”Jag är ju språkmänniska, så klart skulle det gå!” Språk och språkanvändning är något som många gärna tycker till om. Detta gäller inte enbart språkvetare, modersmålslärare eller andra som arbetar med kommunikation och språk. Men vad är det riktigt som intresserar?
Vad är mökkihöperö på svenska? Är det kanske att klättra längs väggarna? Stugknasig? Eller stugudåber? Det här funderar kommunikationsföretagaren Jens Berg, universitetsläraren i svenska som modersmål Jenny Sylvin och kommunikationsföretagaren (och litteraturvetaren) Martina Harms-Aalto på i det första avsnittet av den nya språkpodden Näst sista ordet, som kom ut 16.8.2020. En mulen onsdag i oktober träffar jag dem alla tre virtuellt för en pratstund om deras podd, finlandssvenska och språk överlag. I skrivande stund är det minst lika aktuellt att försöka hitta en svensk motsvarighet till mökkihöperö, då den andra vågen av coronavirusets framfart är ett faktum.
Hur kommer det sig att ni startade en podd? - Språk har alltid intresserat mig och i synnerhet finlandssvenskan, säger Jens Berg. I tidigare roller på HBL och Yle har jag märkt att språkfrågor alltid har engagerat läsare och vi märkte att det fanns ett tomrum i Yles programutbud som vi kunde fylla.
16 ARENA
- Det har varit på agendan i några år, berättar Martina Harms-Aalto. Språk är något av det mest personliga, det är en del av vem vi är och därför intresserar det folk. Det fanns en outtalad beställning på ett program som handlar om oss finlandssvenskar, om vårt språk och ur vår egen synvinkel. Det är ändå inte språkriktighet som står i fokus. För någon kan det kanske vara en motsägelsefull tanke, men enligt dem själva är det inte det som är det mest intresseväckande. - Om någon frågar mig uttryckligen kan jag nog ge språkråd, säger Jenny Sylvin. Men folk vill inte att någon viftar med pekpinnen och säger att något är rätt eller fel. Språkets funktioner är betydligt intressantare. - Vi hoppas snarare på att väcka aha-upplevelser hos lyssnarna och att diskutera olika fenomen gällande språk på ett humoristiskt sätt, fortsätter Berg. - Det väckte en del frågor i början, speciellt hos sådana som jobbar med språk, då det kom fram att vi inte ville vara för språkriktiga, berättar HarmsAalto. En del var kanske rädda att vi skulle skämta bort ämnet, men efter
tio inbandade avsnitt tror jag de kan andas ut.
Kreativitet eller regler? Denna höst har diskussionen om skrivglappet, modersmålsundervisningen och kraven som ställs i studentskrivningarna diskuterats mycket. Som modersmålslärare önskar jag också själv att jag kunde och vågade ge mer utrymme för kreativitet, även i gymnasiet. Att leka med ord och uttrycksformer kan hjälpa oss att tänka utanför ramarna och se på fenomen ur olika perspektiv. Jag ställde därför en (eventuellt generaliserande och polariserande) fråga till trion: Är vi som jobbar med språk och kommunikation mer öppna för förändringar i språket än vad lekmän är? Är vi mer benägna att acceptera kreativa lösningar och nyskapande uttryck, snarare än att alltid fundera på korrekthet? Tanken slog mig då jag lyssnade på det tredje avsnittet som handlade om dialekter och i vilka situationer/ kontexter man kan tala dialekt. Berg läste upp exempelmeningar på dialekt