Lättare att vara censor än lärare

Jag är både gymnasielärare och censor i modersmålet. Min dubbelroll fungerar faktiskt utmärkt och ger en klar fördel i båda uppdragen. Jag har koll på hela bedömningsprocessen från den preliminära poänggivningen till censorsbedömningen och omprövningen i slutändan, undantaget skribenterna i min egen skola naturligtvis. Dem bedömer jag bara preliminärt.

Att bedöma preliminärt är ingen tacksam uppgift. Som enda modersmålslärare i vårt lilla gymnasium i Tammerfors gör jag det för egen maskin, utan kollegialt stöd och med ett litet sampel på en språkö som på många sätt inte speglar den verklighet som gäller på andra håll i Svenskfinland. Med dessa förutsättningar förväntas jag kunna ge poäng som relaterar till resultatet i hela landet.

Det säger sig självt att mina preliminära poäng kommer att gå både upp och ned efter ett varv bland censorerna. Jag saknar helt enkelt perspektiv och referensram för min preliminära bedömning. Situationen är inte lika knepig i alla gymnasier men jag tror att de flesta lärare identifierar utmaningarna.

Referensram och perspektiv är något som jag däremot förvärvar i mitt censorsuppdrag. Varje vecka stämmer jag av min poängsättning med mina censorskolleger. Vi diskuterar bedömningsstödet, möjliga infallsvinklar och rimliga tolkningar i olika uppgifter, provbedömer flera exempeltexter kring varje fråga och serverar varandra reflektioner om bedömningen i stort.

En klar ledstjärna är att vi censorer måste vara överens om vilka kriterier som gäller. På den punkten kollar vi även med våra finska kolleger. När fem veckor har gått och censorsbedömningen är klar tänker jag alltid: Nu vill jag plocka fram mina egna skribenter och bedöma dem på nytt med facit i hand!

Därför blir jag inte frustrerad, numera, när de slutgiltiga poängen kommer. Jag känner mig inte heller prickad som lärare om jag missar tio poäng och ett helt vitsord för en skribent. Jag förstår att det skedde av naturliga skäl.

Jag upplever inte heller, numera, att min preliminära bedömning bara är en formell och byråkratisk nödvändighet. Som censor värdesätter jag nämligen lärare som trots ofördelaktiga omständigheter bedömer sina studerande med stor precision och sakkunskap. I sådana fall skapas det förtroende och den samsyn som är förutsättningen för ett fungerande bedömningssystem av nuvarande snitt.

KENNETH GUSTAFSSON censor och lektor i modersmål och litteratur vid Svenska samskolan i Tammerfors