Arbetaren Magasin Nr 7 - 2022: 100 år med en fri tidning

ARBETAREN ÄR SÅ MYCKET MER

Logga in pÅ WEBBTIDNINGen OCH

FÅ tillgÅNG till NYHETER MED UNDERIFRÅNPERSPEKTIV VARJE DAG.

För att logga in klickar du på och skriver sedan in din epost och lösenord. Behöver du hjälp att logga in är det bara att maila prenumeration@arbetaren.se

Postadress: Box 6507, 113 83 Stockholm

Telefon: 08-522 456 70 Webb: www.arbetaren.se E-post: redaktionen@arbetaren.se

Martina Engman, personal och marknadsföring (tf)

Julia Lindblom, redaktör och reporter Vendela Engström, redaktör och reporter (vik)

Johan Apel Röstlund, reporter Josephine Askegård, kulturreporter/ layoutare (sjukskriven) Mika Kastner Johnson, layoutare

Alla medarbetare nås via fornamn.efternamn@arbetaren.se

Form: Mika Kastner Johnson Omslag: Arbetarens arkiv och Mika Kastner Johnson

MARKNADSFÖRING

Håkan Gustafsson, marknadsförare (vik) Mika Kastner Johnson, marknadsförare (tjl)

ANNONSER annons@arbetaren.se

PRENUMERATION

Alva Roselius, prenumerationsansvarig (vik) prenumeration@arbetaren.se 08-522 456 80 Telefontid: måndagar 10–13

Prenumerationspris: 59 kr/månad Bankgiro: 5539-2369

Tryck: Norra Skåne Offset

Radar: Mathias Wåg avslöjar kopplingar mellan nazister, Exakt24 och Avmaskerat. ”För mig har musiken alltid varit solitär”

Intervju: Albumaktuella Joel Alme utforskar ensamhet.

Recension: Stone Butch Blues

berättelser om en flicka på flykt

Intervju: Minoo Shams skriver livsviktiga berättelser för barn. SISTA ORDET 68 Lotta Lindqvist: Vi ska leva för att arbeta – till lägsta möjliga pris

betala dem, eller stressen i att få hem en oförut sedd årsavgift.

Slipp dem enkelt genom att gå in på ARBETAREN.SE/AUTOGIRO . Som tack skickar vi en gympapåse som premie. Skriv vilken färg du vill ha i fältet “eventuell premie” så postar vi påsen asap.

RÄTTELSE: I förra magasinet publicerades reportaget ”Det är modernt slaveri” om bemanningsföretag av Ahmed Abdigadir och Allan Persson. Vi missade att skriva ut Allan Perssons byline i pappersversionen av artikeln.

Redaktionen:

”En dag om året borde alla låtsas”

En dag om året borde alla låtsas, inleder Arbetarens legendariska kulturredaktör Stig Dagerman en av sina mest älskade dikter, och aldrig har väl texten känts mer aktuell.

För ibland är det så svårt att inte tappa hoppet när mörkret omkring känns så kusligt kompakt, att man bara vill låtsas, om än så bara för en dag.

KRIG, KATASTROFER och en eskalerande klimatkris. Fascister, som kanske fortare än vi vågat föreställa oss flyttar fram sina maktpositioner både här och där. Vi hör stöveltrampen eka. I Sverige och nu senast i Italien. Världsläget är minst sagt skakigt och lämnar en hel del övrigt att önska.

Vissa menar att historien går igen. Andra att just inget har hänt. Dagens samhälle påminner på många sätt om tiden vi ibland trott oss ha lämnat.

Om man bara fick låtsas. Att döden vilar i ett vitt schatull.

Att inga stora illusioner krossas Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

VISSA MENAR att historien går igen. Andra att just inget har hänt. Dagens samhälle påminner på många sätt om tiden vi ibland trott oss ha lämnat.

Där världskatastrofen sover lugnt och stilla Emellan lakan på ett snyggt hotell.

Där inget rep gör något broder illa Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll. Tyvärr är det svårt att låtsas.

ARBETAREN HAR åtskilliga gånger de senaste åren rapporterat om ett skuggsamhälle där människor i Sverige jobbar under slavliknande villkor. Hur de exploateras och utnyttjas på ett cyniskt och systematiskt sätt, vilket för tankarna till Per Anders Fogelströms klassiska epos i den så kallade stadsserien.

Fackligt aktiva vittnar om att inget egentligen skiljer nu från då. Tiden då Arbetaren föddes, för 100 år sedan, känns skrämmande nära.

Situationen på stora delar av arbetsmarknaden har många liknelser med hur den såg ut då. Daglönare utan

några som helst rättigheter och med skrämmande låga, om ens några löner att tala om alls.

PÅ VÅR REDAKTION har läget sakta börjat stabiliseras efter en minst sagt stormig höst. Reaktionerna och stödet från många av er läsare har varit överväldigande och har gjort att vi orkat kämpa på. För tidningen, Sveriges enda frihetligt socialistiska pressröst, och för fortsatt bevakning av arbetarklassens villkor, både i Sverige och internationellt. Men också för fortsatt bevakning av den nya radikalhögern och av det och av det antifascistiska motstånd som ständigt formeras.

Varenda en av er som stöttar, läser och prenumererar på Arbetaren gör skillnad. Och vi tror att det är viktigare nu än på länge att det finns en frihetlig pressröst som motvikt till det samhällsklimat som råder.

I ETT SEKEL har Arbetaren stått på arbetarnas sida. I år fyller tidningen 100 år och vi är otroligt glada över att vår bok, Arbetaren – 100 år som fri tidning, äntligen släpps. Boken ger en intressant inblick i så väl 1900-talets turbulenta och konfliktfyllda historia som som i det tidiga 2000-talets aktivism.

Boken finns att köpa via Federativs förlag på Bokbörsen eller i bokhandeln. Det går naturligtvis utmärkt att höra av er till oss på redaktionen så kommer vi gärna till er ort och berättar om den.

För boksläppet och jubileet vill vi naturligtvis fira och vi vill göra det med er. Så låt oss, om bara för en stund, låtsas.

Att ingen dör på gatorna just då Visst är det lögn det kan väl hända Jag bara säger vi kan låtsas så.

Kamratliga hälsningar, ARBETARENS REDAKTION

Arbetare samlas under storstrejken 1909.

Foto: Axel Malmström /Stockholmskällan

Nathan Hamelberg: ”Arbetarrörelsen måste räta på ryggen”

“Varför är det viktigt att tala om nederlag? Inte för att plåga sig med något nedslående, utan för att se situationen för vad den är.” Arbetarens Nathan Hamelberg om utmaningarna för vänstern efter valet.

Resultatet i riksdagsvalet 2022 är ett historiskt nederlag för arbetarrörelsen. Det är också ett nederlag för den traditionella borgerligheten, i och med att delar av näringslivet finansierat och högern välkomnat ett illiberalt radikalnationalistiskt parti för att erövra regeringsmakten.

Fröna till det senare såddes för flera år sedan, då opinionsbildare och ledarsidor började tala sig varma för att välkomna Sverigedemokraterna in i den traditionella högerns värme. Om det kan man säga mycket, men här är det mer på sin plats att tala om vad arbetarrörelsen och vänstern behöver dra för slutsatser.

SVERIGEDEMOKRATERNA är det största högerpartiet och utgör mer än 40 procent av kommande regerings parlamentariska underlag. Med 73 av högerns 176 mandat i riksdagen så förskjuts vilken sorts politik som kan bli dominerande i samhället.

Om inte motstånd mot politiken skapas utanför riksdagen så kan den traditionella höger-vänsterskalan bli helt begravd. Detta för att konflikter om fördelning, välfärd och det gemensamma i stället ständigt omformuleras i termer av kulturkrig, nationalitet och migration.

VARFÖR ÄR DET VIKTIGT att tala om nederlag? Inte för att plåga sig med något nedslående, utan för att se situationen för vad den är. I år fyller denna tidning 100 år och det är få tidningar som skildrat kamper, nederlag och segrar i brännande frågor så väl som Arbetaren.

Själva den rörelse Arbetaren kommer ur – syndikalismen – bildades i Sverige

som organiserad rörelse kring Sveriges Arbetares Centralorganisation, som en följd av nederlaget för LO:s storstrejk under sensommaren 1909.

Egentligen är det fel att reducera det till en strejk; det var en storkonflikt där arbetsköparna gick på offensiven för att pressa ner lönerna och där flera LO-förbund svarade på arbetsköparnas lockouter med strejk.

I DAG ÄR DET EXTREMT ovanligt med direkta lönesänkningar. Det är desto vanligare med outsourcing, ombildningar där anställningar upphör men arbetsuppgifterna ges till andra och inte minst, att reallönerna sjunker på grund av inflation –något som är och kommer att bli högaktuellt nu.

Inte bara syndikalismen föddes ur nederlag. LO förlorade nära halva sitt medlemsantal efter nederlaget, men den radikala delen av socialdemokratin svarade med turnéer landet runt – den så kallade ”Röda bilen-turnén” – för att bygga upp en facklig rörelse.

De nya klubbar som bildades blev ryggraden för en med internationella mått mätt unikt militant och självsäker arbetarrörelse. Drygt ett årtionde senare var den mer stridbar än någon annan i världen, sett till hur många arbetstimmar som gick förlorade i strejker och lockouter på 1920-talet.

Detta är den bortglömda grunden för folkhemmet. Det var genom massmobiliseringar, organisering och kamp som högern och näringslivet i Sverige till slut på 1930-talet gav med sig och köpte sig fred på arbetsmarknaden. Detta genom förhandlingar och reformer ovanifrån för att slippa kamp underifrån.

ATT INTE ERKÄNNA NEDERLAG är att missa möjligheten att förbereda sig för framtida segrar. Nationalismens förlamande grepp om Sverige är delvis en del i en internationell auktoritär trend, men det är också ett resultat av att politikens höger- och vänsterdimension begravts.

Vi måste gräva fram vänsterns lösningar igen. Det gäller allt ifrån hur klimathotet ska mötas, hur infrastrukturen för att hålla ihop landet ska byggas, hur skolan ska organiseras och hur lönerna ska sättas våren 2023 under avtalsrörelsen. Just nu samsas en historiskt stor inflation med groteskt försämrade villkor bland offentliganställda i vård och omsorg efter efter två år av pandemi.

DET KOMMER INTE att saknas strider de kommande fyra åren. I kommuner, i bostadsområden, på arbetsplatser och i föreningsliv. Den politiska rörelse som försöker skyla över klassintressen genom att ställa svenskar mot invandrare kommer att stå svarslös inför de problem som bara kommer bli allt mer akuta framöver, om bara arbetarrörelsen rätar på ryggen.

Att ständigt samtala om var, när och hur det kan göras lär bli en huvudfråga för socialistiska medier det kommande året.

NATHAN HAMELBERG

Ledarskribent i Arbetaren

Själva den rörelse Arbetaren kommer ur –syndikalismen – bildades som en följd av nederlaget för LO:s storstrejk under sensommaren 1909.

EU-parlamentet klubbar direktiv om minimilöner

Onsdagen den 14 september godkände Europaparlamentet det nya direktivet om minimilöner i EU. Alla svenska Europaparlament ariker som deltog i omröstningen tryckte på nejknappen.

Europaparlamentet har gett grönt ljus för EU:s nya direktiv om minimilöner. En överväldigande majoritet av parlamentarikerna röstade för förslaget, med 550 röster för, 92 röster emot och 44 nedlagda röster.

Alla de svenska Europaparlamentarikerna som deltog i omröstningen tryckte på nej-knappen, utom de tre miljöpartistiska ledamöterna som röstade för av misstag. Misstaget korrigerades i efterhand.

OMRÖSTNINGEN HANDLADE om den överenskommelse som ministerrådet och EU-parlamentet nådde i början av juni, men som den svenska regeringen då inte ställde sig bakom.

I dag har 21 av EU:s 27 medlemsländer minimilöner inskrivet i lagen. Syftet med de nya reglerna är att få länderna i EU att garantera drägliga löner utifrån levnadskostnader. Till exempel har Bulgarien och Estland bland de lägsta minimilönerna i hela EU.

Men förslaget har länge fått skarp kritik

från svenska politiker, näringsliv och fack, som ser det som ett hot mot den svenska modellen. I Sverige bestäms lönen mellan arbetsmarknadens parter, där arbetsköpare och fackföreningar sätter nivån genom kollektivavtal. Finns det ett kollektivavtal på en arbetsplats har en lägsta lön blivit fastställd som arbetsköparen inte får gå under.

SVERIGE HAR UTLOVATS ett undantag från lagen. Detta genom en bestämmelse som innebär att i de länder där lönerna sätts genom kollektivavtal behöver man inte införa lagstadgade minimilöner. Inte heller behöver kollektivavtalen bli allmängiltigförklarade, alltså att lönenivåerna i avtalet ska gälla även dem som inte omfattas.

Det finns dock en stor oro från svensk sida att garantierna inte kommer att hålla för all framtid.

Magnus Falk är ansvarig för den samhällspolitiska enheten på Svenska Transportarbetareförbundet. Han skriver i en

kommentar till Arbetaren att den svenska modellen fungerar bra och att beslutet inte ligger inom ramen för EU:s kompetensområde.

“Politiker ska inte blanda sig i lönebildningen, det ska arbetsmarknadens parter sköta. Preliminärbeslutet fattades ju i juni så det slutliga beslutet var väntat. Sen är ju bedömningen från svenskt håll att vi inte behöver förändra vårt arbetssätt men det är oroande att EU försöker ta sig in på ett område de ska hålla sig borta ifrån”, skriver Magnus Falk.

Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, ser en risk för att Sverige ska behöva förhålla sig till EU-domstolen i framtiden och tvingas ändra sina regler.

– I nuläget ser vi inte att något parti i riksdagen menar att vi behöver ändra våra regler på grund av direktivet. Men det finns ändå juridiska risker att Sverige tvingas till det via EU-domstolen. Vi minns Lex Laval. Vi fortsätter bevaka frågan och kommer inte vika en tum från vår uppfattning att lönebildningen är en fråga

Emil Boss

Foto: Axel Green

för de svenska parterna, inte politikerna, säger Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, till Arbetaren.

EMIL BOSS ÄR FÖRHANDLINGSSEKRETERARE på SAC Syndikalisternas byggfack Solidariska byggare och är även han kritisk till beslutet.

– Jag tycker det finns en befogad oro när det gäller minimilöner. Den nordiska kollektivavtalsmodellen har varit mer framgångsrik än de flesta länder som har minimilöner. Det beror på att fackföreningarna har en större möjlighet jämfört med staten att kontrollera att lönenivåerna efterlevs.

Emil Boss menar att LO-facken ofta misslyckas med att se till att kollektivavtalen efterföljs på svensk arbetsmarknad.

– Om den här uppgiften i stället lämnades till staten, skulle det troligtvis se ännu värre ut.

Senast hösten 2024 måste medlemsstaterna ha gjort verklighet av de nya bestämmelserna.

Han tilldelas årets civilkuragepris

Årets civilkuragepris tilldelas sjuksköterskan och skyddsombudet Per-Anders Nordström från Alingsås. Det här efter sin långa kamp för personalen inom hemsjukvården och deras rätt till skyddsutrustning under coronapandemin.

– Det känns jättebra och som ett riktigt erkännande, säger Per-Anders Nordström när Arbetaren ringer upp i samband med prisutdelningen.

CIVILKURAGEPRISET delas traditionsenligt ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

I år går alltså den prestigefyllda ut märkelsen till sjuksköterskan och skyddsombudet Per-Anders Nordström. Han har under hela pandemin åtskilliga gånger påtalat bristerna i den skyddsutrustning som erbjöds personalen inom hemsjukvården i Sveriges kommuner.

Något som till slut, trots motstånd från arbetsköparen Alingsås kommun, ledde till resultat och att all vårdpersonal i Sve -

rige i dag har rätt till adekvat skyddsutrustning.

– Jag har ju fått många klappar på axeln av både kollegor och andra som hållit med mig, men som inte alltid vågat säga något själva. Det är ju tyvärr så i dag att många är rädda för att vara lite obekväma på sin arbetsplatser, säger Per-Anders Nordström.

Vad innebär priset för dig?

– Upprättelse. Och sedan är det naturligtvis viktigt att att sådant här uppmärksammas. Vi behöver folk i samhället i dag som vågar stå upp för sådant som är rätt och riktigt.

Prissumman är på sammanlagt 10 000 kronor och runt om i Sverige kommer det i oktober att hållas manifestationer till minne av Björn Söderberg och för att hylla civilkurage i så väl vardag som på jobbet.

Sverige har utlovats ett undantag från lagen.

Foto: Ash Crow/Wikimedia

Text: Johan Apel Röstlund

Brittiska strejker återupptas

Drottning Elizabeth II död satte landets strejkvåg på paus. Nu återupptas flera av stridsåtgärderna. I början av oktober lade 40 000 järnvägsarbetare ned arbetet.

Efter att transportfacket RMT:s förhandlingar med flera tågföretag kollapsade tidigare i år, gick 40 000 RMT-medlemmar ut i strejk. Det var inledningen till den mest omfattande brittiska stridsåtgärden sedan 1989.

Det facket och dess medlemmar kräver är bättre löner och att planerade förändringar, som skulle leda till nedskärningar, dras tillbaka.

PARALLELLT MED att anställda inom det brittiska järnvägsnätet lade ned arbetet, gick även flera andra yrkesgrupper i landet ut i strejk. Det handlar om allt från brevbärare och sophämtare till hamnarbetare.

En bakomliggande faktor till det ökande missnöjet inom den brittiska arbetarklassen är bland annat den levnadskostandskris som pågår i landet. Med den högsta inflationen på 40 år har prisökningarna lett till att allt fler kräver att lönerna ska öka i takt med priserna. Flera fackförbund pekar även på att löneutvecklingen stagnerat under de senaste tio åren.

SOM SVAR PÅ de omfattande strejkerna runt om i landet godkände den brittiska regeringen ett förslag om att inskränka strejkrätten. Ändringen, som röstades fram i juli, handlar om att göra det lagligt för företag att ta in bemanningspersonal

för att ersätta strejkande personal.

Landets nya premiärminister Liz Truss utlovade i samband med lagändringen “hårda och beslutsamma åtgärder för att begränsa fackföreningarnas förmåga att förlama vår ekonomi”, enligt The Guardian.

BRITTISKA FACK har kallat detta för en attack mot rätten att vidta stridsåtgärder och flera fackförbund har nu gått samman för att vidta juridiska åtgärder mot regeringens lagändring.

– Rätten att strejka är en grundläggande brittisk rättighet. Att hota denna rätt ger allt för mycket makt åt arbets -

Strejkande RMT-medlemmar i protest utanför tågstationen Kings Cross i London, den 25 juni. Foto: Matt Dunham/TT

Arbetande

Mick Lynch, ordförande för transportfacket RMT

Helsingfors tingsrätt förbjuder planerade vårdstrejker

Helsingfors tingsrätt förbjöd onsdagen den 14 september tre varslade vårdstrejker på intensivvårdsavdel ningar i Finland. Nu har vårdfacken Tehy och Super beslutat att ställa in strejkerna.

köparna, säger Frances O’Grady, generalsekreterare för TUC som är en sammanslutning av 50 brittiska fackförbund.

EFTER DROTTNING ELIZABETH II död sköts de planerade stridåtgärderna upp av både järnvägs- och hamnarbetarfack. Även 150 000 postanställda avbröt pågående strejk.

Men i början av oktober återupptog 40 000 transportarbetare runt om i landet stridsåtgärderna, med start i en 24-timmars strejk den 1 oktober.

– Transportarbetare ansluter sig till en våg av strejkåtgärder den 1 oktober.

Detta sänder ett tydligt budskap till regering och arbetsköpare om att arbetande människor inte kommer att acceptera fortsatta attacker mot löne- och arbetsvillkor, i en tid då storföretagens vinster är på den högsta nivån någonsin, säger RMT:s generalsekreterare Mick Lynch i ett pressmeddelande.

De varslade strejkerna berör intensivvårdsavdelningar belägna i Egentliga Finland, Centrala Tavastlands och Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt.

I dag råder det brist på vårdpersonal i hela Finland. Arbetsbelastningen är hög och lönenivåerna bland sjuksköterskor har halkat efter andra nordiska länder. Vårdpersonalen har länge protesterat i Finland mot de tuffa arbetsvillkoren. Under hösten har de finska vårdfacken Tehy och Super, som organiserar bland annat sjuksköterskor och undersköterskor, varslat om strejker på flera intensivvårdsavdelningar. Enligt planerna skulle strejkerna vara ett till fyra dygn.

Men de tre distrikten krävde – utan att föra dialog med de fackliga organisationerna – att strejkerna ska förbjudas som en skyddsåtgärd. Tingsrätten godkände den 14 september kravet från distrikten och beslutade att vårdfacken kan dömas till böter på en miljon euro per strejk i fall de bryter mot förbudet. Tingsrättens beslut går heller inte för facken att överklaga, rapporterar Svenska Yle.

TEHYS ORDFÖRANDE Millariikka Rytkönen och Supers ordförande Silja Paavola riktar i ett gemensamt pressmeddelande hård kritik mot beslutet.

“Vi ser nu att till exempel vårdarna inom intensivvården inte har några möjligheter att kämpa för bättre anställningsvillkor trots att både rätten och riksdagen har slagit fast att deras arbete är helt oersättligt”, skriver de båda fackordföranden.

DET ÄR MYCKET OVANLIGT att en tingsrätt i Finland fattar beslut om att inskränka strejkrätten. Det senaste året har vårdpersonal återkommande protesterat i Finland för bättre arbetsvillkor och höjda löner.

Så sent som i april i år gick 25 000 finska sjuksköterskor ut i strejk. Men den gången hotade den finska regeringen med att driva igenom ett nytt lagförslag om inskränkt strejkrätt, en så kallad ”patientsäkerhetslag” – och strejken gick inte vidare i en ny fas.

människor kommer inte att acceptera fortsatta attacker mot löne- och arbetsvillkor, i en tid då storföretagens vinster är på den högsta nivån någonsin.

KOMMENTAR Inrikes

Johan Apel Röstlund

Kritiserad Kronlid vald till andre vice talman

Efter lite om och men så kan abortmotståndaren och evolutions skeptikern Julia Kronlid titulera sig som riksdagens andre vice talman. “Välkommen ombord på tåget tillbaka till medeltiden”, kommenterar Johan Apel Röstlund.

Regnet föll tungt över ett gråmålat Stockholm när den nya riksdagen på måndagen samlades för första gången sedan valet den 11 september. Det var, åtminstone av tv-sändningen att döma, en stillsamt sömnig historia.

Det obligatoriska uppropet som aldrig tycktes vilja ta slut, byråkratisk formalia, stela leenden, en lång rad vattenkammade frisyrer och alldeles för många hårt åtdragna slipsar under de allvarsamma ansiktena. En och annan diskret gäspning syntes också bland de 349 ledamöterna.

SUCK, SÅ VAR vi här igen och vips så omvaldes den sittande talmannen, moderaten Andreas Norlén, till landets näst högsta ämbete.

Knappast dramatiskt eller egentligen ens förvånande. Han har skött sitt jobb men lär återigen få det svettigt när den kommande regeringen ska formeras.

SOM FÖRSTE VICE TALMAN röstades Socialdemokraternas mångårige riksdagsledamot Kenneth G Forslund fram. Inte heller det någon nagelbitare till val. I stället var det först vid debatten om andre vice talman som jag för en stund hajade till.

Miljöpartiets gruppledare Annika Hirvonen gjorde något så sorgligt sällsynt nu för tiden som att hålla ett litet anförande

om alla människors lika värde. Talet riktade sig givetvis mot det blåbruna förslaget att ge det prestigefyllda uppdraget till den minst sagt kontroversiella Sverigedemokraten Julia Kronlid. Ni vet den där rasistiska pajasen som varken tror på evolutionsteorin eller som vill att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar.

ANNIKA HIRVONEN förklarade att varje inskränkning av aborträtten, Julia Kronlid har tidigare motionerat om just det, kostar kvinnor livet. Hon berättade om sina besök i Sverigedemokraternas nationalkonservativa föregångsland Polen där mänskliga rättigheter stegvis avskaffats de senaste åren och där unga kvinnor nyligen dött till följd av ofrivilliga graviditeter och på grund av vården de vägrats.

Hirvonens yttrande var till skillnad från de andra som ställde sig i talarstolen ett känslomässigt tal. Om något viktigt, som faktiskt är på riktigt här och nu.

FÖRSIKTIGA APPLÅDER FRÅN de utspridda ledarmötena i det så kallade rödgröna lägret. Från det blåbruna knäpptyst. Koalitionen bestående av moderater, kristdemokrater, fascister och liberaler som för länge sedan borde bytt namn gjorde sig i stället redo för sluten omröstning.

MEN KRONLID FICK inte majoritet. Den gången. Tre personer misstänks ha brutit partilinjen. Så en dryg timmes paus på det. Omröstning på nytt. Skärpning i leden och så räkning igen. Voilá, så gick uppdraget än en gång till SD. En uppgift som under mandatperioden 2014 till 2018 innehades av den gamla Waffen SS-beundraren Björn Söder, och nu är det alltså dags igen.

Knappast förvånande men lika fullt ridå och nattsvart mörker. Fascister på allt fler och tyngre platser i Sveriges lagstiftande församling. Snart också i en regering eller, kanske till och med ännu värre, hållandes i trådarna som styr marionetten. Redan nu står det klart att SD får lika många presidieposter i riksdagens utskott som småsyskonen M, KD och L – sammantaget.

SÅ GRATTIS SVERIGE . Vi har nu en andre vice talman som varken tror på dinosaurier eller annan vetenskaplig fakta och som gärna ser att barnmorskor och annan vårdpersonal tillåts så kallad ansvarsfrihet i frågor som rör preventivmedel och abort.

Välkommen ombord på tåget tillbaka till medeltiden. Resan lär bli lika lång och krokig som obehagligt avgrundsdjup med en destinationstid på minst fyra år. Returbiljetten kommer att bli dyr.

Foto: Axel Green

Arbetare inom städbranschen organiserar sig

Nyligen höll Stockholm LS av SAC ett uppstartsmöte för organisering inom handel och service. Över 50 personer dök upp – majoriteten migranter som arbetar inom städ.

För ett år sedan bildades ett byggsyndikat inom Stockholm LS av SAC. Genomslaget blev enormt. I SAC får man vara medlem oavsett migrationsstatus, även som papperslös, och medlemmarna kan få hjälp på flera språk. Bara efter en månad låg medlemsantalet inom syndikatet på 200 personer.

– När vi har haft rysktalande och spansktalande möten för byggsyndikatet har det flera gånger kommit personer som arbetar inom städ. Det handlar om att de vill möta facket på sitt eget språk. Sedan dess har många medlemmar efterlyst en organisering för städare, säger

Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS.

Hur ser arbetsförhållandena ut inom städbranschen?

– För papperslösa migranter som inte talar svenska ser villkoren fruktansvärda ut. Det handlar om väldigt låga löner som inte går att leva på. Ibland betalas lönerna inte ut alls. Framförallt handlar det om migranter vars uppehållstillstånd i Sverige är knutna till arbetet, vilket gör att många står ut med dåliga arbetsvillkor för att inte riskera utvisning, säger hon.

Byggbranschen är i jämförelse med städbranschen betydligt mer mansdominerad. Inom bygg arbetar man ofta i grupp, medan man inom städbranschen – som är kvinnodominerad – ofta arbetar ensam. När kvinnor arbetar isolerat på arbetsplatserna uppstår andra problem.

– Många har utsatts för sexism och sexuella trakasserier. De erfarenheterna är också viktiga att samlas kring. Det är ofta trauman som många varit väldigt isolerade i. Att då träffa andra som varit med om samma sak kan fylla en väldigt viktig funktion, säger Agnes Lansrot.

Uppslutningen visar på hur viktigt facket är för migranter. Det säger något om skillnaden i arbetsvillkor berodde på språk och migrationsstatus.

PÅ MÖTET var Stockholms LS möteslokal fullsatt. Över 50 personer dök upp. Alla förutom en arbetade inom städbranschen.

– Uppslutningen visar på hur viktigt facket är för migranter. Det säger något om skillnaden i arbetsvillkor beroende på språk och migrationsstatus, säger hon.

PAMELA

OTAROLA är migrantorganisatör

på Stockholm LS. Hon har själv levt som papperslös i Sverige – och arbetade då som städare.

– Det är vanligt med exploatering inom just städbranschen. Det beror främst på att

många inte kan språket och inte fått information om vilka rättigheter de har. Många arbetsköpare ser då en möjlighet att lura arbetare, och de tar den chansen, säger Pamela Otarola.

Framöver kommer möten att hållas varannan vecka, med fokus på utbildning om rättigheter på arbetet.

Vilka lärdomar tar ni med er från byggsyndikatet?

– Vikten av att skapa organisering och gemenskap på branschnivå. En lärdom är även att när medlemmar börjar hjälpa var-

andra, så blir man mycket starkare fackligt. Det handlar om allt från utbyte av tips på olika städfirmor, att göra gemensamma blockader, till att laga mat till mötena där städarnas behov får styra. Det de vill att facket ska vara – det ska facket bli, säger Agnes Lansrot.

Foto: Privat

Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Vendela Engström

Hot och hembesök inom byggbranschen

Hot och hembesök är vardag för många migrantarbetare. Det förklarar Pelle Sunvisson från SAC Syndikalisternas byggsyndikat som nu väljer att publicera vissa av meddelandena på Twitter för att visa hur verkligheten ser ut för papperslösa byggarbetare i Sverige.

”Se dig om din jävel!!! Fattar du! Ni har redan gått över gränsen era horor! Ni ska få se!!!”

Pelle Sunvisson är en av de drivande personerna bakom det uppmärksammade byggsyndikatet, SAC:s Syndikalisternas lokala fack som bland annat organiserar

papperslösa byggnadsarbetare och som den senaste tiden dragit in stora skadestånd från oseriösa och kriminella arbetsköpare.

HAN VISAR SIN TELEFON med hotfulla sms som den senaste tiden strömmat in till de

fackligt engagerade byggnadsarbetarna. Personer som ofta saknar papper och därmed befinner sig i en extra svår situation på den svenska arbetsmarknaden.

– Alltså det här är jättevanligt förekommande. Lika vanligt som att migrantarbetarna inte får ut sina löner, och då räknar vi ändå med att det finns ett enormt mörkertal, säger Pelle Sunvisson.

BYGGSYNDIKATET har sedan starten förra hösten vuxit i medlemstal och samlar hela tiden nya medlemmar som vittnar om omänskliga arbetsförhållanden och löner som knappt går att leva på, om de ens betalas ut.

De som kontaktar facket löper hela tiden

Vi har medlemmar som fått besök av gäng som skickats ut av arbetsköparna

en risk. Arbetsköpare hotar inte sällan med att kontakta Migrationsverket för att få de anställda utvisade om de protesterar.

– En del av hoten måste naturligtvis tas på stort allvar. Vi har medlemmar som fått besök av gäng som skickats ut av arbetsköparna, säger Pelle Sunvisson.

HAN FÖRKLARAR OCKSÅ att hoten kan handla om att söka upp nära släktingar till den som protesterat eller krävt ut sin lön. Något som gör många rädda.

Nu har Pelle Sunvisson därför valt att publicera några av de hotfulla sms som kommit in på twitter för att uppmärksamma omvärlden om hur situationen ser ut.

– Jag tycker det är viktigt att förstå vilka förhållanden som råder för de som kommer hit och arbeta. Jag vill ge en inblick i hur deras vardag se ut, säger Pelle Sunvisson.

MEN DET ÄR inte bara inom byggbranschen som migrantarbetare far illa. Det senaste åren har Arbetaren åtskilliga gånger rapporterat om kriminella arbetsköpare som utnyttjar nyanlända arbetare inom bland annat restaurangbranschen.

När Stockholms LS nyligen höll ett uppstartsmöte för organisering inom handel och service, dök över 50 personer upp, majoriteten migranter som arbetar inom städbranschen.

Monarkin ifrågasätts i före detta kolonier

Den brittiska drottningen Elisabeth II:s död har riktat strålkastarljuset mot den brittiska kungafamiljen och återupplivat kritiken mot monarkin, både i England och i länder som koloniserats av britterna.

Premiärministern i östaten Antigua och Barbuda har föreslagit att hålla folkomröstning om att övergå till republik – och bryta med det brittiska statsöverhuvudet. Samma sak är Arbetarpartiet som styr i Jamaica inne på.

Det var just dessa länder i Karibien som utgjorde hjärtat av Englands första kolonialimperium i Nordamerika. Under koloniseringen fördes miljontals afrikaner som slavar till öarna, där många av dem dog på grund av hårt arbete och svält.

Dorbrene O’Marde, ordförande för Antigua och Barbudas upprättelsekommission (Reparations Commission),

säger till den amerikanska nyhetskanalen Democracy Now, att han personligen inte sörjer drottning Elizabeth II:s död. Detta eftersom hennes regeringstid hjälpte till att “dölja imperiets historiska brutalitet i uppblåst storhet, pompa och ståt.”

Den jamaikanska poeten och musikern Mutabaruka är inne på samma linje och menar att den brittiska monarkin ”representerar kriminella handlingar”.

De anser båda att det är dags att Storbritannien tar itu med sitt koloniala förflutna och ser till att ge upprättelse till de som utsattes för grymheter.

Pelle Sunvisson, Solidariska byggare

Allt fler länder i Karibien vill klippa banden till den brittiska monarkin. Foto: Tolga Akmen/TT

Text: Johan Apel Röstlund

“Det behövs en generalstrejk i Iran”

Det har gått flera veckor sedan 22-åriga Mahsa Amini dog sedan hon greps av Irans ökända moralpolis efter att hon inte burit sin huvudsjal på rätt sätt. Händelsen har rört upp starka känslor i landet och lett till de största protesterna på många år.

Runt om i världen växer demonstrationerna till stöd för proteströrelsen i Iran. Bilden är tagen under en demonstration i Irans huvudstad Teheran. Foto: Privatperson som givit bilden vidare till AP Photo/TT

Minst 200 personer har hittills dödats, enligt den Oslo-baserade mäniskorättsorganisationen Iran Human Rights, IHR. Men de verkliga dödstalen befaras vara betydligt högre än så. Regimen har satt in sina säkerhetsstyrkor som bland annat skjutit skarpt mot folkmassorna och stora delar av internet har stängts ned. Något som gör det svårt att för proteströrelsen inne i landet att få ut information om det allt mer kritiska läget.

TUSENTALS DEMONSTRANTER och journalister ska ha gripits samtidigt som lärare och studenter uppmanat till en landsomfattande strejk till stöd för de som demonstrerar. Men trots de utbredda protesterna är det långt ifrån säkert att regimen kommer att falla.

– Det här har ju varit på gång under lång tid. Protesterna dör aldrig ut men de blossar upp med jämna mellanrum och det har ju funnits en ständig motståndsrörelse sedan 43 år. Samtidigt som jag blir extremt glad av alla de som går ut på gatorna och protesterar så blir jag också extremt orolig, för regimen mördar folk på löpande band just nu.

DET SÄGER den svenska exiliraniern Foujan Rouzbeh. Hon följer händelserna i hemlandet noga och hoppas samtidigt att omvärldens tryck på regimen ska öka.

För trots de senaste dagarnas fördömanden från bland annat det tyska utrikesdepartementet och Kanadas premiärminister Justin Trudeau krävs det betydligt mer, förklarar Foujan Rouzbeh för Arbetaren.

Stora demonstrationer har ägt rum i ett flertal städer världen över, bland annat i London, Stockholm och Göteborg.

– Det finns jättemycket man kan göra som privatperson. Allt från att sprida artiklar och information om det som händer till att delta i demonstrationer. Sedan är det också viktigt att sätta tryck på makthavarna. Få dem att uttala sig och kalla upp den iranska ambassadören på möte, eller ännu hellre utvisa honom. Kontakta dina politiker i Europaparlamentet och pressa på. Alla ageranden från omvärlden ger fortsatt kraft till proteströrelsen inne i Iran, säger Foujan Rouzbeh.

Samtidigt sprids det också rykten om slitningar inom den iranska regimen. Bland annat om arresteringar inom mili-

tären. Men för att upproret inte ännu en gång ska slås ned krävs att protesterna växer ytterligare inom landet.

– Problemet nu är att landet fortfarande rullar trots demonstrationerna. Det skulle behövas en generalstrejk som slår ut hela infrastrukturen, säger Foujan Rouzbeh.

Foujan Rouzbeh följer händelserna i hemlandet noga och hoppas att den internationella proteströrelsen också ska växa till stöd för det iranska folket. Foto: Privat

Demonstration på Cypern till stöd för proteströrelsen i Iran. Foto: Philippos Christou/AP/TT

Byggfackets protester gav resultat

Den 16 september genomförde byggfacket Solidariska byggare indrivningsblockader på nio arbetsplatser runt om i Stockholm. Foto: Julia Lindblom

Fredagen den 16 september genomförde byggfacket Solidariska byggare indrivningsblock ader på nio arbetsplatser runt om i Stockholm. Även en blockad av en städfirma utfördes. Efter protesterna har flera företag betalat uteblivna löner och huvudentreprenörer avslutat samarbetet med de arbetslivskriminella firmorna.

Det är andra gången under loppet av ett år som SAC Syndikalisternas byggsyndikat “Solidariska byggare” kör runt minibussarna till byggarbetsplatser runt om i Stockholm.

Närmare 30 personer, merparten migrantarbetare från Ukraina, Uzbekistan, El Salvador och Venezuela, deltar i aktionsdagen den 16 september.

– Vi märkte att det var dålig uppslutning på varje enskild protest, så därför bestämde vi oss för att pröva idén med en gemensam protestdag, säger Emil Boss, förhandlingssekreterare på SAC Syndikalisterna.

EN INDRIVNINGSBLOCKAD är ett arbetsrättsligt begrepp som avser att en fackförening har rätt att utöva påtryckningar mot en arbetsköpare som inte betalar ut rätt lön i rätt tid. Det finns ingen exakt definition av vilka åtgärder som avses, men ofta rör det sig om protester vid arbetsplatser och uppmaningar till bojkott.

Jaroslav Telesnytskyj är en av de som deltar i protesterna den här fredagen. Han kom till Sverige för några år sedan från ukrainska Rivne. Tack vare vänner från Polen fick han hjälp med boendet. I hemlandet har han tre barn att försörja, och

även en son som flyttat med honom till Sverige som just nu studerar inför gymnasiet.

Jaroslav Telesnytskyj genomgår en cancerbehandling och har därför inte kunnat arbeta den senaste månaden. Ändå får han ingen sjukpenning.

Under åren i Sverige har Jaroslav Telesnytskyj arbetat på många byggarbetsplatser runt om i landet, ofta som papperslös. Han berättar att han, innan han gick med Solidariska byggare, inte hade en aning om sina fackliga rättigheter.

– Få migranter vet om om vilka rättigheter de har. Det finns massor av underentreprenörer och oseriösa firmor som utnyttjar den här okunskapen. Firmorna kan vara registrerade i Litauen eller Polen. När migranter kräver sina löner säger firman att ”vi har ingenting med det här att göra”. Sedan sätter de firman i konkurs och arbetaren står utan någonting, säger Jaroslav Telesnytskyj.

Indrivningsblockader menar Jaroslav Telesnytskyj är ett effektivt sätt för migrantarbetare att tvinga företagen till åtgärder mot arbetslivskriminaliteten.

UNDER DAGEN BESÖKS nio byggarbetsplatser i förorter runt om i Stockholm. Vid stoppen delas flygblad ut till byggnadsarbetare och förbipasserande, information om villkoren spelas upp ur en högtalare och mindre demonstrationer genomförs.

Bland annat görs ett stopp vid håltagningsfirman 08betonghåltagning AB, som anlitat papperslösa arbetare och betalat långt under kollektivavtalsenlig lön, och som Arbetaren tidigare rapporterat om.

Minibussarna stannar även vid byggfirman Hallproman Sverige AB. Under flera månader arbetade en byggarbetare från Uzbekistan, medlem i Solidariska byggare, på arbetsplatsen utan att få lön. Efter blockaden betalades hundratusen kronor ut till medlemmen.

ÄVEN KONTORET till en städfirma besöks under eftermiddagen. Byggnadsarbetarna visar solidaritet med städare, som inte fått ut sina löner.

Genesis de los Angeles är städare och medlem i Stockholms LS.

– Det gör ont att se hur personer med maktstatus i det här landet utnyttjar migranter. När migranter inte kommer för att ta andras jobb, utan för att arbeta. Jag vill att mitt arbetstillstånd respekteras. Att jobba svart eller utan papper är inte ett alternativ för mig, säger hon till Arbetaren.

BUSSARNA STANNAR utanför Veidekkes bygge på Stora Mossen IP. Företaget agerar direkt efter att byggfacket genomfört protesten.

– De som var på plats undrade förstås vad som stod på när SAC kom dit och demonstrerade och satte upp lappar. Det tillsattes en krisorganisation och redan efter några timmar kunde vi göra en snabbanalys av Meromet AB. Det visade sig att de här arbetarna gjort helt rätt som protesterat. Det var ett skurkföretag som anlitats, så vi kastade ut dem samma dag, säger Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke.

Lennart Weiss berättar att Veidekke efter en tillsynskontroll kunde se att lönerna för flera arbetare låg långt under avtalsenlig lön.

– Efter att vi avslutade samarbetet med Meromet AB har vi haft kontakt med både Byggnads och SAC Syndikalisterna. En sak är att kasta ut dem från arbetsplatsen, men sedan måste också medlemmarna få sina fackliga rättigheter tillgodosedda, säger Lennart Weiss och fortsätter:

– Det brukar ju sluta med att sådana här företag går över gatan och hittar nya kunder. Vi kommer också följa upp detta och anmäla detta till myndigheterna. Det här företaget kan lugnt räkna med att vi anmäler både till Skatteverket och ekobrottsmyndigheten. Sådana här företag

Jaroslav Telesnytskyj, byggarbetare

Få migranter vet om om vilka rättigheter de har. Det finns massor av underentreprenörer och oseriösa firmor som utnyttjar den här okunskapen.

Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke Foto: Veidekke

Genesis de los Angeles Foto: Julia Lindblom

Jaroslav Telesnytskyj (t.v.) med en kamrat i byggfacket Solidariska byggare Foto: Julia Lindblom

Emil Boss, förhandlingssekreterare på Solidariska byggare

har lärt sig att sätta upp en schysst fasad. Eftersom som så få huvudentreprenörer kontrollerar och jämför uppgifterna, är det lätt för dem att slinka igenom garnet.

ETT LÄNGRE STOPP under aktionsdagen äger rum vid Handelshögskolan på Sveavägen. Byggarbetarna ställer upp sig på led och ur högtalarna strömmar tonerna till

den klassiska kamplåten “There is power in a union”.

Ett mindre företag, Bygg-gänget AB, dränerar just nu grunden till högskolan. I våras vägrade företaget betala ut löner till flera arbetare från Georgien, som då uppsökte SAC Syndikalisterna. Arbetarna blev enligt facket utlovade 120 kronor per timme, men fick i slutändan endast betalt för SL-kort för att kunna ta sig till jobbet.

– Det skedde på andra platser runt om i Stockholm, men vi tycker det är högst problematiskt att en etablerad institution som Handelshögskolan anlitar dem, säger Emil Boss.

Lawab, som anlitade företaget i våras, valde att avsluta samarbetet. Detta efter att företaget inte loggat in i personalliggaren och arbetare på byggarbetsplatserna inte kunnat uppvisa ID06-kort.

Jakob Wallin, VD på Lawab, säger att företaget återkommande skickat felaktiga

fakturor och misskött sig i förhållande till beställare.

PASSERKORTSYSTEMET ID06 har till syfte att kontrollera vilka arbetare som befinner på arbetsplatsen, att skatter betalas och att de som arbetar har arbetstillstånd.

– Vi har personalliggare på alla våra projekt och vill inte ha anställda som jobbar svart för oss. Det här företaget loggade inte in i personalliggaren och det är högst problematiskt när anställda saknar ID06kort. Företaget gjorde även allvarliga fel på arbetsplatsen som fick ekonomiska konsekvenser för oss och för beställare, säger Jakob Wallin.

I en mejlkommentar till Arbetaren skriver Hanna Flodmark, kommunikationschef på HHS, att Handelshögskolan har som ambition att vara en bra arbetsplats och att de i upphandlingsprocessen tagit in anbud från ett antal byggbolag.

Det som måste hända, det är att LO tar itu med att organisera gästarbetare. Då måste även facket anpassas så att det blir mer relevant för gruppen.

Demonstration utanför Handelshögskolan i centrala Stockholm. Foto: Julia Lindblom

“Vi har efter bakgrundskontroll valt ett bolag som kunnat ge ett seriöst anbud och som visat att de följer gällande lagar och regler. Vi har inte kunnat se några tecken på olämpliga förhållanden i bolaget vid vår byggarbetsplats på Handelshögskolan”, skriver Hanna Flodmark i mejlet.

Även om de sköter sig på ert objekt, tycker ni inte det är problematiskt om de agerat fel på andra arbetsplatser?

“Vi undersöker det vi kan och om det framkommer nya uppgifter och bevis får vi ta ställning till det då.”

Arbetaren har sökt Christian Fagan, vd på Bygg-gänget AB, som avböjt att ställa upp på intervju.

Han menar att man i Sverige kommit en bit på vägen för att bekämpa arbetslivskriminaliteten.

– Regeringen har bland annat lagt fram en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet, som innebär fler lagar och kontroller. Det pågår även fler myndighetsgemensamma samarbeten. Detta är viktigt. Men den andra pusselbiten är lika viktig och där är det sämre ställt.

Emil Boss menar att alla reformer kommer att vara ett slag i luften så länge som de stora LO-facken inte förmår hjälpa gästarbetare och tillvarata deras intressen.

– Då kommer ändå ingen använda de fina lagarna, eftersom ingen representerar de papperslösa. Då kan migrantarbetarna ha vilka rättigheter som helst på papperet. Det som måste hända, det är att LO tar itu med att organisera gästarbetare. Då måste även facket anpassas så att det blir mer relevant för gruppen.

Emil Boss menar att facken bland annat måste bedrivna verksamhet på arbetarnas språk för att kunna nå ut och göra nytta för gruppen.

Hur är det att vara papperslös i dag på svenska byggen?

– Fruktansvärt. Jag har suttit med kanske 300 papperslösa byggarbetare. Man är inte säker på om man kommer få lön. Man pratar om hur stor chansen är att få lön, är det 50/50 eller 70/30? Det tycker vi är alarmerande.

PÅ ARBETAREN.SE

En dag med solidariska byggare — Videoreportage

EMIL BOSS ÄR ORGANISATÖR och förhandlingssekreterare på Solidariska byggare.

Vykort från Marinaleda

Marinaleda har drygt 2 600 invånare och ligger i Spaniens sydligaste region Andalusien, historiskt en av Spaniens fattigaste. Foto: Mathias Engwall

Text: Elin Lindman och Mathias Engwall Foto: Mathias Engwall

Marinaleda – en liten by i Andalusien där nästan alla har arbete och rätt till ett eget hus för 15 euro i månaden. Där Che Guevara pryder sporthallens vägg, gatorna är döpta efter poeter och revolutionärer och borgmästaren kallas för Spaniens Robin Hood. Där de politiska motsättningarna skaver men kampen för en annan värld fortsätter. Vykort från Marinaleda REPORTAGE

Det är i slutet av september i Marinaleda. Vid första anblicken ser byn ut som de flesta andra små byar på den andalusiska landsbygden. Med sina vita stenhus liknar den på avstånd en liten vit ö i ett ljusgrönt hav av olivfält.

Tittar en närmare ser man vad som gör den speciell. Här har gatorna namn som Calle Che Guevara, Gandhi och Pablo Neruda. På stadshuset hänger en antikrigsbanderoll. Kommersiella skyltar och reklam lyser med sin frånvaro. På murar och hus samsas politiska budskap med utopiska målningar. Byns paroll “Una utopia hacia la paz”, en utopi för fred, står skrivet på allt från brunnslock till parkarbetarnas västar.

– Periodistas! Journalister! ropar barnen på skolgården vi passerar på vägen in i samhället. Detta är inte en by dit turister söker sig. Men desto fler journalister.

syndikalistiska och socialistiska idéer har djupa rötter i den torra myllan.

1978 blev Juan Manuel Sánchez Gordillo vald till borgmästare i de första demokratiska valen efter den spanska diktatorn Francisco Francos död. Rollen som borgmästare har han haft sedan dess.

Han var historieläraren som skulle bli världskänd som Spaniens Robin Hood, då han under den ekonomiska krisen 2012 ledde stormningar av matbutiker för att folk behövde mat.

I början av 1980-talet började “La lucha”, kampen, med målet att göra Marinaleda till en utopi genom att ge byns arbets- och bostadslösa jobb och ett hem. Det viktigaste slagordet lydde “La tierra para quien la trabaja” – jorden för den som brukar den.

DET HELA BÖRJADE MED att en del av hertigen av Infantados land ockuperades för att odla och skapa mesta möjliga arbete, för flest möjliga människor. Detta skulle göras

genom ett kooperativ där alla har samma lön och där mervärdet återinvesteras och fördelas för arbetarnas egna välfärd.

Efter nio slitsamma år av ockupationer, hungerstrejker och protester –hela tiden med fredlig civil olydnad som strategi – fick Marinaleda marken som i dag kallas El Humoso. 1 200 hektar mark som blev hjärtat för byns kooperativ, och byns ekonomiska motor. Några år senare byggdes fabriken El Humar för att förpacka och förädla de odlade grönsakerna.

När vi kliver in är fabriken tom, förutom på kontoret. En kvinna där berättar att sommaren varit extra svår i och med torkan.

– Därför har vi lagt om till att odla bomull i stället för paprika. Snart startar

Stadshuset i Marinaleda.

Foto: Mathias Engwall

I början av 1980-talet började “La lucha”, kampen, med målet att göra Marinaleda till en utopi genom att ge byns arbets- och bostadslösa jobb och ett hem.

Oberoende av befattning har alla anställda samma lön

olivsäsongen och sen får vi se hur det blir med kronärtskockorna i november.

I DAG ÄR OMSÄTTNINGEN cirka sex miljoner euro och under de mest arbetsintensiva perioderna arbetar 400 personer i kooperativet, varav en majoritet är kvinnor. Med 2 600 invånare i byn är kooperativet den största arbetsgivaren.

Arbetet leds av mottot “Arbeta mindre för att alla ska kunna arbeta”. Det resulterar i arbetsdagar på 6,5 timmar och ett roterande arbetsschema beroende på säsong och behov. Oberoende av befattning har alla anställda samma lön, omkring 1 200 euro.

Samma lön gäller för alla kommunalt anställda i Marinaleda. En ringa lön kan tyckas men i och med att boende, barnomsorg, bassäng och kulturliv är så mycket billigare, eller gratis, så är ändå levnadsstandarden i Marinaleda högre än i andra byar i området.

Arbetslösheten i Marinaleda har sedan

kooperativet startade varit bland den lägsta i Andalusien. Just nu ligger arbetslösheten på omkring 10 procent, vilket kan jämföras med snittet i regionen som ligger på nästan 19 procent.

Redan tidigt fanns det delade meningar om hur saker skulle gå till i byn och i dag är Marinaleda mer uppdelat än någonsin.

VI TRÄFFAR PÅ BYBON VICTORIA som säger att kapitalismen sipprar in överallt och att luften gått ur den revolutionära rörelsen. I det senaste valet vann Sánchez Gordillo med en hårsmån. På en av byns få barer sitter Jesús och dricker kaffe. Han är uppvuxen i byn och har själv ett av husen i byn som kostar 15 euro i månaden.

– Ingen kan vara älskad av alla men Sánchez Gordillo hjälper alltid de fattiga, och han har alltid hjälpt mig. Min åsikt är att många här inte vet hur bra de har det eller förstår vad Gordillo faktiskt gjort för dem.

MED TIDEN BLEV MARINALEDA en speciell plats. En stor grön park anlades, något som är ovanligt i denna del av Spanien. I den

Konservfabriken Humar i Marinaleda. Foto: Mathias Engwall

träd- och gräsbevuxna parken finns ett utegym, mängder av bänkar, lekplatser och en stor scen där band och teatrar spelar under byns många kulturevenemang.

– Här finns över 80 olika rosor, säger Victoria stolt.

Här visas också gratisbio på somrarna. Lite längre bort ligger badbassängen där byborna kan svalka sig för ett årskort på tre euro. Alla ska ha råd att bada står det på byns hemsida.

RÄTTEN TILL ETT EGET HEM har lösts genom att invånare kan ansöka om att få bygga ett hus på byns mark. Marinaledas kommun, la Junta de Andalucia och P.E.R (en statlig fond för att utveckla landsbygden) står för byggmaterial, arkitekt och byggarbetare. Husen är 100 kvm och totalt har det byggts över 350 stycken i byn. Jesús berättar att den som ansöker om hus får själv vara med och bygga det.

– Antalet byggdagar dras av på husets

totala byggkostnad på 35 000 euro. Sedan bestämmer husägaren själv hur mycket som ska betalas av i månaden – dock minst 15 euro. Det blir väl min sonson som kommer att ha betalat av allt, skämtar Jesús.

När olivsäsongen inleds kommer arbetare från både närliggande byar och migranter för säsongsjobb i kooperativet. Solen gassar och det är över 30 grader varmt. Samtidigt hänger skuggorna över Marinaleda.

DET TALAS OM att El Humoso har en vräkningsorder över sig. 2018 fick Sánchez Gordillo en stroke och kan inte leda kampen med samma entusiasmerande kraft som tidigare. Sedan coronapandemin drog fram har de omtalade stormötena, där allt som rör byn och kooperativet bestämts tillsammans, minskat drastiskt i antal. Samma sak med de röda söndagarna, då byn tillsammans städat, byggt och tagit hand om samhället.

Det verkar omöjligt att få prata med de styrande i byn. Vi slungas ständigt vidare. De flesta verkar avvaktande, någon säger att många är trötta på journalister som kommer hit med agendan att avslöja utopins brister.

JOSÉ GER OSS LIFT en dag till byn Herrera där det närmaste pensionatet ligger. Han säger att de yngre i byn inte förstår den kamp deras föräldrar och deras vänner förde. De är intresserade av annat – fotboll, festa, droger.

– Säga vad man vill men Sánchez Gordillo är en man av folket. Han har inget palats vid havet som många andra borgmästare har, säger han.

Trots de delade meningar och motsättningar som finns i Marinaleda är facit att Sánchez Gordillo blivit omvald som borgmästare i varje val sedan 1978. Men i det senaste valet 2019 vann han med endast två procents fördel mot oppositionen

REPORTAGE ”Vykort från Marinaleda

Bostäder i Marinaleda.

Foto: Mathias Engwall

Säga vad man vill men Sánchez Gordillo är en man av folket. Han har inget palats vid havet som många andra borgmästare har

José, boende i Marinaleda.

Avanza Marinaleda, ett parti inte lika långt ut på vänsterkanten.

DÅ KANDIDERADE hans parti CUT tillsammans med Adelante Andalucía, en valallians där även Podemos och Izquierda Unida (IU) är ingår. I maj nästa år är det val igen.

Orden “En annan värld är möjlig” pryder porten in till syndikalistfackets bar. På eftermiddagen samlas flera av kooperativets arbetare där för att ta en kaffe, tapas och dricka öl. Mannen i baren lovordar Sánchez Gordillo men vill inte uttala sig om byn. En arbetare slinker in för en kaffe och berättar att han jobbat på Humoso alldeles från början. Kampen ser annorlunda ut nu när folk har jobb och hem.

– Nu är det andra kamper som gäller. Mot kriget i Ukraina. Och mot Marockos ockupation av Västsahara, säger han och pekar på ett plakat om jullotteriet som i år stödjer det västsahariska folkets frihetskamp.

En skylt välkomnar besökare till Marinaleda. Foto: Mathias Engwall

Text: Jon Weman

Vad hände med konstitutionsprocessen i Chile?

Valkvällen den 4 september blev en besvikelse för många väljare som stöttat den nya konstitutionen. Denna bild är från Santiago.

Foto: Cristobal Escobar/TT

Massdemonstrationerna 2019 i Chile och folkomröstningen om en ny konstitution var ett unikt experiment i direkt folkligt deltagande. Men varför kom man inte över mållinjen? Jon Weman utvärderar nederlaget i Arbetaren.

Chile står inför en paradoxal situation: en klar majoritet förkastade i folkomröstningen den 4 september resultatet av den process som befolkningen tidigare röstat för. Gräsrotsdemokrati visade sig mycket svårare att förverkliga i praktiken än vad man räknat med.

Omröstningen gällande en ny grundlag i Chile blev en kalldusch för progressiva grupper i landet. Det var inte direkt överraskande; nästan alla opinionsundersökningar pekade åt det hållet, om än oftast med mindre marginal. Till sist segrade nej-sidan med 62 mot 38 procent. Den nya konstitutionen var tänkt att ersätta diktatorn Augusto Pinochets 40 år gamla grundlag.

Däremot var resultatet delvis förvirrande. För inte alls länge sedan röstade inte mindre än 80 procent av befolkningen för att införa en ny konstitution. En mycket brokig samling av gräsrotsbaserade, progressiva och vänsterlutande alternativ kom sedan över de kritiska två tredjedelarna i den världsunika församlingen som fick i uppdrag att ta fram den nya konstitutionen.

I nya grundlagen föreslås bland annat att hälften av alla statliga jobb ska gå till kvinnor, att aborträtten ska stärkas, att vatten inte längre kan privatiseras samt utökade rättigheter för Chiles ursprungsbefolkningar.

Den första uppenbara frågan blir: varför underkände befolkningen resultatet av den process de tidigare röstat för? Och den andra: vad händer nu, med två motstridiga folkomröstningsresultat?

CENTER-VÄNSTERALLIANSEN utsåg tidigare i år den mer kompromissvillige Gabriel Boric till sin kandidat i presidentvalet, snarare än demonstranternas radikalare favorit Daniel Jadue. Den ultrakonservative Jose Antonio Kast såg ändå ut att ha hyfsade chanser mot honom.

Det gav en antydan om att det stora upproret från 2019 – som efter att ha börjat som studentprotester vidgades till ett brett ifrågasättande av hela samhällsmodellen som så småningom fokuserade på just grundlagskravet – tappat fart och de politiska vindarna vänt.

Men Boric vann trots allt med någorlunda marginal, och den nye presidenten gjorde det till ett av sina högst profilerade projekt att föra det nya grundlagsförslaget till målet. Varför då denna skarpa omsvängning?

DET BRUKAR VARA LÄTTARE att göra revolution än att förverkliga dess mål, lättare att ta makten än att använda den, och lättare att protestera än att genomföra reformer. Många lokala ledare och profiler som

klivit fram under demonstrationerna åtnjöt stort förtroende, och framhöll gärna med stolthet att de stod oberoende från och inte hade någon bakgrund i de politiska partierna och den traditionella politiken.

Men när de väl satt i den konstitutionerande församlingen var villkoren andra än i gatuprotesterna, konstaterar den akademiska tidskriften Nueva Sociedad i en analys. Den provokativa och karnevalsartade stilen framstod som oansvarig när den användes i detta sammanhang, från någon form av maktposition.

Upptåg som att driva med flaggan och nationalsången togs emot negativt av de flesta.

Demonstrationerna var också en synnerligen brokig rörelse, som svepte med sig en stor del av befolkningen som delade ett diffust, fast samtidigt djupt, missnöje och

Foto: Privat

Det brukar vara lättare att göra revolution än att förverkliga dess mål, lättare att ta makten än att använda den, och lättare att protestera än att genomföra reformer.

Motståndare till den nya konstitutionen firar på gatorna Santiago den 4 september 2022. Foto: Matias Basualdo/TT

mobiliserade dem bakom memes, symboler och vaga slagord.

Kravet på en ny grundlag var nästan det enda alla kunna ena sig bakom, men när det väl kom till dess innehåll blev enigheten svårare, och många av gräsrotsrepresentanterna var både ovana och ovilliga att sy ihop kompromisser.

För de stora medierna i landet, redan från början till största delen fientliga till processen, var det lätt spela upp bilden av församlingen som en ”cirkus”.

HISTORIKERN

IGOR GOICOVIC DONOSO

pekar på vad han ser som ett mer grundläggande politiskt misstag: grundlagsförslaget som till slut gick till omröstning hade kvar få tydliga ställningstaganden i frågor som berörde den stora majoriteten.

Endast sex av förslagets 388 punkter rör arbetslivet och förhållandet mellan arbetsgivare och anställda, och det bara i vaga termer, skriver han.

I stället tog grundlagen stark ställning i frågor om miljö och urbefolkningens rättigheter, som var populära bland de engagerade demonstranterna men i slutändan inte fick så stort gehör av befolkningen i stort. Det blev avslag i alla valkretsar utom i några radikala förorter till Santiago och Valparaiso – alltså även i södra Chile där den största ursprungsgruppen mapuches finns.

Och i landets gruvdistrikt och andra områden med de hårdaste miljökonflikterna vann faktiskt nej-sidan med större marginal än i landet som helhet.

Goicovic Donoso menar att Borics

regering gör samma misstag: den har inte vidtagit några ekonomiska åtgärder av betydelse trots en besvärlig situation med kraftig inflation och fallande levnadsstandard för majoriteten. Som resultat har regeringen tappat i stöd – och därför var hans uppbackning av grundlagsförslaget heller inte så mycket värt.

Vad som händer nu är fortfarande oklart. Trots allt, påpekar Nueva Sociedad, visar opinionsundersökningar att det fortfarande finns en majoritet som vill ha en ny grundlag, framför att bara reformera eller rakt av behålla den gamla, som har sitt ursprung i Pinochets diktatur.

Men hur ska ett nytt förslag tas fram? Det verkar luta åt en mer traditionell process där parlamentet får en större roll. Men parlamentet har, som i de flesta latiname -

Vad som händer nu är fortfarande oklart. Trots allt, påpekar Nueva Sociedad, visar opinionsundersökningar att det fortfarande på en majoritet som vill ha en ny grundlag, framför att bara reformera eller rakt av behålla den gamla, som har sitt ursprung i Pinochets diktatur.

Oljearbetarna ansluter sig till protesterna

Nu uppges även Irans oljearbetare ansluta sig till de omfattande protesterna mot diktaturen. Enligt uppgifter inifrån det allt mer slutna landet har hundratals arbetare inom oljeindustrin lämnat sina arbetsplatser med slagord som ”död åt diktaturen” och ”var inte rädda, vi är tillsammans”.

rikanska länder, inte heller något stort förtroende.

I undersökningarna säger sig många föredra att ge ”experter” en stor del av ansvaret. Det lär dock vara svårt att förverkliga praktiskt, eftersom experter i praktiken alltid kommer att vara politiskt utsedda och ha en bestämd politisk profil.

Massdemonstrationerna 2019 och konstitutionsprocessen var ett unikt experiment i direkt folkligt deltagande. Men det faktum att den i slutändan inte kom över mållinjen betyder att man också måste utvärdera experimentet ärligt och reflektera över svårigheterna varje sådant gräsrotsdemokratiskt projekt har att övervinna.

De folkliga och omfattande protesterna i Iran fortsätter. Bilder och filmer som läckt ut från den allt mer slutna diktaturen visar hur tonårsflickor kastar sina huvudsjalar och protesterar utanför och inne på skolor runt om i hela landet.

Samtidigt ökar också polisens och de ökända säkerhetsstyrkornas repression. Över 200 personer ska ha dödats under den senaste månadens demonstrationer som startades efter att 22-åriga Mahsa Amini dog i samband med ett ingripande från den så kallade moralpolisen.

UNDER TISDAGSMORGONEN kom uppgifter om att arbetare inom Irans mäktiga och mycket viktiga oljeindustri nu också gett sig in i proteströrelsen. Med uppmaning om strejk ska flera hundra arbetare lämnat ett flertal oljeraffinaderier i kust-

provinsen Bushehr vid Persiska viken samtidigt som de ropade slagord som ”död åt diktatorn”.

Enligt oppositionella iranska medier ska de redan ha inlett en strejk. Om den sprider sig spår många politiska experter att det kan bli ytterligare ett hårt slag mot regimen. Oljeindustrin tillhör nämligen Irans viktigaste näringar och 1979 spelade oljearbetarnas strejk en viktig roll för revolutionen.

SAMTIDIGT kommer hela tiden nya uppgifter om fortsatta demonstrationer. Inte minst i huvudstaden Teheran där nyhetsbyrån AFP rapporterar att polisen skjutit in i folkmassor som samlats på gatorna.

“Det går inte att fängsla kampen”

Mimi Ercolano är en av flera fackliga representanter som står under utredning i Italien för att ha organiserat olagliga strejker och blockader. Arbetaren möter henne för ett samtal om facklig kamp i efterdyningarna av det italienska valet.

Mimi Ercolano vid skrivbordet i SI Cobas lokaler i Neapel. Foto: Julia Lindblom

Mimi Ercolano fick en varning av italienska polismyndigheten förra hösten. Hon beskrevs som “socialt farlig” för att ha organiserat protester och strejker Foto: Privat

Text: Julia Lindblom

I ett högt tegelhus, inte långt från centralstationen i Neapel ligger fackföreningen SI Cobas kontor. Det senaste året har inneburit stora utmaningar för verksamheten.

I juli greps sex fackliga organisatörer tillhörande gräsrotsfacken SI Cobas och USB i Piacenza i norra Italien. Bland de gripna fanns SI Cobas grundare Aldo Milani. De fackliga aktivisterna stod bland annat anklagade för att ha genomfört otillåtna demonstrationer, kriminellt samröre, våld mot tjänsteman, störande av allmän ordning och sabotage.

SI Cobas och USB, Unione Sindacale di Base, är två italienska fackföreningar som organiserar tusentals migrantarbetare i logistiksektorn. De senaste åren har de genomfört ett flertal uppmärksammade strejker och blockader på bland annat FedEx och Amazon i Piacenza.

I AUGUSTI FRIADES aktivisterna från de allvarligaste anklagelserna, bland annat den om kriminellt samröre. Fortfarande återstår dock anklagelserna om att ha stört den allmänna ordningen, och varje dag måste de fackliga organisatörerna anmäla sin närvaro på polisstationen.

Mimi Ercolano är organisatör på nationell nivå och har varit aktiv i gräsrotsfacket i sex år. Hon har en bakgrund som forskare i marinbiologi, men övergav studierna när hon fick sitt första barn för att försörja sin familj. Sedan dess har hon arbetat inom hotell- och restaurangbranschen, men också inom olika kooperativ. Numera arbetar hon heltid med den fackliga verksamheten.

Tror du att en liknande situation skulle kunna uppstå i Neapel?

– Jag tror att vi kommer att få se en liknande utveckling även här. Även i Neapel pågår utredningar i samband med strejker, vägblockader och protester vi genomfört. Våra organisatörer betraktas som ”subversiva element”. Men efter gripandena i somras anordnades stora demonstrationer mot den fackliga repressionen och många reagerade.

För drygt ett år sedan knackade två polismän på dörren till Mimi Ercolanos hem för att delge henne en skriftlig varning. De överlämnade ett dokument som

beskrev Mimi Ercolano som ”socialt farlig”. De meddelade att hon stod under observation.

– De säger att om jag fortsätter organisera strejker och protester kommer även jag behöva stämpla på polisstationen varje dag. Det kändes litegrann som att få ett gult kort i fotboll. Jag skämtade om att de skulle ta mig direkt till kvinnofängelset i Pozzuoli. Här i Neapel vimlar det av människor med kopplingar till camorran och maffian, och så kallar de mig socialt farlig? Men jag kommer aldrig att sluta med den fackliga organiseringen. Det som händer får hända. Det går inte att fängsla kampen.

Hur kommer den nya regeringen som leds av Georgia Meloni, som har ett neofascistiskt förflutet, slå mot gräsrotsfack som SI Cobas?

– I frågan finns redan ett tolkningsfel. Det är sant att den regeringen är ny, men den är inte särskilt annorlunda från den förra. I tiotals år har PD styrt här i Italien, förutom en kort period då den populistiska femstjärnerörelsen allierade sig med det högerradikala partiet Lega.

Mimi Ercolano menar att det tidigare regeringspartiet Partito Democratico redan för några år sedan accepterade Salvinis ”säkerhetsdekret”, som slår mot migranter och inskränker demonstrationsfriheten.

– De införde även reformen ”la Buona Scuola”, som bygger på ett system mellan alternerande gratisarbete och utbildning, helt enkelt ett sätt att spara in pengar på skolan. Det finns redan social orättvisa i det här landet. Men vi tror att repressionen mot facklig verksamhet kommer att intensifieras, som alltid med en högerregering. Meloni kommer först ta några steg tillbaka, men sedan kommer den tidigare premiärministern Draghis agenda att fortgå. Det kommer fortfarande vara arbetarna som får betala för krisen. Meloni kommer inte behöva slösa tid på saker som redan gjorts. Sedan vet jag inte om den här regeringen kommer att vara särskilt länge. Italien har ständigt nya “tekniska regeringar”.

Hur ser den fackliga organiseringen ut i Neapel?

– Neapel är en stad med hög arbetslös-

het, men vi har en stark rörelse av organiserade arbetslösa, den så kallade ”7-november-rörelsen”, som banar väg för en klassmedvetenhet i hela landet. Det är en kamp de arbetslösa fört i åtta år, och nu håller de även på att få igenom sina krav för rätten till arbete. Antiglobaliseringsrörelsen som var stark för tjugo år sedan i Italien är numera fragmentiserad. Nu har klimatrörelsen Friday for Future fått ut många ungdomar på gatorna, men det är demonstrationer som varar en dag och sedan glöms bort. Men Friday for Future har samtidigt allierat sig med 7-novemberrörelsen, och klimatkampen har blivit politiserad på ett helt annat sätt.

ARBETAREN HAR TIDIGARE rapporterat om arbetsplatskamper som facket drivit i Neapel. Bland annat om konflikten i hamnen, arbetslösas protester och om fabriksarbetares organisering på bilfabriken FCA.

I Neapel organiserar SI Cobas även sophämtare, städare, butiksväktare och arbetare inom logistiken.

– I Neapel fanns det när vi startade facket 2016 inte ens ett kontor. Vi fick hålla möten utanför barer nära lagerbyggnader där vi organiserade arbetare. Nu har vi närmare 400 inskrivna medlemmar och finns närvarande på många mindre arbetsplatser. I Neapel är arbetet mer politiskt än i de andra städerna, inte enbart strikt fackligt.

PÅ ARBETAREN.SE

Fackledare satta i husarrest i norra Italien

Antiglobaliseringsrörelsen som var stark för tjugo år sedan i Italien är numera fragmentiserad.

Daniel Ådin: ”Monarkin är en rest från historien”

“Det är dags att avskaffa monarkin, införa republik och låta uppdraget som statschef utses demokratiskt.” Det skriver Daniel Ådin från Republikanska föreningen i en debattartikel i Arbetaren.

Så har nu Elizabeth II av Storbritannien, Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Belieze, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua nya Guinea, Saint Christopher och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna samt Tuvalu, gått hädan.

Hon var regerande drottning i 70 år. På samma tid har USA haft 14 presidenter, Sverige har haft 10 statsministrar och kommunistpartiet i Kina har haft 7 partiledare.

Redan innan hennes död diskuterades hennes status som regent i många av de länder som tidigare tillhört det brittiska imperiet. Nu har dessa tagit fart igen. Elizabeth II var en mycket populär drottning. Nu ifrågasätts om sonen Charles kommer att kunna fylla hennes skor.

Däri ligger en svaghet i monarkin som företeelse. Stödet för monarkin bygger inte längre på kungen eller drottningens konstitutionella roll i samhället utan mer i rollen som galjonsfigur. Några få förespråkare försöker hävda någon sorts samband mellan stabilitet och monarki men för de

flesta är tradition och kunglig utstrålning det viktigaste argumentet för monarkins bevarande. Kung Charles III har inte samma fläckfria, självuppoffrande framtoning som sin mor. Påstådd otrohet, skilsmässan från Diana och diverse mindre skandaler har skadat hans rykte. Inte för att dessa handlingar skiljer sig nämnvärt från hur hundra tusentals vanliga britter levt sina liv.

Vår svenska monark är nu inne på sitt 49:e år som Sveriges statschef. Han måste anses relativt omtyckt men långt efter kronprinsessan Victoria i fråga om popularitet. Många anser också att det är dags för kungen att kliva av och lämna över till Victoria. Precis som i Storbritannien (och resten av imperiet) är monarkens roll i Sverige högst ceremoniell. Men är Victorias popularitet argument nog för att bevara en obsolet företeelse som monarkin?

Hur vi än vrider och vänder på det är monarkin en rest från historien. Det märks också i den grundlag som reglerar tronföljden. Den har sin grund i ett avtal mellan Sveriges riksdag och den franske fältmar-

Behöver vi en lycklig kärnfamilj på tronen, behöver vi nyhetsrapportering när en sexåring, precis som alla andra sexåringar börjar i förskoleklass?

Daniel

Foto: Paulina Holmgren

skalken Jean Baptiste Bernadotte 1810. Oavsett Victorias popularitet har hon inte rätt att byta religion (det gäller även hennes barn), hon får inte resa utomlands utan kungens tillåtelse och såväl Victoria som Carl Philip och Madeleine behövde pappas tillåtelse och ett regeringsbeslut för att gifta sig.

En anledning till att kung Charles III nu ifrågasatts är för att han inte fyller rollen som förebild för det som är rätt och riktigt. Det är ingen som tvivlar på att han kan utföra sin plikt i den brittiska demokratin men det tycks sekundärt. Är det på samma sätt i Sverige?

Behöver vi en lycklig kärnfamilj på tronen, behöver vi nyhetsrapportering när en sexåring, precis som alla andra sexåringar, börjar förskoleklass? Behöver vi se när en stolt familjefar sågar ned en julgran dagen innan jul för att vi ska känna oss nöjda? Är det värt priset att Sveriges högsta företrä-

dare, Sveriges statschef, inte utses demokratiskt?

Kronprinsessan Victoria är en bra galjonsfigur för Sverige. Hon är säkerligen också kompetent att axla sitt konstitutionella ansvar när hon väl blir regent. Frågan är väl snarare om hon inte borde få uppdraget utifrån kompetens och lämplighet i stället för att ärva tornen från sin pappa. Det är dags att avskaffa monarkin, införa republik och låta uppdraget som statschef utses demokratiskt. Låt kompetens och lämplighet bli de enda kriterierna för nästa statschef.

DANIEL ÅDIN

Är det värt priset att Sveriges högsta företrädare, Sveriges statschef, inte utses demokratiskt?

Storbritanniens drottning Elizabeth II och Sveriges kung Carl XVI Gustaf år 1997. Foto: Ola Torkelsson/TT

Arbetaren släpper jubileumsbok

Den 30 september släppte Federativs förlag en antologi med 50 texter om tidningen Arbetarens historia. I boken finns bland annat texter om tidningens antinazistiska hållning under andra världskriget, dess största avslöjanden av korruption och missförhållanden, och artiklar med den radikala feministiska prägeln som Elise Ottesen-Jensen införde redan på 1920-talet.

Nyligen släpptes jubileumsboken Arbetaren – 100 år som fri tidning. Hur har arbetet med boken sett ut?

– Kul, lagom rörigt och mycket intensivt! I stort sett allt textarbete gjordes mellan sensommaren 2021 och mars 2022. Det har varit väldigt givande att ha kontakt

Arbetaren fyller 100 år och nu släpps Arbetarens jubileumsbok – en antologi om tidningens historia som frihetlig socialistisk pressröst i Sverige. Arbetaren ställer tre frågor till Amalthea Frantz som är en av bokens redaktörer.

med både nya och gamla medarbetare. Och att rota i tidningslägg och arkiv, säger Amalthea Frantz som varit redaktör för boken tillsammans med Fanny Hökby.

Vad kan en läsare förvänta sig?

– Att lära sig nytt och samtidigt ha ganska roligt. Vår ambition är att ha texter på flera nivåer: vissa passar en nyfiken nybörjare på arbetarrörelsens historia, andra går djupare och innehåller nyheter även för experterna. Det är en väldig bredd på ämnena, men den rödsvarta tråden finns där.

Är det någon särskild del av Arbetarens historia som du tror kommer överraska läsarna?

– Säkert – men olika läsare kommer att bli överraskade av olika saker! Till exempel av vad folk kunde skriva om varandra på 1920-talet. Eller vilka stora avslöjanden tidningen har gjort. Eller det envisa arbetet med en fond för grävande journalistik på 1980-talet.

– Om jag ska försöka sammanfatta, så tror jag att läsarna kommer slås av hur Arbetaren varit såväl modig som aktivistisk, men också humoristisk under nästan alla de hundra åren.

Arbetarens ­arkiv finns nu tillgängligt för alla

Vill du läsa dagsfärska rapporter om andra världskriget eller hur man skrev om skotten i Ådalen 1931? I och med att Arbetaren fyller 100 år har tidningens arkiv digitaliserats och finns nu tillgängligt för prenumeranter.

I samband med att tidningen fyller hundra år i har en digitaliseringssatsning gjorts för att tillgängliggöra Arbetarens arkiv för allmänheten. Tidningens första nummer utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har Arbetaren alltjämt varit en fri, kritisk och syndikalistisk röst på arbetarnas sida. Fram till 1957 utkom tidningen sex dagar i veckan, och det är dessa tidningslägg som har digitaliserats.

– Det här är något som vi hållit på med sedan förra våren. Då kändes det som ett omöjligt stort projekt. Det handlar om 99 000 sidor som skulle skannas, göras till en digital fil för att sedan läggas upp i arkiv. Nu har vi visat att det faktiskt gick, genom att ta en sak i taget och inte ge upp. Jag vill tacka alla på Kungliga biblioteket och Riksarkivet som hjälpt oss med detta. Men även Federativs förlagshus som finansierade det här projektet, säger Fanny Hökby som är projektledare för Arbetarens 100-årsjubileum.

Samtliga nummer mellan 1922 och 1957 finns sökbara i Svenska dagstidningar och tillgängliga för alla prenumeranter via Arbetarens hemsida. Arkivet är även tillgängligt i sin helhet via Kungliga bibliote -

ket i Stockholm och på några andra bibliotek i landet.

Varför är det viktigt att arkivet digitaliseras?

– Dels för att tidningsmaterialet är så skört att det riskerar att gå sönder om för många bläddrar i det. Men även för att tillgängliggöra det för allmänheten. Nu får alla tillgång till tidningens arkiv.

Fanny Hökby menar att det unika med Arbetaren är att den konsekvent bevakat och kritiskt granskat arbetsmarknaden sedan starten 1922. Men även att tidningen tidigt stod upp för alla människors lika värde och allas rätt att leva och försörja sig.

– Arbetaren spred de syndikalistiska värderingarna med solidaritet och självhjälp och tog tidigt ställning mot både Hitler och Stalin. Den linjen har hållits konsekvent, oavsett vilka repressioner tidningen utsatts för. Tidningen har även avslöjat missförhållanden och korruption inom exempelvis sjukvården och rättsväsendet.

Är det något som överraskat dig i arkiven?

– Jag var inte beredd på att det skulle vara så roligt. Tidningen är fylld med mycket humor med satirbilder nästan varje dag. Det fanns även humor i själva formen. Texterna kunde vara både bitska och satiriska på ett sätt som går hem även i dag.

Har du tips på något man kan börja söka på i arkivet?

– Titta på satirbilderna, de är otroligt roliga. Ett tips är att kolla igenom tidningens första år, då var de väldigt politiskt träffsäkra. Under 1930- och 1940-talet fanns det otroligt vassa bilder som riktas mot både Hitler och den svenska regeringen som förtjänar att gås igenom. Det finns ingen som har överblick över hela materialet, så är man intresserad finns det mycket spännande att hitta. Ett annat tips är att läsa Ottars första texter, då kan man se hur före sin tid hon var.

För prenumeranter nås arkivet gratis på Arbetarens hemsida.

BESÖK ARBETAREN.SE/ARKIVET

Kända anarkister som skrivit i Arbetaren

Arbetaren har under dess 100-åriga historia haft flera kända skribenter som även varit aktiva syndikalister. Många vars namn sällan tas med i den allmänna historieskrivningen. Här är fyra mer eller mindre kända anarkister och syndikalister som publicerat texter i Arbetaren genom åren.

Nisse Lätt (1907-1988)

Föddes 1907 och växte upp på en gård i Södermanland, gick till sjöss vid 17 års ålder och anslöt sig i unga år till SAC. I början av 1930-talet var han en av initiativtagarna till att bilda Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund (SUF) och han var länge redaktör och ansvarig utgivare för den anarkistiska tidningen Brand.

1937 begav han sig till inbördeskrigets Spanien, där han anslöt sig till den anarkistiska Durruti-kolonnen. Efter en krigsskada arbetade han på ett kollektiviserat jordbruk i Aragonien.

Lätt var syndikalist, en flammande agitator och skribent vars skrifter fortfarande glöder och uppviglar.

Britta Gröndahl (1914-2002)

”Syndikalism är en revolutionär fackföreningsrörelse.” Så inleder Britta Gröndahl boken En ny värld i våra hjärtan där hon på svenska sammanställer flera viktiga texter för den frihetliga socialismen.

Britta Gröndahl var författare och översättare, född 1914 i Eskilstuna och kom under större delen av sitt liv att vara aktiv i den svenska syndikalistiska rörelsen. Hon var aktiv inom SAC:s internationella kommitté, arbetade som skribent för Arbetaren där hon exempelvis skrev direkt från studentrevoltens Paris 1968.

(1923-1954)

Författaren, journalisten och Arbetarens tidigare kulturredaktör Stig Dagerman blev bara 31 år men hann under sin livstid sätta djupa avtryck i så väl samtid och framtid. Med sina dagsverser, reportageresor och med sin unika känsla för ordets makt och mening kom anarkosyndikalisten Dagermans texter även att sprida sig långt utanför Sveriges gränser.

Som medarbetare och skribent i först Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Storm och senare i denna tidning, där han jobbade fram till sin alldeles för tidiga död 1954, kom hans skrivande att få enorm betydelse för en ny generation författare. Fortfarande i dag firas hans minne varje år i samband med att det prestigefyllda Stig Dagerman-priset delas ut i hembyn Älvkarleby strax söder om Gävle. Bland de tidigare pristagarna, som verkar för att värna det fria ordets betydelse, finns storheter som bland annat Yasar Kemal, Elise Johansson och Elfriede Jelinek.

Den rysk-amerikanska feministen, aktivisten och agitatorn Emma Goldman tillhör utan tvekan en av anarkismens mest välkända namn. Hennes lika dramatiska som kringflackande liv fascinerar och inspirerar fortfarande många unga aktivister världen över.

Den självbiografiska boken Anarkistiska minnen är fascinerande läsning och en dramatisk historia där hon gång på gång befinner sig mitt i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets största politiska konflikter.

Stig Dagerman

Emma Goldman (1869-1940)

1922: Arbetaren föds

Arbetaren kom till världen i en orolig tid. Förutsättningarna kanske inte var de bästa: det fanns många konkurrenter på marknaden och dessutom kunde det bli ordentligt bråkigt på redaktionen. Ändå lyckades nykomlingarna starta med en prenumererad upplaga på 5 600 exemplar och fördubbla den på ett par månader. Fanny Hökby läser Arbetarens allra första årgång och ser en tidning som är fast besluten att gå sin egen väg, med ett orubbligt frihetligt och maktkritiskt ideal.

”Et t trevligt år, mina herrar!”

En arbetarkarl med rejäla kängor och ett brett flin sparkar en kapitalist, en präst, en kung och en general i baken så de tumlar ned för en brant backe med buller och bång. Illustratören Mille Foerster har ritat teckningen som pryder förstasidan på det allra första numret av Arbetaren och han har gjort det med stor träffsäkerhet. De kommande decennierna skulle Arbetaren komma att bli vida känd för flera stora avslöjanden om just monarkin, militären och skurkaktiga arbetsgivare. Men det vet Mille förstås inte vid tiden för det första numret. Hans teckning är ett sätt att illustrera syftet med Arbetaren, men bakom den humoristiska fasaden finns en ganska dyster och hård verklighet. På flera ställen i Sverige råder vid den här tiden stor nöd.

Arbetslösheten ligger bitvis över hisnande 30 procent. Lönerna svänger upp och ned på en i stort sett oreglerad arbetsmarknad. Slagsmål och skottlossningar utbryter när strejkande arbetare stöter ihop med svartfötter. Sociala skyddsnät existerar knappt, vilket gör att barnen i de svenska arbetarhemmen växer upp i fattigdom, hunger och trångboddhet. Hos de vuxna värker kroppen efter hårda arbetsdagar. Många arbetsplatser är dessutom så farliga att skador, arbetsrelaterade sjukdomar och dödsfall blivit vardag, och i bakhuvudet finns en ständig oro för krig. För även om det nu är fred i Europa så har första världskriget lämnat Europa i spillror och ingen tycks kunna svara på frågan hur länge freden kommer hålla i sig. Det är lätt att föreställa sig den maktlöshet som många människor måste ha känt inför framtiden.

Men 1920-talet var också en tid av förändring. Arbetarrörelsen hade på allvar börjat utmana borgerligheten både i parlamenten och på arbetsplatserna runt om i världen, så också i Sverige. SAC – Sveriges Arbetares Centralorganisation – hade en lavinartad tillströmning av medlemmar som vill organisera sig fackligt. Från 1919 till 1920 ökade medlemsantalet från drygt 24 000 till 32 000, en ökning med 34 procent. SAC:s första tidning Syndikalisten hade givits ut från år 1911 och blivit en riktig succé. År 1916 låg upplagan på 10 000 exemplar. Tidningen började gå med vinst. 1919 kunde tidningen redovisa en kassabehållning på 63 000 kronor och därmed fanns en ekonomisk grund för att bygga något större. En rikstäckande, daglig utgivning kändes nödvändig och det var mot den här bakgrunden som SAC bestämde sig för att man i januari 1922

Arbetarens första nummer från den 2 januari 1922. Teckning av Mille Foerster. Arbetarens redaktion 1925. Stående från vänster: Elis C:son Flodh, Fritz Jonsson, Knut V. Lånström, Eugen Albán, Birger Svahn och Axel Andersson. Sittande från vänster: Edvin Lindstam, Frans Severin, Ragnar Casparsson och Karl Fernström. Foto: Arbetaren.

skulle 1: starta ett tryckeri, och 2: starta en dagstidning. ”Syndikalisten” blev (det något mer kommersiellt gångbara) ”Arbetaren”.

FALLUCKAN I GAMLA KLARA

Arbetaren fick sin första lokal vid Oxtorget på Lästmakargatan 29 mitt i hjärtat av Stockholm. Tidpunkten var kanske inte den bästa. Det fanns inte mindre än nio dagstidningar enbart i Stockholm varav två konkurrerade om samma målgrupp som Arbetaren. Nykomlingen köpte hur som helst en tryckpress från Tyskland och började trycka dagligen, med undantag för söndagar. 1926 flyttade man hela inrättningen till Klara Folkets hus som blev Stockholms syndikalistiska högkvarter, och inhyste SAC, Arbetaren, Federativs förlag och tryckeriet. Huset sjöd av aktivitet så länge det stod kvar.

Frans Severin, syndikalist från Ystad, valdes till Arbetarens första chefredaktör. Han var sedan 1917 chefredaktör för Syndikalisten och hade arbetat som smedslärling, verkstadsarbetare och elektriker innan han blev journalist. Han ska enligt sina medarbetare ha varit en jordnära person. Ideologiskt påläst men aldrig dogmatisk. Teoretiskt lagd och mycket flitig, men inte direkt en ledartyp. Valet av Severin till chefsposten var egentligen också en slump. Många trodde att Brands chefredaktör, den eldige agitatorn Albert Jensen, var självskriven för uppdraget. Men på en gemensam middag hemma hos Algot Rosberg, som var förlagschef i SAC, ska värden ha yttrat orden: ”Varför skall vi välja en ny chefredaktör för den dagliga tidningen? Frans Severin är ju redan redaktör för vår nuvarande tidning, och jag kan inte se att det är något fel på honom.” Därför sökte Albert Jensen inte ens uppdraget –enligt Ragnar Casparsson, som själv blev redaktionssekreterare.

Severin blev alltså chef. Jensen fick jobbet som utrikesredaktör. Ragnar Casparsson var en av få på redaktionen som hade någon form av akademisk utbildning. Han beklagade sig ofta över reportrarna på tidningen som till stor del var självlärda, skolade i journalistik på någon utav vänstertidningarna, och helt enkelt anställts på

Fastigheten på Klara västra kyrkogata, även kallad Klara Folkets hus.

Foto: Arbetaren

grund av sin skrivtalang. Casparsson hade enligt honom själv ”den otacksamma och omöjliga uppgiften att var tjugofjärde timma presentera en ny och läsvärd tidning med biträde av sorglösa existenser, som saknade begrepp om tid och rum”. ”Kanske att detta likväl är ett överord”, fortsätter han i sina memoarer: ”De höll noga reda på krogtiderna”. Ja, det bohemiska livet i krogtäta gamla Klara var en utmaning för personer som Casparsson. När lönekuverten delats ut i slutet av veckan försvann reportrarna från arbetsplatsen lika snabbt som om de gått genom en fallucka. På måndagarna var reportrarna (oftast) tillbaka med huvudvärk och tom plånbok. Men arbetet fortskred och Arbetaren fortsatte komma varje morgon, trots de hägrande ölsjappen.

Prenumerationssiffrorna låg vid starten på drygt 5 600 exemplar, vilket nästan fördubblats vid slutet av året. 1925 var siffran 10 000 och 1929 var den uppe i 23 000 exemplar. Rekordsiffran skulle nås under andra världskriget: cirka 30 000 exemplar. Den totala försäljningen inklusive lösnummer var givetvis större, men där finns inga säkra siffror. Det första numret av Arbetaren trycktes enligt egen uppgift i 60 000 exemplar och såldes av 800 fasta försäljningsställen samt cirka 400 kommissionärer. Kommissionärerna sålde tidningen på gatan och knackade dörr. De tillhörde ofta SAC:s lokala samorganisationer och hade tidningsförsäljningen som ett sätt att dryga ut lönen eller arbetslöshetsersättningen. När SAC spred sig i landet spreds alltså också Arbetaren. Vissa yrkesgrupper bidrog på samma sätt till spridningen. Ett exempel är rallarna som tog med sig Arbetaren när de reste runt och la järnväg i Sverige.

ARBETE, FACK OCH ETT BRINNANDE HAT UNDER KAVAJEN

”De höga ideal som inneslutes i syndikalismens devis: Solidaritet, frihet och självansvar, äro målet för vår strävan, och Arbetaren vill alltså även i den aktuella dagskampen bli dessa måls banérförare. (…) Vår önskan är att gå i spetsen för denna kamp, och skulle också icke verkligheten tillåta denna önskans uppfyllande, så skola

vi på den plats förhållandena anvisa oss göra vår tjänst, tacksamma att i mån av vår förmåga få bidraga i arbetareklassens kamp för rätt och människovärde.”

Citatet kommer från Arbetarens programförklaring, publicerad i första numret. Det stod klart redan från början att Arbetaren skulle vara arbetarklassens egen tidning och inom den växande massrörelsen SAC var arbetarklassens kamp nästan synonymt med facklig kamp. Därför är det inte konstigt att Arbetarens första årgångar domineras av fackliga nyheter, arbetsplatsolyckor och rapporter om arbetarnas hårda livsvillkor, både i Sverige och internationellt. SAC fick ofta en helsida i tidningen där man publicerade nyheter, föreningsmeddelanden, mötesreferat, kalendarium och information om aktuella strejker och blockader. Rapporter och berättelser från lokala konflikter publicerades under en egen vinjett kallad ”Från svenska bygder”. Det är heller inte konstigt att arbetslösheten fick så stort utrymme i spalterna. Den drabbade nästan alla och framkallade starka känslor. Som i den här texten från ett av Arbetarens första nummer:

Många trodde att Brands chefredaktör, den eldige agitatorn Albert Jensen, var självskriven för uppdraget.

det därför som lönlöst att anmäla sig till arbetsförmedlingen. Arbetaren intervjuar i artikeln en person som själv drabbats av arbetslöshet samt föreståndaren för Hjälpbyrån – ett privat initiativ som bistod arbetslösa i Stockholm med mat och skor. Det liknar på många sätt hur man gör journalistik i dag, med den stora skillnaden att tidningen inte tvekade att framföra sina egna åsikter i frågan. På Arbetaren fanns inte många uns av tilltro till myndigheterna, och särskilt inte till Arbetslöshetskommissionen. Budskapet i slutet av artikeln var tydligt och explicit: ”Arbetare! Organisera er egen hjälp!”

Arbetslöshetskommissionen, eller ”AK”, var också föremål för ett annat hett ämne som omskrevs nästan dagligen under 1920-talet. Det handlade om ”AK-arbete” (nödhjälpsarbete), århundradets kanske mest hatade arbetsmarknadsåtgärd.

”Årsskiftet 1921–1922! Det årsskiftet kommer att bränna sig fast i många proletärers minne. Bränna sig fast därför, att nöden då var och är större än knappast någonsin tillförne i arbetarrörelsens historia. Många ha under hela år 1921 gått arbetslösa, och ännu flera större delen av året. Undra sedan över, att det är något som bränner därinne under den slitna kavajen! Detta något är hatets eld, hatet till en samhällsordning där det bjuds stenar i stället för bröd, där oförvitliga män och kvinnor lida nöd och umbäranden, därför att de förvägras rätten att genom hederligt arbete försörja sig och de sina.”

I en artikel från 1922 rapporterades det att mindre än hälften av landets arbetslösa fick något ekonomiskt stöd i form a-kassa eller nödhjälpsarbete, som var dåtidens statliga sysselsättningsåtgärd. Många såg

När man läser Arbetarens tidiga artiklar blir det också uppenbart hur annorlunda arbetsmarknaden fungerade för hundra år sedan. Framför allt är det arbetsmarknadslagarna och kollektivavtalen som lyser med sin frånvaro. I dag är lönesänkningar nästan otänkbara i Sverige, men 1922 kunde arbetsgivare sänka löner och ta bort löneförmåner när konjunkturen sjönk. I januari 1922 kunde man läsa följande, bittra rubrik: ”Grängesbergsbolaget ger sina arbetare nyårsgåva. Arbetarna vid Stråssa gruvor få lönerna reducerade med c:a 50%”.

SLAGSMÅL OCH SOLIDARITET I SPALTERNA

Det märks att Arbetaren hade svårt att hitta balansen mellan medlemstidning och dagstidning. Den fackliga sektionen blev ibland som en anslagstavla där medlemmar ganska raljant kunde vädra sina åsikter. LS kunde dela ut varningar till strejkbrytare och hänga ut medlemmar som låg efter med medlemsavgiften. Man kan läsa mellan raderna att en del konflikter definitivt slutat i handgemäng. Våren 1922

hittar vi den här insändaren:

”Avbön! Som jag under flottningskonflikten i Viggdån, våren 1920, uppträdde osolidariskt mot mina arbetskamrater, beder jag härmed om tillgift för min osolidariska handling, vilken jag djupt ångrar, samt utlovar att hädanefter aldrig mer befatta mig med dylikt. J. O. Dahlgren.”

Vi vet inte vilka osolidariska handlingar J.O. sysslade med under flottningskonflikten i Viggdån 1920, men Näsåkers LS meddelade i samma nummer att de godtagit avbönen.

Men den tidiga Arbetaren är också ett tidsdokument över den syndikalistiska rörelsens solidaritetsarbete. I en tid när sociala skyddsnät knappt existerade var det inte ovanligt att en så simpel sak som sjukdom, olycksfall eller avsked kunde drabba en familj så hårt att de inte längre kunde sätta mat på bordet. Det var inte heller helt ovanligt att en syndikalist som höjt rösten på sin arbetsplats svartlistades på sin ort så att det blev stört omöjligt att hitta nytt arbete efter en konflikt. I enlighet med syndikalismens ideal om solidaritet och självverksamhet startade man ofta pengainsamlingar för att stödja drabbade individer och familjer, så de kunde komma på fötter igen efter ett ofrivilligt inkomstbortfall. Arbetaren publicerade uppmaningar att stödja lokala insamlingar och man gav också plats till dem som ville skriva och tacka för hjälpen.

”Ett hjärtligt tack till alla kamrater inom Elvkarleby LS samt utomstående för den stora penningsumman om kr. 192:-, som kom mig och min familj till godo under min sjukdom. Tack kamrater! Elvkarleby den 21 dec. 1921. Konrad Eriksson.”

DEN STORA POLITIKEN OCH DEN LILLA MÄNNISKAN

Arbetaren hade redan från början olika sektioner för inrikes och utrikes nyheter. Inrikesnyheterna dominerades av arbetsmarknad och exempelvis rapporter om förändrade lönenivåer och priser på kött och matvaror. Helt enkelt sådant som påverkade en svensk arbetares vardag. Man granskade också myndigheter och politiker så gott det gick. När det var debatt i riksdagen gällande någon av Arbetarens hjärtefrågor skrev man långa referat av dem och citerade de intressantaste replikerna i sin helhet. Som vanligt tvekade tidningen inte heller att yttra sin egen åsikt i sakfrågan. Det kunde bli många spaltmeter politik som ibland löpte över flera sidor. Trots att tidningen bara var 8 sidor lång fick nog den som ville läsa Arbetaren från pärm till pärm avsätta minst en timme för ändamålet. Tidningsformatet var stort, spalterna var smala och typsnittet litet. För oss i dag framstår tidningen som rörig med små vinjetter och artiklar som abrupt slutar mitt i en mening med anvisningen ”forts sista sidan”. Men tidningsläsning var förstås en fråga om övning och vana, precis som nu. Läskunnigheten var redan utbredd i Sverige vid den här tiden, och arbetarrörelsen bidrog starkt till att även arbetare blev vana att läsa dagstidningar.

Arbetarens utrikesnyheter präglades mycket av säkerhetsläget i Europa och världen under den här tiden. Första världskriget var förvisso över, men ländernas ekonomier var usla och skribenterna i Arbetaren frågade sig hur varaktig freden kunde bli under sådana omständigheter. I vissa opinionstexter var man nästan helt säker på att ett nytt storkrig var nära. Precis som i Sverige var arbets- och livsvillkoren svåra i många länder. Det rapporterades om fackföreningarnas framsteg och bakslag. Ryssland, som nyss genomgått en revolu-

tion, fick mycket utrymme och en mycket omfattande hungersnöd beskrevs. Utrikesredaktör Jensen var tidigt ute och kritiserade revolutionen som i hans mening utvecklats till en partidiktatur.

Men även om det blev mycket storpolitik i Arbetaren fanns den lilla människan högst närvarande på tidningssidorna. I notiserna kan man läsa om precis samma slags saker som kan drabba oss svenskar i dag. En brand i ett flerfamiljshus. En försvunnen pojke. En modig hund. Värmerekord, översvämningar och snöstormar. Samhället förändras men vissa saker förblir viktiga att få läsa om i tidningen.

EN TRÅD ATT HÅLLA I

Opartiskhet var, som vi har sett, inte en självklarhet i den tidiga journalistiken. Åtskillnaden mellan nyhetstexter och opinionstexter fanns inte riktigt där – åtminstone var den inte vattentät. Vissa texter i Arbetaren hade dessutom tydligt satirisk ton när det kom till känsliga ämnen som strejkbryteri, polisvåld och dålig arbetsmiljö. I en notis kunde man läsa om Herr Ring, arbetsledare på Skogssällskapet, som var särskilt illa omtyckt av sina underlydande. ”Det är ju allom bekant att Skogssällskapet som arbetsledare är ungefär detsamma som bocken som trädgårdsmästare”, börjar notisen. Den berättar att herr Ring både är inkompetent och otrevlig och avslutas med: ”Arbetarna begärde hans avskedande och då inte detta hjälpte beslöto de att avskeda honom själva. De samlade sig till ett antal av 200 man en morgon och uppvaktade hr Ring samt läto meddela att han omedelbart skulle lämna arbetsplatsen. Och hr Ring måste foga sig. Arbetarna följde honom till spårvagnen, och medan arbetarna utbringade ett leve för solidariteten avreste hr Ring.”

Notisen är osignerad, i likhet med många andra tidningstexter. Att signera en artikel med namn, eller ”byline” som det kallas i dag, var inget måste, utan verkar snarare ha varit högst frivilligt. De flesta av tidningens medarbetare använde en eller flera signaturer som ibland gick att lista ut, ibland inte. ”F.S” stod förstås för Frans Severin, och ”A. J-n” för Albert Jen-

Vissa saker kommer alltid prägla Arbetaren. Vi kan kalla det den rödsvarta tråden

De höga ideal som inneslutes i syndikalismens devis: Solidaritet, frihet och självansvar, äro målet för vår strävan

sen. Andra, som ”Bläckfisken”, ”Harry Orkan” och ”Bergsockengubben d.y.” är lite svårare. Faktum är att några signaturer fortfarande är okända.

Frans Severin satt kvar som chefredaktör till 1928. Efter det blev det Jensens tur och han hade uppdraget ända fram till 1951. Under de kommande hundra åren skulle hundratals journalister, redaktörer, debattörer och kulturskribenter komma att bidra och sätta sin prägel på Arbetaren – vissa kända, andra okända. Tidningen

har under alla dessa år ändrat både form och utseende många gånger, men vissa saker kommer alltid prägla Arbetaren. Vi kan kalla det den rödsvarta tråden: det upproriska, ifrågasättande och maktkritiska perspektivet som är syndikalismens själva kärna och hjärta.

Fanny Hökby Redaktör för Arbetaren –100 år som fri tidning

Tryckeriet på Lästmakargatan. Elis Höglund till vänster och Ture Back till höger. Foto: Arbetaren

Hur Arbetaren räddade svensk antinazism

När andra världskriget startar splittras de svenska socialisterna. De som sedan snabbt hamnar i centrum för såväl tidningsbeslag som säkerhetspolisens övervakning är syndikalisterna. Stellan Elebro beskriver hur Arbetaren och SAC samverkade med radikala socialdemokrater och blev ekonomiskt oumbärliga för den svenska antinazismen.

Söndagen den 8 oktober 1939 utbryter ett storbråk i arbetarrörelsen i Stockholm. Organisationen Antifascistisk Samling håller på att upplösas i de våldsamma bråk som präglat organisationen sedan Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs på mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland. Månaden innan har Albert Jensen, chefredaktör för Arbetaren och styrelsemedlem i organisationen, föreslagit att kommunisterna ska uteslutas. Två månader tidigare försökte Socialdemokraterna (SAP), ledda av Ture Nerman, sig på en liknande manöver. Sveriges största enhetsfrontorganisation, där SAC, SAP, SKP och Socialistiska Partiet ingår, slits sönder i skuggan av att Finland hotas av sovjetisk invasion.

Detta blir slutet för ett antal försök att bilda antifascistiska folkfrontsorganisatio -

ner i Sverige under 1930-talet. Grupperna Kulturfront och Folkfronten har båda fallit ihop på grund av bråk mellan frihetliga och auktoritära socialister. Trots detta bildades Antifascistisk Samling ett drygt år innan den här kvällen.

På papperet var det den största antifascistiska organisationen i svensk historia. I styrelsen satt representanter från hela svenska arbetarrörelsen. Tiotusentals arbetare var medlemmar tack vare kollektivanslutning. När SAC tidigt slöt upp bakom SAP-ledamöternas linje om kollektivanslutning av de socialdemokratiska fackföreningarna, den så kallade masslinjen, tändes en gnista av förakt hos kommunisterna. Sedan fortsatte bråken.

Syndikalisterna var rasande på den öppna stalinismen som börjat träda fram. Många tolkade Molotov-Ribbentrop-pakten som att kommunisterna nu var allie -

rade med nazisterna. Kommunisterna i sin tur såg alla de andra som klassförrädare och småborgare.

Alla bråk inom den svenska antifascistiska rörelsen från 1920-talet leder fram till den här kvällen.

KOMMUNISTERNA UTESLUTS

Allt exploderar i en hätsk debatt mellan kommunister, syndikalister och socialdemokrater. Länge är syndikalisternas linje att helt enkelt lägga ned organisationen helt. Ture Nerman och socialdemokraterna vill sparka ut kommunisterna och fortsätta. Kommunisterna vill ta över kontrollen och rensa ut ”högerelementen” och angriper hätskt de övriga. Den enighet som tidigare skapats av det intensiva solidaritetsarbetet för Spanien, och varit förutsättningen för Antifascistisk Samling,

FAKTA Molotov-Ribbentrop-pakten

Molotov-Ribbentrop-pakten var ett avtal som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen 1939. Avtalet innebar att de två länderna förband sig att inte angripa varandra i det kommande kriget. Pakten bröts då Tyskland attackerade Sovjetunionen sommaren 1941. Senare framkom det att avtalet även hade ett hemligt tillägg där de två stormakterna delat upp ett antal östeuropeiska länder mellan sig.

förbyts nu i öppen strid i talarstolarna.

Mellan de syndikalistiska deltagarna börjar en lapp spridas i lokalen från två ombudsmän i SAC, Einar Stråhle och Olov Jansson: Vi röstar på det socialdemokratiska förslaget. De två männen tillhör den radikala antifascistiska falangen i SAC och har tidigare våldsamt motsatt sig all form av ”neutralitetslinje” i kriget. Olov Jansson (som ibland också kallade sig Olle) var veteran från spanska inbördeskriget och kom senare också att slåss som frivillig på den finska sidan i vinterkriget.

Delegaterna från SAC nickar mot varandra. I ett brak rasar Antifascistisk Samling ihop vid voteringen och kommunisterna slängs ut ur organisationen.

Där och då skapas grunden för två saker. Å ena sidan kommer SKP och kommunisterna under det kommande kriget aldrig kunna bli den samlande antifascis-

Olov ”Olle” Jansson var ordförande i Syndikalistiska ungdomsförbundet innan han gav sig iväg som frivillig i spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Under senare delen av sitt liv arbetade han som journalist i Sverige och Storbritannien. Foto från talarstolen på Stockholms LS förstamajfirande på Gärdet 1939. Foto: Arbetaren

Olov Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939 – bara ett knappt halvår innan andra världskriget bryter ut. Olov Jansson står i talarstolen med böjt huvud. Bakom honom med fanan Einar Stråhle. Foto: Arbetaren

tiska kraften i landet. Relationerna till övriga arbetarrörelsen är helt förstörda. Ett av kommunistpartierna, Socialistiska Partiet, blir under krigsåren till och med ett nazistparti.

Å andra sidan så kommer de kvarvarande ombuden från SAP och SAC lägga grunden för krigsårens mest kända antinazistiska organisation i arbetarrörelsen: Förbundet Kämpande Demokrati med sin tidskrift Trots allt!.

JANSSONS OCH STRÅHLES ÄVENTYR

Olov Jansson och Einar Stråhle rör sig under de kommande åren bort från den nybildade organisationen, även om Jansson de två första åren är dess sekreterare. Efter Tysklands invasion av Norge 1940 blir de båda i stället centrala aktörer i att

hjälpa den norska motståndsrörelsen genom att bilda SNP, Svensk-Norsk Pressbyrå. Dess huvudsakliga uppdrag är att smuggla in tidningar åt den norska motståndsrörelsen. Antinazistiska högerorganisationen Nordens Frihet, där författaren Eyvind Johnson sitter i redaktionen, anställer dem formellt som ombudsmän.

Central i den svenska antinazistiska samordningen under hela kriget är också den så kallade Tisdagsklubben, ledd av flyktingvännen och grevinnan Amelie Posse, som flytt Gestapo i Tjeckien. Tisdagsklubben, som existerar under åren 1940–45, har till uppgift att motverka nazismens framfart och ligga till grund för en motståndsrörelse i händelse av att Sverige invaderas av Nazityskland. I klubben samordnas de tre antinazistiska organisationerna (Förbundet Kämpande Demo -

krati, Nordens Frihet, Tisdagsklubbens nätverk) och den antinazistiska pressen, där Arbetaren är en självklar del.

Men Tisdagsklubben får också en annan underjordisk gren. Klubben är nämligen mycket intressant för den brittiska underrättelsetjänsten som strävar efter att bygga upp en illegal organisation i Sverige med syfte att förbereda sig på en tysk invasion. Resultatet är den så kallade ”A-linjen”.

Det här var ett utdrag ur Arbetarens jubileumsbok. Du kan läsa fortsättningen på artikeln i boken Arbetaren – 100 år som fri tidning.

Stellan Elebro är fackligt aktiv, ledarskribent på Västerbottens Folkblad samt initiativtagare till databasen ”Demokratikämparna”.

Ett av kommunistpartierna, Socialistiska Partiet, blir under krigsåren till och med ett nazistparti.

Arbetarens 100-årsbok nu i handeln!

Nu är den äntligen här! Arbetarens jubileumsbok – en antologi med 50 texter om Arbetarens historia, journalistiska arbetsmetoder och hur man kan förena oberoende journalistik med arbetsplatskamp, antifascism, feminism och klimataktivism.

Här hittar du en blandning av nya upptäckter, återpublicerade reportage

och aktuella analyser, illustrerade med tidningsurklipp och historiska fotografier ur Arbetarens arkiv. Bokens åtta kapitel djupdyker bland annat ned i tidningens antinazistiska hållning under andra världskriget, dess största avslöjanden av korruption och missförhållanden, och den radikala feministiska prägeln som

Elise Ottesen-Jensen satte på tidningen redan på 1920-talet.

Bland skribenterna finns Mats Deland, Maria-Pia Boëthius, Kalle Lind, Pia Laskar, Torbjörn von Krogh, Henrik Arnstad, Anna Jörgensdotter, Gunilla Thorgren, samt Arbetarens nuvarande och forna medarbetare.

Du hittar Arbetaren – 100 år som fri tidning i din vanliga bokhandel. Bäst pris får du alltid direkt via Federativs förlag på www.Bokbörsen.se

Avmaskerad högerextremism

Hur ser kopplingen ut mellan nazisterna i NMR, den högerextrema mediekanalen Exakt24 och uthängningssajten Avmaskerat? Mathias Wåg beskriver arbetsmetoderna som dagens högerextrema använder sig av.

För den som har tröttnat på Svenska bokmässan i Göteborg och söker något radikalare finns ett alternativ. I tio års tid har Radikala bokmässan organiserats på Kvinnofolkhögskolan.

Där kan man, förutom besöka alla stånd och bokbord från frihetliga infobokhandlar och vänsterförlag, lyssna på arbetarförfattare som läser poesi, höra föredrag om facklig organisering på Amazon eller sjunga kampsånger.

OM DE RADIKALA har lämnat Svenska bokmässan har ytterhögern i stället sökt sig dit. Tidigare år har högerextrema tidskrifter Nya Tider försökt få ha en monter i Svenska bokmässan och Nordiska motståndsrörelsen organiserat marscher utanför mässan, ”kulturmarxismens högborg”.

Men i år bytte extremhögern fokus och gav sig på Radikala bokmässan istället, i ett försök att få den nedstängd.

Kvinnofolkhögskolan utsattes för ett drev, med syfte att få folkhögskolans ekonomiska stöd indraget, och skolans rektor

fick påtryckningar. Föreläsarna och poeterna hotades. En högerextrem journalist tog sig in på Radikala bokmässan, fotograferade affischer och bokbord, med ambitionen att påvisa att mässan användes av extrema vänstergrupper.

Bakom kampanjen låg uthängningssajterna Avmaskerat och Vänsterkollen, de senaste i en lång rad extremhögerprojekt att kartlägga vänstern och rikta trakasserier mot aktivister. Hur kommer det sig att angreppen mot vänsteraktiva blivit mer systematiserade de senaste två åren?

I MARS 2020 var Nordiska motståndsrörelsen (NMR) pressade. Deras valkampanj hade gått dåligt och missnöjet växte internt. Ett halvår tidigare hade organisationens veteraner och gamla ledare brutit sig ut och bildat gruppen Nordisk styrka. Dessutom var NMR hårt ansatta av antifascistiska aktioner.

Ledningen i organisationen planerade att slå tillbaka hårt. Nordiska motståndsrörelsen kallade samman sina nästeschefer, ledarna för regionsavdelningarna, och

beordrade dem att skaffa vapen. Ledningen skulle bygga upp en spjutspetsgrupp som skulle slå till hårt mot utvalda antifascister. En lista över några måltavlor, ett fåtal personer organisationen länge spanat på, fanns redan. Nu skulle våldsnivån vridas upp rejält. Så kom pandemin. Allt lades på is.

Attackerna fick ändra form. Istället startades sajten Avmaskerat, under devisen ”Vi avmaskerar terrorvänstern”. Formellt sett var den fristående från Nordiska motståndsrörelsen, men betalningen för sajtens registrering i bitcoin gick att spåra till organisationen. Den 1 maj 2020 lanseras sidan.

PÅ FORUMET FLASHBACK kunde man följa Avmaskerats framväxt. Användaren ”Musikalen” försökte under flera år starta upp sidor och sociala mediekonton som ska kartlägga vänstern. Med Avmaskerat fick han det stödet han behöver.

Bakom användarnamnet Musikalen dolde sig André Karlsson, en 31 årig IT-konsult från Borås, som var ledare av

Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i en demonstration i Vetlanda på första maj 2022. Foto: Mikael Fritzon/TT

den lokala NMR-gruppen. Till en början var han anonym, men hans verksamhet drogs snabbt fram i ljuset. 2021 dömdes han för olaga hot mot lokala vänsterungdomar och började efter det göra alla beställningar av dokument för Avmaskerat i eget namn, till sin redaktionsmail på NMR:s tidning Nordfront.

Det finns en lång tradition inom högerextrema medier att publicera listor på aktiva inom vänstern. Men inget centralt register har förts, utan varje organisation och redaktion har suttit på sina egna kartläggningar.

UNDER 1980- OCH 1990-TALET publicerades ofta namn, telefonnummer och hemadresser på enskilda personer i Nordiska Rikspartiet, Bevara Sverige Svenskt och Vitt ariskt motstånds tidningar. Det handlade inte om några kartläggningar, uppgifterna

lades upp för att sympatisörerna skulle ringa hem till de uthängda personerna.

Det var först med det så kallade AntiAFA-registret i slutet av 1990-talet som registreringarna började göras systematiskt. Efter bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, som hade varit skribenter på tidningen Expo, genomfördes de första mer djupgående kartläggningsartiklarna.

Syftet var inte längre att medlemmarna skulle höra av sig till personerna, artiklarna publicerades nu för att legitimera attentat. Efter mordet på Björn Söderberg hittades Anti-AFA:s register på mördaren Hampus Hellekants dator och nätverket kunde rullas upp.

En helsingborgare dömdes för registret och hundratals antirasister krävde skadestånd för åsiktsregistreringen. Hellekant, som också skrivit kartläggningsartikeln

om journalistparet i Nacka, fortsatte efter fängelsevistelsen publicera kartläggningar på den nazistiska sajten Info-14, kunde Arbetaren avslöja i oktober 2009.

EFTER ATT INFO-14 lades ned har veckotidningen Nya Tider och NMR:s sajt Nordfront varit de drivande i att publicera persongräv på vänsterkanten, oftast baserade på förundersökningar och domar.

Det Avmaskerat gjort är att sätta samman de olika existerande och nedlagda alternativmediernas namnlistor på vän-

Syftet var inte längre att medlem- marna skulle höra av sig till personerna, artiklarna publicerades nu för att legitimera attentat.

Christian Peterson. Foto: Skärmdump från Youtube

Carl Lundström. Foto: Skärmdump från Youtube

steraktiva från 1990-talet till i dag.

Genom att följa André Karlssons beställningar från tingsrätter och myndigheter över hela Sverige går det att skapa sig en bild av hur de verkar. Det de försöker göra är att samla in domar och förundersökningar från upplopp, olydnadsaktioner och husockupationer som skett sedan tidigt 1990-tal. De kartlägger 30 års vänsteraktivism i Sverige.

ATT GÖRA PERSONKARTLÄGGNINGAR är mycket enklare i dag än under tidigare

decennier. Genom sociala medier är det lätt att hämta hem bilder personer själva lägger upp, bilder där de taggas in av sina vänner på Instagram, profilbilder från Facebook eller demonstrationsbilder upplagda på Twitter.

Ansiktsigenkänningsprogram som Pimeyes finns som mobilapp och gör det möjligt att bildsöka ansiktsfoton mot sociala medier. Via tjänster som Verifiera går det att lägga in personbevakningar och prenumerera på domar. Adresser, företagsinformation och telefonnummer är

lättillgängligt på nätet.

Att Nya tiders och Nordfronts kartläggningar har kunnat koordineras i Avmaskerat hänger samman med startandet av en ny alternativmedia: Exakt24.

EXAKT24 LANSERADES av Nya tider och har sverigedemokraten Erik Almqvist som chefredaktör. Videosajten har blivit en plantskola för en ny ung generation aktivister, främst från partiet Alternativ för Sverige.

Hösten 2020 fångade Exakt24 upp den

Medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen var på plats i Almedalen 2017 med naziorganisationens tidning Nordfront. I dag är tidningen endast digital. Foto: Janerik Henriksson/TT

då 19 åriga Christian Peterson, med bakgrund i Nordiska motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige. Peterson har specialiserat sig på att gå in i demonstrationer, närgånget filma deltagarna och sedan lägga upp demonstranternas identiteter på sina sociala medier.

Genom ett ekonomiskt bidrag från den högerextrema finansiären Carl Lundström har Peterson utvecklat en samlad databas och söksystem över vänsteraktiva; där sökningar ger tillgång till personuppgifter, förundersökningar, bildbank och personkopplingsscheman. Databasen skyddas av Exakt24:s utgivningsbevis.

Peterson har i intervjuer förklarat att hans förhoppning är att skapa en nationell version av databaser som Verifiera och Acta Publica, en sökbar tjänst för högerns alternativmedier.

CHRISTIAN PETERSON har blivit ansiktet utåt för de nya kartläggningssajterna. Han deltar i podcasts, intervjuer och panelsamtal i ytterhögerns egna bokmässor för att förklara syftet med uthängningarna.

Högersajterna låter bara vänstern smaka på sin egen medicin, är det återkommande försvaret i samtalen. De använder bara Expressens, Expos och Antifas metoder.

Officiellt förnekar han att han har koppling till Avmaskerat, men sprider deras kartläggningar, fotograferar åt dem och donerar öppet pengar till dem. Han förnekar även utåt koppling till Avmaskerats sidoprojekt Vänsterkollen, trots den täta interaktionen mellan hans egna konto och Vänsterkollens, som alltid sprider varandras postningar omedelbart vid publicering.

DET RÅDER EN ARBETSDELNING mellan Avmaskerat och Vänsterkollen. Avmaskerat lägger ut domar, identiteter och adresser. Vänsterkollen sköter trakasseran -

det, genom att kontakta arbetsköpare, grannar, släktingar och socialtjänsten. Det var Vänsterkollen som genomförde uthängningarna och trakasserierna mot Radikala bokmässans arrangörer och föredragshållare.

Det går att se ett modus operandi i hur uthängningskampanjerna utformas. Artiklarna och uthängningarna släpps koordinerat. Avmaskerat publicerar först, sedan genomför Exakt24, Nya tider, SamNytt och andra alternativmedier rewrites.

Därpå inleder Vänsterkollen en ”informationskampanj” där de skickar brev till grannar, arbetsköpare och släktingar med Avmaskerats uppgifter. Sedan tar nattliga samtal, postorderbeställningar och spam-

kampanjer mot de uthängda vid.

Om arbetsköparna inte reagerar trappas kampanjen upp genom att även riktas mot dem, som ”skyddar vänsterterrorister”. Vissa personer det drevas extra intensivt mot får sina hem nedsprayade och fordon förstörda.

DET FINNS OCKSÅ ett mönster i vilka måltavlor de nya uthängningssidorna väljer. De försöker gå på den utomparlamentariska vänsterns finansiering, genom att inrikta sig på studieförbund, bokhandlar, presstöd och distros.

De försöker få lokaler nedstängda genom falska tips om otillräckligt brandskydd, anmälningar till polisen om misstänkta svartklubbar och sätta press på

Mathias Wåg har i över 20 års tid granskat extremhögern i Sverige. Foto: Privat

Peterson har i intervjuer förklarat att hans förhoppning är att skapa en nationell version av databaser som Verifiera och Acta Publica, en sökbar tjänst för högerns alternativmedier.

hyresvärdar. De hårdaste angreppen riktas mot antifascistiska fotografer, för att försvåra granskningar av extremhögern.

En stor del av Avmaskerats verksamhet handlar om att gräva fram aktivister som var aktiva på 1990- och 2000-talet, för att dessa inte ska ”komma undan”, leva vanliga liv eller göra karriär.

Trots det systematiska angreppssättet har dock Avmaskerats kampanjer fått liten effekt. Det leder inte till vräkningar, uppsägningar, avböner eller indragna bidrag. Uthängningarna har också medfört att nazistiska attacker mot folks bostäder har minskat, eftersom sådana attacker skulle dra polisuppmärksamhet på Avmaskerat.

SYFTET MED UTHÄNGNINGARNA verkar snarare vara att sprida rädsla och avskräcka unga från att engagera sig, än att få äldre aktiva att lägga av. Avmaskerat lägger mycket energi på de grupperingar de tror står för nyrekrytering till aktivistvänstern, som exempelvis Syndikalistiska ungdomsförbundet, Ta natten tillbaka-demonstrationer på 8 mars och klimataktioner.

Framväxten av uthängningssidor säger något om stämningen inom den nationella högern efter valet. Att det finns en känsla att hämndens timma är slagen, upprättelsens stund har kommit efter 30 år då nationalismen varit stigmatiserad och utdefinierad. Nu ska de hunsade få sin revansch.

Där spelar Avmaskerat, Vänsterkollen och Exakt24 in i en bredare stämning inom högern, som märks i diskussionsforum och på sociala medier, med en ökad hets mot opinionsbildare från vänster.

Det här är svenska motsvarigheten till Trumpsupportrarnas ”Stormen” eller alternativhögerns memer om Finspångstribunalerna där landsförrädarna hängs. Det är känslorna av revansch och ressentiment som gör att högerns uthängningssidor ser sitt momentum. Ska de hälla bensin på lågorna så är tillfället nu.

Foto: Mikael Fritzon/TT

Den 30 september släppte Joel Alme ett nytt album och drog därefter ut på en Sverigeturné.

Foto: Beatrice Lundborg

“För mig har musiken alltid varit solitär”

I den avslutande delen av albumtriologin som Joel Alme spelat in porträtteras en människa i obalans under ett och samma dygn. Albumet ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” är en vandring i både tid och tillstånd. Arbetaren mötte upp Joel Alme inför Sverigeturnén.

-

Tanken var ju att hela skivan skulle utspela sig under ett dygn från första till sista låt och innan jag började åkte jag runt mycket i Göteborg. Jag lånade en cykel eller satte mig på spårvagnen. Fotade varenda port där jag bott och försökte minnas. Jag var väl lite i obalans så att säga, men hittade små glädjeämnen i det där. Saker som varit fina, förklarar Joel Alme.

VI SITTER PÅ en pizzeria ett stenkast från där han bor, strax söder om söder i den sömniga Stockholmsförorten Björkhagen. Vid ett bord längst in och närmast fönstret. Surt kaffe, men serverat med ett leende. 25 kronor med påtår. Ett fåtal lunchgäster har redan ramlat in. Utanför: 12 grader och ostadigt väder. Regnskyar på avstånd och ett tunnelbanetåg som gnisslar. Joel är glad.

– Jag mår väldigt bra där jag befinner mig nu.

exempel Aftonbladets rockrecensent Håkan Steen i slutet av sommaren efter det att den andra singeln ”Brev från botten” lanserades i augusti. En vemodig historia om självvald ensamhet. Ett ofta centralt tema i Almes texter och något han ofta funderar kring.

– Musiken för mig har alltid varit solitär. Jag gillar ju att bara sitta hemma. Det kan faktiskt gå månader innan jag pratar med någon annan än familjen, förklarar han och ser sig omkring i den näst intill tomma lokalen.

– Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag trivs under radarn.

SKIVA sköt er själva så sköter jag inte mitt

Joel Alme Razzia, 2022

SKIVAN SOM SLÄPPS den 30 september följs av en omfattande Sverigeturné. Ett tjugotal spelningar är redan inbokade och förväntningarna, inte minst från den allt bredare publiken, är höga. ”Ett av höstens mest framemotsedda album” skrev till

PÅ NÅGOT VIS har det alltid varit så med Joel Alme. Han gör en lysande popskiva och några fantastiska spelningar men försvinner sedan bort. När andra tar plats drar han sig undan. En kanske inte helt lyckad taktik egentligen i en snabbt förändrad musikbransch. I dag får nya skivor allt mindre plats i pressen och marknadsföringen har därmed flyttat ut till sociala medier. Det gäller att synas och bli sedd.

– Vissa har väl det där naturligt men jag känner mig obekväm. Ända sedan jag var liten har jag förvandlats till någon annan i sociala sammanhang. Så fort jag känner press så drar jag.

I ”Brev från botten” så sjunger du ”När man är bäst på att vara ensam, men sämst på ensamhet”…

– Faktum är att jag aldrig blir uttråkad av att bara vara själv. Men det har så klart konsekvenser också. Allt från missbruk till väldigt inrutade och egna rutiner. Många av mina vänner fick ju barn tio, tolv år efter mig och har fullt upp med sitt nu. Och så bor jag ju Stockholm och saknar väl Göteborg lite grand, därifrån jag kommer. Samtidigt vill jag inte bli den jag en gång var. Jag trivs nu.

ENSAMHETEN, ELLER ÅTMINSTONE att bara få vara hemma med familjen, är viktig. En trygghet han har ett stort behov av och som han genom åren berättat om och som han är livrädd för att tappa. Säkert, har han flera gånger förklarat, kommer det från

uppväxten. En inte alltid spikrak väg mot vuxenlivet som han sjungit om på sina två senaste album och som ofta beskrivits som lika storslagna som smärtsamt uppriktiga släktkrönikor.

– Det har alltid varit viktigt för mig att se varifrån jag kommer. Det finns ju saker från min familj som jag velat bryta och som jag inte vill föra vidare till barnen och sådant går inte att göra om man inte vet vem man är.

Isolation, flykt, skuld och självdestruktivitet är några av ämnena på skivans nio låtar. Du har också pratat om att albumet handlar om en människa i obalans. Är du i obalans?

– Nej, inte nu men det var ett tag då inte ens musiken var kul. Jag lyssnade inte ens på skivor och då blev det jävligt tomt allting. Liksom ”Vafan har jag förutom min familj”. Så jag plockade upp gitarren igen för att hitta något slags lugn..

Men nu släpps snart skivan och du ska ut på turné. Vad har du för förhoppningar?

Här kan du se Joel Alme i höst:

30/9 Örebro 30/9 Gävle 1/10 Gävle 6/10 Jönköping 7/10 Borås 10/10 Stockholm 21/10 Falun 22/10 Bollnäs 27/10 Helsingborg 28/10 Skövde

3/11 Kalmar

4/11 Norrköping

5/11 Nyköping

12/11 Västerås 17/11 Göteborg 18/11 Värnamo 19/11 Halmstad 25/11 Kristianstad 26/11 Malmö 14/12 Uppsala

– Att det ska bli kul. Särskilt nu när jag lärt mig att släppa pressen på mig själv. Ärligt talat så skiter jag i hur många som kommer och lyssnar, för jag har ett bra band och vi har roligt tillsammans, och jag försöker att se det som en amerikansk bilfilm. Att man bara hoppar in och drar iväg och försöker se det fina i att bara komma ut och spela.

”SKÖT ER SJÄLVA så sköter jag inte mitt” är som sagt den sista delen av Joel Almes delvis självbiografiska albumtrilogi på svenska. Den är, precis som vanligt, inspelad tillsammans med den hyllade producenten Mattias Galvå i Göteborg. Ett självklart val, enligt Joel Alme. – Galvå vet vad jag gillar. Vi behöver inte säga så mycket till varandra. Han är väldigt engagerad i inspelningen och kan hela hantverket i detalj. Jag ser ingen anledning att jobba med någon annan.

MUSIKALISKT LÅTER DET på många sätt som förr. Vemodigt vackert och mellan varven de vanliga spåren av så väl soul som av Jonathan Richmans och Eddie Cochrans fladdrande gitarrer. Ljudet av en artist som för länge sedan hittat hem men som samtidigt, ibland, längtar bort.

Ända sedan jag var liten har jag förvandlats till någon annan i sociala sammanhang.

Stone Butch Blues uppmanar till aktion

I Leslie Feinbergs debut Stone Butch Blues skildras vikten av queer gemenskap – och hur facklig kamp och aktivism varit avgörande för samma grupps möjlighet till ett tryggare liv. Alva Roselius har läst boken som fyller 30 år i vår och då kommer ges ut på svenska för första gången.

Jess, huvudpersonen i romanen Stone Butch Blues, föds i ett judiskt arbetarklasshem i Buffalo i nordöstra USA. Det är 1940-tal och som en följd av vad föräldrarna uppfattar som könsöverskridande beteende placeras Jess i psykiatrisk tvångsvård, för att strax därefter lämna föräldrahemmet för gott.

På Buffalos’ gaybarer hittar hen andra människor att spegla sig i och får via dem arbete i en fabrik. Jess sparkas efter en kort tid, börjar om jobbet på nytt i en annan fabrik för att snart därpå genomleva samma procedur igen. Och igen. De butchar som på barerna ständigt utsätts för polisens räder och övervåld står, på sina arbetsplatser, utan trygghet och kollegialt stöd.

Leslie Feinberg berättar historien om det vi egentligen redan vet – att olika fri- och rättigheter ofta går hand i hand och att det därför finns styrka att hämta i enighet. När Jess och hens likar inkluderas i fabrikernas fack ökar deras motståndskraft och genom strejk och aktivism tillgängliggörs ett drägligare liv för de mest marginaliserade.

Romanen tecknar även en annan bild.

Inför romanens 30-årsjubileum publiceras romanen för första gången på svenska av Dockhaveri förlag, översatt av Ylva Emel Karlsson. Bokens inledande kapitel släpps först i fanzineformat. Foto: Dockhaveri förlag/ Ylva Emel Karlsson

Genom Jess blick skildras 1960-talets studentprotester och hur de upplevdes av den arbetarklass som stod utanför, som kanske var i allra störst behov av förändring.

Stone Butch Blues är en berättelse om våld, ensamhet och utanförskap. En berättelse om svek och om svårigheten att förstå någon annans utsatthet när den skiljer sig från den egna. Men det är också en berättelse om att detta kan överbryggas, och i det ligger en uppmaning till mod och aktion.

Texten är skriven av en aktivist snarare än en författare vilket präglar språket, men så var Leslie Feinberg också främst aktivist. Hen var fackligt organiserad, kämpande för transpersoners rättigheter och skrev i första hand för en arbetarpublik.

Fram till sin död 2014 jobbade Feinberg med en nyutgåva av Stone Butch Blues som nu går att ladda ner gratis via författarens hemsida. Utgåvan är tillägnad CeCe McDonald, en svart transkvinna som hölls fängslad efter att ha försvarat sig mot en attackerande nynazist.

Boken är en arbetarklasskildring, en

En berättelse om våld, ensamhet och utanförskap. En berättelse om svek och om svårigheten att förstå någon annans utsatthet när den skiljer sig från den egna. Men det är också en berättelse om att detta kan överbryggas, och i det ligger en uppmaning till mod och aktion.

kärlekshistoria och en historisk tillbakablick. Inför 30-årsjubileet publiceras romanen för första gången på svenska av Dockhaveri förlag, översatt av Ylva Emel Karlsson. Bokens inledande kapitel släpps först i fanzineformat.

Fantastiska berättelser om en flicka på flykt

Text: Johan Apel Röstlund Intervju med: Minoo Shams

Den tidigare förskolläraren, exiliraniern och författaren Minoo Shams är aktuell med sin tredje bok om Maryam. En lika fin som livsviktig serie berättelser för barn i lågstadieåldern om vänskap, längtan, svek och oro. Det är böcker om kommunikationens betydelse och vikten av att ta barns känslor på allvar. Känslor av både utanförskap och nyfikenhet. Men också av frustration och förtjusning.

Maryam är åtta år och har just kommit till Sverige efter att ha flytt Iran tillsammans med sin familj. Kvar i hemlandet finns mormor, kusiner, minnen och framförallt – språket.

Minoo Shams flydde själv från Iran i 20-årsåldern. Tillsammans med släkt och vänner vandrade de i 16 timmar över gränsen till dåvarande Sovjetunionen och hamnade så småningom i Sverige. Här har hon bott i snart 40 år.

En stor del av tiden har hon arbetat som förskollärare innan en arbetsplatsolycka satte stopp för karriären. Nu är hon författare på heltid. Den första boken om Maryam kom sommaren 2020 och nyligen släpptes den tredje, Maryam och svårkänslan.

GENOM BÅDE eget liv och erfarenheterna hos alla de barn hon jobbat med har hon hittat inspiration till de sorgligt bortglömda skildringarna som inte är allt för vanliga inom svensk barn- och ungdomslitteratur.

– Rötter är väldigt viktigt och jag ville skriva sådana böcker jag tyckte saknades. Något som icke-svenska barn kunde känna igen sig i, förklarar Minoo Shams när vi sätter oss i hennes kök i en förort söder om centrala Stockholm.

– Därför är språket så viktigt, säger Minoo Shams.

ATT VÅGA prata. På både hemspråket, den första boken heter just Maryam och mormorsmålet, och på det nya som så småningom växer fram.

Forskning i dag visar nämligen, tvärtemot vad många av våra största politiska partier säger, att barn med ordentlig hemspråksundervisning också blir bättre på svenska. Det ena ger det andra och skapar någonting stort. En förståelse och ett rum för tankar oavsett på vilket språk, ofta kanske till och med båda, tankarna tänks.

JAG HAR LÄST de tre böckerna, fantastiskt illustrerade av Katarina Strömgård, tillsammans med min sjuåriga dotter. Hon älskar dem. Det är vackra historier om kärlek, tillit och de svårigheter som många barn brottas med den där första höstterminen i en ny och tidigare okänd miljö.

När Maryam börjar första klass får hon genast en bästis. Vänskapen med Ida följer de tre böckerna som en råd tråd, men den är knappast okomplicerad. Maryam vägrar till en början, trots att hon förstår språket, att prata svenska.

Minoo Shams har tidigare arbetat som förskollärare i Stockholm. Hennes egna erfarenheter av flykt har hon i många år använt för att ge barn en förståelse för andra människor. Foto: Caroline Andersson Renaud

HON BRINNER, säger hon, för att öppna dörrarna till samtal om hur det är att inte förstå språket i sin omvärld. Och om att få berätta hur det är att vara på flykt hemifrån samtidigt som man försöker att hitta sitt nya hem.

Barn förstår ofta mycket mer än vuxna kanske vill tro.

– Allt det där är hämtat från verkliga händelser och barn som jag själv mött. Det som händer i mina böcker är inga påhitt och många barn reagerar så efter en flykt. Det blir som en protest mot de vuxna för det är inte barnen som valt att fly och det måste man respektera. Vissa väljer också att inte prata alls den första tiden i ett nytt land, de kan ha varit med om fruktansvärda saker, säger Minoo Shams och reser sig för att fylla på mer persiskt te i de framdukade glaskopparna.

Bok Maryam och mormorsmålet

Minoo Shams

Bonnier Carlsen, 2020

BOK

Maryam och hjärtegästerna

Minoo Shams

Bonnier Carlsen, 2021

BOK

Maryam och svårkänslan Joel Alme

Minoo Shams

Bonnier Carlsen, 2022

HON TAR ETT EXEMPEL ur minnet. En fasansfull historia om ett barn hon jobbade med som flytt med sin familj. Den lilla flickan hade under flykten sett sin syster störta ner i en ravin på gränsen mot Turkiet. För att inte avslöja sig genom skriket höll någon för hennes mun. Reaktionen kom långt senare.

– Hon pratade inte på flera månader när hon kom till Sverige. Därför är det otroligt viktigt att barn som upplevt krig och andra fruktansvärda saker får utrymme att uttrycka sig, men också chans att få vara tysta.

JUST FRÅGOR om språkets betydelse är ett centralt tema i Maryam-trilogin. Svenska blandas med persiska men enligt Minoo Shams finns även andra typer av språk som barn förstår och som, åtminstone till en början, är minst lika viktigt.

– Titta bara på Maryam och Ida, de förstår varandra galant och jag har jobbat med barn i hela mitt vuxna liv och sett hur de kan leka tillsammans. Ett gemensamt språk behöver inte alltid vara talspråk. Barn kan förstå varandra ändå.

SJÄLV PRATADE hon alltid persiska med sina egna barn under deras uppväxt i Sverige. I dag är dottern Nioosha Shams för-

fattare och Statens Kulturråds nyvalde läsambassadör. En roll instiftad för att höja statusen på läsande och ungdomslitteratur. Hennes son Nima Shams är ljudtekniker på Sveriges Radio och hade högsta betyg i svenska när han gick ut skolan. Trots, eller kanske just tack vare, tvåspråkigheten och persiska som modersmål hemifrån.

MINOO SHAMS SKRATTAR och tittar ut genom köksfönstret där höstlöven precis bytt färg. Så blir hon allvarlig igen. Böckerna har gett henne möjlighet att resa runt på skolor över hela Sverige för att prata med både elever och lärare.

Den senaste tidens politiska förändringar, där ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna snart kan sitta vid regeringsmakten, har gjort Maryam-serien brännande aktuell på mer än ett sätt. Sedan valet har många föräldrar med invandrarbakgrund oroats över hur de ska prata med sina barn om vad som händer.

– Jag tror att man måste prata med barnen och ge en förklaring. Det handlar inte alltid om ondska att folk röstar på Sverigedemokraterna. Under andra omständigheter hade de här människorna kanske tyckt annorlunda. Samtidigt är det viktigt att också förbereda sina barn på att

Titta bara på Maryam och Ida, de förstår varandra galant och jag har jobbat med barn i hela mitt vuxna liv och sett hur de kan leka tillsammans. Ett gemensamt språk behöver inte alltid vara talspråk. Barn kan förstå varandra ändå.

det inte bara är vänlighet de kommer att mötas av när de börjar skolan. Deras mörka hud kan tyvärr vara en anledning till att bli mobbade och det måste vi tala om.

FÖR ATT FÖRKLARA hur det kan kännas att vara utanför och inte förstå språket brukade Minoo Shams använda ett knep när hon arbetade inom skolan. Plötsligt bytte hon språk och övergick från svenska till persiska. Hon frågade sedan de förvånade eleverna:

– Hur kändes det? Så här känns det hela tiden för någon som precis kommit hit.

DÄRIFRÅN GICK DET SNABBT att jobba vidare för att skapa den förståelse som behövs.

– Vi måste lita på barns kapacitet, säger Minoo.

Redan nästa år kommer den fjärde boken om Maryam och i den kommer mycket att hända förklarar Minoo Shams hemlighetsfullt. Samtidigt skriver hon på en annan bok för barn i mellan- och högstadieåldern som också tar upp ämnen som rasism, rötter, vänskap och vardag.

Den hyllade barnboksserien om Maryam, utgivna på Bonnier Carlsen

Lotta Lindqvist:

Vi ska leva för att arbeta

Varför hetsar högern så jävligt mot de arbetslösa egentligen? Varför jobbar de så hårt för att de som har arbete ska förakta dem som inte har det? De vill få oss att tro att det är mellan oss som konfliktlinjen går: ”Se på dem, de bidrar minsann inte medan ni andra gör er plikt och sliter”.

Det som är dåligt för den ene är såklart också dåligt för den andre. Moderaterna gick till val på sänkt a-kassa, men inte främst för att de hatar arbetslösa i största allmänhet utan för att det är ett effektivt sätt att strypa allas vår löneutveckling. Det är aggressiv klasspolitik; lönesänkarpolitik, som handlar mer om de som arbetar än om de som inte gör det.

HELA IDÉN BAKOM ARBETSLINJEN är att på en mängd kreativa sätt dumpa priset på arbete. Att sänka a-kassan är ett av dem. Vanliga jobbare ska få så lite som möjligt, helst utan att fatta det själva. Det upprepas till leda att ”det ska löna sig att arbeta”, men inte genom att de som arbetar får det bättre – utan genom att alla andra får det sämre.

A-kassan, som är en försäkring för den som arbetar att ta ut i tider av arbetslöshet kallas föraktfullt för ”bidrag” och utmålas som ett av de främsta skälen till både arbetslöshet och det ack så moderna men mer diffusa: ”utanförskap”. Moderaterna vill inte bara slopa den höjning av a-kassan som gjordes under pandemin, de vill trappa ner ersättningarna snabbare och korta den samlade tiden till ett år. Det trots att Sverige redan är det EU-land där a-kassan minskat mest de senaste 20 åren, enligt en rapport från TCO som kom i somras.

DET ÄR REN UTSVÄLTNING: sänks nivåerna i a-kassan så kommer folk att tvingas ta jobb med sämre lön än tidigare. Den som går på a-kassa tar rimligtvis inte ett jobb med lägre lön än a-kasseersättningen, vilket gör att så länge nivåerna hålls uppe kan lönerna inte sänkas hur mycket som helst: bra för de arbetslösa, bra för de som jobbar. Men förstås mindre bra för de som vill köpa vårt arbete så billigt som möjligt. Jag menar, egentligen vill de ju absolut inte att det ska löna sig att arbeta.

För att kunna få några pengar alls ska det krävas ”heltidsaktivitet”, gratisarbetet de kallar praktikplatser ska utökas och man ska vara beredd att flytta för att ta anställning. När folk utan pardon pressas ut på arbetsmarknaden och tvingas söka alla jobb de kan hitta, över hela landet, ökar konkurrensen om de befintliga jobben kraftigt, vilket också håller lönerna tillbaka.

För att inte tala om den fullständiga livegenskapen. Den som förlorar jobbet ska samtidigt vara beredd att ge upp allt annat; vänner, familj, föreningsliv, barnens skolor och kompisar. Vi ska leva för att arbeta, till lägsta möjliga pris.

SAMMA SAK ÄR DET med de eviga jobbskatteavdragen. Tanken är att när folk får lite mer pengar kvar på kontot efter skatt är de mindre benägna att kräva löneökningar. Men det är givetvis ingen belöning till den som arbetar, utan ytterligare ett lurendrejeri för att obemärkt dumpa priset på vårt arbete.

För arbetare är det dubbeldåligt, mindre pengar till det gemensamma och samtidigt noll löneutveckling. Likadant är det med förslagen om att sänka skatten för de som tjänar minst, vilket kanske låter bra men står i skarp kontrast till att i stället höja de usla ingångslönerna.

Samtidigt rusar inflationen. Mat- och elpriser har nått nya rekordnivåer hela året och i augusti rapporterade Arbetaren att reallönerna sjunkit med 4,5 procent sen förra året.

NÄR DE SOM ARBETAR ser ner på de arbetslösa och röstar för att sänka deras ersättningar så sänker de samtidigt sin egen lönebildning. Högern hetsar mot de arbetslösa för att få de arbetande att sparka nedåt och omedvetet förstöra för sig själva.

Sänkt a-kassa och dumpade löner kommer inte att få fler i arbete. Nej, pengarna vi skulle haft för att vi sålt vår tid, vår kraft och våra liv kommer bara att tas ut i ännu mer perversa vinster.

LOTTA LINDQVIST

Lotta Lindqvist är mamma och levnadskonstnär

Högern hetsar mot de arbetslösa för att få de arbetande att sparka nedåt och omedvetet förstöra för sig själva.