Vi lyckligt lottade

En litterär vandring på Själö med Johanna Holmström

Inne i hospitalet finns detta rum bevarat – ett trångt, litet patientrum med en tvångströja på sängen.

Det är en krispigt vacker, solig och lätt kylig septembermorgon när M/S Norrskär tar ett trettiotal modersmålslärare ut från ett nyvaket Åbo till en friskande och flämtande tyst skärgård. En tvåtimmars båtfärd ska ta oss till vår destination, en liten ö i Nagu skärgård, vars själ och historia har kantats av att försöka råda bot. Själö - ön där spetälska behandlades på 1600- och 1700-talen och ön där mentalsjuka patienter behandlades under 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. Ön har för många före oss varit en slutdestination, ett allvar som tillstryper vår lätt turistiga nyfikenhet som tagit oss ut. Många av oss känner till öns historia genom Johanna Holmströms roman Själarnas ö som utgavs 2017 och framför oss har vi en dag då vi ska få följa bokens händelser i den autentiska miljön med Johanna som guide.

Ön urskiljer sig inte från andra öar för ett otränat öga men i mitt inre tornar en kal, vindpinad ö med martallar upp. I verkligheten möts vi av en lummigt grön ö som mest påminner om en vacker utopi där vardagen är obefintlig och tiden stannad. Väl i land samlas vi och presenterar oss för varandra, då detta är den första fysiska träffen som SMLF har kunnat ordna sedan före pandemin. Det är något besynnerligt då

man börjar tänka på de människor som behandlats på ön, och ifall vi under en pandemi i en annan tid hade befunnit oss här. Vi vandrar vidare från postbryggan i sakta mak och förundras över växtligheten och de tjugotal byggnader som pryder ön. Vi fortsätter med en guidad tur i Själö kyrka – en kyrka mer karaktärsfylld än de flesta andra men invändigt aningen intetsägande. Var det bara tiden, platsen eller ekonomin som talade för en sådan kyrka; eller är sanningen mer komplex? Vi kan inte låta bli att försiktigt spekulera om rädslan för det sjuka tog överhanden till den grad att man tänkte sig att glädje eller uppmuntran skulle göda det sjuka och därav präglades livet på ön av det simpla och lågmälda. Skillnaden mellan ett vi och ett dem är konstant närvarande. I kyrkan finns en tydlig egen sektion utmärkt för patienterna med spetälska som avskildes med en vägg, då även andra från närliggande öar besökte kyrkan för gudstjänster under den tiden. Man saknade inte bara kunskap för de psykiska åkommorna, man visste inte heller hur de fysiologiska spred sig och verkade. Det är svårt att undkomma jämmer och huvudskakningar när man talar om tidiga behandlingsmetoder för (psykiska) sjukdomar - tanken på lavemang, kallbad, åderlåtning och tvångströjor ger upphov till illamående och krypningar hos de flesta. Illamåendet förstärks dock ytterligare av en påföljande frågeställning– vad får ske inom ramen för okunskap idag? I förordet till Själarnas ö skriver Johanna om doktor Pierre Pomme som i Frankrike år 1889 konstaterade att patienten han behandlade botades genom kallbad, men tyvärr dog patienten även under behandlingen då hon upplöstes i badet. Vilka långsamma och smärtsamma ”kallbad” ledandes till döden har vi idag som får ske i isolerade sammanhang?

Vi hämtar lunch i det gula hospitalet och äter ute i grönskan. Det känns som ett sommarparadis och jag finner mig själv sittandes, dagdrömmandes om ett skrivprojekt boendes på ön. Johanna ansluter sig till vår gemenskap och vi börjar den litterära vandringen vid hospitalet där en stor del av bokens handling utspelar sig. Medan Johanna högläser i en svag vind och berättar om byggnaderna och nämnvärda platser, lyssnar vi andäktigt och försöker insupa stämningen med alla sinnen. En pollett trillar ner och det blir så tydligt varför vi är här när Johanna

Vänstra bilden: Författaren Johanna Holmström tog oss runt Själö och läste högt ur sin bok ”Själarnas ö”, vilket gav berättelsen liv.

Högra bilden: Det stora gula hospitalet mitt på ön har varit ett ofrivilligt hem för många under årens lopp. Foto: Mindy Svenlin

delar med sig av en av sina viktigaste insikter under arbetet med romanen: ”Det spelar ingen roll hur vacker en plats är, om man inte vill vara där”. Nyanserna på färgpaletten blir flera; så där som kunskap kan göra när vi är mottagliga för den. Perspektiven på ö-livet breddas och jag blir smärtsamt medveten om problematiken och privilegiet i mitt dagdrömmande. Jag tänker på den mänskliga förmågan att strö glitter över nattsvarta trauman och kalla det en stjärnnatt och glömma att det nattsvarta också är eller har varit någons vardag. Samtidigt blir svarta nyanser också mer gråskaliga och man inser att det också fanns livsviktiga och värdiga relationer och möten som får äga rum i det som vid första anblick kan verka nattsvart.

Vi sitter på öns högsta punkt, Tyttökallio. En plats som idag fungerar som romantisk plats för kärlekskranka eller festande ungdomar men som tidigare var ett slags utkiksplats ut mot friheten och världen utanför det sjuka. Vi sitter länge i en tystnad. I tystnaden får kvinnoröster nedtystade av dånande hav komma till tals hos var och en av oss, men på olika sätt och genom olika ingångar. Det är något mäktigt med att ta sig tid till att lyssna på kristallklara stämmor som stiger upp ur stilla vatten. Vi söker oss neråt, mot dårarnas strand. Bland vajande vass ser jag framför mig kvinnor som låter sig omslutas av kall vätska. Undrar om stranden ändå var en fristad för dem eller om öppna vatten endast fungerade som en slags falsk frihet och som ingav tomma löften och förhoppningar.

Vår vandring tillsammans med Johanna avslutas tillbaka vid hospitalet. Orden känns torftiga med tanke på platsen, historien och människorna före oss. Vi vill ändå tacka Johanna både för hennes arbete och för hur hon levandegjort de kvinnoöden som speglas i Själarnas ö, så vi läser alla ett favoritcitat ur boken, en åt gången. Flertalet väljer raderna om bortglömda kvinnor: ”Julen glömmer ingen. Den firas i varje hem och i varje hem där det saknas en så går tankarna dit, och då blir glömmandet med vilje, ett illvilligt, aktivt glömmande. Hur glöms en fru, en dotter, en syster eller en mor? Hur kan en levande människa glömmas?”. Före vi söker oss ner till vattnet, och bort från ön ber jag Johanna signera min bok. Först när M/S Norrskär puttrar i väg från ön och jag med tom blick försöker balansera en pendel av sorgsenhet och hoppfullhet öppnar jag upp romanen med Johannas ord: Vi träffades på en kvinnornas ö som vi fick besöka och som vi kan återbesöka. Vi lyckligt lottade.

Citatet hämtat från s. 224 i Själarnas ö.

TEXT OCH FOTO: JENNIE FLINK