageltrång, växtvärk, ett hundbett, en manetbränning, slag, rivsår,

Det var en trötthet som inte gick att vila bort, en trötthet som var både fysisk och mental. Det var som om smärtan stal all energi jag hade kvar, som om smärtan stal allt från mig, till och med mitt förstånd. Jag kunde inte riktigt förstå mig på mig själv och mina medmänniskor.

Det fanns stunder när jag kände mig helt isolerad. Jag såg på andra som levde sina liv utan att behöva oroa sig för smärta. Det var svårt att förklara vad jag gick igenom. Även när jag försökte prata om det, så var det som om orden inte riktigt räckte till. Oavsett vad jag sa skulle de inte kunna förstå vad det egentligen betyder att ha konstant ont. Jag var omgiven av människor men kände mig ändå ensam i min smärta och sorg, fångad i min egen kropp och i mina egna tankar.

Trots all förvirring, sorg, ilska, trötthet och isolering var jag fast besluten att inte ge upp. Jag visste att jag inte kunde återgå till det liv jag en gång haft, men jag ville hitta ett sätt att leva med smärtan – inte bara i den. Det var där min resa började: att förstå smärtan, att acceptera den, och att hitta mening i en tillvaro som var långt ifrån den jag drömt om. Och jag visste att jag behövde mer kunskap för att kunna fortsätta denna resa. Min vilja att vara en närvarande mamma var oerhört stark och har många gånger hindrat mig från att ligga och tycka synd om mig själv. Men i ärlighetens namn har jag inte alltid lyckats med det. Jag har också, i många perioder, »bara överlevt« och jag har inte alltid varit den mamma jag önskat vara.

Att leva med kronisk smärta är en svår kamp, men jag har inte låtit smärtan besegra mig. Det är jag som bär smärtan, inte tvärtom. Jag har lärt min smärta att det är jag som bestämmer. Det betyder inte att smärtan har gett upp. Den försöker många gånger att bestämma över

I min kamp med livets mening och min roll och uppgift på jorden har jag fått hjälp av många bibliska personer. När jag var deprimerad gav profeten Elias berättelse mig styrka. Jag kände igen mig i Elias trötthet och förtvivlan under ginstbusken. Men Gud möter Elia med mildhet, med vila, med bröd och vatten och till sist i den stilla susningen. Det påminner mig om att Gud inte kräver prestation, utan möter mig där jag är, sådan som jag är. Jobs bok har också hjälpt mig på många sätt. Job censurerar inte sitt lidande, utan ropar ut sin förtvivlan och ifrågasätter Gud. Gud straffar honom inte för detta mod. I stället blir

Jobs ärlighet och ifrågasättande vägen till en djupare relation med Gud.

Patriarken Jakob, som haltade resten av sitt liv efter brottningen med en Gud, har lärt mig att inte ge upp, att inte tillåta mig själv att bli besegrad. David skriver i Psaltaren 6:7: »Jag är matt av mitt suckande. Jag dränker min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt.«

Här ryms en ärlig och ofiltrerad smärta, och det ger mig en känsla av att inte vara ensam i lidandet. Det uppmuntrar mig att också jag får tala öppet med Gud om min smärta, om min sorg, om mina förhoppningar och önskningar.

Att få fördjupa mig i en bibeltext har gett mig tröst, hopp och acceptans. Jag får också bekräftelse på att Gud hör min bön och ser hur ont jag har. Det stärker känslan av att jag inte är ensam, inte övergiven, inte bortglömd. Det hjälper mig att tro på en Gud som ser och lyssnar, en Gud som inte är likgiltig inför smärta, utan vänder sig till den som lider.

Eftersom kronisk smärta ofta skapar oro, rädsla och trötthet, ger Jesus ord i Matteusevangeliet 11:28 mig en djup känsla av frid: »Kom

till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.« När det är som jobbigast får jag en stund av ro, en stund då jag kan vila och samla kraft för att kunna kämpa vidare. *

Mitt i stormen, närmare bestämt tre år efter olyckan, gick jag i terapi och fick lära mig leva med smärtan och acceptera den. Terapin har bland annat hjälpt mig att förändra mitt beteende och min vilja att göra eller inte göra saker, att prioritera mig själv och det som jag verkligen tycker är viktigt, att omformulera mitt livsmål utifrån mina värderingar och att börja kommunicera bättre med mig själv och mina medmänniskor. Att våga tala om för andra att jag har ont har varit en av de svåraste uppgifterna. Kanske för att jag tidigare blandade ihop smärtan med hopplöshet, maktlöshet och svaghet.

Kärleken som jag fick ta emot, tron, bibelstudierna och terapin har hjälpt mig att behålla och återfinna min gamla önskan: att leva ett meningsfullt och innehållsrikt liv, även i smärtans närvaro.

Men för att kunna leva med smärtan, behövde jag också förstå den. Vad är det egentligen som händer i kroppen och i sinnet när jag har ont, inte bara ibland, utan varje dag? Hur påverkar smärtan mina tankar, känslor, relationer och min självkänsla?

I nästa kapitel vill jag dela med mig av den kunskap jag själv sökte efter: en översikt över smärtans natur. För ju mer vi förstår, desto bättre kan vi leva – också när livet gör ont.

Att leva med långvarig smärta förändrar hela livet. Det påverkar kroppen, relationerna, självkänslan och tron på framtiden. Ofta lämnas människor ensamma med sin kamp, fast i frågor som saknar enkla svar.

Tro, hopp och smärta är en metodbok för den som vill skapa en plats för gemenskap, där erfarenheter får delas och känslor kläs i ord. Sex träffar utgör stommen för samtalsgruppen, som ger möjlighet att prata ärligt om allt det som annars kan vara svårt att dela med andra. Det blir en plats för både sorg och ilska, skratt och hopp.

Boken bygger på Lacra von Schedvins egna erfarenheter av att leva med kronisk smärta och på grunderna i Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Här finns övningar, bibeltexter och metoder som kan ge nya perspektiv och redskap för att leva med smärtan, inte bara i den.

Detta är en bok för präster, diakoner, vårdpersonal och alla andra som möter människor i smärta.

www.argument.se

Lacra von Schedvin är präst i Svenska kyrkan och samtalsterapeut.