Arena nr 2/2019

Page 1

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

LÄSNING I FOKUS

#2/19


LEDAREN

Läsning och läslust - för jämlikhet och berörande stunder av insikt J

ag står inför en klass och har just introducerat det läsprojekt som vi ska ta itu med till näst. Böckerna är utdelade och jag känner mig nöjd med hur jag lagt upp projektet. Jag står där och hoppas att boken ska beröra, väcka tankar, ge en djupare förståelse och engagera. Många tar sig an läsningen med stor iver, andra gör några sista försök att protestera, men snart har den annars väldigt stökiga klassen tystnat. En elev kommer tillbaka från toalettbesöket, men ingen tittar upp. De dras med in i berättelsen och inte ens en vibrerande mobiltelefon lyckas fånga uppmärksamheten av de koncentrerade åttondeklassisterna. Jag gör en liten jublande minidans i mitt inre. Jag minns den här stunden så väl, även om den skedde för några år sedan. Läsningen, som många av dessa åttondeklassister åtminstone inför sina klasskamrater högljutt protesterade mot, blev en verkligt fin upplevelse. Vi läste ”Pojken i randig pyjmas” av John Boyne och ingen kunde undgå att beröras. Läsning när den är som bäst. Vi har alla upplevt stunder av motstånd då det gäller läsning. Antingen från motvilliga elever, eller från oss själva då det varit motigt att läsa någon bok vi kanske mest tänker att vi borde läsa för att ha den läst. Ibland känns det kanske som om vi lärare i svenska och litteratur drar ett oerhört tungt lass i en uppförsbacke, i motvind. Debatten går nu som då het kring problemet med den sjunkande läslusten hos dagens barn och unga och mycket görs för att återigen väcka denna lust. Undervisningsminister Li Andersson skrev i början av november en kolumn som publicerades i Vasabladet och Österbottens tidning (5.11.2019), vilken gick under namnet ”Läslusten

2 ARENA

är en jämlikhetsfråga”. Jag tycker att hon verkligen sätter huvudet på spiken här. Hon skriver bland annat: ”[...] hur ska man väcka läslusten hos dem som inte får uppmuntran hemifrån? Ett konkret sätt är att lyfta mer läsande förebilder. Det förändrade förhållandet till läsning avspeglar ett förändrat förhållande i fråga om utbildning överlag, som syns speciellt i fråga om barn som inte kommer från en akademisk bakgrund. Utbildning har traditionellt sett haft ett stort värde även inom arbetarklassen, då utbildningen setts som det mest centrala sätt att förbättra sin egen arbetsmarknadsposition och inkomst. I takt med att samhället förändrats har utbildningen fått konkurrenter i fråga om ungas intressen och ambitioner. Speciellt unga pojkar kan ha svårt att hitta läsande förebilder i en omgivning som domineras av idrottare, konsolspel och reality-tv. Därför behöver vi mer och ambitiösa åtgärder för att sprida intresset för läsning och läslusten bland allt fler barn och unga.” I detta nummer av Arena har vi velat lyfta fram läsningen. Du kan läsa om läsfrämjande projekt, fortbildningar kring temat, projektet ”En liten bok” samt läsa om hur de nya läsamabassadörerna kommit igång med sitt arbete. Dessutom, på tal om läsning och litteratur, får vi glädjas med Ria Heilä-Ylikallio med flera, då den professur Ria innehar vid Åbo Akademi nu fått ett nytt, mer adekvat namn. MARIA DAHLIN


INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Pic(ture) me! 06 Svenska och litteratur med didaktisk inriktning: glimtar från ett festseminarium 07 Så befriande: svenska och litteratur! 08 Island - värt varenda kolumnrad 11 SMLF deltog i Vasa Pride 12 Små böcker för de finlandssvenska skolorna 18 “Berätta om ditt skrivande!” 21 Läsning GÖR skillnad 22 Boktips, skrivinspiration, nya kontakter och fantastisk natur 26 Skönlitteraturen har en stor roll i svenskämnet 30 Inledningstal hållet vid fortbildningen för modersmålslärare under rubriken ”Skönlitteraturens roll i svenskämnet” 8.11 på Svenska Litteratursällskapet i Finland 32 Fredrik Shaw vann årets Argh? 35 Läs- och skriviver hos barn och unga 37 Begrepp för epikanalys 38 Vilka förhållningssätt till skrivande hittas i handböcker? 40 GRÄNSLAND har gett mycket 42 Efter hundra dagar som läsambassadör 44 Språkspalten

SMLF: STYRELSEN 2019-2020 Annette Kronholm-Cederberg (ordförande) Topeliusgymnasiet i Nykarleby annette.kronholm-cederberg@ nykarleby.fi Heidi Höglund (vice ordförande) Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi Malin Borgström (suppleant med kassörsuppgifter) Grundskolan Norsen i Helsingfors malin.borgstrom@edu.hel.fi

Ellinor Lindroos (sekreterare) Fryshusets Gymnasium i Stockholm ellinor.lindroos@gmail.com

Anu-Katja Nurmi (Nordspråksrepresentant) S:t Olofsskolan i Åbo anu-katja.nurmi@turku.fi

Lotta Dammert (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas lotta.dammert@edu.pargas.fi

Harriet Lassus-Utriainen (styrelsemedlem) Brändö gymnasium i Helsingfors harriet.lassus-utriainen@edu.hel.fi

Nina Granberg (ansvar för informationskoordinering) Pedersöre Gymnasium nina.granberg@pedersore.fi

Lina Nyman (styrelsemedlem) Brändögymnasium i Helsingfors lina.nyman@edu.hel.fi

Amanda Audas-Kass (suppleant, redaktör för Arena) amanda.audas.kass@gmail.com Maria Dahlin (suppleant, redaktör för Arena) maria.sofia.mork@gmail.com Amanda Helling (layout & illustrationer för Arena) info@amandahelling.fi

Katrina Åkerholm (styrelsemedlem) Vasa övningsskola i Vasa katrina.akerholm@abo.fi

ARENA 3


Pic(ture) me! - ett projekt med utgångspunkt i bilderbokens visuella värld Modersmålsläraren Minna Enroth vid Borgaregatans skola i Vasa funderade på hur man kunde råda bot på det dalande läsintresset vilket hon märkt av bland sina elever. Kunde en bokklubb vara lösningen? Kanske, men det verkade inte lätt att få elever att stanna kvar efter skolan för en sådan aktivitet. Tillsammans med Heidi Höglund vid Åbo Akademi och Katrina Åkerholm vid Vasa Övningsskola knäckte hon idén Pic(ture) me! - Jag funderade på hur vi skulle få de unga att välja att plocka upp en bok istället för att ta fram en skärm, berättar Minna Enroth. De engelska orden ”pick me”, välj mig, dvs. boken, kom till henne och från det spann hon vidare till ”picture”, bild. Hon kom fram till att det visuella är avgörande. - Namnet Pic(ture) me! handlar alltså om att välja den visuella berättelsen och det är här bilderboken kommer in i bilden, fortsätter Minna. Projketet är i startgroparna nu i höst och teamet berättar att de började i en lite annan ända än man vanligen gör; de började med att fortbilda lärare bland annat genom projektet ”Gränsland”. Det fanns en efterfrågan på hur man kan arbeta visuellt i klassrummet. Lärare på fältet behöver få kompetens och det metaspråk som krävs för läsningen av bilderböcker. - Vi ska köra igång med våra åttondeklassister nu i höst, men

4 ARENA

först går vi ut och berättar för andra lärare om teoretisk förankring av bilderboksläsning och våra tidigare erfarenheter av att arbeta med bilderboken tillsammans med elever i årskurs 7-9, på gymnasiet och på lärarutbildningen, säger de.

Etablera bilderboksanvändningen Pic(ture) me! är såväl ett utvecklings- som ett forskningsprojekt. Vid Borgaregatans skola önskar man skapa en undervisningstradition där bilderboken ska vara en naturlig del. - Jag skulle gärna se att vi kunde etablera bilderboksanvändningen i vår undervisning. Projektet kommer att genomföras av samtliga modersmålslärare vid Borgaregatans skola, inte enbart av mig, berättar Minna Enroth. Samma sak gäller för modersmålslärarkollegorna vid Vasa Övningsskolas 7-9. Dessutom ger sig

Katrina Åkerholm in i forskningsvärlden i och med detta projekt, då hennes doktorsavhandling skrivs inom ramen för projektet, med Heidi Höglund som handledare.

Litteratur som speglar samhället Den bilderbok som teamet valt att fokusera på i höstens pilotprojekt är Uje Brandelius och Clara Dackenbergs ”Hemma hos Harald Henriksson”, utgiven vid Lilla Piratförlaget, år 2018. Boken handlar om jag-berättaren, en flicka i lågstadieåldern, som tillsammans med sin mamma besöker Harald Henriksson och hans mamma. - Boken är marknadsförd för 3-6-åringar, men vi intresserar oss för hur åttondeklassisterna positionerar sig i läsningen och hur de tolkar ikonotexten, det vill säga samspelet mellan bild och text, och det samtidiga tilltalet, berättar Heidi.


Minna Enroth, Katrina Åkerholm och Heidi Höglund är hjärnorna bakom projektet ”Pic(ture) me!”

För eleverna i Borgaregatans skola blir det ett första möte med en bilderbok i modersmålsundervisningen i 7-9. Minna berättar att hon är nyfiken på att se vad deras reaktion kommer att bli och att se hur pass duktiga de är på denna typs läsning. - Vi kommer att arbeta med olika centrala begrepp, jobba med bland annat tema och intrig, fortsätter hon. Heidi poängterar att det också handlar om att ge eleverna en upplevelse av hur bilderboken, och litteraturen överlag, speglar och kommenterar en samtid. Ikonotexten är viktig att lägga märke till i ”Hemma hos Harald Henriksson”. Genom texten får läsaren veta att Harald Henriksson är jag-berättarens bästa vän, att hon tycker att det är roligt att leka kurragömma i hans hus för det finns flera miljoner rum att gömma

sig i och för att komma till Harald Henriksson ”måste man först ta en buss, sen en tunnelbana, sen en annan tunnelbana, sen en buss till och sen måste man gå en bit.” Bilderna berättar att flickans mamma är där för att städa. Detta nämns inte överhuvudtaget i texten. - Det finns väldigt många ingångar och öppningar till denna bilderbok. Här är det inte bara fokus på läskompetens utan också det visuella, säger Katrina.

Viktigt forskningsbidrag som ligger rätt i tiden Heidi lyfter fram att forskningen är nästan obefintlig när det gäller bilderboksanvändningen bland äldre barn och tonåringar. - I sin nuvarande form är Pic(ture) me! ett pilotprojekt, vi får öppna upp eller smalna av vad som kan göras med projektet i framti-

den. En viktig aspekt är vad vi som lärare och lärarutbildare kan lära oss av resultatet vi nu får, säger hon. Avslutningsvis påpekar teamet att deras utvecklings- och forskningsprojekt ligger mycket rätt i tiden, då den visuella läsförmågan blir allt viktigare. Det omfattande bokpaket som Läsklanen skickade ut till finlandssvenska skolor i höst innehöll många visuella böcker. - Det visuella ger möjlighet även för svagare elever att läsa och tolka och där vill vi vara med och befrämja läsförmågan, avslutar de. TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: TANJA MYNTTI

ARENA 5


Svenska och litteratur med didaktisk inriktning: glimtar från ett festseminarium Med anledning av sin sextioårsdag bjöd professor Ria Heilä-Ylikallio in till seminariet Svenska och litteratur med didaktisk inriktning den 28 augusti på Åbo Akademi i Vasa. Hennes avsikt med seminariet var att tillsammans med kolleger och samarbetspartners begrunda forskning och utbildning inom området svenska och litteratur med didaktisk inriktning. Seminariet bjöd på en kavalkad av forsknings- och utvecklingsprojekt och avslutades i festlig stämning med musik, mingel och buffé. I sitt öppningsanförande lyfte Ria Heilä-Ylikallio upp några frågor och teman som präglar den internationella diskussionen om modersmålsämnet. Hon gav bland annat exempel ur en nordisk jämförelsestudie som hon varit involverad i, där åtta forskare från Finland, Danmark, Norge och Sverige analyserat doktorsavhandlingar under tidsperioden 2000–2017 från de respektive länderna. Studiens avsikt var att kartlägga vilka områden forskningen inom området har koncentrerat sig på. I samband med öppningsanförandet presenterade Ria Heilä-Ylikallio även några tankar kring namnbytet på den professur vid Åbo Akademi som hon innehar, namnbytet från professor i modersmålets didaktik till professor i svenska och litteratur med didaktisk inriktning. 6 ARENA

Seminariet fortsatte med en rad inlägg om olika forskningsprojekt som presenterades av ett antal inbjudna talare. AnnaLena Østern och Hannah Kaihovirta inledde med ett anförande om det lekfulla allvaret med avstamp i den forskning de har bedrivit. De gav tankeväckande och stimulerande exempel, präglade av – just det, ett lekfullt allvar. Anna-Lena Østern framförde på norska raptexten Våga! av Trond Wiger till ackompanjemang av musikern Janne Hyöty. Ett spännande exempel på det lekfulla allvaret – i ett forskningssammanhang. Heidi Höglund gav en inblick i den litteraturdidaktiska forskning som hon är involverad i, och berörde bland annat konstnärligt skapande inom poesiundervisning, modersmålslärares litteraturdidaktiska reflektioner gällande arbete med komplexa litterära texter och en nordisk samstudie kring hur litteraturundervisningen skrivs fram i nordiska läroplaner. Sofia Jusslin gav exempel på integrering av kreativ dans i ämnesdidaktiken med utgångspunkt i sitt doktorsavhandlingsprojekt. Siv Björklund och Anders Westerlund antog ett skrivpedagogiskt perspektiv och diskuterade allt från skrivkris till olika skrivdidaktiska positioner samt presenterade projektet Skrivkompetens inom vilket de har varit involverade. Slutligen gav Ann-

Katrin Svensson, Hilde Hofslundsengen, Elisabeth Mellgren och Mia Heikkilä, som en del av nätverket Nordic Early Literacy, exempel på hur de inom nätverket samarbetar kring forskning och utvecklingsarbete inom småbarnspedagogiken. Därefter följde en kavalkad av glimtar från olika utvecklingsprojekt som behandlade allt från musikalproduktioner, läromedelskritik, lärarfortbildning och residenskonstnärsprojekt till forskningsprojekt om kultur- och språkmedveten utbildning liksom vetenskapligt skrivande i akademiska skrivverkstäder. I samband med seminariet överräcktes festskriften Genom texter och världar. Svenska och litteratur med didaktisk inriktning – festskrift till Ria Heilä-Ylikallio. Festskriften är en antologi med vetenskapliga artiklar skrivna av forskare från Finland, Sverige, Norge och Danmark. Seminariet Svenska och litteratur med didaktisk inriktning gav på en eftermiddag en inblick i ett livaktigt, brett och mångvetenskapligt ämne – ur såväl forsknings- som utbildningsperspektiv. TEXT OCH FOTO: HEIDI HÖGLUND


Så befriande: Svenska och litteratur! Vi står i korsningen mellan Skolhusgatan och Sandögatan Minna Enroth, lärare på Borgaregatans skola, och jag. Vi pratar ämnesnamn. Det har nämligen nyss blivit klart att benämningen på min professur på ämnesgruppens begäran ändrats från professor i modersmålets didaktik till professor i svenska och litteratur med didaktisk inriktning. Ändringen krävde en hel del förarbete, förtydligande av argument, men Åbo Akademis styrelse var vis och tog beslutet i juni 2019. Universitetet respekterade sålunda minoritetens mångfacetterade behov. I de nordiska forskarsammanhangen kom vi ”finlandssvenskar” ständigt i kläm då vi skulle positionera oss och förklara att modersmålets didaktik inte står för elevernas alla olika hemspråk, utan i vårt fall uttryckligen för skolspråket svenska, i svensk skolkontext i Finland, ett språk som de facto inte är hemspråk för alla elever. Ja, ni hör ju. Internationellt har man gått in för att tala om förstaspråk (L1) och andraspråk (L2). Vårt internationella forskarnätverk har bytt namn från International Association for the Improvement of Mother Tongue Education, IAIMTE till Assio-

ciation for Reseach in L1 education, ARLE. Nätverkets journal L1 Educational Studies in Language and Literature anspelar på förstaspråkskontexten men visar också att lingvistiska språk, litteraciteter och identiteter kan vara, och är, fler. Internationellt talar man inte mer om mothertongue i dessa sammanhang. Den benämningen skickar ju också en hel del underliga genuskoder som inte överensstämmer med jämställdhetssträvandena i samhället. Min professorskollega Elina Pirjatanniemi förstod detta argument blixtsnabbt. Elina Pirjatanniemi är expert i internationell människorätt och medlem i Åbo Akademis styrelse. Minna Enroth gratulerar till namnbytet medan vi väjer för en parkerande bil och säger att de diskuterat saken med kollegerna. Hon säger att det känns rätt(are) att tala om att man undervisar i svenska och litteratur, det kan man föresätta sig att behärska innehållsligt. Men vi vill ogärna säga att vi till exempel kan undervisa i litteratur inom alla de lärokurser som räknas upp i läroplansgrunderna: Modersmål och

litteratur, finska och litteratur, Modersmål och litteratur, samiska och litteratur samt svenska eller finska för samisktalande, Modersmål och litteratur, svenska eller finska och litteratur samt samiska och litteratur, Modersmål och litteratur, svenska eller finska och litteratur samt romani och litteratur, Teckenspråk och litteratur samt svenska eller finska för teckenspråkiga samt annat modersmål med hela timantalet för modersmål och litteratur eller i enlighet med 8 § i statsrådets förordning 422/2012 samt svenska eller finska som andraspråk. Därför känns det både befriande och kvalitetshöjande att fokusera på och tala om svenska och litteratur. Så heter våra lärokurser. Så heter nu min professur. Så står det i Wilma och på schemat. Men varför skall gymnasiestuderandena avlägga studentexamen i modersmålet? Vems modersmål avses? Och var blev litteraturen? Där har vi att bita i. RIA HEILÄ-YLIKALLIO

Diktleken till alla finlandssvenska högstadier och gymnasier  Som nyårskaramell och uppmuntran till mer poesi i skola, klassrum och lärarrum sänds i början av januari en Diktlek med 30 poeter och 52 finlandssvenska dikter till varje svenskspråkigt högstadium och gymnasium. Med Diktleken följer ett pedagogiskt stödmaterial, ett uppgiftsplank utarbetat av SMLF . Samma material sänds också ut till alla finskspråkiga gymnasier och deras svensklärare. Gåvan är ett samarbete mellan Svensklärarna i Finland, Svenska kulturfonden och SMLF. Utgivare av Diktleken är Dikihoo, Dick Holmström står för idén och Ann-Christine Snickars har gjort urvalet av poeter och dikter.  Mycket nöje ute i skolorna, önskar SMLF och ordförande Annette Kronholm-Cederberg

ARENA 7


Island - värt varenda kolumnrad Blå lagunens blå vatten. Islandshästarna. Det vidsträckta landskapet täckt av sten och mossa. Min familj. Vår resa till Island. Erica Neuman vann första pris i kolumntävlingen ARGH och åkte till Island.

Besöket vid Blå Lagunen var en höjdpunkt.

8 ARENA


lära och besökta turistattraktionerna på Island. Efter att själv ha varit där, förstår jag också varför. Mineralerna i vattnet sägs vara helande och själva området är otroligt vackert, med bergstoppar som omger bassängen och lite gömmer undan platsen från resten av världen. Det är nog den mest minnesvärda upplevelsen från min resa.

Å

ngan som slår mot mitt ansikte är varm. Luften jag andas in doftar av mineraler, lite som salt blandat med sten. Bassängen är större än någon annan bassäng jag sett och den förgrenar sig i flera riktningar. Vattenångan påminner om dimma och försvårar sikten, samtidigt som den förstärker platsens mystik. I ett hörn av bassängen finns en liten rund byggnad, som delvis är nedsjunken i vattnet. Den kan inte vara större än tre meter i diameter och övre halvan är inglasad. Kvinnan som kikar ut genom fönstret delar ut ansiktsmasker åt besökarna och vi simmar närmare. Jag sträcker fram handen åt henne och hon slevar upp en stor skopa av den vita krämen i min hand. Försiktigt, utan att få något i ögonen, börjar jag täcka ansiktet. Jag betraktar min familj, som hjälps åt att applicera maskerna på varandras ansikten. De skrattar och ler och i det ögonblicket önskar jag att vi kunde stanna kvar för alltid. När vi sätter oss i bilen för att åka vidare kommer jag att tänka på en lektion i högstadiet. Jag höll en presentation om Island och pratade om Blå Lagunen, fullt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle få möjlighet att uppleva det. Tänk så fel jag hade. Blå Lagunen är en av de mest popu-

Vårt hotell är lokaliserat på Laugavegur, en av Reykjaviks äldsta gator. Gatan är smal och de få parkeringsplatser som finns utmärkta är fyllda av bilar. Mittemot hotellet ligger en mysig restaurang, Rossopomodoro, där vi äter middag två kvällar. Människorna som vi träffar är gästvänliga och de pratar alla bra engelska. Gatan kantas av butiker, restauranger, souveniraffärer och mysiga cafeér. Reykjavik känns familjärt och välkomnande, lite som en mindre stad, trots att det är huvudstaden. I jämförelse med Helsingfors eller Stockholm, med sina stora shoppinggator och höga byggnader, känns Reykjavik mer hemtrevlig och småskalig.   För att lättare kunna röra oss på ön har vi bokat en hyrbil, något som är väldigt vanligt på Island. Kvinnan i receptionen är väldigt trevlig och hon ger oss även några kartor över de vanligaste turistrutterna. På kartorna är olika sevärdheter utmärkta med siffror och på baksidan finns bilder av sevärdheterna. När jag tänker tillbaka så var de här kartorna guld värda. Utan dem skulle vi inte fått uppleva så många olika platser. Första kvällen i Reykjavik satte sig pappa och jag oss ned vid matbordet och började planera våra rutter, så att vi skulle få se så många olika sevärdheter som möjligt. Kartorna vi fått fylldes snabbt av pilar och linjer, som pekade ut hur vi skulle köra. Känslan jag hade i det ögonblicket kommer jag att minnas hela mitt liv. Känslan av delad entusiasm och den starka samhörighet som jag kände med min pappa. Känslan av att få göra något tillsammans.

mina två syskon i baksätet. Stämningen är på topp och jag känner mig tacksam över att jag får dela den här resan med min familj. Landskapet som susar förbi bilfönstret är öppet och ganska öde. Stora fält av grå sten brer ut sig så långt ögat kan nå och jag förundras över att jag knappt ser några träd. En bit längre fram ersätts stenarna av gräs och vi ser en flock islandshästar i olika färger. Hästarna har en enorm hage, som ser ut att sträcka sig flera kilometer åt respektive håll. Jag tänker på hästarna hemma i Finland och på hur islandshästar inte får komma tillbaka till Island om de en gång lämnat ön. Det känns synd att de aldrig mer får uppleva den frihet som de har på ön, där de kan röra sig över stora ytor och leva ut sina liv som en riktig flock. En av de platser vi stannar på är ett område med gejsrar. Marken under våra fötter är rödbrun och torr, trots att himlen är grå och regnet precis varit över oss. Det första vi ser är ett litet hål i marken, fyllt med bubblande vatten. Jag tar snabbt fram min telefon och fotograferar, förundrad över något så litet. Längre fram på vägen har människor samlats kring en av de större gejsrarna. Jag och mamma står bredvid varandra och jag har kameran redo. Efter några minuter av väntande börjar plötsligt vattenytan att sjunka lite neråt och jag hör hur någon drar efter andan när vattenytan plötsligt stiger upp med väldigt fart. Som en explosion sprutar vatten upp och de som står närmast

"Marken under våra fötter är rödbrun och torr, trots att himlen är grå och regnet precis varit över oss."

Pappa är chaufför, mamma sitter i framsätet och jag sitter ihopklämd mellan

ARENA 9


Kerið, vulkankrater.

får även vatten över sig. Betraktarnas förvånade skrik ersätts med skratt och jag ler entusiastiskt. Vad häftigt! Ett annat nämnvärt ögonblick som jag fick vara med om är när vi är på väg tillbaka till Reykjavik efter en lång dag på vägen. Humöret i bilen är inte på topp längre och tröttheten börjar ta ut sin rätt. Som på begäran får vi syn på en skylt vid vägen, där de bjuder in oss att träffa islandshästar. Pappa svänger in och vi stannar utanför en lite mindre hage. Tre islandshästar, som uppenbarligen är vana att få uppmärksamhet, står vid staketet och tittar på oss. Jag sträcker fram handen mot den som står närmast och värmen från den svarta pälsen får mig att känna mig varm inombords. Hästen står stilla medan jag klappar den och jag känner hur energin sakta återvänder. Väl tillbaka i bilen, är det som om alla fått en energiboost och resan kan fortsätta.

En av de sista platserna vi besökte var även en av de mest storslagna. Gullfoss är ett enormt vattenfall, där vattnet faller i två omgångar, den senare ner i en djup klyfta. Vi tilläts gå så nära att jag, om jag skulle tagit några steg rakt fram, skulle ha ramlat i. Ljudet från vattnet var så högt på ett ställe att vi var tvungna att ropa för att höra varandra. Strömmarna var så kraftiga att det ljusblå vattnet forsade framåt och såg ut att bilda vitt skum. Vår fyradagarsresa till Island är hittills den bästa resan jag upplevt. Jag ångrar inte en sekund att jag skickade in min kolumn till ARGH!, trots att den var väldigt personlig. Jag fick se allt från hästar, till vattenfall, kratrar, fyrar och gejsrar, och för att inte nämna, den otroligt fina naturen. Tack Island, jag hoppas vi ses igen. TEXT OCH FOTO: ERICA NEUMAN

Gullfors vattenfall imponerade också.


I början av juni ordnades en Pridefestival i Vasa som kulminerade i en Prideparad lördagen den 15 juni. Tillsammans med Åbo Akademi välkomnade SMLF lärarföreningar, skolor, institutioner, lärare, studerande och skolfolk att tillsammans gå i paraden under banderollen “Trygg och lika skola för alla”. SMLF beslöt redan i ett tidigt skede att det nu var dags för skolan att vara mer synlig i Pride-sammanhang och genom det visa på att det är viktigt att skolan är en trygg och jämlik plats för alla elever. Detta är också något som läroplanen både för grundskolan och gymnasiet lyfter fram: "Den grundläggande utbildningen grundar sig på respekt för liv och mänskliga rättigheter och på att man försvarar dessa. Den grundläggande utbildningen ska främja välbefinnande, demokrati och aktiv medverkan i medborgarsamhället. Jämlikhet och en allmän princip om alla människors lika värde är ett centralt mål för den grundläggande utbildningen." och "Den studerande ska under gym-

nasietiden bilda sig en klar uppfattning om vilka värderingar, centrala grundläggande normer och människorättsnormer som ligger till grund för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt på vilka sätt dessa rättigheter främjas. Gymnasieundervisningen ska bygga på de viktigaste konventionerna om mänskliga rättigheter, såsom FN:s konvention om barnets rättigheter." Det var många som slöt upp under lördagen, såväl lärare, klasslärarstuderande, elever, skolfolk och övriga engagerade gick tillsammans med SMLF och Åbo Akademi i paraden. SMLF:s styrelse hade tillverkat bande-

rollen och plakaten samt tryckt upp tskjortor för ändamålet och det var ett glatt gult gäng som tågade från Vasa torg ut till Sandö där ÅA sedan bjöd på kaffe och bulle. SMLF:s deltagande i paraden fick också uppmärksamhet i medierna då både Svenska Yle och Österbottens tidning skrev om initiativet. I sociala medier syntes deltagandet också genom hashtaggarna #lärareföralla och #åakärlek.

SMLF deltog i Vasa Pride

SMLF och Åbo Akademi deltog i Prideparaden i Vasa i juni.

TEXT: LINA NYMAN FOTO: MALIN BORGSTRÖM

ARENA 11


Små böcker för de finlandssvenska skolorna En liten bok är en finlandssvensk startup som ger ut små böcker. Målgruppen för texterna är elever i årskurs 7–9 och gymnasiet, eller vilken läsare som helst som vill läsa en lite kortare text. Till varje text ingår en lärarhandledning som läraren kan ladda ner gratis.


Vad? En liten bok är ett litet finlandssvenskt förlag. Var? Mer information hittar du på www.enlitenbok.fi. Pris? Klassuppsättning på 20 böcker: 90 euro Klassuppsättning på 30 böcker: 100 euro En novell kostar 7 euro. Vem? Redaktörerna Kajsa Heselius och Ida-Lina Nyholm Kontakt: kajsa@enlitenbok.fi

Bakom En liten bok står redaktörerna Kajsa Heselius och Ida-Lina Nyholm. Ida-Lina, varför ger En liten bok ut små böcker? I dag pratar vi mycket om det snuttifierade läsandet, och att människor inte hinner sätta sig ner med en hel bok. En liten boks böcker är inte mycket större än en telefon. Dom är lätta att ta med sig till skolan, på resor, i bussen och läsaren hinner läsa hela texten på en gång. Därför lämpar den sig bra också för klassrummet. Kajsa, varför är just skolor En liten boks målgrupp? Vi ville nå ut med nyskrivna texter till de finlandssvenska skolorna. Det är inte självklart att man i skolan har resurser att skaffa eller leta upp nyskriven litteratur. Vi ville att de finlandssvenska eleverna ska få samma möjligheter att läsa färsk litteratur som de finska eleverna har. Skönlitteratur kan spela en viktig roll i identitetsutvecklingen. Vi vill förstås också att eleverna ska ha så intressanta texter som möjligt genom vilka de kan identifiera sig och få nya perspektiv. Ida-Lina, vilka slags texter publicerar En liten bok? Alla samlingar består av fem böcker, med ett tema. De teman vi väljer är aktuella, och ingår i läroplanen. Vi har valt teman som diskuteras mycket i vårt samhälle och som inte är helt enkla att diskutera i klassen eftersom

debatten är så polariserad. Samlingarna som hittills utkommit har klimatpåverkan och sexuella trakasserier som tema. Vi publicerar nyskrivna texter. Främst noveller men också prosalyrik, populärvetenskapliga texter och tecknade serier. Texterna ska passa och rymmas i vårt lilla format.

att göra i grupp. Materialet ska gå att användas i alla ämnen. Vi vill göra arbetet så lätt som möjligt för läraren så att hen kan ta in En liten boks texter i undervisningen utan att först behöva använda tid till att hitta på uppgifter.

Kajsa, vilka slags texter innehåller samlingen om klimatpåverkan? I samlingen om klimatpåverkan ingår noveller som Johanna Holmström, Emma Juslin och Sebastian Nyberg har skrivit. Marcus Rosenlund har skrivit en populärvetenskaplig text och Martina Moliis-Mellberg har skrivit en prosalyrisk text. Vi har valt olika genrer för att samlingarna ska passa så många läsare som möjligt.

Man kan beställa böckerna i vår webbutik, eller om man vill beställa klassuppsättningar på faktura så kan man mejla Kajsa. I en klassuppsättning ingår 20 eller 25 små böcker ur samma samling. Klassuppsättningen kostar 90 eller 100 euro. Tanken är att läraren ska kunna köpa olika slags texter så att varje elev kan läsa en text som passar hen. Man kan också köpa enskilda böcker.

Ida-Lina, berätta om samlingen med sexuella trakasserier som tema.

Kajsa, hurdan respons har En liten bok fått?

I samlingen om sexuella trakasserier ingår en novell av Mia Franck och en novell av 15-åriga Alva Lobråten som vann en skrivtävling. I samlingen ingår en essä av Jonas Forsbacka som behandlar temat ur ett manligt perspektiv och en lätt faktatext skriven av Roh Petas. I samlingen ingår också en tecknad serie av Nadja Andersson.

Vi har fått väldigt positiv respons av både allmänheten, elever och lärare. Eleverna har sagt att de tycker att det är tufft att det skrivs texter enkom för dem. Och lärarna har varit nöjda med att det finns ett gratis pedagogiskt material. Texterna är av olika svårighetsgrad vilket har uppskattats av lärarna.

Kajsa, vad innehåller En liten boks pedagogiska material?

Ida-Lina, hur hittar man En liten boks texter?

TEXT: KAJSA HESELIUS ILLUSTRATION: HEIDI GULLBERG

Det pedagogiska materialet innehåller diskussionsuppgifter, uppgifter för textanalys, dramauppgifter, individuella uppgifter och uppgifter som går

ARENA 13


”Det är helt sjukt att vi män och killar inte bryr oss mer än vi gör. Jag tänker att det är ett megaproblem. För bortsett från det alarmerande klimathotet är det faktiskt vi män och killar som utgör det absolut värsta enskilda samhällsproblemet som finns i världen. Mäns våld, våldtäkter och trakasserier mot kvinnor är på liv och död. Män begår också flest självmord och män är också överrepresenterade vad gäller våld mot män. Det här har vi hört under det gångna året. Men besvärande nog, det har vi hört i hundratals år redan. Feministiskt motstånd och feministiska röster har berättat om mansproblemet hur länge som helst redan. Jag säger verkligen inget nytt här. Men har vi lyssnat? Har vi brytt oss? Jag tänker att det är vårt ansvar som killar och män att säga ifrån nu, att prata med varandra. För om vi män inte bryr oss, vad händer då? Med risk för att låta som en av manusförfattarna till den dystopiska tv-serien The Handmaid’sTale, men vi lever ju i en värld där det finns politiker, makthavare, företag, journalister, präster, lärare, tränare, pappor, bröder, kvinnor och tjejer som vägrar acceptera att samhällsproblemet, som är mäns våld och trakasserier mot kvinnor, överhuvudtaget existerar. Det är inte klokt. Det är som att säga att solen inte finns.” Utdrag ur Killkompisar, Jonas Forsbacka / En liten bok 2019

14 ARENA


Pedagogiskt material till Killkompisar (författare Jonas Forsbacka) Innan eleverna läser texten kan de: – bekanta sig med kampanjen #metoo, och #dammenbrister – ta reda på vad som avses med härskartekniker – ta reda på vad som avses med sexuella trakasserier

Kooperativt lärande som arbetsmetod (modifierad version av metoden) Grundtanken i metoden kooperativt lärande är Stå upp för din grupp. Det innebär att vem som helst i en diskussionsgrupp ska kunna presentera gruppens gemensamma samtal för en annan grupp människor. Fördelen med metoden är att alla elever blir tvungna att öva sig i att sammanfatta en diskussion. Dela in eleverna i mindre grupper, om möjligt lika många elever i varje grupp. Med just den här texten kan det vara skäl att först dela in grupperna så att det finns grupper med enbart pojkar och grupper med enbart flickor. Grupperna kan delvis ha samma frågor, för att se skillnader och likheter i hur män och kvinnor diskuterar. Eleverna diskuterar texten med hjälp av stödfrågor (exempel på sådana nedan). Diskussionen pågår under en på förhand bestämd tid. Läraren informerar grupperna när tiden börjar löpa mot sitt slut så att alla grupper hinner sammanfatta diskussionen och hitta på en konkret handlingsplan på ett tema som de som grupp tilldelats (exempel nedan). Var och en av deltagarna i gruppen får sedan ett nummer. De byter grupp så att alla elever med samma nummer bildar en ny grupp. I den nya gruppen har var och en av deltagarna som uppgift att berätta om den diskussion som försiggått i den tidigare gruppen. Handlingsplanerna presenteras. Det är viktigt att alla lyssnar på varandra och att stämningen är tillåtande och god. Som anvisning till eleverna: kom ihåg att samtalet inte ska vara en debatt. Allas åsikt är lika värd och du får aldrig säga att någon annan har fel.

© Lärarmaterial av En liten bok Ab

ARENA 15


16 ARENA


SMLF SÖKER PROJEKTLEDARE! Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f. har sedan 2012 ordnat kolumntävlingen ARGH för gymnasiet. Föreningen vill nu uppmärksamma och uppmuntra till skrivande också i grundskolan, och ordnar därför en novelltävling för åk 7-9. Till båda skrivtävlingarna söker vi nu projektledare, en grundskollärare som i samråd med styrelsen startar en helt ny tävling och en gymnasielärare som vill arbeta vidare med och förnya kolumntävlingen. a) VAD HÄNDER? - en novelltävling för dig i åk 7-9 Projektledarens uppgift är att sammanställa material och koordinera juryn (men inte delta själv i juryarbetet). Projektledaren sköter också marknadsföringen i samråd med SMLF:s styrelse. b) ARGH - en kolumntävling för dig som har något på hjärtat Projektledarens uppgift är att sammanställa nytt material till tävlingen och hålla kontakt med juryn. Projektledaren sköter också marknadsföringen i samråd SMLF:s styrelse. Är du intresserad? Ta kontakt med ordförande Annette Kronholm-Cederberg (annette.kronholm-cederberg@nykarleby.fi) för mer information!

ARENA 17


“Berätta om ditt skrivande!” Skrivsamtal med elever i tre olika språkmiljöer Aldrig tidigare har det skrivits så mycket som det görs i dag. Det skrivs mycket, i många sammanhang och samtidigt även i många olika medier. Skolan, som är en oskiljaktig del av skriftsamhället, ska alltså fortsättningsvis fostra eleverna till att bli kompetenta skribenter. Eleven ska kunna orientera sig i en värld av olika texter och genrer, vilket innebär att det kvantitativa skrivandet riskerar att dominera över det kvalitativa skrivandet. Den nuvarande läroplanen betonar lärarens handledande roll i all undervisning, vilket innebär att läraren i skrivsammanhang antar rollen som skrivhandledare. Men vad krävs av en lärare för att handleda i skrivande? Vad ska läraren ta fasta på i samtal om skrivande (skrivsamtal)? Hur kan lärare och elever utvecklas som skrivsamtalare? Inom projekt Skrivkompetens vid Åbo Akademi har vi intresserat oss för de här frågorna vilket bland annat har resulterat i en närmare undersökning av skrivsamtal i tre olika språkmiljöer. För att skapa en heltäckande uppfattning om skrivhandledning i olika kontexter har projektet samlat in material bestående av inspelade skrivsamtal från tre olika språkmiljöer där svenska är undervisningsspråket. Materialet har samlats in av två klasslärarstuderande och ett forskningsbiträde, som har observerat och fört skrivsamtal indivi-

18 ARENA

duellt och i grupp med elever i en finlandssvensk klass, i en språkbadsklass och i en sverigesvensk klass. Materialet samlades in i årskurserna fyra och fem under våren 2018. Projektet leds av Siv Björklund, professor i språkbad, och Ria Heilä-Ylikallio, professor i svenska och litteratur med didaktisk inriktning vid Åbo Akademi. Det insamlade materialet analyserades bland annat utgående från Catharina Tjernbergs (2016) modell för stöttande på olika nivåer (se rutan bredvid). Sofie Lundell förde skrivsamtal i den finlandssvenska skolan. Eleverna verkade aningen ovana vid att tala om sina texter och sitt skrivande, men de var ändå oftast öppna och svarade på de frågor som handledaren ställde. En del elever läste ivrigt upp sina texter och bollade gärna idéer med handledaren och med sina klasskamrater. Däremot antecknade eleverna ogärna sina idéer

inför en skrivuppgift och verkade inte förstå varför en skriftlig plan skulle vara nödvändig. De frågor som eleverna själva ställde under skrivsamtalen handlade främst om rättstavning och val av ord, medan handledaren försökte hålla samtalet kring bland annat innehåll och genre. Handledaren var därmed den som oftast tog initiativ till dialog på en högre nivå i stöttandet. Daniela Sandström samlade in sitt material i språkbadsskolan. De tre elever som deltog i skrivsamtalen var alla vana med att producera text både individuellt och i grupp. Att samtala kring den egna texten verkade däremot vara ett nytt arbetssätt för eleverna och ibland blev det svårt att få igång en ordentlig diskussion. Eleverna delade gärna med sig av tankar och den egna texten, men var inte speciellt intresserade att prata om textens utformning på ett utvecklande sätt. Rollen som skrivhandledare inne-


Siv Björklund, Daniela Sandström, Sofie Lundell, Sofia Jusslin, Ria Heilä-Ylikallio och Mindy Svenlin planerar datainsamlingen.

Daniela Sandström, Sofie Lundell och Mindy Svenlin presenterar skrivhandledning på en lärarutbildningskonferens i Vasa, maj 2018.

ANVÄND OLIKA SORTERS STÖD HÖGSTA STÖD: Delat skrivande HÖGT STÖD: Interaktivt skrivande LÄTTARE STÖD: Modellera och tänka högt LÄTT STÖD: Förklara och ge exempel LÄTTAST STÖD: Ställa frågor som för lärandet framåt

Tjernberg 2016

ARENA 19


bar främst att föra arbetet framåt och finnas som språkligt stöd vid sidan av elevernas arbete. Den svenska klassen, som Mindy Svenlin besökte, var van vid att dela med sig av sitt skrivande. Att skriva i par och smågrupp var ett naturligt arbetssätt för klassen och också något som eleverna uppskattade och gärna ville göra. Skrivandet utgick i stora drag från det genrepedagogiska skrivandet, och på väggarna hängde instruktioner på hur man skriver facktext, berättelser, analyser med mera. Eleverna i klassen delade öppenhjärtigt med sig av sitt skrivande och bad skrivhandledaren om hjälp i både små och stora frågor, men oftast gällande berättelsens uppbyggnad och innehåll. Skrivhandledaren fungerade främst som ett slags bollplank, mot vilket eleverna fick pröva sina idéer. Eleverna bjöd också in skrivhandledaren till gemensamt skrivande, vilket är på

en hög stöttningsnivå enligt Tjernbergs modell. Det verkade vara lättare för eleverna att prata om sin text, medan själva skrivandet av texten var mer av en utmaning. Den största skillnaden mellan de olika språkmiljöerna låg mellan länderna. Skrivsamtalen i den sverigesvenska klassen präglades av öppenhet, frimodighet och av elevinitiativ. I samtal med skrivhandledaren talade de sverigesvenska eleverna ofta om ”vår text”, vilket tyder på att de har kommit långt i det sociokulturella skrivandet (se Koustouli 2009). De finländska eleverna var också öppna för att prata om sin text men behövde mer specifika frågor av skrivhandledaren för att börja berätta om texten. De bjöd inte in skrivhandledaren till sitt skrivande i lika stor utsträckning som de sverigesvenska eleverna – i huvudsak var det alltså läraren som initierade till dialog under skrivsamtalen.

Utöver skillnaderna i språkmiljöerna finns det givetvis också individuella skillnader. Alla de här olikheterna bör läraren beakta vid varje skrivtillfälle och i varje skrivuppgift.Vi anser att skrivsamtal är ett fungerande sätt att möta eleven på olika nivåer i olika skeden av skrivprocessen. Vår uppfattning är att skrivsamtal kan vara ett sätt att differentiera och formativt bedöma elevernas arbete samt erbjuda det stöd som eleven behöver för att komma vidare. TEXT: MINDY SVENLIN, SOFIE LUNDELL & DANIELA SANDSTRÖM

SKRIVSAMTAL … … är ett samtal om text och skrivande … kan föras mellan lärare och elev, eller elev och elev … kan vara hur korta eller långa som helst … kan ske under hela skrivprocessens gång … är ett sätt att differentiera elevernas skrivande … möjliggör formativ bedömning … är ett sätt att visa intresse för elevens hantverk … kan utmana elevernas tänkande

För vidareläsning Kostouli, T. (2009) A sociocultural framework: Writing as social practice. I R. Beard, D. (s.98-116). Los Angeles: SAGE Publications. Lundell, S. (2019) Skrivsamtal i skolan: För att utveckla skrivhandledningen i de lägre årskurserna inom den grundläggande utbildningen. Opublicerade magistersavhandling. Åbo Akademi. URL: https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/168757/lundell_sofie. pdf?sequence=2&isAllowed=y Tjernberg, C. (2016) Skrivundervisning: Processinriktat skrivande i klassrummet . Stockholm: Natur och Kultur Sandström, D. (2019) Att föra skrivsamtal i en språkbadsklass : En fallstudie om handledarroll, initiativtagande, stöttning och respons. Opublicerad magistersavhandling. Åbo Akademi. URL: https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/170710/sandstrom_daniela. pdf?sequence=2&isAllowed=y

20 ARENA


Läsning GÖR skillnad Den 5 oktober samlades 700 lärare i Österbotten för fortbildningsdagen Läsning gör skillnad. Dagen gav ingen glansbild av läsläget hos finlandssvenska barn och unga, men den ramades samtidigt in av en glad och hoppfull stämning. talkshow kring läsning och böcker. Deras gäster författaren Merete Mazzarella, vd för Svenska Kulturfonden Sören Lillkung, författaren Rafael Donner och artisten Fredrik Furu berättade personligt och med värme och humor om sin relation till läsning och litteratur. Däremellan fick vi lästips av andra kända finlandssvenska profiler som berättade om böcker som har betytt mycket för dem. Upplägget med talkshow gav dagen en lättsam, proffsig och lite lyxig känsla. Det var ett något otippat grepp, men ett mycket välfungerande sådant.

Fyra fina föreläsningar Alla lärare i både grundskola och gymnasium från kommunerna Kristinestad, Närpes, Malax, Korsnäs, Vasa, Korsholm och Vörå intog Vasa övningsskola och Åbo Akademis Academill en lördag i oktober. Det finns alltid en styrka i att komma samman och att få komma samman med så otroligt många och dessutom kring något så otroligt viktigt som läsning gav dagen en riktig guldkant.

Otippad och lyxig start på dagen Sonja Kailassaari och Mårten Svartström, programledare för tv-programmet Efter nio och radioprogrammet med samma namn var dagens värdar. De bjöd på en rolig och stämningsfull

Efter den inledande talkshowen fick vi ta del av en föreläsning. Fyra vassa alternativ erbjöds och det var svårt att välja och välja bort. SMLF:s egen ordförande Annette Kronholm-Cederberg föreläste kring Kodknäckaren 2.0 och den genrepedagogik som skolorna i Nykarleby samarbetar kring för att stärka läsande och skrivande i alla ämnen. Heidi Höglund, Minna Enroth och Katrina Åkerholm höll en föreläsning kring projektet Pic(ture) me! som handlar om visuell litteratur i undervisningen. Bosse Larsson föreläste kring motivation och lärande och Jenny Edvardsson kring läsning i alla ämnen. Jag tog del av Edvardssons föreläsning och uppskattade hennes tydlighet, hennes konkreta exempel och

hennes förmåga att samtidigt vara både alarmerande och hoppfull. Det finns hur mycket arbete som helst att göra på läsningens område, men det finns alltså också hur mycket som helst att göra och mycket av det kan också leda till värdefulla resultat.

Digert smörgåsbord av workshops Gymnasielärarna fick under eftermiddagen förkovra sig i den nya läroplanen tillsammans med Pamela Granskog, undervisningsråd på Utbildningsstyrelsen. Grundskolelärarna bjöds på ett underbart digert smörgåsbord av workshops. De kunde välja mellan hela 66 (!) olika och varje deltagare hade möjlighet att delta i tre. Alla hittade säkert någon workshop som gav dem nya idéer och perspektiv att ta in i klassrummet där arbetet med läsning fortsätter. Dagen avslutades sedan med en gemensam samling tillsammans med Sonja, Mårten och deras gäster. Läsningen är en ofrånkomlig och avgörande del av alla lärares och elevers skolvardag. När läsningen fungerar så fungerar också mycket annat automatiskt. Det finns stora utmaningar men det finns också många möjligheter. Dagen andades just dessa möjligheter. TEXT: AMANDA AUDAS-KASS FOTO: ANNETTE KRONHOLM-CEDERBERG

ARENA 21


Boktips, skrivinspiration, nya kontakter och fantastisk natur Vackra Norge!

Sommarens Nordspråkskurs arrangerades i byn Svolvӕr på Lofoten i Norge. Temat var “Nytt blikk på havet” och kursen gick av stapeln i slutet av juli. Resvägen i sig var en upplevelse. Jag valde att flyga (utan flygskam) och att övernatta i norska Bodø natten före kursen började. Kvällen var varm och vindstilla och jag strosade runt i hamnen. Doften av hav och fiskehamn var underbar, och skenet alldeles ljuvligt blårosa mot det blygrå havet och de fantastiskt vackra bergen. Följande morgon var luften sval och dimman låg tät. Mitt flyg till Svolvær via Röst sköts upp pga. dimman. När dimman lättat något gjordes ett försök, men det lilla planet med fri placering för 14 personer, kunde varken gå ner på Röst eller i Svolvær, så en timme senare var 22 ARENA

jag tillbaka i Bodø. Jag blev ombokad till ett senare flyg som skulle ta mig till Leksnes och därifrån skulle det ordnas transfer till Svolvær. Och så blev det. Sikten var dålig även i Leksnes när planet landade och när bussen anlände till Svolvaer låg fukten och dimman kvar, vilket gjorde utsikten obefintlig. Väl framme på Anker Brygge som var kursdeltagarnas hotell ute på en liten ö, fick jag mitt eget mysiga krypin i övre våningen av en gammal fiskekoja. Alla deltagare hade egna rum med badrum, och parvis delade man på kök och vardagsrum som jag i princip inte använde alls. Köket behövdes liksom inte

eftersom matserveringen under kursen var mer än tillräcklig. Inte ens jag som vid varje måltid undrar över när jag ska äta nästa gång, behövde oroa mig för att hinna bli hungrig. Ett lyxigt och annorlunda boende, och dukade bord med lokala rätter hör för övrigt till sommarkursens kännetecken, så på så sätt var årets kurs inget undantag. På eftermiddagen då de flesta kursdeltagare hittat fram gick vi en guidad tur på Svinøya. Guiden var en f.d. historia-lärare och nog märktes det allt att han kunde dra historier. Vi fick höra historien om de könsmogna skreifiskarna som på juldagen startar från


På vägen från vackra Trollfjorden matade besättningen måsarna med bröd, till en dels fasa och andras förtjusning.

Barents hav och kommer till Lofoten kring sportlovet varje vår, om fiskarmännen och -pojkarna som drar upp dem och om hur skreien sedan torkas och säljs till halva Europa. Rundturen gick mellan gamla fiskekojor där fiskarna en gång bodde, torkställningar där torsken torkades och de rika handelsmännens handelsbodar och restauranger. Guidningen avslutades med trerätters middag på en restaurang som låg i en av de gamla krogarna. På de här krogarna satt fiskarna för flera hundra år sedan och skrävlade om årets fångst och gjorde av med halva lönen, innan de efter fiskesäsongen återvände till sina familjer längs med kusten. Första morgonen i Svolvaer hade dimman lättat och vi kunde se både bergstopparna och horisonten. På förmiddagen fick vi bekanta oss med författarna Morten Strøksnes som berättade om sin bok Havboka: eller Kunsten å fange en kjempehaifra en gummibåt på et stort hav gjennom-

fire årstider och Theis Ørntoft som berättade om sin novell Solar. Strøksnes Havboka är ett spännande verk mellan fakta och fiktion: den beskriver noggrant havets väsen och vad som finns under ytan, men på ett skönlitterärt sätt, och många är de bibliotek och bokhandlar som inte riktigt vet vilken hylla de ska ställa boken i. Detaljrikedomen i texten ger läsaren en tydlig bild över havsdjuren och deras liv, och jag kan mycket väl tänka mig att den här boken kan hjälpa en och annan lässvag eller uttråkad ungdom att förstå och minnas hur livet ser ut nere i havsdjupen. Ørntofts Solar å sin sida är en dystopisk och desperat roman där framförallt naturens förändring ger en sorglig eftersmak - inte minst med tanke på den klimatdiskussion som blossar just nu. Både Strøksnes och Ørntoft högläste med inlevelse ur sina respektive böcker, och många var de kursdeltagare som genast blev ivriga och gjorde sin bokreservation

via sitt lokala bibliotek eller sin lokala bokhandel. På eftermiddagen tog vi färjan till den lilla ön Skrova där vi själva valde vad vi gjorde: En del hugade vandrade upp till toppen medan andra tog en lättare, men ändå rätt krävande, vandringstur till stranden där det till och med simmades i det enligt mig iskalla vattnet. För egen del blev det ett försök att nå toppen, men någonstans längs vägen missade vi ett avtag, så det blev en tur till stranden som - döm om min förvåning - såg ut som på ett turistvykort från Grekland eller Thailand: kritvit finkornig sand och turkost vatten. Tänk er den utsikten från några hundra meters höjd, omringat av gröna och gråa bergstoppar och mörkblått hav. Jag är tämligen säker på att det var den fantastiska naturen som kollrade bort mig och fick mig att ta sommarens enda simtur där och då. Fredagen inleddes med ett seminarium där vi inspirerades till små


Kvällsutsikt på Skrova.

och stora aktioner för att rädda havet, och därmed livet på jorden. Kaja LønneFjærtoft från Passion for Ocean berättade mycket inlevelsefullt om otroliga och synnerligen värdefulla upptäckter från havsdjupen. Alla vet vi säkert att ⅔ av jordens yta är täckt av vatten, men därtill kom hon med små tänkvärda fakta, som att 99% av världens arter bor i haven, att solljuset når till ett djup av 200 meter och att de flesta arter lever längre ner än så. Inte visste jag att phytoplankton producerar mer än 50% av vårt syre - mycket mer än vad regnskogarna och träden på land producerar - och att i världens största kallvattenkorallrev som finns utanför Lofoten gömmer sig en massa torsk när den är liten. Att människan utforskat (filmat) endast 0,2% av havets volym betyder att man egentligen vet mycket lite om haven, hur livet där påverkas av nedskräpning, utsläpp, stigande havstemperaturer eller hur hela ekosystemet påverkas av att man utvinner värdefulla mineraler ur havet. Före lunch hann vi också med ett besök till Lofotenakvariet med sina sälar, fiskar och vattenväxter. Mycket intressant att se vad som gömmer sig i havet på nära håll, i synnerhet för någon som jag som har en sjukligt stark fobi för att simma där havet ser mörkt ut och där jag inte vet vad som finns under ytan. Min rädsla för sjögräs, mörka fläckar och grynnor blev inte direkt mindre efter besöket, snarare tvärtom, och min fantasi fick näring för nya skrämmande varelser som kan bita mig i tårna.

24 ARENA

Eftermiddagen var fri och då kunde man t.ex. göra en tur upp mot fjällen, se sig omkring i byn eller ta en tur i kajak. Trots nyvunnen kunskap om vad som finns eller i min fantasikan finnas under havsytan blev det en kajaktur för mig. I tandemkajaker paddlade vi västerut längs svarta klippor i långa dyningar, tog iland på en strand och fyllde på energi med nötter och vatten. Solen stekte och svetten lackade, några ivriga tog sig ett dopp, och tre timmar senare var vi rätt nöjda med att vara tillbaka där vi startade. Träningsvärken som infann sig några timmar senare och som förstörde min nattsömn hade jag gott kunnat vara utan, men i övrigt var fredagen en fantastiskt fin och givande dag. Den sista kursdagens förmiddag bestod av ett författarbesök: poeten Gunnar D. Hansson berättade om havets och vattnets funktion i sina böcker, t.ex. i Tapeshavet som är hans senaste bok, och ett forskarbesök: Jens Kramshoj Flinker berättade om sin forskning som har fokus på vatten av olika slag i den skandinaviska økolitteraturen. Kramshoj Flinkers forskning visar att vatten framställs på många olika sätt i skandinavisk litteratur, och att litteratur mycket väl kan användas till att få läsaren att börja ställa viktiga frågor kring klimat och hur naturen förändras. Under eftermiddagen gavs det tid för fria diskussioner med utgångspunkt

i modersmålsundervisning och det var mycket uppskattat. Efter det bjöds det på ännu en exkursion - den här gången med egen båt till Trollfjorden. Under utfärden fiskade vi, matade havsörnar med färsk fisk och vitfåglar med bröd. Det bjöds också på fisksoppa som avnjöts ute på däck där vi guppade med avstängda motorer omgivna av höga lodräta berg, och på hemvägen såg vi solen gå ner bakom de höga fjällen. Det här var andra gången jag deltog i Nordspråks sommarkurs. Den första gången var på Gotland för tre år sedan. Nu liksom då var det ett välfungerande program med bra variation, där alla deltagare kunde hitta sina egna godbitar. För mig var det lika mycket temat “en ny syn på havet” som platsen Lofoten, som fick mig att vilja delta i år. Trots att pulsen stiger vid tanken på att simma över mörka fläckar på havsbottnen, är havet det viktigaste naturfenomenet för mig, och havet och naturen fick jag verkligen njuta av under dessa dagar i Svolvӕr. Utflykterna och deltagarna är helt klart det jag kommer att minnas bäst också från årets kurs, men också boktips och fantasieggande skrivuppgifter tar jag med mig. TEXT OCH FOTO: DIANA LUNDQVIST


Nästa sommarkurs är på gång: ”Følg med til Island – i sommeren 2020! Tilmeldingen er åben” På Nordspråks hemsida står det bland annat så här: ”I perioden 22.-26. juli fordyber vi os i den nordiske mytologi og de væsener som kan kobles til denne. Vi kommer til at stifte bekendtskab med mytologien ud fra forskellige perspektiver og med foredragsholdere fra flere af de nordiske lande.” Diana Lundqvist, som deltog i Nordspråks sommarkurs 2019, uppmanar den som är ute efter att inspireras kring det nordiska, att delta i nästa sommars kurs på Island: - Sommarkursen 2020 ordnas på Island och anmälan till den är öppen, så kika in på https://nordsprak.com/2019/09/29/foelg-med-til-island-i-sommeren-2020/ för att läsa om programmet om du är intresserad av att delta. Kursavgiften kan kännas saftig, men då inkluderar den allt utom resor till och från Island, och som jag redan nämnde i min text om sommarkursen på Lofoten: boendet brukar vara lyxigt, programmet är varierande och du behöver inte gå hungrig. Dessutom brukar man kunna få stipendier ganska enkelt för den här kursen. Så ta chansen, häng med till Island!


Maria Jönsson uppmuntrade oss att våga vara i det lite obekväma ”mellanrummet”.

Skönlitteraturen har en stor roll i svenskämnet 26 ARENA


Ett sjuttiotal modersmålslärare från olika håll i Svenskfinland samlades till fortbildning om skönlitteraturens roll i svenskämnet på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors fredagen den 8 november. Dagen blev en smällkaramell innehållande inspiration, möten och konkreta tips.

Dagen öppnades av Mia Österlund och Margareta Öhman-Rintamäki. Deras ord lovade mycket och allt fick vi.

Banne mig en fest! Dagens första föreläsning hölls av Magnus Persson från Malmö högskola som talade om Myten om den goda litteraturen. Han inleder med att ställa frågan om varför vi ska läsa litteratur, medveten om att frågan kan uppfattas som provocerande. -Att det finns så många olika svar på frågan om varför vi ska läsa skönlitteratur säger något om litteraturens många möjligheter. Litteraturläsningens historia visar också att svaren på varför-frågan har sett olika ut i olika tider, det är en fråga med ett föränderligt svar. I styrdokumenten för den svenska skolan finns det många olika motiveringar för läsning av skönlitteratur i skolan. Alla förenas enligt Persson av myten om den goda litteraturen. Skönlitteraturen ses som god i sig och antas därför automatiskt ha goda effekter. Inte bara frågan om varför skönlitteratur ska läsas i skolan diskuteras, också frågan om hur den ska läsas i skolan är viktig. -Naiv och kritisk läsning ställs ofta mot varandra och det är ju givet vilken läsning som värderas högst i skolan. Men jag vill hävda att den kritiska läsningen inte utesluter den naiva, och den naiva inte den kritiska. De måste ju gå att kombinera och förena, säger Persson.

Han avslutar sitt föredrag med att lyfta fram det fantastiska med skönlitteraturen. -Litteraturen är banne mig en fest! Och det är skolans uppgift att se till att så många som möjligt får veta att de är bjudna! slutar han.

Det lite obekväma ”mellanrummet” Maria Jönsson från Umeå universitet talar om litteraturundervisning bortom läsförståelse under rubriken Vikten av att inte lära sig. Hon tar utgångspunkt i det faktum att svensk skola i dag präglas långt av jakten på goda resultat i undersökningar som PISA. Jönsson delar med sig av sin upplevelse av Åke-boken av AnnaClara och Thomas Tidholm, en bok som väckt hennes förundran sedan hon läste boken för sin lillebror på 80-talet. Boken saknar röd tråd och följer inte något klart mönster. -Boken kan läsas psykologiskt. Eller som en dröm eller som en berättelse om barns sätt att läsa. Fortfarande idag väcker boken hennes förundran, alla frågetecken har inte rätats ut och Jönsson lutar åt att det är som det ska vara. Hon bygger en stor del av sitt anförande på utbildningsfilosofen Gert Biesta som kritiserar många fenomen i samtidens syn på utbildning, inte minst just jakten på mätbara kunskaper och förmågor och det faktum att tester och mätbarhet blir mål i sig. Som en del av det försvagas lärarens profession och Biesta efterlyser en dis-

kussion om vad utbildningen egentligen är och ska leda till. -Biesta lyfter fram att elever oftare borde få stå ut med att inte veta och vara i osäkerhet. Enligt honom är det viktigt att elever får vara i det lite obekväma “mellanrummet” och att vi som lärare därför bjuder in risken i våra klassrum. En viktig uppgift för läraren är enligt Biesta att erbjuda motstånd och våga avbryta. -Skönlitteraturen är det läromedel, det material vi har för att göra det här möjligt i våra klassrum. Leta efter böcker du inte själv förstår och våga prata om dem med dina elever, säger Jönsson.

Serieromanen tar plats i klassrummet Mia Österlund och Maria Lassén-Seger från Åbo akademi samtalar kring serieromanen i klassrummet. De har båda talat länge för att bilderboken ska finnas i skolan och numera pratar de mycket för serieromanens plats där. -Det var tecknade serier som gjorde mig till läsare. Jag har glömt dem lite grann, men börjar hitta tillbaka, säger Lassén-Seger. Men vad är då en serieroman? Till skillnad från en grafisk roman eller en bilderbok? Österlund och Lassén-Seger konstaterar att gränsen är grumlig och att de olika konstformerna går in i varandra, samt att det inte heller spelar någon roll om man inte kan vara exakt och precis. -Men det är bra att komma ihåg att

ARENA 27


Maria Lassén-Seger och Mia Österlund förde ett samtal om serieromanens roll i klassrummet.

serieromanen inte är en genre utan ett medium, menar Österlund. De lyfter fram att det händer mycket på det litterära fältet nu, många av de teorier som bilderboksforskningen gett oss fungerar inte på den litteratur som skrivs och ges ut i dag. Österlund pratar om den avidealiserade kropp som gestaltas i serieroman. Lassén-Seger pratar också om hur serierna idag får vara fula, men att hon haft ett motstånd mot det. -Jag har präglats av ett snygghetsideal som jag håller på att komma ur nu. De lyfter fram många olika serietecknare i sin diskussion: Bim Eriksson, Liv Strömquist, Nina Hemmingson. -Två bilderboksförfattare drabbar

28 ARENA

Heidi Höglund slog fast att poesin inte är död.

unga vuxna väldigt starkt, Anna Höglund och Saun Tann, säger Österlund. Både hon och Lassén-Seger spår en ljus framtid för serieromanen i skolan. -Vi har blivit bättre på att läsa bild och det sker en uppgradering av de här litteraturtyperna, inte minst för att de tas in i litteraturundervisningen, säger Lassén-Seger.

Den oväntade identifikationen Erik Titusson, förlagschef på Lilla Piratförlaget, talar i sitt anförande om barn- och ungdomslitteratur ur förläggarens perspektiv. Han berättar om hur han som barn slukade Carolyn Keenes Kitty-böcker som han köpte på Olles tobak på hemorten.

-Det var kiosklitteratur, böcker som inte fanns på biblioteket. Det här tänkte jag inte på då. I dag är vi nästan i ett annat dike, biblioteken är väldigt fokuserade på vad de tror att läsarna vill ha. Janne, min vän av Peter Pohl blev sedan en helt annan läsupplevelse för Titusson och han hävdar att vi behöver olika slags litteratur, olika slags läsning. -Jag kunde kanske säga att man samlar på Carolyn Keene, men man bär med sig Peter Pohl. Titusson pratar om att många idag försöker hitta böcker för unga som är väldigt specifika, som mer eller mindre handlar om läsaren själv i tappra försök att få icke-läsare att bli läsare. -Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Vi behöver få upptäcka den


"Det finns ett växande intresse för poesiundervisning i en samtida digital textkultur. Inte minst på instagram finns en hel del poesi idag." oväntade och överraskande identifikationen, menar han och ger exempel på protagonister han själv känt igen sig i trots att olikheterna mellan dem och honom är många. Titussons råd till förläggare är att vara så ostrategisk som möjligt, och han tänker att samma råd också kan gälla lärare som förmedlare av litteraturen. -Förmedla den litteratur ni själva tycker om, berörs av och som får er att skratta.

Poesin är inte död Heidi Höglund vid Åbo Akademi lyfter fram lyriken i litteraturundervisningen under rubriken På spaning efter en poesididaktik. Höglund berättar att lyriken åtminstone på gymnasienivå skrivs fram som en betydelsefull litteraturgenre i läroplanen, samtidigt har det forskats väldigt lite i hur den tar plats i svenskämnet. -Det betyder att det inte finns någon vetenskaplig teori att bygga poesiundervisningen på. Begreppet poesididaktik är nytt, det myntades så sent som hösten 2018 i samband med ett seminarium kring ämnet vid Göteborgs universitet. Poesiundervisningen är ingen självklarhet för lärare, och verkligen inte för elever heller. Samtidigt vill Höglund ge ett positivt och konstruktivt perspektiv på poesiundervisning. Hon konstaterar att poesin inte är död, något som Kovalik och Curwood lyfter fram under

hashtaggen #poetryisnotdead. -Det finns ett växande intresse för poesiundervisning i en samtida digital textkultur. Inte minst på instagram finns en hel del poesi idag. 2018 har Castelyn och Vandervieren forskat i unga läsares uppskattning av poesi. Deras undersökning visar att de unga läsarna vill lyckas, klara en utmaning. Samtidigt vill de inte tävla och prestera. En svensk undersökning gjord av Sigvardsson visar att de unga som läser poesi på fritiden ofta kommer från litterära hem där poesin värderats högt. -Sigvardssons studie visar att unga gärna vill skriva egen poesi, de behöver få en fördjupad och breddad kunskap om poesi som genre och de ser gärna att den poesi som används är samtidspoesi, berättar Höglund. Samma Sigvardsson har också undersökt poesiläsande lärare och Höglund presenterar deras konkreta tips till lärare. -Man ska som lärare dra nytta av sitt personliga intresse och välja texter man själv tycker om. Det är också viktigt att diskutera elevers uppfattningar om poesi. Att skapa ett tryggt klassrumsklimat är betydelsefullt och därtill ska läraren stötta elevers tolkningar genom att fokusera på gemensam textanalys och den estetiska upplevelsen.

samhet som kan hjälpa modersmålslärare i deras jobb i synnerhet. Det är till exempel möjligt att besöka arkivet med elevgrupper så att de får bekanta sig med det material som finns där. Det är också möjligt att låna en av SLS analoga helheter, den ena handlar om skolutveckling under 1900-talet och den andra om krigsbarn. I samarbete med Schildts&Söderströms förlag har SLS utarbetat en rad digitala utbildningshelheter som finns tillgängliga på gratis.laromedel.fi. På samma ställe finns också digitala läromedel om Topelius för både lågstadier och gymnasier. Den som är intresserad av ortsnamn kan med fördel ta sig en titt på de inofficiella namn som används i finlandssvenska städer som finns på SLS hemsidor. När seminariedagen är slut har jag fått krama om och prata med många fina, saknade kollegor från olika orter i Svenskfinland. Jag har fått en dag av inspiration och tips. Jag har beställt nio böcker från en nätbokhandel och reserverat ännu fler på biblioteket. Det är bevis på en riktigt bra dag. Tack, Svenska litteratursällskapet! TEXT: AMANDA AUDAS-KASS FOTO: JANNE RENTOLA

En riktigt bra dag Mot slutet av seminariedagen presenterar Svenska litteratursällskapet sin verksamhet i allmänhet och den verk-

ARENA 29


Inledningstal hållet vid fortbildningen för modersmålslärare under rubriken ”Skönlitteraturens roll i svenskämnet” 8.11 på Svenska Litteratursällskapet i Finland

O

m jag inte hade kommit hit i dag utan i vanlig ordning gått till jobbet hade jag i min väska haft följande läromedel, romanerna När hundarna kommer och Pojkarna av Jessica Schiefauer, Tio över ett av Ann-Helen Laestadius, Doften av ett hem, av Bonnie-Sue Hitchcock, dikten Barndomar av Yolanda Aurora Bohm Ramirez ur antologin Berör och förstör, filmen Sameblod och ett reportage i Hbl (29.3.2015) om flytten av staden Kiruna, texter i de temahelheter jag just nu arbetar med, texter som iscensätter många svåra teman såsom klass, kön, sexualitet, rasism och förfärliga kränkningar av människovärdet men också kärlek och framtidstro. För att väcka intresse har vi innan läsningen satte igång jobbat med förförståelsen för att lättare kunna träda in i textvärlden. Alla läser samma text och elevtexterna växer fram i form av en läsdagbok, samtal i grupp eller helklass, podd eller dramatiseringar. Eleverna lämnas alltså inte ensamma med sina texter utan utifrån Olga Dysthes tankar om det flerstämmiga klassrummet blir litteratursamtalet centralt, ett medvetet val både pedagogiskt och ideologiskt. Skönlitteraturen är en utmärkt resurs för att tänka kring etiska dilemman och olika konflikter som elever stöter på i vardagslivet. Vid sidan av kunskapsuppdraget kan vi genom undervisningspraktiken, enligt Gunilla Molloy, visa hur ett demokratiskt förhållningssätt kan gestaltas i klassrummet. Demokratiuppdraget kräver också att populärlitterära och multimodala textvärldar som står eleverna nära får utrymme. Att se läsupplevel-

30 ARENA

sen och elevernas erfarenheter som viktiga utesluter ingalunda mera analytiska förhållningssätt och textnära läsarter vilket bl.a. Michael Tengberg betonat. Min klassrumspraktik kan, utifrån Lars - Göran Malmgrens karaktäristik av de tre paradigmen i svenskämnets historia i Sverige, snarast placeras i det erfarenhetspedagogiska fältet där svenskämnet också bör ha en emancipatorisk funktion. Som lärare har vi ett frirum både när det gäller innehåll och metoder. Därför ser jag det som extra viktigt att vi regelbundet kontextualiserar vår klassrumspraktik, för att klargöra var vi står. I tider av snabb förändring kan man känna sig ganska ensam i den processen. Sociala medier och bloggar har blivit ett viktigt sätt för mig att hålla mig uppdaterad och vanligen vänder jag då blicken västerut. I Sverige råder en annan diskussionskultur, ibland hätsk och polariserad, men erbjuder ändå något som jag kan sakna här. Smlf:s Facebooksida ger visserligen viktig information om aktuella evenemang eller diskussioner kring poängsättning av studentprovet, men någon debatt kring ämnes- och litteratursyn förekommer sällan. På Svensklärarförenigens sida däremot, går debatten många gånger het och visar att det sannerligen inte råder någon konsensus om val av innehåll och metoder. Som exempel citerar jag ett utdrag ur läraren och debattören Filippa Mannerheims blogg, postad den 2 oktober. ”Ärligt talat är jag grundligt trött på dagens instrumentella, kunskapsfattiga svenskämne. Jag är trött på alla platta åsikter som ska argumenteras för


Foto: Janne Rentola

– med underbyggda och nyanserade resonemang. Jag är trött på att ordet ”digital” nämns fler gånger i svensklärarens styrdokument än ordet ”litteratur”. Jag är trött på ”texter där ord, bild och ljud samspelar” – (DET ÄR INTE TEXT NI TALAR OM, DET ÄR FILM!!!) – och på att eleverna ska uttrycka känslor. Jag är trött på torftiga läromedel med flashiga bilder, där allt som avhandlas måste kopplas till elevernas egna föreställningsvärldar. Jag är trött på ”beskrivande, förklarande, utredande, instruerande och argumenterande texter” och deras ”syfte, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag”. Jag är trött på alla ”strategier”, all ”(kamrat?)respons”, alla texttyper som ska snickras fram med hjälp av ”verktyg” och ”matriser”, utan att eleverna lärt sig versalregeln, interpunktion eller ett åldersadekvat ordförråd.” Att enbart citera en liten del av texten kan kännas orättvist men utdraget visar på en klar frustration över utvecklingen av ämnet, en kritik av den sociokulturella kunskapssynen och en längtan tillbaka till något som liknar ett historiskt-humanistiskt bildningsämne. Hur ser läsundervisningen ut i de svenska klassrummen i dag? I boken Svenskämnets roll från 2017 kommenterar Gunilla Molloy Skolinspektionen rapport Läsundervisningen inom ämnet svenska för årskurs 7-9 från 2012 där man granskade läsundervisningen i 40 skolor. Av rapporten framgår att endast en tredjedel av de observerade lektionerna som ingick i granskningen uppvisade tillräckligt hög kvalitet. Vid 27 av de 40 granskade skolorna be-

dömde Skolinspektionen att lärarna inte i tillräckligt stor utsträckning gav eleverna möjligheter att på olika sätt bearbeta de texter som användes i läsundervisningen. Observationer visade bl.a. att lärarna inte heller i tillräckligt hög grad gav eleverna en förförståelse av texten, exempelvis genom att ge texten ett sammanhang genom olika gestaltningsformer som film, bild och drama. Inte heller fick eleverna reflektera i olika grupper och jämföra hur de läst texten. Samtidigt frågar hon sig varför tiden har stått still i så många klassrum. Att läsningen av skönlitteratur minskar på alla fronter, också bland de vuxna vet vi. Ett problem är att många ungdomar inte förstår vitsen med att läsa skönlitteratur. Därför är det viktigare än någonsin att vi inte lämna dem ensamma med texterna. Att lära eleverna att läsa skönlitteratur blir en allt viktigare uppgift för skolan i dag, men därmed också kontakten till forskningen. Hur undervisningen i svenska och litteratur ser ut i våra skolor i dag vet jag inte och det får vi knappast något uttömmande svar på i dag, men jag hoppas att dagen ska inspirera till fortsatt diskussion inför kommande utmaningar. MARGARETA ÖHMAN-RINTAMÄKI LÄRARE I SVENSKA OCH LITTERATUR I GRUNDSKOLAN NORSEN

(reviderad version)

ARENA 31


Fredrik Shaw vann årets Argh? I år ordnades Argh?-tävlingen för åttonde gången och första pris gick till Fredrik Shaw från Ekenäs gymnasium för hans kolumn Du ser ju inte utländsk ut. Hans stilistik och förmåga att behandla en svår fråga imponerade på tävlingsjuryn.

Elin Laihorinne från Pedersöre gymnasium fick andra pris i årets tävling och Fanny Lindholm från Borgå gymnasium tredje pris. Alfred Backlund från Topeliusgymnasiet i Nykarleby fick juryns hedersomnämnande. Det är Svenska modersmålslärarföreningen i Finland som arrangerar kolumntävlingen Argh? med bidrag från Svenska kulturfonden. Tävlingen var öppen för alla studerande i svenskspråkiga gymnasier i Finland och motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen kunde också delta. I år bestod juryn av journalist Jeanette Björkqvist, författare Johanna Holmström och lektor i historia och samhällslära Petter Wallenius.

Sextio tävlingsbidrag I tävlingen deltog över sextio skribenter. Förutom prestationsångest, miljö och utanförskap, engagerade också minoritetsfrågor, feminism och sexuella rättigheter många skribenter. Ämnesvalen imponerade stort på juryn. – Att få unga att skriva är mycket lättare i dag än för tjugo år sedan. Unga är vana att skriva. Förr kämpade de med att komma igång, i dag kör de bara på. Däremot kommer planering, redigering och korrekturläsning ofta i andra hand. Den stora eftertanken kan saknas i texter, säger Annette Kronholm-Cederberg som är ordförande för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland. Också juryn konstaterar i sitt utlåtande att kolumnformatet är utmanande för många unga skribenter. Texter blir avsevärt bättre med lite mer eftertanke och omskrivning, hälsar juryn. Pristagarna belönades på Helsingfors bokmässa.

32 ARENA


Pristagarna i årets kolumntävling och juryns motiveringar Första pris

Du ser ju inte utländsk ut – Fredrik Shaw, Ekenäs gymnasium Med en finurligt uppbyggd stilistik fångar skribenten ett viktigt tema i dagens mångkulturella Finland. Texten är personligt skriven, men lyckas trots detta lyfta upp problematiken till en allmän nivå som engagerar läsaren. Temat med utanförskap baserat på etnicitet är en aktuell och seriös fråga. Juryn är särskilt imponerad av hur skribenten lyckats fånga kärnan i vilka faktorer en exklusion kan basera sig på utan att bli övertydlig.

Hedersomnämnande

Blås och flås – Alfred Backlund, Topeliusgymnasiet i Nykarleby Hårda krav både gällande skola och hobbyer uppfattas idag som något ytterst negativt av de flesta gymnasister. Men det finns också en annan sida. En del har förmågan att ta de hårda kraven och vända dem till sin fördel. Det handlar denna text om. En lyckad beskrivning av hur det känns att målmedvetet försöka bli bättre på det du gör och en fräsch ton, gör texten till en upplyftande läsning om en hård verklighet som delas av många unga.

Andra pris

Ett klick och du är borta – Elin Laihorinne, Pedersöre gymnasium Är det så enkelt att radera en relation, en vänskap, en person? Ett klick bara, och så är en människa borta? Det hävdar åtminstone skribenten som behandlar ungas liv i den virtuella verklighet som börjar te sig allt mer lockande än den fysiska värld vi vandrar omkring i. Vilka följder får det för våra vänskaper? Tar vi varandras känslor på allvar längre? Detta diskuteras i texten som på ett berörande sätt varvar det personliga med det allmänna och väcker lust att diskutera ämnet vidare efter att läsningen är avslutad. Tredje pris

Med prestationsångesten rusande genom kroppen – Fanny Lindholm, Borgå gymnasium Skribenten tillhör den massa av gymnasister som känner sig pressad av allt skolarbete och som har satt ord på detta samhällsproblem. De personliga erfarenheterna blottas och lyfts fram i texten på ett fint sätt. Texten andas hjälplöshet och ångest som den lilla människan kan känna inför system som inte går att ändra på, och som man fastnat i. Juryn tycker att tävlingsbidraget lyfter upp ett viktigt tema som samhället bör ta på allvar. TEXT: AMANDA AUDAS-KASS FOTO: ANNETTE KRONHOLM-CEDERBERG

ARENA 33


Du ser ju inte utländsk ut Jag är vit. Det är där likheterna med finländaren tar slut. Jag har ett annat modersmål, annat hemland, andra matvanor och annorlunda värderingar. Jag kan inte relatera till någonting som hände till mina finska vänner före jag fyllde 8 år. Men jag är vit. Jag ser hur rasistiska kommentarer kastas mot mina klasskamrater, fastän de har bott i Finland hela sitt liv. Deras föräldrar har respektabla yrken, de beter sig inte annorlunda. Men ändå är de inte riktigt som alla andra. De är inte vita. Före den här kolumnen skrevs 14 maj har det skett 105 masskjutningar i USA under 2019. Det innebär att på 4 av 5 dagar sker det en masskjutning. Varför antar vi inte då att alla amerikaner är terrorister? De är vita. En mörkhyad man går i butiken. Han heter Samba, jobbar som sjukskötare och tycker om att se på fotboll. Han har inte gjort något fel. Plötsligt så har alla handen på väskan. De drar flickvännen närmare. De stirrar misstänksamt på honom. De är rädda. Det tar en tid för honom att förstå varför. Han skulle gärna vara vit. En invandrare blir inte kallade till några arbetsintervjuer för att han har ett utländskt namn. Medan när jag berättar mitt efternamn till någon som ser på fotboll så påpekar de ofta att jag delar efternamn med en fotbollsspelare. Vi skrattar kort. Tur att jag inte heter Amir. En gång diskuterade jag med en vän om hur lite jag borde passa in i normen. Diskussionen hann knappt börja innan han sade "Men du ser ju inte utländskt ut!". Förstås! Den självklara förklaringen. Första intryck är viktiga och det första intrycket någon får är hur man ser ut. Man kan byta kläder och färga håret, men hudfärgen är det svårt att bli av med. På några sekunder kan vilken våldtäktsman, pedofil eller terrorist som helst anses vara ofarlig för att han är en av oss. Medan i samma sekunder kan en omtänksam läkare, en genialisk forskare eller en snäll lärare stämplas som utlänning och farlig för att hen är annorlunda. Tur att jag är vit.

Fred Shaw


Läs- och skriviver hos barn och unga Hösten 2018 startade HY+ fortbildningshelheten Läs- och skriviver för barn och unga. Fortbildningshelheten var indelad i stadiespecifika moduler (småbarnspedagogik, lågstadiet, högstadiet, gymnasiet samt andra stadiets yrkesutbildning) och passade även speciallärare och ämneslärare som vill arbeta språkmedvetet. I helheten ingick också valbara kurser i t.ex. mångspråkighet, multilitteracitet, ämnesövergripande samarbeten, läs- och skrivutveckling, språkvård, berättande och skrivinspiration. På senhösten 2019 avslutades fortbildningshelheten. Tre olika lärare berättar här om sina erfarenheter av fortbildningen. 1.Namn, skola och stadium. Margareta Öhman-Rintamäki, lärare i svenska och litteratur i Grundskolan Norsen i Helsingfors (7-9).

2. Vilka förväntningar hade du på Läs- och skriviver för barn och unga? Med tanke på att vi nyligen tagit i bruk en ny läroplan där man utgår från ett utvidgat textbegrepp och följaktligen lyft fram multilitteracitet som en av de sju kompetenser eleverna i framtiden ska behärska, tänkte jag mig att fortbildningen bl.a. kommer att handla om hur vi i vår klassrumspraktik kan stödja våra elever i att utveckla en mångsidig läsoch skrivkunnighet.

3. Vad är mest givande du har fått ut av fortbildningen? Under hela min tid som lärare har litteraturpedagogiken legat mig varmt om hjärtat, man kan säga att den är min passion. Därför blev också den mest givande kursen för mig, utan tvekan, ”Litteratursamtalets metodik”., som bestod av en utmärkt blandning av det senaste inom teori och praktik. Somt var bekant, somt nytt, men vikten av att utveckla metaspråket för att bättre kunna beskriva undervisningspraktiken ska inte heller underskattas.

4. Finns det något du önskar att hade gjorts annorlunda? Innehållet i fortbildningshelheten har jag inga invändningar mot, men nog valet att jobba med Moodle. Kursen ”Multilitteracitet i barns- och ungas liv” var på många sätt en utmärkt utmaning för mig som största delen av mitt liv har verkat i en kultur där verbaltexten har dominerat. Därför kändes det ironiskt att vara tvungen att arbeta på en undervisningsplatform som i hög grad försvårade för oss deltagare att själva använda multimodala lösningar.

5. Vad tycker du om Läs- och skriviver för barn och unga som fortbildningshelhet? Fortbildningshelheten var mångsidig och på många sätt förankrad i vår praktik samtidigt som den gav en inblick i nya teoretiska perspektiv. Men visst var det en utmaning att hitta tid för praktiska övningar i klass under de veckor jag deltog i närstudier.

ARENA 35


1.Namn, skola, stadium.

1.Namn, skola, stadium.

Jakob West, klasslärare i årskurs 1 i Mattlidens skola i Esbo.

Katja von Wendt, lärare i svenska och litteratur i Kungsvägens skola i Sibbo (7-9).

2. Vilka förväntningar hade du på Läs- och skriviver? Jag tycker läsning och skrivning för barn är aktuellt och viktigt. Pojkars läsförståelse har bekymrat på senare tid och jag såg den här kurshelheten som en möjlighet att få fördjupa mig.

3. Vad är det mest givande du har fått ut av fortbildningen? De mest konkreta verktygen tog jag hem från kursen Berättarverkstad och författarverktyg - från inre bild till utvecklat språk, med Kerstin Lundberg Hahn och Agneta Möller-Salmela. Berättarverkstad kunde jag genast hålla i min egen klass. Förutom idéer för undervisningen tycker jag överlag att det viktigaste med fortbildning är att man kommer bort en stund, får tid att reflektera och knyta kontakter, tala med andra och komma hem med flera frågor än svar.

4. Finns det något du önskar att hade gjorts annorlunda? Vid tillfällen har föreläsningarna varit långa och mer diskussion i mindre grupper kunde ha gjort susen.

5. Vad tycker du om Läs- och skriviver för unga som fortbildningshelhet? Bra! Det var intressant med ett brett utbud kurser att välja mellan. Ganska många närstudiedagar, på gott och ont.

2. Vilka förväntningar hade du på Läs- och skriviver? Jag hade stora förväntningar på att få nya verktyg och insikter om hur man väcker lusten att läsa och skriva.

3. Vad är det mest givande du har fått ut av fortbildningen? Föreläsningen om Pisa-resultatet var väldigt givande, speciellt tankarna kring att skillnaderna mellan flickors och pojkars läsfärdigheter är lika stora i Finland som i länder med en väldigt mansdominerad kultur. Skrivkursen med Mazzarella var inspirerande liksom litteratursamtalets didaktik. I praktiken har jag redan använt mig av några av de skrivuppgifter som vi prövade på under skrivkursen.

4. Finns det något du önskar att hade gjorts annorlunda? Personligen tyckte jag att helheten om läromedelstexter och språkmedveten undervisning inte tillräckligt beaktade att deltagarna var lärare i svenska och litteratur. Innehållet hade säkert varit mer relevant för andra ämneslärare. Nätkurserna blev i praktiken stökiga att hålla reda på vid sidan av arbetet, dels också på grund av det oerhört otympliga och bökiga Moodle.

5. Vad tycker du om Läs- och skriviver för barn och unga som fortbildningshelhet? Helheten var mångsidig och intressant, ett stort tack även till koordinatorn!


RECENSION

Begrepp för epikanalys Christer Ekholm: Epikanalys. En kort introduktion. Gleerups 2019. 83 sidor. ”Att berätta och ta del av berättelser är lika viktigt för människan som att äta och dricka”, slår Christer Ekholm fast i inledningen till sin koncentrerade bok Epikanalys. Det är fråga om en tunn och behändig pocket som verkligen gör skäl för sin undertitel ”En kort introduktion”. Författaren går således för det mesta rakt på sak och bidrar med användbara redskap för epikanalys, vilka även andra än den primära målgruppen – ”studenter på lärarutbildning och i litteraturvetenskap” – kan dra nytta av. Grundbegreppet ”epik” sammanfattar han till exempel som ”en kombination av berättelse och fiktion”, där berättelse i sin tur är ”en beskrivning av minst två tillstånd/händelser som dessutom etablerar såväl ett temporalt som ett kausalt samband tillstånden/händelserna emellan”. ”Fiktion” är ett betydligt mer undflyende begrepp, men Ekholm ser ”episk fiktion” som ”berättelser som skapar den verklighet de beskriver genom själva handlingen att beskriva den”. Med den infallsvinkeln kommer, förenklat uttryckt, verkligheten först och beskrivningen efteråt i faktaåtergivande genrer, medan fiktionsvärlden alltså blir till först i och med att den skrivs fram. Den viktiga distinktionen mellan ”analys” och ”tolkning” beskriver Ekholm som en skillnad mellan en ”sakligt beskrivande” och en ”argumentativt förklarande” verksamhet. Analys är ”att sakligt, med hjälp av

genrerelevanta analytiska perspektiv och begrepp, beskriva hur en litterär text är uppbyggd”, medan tolkning i sin tur är att ”med stöd i analysen, komma fram till en förståelse av vad en text betyder”. Därmed inte sagt att det finns endast en riktig tolkning, tvärtom. Det kan finnas många, eftersom tolkning handlar om ”vad en text kan betyda utifrån en viss kontextualisering och/ eller ett visst teoretiskt perspektiv”. Ett annat centralt begreppspar som Ekholm på motsvarande sätt klargör är ”motiv” och ”tema”. Där ser han att motivet föreligger ”på en tämligen direkt nivå” medan temat ”dels är ett resultat av läsarens tolkning av texten (…) dels sammanfattar verkets idé- och tankevärld som helhet genom att peka ut dess drivande problem”. Nackdelen med bokens kompakta format är att författaren endast i minimal utsträckning har möjlighet att ge exempel. I synnerhet det informationstäta kapitlet om narratologi hade varit betjänt av fler konkreta nedslag i litterära texter. Ja, inte ens i bokens avslutande exempelanalys av Stig Dagermans ”Nattens lekar” finns den novell återgiven.

Däremot är det alldeles utmärkt att Ekholm går i dialog med relevant facklitteratur och motiverar sina begreppsval. Att analysera epik blir minsann inte lättare av den begreppsförvirring som lätt uppstår när såväl skenbart genomskinliga ord som ”berättelse”, ”historia” och ”fabel” som specialtermer i stil med ”fokalisering” och ”dieges” ges olika innebörd av olika författare. Förutom den facklitteratur som listas i slutet av boken ger Ekholm också ett värdefullt webbtips för den som vill fördjupa sig i epikanalys, nämligen den innehållsrika ”The Living Handbook of Narratology” (www.lhn.uni-hamburg.de). ANDERS WESTERLUND

ARENA 37


RECENSION

Vilka förhållningssätt till skrivande hittas i handböcker? Sofia Pulls: Skrivande och blivande. Konstruktioner av skönlitterärt skrivande i handböcker och läromedel 1979-2015. Umeå: Umeå Universitet 2019. 237 sidor. Fulltext tillgänglig online.

Finns det språk finns det människor. Språket, och närmare bestämt skrivandet, utgör trots allt en sorts grund för vårt varande i världen. Med den utgångspunkten inleder litteraturvetaren Sofia Pulls doktorsavhandlingen Skrivande och blivande. Konstruktioner av skönlitterärt skrivande i handböcker och läromedel 1979-2015. Pulls avhandling är framlagd vid Umeå Universitet och rör sig inom den litteraturdidaktiska forskningsinriktningen i och med att det undersökta materialet är pedagogiska texter. Pulls har plöjt igenom ett sextiotal handböcker om skönlitterärt skrivande för att upptäcka tendenser gällande konstruktioner av skrivande och skrivande subjekt i olika sammanhang över tid – ett minsann

38 ARENA

gediget arbete. I avhandlingen diskuteras sist och slutligen 28 handböcker, ett läromedel och en bok om skrivundervisning för lärare, utgivna mellan 1979 och 2015. Som teoretiskt ramverk används Roz Ivanič diskurser för skrivande, men Pulls har gjort en del tillägg. Förutom att gälla enbart skrivande har Pulls utökat Ivanič ramverk till att även innefatta det skrivande subjektet. Eftersom det också framkommer tendenser som inte kan kategoriseras genom de redan existerande diskurserna har Pulls lagt till ytterligare två, en stöddiskurs respektive en marknadsdiskurs. Stöddiskursen fokuserar på den kognitiva processen och att skrivundervisningen ska vara ett stöd för skribenten

medan marknadsdiskursen påminner om socialpraktikdiskursen men ser skrivandet som skapande av någonting säljbart. Avhandlingens första analyskapitel behandlar erfarenhetens betydelse för skrivandet, eller som Pulls kallar det, det egnas betydelse. Många handböcker betonar att skrivandet måste börja utifrån skribenten själv och skribentens specifika erfarenheter. Dessa erfarenheter ska sedan fiktionaliseras med hjälp av ”den egna rösten”. Jag har många gånger upplevt frustration över uttrycket ”hitta din egen röst”. Pulls påpekar att sådana diffusa råd bevarar en vaghet gällande hur man riktigt ska göra när man skriver och i och med det klarar sig inte skribenten utan hjälp. Samtidigt skapas


ju subjektet av själva skrivandet. Michel Foucaults resonemang i ”Vad är en författare?” (1969) blir här intressant: författaren föregår inte verket utan tvärtom. I det andra analyskapitlet undersöker Pulls hur synen på skrivandets lust och möda består samt förändras under 1980-talet fram till 2010-talet. Här vidgas textbegreppet från att gälla skriven text till att också innefatta pärmbilder, något som adderar ett djup i analysen och något som jag gärna skulle ha sett ännu mer av i avhandlingen. Vilken bild av 80-talets handböcker tecknas exempelvis av en pärmillustration visande en författande man iklädd arbetsskjorta? Jo, att skrivandet sågs som arbetsdrygt och som en samhällelig plikt, till skillnad från på 1990-talet och 2000-talet då handböckerna i större utsträckning konstruerar en bild av skrivandet som glädje och kärlek. Jämför ännu med en pärmbild från 2010-talet där två miniatyrmän håller upp varsitt plakat med texterna ”skriv” och ”sälj” på vardera axel av en skrivande man. Skrivandet har

då enligt Pulls blivit ett mindre tivoli där skrivande ska gagna egna intressen snarare än att vara berättande – en aktivitet som man kan tjäna pengar på. I det tredje analyskapitlet ser Pulls uteslutande på läromedlet Svenska timmar. Språket. Det fjärde analyskapitlet diskuterar de resultat som framkommit i de tidigare kapitlen utgående från deras ideologiska konsekvenser och utsagor om vad som kan anses vara ett lyckat skrivande. Pedagogiska texter kan ge skenet av att vara neutrala men givetvis har också de en ideologisk dimension. När den omkringliggande kulturen förändras påverkas även konstruktionen av skrivande och skolväsendet som kunskapsförmedlare. Pulls resultat visar på samtidens tydliga individualisering och en anpassning efter marknadslogik. Oavsett ideologisk påverkan visar ändå alla handböckerna på att det finns skribenter och att skrivandet gör något med skribenterna. Genom att skriva påverkas en verklighet. Pulls lyfter avslutningsvis fram flera intressanta iakttagel-

ser i avhandlingens avslutande kapitel, men det som talar mest till mig i egenskap av blivande lärare är funderingen kring att elever som inte vill skriva kanske inte vill skriva den sortens skrivande som konstruerats åt dem. Den syn på skrivande som avspeglas i våra skrivuppgifter gör skrivandet tillgängligt för en del elever men inte för andra. Om det viktigaste med att lära sig skriva är korrekthet kommer det att synas på samma sätt som om kreativitet eller samhällsförändring är det viktigaste. Hur vi som lärare beskriver spelar roll, det visar inte minst Sofia Pulls avhandling. MIRANDA EKLUND

Kom med på resan! Minns du Läsväskan som vi berättade om i Arena nr 2/2017? Läsväskan är ett verkligt spännande läsprojektet som fått sin start i Pargas, men snart kan alla som vill komma med på resan. Läs mer i nästa nummer av Arena eller ta kontakt redan nu med Lotta Dammert på lotta.dammert@edu.pargas.fi. ARENA 39


GRÄNSLAND har gett mycket Fortbildningsprojektet GRÄNSLAND som ordnats av Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi under hösten 2018, våren 2019 samt hösten 2019, håller på att avslutas. Arena frågade några deltagare vad fortbildningen gett dem.

1. Namn, skola (stadium) 2. Vilka förväntningar hade du på Gränsland? 3. Vad är det mest givande du fått ut av Gränsland? Har du redan nu hunnit använda någon av dina nya kunskaper i praktiken i klassrummet? 4. Finns det något du önskar att hade gjorts annorlunda/något du saknat/något som kunde förbättras? 5. Vad tycker du om Gränsland som forbildningshelhet?

40 ARENA

1. Daniela Granvik, Sarlinska skolan i Pargas (åk 7-9) 2. Jag hoppades på att framför allt få tid - tid att sitta ner och reflektera över utmaningarna i undervisningen i modersmål och litteratur idag, både tillsammans med kollegor och experter och tid att få fördjupa mig i de områden som jag själv tycker är särskilt spännande eller krävande. 3. Jag har uppskattat just det att vi förra

hösten faktiskt fick tid att utbyta tankar och idéer och tid att starta upp arbetet med en egen process och att vi fick personlig handledning under processens gång. Gränsland har faktiskt erbjudit allt från teoretisk fördjupning till riktigt konkreta tips att använda i undervisningen. Jag har under tiden som Gränsland pågått t.ex. provat på att använda bilderboken på

ett nytt sätt i undervisningen i åk 7. Också temakurserna jag gått nu under hösten har varit givande eftersom man både fått arbeta med sig själv och uttrycka sig själv och sin egen kreativitet och samtidigt fått med sig mycket inspiration och idéer.

4. Jag har nu gått alla mina temakurser

och jag tycker att en avslutande träff med de andra deltagarna hade varit ett givande sätt att avsluta Gränsland på. Det är också synd att vi var så få deltagare på en del av temakurserna, alla kurser har hållit hög kvalitet men det hade kanske ibland uppstått mer diskussion om vi varit fler deltagare. Visst krävde också videoföreläsningarna och skrivuppgifterna en hel del tid, det blev många väldigt sena kvällar innan alla sex texterna var skrivna.

5. Jag är supernöjd med att jag valde att

gå Gränsland, det känns meningsfullt att gå en längre fortbildningshelhet och Gränsland har absolut motsvarat mina förväntningar. Alla kurshållare har varit verkligt kunniga forskare och experter på sina områden och jag har upplevt Gränsland som en påsatsad och genomtänkt helhet.


1. Ia Enroth, Närpes gymnasium 2. Jag ville stärka min läsoch skrivundervisning samt bli uppdaterad. Vad har hänt inom detta område sedan jag studerade till modersmålslärare? Jag hoppades också bli inspirerad och såg Gränsland som en möjlighet att lära känna och lära sig av andra lärare. 3. Svårt att nämna bara en sak! Den

tredje modulen, som pågår just nu, känns närmast. De workshoppar jag deltagit i hittills har varit väldigt varierande och de har alla varit väldigt lärorika. Jag uppskattar att teori och praktik får mötas i dem. Workshoppen om estetisk poesiundervisning med bild och dans var till exempel väldigt häftig och definitivt något nytt för mig. Det var Heidi Höglund och Sofia Jusslin som höll i trådarna för den. Jag är glad att det kreativa gavs stort utrymme och att jag fick många alternativ till den förhållandevis "torra och tråkiga" diktanalys som det oftast handlar om i studentprovssammanhang. Jag har hunnit använda mycket! Skrivverktyg och tänkesätt från föreläsningarna i modul 1, en lektionssekvens kring bilderboken i modul 2, övningar och uppgifter från workshopparna i modul 3...

4. Tid. Är det inte alltid det som blir utmaningen? Även om det har varit givande har det definitivt inte varit lätt att ta 15 studiepoäng vid sidan av det krävande jobbet som modersmålslärare. Det blir många dagar borta från skolan med lektioner som ändå ska planeras och kurser som ändå ska löpa. Dagar som har fyllts av Gränsland har också gjort det ännu svårare att hinna med allt skolarbete som ska göras utanför lektionstid. Gränsland

har krävt mycket, men Gränsland har förstås också gett mycket.

5. Jag är glad för att jag valde att delta och är mycket nöjd med Gränsland! Gränsland har gjort mig gott.

1. Ingrid Brandt-Hakala, Donnerska skolan i Karleby (åk 7-9) 2. 15 studiepoäng kändes först ganska mastigt så jag kom till den första träffen i Vasa med planen att jag bara kommer att delta i delar av Gränslands utbud, t.ex. några workshopar men när studiehelheten presenterades insåg jag snabbt att jag skulle få mest ut av fortbildningen, om jag tar hela paketet. Jag har arbetat snart 30 år som lärare och jag ville främst få nya idéer för min undervisning. 3. Det bästa är att jag känner mig upp-

daterad och fräschare i hjärnan. Det har gjort gott åt mitt professionella självförtroende att ”tvingas” till reflektioner och att dessutom sätta reflektionerna på pränt. Diskussionerna med ämneskolleger är alltid givande. Det egna projektet, som för min del var arbetet med boken Ankomsten kommer jag att fortsätta med och vidareutveckla. Jag insåg t.ex. att det var mycket mer tidskrävande än jag föreställde mig. Gränsland gav mig indirekt lusten att ta reda på mera om det sokratiska samtalet och börja använda det i undervisningen och det har jag gjort.

valde bort den av den anledningen att de tyckte att de inte mäktar med något så krävande vid sidan av det övriga arbetet.  Workshoparna kunde gärna ha sträckt sig över en något längre period. Frånvaron betyder alltid vikariearrangemang och -program. Det kan å andra sidan hända att det känns så för mig eftersom jag också var frånvarande en vecka från skolan av andra orsaker. Under hela min yrkeskarriär har jag arbetat med elevgrupper, som språkligt sett varit mycket heterogena och jag känner mig ofta otillräcklig när det gäller att tillgodose allas behov. Den här biten önskar jag att mera skulle beaktas i olika typer av fortbildningar. Ibland känner jag mig som en utomjording i Österbotten, där de flesta andra modersmålslärare har elever, som lever i en språkmiljö som skiljer sig avsevärt från vår här i Karleby.

5. Jag gillade upplägget med MOOC-

föreläsningarna förra hösten, det egna projektet på våren och nu workshoparna på hösten. Jag fick idén till mitt eget projekt från en av föreläsningarna. Workshoparna har nästan känts som en belöning efter de mera tidskrävande tidigare uppgifterna. Lotta Dammerts besök uppskattade jag väldigt. Det är länge sedan jag fått handledning i mitt jobb och det kändes både tryggt och sporrande att veta att hon fanns till hands.  Nu när Gränsland så småningom är ett avslutat kapitel, känner jag mig mycket nöjd över att jag antog utmaningen.

MARIA DAHLIN

4. Jag vet att många skrämdes av tanken

att delta i Gränsland, då den marknadsfördes som en 15 studiepoängs helhet. Jag har talat med flera ämneskolleger som

ARENA 41


Efter hundra dagar som läsambassadör J

ag har jobbat som modersmålslärare i tio år, alla tio år i Gymnasiet Lärkan i Helsingfors. Jag har varje dag vetat att jag har världens bästa jobb och vägen till skolan har varit lätt att gå. Visst har jag kunnat sucka över stora undervisningsgrupper och högar med elevtexter som aldrig tar slut, men i grunden har jag sett på mitt jobb med en enorm glädje och tacksamhet. Ibland tar livet lite oväntade svängar och mitt liv tog en sådan är vi valde att flytta till Österbotten med familjen efter tio år i Helsingfors. Inte ens till världens bästa jobb är 400 kilometer ett rimligt pendlingsavstånd och jag fick se mig om efter ett nytt jobb. Jag hängde på jobben.fi så där som andra människor hänger på Facebook och en dag såg jag att Svenskfinland ska få två nya läsambassadörer. Jag var inte övertygad. Det trygga hade ju varit ett jobb i skolvärlden. Det var det givna, det säkra. Det jag visste att jag kunde och

42 ARENA

dessutom visste att jag kunde bra. Med tanke på att jag själv och mina fyra viktigaste människor alla skulle slita upp våra rötter och bosätta oss på ny ort med nya jobb, ny skola och nytt dagis hade kanske något enda fått vara tryggt. Typ mitt jobb, då. Så jag var inte övertygad, men jag sökte ändå jobbet. Och när jag dagen efter att ansökningstiden hade gått ut ringde och hörde mig för och fick veta att 39 personer sökt jobbet var jag rätt övertygad om att jag inte skulle få det. Hur skulle jag kunna vara en av två bland 39? Det kunde jag. Det var det otrygga, det ickegivna och det osäkra. Ett helt nytt och annorlunda jobb - som allt jag hittills har gjort förstås har förberett mig för - men det var ändå helt nytt. I skrivande stund har jag och författaren och skådespelaren Henrika Andersson varit läsambassadörer i tre och en halv månad. Hundra dagar. Vi har gjort så otroligt mycket under den här egentligen ganska korta tiden att det känns helt absurt att det faktiskt har gått så lite tid. Vi har träffat en massa olika människor

i en massa olika sammanhang som visserligen kommer från lite olika håll men ofta landar på exakt samma ställe; läsglädjen är det avgörande. Vi måste hitta sätt att väcka den. Jag har märkligt många gånger fått frågan om vilket jobb som är roligare; modersmålslärare eller läsambassadör. Det är omöjligt att jämföra. Det här är ett helt annat jobb där jag använder helt andra muskler. Jag ligger inte vaken på nätterna och funderar på den där ena eleven som har det kämpigt, det är en ansträngning jag numera kommer undan. Men nästan dagligen ställer jag mig framför en helt ny grupp människor, jag gör första intryck hela tiden och det är en ansträngning som numera är ofta åter-


kommande. Jag har alltid varit trygg i min egen klass men alltid ofantligt nervös inför mötet med nya grupper människor – också nya elevgrupper. Redan efter mina drygt hundra dagar som läsambassadör har det hänt något med min nervositet, jag är inte längre ofantligt nervös inför mötet med varje ny grupp. Jag har också lärt mig väldigt mycket redan nu. Jag har haft tid och möjlighet att lära mig sådant om läsning som jag faktiskt anser att jag borde ha fått tid och möjlighet att lära mig också som lärare, men tiden räckte aldrig till. Inte minst genom mötet med pedagoger, bibliotekarier, föräldrar och barn och unga i olika åldrar har jag fått ett så mycket större och rikare perspektiv på läsningen. Jag har också kunnat ta del av forskning och undersökningsresultat och jag har läst mer barn- och ungdomslitteratur än på länge, länge. Överlag har jag läst jättemycket. Det

att jag på arbetstid läser mer än förr gör också att jag vill läsa mer än förr på fritiden. Som läsambassadörer är vi inspiratörer i de sammanhang där vi finns med. Vi kommer in en stund och tänder förhoppningsvis en låga. Men för att den lågan ska kunna bli en eld krävs det att lärarna kommer med. Det är ni (vi!) som lärare som gör det egentliga jobbet. Som känner eleverna och vet vilken slags hjälp de behöver. Som kan följa upp och följa med och bry sig på riktigt. Vi läsambassadörer vill hjälpa er i ert oerhört viktiga och betydelsefulla arbete och vi hoppas att ni frimodigt tar kontakt om och när vi kan hjälpa er på olika sätt. Tröskeln ska vara låg. Det ska knappt finnas någon tröskel. Efter hundra dagar på läsambassaden kan jag konstatera att det gjorde

mig gott att våga nytt frimodigt ta steg in i det okända. Jag är dessutom övertygad om att mina vidgade perspektiv och mina tre år som läsambassadör kommer att göra mig till en ännu bättre modersmålslärare, jag känner mig mer rustad än någonsin. Varje dag ser jag på mitt jobb med en enorm glädje och tacksamhet. AMANDA AUDAS-KASS

Kom gärna med i vår Facebookgrupp De finlandssvenska läsambassadörerna och följ oss också gärna på instagram på lasambassadorerna.

ARENA 43


SPRÅKSPALTEN

Ny teknik, nya textgenrer Kommer ni ihåg när ”alla” skulle skriva blogg och det fanns bloggportaler där man kunde hitta bloggar på all världens teman? Bloggarna var på sätt och vis först ut i en räcka av de nya skriftliga genrerna där vem som helst kunde uttrycka sig offentligt om i stort sett vilka ämnen som helst. Bloggarna öppnade upp för ett helt nytt skrivande − den offentliga dagboken. I bloggarna kunde man uttrycka sig precis som man ville, hitta sin egen språkliga form och ton, vara kreativ med språket och utveckla sitt skrivande. Det fanns inga färdiga konventioner för hur bloggen skulle se ut utan formen utvecklades småningom av bloggskribenterna själva. Nu verkar tiden när ”alla” hade sin egen blogg åtminstone delvis vara förbi, även om många fortfarande bloggar, både privat och yrkesmässigt. När man talar om bloggar i dag går mångas tankar till myndigheter, organisationer och företag och deras webbplatser. En hel del myndigheter eller organisationer driver egna bloggar där inbjudna experter skriver om aktuella frågor på området. Att beskriva bloggen som genre har därmed åtminstone inte blivit lättare, eftersom den till sin stil kan vara allt från privat, personlig och informell till formell där syftet är att den ska bidra till varumärkesbygget för en myndighet eller ett företag. Stilen varierar med syftet, forumet och skribenten. Det riktigt privata ”bloggandet”pågår i dag till stor del i de sociala medierna, där texten fått en annan form. Formatet

är oftast kortare och i stället för endast långa textsjok är bilder en allt viktigare del av kommunikationen. På Instagram utgör bilden hela eller i alla fall den huvudsakliga delen av själva meddelandet. Men också i de övriga sociala medierna används ordlös kommunikation i form av giffar och mem, för att inte tala om emojier− en helt ny kategori av språkliga medel som kan ersätta ord och beskriva känslor och aktiviteter. Man talar om en visualisering av språket. I dag kan man knappt svara på ett vardagligt meddelande utan att använda minst en emoji! Språket i de nya textgenrer som skapas i de sociala medierna karaktäriseras av det som kan kallas ekonomisering, dvs. riklig användning av förkortningar (ofta engelska), utelämnande av ord och skiljetecken samt talspråksformer och dialekt. Språket påminner många gånger mer om nedskrivet talspråk än det som vi traditionellt förknippar med skriftspråk. En del av allt detta sipprar ut i andra genrer också, och faktum är att gränsen mellan de vardagliga texterna och de lite mer formella texterna inte är lika tydlig i dag som tidigare. Myndigheterna, som vi tidigare förknippat med neutral sakprosa, eller till och med rätt formell stil, inte bara bloggar, utan de har numera ofta också en chattservice på sin webbplats. I stället för att ringa eller skriva ett mejl som man gjort tidigare, kan man kan chatta med

en person på myndigheten och genast få svar på sina frågor eller i alla fall föra en konversation med en avatar, alltså en bild av en person som representerar avsändaren. Chatten som genre är per definition nedskrivet tal och när en myndighet chattar blir balansgången mellan det vardagliga och det formella skriftspråket en stor utmaning. Hur vardaglig och talspråklig kan myndigheten vara i en chatt utan att språket blir alltför personligt eller uppfattas som slängigt och kanske i värsta fall otrovärdigt? Tillsvidare styr kravet på saklighet valet av stil, men eftersom formen trots allt är ett samtal kommer också andra drag in, t.ex. mer informella hälsnings- och avslutningsfraser och emojier. Hur mycket de nya kommunikationsformerna kommer att påverka skriftspråket överlag återstår att se, men nya skrivkonventioner uppstår med tiden, och för oss som skriver gäller det mer än tidigare att vara medvetna om genrer och stil, vad vi vill uppnå med vårt skrivande och vem vi riktar oss till. ANNA MARIA GUSTAFSSON, LEDANDE SPRÅKVÅRDARE, INSTITUTET FÖR DE INHEMSKA SPRÅKEN