En kedja av systrar och bröder

EN KEDJA AV SYSTRAR OCH BRÖDER ERSTA DIAKONI DÅTID, NUTID, FRAMTID

EN KEDJA AV SYSTRAR OCH BRÖDER

EN KEDJA AV SYSTRAR OCH BRÖDER ERSTA DIAKONI DÅTID, NUTID, FRAMTID

redaktion Monica Axelsson, Jemima Bentham Brodin, Silva Danielsson, Kristina Holmberg, Elisabet Larnemark och Lena Maria Liss

ARGUMENT

© 2026 Ersta diakonkår, Ersta diakoni och Argument förlag Bibeltexter från Bibel 2000 (Svenska Bibelsällskapet) samt 1917 års kyrkobibel redaktion Monica Axelsson, Jemima Bentham Brodin, Silva Danielsson, Kristina Holmberg, Elisabet Larnemark och Lena Maria Liss medverkande Lena Bengtsson, Ingegärd Christensson, Joanna Davrin, Gunnar Edqvist, Kjell Ericsson, Kristina Sandgren Furberg, Mikael Halldin, Ingemar Hällqvist, Kärsti Johansson, Ingrid Josefsson, Ann-Christine Kindt, Marita Lechnio, Maria Leijman, Sanna Lindström, Birgitta Lounela, Ewa Lund, Erik Lundström, Stefan Nilsson, Birgitta Olsson, Gudrun Persson, Inga-May Pettersson, Susanne Svanberg, Kristina Telerud, Bengt Wadensjö, Anders Wejryd och Margareta Wolving faktagranskning Elisabeth Christiansson Drake lektör Jan Sundström Utgiven med stöd från Birgitta Borring, Ersta diakoni samt Märta Christina och Magnus Vahlqvists Stiftelse formgivning & omslagsfoto Pierre Eriksson Första upplagan, första tryckningen tryck Dardedze holografija SIA, Lettland isbn 978-91-7315-702-5 Argument förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Kallad vid namn Lagd i Guds famn Vigd med Guds ord Levandegjord för att tjäna Herre, nåden förläna Amen

Av Ing-Britt Bergholtz, ur Bönbok för diakoner, Ersta diakoni och Ersta diakonkår 2019

INNEHÅLL Förord: Ersta har sett, Ersta ser 8 Inledning: Vad gör en diakon? 10 Så började det 14 Den första föreståndarinnan 18 Porträttet: Syster Johanna – pionjär bland diakonissor 22 Mitt kall: Vi firade gudstjänst och delade tvättstuga 24

»De fattigas moder, de eländas vän« 34 Tidskrifter – rika informationskällor 36 Så har diakoni­institutionerna vuxit fram 38 Mitt kall: Vi har så mycket att tacka för – men vi fick inte växa 40 Porträttet: Syster Stina fick sin egen väg 44

Diakonissornas roll i svensk vårdhistoria 48 Diakoniutbildning under 175 år 54 Två av tre avbröt utbildningen de första 50 åren 58 Mitt kall: Jag tror på diakonatet som konstart! 60

»Det viktigaste är ett gott liv bland medmänniskor« 62 Fattigvård blev socialtjänst 64 Ständigt efter­frågade systrar 70 »Gode Gud, skicka mig inte till Trollhättan!« 72 Porträttet: Aina höll ihop mer än femhundra systrar 76

Höga krav kräver hög utbildning 80 Kallelse och utbildning 82 Vigning till ett heligt liv 84 Mitt kall: Jag fastnade vid diakonins skrivbord 90

Kyrkorättslig reglering av diakonatet 94 Från kommunal till kyrklig anställning 96 Dräkt, skjorta och emblem 100 Porträttet: Ulla-Brita kallades Skäggetorps ängel 104

Den livsviktiga bönen 108 Ersta bönbok 110 Porträttet: Syster Elsa var »en ringa löpare med en stor Herres brev« 112

Att tjäna vid Herrens bord 114 Mitt kall: Nu är jag till för dig 120

Unga Kvinnors Värn – en värdefull fristad 122 Porträttet: Syster Inga praktiserade medlevarskap 124 Porträttet: Syster Saga stod stadig i kaos 128 Mitt kall: På sjukhus och fjälltoppar, i församling och familjerätten 132 Porträttet: Syster Sara hoppade på spårvagnen i farten 134

Utblick: Diakoni över alla gränser 138 Mitt kall: Att vara missionär och brobyggare 142 Mitt kall: I utlandskyrkan får man känna sig som hemma 146

Utblick: Starka band mellan Ersta och Indien 150 Pilgrimsvandringen har många diakonala perspektiv 156 Mitt kall: Ett liv fyllt av möten med människor i alla åldrar 160 Mitt kall: När jag klev in på anstalten kände jag mig hemma 164

Sjukhuskyrkan: Ett stöd i individens och nationens kris 168 Mitt kall: Vi var med vid fronten under coronapandemin 170 Mitt kall: Man påminns om hur skört livet är 174

Estonia: Portsyster under katastrofen 180 Estonia: Samtalsgrupp med barn och unga 182 Mitt kall: Diakoni är hoppets ämbete 184

Diakon och chef 188 Att rusta morgondagens diakoner 190 Susanne Svanberg: En ynnest att få vara möjliggörare 192 Sanna Lindström: Medkänsla i blicken och trygghet i identiteten 194 Birgitta Lounela: Diakoni måste få vara poetisk 200 Slutord 206 Tack 207 Personregister 208 Bildregister 210 Litteraturlista 212

FÖRORD: ERSTA HAR SETT, ERSTA SER

Ersta har ändrats mycket. Därför har Ersta diakoni överlevt. Det sa en äldre diakonissa till mig när jag kom till Ersta som direktor. Så har det fortsatt. En av många stora förändringar på senare år är givetvis att diakonutbildningen flyttat från Ersta. Ändå finns Ersta kvar.

Diakoni handlar om att se behov och att vara beredd att göra något för att fylla dem. Den som ska utöva diakoni råder inte över situationen. Man får förhålla sig.

Situationer avslöjar behov. Behov kräver insatser. Situationer öppnar möjligheter för dem som ser.

Ersta har sett. Ersta ser.

Under mer än hundra år försnävades församlingarnas uppdrag i Svenska kyrkan. Skolor, vård och omsorg togs om hand av det offentliga – och fick på det viset behövliga, långt större resurser. Definitionen av vad som ansågs »kristet« gick från att handla om förtröstan, folkvett och medmänsklighet till att handla om läroövertygelser och att vara annorlunda på ett »religiöst« vis. Om inte diakonissor (och diakoner) funnits hade kyrkan på många håll reducerats till talade ord. Det skulle inte ha stämt med Jesus.

Under denna reducerandets tid fanns Ersta med sina institutioner och sina utbildningar. Ersta gav diakonin identitet, sammanhållning och kraft. Unga diakonissor och diakoner fick förebilder för livet. Församlingarnas diakoniverksamhet började växa igen på allvar i slutet av 1900-talet eftersom behoven i samhället blev synligare, församlingarnas resurser ökade och Svenska kyrkan befriades från hindrande lagstiftning. Då fanns Ersta där med kunskap, erfarenhet och resurser.

8

Men nu ville Svenska kyrkan själv också ta hand om den utbildning som tidigare bedrivits på diakoniinstitutionerna.

Ersta har sett. Ersta ser.

När jag läser denna skrift väcks många minnen och känslor. Minnen av kraftfulla systrar, slitna systrar, sorg över det förlorade och samtidigt stolthet över uppfinnings­förmågan inom sociala verksamheter, sjukvård, utbildning och forskning. Vilken rikedom!

Erstas egna verksamheter har både varit en möjlighet och en begränsning för utvecklandet av församlingarnas Anders Wejryd, tidigare direktor vid Ersta. diakoni.

När församlingsdiakonissorna hade mycket sjukvårdsansvar fanns det en självklar styrka i att Ersta utbildade sjuksköterskor och drev sjukhus. När församlingsdiakonin försköts mot andra typer av sociala insatser var också Erstas omfattande verksamhet och metodutveckling inom dessa områden av stor betydelse. Samtidigt var det skillnad på institution och församling. Under flera år la Ersta därför ner stora resurser på utvecklingsprojekt inom församlingsdiakonin, för att rusta diakoner i tjänst och för att utveckla de egna utbildningarna.

I många församlingar har det saknats ledning och styrning som verkligen haft diakonala perspektiv. Diakoner har ändå, i lyckliga fall, kunnat utveckla sin verksamhet. Det som varit och är Erstas oerhörda styrka, nämligen självständighet i förhållande till kyrkoorganisationen, blev här en svaghet. Det gick inte att på allvar nå in i ledningen av församlingslivet.

Ersta är både utvecklingsbolag och museum. Det har hindrat många dikes­ körningar. Det kräver dock att de olika sidorna av Ersta möts, ser varandra, ser på varandra med respekt och på djupet lär känna varandra. Då kan historien bli en tillgång och framtiden till möjligheter.

ANDERS WEJRYD Direktor 1987–1995 och ärkebiskop emeritus

9

INLEDNING: VAD GÖR EN DIAKON?

Boken du håller i handen vill belysa frågan som ofta återkommer till oss diakoner: Vad gör en diakon? Den här boken vill besvara frågan med bibehållen varsamhet och respekt för alla som arbetat med diakoni och för alla som någon gång mött diakonissor eller diakoner under livets upp- och nedgångar.

Trots att socialt omsorgsarbete alltid varit ett uppdrag för kyrkan upplever vi att kunskapen om diakoni och diakoners arbete är låg bland allmänheten. Det finns troligtvis flera anledningar till detta. Själva begreppet diakoni är främmande i vårt språk. Hämtat från grekiskan, och översatt med olika glasögon genom olika tider, har det främst använts inomkyrkligt med betydelsen »tjänst« eller »tjänande«.

I diakoniinstitutionernas barndom, 1830-talet, var den rådande tolkningen att diakoni är omsorgsarbete grundat i evangeliernas exempel på Jesu tjänande. Tonvikten låg på omhändertagande av medmänniskors fysiska och andliga behov, med referens till orden i Matteusevangeliet 25:42–44 där Jesus beskriver sig som hungrig, törstig, hemlös och naken. Ur denna tolkning mejslades en nygammal ämbetsroll fram: den kvinnliga diakonissan och senare också den manliga diakonen. De olika nyanserna i ord som stammar från de grekiska »diakoni­orden« har i dag fått större betydelse i kyrkans förståelse av begreppet men ännu inte nått fram som allmänkunskap.

Vi kan inte heller bortse från att den historiska uppfattningen att kvinnor skulle vara mer lämpade för omsorgsarbete, vilken präglade diakoniinstitutionernas utformning av rollen som diakonissa, också påverkar vår tids syn på diakonalt arbete.

Omsorgsarbete utförs i ett mellan­mänskligt fält, ofta utan vittnen eller publik och har alltför sällan lyfts fram.

Ytterligare en anledning till låg känne­dom om vad diakonalt arbete innebär kan vara hög integritet bland praktikerna. Många gånger möter diakonen människor

10

som befinner sig i utsatta livssituationer, situationer som vårt samhälle skapat ett tabu kring. Sorgesamtal och ekonomisk utsatthet är två exempel på frågor som vi ogärna talar högt om. Vi vill helt enkelt inte exponeras eller exponera varandra när vi är sårbara. Dessutom regleras den själa­vårdande delen av ämbetet av en tystnadsplikt fastställd av kyrkoordningen.

Ersta diakonkår förvaltar en rik tradition i fråga om både personporträtt och diakonal erfarenhet. Det finns omfattande dokumentation i Erstas arkiv och dessutom stor traderad kunskap bland Jemima Bentham Brodin, tidigare Erstas alla diakonissor och diakoner. Vi kårsamordnare och verksamhetschef. som medverkat till boken är diakoner, diakonissor och andra personer med nära anknytning till Ersta diakoni och till församlingsdiakoni.

Variationen bland skribenter ger varje avsnitt en egen personlig ton, vilket förstås riskerar att bli spretigt ibland. Vi hoppas dock att de olika rösterna ska bidra till att du som läsare får en bred bild av det diakonala uppdraget och en förståelse för personerna som arbetar med diakoni.

Arbetet har letts av en projektgrupp med medlemmar från Ersta diakonkår.

Drivkrafterna har varit stolthet över det diakonala arvet och en önskan om att kunna inspirera fler till tjänst.

Med denna bok vill vi göra de personliga berättelserna kända för fler, i synnerhet för morgondagens diakoner. Vi vill också sprida kunskap om det arbete som utförts av alla som gått före och hur diakonatet i Svenska kyrkan verkat för och främjat en välfärdsutveckling i hela vårt land.

Vårt material är på inget sätt heltäckande. Vi har satt en gräns vid berättelser från Erstas arkiv och vill förtydliga att det gjorts mycket betydelsefullt arbete bortom denna gräns. Insatser utförda genom andra diakoniinstitutioner, stadsmissioner och diakonikretsar i församlingar ute i landet har på olika sätt medfört en väsentlig skillnad för välfärden i dag.

JEMIMA BENTHAM BRODIN Diakon och under 2016–2025 verksamhetschef Ersta kyrka samt kårsamordnare

11

Arbetsuppgifterna för dagens diakoner kan se väldigt olika ut. Men gemensamt är – precis som det alltid har varit – mötet med människor. Här är ett axplock från olika platser i Sverige.

Basaren – den lilla butiken med det stora hjärtat – finns i Den Gode Herdens kyrka i Helsingborg. Medarbetare och diakon Annika Westerlund ansvarar för verksamheten.

»Jag är stolt över att vara en Ersta-syster.

Att få bära Erstas diakonala, sociala och progressiva historia in i diakonins nutid och framtid ger mig hopp, mod och styrka.«

Syskonringen i Trollhättan startade 1987 och är en kör där glädje står i centrum och välkomnar alla oavsett funktionsva­ riation. Ansvariga för verksamheten är Pernilla Landin, diakon i Stockholms diakon Louise Sahlin och kyrkomusiker domkyrkoförsamling, diakonvigd 1996. Anton Hasselberg.

12

Församlingsvärd Lotta Scherqvist (t.v) och diakon Jenny Odälv förbereder inför jul­ aftonsfirande i Björkekärrs kyrka. Varje jul samlas runt 70 personer i alla åldrar.

Kerstin Karlsson leder procession i Östra Husby kyrka, klädd i dalmatika (ett långt liturgiskt plagg som bärs av en diakon).

Diakon Katarina Klingborg samtalar med gäster under festligheter i Trollhättan på Fallens dagar i juli 2025.

13

SÅ BÖRJADE DET I mitten av 1800-talet svepte en väckelserörelse genom norra Europa som ledde till många troende med en längtan att i Kristi fotspår hjälpa de behövande. Med inspiration från diakoniverksamheten i Tyskland tog några kvinnor och män 1849 därför initiativet till att inrätta en diakonianstalt i Stockholm. Ett sällskap bildades och förberedelserna innebar bland annat insamling av medel samt sökande efter lämplig plats och föreståndarinna. År 1851 invigdes så Diakonissanstalten på Kungsholmen. Elva år senare, 1862, förvärvades fastigheten Ersta malmgård på Stigberget i Stockholm. Där skedde tillbyggnader och 1864 kunde verksamheten flytta dit. Från och med nu kom Diakonissanstaltens verksamhet att förknippas med namnet Ersta.

I protokoll från Ersta Diakoniss-Sällskaps förvaltningsutskott beskrivs uppgiften för en diakonissa: »Att helt och hållet egna sig åt Herrens tjänst såsom Skollärarinna, Sjuksköterska i enskilda hem eller offentliga sjukvårdsanstalter, Föreståndarinna uti fängelser, räddningshus och andra sådana inrättningar, der den kristeliga barmhärtigheten företrädesvis finner sin verkningskrets.« Diakoniss-sällskapets primära intention var att utbilda diakonissor. Därför kom det att inrättas ett litet sjukhus med några få platser där diakonisseleverna fick sin praktik. Det blev också möjligt för eleverna att få praktik inom anstalten som kök och hushåll, tvätt och syrum.

Det visade sig tidigt att det diakonala arbetet behövde breddas utöver de sjukvårdande insatserna. Det pedagogiska arbetet blev viktigt eftersom verksamheten kom att omfatta barn: både barn till ensamstående mödrar som sökte hjälp och barn till dem som vårdades på sjukhuset. Därför startades skola för dem. Man såg också en stor efterfrågan på utbildade lärarinnor och det ledde till inrättandet av ett småskoleseminarium. Denna verksamhetsgren pågick till 1872 och som mest sändes diakonissor ut som lärare till ett 60-tal småskolor i landet.

Det som blev en början till en sjuksköterskeutbildning inleddes här, då läkarna på sjukhuset hade ansvar för systrarnas utbildning. Det skedde vid ronderna och i

14

I den större byggnaden i bakgrunden huserade Diakonissanstalten mellan 1851 och 1864. Den låg på Pilgatan i Stockholm, mellan Bergsgatan och Kungsholmsgatan.

sjukvårdsarbetet som bedrevs. Sjuksköterskeutbildningen kom sedan att förändras och fördjupas i innehåll och utförande (läs mer på s. 48).

Den som kom till utbildningen började först som elev under minst ett halvår.

Därefter följde ett till tre år som provsyster innan vigningen till diakonissa. Hela utbildningstiden präglades av kortare kurser i teori och praktik.

Utbildningen har genomgått ständiga förändringar men kärnan har varit desamma: en fackutbildning och teologiska kunskaper utgör grunden tillsammans med kristen tro och en delaktighet i kyrkans liv.

SILVA DANIELSSON Fackutbildning: socionom 1973 vid Sköndalsinstitutet, Stora Sköndal. Diakonvigd i Stora Sköndals kyrka 1981. Yrkesverksam inom Unga Kvinnors Värn, därefter kurator inom psykiatrisk vård. Diakon i Trollhättans församling och i Gustav Adolfs församling, Helsingborg.

LENA MARIA LISS Fackutbildning: Fil kand i psykologi 1978. Diakonvigd i Uppsala domkyrka 2014.

Tjänster i Gävle pastorat 2014–2021 inom församling och samtalsmottagning.

15

Mycket har hänt sedan Ersta flyttade verksamheten till Stigberget i Stockholm 1864.

DEN FÖRSTA FÖRESTÅNDARINNAN

När de första avgörande besluten tagits för att inrätta en diakonissanstalt i Stockholm var en av de viktigaste frågorna vem som skulle kunna leda verksamheten.

Förvaltningsutskottet hade hand om frågan och sökte därför en lämplig person.

Till slut var det Marie Cederschiöld som tillfrågades. Efter mycket bön och eftertanke åtog hon sig uppdraget. Hon hade fått sitt kall och var trogen det.

Marie Cederschiöld var prästdotter från Forsheda i Småland. Där hade hon under flera år haft kontakt med och deltagit i det arbete som godsägarparet Johan Philip och Emelie Petersen bedrev på Herrestads gods. Därefter flyttade hon till Lund där hon förestod en flickskolepension. Hon hade själv fått sin grundläggande skolutbildning i en flickpension i Växjö.

För att förbereda sig inför arbetet med att leda en diakonissanstalt reste Marie till Tyskland och utbildade sig under ett år vid diakonissanstalten i Kaiserswerth.

Där deltog hon i arbete inom skola och sjukvård, var med vid diakonissvigningar och lärde sig hur diakonissanstalten var organiserad. Hon fick konkret och praktisk erfarenhet av sjukvård: »Arbetet på avdelningen blev Marie Cederschiöld allt svårare; hon kunde enligt egen utsago icke skura, sopa eller tvätta. Hon var ännu mindre van att mata, tvätta och sköta små barn. Allt skulle ›läras genom praktik‹.

Bland sjuka hade hon sina käraste stunder och gav dem små skrifter att läsa.

Hon var även angelägen om att pryda deras rum med blommor, och de sjuka visade sin tacksamhet därför.« (Ur Marie Cederschiöld – Sveriges första diakonissa av Gunnar Stenvall.)

Marie har beskrivits som kärleksfull person som visade god omsorg och som hade goda ledaregenskaper.

Som föreståndarinna för diakonissanstalten i Stockholm fick Marie många uppgifter att ansvara för vid återkomsten till Sverige våren 1851. Hon var elevernas, prov-

18

19

Louise Heimbürger Sigrid Heurlinger Marie Cederschiöld Clara Eckerström Elisabet Holmquist 1901–1931 1851–1862 1863–1901 1932–1938 1938–1944

Karin Berg

1944–1951

Stina Nilsson Aina Törnqvist Elsa Scheutz Anne-Margrethe 1988–2000 1972–1987 1951–1959 Murray 1959–1972

Marie Cederschiöld blev den första föreståndarinnan i en lång rad av starka kvinnor. Årtalen avser tjänstgöringsår.

systrarnas och diakonissornas närmaste överordnad. Dessutom ansvarade hon för utbildningen och ledde andakterna, morgon och kväll. Hon införde traditioner vid årets högtider, bland annat julfester med barnen. Till detta kom ansvar för de sjukas omvårdnad. Vikten av god hygien var en av de erfarenheter hon tagit fasta på från Kaiserswerth.

Till stöd i den andliga vården hade Marie Cederschiöld främst hjälp av ett par präster. Det var först i och med nye föreståndaren J C Bring som anstalten fick en anställd präst. Marie kom att lämna diakonissanstalten 1862 då Bring tillträdde tillsammans med fröken Clara Eckerström som gick in i Marie Cederschiölds uppgifter. Fortsättningsvis arbetade två ledare tillsammans.

De första tio åren i anstaltens historia var på många sätt utmanande. Det tog tid att forma och hålla samman anstaltens verksamheter. Marie Cederschiöld hade under lång tid en alltför betungande arbetsbörda och drabbades av stor trötthet och ohälsa. Några av de tidigt utbildade diakonissorna fick i uppgift att avlasta Marie.

De blev ledare för utbildningen och tog ansvar för barnskolan och seminariet.

Diakonissanstaltens verksamhet utvidgades och fördjupades genom åren. En lång rad kraftfulla diakonissor verkade som föreståndarinnor och hade stort inflytande över denna utveckling.

SILVA DANIELSSON OCH LENA MARIA LISS

20

21

PORTRÄTTET

SYSTER JOHANNA – PIONJÄR BLAND DIAKONISSOR Johanna Svensson var en av Erstas första diakonissor. Hon inträdde vid anstalten 1853 och blev diakonissvigd fyra år senare.

Johanna Svensson var 27 år när hon beslutade sig för att lämna sitt liv åt Herren och bli diakonissa. Om henne står det: »Hon var villig i sitt uppdrag att tjäna medmänniskor. Hon var varmhjärtad och enkel samt arbetsam med uthållig kraft.

Allt detta förenades i hennes Gudstro och liv i bön.« (Olivebladet nummer 1/1911.)

Hon kom från en gård utanför Värnamo, där hennes far var hemmansägare.

Hur kom hon att bejaka kallelsen till ett helt okänt uppdrag, dessutom i en tid då yrkesutbildningar för kvinnor var så ovanliga?

Svaret fanns i hennes sociala umgängeskrets. Johanna tillbringade mycket tid på gården Herrestad i Kärda församling där paret Johan Philip och Emelie Petersen verkade. Med starka rötter i väckelserörelsen drev de en verksamhet med räddningsskola, arbetsförening och missionsböner. Vi kan kalla det för en gryende diakonal rörelse i Sverige. På Herrestad mötte Johanna Marie Cederschiöld, som skulle resa till diakonissanstalten Kaiserswerth i Tyskland. Strax före sin resa frågade hon Johanna Svensson om hon ville följa med på en resa »långt, långt bort«.

Johanna avböjde. Ett par år senare skulle hon däremot svara ja till att börja på den nystartade diakonissanstalten i Stockholm.

Efter avslutad utbildning kom syster Johanna till sitt första missiv på Gökholms herrgård, där hon tjänstgjorde både i den lokala skolan och på ett barnhem på

22

orten. Hon blev kvar i tio år, sedan utgick kallelse från Själevads ambulerande skola i Ångermanland som blev Johannas arbetsplats mellan åren 1866–1876. Därefter blev hon verksam i församlingsvården i Storkyrkoförsamlingen fram till 1901.

Under Johannas återkommande sommarledighet, oftast en eller två veckor, vistades hon på Gökholm, hos släktingar i Småland eller på Ersta sommarhem Betania.

De sista åren bodde hon på Ersta och avled 1910 efter ett långt och innehållsrikt liv.

Biskop Ernst Lönegren skrev i julskriften Febe 1922: »Johanna Svensson, en kärnsyster av den gamla stammen som arbetade bland storkyrkans fattiga, ända tills jag efter 75-årsdagen måste tvinga henne att unna sig ro. Hon fick ett mycket plågsamt dödsläger men bar smärtorna med verkligt hjältemod; ej minst läkare avtvungos beundran inför hennes lidandekraft. Och ingen behövde vara oviss om varifrån kraften kom henne till del.« SILVA DANIELSSON

23

MITT KALL

VI FIRADE GUDSTJÄNST OCH DELADE TVÄTTSTUGA

Mikael Halldin delade arbetsrum med en nyvigd diakon från Ersta.

Hennes engagemang gjorde yrkesvalet självklart.

J

ag är född 1980 i Målilla-Gårdveda församling i nordöstra Småland.

Många samfund samsades där, men hemvisten blev från starten Svenska kyrkan, där jag fick ledaruppdrag redan som tolvåring. Efter gymnasietiden vikarierade jag i nuvarande Botkyrka församling med arbete bland barn och unga precis då kyrka och stat skildes åt. Jag delade arbetsrum med en nyvigd Erstadiakon, och när jag såg hennes engagemang och på vilket sätt hon gjorde skillnad för människor, stärktes den kallelse jag känt sedan barndomen.

Så där ville jag också tjäna! Under uppväxten hade jag enbart sett prästens arbete eftersom det var han och hans fru som höll i all verksamhet för oss barn och det var honom jag såg agera i gudstjänsten. Nu fick jag se en diakon på nära håll och mina fortsatta studier kom att ha en diakonvigning i sikte.

Som kandidat för Växjö stift med varma rekommendationer blev det socialpedagogisk ledarutbildning på Hagbergs folkhögskola i samarbete med Ersta-Sköndal högskola. År av studier på högskolenivå, folkhögskolenivå och en fortsatt timanställning i församling pågick parallellt med stiftets antagningsprocess, praktikperioder och förberedelser innan det i augusti 2004 var dags att träda in genom Erstaporten.

Utbildningen var en avgörande förberedelse för uppdraget. Vår grupp bestod av 22 elever från olika håll och med skilda erfarenheter. En psykolog, en journa-

24

list, en taxichaufför, teologer, sjuksköterskor, ålderdomshemsföreståndare med flera. Alla hade kompletterat sina utbildningar med kraven för att antas till utbildningen, som då var en helfartsutbildning med akademiska poäng och examinationer. Vid sidan av dessa studier ägnades åtminstone en dag i veckan åt allt annat som en diakon behöver: de mjuka värdena, den egna tron, kallelsen och livserfarenheten.

Det där som inga akademiska examina i världen förmår att ringa in – hantverket, diakonblivandet.

Utbildningsåret innebar mycket studier och mycket tid och engagemang i livet som diakonkandidat. I efterhand är jag oerhört tacksam för att jag fick gå Mikael Halldin var kyrksyster på Ersta 2005–2010. min utbildning under den tid då diakoniinstitutionerna själva ansvarade för den. All erfarenhet och alla fält som en diakon kan förväntas verka inom fanns där. Kyrka och församlingsliv, sjukvård, verksamhet bland hemlösa och våldsutsatta, verksamhet för barn som växt upp i missbruksmiljöer, äldreomsorg och utbildning.

Jag minns hur vi parades ihop med diakoner i verksamheterna utifrån de intressen vi själva hade inför kommande tjänst, hur vi kunde göra praktik, arbeta extra och ha kontakt med dem som stod mitt i verkligheten. Dessutom trädde vi elever genast in i en lång kedja av systrar och bröder som gått före oss, en kedja som jag alltsedan dess ofta påmints om.

Redan första dagen var det kaffe på systervåningen och där satt systrar som kunde våra namn, som följt oss i bön och som nu skulle välkomna oss in i sin gemenskap. Vi fick samtala och sjunga Ancilla Domini ur Erstas sångbok. Nästa stund möttes vi i kyrkan och vi som bodde i student­korridoren kunde dagligen delta i morgonböner och högmässor. Alla i klassen turades om att tjänstgöra på onsdagarnas kvällsmässor. Kyrksyster lärde oss att duka nattvardsbordet, vi fick medverka i gudstjänsten, sjunga, be och fördjupa vår gemenskap.

Snart blev hela gruppen inklusive lärare hembjudna till syster Oktavia Johans-

25

sons lilla enrummare. Hopklämda bjöds vi på lingon, mjölk och pepparkakor av henne och diakonissorna Saga Andersson, Kärsti Johansson och Greta Johansson.

Med denna sed från Värmland hade deras provsystermamma Gull Andrén tagit emot dem långt tidigare. Vi hade stilla dagar på Betania som inledning och avslutning på året. Jag blev berörd av platsen, men kunde ändå inte ana då hur fäst jag skulle komma att bli vid systrarnas gamla sommarhem.

Traditioner under året var starka. Allhelgonahelgens åminnelser med I himmelen, i himmelen (Sv.Ps. 169) på Erstamelodi, första advent med grantändning, julen med samlingar för oss elever inför jullovet, vinterkurs för kåren, påsken med flera gudstjänster och slutligen den årshögtid i juni som också skulle bli vår sändning ut till stiften och våra vigningar. Kvällen före var det jubilanthögtid och diakonissor och diakoner i högtidsdräkt tågade in i den välfyllda kyrkan. Tanken svindlade – kommer jag att få gå i den raden en dag?

Under vårterminen hade jag sökt och tackat ja till tjänsten som kyrksyster på Ersta. Ja, tjänsten hette så eftersom alla ordinarie tjänsteinnehavare sedan kyrkan byggdes hade varit systrar. Vetskapen om tjänsten på Ersta präglade den sista terminen. Jag gick bredvid min företrädare Birgitta Johansson och jag fick uppleva Erstas traditioner närmare och med en viss blick, som jag inte skulle fått om min vigning som planerat hade skett i Växjö stift. Jag minns en känsla av både vemod och tacksamhet när klasskamraterna lämnade Bringsalen med varsin röd ros från kyrkans altare i handen och med en silverljusstake som systrarna hade givit oss.

De var på väg ut och jag var kvar.

Ensam var jag inte. Berget var vid den tiden fullt av diakonissor som bodde i lägenheterna och på Mariahemmet. När vi samlade präster och diakoner i aktiv tjänst inom Erstas verksamheter var vi 22 personer.

Glädje och tacksamhet i Storkyrkan Trots ny kyrkoordning vigdes inte präster och diakoner i Stockholms stift tillsammans ännu. Under sommaren närvarade jag vid klasskamraters vigningar i landet, men min egen dröjde till sextonde söndagen i trefaldighet den 11 september 2005.

När jag fick tjänsten på Ersta flyttades jag över till Stockholms stift och Caroline Krook bekräftade min antagning, som Anders Wejryd redan hade gjort.

Vi vigdes i Storkyrkan denna mycket varma sensommardag. Assistent var Eva Meakin, dåvarande stiftsdiakon i Växjö stift. Hennes stöd under utbildningen var ovärderligt och med henne som min assistent kändes hembygdens kyrklighet sammanbunden med det nya som väntade. Jag kände stor tacksamhet till alla

26

Betania, Ersta diakoni och diakonkårens sommarhem sedan 1892, ligger längst öster­ ut på Värmdö. Det har varit en plats för vila och eftertanke ända sedan starten och används fortfarande flitigt.

27

som trott på mig längs vägen, givit mig förtroenden, antagit mig och som nu var beredda att ta emot mig som vigd i Svenska kyrkan.

Högtidligheten var påtaglig, allvaret likaså, men glädjen och tacksamheten överträffade allt. Vackra psalmer sjöngs och Gustaf Sjökvists kammarkör framförde underbar körsång. Mottagning skedde på systervåningen med familj, släkt, systrar och vänner.

Livets rytm på Ersta Nu hade jag redan arbetat på Ersta över sommaren och sedan april flyttat in i en liten lägenhet på Lilla Erstagatan med en hänförande utsikt från balkongen. Vi arbetade, bodde, firade gudstjänst och delade tvättstuga, vilket inte var ett helt ordinärt liv för en tjugofemåring, men jag kände mig rik och välsignad. Livet i diakonins tjänst hade nu börjat på allvar. I tvättstugan fick jag första dagen frågan: Har du inte på dig ditt emblem? Det förenade oss alla över generationsgränserna, men den gröna skjortan som jag bar skiljde oss åt. Ännu var den inte vanlig på Ersta utan det var diakonissdräkt som gällde.

I arbetet ingick vården av Ersta kyrka. Lättare städning, tvätt av nattvards­ servetter och röcklin, kollektredovisning, inköp av blommor, vård av silver, altarets mångskiftande prydnad och att tjänstgöra och medverka vid morgonböner, vecko­mässor, begravningar samt varannan helg vid högmässor och förrättningar.

Till detta kom tjänstgöring vid samlingar på systervåningen och att sköta kyrk­ systerexpeditionen med bokningar, sammanställning av predikoturer och tjänstgöring för kyrkvärdar och annan administration. Nytt var att tjänsten även innehöll arbetsledning och verksamhetsansvar för oblatavdelningen med tre anställda och en stor grupp pensionerade systrar och volontärer. Varje söndag turades anställda diakoner inom Ersta om att tjänstgöra liturgiskt klädda i mässan. Det var något helt nytt i och med den nya kyrkoordningen.

Med tiden kom flera praktiska sysslor att plockas bort och andra las till, som ansvaret för verksamheten på sommarhemmet Betania, andakter och kontakter med boende på Mariahemmet, då den sista församlingssystern Ulla Petersen slutade sin tjänst. Sedan dess finns ingen kyrksyster kvar i den bemärkelsen.

Rytmen på Ersta var på den tiden fortfarande uppbyggd kring att det kom nya elever på hösten som sändes ut till sommaren. Det var tacksamt att få följa kollegor på väg ut i tjänst, att få möta hemvändande systrar jämte dem som levde sitt liv på berget. Det gav ett stort och riksomfattande nätverk på samma sätt som kåren alltid fungerat. En gemenskap av människor, vigda till tjänst med Ersta som ett hem.

28

»Det är lördagsmorgon i juni 2006. Klockan är knappt 07. På den tiden gick Birgitta Johansson, Margareta Högdahl och jag runt med särskilda kaffekoppar på en bricka med en duk i samma tyg och spets som diakonissmössan. Smörgås, ett litet paket och en ros till alla systrar som firade 25, 50, 60, 70 och 75 år i vigningstjänst. Vi sjöng psalm 6 och uppvaktade alla med kaffe på sängen. En gammal tradition som inte lever kvar.«

Det påpekades att vi gärna skulle säga »välkommen hem« när det var vinterkurs, hemafton eller årshögtid. Likaså till dem som kom hem för att göra en insats på frimärksavdelningen eller i oblatbageriet.

Här skulle en lång rad av berättelser, anekdoter och fina minnen kunna berättas.

Alla dessa systrar, vars livsgärning nu är över, men som jag fått glädjen att möta.

Lördagskvällar med helgsmålsljus och radioandakt, torsdagarnas hemaftnar med aftonbön, helger med bordet dukat till högtid, psalmsång i korridorer, frukostbricka med ros och spetsduk till jubilanterna och altaret som smyckades efter kyrkoårets växlingar. Inte är det så särskilt länge sedan, men det var ändå en annan tid– kanske den sista tiden av en lång tid?

Banden till Sofia församling var starka och jag deltog gärna i det rika utbudet av verksamheter och trivdes i den öppna, välkomnande miljön. Med tiden började jag som församlingsdiakon bland både barn, unga och äldre. Erstasystrarna May Benz och Ingeborg Rosengren var församlingens legendarer i lång och trogen diakonigärning, tätt följda av Ulla-Britta Wadstedt och prosten Ann-Marie Turesson.

29

Sedan 1909 har diakonissorna på Ersta bakat oblater. Bland Mikael Halldins uppgifter som kyrksyster ingick ansvar för verksamheten på oblatavdelningen. Här volontär­ arbetar diakonissan Els-Marie Gullstrand (överst), diakonissan Greta Johansson (ståen­ de bilden), diakonissan Yvonne Fondén (övre lilla bilden) samt Eva Frankzén (nedre lilla bilden).

30

Mångfald i Stockholms domkyrkoförsamling Efter knappa fem fina år gick jag till en tjänst i Stockholms domkyrkoförsamling våren 2015 och den innehar jag alltjämt. Där är min längsta tjänstgöring hittills, förutom uppdraget att leda och ansvara för verksamheten på Betania, en uppgift jag inte behövde släppa då min heltidsanställning upphörde på Ersta. Den tjugonde sommaren stundar.

I domkyrkoförsamlingen arbetar vi annorlunda. De boende är få, men genomströmningen av människor är mycket stor. Här finns Sveriges ledning, stora arbetsplatser, kulturinstitutioner, affärs- och nöjesliv, centralstationen och Kungsträdgården. De mest priviligierade bor granne med de mest utsatta och i det spänningsfältet ska diakonin verka. Vi har seniorverksamhet, utfärder, själavård och hembesök. Vi erbjuder mötesplatser för människor i utsatthet med råd- och stödverksamhet och driver ett av Svenska kyrkans största stiftelsearbeten, där ekonomiskt behövande från hela Stockholms stift efter prövning kan få stöd. Människorna jag träffar kommer från olika församlingar och från världens alla hörn.

Strax efter att jag tillträtt min tjänst fick jag uppgiften att vara klockare i Kungl.

Hovförsamlingen, granne med Storkyrkan. En icke-territoriell församling och medlemmarna består jämte kungafamiljen av anställda vid Hovstaterna och deras familjer. Diakoner har långt före mig haft uppdraget med kyrkobokföring, sammanställande av predikoturer, ansvar för kyrkvärdar och omsorg om Slotts­kyrkan. Detta kunde anförtros mig eftersom det var uppgifter jag skött under min tid på Ersta.

I domkyrkoförsamlingen hänger målade porträtt av domprostar i svarta kaftaner. En enda kvinna är avmålad. Det är en av mina företrädare, diakonissan Hanna Ralf. Syster Astrid Ohlsson på Ersta gjorde praktik under tidigt 1950-tal hos syster Hanna. Människor lyfte på hatten där hon gick fram av vördnad för hennes mångåriga insatser i staden mellan broarna. Ett fotografi visar henne på julfest för församlingens äldre år 1935 i samma sal, under samma ljuskronor där jag i dag får vara på julfest. Återigen denna kedja av systrar och bröder där jag får förtroendet att vara en liten länk en liten stund. Många av oss är utbildade på Ersta och sända därifrån, men ändå är det i någon bemärkelse vårt hem.

MIKAEL HALLDIN Fackutbildning: socialpedagogisk utbildning. Diakonvigd 2005 i Storkyrkan, Stockholm. Kyrksyster på Ersta, sedan tjänst i Sofia församling och Stockholms domkyrkoförsamling.

31

I 175 år har Ersta diakoni burit ett diakonalt arv som format både människor och samhälle. En kedja av systrar och bröder skildrar hur diakonissor och diakoner genom tiderna sett behoven i sin omvärld och haft modet att handla. Det gällde de första pionjärerna likaväl som dagens diakoner, som verkar i församlingar, på sjukhus, i fängelser och i andra utsatta miljöer.

Genom historiska nedslag, porträtt, personliga berättelser och arkivbilder tecknas en bred och varm bild av ett uppdrag som ofta sker i det tysta. Här möter vi vardagsnära tjänande, teologiska reflektioner, samhällsengagemang och en orubblig tro på diakonins kraft i Sverige och världen.

Det här är en bok för alla som vill förstå diakonins betydelse, dess rötter och dess framtid. En hyllning till människors vilja att bära, lindra, skapa rum för hopp och att tjäna Gud genom att tjäna andra.

www.argument.se