Nr 2 2023 - Arbetarens Magasin

Utmanar stigmat: Nätverket Inte din hora tilldelas årets Ottarpris

Vilken är den viktigaste feministiska frågan idag? | Vad tar vi med oss från #Metoo

Judiskt motstånd | Shabane Barot: Iran är en av kvinnokampens viktigaste arenor Pontus Blüme: Vems börda är inflationen? | Då kröp vi inför Nazityskland – nu Turkiet

Kvinnor i kamp mot kolonialism | Aktivister kämpar från jordbävningen

ARBETAREN ÄR SÅ MYCKET MER Logga in pÅ WEBBTIDNINGen OCH

För att logga in klickar du på och skriver sedan in din epost och lösenord. Behöver du hjälp att logga in är det bara att maila prenumeration@arbetaren.se

E-post: redaktionen@arbetaren.se

Amalthea Frantz, biträdande chefredaktör (vik)

Julia Lindblom, redaktör och reporter

Vendela Engström, redaktör och reporter

Johan Apel Röstlund, reporter

Josephine Askegård, kulturreporter/ layoutare (tjl)

Mika Kastner Johnson, layoutare

Alla medarbetare nås via fornamn.efternamn@arbetaren.se

Form: Mika Kastner Johnson

Omslag: Vendela Engström

MARKNADSFÖRING

Håkan Gustafsson, marknadsförare (vik)

Martina Engman, administration och marknadsföring

Mika Kastner Johnson, marknadsförare (tjl)

ANNONSER annons@arbetaren.se

PRENUMERATION

Alva Roselius, prenumerationsansvarig (vik) prenumeration@arbetaren.se

08-522 456 80

Telefontid: måndagar 10–13

Prenumerationspris: 59 kr/månad

Bankgiro: 5539-2369

Tryck: Norra Skåne Offset

FÅ tillgÅNG till NYHETER MED UNDERIFRÅNPERSPEKTIV VARJE DAG.

OPINION

3 Annie Hellquist: Ett tvärsnitt genom samhälls kroppen

4 Per Anders Svärd: Vad könskriget döljer

AKTUELLT

6 Ottarpriset 2023 går till...

8 Folk högskolor tvingas till nedskär ningar

11 ”Mer lugn” efter att apparna slutade fungera

12 Kommentar: Varför ska arbetar klassen bära ansvar för inflationen?

16 Kvinnocentret: ”Vi har ingen tid att förlora”

17 ”Jordbävningen är ditt fel”

22 Seger för strejkande sjuksköterskor i New York

22 Notiser

FÖRDJUPNING

Vilken är den viktigaste feministiska

frågan i dag?

20 8-Marsenkät: Arbetaren har pratat med 10 feminister för att ta tempen på de viktigaste kamperna.

51 Vad ledde yrkes upproren under Metoo till?

”Arbetsmiljölagen är sexistisk”

38 Forskare menar att arbetsmiljölagen inte fångar upp kvinnors arbetsrelaterade ohälsa.

Läget allt svårare för Afghanistans kvinnor

44 Sedan talibanernas maktövertagande har klockan vridits tillbaka.

”Vänskapliga förbindelser” med despoter

44 Radar: Relationen till Turkiet liknar Sveriges krypande inför Nazityskland.

KULTUR

Judiskt motstånd under Förintelsen

48 Kenneth Hermele gör upp med myterna om judisk passivitet under förintelsen.

51 Foto : ”Punken känns mer jämlik än många andra musikstilar”

Kvinnor i kamp mot kolonialism

54 Arbetaren besöker urfolksfilmfestivalen Skábmagovat, med fokus på kvinnliga regissörer och samisk kamp.

52 Recension: Nancy Frasers Cannibal Capitalism om hur kapitalismen glufsar i sig samhället

53 Recension: Charlotte Perkins Gillmans Kvinnoland i nyutgåva

56 Serie

SISTA ORDET

57 Shabane Barot: En av kvinno kampens viktigaste arenor finns i Iran

54 Fi lmen Eatnameamet – vår tysta kamp visades på urfolksfilmfestivalen.

Arbetaren utges av SAC Syndikalisterna via Arbetaren Tidnings AB sedan

Fakturor kostar både i porto, miljö och arbetstid. För att inte tala om ledan i att behöva betala dem, eller stressen i att få hem en oförutsedd årsavgift.

Slipp dem enkelt genom att gå in på ARBETAREN.SE/AUTOGIRO . Som tack skickar vi en gympapåse som premie. Skriv vilken färg du vill ha i fältet “eventuell premie” så postar vi påsen asap.

Annie Hellquist:

Ett tvärsnitt genom samhällskroppen

Under metoo-vågen formulerades en feministisk kritik från en mängd yrkesgrupper och miljöer, på olika platser längs samhällsstegen. Det var en viktig motvikt till en feminism som ofta graviterar mot att lyfta medelklasskvinnors erfarenheter, och ett arbete som måste fortsätta.

Historien bakom den internationella kvinnodagen börjar med en strejk. Den 8 mars 1857 gick textilarbetare i New York ut i strejk för högre löner och kortare arbetstid. Det är denna strejk, bland annat, som var anledningen till att kvinnodagen firas på just detta datum. Samma krav behöver vi fortfarande ställa. I de mest kvinnodominerade branscherna, välfärdsyrkena, slits kvinnor ut på löpande band och är fortfarande underbetalda.

Jag vet inte hur många gånger den här tidningen skrivit texter till 8 mars för att påminna om dagens koppling till klasskamp och arbetarkvinnor. Men det är fortsatt viktigt att minnas och lyfta, eftersom den feministiska rörelsen genom årtiondena återkommande graviterar mot att sätta den kvinnliga mellanskitserfarenheten i centrum.

INFÖR 8 MARS i år ville vi bland annat undersöka vad som hänt sedan yrkesupproren under metoo-rörelsen 2017. För också i historieskrivningen av den nutidsfeminististiska historien riskerar fokus att hamna på kulturell medelklass. Kändiskvinnor som

pekade ut kändismän. Men det hände också något annat de där veckorna i slutet av 2017.

KVINNORS ERFARENHETER dominerade samtalet, och i och med att metoo i Sverige i stor utsträckning tog karaktären av yrkesuppror, så genomsyrade kvinnors berättelser om maktmissbruk och sextrakasserier på jobbet det offentliga samtalet. För en kort stund stod kvinnors yrkeserfarenheter i vitt skilda branscher i centrum för en offentlig debatt. Det händer inte så ofta. Metoo beskrivs i den nya forskarantologin ”Maktordningar och motstånd” med Hillevi Ganetz, Karin Hansson och Malin Sveningsson som redaktörer, som ett tvärsnitt genom samhällskroppen. De skriver:

”#metoo har skurit ett tvärsnitt genom samhällskroppen och visat hur det ser ut under huden när sexism, sexuella trakasserier och våld används som härskartekniker för att upprätthålla informella hierarkier.”

METOO-UPPROPEN lyfte berättelser från kvinnor i en mängd yrken, miljöer och platser på samhällsstegen och lyste upp tidigare dunkla rum. Där fanns allt i från byggbranschens upprop #sistaspikenikistan till

i vitt

ofta.

#utanskyddsnät som lyfta kvinnor, flickor och transpersoner i missbruk.

Vissa upprop blev mer än en hashtag. Däribland årets Ottarpristagare. Under hashtagen #Intedinhora satte de ljuset på erfarenheter av och utsatthet i prostitution. Hashtaggen har sedan utvecklats till ett självorganiserat nätverk som utgör både en stödstruktur och en opinionsbildande kraft. De tilldelas priset för sitt arbete med politisering och upplysning runt frågor om kommersiell sexuell exploatering, samtidigt som de fungerar som stödstruktur för personer i eller som lyckats lämna, prostitution. Genom nätverkets arbete och hashtagen #intedinhora har de effektivt brutit tystnaden och utmanat stigmat kring erfarenheter av kommersiell sexuell exploatering. Genom självorganisering inom en utsatt grupp verkar de för ett samhälle där ingen ska behöva utnyttjas i sexhandeln. Läs mer om dem på sidan 6.

I det här numret hittar du en del av Arbetarens 8 mars-bevakning. På webben hittar du ännu mer. Logga in och läs!

ANNIE HELLQUIST t.f. chefredaktör

För en kort stund stod kvinnors yrkeserfarenheter

skilda branscher i centrum för en offentlig debatt. Det händer inte så

Per Anders Svärd:

Vad könskriget döljer

“Hade inneboende könsskillnader verkligen bestämt människors personligheter hade kulturkrigarna inte behövt lägga så mycket energi på att berätta för oss andra vad vi verkligen är.”

Per-Anders Svärd om hur kulturkriget kring kön har en helt annan funktion.

Den politiska klyftan mellan män och kvinnor växer. Under hela 2010-talet har trenden varit klar: Kvinnor är klart mer ekonomiskt vänsterorienterade och kulturellt frihetliga än män. Om enbart kvinnor hade fått rösta i valet 2022 hade vi inte fått något regeringsskifte.

Alla ni särartsfeminister och killar från ”manosfären” som just ställde er upp för att förklara biologin bakom denna könspolarisering kan dock sätta er igen. Könsskillnaderna i politiska preferenser tycks inte bero på några medfödda egenskaper. Tvärtom har mäns respektive kvinnors politiska ståndpunkter varierat över tid och tydligt förskjutits i takt med andra samhällsförändringar.

SÅ SENT SOM I MITTEN AV 1900-TALET var Sveriges kvinnor mer konservativa än männen, förmodligen för att religionen då hade ett starkare inflytande över den kvinnliga delen av befolkningen. I takt med att religionen tappade sitt grepp och kvinnor kom ut i arbetslivet svängde de åt vänster. Som huvudsakligen anställda i den offentliga sektorn kom kvinnor alltmer att identifiera sig med välfärden och det gemensamma.

Att kvinnor som grupp sedan länge presterar bättre i skolan och är mer utbildade än män spelar också roll, eftersom utbildning har ett klart samband med större öppenhet och tolerans. I dag har 40 procent av kvinnorna minst tre års eftergymnasial utbildning, att jämföra med 25 procent av männen.

DET BETYDER INTE att lång utbildning i sig är någon garanti för fördomsfrihet och vänsteråsikter. Däremot ger utbildning bättre framtidsutsikter. Högutbildade ser därför mer positivt på globaliseringen och faller inte lika lätt offer för högerretoriken om invandringshotet.

Utbildade kvinnor är kort sagt kryptonit för ytterhögern. Det är därför de nationalistiska och konservativa attackerna mot den högre utbildningen och den kritiska forskningen går hand i hand med hyllandet av hemmafruidealet bland högerns influencers.

Männen, som gjorde en snabbare vänstersväng än kvinnorna under 1960- och 1970-talen, har för sin del rört sig markant åt höger sedan dess. Som huvudsakligen privatanställda har den manliga befolkningen utvecklat en starkare identifikation med företagstänkandet och oroar sig alltmer för skatterna, konkurrenskraften och frågor om lag och ordning.

SÄRSKILD FRAMGÅNG har den radikala högerpopulismen haft bland de marginaliserade arbetarmän som arbetsmarknaden börjat rata. I avsaknad av rörelser och reformer som skulle kunnat värna deras trygghet tycks delar av denna grupp välja samma väg som de allra räddaste på skolgården: de ansluter sig till mobbargänget och ger sitt stöd åt auktoritära ledare.

Genom att sparka nedåt (mot invandrare och fattigare grupper) och ta avstånd från allt som andas av femininitet (det må gälla studier, homosexualitet eller klimatkamp) hoppas de vinna gillande uppifrån

och säkra sin egen position i det hierarkiska grabbgänget.

Att situationen är psykologiskt begriplig gör den emellertid inte mindre politiskt frustrerande. Hade inneboende könsskillnader verkligen bestämt människors personligheter hade kulturkrigarna inte behövt lägga så mycket energi på att berätta för oss andra vad vi verkligen är. Det är tvärtom just för att människan är föränderlig som det uppstår en intressekamp om vilken form hon ska stöpas i.

SAMTIDIGT FINNS DET EN KÄRNA av klarsyn att utvinna även här. Som den brittiske kulturteoretikern Stuart Hall påpekat vinner den härskande kapitalistiska ideologin inte sin styrka genom sina övertygande lögner. Det avgörande är i stället vad ideologin talar sanning om. Och sanningen är ju att den rådande kapitalistiska ordningen är beredd att kasta hela segment av befolkningen under bussen om de inte är lönsamma nog.

Otryggheten är med andra ord på riktigt. Det är bara dess grundkälla som fördunklas. Det är vad könskriget behövs för att dölja.

PER-ANDERS SVÄRD

Statsvetare och skribent.

I avsaknad av rörelser och reformer som skulle kunnat värna deras trygghet tycks delar av denna grupp välja samma väg som de allra räddaste på skolgården: de ansluter sig till mobbargänget och ger sitt stöd åt auktoritära ledare.

<

Rumänsk

polis eskorterar traffickinganklagade

”manosfär”-

influencern Andrew Tate (t.v) och hans bror Tristan Tate (t.h) till en domstol i Bukarest. Foto: Andreea Alexandru/TT

Foto: Vendela Engström

Ottarpriset 2023 går till...

– Vilken ära, gud vad glad jag blir!

Så svarar Saga Brodersen, ordförande för föreningen Inte din hora när Arbetaren ringer upp för att berätta att de tilldelas årets Ottarpris.

Det har gått över fem år sedan metoo-vågen sköljde över landet. Upprop efter upprop innehöll vittnesmål om sexuella trakasserier inom olika delar av samhället.

Inte din hora tilldelas årets Ottarpris av tidningen Arbetaren. Genom självorganisering har föreningen skapat ett tryggt rum för personer som har erfarenhet av prostitution och har lyckats lyfta röster som sällan hörs – samtidigt som de sprider information och skapar opinion för ett samhälle fritt från sexuellt våld.

RÖSTERNA KRÄVDE EN FÖRÄNDRING . Ett av uppropen som startades var #Intedinhora, som vittnade om erfarenheter av sexuell kommersiell exploatering, eller prostitution. De lyfte röster som sällan hörs i debatten och det Inte din hora lyckades med var just att bryta tystnaden – och att utmana stigmat kring erfarenheter av kommersiell sexuell exploatering.

– Det här är en del av den feministiska kampen. 99 procent av förövarna är män och det här handlar om mäns förtryck och våld mot kvinnor och icke-män. Våra kroppar ska inte kunna köpas, säger Saga Brodersen som gick med i nätverket för två och ett halvt år sedan. Hon har, liksom de andra i nätverket, erfarenheter av kommersiell sexuell exploatering.

Saga Brodersen är ordförande för Inte din hora. Föreningen har ungefär 160 medlemmar runt om i landet.

– Sedan Inte din hora grundades har allt fler börjat inse att det inte är ett fritt val att prostituera sig. Allt fler har börjat förstå att det handlar om mäns våld mot kvinnor.

Föreningen består av cirka 160 medlemmar och arbetet är stödjande och informerande, men de bedriver även opinionsbildning. Det stöttande arbetet består av medlemsträffar, chattar och “peer to peer-support”, samtal och stöd medlemmarna emellan.

– Vi håller även på att ta fram material för att kunna hålla i stödsamtal framöver, berättar hon.

Vad vill Inte din hora uppnå?

– Ett samhälle fritt från kommersiell sexuell exploatering. En målbild som känns övermäktig. Sanningen är nog att det alltid kommer att finnas, säger hon.

Men för nå dit behöver man bland annat se till att efterfrågan sjunker, menar hon.

– Det arbetet måste börja tidigt. Vi behöver prata med unga killar om samtycke och integritet och om vad dagens maskulinitetsnormer leder till. Att köpa rätten till någons kropp ska aldrig vara okej, det är våld. Vi måste få till en kollektiv syn på att prostitution är en våldsutsatthet, säger hon.

Utöver det behöver även de som utsatts få den hjälp och det stöd de behöver.

– Den absoluta majoriteten vill inte vara i prostitution. Många som utsätts drabbas av psykisk ohälsa och kan få självmordstankar, PTSD eller börja missbruka för att orka med. Därför krävs traumabehandlingar, stöd och hjälp för de drabbade, säger hon.

EN SIFO-UNDERSÖKNING från januari 2022 visar på att 22 000 barn och unga i åldrarna 15 till 19 år kan ha blivit utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Det motsvarar en elev i varje klass i årskurs nio och på gymnasiet. Hälften av ungdomarna har blivit utsatta på nätet och hälften har träffat förövaren fysiskt.

– Det är alltså mycket vanligare än vad många tror och det kan drabba vem som helst. Men riskfaktorerna är framförallt fattigdom, missbruk, våld i hemmet, sexuella övergrepp som barn eller tvång.

Hon berättar att den vanligaste gruppen är papperslösa migranter som hamnat i Sverige och i prostitution via trafficking.

– Att nuvarande regering dessutom föreslår att migranter i prostitution ska utvisas för bristande vandel är sjukt. Det lägger skulden på kvinnan, när det i själva verket är förövaren som begår ett brott, säger hon.

infördes

FAKTA Ottarpriset

Ottarpriset är Arbetarens pris och syftar till att uppmärksamma personer eller organisationer som arbetar i sexualupplysaren och den tidigare Arbetaren-medarbetaren Elise Ottesen-Jensens anda för att främja kvinnors grundläggande rätt till jämlikhet som exempelvis rätten att bestämma över sina egna kroppar. Priset instiftades 2017 och består av 10 000 kronor.

Lista över tidigare pristagare

2018: Bita Eshraghi

2019: Ida Östensson

2020: Noorihe Halimi

2021: BB-ockupanterna i Sollefteå

2022: Qjouren Väst

1999 och innebär att det är olagligt att köpa sex, inte att sälja. I och med detta är efterfrågan och förövaren kriminaliserad, däremot inte personen som prostituerar sig. Däremot får inte prostituerade brottsofferstatus i Sverige, vilket betyder att utsatta varken har rätt till målsägandebiträde, skadestånd eller brottsofferstöd. Det är något som Inte din hora vill ändra på.

– Utöver det finns ganska många kryphål för förövaren, speciellt när det gäller personer under 18 år. Det behövs även kompetenshöjande insatser inom bland annat vård och socialtjänst och antalet stödverksamheter måste öka över hela landet, säger hon.

Ottarpriset innebär att ni får 10 000 kronor från Arbetaren. Vad kommer ni använda pengarna till?

– Det har vi inte bestämt än, men vi håller ju på att utarbeta material till framtida stödgrupper så det kanske kommer att gå dit. Det hade även varit kul att få till en träff med alla medlemmar runt om i landet, säger hon.

DEN SVENSKA SEXKÖPSLAGEN

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Ulf Stråhle/ Wikimedia Commons.

Foto: Ali Lorestani / TT

Folk­högskolor tvingas till nedskär­ningar

Oron sprider sig bland personalen på folkhögskolorna runt om i landet. Detta till följd av att den nya blåbruna regeringen valt att inte förlänga det stöd som folkhögskolorna fått under pandemin. Nu var det en helt annan budget som gällde vid skolstarten i januari.

På grund av pandemin tillsatte den dåvarande regeringen en halv miljard kro -

Regeringen drar in det extra stöd som folkhögskolorna fått de senaste åren. Nu tvingas många folkhögskolor runt om i landet dra ned på utbildningsplatser, säga upp personal och ställa in kurser.

– Det här kommer att innebära förödande konsekvenser, säger Mariya Voyvodova, rektor på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.

nor i ekonomiskt stöd till Folkbildningsrådet. Pengarna gick till folkhögskolor över hela landet, som bland annat fick möjlighet att öppna upp flera deltagarplatser.

NU FÖRSVINNER drygt 3 000 årsplatser från allmänna utbildningar och 1 000 årsplatser från yrkesinriktade utbildningar. Bidraget till språkligt stöd minskar

och bidraget till korttidsutbildningar tas helt bort.

Budgeten minskar drastiskt för utbildningen ”Svenska från dag ett”, som riktar sig till nyanlända och asylsökande. Förra året gavs ett bidrag på 137 miljoner till utbildningen, nu delar man endast ut 30 miljoner.

– Vi beklagar att de extra platserna till

Text: Julia Lindblom

Två studenter vid Biskops Arnö folkhögskola. Flera folkhögskolelärare Arbetaren har talat med är oroliga inför folkbildningens framtid.

landets folkhögskolor försvinner. Stödet har varit ett viktigt tillskott till folkhögskolorna som befinner sig i en tuff ekonomisk situation där anslagen inte har räknats upp på många år, säger Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner.

MARIYA VOYVODOVA, REKTOR på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg är orolig för den nationella folkbildningspolitikens framtid. Kvinnofolkhögskolan bedriver bland annat en yrkesutbildning för undersköterskor, allmänna kurser som ger grundskole- och gymnasiebehörighet men också mer inriktade kurser i bland annat programmering och estetiska ämnen.

– Vi som jobbar med folkbildning ser hur människor växer och utvecklas. Till en folkhögskola söker sig många för att miljön passar just dem. Det handlar om att hitta gemenskap och sammanhållning, vare sig det handlar om en yrkesutbildning inom vården, att utveckla estetiska färdigheter eller lära sig det svenska språket. Det indragna stödet kommer att innebära

förödande konsekvenser för många folkhögskolor.

Hon berättar att Kvinnofolkhögskolan i Göteborg tvingas dra ned på personal och spara in på verksamheten. Lokalkostnaderna är fortsatt höga och skolans kök tvingas stänga.

– Det är kontraproduktivt att dra ned på stödet till folkhögskolorna, särskilt i en tid där många riskerar att bli arbetslösa med en hög inflation och lågkonjunktur i samhället. Då är folkhögskolorna en viktig språngbräda in till utbildningar och arbetslivet.

I TIDÖAVTALET SKRIVER regeringen att de vill ha en översyn av Folkbildningsrådet, som är det organ som fördelar statsbidragen till både studieförbund och folkhögskolor. I skrivelsen framgår det att regeringen vill reformera systemet för stöd, och även ”effektivisera” folkbildningsväsendet.

– Förutom att man drar ned på det statliga bidraget är jag orolig att vi går mot en inriktning där folkbildningens oberoende

Vi som jobbar med folkbildning ser hur människor växer och utvecklas. Till en folkhögskola söker sig många för att miljön passar just dem.

och självförvaltning ifrågasätts. Principen om armlängds avstånd som folkbildningen vilar på kan förloras. I Tidöavtalet står det att folkbildningen ska effektiviseras. Jag befarar att det innebär mindre pengar till folkbildningen framöver. Det är vad en effektivisering brukar betyda, säger Mariya Voyvodova. .

TANIA PRESTE är folkhögskolelärare på Stadsmissionens folkhögskola i Stockholm. Hon är bekymrad över att stödet inte

Mariya Voyvodova, rektor på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Mariya Voyvodova, rektor på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Foto: Kvinnofolkhögskolan

Den nya regeringens politik slår ned på folkbildningen överallt i samhället.

förlängs och menar att det kommer att få konsekvenser för utbildningen.

Kommer det här indragna stödet påverka er verksamhet?

– Det kommer absolut påverka möjligheten för oss att fortsätta föra den utbild-

ning vi vill. När stödet dras in blir det svårt att erbjuda extra hjälp och stöd till våra elever. Vi kommer till exempel behöva skära ned på materialkostnader, och bokbeståndet uppdateras inte. Eftersom vi inte vill skära ned på personal blir det andra saker i verksamheten som får lida till följd av det indragna stödet.

Hon menar att det i samhället pågår en attack mot folkbildningen, som tar sig fler uttryck än enbart det indragna stödet. Nyligen infördes till exempel inträdesav-

gifter på statliga museum.

– Nästan varannan vecka har vi varit på studiebesök på olika museum, det är en viktig del av utbildningen och verksamheten. Nu blir vi alltmer begränsade till att enbart vara i skolans lokaler. Den nya regeringens politik slår ned på folkbildningen överallt i samhället.

ANNA-MARIA HEDLUND är verksamhetsledare på Medlefors folkhögskola i Skellefteå. Hon säger att verksamheten inte direkt är drabbad av nedskärningarna,

Tania Preste, folkhögskolelärare

Susanna Stark, rektor vid Hällefors folkhögskola Foto: Privat

Tania Preste, folkhögskolelärare Foto: Axel Green

FAKTA Folkhögskolor i Sverige

I dag finns kring 155 folkhögskolor i Sverige, som självständigt bestämmer över vilka kurser som anordnas och vilken profil de har på sin skola.

Folkhögskolorna finansieras av stats- och regionbidrag och drivs av folkrörelser, ideella organisationer eller regioner.

men att hon är bekymrad över utvecklingen.

– Jag har kollegor som tvingas göra stora omställningar i sin verksamhet. Samhället har ett behov av folkhögskolor. Med mindre resurser finns det mindre möjlighet att tillgodose det behovet. Det är förödande när många inte kan gå de utbildningar de vill. Även här i norra Sverige, där vi har ett stort kompetensförsörjningsbehov, är folkbildningen viktig.

Hällefors folkhögskola, med utbildningar både i Örebro och Hällefors, står inför stora nedskärningar.

– Det kommer påverka oss i hög grad. Vi har redan nu antagit färre deltagare till nästa hösttermin då vi måste minska platserna, säger Susanna Stark, rektor vid Hällefors folkhögskola.

TVÅ TEATERKURSER, en i Hällefors och en musikteaterkurs i Örebro, kommer att läggas ned. Det blir även färre platser på grundskolekurserna.

– Detta är så oerhört ledsamt. Vi vet att vi gör skillnad och behövs.

Personalstyrkan bantas och tre hela tjänster kommer att försvinna.

– Man hoppas på att det ska bli en förändring, men just nu finns det inget som talar för det. I dagens samhälle borde man öka platserna, inte minska dem. Det är ett högt söktryck och genom att dra in stödet till folkhögskolorna sätter man krokben för många som vill utbilda sig.

App-verktyget Paragå fick stor kritik när det användes inom hemtjänsten i Stockholm.

”Mer lugn” efter att apparna slutade fungera

involverad i arbetet.”

– Brukarna fick sina insatser och personalen vittnade om att det blev ett annat lugn på något vis, säger socialchefen AnnaLena Andersson till P4 Norrbotten.

ARBETAREN HAR TIDIGARE SKRIVIT om stress och högt arbetstempo inom hemtjänsten i Sverige.

I ett längre reportage i tidningen beskriver tre anställda inom hemtjänsten hur introducerandet av appar som arbetsverktyg påverkat deras arbetsvardag.

I mitten av december 2021 skedde en ITattack mot Kalix kommun. Driftsstörningarna påverkade kommunens verksamhet, bland annat inom hemtjänsten. I och med att de digitala verktygen slogs ut fick hemtjänstpersonalen raskt ställa om arbetssättet, och börja anteckna turer och arbetsmoment med papper och penna.

I efterhand har det framkommit att anställda upplevde tiden utan digitala verktyg som ”lugnare”. Detta enligt en konsultrapport som kommunen beställt efter larm om arbetsmiljöproblem inom hemtjänsten i Kalix, rapporterar P4 Norrbotten.

I rapporten står det ”trots att det borde varit kaos upplevde personalen denna tid som lugnare och det var roligare att arbeta. Man upplevde att man var mer

Appanvändningen kan underlätta arbetet och skapa en överblick, men också leda till akuta arbetsmiljöproblem. Den ökade effektiviseringen slår hårt mot anställda och brukare.

– Det som var positivt med appen var att det var praktiskt, det finns telefonnummer till anhöriga, adresser och kartor. Allt är samlat på en och samma plats. Det som är negativt är den här konstanta övervakningen. Om en kund tar mer tid så skiter sig hela ens tidsschema. Det här minutsystemet som har styrt människors behov måste ju ändras och tas bort, brukaren far illa och personalen orkar inte jobba, sade Ann-Christin Holmström, som arbetat i tio år inom hemtjänsten i Luleå, till Arbetaren.

Foto: Janerik Henriksson/TT

När de digitala verktygen slogs ut i en hackerattack i Kalix kommun 2021, fick personalen inom hemtjänsten övergå till att anteckna med papper och penna. En effekt av det var att personalen mådde bättre.

Text: Julia Lindblom

Varför ska

arbetarklassen bära ansvar för inflationen?

Vi tycks gå in en avtalsrörelse där alla är överens om att arbetarklassen ska axla bördan för inflationen, och där LO tycks vara ointresserade av att få till en förändring av den ansvarsfördelningen.

Pontus Blüme om hur LO-förbunden försvarar sina avtalskrav och om hur fackförbunden är medskyldiga till arbetarnas försvagade ställning.

Sedan 1997 har hörnstenen i svensk lönebildning varit det så kallade Industriavtalet, i korthet baserat på att facken inom industrin förhandlar fram en normerande lönenivå för hela arbetsmarknaden. Denna nivå brukar refereras till som ”märket”.

ORDNINGEN HAR EN LÅNG och brokig bakgrund, men är till sin kärna en konsekvens av historiska spänningar mellan byggnads-

< Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall under en pressträff där facken inom industrin presenterar gemensamt lönekrav inför 2023 års avtalsrörelse. Foto: Claudio Bresciani/TT

> Pontus Blüme, doktorand i ekonomisk historia.

Foto: Privat

industrin och produktionen riktad mot en exportmarknad. De skilda omständigheter som nationella respektive internationella marknader för med sig gör det möjligt för byggbolag att skicka vidare ökade lönekostnader till konsumenterna på grund av deras makt att sätta priser, en möjlighet exportindustrin så gott som helt saknar.

Märket fungerar således som en form av åtstramningsmekanism: å ena sidan för att motverka lönespridning mellan branscher, men kanske främst för att hindra industriarbetarnas löner från att drivas upp till nivåer som underminerar exportindustrins konkurrenskraft.

En sådan modell lägger ett stort ansvar på ett fåtal fackförbund, inte minst vid en tidpunkt där inflationen urholkar köpkraften för svenska arbetare med tio procent per år. IF Metalls framgångar vid förhandlingsbordet de kommande två månaderna blir avgörande inte bara för industriarbetare, utan också för de förskolelärare, tågförare eller universitetsanställda vars fackföreningar sannolikt bara på marginalen kommer kunna avvika från märket i sina efterföljande avtal.

I sina mediala uttalanden har de dock varit tydliga: För att undvika att inflationen drivs på ytterligare av lönebildningen behöver arbetare bita ihop och ta smällen, för alternativet hade varit värre.

INDUSTRIFÖRBUNDENS INGÅNGSKRAV är

4,4 procent, och Transport, som ensamma ställt sig utanför samordningen i hopp om

bättre möjligheter, kräver 5,5. Ett historiskt genomsnitt av förhandlingsresultat indikerar att ett märke på ungefär 3,3 procent är vad vi kan förvänta oss den 31 mars – en reallönesänkning i årstakt på närmare sju procent.

Nyligen hade min kollega och jag möjlighet att prata med IF Metalls och Transportarbetareförbundets ordförande Marie Nilsson och Tommy Wreeth. Vår ambition var att försöka få insyn i deras motiv och strategier under den pågående förhandlingen.

Intressant nog hävdade Marie Nilsson i detta samtal att inflationen inte tagits hänsyn till i avtalsrörelsen överhuvudtaget. IF Metall ”utgår från att Riksbanken gör sitt jobb och håller inflationsmålet på två procent”. Den enda parameter av intresse är vilken ökning av lönekostnader exportindustrin kan bära utan att dess ställning mot utlandet försämras.

Transports Tommy Wreeth argumenterade inledningsvis annorlunda, och såg inte ”hur det skulle vara fackföreningarnas uppgift att förbättra industrins konkurrenskraft. […] Alla andra tar ju ut vad de kan, och då ska väl arbetarna också göra det?”. När han senare, däremot, skulle redogöra för motiven till deras egna krav, föll han tillbaka på samma linje som Marie

Märket fungerar således som en form av åtstramningsmekanism.

Transport och Metall bråkar om löneutrymmets storlek, men båda accepterar de rådande premisserna.

Nilsson. Transport och Metall bråkar om löneutrymmets storlek, men båda accepterar de rådande premisserna.

DEN RÅDANDE ORDNINGEN är dock ingen naturlag. Det finns inga formella hinder mot att begränsa utdelningar, och det gjordes från statens sida så sent som för två år

sedan inom ramarna för pandemins stödåtgärder. På samma sätt går det att begränsa företagens prissättning. Lagstiftningen ligger oförändrad kvar sedan efterkrigstiden när detta senast gjordes. Det är åtgärder i denna riktning som krävs om vi ska röra oss bort från en politisk samtid där samhällets enda verktyg för att lösa inflationsproblem är att göra arbetskraft billigare eller hushåll fattigare.

För är det någonting som är etablerat bortom förhandling i det svenska offentliga samtalet så är det att arbetare, och arbetare enbart, är de som ska axla bördan. Oavsett vem, eller vad, som faktiskt driver inflationen har vi redan kommit överens om vems

ansvar det är att åtgärda den.

LO är i högsta grad medskyldiga till konstruktionen av denna ordning, genom hur de konsekvent positionerat sig själva som den ansvarstagande parten. ”Det skulle bli lite konstigt”, menar Marie Nilsson, ”om vi nu i ett sådant här exceptionellt läge skulle börja bry oss om inflationen när vi inte gjort det tidigare”, som om urholkningen av medlemmarnas köpkraft inte var den största på 30 år.

VARFÖR SKULLE VI ACCEPTERA reallönesänkningar i dag bara för att vi fick reallöneökningar igår? Rollen som den vuxne i rummet hindrar facken från att fullt ut

Transportarbetareförbundets ordförande Tommy Wreeth siktar högre än IF Metall, men accepterar fortfarande samma premisser.

Foto: Claudio Bresciani/TT

representera sina medlemmar, och ingen förväntar sig heller en motsvarande långsiktigt konsekvent hållning från näringslivet, inte ens facken själva.

Wreeth menar att landet befunnit sig vid ruinens brant i varje avtalsförhandling sedan slutet på nittiotalet, vilket näringslivet menat krävt facklig återhållsamhet och respekt för företagarnas villkor. Sedan slutet på nittiotalet har också vinstandelen vuxit konsekvent på löneandelens bekostnad, även i perioder då inflationen varit låg.

IF Metall är en av samhällets mäktigaste politiska organisationer, men stannar vid ett vädjande om delat ansvarstagande. Transport har tagit strid internt

> Om du som förhandlare kräver mer än 6 procent i Arbetets spel möts du av meddelandet att samhällsekonomin kraschar.

Foto: Skärmdump från Arbetet.se

inom LO för ett högre märke, och förtjänar ett erkännande för detta.

Men vilka incitament har någon annan aktör att göra avkall på sina intressen om facken redan på förhand öppet deklarerat sig villiga att göra det? Är inte denna ansvarsfördelning värd att kämpa för? Är det inte rimligt att tänka sig att den fackliga rörelsens makt kunde omsättas både i en kamp för löner som minimerar urholkningen av medlemmarnas köpkraft och i ett opinionsarbete som avlastar facken från ansvaret att ensamt rädda hela den svenska ekonomin?

LO:S TIDNING ARBETET LANSERADE nyligen Lönekampen — spelet om avtalsrörelsen, där du som läsare får möjlighet att navigera avtalsrörelsen från industrifackens perspektiv. I spelet finns en inbyggd brytpunkt på 6 procent. Om du som förhandlare kräver mer än så och inte viker ner dig möts du av följande meddelande:

”Samhällsekonomin kraschar och Sve -

Sedan slutet på nittiotalet har också vinstandelen vuxit konsekvent på löneandelens bekostnad, även i perioder då inflationen varit låg.

rige är på väg mot konkurs. På gatorna syns svältande människor som stapplar fram med trasor på kroppen. Regeringen stiftar en lag som innebär strejkförbud.”

Game over.

Att reallönesäkningar på mindre än 4 procent leder till samhällskollaps är den politiska påverkan LO väljer att satsa på. De verkar ta sikte på att föregå en kommande svekdebatt innan förhandlingarna ens startat.

Pontus Blüme är doktorand i ekonomisk historia med fokus på gigekonomi och ny skribent i Arbetaren.

Kvinnocentret:

Hjälpinsatserna efter de förödande jordbävningarna i Syrien och Turkiet fortgår. Arbetaren talar med sociologen och aktivisten Sanam Ozturk. Hon berättar hur kvinnojourer i Istanbul förbereder bussar för att hjälpa överlevande.

Situationen för de tusentals människor som drabbats av jordbävningen i Syrien och Turkiet blir värre för varje dag som går. Samtidigt pågår ett omfattande solidaritetsarbete i civilsamhället.

Sanem Ozturk är sociolog och aktivist baserad i Istanbul. Hon berättar över Zoom att flera kvinnojourer nu förbereder bussar som ska hjälpa de drabbade familjerna på plats.

– Det har varit den längsta veckan i mitt liv. Det är iskallt ute och människor behöver akut hjälp. Ändå har regeringen aktivt försenat hjälpen från att komma fram.

Hon berättar att de första 72 timmarna

”Vi har ingen tid att förlora”

Text: Julia Lindblom

Förödelsen är stor staden i Hatay, nära den syriska gränsen. Bilden är tagen den 8 februari. Foto: Cemal Yurttas/TT

varit katastrofala för civilbefolkningen. Bland annat har gruvarbetare, som rest från norra Turkiet för att hjälpa till, stoppats på flygplatserna och fått vänta med att påbörja livräddningsinsatserna i närmare två dygn.

– De vädjade om att få hjälpa till, men tilläts inte rädda liv. Först skulle nämligen Erdoğan tala i teve. De har utbildning, utrustning och vet hur man arbetar med livräddning under jord. Liknande berättelser strömmar in från hela landet. Tänk hur många människor som hade kunnat vara vid liv om regeringen tillåtit räddningsarbetarna göra sitt jobb.

SANEM OZTURK VOLONTÄRARBETAR på ett kvinnocenter som särskilt fokuserar på att hjälpa migranter. De har fått ta emot många samtal från syriska och afghanska familjer som letar efter sina anhöriga. Efter 12 år av konflikt i Syrien har många kvinnor och flickor sökt skydd i Turkiet.

– Efter jordbävningen exploderade hjälpropen på Twitter och sociala medier. Begravda människor delade med sig av plats-positioner och adresser, för att bli hittade. Men många syriska migranter hade svårt att bli upptäckta eftersom de inte kunde skriva på turkiska, eller saknade uppkoppling. Regeringen har även lanserat en applikation som få har tillgång till. Vissa familjer berättade att de inte trodde att de skulle bli räddade om de skrek på arabiska, så de förde bara oljud.

Många människor i de jordbävningsdrabbade områdena är papperslösa och saknar ID-kort, vilket gör det svårare för dem att få stöd av myndigheterna. Turkiet ger endast flyktingstatus till europeiska medborgare.

ÄVEN TRANS- OCH HBTQ-PERSONER är särskilt utsatta efter jordbävningen, och avvisas ofta från att vistas i evakueringstälten. Kvinnocentret där Sanem volontärarbetar reser nu med bussar till den jordbävningsdrabbade staden Hatay för att resa egna tält och skapa trygga feministiska rum.

– Nu förbereder vi bussar med volontärer, psykologer, jurister och socialarbetare. Genusfrågan blir extra viktig i sådana här situationer. Under förra jordbävningen såg

vi kvinnor som dog för att de kände behovet av att sätta på sig en bh innan de flydde.

ETT ANNAT STORT PROBLEM är det rasistiska hatet som eskalerat dagarna efter jordbävningen.

– Vi ser mycket hat på Twitter, från till exempel nationalister som skriver att migranter och syrier rånar människors hus. Det släpps också filmer där man ser poliser godtyckligt gripa och slå personer. Det har också kommit en rapport om ett dödsfall vid en polisstation. Det kan handla om flyktingar som enbart har väskor i händerna, som inte gjort någonting, säger Sanem Ozturk.

Undantagstillstånd har införts i flera städer med stor kurdisk befolkning.

– Det här väcker trauman från 90-talet, då staten med undantagstillståndet som förevändning begick övergrepp mot kurder. Nu kan regeringen godtyckligt fortsätta gripa kurdiska aktivister och andra aktiva i oppositionella rörelser. De utnyttjar jordbävningen för att ytterligare öka repressionen, säger Sanem Ozturk.

1999 SKEDDE EN ANNAN FÖRÖDANDE jordbävning i Izmit i Turkiet, där 17 000 människor miste livet.

– Men den gången var det sommar, och jordbävningen berörde inte lika många städer. I spåren av den jordbävningen grundades flera kvinnojourer, av kvinnor som blev ansvariga för räddningsinsatserna. De såg till att få fram hjälpinsatser som andra hjälporganisationer missade, till exempel hygienartiklar och blöjor. Nu är situationen lika akut och vi har ingen tid att förlora.

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist. Foto: Privat

Det släpps också filmer där man ser poliser godtyckligt gripa och slå personer. Det kan handla om flyktingar som enbart har väskor i händerna, som inte gjort någonting.

Sanem Ozturk

”Jordbävningen är ditt fel”

– sa de till transkvinnan Hande

Under svåra katastroftider finns berättelser som ofta glöms bort. Hbtq-personer är extra utsatta för diskriminering i Turkiet och deras vardag är svårare än många andras.

– Det luktar blod och jag gråter. Hela marken skakar. Jag kastar mig ut från huset. Byggnader rasar. Där är människor överallt därute. Jag känner deras hatiska blickar mot mig. Ilskan syns i ögonen. Hande, som egentligen heter något annat, är en ung transperson på 22 år. I hela sitt liv har hon bott i Kahramanmaraş, provinsen som blev epicenter för den förödande jordbävningen i Turkiet.

NÄR ARBETAREN NÅR HENNE över telefon har det gått knappt tio dagar sedan jordbävningen.

Tidigt på morgonen den 6 februari inträffade det första skalvet. Hande sprang ut på gatan utan bh. Hon vågade inte visa sig för någon. Hon var så rädd för reaktionerna. Människor samlades på gatorna och försökte hjälpa och stötta varandra. Hande gömde sig i stället ensam i en container i tre dagar. Hon blev hungrig och törstig och gick så småningom ut för att leta efter mat och vatten.

– Det var en lång kö utanför matstationen. Jag gick dit och kunde se ilskan människors ögon. Oron som jag kände gjorde att jag bara hann få tag på en halv flaska vatten.

TUSENTALS BYGGNADER KOLLAPSADE i området där Hande bodde. Människor tog skydd i tält eller evakuerades till andra städer. Det var omöjligt för Hande att stanna i tältet med andra människor. Hon försökte ta sig till en annan plats och gick till en station för evakuering.

– Föraren tittade på mig med samma fördömande blick. Han sa att det var mitt fel att jordbävningen ägde rum, att Gud har

Föraren tittade på mig med samma fördömande blick. Han sa att det var mitt fel att jordbävningen ägde rum, att Gud har straffat oss på grund av mitt omoraliska liv.

Hande, transperson och överlevande

straffat oss på grund av mitt omoraliska liv. Han vägrade att ta med mig i bussen. Jag kände mig extremt hotad. Jag tänkte att han skulle döda mig, berättar Hande.

Gick till fots till flygplatsen

DEN ENDA MÖJLIGHETEN för Hande att kunna ta sig till en annan plats var att ensam – till fots – vandra till flygplatsen. Det gjorde hon med endast tofflor på fötterna. Därifrån tog Hande flyget till Ankara, Turkiets huvudstad.

Väl på plats i Ankara fick hon tack vare sin gamla lärare från gymnasiet kontakt med andra hbtq-aktivister, som hjälpte henne att hitta en tillfällig bostad.

Yildiz Tar, aktivist och journalist Foto: Privat

Foto: Hussein Malla TT, kollage: Arbetaren

Jordbävningen kastade på ett dramatiskt sätt om Handes liv. Nu är hon plötsligt arbetslös. Många av hennes vänner dog under jordskalvet.

Hande försöker bearbeta sorgen och samtidigt hjälpa andra hbtq-personer som befinner sig i nöd.

Hbtq-rörelsen – en måltavla för hat och hot i Turkiet

SEDAN JORDBÄVNINGEN har journalisten och aktivisten Yıldız Tar befunnit sig i katastrofområdena för att träffa hbtq-personer.

Genom många intervjuer har hon synliggjort hbtq-personernas utsatthet efter jordbävningen. Yıldız Tar berättar om situationen för Arbetaren.

– Hbtq-personer är väldigt rädda och utsätts för diskriminering, hat och hot. Redan i vanliga fall är det svårt för dem att hitta en trygg plats, men nu är det nästan omöjligt. Jordbävningen gjorde dem ännu mer utsatta och sårbara. De behöver

någonstans att bo, men nekas plats i tälten och tvingas till ensamhet. Många av dem har varken tillgång till mat, vatten eller mediciner.

Yildiz Tar menar att den hårda diskrimineringen även sker på statlig nivå. AFAD (Turkiets organisation för katastrof och krishantering) och andra verksamheter vägrar att hjälpa dem.

– Hbtq-personer kan inte donera sitt blod för att rädda sina nära och kära, även om de inte har någon sjukdom. Vissa hotell i området har öppnat sina dörrar till överlevande i nöd, men inte till hbqt-personer.

Hbtq-personer har sedan 2015 varit en tydlig måltavla för hat och hot i Turkiet. President Erdoğan uttrycker regelbundet homofobi i offentligheten. Den 24 januari genomfördes en grundlagsändring gällande äktenskap i Turkiet. Hbtq-personer får inte ingå i äktenskap, eftersom förhål-

landet anses vara omoraliskt.

”Vi bär alla på samma sorg. Men vi behandlas inte lika.”

REMZI ALTUNPOLAT ÄR ORDFÖRANDE för

Turkiets största hbtq-organisation Kaos Gl. Han är mycket kritisk till regeringens diskriminering av hbtq-personer och säger att situationen nu blivit ännu svårare.

– Regeringen har bedrivit en hbtq-fientlig politik under en mycket lång tid. Det fanns redan fördomar i samhället mot hbtq-personer, fördomar som utvecklats till en form av fientlighet på grund av statens retorik.

Hon menar att den statliga religiösa myndigheten Diyanet, som administrerar landets moskéer, bär ett stort ansvar för diskrimineringen.

– Nästan alla av dess diskurser syftar

Remzi Altunpolat Foto: Privat

Förödelsen är stor i Kahramanmaras, södra Turkiet, där Hande växte upp. Foto: TT

Demonstration mot hbtqpersoners rättigheter i Istanbul den 18 september 2022. På skylten står det “Hbtq – ta bort era smutsiga händer från våra barn”

till att förvandla hbtq-personer till fiender. Diyanet sade till exempel att covid-19-pandemin var ett resultat av homosexualitet.

NU SITTER HANDE I SITT RUM , långt borta från hemstaden Kahramanmaraş. Hon är traumatiserad, ångestfylld och rädd.

Hon säger att hon har kämpat i hela sitt liv. Och hon ska inte ge upp nu heller.

För Hande är det svårt att förstå vad som egentligen är skillnaden mellan henne och alla andra.

– Min familj vägrade hålla kontakten med mig när de fick reda på min sexuella identitet. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen familj. Vi har alla drabbats hårt av jordbävningen. Vi bär alla på samma sorg, samma frustration. Men vi behandlas inte lika.

Hon säger att även de människor och organisationer som vill hjälpa hbtq-personer blir hotade.

– Vi är en del av det här samhället, men behandlas som fiender.

Foto: Emrah Gurel/TT

Foto: Khalil Hamra/TT

New York: Stor seger för strejkande sjuksköterskor

Sjuksköterskestrejken

– Det här är en historisk seger för sjuksköterskor i New York och för sjuksköterskor i hela landet, säger New York State Nurses Associations (NYSNA) ordförande Nancy Hagans i ett pressmeddelande.

Fler än 7 000 sjuksköterskor strejkade från den 9 januari på två sjukhus i New York med krav på säker bemanning, bättre arbetsvillkor och högre lön. Efter två dagar avbröts stridsåt gärderna sedan arbetsköparen mött sjuk sköterskornas krav.

STREJKEN ÄGDE rum på Montefiore Medical Center i i Bronx och på sjukhuset Mount Sinai på Manhattan. Sjuksköterskornas huvudkrav var att personalstyrkan måste öka, då den låga bemanningen lett till försämrad patientsäkerhet och till stress och utbrändhet bland personalen. En situation som eskalerat under coronapandemin.

– När du blir en patient på ett sjukhus i New York, ska det finnas tillräckligt många sjuksköterskor för att ta hand om

i New York är avslutad efter att arbetsköparen gått med på ett 19-procentigt lönelyft –och ökad bemanning.

Text: Vendela Engström

Sjuksköterskornas huvudkrav var ökad bemanning för att säkerställa patientsäkerheten och förbättra arbetsmiljön på sjukhusen.

Foto: Andres Kudacki/ TT

Lagförslag kan ge betald ledig­

het vid mens

Betald ledighet för kvinnor med kraftiga menssmärtor. Det kan snart bli verklighet i Spanien där senaten inom kort kommer att rösta om förslaget.

Det var i december förra året som det spanska parlamentet röstade igenom ett lagförslag som skulle ge kvinnor med kraftiga menssmärtor rätt till betald ledighet i upp till tre dagar i månaden. Lönebortfallet ska, om lagen går igenom, bekostas av staten och förslaget är en del i den socialdemokratiska koalitionsregeringens arbete för reproduktiv hälsa.

Frågan är dock omdiskuterad och splittrar bland annat landets två största fackföreningar UGT och COOO.

ENLIGT FACKET UGT kan mensledighet leda till att kvinnor stigmatiseras på den spanska arbetsmarknaden medan COOO välkomnar förslaget som de menar kommer att sätta ljus på ett hälsoproblem som länge ignorerats, rapporterar Svt.

Om lagen röstas igenom i senaten blir Spanien det första landet i Europa där kvinnor mot läkarintyg ges rätt till betald mensledighet.

Ny finsk translag – tar bort krav på sterilisering

dig, oavsett vem du är, säger Nancy Hagans till The New York Times.

SJUKSKÖTERSKEFÖRBUNDET, som representerar över 42 000 medlemmar i delstaten, skriver i ett pressmeddelande att att båda sjukhusen kommer att anställa 170 nya sjuksköterskor efter att arbetsköparen mött de strejkandes krav.

Liknande lagar finns redan i bland annat Japan och Indonesien.

Finland har fått en ny lag om fastställande av kön. Den nya lagen skiljer på den medicinska och juridiska processen, behåller 18-årsgränsen och tar bort kravet på tvångssterilisering.

”Mänskliga rättigheter utvecklas smärtsamt långsamt i Finland. Nu förverkligas rätten till självbestämmande när det kommer till kön för vuxna”, skriver Pekka Rantala, ordförande för Seta, Finlands motsvarighet till RFSL, i ett pressmeddelande.

MED RÖSTSIFFRORNA 113–69 antog den finländska riksdagen den 1 februari en ny, omtvistad ”translag”. Förslaget röstades ned av Sannfinländarna och Kristdemokraterna medan De Gröna, Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och Svenska Folkpartiets riksdagsgrupper enhälligt röstade för.

Lagen utgår ifrån självbestämmande och innebär i praktiken att en myndig person som upplever att det juridiska könet inte stämmer överens med ens könsidentitet från och med nu får ändra sitt juridiska kön.

Den tidigare lagen som krävde sterilisering har kritiserats hårt av andra länder och människorättsorganisationer.

En demonstration för ny könstillhörighetslag i Sverige.

Den finska riksdagen har godkänt en ny lag som ersätter den tidigare och hårt kritiserade lagen som krävde sterilisering vid ändring av juridiskt kön.

Foto: Emma-Sofia Olsson/TT

Text: Johan Apel Röstlund

Text: Vendela Engström

Utrikes

Vilken

är den viktigaste feministiska frågan i dag?

Förskolan, förlossningsvården, lika lön eller kanske pensionsfrågan?

Arbetaren har skickat frågan “Vilken är den viktigaste feministiska frågan i dag?” till 10 personer inför 8 mars.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Anna-Klara

– 8 mars är ju en internationell kampdag och givet hur det ser ut både i Sverige och i stora delar av världen just nu är det läge att borsta av alla internationella kontakter mellan progressiva rörelser som finns. Som de ryska feministerna som kämpar mot Putins krig under jorden, den ungerska eller turkiska hbtqi-rörelsen eller de amerikanska abortförespråkarna, afghanska lärare och läkare som behandlar eller undervisar i hemlighet, alla de som kämpar i Iran och som nu hamnar i skuggan av samma storpolitik som försatt dem under förtryck.

Det är lätt att bli nedslagen och känna sig otillräcklig – men desto större anledning att komma samman. Ur ett feministiskt perspektiv perspektiv kan vi inte konstatera något annat än en global backlash, där såväl kroppsliga som sociala rättigheter pressas tillbaka.

Även i Sverige pekar alla kurvor åt fel håll: Löneskillnaderna har inte minskat på sex år, allt fler kvinnor har inte råd att skilja sig, de islamofobiska kampanjerna drabbar muslimska kvinnor extra hårt i vardagen och vi ser en utbredd utmattning i den kvinnodominerade vårdsektorn. Dessutom ökar den obetalda anhörigvården.

Nya Sverige var snabba med att avveckla den, i alla fall symboliska, femi-

nistiska utrikespolitiken och ensamstående kvinnor är de som får minst elstöd i februari – de gör helt enkelt av med minst el, de har ingen pool, laddar ingen bil och bor trångt. Det är deras barn som äter mer i skolan nu.

– Det finns ett inhemskt behov av att samla ihop något som i alla fall liknar en opposition, och i väntan på att oppositionspartierna i alla fall tar en kaffe tillsammans så får vi nog organisera oss utanför riksdagen. Det har varit tätt med demonstrationer sedan regeringsskiftet, men samordningen lyser med sin frånvaro.

Det gör att motståndet inte syns – eller kan ignoreras. Nu är tid att lägga trätor och partiegoism åt sidan. Att samlas kring grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, social, ekonomisk och politisk jämlikhet och jämställdhet borde inte vara så svårt. Inte om en faktiskt ser allt bra som redan görs – i det lilla.

Monica Lindström, del av ledningsgruppen i Förskoleupproret

– Vi i Förskoleupproret ser två områden som är viktiga att lyfta på internationella kvinnodagen för oss som arbetar i ett kvinnodominerat yrke i förskolan.

#Lönheladagen påvisar att löneskillnaden mellan kvinnor och män är 9.8 procent. Omräknat i tid betyder det att män får betalt för en hel arbetsdag kl 8-17 medan kvinnor jobbar gratis efter 16.13 varje dag

Vi menar att vår låga lön speglar hur lågt värderat vårt arbete är.

Den låga värdering av vårt yrke som ofta går under beskrivningen “den tärande sektorn” genererar därför också sämre arbetsmiljö- villkor. Vilket innebär brister i säkerhetsfrågor, svårt att få möjlighet att arbeta utifrån våra rättigheter, högre stress och sjukskrivningar, få karriärmöjligheter, risk för diskriminerad lön på grund av föräldraledighet och högt vabbande.

Vi vet att vi är den “bärande sektorn” vårt viktiga arbete med barnen för framtiden behöver lyftas, synas i vårt lönekuvert och i förbättrade arbetsmiljö villkor för förskollärare, barnskötare och alla barn som vistas i förskolans värld.

Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen Fempers nyheter och tidigare chefredaktör på Arbetaren under åren 1999 till 2004.

Carina Hellström, BBockupant i Sollefteå

– Förlossningsvården, det behövs en förnyelse inom förlossningsvården. Dels för att födande kvinnor behöver trygghet före, under och efter förlossningen och viktigt är att de behöver få veta att det finns plats när de är dags. Närhet till förlossningsvården är också viktigt i hela Sverige. Även de barnmorskor som jobbar behöver en bättre arbetsmiljö.

Foto: Göran

Segeholm

Gunilla Thorgren, medlem i Grupp 8 under 1970-talet

– Det är så många frågor men absolut central är välfärdsarbetarnas löner – vårdbiträden förskollärare barnskötare sjuksköterskor – och deras arbetsvillkor. Deras arbete påverkar dessutom tryggheten i samhället hos kvinnor barn och gamla.

Foto: Privat

Roxana Talaremi, Anarchist union of Iran and Afghanistan

– Kvinnor i Mellanöstern behöver stöttning från feminister runt om i världen. Det kan vara olika former av stöd, som att sprida information om vad kvinnor vinner på ett mer jämlikt samhälle och vad man kan använda för metoder för att kämpa mot patriarkatet. Det handlar om att stötta afghanska kvinnor som kämpar mot talibanstyret och iranska kvinnor i kvinnorevolutionen “zan zendegi Azadi”. Kvinnor i Mellanöstern kämpar för frihet och för överlevnad, att inte mördas bara för att man vägrar bära sjal eller för att man vill ta ut skillsmässa.

pristagare av Civilkuragepriset 2020

– De som ska leda jämställdhetsarbetet framåt i samhället, oavsett om det är politiker, chefer eller myndighetsföreträdare, måste ta jämställdheten på allvar i sitt eget åsiktskapital och inte vara kappvändare som predikar ett budskap bara för att göra karriär eller tillskansa sig makt.

Helene Gladsaxe, Tantpatrullen

– Pensionssystemet. Många kvinnliga pensionärer överlever på garantipensionen och det är inte som att de har suttit på sin rumpa under sitt aktiva liv: de har tagit hand om barn, föräldrar, varit verksamma i föreningsliv och massa annat – utöver lönearbetet.

Girin Kasirga, NCDK & Kurdiska kvinnorådet Amara

– Strategin “skjut kvinnorna först” har förvandlats till en strategi “skjut först de organiserade, medvetna kvinnor som söker och legitimerar sina rättigheter!”. Det måste vara vår främsta angelägenhet att inte bara överleva utan att leva självbestämt, att fortsätta leva och bli mer trots dem som försöker nedvärdera och förgöra oss.

Anna Lidèn, medlem i Inte din hora

– Jag anser att den viktigaste feministiska frågan just nu är att utsatta kvinnor ska ges mer stöd i form av mottagningar för de som lever i KSE (Kommersiell sexuell exploatering), våldtäktsmottagningar och lågtröskelboenden. I stället för att detta prioriteras ser politiker och makthavare till att lagar och paragrafer gällande förövare ändras. Detta bidrar till ännu mer skam för redan skamfyllda personer.

Shabane Barot, läkare och skribent i Arbetaren

– En av de viktigaste feministiska frågorna i dag är den ökade fattigdomen bland kvinnliga pensionärer och risken att ensamstående mödrars ekonomiska utsatthet fördjupas i den ekonomiska krisen.

Foto: Julia Lindblom

Stine Christophersen, journaliststudent, fd. undersköterska och

Foto: Privat

Foto: Vendela Engström

Foto: Julia Lindblom

Foto: Vendela Engström

Vad ledde yrkesupproren under Metoo till?

Maria Karlsson, florist och den som startade Metoo-uppropet bland de handelsanställda #obekvämarbetstid

Hur minns du metoo-upproret i din bransch?

– Jag minns det som uppjagande,

I skuggan av namngivningar och mediedebatt var metoo-rörelsen i storutsträckning ett yrkesuppror. Arbetaren hörde av sig till några initiativtagare för att höra vad som hänt sedan dess.

skräckfyllt, förvirrande och lite kaosartat samtidigt som det var fyllt av hopp, förundran, gemenskap och styrka. Vi var tre upprop som gick samman, vilket innebar att vi inte bara var många som haft samma idé om att starta ett upprop, utan även alldeles för många utsatta. Att sedan

se det ökande antalet medlemmar och med dem vittnesmål rasa in i vår hemliga facebookgrupp var ytterligare överväldigande. Vi publicerade vårt upprop i Handelsnytt den 10 januari 2018 vilket gjorde att vi fick gott om tid för att administrera gruppen, vittnesmål, underskrifter och

Foto: Privat, Janerik Henriksson/TT,

oss själva (administrera vittnesmål innebar bland annat att vi anonymiserade de fåtal där ort/arbetsplats/namn på förövare nämndes).

Fick uppropet några konkreta konsekvenser?

– Vi skrev bland annat en rapport baserad på vittnesmålen som bland annat innehåller åtgärdsförslag och vittnesmålen kategoriserade efter förövare, där våra branscher, tillsammans med några andra upprop och branscher, även utsätts för tredje man, vilket faller utanför arbetsgivarens ansvar och därför kompliceras utsattheten ytterligare. Ett av åtgärdsför-

slag var en ändring av lagen om att kunna porta kunder, vilken verkställdes den 1 mars 2021.

Gjorde de fackliga organisationerna något?

– Dagen vi publicerade vårt upprop så kontaktades vi av Handelsanställdas förbund med vilka vi har haft ett genomgående samarbete som pågår än. De är lyhörda, pådrivande, nyfikna, öppna och samarbetsvilliga och har hjälp oss att bygga upp och ut vår plattform vilket har hjälp oss mycket. Vi kan se en diskrepans i bland annat mediabevakning där framträdande profiler eller upprop med högre respektabilitet fick synas och höras mer, till skillnad från till exempel vårt upprop som i gängse samhällsordning placeras lägre i hierarkien.

Handelsanställdas förbund lyfter fortfarande frågan högt upp på dagordningen och vi ser fram emot fortsatt samarbete med dem och LO. Deras motsvarighet på arbetsgivarsidan, Svensk handel, har dock varit allt annat än tillmötesgående och vi väntar fortfarande på ett möte, 6 år senare.

Hur är situationen i dag avseende jämställdhet, diskriminering och sexuella trakasserier jämfört med då?

– Det har skett en åsiktsförskjutning gällande vad som är sexuella trakasserier, men inte någon verklig förändring i att de händer, när, var och hur det händer. Detta kan man tydligt se i Trakasseribarometern både 2019 och 2022 (Kantar Public et al).

Jag tror det pratas om på ett annat sätt och att Metoo i stort verkat normerande på ett ytskrapande plan, som att exempelvis samtalet lyfts i allt från fikarum till viktiga dagordningar, men dessvärre inte än gett de djupgående konsekvenser vi vill se; ett samhälle fritt från sexuella trakasserier och mäns våld mot kvinnor.

Louise Tidestad Vahlne, undersköterska och initiativtagare till uppropet #metoovoo för anställda inom vård och omsorg.

Hur minns du metoo-upproret i din bransch?

– Jag startade #metoovoo då jag såg att

Framträdande profiler eller upprop med högre respektabilitet fick synas

och höras mer.

Maria Karlsson, florist

det fanns behov i vården också. Vi möter så många olika människor – kollegor, patienter, närstående – att det är oundvikligt att inte omfattas av diskriminering, trakasserier med mera. Våra yrken utgår helt ifrån mellanmänskliga interaktioner, och därför behöver alla dessa frågor lyftas och uppmärksammas. Tyvärr fick uppropet inget större genomslag, varken på sociala medier eller inom branschen. Jag fick inte in många vittnesmål och det pratades inte särskilt mycket om det hela. Jag kunde säkert ha jobbat mer aktivt för att sprida ordet, men det är inte lätt att orka med!

Fick uppropet några konkreta konsekvenser?

– Nej, vad jag vet fick det inga konkreta konsekvenser, tråkigt nog.

Gjorde de fackliga organisationerna något?

– Jag hörde inget av till exempel Kommunal eller Vårdförbundet medan jag jobbade med uppropet, tyvärr, så jag vet inte om de gjorde något arbete med detta.

Hur är situationen i dag avseende jämställdhet, diskriminering och sexuella trakasserier jämfört med då?

– Jag tycker faktiskt att situationen i branschen har förbättrats överlag! Jag upplever att alla i samhället är mer medvetna om att #metoo har rört om i grytan, och att det har blivit en större självklarhet att inte tolerera diskriminering och trakasserier. Folk tänker mer på sitt beteende nu, tycker jag. Det känns även som att arbetsgivarna har börjat arbeta mer aktivt med jämställdhet och nolltolerans mot alla former av trakasserier. Så överlag känns det som en positiv utveckling, även om just mitt upprop inte fick så stort genomslag!

Louise Tidestad Vahlne (t.v), Maria Karlsson (t.h)

Privat

”Arbetsmiljölagen är sexistisk”

Maria Steinberg har forskat kring arbetsmiljörätt i 40 år.

Foto: Julia Lindblom

Arbetsmiljölagen är framtagen utifrån manligt dominerade yrkesgrupper och missgynnar därför kvinnor. Det menar Maria Steinberg, en av Sveriges främsta forskare på arbetsmiljörätt.

Maria Steinberg tar emot i sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Det är sen eftermiddag och skymningen har lagt sig över Mälaren.

– Jag växte upp i Lysekil på Västkusten, och behöver fortfarande bo nära vatten. Jag blev uppfostrad av en mamma som sa att flickor kan göra allt som pojkar kan. Jag ville bli såklart sjökapten, skrattar Maria Steinberg.

Men i dag är hon i stället en av Sveriges främsta forskare på arbetsmiljörätt, med 40 års erfarenhet från området.

Som ung studerade hon juridik på universitetet i Uppsala och var redan då inriktad på att granska kvinnors arbetsvillkor. Hon var med och startade en jämställdhetsgrupp inom sitt fackförbund Jusek. På den tiden var även juristvärlden väldigt ojämlik.

– Av 1500 advokater var kanske 50 kvinnor, och de hade alla samma efternamn som advokatbyråernas ägare. Nästan ingen kom utifrån.

MARIA STEINBERG AVSLUTADE STUDIERNA och fick så småningom arbete på Yrkesinspektionen i Örebro, motsvarande dagens Arbetsmiljöverket. Året var 1980 och jämställdhetslagen hade precis trätt i kraft. En lag som ska garantera kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete och anställningsvillkor.

– Men på den tiden fick kvinnor som genomgått en fordonsteknisk utbildning inga jobb. De kunde på sin höjd få tvätta bilen, i stället för att reparera den. På bygg-

arbetsplatser utestängde man kvinnorna med hänvisning till att det inte fanns toaletter och omklädningsrum.

På Maria Steinbergs arbetsplats var en av femton yrkesinspektörer kvinnor. De fick uteslutande ta hand om alla fall som berörde kvinnors arbetsmiljö.

– Kvinnor som jobbade i det offentliga var som en klump som ingen brydde sig om. Samtidigt drabbades även de av arbetsskador och även i högre grad av svåra belastningsskador, berättar Maria Steinberg.

Hon började därför undersöka arbetsmiljölagen. Lagen har rötter ända tillbaka till slutet på 1800-talet, då Sverige gick från att vara ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Sedan dess har den svenska arbetsmarknaden kraftigt förändrats.

Kvinnorna gjorde inträde på arbetsmarknaden framförallt under 1960-talet, och tjänste- och servicesektorn började utvecklas. 1977 instiftades arbetsmiljölagen i Sverige, som fortfarande gäller men som sedan dess moderniserats flera gånger.

Trots att så mycket hände på arbetsmarknaden, hängde lagstiftningen inte med. Maria Steinberg menar att den svenska arbetsmarknaden fortfarande är starkt könsuppdelad.

– I dag arbetar män inom vissa sektorer och kvinnor inom andra. Fler kvinnor än män arbetar inom skola, vård och omsorg. Männen är flest inom industri, bygg- och transportsektor.

ARBETSMILJÖLAGEN HAR EN INDUSTRIELL , ”manlig”, bakgrund, men ska ändå syfta till att förebygga arbetsskador inom alla

Text: Julia Lindblom

Arbetsmiljölagen från 1977

utgår från manligt dominerade branscher, som exempelvis industrin, men ska ändå tillämpas på hela arbetsmarknaden.

Foto: Dan Hansson/SvD/TT

sektorer. I arbetsmiljölagen finns regler om skyldigheter för arbetsköpare om att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Det finns också regler om samverkan mellan arbetsköpare och arbetare, till exempel regler om skyddsombudens verksamhet.

– Det finns så många regler och föreskrifter när det kommer till bygg- och industrisektorn, men otroligt mycket färre när det kommer till offentlig sektor, där många kvinnor arbetar, säger Maria Steinberg.

Men så äntligen 2016 hände något. En ny arbetsmiljöföreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö trädde i kraft. Det ser Maria Steinberg som ett enormt framsteg.

– Föreskrifterna i ”OSA” handlar om arbetsbelastning, kränkande särbehandling och arbetstid. Problem som ofta drabbar kvinnor.

FÖRRA ÅRET FICK MARIA STEINBERG i uppdrag att skriva en rapport för Arbetsmiljöverket. Hon skulle gå igenom 6.6A-ärenden från olika skyddsombud på arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetsmiljöproblem

som skyddsombuden driver för att arbetsgivaren ska vidta åtgärder, och som tagit stöd av OSA:s föreskrifter. De flesta skyddsombuden tillhörde facket.

Hon visar upp en tjock pärm full med blanketter.

– Jag gick igenom hundra fall med utgångspunkt i de här nya föreskrifterna om social och organisatorisk arbetsmiljö, OSA. Och då forsade berättelserna från kvinnorna fram. Jag trodde att de bara skulle fylla i det lilla fältet på Arbetsmiljöverkets blankett, men de skrev sida upp och ned.

Maria Steinberg läste om en stressad röntgensjuksköterska som tvingats redovisa arbetsmoment genom tre olika datasystem. Om hemtjänstpersonal som skulle ta sig från en brukare till en annan, utan att arbetsköparen räknat på tiden som det tar att förflytta sig mellan platserna.

SITUATIONEN PÅ ARBETSMILJÖVERKET har förändrats sedan Maria Steinberg tog anställning i slutet av sjuttiotalet, men grundproblemet i samhället kvarstår.

Det finns så många regler och föreskrifter när det kommer till bygg- och industrisektorn, men otroligt mycket färre när det kommer till offentlig sektor, där många kvinnor arbetar.

– Man skriver om arbetsplatsolyckor, men glömmer ofta att berätta om vad som händer med kvinnorna. En kvinna kanske arbetar inom handel, och tvingas gå ned till deltid på grund av belastningsskador och sedan sluta. Men det är ingenting som ryms i statistiken.

Hon menar att forskningen behöver mer resurser för att undersöka kvinnors arbetsmiljö och varför deras arbetsskador och arbetsrelaterade sjukdomar uppkommer.

År 2020 anmäldes 19 899 arbetssjukdomar till Arbetsmiljöverket. 14 836 av anmäl-

Maria Steinberg.

Först 2016 kom arbetsmiljöföre skrifter kring den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, som ofta är bättre tillämpbar på kvinnodominerade sektorer med hög stress.

Foto: Dan Hansson/SCANPIX

ningarna kom från kvinnor, medan endast 5 063, drygt en fjärdedel, kom från män.

– Hela sjukförsäkringssystemet behöver ses över. Man lägger inte lika mycket resurser till att undersöka till exempel undersköterskors arbetsskador och stressrelaterade sjukdomar, som på männens olyckor.

ARBETSOLYCKOR LEDER OFTARE till rättsliga påföljder för arbetsköparen, än när det handlar om arbetssjukdomar. Domstolarna prövar oftare olyckor än sjukdomar, och därmed ägnar även rättsväsendet mer tid åt att skydda arbetare inom de sektorer där många män arbetar.

Snart ska föreskrifterna om arbetsmiljön återigen förnyas, och planen är att de ska reduceras till ett fåtal.

– Det finns en risk att de blir mer generella och slätstrukna. Som jurist blir jag rädd att de inte kommer att hålla i en domstol. När skyddsombuden varit hos Arbetsmiljöverket och inte är nöjda överklagar man till en förvaltningsdomstol. Där ska föreskrifterna hålla, och det blir farligt om de är alltför vaga.

Maria Steinberg menar att även regionpolitiker måste förstå ansvaret de har för människors arbetsmiljö.

– Den offentliga sektorn är i högre grad politikerstyrd. Det kan ibland bli svårt för Arbetsmiljöverket att kritisera regionen, de sitter ju i samma båt, säger Maria Steinberg.

SAMTIDIGT SER ARBETSMARKNADEN annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Fler kvinnor arbetar både inom bygg och industri. Arbetaren har till exempel skrivit om kvinnors situation inom gruvindustrin på LKAB, en arbetsplats som traditionellt sett varit manligt kodad. 2019 var drygt 22,1 procent av de anställda på LKAB kvinnor, och antalet var något fler på tjänstemannasidan.

Ett annat problem är att kvinnor i högre grad än män har visstidsanställningar.

– Det innebär att de inte vågar ställa krav på samma sätt. De hamnar i en svagare position.

EN GÅNG BLEV MARIA STEINBERG inbjuden till att föreläsa i Högsta förvaltningsdom-

Man lägger inte lika mycket resurser till att undersöka till exempel undersköterskors arbetsskador och stressrelaterade sjukdomar, som på männens olyckor.

Maria Steinberg.

stolen. En domstol där fall som rör arbetsskador och skyddsombudens anmälningar avgörs.

– Jag presenterade mig och sa att jag kunde föreläsa om att arbetsmiljölagen är sexistisk. I efterhand utbrast en kvinnlig domare att hon fått nya insikter, att hon aldrig tänkt på det sättet. Då kände jag att jag gjort nytta och en viktig insats, säger Maria Steinberg.

Läget allt svårare för Afghanistans kvinnor

Fattigdomen och förtrycket har ökat sedan talibanerna återtog makten. Här väntar kvinnor med sina barn på hjälp utanför en klinik för undernärda i centrala Kabul. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT

Kvinnors och flickors situation i Afghanistan

Bilderna från flygplatsen i Kabul de där kaosartade dagarna i mitten av augusti 2021 har satt sig på mångas näthinnor. Desperata människor på flykt undan talibanernas blodiga offensiv. Den 15 augusti faller huvudstaden och utländsk ambassadpersonal evakueras. Kvar på marken, i det som många kommit att beskriva som helvetet på jorden, finns kvinnor och flickor som nu förstår att deras redan utsatta liv kraftigt kommer att förändras. Och det till det sämre.

TALIBANERNA HADE visserligen lovat ett annat styre än senast de satt vid makten, mellan år 1996 till 2001. Men löftena visade sig snabbt inte vara mer än vatten värt.

Nu, ett och ett halvt år sedan maktövertagandet, kommer allt fler rapporter om det brutala styret.

FLICKOR TILLÅTS inte längre utbilda sig efter årskurs sex och kvinnor får inte resa längre än sju mil från hemmet utan manligt sällskap. Vården, i synnerhet för just kvinnor och flickor, har i det närmaste kollapsat och svält hotar på många håll runt om i landet på grund av omvärldens ekonomiska sanktioner.

– Situationen för flickor och kvinnor har förändrats radikalt sedan talibanerna återtog makten 2021. Det första de gjorde var ju att upplösa landets kvinnoministerie och i stället ersätta det med ministeriet för moral och dygd, alltså moralpolis.

Det förklarar Anna Ek som är Sverigechef på svenska Afghanistankommittén. Hon har själv varit på plats i landet flera gånger och följer utvecklingen noga.

– Kvinnor och flickor ses helt enkelt inte som fullvärdiga människor, förklarar hon för Arbetaren.

DEN ISLAMISTISKA regimen har slagit till hårt mot dem som trots det brutala styret vågar protestera.

Enligt en rapport från Amnesty International har det blivit betydligt farligare att arbeta för kvinnors mänskliga rättigheter i Afghanistan än för bara några år sedan. Hot, våld, tortyr, fängelse och försvinnanden drabbar många av dem som trotsar förbuden om allt från regler om kvinnors klädsel till rätten att röra sig fritt utanför hemmet.

Den utbredda fattigdomen har dessutom gjort att antalet barn- och tvångsäktenskap ökat.

Även på, den redan tidigare så hårt

blir allt värre. Sedan talibanernas maktövertagande för ett och ett halvt år sedan har klockan vridits tillbaka och mängder av rättigheter som det har tagit år att kämpa sig till har inskränkts.

Text: Johan Apel Röstlund

Läget allt svårare för Afghanistans kvinnor

Anna Ek

könssegregerade, arbetsmarknaden har en lång rad förbud och försämringar införts. Så sent som i slutet av december medde -

lade talibanstyret att kvinnor, med få undantag, inte längre får jobba inom icke-statliga organisationer.

– Vi ser många fler fall med mödrar som söker vård för sina undernärda barn i dag än tidigare. Även mödradödligheten, som halverades under den tid som omvärlden fortfarande engagerade sig i Afghanistan, går med all sannolikhet åt fel håll igen, säger Anna Ek.

Även om det fortfarande är tillåtet med kvinnlig vårdpersonal, kvinnor och flickor får enligt tradition inte undersökas av manliga läkare, riskerar talibanstyrets regler inom kort att förvärra situationen ytterligare.

– Följden av att inte längre låta kvinnor utbilda sig gör ju att det inte går att fylla på med ny vårdpersonal vilket givetvis innebär ett kommande dråpslag mot kvinnors hälsa, säger Anna Ek.

Visst finns det exempel på både kvinnor och män som protesterar mot talibanstyret ute på gatorna, men då handlar det mest om mindre grupper.

Anna Ek, Sverigechef på svenska Afghanistankommittén Foto: Ola Jacobsen

Talibanerna håller vakt utanför den internationella flygplatsen i Kabul i september 2021, bara veckor efter att de tagit över makten i landet.

Foto: Bernat Armangue/TT

Afghanska flickor som deltar i en hemlig och olaglig privatundervisning kräver att få fortsätta studera.

Foto: Ebrahim Noroozi/TT

MÖDRADÖDLIGHETEN I LANDET beskrivs i flera internationella rapporter som rekordhög och tillgången till vård skiljer skiljer sig stort mellan stad och landsbygd.

I de mer isolerade områdena på landsbygden är vårdtillgången för kvinnor oftast betydligt sämre än i de större städerna. Det är också ute på landet som de gamla patriarkala strukturerna levt kvar som hårdast, även under den tid talibanerna inte satt vid makten.

Kvinnor får inte längre röra sig längre än sju mil från hemmet utan en manlig följslagare.

Foto: Mariam Zuhaib/TT

ANNA EK FÖRKLARAR att omvärlden måste visa större engagemang i landet. Mer pengar till organisationer som arbetar för flickor och kvinnors rättigheter måste in. Under det senaste halvåret har omvärldens ögon riktats allt mer mot grannlandet Iran och det pågåendet upproret i spåren av polismordet på 22-åriga Mahsa Jini Amini. Något som av många beskrivits som en feministisk revolution. Anna Ek tror dock inte att något liknande skulle kunna inträffa i Afghanistan trots det brutala kvinnoförtryck som råder.

– Visst finns det exempel på både kvinnor och män som protesterar mot talibanstyret ute på gatorna, men då handlar det mest om mindre grupper. Att bryta vissa regler, som att exempelvis som kvinna sätta sig fram i bilen eller inte följa klädreglerna på gatan, förekommer också. Eller att som vissa manliga universitetslärare

gjort, säga upp sig i protest mot att kvinnor inte tillåts studera. Men att vi plötsligt skulle får se stora folkmassor på gatorna bedömer jag som osannolikt. Samhället är nämligen fortfarande väldigt klan- och familjebaserat vilket gör det svår att organisera några större grupper.

Ser du över huvud taget några ljuspunkter för kvinnor och flickor i Afghanistan just nu?

– Det kommer nog tyvärr vara fortsatt jättesvårt framöver, men det lär inte bli bättre av att omvärlden vänder befolkningen ryggen. Många människor i Afghanistan i dag är rädda för att bli bortglömda igen. Det lilla hopp de känner är att vi i omvärlden ser dem och fortsätter stödja dem i deras vardag och utveckling.

Läget allt svårare för Afghanistans kvinnor

Att ”värna vänskapliga förbindelser” med despoter

Sveriges regering gjorde allt för att hålla Nazityskland på gott humör. Nutida regeringar förnedrar sig på liknande sätt inför Erdoğan. Janne Flyghed beskriver hur svensk tryckoch yttrandefrihet har begränsats förr, och vad som riskerar att hända framöver, i och med nya luddiga lagar om utlandsspioneri och terrorister.

Under andra världskriget var den svenska samlingsregeringens övergripande målsättning att hålla landet utanför kriget. Det resulterade i flera flagranta avsteg från den deklarerade neutraliteten.

FÖR ATT SLIPPA DRAS IN I

Även skriverier i pressen kunde tänkas hota rikets

vänskapliga förbindelser med den främmande makten i söder.

KRIGET gällde det nämligen att värna ”de vänskapliga förbindelserna med främmande makt”. Det gällde i synnerhet förbindelserna med den för tillfället mest framgångsrika parten i stormaktskriget. Under de inledande åren av kriget var därför Nazityskland den främmande makt vars vänskap hade högst prioritet.

Att hota dessa vänskapliga förbindelser var straffbart. Det framkom med all önskvärd tydlighet i de många spioneri- och

sabotagedomar som avkunnades under krigsåren. De antinazister som exempelvis samlade in uppgifter om den tyska militära tågtrafiken genom Sverige kunde dömas för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet. Uppgifterna behövde inte ens ha förmedlats. Straffet kunde bli ända upp till två års fängelse.

ÄVEN SKRIVERIER I PRESSEN

kunde tänkas hota rikets vänskapliga förbindelser med den främmande makten i söder. Därför gjordes ett flertal ingrepp i pressfriheten. Bland annat i form av konfiskeringar av tryckta skrifter samt transportförbud för tidningar som publicerat artiklar med för utrikesledningen icke önskvärt innehåll. Och detta oavsett om uppgifterna var riktiga eller ej.

Under stor del av kriget kom svensk yttrande- och pressfrihet att hamna under det neutralitetsbegrepp som Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels myntat. Vid ett hemligt sammanträde i början av 1940 förklarade han att ”de neutrala staterna givetvis inte ska hotas med gevär, utan ska i stället gradvis hamna under terrorn av det av oss nybildade neutralitetsbegreppet”.

I det begreppet ingick förutom militär och politisk neutralitet även ”publicistisk neutralitet”. I klartext innebar det att den svenska utrikesledningen såg sig tvingad att stoppa skriverier och andra ageranden som Nazityskland kunde tänkas uppfatta som en ovänlig handling.

I DAG ÄR DET ANDRA främmande makters vänskap som ska värnas och andra personer som ska hållas på gott humör. Det blev högst påtagligt i och med Sveriges i all hast inlämnade Nato-ansökan. Visserligen har

Radar är namnet på Arbetarens essäsidor sedan år 2002. Radar är en plats för analys av rörelser och signaler i samtiden, lokalt och globalt.

Att hota de vänskapliga förbindelserna med Nazityskland var straffbart. Återigen ställs krav på svenska folket att inte störa diplomatiska relationer med despoter.

Foto: Foto: Pressens Bild / TT, AP Photo, Henrik Montgomery/TT Kollage arbetaren

vår alliansfrihet varit en illusion, då vi i praktiken alltid varit associerade med Nato. Ett vänskapligt samarbete som bland annat inbegrep att svensk militär spionerade på Sovjetunionen för USA:s räkning under kalla krigets inledande decennier.

Men en officiell ansökan om ett fullvärdigt Nato-medlemskap innebär ändå att en 200-årig säkerhetsdoktrin helt överges. Som bekant har Sveriges försök att bli fullvärdig medlem i Nato stött på patrull i form av Turkiets härskare Erdoğan. Det har skapat ett starkt intresse att etablera vänskap -

liga relationer med den lättkränkta despoten. Vänskapsbanden kompliceras av att han har ställt långtgående krav för att säga ja till den svenska ansökan.

DE SVENSKA REGERINGARNA har visat en skrämmande flathet inför Erdoğans krav på eftergifter. Erdoğan nöjer sig uppenbarligen inte med att det svenska vapenembargot hävts, att regeringen inte sagt ett ord om att turkiska journalister och politiker fängslas eller att mänskliga rättigheter systematiskt kränks. Samma brutala tyst-

Samma brutala tystnad härskade vid Turkiets

bombningar av kurdiska

områden förra året.

Varje möte med Erdoğan har för de svenska representanterna blivit en uppvisning i förnedring.

Att ”värna vänskapliga förbindelser” med despoter

nad härskade vid Turkiets bombningar av kurdiska områden förra året.

Varje möte med Erdoğan har för de svenska representanterna blivit en uppvisning i förnedring. Den tidigare regeringen såg åtminstone inte överlycklig ut vid dessa möten. Kristersson och Billström strålar å andra sidan desto soligare i sitt lismande knäböjande.

I turkisk tv lovade Billström till och med att det skulle bli förbjudet att vifta med PKK-flaggor i Sverige, något som dock visade sig vara förhastat. Det anständiga hade givetvis varit att redan från allra första början markera att i det här landet har vi till skillnad mot i totalitära stater självständiga domstolar, så vi lämnar med varm hand över beslut rörande utlämningar och yttrandefrihet

till rättsväsendet.

MEN DET ÄR INTE OMÖJLIGT att Billström trots allt kan få rätt i sitt uttalande om att förbjuda ovänligt flaggviftande. Om det liggande förslaget till ny terroristlag går igenom, vilket det mesta talar för, kommer även att ”främja, stärka eller understödja” en terrororganisation bli straffbart.

Säpo vill i sitt remisssvar till utredningen gå ännu längre. De vill att även en låg grad av aktivitet ska vara straffbart, till exempel att blotta närvaron vid ett evenemang som anordnas av en terrororganisation ska anses vara att främja, stärka eller understödja organisationen ifråga.

Detta är oroväckande, eftersom den historiska erfarenheten visar att använd-

ningen av tvångsmedel ständigt expanderar. I synnerhet som det laboreras med så vaga begrepp, begrepp som skapar stort tolkningsutrymme. Förutom osäkerheten kring vad ”främjande och stärka” ska innebära, finns fortfarande ingen entydig definition av ”terrorism”.

Än mer problematiskt blir det om regeringen tillsammans med sitt skuggkabinett får den nya terroristlagen på plats. Tanken är nämligen att så snart den är införd ska den även tillämpas mot gängbrottsligheten. Då får vi ännu fler svårfångade begrepp att laborera med, som ”kriminella nätverk” och ”gäng”.

ÄVEN DEN SEDAN ÅRSSKIFTET befintliga lagen om utlandsspioneri kan få betydelse i ambitionen att hålla Erdoğan på gott humör. Enligt den är det straffbart att under vissa omständigheter obehörigen röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation. Brotten utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri och röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete har införts i brottsbalken samt i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen.

Såväl meddelarfriheten som anskaffarfriheten begränsas i detta avseende. Stark kritik har också framförts från bland annat Publicistklubben, Internationella juristkommissionen och flera medieföretag, som ser lagen som ett hot mot yttrandefriheten.

Som svar på kritiken har det framhållits att det inte kommer vara straffbart om det ”utifrån syftet är försvarligt” och till exempel handlar ”om opinionsbildning och avslöjande av missförhållanden”. Men sådan löften känns inte helt betryggande. Osäkerheten om vad som faktiskt kommer vara straffbart riskerar att leda till tystnade visselblåsare och självcensurerande journalister.

I vilken mån kommer lagen att användas för att tillmötesgå kränkta främmande makthavare? Förhoppningsvis kommer den svenska journalistkåren prioritera sina vänskapliga förbindelser med yttrande- och tryckfriheten.

Den historiska erfarenheten visar att användningen av tvångsmedel ständigt expanderar.

Janne Flyghed Foto: Sören Andersson

Att ”värna vänskapliga förbindelser” med despoter

ANNONS

Egentligen ville jag använda min egen bil för att kunna ta med mina saker, men när min far bad mig att packa var det svårt att veta vad jag skulle ta med.

Vi hörde ryska trupper närma sig, de hade skjutit ihjäl flera människor som åkte bil längs vår väg. Det var då jag bestämde mig för att ta tåget istället. Norrländsk litterär tidskrift

Köp Arbetarens 100-årsbok!

Nu är den äntligen här! Arbetarens jubileumsbok – en antologi med 50 texter om Arbetarens historia, journalistiska arbetsmetoder och hur man kan förena oberoende journalistik med arbetsplatskamp, antifascism, feminism och klimataktivism.

Här hittar du en blandning av nya upptäckter, återpublicerade reportage och aktuella analyser, illustrerade med tidningsurklipp och historiska fotografier ur Arbetarens arkiv.

Bokens åtta kapitel djupdyker bland annat ned i tidningens

antinazistiska hållning under andra världskriget, dess största avslöjanden av korruption och missförhållanden, och den radikala feministiska prägeln som Elise Ottesen-Jensen satte på tidningen redan på 1920-talet.

Bland skribenterna finns Mats Deland, Maria-Pia Boëthius, Kalle Lind, Pia Laskar, Torbjörn von Krogh, Henrik Arnstad, Anna Jörgensdotter, Gunilla Thorgren, samt Arbetarens nuvarande och forna medarbetare.

Du hittar Arbetaren – 100 år som fri tidning i din vanliga bokhandel. Bäst pris får du alltid direkt via Federativs förlag på www.Bokbörsen.se

tema: fordon

www.tidskriftenprovins.se

nr.1/2023 utkommer imars

»Vi hörde ryska trupper närma sig, de hade skjutit ihjäl flera människor som

åkte bil längs vår väg. Det var då jag bestämde mig för att ta tåget istället.«

olena hrytsanchuk

Återupprättelse för judiskt motstånd under Förintelsen

Text: Johan Apel Röstlund

Återupprättelse för judiskt motstånd under Förintelsen

Kenneth Hermele lyfter i sin bok fram många av de judiska kvinnor som på olika sätt kämpade mot Hitler och Nazityskland.

Foto: Johan Apel Röstlund

Kenneth

Varför gjorde judarna inte motstånd?

Frågan hade länge grott hos Kenneth Hermele, vars egna släktingar dödades i ett av historiens värsta folkmord. Han beskriver själv hur han alltid levt i Förintelsens skugga. Föräldrarna kom från Tyskland och Polen före kriget men många andra blev kvar. Mördade i getton och i Nazitysklands arbetsläger. Hemma, under uppväxten i ett judiskt hyreshus på Södermalm i Stockholm, var det locket på.

Grannar och vänner till familjen hade överlevt lägrens fasor. Alla visste men ingen pratade om det.

– Kanske för att skydda oss barn, förklarar Kenneth Hermele och rör sakta om i tekoppen framför sig på bordet.

Inför boken hade han bilden klar i huvudet. Varför gjorde de inte motstånd, de som tvingades in i de överfyllda järnvägsvagnarna eller levde under förhållanden som knappt går att beskriva. Hur kunde de låta sig föras bort?

VERKLIGHETEN SÅG DOCK annorlunda ut. Judiska män och kvinnor satte eld på getton, de sprängde järnvägsräls och dödade tyska soldater och deras kollaboratörer. De smugglade flygblad och dokumenterade i största hemlighet ett omänskligt och på alla sätt genomvidrigt system. Samtidigt höll de fast vid sina traditioner. Enkla handlingar förenade med livsfara men samtidigt olika former av motstånd för att behålla den mänskliga värdigheten innanför de nazistiska murarna.

– Jag kände inte till det judiska motståndet mer än några enskilda fall. Men ju mer jag började läsa desto tydligare förändrades bilden av vad motstånd faktiskt kan vara.

Dels visade det sig att det väpnade motståndet var betydligt större än vad jag förstått. Men det gav mig också en förståelse av att motstånd faktiskt var allt som satte sig upp mot vad Hitler ville åstadkomma, nämligen att förinta judiskt liv i hela Europa. En motståndshandling kunde därför vara att bara leva, att överleva. Dessutom kuggar olika motståndshandlingar i varandra, om du flyr gettot är det ett motstånd som kanske senare leder till att du ansluter dig till partisanerna, vilket också är motstånd. Att smuggla in mat till getton som nazisterna försökte svälta ut är en motståndshandling som kanske leder till att du så småningom även smugglar in sprängmedel.

DE SENASTE ÅRENS ARBETE med den nu uppmärksammade boken har varit omtumlande. Som många andra har Kenneth Hermele sett bilderna på de miljontals judiska familjer som samlades ihop och sedan skiljdes åt vid transporterna mot Hitlers dödsläger och slavfabriker.

Förintelsen, förklarar han, började inte med den ökända Wannseekonferensen vintern 1942. Allt startade redan långt tidigare, då Hitler närmade sig makten i början av 1930-talet.

– Redan där ser vi ju tecknen på motstånd. Människor som bara genom att fortsätta bevara sin mänsklighet gjorde aktiva val för att bekämpa nazismen. I andra änden av motståndsspektrat har vi ett motstånd som innebar att bestämma hur man själv skulle dö. Genom att plocka upp vapen och besluta sig för att åtminstone inte gå som lamm till slakt. Trots att utgången var ganska given, nämligen döden.

HAN FÖRKLARAR ATT DEN tidigare uppfattningen, den om att judar inte skulle gjort

Motstånd kan vara att bara leva. Eller att med vapen i hand bestämma hur man ska dö. I sin nya bok Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen utforskar författaren

Hermele en relativt okänd del av historien och bygger samtidigt upp en solfjäder av handlingar som sammanflätat bidrog till att bekämpa ondskan.

Kenneth Hermele

motstånd, är en gammal antisemitisk, men också sionistisk myt.

– Det är dels den där föreställningen om att judar skulle vara opålitliga, undflyende och att de aldrig vågar stå upp. Att de skulle vara skurkaktiga typer som inte tar ställning. Men det finns också en sionistisk föreställning om att ”gettojudar” i Östeuropa skulle ha varit passiva och att det var först i Israel som en ny sorts jude, en som förmår att försvara sig, kunde uppstå.

Boken är en nästan 400 sidor lång skildring av uppror och svåra beslut fattade av människor i absolut nöd och under enorm press. Nazisterna svarade stenhårt på alla former av motstånd. Kollektiv

Hundratusentals civila dödades av nazisterna under upproret i Warszawa sommaren och hösten 1944. Foto: Wikimedia Commons

bestraffning gjorde att varje handling som ansågs skada tyska intressen bemöttes mångdubbelt värre. Ett sabotage mot en enskild fabrik kunde få en hel by och dess invånare förintade.

SAMTIDIGT LEVDE OCKSÅ hoppet hos många judar in i det sista. Vissa såg vad som skedde medan andra knappt kunde tro på nyheterna om de grymheter som förmedlades av de hemliga kurirer, ofta kvinnor, mellan Europas utspridda getton.

Och det är just om det kvinnliga motståndet mycket av boken handlar. Många judinnor hade till skillnad från männen lättare att röra sig utanför gettots hårt bevakade militärposteringar.

– Det var ju livsfarliga uppdrag. Men ungefär 70 procent av kurirerna, de som smugglade allt från information till mat och ammunition, eller som organiserade flyktvägar ut ur gettot, var kvinnor.

JUDISKA KVINNOR som slavade för den tyska vapenindustrin i läger sydde små diskreta fickor på insidan av sina fångdräkter, där de gömde sprängmedel som de smugglade ut. Material som sedan i största hemlighet bytte ägare och kom att förvandlas

Frumke Plotnicka, eller den vandrande emissarien som hon också kallades, var en av de judiska kvinnor som i största hemlighet etablerade samarbetet mellan Warszawas getto och den polska motståndsrörelsen. Hon stupade 1943, endast 29 år gammal.

Foto: Wikimedia Commons

Ungefär 70 procent av kurirerna, de som smugglade allt från information till mat och ammunition, eller som organiserade flyktvägar ut ur gettot, var kvinnor.

Kenneth Hermele

Författare, ekonom och föreläsare som bland annat gett ut den Augustnominerade skönlitterära uppväxtskildringen En shtetl i Stockholm 2018.

Aktuell: Med boken Inte som lamm till slakt: Judisk motstånd under Förintelsen på Ordfront förlag.

till handgranater eller molotov- cocktails.

– Väldigt många togs ju till fånga och avrättades. Tidigare var jag dubbelt blind, både för det judiska motståndet i stort och för kvinnornas betydelse i motståndet, säger Kenneth Hermele.

Det har han nu rättat till.

Boken tillägnas de nära släktingar som dödades av nazisterna, vissa av dem kände han knappt till innan han började skriva.

– Vår familjeberättelse har alltid varit att vi hade tur, eftersom mamma och pappa kom hit före kriget. Men när jag sökte efter namn på mördade judar fann jag mina egna släktingar. Det hade mina föräldrar aldrig berättat.

Det måste ha varit väldigt omväl -

vande. Hur kändes det?

– Det var spöklikt. En av pappas mördade farbröder hade samma hebreiska namn som jag, Chaim. Samtidigt förstår jag att de inte ville prata om det. Kanske var det ett sätt att hålla allt som hänt borta från sig själva, eller från oss barn.

INTE SOM LAMM TILL SLAKT har fått lysande recensioner och att boken släpptes i samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari är så klart ingen slump. Släkt och vänner har redan läst och för vissa har de levande berättelserna om de döda varit smärtsamma att ta till sig. Själv har Kenneth Hermele hela tiden försökt hålla distans till det han skrivit.

– Det är ju ett otroligt tungt ämne. Varje gång jag läst eller skrivit på förmiddagen har jag tagit en långpromenad med min fru på eftermiddagen för att berätta av mig någon historia jag kommit över. Det lättade på trycket, som ett sätt att desarmera upplevelsen, att hålla den ifrån mig.

Boken kommer ju inte bara ut på Förintelsens minnesdag, den släpps också i en tid med ökad antisemitism. Vad hoppas du att den ska bidra med?

– Det ena är att faktiskt förstå vad motstånd är. Att se hela den solfjäder av olika handlingar och strategier som judar tog till för att Hitler inte skulle få sin vilja igenom. Till det kommer att se vilken motståndsform som passar bäst här i Sverige, i dag. Att vi måste stå upp för det vi tror på nu när vi har Sverigedemokraterna och en högerradikalisering av de borgerliga partierna. Då är det viktigt att vi inte slätar över och tonar ner vilka SD är och vad de står för. Samtidigt måste vi sluta prata om flyktingar, som kanske kommit hit med falska papper, som om de inte vore människor som du och jag. De har flytt av samma anledningar som människor tidigare flydde och i flykten finns en överlevnadsstrategi. Att fly kan som sagt vara en motståndshandling, säger Kenneth Hermele.

Kvinnliga judiska partisaner som tagits till fånga av tyska SS-trupper våren 1943.

Foto: AP

Vi måste stå upp för det vi tror på nu när vi har Sverigedemokraterna och en högerradikalisering av de borgerliga partierna. Kenneth Hermele

I det pyttelilla sidorummet inne på den snart ettårsjubilerande fristående bokhandeln står Ia Ingvarsdotter och tittar på sina svartvita bilder. Ända sedan det tidiga 1980-talet har hon följt, och varit en del av, den svenska punkscenen. Alltid med kameran framme vid scenkanten.

Hon hängde på klassiska spelställen som Ultrahuset, Tre Backar, Ritz och Birkagår-

Den svenska punk- och hardcorescenen mår bättre än någonsin och i front linjen står unga kvinnor som i dag tar betydligt mer plats än tidigare.

Det menar åtminstone fotografen

Ia Ingvarsdotter som skildrat scenen med kameran sedan 2015.

den i Stockholm och Göteborg men har också rest runt i andra delar av Sverige som Falun, Hudiksvall och Linköping. Punk- och hardcorescenen lever förvisso en undanskymd tillvaro i de stora medierna men genom fanzines och forum på nätet sprids spelställen, turnédatum och skivsläpp.

– Jag kom väl in i det här genom brorsan i början av 80-talet och då var det väl

mest klassisk gubbpunk, skrattar Ia som samtidigt berättar att intresset för musiken minskade en period under 90-talet innan hon började återupptäcka punkscenen igen runt 2015. Då, återigen, med kameran i hand.

– Jag lyssnar ju på massa musik, men det är något med just punk och hardcore som har sådan jävla kraft. Musiken är hår-

”Punken känns mer jämlik än många andra musikstilar”

Det hyllade Stockholmsbandet Mascara Snakes på en spelning 2019. Foto: Ia Ingvarsdotter

Text: Johan Apel Röstlund

dare i dag än förr och framförallt så är det så många fler tjejer som håller på nu än då. Punken känns på så sätt mer jämlik än många andra musikstilar.

IA PEKAR PÅ BILDERNA , alla tagna de senast åtta åren. Energin från de svartvita fotografierna lyser upp rummet. Svetten, urladdningen och adrenalinet smittar av sig.

Bandet Vidro på den legendariska

Stockholmskrogen Snövit.

Foto: Ia Ingvarsdotter

Kattis Mörk i bandet Framfall på Kafé 44 i Stockholm.

Foto: Ia Ingvarsdotter

< Ia Ingvarsdotter har följt den svenska punk- och hardcorescenen med sin kamera sedan 1983.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag känner mig verkligen hemma i den här miljön, det är en väldigt fin stämning inom hela scenen. Folk känner varandra och stöttar. Däremot har jag lite svårt att förstå alla de som står och skriker att det var bättre förr. Jag fattar inte det, hur kan man ropa efter något gammalt när det finns så mycket nytt bra som kommer, säger hon.

”Punken känns mer jämlik än många andra musikstilar” KULTUR

Kvinnor i kamp mot kolonialism

Text: Gabriel Kuhn

Kamp mot exploatering av Sápmi, fokus på kvinnliga regissörer och fullsatta visningar. Arbetarens Gabriel Kuhn besökte filmfestivalen Skábmagovat och mötte regissören

Suvi West. ”Situationen för samerna i Finland har snarare försämrats den senaste tiden”, säger hon.

ISkábmagovats program var de flesta regissörerna i år kvinnor, och det var också mest kvinnor som stod i filmernas centrum. ”Det har länge varit karakteristiskt för samisk film att kvinnliga regissörer är drivande”, skriver festivalens konstnärliga ledare Jorma Lehtola i årets programhäfte. Även alla regissörer som hade bjudits in var kvinnor.

EN AV DEM VAR den välrenommerade samiska regissören Suvi West, som tidigare själv var festivalens direktör. Hon har regisserat ett tiotal dokumentärer som betraktar Sápmis kultur och historia från olika perspektiv, ofta med en tydlig kritik av koloniseringen och ett fokus på motstånd.

Vid årets festival visades både Wests dokumentär Eatnameamet – Vår tysta kamp från år 2021 och Sámi AssimiNation, en samling kortfilmer som West skapade från material som inte platsade i Eatnameamet. Eatnameamet har visats på flera filmfestivaler världen runt. Den prisades bland annat på filmfestivalerna i Tammerfors och Nuuk. Sámi AssimiNation hade sin premiär på Skábmagovat i år.

JAG TRÄFFAR SUVI WEST innan visningen av Sámi AssimiNation.

– Jag har gjort dessa kortfilmer för min community, förklarar hon. Jag ville inte vara som de västerländska regissörerna som kommer och tar bilder och berättelser för sina filmer utan att ge någonting tillbaka. Det finns inga pengar i den här filmen, men det kändes viktigt att göra den.

Pressbild från

Suvi Wests film

Eatnameametour silent struggle

Foto: Anssi Kömi

I den stora salen i kulturcentret Sajos hedras West med stående ovationer. De åtta kortfilmerna som utgör Sámi AssimiNation följer samiska aktivister i kampen

mot exploateringen av Sápmis naturresurser, den pågående stereotypiseringen av samisk kultur och inskränkningen av samernas rättigheter som urfolk. De visar kollektiv bearbetning av trauma och en reaktivering av det traditionella siida-systemet, som delvis lever kvar i samebyarna, som en form av samisk självorganisering.

FRÅN BÖRJAN VAR SUVI WEST egentligen känd som komiker i Finland. I tv-programmet Märät säpikkäät, eller Njuoska bittut på nordsamiska, använde hon sig tillsammans med Kirste Aikio av stereotyper för att driva med finnar på samma sätt som finnar under årtionden har drivit med samer. Programmet visades i finska Yle 2012–2013 och väckte mycket uppmärksamhet. Ändå valde West att satsa på dokumentärfilm därefter.

Första gången jag själv träffade Suvi West var 2019, i samband med min bok Liberating Sápmi. Hon berättade då att programmet från början hade riktat sig främst till en ung samisk publik. När producenterna också ville nå ut till hippa finländare tackade hon och Kirste för sig. ”Det var ingenting vi ville göra. Vi hade redan gjort kompromisser under den andra säsongen och var inte beredda att göra ännu fler.”

VID DEN TIDEN pendlade West mellan Helsingfors och sin hemby Karigasniemi/ Gáregasnjárga, som ligger sju mil norr om

Det finns inga pengar i den här filmen, men det kändes viktigt att göra den.

Suvi West, filmregissör

Aanaar, precis vid den norska gränsen. Nu är hon tillbaka i Gáregasnjárga på heltid, tillsammans med sin make och sina två barn. West trivs i Sápmi och det är viktigt för henne att ge tillbaka till det samiska samhället.

Efter att Eatnameamet hade släppts sade Suvi West att det inte var rätt tid att visa allt det fina och vackra i den samiska

kulturen i en dokumentär. Inte så länge som koloniseringen pågick. Det skulle vara fokus på politiken i stället.

Nu, under Skábmagovat, säger hon att situationen för samerna i Finland snarare har blivit ännu värre än när hon började med Eatnameamet. Det som oroar särskilt är frågan om rösträtten i Finlands samiska parlament. Det finns en lag i Finland som saknar motstycke i Sverige och Norge. Lagen ger rösträtt till sametinget till alla med en förfader som någon gång har registrerats som same i Finland, även om det var på 1500-talet.

WEST SÄGER ATT DET FINNS tydliga tecken på att finnar som bor i Sápmi använder sig av denna lag för att få inflytande på samisk politik för sina egna intressen.

– Vi kanske snart har ett samiskt par-

lament i Finland som inte är samiskt alls, säger hon.

Jag frågar West om kvinnornas framstående roll i samisk film. Hon bekräftar att det är som Skábmagovats konstnärliga ledare Jorma Lehtola skriver, men tycker först att hon inte har någon riktig förklaring för det. Men efter en stund säger hon:

– I Sápmi har det alltid varit kvinnornas ansvar att hålla ihop familjen och att

Jag ville inte vara som de västerländska regissörerna som kommer och tar bilder och berättelser för sina filmer utan att ge någonting tillbaka.

Suvi West, filmregissör

Suvi West, samisk filmregissör och komiker. Foto: Sanna Lehto

hålla i trådarna. Det är bra förutsättningar för att bli filmregissör.

BLAND DE ANDRA REGISSÖRERNA på plats fanns Nina Nawalowalo med dokumentären A Boy Called Piano – The Story of Fa’amoana John Luafutu, som handlar om de förödande konsekvenserna av internatskolor för ungdomar från ursprungsbefolkningen i Nya Zeeland, och Darlene Naponse från folket Anishinaabe i Kanada med spelfilmen Stellar, en kärlekshistoria mot koloniseringens bakgrund.

Det är tydligt att festivalen är populär bland kommunens invånare. De samiska filmerna visas i fullsatta salar med upp emot 300 åskådare, men även de andra filmerna drar stor publik. Utöver lokalbefolkningen samlas här samiska aktivister från hela Sápmi, filmintresserade från hela

Suvi West, filmregissör

Norden samt en del internationella volontärer som läser på finska universitet eller arbetar inom regionens turistindustri.

Skábmagovat kan översättas med ”Bilder av polarnatten” och är en urfolksfilmfestival i Enare, Finland. Eller, som orten heter i det enaresamiska språket som pratas i området: Aanaar.

Två år i rad hölls festivalen bara digitalt på grund av corona-pandemin, men lagom till festivalens 25:e jubileum kunde den arrangeras på plats igen. Skábmagovat 2023 ägde rum den 26 till 29 januari. Festivalen marknadsförs både som ”en av världens äldsta urfolksfilmfestivaler”, ”världens nordligaste urfolksfilmfestival” och ”EU:s enda urfolksfilmfestival”.

De flesta filmerna som visades på årets festival var samiska, men det visades urfolksfilmer från alla kontinenter. Sammanlagt visades drygt 50 kort- och långfilmer, dokumentärer såväl som spelfilm. Visningarna ägde rum på tre ställen: i det samiska kulturcentret Sajos (där också Finlands sameting håller sina möten), i det nyrenoverade samiska museet Siida och i en is- och snöbio som byggs varje år speciellt för festivalen.

Vi kanske snart har ett samiskt parlament i Finland som inte är samiskt alls.

FAKTA Filmfestivalen Skábmagovat

Skábmagovat är världens nordligaste urfolksfilmfestival. Foto: Karl Chan

För att överleva måste kapitalismen glufsa i sig samhället

”Kannibalkapitalismen driver fram en generell kris där den kärvande produktionen kombineras med en finansiell kris, en omsorgskris, en ekologisk kris, en demokratisk kris – och så vidare.” PerAnders Svärd läser Nancy Frasers nya bok om kapitalismens självskadebeteende och ser en bas för en antikapitalistisk front som kan samla många olika radikala rörelser.

Att kapitalismen

äter upp sig själv är ingen ny spaning. Redan

Marx konstaterade att kapitalismen undergräver sig själv genom att ständigt skapa nya kriser. Marx misstog sig visserligen om att kapitalismens slutkris var nära förestående. Samtidigt träffade han rätt i sin kritik av kapitalismen som ett irrationellt, orättvist och ofritt system.

BOK Cannibal Capitalism

Ur dess egen synvinkel är kapitalismen förstås bara en förnuftig ekonomisk ordning där marknadsmekanismerna hjälper drivna entreprenörer att ge konsumenterna vad de vill ha. Men i själva verket är tillfredsställandet av mänskliga behov bara en bieffekt av systemet, inte dess syfte.

Kapitalismens historia är i grunden en

historia om pengar som försöker bli mer pengar. Denna kapital ackumulation är systemets drivkraft och går före alla andra hänsynstaganden.

INTE ENS KAPITALISTERNA själva har kontroll över sitt produktionssätt. I förarsätet sitter kapitalet självt och trampar på gasen samtidigt som det girar tvärt så snart det ser en ny lönsam stig. Om det ger större avkastning att tillverka vapen och spekulera i värdepapper än det gör att bota sjuka och bygga bostäder så svänger penningströmmarna snart mot den snabba profiten.

För många av oss som tvingas åka med på vansinnesfärden väcker den marxistiska analysen redan starka tvivel om kapitalismens duglighet bakom ratten. Samti-

digt är det en analys som bara handlar om produktionssättets inre motsättningar. Som filosofen Nancy Fraser visar i sin senaste bok, Cannibal Capitalism: How Our System Is Devouring Democracy, Care and the Planet – and What We Can Do About It (Verso, 2022), finns det mycket mer att säga om kapitalismens självskadebeteende.

FRASER UTGÅR FRÅN MARX , men poängterar att kapitalismen i dag måste ses som en hel samhällsform. Denna form kännetecknas av att kapitalackumulationen ständigt ”äter” av andra delar av samhället (därav bokens titel). Hit hör inte minst den reproduktiva sfären, politiken och de ekologiska systemen – områden som kapitalismen är beroende av men som den samtidigt försöker dominera och utnyttja.

Ett exempel är åtskillnaden som görs mellan produktivt och reproduktivt

Nancy Fraser Verso Books

Nancy Fraser Foto: Marvin Ester/ Verso books

arbete. Till den produktiva sfären räknas det betalda arbetet med att framställa varor och tjänster. Men all sådan produktion vilar på ett annat arbete som handlar om att återskapa själva arbetskraften. Detta reproduktiva arbete (med att städa, tvätta, laga mat, uppfostra barn, med mera) utförs i hög grad av kvinnor och ger ingen lön.

Som socialistiska och marxistiska feminister ofta har påpekat – på sistone främst inom den strömning som kallas ”social reproduktionsteori” – går detta obetalda arbete rakt in i företagens vinster.

Tithi Bhattacharya har sammanfattat den sociala reproduktionsteorins fokus i en slagkraftig fråga: ”Om det är arbetarnas arbete som producerar all rikedom i samhället, vem är det som producerar arbetaren?”

SVARET ÄR LIKA UPPENBART som det är omöjligt att hantera inom kapitalismens

En rökpelare stiger mot himlen efter en planerad detonation vid det urspårade kemikaliegodståget i Ohio. Efter tågolyckan har de ständiga besparingarna inom de privatägda järnvägarna och tågbolagen kritiserats starkt. Foto: Gene J. Puskar/TT

FRASERS HUVUDBUDSKAP är att kapitalackumulationen inte kan bära sina egna kostnader. För att överleva måste kapitalismen ta tugga efter tugga ur det samhälle som den själv vilar på. Detta är ett recept för mer än ”bara” en ekonomisk kris.

Kannibalkapitalismen driver fram en generell kris där den kärvande produktionen kombineras med en finansiell kris, en omsorgskris, en ekologisk kris, en demokratisk kris – och så vidare.

Läget är med andra ord mycket farligt. För kapitalismen, de ekonomiska systemens Hannibal Lecter, är världen en ”ät-så-mycket-du-vill”-buffé och den tänker äta tills den spricker – och lämna oss med notan.

ramar. Arbetskraften är den vara som driver hela kapitalismen, men också den enda vara som inte produceras kapitalistiskt. Tillverkning och reparation av denna nyckelvara outsourcas till hemmet och familjen där jobbet utförs gratis.

Längs samma linjer argumenterar Fraser för att kapitalismen är beroende av rasismen för att legitimera sin plundring av fjärran länder och sitt utnyttjande av lågavlönade migranter. För Fraser är kapitalismen med andra ord både sexistisk och rasistisk i sin grundstruktur.

På samma sätt som kapitalet glufsar i sig obetalt hemarbete och slukar resurser som exproprierats från ”de andra”, förhåller den sig till miljön. Stabila ekosystem är en förutsättning för allt liv, men för kapitalet är naturen bara en serie varor som väntar på att säljas – eller en soptipp för industrins avfallsprodukter.

Samtidigt finns det, som Fraser påpekar, något hoppfullt i att allt fler börjat sätta namn på krisernas gemensamma nämnare. Miljöaktivister, feminister, antirasister, socialister och fackföreningsfolk – alla visar de nu växande medvetenhet om att kapitalismen undergräver deras strävanden.

DE MÅNGA ”GRÄNSKONFLIKTER” som uppstår där kapitalismen gnager på samhällets andra delar rymmer på så sätt redan ett element av klasskamp. Samtidigt kan klasskampen bidra till att upplösa de andra konflikterna. På så sätt, menar Fraser, läggs en bas för en antikapitalistisk front som kan samla många olika radikala rörelser. Cannibal Capitalism är inte det första försöket att greppa förhållandet mellan kapitalismen och andra sociala hierarkier. Men Fraser gör som vanligt ett jobb utöver det vanliga. Alla som önskar mer för vår gemensamma värld än att se den serverad till kannibalkapitalet – med några favabönor och en fin chianti – gör bäst i att lyssna på henne så snart som möjligt.

För att överleva måste kapitalismen ta tugga efter tugga ur det samhälle som den själv vilar på..

Per­ Anders Svärd Foto: Jan ­ Åke Eriksson

Utopi om matriarkat

En över hundra år gammal roman om ett matriarkalt samhälle har kommit i nyutgåva. 1915

släpptes Charlotte

Perkins Gilmans bok

Kvinnoland där hon tecknar sin vision av ett samhälle fritt från män. Anna Remmets har läst en utopi färgad av sin tid.

Hur skulle världen se ut om män inte förtryckte kvinnor? Det är en fantasi som utforskats i såväl utopier som dystopier. Från skräckinjagande antika berättelser om amasoner till 70-talsförfattaren Gerd Brantenbergs tvärtom-värld där männen förtrycks och tvingas bära penishållare.

DEN AMERIKANSKA FÖRFATTAREN Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) är mest känd för Den gula tapeten . Det är en skräckberättelse, som liksom mycket annat i genren skrivet av kvinnor använder sig av skräcken för att skildra kvinnors helvete i vårt eget patriarkala samhälle. Tjugotre år senare, 1915, publicerade hon dock den feministiska utopin Kvinnoland

Den handlar om hur tre amerikanska män kommer till ett land där det bara finns kvinnor. Deras civilisation uppstod i vad som verkar ha varit antik tid, då hela armén förintades i en naturkatastrof. När

sedan de män (till stor del slavar) som återstod försökte bemäktiga sig kvinnorna bjöd dessa på motstånd tills det till slut bara fanns kvinnor kvar.

En tid efter detta inträffade miraklet att vissa kvinnor visade sig kunna föröka sig själva, men endast flickor föddes. Det land

som uppstod ut spillrorna av en gammal patriarkal civilisation visar sig snart, trots de manliga huvudpersonernas inledande skepsis, vara i det närmaste perfekt. Det är harmoniskt, fredligt och jämlikt.

I SITT FÖRORD PÅMINNER Ebba Witt-Bratt-

ström om den kontext som verket tillkom i: hur den gryende kvinnorörelsen sett de härskande männen bokstavligt talat sätta världen i brand i och med första världskriget. Mot bakgrund av detta blir det extra ironiskt när en av männen ständigt påpekar att kvinnor minsann inte kan komma överens och samarbeta. Det är också lätt att känna igen Ellen Key-liknande tankar om barnen i centrum och ett samhällsomfattande moderskap långt ifrån det klaustrofobiska dito som beskrivs i Den gula tapeten

För en nutida läsare är det lätt att avskriva både dyrkandet av moderskap och de alltigenom fredsälskande kvinnorna som essentialism.

Men även om skildringen av Kvinnoland i egenskap av utopi är klart romantiserande, står det inte alls lika klart att Perkins Gilman ser de egenskaper hon lyfter fram som biologiskt betingade. Tvärtom tycks hon understryka uppfostrans betydelse när hon jämför de kuvade kvinnorna i den verkliga världen med de frimodiga och fria i Kvinnoland

Då är det i så fall annat som har åldrats sämre. Kvinnoland, som enligt förordet är beläget någonstans i Afrika, beskrivs som omgivet av ”vildar” medan Perkins Gilman ser till att understryka att kvinnorna själva är vita och uppenbarligen härstammar från en ”riktig” civilisation.

DET ÄR NÄSTAN SKRATTRETANDE hur utrymme ägnas åt jämförelser mellan Kvinnolands humana och den ”vanliga” världens brutala sätt att behandla djur

medan den extrema brutaliteten mot svarta människor i männens hemland USA inte berörs med ett ord. Såsom tyvärr är fallet med en hel del i övrigt progressiva ideologier från tidigt 1900-tal finns här även rasbiologiskt klingande tal om att ”förädla” befolkningen och att ”olämpliga” kvinnor ska förbjudas att bli mödrar. Vad gäller sexualiteten har kvinnorna i männens frånvaro blivit i det närmaste asexuella. Lesbisk kärlek finns (föga överraskande) inte på kartan. Stilistiskt och språkligt är Kvinnoland inte särskilt spännande, men klart godkänd. Och som utopier och världsbyggen i allmänhet tenderar att bli, är beskrivningarna ibland tradiga. Onekligen lämpar sig klaustrofobiska helveten som det Perkins Gilman beskriver i Den gula tapeten bättre som intressant litteratur än ett himmelrike på jorden som Kvinnoland.

MEN DET SOM STANNAR HOS mig längst är den träffande och fortfarande högst relevanta beskrivningen av vad det som i dag kallas den manliga blicken gör med kvinnor. Det finns såklart många betydligt mer konkreta och materiella aspekter av att leva i ett patriarkat. Kanske just därför blir det så slående när Perkins Gilman påminner oss om hur den manliga blicken fungerar. Hur chockade männen från vår värld blir när de möter kvinnor som aldrig har lärt sig att se sig själv genom männens ögon, som en av de två sorters kvinnor som berättarens vän Terry delar upp världen i: ”sådana han ville ha och sådana han inte ville ha.” Kort sagt, kvinnor som aldrig har lärt sig vara ”det andra könet”

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var en amerikansk författare och feminist, som utöver romaner även skrev böcker om ekonomi och kvinnligt yrkesarbete. Hennes mest kända verk är Woman and Economics från 1898.

Foto: Wikimedia Commons

BOK Kvinnoland

Charlotte Perkins Gilman, Ovipress 2023

Vad gäller sexualiteten har kvinnorna i männens frånvaro blivit i det närmaste asexuella. Lesbisk kärlek finns (föga överraskande) inte på kartan.

Shabane Barot: En av kvinnokampens viktigaste arenor finns i Iran

”Människor från alla skikt av det iranska samhället mobiliserades i den kvinnoledda rörelsen.” Shabane Barot om den fortsatta kampen i Iran.

”Det är synd att jag inte har långt hår, för då skulle jag kunna klippa det och hänga det på trädet som de andra sörjande gör”. Så säger trebarnsmamman Zari, huvudperson i Savushun, en av den iranska litteraturens mest lästa och älskade romaner som nyss utkommit i svensk översättning med titeln Sorgehögtid.

Boken utspelar sig i staden Shiraz under några varma sommarmånader i andra världskrigets slutskede, en period då Iran var ockuperat av Sovjetunionen och Storbritannien. Zari lever med sin familj i ett stort hus med vacker trädgård men vantrivs i rollen som hemmafru. Maken Yusof är en antiimperialistisk markägare med vänstersympatier som vill emancipera bönderna som arbetar på hans ägor. Korruption och politisk opportunism är det värsta Yusof vet men han rasar även mot den mer kvinnligt kodade artighetskultur som präglar Zaris liv, där vidskepelse och vita lögner fungerar som socialt smörjmedel.

ZARI SLITS I SIN TUR mellan sina plikter och drömmarna om ett annat liv, mindre präglat av kompromisser och konvention. Tiden

är havande med något nytt utan att kunna föda fram det och det visar sig efterhand att även Zari är gravid, något som understryker sårbarheten och styrkan i hennes politiska uppvaknande.

Sorgehögtid är skriven av den framstående kvinnliga författaren Simin Daneshvar och gavs ut första gången år 1969. Daneshvar var verksam vid universitet i Tehran som doktorand i persisk litteratur och romanen är rik på referenser till epik, poesi och mytologi, som riskerar att passera över huvudet på den oinvigda läsaren.

I en suggestiv passage rider Zari förbi ett pilträd som hon tror är dekorerat med färgglada band. När hon kommer närmare ser hon att det är flätat kvinnohår som hänger från grenarna, för att markera sorgen efter de som fallit i kampen för rättvisa.

DEN SOM HAR FÖLJT det senaste halvårets nyheter från Iran borde vara bekant med det avklippta hårets symbolik. Den svarta fanan av avklippta testar har blivit en ikon för regimmotståndet och kvinnor världen över har klippt sig framför kameran i solidaritet med kampen i Iran. De protester som skakat den islamiska republiken sedan tjugotvååriga Mahsa Jina Aminis död i sep -

Daneshvars sorgtyngda skildring av motståndets

tember fortsätter i finvågiga former. Kvinnor och flickor utmanar dagligen regimens ordning genom att röra sig i offentligheten utan slöja.

DE TVÅ UNGA MÄNNEN Seyed Mohammad Hosseini och Mohammad Mehdi Karami som avrättades den 7 januari för sitt deltagande i protesterna sörjdes i mindre demonstrationståg runt om i landet den 16 februari, fyrtio dagar efter sin död som seden påbjuder i Iran och i många andra delar av den muslimska världen. Daneshvars sorgtyngda skildring av motståndets nödvändighet och höga pris hade knappast kunnat vara mer aktuell.

Protesterna mot regimen i Iran har varit en av kvinnokampens viktigaste arenor under det gånga året. Människor från alla skikt av det iranska samhället mobiliserades i den kvinnoledda rörelsen och de erfarenheter som gjorts och allianser som byggts lever kvar och kommer att bidra med kraft när nästa stora våg av motstånd reser sig.

SHABANE BAROT

Läkare och skribent i Arbetaren

nödvändighet och höga pris hade knappast kunnat vara mer aktuell.

7 Saga Brodersen, ordförande för nätverket Inte din hora.

”Sedan Inte din hora grundades har allt fler börjat inse att det inte är ett fritt val att prostituera sig. Allt fler har börjat förstå att det handlar om mäns våld mot kvinnor.”