Arena nr 1/2019

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

NORMKRITIK I FOKUS

#1/19

LEDAREN

Krossa trånga normer U

nder mina tio år som lärare har jag läst tusentals elevexter. De flesta av dem har jag glömt för länge sedan, men några av dem vägrar lämna mig fast det är flera år sedan jag läste dem.

Jag minns en novell som en av mina allra första elever skrev. Novellen handlade om ett berättarjag som dagligen mötte plågoandar i skolan.

Som var fel och som inte hittade sin roll. Jag fick läsa om hur berättarjaget förberedde sig för en skoldag, om sminket, kjolen och strumpbyxorna, samtidigt som jag fick läsa om den mardrömsdag hen hade framför sig. Sista meningen i novellen avslöjade att berättarjaget hade ett pojknamn. Bitar som egentligen alrig ens var i luften föll med ens på plats.

Jag minns också en helt annan text av en helt annan elev. Hen skrev om en av sitt livs största och viktigaste läsupplevelser. Jag fick läsa om hur en ung person för första gången fick läsa en bok om en kärlek som var som hens egen och vad det gjorde med den unga läsaren. Hur stor och klar och varm världen blev i mötet med en annan kärlek än den heterosexuella.

De här två texterna har ingenting gemensamt. De här två texterna har allt gemensamt.

2 ARENA

Vi som väljer vilka texter unga människor läser får också välja vilken världsbild de får. Vi som väljer vilka frågor som diskuteras i skolan och vilka frågor unga skribenter får ta sig an med pennan i hand. Vi bygger inget mindre än världen och framtiden tillsammans med eleverna i våra klassrum. Vi kan välja om vi vill göra världen större eller mindre, om vi vill göra roller och normer större eller mindre.

Det är ett hisnande uppdrag och inför hisnande uppdrag drabbas åtminstone jag ibland av rädsla Jag är rädd för att göra fel, säga fel. Rädd för att i en blandning av okunskap men välvilja landa där jag inte alls ville. Samtidigt tror jag att det största felet blir att aldrig våga av rädsla för att våga fel. Att inte våga lyfta svåra och skavande frågor är den största fegheten. Att inte aktivt jobba för att krossa trånga normer är det största sveket. Världen och vi som lever i den är så mycket större. Vi behöver låta varandra vara just det.

AMANDA AUDAS-KASS

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Normkritik i undervisningen vid Vasa övningsskola 06 Normkreativa barnböcker lockar följare 08 Normkreativitet i klassrummet 12 För att synliggöra och inkludera fler människor och perspektiv 14 SMLF höll årsmöte 16 SMLF:s enkät om läs- och skrivkompetensproven 17 Bland samtal, bilder, texter och bortom normer 22 Nyaste Nordspråksnytt 24 Recension: Att lära sig skrivundervisning 27 Recension: Orden i rätt ordning!

28 På LittFest i Vasa 31 En medmänsklig handling 32 Att skriva bortom normen 34 16 saker om skrivande 36 Språkspalten

SMLF: STYRELSEN 2019-2020 Annette Kronholm-Cederberg (ordförande) Topeliusgymnasiet i Nykarleby annette.kronholm-cederberg@ nykarleby.fi Heidi Höglund (vice ordförande) Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi Malin Borgström (suppleant med kassörsuppgifter) Grundskolan Norsen i Helsingfors malin.borgstrom@edu.hel.fi

Ellinor Lindroos (sekreterare) Fryshusets Gymnasium i Stockholm ellinor.lindroos@gmail.com

Anu-Katja Nurmi (Nordspråksrepresentant) S:t Olofsskolan i Åbo anu-katja.nurmi@turku.fi

Lotta Dammert (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas lotta.dammert@edu.pargas.fi

Harriet Lassus-Utriainen (styrelsemedlem) Brändö gymnasium i Helsingfors harriet.lassus-utriainen@edu.hel.fi

Nina Granberg (ansvar för informationskoordinering) Pedersöre Gymnasium nina.granberg@pedersore.fi

Lina Nyman (styrelsemedlem) Brändögymnasium i Helsingfors lina.nyman@edu.hel.fi

Amanda Audas-Kass (suppleant, redaktör för Arena) amanda.audas-kass@edu.hel.fi Maria Dahlin (suppleant, redaktör för Arena) maria.sofia.mork@gmail.com Amanda Helling (layout & illustrationer för Arena) info@amandahelling.fi

Katrina Åkerholm (styrelsemedlem) Vasa övningsskola i Vasa katrina.akerholm@abo.fi

ARENA 3

Normkritik i undervisningen Hur kan man i praktiken lyfta in normkritiken i undervisningen, utan att göra en stor grej av det? Katrina Åkerholm och Kristina Skjäl vid Vasa övningsskola delar med sig av några saker som fungerat i deras undervisning. Katrina undervisar primärt i åk 7-9 och Kristina i gymnasiet.

- För det första behöver vi gå in i klassrummet och definiera vad en norm är.

Och det kan vara en ganska stor fråga för en tonåring, menar Katrina Åkerholm.

Hon påpekar också att som lärare behöver man vara medveten om att många elever är väldigt insatta i t.ex. genus- och HBTQ-frågor, mycket mera än förr.

Hon får medhåll av Kristina Skjäl, som menar att det nuförtiden är helt annorlunda än då hon själv gick i gymnasiet.

- De studerande driver själva på dessa frågor, initierar diskussioner och väljer texter med normkritiska perspektiv.

Katrina minns t.ex. en klassrumssituation då de jobbade med filmkritik och eleverna började diskutera manlighet och manlighetsnormer.

Nya perspektiv Kristina berättar att de på Vasa Övningsskolas gymnasium redan i många år har jobbat med barn- och ungdomslitteratur i Mo9, den fördju-

4 ARENA

pade litteraturkursen. Där har de haft ett normkritiskt utgångsläge.

- När vi började jobba med den var det mycket fråga om genusperspektiv, men nu handlar det mera om etnicitet och klass. Detta ser man också i bilderböckerna som ges ut och då speglar det också vilken tematik och vilket perspektiv vi väljer i klassen, berättar Katrina.

Kristina har i år bland annat arbetat med Hanna Gustavssons serieroman ”Iggy 4-ever”, där huvudpersonen har en obestämd könsidentitet.

Hon nämner att många serietecknare använder sig av humor för att kritisera normer, t.ex. förlegade kvinno- och mansroller.

- Det är både vasst och avväpnande på samma gång att se sig själv i en skrattspegel. Gustavsson berättar om Iggys vardagsliv på ett direkt och realistiskt sätt både i ord och bild, menar hon.

Katrina påpekar också att man kan fundera kring de socioekonomiska aspekterna i romanen.

Katrina berättar att hon har jobbat med Jessica Schiefauers ungdomsroman ”Pojkarna” i årskurs 9. Boken behandlar frågor om genus, kön och sexualitet och normerna kring dessa, samt hur den bryter mot dessa normer.

- Boken ger upphov till intressanta diskussioner, ofta sådana som eleverna initierar.

I kurs 6 i gymnasiet har Övningsskolan gått in för att ha ett migrationstema.

- Vi läser Pajtim Statovcis ”Min katt Jugoslavien”, som handlar om en homosexuell man, en andra generationens invandrare i Finland och hans föräldrars historia i Kosovo på 1980-talet. Statovci också är kritisk till pappan Bajrams auktoritära föräldraskap och romanen problematiserar både heterocisnormen och vithetsnormen.

Kristina nämner också att de har läst Koko Hubaras essäsamling ”Bruna flickor”, som handlar om vikten av att bli sedd. Hubara skriver om identitet, skönhet, hiphop och föräldraskap i förhållande till kön, etnicitet och klass. Texterna ifrågasätter samhället och dess vithetsnorm. Även finlandssvenska Adrian Pereras diktsamling ”White monkey” har berört gymnasieeleverna vid Övningsskolan.

- Dikterna är så direkta, samtidigt som de presenterar vårt samhälle ur nya perspektiv. Gymnasisterna tyckte dikterna var drabbande, berättar Kristina.

vid Vasa övningsskola

Läsa äldre litteratur med dagens ögon - För eleverna i 7-9 handlar det mycket om att få upp ögonen för vad en norm är och att börja tänka normkritiskt är ett steg för många, som kanske inte tänkt på hur normerna styr oss, menar Katrina.

Kristina säger också att någon studerande i gymnasiet kan uppleva det som stötande att läsa en normkritisk text, för det utmanar tankevärlden så mycket.

Katrina talar om vikten av att förhandleda läsningen innan man sätter igång att läsa en normkritisk text.

Det är också viktigt att ta diskussioner under läsningens gång, så att eleverna inte lämnas ensamma med sina tankar.

Kristina och Katrina tar gärna in äldre litteratur och ser normkritiskt på den. Som exempel nämner de Zacharias Topelius ”Sampo Lappelill”, Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” och Hergés ”Tintin i Kongo”, där vissa benämningar med dagens glasögon kan ses som väldigt rasistiska.

Övislärarna ägnar också en hel kurs, MO8, åt ekokritik. De lyfter upp frågor kring natur och miljö, djur och människa, och hur man kan utmana synsätten vi har på dessa olika frågor.

TEXT: MARIA DAHLIN ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

ARENA 5

Normkreativa barnböcker lockar följare - Våren 2018 såg jag att det fanns en ny bok vid namn Normkeativitet i barn- och ungdomslitteraturen. Jag beställde genast hem den, blev inspirerad och började låna fler barnböcker än någonsin på biblioteket. Snabbt kom jag på tanken att tipsa vidare om de här böckerna till fler via Instagram, berättar Tove Nylund, kvinnan bakom Instagramkontot Normkreativa barnböcker.

Tove Nylund i Åbo är magister i svenska språket med genusvetenskap som ett av sina biämnen. Hon håller även på att utbilda sig till samhällspedagog.

- Förutom studierna går min tid åt till att vara hemma med barn, leda småbarnsordkonst, jobba med att utveckla och förbättra två talsynteser som Finrail och Norra Österbottens Svenska Synskadade låtit göra, samt till att vara projektanställd vid Blanka-biblioteken för att utveckla bibliotekstjänster för personer som p.g.a. ålder eller olika funktionsvariationer kan ha svårt att ta sig till biblioteket eller läsa själva, berättar Tove.

Utöver allt detta driver Tove alltså instagramkontot Normkreativa barnböcker, som lyfter upp och tipsar om olika barnböcker där det normativa fått ge vika. På Instragramkontot skriver hon: ”Barnen (2 och 6) och jag läser böcker med olika karaktärer att identifiera sig med. Genom att lära känna diversitet blir vi öppnare för olikheter.”

- Jag har alltid läst mycket med mina barn och det normkritiska förhållningssättet har länge varit viktigt för mig, säger hon.

Tack vare Normkreativa barnböcker har Tove även fått ett par barnboksrelaterade arbeten.

- Jag har nyss blivit anställd av det digitala skolbiblioteket Ebban för att lyfta fram dess innehåll och utveckla Ebbans närvaro på sociala medier. Dessutom är jag med i

6 ARENA

en arbetsgrupp som tar fram dagisbokpaket med tillhörande pedagogiskt material under ledning av Sydkustens ordkonstskola, berättar Tove.

Instagramkontot är hennes eget projekt och inget som någon utomstående part finansierar. I december 2018 gjorde Tove dock en lite större satsning genom en julkalender och fick då bidrag.

- I december köpte jag 24 böcker som jag ville läsa och som inte fanns att få tag på via biblioteket. Varje dag fram till julafton skrev jag om en ny bok och mina läsare fick dessutom tävla om vem som skulle få bestämma vilken daghemsgrupp eller skolklass jag skulle skicka boken till. Det projektet finansierades av Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse.

Inte som andra barnboksinstagrammare Tove berättar att hon försöker hitta böcker som representerar sådant som inte ses så ofta i svenskspråkiga barnböcker, då det gäller etnicitet, familjesammansättningar, könsidentitet, vem karaktärerna blir kära i, socioekonomisk bakgrund, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar antingen hos barnen det handlar om eller hos deras familjemedlemmar samt till viss del könsroller.

- Men där måste det vara något speciellt, jag vill inte urvattna kontot genom att skriva om alla böcker med modiga flickor

eller känsliga pojkar. Jag vill för min egen skull och för att sticka ut från mängden av andra barnboksinstagrammare ha rätt klara gränser gällande vad jag skriver om, annars kan alla böcker tolkas som normbrytande på ett eller annat sätt, säger Tove.

För att hitta normbrytande barnböcker håller hon koll på bibliotekets nyheter, följer olika bokförlag på Instagram och följer andra barnboksinstagrammare.

- Tyvärr är det ju många böcker som biblioteket inte har, men om en bok verkar speciellt bra fyller jag i blanketten för inköpsförslag som finns på bibliotekets hemsida. Ett 30-tal böcker har mitt bibliotek köpt in enligt mina förslag på bara ett halvår. Ibland skickar författare eller bokförlag böcker till mig, men det har hänt sig att jag ändå inte tyckt att boken passar på mitt konto.

Hon vill rikta sig till såväl föräldrar som pedagoger och bibliotekspersonal. Över två tredjedel av hennes följare bor i Sverige så hon ser till att speciellt lyfta fram finlandssvensk normbrytande barnlitteratur.

- Jag riktar mig till alla som är intresserade av barnböcker för samma åldersgrupp som mina egna barn är i. Många av mina följare har själva t.ex. regnbågsfamiljer eller bruna barn, så det känns extra roligt att kunna tipsa dem om böcker där deras barn kan känna igen sig på ett annat sätt än i andra barnböcker.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: TOVE NYLUND

För yngre barn: - Lulu älskar historier av Anna McQuinn är en bilderbok för rätt små barn om Lulu som efter ett biblioteksbesök läser olika böcker och sedan leker lekar inspirerade av böckerna. Lulu har brun hudfärg, vilket huvudpersonen i barnböcker sällan har.

- Sofia med knuff - och alla känslorna av Annelie Strömberg handlar om Sofia som är fem år och ännu inte fått diagnosen adhd. Hon blir arg, slåss och skriker åt både mamma och förskolekamraten att de ska dö.

Jag tror det finns många barn som kan känna igen sig i Sofia. Det finns också två kapitelböcker där Sofia blivit lite äldre och fått sin diagnos. En med lågstadiet och en med mellanstadiet som målgrupp.

- Lätt att läsa-boken Trolleri med Karam Nadjar av Ebba Berg handlar om Karam som lärt sig trolla på flykten från Syrien men inte vill dela med sig av sin kunskap vilket gör nyfunna kompisen Anna sur och ledsen. Karam reduceras inte till flyktingen, utan boken handlar om hans trollande och om att dela med sig. Den ingår i en bokserie där det kommer att komma en bok om varje klasskamrat, och alla böcker är normkreativa på olika sätt utan att det görs någon grej av det. En klasskompis har Downs syndrom, en annan har två mammor, en har tidigare hetat Simon men vill nu kallas Svea och så vidare.

- Novali hjärta Sara av Yvette Lissman är en bok om förstaklassisten Novali som är kär i Sara i parallellklassen. Novali vet att vuxna kan vara kära i personer av samma kön, men har inte hört om barn som är det.

Hon bestämmer sig för att det ju måste vara möjligt och i slutet visar det sig att Sara är kär i henne också.

För högstadieungdomar: - 5768 visningar på Youtube av Ralf Novák-Rosengren och Anita Santesson handlar om 14-åriga Rosita som tillhör resandefolket. Boken handlar om hennes vardag i skolan då hon får lära känna några nya kompisar i och med ett deltagande i en talangjakt. Engagerande om att vara ung rom idag och om att gång på gång bli utsatt för förutfattade meningar.

- Finlandssvenska Julia Wickholm debuterade tidigare i år med bladvändaren Olivia för alltid. Den handlar om en 15-åring som lämnades på en sjukhustrappa som bebis och nu ger sig av från sina fosterföräldrar för att leta efter sina föräldrar. Fängslande läsning där en av karaktärerna är en icke-binär transperson. Boken belyser också förtjänstfullt teman som fattigdom och föräldrars alkoholism.

- Världens viktigaste kyss heter David Levithans gripande roman baserad på verkliga händelser. I den får vi följa med sju olika homosexuella och transgender high school-killar i USA. Bland annat två som försöker slå världsrekordet i världens längsta kyss. Berättarröster är män från generationen innan som dog i aids. Det blir en ovanligt tankeväckande roman då vi får uppleva samtiden genom ögonen på dem som aldrig fick vara sig själva.

För äldre ungdomar: - Anna Ahlund skildrar gymnasieungdomar i ett par böcker som hon själv avser som normskapande. Vid första anblick handlar det om vanliga ungdomar och romanser, men hon skapar sådana världar som hon själv vill se. Det är böcker som speglar att folk är olika gällande könsidentitet och sexuell inriktning utan att någon gör någon grej av det. Mycket hångel och sex mellan människor som tycker om varandra men framför ałlt karaktärer som läsaren fäster sig vid. Hennes böcker heter Du, aldrig och Saker ingen ser.

- Jag är så jävla easy going av Jenny Jägerfeld handlar om 18-åriga Joanna som har adhd. På gott och ont. Hon hamnar i en del absurda situationer och är väldigt smart, verbal och rolig. Vi får uppleva hur hon får en kärleksrelation med Audrey samtidigt som hon skäms för att hon har en deprimerad pappa hemma och hennes familj lever långt under existensminimum.

ARENA 7

Normkreativitet i klassrummet 8 ARENA

Normkritik är den nya normen. Så kan en gott säga. En del områden genomsyras nämligen vid det här laget av normkritik, som exempelvis den våg av bilderböcker med könsöverskridande appell, samkönad kärlek och regnbågsikonografi som sköljer över oss, från PijaLindenbaums Kenta och barbisarna (2007) till Sanna Sofia Vuoris och Linda Bondestams Ägget (2018). Men vad riskerar vi då normkritiken blir norm?

Kan normkritiken i sig bli normativ? Och hur ska vi i klassrummet förhålla oss till den påtagliga normkritiska diskussionen i samhället, en diskussion som skär tvärs igenom klassrummen och de erfarenheter vi som både lärare och elever bär med oss.

Vad menar vi med normkritik?

Vad är normer? Och hur hänger de ihop med identitet, makt och kunskap? Normkritik definieras som metoder och teorier som används för att arbeta mot diskriminering och exkludering. Normkritisk pedagogik betonar synlighet och kritik av normer och kan definieras som en ”intervention i normativa undertexter i undervisningen”. Det handlar alltså om att blottlägga referensramar och förförståelse som leder oss i vardagen. Poängen är att medvetandegöra om sådant som tas förgivet och om hierarkier, samt att öppna till kritiskt tänkande.

Den normkritiska pedagogikens rötter är mångförgrenade. Med avstamp i Paolo Freires frigörande pedagogik formades en feministisk pedagogik för att utmana dominans och diskriminering. Kunskapsfältet växte fram under 1980-talet i både aktivism och akademi. Målet var att skapa inlärningsprocesser som genomlyser makt och förtryck. Metoder som att ge röst genom metoden ”runda” härstammar härifrån. Tongivande forskare som bell hooks kritiserade den grundmurade vita västerländska medelklasspositionen i kunskapsprojektet – nämligen att det i första hand var vita medelklasskvinnors perspektiv som dominerade – och öppnade för en intersektionell ingång. Intersektionalitet kan förstås som ett verktyg för att uppmärksamma hur maktstrukturer som baseras på kategoriseringar samverkar. Det kan

vara klass, hälsa, sexualitet, kön, funktionalitet, ras, ålder, migrationserfarenhet med mera. Under 2000-talet kom queerpedagogiken in i bilden, med sitt fäste i diskussioner om normaliseringsprocesser och sexualitet. Normkritisk pedagogik är som en behållare för varianter av dessa inriktningar. Själv har jag gått just den vägen, från kurser i feministisk pedagogik, över queerteorin till normkritisk pedagogik. I min forskning granskar jag fettpositivism, flickskildring, hur genus görs och hur normer formas i skönlitteraturen.

Hur ska vi göra i klassrummen?

Att undervisa normkritiskt är svårt. Det gäller att ha beredskap att genomskåda och kritiskt granska ideologier och underordning. Det är inte bekvämt. Undervisningsmetoderna riskerar att väcka ilska, ifrågasättanden. Att bli varse om sina privilegier gör ont. Men poängen är inte heller att stöpa om allt, tvärtom är det en god början till att undervisa mer intersektionellt att göra mindre interventioner i klassrummet. Det räcker långt med inslag av normkritik, det kan vara en trygg början både för läraren och för eleverna.

Hur väljer vi normkritiska texter?

Vad läser vi? Hur läser vi det?

Att göra normkritiska interventioner i klassrummet kan alltså handla om valet av texter. Vilken skönlitteratur väljer vi?

Spontant tänker jag på normkritiska ungdomsromaner som Jaqueline Woodssons brun flicka drömmer (2018), Angie Thomas The Hate u give (2018), Jennifer Mathieus Moxie (2018), Sarah Crossans Vi är en (2016), Anna Ahlunds Saker ingen ser (2017), Jenifer Nivens Vända världen rätt (2017) där allt från fett, ras, #metoo, funktionsvariation och queer gestaltas. Eller ta exempelvis novellsamlingen Hetare, som samlar elva noveller, alla på temat queer sexualitet. Novellerna är tänkta att vara erotiska/pornografiska och har utkommit för ungdomar 2018. För en straight läsare framstår novellerna som queera, men vid en närmare granskning kan en kritisk blick ändå avslöja en viss missrepresen-

tation i urvalet perspektiv, som att transkvinnor uteslutits, preventivmedel inte används och att en heteronorm ändå lurar bakom hörnet. Novellsamlingen är därför en ypperlig ingång till en normkritisk diskussion. Det finns också böcker som I mitt namn. En bok om att vara trans (2016) av Moa-Lina Olbers Croall där bokens typsnitt och formgivning är queer eller normkritisk. Normkritik handlar inte bara om sexualitet utan om en rad maktordningar.

Kritiska rasstudier, vithetsnormer, funktionsnormer, fettpostitivism, alla möjliga inriktningar som ofta går på tvärs mot tidsandan passar under taket normkritik.

Det normkreativa klassrummet har en beredskap för att möta komplexitet. Normkritik kan inte vara ett ytligt avbockande, som på en sanktionerad shoppinglista, där rätt rekvisita får höga poäng. Normkritik får inte upphöjas till en utslätande norm, då har den förlorat kompassen. Normkritisk pedagogik och normkritisk läsning ska istället förhålla sig öppet undersökande till de normer, strukturer, maktordningar som omgärdar våra liv och som kommer till uttryck eller undersöks i skönlitterära texter.

Normkritiska metoder Vid det här laget finns det en hel del skrivet om normkritisk pedagogisk praxis, i allt från teoretiskt djuplodande studier som Viktorija Kalonaitytés Normkritisk pedagogik (2014) som vi använder på lärarutbildningen vid universitetet. Svenska skolverkets Normer, normmedvetenhet och normkritik (2016) av Emilia Åkesson ger en bra första inringning av området.

Lättillgänglig läsning är Fanny Ambjörnssons Vad är queer? (2016), Rosa- den farliga färgen (2011) och hennes klassrumsstudie I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (2004).

Viktorija Kalonaityté ger konkreta redskap för hur en normkritisk intervention kan gå till väga. Steg ett: Intervention - ta reda på vilken normen är? Exempelvis vad läser vi? Vilka gränsdragningar görs? Vilka

ARENA 9

avvikelser finns? Steg två: Bearbetning: hur skapas och upprätthålls normen?

Granska strukturer. Steg tre: Inlärning: Vad har vi lärt av att granska normen?

Ytterligare presenterar hon fem normkritiska undervisningsmetoder. 1) Queer läskunnighet, 2) Normkritiska motberättesler, 3) Den hållbara platsens pedagogik, 4) Performativa (auto)etnografier, 5) Kollaborativ undervisning.

Queer läskunnighet innebär att lära sig läsa bortom normerna. Queera läsningar (2012) av Katri Kivilaakso, AnnSofie Lönngren och Rita Paqvalen ger en crashcourse i metoden. ”En queerläsning intresserar sig för textens luckor, sprickor och ologiskheter, för textens inneboende dissonans och ambivalens.

Det är en läsning som tar fasta på textens tystnader, det den samtidigt avslöjar och döljer, och inte minst det som framstår som avvikande och udda och som bryter mot normativa uppfattningar om kön och sexualitet”. Så ringar redaktörerna för Queera läsningar in metoden, och till detta kan läggas fler intersektioner. Det som granskas är gräns, marginal, likhet och värde.

Normkritiska motberättesler handlar om att många perspektiv representeras: Ser vi till att läsa Jane Rhys Sargassohavet vid sidan av Charlotte Brontes Jane Eyre, för att öppna för den rasifierade kvinnans perspektiv och låta den galna kvinnan på vinden tala? Den hållbara platsens pedagogik innebär att eleverna observerar och dokumenterar den fysiska och geografiska platsen eller rummets regler och hierarki. En sak att undersöka är vilka porträtt som hänger på skolans väggar och varför de gör det? Finns här undangömda berättelser?

Performativ (auto)etnografi handlar om att träna sig i att upptäcka normer genom att granska samspel mellan människor. Här kan Berit Ås härskartekniker (osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam samt ytterligare tilläggen objektifiering och våld eller hot om våld) och de motstrategier som finns (synliggörande, respekterande, informera, dubbel belöning och bekräfta rimliga normer) komma väl till pass. Målet är att träna sig på att genomskåda normativitet: Varför gör jag på detta viset? Vad betyder det att jag tänker så här?

Kollaborativ undervisning är kanske den mest utmanande biten eftersom den innebär samproduktion av undervisning, alltså att eleverna deltar i planeringen av undervisningen. Det handlar om en decentrerad lärarauktoritet, men behöver inte vara så svårt. Genom att använda exempelvis jurymetoden, där eleverna bildar jurygrupper och läser, väljer ut, nominerar, skriver nomineringstexter, har förhandlingssamtal och slutligen röstar fram en vinnare är ett sätt att samproducera litteraturundervisning.

Öppna ögonen för skäggdekorationer och män i kjol Uppmaningen som normkritisk peda-

gogik ger är att se till att det finns queera element bland läslistorna, att avlära sig den automatiserade straighta blicken och att tänka kritiskt. Det vimlar av material att använda, exempelvis Tuva Haglunds artikel i Barnboken ”Från romantik till normkritik” utgår från fankulturer och deras

varianter av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi och J. K. Rowlings Potterböcker. På finlandssvenskt håll finns Nina Albrechts och Fredrika Biströms Vardagsvingar och klasskalas. En politisk pysselbok (2014) som ägnar sig åt allt från skäggdekorationer till textil motståndskonst eller konstnären Heidi Lunabbas Twins, där samma person iscensätts som pojke och som flicka på samma bild, något som väcker tankar om hur genus görs. (https://www. valokuvataiteenmuseo.fi/en/exhibitions/ twins) Ett motsvarande arbete gör den svenska fotografen Elisabeth Olsson Wallin i Bilder som inte finns (Sveriges kommuner och landsting 2009) (https:// vimeo.com/64808074). Genom att öppna klassrumsdörrarna för en normkritisk pedagogik, minimeras risken för diskriminering och dominans, inriktningen är i samklang med läroplanens direktiv och också en stimulerande metod, eftersom den tvingar oss att tänka kreativt, utanför det invanda, att vara normkreativa.

TEXT: MIA ÖSTERLUND ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

Begreppsordlista På rfsl.se (RFSL = Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) hittar den intresserade en begreppsordlista som kan hjälpa en att reda ut olika begrepp kring normkritik. Följande begrepp är plockade därifrån.

Cisnormativitet Antagandet att alla människor identifierar sig som det kön som har tillskrivits dem vid födseln och lever efter det könets sociala normer (kvinnligt/manligt).

Genderfluid En person vars könsidentitet varierar över tid. Den kanske känner sig mer som man en dag och mer som kvinna en annan, och som ickebinär en tredje dag. Personer kan också känna att könsidentiteten är en mix av olika könsidentiteter som får olika plats vid olika tider i livet.

HBTQ Ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. H:et och b:et handlar om sexuell läggning, alltså vem man har förmågan att bli kär i eller attraherad av. T:et handlar om hur man definierar och uttrycker sitt kön. Queer kan röra både sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik men kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.

Heteronormativitet Det system av normer som påverkar vår förståelse av kön och sexualitet. Enligt heteronormen är människor antingen tjej/kvinna eller kille/man och ingenting annat.

Tjejer/kvinnor förväntas vara feminina och killar/män förväntas vara maskulina. Alla förväntas vara heterosexuella. Alla påverkas av normerna, oavsett om man följer dem eller inte.

Ickebinär En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/ man kan kalla sig ickebinär. Ibland används ickebinär som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen, till exempel intergender eller genderqueer. Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det. En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna. Många ickebinära identifierar sig inte med något kön alls. En del ickebinära vill förändra kroppen med hormoner och/eller kirurgi.

Intergender En person som identifierar sig som mellan eller bortom könskategorierna kvinna och man kan kalla sig intergender. Intergender kan användas synonymt med ickebinär och genderqueer.

Intersektionalitet Ett perspektiv som används för att studera hur olika maktordningar hänger ihop med varandra och hur olika identiteter skapas som resultat av exempelvis religiositet, kön, sexualitet, klass och ålder.

Hur de olika aspekterna hänger samman ser olika ut beroende på person, grupp och sammanhang.

Normkritik En pedagogisk metod för att skapa mer jämlikhet i samhället.

Det handlar om att flytta fokus från individer och det som anses bryta mot normer till att titta på

strukturer och ifrågasätta det som anses vara ”normalt”. När man arbetar normkritiskt brukar man gå igenom tre steg: • Synliggöra och ifrågasätta normer • Synliggöra fördelar för den som följer normen • Granska egen position Queer Queer kan innebära olika saker.

Begreppet grundar sig i kritik mot idéer om normalitet i fråga om kön och sexualitet och hur vi placeras i olika kategorier som alla tar utgångspunkt i heterosexualitet och könsbinaritet som norm.

Med andra ord ett ifrågasättande av dominerande idéer om hur människor ska leva i sexuella relationer och andra relationer, hur vi ska bilda familj, hur vi ska uttrycka kön osv.

Det finns queerteori inom den akademiska världen, queeraktivism med folk som vill organisera sig för att förändra rådande normer och strukturer, och personer som kallar sig själva queer. Queer som identitet kan innebära en önskan att inte behöva definiera sitt kön eller sin sexuella läggning, medan en del använder queer som ett sätt att beskriva sin könsidentitet eller sin sexualitet.

Hämtad från: https://www.rfsl.se/ hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/

ARENA 11

För att synliggöra och inkludera fler människor och perspektiv

De flesta lärare vill tro och tror att de bemöter alla elever lika. Att de har samma krav och förväntningar på sina elever, oavsett kön.

– Men den som granskar sig själv kommer att upptäcka saker hen inte tidigare reflekterat över, säger genuspedagog Lisa Andersson Tengnér.

Vi tar det från början. Många av oss vet säkert ungefär vad genuspedagogik och normkritik handlar om, men om vi vill ha en klargörande och tydlig definition får vi det här: – Genuspedagogik handlar om att som pedagog vara kunnig och medveten om hur kön och föreställningar om kön - genus, har betydelse i skolan och undervisning eftersom skolan ska vara på lika villkor, jämställd. Finns det könsmönster i hur eleverna upplever skolan eller i resultat? Hur finns kön med i mitt sätt att vara pedagogisk ledare på? Vilka krav och förväntningar har jag på dem? fastslår genus-

12 ARENA

pedagog Lisa Andersson Tengnér.

Enligt henne finns det många lärare som tror att de inte är påverkade av samhällets normer runt vad som är feminint och maskulint eller har olika krav eller bemöter elever på olika sätt. Men om de sedan blir medvetna om nya saker – inte minst då de granskar sig själva, till exempel med filmkamera – då upptäcker de ofta sådant som de inte tidigare reflekterat över. Upptäckter handlar ofta om att man i vissa situationer gör kön starkare än i andra situationer, kanske starkare i stressade situationer då det är lätt att utgå från invanda tankemönster. Lärares bemötande

av elever är viktigt, det påverkar elevernas identitet och självbild.

Men genuspedagogik handlar inte bara om hur en enskild lärare bemöter en enskild elev, det handlar också om vad eleverna lär sig om hur världen ser ut och vems perspektiv som är relevant respektive osynligt.

Det gäller förstås inte enbart utifrån kön/genusperspektiv utan även i vidare mening som exempelvis sexuell läggning, hudfärg, funktionalitet och liknande. Om det till exempel alltid är heterosexuella som får vara i exempel och bilder, så exkluderas och osynliggörs både elever, familjer

och även kunskap om hur samhället ser ut. Att som lärare vara normkritisk handlar om att granska lärostoff och sig själv, med mål att synliggöra och inkludera fler människor och perspektiv, dvs. agera normmedvetet, berättar Andersson Tengnér.

Jämställdhet och diskrimineringslag Lisa Andersson Tegnér är i grunden lärare och i början av 2000-talet deltog hennes dåvarande skola i ett jämställdhetsprojekt. Det öppnade hennes ögon för ett kunskapsfält som hon tyckte var väldigt intressant!

– Jag började notera hur jag själv hälsade mina elever välkomna till klassrummet, och märkte genast skillnad i både ordval, röst och kroppsspråk. Jag funderade vidare på vem eleverna blev i mötet med mig och hur talutrymmet såg ut i klassrummet, vad jag gav för feedback till eleverna på utvecklingssamtal.

Jag kom på en massa saker som jag aldrig tänkt på tidigare och att jag bemött elever både stereotypt och heteronormativt.

Sedan 2003 har Lisa Andersson föreläst om dessa frågor på daghem och i skolor i Sverige, Finland och på Åland.

Också andra arbetsplatser och föreningar har anlitat henne för att föreläsa om både jämställdhet och diskrimineringslagen. I samarbete med Mia Heikkilä har hon skrivit en bok om jämställdhetsarbete på daghem med en massa konkreta exempel, och även en om diskrimineringslagen samt lite andra handböcker för lärare. Fler litteraturtips finns på hemsidan www.genuspedagog.se.

Förebygga kränkningar

Frågor att ställa sig själv

Enligt Lisa Andersson Tengnér är genuspedagogiken viktig för att alla elever ska känna sig synliga och inkluderade på ett jämlikt sätt. Att på ett normmedvetet sätt vidga normer för hur människor förväntas vara är samtidigt att förebygga kränkningar eftersom diskriminering och kränkningar många gånger drabbar personer och grupper som inte inkluderas av rådande normer.

– Normmedvetet bemötande är alltså väldigt viktigt både för att det ger ett inkluderande bemötande, men även för att det förebygger att våra elever blir kränkare och fördomsfulla personer, nu och i framtiden. Jag brukar säga att om vi lyckas riktigt bra i skolan med detta, så kan vi avskaffa diskrimineringslagen i framtiden - det kan pedagogerna ha som långsiktigt mål och fundera på hur vi kan nå dit genom arbetet i skolan.

Då brukar bitarna falla på plats vilket perspektiv vi behöver ha i arbetet med eleverna.

Varje enskild pedagog bör komma ihåg att ha genusperspektivet med som ett bland flera andra perspektiv i planering, genomförande samt språk. I början kan det ta en hel del energi att tänka om och hitta nya uttryck, bilder och liknande.

– Det kanske behövs avsatt tid både för reflektion och inläsning av relevant litteratur, men sedan ska reflektionerna vara en del av de vardagliga samtalen kollegor emellan och i undervisningen, menar Andersson Tengnér.

Varje lärare kan granska sig själv och sin interaktion med eleverna och hela tiden ställa sig själv frågor.

– Vilka exempel tar jag? Är de stereotypa - hur kan jag vidga mina exempel?

Hur bemöter jag mina elever - finns det könsmönster i vem som får utrymme och inflytande? Kan jag be en kollega granska? Kan vi bli en grupp på skolan som hjälper och peppar varandra i detta utvecklingsarbete? Hur kan jag lyfta jämställdhet med eleverna - har de synpunkter, erfarenheter och idéer om hur skolan kan bli bättre på både jämställdhet och normmedvetet bemötande?

Lisa Andersson Tengnér poängterar att skolan ofta glömmer bort att involvera eleverna i förbättringsarbetet, trots att de ofta har intressanta iakttagelser om hur till exempel kön har betydelse i skolan.

Som lärare i modersmål och litteratur handlar det mycket om att tänka till kring lärostoff, exempel och ordval som används i klassrummet.

– Vi måste vara på det klara med vilka val vi gör som lärare, och tänka till runt både kön och övriga diskrimineringsgrunder om berättelser och personer finns med som vidgar normen, säger Andersson Tengnér.

AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 13

Svenska litteratursällskapet i Finland informerar ”Det nya klassrummet” Reservera fredagen den 8 november redan nu, då ordnar Svenska litteratursällskapet en kostnadsfri fortbildning för dig som arbetar som modersmålslärare i högstadiet och i gymnasiet. Seminariet äger rum på SLS i Helsingfors.Experter från Sverige och Finland diskuterar skönlitteraturens roll i dagens skola. Föredrag hålls av bl.a. Maria Jönsson, Heidi Höglund och Magnus Persson. Dessutom medverkar Erik Titusson från Lilla Piratförlaget. Mer information finns på www.sls.fi från och med augusti.

Topelius för lågstadiet Zacharias Topelius för lågstadiet är ett gratis, digitalt läromedel för grundskolans lägre årskurser, särskilt årskurs 5 och 6. Det består av tematiska helheter som är kopplade till främst modersmål, men också historia, musik och bildkonst. Läromedlet har tagits fram av Schildts & Söderströms Läromedel på uppdrag av SLS och finns på adressen gratis.laromedel.fi.

SMLF höll årsmöte Under Forum för modersmål och litteratur på Hanaholmen, höll SMLF sitt årsmöte, torsdagen den 11 april 2019 kl. 8.30.

Till mötesordförande valdes Annette Kronholm-Cederberg, till mötessekreterare Nina Granberg och till protokolljusterare samt rösträknare Heidi Höglund och Maria Dahlin.

Heidi Höglund, SMLF:s viceordförande, redogjorde för verksamhetsberättelsen för 2018. Nämnas kan bl.a. att SMLF ordnade en fortbildningsdag i Tammerfors kring det nya studentprovet, samt samarbetade med språklärarna genom fortbildningen ”Språk över gränserna”. Även kolumntävlingen Argh! förtjänar ett extra omnämnade, då deltagarantalet var rekordhögt under tävlingen våren 2018.

Malin Borgström, SMLF:s kassör, redogjorde för bokslutet och revisionsberättelsen, där årsmötet kunde konstatera att föreningens ekonomi är mycket god. Årsmötet beviljade den sittande styrelsen an-

14 ARENA

svarsfrihet. Annette Kronholm-Cederberg berättade om verksamhetsplanen för 2019.

Medlemsavgiften för 2019 fastslogs till 25€ för vanliga medlemmar, 15€ för pensionärer, studerande och medlemmar som även är med i andra ämneslärarföreningar, samt 0€ för hedersmedlemmar.

Under punkten val av styrelse kunde konstateras att styrelsemedlemmen Diana Lundqvist önskar avgå. Årsmötet föreslog och valde Lina Nyman som ny styrelsemedlem. Övriga styrelsemedlemmar samt ordförande omvaldes.

Under årsmötet lades ett förslag till nya stadgar fram. De innehöll inga stora förändringar, mestadels språkliga formuleringar, och punkten om att möteskallelser går ut i papperstidningar ströks. Istället utgör mejl, hemsida och sociala medier härefter de centrala informationskanalerna för föreningen. Årsmötet godkände de förnyade stadgarna.

TEXT OCH BILD: MARIA DAHLIN

Majoriteten av SMLF:s nyvalda styrelse.

På SMLF:s årsmöte på Hanaholmen den 11.4.2019 valdes Lina Nyman in som ny styrelsemedlem i SMLF:s styrelse. Lina har mångårig erfarenhet av styrelsearbete.

Läs mer om Lina här!

Vilken skola jobbar du i och hur länge har du varit modersmålslärare?

1. Jag jobbar i Brändö gymnasium sedan två år tillbaka. Innan det jobbade jag som modersmålslärare i Åbo och jag har jobbat som lärare sedan 2015.

Vad är bäst med att vara modersmålslärare just nu?

2. Det bästa med att vara modersmålslärare är utan tvivel kontakten till de studerande. Mångsidigheten i yrket och i ämnet är också inspirerande och man får lära känna de studerande, ta del av deras tankar och åsikter och lära sig mycket nytt hela tiden. Samtidigt som det är en utmaning att det sker många förändringar just nu så är det också något som öppnar upp för många nya typer av texter och arbetsmetoder.

Vad är just nu det mest utmanande med jobbet?

3. Det mest utmanande med jobbet just nu är arbetsmängden.

Att balansera mellan korrekturläsning och undervisning är något som man hela tiden ställs inför. Nu då man har sett vad det nya studentprovet för med sig så kan man förhoppningsvis ta ett steg tillbaka och utvärdera vad som behöver vara en del av undervisningen. En utmaning är också att få in och hålla fast vid djupläsningen i klassrummet i en tid då så mycket ska hända på en gång.

ARENA 15

SMLF:s enkät om läs- och skrivkompetensproven Enkäten från våren 2019 är en uppföljning på den förfrågan kring de digitala studentproven i modersmål och litteratur som skickades ut under hösten 2018.

Enkäten skickades till gymnasielärarna i början på april och 34 lärare svarade.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten.

Allmänt om de nya proven:

Provet i skrivkompetens:

• Tidskrävande att läsa, tungt att läsa på skärm.

• Temat var svårt, speciellt då man tänker på att de flesta skribenterna är 18-19 år.

• Fysiskt jobbigt, både för axlar, armar, händer och ögon.

• I medeltal orkade lärarna läsa 30 minuter till 2 timmar innan de måste ta paus.

• Många tyckte att det var svårt att veta hur man ska märka ut språkfelen och vad man ska märka ut.

• En genomgång med censorerna behövs och en gemensam linje.

Provet i läskompetens: • De flesta lärare tyckte att det var ett bra prov, bra uppgifter som mäter ämnets kunskapsinnehåll.

• Uppgifterna/ämnena låg alldeles för nära varandra.

• Mycket svårt för de studerande att utgående från dessa ämnen hitta sitt perspektiv/sin infallsvinkel och sedan hitta lämpligt material.

• Många skribenter skrev texter som ligger mellan två ämnen.

• Materialet var omfattande och vissa material var både ointressanta och irrelevanta.

• Bedömningskriterierna bör ses över.

• Svårt att veta hur mycket bedömaren ska märka ut.

Önskemål från medlemmarna om vad Smlf kan föra vidare: • Tidtabellen för examen våren 2020 är ohållbar.

• Arbetsbördan är grym, samtidigt som alla har det vardagliga jobbet att sköta vid sidan om läsandet.

• Proven är synnerligen omfattande.

Temat och därtill hörande ämnen och material bör vara tydliga och välvalda.

Speciellt ämnena bör åtskiljas mer, dessa bör innehålla tydliga skillnader och perspektiv.

• Både bedömningskriterier och bedömningsstöd bör vara tydliga, genomtänkta och framför allt realistiska med tanke på examinandernas ålder.

• Materialet var okej, men omfattande.

• Det var mycket tidskrävande att läsa och märka ut i texterna.

• Informationsgången mellan SEN och lärarna bör vara tydlig och konsekvent, nå ut till alla och med samma information till alla.

• Det tog i medeltal långt över 1 timme att bekanta sig med materialet, eftersom det var så pass omfattande.

• Tidtabellen för bedömning är för snäv.

• Träff med censorer och provmakare önskas.

• Både provmakargruppen och censorerna borde ha närmare samarbete med gymnasierna och deras vardag, samt ha vetskap om åldersgruppens realistiska kunskaper och kompetenser.

HARRIET LASSUS-UTRIAINEN, STYRELSEMEDLEM OCH SAMMANSTÄLLARE AV ENKÄTEN

• Att läsa en studerandes texter tog i medeltal 30-45 minuter och de studerande klarade oftast av att skriva den rekommenderade teckenmängden.

• Bedömningsstödet var alldeles för omfattande och med tanke på att skribenterna är 18-19 år upplevs de mycket orealistiska.

• Provet var omfattande och många studerande hade svårt att få tiden att räcka till.

16 ARENA

ANNETTE KRONHOLM-CEDERBERG, SMLF:S ORDFÖRANDE

Bland samtal, bilder, texter och bortom normer Forum för modersmål och litteratur ordnades den 10-11.4.2019 på Hanaholmen i Esbo. Utbildningsstyrelsen stod i vanlig ordning som huvudarrangör, i år tillsammans med SMLF och Hanaholmen.

Ett 60-tal modersmålslärare samlades för att höra om aktualiteter inom ämnet, delta i diskussioner, träffa kollegor och ta del av humorgruppen KAJ:s kvällsunderhållning.

ARENA 17

Den första att ta till orda var Hanaholmens projektchef Mikael Hiltunen, som inledningsvis hälsade välkommen och presenterade projektet ”Svenska nu” som arbetar med att lyfta in svenskan i finska klassrum. Därefter hälsade även Pamela Granskog, undervisningsråd i modersmål och litteratur vid Utbildningsstyrelsen, välkommen i egenskap av ordförande för forum och hennes välkomnande ord ackompanjerades av SMLF:s ordförande Annette Kronholm-Cederberg, som lyfte upp SMLF:s arbete och poängterade hur viktigt det är att få samlas och träffa andra modersmålslärare.

Vad händer i Läsrörelsen?

Först ut bakom talarstolen var Belinda Kardén, koordinator för Läsrörelsen på svenska, som kortfattat berättade vad som är på gång inom Läsrörelsen. Bakgrunden till projektet är att läskunnigheten blir sämre hela tiden, trots att Finland fortsätter att ligga i topp i globala mätningar. Kardén påpekade att Läsrörelsens syfte är att råda bot och hitta lösningar på det dalande läsintresset. Inom projektet har fyra huvudriktlinjer utarbetats. De två koordinatorerna Pia Lumme (på finska) och Belinda Kardén (på svenska) arbetar nu med att genomföra riktlinjerna i praktiken.

Bland det som är på gång just nu nämnde Kardén storsatsningen på Bokmässan i Helsingfors, där skolor

18 ARENA

har en möjlighet att delta i ”Prata bok”.

Sammanlagt 10 skolklasser kommer att få åka till bokmässan och delta i programmet, t.ex. genom författarintervjuer, paneldiskussioner och interaktiva programpunkter.

Samtal, visuell undervisning och studentprov På förmiddagen önskade vissa deltagare att det hade varit möjlig att dela sig själv i tre, eftersom det ordnades tre parallella program i form av Sigrid Ducanders ”Sokratiskt samtal – ett sätt att bearbeta text”, Vasalärarna Minna Enroths, Katrina Åkerholms och Heidi Höglunds workshop ”Pic(ture) me! Visuell litteratur i undervisningen” och Pamela Granskogs ”Det nya studetprovet – reflektioner och tankar”.

Bland deltagarna i Ducanders workshop hördes efteråt positiva röster som tyckte att övningarna de hade varit med om hade varit nyttiga och direkt överförbara på klassrumssituationer.

En deltagare planerade redan att testa sina nyförvärvade kunskaper på sina studerande inom en snar framtid. Målet med det sokratiska samtalet är att hjälpa varandra att förstå mening, frågor och värderingar i en text, komma fram till förståelse av texten, föra fram tankar och frågor genom att diskutera och lyssna aktivt samt att lära sig att ta och ge taltur utan att be om ordet.

Under workshoppen ”Pic(ture) me!” fick deltagarna ta del av projektet

med samma namn. Projektet utforskar bilderboksläsning i åk 7-9 med syfte att stöda ungdomars litterära tolkningsarbete och visuella läskunnighet. I nästa nummer av Arena (2/2019) kommer du att få ta del av en längre intervju kring projektet.

Under diskussions- och reflektionstillfället kring det nya studentprovet presenterade SMLF genom Harriet Lassus-Utriainen resultatet av den enkät som gjorts efter vårens studentskrivningar. Syftet med enkäten var att samla så många gymnasielärares åsikter kring det nya provet som möjligt.

Läs mer om enkätens resultat på s. 16 i detta nummer av Arena.

Pamela Granskog berättade om censorskapet, hur läsningen går till och att flera representanter från den akademiska världen nu finns bland censorerna. Hon påpekade att alla censorer är erfarna läsare av texter både inom skolvärlden och den akademiska världen.

En idé som vann stort understöd var att SMLF önskas ordna en workshop där deltagarna får läsa studentsvar från andra skolor samt exempeltexter med bedöming gjord av censorerna. Det yttrades kritik mot att dialogen mellan lärarna på fältet och censorerna inte är optimal och många önskade sig en tätare kontakt. Pamela uppmanade lärarna att utnyttja möjligheten att ringa censorerna efter ett prov.

Pamela hälsade även från censorerna och lyfte fram att antalet understrykningar har minskat. Hon hävdade

att det inte har med digitaliseringen av studentprovet att göra, eftersom trenden redan pågått i flera år. Hon uppmanade alla gymnasielärare att stryka under alla språkfel som finns i ett skrivkompetenssvar, men påpekade att man nödvändigtvis inte behöver definiera felet.

En autofiktiv, semibiografisk roman Efter lunchen samlades alla deltagare tillsammans igen, denna gång för att lyssna på samtalet mellan den svenska författaren och programledaren Victoria Rixer och den finlandssvenska författaren och läraren Sara Razai. Rixers debutroman ”Kriget, pappa” låg till grund för samtalet.

Den handlar om en pappa som flyttat från Finland till Sverige, om hans familj som är svensk, om hans klassresa, förflutna och identitet. Den handlar också om hans dotter, som söker svar på frågor om sin pappas förflutna och därmed även sin egen identitet. ”Kriget, pappa” utspelar sig på en plats där traumats avtagare befinner sig: mellan vi och dem, här och där, nu och det som hände då.

Pappan i boken gör ett namnbyte, han försvenskar sitt namn och det är en del av hans utveckling, från finsk arbetargrabb till någon som har alla möjligheter i världen.

Victoria Rixer kallar romanen för autofiktiv, den ligger nära det biografiska material som hon använt

sig av i skrivprocessen, men hon påpekar att hon inte har skrivit en bok om sin egen pappa. Rixer har bland annat använt sig av autentiska dagböcker och fotoalbum efter sin farmor och farfar, sjukhusjournaler och samtal.

”Läroplanen är ett fantastiskt dokument” Eftermiddagens parallellprogram bestod av antingen Silja SahlgrenFodstads föreläsning ”Bildernas budskap – hur använda sig av filmberättelser i undervisningen?” eller Pamela Granskogs ”GLP2021 – vad innebär gymnasiereformen och den nya läroplanen för modersmål och litteratur?”. Silja Sahlgren-Fodstad är redaktör och filmkritiker på Svenska YLE. Hon talade om det faktum att dagens barn och ungdomar lever i ett ständigt flöde av bilder via filmer, tv-serier och korta klipp. Frågor hon ställde var ”hur medvetna är de däremot om vilka budskap dessa förmedlar?” och ”har de koll på dramaturgiska bågar och större sammanhang?”.

GLP2021, den nya läroplanen för modersmål och litteratur i gymnasiet håller som bäst på att arbetas fram. Tidtabellen är strikt och det går verkligen undan, då gymnasiereformen ställer stora krav. Syftet med gymnasiereformen är att öka gymnasieutbildningens dragningskraft som en allmänbildande utbildnings-

form som ger behörighet och färdigheter för fortsatta högskolestudier, samt att göra övergången till högre utbildning smidigare.

- Om det känns förvirrande i det här skedet, vill jag att ni ska komma ihåg en sak och det är att läroplanen är ett fantastiskt dokument, sade Pamela Granskog från Utbildningsstyrelsen, som varit med och utarbetat förslaget på ny läroplan.

Några centrala förändringar som bör nämnas är att vi i den nya läroplanen ska glömma kurser. Nu talar vi istället om moduler. En modul kan vara 1-4 poäng. En kurs enligt det tankesätt vi är vana vid, motsvarar 2 studiepoäng. Då flera moduler fogas samman bildas ett studieavsnitt. Detta tankesätt och system gör det enklare att bygga upp större, ämnesövergripande helheter.

Pamela presenterade ett ämnesövergripande exempel.

- Ta till exempel och kombinera en modul modersmål och litteratur med en modul finska. Då kan det se ut så här: Modul: Text och språklig medvetenhet 1sp (mo) + Modul: Minä kielenopiskelijana 1sp (språk) Summan blir ett studieavsnitt kring språklig medvetenhet på 2sp, vilket alltså motsvarar en hel kurs med dagens mått mätt.

ARENA 19

Humorgruppen KAJ består av (fr.v.) Kevin Holmström, Jakob Norrgård och Axel Åhman.

Den lokala läroplanen kommer att få större vikt framöver. Från nationellt håll kommer man inte att styra över vilka studieavsnitt kommunerna ska gå inför på lokalt plan. Det är även den lokala läroplanens uppgift att namnge studieavsnitten.

Inom modersmålsämnet finns åtta obligatoriska moduler, antingen 1-2 poäng vardera. Dessa moduler kan antingen sammankopplas med moduler från andra ämnen eller med moduler inom modersmålsämnet. Utöver dessa åtta finns också tre nationella fördjupade, vilket i stor utsträckning motsvarar de tre fördjupade kurserna som finns nu.

- Vi kastar nu fram ett utkast och ser vilka reaktioner det väcker, avslutade Pamela Granskog.

Tidsfristen för att komma med kommentarer på den föreslagna gymnasieläroplanen gick ut samma dag som diskussionen hölls, den 11 april.

”Taco hej, vi ses i era läsförståelser!”

Med mycket att diskutera och fundera kring gick forumdeltagarna till middag. Kvällen avslutades sedan långt

20 ARENA

ifrån läroplaner och lässtrategier, då den österbottniska humorgruppen KAJ äntrade scenen. Gruppen består av Jakob Norrgård, Axel Åhman och Kevin Holmström, hemma från Vörå. Under en timme fick vi skratta, applådera och torka tårarna då humorgruppen underhöll med gamla godingar som ”Tango taas”, ”Kom ti byin”, ”Heimani i skick” och ”Taco HEJ!”, varvat med anekdoter, skämt och brillianta miner. Killarna i KAJ avslutade efter två extralåtar och applådåskor med orden: - Vi ses någon gång! Om inte annat, så i era läsförståelser!

KAJ:s framträdande sponsrades helt och hållet av SMLF.

Unga, språk och internet Torsdagen inleddes med SMLF:s årsmöte (läs mer på s. 14) och fortsatte med en förmiddag fylld av anföranden kring unga, språk och internet. Auditoriet fylldes nästan till bredden, då klasslärarstuderande från Helsingfors universitet också deltog i föreläsningarna under torsdagens forum.

Först ut var samhällsanalytikern Jenny Stenberg-Sirén, som presenterade

Magmas ungdomsbarometer från 2018.

I undersökningen deltog 800 ungdomar i åldern 15-19. Majoriteten (över 70%) angav att de pratade endast eller mest svenska hemma och i sin omgivning.

I ungdomsbarometern togs bland annat upp frågor kring identitet, användningen av engelska och svenska på nätet, aktiviteter vid skärmen och framtidssyn. Bland resultaten kan nämnas att 57% av de unga känner att de tillhör en minoritet på grund av att de talar svenska. 89% upplever svenskspråkig gemenskap som viktigt. 42% upplever sig ha blivit illa behandlade p.g.a. att de talat svenska. Där är glåpord och uppmaning att tala finska den vanligaste orsaken att det upplevs så.

Sammanfattningsvis nämnde Stenberg-Sirén att ungdomarna som svarade på barometern lever i förhållandevis svenskspråkiga miljöer, även på mer tvåspråkiga orter. Engelskan träder fram tydligt, både i den fysiska omgivningen och på nätet, medan finskan varierar mycket regionalt. Flickorna chattar och använder sociala medier, medan pojkarna spelar spel vid skärmen. Språket är en del av de ungas identitet och den svenskspråkiga gemenskapen är viktig.

Även Jan Hellgren, utvärderingsexpert från Nationella centret för utbildningsutvärdering, presenterade resultaten från en omfattande informationsinsamling, som skedde under 2017-2018. En rekommendation som ges efter denna utvärdering är att skolorna bör satsa mer på skrivfärdigheterna för två- och flerspråkiga elever. En viktig fråga är ”ges eleverna likvärdiga möjligheter?”. Resultaten visar att det finns vissa svårigheter med enskilda lärokurser, t.ex. svenska som andraspråk erbjuds inte alltid, samma med undervisning i elevens eget modersmål.

Kodknäckaren 2.0 Annette Kronholm-Cederberg tog tillfälligt av sig SMLF:s ordförandehatt och steg fram i egenskap av kodknäckarskapare. I Topeliusgymnasiet i Nykarleby har kollegiet nämligen jobbat genremedvetet och skapat läromedlet ”Kodknäckaren” (2015) där strategier för genremedvetet lärande gås igenom.

De studerande vid Topeliusgymnasiet får på detta vis samlat alla genrer och begrepp de behöver ha koll på under gymnasiestudierna.

Annette menar att det är av största vikt hur vi lärare ställer frågorna och formulerar våra uppgifter.

- ”Berätta om medeltiden” stod det i en uppgift. Jaha, ska vi beskriva, jämföra med andra epoker eller rent av skriva en fiktiv berättelse om medeltiden?

Vid Topeliusgymnasiet frågade kollegiet sig ”hur kan vi bli bättre?”. De upplevde att de hade två problem: de studerande förstår inte vad de läser och de studerande svarar inte på frågan.

Målet blev därför två nyckelkompetenser för de studerande: att läsa genre och kontext och att producera genre i kontext. Just nu utarbetas en ny version, ”Kodknäckaren 2.0 – Genre och kontext i multimodala textvärldar” för att lyfta in Kodknäckaren i de digitala studentprovens kontext.

Barnboksberedskap i klassrummet Efter lunchen bänkade sig en färgsprakande panel på scenen. Det hade blivit dags att diskutera barn- och ungdomslitteratur. Moderator för panelen var Maria Lassén-Seger, docent i barn- och ungdomslitteratur. I panelen diskute-

rade Jenny Lucander, illustratör, Malin Klingenberg, författare, Elin Bengtsson, författare, Katrina Åkerholm, modersmålslärare, samt Mia Österlund, docent i litteraturvetenskap. Den första frågan som ställdes var ”vad betyder läsning för dig?”. Ord som nämndes var verklighetsflykt, avkoppling, trygghet, jobb, ett sätt att tänka, uppleva och känna.

- Genom läsning vill jag få tillgång till språk och världar jag inte visste att jag hade, både inom mig själv och utanför.

Läsning kan vara förlösande, tröstande, störande och utmanande, menade Elin Bengtsson.

Maria Lassén-Seger sade att vi alla vet att det är bra att läsa.

- Vissa säger att det absolut inte spelar någon roll vad man läser, bara man läser. Sedan finns det sådana inom branschen som hävdar att det visst spelar en roll. Vågar vi tala om kvalitet? undrade hon.

ARENA 21

Mia Österlund hänvisade till läsutvecklingsstudier som visar på ett slukarstadium där man knäcker koden, men också att utvecklingen går vidare från att barnet bara läser t.ex. hästböcker och vi bör sträva efter en utveckling.

- Men många hittar inte fram till kvalitetslitteraturen utan att gå via den litteratur man tycker bäst om.

Jag anser att man ska uppmana till att läsa vad som helst, svarade Malin Klingenberg.

- I klassrummet vill jag styra in på olika typer av texter. Men för att eleverna ska hitta det smala behöver vi ge dem det stora, höll Katrina Åkerholm med om.

Jenny Lucander påpekade att nominerade och prisbelönta böcker behöver finnas i klassrummet, för de finns inte alltid i bokhandlarna.

Då t.ex. en barnbok nominerats till Alma-priset och omnämns i media är det ett ypperligt tillfälle att lyfta in den i klassrummet och t.ex. ha högläsning. Lucander, som bland annat

jobbar med att illustrera barnböcker slog även ett slag för att läsa bilderna.

- När jag illustrerar tänker jag noga på vad jag skriver i bilderna. Det är ju ingen vits att berätta samma sak i bilden som i texten som författaren producerat.

Normbrytande avslutning Avslutningsvis kom paneldiskussionen in på normkritisk läsning av barn- och ungdsomlitteratur. Mia Österlund påpekade att det inte är speciellt svårt att vara normkritisk idag. Elin Bengtsson lyfte fram det som är nyckeln till en normkritisk läsning.

- Hur det normbrytande presenteras i texten eller av läraren i klassrummet spelar en mycket stor roll. Gör man det till avvikande är det ju inte normkritik. Väldigt mycket handlar om det språk vi använder.

Det sista föredraget på årets Forum för modersmål och litteratur hölls av just Elin Bengtsson. Med tanke på temat för detta nummer av Arena, finner du hennes föredrag ”Att skriva bortom normen” i en separat artikel. Hennes uppläsning av texten ”16 saker av skrivande” (vilken du kan läsa på s. 34) genererade stora applåder och Pamela Granskog, som ställde sig upp för att tacka och önska trevlig hemresa, menade att det inte behövdes fler ord efter en så stark avslutning.

TEXT OCH FOTO: MARIA DAHLIN

Nyaste Nordspråksnytt Utöver höstens kurs ”Lyrik och ljudberättesler” i Köpenhamn, har Nordspråks arbetsgrupp påbörjat planeringen inför flera kurser under de närmaste tre åren.

Du som alltid drömt om att besöka Island och Färöarna ska hålla ögonen öppna för mer information om de kommande sommarkurserna. Information hittar du lättast på www.nordsprak.com och genom att följa Nordspråk på Facebook!

• Nordisk konferens i Köpenhamn, 22.11.2019 på Nordatlantens Brygge • Sommarkurs 2020 på Island Tema: Nordisk mytologi • Höstkurs 2020 (i september), på Hanaholmen i Esbo Tema: Gränser och tolerans • Sommarkurs 2021 på Färöarna 22 ARENA

LYRIK OG LYDFORTÆLLINGER Sproget er det smukkeste vi har, fordi vi deler det med hinanden.

På kurset “Lyrik og Lydfortællinger” skal vi udforske, hvad sproget kan gøre, hvad sproget kan bære og hvad sproget kan skabe. Vi lever i en visuel tid. Vi bliver hele tiden bombarderet med indtryk i vores synsfelt, derfor skal vi lukke øjnene og lytte til sproget.

Vi skal undersøge to genrer, som begge dyrker ordet og sproget til perfektion: Lyrikken med sine få ord og mange tomme pladser, og lydfortællingerne med sine mange ord, der bliver sagt og samtidig forbliver usagte. Det unikke

19.-21. september 2019

ved begge er, at vi som lyttere bliver nødt til at bruge vores fantasi og indre billeder for at skabe mening.

På kurset kan du få inspiration til hvad og hvordan du kan bruge lyrik og lydfortællinger i din undervisning på en anderledes og moderne måde, fx med poetry slam og radiobiograf.

Tid og sted Torsdag den 19. - 21. september København Pris inklusiv forplejning 1.500 kr.

Hold deg orientert på Nordspråks hjemmeside for informasjon om påmelding og program: www.nordsprak.com

ARENA 23

RECENSION

Att lära sig skrivundervisning Helen Winzell: Lära för skrivundervisning. En studie om skrivdidaktisk kunskap i ämneslärarutbildningen och läraryrket. Diss. Linköpings universitet 2018. 260 sidor.

Helen Winzell inleder sin doktorsavhandling Lära för skrivundervisning med en lika tänkvärd som evig sanning: ”eftersom ingen föds till skrivlärare måste den som ska arbeta som svensklärare lära sig den konsten.” Ja, hur blir man skrivlärare? Var och hur lär man sig det som behövs?

Avhandlingens övergripande syfte är att ”bidra till förståelsen av hur och under vilka villkor som svensklärares kunskap om skrivundervisning växer fram i och efter lärarutbildningen” och består av tre delstudier.

I den första, kursplanestudien, gör Winzell ”en kvalitativ innehållsanalys och semantisk analys” av 93 kursplaner från ämneslärarprogram i svenska vid 19 svenska lärosäten. Kursplaner är juridiskt bindande dokument och hur skrivande och skrivundervisning lyfts fram där berättar om hur lärarutbildningen ser på detta delområde inom svenskämnet. Det visar sig dock

24 ARENA

att skrivande nämns explicit i väldigt få kursmål, vilket är högst förvånande med tanke på den centrala roll skrivande ändå har i svenskundervisningen.

En kvantitativ analys av målbeskrivningarna om skrivande visar att det som betonas mest är dels skrivteori och sådant som har med lärarstudenternas egen skrivkompetens att göra, dels arbete med elevtexter i form av textanalys, bedömning och respons.

Winzell finner det problematiskt att kursmål som berör skrivutvecklande arbete inte förekommer i lika hög utsträckning. Om fokus ligger på bedömning och respons handlar det alltså om sådant som sker efter skrivandet, medan själva skrivandet förblir osynligt.

Det som också utmärker målformuleringarna i kursplanerna är att det som sägs om skrivande formuleras på olika abstraktionsnivåer. En ytterlighet när det gäller begreppsomfång är

uttryck som på ett mycket konkret plan refererar till elevers skrivande.

Den andra ytterligheten är till exempel allmänna beskrivningar av kommunikativa färdigheter där det är möjligt att skrivande inkluderas, men där målformuleringen inte garanterar att kursinnehållet faktiskt berör skrivande.

Sammanfattningsvis upplever Winzell det oroande att skrivundervisningen är så pass osynlig i kursmålen inom svensklärarutbildningen i Sverige. Handlar det om att skrivande är så självklart att det tas för givet? Eller bottnar det i en syn på skrivundervisning som en implicit verksamhet med en nedtonad lärarroll?

Tvärsnittsstudien Utgångsfrågan om var och hur man lär sig skrivundervisning återkommer också i avhandlingens andra delstudie, tvärsnittsstudien, som är en koncen-

trerad version av Winzells licentiatavhandling från 2016. Det empiriska materialet är intervjuer med femton personer: fem svensklärarstuderande i början av studierna, fem i slutet av studierna och fem svensklärare med några års yrkeserfarenhet.

När Winzell jämför hur dessa tre grupper talar om text, skrivande och skrivundervisning urskiljer hon tre olika diskurser. Bland studerande i början av svensklärarutbildningen dominerar en korrektionsdiskurs där det viktiga är korrekthet på lokal textnivå, vilket hon definierar som att meningen är den största språkliga enhet som beaktas. Tendensen i intervjuerna är att de längre hunna studerandena uttrycker mer av en konstruktionsdiskurs där texten uppbyggnad och struktur betonas.

I den tredje diskursen, kommunikationsdiskursen, dominerar den globala textnivån och där är frågor om mottagare, syfte och kontext i fokus.

Mest av denna diskurs hittar Winzell i intervjuerna med de yrkesverksamma lärarna – vilka alltså har hunnit få några års erfarenhet av praktiskt arbete med elevtexter. Men det som kännetecknar dessa lärare är framför allt att de har en mer balanserad syn på de

olika diskurserna. De har en förmåga att närma sig texter på både lokal, mellanliggande och global nivå – och rör sig friskt mellan nivåerna.

Winzell förklarar skillnaderna mellan de tre grupperna med deras varierande erfarenheter av skrivundervisning och slutsatsen är mycket enkel: det är genom att arbeta med elever och deras texter som man verkligen lär sig skrivundervisning, några genvägar finns inte. Många ämnesdidaktiska delområden kan man erövra genom teoretiska studier – må det sedan gälla språkhistoria eller lyrikanalys – men den verkliga progressionen i skrivundervisningskompetens kommer först i kontakten med eleverna. Svaret på avhandlingens fråga ”när?” blir i ljuset av detta alltså att en väsentlig andel av den skrivdidaktiska kunskap som lärare har utvecklas ”först efter lärarutbildningen”.

Lärarstudien Utgående från resultatet att under-

visningserfarenhet har en avgörande betydelse för hur lärare utvecklar sin skrivdidaktiska kunskap undersöker Winzell i avhandlingens tredje delstudie hur nio nya svensklärare under sitt första år som gymnasielärare talar om sin skrivundervisning i början av

höstterminen, i mitten av läsåret och i slutet av vårterminen. I intervjumaterialet urskiljer hon två axlar som lärarnas uttalanden kan placeras in på. En handlar om förhållandet mellan teoretiskt och praktiskt inriktad skrivundervisning, den andra om överförande respektive upptäckande undervisning.

När axlarna kombineras får Winzell en fyrfältare med fyra typer av undervisningsstrategier. Den första kallar hon förevisande strategier och den kännetecknas av en stark lärarcentrering där ”läraren, företrädesvis genom muntliga presentationer, berättar och visar hur olika texttyper är uppbyggda”. Vid tillämpade strategier är det tvärtom eleven som får ”til�lämpa regler och mönster”.

En tredje typ kallar Winzell kognitivt utmanande strategier och där försöker läraren utveckla elevens skrivande genom att leda eleven ”till aktiv reflektion över text och skrivande” i stället för att eleven bara mekaniskt ska följa mönster. Den sista varianten, explorativa strategier, är praktisk och utforskande i den bemärkelsen att eleven själv ”ska komma till insikt om mönster och språkliga effekter” genom mer laborativa arbetssätt.

Det intressanta mönster som framträder i lärarintervjuerna är att de nya lärarna i början av läsåret betonar

ARENA 25

förevisande strategier, det vill säga en skrivundervisning med klassiskt föreläsningsmässiga lärarinsatser. I mitten av läsåret har de tillämpande strategierna fått mer utrymme, eleverna skriver i högre utsträckning utgående från modeller. I slutet av vårterminen syns ännu mer av elevcentrerad undervisning. ”En generell utvecklingslinje som framträder i materialet är att lärarna går från en koncentration på teoretiskt inriktad, överförande skrivundervisning till en alltmer praktiskt inriktad, upptäckande skrivundervisning”, sammanfattar Winzell.

Växelspel och återkommande cykler Det är alltså ”det arbete som görs omkring skrivande tillsammans med eleverna” som bidrar till att de nya svensklärarna under sitt första läsår på gymnasiet utvecklar sin skrivundervisning så pass mycket. När Winzell analyserar utvecklingsprocessen närmare identifierar hon två betydelsefulla faktorer, vilka hon benämner växelspel och återkommande cykler.

26 ARENA

Med växelspel avses pendelrörelsen mellan ”den elevnära verksamheten, metaverksamheten och resurserna”. Lärare som ställs inför utmaningar i skrivundervisningen reflekterar över andra, alternativa upplägg och rådfrågar erfarna kollegor. Detta undervisningsutvecklande problemlösande förekommer i någon mån även under praktikperioder i lärarutbildningen, men med heltidsarbete möter lärarna utmaningar med en mycket högre frekvens. Det är detta som i avhandlingen kallas återkommande cykler. I mötet med elevernas skrivande tvingas lärarna gång på gång utvärdera sin egen undervisning och revidera den. ”Valet av undervisningsstrategi verkar till en början snarare vara grundat i lärarnas egen kunskap och uppfattning om ämnet än i elevernas behov och kunskap om hur eleverna lär”, skriver Winzell. Vidare noterar hon att ”lärarstudenter förväntar sig att elever lär genom att ta emot information medan erfarna lärare förväntar sig att elever lär genom att utforska idéer och problem med stöd av läraren”.

Helen Winzells slutsatser är i sig inte särdeles överraskande, men icke

desto mindre är det värdefullt att svart på vitt få bekräftat hur lärarnas skrivdidaktiska kompetensutveckling är beroende av arbetet med skrivande elever. Rent metodiskt är det också intressant hur mycket kunskap Winzell kunnat utvinna ur sitt intervjumaterial. Avhandlingen bygger uteslutande på vad lärarstuderande och lärare säger om skrivande och skrivundervisning. Andra forskningsprojekt får analysera vad som händer i de skrivande klassrummen.

ANDERS WESTERLUND

Recension

Orden i rätt ordning!

Sara Lövestam: Grejen med ordföljd. Allt du någonsin velat veta om satsdelar och vad vi gör med dem.

Piratförlaget 2018. 179 sidor.

Eftersom alla goda ting är ungefär fyra – eller hur det nu var man brukar säga – kan vi inom något år eller så förvänta oss ytterligare en språklig grejbok av Sara Lövestam. Men i väntan på den läsupplevelsen finns det tid och anledning att fördjupa sig i hennes tredje grammatikopus, Grejen med ordföljd.

Efter de sprudlande infallsrika Grejen med verb (2014) och Grejen med substantiv och pronomen (2017) tar hon där steget från ordklassernas underbara värld till satsdelarnas och meningsbyggnadens dito. ”Satsläran påminner om själva livet”, konstaterar Lövestam i förordet.

Därav följer också att ”den helst ska upplevas i en viss ordning”. Boken inleds därför med ett introducerande avsnitt om satsdelar, medan genomgången av huvudsatsens och bisatsens struktur – inklusive diverse syntaktiska komplikationer som kan tillstöta när man minst anar det – utgör lejonparten av boken.

Precis som i de föregående böckerna företräder Lövestam på det stora hela en tämligen traditionell grammatiksyn, samtidigt som hon med hjälp av aparta exempel och kreativa liknelser livar upp framställningen och öppnar nya perspektiv. Lekfullhet i kombination med nördighet är och förblir hennes varumärke.

Så, vad är det vi får lära oss den här gången? Till exempel att en konjunktion är som en scartkabel som kopplar ihop en teve och en video – vilket förstås ger författaren anledning att i en av bokens 79 fotnoter ge tilläggsförklaringar till den unga generationen: ”En

scartkabel är som bluetooth, förutom att det snarare är en tjock sladd. En teve är som en jättestor Iphone men utan Snapchat.”

Gräddtårta Lövestam vet också berätta att ”en sats i allmänhet är ungefär som en gräddtårta”. Det måste finnas tårtbotten och grädde – tänk predikat och subjekt.

Men sedan kan den också innehålla så mycket mer, eller någon gång mindre ifall vi serveras en vegansk, gräddfri tårta – läs imperativsats.

Boktiteln Grejen med ordföljd är motiverad med tanke på att författaren inte lämnar någon möda ospard i sina heroiska försök att redogöra för hur svenskans gement besvärliga ordföljd är beskaffad. Här, liksom i de tidigare böckerna, drar hon stor nytta av sina erfarenheter av att ha undervisat svenska som andraspråk. Hon gör en storstilad marknadsföring för svenskans positionsschema – ”det mest fantastiska en språkteoretiker kan tänka sig” – och är ytterst mån om att banka in i läsaren att bisatsen är en del av huvudsatsen.

Ja, förhållandet mellan huvudsats och bisats kan illustreras på otaliga mer eller mindre pedagogiska sätt.

Ryska gummor är en klassisk variant, helstekt kamel stoppad med lamm en mer originell. Så har vi tågvagnsmodellen där vagnarna kan kopplas till varandra precis som huvudsatser och där bisatserna är amerikakoffertar som placeras i vagnarna.

För att inte tala om den intrikata båt- och bussmodellen: Bussarna (alltså bisatserna) ”måste stå ombord på båtarna, annars sjunker de”. Beroende på om bisatsbussarna står först eller sist på huvudsatsbåten får styrmannen (huvudsatsens subjekt) flytta på sig.

Busschauffören (bisatsinledaren) sitter däremot alltid på samma plats, först i bussen (bisatsen). Håll med om att grammatikundervisning är ett verkligt kreativt uppdrag!

Tyvärr förmår Lövestam inte riktigt hålla tempot uppe genom bokens alla ordföljdsronder. Mot slutet blir det färre spirituella hugskott och mer av pliktskyldigt redovisande av möjliga avvikelser från positionsschemat.

Detta innebär dock inte att tänkvärdheterna helt uteblir. Hur till exempel förklara för någon med ett annat modersmål varför det bara inte går att säga ”jag nu kommer” när det är helt okej att för full hals gasta ”den blomstertid nu kommer”? Fundera på det, ni!

Inte undra på att bokens sista liknelse i dystra ögonblick kan kännas träffande. Ordföljd är som curling, föreslår en missmodig röst i den sedelärande dialogen i efterordet: ”det finns regler, och någon har förklarat dem, men man fattar ändå inte.”

Men den dystopiska åsikten delar Sara Lövestam givetvis inte. Få se vilka sagolika grammatikfenomen hon ger sig i kast med i nästa bok.

ANDERS WESTERLUND

ARENA 27

På LittFest i Vasa

Petter Lindberg och Susanna Alakoski

Ett par dagar i mars samlades litteraturälskare för att fira Vasa LittFest.

En grupp blivande modersmålslärare deltog i programmet och berättar om sina upplevelser för Arenas läsare.

Nio författare med djup I lördagens program ingick bland annat I Petters soffa, ett återkommande och kärt inslag i Vasa LittFest under vilket Petter Lindberg intervjuade nio författare. Trots att intervjuerna avlöste varandra i rask takt saknades inte djuplodande frågeställningar och intressanta reflektioner kring vad begrepp som Girl Power egentligen innebär och huruvida det finns något värde i kollektiva minnen.

Först ut på scenen var Susanna Alakoski. Den senaste tiden har Vasa spelat en central roll i hennes liv eftersom hennes kommande romansvit utspelar sig i staden.

– Sviten skrivs utifrån ett tomrum. Mormor jobbade på Vasa bomullsfabrik i 40 år, hon var en arbetare.

Arbetarna, och speciellt arbetarkvin28 ARENA

norna, är en grupp som inte skildrats i tillräckligt stor utsträckning, säger Alakoski.

Den första boken i serien kommer också att sättas upp vid Vasa Teater och dramatiseringen går under namnet Bomullsängeln.

– Det är det läskigaste jag någonsin gjort, säger Alalkoski.

Mats Söderlund, aktuell med den dystopiska klimattrilogin Ättlingarna, var näst upp på scenen. Ättlingarna utspelar sig i framtiden och mänskligheten jobbar med konsekvenserna av klimatförändringarna. De stora frågorna framläggs utan att uttryckas direkt.

– När jag skriver kärlekspoesi undviker jag vissa ord, så som kärlek.

När jag skriver om tillgången till vatten undviker jag att nämna det explicit, säger Söderlund.

Ett centralt tema i trilogin är också minnen. Söderlund poängterar att vi håller på att förlora en del av våra tidigare kollektiva minnen.

– Vi har våra minnen på mobilen och förvarar dem således utanför oss själva. Jag tror det gör oss mindre mänskliga, säger Söderlund.

Precis som Söderlund kom också Peter Sandström in på temat minnen.

Sandström konstaterade att minnen alltid innefattar andra personer, därför behöver man noggrant avväga hur man använder kollektiva minnen.

– Sanningen är också att de stora känslorna egentligen finns i detaljerna, säger Sandström.

Heidi Hakala

Då Heidi Hakala äntrade scenen kretsade diskussionen kring duktighetsfällan och ord som har fått oförtjänt negativa konnotationer, så som ”förnöjd” eller ”känslig”.

Tomi Kontio högläste ur sin senaste diktsamling som behandlade sorgen efter hans systers bortgång, medan Sara Enholm Hielm berättade om hur hon under sin tid i Rom reflekterade över hur man som omhändertagande kvinna ska gå tillväga för att bli ett manligt geni. Övriga medverkande var Paula Nivukoski, Saara Turunen och Antti Tuomainen.

REBECCA PETTERSSON

Ljudboken har demokratiserat litteraturen Hur får man barn att lyssna på en ljudbok på en telefon där det också finns Youtube?

Så löd en av publikfrågorna till Ann-Luise Bertell, Henry Neuman och Mattias Lundgren under Vasa Littfests lördagsprogram och paneldiskussionen ”Jag lyssnar, alltså läser jag” i Dramasalen i Vasa Stadsbibliotek.

Tillsammans med moderatorn Solja Krapu-Kallio kastade de ljus

över fenomenet ljudboken, den kategori böcker som ökar mest i Sverige medan produktionen i Svenskfinland ännu är ganska småskalig – men förhoppningsvis inte länge till.

Grundaren bakom det relativt nystartade ljudboksförlaget Book Sounds, Henry Neuman, ser en säker marknad för ljudboken.

I november i fjol utkom förlagets första ljudbok, Malin Klingenbergs barnbok Patrik och Pensionärsmakten.

– Med ljudboken hittar man nya läsargrupper, säger Neuman och får medhåll av Mattias Lundgren: – Ljudboken har demokratiserat litteraturen. Den är en väldans stor öppning in till historier man annars inte skulle ta del av. Sådan litteratur som tidigare varit förbehållen akademikerna.

Mattias Lundgren grundade det svenska ljudboksförlaget Word Audio Publishing redan för tretton år sedan.

Sedan dess har det hunnit bli en och annan bok.

– Marknaden för ljudboken är jättestor över hela världen, speciellt då vi har en tendens att vilja göra flera saker samtidigt. Vi vill inte bara jogga utan vi vill ta del av en historia medan vi joggar. Sedan är det inte alltid positivt att vi inte kan koppla av, säger han.

Författaren och dramaturgen Ann-Luise Bertell läste själv in sin roman Vänd om min längtan i fjol.

Det blev den första ljudboken att ges ut av Förlaget.

– Jag ville inte lämna över berättelsen till en annan röst, säger Ann-Luise Bertell.

Hon påpekar att det inte alltid är en fördel att författaren själv läser in sina romaner. Det krävs en god uppläsare för att läsaren ska orka ta till sig boken, och författare är inte automatiskt bra sådana.

Hur god uppläsare det än skulle vara finns det alltid de som föredrar att läsa en fysisk bok framom ljudboken. Finns det knep för att bli en bättre ljudboksläsare? Den frågan ställde sig Solja Krapu-Kallio.

– Man måste hitta den plats och den tid man kan lyssna i. Man kan inte tvinga sig, säger Neuman.

Den ack så knepiga publikfrågan då, den om hur man får barn att välja ljudboken framom Youtube, hur besvarade paneldebattörerna den?

Det finns speciella läsplattor man kan använda sig av och att aktivera flygplansläget på telefonen tar bort möjligheten att surfa runt på Youtube – tills barnet avaktiverar flygplansläget igen vill säga.

ARENA 29

Jenni Niemi

Att lyssna på ljudböcker tillsammans med hela familjen kan också vara motiverande. Då blir läsningen en gemensam upplevelse som samtidigt väcker diskussion och skapar fina minnen.

MIRANDA EKLUND

Klassikerns nya röst Lördagens program avslutades med en festlig kväll vid Bock’s Corner Brewery i gemytlig atmosfär. Under kvällen gav inbjudna författare och skådespelare en ny röst till klassiker av olika slag. Klassiker lever vidare av en anledning; deras allmänmänskliga teman väcker starka känslor och debatt. De blir populära och omstridda för sina litterära kvaliteter som vi älskar att försöka sätta fingret på. Framför allt bjuder de in till nya tolkningar. Syftet med programpunkten ”Klassikerns nya röst” var just det, att gå i dialog med klassiker och låta dem leva vidare i nya individuella tolkningar.

Författaren och poeten Solja Krapu-Kallio var kvällens konferencier och inledde den tvåspråkiga tillställningen med en dikt. Författaren till ungdomsklassikern Natten är ännu ung, Lars Sund, höll därefter ett festtal om röst och vikten av hitta sin egen personliga röst i textförfattandet. Först ut med sin tolkning av en klassiker var författaren Taina Latvala som med en stor dos humor gestaltade hur det skulle låta idag om Anna Karenina fick komma till tals på finsk dialekt i Österbotten. Kärleksintresset Bransky blev Ranski och deras kommunikation utspelade sig i chattkonversationer. Anna

30 ARENA

Karenina förstår att något är fel när Ranski inte svarar omedelbart på hennes meddelanden och anar ännu mera oråd när hans svar saknar skiljetecken och emojin.

Peter Sandström valde att tolka ett klassiskt verk inom musiken, nämligen Pink Floyds album The Wall. Han berättade historien om Pink och använde sig av ledfraser som ”mamma, kommer de att släppa bomben” och ”vi behöver ingen utbildning”. Pink har en svart bok innehållande sina dikter, i likhet med Sandström som avslutade med att plocka fram sin svarta bok. Han läste tre dikter från sin ungdom, som tematiskt anknöt till Pinks våndor. Även Heidi Hakala delade med sig av texter från sin ungdom, hämtade ur hennes dagbok. Hon tog inspiration av Karl Ove Knausgårds Min kamp och jämförde hans skrivprocess med flödesskrivandet som kännetecknar dagbokstexter. Skådespelaren Timo Luoma tolkade den moderna klassikern Gökboet. Han menade att man kan läsa klassiker om och om igen och alltid upptäcka något nytt, vilket sammanfattar klassikers livskraftighet.

Kvällen avslutades med musikern Jenni Niemis vackra tolkningar av 80- och 90-talens klassiska rocklåtar.

TEXT: JOHANNA KRONQVIST FOTO: MIRANDA EKLUND

En medmänsklig handling – Att läsa böcker om andra människors verklighet är en medmänsklig handling, säger barnboksförfattare Minna Lindeberg när hon funderar på normkritisk barnlitteratur.

Minna Lindeberg är författare till följande verk: Panters språng, novellsamling Pappa.Född Lejon, bilderbok I en grop i Kalahari, bilderbok Lo fridlyst, bilderbok Allan och Udo, bilderbok Tilltagande vind, hörspel, långnovell Boggan och Kyösti Kekkonen, bilderbok Vildare, värre, Smilodon, bilderbok Snön över Azharia, bilderboksnovell När vi blev vuxna, kapitelbok När Minna Lindeberg skriver kommunicerar hon med sig själv, och med sin omgivning. Därför skriver hon, därför blev hon författare.

– Det går också bra att prata högt med sig själv, men då kan man lätt uppfattas som lite rubbad. Dessutom får man veta ganska mycket mer om man skriver fram sina tankar innan man uttalar dem, berättar hon.

Att det blev just barnböcker och barnboksförfattare skyller hon på att hon aldrig blev riktigt vuxen.

– Jag tror jag valde att inte bli det.

Dessutom har jag sju barn som har inspirerat mig.

Mer generösa och klokare Minna Lindeberg anser att normkri-

tisk barnlitteratur är viktig. Utan den kan vi inte lära känna varandra.

– Att läsa böcker om andra människors verklighet är en medmänsklig handling, säger hon.

Enligt Lindeberg är läsupplevelser någonting som formar våra inre världar och skapar våra inre bilder.

När vi läser blir vår inre värld större och rymligare. På så sätt blir vi mer generösa. Vi blir helt enkelt klokare, menar hon.

För att som barnboksförfattare kunna kritisera och ifrågasätta normer måste man enligt Lindeberg vara medveten om de normer som råder, man måste följa med sin tid.

Läsa tidningar och böcker, prata med medmänniskor.

– Sedan gäller det att våga tänka själv. Och att våga vara utan åsikt också. Det finns ingen åsikt som äger sanningen.

På kommande: en bilderbok tillsammans med Malin Ahlsved samt fortsättningen till När vi blev vuxna.

Botanisera mera Den modersmålslärare som vill jobba mer normkritiskt får ett råd av Minna Lindeberg: – Att våga lite mer än man tror att man vågar.

Hon rekommenderar också att man botaniserar.

– Gå på upptäcktsfärd till bibban, bokhandeln, sociala medier. Rör dig där människor rör sig. Möt en annan människa, läs allt. Både böcker och människor, naturen, frågan och svaret och själen.

TEXT: AMANDA AUDAS-KASS FOTO: NIKLAS SANDSTRÖM

ARENA 31

Att skriva bortom normen Elin Bengtsson är författaren bakom böckerna Mellan vinter och himmel (2013), Ormbunkslandet (2016) och Rosenregimen (2018).

Vid sidan om sitt skönlitterära skrivande är hon också doktorand i genusvetenskap vid Stockholms universitet och har tidigare arbetat på RFSU Stockholm (Riksförbundet för sexuell upplysning).

Hon föreläste på Forum för modersmål och litteratur vid Hanaholmen i april, om att skriva normbrytande.

Elin Bengtsson skriver för såväl unga som vuxna, men hon tycker ofta att ålderskategoriseringar för böcker blir lite stolpiga och hon menar att hon under skrivprocessen inte tänker på att hon nu skriver för en viss ålders läsare.

Hon debuterade med romanen Mellan vinter och himmel år 2013, och den har blivit kategoriserad som en ungdomsbok.

- Utgivningen av Mellan vinter och himmel var en ganska utdragen process. Romanen bygger nämligen på en novell som jag skrev när jag var 15 år, berättar Bengtsson.

Novellen handlar om Martin, 17 år, och hans lillebror Andreas, 15 år, som håller på att dö. Berättelsen visar på de två brödernas relation under Andreas sista månader i livet. Novellen tar upp svåra frågor som Martin brottades med, så som ”får man lov att inte alls tycka om sin bror, även om han håller på att dö?” och ”vad är ens en familj?”. Novellen hamnade se-

32 ARENA

dan i hennes byrålåda, men frågorna i berättelsen ville inte släppa taget om henne och hon återvände till dem fyra år senare då hon påbörjade en roman kring samma tematik. När romanen Mellan vinter och himmel sedan kom ut var det tio år sedan novellen kom till.

- Jag ser det som så att mitt 15-åriga jag och mitt vuxen-jag har skrivit den här boken tillsammans, säger Bengtsson.

Stora tabun och snusk Hennes andra roman, Ormbunkslandet (2016), utspelar sig i en barndom och i ett kollektiv av unga aktivister.

Syskonen Margit och Mika har en sexuell kärleksrelation och Bengtsson berättar att hon tyckte det var intressant att utforska detta väldigt stora tabu.

- För mig är detta dock inte primärt en roman om en insestuös relation. Snarare är det en bok som handlar om att dela sin värld helt och hållet

med en annan person och vad som händer när den relationen tar slut.

Ett centralt tema som Bengtsson ville utforska genom boken var att definiera vad som är på riktigt och vad som avfärdas som naivt, dumt och underligt. Framför allt handlar den om att få skapa sig en värld där man själv har möjlighet att definiera vem man är.

När Ormbunkslandet kom ut blev den nominerad till Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok.

En läsare skrev följande utlåtande om boken på sin bokblogg : ”Om den här boken hamnar under kategorin barn och ungdom, då vill jag inte ens tänka på snusknivån bland vuxenböckerna. Nu slog jag bara upp en random sida i boken men tyckte den var allt för vulgär. Även om det inte speglar hela innehållet tappade jag hoppet direkt då jag inte tycker det hör hemma på barn- och ungdomshyllan.”

Även om citatet inte härstammar från någon litteraturkritiker ville Bengtsson lyfta upp det eftersom det inrymmer flera antaganden om vad ungdomslitteratur är och kan vara. Ett sådant antagande är att ungdomslitteratur inte ska innehålla snusk.

- Om man har läst Ormbunkslandet så vet man att det finns väldigt få sexscener i boken, så förmodligen är snusk i det här fallet inte synonymt med sexualitet, utan snarare en viss sorts sexualitet som antas vara ful eller fel eller farlig för unga på olika sätt, resonerar Bengtsson.

Att ”bli” normbrytande Elin Bengtsson läste upp ett stycke ur Ormbunkslandet där huvudpersonen Margit funderade kring vad hon skulle svara om någon frågade henne om när allting började, när hon förstod att hennes känslor för brodern Mika ” inte var av den... vanliga sorten”.

- Det är ju ganska sällan någon får frågan ”När förstod du att du var heterosexuell eller att du vill leva monogamt?”, men däremot förväntas det ofta vara en del av en queer berättelse, att det ska finnas en specifik tidpunkt i livet då man inser sin normbrytande sexualitet, säger Bengtsson.

De förväntade ”komma ut”-berättelserna har också en viktig plats i litteraturen, menar Bengtsson, för de speglar mångas verklighet, men hon har valt att berätta om normbrytande relationer på andra sätt. Istället har hon velat skriva fram queera karaktärer med queera historier, med queera barndomar, utan någon speciell början.

Alla erfarenheter finns i rummet När Elin Bengtsson skriver gör hon inga särskilda poänger av att skriva normbrytande, utan hon skriver utan att reda ut och förklara. Detta menar hon är grundläggande om man vill skriva litteratur som bryter mot normer – inte bara litteratur som pekar ut det normbrytande och visar upp det.

När hon arbetade på RFSU Stockholm och åkte runt och pratade med unga om sexaulitet, hade de ett förhållningssätt som hon gärna vill överföra också till sin litteratur: ”Prata som att alla erfarenheter kan finnas i rummet”.

Hon tror att det är väldigt stor skillnad på om man talar om ”de andra” eller om ”oss”, någon som skulle kunna vara ”jag”.

Hennes nyaste roman heter Rosenregimen och kom ut hösten 2018.

Den handlar om konflikten mellan att vara sin egen och att ingå i ett vi, om känslan att balansera mellan risken att förlora en kärleksrelation och att själv gå förlorad i en kärleksrelation.

- Den handlar om en ung tjej, Niko, som börjar läsa på universitetet, träffar Emmy och blir förälskad. Deras relation blir snabbt ganska konfliktfylld, eftersom de har olika förväntningar på relationen.

Niko har inte riktigt språk för att beskriva hur hon vill ha det istället för det som Emmy uttrycker. ”Om något inte går att beskriva, betyder det att det inte finns?” frågar sig Niko i boken.

Det är just detta som Elin Bengtsson generellt vill göra i sina böcker - arbeta med språk för att försöka vidga sätten på vilka det är möjligt att tala eller skriva om det som inte redan är givet och som befinner sig utanför normen.

Som avslutning på föreläsningen läste Elin Bengtsson upp en text som hon skrivit och publicerat i tidskriften Ponton.

Texten går under titeln ”16 saker om skrivande” och du kan läsa den i sin helhet här näst.

TEXT OCH BILD: MARIA DAHLIN

ARENA 33

16 saker om skrivande 1

Jag skriver bara det jag saknar språk för. Det vore slöseri med tid att skriva det som redan har ett språk. Att skriva för att hitta språk är ett mullvadsgöra, jordiga högar och jordiga morrhår, det är att skyffla vidare i andras gångar, de som gav mig ord som fick mig att förstå att jag var verklig, att min kropp fanns, att den var queer, att den inte skulle behöva hålla andan för alltid.

2

På vissa ställen i min nya bok Rosenregimen står det bara aaaaa.

Ibland tror jag att jag ska hitta språk men hittar bara ett gap och ljudet som kommer ur gapet när det öppnar sig.

3

34 ARENA

Saker jag behövde få syn på i språket innan jag upptäckte dem i kroppen: tre generationers tystnad, en radikal flickighet.

5

Jag har alltid okynnesskrivit, skrivit när jag egentligen borde göra något annat, att skriva på heltid har varit förödande för mitt skrivande, när jag pluggade statsvetenskap på universitetet brukade jag komma ut från hörsalen med fragment ur föreläsningen i brutna rader i min guldiga anteckningsbok, positivismens tassemarker.

6

En i min klass bar på en tygkasse där det stod: Texten räddade mig från sporten. Marguerite Duras skriver i Det är allt att skrivandet inte räddar en från nånting. Jag tror, när jag tänker efter, att skrivandet har räddat mig från flera saker. Statsvetenskapen till exempel. Men det har också fuckat med mig, fått mig att vada rätt ut bland stenarna, för att jag tänkt att jag måste följa berättelsen ända till slutet.

7

Skrivandet ska alltid avslöja en bland folk. Man är tretton år, man har blonderat håret i samma nyans som dem, man härmar deras tonfall när man pratar. Ändå är det ingen som går på det. Skrivandet vet det från första början. Skrivandet rullar ihop sig inuti en och väntar, vilar huvudet ovanpå tassarna.

8

När jag skulle ge ut min första bok Mellan vinter och himmel sa min förläggare att berättelsen måste vara trovärdig, och jag vet fortfarande inte vad hon menade. Hur mycket av det vi gör i den s.k. verkligheten är egentligen trovärdigt?

9

När jag skrev min andra bok Ormbunkslandet tänkte jag att det måste finnas en plats från vilken man skulle kunna ta alla ”det är inte på riktigt, det är bara en fantasi” och knyckla ihop dem till bollar som täpper till munnarna på dem som tror att det här samhället är det enda möjliga eftersom det råkar existera.

ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

Ibland måste man få syn på något i språket innan man kan upptäcka det i kroppen. Det är inte självklart vad som kommer först, det finns ingen inbördes ordning. Jag vet inte hur man sorterar kronologiskt, det gäller också mina egna lager, barnet i mig som springer ikapp min ålder, som inte stannar kvar bland barndomens lerpölar, kanske för att det aldrig hörde hemma där från början.

4

10

Om det språk som finns att skriva på redan har omöjliggjort en, måste man vara den omöjliga som skriver.

11

Saker jag drömmer om att skriva men ännu inte lyckats skriva: min mormors händer, de ovana orden i min mun när jag sitter vid hennes sängkant och sjunger på hennes modersmål medan hon dör.

Skrivandet är en mörk körsbärskärna i munnen. En historia som varken går att svälja eller spotta ut.

12

Det är lätt att bli rädd för skrivandet. Så fort jag ska beskriva vad som hände igår vet jag att allt som inte hamnar i texten kommer att blekna, texten kommer alltid att störa ut det som befinner sig utanför den. Därför måste man försöka lura skrivandet, inte beskriva flätorna utan tomrummet i gliporna som uppstår då flätorna inte dragits åt ordentligt.

13

15

14

16

Ibland vill jag hålla skrivandet tillbaka, vill inte att det ska dra åt skammens håll, det ska alltid söka sig till skammen som om den glittrade i mörkret. Ibland vill jag att skrivandet ska skydda mig från skammen, upprätta ett bekvämt avstånd mellan mig och den, men skrivandet lyssnar inte, skrivandet vill åt glittret, eller mörkret, eller båda.

När jag var nitton sa en författare till mig att jag inte fick glömma allt annat för skrivandet, han bad mig strunta i boken jag höll på med och åka till Ecuador, jag gjorde som han sa. Jag tror att det var nånting han såg i mig då, en fara, ett skrivande som behövde möta motstånd för att inte bli svaret på allt, det var något han kände igen och ville tämja i mig, för att han aldrig kunnat tämja det i sig själv.

Jag tänker ofta på vad personerna i böckerna gör efter att boken har tagit slut. På att pärmarna aldrig kan härbärgera hela berättelsen hur solida de än är, det kommer alltid att finnas något som inte låter sig kapslas in, som plötsligt fladdrar till i vinddraget från ett öppet fönster.

Orden är en lekplats, också.

ELIN BENGTSSON TEXTEN PUBLICERADES URSPRUNGLIGEN I TIDSKRIFTEN PONTON, NR. 3/2018

ARENA 35

SPRÅKSPALTEN

Vad får man säga utan att kränka någon?

Hur är det nu med ordet handikappad − får man använda det? Borde vi numera tala om tjänstepersoner i stället för tjänstemän? Hur ska vi uttrycka oss för att visa att vi är genusmedvetna?

Inom språkvården får vi allt oftare frågor av den här typen. Frågeställarna, som kan vara journalister, informatörer på myndigheter, lärare eller läromedelsförfattare, vill veta vilken benämning de ska välja för att vara säkra på att inte kränka någon. Det handlar om det som kallas inkluderande språk, om att uttrycka sig så att ingen känner sig diskriminerad på grund av ordvalet. Att benämningar är inkluderande och inte exkluderande är ett viktigt argument i den moderna språkvårdsdiskussionen.

Men hur ska man veta vilket uttryck som gäller, vilken benämning som är den mest inkluderande?

Inkluderande språk innebär att man undviker stereotypier, att man t.ex. inte slentrianmässigt beskriver män och kvinnor på ett visst sätt, att man använder könsneutralt språk. Det kan vara fråga om bruket av titlar som slutar på -person i stället för på -man, t.ex. gärningsperson i stället för gärningsman.

Inkluderande språk innebär också att man ifrågasätter normen och att man betraktar redan etablerade ord och uttryck

ur ett normkritiskt perspektiv. Vad avses egentligen med hudfärgat plåster? Vems hud är det som är normen? Det kan också handla om hur vi talar om könstillhörighet, det vill säga att vi i våra språkliga uttryck inte ska ta den binära könsnormen för givet. Det kan handla om könsdysfori och hela begreppsapparaten kring detta.

Vi måste vara försiktiga med valet av ord och inte låta fördomar och okunskap skina igenom.

Det inkluderande språket handlar väldigt mycket om benämningar, t.ex. terminologin kring funktionsnedsättningar av olika slag, etnicitet, kön och identitet. Vi säger t.ex. inte längre lapp, eftersom det uppfattas som nedsättande, utan talar om samer. Men hur är det med ordet indian? Här råder numera osäkerhet. Vi kan väl i rimlighetens namn inte längre använda den benämningen som skapades av kolonisatörer och som använts i nedsättande sammanhang.

Språkvården rekommenderar därför att man bör tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner och om det är en specifik grupp som benämns bör man använda namnet på den, alltså apacher, azteker och siouxer osv.

Det finns sällan några enkla svar i diskussionen kring den här typen av ord och språkvården kan inte alla gånger komma

med entydiga svar. Det råder dessutom ibland olika uppfattningar inom grupperna själva om vilken benämning som är den mest önskvärda. Hur ska man då hitta rätt ord? Framför allt bör vi vara medvetna om vad vi gör med språket, vad vi signalerar och att vårt val kan kränka någon och att vi därför åtminstone strävar efter att använda den benämning som gruppen själv identifierar sig med bäst. Det är därför ofta fråga om en balansgång.

De språkliga benämningarna är en del av förändringarna i samhället. Vi kan självklart inte hävda att vi ”har rätt” att använda ett ord som var gångbart för ett antal år sedan oberoende av om vi hävdar att vi gör det neutralt. Om ett ord har färgats på grund av att det använts enbart i negativa sammanhang under en lång tid och därmed gått från att ha varit neutralt till laddat måste vi inse att vi inte kan hänvisa till äldre språkbruk. Viktigast av allt är att vi inser att bara för att vi byter ut ett ord mot ett annat förändras inte attityderna och synen på den grupp vi betecknar. Språket har stor makt men det krävs självklart mer än ord för att förändra synen på världen.

ANNA MARIA GUSTAFSSON, LEDANDE SPRÅKVÅRDARE, INSTITUTET FÖR DE INHEMSKA SPRÅKEN