Brev från Norden

I Sverige har vi fått en ny regering och bland de många nya inriktningsbeslut som den nya regeringen har fattat finns målet att införa en kulturkanon. Frågan om en litterär kanon är inte ny. När jag följer debatten nu slås jag av likheterna med kanondebatten i DN för ungefär 15 år sedan. Jag noterar nu att det precis som då är tunnsått med svensklärare bland debattörerna. Det blir med andra ord en diskussion om mycket annat än själva sakfrågan, eftersom de flesta debattörer på båda sidor inte är lärare och egentligen har andra agendor som de vill lyfta fram. Jag vidhåller att frågan är komplex och att vi alla skulle behöva en mycket mer nyanserad diskussion än vad som nu är under uppsegling. En diskussion präglad av å ena sidan, men å andra sidan, men det vore väl en nåd att stilla bedja om, för att tala med Hamlet.

Frågan om kanon är som sagt komplex. Läsningen bland både unga människor och vuxna minskar, så det många vuxna borde göra först innan de ondgör sig är att se sig i spegeln där de (vi) står med mobilen och inte boken i handen. Att i det läget tro att en kanon skulle vara lösningen med stort L är enligt mig naivt. Vi behöver hitta texter som gör unga människor till läsare. Ibland är det kanoniska författare som är nyckeln, ibland är det andra texter som kan få unga människor att bli fast i en textvärld. Jag har stor respekt för jämlikhetsargumentet som säger att alla ska ha rätt till samma kulturskatt. Detta är viktigt och något som håller på att gå förlorat i skolsegregationens Sverige, men lösningen på detta stora problem är inte en tvingande kanon. Den skulle enligt mig riskera att skjuta bredvid målet.

Lärare av idag är med fog ofta misstänksamma mot påbud som kommer uppifrån. Till skillnad från i Finland har inte Sveriges lärare behandlats med respekt. Vi möts hela tiden av beslutsfattares och andra gruppers synpunkter på hur vi ska arbeta. Detta leder inte till en stärkt profession. Lärare behöver mer handlingsutrymme och inte mindre. Detta kommer att leda till att det ibland går snett, eftersom vi är en stor yrkesgrupp och alla som är lärare inte borde vara det, men det får samhället ta utan att komma med nya regler som riktar sig mot fåtalet men drabbar flertalet.

Självklart är jag inte motståndare till en lista med förslag på god litteratur, men makten behöver först och främst ordna en infrastruktur för läsning i skolan och den kommer att kosta: Obligatoriska skolbibliotek bemannade av utbildade bibliotekarier, kraftigt ökade generella anslag för bokinköp, politiker och makthavare med bildning som själva läser och föregår med gott exempel... Listan kan göras lång.

Stockholm 15 november 2022

Nils Larsson, ordförande i Svensklärarföreningen