Essäns rika potential

RECENSION

Essäns rika potential

Norunn Askeland, Bente Aamotsbakken och Arnfinn Åslund: Essayet. En veg til kreativ fagskriving. Det Norske Samlaget 2021. 142 sidor.

Intresset för essän tycks vara större i Danmark och Norge än i Sverige och Finland – åtminstone om man ser till vad som utges i form av såväl läromedel som böcker riktade till lärare. På danska har Thorkild Borup Jensens At skrivetænke (2000) kommit ut i flera upplagor, med både en elevbok och en lärarhandledning. Det är fråga om en essäantologi med ett varierat utbud av textuppgifter till essäerna och förslag på skrivuppgifter i anslutning till dem. Birgitte Therkildsens Essay (2008) i läromedelsserien ”Dansk i dybden” och Berit Riis Langdahls Essayet (2014) i serien ”Genrer i dansk” är tunnare böcker, men innehållsrika även de.

På norska finns exempelvis open access-publikationen Kreativ akademisk skriving (2019), redigerad av Iben Brinch Jørgensen och Norunn Askeland, där det essäistiska skrivandet fått stort utrymme. Norunn Askeland har nu återkommit med en bok skriven tillsammans med Bente Aamotsbakken och Arnfinn Åslund som helt och hållet ägnas essän, Essayet. Ein veg til kreativ fagskriving (2021).

En konkret motivering till behovet av en ny norsk bok om essän är den läroplan som togs i bruk 2020. I den är ett av målen att eleven ska kunna ”skrive essay som utforskar og reflekterer over innhald i tekstar” efter årskurs tre i studieförberedande gymnasieprogram. Att essän på många håll uppfattas som en exklusiv och svår genre ser författarna som en viktig anledning till att visa på variationen inom genren och därigenom även lyfta fram hur man kan arbeta med essäistiskt skrivande i skolan.

Boken Essayet är dock inte utformad som en praktisk instruktionsbok för skoluppgifter, i likhet med de studentexamensförberedande läromedel som ges ut i Finland. Författarna tar i stället tillfället i akt att på ett brett och nyanserat sätt redogöra för essän som genre, med förankring i litteraturvetenskap. De varnar uttryckligen mot att ”redusere essayistisk skrivemåte til ein serie skrivegrep eller sjangerkjenneteikn”.

Eftersom boken är skriven på nynorska är en ambition även att erbjuda en fördjupning i den nynorska essätraditionen, med avstamp i Aasmund Olavsson Vinje och Arne Garborg. Givande inslag i boken är författarnas närläsning och analys av nynorska essäer, vilka tyvärr inte återges i sin helhet utan endast sammanfattas och citeras. Det uttalade målet från författarnas sida är att på samma gång inskärpa betydelsen av att läsa andras essäer för att själv kunna skriva egna.

Vad är då en essä? Författarna konstaterar på första sidan samma sak som essäforskare genom decennier och sekler gjort: ”Essayet som omgrep karakteriserar eit mangfald av tekstar og er derfor ikkje lett å definiere.” Eftersom två texter med bara enstaka gemensamma nämnare ändå båda kan vara essäer är det vanskligt att argumentera för att det ”finst ein essayistisk essens som eksisterer uavhengig av tid og stad”. Alla essädefinitioner är och förblir därför kontextbundna.

Författarna väljer därför i stället att presentera många olika essätyper och anknyta till hur essäistiska sätt att skriva återfinns även i andra genrer,

både inom skönlitteratur och sakprosa. Något överraskande anknyter de dock inte till forskningen om det essäistiska. Jag tänker då framför allt på Claire de Obaldia som gör en distinktion mellan essän som form och det essäistiska som modus. I en skolkontext handlar skillnaden förenklat uttryckt om huruvida målet är att eleverna ska skriva essäer – utgående från uppställda genrekriterier – eller skriva essäistiskt, till exempel i bemärkelsen reflekterande, utforskande och ifrågasättande. Mycket i boken Essayet har tyngdpunkt på det senare, men den teoretiska förankringen kunde ha varit tydligare.

De essäistiska drag som författarna i inledningen väljer att lyfta fram som centrala är för det första det reflexiva och självreflexiva. Den som skriver reflekterar över ”opplevingar, erfaringar og innfall” och inkluderar ofta direkta eller indirekta reflektioner över det att skriva och reflektera. Det är inte bara informationen som förmedlas som får betydelse, utan även sättet som den framförs på.

Att den litterära utformningen har avgörande betydelse illustreras lätt av det faktum att essäer kan vara givande att läsa även efter att deras bäst före-datum gått ut vad innehållet beträffar. Författarna hänvisar till den tyska essäforskaren Gerhard Haas som redan på 1960-talet påpekade att nya forskningsresultat gör tidigare forskning irrelevant, medan essäer står sig tack vare sin konstnärliga form. I detta hänseende ligger essän närmare konsten än vetenskapen. Trots att skönlitterära framställningssätt bejakas håller essän ändå distans till den rena fiktionen och kategoriseras i regel som en sakprosagenre.

Ett annat essäistiskt drag som nästan alltid nämns i samband med essän som genre är öppenheten. Med öppenhet kan avses många aspekter som har med form eller innehåll att göra, men Askeland, Aamotsbakken och Åslund har även en mer preciserad öppenhet i åtanke: ”Essaytekstar er opne ved det at dei krev lesaren sin og utfordrar han på vegen gjennom teksten.” Essän är skriven på ett sådant öppet sätt att den behöver tolkas, ansvaret för att dra slutsatserna överlåts till läsaren.

Med denna öppenhet följer en viktig pedagogisk poäng, påpekar författarna. Om det i en essä är viktigare att ställa frågor och reflektera över ett ämne än att kunna erbjuda svar och entydiga budskap ges den skrivande eleven ett större handlingsutrymme. I det traditionellt hierarkiska skolsystemet är det läraren som sitter på svaren, men den öppna essän tillerkänner även eleven en auktoritet att uttala sig.

Författarna betonar den kritiska och ifrågasättande approachen till det som är ämnet för det essäistiska skrivandet: ”Det viktigaste ved den essayistiske skrivemåten er ønsket om å vere intellektuelt dristig og stille spørsmål ved vanetankar og vanespråk ut frå behovet for ny og utvida erkjenning.” Om essäskrivande reduceras till träning av vissa höglitterära uttrycksformer går man med andra ord miste om mycket av potentialen i det essäistiska!

Det dialogiska förhållandet till läsaren betonas gång på gång i boken. Essäisten skriver för att kommunicera med en jämbördig part, gå i dialog med en tilltänkt läsare. En sluten text som inte inbjuder till tolkning har inte samma dynamiska relation till mottagaren. Om essäisten undervärderar läsaren genom att förklara för mycket tappar läsaren snabbt intresse för texten – och konsekvensen är den samma om texten blir för svårtillgänglig. A och o är således att hitta den rätta balansen i mottagaranpassningen.

Att vara dialogisk i sitt skrivande, resonerar författarna, betyder även att rent konkret ställa frågor till sig själv och läsaren. Att problematisera det förgivettagna kan leda till nya insikter, nya sätt att se. Här kommer boken dock med en oväntat normativ slutsats: ”Den som vil skrive gode essay, må derfor setje seg som mål å endre noko både hos seg sjølv og hos lesaren.”

Givetvis kan man ställa upp kriterier för ”goda essäer” på ett sådant sätt att en viss etisk hållning inkluderas, men i så fall drar man rätt snäva gränser för genren. Däremot finns det även andra essäforskare som är inne på samma linje och laborerar med det essäistiska som mera än ett sätt att skriva. I slutet av boken tangerar författarna detta: ”det essayistiske kan også vere ei livshaldning, det som gjerne blir kalla essayisme.”

Askeland, Aamotsbakken och Åslund väljer även att inkludera den subjektiva och personliga stilen som ett kännetecken för det essäistiska skrivandet. Att hitta sin egen röst handlar enligt dem bland annat om att göra orden till sina egna så att man i sitt skrivande inte bara reproducerar vad andra sagt. Men för att klara av det måste man förstås ta del av hur andra har formulerat sig. Att läsa andra essäer är en förutsättning för att själv kunna gå i dialog med essätraditionen. ”Det viktigaste er å skrive om noko som betyr noko for ein sjølv, i håp om at det også vil bety noko for andre”, konstaterar författarna.

Styrkan i Essayet är den djupa och nyanserade genomgången av essägenren och det essäistiska, illustrerat med exempel från närläsningarna av nynorska essäer. Vare sig det är ett medvetet drag eller inte är framställningen dock såtillvida essäistiskt öppen att författarna när det kommer till det skrivdidaktiska rör sig på en högst allmän nivå.

Underrubiken ”Ein veg til kreativ fagskriving” blir såtillvida missvisande att de fåtal ”tips til skriveøvingar” som ingår är summariskt hållna och ibland rentav banala snarare än kreativa. Läs alltså boken med fokus på det värdefulla som den har att berätta om essän som genre och kombinera det med skrivdidaktik från annat håll!

ANDERS WESTERLUND